Ekerö pastorat 2016

Ekerö PASTORAT 2016

EN HÄLSNING FRÅN SVENSKA KYRKAN ADELSÖ-MUNSÖ ◆ EKERÖ ◆ LOVÖ KRAVLÖST »Att dra upp ogräs gör något med en rent andligt.« SPÅRBART »Vår tro formar våra liv och blir synlig i vårt sätt att leva.« EFFEKTFULLT »För mig är korset inte främst en fromhetssymbol. Att ha kors är ett statement.« LIVSKRAFT »Tidigare hade jag behövt spela teater för att våga leva. Nu hade jag börjat tycka att det var kul att leva.« HIMMELSKT »Genom skratt, tårar och minnen har vi bildat en ny fin familj.« HÄNFÖRD »När jag hörde orgeln första gången gick den till mitt hjärta direkt.« VÄGLEDNING »Gud befriar mig inte från att vara människa, men han hjälper mig att vara människa.« ANDHÄMTNING »Kören är min mindfulness i vardagen.« 1

Foto: Stefan Christophs

ALLTID PÅ VÄG »Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination ­bortom det vi kallar tid och rum. Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration till att möta åren som jag nu har framför mig. Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig. Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget om det osynliga land som kallas himlen.« Psalm 795 av Ingmar Johansson

2

Ekerö

8

PASTORAT 2016

»Tack för en helt sjukt underbar vecka! Helt oförglömlig.«

EN HÄLSNING FRÅN SVENSKA KYRKAN ADELSÖ-MUNSÖ ◆ EKERÖ ◆ LOVÖ KRAVLÖST »Att dra upp ogräs gör något med en rent andligt.« SPÅRBART »Vår tro formar våra liv och blir synlig i vårt sätt att leva.« EFFEKTFULLT »För mig är korset inte främst en fromhetssymbol. Att ha kors är ett statement.« LIVSKRAFT »Tidigare hade jag behövt spela teater för att våga leva. Nu hade jag börjat tycka att det var kul att leva.« HIMMELSKT »Genom skratt, tårar och minnen har vi bildat en ny fin familj.« HÄNFÖRD »När jag hörde orgeln första gången gick den till mitt hjärta direkt.« VÄGLEDNING »Gud befriar mig inte från att vara människa, men han hjälper mig att vara människa.« ANDHÄMTNING »Kören är min mindfulness i vardagen.« 1

I DENNA LJUVA SOMMARTID DU HÅLLER I DIN hand en special­utgåva av Ekerö pastorats församlingsblad. Lite extra läsning så här mitt i sommaren till dig som bor i Adelsö-­ Munsö, Ekerö eller Lovö församling! Du är en av de 17 674 personer som bor inom församlingarnas gränser.

Av alla dessa är cirka 70 procent ­medlemmar i Svenska kyrkan.

HÄR PÅ ÖARNA finns ett myller av människor värda att berätta om.

Alla har något att förtälja. I detta n ­ ummer får du möta Mona från Adelsö, Bengt från Lovö och papporna från Ekerö. Och så lite gröna män och dolda skatter.

En välsignad sommar och höst önskar vi.

VARM VISDOM Á LA ASTRID Linnéa Malmborg, redaktör »Livet är en sak som man måste vara rädd om, ­ förstår du inte det?« RONJA RÖVARDOTTER

10 14

»Vi vill att ­ odlingen ska vara kravlös.«

»Ju äldre jag blir desto mer följer jag min egen vilja.«

INNEHÅLLSRIK

NYTT UNDER SOLEN sid 4. KUNGEN sid 5. ­KYRKOHERDEN sid 6. PRÄSTENS PRYLAR sid 7. ­­KONFIRMATIONSRESA sid 8. MONA WIKBORG sid 10. KLARA & KAISA sid 14. SKATTER sid 15. ­ADELSÖ ­KYRKA sid 16. BENGT TRIBUKAIT sid 18. MARIANNE SVARAR sid 21. PAPPATID sid 23.

THOMAS BILLIG sid 24. EMMY sid 26. DRÖMMAR sid 27. JESUS sid 28. HÄNDELSERIKT sid 30.

”IDAG KÄNNER JAG livet i mig!” Astrid Lindgren måste ha älskat Sveriges årstider.

Snöbollskrig, vårblomster, höstregn och knastrande grusväg i värmen – alla spelar de en särskild roll i hennes böcker. Och kanske allra mest utmärker sig sommaren. Hemma går filmerna på ständig repeat, så det är svårt att undvika Ronjas vårskrik,

Madicken som slår upp fönstren och ropar av förtjusning, Tjorven som skuttar mellan sol­varma klippor och utbrister: ”Farbror Melker, vet du vad?” Eller Bullerbybarnen som firar den första sommar­ lovsdagen med den stora metarkvällen. En idyll med jordgubbssaft, skrapade knän och sandaletter. Och kanske är det just en idyll. För vissa

en påminnelse om en ljuv barndom, för andra något fullständigt ouppnåeligt eller rentav obegripligt.

Något som bara finns på film. Hur som helst – ta en vän i handen, liten som stor och säg som Alfred till Emil: ”Kom, nu går vi och bader!”

EKERÖ PASTORATS FÖRSAMLINGSBLAD delas ut till alla hushåll i våra tre församlingar fem gånger per år samt en extra gång på sommaren EKERÖ PASTORAT är Adelsö-Munsö, Ekerö och Lovö församlingar E-POST ekero.pastorat@svenskakyrkan.se T ­ ELEFON 08-560 387 00 ADRESS Björkuddsvägen 2, 178 34 Ekerö POSTADRESS Box 116, 178 22 Ekerö HEMSIDA svenskakyrkan.se/ekero FACEBOOK facebook.com/ekeropastorat ANSVARIG UTGIVARE Monika Regnfors Sjörén, kyrkoherde REDAKTÖR & ­FORMGIVARE Linnéa Malmborg, kommunikatör TEXT (om inget annat anges) Linnéa Malmborg OMSLAGSFOTO Stefan Christophs fotade Lovö kyrka med omnejd en sommarkväll TRYCK Trydells PAPPER Arctic Matt 115/150 g UPPLAGA 7 000 exemplar UTGIVNING Juli 2016 3

NYTT UNDER SOLEN VID EN STOR rensning i Lovö prästgård hittades nyligen ett litet skrin med en miniatyrversion av nattvardskärl – en vinkanna, ampulla, med tillhörande nattvards­ kalk, calix och tallrik för nattvardsbröd, paté.

Denna skatt är skänkt av Ruth Nissén för 20 år sen, minns vaktmästare Thomas Erlandsson.

Ruth i sin tur hade ärvt den av sin far Johannes Lundquist som var kyrkoherde i Minnesota, USA. Han färdades med detta sk sockentyg för att dela ut nattvard i svenskbygderna. Hans kyrka och prästgård fanns i Chicago City vid den gamla indiansjön Ki-chi-saga, känd från Mobergs Utvandrarna.

TAKE AWAY. Nattvard för präst på språng.

ej Ann-Sofie Kamkar, präst. Hur är det att hålla i en vigsel?

– Det är en stund fylld av både glädje och allvar.

Brudparen sätter sin prägel på vigseln och det betyder att varje vigsel är olik den andra.

Inte sällan finns en viss grad av nervositet så min uppgift är att brudparen ska känna sig trygga med det som sker.

Var har du hållit i dem?

– Både i Sverige och utomlands, i små och stora sammanhang; i kyrkor, utomhus i skapelsens katedral och vid sjukhusbädden.

Vad är det viktigaste att komma ihåg?

– Det viktigaste av allt, som jag brukar säga till brudparen, är deras närvaro i betydelsen mental närvaro, så att de verkligen är i stunden. Det kanske svåraste av allt, i synnerhet då bröllopsdagen föregåtts av minutiös detaljplanering.

Vad får absolut inte gå fel?

– Min prästvigningsbiskop sa att en gudstjänst aldrig blir fel, bara annorlunda. De orden har följt mig sedan dess, och de kan även appliceras på en vigselgudstjänst.

Har du något speciellt ­minne av en vigsel?

– Av alla par jag vigt under åren är det en vigsel som jag särskilt minns där både brud och brudgum var helt blinda sedan födseln. Det blev en vigsel så fylld av närvaro, värme och intensitet!

ANN-SOFIE OM ATT VIGA BRUDPAR:

»viktigt att vara i stunden«

Foto: Alex & Martin/Ikon

H

SKATTER SOM RUVAR

»Fri som en fågel i vinden flyger jag runt som jag vill. Vart jag än rör mig i världen är det i dig jag finns till.«

Foto: Historiska Museet DYRGRIP. Som 70-årsgåva fick H.M. Konung Carl XVI Gustaf, förutom en konsert, även en förgylld kopia av det kända Birkakrucifixet. Det hittades i en grav på Björkö i slutet av 1800-talet och anses vara Nordens äldsta Kristusframställning.

Krucifixet är tillverkat i Norden under 900-talets första hälft och visar Kristus bunden, inte spikad, till korset.

SLUT»Gud, har du en väg för min vandring, en plan med mitt liv och ett mål för min färd, så vill jag finna den oberoende av vad det kostar.«

12 424 medlemmar är vi i Ekerö ­pastorat. Det är cirka 70 ­procent av alla de 17 674 personer som bor i våra tre församlingar Adelsö-Munsö, Ekerö och Lovö.

VÄLGÖRENHETSKONSERT I GÅVA TILL KUNGEN

Majestätiska klanger Som födelsedagspresent fick H.M. Konung Carl XVI Gustaf en musikalisk favorit – Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson.

I höst blir den verklighet i Lovö kyrka. Välkommen!

S

OMMAREN 2015 framförde Lovö Kyrkas Kör Lars-­Erik Larssons Förklädd Gud i Lovö prästgårdslada, en miljö som fick många sinnen att fröjdas. Till detta framförande inbjöds Kungaparet men de kunde tyvärr inte närvara.

Vi fick då idén om att pastoratet kunde bjuda in Kungafamiljen till ett framförande i Lovö kyrka som en gåva i samband med Hans ­Majestäts 70-­årsfirande i år. Liksom många andra ­uppskattar ­Kungen detta verk. Lovö är ju dessutom hans hemförsamling.

Hjalmar Gullberg och Lars-Erik Larsson, båda anställda vid Sveriges Radio, hade ett nära och fruktbart samarbete, varav Förklädd Gud är ett resultat av detta. Text, ord och innehåll, återspeglas i musiken på ett genialt sätt.

