FS en tidning av studentkåren vid jmk: inst. för journalistik, medier och kommunikation, stockholms universitet nummer
”... det fria ordet kan inte undvika farliga områden. Yttrandefrihetens gränser måste försvaras och utökas av journalister. Annars blir världen tyst.” - Martin Schibbye
04 2012 : fångenskap
tema: fångenskap ”Stora hysh hysh Det Sverige som satte journalister i fängelse”
04
jmk ”Pubmästeriets nya ansikte”
12
krönika ”En sann inspirationskälla” 09
femtestatsmakten #3
femte statsmakten www.femtestatsmakten.se
4#2012
#3 Ledare “Vi kan förändra världen” #4 #6 #8 #9 #9 #10 #12 #13 #14 #15 femtestatsmakten #3
Annica Ögren Tema: Fångenskap “Stora hysh hysh” Ellinor Eriksson Tema: Fångenskap “Vi har ett ansvar“ Jennifer de Waard och Annica Ögren Tema: Fångenskap “Fängslad i elva år“ Sara Fröhling Lind Krönika: Som Lotta på Bråkmakargatan Jennifer de Waard Krönika: En sann inspirationskälla Madeleine Dahlström Nya kåren på JMK Emmi Omhav Pubmästeriets nya ansikte Malin Hansson Redaktion Dolph på Radio JMK Gustav Kilander Antagningsprovet till JP försvinner Anna Björklund JMK TV - Att drömma stort Frida Eriksson
Ledare
femte statsmakten #3/2012
Ansvarig utgivare Annica Ögren Chefredaktör Annica Ögren annica.ogren@femtestatsmakten.se
Vice chefredaktör Jennifer de Waard jennifer.dewaard@femtestatsmakten.se
Textredaktör Malin Hansson malin.hansson@femtestatsmakten.se
Sara Fröhling Lind sara.frohlinglind@femtestatsmakten.se
Bildredaktör Hanna Langenfelt hanna.langenfelt@femtestatsmakten.se
Redigeringschef Annica Ögren Skribenter Ellinor Eriksson, Frida Eriksson Gustav Kilander, Malin Hansson Sara Fröhling Lind, Jennifer de Waard, Annica Ögren Redigerare Simon Lundberg Korrektur David Heyman, Jennifer de Waard Fotografer Frida Eriksson, Eva Wikdahl, Malin Hansson, Annica Ögren Omslagsbild Martin Schibbye och Johan Persson Foto Magnus Laupa, Kontinent
Vi kan förändra världen Sedan jag var liten har jag haft en dröm om att kunna förändra världen. Ena dagen kunde jag cykla jag runt i området där jag bodde och hjälpa diverse insekter på fötter igen som hamnat på rygg, med benen sprattlandes i vinden. En annan dag kunde jag sitta i en skogsdunge och blanda nya mediciner till läkemedelsbranschen av barr, stensöta, jord och vatten. Det var enkelt, jag visste vad världen behövde. Nu är det 20 år sen. Jag hade äntligen börjat studera journalistik, hade börjat känna adrenalinet pumpa i kroppen av tanken att få ut mitt ord, min story till folket. Tills jag fick höra att världen är en alldeles för komplicerad plats, att den inte går att förändra. Ändå fortsätter jag att fråga, varför? Sen hittade jag mitt svar. Jag vet att jag inte kan förändra krig till fred, men det handlar om att vilja göra något, att våga göra något och att börja någonstans. Det handlar om att försvara yttrandefriheten och göra demokrati. I mitt första nummer som chefredaktör efter Mika Wallgren, är jag därför stolt att få presentera numret som bland annat tar upp temat ”fångenskap”. Vi skriver om frihetskämpar och journalister som vet vad det innebär att vara berövad sin yttrandefrihet, som själva suttit bakom galler för yttrandefriheten, och för demokratin. Är du den som brinner för yrket journalist är det här numret för dig. Låt fingrarna börja klia!
