10/4 – 27/4 Lotte Nilsson Välimaa täcker väggytan med ljusgula skumblock, stramt packade. En mjuk vägg påminnande om kroppens hull. En kvinna i naturlig storlek syns i skyltfönstret, kvinnan tar tag i väggen som ser ut att ge efter för handens tryck. En screentrycktbild som ger sken av att en kvinna verkligen vistas i fönstret. Installationen Att fatta undersöker det privata och det offentliga, försöker synliggöra det. 29/4 – 11/5 Stina Borowski visar handgjort mullbärspapper. De oblekta pappersarken är doppade i färgbad. Färgskalan är grafiskt dämpad. Arken är monterade sida vid sida i lager på lager. Som helhet påminner de om en fluffig ryamatta. Inspiration hämtad från tibetanska bönevimplar. 13/5 – 25/5 Anna-Karin Bylund låter fönstret krylla av möss. Förtorkade möss i form av små textila skulpturer tillverkade i grått lin, sådana man hittar frampå vårkanten i sommarstugan. Alla har de råkat fastna i en råttfälla. 27/5 – 8/6 Anna-Lena Carlsson har gjort målningar på frigolit. Rött är den färg som kan färdas längst i atmosfären. Vid t ex. dimma eller föroreningar i luften kan solen se röd ut. Rött ljus försvinner sist är en serie målningar som alla innehåller den röda färgen. 10/6 – 29/6 Britta Carlströms bidrag till fönstret heter Signaler och kommer att kretsa runt det textila materialets variationer, högt och lågt i en bestämd ordning. Alla fönstrets sidor kommer att täckas in i diverse material, tråd, tyg, stål och annat. Signaler är en installation om något varierat, lustfyllt och inbjudande. 1/7 – 10/8 Elizabet Christiansson visar verket Meditation över ordet Peace. Hon har i broderi på återanvända tygbitar upprepat ordet peace 410 gånger. Bitarna är sedan för hand hopsydda till ett drygt 4 meter långt lapptäcke.Man kan också på avstånd läsa ordet peace i meterhöga bokstäver över bildens hela bredd. Verket berör ämnen som frustration/maktlöshet, kreativitet, tid, hantverk, språk. 12/8 – 24/8 Karin Egertz visar en lek med mönster som är ritade för länge sedan. Både organiska och geometriska. De har vilat och återuppstått. Här i tryck på glas och papper och som pussel i kartong. 26/8 – 7/9 Carina Gardefjord visar ett objekt som kommunicerar igenkännande med sin betraktare. Dess innebörd är en fortsättning av tidigare arbeten, som sedan 1997 bearbetat begreppet barns utsatthet.