MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019 by Finland

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

TORNEÄLVENS FORSFISKEKULTUR OCH UNESCOS FÖRTECKNING ÖVER INMATERIELLT KULTUARV

”

”Torneälvens forsfiskekultur är en av de

märkligaste och äldsta fisketraditionerna i världen, oavsett hur man betraktar det”

Prolog Forsfisket i Torneälven är ett av de märkligaste och äldsta traditionella fiskesätten i världen, oavsett hur man betraktar det. Torneälvens forsfiskekultur har mycket riktigt fått ett erkännande i både Finland och Sverige när den blivit upptagen i ländernas listor över levande traditioner. Vi vill trygga den framtida livskraften i Torneälvens forsfiske och överföra det till kommande generationer. För att trygga traditionen kan Torneälvens forsfiskekultur ansöka om att komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. Att komma med i förteckningen skulle medföra mer synlighet och livskraft för forsfiskekulturen, fiskebyarna och hela Tornedalen. Du som har dina rötter kring fiskeplatserna vid Kukkolaforsen, Matkakoski eller Vuentoforsen kan vara stolt över att Torneälvens forsfiske är en del av ditt eget kulturarv. Du som har rötterna någon annanstans i Tornedalen kan känna stolthet över Torneälvens forsfiske eftersom traditionen är en del av Meänmaas och Tornedalens kultur och på så sätt även en del av ditt eget kulturarv. Du vars rötter finns någon annanstans kan också känna stolthet över Torneälvens forsfiskekultur som en del av två länders nationella kulturarv och därigenom även ditt eget kulturarv. Den här utredningen är till för att du ska kunna bekanta dig med forsfiskekulturen och skyddandet av Unescos immateriella kulturarv. Du är välkommen att delta i ditt kulturarvs skyddsarbete på ett sätt som passar just dig, alternativen är många. Du kan till exempel tillbringa en härlig och avslappnad sommardag vid forsen med god mat och kultur eller pröva på att håva och halstra sik. Berätta hur du vill delta och kontakta oss. Det är inte lönt, kan man ofta höra här i älvdalen när någon kommer med nya förslag. Men den här gången lönar det sig, anser jag i alla fall. Jag vill tacka alla nuvarande och kommande traditionsvärnare!

Markku Vaaraniemi, håvfiskare från Kukkolaforsen Mirva Smeds, projektassistent Hannele Kenttä, svensk översättning

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Innehållsförteckning 1. Sammanfattning

2. Projektets mål och genomförande

3. Unescos avtal och skydd av kulturarv

3.1 Unescos förteckningar

3.2 Förteckningen över immateriellt kulturarv

3.3 Vad är immateriellt kulturarv och hur skyddas den?

3.4 Kriterier för godkännandet till förteckningen över immateriellt kulturarv

3.5 Hur ser ansökningsprocessen till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv ut?

4. Meänmaa-projektets studiebesök till objekt som redan finns eller håller på att ansöka om inträde till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv

4.1. Fiolspel i Kaustby

4.2. Räkfiske med hästdragna not i belgiska Oostduinkerke

4.3. Observationer kring studiebesöken

4.4. Ett exempel på kulturarvets nätverksbyggande på Sikfesten och Folkmusikfestivalen

5. Torneälvens forsfiskekultur idag

5.1 Forsfiskekulturen representerar ett rikt och internationellt kulturarv som utgår från natur och traditionellt fiske

5.2 Håvfiskarna har nyckelrollen när det gäller att skydda forsfiskekulturen

5.3 Kunskap och färdigheter kring forsfiske överförs fortfarande på olika sätt till nästa generationer

5.4 Torneälvens forsfiske i förteckningar över levande kulturarv i Sverige och Finland.

Forsfiskekulturen i dag

6. Torneälvens forsfiske med ”Unescos ögon”

6.1 Torneälvens forsfiske skulle komplettera Unescos förteckning över immateriellt kulturarv

6.2 Tryggandet av Unescos immateriella kulturarv har fått synlighet och uppmuntrat aktörer på många nivåer till samarbete för att skydda forsfisket 25 6.3. Tryggandet av forsfiskekulturens livskraft i den förändrade världen är en central utgångspunkt för ett gemensamt skyddsprogram för alla parter

6.4. Gränslös kulturarv och Unescos symposium

7. Vad skulle inträdet i förteckningen innebära för Tornedalen och dess invånare?

8. Hur kan vi trygga livskraften i Torneälvens gränsöverskridande forsfiskekultur? Vill vi ansöka om att den ska komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv?

BILAGOR

1. Sammanfattning Vid Torneälvens Kukkolafors används fortfarande samma fiskemetoder och -verktyg som använts sedan 1400-talet och till och med tidigare. Kring själva fiskarna och det traditionella sättet att fiska har under århundradens gång utvecklats en egen fiskekultur med speciella fiskemetoder och ett speciellt sätt att arrangera fisket vilket sker i regi av det lokala delägarlaget. Turisterna hittade till Kukkolaforsen redan på 1950-talet. Den levande fiskekulturen har varit ett föremål för deras förundran ända sedan dess. År 2010 bildade lokalsamhället den registrerade föreningen ProSiika med det huvudsakliga syftet att värna om siken och fisketraditionerna kring den. ProSiika har sedan dess lett ett långsiktigt samarbete mellan flera olika aktörer; Kukkolaforsens delägarlag, Kukkolas byaförening samt lokala företag och övriga intressegrupper. År 2015 fick ProSiika föreningen ta emot ett miljöpris från finska kulturfondens Lapplands avdelning. Tornedalens håvfisketradition godkändes till den nationella förteckningen över levande traditioner i Finland 2017 och till den svenska förteckningen Levande traditioner - immateriella kulturarv 2018. Erkännandet har ökat intresset för vår kulturtradition samtidigt som det har öppnat en intressant möjlighet att ansöka om forsfiskets inträde till Unescos förteckning över mänsklighetens immateriella kulturarv. Att utforska den möjligheten sattes upp som målsättning för projektet ”Meänmaa matkalla maaillmalle - Meänmaa på väg till världen”. Målsättningarna i Unescos konvention om tryggandet av det immateriella kulturarvet går i linje med forsfiskarnas intentioner att trygga kulturarvets överföring till kommande generationer. Konventionens förteckningar över det immateriella kulturarvet representerar levande kulturarv i anslutning till människornas aktiviteter och samverkan, medan Unescos mest kända världsarvslista är en förteckning över ”materiella” världsarvsmål. För närvarande finns det ännu inga finska objekt i Unescos förteckning över det immateriella kulturarvet, men ansökningsprocesserna har påbörjats för bastutraditionen i Finland och fiolspelet i Kaustby. Från Sverige har 2018 ett objekt valts in i registret med goda exempel på hur man kan arbeta med att trygga immateriellt kulturarv. Torneälvens forsfiskekultur skulle passa bäst in i förteckningen över mänsklighetens immateriella kulturarv (Representative list), där godkännandet förutsätter uppfyllande av en hel del kriterier och ansökning genom ett bestämt ansökningsformulär. Lokalsamhället är ett nyckelbegrepp i Unescos konvention. Levande kulturtradition är sådant som lokalsamhällena känner igen som sin levande kulturtradition även idag. Lokalsamhällena brukar och upprätthåller kulturarvet och bestämmer om dess förvaltning. Det är naturligt att betrakta forsfiskekulturens möjligheter att komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv utifrån de kriterier som ställts för godkännandet. Att bekanta sig med Oostduinkerkes räkfiske med hästdragna not samt fiolspelstraditionen i Kaustby bidrog till att förstå hur bedömningen går till och vad som krävs för att komma med i förteckningen, mer om detta senare i denna rapport. Enligt traditionsutövarnas egen bedömning skulle Torneälvens forsfiskekultur vara en gränsöverskridande tradition som mycket väl kompletterar mångfalden i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. Forsfiske representerar ett unikt traditionellt fiskesätt som utövas i en älv, byggande av fiskeplatser samt traditionell kunskap om naturen och sättet att arrangera fisket. Forsfiskekulturen, utövad av de små lokalsamhällena har under samhällsomvandlingen bevarat sin livskraft ända sedan tiden före 1400-talet och är en del av vardagen i de små lokalsamhällena samtidigt som den representerar en gränslös ”minoritets”kultur i Tornedalen och Meänmaa. Livskraftig levande kultur, lokalsamhällenas delaktighet och olika aktörers vilja att förbinda sig till att värna om kulturarvet är det som bedöms som viktiga aspekter när man ansöker. Att trygga forsfiskets fortsatta livskraft och att eventuellt ansöka om inträde till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv förutsätter att traditionsutövarna och övriga aktörer uppriktigt förbinder sig till att gemensamt ta fram och genomföra en skyddsåtgärdsplan för forsfiskekulturen. Syftet med förteckningen över immateriellt kulturarv är att bidra till ökad kännedom och allmän medvetenhet av de olika traditionerna samt inspirera till en dialog som respekterar den kulturella mångfalden. Torneälvens forsfiske och kulturarvets gränsöverskridande värnande har redan idag genom de nationella förteckningarna fått positiv synlighet både på lokal, nationell och internationell nivå. Det är svårt att föreställa sig något annat gränsöverskridande gemensamt projekt som skulle medföra lika mycket internationell synlighet, dragningskraft och livskraft för Tornedalen än godkännandet av forsfiskekulturen till Unescos immateriella kulturarvsförteckning.

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Huvudansvaret för förberedandet av en eventuell ansökan ligger hos traditionsutövarna och övriga partners som ska utse den organisation/land/personer som samordnar arbetet med den gränsöverskridande ansökan. När de olika organisationerna och aktörerna har kommit fram till att det finns ett gemensamt intresse att föreslå fenomenet till förteckningen, ska den aktör som koordinerar ansökningsprocessen göra en intresseanmälan där man förklarar att man önskar att den gränsöverskridande traditionen ska föreslås till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. Anmälan ska göras till alla deltagande länder innan den egentliga ansökningsprocessen påbörjas. Efter positiva nationella beslut bör ansökan förberedas genom att olika aktörer på så bred front som möjligt engageras i planeringen. Efter att ansökan skickats kommer Unescos sekretariat att göra en teknisk bedömning som åtföljs av Unescos utvärderingskommittés (Evaluation body) bedömning av innehållet i ansökan. Slutligen är det en kommitté (Intergovernmental Committee) bestående av 24 länders regeringsrepresentanter som tar beslutet: godkänner/ avslår/ eller skickar ansökan till fortsatt beredning. Det gränslösa levande kulturarvet, Unesco-symposiet i Torneå november 2019 samt den här utredningen kommer att fungera som utgångspunkt för nästa steg där man kartlägger lokalsamhällenas och olika parters gemensamma viljeinriktning, utformar en skyddsplan samt planerar kommande ansökningsprocess och organisationens utformning inför en eventuell intresseanmälan. En målsättning kan vara att den gemensamma viljeinriktningen är klar 2020 vilket innebär att en eventuell intresseanmälan till nationellt beslutstagande om ansökan av Torneälvens forsfiske till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv kan ske i början av 2021. Om de nationella besluten är positiva kan ansökningsprocessen planeras så att ett eventuellt godkännande kan komma vid Unescos mellanstatliga kommittés möte tidigast hösten 2022 eller 2023. MMM-projektet (Meänmaa på väg till världen) som ProSiika föreningen genomfört har finansierats av Museiverket, Finsk-svenska gränsälvskommissionen, Antero Ylinäräs minnesfond, Meän Kukkola föreningens företagare, Kukkola byaförening, Kukkolaforsens delägarlag och ProSiika rf. Gränslöst kulturarv och Unesco-symposiet har dessutom finansierats av Finsk-svenska gränsälvskommissionen, Haparanda stad, Region Norrbotten och Torneå stad. Stöd till lyckat kulturutbyte har även kommit från Polarhouse Oy, Hätälä Oy, Tornion panimo Oy, Hovilompolo Oy, Kukkolaforsen Turist & Konferens AB samt Torneå stad. Den svenska översättningen och tryckningen har finansierats av Finsk-svenska gränsälvskommissionen. Föreningarna i Kukkola har bidragit genom åtskilliga timmar frivilligt arbete framförallt i kulturutbytets och symposiets genomförande. Tack för alla som varit med och bidragit till projektets genomförande.