Annica Ögren, Chefredaktör
femte statsmakten är ett webbaserat magasin som utkommer tre gånger per termin och erbjuder ett blandat innehåll av nyhetstexter, reportage och intervjuer. Tidningen produceras av studenterna vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation och tillhör JMK:s studentkår. Den är politiskt oberoende och fungerar som en fristående enhet som granskar kårens och institutionens verksamhet. Femte Statsmakten fungerar sendan 2005 som en plattform för blivande journalister, fotografer, illustratörer och redigerare som vill skaffa sig journalistisk erfarenhet inför arbetslivet. femtestatsmakten #3
Stora hysch
hysc
“Det Sverige som satte journalister i fängelse”
Tänk dig att bli gripen i gryningen. Tänk automatvapen, skottsäkra västar och walkie-talkies. Förvånad måste du lämna din varma säng för en skitig Volvo och förvånad kan du konstatera att chauffören pratar svenska. Din första tanke, att det var Kriget som kommit, verkar inte stämma. Nu sätts du i förhörsrum. Man slänger fram en bunt tidningar: ”var det du som skrev artiklarna?” Text: Ellinor Eriksson Det här händer i ett annat Sverige. På teven har ett kallt krig genomlidit några brännande febertoppar. Konflikter i stora vida världen ynglar av sig och simmar upp i våra fikarum och på våra ledarsidor. För en ny generation idealister är Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter inte något annat än överhetens språkrör, och överheten är ondskefull. Död och lidande i Vietnam och Palestina har visat att det är nu allt skulle kunna gå åt helvete, eller så skulle allt kunna förändras till det bättre. Jan Guillou har beskrivit sig själv i början av sjuttiotalet som en ”vanlig, måttligt långhårig femtestatsmakten #4
extremist”. Han jobbade på den nystartade tidskriften Folket i Bild/ Kulturfront, där han lärde känna jämnårige Peter Bratt. Förutom att de båda tillhörde de ”borgarbarn som ryckts med” hade Bratt och Guillou någonting mer unikt gemensamt: ett hum om att hemlig åsiktsregistrering förekom i syfte att spåra kommunister i Sverige. De anade att ett sådant avslöjande skulle innebära deras genombrott och livsverk. Vad de aldrig kunnat ana, trots detta splittrade Kalla Krigs-Sverige, var att avslöjandet skulle innebära en fängelsedom – mot dem själva.Bratts källa hette Håkan Isaksson. De kände varandra sedan värnplikten. Nu
hade Isaksson börjat antyda att han jobbade för någon form av underrättelsetjänst, något Bratt till en början avfärdade som skrytsamt påhitt men så småningom börjat intressera sig för. Det var uppenbart att underrättelsetjänsten var hemlig; Isaksson kallade den ”Stora Hysch-hysch”. När Isaksson förlorade jobbet såg Bratt och Guillou sin chans. Bratt bjöd hem Isaksson, och Guillou råkade ha vägarna förbi utrustad med åtta flaskor vin. En något fryntlig Isaksson började släppa på hemligheter om Informationsby rån, IB, och gjorde sig därigenom, även han, skyldig till brott. När IB, med giftigt ordval och strategisk
Tema
ch
långsamhet, ställts i ljuset i form av artiklar i Folket i Bild/Kulturfront samt en bok skriven av Bratt ensam – för ja, journalistduons vänskap hade redan börjat knaka i fogarna – märkte Bratt och Guillou att rättsliga efterforskningar verkade riktas mindre mot skandalen och mer mot själva avslöjandet av skandalen. Från vänsterhåll höjdes ett varningens
finger: maktens förtryck kommer inte att tolerera detta! Akta er! En sådan röst viftade Guillou bort på ett studentmöte i Lund den 8 november 1973 med att herregud, vi lever i Sverige, här råder tryckfrihet, vad vi har gjort strider inte mot någon lag. Det skulle han få äta upp nästa morgon, när han, Bratt och Isaksson häktades. Åklagaren yrkade på omkring tioåriga fängelsestraff för spioneri. ”Fattar ni inte att ryssarna hade
