LIVE AID
Elsa Eriksson
Innehållsförteckning Männen som startade allt s. 3 Förbittring och en resa med förändring s. 3-‐4 En förutspådd katastrof s. 5-‐6 En tankeställare med kontroverser s. 6-‐7 Skuldkampanjen s. 7-‐8 En komplicerad kamp med större mål s. 8 ’’Make Poverty History’’ s. 8-‐9 Efter 2005 s. 9 Artister som deltog i Live Aid s. 10
2
Live Aid Det var en rockhändelse inte liknande någonting världen tidigare skådat. En dag då några tilltufsade musiker ställde sig på scenen inför vår planets alla människor och sjöng för de behövande. Förtroende samt positivitet blandades med tvivel och missnöje både före och efter den storslagna välgörenhetskonserten som ägde rum 1985. Det var en dag många minns, en dag som fick människor att tänka om, en dag som resulterade i blandade känslor. Männen som startade allt Robert Fredrick Zenon Geldof, känd som Bob Geldof, är en irländsk musiker, kompositör, skådespelare, sångare och välgörenhetsidkare, född 1951. I bandet Boomtown Rats började Geldof sin karriär som frontman och hade hits så som ’’I Don’t Like Mondays’’ och ’’Rat Trap’’. 1984 såg Geldof BBCs dokumentär, som sändes i Storbritannien, om den dåvarande hungersnöden i Bob Geldof Etiopien och blev mycket gripen och illa berörd. Tillsammans med musikern Midge Ure skrev han då den kända låten ’’Do They Know I’ts Christmas?’’, men för att få den att slå igenom behövde han berömda artister. Några av de som blev tillfrågade var dock misstänksamma. Bono, sångare i bandet U2, säger i en intervju med BBC 2010 att han trodde Geldof skulle vara en av de sista i världen att prata om en sådan typ av sak. Hans tidigare image, en man med dåligt humör, var för många svår att koppla till hans passion att hjälpa svältande i Afrika. Men som vi kan se idag lyckades Geldof bemästra dessa tvivel och singeln spelades in med några av 80-‐ talets största brittiska och irländska stjärnor, en grupp betitlad Band Aid. Den framgångsrika låten klättrade snabbt på listorna och intäkterna gick till de fattiga i Afrika. Men inte helt nöjd med Midge Ure miljonerna låten samlade in och sin egen prestation så började Geldof planera för något större. Som ett uppföljande projekt satte Geldof och Ure sikte mot att iscensätta en stor välgörenhetskonsert för ytterligare insamling av pengar för att kunna bekämpa svältkatastrofen. En välgörenhetskonsert vid namn Live Aid men också kallad ’’the global jukebox’’. Förbittring och en resa med förändring Tiden som var, var dock inte en tid för fred och broderlig kärlek. Stora industriella omvandlingar pågick i Storbritannien, inre städer brast ut i lågor, arbetslösheten var utbredd och Englands starkaste union ’’The miners’’, alltså gruvarbetarna, var låsta i en kamp mot Margret Thatchers regering. Skeptikerna var många och vissa trodde att dessa artister som deltog på singeln ’’Do They Know I’ts Christmas?’’, bl.a. Geldof, bara gjorde det för egen vinning.