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

2. Projektets mål och genomförande Projektet Meänmaa Matkalla Maailmalle – Meänmaa på väg till världen satte upp följande mål • Utöka lokalsamhällenas och intressegruppernas kännedom och konkret förståelse av Unescos konvention för tryggande av immateriellt kulturarv samt av Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. • Kartlägga nuläget för Torneälvens forsfiskekultur och möjligheterna för dess värnande i förhållande till motsvarande traditioner i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv och förteckningens kriterier för godkännande, allt detta i bra samarbete med svenskarna. • Presentera kartläggningen för organisationer och intressegrupper. Med kartläggningen som utgångspunkt bildas en gemensam uppfattning och en viljeinriktning om möjligheter, utmaningar, verksamhetsmodeller och förpliktelser inför forsfiskekulturens eventuella inträde i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. De olika aktörerna kan därigenom lättare bedöma viljan och sina realistiska möjligheter att förbinda sig till ett eventuellt gemensamt mål.

I början av projektet intervjuades arbetsgruppens traditionsfiskare för att ta reda på mer detaljerade förväntningar inför utredningen. Frågorna var många och oron över traditionens tryggande var uppenbar: kan Unesco-statusen vara till hjälp eller inte? Det väcktes många tankar och frågor i arbetsgruppen. Dessa kan sammanfattas och indelas enligt följande: - Frågor om Unescos förteckning över immateriellt kulturarv: Vad är det för något, hur fungerar den, underhåll, vilka finns med, medför inträdet några kostnader och i så fall vad är det för slags kostnader och finns det möjligheter att få finansiering och får de som är med på listan något anslag för underhåll eller marknadsföring - Frågor kring hur Kukkolaforsens håvfiskekultur kan passa in på listan: Finns det några liknande traditioner på listan, vilka förutsättningar och/eller styrkor har vi när det gäller att komma med på listan. - Hur sköts traditionen i praktiken efter att den kommit med på listan: Vilka ansvarar för verksamhetens underhåll, vilka är intressegrupper eller övriga nätverksmedlemmar, hur värnas traditionen i praktiken. - Fördelar och nackdelar av att vara med på listan: Påverkas skyddsarbetet av att man kommit med på listan, får man ökad synlighet, hjälper det i marknadsföringen, påverkas regionen ekonomiskt eller på något annat sätt, kan det hindra traditionens bevarande, skydd, lokalbornas aktiviteter eller byggande. - Lönar det sig att ansöka om att Kukkolaforsens forsfiskekultur ska komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. Styrgruppen ansåg att det är viktigt att komma fram till och använda sådana arbetssätt som hur som helst bidrar till att Kukkolaforsens håvfiskekultur bevaras för framtiden. För att detta ska lyckas är det bra att få ta del av olika exempelfall, idéer och erfarenheter. Första delen av utredningen gjordes utifrån tillgängligt digitalt material som samlades från Unescos och Museiverkets dokument samt från redan Unesco-listade traditioner och från material som producerats av experter i området. Utredningen har genomförts i samarbete med Haparanda kommun och representanter för håvfiske i svenska Kukkolaforsen. Utredningens andra del förverkligades genom studieresor till platser som redan finns i Unescos förteckning över

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

immateriellt kulturarv eller sådana som arbetar för att komma dit. Studieresans syfte var att få ta del av det praktiska arbetet, verksamhetsmodeller, bakomliggande organisationer och deras erfarenheter samt hur listningen har påverkat regionen och dess ekonomi. Fiolspelet i Kaustby som föreslås till Unescos lista 2020 var ett av våra besöksmål. Räkfiske med hästdragna not i belgiska Oostduinkerke valdes till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv 2013. Räkfisketraditionen är den som mest liknar forsfiskekulturen och dess särdrag. Inom projektet genomfördes kulturutbyte mellan Kaustbys fiolspel och Kukkolaforsens håvfiske genom ömsesidiga studiebesök och deltagande i ” Intangible Heritage in Nordic Countries” konferens i Esbo 31/10 – 2/11 2019. Självutvärderingen i utredningens tredje del ger konkret förståelse för forsfiskekulturens styrkor, svagheter, möjligheter och hot med tanke på dess långsiktiga skyddsarbete. Med hjälp av tilläggsfinansieringen kunde projektet även arrangera ett symposium, ” Gränslös kulturarv och Unesco”, i Torneå 26/11 2019. Symposiets program bestod bland annat av en presentation av Unescos skyddsarbete för immateriellt kulturarv. Även den rapport som gjorts i projektet för lokalbor och andra intressenter presenterades. Symposiet och projektets slutrapport ger bättre förutsättningar när det gäller att ta ett beslut om Unescos ansökningsprocess.

3. Unescos avtal och skydd av kulturarv Unesco ansvarar för flera avtal som har med skyddande av kulturarv att göra. Konventionen om skydd av immateriellt kulturarv trädde i kraft i Finland 2013. Sverige godkände konventionen 2011 och Institutet för Språk och Folkminnen (https://www.aineetonkulttuuriperinto.fi/sv/unescon-sopimus) ansvarar för dess förverkligande. (https://www.isof.se/om-oss/levande-traditioner---immateriella-kulturarv-.html) Unescos världsarvskonvention är ett internationellt avtal som omfattar 193 länder. Utgångspunkten för konventionen är att världens kultur- och naturarv ska bevaras för kommande generationer. Världsarvskonventionens centrala målsättning är att världens folk ska samarbeta för att identifiera, skydda, bevara och presentera världens kultur- och naturarv. Att trygga världsarv ligger i alla staters gemensamma intresse eftersom det handlar om hela mänsklighetens gemensamma kapital. Finland har ratificerat världsarvskonventionen 1987 och dessa två konventioner lyder i Finland under undervisnings- och kulturministerier och Museiverket ansvarar för deras verkställande. (Unescos internationella kulturarvskonventioner 2019.)

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

3.1 Unescos förteckningar Unesco har tre förteckningar: 1. Förteckningen över mänsklighetens immateriella kulturarv (The Representative List of the Intangible Cultural Heritage of Humanity). 2. Förteckningen över immateriellt kulturarv som behöver omedelbart stöd (List of Intangible Cultural Heritage in Need of Urgent Safeguarding). 3. Registret över goda exempel på praktiska stödåtgärder (Register of Good Safeguarding Practices) Syftet med förteckningen över mänsklighetens immateriella kulturarv (senare förteckningen över immateriellt kulturarv) är att förbättra traditionernas synlighet och allmän kännedom om dem samt bidra till ökad dialog som respekterar den kulturella mångfalden. Syftet med förteckningen över immateriellt kulturarv som behöver omedelbart stöd är att vidta adekvata skyddsåtgärder för de traditioner som medlemsländerna velat ha med på listan. Att komma med på denna lista främjar internationellt samarbete i vidtagandet av skyddsåtgärder. Registret över goda exempel på praktiska stödåtgärder innehåller program och projekt vars syfte är att skydda immateriellt kulturarv. De projekt som valts till förteckningen följer och förverkligar konventionens principer och målsättningar. (Museiverket 2019.) Dessa listor innehåller för närvarande inga kulturarvsobjekt från Finland. Från Sverige har ett fall kommit med på registret över goda praktiska stödåtgärder 2018. Det är Land-of-legends-programmet som används för att bevara och levandegöra berättartraditionen i Kronobergs område i södra Sverige. Finlands målsättning är att de finska objekten i Unescos förteckningar på lång sikt ska utgöra en representativ helhet som ger en representativ bild på landets rika och varierande immateriella kulturarv. Genom förteckningar uppmärksammas både stora nationella traditioner och mindre, mer lokala samt minoriteters traditioner. Antalet finska objekt ska helst hållas hanterbart och på en balanserad nivå. Hållbar utveckling ska vara målet i all verksamhet. (Immateriellt kulturarv 2018.) https://www.aineetonkulttuuriperinto.fi/sv/unescon-sopimus Svenska regeringen har prioriterat att fortsätta arbetet med de nationella listorna och vill helst undvika jämförelse mellan olika immateriella kulturarv. Därför ska Sverige inte prioritera några förslag till de internationella listorna. Detta förhållningssätt håller på att värderas på nytt.

3.2 Förteckningen över immateriellt kulturarv Syftet med förteckningen över immateriellt kulturarv är, som redan konstaterats, att förbättra traditionens synlighet och globala kännedom samt att bidra till ökad, uppskattande dialog kring den. Endast ett nationellt objekt per land och år kan föreslås till listan över immateriellt kulturarv. De länder som är med i konventionen kan föreslå sina objekt till Unescos listor först när objektet är listad på den nationella listan i respektive land. (Museiverket 2018.) I valet av sina objekt följer Finland de kriterier som finns för Unescos förteckning över mänsklighetens immateriella kulturarv samt preciserade nationella kriterier. www.aineetonkulttuuriperinto.fi/assets/Kansallinen-ohjeet-ja-arviointi-2019.pdf Unescos förteckning över immateriellt kulturarv har för tillfället 500 objekt. Om dessa kan du läsa under adressen https://ich.unesco.org/en/lists. En av traditionerna på listan är bland annat räkfiske med hästdragna not i belgiska Oostduinkerke som besöktes under Meänmaa-projektet samt jamaikansk reggaemusik och den belgiska ölkulturen. Inga finska traditioner finns med på listan ännu. Den första svenska traditionen, Sagobygdens Sagoberättelse, godkändes till förteckningen över exempel på goda praktiska åtgärder 2018 (http://www.sagobygden.se/om-oss/sagobygden-pa-unescoregister). Finland gav sitt första förslag, bastubadandet, till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv 2019, och i mars

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

2020 kommer man att förslå fiolspelet i Kaustby till samma lista. Första ansökan som kommer från nordiska länder tillsammans är klinkbyggda båtar (Norge är koordinator och alla nordiska länder deltar, förslaget till Unesco 03/2020.) Om Kukkolaforsens håvfiskekultur ska föreslås till Unesco, kommer man att föreslå att den kommer till representative-listan i förteckningen över immateriellt kulturarv.