kunnat läsa?” löd förklaringen. Bratt har beskrivit hur han hann börja räkna på fingrarna, tio år, om tio år, hur gammal är jag då, innan en vakt viskade åt honom att stora demonstationer moatsatte sig anklagelserna. Säkert tio tusen människor hade tagit sig ut på gatorna. Då stod det klart att de tio åren var en omöjlighet; domen stannade vid ett till fyra. Bratt och Isaksson avtjänade ett år vardera och Guillou, efter en nådeansökan, tio månader. De släpptes som ovänner, och riktar än i dag bittra anklagelser mot varandra avseende lögn och allmän obetänksamhet, alltmedan det Sverige som satte journalister i fängelse verkar bli ett allt mer avlägset land. Eller bara mer bortglömt? femtestatsmakten #5
”Vi har ett ansvar” Efter 14 månader i det ökända Kalityfängelset i Etiopien blev journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson till slut frisläppta, en nyhet som inte lämnade någon oberörd. Trots deras helvete i fängelset, och alla blandade känslor här hemma, är de mer taggade än någonsin. Det handlar om att försvara journalistiken, pressfriheten och det fria ordet. Text: Jennifer de Waard och Annica Ögren Foto: Magnus Kaupa, Kontinent
Efter att ha att tagit sig över gränsen till Etiopen från Somalia tillsammans med Ogadens gerilla ONLF, blev de upptäcka av den etiopiska regimen som öppnade automateld. ONLF besvarade inte elden utan flydde istället, medan Johan Persson och Martin Schibbye, träffade av två av kulorna, stod kvar med händerna i vädret. Det var natten den 30 juni de blev gripna där, mitt ute i öknen i Ogadens område, mitt i oljelandskapen. Trots att de blev utsatta för både skenavrättningar och totyrlik behandling, lyckades de förhandla sig rätten till sina liv, men inte rätten till frihet. De spenderade 438 dagar i Kalityfemtestatsmakten #6
fängelset i Etiopien, innan de benådades och kunde återvända till Sverige. - Stater försöker alltid sätta upp gränser och stänga områden där de inte vill ha insyn, förklarar Schibbye. Men det fria ordet kan inte undvika farliga områden. Yttrandefrihetens gränser måste försvaras och utökas av journalister. Annars blir världen tyst. För alla oss som aldrig fått erfara hur det känns att bli frihetsberövad och att sakta men säkert komma tillbaka till vardagen medan hela världen ser på, lämnas stort utrymme för spekulationer. När
Femte Statsmakten hade möjlighet att komma i kontakt med två av de just nu mest synliga personerna i svensk media, sökte vi svar som kunde förvandla spekulationer till djupare förståelse. Har tiden i fångenskap lämnat märkbara spår? Vad betyder det här för journalistiken och det fria ordet? -Rent journalistiskt har vi nu verktyg som är rätt unika, säger Schibbye. En egenupplevd förståelse för villkoren hos några av världens mest utsatta människor. Vi är bättre journalister nu efter att ha levt i nstängda och varit berövade vår yttrandefrihet förstår vi människor bättre som vi tidigare intervjuat. De är överens om de har genomlevt 14
Tema
Martin Schibbye och Johan Persson är tillbaka på svensk mark efter 14 månader i Kalityfängelset.
månader av rent helvete, som även satt sina spår här hemma, men att de samtidigt skaffat sig erfarenheter som de aldrig skulle vilja vara utan.
genomslagskraft. Vi har ett ansvar att göra något vettigt av det. Men inget reportage är värt att dö för, det tyckte vi redan innan.
Persson och Schibbye åkte till Etiopien med tanken att de skulle finna en historia om utländska oljebolag i området, om deras påverkan på befolkningen och på konflikten om självständighet som pågår i Ogaden mellan etiopiska regeringen och ONLF gerillan. Men istället kom de hem med en helt annan. - Vi misslyckades med reportaget och har hamnat där vi har hamnat. Hade vi kommit hem med ett reportage hade det aldrig fått samma
Planerna för framtiden är att aktivt jobba med att stärka skyddet för journalister i konfliktområden genom att delta i en FN konferens i Wien i november och genom att lyfta situationen för de hotade etiopiska journalister som lever i exil i Sverige. De jobbar även med att skriva en bok med syftet att göra 14 månaders rent helvete till bra journalistik. Att berätta om deras och deras medfångars historia.