3
Förbittring om Band Aid-‐organisationens förvaltning av de insamlade pengarna började samlas från oväntade håll. Andra välgörenhetsorganisationer såg dem som ett hot och var oroliga att pengarna inte gick dit de behövdes. Det blev då väsentligt att visa för folket, media och framförallt för de som bidragit, att dessa oroligheter var obefogade och att biståndet fördelades på rätt sätt. För kollegorna som var med i Band Aid-‐projektet var det enda sättet för Geldof att själv åka till Etiopien och påvisa detta, så att han själv skulle kunna garantera det. Geldof tvekade dock, han var fast vid den ståndpunkten att han absolut inte ville att det skulle tas några kort på honom tillsammans med döende barn, utan det löftet skulle han inte åka. Han var rädd för att det skulle se ut som han mjölkade situationen till hans fördel och att han på det viset skulle bli ruinerad. Långt från det liv och vardagligheter Geldof var van vid åkte han tillslut, något motvilligt, till Etiopien, fast besluten att resan inte skulle bli till någon publicitetsturné. När resan närmade sig sitt slut och Geldof uppfyllt sin plikt -‐ i och med att åka dit tillsammans med ett arbetslag, för att rapportera tillbaka till folket hur, var och till vilka deras pengar gått -‐ så stötte de på ett problem. En akut brist på transporter hindrade distributionen av livsmedelsbiståndet och medan leveranserna låg vid hamnen var de utsatta för väder och vind. Anledningen till att det inte rörde på sig var på grund av att en ljusskygg kartelloperation tog betalt enormt höga summor pengar för att frakta livsmedlen. En tanke som då slog Geldof var att det borde finnas en alternativ flotta av lastbilar, men det skulle kosta hela 3,5 miljoner pund. Jagad av det han sett återvände Geldof hem där han nu blev porträtterad både som folkets champion men även som en välgörenhetsentreprenör. Från att ha varit en stjärna på väg att blekna blev han nu kallad ’’sankt Bob’’. Man återknöt honom till välgörenhet och inte längre till musik. Han hade utmärkelserna och fick hyllningarna men gamla misstankar började dyka upp igen, vissa reportrar var öppet fientliga. Framgången för Geldof och Band Aid gav hans band Boomtown Rats ny popularitet och gruppen fick kritik för att de tjänade på Geldofs etiopiska filantropi. Till och med hans besatthet av välgörenhet ansågs skenhelig. Men trots Boomtown Rats framgångar och kritiken var Etiopien inte långt borta i Geldofs tankar. Han ville lösa problemet med kartellen och transporten av livsmedelsbiståndet. Det var nu planerna för en välgörenhetskonsert sattes i rullning.
Bob Geldof i Etiopien 1985
4
En förutspådd katastrof Tanken på en stor välgörenhetskonsert var dock inte speciellt övertygande och somliga förutspådde en katastrof. Med juli som den månad då konserten skulle hållas hade de ungefär 12 veckor på sig att förbereda det hela och inte nog med det, den skulle även hållas på två olika kontinenter. Som hjälp kontaktade Geldof arrangören Harvey Goldsmith, en man med likheter matchande Geldofs egna, men inte helt såld på idén tvekade han att delta i det enorma projektet. Geldof gav sig dock inte och till slut gick Goldsmith med på ett möte. En av de många utmaningar de hade framför sig var att samla ihop en skara välkända artister som kunde tänka sig uppträda – utan betalning, utan exakt vetskap om datumet, utan kontrakt och endast Harvey Goldsmith 20 minuter var på scen som de själva fick stå för. Som man kanske kan förstå var det inte alltför många stjärnor som till en början var speciellt entusiastiska till förslaget. Men Geldof var ihärdig och på en presskonferens, där bland andra han och Goldsmith för första gången yttrade sig om Live Aid konserten och vad den innebar, räknade Geldof till och med upp massor av namn på artister som inte än hade bekräftat att de skulle delta. På det viset, med bluff och lurendrejeri och ett spel på skuldkänslor, fick han sin vilja igenom (Geldof är ju trots allt känd för att vara vass i munnen) och som vi kan se på sida 8 lyckades han få ihop en stor grupp berömda stjärnor inför eventet. En annan utmaning var att ordna en hel dags transatlantiskt live-‐tv-‐spektakel, något ingen man eller tv-‐station gjort tidigare men som Geldof nu var fast besluten att åstadkomma, och detta trots att satellittekniken vid den tiden bara var i sin barndom. För att lyckas med detta åkte Geldof till New York för att möta den exekutiva tv-‐ producenten Michael Mitchell som just hade producerat tv-‐bevakningen av OS i LA. Det hela växte i snabb takt och de kom överens om att konserten skulle sändas världen över, alltså blev det till en dygnet-‐runt-‐verksamhet. Klockan 12:00 mitt på dagen skulle sändningen börja från Wembley stadium i London, England. Klockan 17:00 påbörjades sedan sändningen från John F. Kennedy stadium i Philadephia, Amerika, när konserten även där gick av stapeln. I Europa levererades sändningen av BBC, vars sändning inkluderade ett stort antal intervjuer och konversationer mellan de olika akterna, och i USA var det till stor del ABC som stod för sändningen.