3.3 Vad är immateriellt kulturarv och hur skyddas den? Immateriellt kulturarv är levande tradition som ingår i vanliga människors vardag. Det är kultur som kännetecknar oss och påverkar våra dagliga sysslor. Jul och jultraditioner, bastu och bastukultur, olika folkmusikstilar, folkdans, landskapens egna traditionella maträtter och hantverk och varför inte även folkdräkter som härstammar från olika landskap, allt detta är exempel på immateriellt kulturarv i Finland. Enligt Unesco är det immateriella kulturarvet något traditionellt som samtidigt lever i nuet. Det immateriella kulturarvet består inte enbart av historiska traditioner utan även seder som olika kulturgrupper delar med varandra. Det immateriella kulturarvet har överförts från generation till generation samtidigt som det har formats parallellt med omgivningen. Ur Unescos synvinkel är lokalsamhället något som genomsyrar det immateriella kulturarvet. Det är gruppen som skapar, bevarar eller förmedlar kulturarvet vidare och identifierar sig med den. Utan lokalsamhällets identifiering kan ingen utomstående beskriva om fenomenet eller seden tillhör gruppens kulturarv. (Marsio 2014.) Det immateriella kulturarvet beskrivs i Unescos konvention, artikel 2, enligt följande: ”Med det immateriella kulturarvet menas sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter – liksom tillhörande tillvägagångssätt, ändamål, artefakter och kulturella miljöer - som lokalsamhällen, grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv. Detta immateriella kulturarv, som överförs från generation till generation, omskapas ständigt av lokalsamhällen och grupper i samspel med omgivningen och naturen och i förhållande till historien och ger dem en känsla av identitet och kontinuitet, och främjar därigenom respekten för kulturell mångfald och mänsklig kreativitet. För de syften som avses i denna konvention ska endast beaktas sådant immateriellt kulturarv som är förenligt med gällande instrument om mänskliga rättigheter och med de krav som ställs på ömsesidig respekt mellan lokalsamhällen, grupper och enskilda personer och på hållbar utveckling.” Det immateriella kulturarvet kan enligt Unescos konvention vara bland annat: • muntliga traditioner och uttryck, däribland språket som förmedlare av det immateriella kulturarvet • scenkonster • sociala sedvänjor, • riter • högtider • kunskap och sedvänjor rörande naturen och universum • traditionellt hantverk Med tryggande av det immateriella kulturarvet menas sådana åtgärder som syftar till att säkerställa det immateriella kulturarvets fortbestånd, inklusive beskrivning av de olika delområdena, dokumentering, forskning, främjande, förstärkning samt överföring av dessa, särskilt genom formell men också genom icke- formell utbildning. Även tryggandet har beskrivits i konventionens artikel 2 punkt 3 (Unesco 2003). https://www.aineetonkulttuuriperinto.fi/sv/unescon-sopimus

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

3.4 Kriterier för godkännandet till förteckningen över immateriellt kulturarv Det företeelser som föreslås komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv ska motsvara den beskrivning som finns i konventionens artikel 2 samt uppfylla vissa kriterier och villkor (Marsio 2014). Det ytterst viktiga med den verksamhet som föreslås till listan är det traditionsbärande lokalsamhällets vilja att förbinda sig till att fungera enligt Unescos målsättningar. Att godkännas till Unescos förteckning innebär att både de som äger traditionen och det aktuella landet har skyldighet att värna om och skydda den aktuella traditionen som kommit med på listan. (Museiverket 2018.) Konventionens principer följs vid komplettering och val av nya objekt och fenomen till förteckningar över immateriellt kulturarv. De viktigaste målsättningarna i den aktuella konventionen är att: • skydda det immateriella kulturarvet • respektera olika lokalsamhällens, gruppers och privatpersoners immateriella kulturarv • främja och öka kännedomen av det immateriella kulturarvets betydelse och dess uppskattning bland människor på både lokal, nationell och internationell nivå • främja det internationella samarbetet. Vid valet av ett finskt nationellt objekt till förteckningen bedöms följande innehåll i ansökan: • representativitet: objektet representerar uppfattningen om Finland både innanför och utanför landets gränser • kreativitet: kunskap, färdigheter, kännedom och traditionens överföring till kommande generationer förnyas • öppenhet och jämlikhet: objektet fungerar som ett exempel på kulturell sedvänja i ett öppet och demokratiskt samhälle • hållbar utveckling: fungerar som ett exempel på det kulturella uttryckets hållbarhet och hur man klarar av utmaningarna för hållbar utveckling. Förutom dessa villkor fäster man särskild vikt vid bästa praktiska skyddsåtgärder och gränsöverskridande ansökningar enligt Unescos rekommendationer. Objektet ska också bidra till att komplettera mångfalden i Unescos förteckningar över immateriellt kulturarv. (Museiverket 2018.) Svenska regeringen har prioriterat att fortsätta arbetet med de nationella listorna och vill att man helst undviker jämförelse mellan olika immateriella kulturarv. Därför ska Sverige inte prioritera några förslag till de internationella listorna. (regeringsproposition om kulturarvspolitik från och med 2016). Sommaren 2019 presenterade Institutet för Språk och Folkminnen (Isof) sin syn på framtida process. Bland annat föreslog man att ”grupper, organisationer, individer osv. kan ge sina förslag till internationella förteckningar och register”. Ännu har inget beslut tagits i frågan. http:// www.isof.se/download/18.55e905d916e8eb758a1d4fe8/1575035442167/Hantering_Unescos_listor.pdf Immateriellt kulturarv. Exempel på förverkligandet av Unescos konvention 2003 i jämförbara länder. https://www.cupore.fi/fi/julkaisut/cuporen-julkaisut/leena-marsio-aineeton-kulttuuriperinto Unesco ställer fem (5) kriterier för de objekt som föreslås till förteckningen över immateriellt kulturarv. Förutom att objektet listats till Nationella förteckningen över levande kulturarv, måste det också uppfylla följande kriterier för att komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. R.1 R.2

R.3 R.4

R.5

Traditionen hör till immateriellt kulturarv enligt i konventionens artikel 2. Att traditionen kommer med i förteckningen bidrar till synlighet och medvetenhet av det immateriella kulturarvets betydelse, inspirerar till dialog, som speglar den kulturella mångfalden globalt och visar på människornas kreativitet. Det utvecklas skyddsåtgärder för att skydda och främja traditionen. Objektet nominerats till förteckningen över immateriellt kulturarv av ett så heltäckande antal lokalsamhällets deltagande medlemmar som möjligt och de har varit med av egen fri vilja Staterna måste intyga att fenomenet har identifierats och lagts till förteckningen över immateriellt kulturarv i de länders område varifrån nomineringen kommer, och att man vidtagit åtgärder för att trygga det på ett sätt som beskrivs i konventionens artiklar 11 och 12 (Unesco 2019.) MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

R.6 Dokument Själva ansökan sker genom ett officiellt ansökningsformulär i samarbete med alla deltagande aktörer. I formuläret ICH-02 finns all nödvändig information, frågor kring kriterier och alla nödvändiga bilagor. Formuläret har begränsat mängden av text. Presentationsvideons längd är högst 10 minuter och högst 10 bilder får användas vid presentationen. Vid gränsöverskridande projekt kan man använda 50 % mer text och bilder. Detta påverkas också av antalet länder. Ansökan förutsätter ett godkännande av en nationell ansvarsorganisation och av staten. Ansökningsformuläret med instruktioner finns bl.a. på Unescos webbplats. Att bekanta sig med ansökningar som andra gjort tidigare är mycket nyttigt när det gäller att förstå frågorna och det underlättar också när man ska skriva sin egen ansökan. Experthjälp från Museiverket kan också erhållas om traditionen fått OKM:s godkännande för att ansökas till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv.

3.5 Hur ser ansökningsprocessen till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv ut? Ansökningsprocessen kan ta flera år beroende på sökandens beredskap. Huvudansvaret för ansökans innehåll har de grupper som utövar och stöder traditionen, och dessa ska bland sig välja den organisation/person(er) som koordinerar ansökan. Man ska också säkra att lokalsamhällets medlemmar och intressegrupperna har en gemensam vilja att starta ansökningsprocessen till förteckningen. Vid gränsöverskridande ansökningsprocesser måste man välja vilken aktör och vilket land som koordinerar och driver processen framåt. När det gemensamma viljeläget är klarlagt, ska den aktör som koordinerar ansökningsprocessen lämna en intresseanmälan där man meddelar att man kommer att ansöka om att den aktuella traditionen, som redan finns i den nationella förteckningen över Levande traditioner, ska komma med på Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. Denna intresseanmälan handläggs av Museiverket. När det gäller en gränsöverskridande ansökan ska intresseanmälan lämnas i varje deltagande land innan den egentliga ansökan görs. I Finland är det undervisnings- och kulturministeriet som bestämmer om ansökan till Unescos lista, med i beredningen finns också Museiverket och expertkommittén för immateriellt kulturarv. https://www.aineetonkulttuuriperinto.fi/sv/sopimus-suomessa/haku-unescoon I Svergie har Isof (Institutet för språk och folkminnen) gjort följande presentation om processen vars hantering ännu inte är klar: Det ska finnas möjlighet att årligen föreslå internationella nomineringar. Nomineringar kan föreslås av många aktörer, men ska i möjligaste mån utformas i samverkan med utövarna. Föreslagna nomineringar utvärderas av Isof i samarbete med en expertkommitté. Nomineringsförslagen ska utvärderas på vetenskaplig grund och särskild hänsyn ska tas till förankring och engagemang hos utövarna. Framförallt ska goda metodiska exempel som främjar hållbar utveckling och presenterar flera länders gemensamma kulturarv nomineras. Färdigt handlagda och kompletta nomineringsförslag skickas till kulturministeriet och svenska Unesco-kommittén i god tid innan regeringens slutgiltiga beslut. http://www.isof.se/download/18.55e905d916e8eb758a1d4fe8/1575035442167/Hantering_Unescos_listor.pdf Efter ett positivt beslut ska ansökan förberedas genom en förankringsprocess för att involvera så många aktörer som möjligt till planeringen. (Immateriellt kulturarv 2018.) Själva ansökan görs på engelska. Ansökan kan fyllas på finska eller svenska och då är det Museiverket som står för översättningen. Efter att ansökan lämnats gör Unesco-sekretariatet en teknisk utvärdering som efterföljs av Unescos utvärderingskommittés (Evaluation body) innehållsmässiga utvärdering. Slutligen kommer den mellanstatliga kommittén (Intergovern10

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

mental Committee) att ta beslutet: godkänna/ avslå/ återremittera till beredning. När en tradition har godkänts till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv, förutsätts att den kommer att värnas i Unesco- konventionens anda på ett långsiktigt sätt. Staten som partner ska rapportera om traditionens skyddande till Unesco vart sjätte år. En heltäckande rapport om skyddsarbete inklusive resultat ska ges vart sjätte år.

4. Meänmaa-projektets studiebesök till objekt som redan finns eller håller på att ansöka om inträde till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv I Finland var det Kaustby som valdes till studiebesöksmål. Ortens fiolspel har godkänts till den nationella listan 2017 och traditionen är Finlands nominering till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv 2021. Fiolspel från Kaustby är också en tradition för ett relativt litet område, som mycket väl kan jämföras med Torneälvens forsfiskekultur som också upprätthålls av små lokalsamhällen. Ett annat liknande besöksmål är belgiska Oostduinkerke och dess räkfiske med hästdragna not. Traditionen har kommit med på Unescos förteckning över immateriellt kulturarv 2013 och den representerar också kategorin ”Kunskap om och seder kring naturen och universum”. Även detta gamla fiskesätt utövas, precis som forsfiske, av ett litet lokalsamhälle. Här är räkan i fokus medan siken är det i forsfiske.