MUSIKALISKT BESTÅR Förklädd Gud omväxlande av ­kör-, solo- och recitationspartier. Musiken är mycket målande och fantastiskt välgjord vad gäller melodik och harmonik, med svenskt tonspråk och anspelningar på det grekiska – oboen, p ­ ipan och tonarterna. Texten ingav hopp i en orolig tid då vi var på väg in i ett världskrig. Inför uruppförandet i radio 1940 försågs verket med ett tillägg av Hjalmar Gullberg: ”Ej för de starka i världen, men de svaga…” I vår tid är texten fortfarande aktuell.

Leif Asp, musiker och dirigent Lovö Kyrkas Kör.

HEDERSGÄST. H.M. Konung Carl XVI Gustaf ärades med en 70-årspresent i musikens tecken. Foto: Anna-Lena Ahlström, Kungahuset.se

VID EN LITEN ceremoni på Stockholms slott i april i år överlämnades gåvan av Monika Regnfors Sjörén, kyrkoherde; Leif Asp, dirigent Lovö Kyrkas Kör; Solveig Brunstedt, kyrkofullmäktiges ordförande och Elisabeth ­Lagerfelt, Lovö församlingsråd.

FÖRKLÄDD GUD – KONSERT MED LOVÖ KYRKAS KÖR Tisdag 11 oktober 18.30 Ett framförande görs även ­senare på kvällen. B ­ iljetter finns att köpa fr o m 1 ­september. Mer info finns på svenskakyrkan.se/ekero Alla biljettintäkter går till välgörande ändamål.

5

AVTRYCK. Kyrkoherde Monika ställer sig frågan hur våra spår ser ut i livet.

Precis som snigeln lämnar spår efter sig, gör även människan. Foto: Istock

EKERÖ PASTORAT – TRE MEN ÄNDÅ ETT!

FAKTA

Ekebyhovskyrkan.

Foto: Peder Lindbom

STIFT: Stockholms stift.

MEDLEMMAR: 17 674 invånare, varav 12 424 tillhör Svenska Kyrkan (70 procent).

EKERÖ FÖRSAMLING: 15 024 invånare, varav 10 545 tillhör Svenska Kyrkan (70 procent).

ADELSÖ-MUNSÖ FÖRSAMLING: 1 670 invånare, varav 1 225 tillhör Svenska Kyrkan (73 procent).

LOVÖ FÖRSAMLING: 980 invånare, varav 654 tillhör Svenska Kyrkan (67 procent).

6

g

FÖRSAMLINGARNA Adelsö-Munsö, Ekerö och Lovö bildar Ekerö pastorat – tre församlingar olika till storlek, karaktär och kultur. Vi är tre men ändå ett!

Gemensamt har vi all personal med kyrko­ herden i spetsen. En expedition finns i Ekebyhovs­kyrkan, där också många av pastoratets anställda har sina arbetsplatser. Pastoratet har en ­gemensam församlings­instruktion, kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Församlingarna har egna församlingsråd. Med Färingsö församling har vi ett ekumeniskt sam­arbete.

Med dem och Mälarökyrkan (Pingstkyrkan) driver vi Kyrkornas Second Hand.

Monika Regnfors Sjörén

Kyrkoherden: ”Snigelliv lämnar spår efter sig, liksom människoliv” Hur vill vi att våra spår ska se ut efter oss?

Kyrkoherde Monika Regnfors Sjörén funderar kring snigelspår och människospår, båda glittrande strängar av liv.

TEXT Monika Regnfors Sjörén

»I

GRÖNSAKSLANDET syns snigelspår.

Glittrande strängar av sekret som visar att här har en hungrig snigel gått fram.

De avbetade salladsbladen vittnar om samma sak. Snigelliv lämnar spår efter sig, liksom människoliv. Vi lämnar efter oss renoverade sommarstugor, skamset undangömda tomglas, bonader i korsstygn, barn, hyllmeter med pärmar, trasiga relationer, goda ­minnen – spår efter våra liv.

Och spåren berättar om oss själva. Berättar om vilka vi är, vad som är viktigt för oss och vad vi verkligen tror på.

Min tro på framtiden gör att jag sorterar sopor och diskar konservburkar. Min tro på relationer gör att jag bryr mig om människorna runt omkring mig. Min tro på pengar

formar mitt yrkesval och min karriär. Min tro på saker som garanti för trygghet fyller min källare och vind.

Vår tro formar våra liv och blir synlig i vårt sätt att leva.

Vår verkliga tro blir synlig, inte den som vi formulerar i vackra ord och genomtänkta teorier, utan den tro som formar våra handlingar. Jesus berättar om en man som har två söner.

Pappan säger åt dem att göra något. Den ena säger nej, men gör det ändå, den andra säger ja, men gör det inte. Det viktiga är inte orden, utan vad vi gör.

HUR SER SPÅREN av våra liv ut? Vad är det som guppar i kölvattnet av vår framfart? Vi behöver ställa oss den frågan, eftersom det är svårt att se sanningen om oss själva. Men spåren talar sanning, spåren bär vittnesbörd. Ser jag på

spåren jag lämnar bakom mig kan jag få syn på den tro som formar mitt liv. Ser vi oss tillbaka, kanske vi både kan bli betänksamma och oroade om vi upptäcker att vi likt snigeln lämnar ett förött trädgårdsland efter oss. Eller så blir vi kanske i stället glatt överraskade när vi ser att det bakom oss finns en prunkande rabatt.

D

ET GER OSS i alla fall en orienteringspunkt, något objektivt att utgå ifrån när vi arbetar vidare med detta svårhanterliga projekt som är vår livsuppgift här på jorden – vårt eget växande i kärlek. ­I grönsakslandet syns snigelspår. Snigelliv lämnar spår efter sig, liksom människoliv.

Frågan är: hur vi vill att våra spår ska se ut?«•

ld i gu

, re pa ip kl

lst

äs Gr

g

KAXIGT KORS

Kors ,

he

ANDLIG TRÄNING »Varje söndag spelar jag innebandy – om jag inte ­jobbar och har gudstjänst.

Jag drar mig inte för att trycka till lite extra, gammal hockeyspelare som jag är. Innebandyhallen är en bra plats att träffa män i min egen ålder, för dem ser jag inte så ofta i kyrkan.«

al m m ga

»Korset är något som tydligt står för Jesus och tro – men också för revolt.

För mig är korset inte främst en fromhetssymbol. Att ha kors i dagens sekulariserade samhälle är ett statement.

Lite kaxigt sådär. Jesus var ju en revoltör som bröt med etablissemanget.«

g

PRÄSTENS PRYLAR

d

g

I SITT ANLETES SVETT »Doft! Jobb! Glädje! Det betyder gräsklipparen för mig.

Jag älskar att klippa gräset.

Det blir fint, luktar gott och påminner om barndomen.

Jag klipper min gräsmatta en gång i veckan.«

nv än vä la a, lu bb an dy k ne b In

Meindlkängor,

Förutom prästkragen och Bibeln, vilka ting är oumbärliga­för en präst?

Främst jordnära sådana visar det sig. ­­ I alla fall om vi frågar DAN BEKKING ­som inte kan vara utan sina vandringskängor.

BERÄTTAT FÖR Linnéa Malmborg

ingångna

MODIGT MODERIKTIG »När jag ska klä upp mig som präst tar jag på mig min talar. Den ser ut som en fotsid rock med knappar. När jag bär den känner jag mig prästerlig och välklädd.

Om det är varmt kan man nog ha shorts under men det har jag aldrig provat.«

g

g

»Mountainbiken är min livlina! Flera gånger i veckan cyklar jag i Tyresta nationalpark, Tyresö. Där blir jag ett med cykeln och skapelsen.

Jag cyklar både uppför och nedför. Att vara ute i naturen är ett måste för mig. Som fjällpräst i Sälen fick jag extra utlopp för min naturpassion.«

HELIGA SKODON

Talar, köpt i Rom

I KÄRLEKENS FÄRG

»Kängorna symboliserar min kärlek till vandringen. Jag kan ju gå med vanliga gympaskor, häromdagen var jag ute i tre timmar. Men det är något särskilt med fjällen. Varje år drar jag och mitt vandrings­­­gäng Portofranco iväg norrut.«

g

DAN BEKKING, präst

Mountain bik e,

kt

ri

igt ö illr d

Dan har varit präst i Ekerö pastorat i två år. Han jobbar också extra som boendestödjare inom psykiatrin. Han gillar natur, sport, kultur, musik och resor. Har sprungit sju marathon.

Favorit­resemålen är Nya Zeeland och Berlin. Nu drömmer han om en resa till Sydafrika för att besöka vildmark och vingårdar. I bilen spelar han gärna Red Hot Chili Peppers och Coldplay.

7

Konfirmander i Assisi

BLAND SELFIES KATAKOMBER & OLIVLUNDAR En oförglömlig resa enligt dem själva. Följ med 29 konfirmander till Italien. Storstadspulsen i Rom möter lugnet i olivlunden i Assisi. Kärlek!

TEXT & FOTO: Anna Thorstensson

En selfie i den maffiga st:Petruskyrkan.

» Tore: ”Tack för en oförglömlig resa.” allihopa: ”<3 Bästa veckan ­nnågonsin." Andy: ”Tack för en helt sjukt underbar vecka! helt oförglömlig resa verkligen! Tack så mycket alla, ni gjorde resan till den bästa <3."

Malin: ”kommer sakna alla mysiga dagar och kvällar<3 #familjen." Tuva: ”Tack för allt och alla som gjorde denna tid och resa oförglömlig och helt enkelt fantastisk. verkligen BÄSTA." Kitija: ”Jag vet inte riktigt var jag ska börja. I morse vaknade jag och kände tomhet, ingen rumskompis, inga högljudda konfirmander och ingen andakt. Genom skratt, tårar och minnen har vi bildat en ny fin familj. Är så tacksam till er alla som var med på denna underbara resa till Italien. Ni är alla guld värda!"

8

vi använder oss av frälsarkransen, ett armband med 18 pärlor med olika betydelser som hjälp för att diskutera.

Taggade på Assisikampen.

Bra start på morgonen med meditation i olivlunden.

Colosseum, rom.

Killarna är redo för spexkväll.

Hej Anna Thorstensson, konfirmandansvarig. Berätta om konfirmandresan till Assisi som ni gjorde i maj!

Varför åkte ni just dit?

– I Rom finns det många spännande platser att besöka. I Assisi får vi veta vem Franciskus var, vandra i en historisk miljö och äta italiensk glass. En härlig miljö att vara i och samtidigt få lära sig om den kristna historien.

Hur många var ni?

– 29 konfirmander, 6 ungdomsledare och 3 vuxna.

Hur många gånger har konfirmander åkt dit från Ekerö pastorat?