Under tiden de satt inspärrade i Etiopien visade människor runt om i Sverige sitt fulla stöd. Alla brev som skickades till anhöriga förvarade Schibbyes fru Linnea omsorgsfullt i en skokartong. Något de kände oerhörd glädje över att få ta del av när de kom hem. På Perssons och Schibbyes gemensamma blogg citerar de även många utav dessa brev. Bemötandet från allmänheten har varit överväldigande och värmande. ”… På Konsum får vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor. Vart vi än går möts vi av leenden, glädje och respekt”, skriver de.
femtestatsmakten #7
Fängslad - i elva år
I september 2001 fängslades den svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak för sitt engagemang i oberoende journalistik. Eritreas regering har nu slutat besvara frågor om Isaak och Sveriges regering blir allt tystare. Text: Sara Fröhling Lind Dawit Isaak föds den 27 oktober 1964 i Eritreas huvud- När frågan ställs till den eritreanske presidenten Isaias Afewstad Asmara. Till Sverige kommer han 1987 och bosätter sig i Lerum. 1992 får Isaak svenskt medborgarskap, men behåller sitt eritreanska. När Eritrea efter krig når självständighet åker Isaak, som förespråkar demokrati, tillbaka till hemlandet för att arbeta som journalist på den oberoende tidningen Setit. Då konflikten med Etiopen blossar upp flyttar han till Sverige igen för att sätta sin familj i säkerhet. Isaak fortsätter åka till Eritrea i sitt arbete för Setit. Efter att Isaak, tillsammans med andra ledande journalister, publicerat krav på demokratiska reformer, fängslas han den 23 september 2001.
Lever
han? Dawit Isaak tas till Kharsellifängelset i Asmara, utan rättegång. Något han fortfarande inte fått rätt till. Livstecknen har sedan dess varit få. I november 2005 kommer uppgifter om att Isaak blivit frigiven. Något som visar sig varit permission för en sjukhusvistelse. Han blir, efter tre dagar, åter gripen och förs till det fruktade fängelset Eiraeiro. Sedan dess har det varit tyst. I fjol kom beskedet att Dawit Isaak skulle vara död. Något som inte kunnat bekräftas, och Reportrar utan gränser betraktar honom som vid liv.
femtestatsmakten #8
erki får man ett defensivt svar. -Den frågan ställs varje gång en svensk journalist kommer hit, och den förtjänar inte längre mitt svar. Vi har annat att göra. Det krävs uthållighet Det kan tyckas att Sveriges regering inte gjort tillräckligt för att få Dawit Isaak frisläppt. Framför allt om man jämför med de nyligen frisläppta journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Detta dementeras av regeringen som säger sig använda sig av en så kallad tyst diplomati: avstå från att ställa högljudda krav. Dawit Isaak är ett svårt fall som kräver uthållighet och diplomati på många nivåer, säger Carl Bildt till Ekot. Samma strategi användes enligt regeringen för att få Shibbye och Persson frisläppta. -Vi tycker att regeringen ska fortsätta som de gör. Det har hjälpt Martin och Johan, säger Isaaks dotter Betlehem Isaak till SvD. Trots den ovissa situationen lever hoppet kvar. -Det är alla insatser som görs som håller Dawit vid liv, säger hans bror Esayas Isaak.
Som Lotta
Krönika
på Bråkmakargatan
Text: Jennifer de Waard Min familj förstod sig inte på mig. Jag var en rebell,
ett svart får som mer än gärna strövade bort från flocken för att prova saker och ting på egen hand. ”Som Lotta på bråkmakargatan” sa min käre far häromdagen. Jag log och kände mig oerhört stolt. För Lotta var något utöver det vanliga. En vithårig liten toka med spinkiga ben och söta klänningar som alltid simmade mot strömmen. Jag kommer så väl ihåg hur jag bet på nagelbanden när hon stal sin systers cykel och trampade ned för backen för att bevisa att hon visst kunde cykla utan stödhjul. Hur jag grät när hon stod där på gödselhögen i regnet, övertygad om att hon skulle växa sig större. Det gjorde hon naturligtvis inte, men det var inte viktigt. Det viktiga var att hon kämpade för det hon trodde på, tills blod och tårar sprutade.