4.1. Fiolspel i Kaustby I början av mars 2019 besökte vi Kaustby vars fiolspel enligt Museiverket kommer att nomineras till Unescos immateriella kulturarvsförteckning år 2020. En arbetsgrupp med representanter från fem olika föreningar arbetar med Unesco-processen. Den västfinska exceptionellt dynamiska fiolspelstraditionen och -stilen i Kaustby är minst 300 år gammal. Det är flera aktörer och aktiviteter som tillsammans arbetar för att traditionen i Kaustby ska leva vidare. Folkmusikfestivalen i Kaustby har haft en avgörande roll när det gäller att bevara traditionen. Mauno Järvelä, fiolpedagog från Kaustby, har utvecklat en undervisningsmetodik, Näppäri-pedagogik, som gjort att flera barn och unga intresserat sig för fiolspel vilket utvecklats till ett utmärkt rikstäckande och internationellt sätt att värna om traditionen. Ungdomsföreningen i Kaustby arrangerar folkdans- och musikverksamhet för barn och unga och Kaustbys Spelemannaförening aktiviteter för vuxna. Även Folkmusikinstitutet i Kaustby, en riksorganisation som bevarar, främjar och spelar in folkmusik och folkdans stöder traditionens tryggande med sin gedigna expertis inom området. Folkmusikinstitutets organisation omfattar också landets enda statsstödsberättigade folkmusikgrupp Tallari samt ett folkmusikinstrumentsmuseum. Förutom fiolspel består folkmusiktraditionen i Kaustby även av bl.a. bröllopstraditioner, folkdans och folklore med berättelser och minnen om musikanter som personer, deras göromål, prestationer och sägner samt dråpliga händelser vid deras resor och uppträdanden. Att ansöka om att komma med på Unescos förteckning har tagit nästan 10 år av långsiktigt och målmedvetet arbete. Arbetsmängden motsvarar ungefär 1,5 årsarbete och cirka 100 000 euro i pengar. År 2018 har Folkmusikinstitutet ackrediterats till en av Unescos rådgivande organisationer (NGO- Non-governmental organizations), och institutet kan bidra oss med sina kunskaper vid vår eventuella ansökningsprocess. Som stöd för själva Unesco-projektet och för att garantera processens genomsynlighet har man startat en blogg som handlar om Kaustby fiolspelets resa till Unescos förteckning. Bloggen är till för att ge stöd till andra som vill ansöka om att komma med i förteckningen. Den ger samlad information som kan användas i den egna ansökningsprocessen samt ger tips som hjälper till att driva ansökMEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

ningsprocessen vidare. Genom bloggen vill man också låta lokalsamhället komma till tals, bl.a. genom frågor och svar. Därtill arrangeras olika typer av workshops till medlemmarna. Förutom dessa stödåtgärder har man också gjort ett informationsblad om Unescos process där man sammanfattar vad immateriellt kulturarv är, vad Unescos lista innebär samt hur man motiverar att fiolspelet i Kaustby ansöks att komma med på Unescos lista. Informationen finns i slutet av denna rapport. I Kaustbys Unesco-process söker man svar till frågor som gäller bland annat partners, finansiering, tidplan, framtidsutsikter för traditionen samt hur verksamhetsmiljön utvecklas och förändras. Under processen kan man vid behov granska olika utvecklingslinjer när det gäller forskning, utbildning, fostran, evenemangsproduktion, turism, museer och traditionsbärarsamhällen inom folkmusiktraditionen. Genom processen vill man också hitta samarbetspartners som kan bidra till traditionens bevarande. Genom att ansöka om att komma med på Unescos förteckning över immateriellt kulturarv vill man trygga fortlevnaden av Kaustbys folkmusik- och fiolspelstradition. På så sätt säkerställs att musicerandet fortsätter även i framtiden. Samtidigt förstärks folkmusik- och folkdansfältens livskraft i hela landet. Man implementerar också ett tankesätt i Finland som innebär att kulturtraditionen börjar från människor i lokalsamhällen. Att komma med på listan skulle medföra även andra positiva följder: turismen och dess intäkter skulle öka i området, det skulle uppstå nya sedvänjor som gagnar kulturarvets bevarande samtidigt som staten skulle stötta arbetet för traditionens bevarande. Staten kommer med andra ord att ge stöd för en tradition som kommit med på Unescos förteckning över immateriellt kulturarv, eftersom den själv är med och nominerar kulturarvet till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. Rapport om besöket i Kaustby bifogas

4.2. Räkfiske med hästdragna not i belgiska Oostduinkerke I belgiska Oostduinkerke finns 12 familjer som aktivt utövar räkfiske med ett fångstsätt som härstammar från 1200-talet. Varje hushåll har sin egen specialkompetens så som nätbindning eller stor kunskap och erfarenhet av Brabants hästar och deras beteende. Två gånger i veckan med undantag av vintermånaderna är hushållen ute och fiskar räkor vid kusten i Oostduinkerke. Starka Brabant-hästar går i bröstdjupt vatten utefter stranden och drar ett trattformat nät som hålls öppen med hjälp av två brädor. I nätets nedre teln finns en kedja vars rörelse fortplantar sig och får sanden att vibrera och räkorna att hoppa in i nätet. Räkfiskarna transporterar sin fångst i korgar som hänger längs hästens sidor. (Fångsten kokas och äts upp senare.) Fångstsättet kräver goda kunskaper om hav och strand och en stark tillit för hästen och goda färdigheter att handskas med den. Fångsttraditionen ger en stark kollektiv identitetskänsla för gruppen och den har en viktig roll vid sociala tillställningar och kulturevenemang inklusive en två dagars räkfiskefestival som lokalbor håller på att förbereda i månader genom att bl.a. bygga flytande flottor, öva gatuteater och tillverka dräkter. Räkfiskeparad och tävlingar där barn får börja lära sig att fiska räkor, lockar över 10 000 besökare årligen. Räkfiskarna agerar enligt gemensamma kulturella värdegrunder och principer som kommer från inbördes beroendeställning. Erfarna hedersräkfiskare demonstrerar tekniker och delar sin kunskap om nät, tidvatten och strömningar. https://ich.unesco.org/en/RL/shrimp-fishing-on-horseback-in-oostduinkerke-00673.

I Oostduinkerke inleddes ansökningsprocessen 2010. Först kom man med på den flamländska (Belgien) nationella listan. Den egentliga ansökningsprocessen påbörjades i januari 2013 och godkännandet från Unesco kom hösten 2013. Det var flera som deltog i skrivprocessen. Oostduinkirkes erfarenheter om ansökningsprocessen: När man skriver sin ansökan är det viktigt att förstå vad Unesco menar med sina frågor. Det gäller att vara ärlig när man skriver. Man ska beskriva både nutid och framtid, och hur det är tänkt att traditionen ska upprätthållas på ett hållbart sätt. Traditionen har inte en utan flera sakägare. Museet ansva12

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

rar till exempel för forskning och frågor mot Unesco. Fiskarna betraktas inte som individer utan som familjer ”households” och var och en är sin egen ”chef ”. Kommunen stöder traditionen på många sätt. Att delta i ansökningsprocessen och att informera är viktigt för alla parter. Allt ska dokumenteras för att kunna verifiera människornas deltagande i processen och hur den genomförts. Traditionens upprätthållande och samordning av skyddsarbete sköts av Safequarding committee, där alla traditionsutövare, museets och kommunens representanter samt utomstående experter är med. Fiskarna har också kontakter med forskare. Kommittén koordineras av det lokala Navigo-museet och den samlas ett par gånger om året. Kommittén behandlar underhållsutmaningar och utvecklingsfrågor. Efter inträdet i Unesco har allt fler velat bli fiskare. Museet inledde ett system för certifiering av fiskarna. Fiskarna måste bl.a. ha en häst och en plats för hästen samt två års praktik med hästen. Det är fritt fram att fiska men alla är inte certifierade. Unesco-inträdet har också medfört en hel del merarbete för fiskarna. Det handlar om museets guidade turer och uppgifter i samband med turismen. Tillsammans med fisket kan dessa ge en försörjning. Traditionella fiskare (räkfiske) har ingen fångstkvot till skillnad från kommersiella fiskare men trots det är överfiske (det kommersiella fisket) ett hot för räkans existens. På 1950-talet fanns det endast några fiskare kvar. Senare har man lyckats återuppliva traditionen bl.a. med hjälp av räkfiskefestivalen. Oostduinkerkes identitet bygger på räkfiske. Traditionen har blivit en exportvara. Tidigare var det framförallt turister från närområdet som besökte orten men i och med Unesco-inträdet blev turismen mer internationell. Journalister från olika medier och länder kom och rapporterade om traditionen och den internationella heritage-turismen växte, uppskattningsvis med 30 %. Idag arrangeras 35 tidsbestämda uppvisningar per år för turister och kommunen betalar en ersättning på 100 €/ gång och fiskare. Marknadsföringen köps in via kommunen från professionella i branschen och samtidigt marknadsförs även annan service på orten. Användning av Unescos logotype kontrolleras och kräver en utökad ansökningsprocess. Därför har Oostduinkerke bestämt sig att avstå från logotypen. De får i alla fall berätta/marknadsföra att de finns med på Unescos lista. Turismen ses som ett sätt att skydda traditionen men med tanke på Unesco är det viktigt att också tänka på hur den ökande turismen hanteras. Oostduinkerke tar emot cirka 350 000 besökare årligen. Förutom fiskare behövs supporter och sponsorer, inte enbart turister. Skolelever besöker fiskare och de erbjuds också gratis studiebesök varje år. De får delta i tävlingar där priset är ”en dag som fiskare”. Skolelever från andra orter bokar också besök. Museet upplever att det snart är för många barn som kommer. Till Oostduinkerkes Unesco-ansökan bifogades en lista där alla parter med sina namnteckningar bekräftade att de förbundit sig till att skydda kulturarvet och delta i aktiviteter kring det. Med på listan var bl.a. fiskare, fiskelag, museet och kommunen, var och en för sig med sin egen bekräftelse. Ett exempel på fiskarnas underskrivna förklaring finns nedan.

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

”FISKARNAS FÖRKLARING: Vi, fiskare på hästrygg i Oostduinkerke, som fiskar räkor enligt ett traditionellt sätt som våra föräldrar och far- och morföräldrar har överfört till oss, uttrycker frivilligt, på förhand och medvetet vårt stöd till en eventuell märkning i UNESCOs förteckning över immateriellt kulturarv. Vi förbinder oss att fortsätta vårt hantverk på ett ansvarsfullt sätt och överföra det till kommande generationer. Undertecknat av alla aktiva räkfiskare och hedersfiskare inklusive assisterande familjemedlemmar.” I stället för ett färdigt formulerat brev beskriver alla med egna ord om sitt engagemang och sitt arbete. Till exempel när det gäller bastukultur så finns det 25 olika förklaringsbrev som finns under Finland https://ich.unesco.org/en/files-2020-under-process-01053 Bilagor: rapport om besöket, den egentliga ansökan till Unesco samt olika parters engagemangsförklaringar till Unesco.