– Jag tror vi är inne på tionde gången i år faktiskt!

Hur många gånger har du själv varit där?

– Det var tredje gången.

Vad gjorde ni?

– Vi började resan med några dagar i Rom där vi turistade och såg katakomber, Colosseum, Fontana di Trevi, Pantheon och Spanska trappan. Vi varvade turistandet med glass och lite lek. Sedan tog vi bussen till Assisi där vi hängde i vår olivlund, och i vårt klassrum där vi diskuterade, dramatiserade, sjöng, gjorde samarbetsövningar, tävlade och mycket annat.

Vad tyckte konfirmanderna var bäst tror du?

– Gemenskapen helt klart!

Men även möjligheten att få blanda lek med allvar, skratt och gråt. Och diskutera frågor som: Finns Gud? Vad händer efter döden? Vem kan jag lita på? Kommer kriget till Sverige?

Vad tycker du själv var bäst?

– Jag älskar verkligen kombinationen av storstads­ pulsen i Rom och lugnet i Assisi. Men om jag måste välja är det nog att hänga i olivlunden och diskutera.

Hur var stämningen?

– Redan från första träffen fanns det en speciell energi och stämning med glädje och kreativitet som genomsyrade hela lägret.•

Julia och Märta är taggade på att turista.

Har vi sagt att Assisi är fint?

Tro, hopp & kärlek!

Anmäl dig till konfa

2016/2017!

Sista anmälan: 11 september 2016 Kontakt: Anna Thorstensson, 08-560 387 50 Missa inte att anmäla dig till konfa!

Mer information finns på hemsidan: svenskakyrkan.se/ekero/konfa 9

»Varför vara när jag kan i själva

En annons i lokaltidningen förändrade MONA WIKBORGS liv. Teaterskolan var det bästa och samtidigt det värsta hon gjort. ”Att utsätta mig för min stora fasa om och om igen ­räddade mig från skräcken. Jag gick från rädsla till livskraft.”

TEXT Linnéa Malmborg FOTO Hanna Wikborg 10

skådis spela livet« M

ONA WIKBORG ÄR TJUGO ÅR. Hon sitter i en tunnelbanevagn på väg in till stan med hjärtat pumpandes hårt, hårt. Att åka själv undviker hon helst. På sätet bredvid sätter sig plötsligt en man fast halva vagnen gapar tom. Sakta känner hon hans hand på sin rygg. Den letar sig längre ned. Rädslan stegras till max och det enda hon lyckas haspla ur sig är ett viskande ”ta bort handen” medan hon trevande kliver över hans korslagda ben och springer iväg för att byta vagn. Väl hemma då paniken lagt sig dyker grubblerierna upp kring vad hon borde ha sagt. Hon ångrar sin försynthet gruvligt.

UNDER LÅNG TID ÄLTAR HON DET perfekta svaret till den dag då hon återigen sitter alena på tunnelbanan. En man sätter sig bredvid henne. Han söker med handen längs hennes rygg. Händelsen för fyra år sedan verkar gå i repris! I stället för att blygsamt smyga iväg reser hon sig resolut upp, utropar ett ”nej, nu” och skriker över hela vagnen ”han tafsar på mig!” Mannen blir vettskrämd, ställer sig vid dörrarna och springer ut vid nästa station men hinner viska: ”Om jag ser dig någon mer gång så blir det synd om dig!”. Efter honom skanderar Mona ”om jag ser dig mer är det dig det blir synd om!”. När han försvunnit upp i rulltrappan rusar hon tillbaka till tåget och möts av applåder.

– Jag hade laddat i flera år, säger Mona och hämtar andan där hon sitter på fåtöljen mitt­ emot mig. Hon pustar ut efter att ha illustrerat händelsen med gester och hög röst. Att han kom tillbaka var nästan tur då jag fick en chans till upprättelse. Det är en händelse som stärkt mig.

Den modiga reaktionen blev möjlig tack vare att Mona fått mod att tro på sig själv. Den nya styrkan började med en liten annons i Mälaröarnas Nyheter några år tidigare. Innan ursäktade hon sig nästan för att hon fanns till. Vi backar bandet. Det är högstadietid och

MAGNIFIKT. Världsarvet Hovgården på Adelsö är Mona Wikborgs trygga ­hemmatrakter.

över axeln på femtonåriga Mona hänger både lärare och elever hänförda över hennes alster på pappret. Högst betyg i bild, högsta betyg i språk. Genom att läsa läxorna med sin kompis lärde hon sig franska, genom att få undervisning av en lärare på rasten lärde hon sig tyska. Språken gav henne ett fönster ut mot världen.

– Det kändes som att jag aldrig hade sett eller gjort något. Språken var en räddning, säger Mona om sin tonårstid.

Inuti maler oron och rädslan. Oron över att ett flygplan ska falla ned i huvudet eller att en mördare ska komma in genom dörren. Ja, allt skrämmande som kan fantiseras ihop efter att ha tittat på kvällens Rapport. Tillflykten blev teckningarna och ritblocket ensam på flickrummet.

S

OM TONÅRING TILLKOM rädslor av social karaktär. Kompisar frågade om hon ville hänga med på bio men Mona sa nej till allt i rent självförsvar.

– Jag visste att jag skulle oroa mig hela dagen för att behöva köpa busskort, åka tunnelbana bland folk och ordna biobiljett.

Och tänk den gruvliga tanken att beställa hamburgare på Mc Donalds efteråt!

Oron över alla tänkbara scenarion gjor­ de Mona inbunden och ensam med en allt stegrande dödsskräck. Självförtroendet hon hade som barn, då hon helst bossade över sina småsyskon och jämnåriga, sipprade iväg. Ju äldre hon blev, desto mer upptäckte hon att alla inte tyckte som hon själv. Hon började censurera sig själv innan hon tänkt tanken klart.

– I skolan fanns det en maktkamp där jag inte passade in. Jag vägrade att finna mig i grupptryck och vara inställsam för att få min vilja igenom. Jag var omöjlig att övertala, säger Mona och ler.

När gymnasiet kom ökade hennes frustra­ tion över att inte kunna leva ett vanligt ton­ årsliv med allt vad det innebar. Hon kände ­

MONA WIKBORG GÖR: Konstnär, barntimmeledare, ­gympaoch aerobicinstruktör.

Pluggar till förskollärare på Södertörns högskola.

BOR: Adelsö. ÅLDER: 50 år.

FAMILJ: Man, tre döttrar, hund och tre katter.

MUSIK: Allt som går att dansa till.

INTRESSE: Måla, träning, och djur.

FAVORITPLATS: Jag trivs allra bäst hemma!

BÄST PÅ SOMMAREN: Äta körsbär.

11

»Tidigare hade jag behövt spela teater för att våga leva.

Nu hade jag börjat tycka att­ det var kul att leva. Livet hade blivit bättre än teater!«

Mona om sin kontakt med kyrkan: »JAG ÄR DÖPT i Ekerö kyrka och var den första årskullen konfirmander som veckoläste i den nybyggda Ekebyhovskyrkan 1980. Jag gifte mig i Adelsö kyrka där också våra tre barn är döpta. Men det är ungefär den erfarenhet jag hade av kyrkan tills jag började på kyrkis, öppna förskolan på Munsö med mitt första barn 1996. Där lärde jag känna andra föräldrar med barn och de fantastiska pedagogerna.

NÄR JAG SKULLE börja jobba efter min föräldraledighet blev jag tillfrågad om jag ville arbeta där. Jag trivs otroligt bra med mitt arbete, med arbetslaget jag ingår i och med kyrkans arbete.

Kyrkan står för mycket gott i dagens samhälle.

På Munsö är kyrkis en viktig träffpunkt för föräldrar och barn då det inte finns vare sig kafé, affär, lekparker eller trottoarer på ­Munsö.

Sedan 2002 har jag arbetat med den öppna verksamheten och nu har jag även tagit steget att utbilda mig till förskollärare.« 12

sig instängd i en bubbla.

Självmordstankar fanns.

Mona drömde sig bort i filmens värld och såg egenskaper hos skådespelarna som hon själv önskade sig.

– Jag ville ha ett annat liv, det liv som skådisarna hade.

En ouppnåelig dröm för någon som bara satt inne och ritade, säger hon och ler lite åt sina tankar som ung.

Hon pratar inlevelsefullt.

Hela kroppen hänger med i samtalet och ger kraft åt berättandet.

S

Å KOM VÄNDNINGEN 1983. En liten ­annons i Mälaröarnas Nyheter fick Monas uppmärksamhet hemma vid frukostbordet.

Tv-producenten och Ekeröbon Allan Schulman annonserade om en amatörteatergrupp. Det tog fäste i den då 17-åriga Mona som med en kompis i följe promenerade till Träkvista skola. Hon överlevde den inledande presentationsrundan som nära på orsakade hjärtklappning. Sen kom räddningen.

– Det var en befrielse att arbeta med vuxna jämfört med jämnåriga, säger Mona. Här var allas idéer lika mycket värda och de lyssnade på mig även om jag var yngst. Jag började tro på mina egna idéer.

Efter ett år av rollspel och improvisationer hade Monas inbundenhet avtagit. En teaterutbildning knuten till Stockholms universitet följde efter gymnasiet. Teaterfäktning, röstträning, scenframställning, improvisation, dans och pantomim blev hennes nya vardag.

Trots att hon nu nästan ryser av bara tanken på en stor svart mörk scen började då en tanke gro om teaterns förlösande kraft. En djup självrannsakande, påträngande kraft som lättar på inbundna tankar och förlegade strukturer.

– Där och då bestämde jag mig för att förändra mitt liv.

Jag skulle bli som Yes man i filmen med Jim Carrey, utbrister Mona med ett skratt.

– Jag sa till mig själv att aldrig mer säga nej om någon frågade mig att hänga med på något. Jag gjorde ganska många tokiga saker efter det...

Teaterskolan är en skiljelinje i Monas liv. Innan den var hon vettskrämd för allt.

Efter började hon leva. Hon tågluffade, åkte till stan, träffade en pojkvän, fick vänner. Inte ens ansökning till scenskolan avskräckte.

SOM TJUGOÅRING åkte hon milen ned till Skara för att söka till Skara Skolscen, och inkvarterade sig på vandrarhemmet och övade monolog.

Dagen efter stod hon på scenen med strålkastarljuset riktat mot sig och med åtta personer i juryn framför. ”Varsågod börja!” Hon framförde en lyckad monolog ur Medea av Euripides. Sen tog det stopp. Inte ens när sufflören kom till undsättning lossnade orden.