Lotta var en superhjältinna. Ett fenomen som tillsam-
mans med Hulken och Spindelmannen utgjorde den absoluta eliten. Varje avsnitt präglades av ständigt pågående kamper och hennes motvillighet att ge upp. För oss vanliga dödliga gäller det däremot att välja sina strider. Strider där vi orkar gå all-in och göra något för oss själva eller vår omgivning. Just nu sitter det ett gäng journalister i ett litet avskilt rum någonstans i Tunisien, med tomma magar som skriker efter mat. De hungerstrejkar för yttrandefriheten, för att kommande generationer inte ska behöva leva i tystnad på samma sätt som de själva har fått göra. Trots riskerna så vägrar de att ge upp, för de vet att det här är det enda sättet de kan göra sig hörda. ”Lite väl extremt” tänker kanske vissa. ”Som Lotta på bråkmakargatan” tänker jag.
En sann inspirationskälla
Text: Madelenie Dahlström Att en del personer har en sådan viljestyrka och
passion till att vilja skapa eller förändra någonting kommer nog aldrig att sluta fascinera mig. Att de här personerna är helt utomordentliga i det de åstadkommer. Aung San Suu Kyi är en sådan person som får mig att hänföras över vad hon har kämpat för samtidigt som hon i sin kamp har varit tvungen att offra så mycket. Det som Suu Kyi har kämpat för i Burma och för sitt folk är något som jag alltid har tagit för givet här i Sverige, som fri vilja, fri demokrati och lagar som upprätthåller samhället. Jag är fri, jag har friheten att yttra mig, jag har friheten att välja, jag har friheten att vara jag. Suu Kyis liv får mig att tänka efter vad det är jag själv har presterat och kan vara nöjd med. Det första jag kommer att tänka på är det fantastiska kapet jag gjorde när jag hittade en Mauro Grifoni klänning på 70 % rea eller att jag känner mig stolt över att jag kan briljera i tävlingar som sällskapsspelet Bezzerwizzer, som den extremt tävlingsinriktade människan jag är.
För tävlingsinriktad det är jag. Men den sidan står och balanserar med en lathet, vilket i en del fall gör mig en aning oengagerad men som jag lite fint skyller på min placering i syskonskaran då jag är yngst. Vilket inom utvecklingspsykologin menar att man som yngsta syskon har en tendens att glida lite på en räkmacka. Suu Kyi är visserligen yngst bland sina syskon med men å andra sidan har jag inte haft en pappa som var en ledande frihetskämpe och befriade Burma från det Brittiska kolonialstyret och fader till det moderna Burma. Mina prestationer går inte riktigt att jämföra med Suu Kyis, men det är jag inte ensam om för det är det få människor som kan. För många är det självklart vad man vill, för vissa tar det lite tid att hitta det där man är villig att kämpa för, en hjärtefråga man brinner för och är beredd att göra uppoffringar för, och andra är helt enkelt bara nöjda. För den som står själv bevisar Aung San Suu Kyi att den lilla människan kan göra skillnad, förändra och förbättra och hon inspirerar mig till att kämpa för de individuella mål jag har nu som jag vill uppnå. femtestatsmakten #9
Nya kåren I detta nya nummer vill vi passa på att välkomna de nya kårmedlemmarna! Ordförande Mico Gujic, vice ordförande Helle Andresen Pettersson, aktivitetskoordinator & kassör Kristine Ridiko och sekreterare Lovisa Larsson. Text: Emmi Omhav, Foto: Annica Ögren Kåren på JMK är ett mycket viktigt organ på skolan som gör en massa bra jobb å studenternas vägnar. Det är hit du ska vända dig om du har åsikter, tips eller alternativt frågor som handlar om skolan eller din utbildning. Här kan du till exempel få reda på vilka dina rättigheter är som student. Utöver de mer tunga frågorna tar kåren även hand om sådant som PUB-kvällar och andra sociala sammankomster här på JMK. Jag frågade kårsekretararen Lovisa varför hon bestämde sig för att gå med i kåren. -Jag började på JMK denna höst, så jag är helt ny i Stockholm. Jag gick med för att det är en möjlighet att lära känna människor och göra något vettigt med tiden då man inte studerar. Hon poängterar att man som medlem inte
bara får Studentkortet utan även möjligheten att medverka i aktiviteter som JMK Radio, TV, Tidning, Junited och tidigare nämnda andra aktiviteter. Lovisa passar även på att tipsa alla som är intresserade av att veta mer om kåren att det den 24/10 kommer att hållas att styrelsemöte. - där presenterar vi poster som är fritt fram att söka till. Alla är välkomna att komma förbi, ta lite fika och gå med! Sammanfattningsvis finns kåren helt enkelt till för alla er elever under hela er studietid. Att få er studenter att trivas menar Lovisa är kårens främsta uppgift.