4.3. Observationer kring studiebesöken • I båda fallen handlar det om små lokalsamhällens gamla tradition med gediget hantverk, natur, evenemang, identitet och samverkan. • Traditionen värnas av flera engagerade parter som organiserat sig i ett nätverk. • Att värna om ett kulturarv handlar i praktiken om normalt utövande av en levande tradition, med hänsynstagande till samhällets förändringar. Meningen är inte att kulturen ska bevaras exakt som den var för flera hundra år sedan. • Traditionsutövarna har fisket som sin bisyssla och de ägnar sig självständigt åt traditionens utövande och dess överförande. Fiskarna har även direkt kontakt med forskarna • Varje aktör ansvarar för upprätthållandet enligt sitt eget personliga åtagande. • Det råder bra samarbetsanda och gemensam vilja mellan aktörerna. Det har bildats en samordningsgrupp med representanter från alla som bekräftat sitt åtagande med sin namnunderskrift. Sakkunniga kallas vid behov. Gruppen samlades två gånger per år. • En central organisation från området med regelbunden finansiering och delvis statligt stöd leder den gemensamma samordnings- och utvecklingsgruppen. Uppgifterna består av bland annat mycket nätverksbyggande och rapportering till Unesco. T.ex. Navigo-museet, folkmusikinstitutet. • En kommunal aktör tog hand om marknadsföringen och gav ekonomiskt stöd. Till exempel stöd till professionella orkestern Tallarit, betalade uppvisningar, förmånliga stallar och betesmarker.

• Traditionsutövarna har ungefär samma förväntningar och traditionens skyddande har samma sorts påverkan • Att trygga traditionens fortlevnad och uppskattning • Traditionsutövarna blir fler • Traditionen är en attraktionsfaktor och ett särdrag för regionen. • Unesco hjälper inte direkt med marknadsföringen men de traditioner som finns med på förteckningen får viktig internationell synlighet, som intresserar bl.a. heritage-turister. Turismen ökar regionens puls, företagen får mer intäkter och nya arbetstillfällen uppstår.

• Övrigt • Det förväntas att traditionen utvecklas enligt principer för hållbar utveckling och att kulturmiljön skyddas. • Turismens överkommersialisering och massturism är ett hot även för naturen och miljön på den aktuella orten. • Ansökningsprocessen leder till speciella kostnader men platsen i förteckningen eller själva ansökan kostar inte. • Det ”kontrolleras” och övervakas att Unesco-konventionenuppföljs ”. Det finns tydliga regler för användning av Unescos logotype och namn. • Skyddsarbete och dess resultat ska rapporteras regelbundet med sex års mellanrum till Unesco 14

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

4.4. Ett exempel på kulturarvets nätverksbyggande på Sikfesten och Folkmusikfestivalen I samband med studiebesöket till Kaustby föddes iden om ömsesidig kulturarvspresentation i Kaustby och vid Kukkolaforsen. Den 8 juli tog håvfiskarna från Kukkolaforsen; Risto, Aulis, Esa, Markku, Esko och Kari och lastade bilen med byggvirket till krenkku (håvbryggan, som byggs varje år och fungerar som ställning för fiskarna) och en eldstad för att halstra sik och åkte till folkmusikfestivalen i Kastby. Sik köptes på vägen ner eftersom siken inte ännu hunnit simma upp till Kukkolaforsen. Håvfiskarna byggde en håvbrygga vid Perhoälv som en uppvisning och alla som ville fick även pröva på att håva. Perhoälven strömmar mycket långsamt vilket gjorde att det inte var lätt att få den rätta känslan och sannolikheten att få fisk var också mycket liten men de som tog tillfället i akt fick ändå en liten uppfattning om hur håvningen går till. Drygt 100 sik halstrades på stranden varvat med berättelser om håvningstraditionen. Halstrad sik blev mycket populär under de två dagarna som uppvisningen pågick och även Kukkolaforsen blev känd för många. Samtidigt kunde håvfiskarna bekanta sig med folkmusiken och fördjupa sig i dess utövande. Sista veckoslutet i juli, det vill säga helgen efter Jakobs dagen kom spelemännen från Kaustby till den traditionella sikfesten vid Kukkolaforsen som firas till ära för sikens uppvandring i älven. Med på resan från Kaustby var Katri, Valtteri, Mauno, Pétur, Veikko och Matti som spelade folkmusik från Kaustby på sikfesten på båda sidor om älven och uppträdde tillsammans med den lokala uppsättningen Gränslösa Spelmän. Av responsen att bedöma gillade publiken stort det de såg och hörde. Kaustbyborna fick också fördjupa sig i håvningskulturen genom att pröva på att håva, höra hur man halstrar sik och till slut smaka på halstrad sik i kulturlandskapet vid forsen samt lyssna på fiskehistorier. Även framtida samarbetsmöjligheter diskuterades.

5. Torneälvens forsfiskekultur idag 5.1 Forsfiskekulturen representerar ett rikt och internationellt kulturarv som utgår från natur och traditionellt fiske. Idag är sikhåvningen vid Kukkolaforsen Torneälvens viktigaste och genuinaste forsfiskesätt. Fiskerättsinnehavarna fiskar med sina traditionella redskap enligt traditionella former på båda sidor om den finsk-svenska gränsälven. Nättingfiske och patafiske efter lake är andra former av forsfiske. Forsfiske utövas även vid Torneälvens två andra forsar, Matkakoski och Vuentoforsen. Håvfiskaren står på bryggan med håven där den egentillverkade håvpåsen sitter längst ut på det långa skaftet och rör håven sakta alldeles intill den steniga bottnen och tar siken varsamt in i håven från håvgropen dit den simmat för att vila. Håvfiskaren ser inte siken utan känner dess rörelser genom det långa skaftet med sina känsliga fingrar. Forsen har flera håvgropar och alla har speciella namn som förfäderna gett dem. Efter att håvgroparna inte längre går att nå från stranden står fiskarna och håvar på en lång träbrygga, en slags ställning som kallas för krenkku. Håvfiskarna både bygger och tar ned bryggan, eller patan som den också kallas, på ett traditionellt sätt som tidigare användes för att bygga laxpator. Det hundratals år långa beroendet av vandringsfiskbeståndet har lett till att fiskarna utvecklat en hållbar relation till naturen som består av förståelse för vandringsfiskens beteende, hantering av vattnets kraftiga strömmar, älvdalens natur och ett hållbart sätt att använda material. Det krävs en hel del inlärning av hantverk och inhämtning av traditionell kunskap innan håvfiskaren lyckas få siken in i håven. Han/hon måste också lära sig att tillverka en håv som passar just hans/hennes stil att håva, bygga håvbryggor och underhålla fiskebyggnader. Traditionell kunskap och traditionellt hantverk överförs till den yngre generationen av erfarna håvfiskare genom praktisk handledning och vid gemensamma tillställningar och genom talkoarbete. MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Under fiskesäsongen består traditionen också av att arrangera fisket och dela fångsten enligt hundratals år gamla sedvänjor och ägarförhållanden. När sikvandringen ökar övergår man på finska sidan till att fiska i skift, dygnet runt och under veckans alla dagar. Fångsten delas vid forsen varje kväll. Fiskeläget vid forsen med sina härbren, fiskebodar och stekkåtor är en viktig plats för bybor och besökare. Även sikfesten arrangeras här för att fira sikens uppvandring i älven. Sik efter traditionella och nya recept lagas och bjuds på fiskarnas familjer, vänner, bybor, företagare och besökare. Det mest kända och ursprungliga tillagningssättet är halstring på träspett över öppen eld. Sikhåvningen är ett hållbart fiskesätt som utgår från gemenskap och en gemensam fiskeplats med naturligt socialt umgänge. Sikdelningen lockar både bybor och besökare som passar på att utbyta senaste nyheter samtidigt som de hämtar sik. Lokalbornas dagliga samtalsämnen brukar oftast handla om storleken på fångsten, vattenståndet och fiskarnas fiskelycka men ibland även sådant man är oense om. Forsfiske är fortfarande en del av bybornas vardag och identitet i älvdalen. Det gränsöverskridande forsfisket är också en del av Meänmaas och Tornedalens kultur och historia med umgänge över riksgränsen som ett naturligt inslag. Torneälvens forsfiskekultur har bevarats bäst vid Kukkolaforsen. Håvfiskekulturens styrka och särart vid Kukkolaforsen är att den bevarats nästan oförändrad under hundratals år. För att citera en av de intervjuade: ”Om man tar bort de moderna bilarna som parkerat vid forsen ser kulturtraditionen ut precis som den alltid gjort ändra sedan 1400-talet och ännu tidigare. Verktyg och sedvänjor har förblivit oförändrade ända fram till våra dagar även om samhället och ägarförhållandena i fiskesamfälligheten har förändrats. Håvningen arrangeras än idag av de olika hemmanen. Platsen är också tidlös och bidrar till att bära upp traditionen.” Det finns massor av material: texter, videofilmer och beskrivningar om Torneälvens forsfiskekultur som producerats under projektet Tornedalens sommarsik https://sommarsik.wordpress.com/

5.2 Håvfiskarna har nyckelrollen när det gäller att skydda forsfiskekulturen De lokalsamhällen som brukar och upprätthåller kulturarvet och beslutar om dess förvaltning har nyckelrollen när det gäller att skydda kulturavet. I följande kapitel har man beskrivit olika parters tänkbara roller i förhållande till Torneälvens forsfiskekultur. • De viktigaste utövarna och de som upprätthåller forsfiskekulturen är fiskerättsägarna och deras familjer samt de kommande delägarna som representerar nästa generationer varav en del bor någon annanstans än i Torneälvdal (älvdalsbördiga som bor utanför dalen). • Traditionen upprätthålls även av övriga bybor som bor nära fiskeplatsen, markägare samt lokala företagare. Bybor har ofta fått rätt att håva under den tid som håvningen inte sker i skift. • Fiskarnas, bybornas och företagarnas gäster och vänner samt turister bidrar också till traditionens fortlevnad. • Den gemensamma fiskeplatsens delägarlag arrangerar fisket och ansvarar också för skydd av fiskbeståndet och traditionens tryggande. Delägarlagen är också representerade i gemensamma organisationer, så som fiskeriområden, gemensamma tillståndsområden och motsvarande organisationer. • ProSiika föreningens syfte är vandringssiken ska komma tillbaka till älvar med utlopp i Bottenviken och att siken ska få den uppskattning den förtjänar samt att öka allmän kännedom om siken och den unika håvningskulturen. Föreningen har medlemmar från båda sidor av älven och från havsområdet. • Byaföreningarna i närheten av fiskeplatserna driver bybornas gemensamma frågor och strävar efter att aktivera bybornas till gemensamma verksamhet genom att arrangera tillställningar tillsammans med övriga aktörer, till exempel fiskelag. 16

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

• Tornedalens museum har specialiserat sig i tornedalingarnas levnadssätt och gränsfenomen. Museet deltar tillsammans med Norrbottens Museum i förvaltningen av Kukkolaforsens Fiskemuseum. • Även lokala utbildningsinstitutioner och hembygdsmuseer har genom olika projekt deltagit i fisketraditionens bevarande. Fiskebiblioteket i Muonio har gjort en viktig insats när det gäller att ta till vara och spara fisketraditioner. • Lokala aktörer så som Haparanda och Torneå kommuner möjliggör, stöder och deltar i skyddsåtgärder till exempel genom planläggning, marknadsföring, finansiering, infrastrukturåtgärder, innehåll i skolornas läroplaner och utvecklingsstrategier för hållbar turism. På samma sätt arbetar även andra älvdalens kommuner och kommunernas samarbetsorganisation Tornedalsrådet. • Flera forskningsinstitut, till exempel Naturresursinstitutet (Luke), Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Länsstyrelsen i Norrbottens län och övriga motsvarande instanser så som Lapplands NMT-central/Jord- och skogsbruksministerier, svenska Havs- och vattenmyndighet (HaV), Finsk-svenska gränsälvskommissionen samt andra fiskelag på båda sidor om gränsen är viktiga parter i arbetet. • Regionala förvaltningsaktörer så som Lapplands förbund, Länsstyrelsen i Norrbottens län och Region Norrbotten är viktiga när det gäller kulturarvets gränsöverskridande skyddsarbete på regional nivå och alla kan bidra inom sina egna ansvarsområden. • Statliga aktörer så som ministerier och departement beslutar gemensamt om de fiskebegränsningar som gäller i Torneälvens område och dessa påverkar väsentligt det traditionella fiskets skyddsmöjligheter. Kukkolaforsens vattenkraft ägs av staten och den förvaltas av Forststyrelsen (Metsähallitus). Kultur- och kunskapsministeriet och museiverket leder kulturarvets skyddsarbete. Motsvarande aktörer finns i Sverige.