Besviken åkte hon hem och påbörjade en teaterkurs på Kulturama, nu med överläge eftersom hon både var äldre och mer erfaren än de andra deltagarna. Året efter gav hon sig på att söka

KARAKTÄRSRIK. En av Monas tavlor – Carnival.

BALANSKONSTNÄR. Mona kan konsten att byta riktning i livet.

Måleriet har varit en ständig följeslagare.

skolan igen. ”Nu ska jag visa dem”, tänkte hon. Hon imponerade. Till och med motspelaren blev drabbad. På scenen skällde hon ut sin fiktiva svikande man med kraft, men efter sista omgången åkte hon ut. Väl hemma blev hon uppringd av skolan som sa att hon var en av de allra bästa som precis snubblat vid mållinjen.

T

ROTS NEDERLAGET gav det kraft.

– Jag var så nöjd med att de hade ringt mig och sagt att jag var bra. Det lever jag på än idag, säger Mona och sätter sig tillrätta i fåtöljen.

Vardagen kom ikapp.

Mona började jobba på Pressbyrån och på restaurang.

Scenskolan föll i glömska.

– Jag bestämde mig för att jobba där det händer något, säger hon och berättar om jobbet på nattklubbar i stan och om sena kvällar med champagneflasköppningar vid borden. ”Varför vara skådis när jag kan spela i själva livet”, blev Monas paroll. Hon hade bestämt sig för att inte vara rädd längre. Teatern hade lärt henne att lyfta sig själv och vara i ögonblicket.

– Tidigare hade jag behövt spela teater för att våga leva.

Nu hade jag börjat tycka att det var kul att leva. Livet hade blivit bättre än teater!

Samtidigt som hon började med teatern slutade hon måla, trots höga betyg, stipendium och kvällskurser i kroki. Efter att ha jobbat som servitris, träffat sin man och köpt hus på Adelsö ­bestämde

hon sig som nybliven fyrtioåring att ta vid där hon en gång slutade. Med nyinköpta oljefärger och dukar virvlade penslarna i luften, och hon insåg att kärleken till måleriet fanns kvar.

Tavlorna blev fler och fler och hon ringde sin gamla arbetsgivare Profydent där hon tidigare gjort guldtänder och frågade om hon fick ställa ut i deras väntrum.

Sedan dess har det blivit flera utställningar, bland annat genom Konstringen.

Om en termin är Mona färdig förskollärare. Då börjar ett nytt kreativt kapitel i hennes liv. Sedan 2002 arbetar hon med den öppna verksamheten för barn och föräldrar i Munsö församlingsgård. Det ger henne ­energi.

Med ett arbete där hon är allt annat än inbunden, och med penseln åter i hand är cirkeln liksom sluten.

K

an du se vad som räddade dig från skräcken?

– Att utsätta mig för min stora fasa om och om igen. Teaterskolan var det bästa och samtidigt värsta jag gjort. Teatern var ett plågeri men jag hade bestämt mig för att genomföra det. Vad jag än gör idag så är ingenting så hemskt som att improvisera inför publik. Att öva, vara nervös och sen få kontroll gav en euforisk känsla som jag haft användning för hela livet. Ju äldre jag blir desto mer följer jag min egen vilja. Jag har lärt mig genom livet. Jag är så glad att jag kom ifrån min inbundenhet.• 13

BACKAR INTE FÖR OGRÄS. "Odlingen ligger jättekonstigt i en backe, men då gör det inget om det kommer lite ogräs", säger Klara och Kaisa skrattandes med spadar i högsta hugg. ­­ Foto: ­Linnéa Malmborg

KAISA CELSING ENGAGEMANG I KYRKAN: Är kyrkvärd i Lovö församling, vilket betyder att hon är gudstjänstvärd ett par gånger per termin. Är med i Ekerö pastorats miljögrupp som leds av Eva Elmberger. GÖR: Studerar till präst på THS, Teologiska högskolan. Målet är att bli präst. KÄNNER KLARA: Genom barnkören och att de tidigare var grannar på Malmen, Lovö.

»Det finns ett värde i att ­någon har gått med sin blick och valt ut en enda blomma.«

KLARA VALKARE ENGAGEMANG I KYRKAN: Sjunger i Lovö Kyrkas Kör. Driver Lovö Barnkör i Lovö församling sedan 10 år.

Kören har 50 barn mellan 5 och 12 år. GÖR: Är rytmik- och sånglärare på Kulturskolan.

KONTAKT OM DU VILL ENGAGERA DIG: klara.valkare@­ svenskakyrkan.se 14

EKOLOGISK ODLING VID LOVÖ KYRKA

»Att dra upp ogräs gör något med en rent andligt« I Lovö kyrka ska blommorna vara närodlade och ekologiska. Om just det drömmer Klara och Kaisa som tagit spadarna i egna händer.

Hej Klara Valkare och Kaisa Celsing! Varifrån kommer idén till en ekologisk odling vid Lovö kyrka?

Kaisa: Jag har länge haft tankar om att odla egna altarblommor. När jag kom med i pastoratets miljögrupp 2014 föddes idén till vår odling.

Klara: Jag odlar mycket själv och började tänka att det inte är vettigt att importera besprutade altarblommor året om när vi kan odla själva.

Vilka har ni haft till hjälp?

Klara: Elin Rydström och dåvarande präst Elin (!) kom med idén till odlingen parallellt med Kaisa och miljögruppen. Elin tänkte sig en pedagogisk odling för barn, och hon gav en bit av sin kohage. Vi startade storslaget med arbetsdagar då det kom mycket folk som hjälpte oss.

Att ha med Elin i projektet är fantastiskt eftersom hon är

så otroligt driftig och kunnig.

Det blir också en naturlig koppling till tacksägelse­ dagen som vi firar i Elins lada.

Varför odla egna blommor?

Kaisa: Vi vill lösa upp föreställningen om att blommorna vid altaret måste följa liturgisk färg och vara på ett visst sätt. Det har blivit något man tar för givet, men är egentligen en sen grej i kyrkan som kom under 1900-talets början. Flera församlingar har börjat tänka på liknande sätt. Blommorna kan skifta, det måste inte vara två praktfulla buketter.

Båda: Den som ska plocka ­buketten till gudstjänsten kan välja med egen urskiljning en enda kvist, en blomma. Det finns ett värde i att någon har gått med sin blick och valt ut en enda blomma.

Vad har ni för planer nu?

Kaisa: Vi vill att arbetet med

odlingen ska vara förutsättningslöst och kravlöst. Vi gräver och påtar när vi har tid.

Att dra upp ogräs gör något med en rent andligt.

Klara: Vi vill verkligen ­välkomna alla som vill ­komma hit och påta och prata i landet. Eller bara komma hit och sitta en stund.

Vad har ni för drömmar?

Kaisa: Vår dröm är att det här ska bli ett paradis för folk att komma till. Ett vattenhål.

Rent konkret drömmer vi nu om en aktiv vattenpump, en vattenslang och ett staket för rådjuren. Men tänk en gudstjänst på tema sådd och skörd här i backen! Eller en mini-pilgrimsvandring!

Klara: Vi har idéer om att kunna samarbeta med skolan eller barnkören för att få barnen involverade.

Kaisa: Många barn ska få ta del av glädjen!•

43 SLUTLIGEN »Gud befriar mig inte från att vara människa, men han hjälper mig att vara ­människa.« MARIANNE HÄGGKVIST, präst i Ekerö pastorat, svarar på frågan: ”Belastar du Gud för det dåliga som händer i livet?”

vigselgudstjänster ­gjordes i pastoratet under förra året. Det är en ökning med 11 vigslar jämfört med 2014.

»Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, ­ min räddare.« UR PSALTAREN 25

HITTAT I ARKIVET

Skatter i kassaskåpet Vackra pastellfärgade skisser i storformat ramlade in en dag på arkivassistent Madeleine Ståhls bord. De visade sig ha legat gömda i ett stort kassaskåp på Lovö. En jakt började!

Hallå HENRIK ­MATTSSON, kyrkogårdschef och ­THOMAS BILLIG, förtroende­vald, vad är det för fina, gamla bilder ni hittat?

– Det är kolorerade förslags­ritningar från 1800-talet inför en restaurering av Lovö kyrka. De föreställer olika tänkbara varianter av hur altaret skulle kunna se ut.

Var hittade ni dem?

– I ett jättestort kassaskåp som stått 30 år i Lovö prästgård. Vi har nyligen flyttat ut dem och då hittade vi massor med gamla handlingar, litteratur och bland annat dessa bilder. Så de har säkert legat där i 100 år.

Varifrån kommer dessa kassaskåp?

– De flyttades till Lovö prästgård på 1980-talet från en lägenhet inne i Stockholm tillhörande Berit Wallenberg.

Berit var riksantikvarie­ ämbetets kontrollant vid renoveringen av Lovö kyrka 1935, och hon var oerhört engagerad i bygden. Vid renoveringen tog de bland annat bort kyrkans utvändiga puts och markerade alla fönster.

Det var även under den tiden man hittade de runstenar som idag står invid kyrkan.

15

VARDE

Dags för en rundtur i Adelsö kyrka!

Portarna öppnas till en värld av historier och skatter.

AV Linnéa Malmborg FOTO Stefan Christophs

KYRKAN MITT I VÄRLDSARVET BYGGD: 1100-talet.

RENOVERAD: 2011.

ADRESS: Hovgården, Adelsö. ÖPPET: 1 maj–30 september öppet dagligen 10.00–16.00.

Sedan öppet vid kyrkliga handlingar.

INVENTARIER: Många har genom århundradena skänkts till kyrkan av adels­ familjer, präster och socknens mer välbeställda invånare.

HISTORIK: Fornlämningsområdet vid Hovgården omfattar lämningar från vikinga­ tiden fram till 1600-talet.

Dessa utgörs bland annat av tre stora gravhögar, så kallade kungshögar, en runsten och ruiner efter Alsnöhus och annan medeltida bebyggelse.

Byn vid kyrkan etablerades först efter det att kyrkobyggnaden stod färdig. Under senmedeltiden låg här tre gårdar, Södergården, Mellangården och Norrgården.

16

I BLICKFÅNGET. Reformationen på 1500-talet medförde förändringar i kyrkorummet. En altar­uppsats, predikstol och bänkinredning anskaffades. Midsommardagen 1768 invigdes kyrkans predikstol. Den var en gåva från fru Valborg ­ Österman på Stenby säteri som låtit tillverka den hos en bildhuggare i Stockholm.

t

ADELSÖ KYRKA

LJUS. Den nio­ armade ljuskronan skänktes 1664 av Christina Meyers arvingar på Tofta, och den åttaarmade donerades 1675 av generalkamreraren Lars Joensson och hans hustru Catharina Skoug. Ljuskronan i sakristian härrör från 1700-talet. Kronan har haft ett skiftande öde. Den uppfattades först som en plåtkrona, och eftersom den var trasig kasserades den till soptippen.