Studentkåren vid JMK Karlavägen 104 (plan 4) 115 26 Stockholm Telefon: 08- 16 34 33 Öppettider hittar du på kårens hemsida www.jmkstudent.se På hemsidan finner du även information om de olika medlemskapen, och om de olika kårmedlemmarnas arbetsområden.
femtestatsmakten #10
n p책
JMK
JMK
femtestatsmakten #11
Pubmästeriets nya ansikte Inför höstterminen har vi på JMK fått ett gäng nya eldsjälar till som kämpar mellan sina studier för att ge oss studenter några festliga pauser i allt pluggande. Kristine Ridiko heter den nya pubmästarinnan och hon ser fram emot att fylla höstens pubkvällar med nya och roliga upplevelser som bland annat beerpong och after school pubar. Text och Foto: Malin Hansson Kristine går media- och kommunikationsvetenskapens B-termin och är förutom nybliven pubmästarinna även kassör och aktivitetskordinator på kåren. Att ta över som pubmästarinna ser Kristine som en rolig uppgift eftersom hon var med i pubmästeriet under vårterminen vilket hon tyckte var riktigt roligt. Hon har också fått några nya medarbetare. –Nu är vi sex nya personer i pubmästeriet. Det är med killar också, vilket det inte var förra terminen så det är kul med lite blandning! Många tror ju att det tar mycket tid om man är med och hjälper till, men det gör det ju absolut inte det tar bara två dagar- ett möte och så puben. På nästa möte kommer pubmästeriet att lägga upp en plan inför hösterminens kommande pubar. På mötet bestäms allt från när puben ska vara till om det ska vara tema, om man vill ha ett band eller kanske en dj. –Det vi vet med säkerhet är att vi kommer ha lucia-pub och jul-pub, sen hoppas jag att de nya kommer med lite roliga idéer. Min plan är att det ska se nytt ut varje gång. Nytt för terminen är att vi nog kommer att ha beerpong på alla pubar! Och pop-quizen kommer också att finnas tillgänglig på varje pub-kväll. Under höstterminen kommer det nya pubmästeriet också satsa på after school pubar. En after school kräver mindre förberedelse och jobb än en pubkväll bland annat eftersom inga vakter behövs, så denna form av pub kan man ha så mycket man vill. –Vi skulle kunna ha det varje vecka men det handlar ju också om att folk ska komma så vi inte bara är här själva. Vi får kolla när folk har tentor och så, så vi lägger upp det lite bra. Kanske två veckor innan en tenta eller direkt efter. Det är ju extra roligt också eftersom lärarna får komma på det också! Kristine hoppas att höstens pubar ska locka mycket folk och att det blir mindre stillasittande med de man redan känner. –Jag vill ha ett dansgolv. Jag vill ha lite rörelse, för det blir lätt så att folk sätter sig och sitter där hela kvällen. Man vill ju ändå att folk ska lära känna varandra, det är ju lite därför vi har en pub. Jag hoppas att folk verkligen kommer, för vi kommer att jobba hårt för att göra pubarna så roliga det bara går! femtestatsmakten #12
Kontroversiellt med redaktion Dolph på Radio JMK
Krönika
Text: Gustav Kilander, Foto: Eva Wikdahl Midsommarkransens tunnelbanestation, en tisdagskväll, inte direkt mina hemkvarter. Det är mörkt, hösten har kommit och folk är på väg hem. Jag behöver inte vänta alltför länge på mina radiokollegor, men ändå så pass att jag hinner bli lite lätt stressad. Med hjälp av Apple Maps och några samtal till lite mer rutinerade Radio JMK:are hittar vi studion, en källare som också skulle kunna beskrivas som en bunker. De som sänder innan oss avslutar sin sändning med en lång låt