5.3 Kunskap och färdigheter kring forsfiske överförs fortfarande på olika sätt till nästa generationer. Forsfiskekulturen har överförts från generation till generation under nästan 500 år. Förr i tiden överfördes traditionen på ett naturligt sätt till nästa generation som en del av det normala arbetet på en gård men samhällets förändring och husbehovsfisket kräver även nya tag. • Kunskap och färdigheter kring traditionen överförs fortfarande till nästa generation genom en stark generationsöverskridande gemenskap. Hantverk och kunskap överförs på ett naturligt sätt från de erfarna fiskarna till nybörjare i konkreta situationer och i samband med gemensamma sysslor och evenemang. • Kunskap och sedvänjor finns besparade i fiskelagens regelverk och mötesprotokoll som innehåller bl.a. instruktioner om hur man delar håvskift och fångst i förhållande till andelar samt fångststatistik. Praktiska tillvägagångssätt och seder avviker något mellan olika fiskelag. • Tornedalens museum och Kukkolaforsens Fiskemuseum har dokumenterar och besparat en hel del historia om det traditionella fisket och Tornedalen. Dessutom besparades och digitaliserades en hel del material under Interreg-projektet Tornedalens Sommarsik. Under projektet granskades tidigare publicerad litteratur och inspelningar om forsfiske mycket noggrant. Det producerades också nytt material om gränsälvens traditionella fiske och fiske i byarna (över 25 st. publikationer, både på finska och svenska).

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

• Kunskap och färdigheter kring traditionen har spridits genom traditionsbaserade men samtidigt moderna evenemang, upplevelser och berättelser så att unga och besökare har kunnat pröva på att fiska på det traditionella sättet och att laga halstrad sik i praktiken. • Fiskarna har arrangerat håvtillverkningskurser i byagårdar på tisdagskvällar och i samband med olika projekt. Våren 2020 påbörjas på finska sidan en håvtillverkningskurs för första gången i Medborgarinstitutets regi. • Skolor i Haparanda har tagit kulturen till en aktiv del av läroplanden och forsfiske vid Kukkolaforsen är ett av föremålen som studeras på plats.

5.4 Torneälvens forsfiske i förteckningar över levande kulturarv i Sverige och Finland.

https://wiki.aineetonkulttuuriperinto.fi/wiki/Torne_älvs_traditionella_forsfiskekultur www.isof.se/om-oss/levande-traditioner---immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2018/2018-10-15havfisketraditionen-i-tornedalen.html

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Forsfiskekulturen i dag

Bild 1. Torneälven har genom årtusenden runnit genom Meänmaa, från fjällen ner till Bottenviken. Den är Nordeuropas största fritt strömmande älv. Kukkolaforsen är Torneälvens mest majestätiska fors. (Photo Jaakko Heikkilä)

Bild 2. Vandringsfiskarna – vandringssiken och laxen – föds i älven. Efter tillväxtåren i havet återvänder de till Torneälven som är den viktigaste lekälven för Östersjöområdets vandringsfiskar. Vandringssiken stiger ända upp till Kattilaforsen och laxen till och med högre än Muonio. Vandringsfiskarna har heller aldrig känt till några riksgränser. (Photo Krista Kuusela)

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Bild 3. Människor i byar vid forsar håvar från stranden för att komma åt fisken som vilar i forsens gropar i skydd av stenar. Håvningens rötter kan gå tillbaka till 1200-talet. Fångstredskapet är en påsliknande håv som fästs i ett långt skaft. Håvfiskaren för håven medströms utan att beröra botten. Förebilden till dagens håv kommer från Kumo älv. Håvfiskarna bygger håvbryggor (krenkku) över forsen, för att nå till håvgropar som man känt till redan under århundraden. Kunskap om groparnas namn samt dimensioner och placering för varje håvbrygga går i arv från generation till generation. (Photo Panu Forsman)

Bild 4. Under hösten fiskas nätting och lake i forspartier. Som fångstredskap används mjärdar som fiskarna traditionellt tillverkat själva. Som stödkonstruktion för mjärdar byggs pator med forntida teknik på sedan gammalt namngivna platser (Photo Panu Forsman)

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Bild 5. En by växte fram vid forsen med tiden och hemmansägarnas rättigheter till fiske på byns gemensamma fiskeplats fastställdes enligt andelar som utgick från mantal. Rättigheterna har följt med fram till idag. När den dagliga fångsten av sik blir tillräckligt stor, börjar man håva i skift dygnet runt. Klockan 18.00 varje kväll delas fångsten från ett skift vid forsen och andelen fisk utgår från mantal. Förut skedde delningen kl. 19.00 efter kvällsmjölkningen. (Photo Panu Forsman)

Bild 6. Vandringsfisken var viktig för jordbrukshemmanen både som hälsosam näring och en bra inkomstkälla. Fisken tillverkades och förvarades på flera olika sätt. Halstrad sik på spett är den mest kända lokala maträtten och den har traditionellt tillverkats i stekkåtan. Laksoppa och halstrade nättingar är närmat för människor vid kalla vattendrag. (Photo Mirva Smeds)

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Bild 7. Vandringsfisken var viktig för jordbrukshemmanen både som hälsosam näring och en bra inkomstkälla. Fisken tillverkades och förvarades på flera olika sätt. Halstrad sik på spett är den mest kända lokala maträtten och den har traditionellt tillverkats i stekkåtan. Laksoppa och halstrade nättingar är närmat för människor vid kalla vattendrag. (Photo Mirva Smeds)

Bild 8. Forsfiskekulturen har bevarats i 500 år och även idag används samma gamla principer och metoder. Turisterna har kommit och förundrats över den unika traditionen ända sedan 1950-talet. I framtiden blir levande kulturarv en ännu viktigare attraktionsfaktor för natur- och kulturturister samtidigt som den är en källa för byns livskraft. (Photo Mirva Smeds)

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Bild 9. Torneälvens forsfiskekultur består av mycket hantverkskunnande, från tillverkning av fångstredskap och håvbryggor till hantering av fisk och upprustning av fiskeplatser. Fiskaren har en nära relation till naturen med fördjupad kunskap om miljön och fiskens beteende samt varsam hantering av material som speglar respekt för naturen. (Photo Jaakko Heikkilä)

Bild 10. Det är viktigt att forsfiskekulturen och hållbara fiskbestånd garanteras för framtiden. Lokalbor och människor med rötter i bygden värnar om traditionen genom att överföra den till kommande generationer. Forsfiskekulturen har som ett erkännande för ett lyckat skyddsarbete godkänts till nationella förteckningar över levande kulturarv både i Finland och Sverige. Att komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv skulle ytterligare förstärka möjligheterna att upprätthålla det gamla kulturarvet. (Photo Mirva Smeds)

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

6. Torneälvens forsfiske med ”Unescos ögon” Målet för Unesco och utövarna av Torneälvens forsfiskekultur är att värna om levande kulturarv. Lokalsamhället är ett nyckelbegrepp i Unescos konvention om immateriellt kulturarv. Levande kulturarv är sådant som lokalsamhällena identifierar som sitt levande kulturarv. Lokalsamhällena brukar, upprätthåller och bestämmer om dess förvaltning. Att ansöka om att komma med i Unescos förteckning förutsätter även lokalsamhällets medgivande. Utifrån detta är det naturligt att fundera över forsfiskekulturens möjligheter och framtida livskraft utifrån de kriterier som Unesco har ställt för förteckningen över immateriellt kulturarv. I följande kapitel behandlas forsfiskekultur och dess särdrag med ”Unescos ögon”.

6.1 Torneälvens forsfiske skulle komplettera Unescos förteckning över immateriellt kulturarv Enligt Unescos konvention ska staterna kunna visa att fenomenet handlar om immateriellt kulturarv enligt artikel 2 (ICH-1). Torneälvens forsfiske representerar även idag ett gränsöverskridande immateriellt kulturarv med kunskap och färdigheter i anslutning till natur och universum. Enligt forsfisketraditionens utövare skulle forsfisket komplettera mångfalden i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv, vilket kan motiveras bl.a. med följande argument: • Torneälvens forsfiske representerar en unik fisketradition som utövas i den nordliga älvens forspartier och i traditionen ingår fiskesätt, fiskeredskap samt traditionellt hantverk i anslutning till byggnationer kring fisket och fiskets arrangerade liksom traditionell kunskap om naturen, speciellt om vandringsfiskarnas och den stora älvens beteende. • Torneälvens forsfiskekultur representerar än idag ett levande kulturarv för de små lokalsamhällena. Fisket bedrivs fortfarande med traditionella redskap och enligt traditionella gemensamma regler på båda sidor om gränsälven. Traditionen är fortfarande en del av vardagen på fiskeplatserna, det handlar om social samverkan och människornas identitet. • Torneälvens forsfiske har bevarat sin livskraft ända sedan 1400-talet och till och med ännu tidigare, parallellt med samhällsomvandlingen. Fisketraditionens utövare och lokalsamhällena vill fortfarande överföra traditionen till kommande generationer. Som resultat av lokalsamhällenas långsiktiga arbete har traditionen överförts till kommande generationer, den har dokumenterats i stor utsträckning och nya sätt av traditionsöverförande har utvecklats. Samtidigt har medvetenheten om kulturarvets betydelse förstärkts och kulturarvet har dessutom fått en hel del lokal, nationell och till och med internationell synlighet, bland annat genom den internationella traditionsfiskefestivalen LIPPO2018 som år 2018 arrangerades vid Kukkolaforsen i Torneå-Haparanda. I konferensen deltog över 100 representanter av traditionellt fiske från fyra olika världsdelar. Deltagarna delade med sig av sina erfarenheter när det gäller fisketraditionens utövande och möjligheter. • Torneälvens forsfiskares beroende av hållbara vandringsfiskbestånd har lett till en naturrelation som överförts mellan generationer. Det har bedrivits gränsöverskridande forskningssamarbete mellan forskningsinstitut i ämnet. Fiskarnas hållbara relation till naturen är ett bra exempel på ödesgemenskapen mellan ren natur, rent vatten, ett hållbart fiskbestånd och en hållbar fiskekultur. Torneälven är också den viktigaste reproduktionsälven för Östersjöns vandringsfiskar sik och lax. • Forsfiskekulturen representerar även den gränsöverskridande minoritetskulturen, Meänmaa i Tornedalen. Tornedalen, ett område som geografiskt ligger i både Finland och Sverige, är ett historiskt sammanhållet dialektområde med Torneälven, numera en av världens fredligaste gränser, i centrum. Den starka traditionen av 24