Den räddades och togs åter till nåder.

Vid restaurering och rengöring 1962 sades kronan vara tillverkad av silver.

t

Nr 289 På psalmtavlan hängs ­numren på de psalmer som ska sjungas. I Den ­Svenska ­Psalmboken­ finns 700 ­psalmer, varav 146 är s­ krivna av ­Anders ­Frostenson som var kyrkoherde i Lovö försam­ ling 1949–1971. Hans mest ­kända psalm, Guds kärlek är som stranden och som gräset (psalm 289), ­tävlar med ­ O store Gud om att ­vara ­världens mest sjungna psalm.

21

dopgudstjänster hölls i Adelsö-Munsö församling förra året. Blir det fler i år?

4294 är det totala antalet deltagare under förra årets alla mässor, gudstjänster, andakter, musikgudstjänster och kyrkliga ­handlingar i Adelsö-Munsö församling.

SKEPP OHOJ! VOTIVSKEPPET i ­ oret hängdes upp k 1960. Skeppet är en clippermodell som både byggts och ­donerats av vice amiralen Erik af Klint (1901–1981) och hans far.

STENTUNG. För Kungsgården på Adelsö uppfördes troligen en gårdskyrka av trä, redan på 1000-­talet eller början av 1100-talet. Inga spår av den äldsta träkyrkan finns bevarade. Mot slutet av 1100-talet ersattes träkyrkan med en stenkyrka.

Fönstren var få, små och högt placerade och mot norr fanns inga fönster alls.

Stora delar av denna kyrka finns ännu kvar. Hela långhuset och korets norra vägg har bevarats. Byggnadsmaterialet är råsten och fasaden var troligen ­ putsad från början, då i en röd nyans.

Brand!

Många av ­kyrkans värde­ fulla inventarier, som delar av ­nattvardssilvret förstördes genom en eld i Klockar­ gården 1631.

Bland nyinköpen efter branden märks en kalk av förgyllt silver 1641 från mäster Jonas.

UNDANGÖMD

INNE

SLUTEN. Den slutna bänkinredningen med enkla fyllningar i dörrarna tillkom i nuvarande form 1884, med utnyttjande av en äldre bänk­ inredning, som 1764–1767 förfärdigats av snickaren ­Hindrich Schröder i Södertälje.

I äldre tider förvarades kyrkans värdeföremål i stora, järnförstärkta träkistor bakom sakristians järnskodda dörr.

I sakristian fanns också prästens arbetsplats vid ett bockbord och ett par stolar från 1750-talet. Vid kyrkans restaurering 1953 påträffades bakom ett skåp i sakristian ett krucifix av snidat och målat trä, dramatiskt framställande Kristi lidande. Det är från 1350-talet och har nu sin plats på väggen ovanför sakristians ingång.

FÖRTJUSANDE. Bengt blev hänförd av orgeln redan som femåring. Vid 15 års ålder tog han sina första lektioner i Ekerö kyrka.

Det var kärlek vid första ögonkastet. Bengt var bara fem år gammal när han blev trollbunden av orgelns mäktiga stämma. ”Orgeln kan inte beskrivas, den ­måste upplevas”, säger musiker Bengt Tribukait.

TEXT Linnéa Malmborg FOTO Malin Wijk

18

»Den historiska res med orgeln. På den ka det ENKLA & SUBTILA ett JAS-plan och nästa

»I

GÅR REPETERADE JAG TILL tio på kvällen, säger Bengt och stretchar sin handled fram och tillbaka när han slår sig ned på stolen framför mig i rummet. Att spela orgel tar på krafterna, likt en idrottsman behöver också musiker återhämta sig och denna tisdag är vilodag för såväl händer som fötter. Behövligt för någon som knappt har en dag ifrån tangenterna på något av instrumenten orgel, piano och cembalo.

När Bengt Tribukait var fem år traskade han själv sträckan från föräldrahemmet till kyrkan i närheten. På söndagarna lockade de likt sirener – ljuden från det väldiga instrumentet i kyrkorummet. Där, bara några år gammal, greps han av musiken sittandes i kyrkbänken.

Kyrkorummet med sin särpräglade arkitektur och sina färgsprakande glasmålningar var något som också gjorde intryck på unge Bengt. Hemma på pojkrummet fanns en tysk svartvit bok med bilder på gamla gotiska kyrkor. De mystiska och stundtals skräckinjagande figurerna tedde sig såväl märkliga som djupt fascinerande. Orglarna och kyrkorna har sedan dess varit Bengts följeslagare.

DITT NAMN SYNS OFTA I samband med ­ onserter i kyrkor! k – Ja, men jag är ingen utpräglad kyrkomusiker, säger Bengt sakligt. Jag är solist.

Vid 15 års ålder tog han sina första orgellektioner i Ekerö kyrka. Då hade pianospelandet redan varit en naturlig del i tio år.

– Jag började spela på allvar ganska sent, men orgelns spakar och pedaler lockade mig tidigt att vilja experimentera och utforska, säger Bengt och talar om klanglig fantasi.

Efter studier, bland annat vid Musikhög­skolan

i Stockholm samt i England och ­Holland, blev musiken Bengts levebröd. Under ­femton år spelade han kammarmusik ihop med en flöjtist och en slagverkare. De arbetade ­tillsammans med nu levande tonsättare och urupp­förde ett åttiotal verk.

– Vi diskuterade klangliga möjligheter, skissade och provade idéer. Jag var med under hela skapelseprocessen tills vi uruppförde verken.

M

ED TIDEN BEHÖVDE Bengt ha mer tid till egna konserter, och tid att utforska äldre tiders musik.

En överdos av nutida musik, som han kallar det, slungade honom tillbaka till medeltiden.

– I olika epoker har musiken klingat på helt olika sätt, och jag fascineras av den historiska utvecklingen. Det finns orgelmusik från sju århundraden, och av så vitt skiftande karaktär.

Allt från det kusliga och gastkramande till det glada, himmelska och dansanta.

Vilket instrument är din favorit?

– Den historiska resan är bara möjlig med orgeln. På den kan jag spela allt från det enkla och subtila till att dra på likt ett JAS-plan och nästan bli som berusad. Den äldsta orgelmusik som finns bevarad skrevs i början av 1300-talet.

Det innebär att orgeln kan användas som en tidsmaskin, och jag bygger ofta upp mina konserter som ett slags musikaliska tidsresor.

Bengt ger mig en kortfattad bakgrund till instrumentet i hans hjärta – orgeln: den uppfanns år 252 före Kristus i Nordafrika. Redan på Jesu tid var den spridd runt hela Medelhavet och spelades utomhus, ofta vid vattnet. Det är troligt att Jesus har hört orgelmusik. Gladiatorspelen i Colosseum i Rom ackompanjerades

BENGT TRIBUKAIT BOR: Lovön.

GÖR: Musiker. Spelar piano, orgel och cembalo. Speciali­ serad på Bach. Ger solokonserter, har gett ut flera skivor. Ackompanjerar körer och spelar med ensembler. ÅLDER: 51 år.

LÄSER: Gärna ryska ­klassiker. Även poesi, särskilt Fröding.

FILM: Chaplin, Fellini och Tarkovskij.

MUSIK: Bach, Mozart och Chopin. Folkmusik. Jazz.

"Följer inte det senaste, hippaste just nu."

TEATER: Favoriten är Möss och Människor på ­Stadsteatern för 30 år sen.

KONST: Går på konstmuseum. Ryska konstnärer från 1800-talet. Repin, Levitan.

INTRESSE: Naturvetenskap, särskilt astronomi. Gillar Gallileis bok. Djur och natur.

Andliga frågor.

an är BARA MÖJLIG

n jag spela allt från

till att dra på likt n bli som berusad.«

19

SUBTILT. Bengts cembalo tar välförtjänt plats.

Cembalon – det ­okända instrumentet som gjorde comeback »BENGT TRIBUKAIT: Uppkomsten av cembalon är höljd i dunkel men den härrör till någon gång på 1400-talet.

Instrumentet trängdes undan av pianot mot slutet av 1700-­talet.

Polskan Wanda Landowska hade en enorm betydelse för ­cembalons comeback runt förra sekelskiftet.

UNDER 1900-TALET har man lärt sig allt mer om hur man byggde cembali genom att studera de instrument som finns bevarade.

Nu vågar jag påstå att det börjar låta som på Bachs tid! Det finns hur mycket cembalo­ musik som helst sparad från Renässansen och Barocken. Cembalons klang är betydligt mer transparent än pianots.« 20

av en uppenbarligen mycket ljudstark orgel. ­I Colosseum i Rom ska ha funnits en ljudstark orgel. Bengt fortsätter: – Under renässansen fanns ett par personer som ledde den musikaliska utvecklingen­, centralfigurer som i dag är totalt okända för många.

En brist i historiekunskaperna hos många.

– Känner du till Josquin Des Prez, frågar han mig plötsligt, där jag sitter och tänker att mina tonsättarkunskaper är lägre än väntat, trots dagligt lyssnande på Klassisk morgon i P2.

– Nej, aldrig hört talas om, svarar jag.

– Men det är ju som att inte känna till Rembrandt, utbrister han. Om man klipper av sin begränsning till klassiska pärlor från 1700-talet får man inte hela historien...

D

Å KONTRAR jag med att dra paralleller till filmens värld där jag efter flera års intensivt tittande inser betydelsen av äldre verk för nutida filmer. Små detaljer som återkommer femtio år senare. En scen, en replik, ett manér. Jag sträcker mig efter datorn och googlar fram titeln på den 15 timmar långa dokumentären Story of film.

– Den måste du se, säger jag.

Bengt nickar. Han talar om sin vurm för filmens värld.

Att han blev filmbiten när han såg Tarkovskijs Offret, varefter Folkets bio, filmklubbar och Cinemateket tog vid. Han namedroppar gamla stumfilmer och erbjuder utlåning av några pärlor. Förutom

MEDELTIDA. En överdos av ­nutida musik fick Bengt som började ­inrikta sig på medeltida musik.

film och musik, som för Bengt ”har en sär­ställning och tränger sig djupt in i hjärtat”, står konst, litteratur och teater honom nära. Att bli medtvingad på konst­ utställningar som barn gav mersmak, att bygga skolans scendekor engagerade.

– När jag kommit upp i övre tonåren upptäckte jag att jag kunde bli lika gripen av romanen Doktor ­Zjivago, som av en Beethoven­sonat.