Frddie Mercury och Queen stal showen på W embley Staduim
5
Med datumet satt till 13 juli började biljetterna säljas och tog slut på bara några minuter. Geldof hade till och med lyckats övertala kungligheterna prinsessan Diana och prins Charles att komma och vara på plats vid invigningen. Samma dag höll även andra länder, t.ex. Tyskland och Australien, konserter, inspirerade av initiativet. Det blev en succé. Över 1,6 miljarder kronor, som ett direkt resultat av välgörenhetskonserten, samlades in under den 16 timmars långa live-‐sändningen och ungefär 1,5 miljarder människor runt om i världen placerade sig framför tv:n, hänförda av den mesta ambitiösa konserten som någonsin arrangerats.
Wembley Stadium i London (närvaro: ungefär 72 000 personer)
John F. Kennedy Stadium i Philadelphia (närvaro: cirka 100 000 personer)
En tankeställare med kontroverser Live Aid var ett resultat av att människor brydde sig. Det startade ett populärt intresse inom internationellt bistånd och utveckling bland delar av befolkningen, framförallt hos de unga. Men i anslutning till välgörenhetskonserten uppstod det även en del kontroverser. En av dem var att de mörkhyade var mycket kritiska i pressen och menade att mörkhyade artister avsiktligt blev uteslutna från att uppträda på konserten. Med tanke på att man gjorde det hela för de svältande i Afrika kunde man ju tycka att det borde varit något man skulle ha vördat. Till sitt försvar sade Geldof och Goldsmith att de faktiskt hade frågat några av de stora mörkhyade artisterna, framförallt de från USA som också deltog på singeln ’’We Are The World’’, men att de hade tackat nej. En annan var att BBC med andra, oundvikligen, tog upp frågor om huruvida medlen som samlats in spenderades på ett förnuftigt sätt samt om inte medlen själva, de facto, förlängde konflikten bakom hungersnöden istället för att göra nytta. Det var nämligen på det viset att efter det att den enväldige kejsaren Haile Selassie störtats 1974 så tog ett militärråd över makten och utropade Etiopien till en socialiststat. Det politiska klimatet hårdnade efterhand och förtryck samt hungersnöd gjorde att motståndsgrupper tog till vapen. Missväxt, krig och vanskötsel, som vid detta tillfälle under 80-‐talet, har lett till återkommande svältkatastrofer under de senaste årtiondena. BBC var alltså, efter Live Aid, rädda för att medlen skulle hamna i fel händer och användas till fel saker.
6
Live Aid var en tankeställare hos människorna i de rikare länderna. Det fick även politikerna att öppna sina ögon då deras väljare inte längre bara ville ha mer i sin egen ficka, utan ville även att deras styrande skulle agera. Tillsammans skänkte privatpersoner, organisationer och politiker över 7 miljarder kronor till Etiopien och hjälpsändningarna började strömma in i landet., men dessa hjälpsändningar skulle dock inte lösa de långsiktiga problemen. I själva verket var Afrikas största bekymmer den rika världen självt. Kalla kriget hade nått sin höjdpunkt och som belöning för deras stöd hade såväl öst som väst gett bistånd och lån till diktaturer i Afrika. Men sedan kom 90-‐talet och Kalla kriget tog slut, vilket innebar att väst-‐länderna började kräva in sina lån. Beloppen var så stora att det inte blev mycket över till något annat för de afrikanska länderna, men trots det var att vidkänna sitt ansvar något de rika länderna vägrade göra. Skuldkampanjen Efter Live Aid, där han själv deltagit, begav sig frontmannen för rockbandet U2 Paul David Hewson, känd som Bono, till Etiopien för att se den dåvarande situationen med egna ögon. Tillsammans med Geldof och Jamie Durmon, en man som arbetar med biståndsfrågor, började han sedan att arbeta på en skuldkampanj. Året var nu 1999 och för att nå ut globalt så allierade Bono och Geldof sig med de oväntade. Ett G8 möte skulle hållas i Tyskland och att möta världens, samlade mäktigaste ledare Paul David Hewson, känd