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

gränsöverskridande samarbete är också en fin plattform att bygga på när man vill skydda det gränsöverskridande kulturarvet. • Tornedalens museum har specialiserat sig i bevarande och forskning av livet i Tornedalen och gränsens olika uttryck. Tornedalens museum har även ett brett nätverk av samarbetspartners och en gedigen expertis om skydd och utveckling av Torneälvens gränsöverskridande forsfiskekultur. • Städerna Torneå och Haparanda tillsammans med andra lokala och regionala aktörer på båda sidor om gränsälven har gett sitt stöd till kulturarvets skyddsarbete bl.a. genom att delta i projekten Tornedalens Sommarsik- och Meänmaa på väg till världen. • Torneälven är Nordeuropas största fritt strömmande älv och dess största fors Kukkolaforsen har varit ett autentiskt besöksmål känd för sitt traditionella fiske och vackra landskap sedan 1950-talet. En kontrollerad natur- och kulturturism kan fungera som ett sätt att främja och finansiera skydd av det levande kulturarvet. • Torneälvs forsfiske har godkänts till Finlands och Sveriges nationella förteckningar över levande kulturarv.

6.2 Tryggandet av Unescos immateriella kulturarv har fått synlighet och uppmuntrat aktörer på många nivåer till samarbete för att skydda forsfisket För Unesco är det viktigt att de traditioner som kommer med på förteckningen bidrar till att Unescos skyddsarbete för immateriellt kulturarv får mer synlighet och kännedom. Förteckningen ska också uppmuntra till dialog, lyfta fram människans kreativitet och öka medvetenheten av den globala kulturella mångfalden. (ICH-R2). Det är svårt att på förhand analysera den här punkten men här nedan har vi beskrivit det som hänt på lokal, nationell och internationell nivå i projekt och aktiviteter vars syfte har varit att skydda vårt kulturarv. • Fiskekulturen har fått större kännedom genom ProSiika föreningen och Poukama-projektet från och med 2010. Det levande kulturarvets skyddsarbete har fått mycket synlighet i olika medier på båda sidor om älven under bl.a. Sommmarsik-projektet. • LippoInfo-tavlor vid forsen som presenterar det levande kulturarvet för både lokalbor och besökare kom till genom den dokumentering som gjordes under projektet. Ett preliminärt förslag och diskussionsunderlag för fortsatt utveckling av Kukkolaforsens utemiljö kom också till under planeringen av infotavlornas placering. • Flera nationella och internationella TV-filmteam har filmat forsfiskekultur för olika program. • Det traditionella håvfisket presenterades under det globala Coregonids-symposiet (Forskningsgrupp för sikfiskar) som arrangerades i USA 2017 för 13:e gången. Det internationella traditionsfiskeseminariet Lippo 2018 arrangerades i Torneå i samarbete med organisationen Snowchange. Representanter för tiotals olika ursprungsbefolkningar från olika delar av världen presenterade sina egna traditionella fisken och fick samtidigt bekanta sig med håvfiskekulturen på plats. • Inom arbetet kring kulturarvets skyddande har håvfiskarna gjort studiebesök till Kaustby för att ta del av deras fiolspel och till belgiska Oostduinkerke för att se räkfiske med hästdragna not. Håvfiskekulturen presenterades vid folkmusikfestivalen i Kaustby och Spelemännen från Kaustby gästade oss under Kukkolaforsens sikfest 2019 och spelade på båda sidor om forsen tillsammans med lokala Gränslösa Spelemän. Nätverksbyggande främjades också genom deltagandet i Intangible Cultural Heritage-konferensen.

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

• Att forsfisket godkänts till de nationella förteckningarna över levande kulturarv i både Finland och Sverige är också ett fungerande exempel på gränsöverskridande samarbete. Godkännandet har ökat aktörers och medias intresse för Unescos arbete att skydda kulturarv och dess möjligheter. • Meänmaa Matkalla Maailmalle – Meänmaa på väg till världen- projektet och symposiet ”Gränslös kulturarv och Unesco” är fortsatt gränsöverskridande samarbete. Symposiet uppmärksammades även utanför den egna regionen. Programmet bestod av bland annat presentationer av levande kulturarvets skyddande och forsfiske, allt i Unesco-konventionens anda och genom olika nationella och internationella exempel.

6.3. Tryggandet av forsfiskekulturens livskraft i den förändrade världen är en central utgångspunkt för ett gemensamt skyddsprogram för alla parter Traditionsutövarna och Unesco är speciellt intresserade av forsfiskets livskraft. Under punkt 3 i ansökningsformuläret (ICH-R3) frågas efter redan genomförda och planerade skyddsåtgärder för tryggande av traditionens livskraft. I följande kapitel har traditionsutövarna funderat på styrkor och svagheter när det gäller att bevara forsfiskets livskraft. Analysen fungerar också som en bra utgångspunkt för gemensamma skyddsplaner och en eventuell ansökningsprocess.

+ De egentliga traditionsutövarna och bevararna på gräsrotsnivån vill säkerställa traditionens överförande till

kommande generationer. Traditionsutövarna liksom deras förföräldrar har gjort ett långsiktigt arbete för att trygga traditionen genom att överföra den till nästa generationer.

+ Traditionen som utövas av de små lokalsamhällena är fortfarande en del av de närliggande fiskebyarnas vardag,

identitet och socialt liv på båda sidor om gränsälven, även om traditionen och sättet att utöva den utvecklats lite annorlunda vid olika fiskeplatser.

+ Forsfiskekulturen och håvfiskarens relation till naturen representerar hållbar utveckling vars klimatavtryck är nästan noll.

+ ProSiika föreningen har varit med och startat, finansierat och genomfört flera projekt som arbetat för att trygga traditionen (IsoSiika-projekt, 2011-2014, Tornedalens Sommarsik-projekt 2015 – 2018, Fånga-Stek-Njut din egen sik, 2018, Kuas sitte jos emmä met itte-projekt, 2019 -2020).

+ Traditionsutövarna har bedrivit ett långsiktigt arbete med flera forskningsinstitut för att trygga hållbara vandringsfiskbestånd med mottot: ”Finns det ingen fisk, finns det inte heller några fiskare och inte heller någon levande fisketradition”.

+ Tornedalen har många starka aktörer som kan stödja och även i fortsättningen vara med och skydda kulturarvet så som Tornedalens museum, Torneå och Haparanda städer, utbildningsinstitutioner och flera andra aktörer i älvdalen.

+ Tornedalen har anor av en stark gränsöverskridande samarbetskultur mellan traditionsutövare och andra parter vilket utgör ett bra underlag för ett gemensamt skyddsarbete av det gemensamma kulturarvet.

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

+ Forsfiskekulturen representerar även den gränsöverskridande kulturen i Meänmaa och ett gemensamt dialektområde som Torneälven en av världens fredligaste riksgränser, rinner igenom.

+ Med nationella beslut har Torneälven blivit ett Natura 2000–område och den har utnämnts till en av Sveriges nationalälvar. Kukkolaforsens autentiska och ursprungliga fiskeläge har utnämnts till nationellt värdefull bebyggd miljö (RKY).

+ Att forsfiskekulturen godkänts till nationella förteckningar över levande kulturarv i både Finland och Sverige uppmuntrar traditionsutövare och andra parter att skydda kulturarvet.

+ Natur-, kultur- och matkulturturismens globala tillväxttrender ökar intresset för forsfiskekulturen och främjar det lokala kulturarvets värnande även ekonomiskt

+ Torneälvens forsfiske passar väl in i finländarnas uppfattning om levande kulturarv. Enligt Kulturarvsbarome-

tern 2017, CC BY 4.0. finns det tre saker som finländarna anser vara kulturarv: seder, traditioner och hantverk (64%), människornas gemensamma erfarenheter och berättelser (61%) samt språket (58%). Tre saker som tydligast tillhör kulturmiljön är landskap (59%), naturmiljö (54%) och bebyggd miljö (48%). Alla dessa finns med när man beskriver Torneälvens forsfiske.

– Kommande forsfiskare är utflyttade på grund av arbete på annan ort och flera andra intressen tävlar om deras fritid.

– Delägare som bor på andra håll kan ha svårt att klara av sina, ofta dagliga, skyldigheter i samband med håvningen eftersom det nuvarande sättet att arrangera fisket utgår i mångt och mycket från boende på orten.

– Många människor skulle vara intresserade av sitt kulturarv, men har kanske inte tillräckligt med kunskap om det eller möjlighet att delta i skyddsarbetet.

– Det traditionella sättet att hantera fisk stöder inte på bästa sätt ökad nyttjande av fångsten som närmat till exempel genom lokala företag.

– Tryggande av kulturarv handlar, för forsfiskekulturens utövare, om att fiska för eget bruk och att ha ett fritids-

intresse. Traditionsutövarnas begränsade frivilliga resurser behövs för att arrangera fisket och för att bygga fiskeplatser. Underhåll av Unesco-statuset ska inte bli en börda för en liten grupp/en arbetsgrupp då det lätt leder till att engagemanget eller intresset flagnar.

– Att komma med i Unescos förteckning betyder ett långsiktigt åtagande att skydda kulturarvet och detta kräver en tydlig och hållbar organisationsform. Till exempel ska man komma överens om vem som ansvarar för rapportering till Unesco som ska ske vart sjätte år och vem som ansvarar för att Unescos riktlinjer följs.

– Fiskbeståndets tillstånd har försvagats under de senaste 30 åren samtidigt som sikens vandring försenats nästan

en månad och medelstorleken minskat. Det är viktigt att forskning och skydd av vandringsfiskbestånden fortsätter för att trygga hållbara vandringsfiskbestånd.

– Uppskattningen av det traditionella fisket har under senaste årtionden lett till att traditionens utövande och

underhåll blivit svårare även på nationella nivåer när tyngdpunkten gått över till att befrämja kommersiellt fiske och fritidsfiske (spöfiske). Begränsningar av det traditionella fisket är inte jämlika och inte heller nödvändigtvis forskningsbaserade. Intressebevakning och forskning om små samhällenas traditionella fiske har också fått ganska lite uppmärksamhet i nationell lagstiftning och i olika turism- och utvecklingsstrategier. MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

– Ett av de största hoten för tryggandet av forsfiskekulturen har under senaste åren varit statliga Forsstyrelsens

tvivelaktiga plan att ”tvångsinlösa” traditionsutövarnas fiskerättigheter till staten. Torneälvens forsfiske med skifteshåvning och fångstdelning har under århundraden utgått från stamhemmanens fiskerättigheter. Det är uppenbart att utgångspunkten och motivationen för kulturarvets skyddande skulle försvinna om Forststyrelsen skulle lyckas i sin strävan.