Nu när jag arbetat en hel dag plockar jag hellre fram en DVD eller en bok än en skiva.

Jag lär mig mer om musik genom att konsumera andra konstformer som film och litteratur.

»Orgeln är det instrument som står mitt hjärta närmast.« BENGT TRIBUKAIT JAG ÅTERGÅR TILL ämnet som var min ursprungliga tanke – cembalon. Ett instrument jag förknippar med fantasibilden vackrakvinnor-i-enorma-klänningar­ som-flanerar- i-pampiga-salarfyllda-med-svulstiga-möbleroch-tavlor-i-guld.

– Ja, visst ja, minns Bengt och ställer sig något tveksam till mitt löjliga scenario.

Mycket av Bachs cembalo­ musik spelades på ett café, där Bach höll till när han inte var i kyrkan. Pampiga salar, suck!

Inför julafton när Bengt var sex år stod det långa

instrumentet högst upp på önskelistan. Klangen fascinerade. Tomten var dock inte lika överväldigad av det otympliga instrumentet utan erbjöd i stället en mindre kusin – elorgeln. Men önskan försvann inte. Sedan dess lurade cembalon i tankarna, och han kunde inte hålla fingrarna borta då det fanns en pjäs att provspela.

H

ur många vet egentligen vad cembalo är för något?

– Många har bara en vag aning. Men de som hör den gillar ljudet.

Det är inget gapigt instrument utan ger subtila, transparenta klanger.

Genom idoga övning lärde sig Bengt spela. Alldeles snart behöver han göra plats för en ny 2,3 meter lång skönhet specialbeställd från Tyskland ”med vackra klanger och finurliga arrangemang”.

Hur ska den få plats?

– Jag är rädd att något annat åker ut, säger han och ler.

De tre instrumenten kan förefalla varandras motsatser. Att växla mellan dem är omöjligt utan övning.

– Pianotekniken sitter längst in i ryggraden eftersom pianot var det första instrument jag spelade. Detta kan vara besvärligt när jag spelar cembalo, så veckorna innan en konsert undviker jag att ta i ett piano. Orgeln är det instrument som står mitt hjärta närmast, men jag tror att mitt orgelspel är mer levande tack vare impulser från andra instrument och deras repertoar.•

»Äta sallad och gå till gymmet ena dan. Beställa hem pizza och lata sig i soffan andra dan.

Det kallar jag att ha balans i livet!«

◆ MOT BARNÄKTENSKAP. ­­ 1 av 3 tjejer i låg- och medel­ inkomstländer gifts bort innan de har fyllt 18 år. Barnäktenskap är ett faktum i många delar av världen. Vanligast är det i Sydasien och i Afrika söder om Sahara. Med partners runtom i världen arbetar Svenska kyrkan aktivt med att motverka barnäktenskap, senast i kampanjen #Tweeniebrud.

LÄST PÅ FACEBOOK

27

konfirmandledare fanns i konfirmationsverksamheten i pastoratet under 2015.

Totalt antal konfirmerade var 38 stycken.

10

frågor om kristen tro till präst marianne från elever i åttan

En morgon i maj hade ett gäng åttondeklassare från Ekeby­ hovsskolan frågestund med vår präst Marianne Häggkvist.

Här är ett urval av spörsmålen!

EXISTENTIELLT. Många svåra frågor om liv och död finns att klura på. Präst Marianne såg till att svara på några av dem.

Foto: Istock

TJUVLYSSNARE Linnéa Malmborg

Varför är du kristen?

»Som liten blev jag nyfiken på kristen tro då jag lärde känna en präst. Jag tror att det finns en Gud som stöttar och hjälper mig när jag har det jobbigt.« Har Gud uppenbarat sig för dig? »Ja, men det har inte varit någon brinnande buske direkt!

Jag har med åren lärt mig att känna igen Guds röst. Det kan till exempel vara när jag klurar på en predikan och vaknar med en tanke som jag känner inte kommer från mig själv.

Att Gud talar är inga märkligheter och inte något konstigt övernaturligt.«

Skyller du på Gud om något dåligt händer. »Nej, det gör jag inte. I tjugoårs­­åldern kom jag fram till att Gud inte befriar mig från att vara människa, utan han hjälper mig att vara människa.« Kommer man till himlen när man dör? »Det är en svår fråga att ha något enkelt svar på. Jag känner trygghet att det kommer att vara en tillvaro som är god.« Tvivlar du?

»Självklart! Utan tvivel växer inte tron.«

Påverkar Gud det som händer i din vardag?

Anser du att andra ­­religioners Gud inte finns?

»Ja, det kan jag se tydligt.

Det kan till exempel vara människor som hör av sig i ett visst sammanhang då det verkligen är behövligt.«

»Jag tror ju på Gud, skaparen.

Då är det svårt att säga att det finns andra gudar. Men jag har samtidigt djup respekt för andras tro.«

Finns helvetet?

»Tanken på helvetet är förfärlig och får en präst att krympa ihop när man får den frågan. Det finns två tolkningar – antingen kommer alla till Gud eller så kommer en del av alla människor till helvetet.

Jag ­fasar för den tanken! Men jag vet att det finns ondska, det ser vi överallt i världen. Ett annat svar är svårt att ge.«

Skulle du kunna viga homosexuella? »Ja, det skulle jag göra.« Var finns himlen?

»Vi har ett universum som är jättestort. Finns himlen bortom det? Ingen vet. Men jag vet att en bit av himlen bor i mig.

I alla.« 21

OÄNDLIGT VÄRDEFULL

SVENSKA KYRKAN finns på plats ­ enom det ­internationella nätverket g ACT Alliance, och kan på kort varsel skicka ut personal för psykosociala insatser. Det är ett av de akuta projekt som Svenska kyrkan bidrar med förutom en mängd andra projekt ute i världen. På projektkartan.svenskakyrkan.se kan du se vilka projekt vi stödjer idag. I ACT-­alliansen är vi 140 kyrkor och kyrkliga organisationer som samarbetar. Det gör oss mycket starkare än om Svenska kyrkan hade arbetat ensamma.

Foto: Paul Jeffrey, ACT/Ikon

EN KVINNA I MAJHITAR, en by i Dhading-­distriktet i Nepal där ACT-­ alliansen finns på plats med nödhjälp efter den stora jordbävning som skedde 2015. Förödelsen är enorm. S ­ om kristna är vi övertygade om att varje människa har rättigheter och är oändligt värdefull. Därför har vi ett självklart uppdrag att arbeta också internationellt.

22

TRIVSAM TRIO. Richard Svahn, David ­ ranberg och Stefan Edström med kidsen G i kuddhörnan. Foto: Anna Thorstensson

Vem är Gud? FÖRÄLDRA-/BARNGRUPP I EKEBYHOV

PAPPATID DELUXE Två gånger i veckan travar barnvagnspapporna i riktning mot ­Ekebyhovskyrkan för att träffa andra föräldralediga.

Här får de snacka, ta en kopp kaffe och se barnen leka.

Hallå pappor! Det verkar vara pappornas tid på föräldra-/barngruppen. Berätta vilka ni är och hur länge ni har varit besökare!

Stefan Edström med Adam, 16 månader: Jag har gått hit sedan september förra året.

Med Adams storasyster var jag inte här lika ofta.

Richard Svahn med Livia, 14 månader: För mig är det ren rutin att komma hit! Livia är mitt tredje barn och jag har kommit hit med de stora tidigare.

David Granberg med Maja, 17 månader: Vi kommer hit lite då och då när det passar i tiden.

Vad är det ni gillar med att komma hit?

Stefan: Jag gillar kyrkan och kyrkans lokaler. På morgonen lämnar jag dottern Emma, 4,5, på kyrkans förskola, och går sedan hit. Här är trevlig personal och Adam får bra

stimulans bland alla andra barn. Kul att det är många pappor! Det är utbyte och stimulans för både barn och vuxen.

Richard: Det är roligt att komma hit och prata med ­andra vuxna. Man kommer från arbetslivet där man är van att träffa kollegor hela dagarna, så då är det bra att få komma hit och snacka lite.

För barnen är det kul att träffa andra barn och få röra på sig.

David: Det är viktigt för mig att komma hit och prata med andra vuxna. Jag märker också att barnen får ut något av att vara med andra barn.

Lokalerna hänger ihop fint, och man kan ta en kopp kaffe medan man har uppsikt över barnen. Musikstunderna är också väldigt bra. Jag fick tips om dem av min granne när vi började prata om hur man kan introducera barn till musik.

Tre bilder av Gud är gemensamma för världens kristna: Gud som Fadern, ­Sonen och Den ­Helige Ande. Man kan tänka på hur vatten också kan se olika ut: rinnande, ånga och fast is.

1

FADERN ◆ Gud har skapat oss och världen och älskar oss ofattbart mycket, som en far eller mor älskar sina barn.

Adam gillar musikstunden. Här trygg i pappa Stefans famn.

FÖRÄLDRA-/ BARNGRUPP I EKEBYHOVSKYRKAN Tisdagar 09.30–12.00 Torsdagar 09.30–13.00 Terminsstart: 16 augusti.

Kontakt: Mie Johansson, 08-560 387 33.

Föräldra-/barngrupper finns även på Lovö och Munsö.

2

SONEN ◆ Genom den bibliska­historien berättas att Gud på olika sätt försöker komma nära ­människan. Till slut låter Gud sig födas till jorden och bli människa själv. Han blev ett barn med namnet Jesus.

3

DEN HELIGE ANDE

Livia, 14 månader

Maja, 17 månader

Adam, 16 månader

◆ Innan Jesus lämnade jorden lovade han att han skulle finnas hos människorna på ett osynligt vis, med sin och Guds ande.

23

Thomas Billig

På spaning efter gröna små gubbar

FÖRLORAT & FUNNET. Lovö kyrka stoltserar nu med två egna Green Man på orgelläktarens lampetter.

Musiker Leif Asp fann dem i ett antikvariat. Gissa vem som blev nöjd över fyndet?

GREEN MAN.

VAD: Benämningen Green Man myntades av Lady ­ aglan 1939 när hon besökte en kyrka i ­Monmouthshire R i Wales. I kyrkans kor fanns två konsoler med tre figurer som visar ett mansansikte, ur vars mun växer bladrankor. De dateras till 1300-talet. URSPRUNG: En gammal keltisk fruktbarhetsgud som kristnades och blev ett vanligt dekorationselement i kyrkor i hela Europa under medeltiden. HISTORIK: I samband med reformationen försvinner Green Man. Han återkommer mot slutet av 1500-talet i renässansens formspråk. Under 1600-talet finns han i barockens formspråk i trä, sten och målningar på altaruppsatser, predikstolar, epitafier, dopfuntar, gravstenar och portaler. Utanför kyrkans värld finns han på byggnaders portaler och fönster, som t ex på Riddarhuset med 96 olika Green Man.