var stunden de kämpat för, men det återstod att övertala som Bono dem. Stjärnstatusen var en användbar valuta och den fick effekt. Politikerna gjorde allt för att ta del av den och från samtliga G8 nationer lockade man fram stora löften om skuldavskrivningar, utom den viktigaste: USA. Dock hade Bono speciella kontakter. Genom tidigare gemensamt engagemang inom Nordirlandsfrågan hade Bono utvecklat en relation med den dåvarande presidenten Bill Clinton. Så medan Geldof stannade kvar på hemmaplan och jobbade med kampanjen så åkte Bono iväg för att träffa sin gamle vän. Tillsammans satte de sig ner och diskuterade skuldavskrivning och därefter, november 1999, klev Bill Clinton President Clinton upp på podiet, på den internationella valutafondens årsmöte, och sade ’’Vi måste alla bidra med att minska skuldbördan. Idag har jag gett order om en plan för att avskriva samtliga skulder som de här länderna har till USA.’’. Även om detta var en framgång så fick man inte glömma att det fanns 535 andra personer som också skulle övertygas: kongressen. Som rocksångare hade Bono en hel del att lära sig, det handlade framförallt nu om ekonomi. De behövde övertala USA att ta täten och till hjälp klev Bobby Shriver, demokratisk politiker Bobby Shriver
7
och advokat, in och satte dem in i det som hans släkt sysslade med: politik. Men ändå ansåg kongressens mäktiga att bistånd endast var slöseri med pengar och att Afrika var så fattigt att de saknade intresse. Dock fanns undantag. John Kasich, representanthusets budgetkommitté, gick med på att hjälpa Bono att driva frågan. 2000 den 25:e oktober gick kongressen med på en kompromiss efter intensivt lobbande, nämligen att efterskänka hälften av John Kasich Afrikas skulder. Vilket ledde till att resten av i-‐världen gjorde detsamma. I Afrika var det dock inte mycket att glädjas åt. Skulderna var fortfarande så gigantiska att de aldrig skulle kunna återbetalas och många afrikaner märkte ingen skillnad. Och detta utan att det behövde kosta västvärldens politiker särskilt mycket samtidigt som de framstod i god dager genom att skriva ner skulderna. En komplicerad kamp med större mål Mycket var komplicerat men Bono och Geldof lät sig inte stoppas, utan fortsatte oförtrutet sin kamp. Deras grupp bestämde sig för att intensifiera arbetet och attackera brett för att kampen mot fattigdom skulle bli verkligt effektiv. Målet var nu större än bara total skuldavskrivning, man skulle också bekämpa sjukdomar, öka biståndet och verka för rättvis handel. De skulle även bli lobbyister i Washington, men för det skulle det behövas massvis med pengar. I januari 2002 bildade de lobbygruppen DATA (Debt, AIDS, Trade, Africa), vars mål var att utmana och påverka USAs mäktigaste politiker. Från Bill & Melinda Gates Foundation, finansmannen George Soros, och teknikentreprenören Edward W. Scott kom igångsättande fonder. ’’Make Poverty History’’ 2003 hade ännu en svältkatastrof drabbat Etiopien och tillsammans började olika aktivister och organisationer runt om i hela världen att planera en ny kampanj, en som de hoppades skulle bli årtiondets mest uppmärksammade. 2005 skulle Storbritannien vara värdland för världens åtta rikaste nationer, G8. Gordon Brown, som då var finansminister, ville åstadkomma förändring och hade redan inlett hemliga dialoger med olika aktivister och organisationer och sa till dem i hopp om att, om de gick ihop och gjorde en gemensam sak, så skulle Storbritanniens regering kunna påverka andra regeringar. Nu kunde Geldof och Bono, med den brittiska regeringen i ryggen, gå till frontalangrepp mot fattigdomen. Tillsammans med aktivisterna beslöt de sig för att göra en gemensam sak för att utrota fattigdomen en gång för alla. Kampanjen hette ’’Make Poverty History’’. All skuld skulle avskrivas, biståndet fördubblas och handeln reformeras. Det stod på G8:s ordförandelands dagordning: ’’Fattigdomen i Afrika’’.