så att vi får några minuter i studion innan sändning. Albin får lära sig kontrollerna, medan jag och Amanda tar de två mickarna på andra sidan mixerbordet i den lilla ljudisolerade studion med ett litet trottoarfönster. Det är som jag trodde att det skulle vara. Man kan vara hur nervös som helst innan, men när det väl börjar så släpper det mesta. Vi introducerar oss själva, jag ger mig ut för att vara en misslyckad före detta sportnörd med en lång rad av omöjliga mål som jag jobbar på att förverkliga. Sedan spelar vi några låtar för att bli varma i kläderna. Amanda kallar mitt val av Crash Test Dummies för pubmusik, dock är det tydligen bra sådan. Ämnet är Ryssland, det sexiga Ryssland. Var och en av oss
har skrivit något om just detta och jag tar mig an uppgiften att gå ut först. Jag ska snacka om rysk idrott och kanske även ursprunget till leken ryska posten. Jag börjar med det uppenbara, det sovjetiska hockeylandslaget, sedan blir det Karelin och gigantiska boxare. Jag avslutar med Louice Halvarsson och sedan kommer vi till ryska posten. Amanda viker sig dubbelt då hon försöker att inte skratta rakt in i mikrofonen och jag ser något panikartat flimra förbi i Albins ögon när jag förklarar hur Expressen och DN klargjort för mig att tonåringarna har tagit tillbaka ”leken” ryska posten från småbarnen genom att lägga till penetrering som alternativ. Trots reaktionerna tycker jag att ämnet är tillräckligt PK för studentradio så jag kör på. Några stakningar här och där, annars helt okej. Vi går vidare med Pussy Riot, ryska maffian, fängelsetatueringar och att en bondskurk inte är en bondskurk om han inte är ryss. Det blir också lite snack om hur vår egen Dolph Lundgren ofta spelar ryss mer än något annat, mest minnesvärd som Ivan Drago i Rocky IV. Vi hinner till och med spela Dansa Pausa med just Dolph och hans catchphrase ”I must break you” ett par gånger, innan den dopade klockan har slagit nio och det är dags att lämna mickarna för denna gång. femtestatsmakten #13
Antagningsprovet till JP försvinner
Från och med hösten 2013 kommer de enskilda kurserna i journalistik på JMK börja försvinna, och ersättas av ett kandidatprogram. En av anledningarna till detta är den kritik som JMK fick av högskoleverket förra året. Text: Anna Björklund Foto: Annica Ögren Kritiken gällde bland annat brister i att ”visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser”. Högskoleverkets utvärderingssystem lägger stor vikt vid granskningen av studenternas examensarbeten, och studievägledare Peter Erell menar att med tanke på detta är det inte konstigt att utbildningen kritiseras. Examensarbetena ligger nämligen inom den teoretiska delen av utbildningen journalistikvetenskap (JV), medan den färdigheten som högskoleverket efterfrågar ligger i den praktiska delen journalistisk produktion (JP). Lösningen blir att slå ihop alla kurser till en utbildning så att de kan utvärderas tillsammans. I det nya kandidatprogrammet i journalistik kommer kurserna JV, JP, kandidatkursen i journalistik och den redaktionella femtestatsmakten #14
praktiken att ingå. Utbildningen blir tre år lång och ger 180 högskolepoäng. Fyrtio personer kommer att antas till kursen varje år, vilket innebär att nålsögat för att komma in på JMK kommer bli mindre. När man väl kommit sitter man dock mycket säkrare, eftersom man inte måste söka på nytt till varje delkurs. Det är ännu oklart om antagningen kommer ske en eller två gånger per år. Enligt Peter Erell är det en resursfråga, man får se om man har lärare så att det räcker. Eftersom programmet vänder sig till nybörjare kan man enligt högskoleverkets regler inte använda sig av antagningsprover, utan antagningen måste till största delen baseras på betyg och högskoleprov. För att inte lämna de nuvarande JVstudenterna i sticket kör man kursen