24

TÖRSTIG. Green Man på en fontän i Campo San Giacomo, Venedig, Italien. Foto: Wikimedia

GRINIG. En decimeter stor Green Man från 1400-talets andra hälft. Från Rosslynkapellet sydöst om Edinburgh.

Där finns minst 100 Green Man.

GULDIG. Green Man från 1600-talet i en altaruppsats i S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje.

Foto: Thomas Billig

g

g

g BLADRIK. 1300-tals Green Man från Westminister Abbeys kapitelsal – den stora salen där munkarna samlades för att läsa ett kapitel ur ordensreglerna.

På 80-talet blev byggnadsantikvarie Thomas Billig övertygad om att gröna små gubbar fanns. Sedan dess har han sett dem lite överallt. Allt började med en musikfestival i Wales.

BERÄTTAT FÖR Linnéa Malmborg FOTO Linnéa Malmborg

»D

ET BÖRJADE NÄR JAG ­ åkte till södra Wales där min gamla granne Charles Farncombe bodde. Han var tidigare dirigent på Drottningholms slottsteater, och hade grundat en musikfestival i Wales. I sakristian i den 1100-­talskyrka där festivalen hölls, visade Charles en figur som räckte ut en tunga likt ett blad. Jag fick lära mig att den hette Green Man. Det var min första. Sen kom jag på att jag faktiskt sett en liknande i Uppsala domkyrka 1961.

Sen såg jag Green Man lite här och var på alla möjliga föremål, allt från Rörstrandsporslin till predikstolar och gravstenar. Figuren föreställer oftast ett mansansikte med bladrankor växande ur munnen. I Sverige finns han i domkyrkorna i Lund, Linköping, Skara och Uppsala och lands­kyrkor på Gotland. I Europa, särskilt England, är han ett vanligt dekorationselement.

FÖRUTOM MED BLADRANKOR växande ur munnen framställs han med blad ur näsa, öron, ögon och näsryggen. Ibland föreställer han en katt eller ett lejonliknande djur.

I Sverige har jag rest runt till i princip de flesta medeltida kyrkor där Green Man finns. I Munsö kyrka såg jag honom på en predikstol för första gången, och i Adelsö kyrka finns en Green Man under Gustaf II Adolf-porträttet i kartuschen. Numera hör vänner och bekanta av sig till mig om de ser en Green Man på loppis eller i någon antikaffär, så jag har nog influerat

andra att också spana efter honom. Hemma har jag ett 10-tal varianter på stolar, porslin, kapsylöppnare, nötknäckare och kanna för att nämna några.

Varför är Green Man så spännande?

Jo, därför att han är så vanlig – han finns överallt utan att man tänker på det. Och så ser han inte snäll ut.

KYRKOR OCH KYRKOANTIKVARISKA föremål har alltid intresserat mig. Som 13-åring fick jag mina föräldrar att köra runt till gamla kyrkor i Västergötland. De packade välvilligt fikakorgen och följde med. Fascinationen för arkitektur växte ju äldre jag blev. Vid studier i konsthistoria i Göteborg skrev jag min uppsats om

» Jag har nog influerat andra att också spana efter Green Man.«

romanska portaler i Västergötland och jag har även läst nordisk fornkunskap och medeltidsarkeologi. Mina doktorandstudier kom av sig då jag blev erbjuden jobb som guide på Kina slott, där jag blev kvar i sju år. När Drottningholms slott skulle renoveras 1980 behövde de en arkeolog och då hittade de mig! Jag blev antikvarisk kontrollant och dokumenterade allt som påträffades vid ombyggnaden.

S

EDAN DESS HAR JAG arbetat som byggnadsantikvarie i hela Sverige.

I Nyköpingshus hittade jag till exempel hertig Karls blomsterurnor i grönglaserat lergods på hertliga dasset i porthuset. Jag var också med vid ombyggnaden av Kungliga Biblioteket där jag såg till att ett parti i det gamla förrådsutrymmet behölls i sitt ursprungliga skick.

Förutom Green Man tycker jag mycket om S:t Göran och draken. Det är ett mycket omhuldat helgon i Sverige, och motivet finns på många ställen. När jag kom med i Sancte Örjens Gille blomstrade intresset och jag specialiserade mig på ­­S:t Göran. Varje år har gillet kransläggning vid skulpturen i Storkyrkan. De flesta S:t Göran och draken-motiv som finns i svenska kyrkor har jag sett.

Nu har jag hittat en ny grej att spana efter – tulpaner på gravstenar!«•

Thomas Billig är förtroendevald i Ekerö pastorat med många olika uppdrag. Varje ­ år besöker han mellan 50 och 100 kyrkor.

25

VART TAR PENGARNA VÄGEN?

STÅPLATS. Emmy Broberg framför Berlinmuren på konfirmandresa.

Foto: Olivia Wanneborn

KYRKOAVGIFTEN som alla medlemmar­ betalar gör att vi kan ha våra kyrkor öppna och ha verksamhet i dem.

Vi kan driva ett viktigt socialt arbete i Sverige och ute i världen. Tack för att du gör detta arbete möjligt!

Det här går kyrkoavgiften till i Ekerö pastorat: Gudstjänst

7,4 miljoner kronor

Fastigheter

4 miljoner kronor

Kansli

3 miljoner kronor

Diakoni/mission 2,5 miljoner kronor

Konfirmation/ ungdom

UNGDOMSKVÄLLAR I EKEBYHOVSKYRKAN

»Precis vad man behöver efter en stressig dag« På onsdagskvällarna åker Emmy Broberg gärna till Ekebyhovskyrkan. Bäst där är alla vänner, fikat och att man bara får vara.

1,8 miljoner kronor

Kommunikation 1,6 miljoner kronor

Styrning & ledning

1,5 miljoner kronor

Musik

1,4 miljoner kronor

Barnverksamhet 0,8 miljoner kronor

Förskola

0,3 miljoner kronor

Totalt

Hej Emmy! När började du gå på ungdomskvällarna?

– När jag började ledarutbildningen. Jag hade en kompis där som jag inte träffade så ofta så då var det kul att träffas i kyrkan. Jag fick reda på dem genom Sabina ­(pedagog) när hon gjorde reklam på ledarhelgerna.

Hur ofta går du dit?

– Nu när jag har konfirmander går jag varje vecka.

Annars försöker jag gå så ofta jag kan.

Vad händer under dessa kvällar?

– När det inte är något roligt tema sitter man och spelar spel eller pratar, och så fikar man såklart!

Vad tycker du om dem?

– De är superhärliga! Det är skönt att koppla bort allt och bara vara när man är på ungdomskvällarna. Trevligt sällskap och mycket fika är precis vad man behöver efter en stressig dag. Är det något som är extra kul?

– Spelkvällarna tycker jag är lite extra roliga. Det är verkligen ett bra sätt att träffa nya människor och ha roligt.

Vad tycker du om kyrkan?

– Ekebyhovskyrkan är en plats dit man kan gå oavsett anledning. Där finns härliga människor som stöttar och sprider glädje.

Har du fått någon ny kompis i Ekebyhovskyrkan?

– Man träffar många nya människor! Det är alltid kul när man till exempel på bussen hejar på någon ny man träffat. Är du konfirmerad?

–Ja! Min konfa var kul.

Men det är verkligen det som kommer efter konfan som är det bästa. Det är vännerna, gemenskapen och all fika!

UNGDOMSKVÄLLAR I EKEBYHOVSKYRKAN Onsdagar 19.00–21.00 Kontakt: Anna Thorstensson, 08-560 387 50.

24,8 miljoner kronor Siffror i netto, inklusive personalkostnader. Vill du veta mer? Se hemsidan!

26

NAMN: Emmy Broberg. ÅLDER: 18 år. ÄR: Konfirmandledare och besökare på ungdomskvällarna på onsdagar i Ekebyhovskyrkan. BOR: Stenhamra. INTRESSEN: Gå ut och äta med vänner, läsa, gå på bio. BÄST MED ONSDAGSKVÄLLARNA: Att koppla bort allt och bara vara.

VAD VI ÅNGRAR PÅ DÖDSBÄDDEN Topp-5 vad vi människor ­ångrar i livets slutskede (ur boken Fem ­ saker döende ­ångrar av Bronnie Ware).

FÅNGA ÖGONBLICKET. Vi behöver kanske ägna oss mer åt att uppfylla våra drömmar. Foto: Istock

Om att våga följa sina drömmar Att jag inte vågade göra det jag drömde om.

Det är vad vi ångrar mest på dödsbädden.

Dags att vi börjar leva våra drömmar?

T

A VARA PÅ LIVET! Fånga dagen!

Många är de talesätt som förknippas med att leva det liv vi drömmer om. Med kanske helt olika innebörd beroende på människa, för någon kan en dag på havet vara som ett livselixir, för andra är det rena rama sjösjukefesten. Eller kanske längtan efter framgångar – av stor betydelse för någon, inte alls för den andre.

Vad är det egentligen som räknas när vi ligger på dödsbädden? Begravningsbyrån Fonus har i en opinionsundersökning frågat 1 047 svenskar om vad de är mest rädda för att ångra när det är dags att summera livet. Undersökningen bekräftar det som begravningsbyråns representanter upplever när de träffar anhöriga till de som gått bort. i stället handlar det ofta om att våga mer.

RESULTATET AV UNDERSÖKNINGEN visar att nästan hälften anser att de är mest rädda för att ångra att de inte vågade göra det de drömde om.

Liknande svar lämnar även de döende patienter som Bronnie Ware har skrivit om i boken Fem saker döende ångrar – att våga leva det liv man själv önskar. Att vara sann mot sig själv och sina egna drömmar kom på första plats. Många ångrade att de aldrig vågat drömma. Bronnies slutsats är att

det är viktigt att uppfylla i alla fall några av dina drömmar medan du har liv och hälsa. Frågan i Fonus undersökning var: Vad är du rädd för att ångra på din dödsbädd? Svaren löd i ordning: ▸ ▸ ▸ ▸ ▸ ▸ ▸ ▸ ▸ ▸

att jag inte vågade göra det jag drömde om att jag inte reste mer att jag var för lite med mina barn att jag tog livet för allvarligt att jag jobbade för mycket att jag inte skrattade mer att jag slarvade bort mina vänner att jag misskötte min hälsa att jag tog livet för lätt att jag drack för mycket

HUR SKA VI VÅGA GÖRA det vi drömmer om?