Make Poverty History
8
Geldof valde att alliera sig med en del tveksamma medkämpar när det var så mycket på spel, t.ex. Etiopiens dåvarande president Meles Zenawi. Detta samtidigt som man på tv i Afrika kunde se etiopiska trupper skjuta ihjäl 200 oppositionella som protesterade mot valfusk. Till sitt försvar sade Geldof ’’Ja, jag träffar en man som kastar oppositionen i fängelse utan rättegång. Ja, det måste sägas. Men vad jag än sa skulle han inte säga: ’Jo, Bob, du har rätt. Jag befriar alla och avgår.’. Jag är popsångare, jag kan avfärdas.’’. Kampanjen hade visserligen den brittiska regeringens stöd men Meles Zenawi internationellt tog den inge större fart. De behövde få folk att reagera emotionellt. Det var nu Geldof kom på uppföljaren till Live Aid: Live Eight. En serie av konserter som sammanföll med G8 mötet i Gleneagles. Slagordet var då ’’We don’t want your money – we want you!’’. Vid G8 mötet beslutade de åtta toppolitikerna att inte bara avskriva kvarvarande skulder utan också att fördubbla biståndet med nästan 200 miljarder. Dock skulle deras löften om ökat bistånd nästan halveras och verkligt viktiga frågor, som de om handeln, glömdes stilla bort. Efter 2005 Vilken nytta bistånd egentligen gör är fortfarande svårt att bedöma men sedan 2005 minskas den extrema fattigdomen sakta och de väpnade konflikterna i Afrika har minskat avsevärt. Allt fler i Etiopien går i skolan. Hur mycket som är Geldofs och Bonos förtjänst är svårt att veta. Målen för lobbyverksamheten har också förändrats och allt handlar inte alltid längre om liv eller död, utan kan det kan istället t.ex. handla om att minska korruptionen inom internationell handel eller om ett effektivare jordbruk. Lobbyorganisationen DATA har bytt namn till ONE och har upprättat kontor i Nigeria och Sydafrika samt även anställt afrikanska rådgivare. Det exakta resultatet av Geldofs och Bonos kampanj är okänt men det förenade arbetet inom och utanför Afrika under det senaste årtiondet har inneburit följande: Sex miljoner människor har behandlats mot hiv. I åtta länder har malariadödligheten halverats. 1700 färre barn dör varje dag.
9
Artister som deltog i Live Aid Status Quo Style Council Boomtown Rats Adam Ant INXS (på scen i Melbourne) Ultravox Loudness (på scen i Japan) Spandau Ballet Bernard Watson Joan Baez Elvis Costello The Hooters Opus (på scen i Österrike) Nik Kershaw The Four Tops B.B. King (på scen i Haag) Billy Ocean Black Sabbath Sade RUN DMC Yu Rock Mission (på scen i Belgrad) Sting Rick Springfield Phil Collins REO Speedwagon Howard Jones Avtograf (på scen i Moskva) Bryan Ferry (med Pink Floyds David Gilmour på gitarr) Crosby, Stills & Nash Udo Lindenberg (på scen i Köln) Judas Priest Paul Young Alison Moyet Bryan Adams U2 The Beach Boys Dire Straits George Thorogood and the
Destroyers /Bo Diddley /Albert Collins Queen Simple Minds David Bowie (med Thomas Dolby på keyboard) The Pretenders The Who Santana Pat Metheny Elton John Ashford and Simpson Teddy Pendergrass Elton John (med Kiki Dee) Wham! Madonna Freddie Mercury & Brian May Paul McCartney Band Aid (lett av Bob Geldof) Tom Petty Kenny Loggins The Cars Neil Young Power Station Thompson Twins Eric Clapton Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones (med Phil Collins och Tony Thompson på trummor) Crosby, Stills, Nash & Young Duran Duran Patti LaBelle Hall & Oates /Eddie Kendricks /David Ruffin Mick Jagger Tina Turner Bob Dylan Keith Richards /Ron Wood USA for Africa (lett av Lionel Richie)
10