JP en sista gång hösten 2013. Redan då kommer man slopa antagningsproverna. Peter Erell förklarar varför. - Det skulle vara lite märkligt att ha antagningsprov till en kurs som även ingår i ett program till vilket man inte har antagningsprov. När kursen JP körs för sista gången i höst kommer förkunskapskraven fortfarande vara sextio poäng JV. Antagningen till de fyrtio platserna kommer att baseras på betyg, högskoleprov och högskolepoäng. Om man går JV nu och inte kommer in på JP till hösten är allt hopp inte ute, eftersom universitetsprogram alltid har ett visst bortfall av elever. Har man sextio poäng JV sedan tidigare kan man ändå söka till programmet, och i mån av plats få hoppa direkt fram till år två.
JMK
JMK TV - Att drömma stort Under 2006 och 2007 hade JMK TV ett uppsving med bra utrustning och påkostade inslag för bland annat TV4 och YouTube. Men framgången avtog strax och verksamheten lades ned. Det var först vid 2010 som JMK TV startades upp igen. Då skapades tre filmer per termin med julinslag och skolteman. Vad händer nu? Text och foto: Frida Eriksson Varför JMK TV var nedlagt under några år har de insatta inget svar på. Men hur ser framtiden ut för verksamheten? Thobias Thorwid, den nya ansvariga utgivaren, har stora planer. -Jag hoppas att jag kan ändra saker och ting med hjälp av mitt ledarskap. Jag vill att JMK TV ska vara mer frekvent, få tillgång till bättre utrustning och arbeta med studioinspelat material. Starkare engagemang och ett flöde i arbetsuppgifterna är också faktorer som Thobias nämner. En kickoff med de nya medlemmarna planeras, för den goda samanhållningens skull. Thobias fortsätter med att berätta vilka som är de kommande inslagen under terminen. -”De kallar oss journalister” är ett inslag som troligtvis skall göras med hjälp av SVT och Sveriges Radio. Vi skall då följa en journalist på arbetsplatsen. Ett annat inslag som är planerat är ”Hänga med Sven Ross”. För er som inte vet vem denna Sven Ross är, så är det den mest ökände professorn på skolan. För att inslagen ska bli så bra som möjligt menar Thobias att det som behövs nu i JMK TV är viljan att lägga ner tid. Innan har det bara gjorts några inslag per år. Han understryker dock att han inte vill säga något negativt om JMK TV:s tidigare insatser.På frågan hur JMK TV ser ut om fem år svara Thobias med att han hoppas att det kommer likna riktigt TV. -Då kommer inte jag vara här. Jag
JMK TVs ansvarige utgivare Thobias Thorild värmer upp rösten.
hoppas att JMK TV inspirerar och att eleverna får känna på hur det är att skapa TV. Jag vill utöka resurser och få ett studioprogram, för det behövs ett intresse i gruppen. Thobias säger att eftersom att det här är gamla Journalisthögskolan så finns det stora möjligheter. Det kan också
vara så att om fem år så har JMK TV antagit en mer amatörmässig inriktning, men Thobias tror att om människor drömmer stort så kommer hans nytänk att leva vidare. Han avslutar med några väl valda ord. -Det ska bli det bästa JMK TV någonsin! femtestatsmakten #15
femtestatsmakten
#4/2012
www.femtestatsmakten.se