Coachen Kristina Dabrowska Haugsand har sagt i en intervju (i Dagen) att ”drömmar som har koppling till styrkor och talanger har större chans att gå i uppfyllelse, och betydelsen av det materiella bleknar. Vi läser, vi går på föreläsningar och inspireras av andra. Allt detta stimulerar drömmande. Sedan är det bara att sätta upp mål och agera för att nå dem. Att tänka på hur drömmen ska gå i uppfyllelse är inte det viktiga – en dröm kan bli verklighet om du bara vill." •

1

◆ Jag önskar att jag haft modet att leva och vara sann mot mig själv, och inte efter vad som förväntades av mig.

2 3

◆ Jag önskar att jag inte jobbat så hårt.

◆ Jag önskar att jag haft modet att uttrycka mina ­känslor.

4

◆ Jag önskar att jag haft bättre kontakt med mina vänner.

5

◆ Jag önskar att jag tillåtit mig själv att vara lyckligare.

27

Oräkneliga bilder 28

av JE SU S säger mer än tusen ord

”Den som har sett mig har sett Fadern.” / Jesus ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.” / Paulus

Vågigt brunt hår med ansat skägg och snälla blå ögon.

Bilden av Jesus är ofta skönmålad och likadan. Kanske ­berättar våra Jesusbilder i stället något om oss själva?

TEXT Mårten Mårtensson ILLUSTRATION Irma Van den Poel

H

UR SÅG JESUS UT? En sak är säker: Vi vet inte, ändå fortsätter konstnärer att måla, författare skriver, skulptörer visar oss sina Jesusgestalter. Och bilderna är så olika.

Kanske de berättar mer om beskrivaren än om föremålet?

Men allt behöver inte vara fantasi­ bilder. Den Jesusbild som länge sågs som den allra första var bilden på Veronicas svettduk. Legenden säger att Veronica torkade Jesu blodiga och svettiga ansikte med sin duk när han bar sitt kors på väg till Golgata. Hans ansiktsdrag fanns kvar på hennes duk som har förvarats som en av de heligaste relikerna i S:t Peters­ kyrkan i Rom. Själv blev hon helgon­ förklarad och hennes namn kan tolkas som ”den sanna bilden” (Vera betyder sann, Icon är bild.) Besvikelsen var stor när man vid närmare undersökningar fann att duken troligen kom till först på 1200-talet.

I BRITISH MUSEUM I LONDON förvaras en annan tidig bild. På ett fragment ser vi en Kristusbild i guld, inbränd i glas. Den föreställer ansiktet på en ung pojke utan skägg och avviker från senare framställningar av Kristus. Troligen härstammar det här fragmentet från någon gång under 200-talet, och därmed får vi knappast någon föreställning om hur Jesus verkligen såg ut.

Vi har faktiskt en del underlag för att skapa en fantombild av Jesus, alltså ett försök att komma så nära den verkliga bilden som möjligt. Det är så polisen ibland gör när man söker efter någon.

Man sammanställer de uppgifter man har och konstruerar en trolig bild av den eftersökte. Hur kan vi göra det för att få fram en sannolik Jesusbild? Här är några ledtrådar: Som en konkret utgångspunkt kan vi ta det faktum att Jesus var jude. Till det kan vi lägga att han uppträdde som

lärare. Han gjorde det vid en bestämd tidpunkt med ganska bestämda värderingar som vi vet en del om. Vart leder det här spåret? Den nytestamentlige forskaren Ethelbert Stauffer berättar så för oss att vi vet att antikens judar hade en ljusbrun hy. Ögonfärgen var vanligen brun, men det fanns också judar som hade blå ögon.

Håret var svart och räckte ofta ner till ­axlarna. Männens hår hade ofta en mittbena. Det var också vanligt att männen gav sitt hår en vacker lyster genom att smörja in det med en fin olja.

»I våra bilder och föreställningar om Jesus speglas bilderna av oss själva.« MÅRTEN MÅRTENSSON DET VAR FAKTISKT STRAFFBELAGT att ha ovårdat hår. Till utseendet hörde också att odla sitt skägg och sina mustascher.

Rabbinerna på Jesu tid var opinionsbildare. De hade bestämda normer för hur en jude skulle se ut. Det gällde särskilt hur den tidens lärare skulle se ut. Om en man skulle återspegla Guds närvaro borde han vara stor och stark.

Mot den bakgrunden är det intressant att Lukas påpekar att Jesus som pojke växte till sig. Eftersom vi aldrig möter någon rabbinsk kritik i evangelierna av Jesu yttre kan vi nog göra oss en ganska god fantombild av honom. Det betyder en välvuxen, ganska lång person med svart, axellångt, välvårdat hår med mittbena. Hyn var ljusbrun. Han hade välskött skägg och mustascher. Sannolikt hade han bruna ögon. Den här fantom-

bilden påminner mycket om den Jesusbild som den medicinske illustratören Richard Neave har återskapat. Han har i sin undersökning studerat kranier från Israel som är daterade till 100-talet. De här studierna har lett till att Neave anser att Jesus borde ha haft mörkt och lockigt hår samt en mörkare hudton än den som oftast avbildas. Men enligt Neave hade Jesus varken blå ögon eller rakt ljust hår.

Neave understryker också att hans bild föreställer en man vilken som helst från det område där Jesus verkade. Därmed gav oss inte heller Neave någon äkta Jesusbild.

V

ÅRA FANTASIBILDER av Jesus är ändå långt mer intressanta. I alla tider och i alla kristna kulturer möter vi såna bilder. Från vår egen horisont kan vi påminna oss om dala­ målningarna. I de bilderna läser vi av hur dalafolket tänkte och levde, klädde sig och drömde. Där finns Jesus med mitt bland kullor och dalmasar. I högsta grad närvarande. Det kanske skulle vara riktigt lärorikt att sitta med sin pensel och måla sin egen Jesusbild. Den bilden skulle säkert ha mycket att berätta, inte kanske främst om Jesus. Kanske den i stället skulle få oss att bättre förstå vår egen tro och de visioner vi tyst bär på. Om både det här livet och om det som väntar oss bortom de ofrånkomliga gränserna. I våra bilder och föreställningar om Jesus speglas bilderna av oss själva.

Hur ser din egen bild ut?•

Mårten Mårtensson är pensionerad präst som ändå jobbar för fullt. Han gillar möten med människor, både digitalt och IRL. Irma Van den Poel är illustratör och har precis tagit studenten.

29

EKERÖ PASTORAT ADELSÖ-MUNSÖ ◆ EKERÖ ◆ LOVÖ

VI ÄR DÄR MÄNNISKOR FINNS: Dop • Konfirmation • Vigslar ­• Begravningar • Gudstjänster • Mässor • Föräldra-/barngrupper • Konserter • Barnkörer • Vuxenkörer • ­Andakter • Ungdomskvällar • Ledarutbildning • Lunchmusik • Föreläsningar • Samtal • Mission • Fika • ­Mötesplatser • Syföreningar • Kaffestund • Afternoon Tea • Öppet hus • Handarbete • Retreat • Pilgrims­ vandring • ­Jubilarträff • Heliga danser • Meditation • Ekerö körvecka • T ­ eologi för nyfikna • Män emellan • Teater • Filmkväll • ­Söndagsmiddagar • Sorgegrupp • S:t Lukas • Blå cirkeln • Slottscafé • Blomningsfest • Café Mälarö • Internationellt arbete • Kyrkornas Second Hand • Kyrkans förskola • Bokcirkel • Integrationsarbete • Friskvård för själ, kropp & ande • Dans & rörelse • Samtal • Ljuständning • Vävstuga • Stick-café • Diakoni • Kyrkvisning • Skola/kyrka • Kyrkradio • Bön • Och mycket annat!

5 KYRKOR: Adelsö kyrka • Munsö kyrka • Ekerö kyrka • Ekebyhovskyrkan • Lovö kyrka 2 LÅNEKYRKOR: Ansgarskapellet • Drottningholms slottskyrka FOTO. Barnkören: Helena Hansson, Barbro: privat, Emma: privat, Oliver: Anna Thorstensson, Kenneth: Linnéa Malmborg

»KÖREN FÅR ALDRIG SLUTA« TJEJER & KILLAR i Ekerö barnkör:

»

Man blir glad av att sjunga och dansa! Och så får man många nya vänner! Det är roligt att sjunga för andra på gudstjänst, musikal, Lucia och skolföreställningar. Kören får aldrig sluta!

30

»KYRKRADION ÄR MENINGSFULL FÖR MIG« BARBRO ARLINGER, Ekerö.

Har hand om kyrkradion några gånger per termin:

»

Att vara volontär ger en känsla av att göra ­något meningsfullt. Att ett antal tusen människor ­lyssnar är en utmanande och spännande tanke.

Det händer av och till att jag möter människor som säger: "Det du sa i kyrkradion gav mig kraft i en svår ­situation". Det gör att det känns angeläget att fortsätta.

»JAG GÅR PÅ MÄSSAN FÖR ATT JAG ÄLSKAR ­ ATT SJUNGA« EMMA WAHLFRIDSSON, Ekerö.

Går ofta på onsdagsmässorna i Ekebyhovskyrkan:

»KONFAN VAR ROLIG OCH LÄRORIK«

Jag går på mässan framför allt för att jag älskar att sjunga, men även för att träffa andra och känna gemenskap med dem, vare sig de är främlingar eller några man känner. På mässor kan man också oftast tända ljus för någon eller något, till och med sig själv, och det är de stunderna jag gillar bäst.«

OLIVER, Ekerö.

Berlin-konfirmand 2015:

»

»

Det fanns mycket roligt att göra och se. Lärorikt och roligt! Berlin som stad var riktigt fin.

»KÖREN ÄR MIN MINDFULNESS MITT I VECKAN« KENNETH EINARSON, Adelsö.

Tenor i kören Ad Mundi:

»

Jag har sjungit i olika körer sedan tonåren, i kyrkokörer i Leksand, Karlstad, Gävle, London och Adelsö-Munsö. Det har blivit klassiska körverk, svensk körlyrik, engelsk körmusik, gospel, visor och folkmusik.

Det är underbart att det finns så mycket olika variationer för kör att sjunga! Att sjunga i kör och vara delaktig i kör­ gemenskapen ger mig mycket glädje, energi, stimulans och avkoppling. Det är min mindfulness i veckan att få andas och sjunga tillsammans med andra.

Avkopplande. Vill du komma och sjunga med oss?« 31

Jag vet att en bit av himlen bor i mig.

Bor i alla.

32