– I och med inträdet till Unescos förteckning kan man förvänta sig att den internationella ”Heritage”-turismen

växer. Den allsidiga servicen på svensk sida stöder turismens utveckling men infrastrukturen och servicen på finska sidan främjar inte ökad turism.

– Risken för alltför stor betoning på det kommersiella eller massturismens aviga sidor måste beaktas. Utveckling

ska ske på ett hållbart sätt utan att turismen ingriper alltför mycket på områdets natur eller förstör traditionens genuinitet och det värdefulla traditionella landskapet.

– Det är också möjligt att inträdet i förteckningen inte motsvarar förväntningarna. Därför är det viktigt att noggrant analysera förväntningar och eventuella följder för att undvika överraskningar.

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

6.4. Gränslös kulturarv och Unescos symposium GRÄNSLÖS KULTURARV OCH UNESCO -SYMPOSIET arrangerades på Aines konstmuseums auditorium 26/11 2019. I symposiet deltog cirka 80 personer, en representativ samling av traditionsutövare, aktörer och olika intressegrupper. Symposiets syfte var att förbereda traditionens bevarare och intressegrupper att ta ställning till om Torneälvens forsfiskekultur ska ansökas till att komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv samt att ge fördjupad information om Unescos skydd och förteckning över immateriellt kulturarv. Symposiet reflekterade också över innebörden av ett eventuellt inträde i Unescos förteckning för olika grupper så som • traditionsfiskare och älvdalens invånare och deras lokalsamhällen • turist- och övriga företagare • Tornedalens museer, utbildningsinstitutioner och andra eventuella partners • älvdalens kommuner och invånare • gränsöverskridande samarbete • hållbara vandringsfiskbestånd Programmet bestod av lokala, nationella och internationella föredrag kring ämnesområdet. Näringslivsminister Katri Kulmuni deltog genom en videohälsning och förklarade sitt stöd till Unesco-ansökan. Symposiet hade också ett kulturinslag med två lokala folkmusiker Esko Kivilompolo och Sven Keskitalo. Enligt deltagarnas feedback var symposiet lyckat. Det uppmärksammades också av media på båda sidor om gränsen.

Symposiumin aineisto löytyy seuraavasta linkistä https://drive.google.com/drive/folders/1O8Wy_8HSm-gLPQvvBPlOflLTaKdIcwKi?usp=sharing MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

7. Vad skulle inträdet i förteckningen innebära för Tornedalen och dess invånare? Det skulle utan tvivel vara ett stort lyft för hela Tornedalen om Tornedalens forsfiske skulle godkännas till Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. Det är svårt att tänka sig något annat gränsöverskridande projekt som skulle få lika mycket internationell uppmärksamhet. Unescos förteckning över immateriellt kulturarv skulle medföra ny dragningskraft för den fritt strömmande Torneälven, det traditionella fisket och fiskarna, älvdalens invånare och företagare, lokala utbildningsinstitutioner, museer, Torneå, Haparanda, Tornedalen, Meänmaas kultur och det gränsöverskridande samarbetet samt för naturen och vandringsfiskarna. • Fiskarna på de gemensamma fiskeplatserna i Tornedalen, fiskelagen och byborna skulle självständigt kunna fortsätta att utöva sitt forsfiske utifrån de gamla stamhemmanens fiskerättigheter och sedvänjor. • Staten, intressegrupperna och övriga delaktiga skulle genom egna stödåtgärder förbinda sig till att trygga forsfisket. • Kulturarvets livskraft skulle förstärkas och den lokala uppskattningen, förståelsen och dragningskraften skulle öka. • En ny synvinkel till det egna kulturarvet skulle öka viljan hos kommande och nya traditionsutövare, oberoende av bostadsort, att delta i forsfiske och skydd av tradition. • Nya yngre fiskare skulle komma med, och hinna mer efter pensioneringen. • Fiskeupplevelser, kulturarv och turism skulle innebära nya möjligheter för ungdomar. Man behöver inte vara fiskare för att delta i verksamheten, • De nuvarande traditionsutövarna skulle vilja utveckla olika och mer flexibla sätt att delta framförallt för unga och för traditionsutövare som bor utanför området. • Internationell uppskattning för forsfiske och skyddsarbete på gräsrotsnivå skulle uppmuntra andra traditionsfiskare i Torneälvdalen och på andra orter att skydda sina traditioner och rättigheter. • Traditionsfiskarnas samarbets- och intressebevakningsmöjligheter skulle förbättras både nationellt och internationellt • Det traditionella fisket skulle behandlas mer jämlikt jämfört med övriga fiskemetoder • Att vara med i förteckningen skulle öppna nya utvecklings-, finansierings- och internationella samarbetsmöjligheter för tornedalska aktörer, så som kommuner, museer, forskningsinstitutioner och föreningar. Mottot: ”Unesco öppnar dörrar” • Oostduinkerkes fiskemuseum bygger ut • Folkmusikinstitutets nätverk blir mångsidigare och mer internationell • Den lokala yrkeshögskolan utvecklade ett utbildningsprogram för levande kulturarv • Skolorna tar kulturarvet in i läroplanen • Nya finansierings- och samarbetsmöjligheter för naturresurser skulle uppstå • Nya synvinkel, nätverk, finansierings- och profileringsmöjligheter för forskning skulle uppstå • Gemensamma utvecklingsprojekt inom kulturarvsområdet för turismen mm. • Det gränsöverskridande kultursamarbetet och dess samordning skulle konkretiseras i ansökningsprocessen och i kulturarvets upprätthållande och det skulle uppstå nya attraktionsfaktorer, en viktig ingrediens till ”Varumärket” • Ett gemensamt skyddsprogram för kulturarvet • gränsöverskridande marknadsföring, finansiering, utvecklingsprojekt, osv • Nya samarbetsmöjligheter • Tornedalen, Meänmaas kultur och historia skulle få ett internationellt lyft. • Intäkter och arbetstillfällen skulle öka i och med internationell Heritage-turism i hela Tornedalen • Forsfisket skulle bli en viktig internationell natur- och kulturturismattraktion för regionens turistiska tjänster. • Områdets värde som kulturarv och besöksmål skulle öka vilket skulle främja kulturarvets skyddande. • Växande utbud av tjänster skulle komplettera Tornedalen som helhet. • Lokala tjänster och infrastruktur runt fiskeplatser i byar skulle förbättras och skapa nya arbetstillfällen.

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

8. Hur kan vi trygga livskraften i Torneälvens gränsöverskridande forsfiskekultur? Vill vi ansöka om att den ska komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv? I UNESCO-konventionen för immateriellt kulturarv är lokalsamhället ett nyckelbegrepp. Levande kulturarv är det som lokalsamhällena identifierar som sitt levande kulturarv. Lokalsamhällen som brukar och upprätthåller kulturtradition bestämmer också hur den förvaltas. I ansökningsformuläret ställs frågan (ICH- R4) om lokalsamhällets deltagande och medgivande till nomineringsprocessen. Staterna ska kunna bevisa att nomineringen har gjorts av det aktuella lokalsamhället, gruppen eller vid behov berörda individer genom en så stor delaktighetsprocess som möjligt och utifrån en fritt, på förhand givet medvetet medgivande. Stater som partners uppmuntras att i beredning av nomineringsförslagen ha en omfattande delaktighetsprocess med andra aktuella parter, vid behov även lokal och regionförvaltning, lokalsamhällen, medborgarorganisation, forskningsinstitutioner, kunskapscentrum osv. Man ska komma ihåg att lokalsamhällen, grupper och i vissa fall individer vars kulturarv det handlar om ska delta i idéegivning och beredningen av utnämningar, förslag och begäran och i planeringen och verkställandet av skyddsåtgärder. Det uppmuntras till kreativa åtgärder som säkerställer en så bred delaktighetsprocess som möjligt i processens alla olika skeden så som konventionens artikel 15 förutsätter. Oavsett kriterier är det viktigt med ett brett samarbete på lokal, nationell och internationell nivå för att garantera en hållbar skyddsplan för kulturarvet.

Den fortsatta processens utgångspunkter • En bra utgångspunkt för arbetet är att ett långsiktigt skyddsarbete av Torneälvs forsfiskekultur har påbörjats 2010 då ProSiika föreningen bildades. Senare har man kunnat konstatera att traditionsutövargruppens och Unescos målsättningar har gått i samma riktning utan att något medvetet beslut har tagits. • Forsfisket har godkänts till nationella förteckningar över levande kulturarv i både Finland och Sverige, 2017 och 2018. En naturlig fortsättning för skyddsarbetet är att inom närmaste framtid ansöka om att Torneälvens forsfiske även ska komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. • Målsättningen för UNESCO-symposiet i höstas var att förbättra beredskapen hos båda länders traditionsutövare och andra parter att bestämma om att ansöka om Torneälvens forsfiskekulturs inträde i Unescos förteckning och sprida kunskap om Unescos skydd av immateriellt kulturarv och om konventionen. • Det är naturligt att en eventuell ansökan om Torneälvs forsfiskekulturs inträde till Unescos ICH -förteckning görs som en gränsöverskridande process gemensamt av finska och svenska lokalsamhällen. Ett gränsöverskridande förslag stämmer bättre överens med Unescos principer än en nationell ansökan. Man måste också ta hänsyn till att det alltid finns fler intressanta nationella och gränsöverskridande kandidater än det går att nominera. • Det är också naturligt att ta fram en skyddsplan i samband med en eventuell gemensam ansökningsprocess. Skyddsåtgärderna fortsätter också i ProSiika föreningens pågående projektet ”Kuas sitte jos emmä met itte” (vem då om inte vi själva), en av Outokaira ry finansierat Leader-projekt under 2019-2020. • För tillfället finns det inget officiellt beslut om när traditionsutövarna och de olika parterna kan lämna en intresseanmälan till Unescos gränsöverskridande ansökningsförfarande, med tanke på nationella beslut. Det framtida arbetet kunde planeras utifrån ett scenario som går ut på att Tornedalens gemensamma viljeinriktning skulle vara klar under 2020. Om viljan finns kan intresseanmälan för nationella beslut lämnas under 2021 vilket betyder att den officiella ansökningsprocessen kan inledas så att ett eventuellt godkännande till Unescos förteckning skulle kunna komma vid Unescos möte 2022 eller 2023. • Ett preliminärt planeringsscenario för fortsatt arbete:

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

1. Gränslöst kulturarv och Unesco-symposiet samt den här utredningen fungerar som underlag i fortsatta diskussioner mellan traditionsutövarna och övriga parter. En preliminär lista på traditionsutövare och potentiella parter finns i bilaga 1. 2. Traditionsutövarna och de olika parterna bör formulera och uttrycka sin vilja när det gäller att ansöka om att Torneälvens forsfiskekultur ska komma med i Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. • Vem vill vara med? • Hur vill lokalsamhället, gruppen eller parten engagera sig och förbinda sig till att delta? • Ska man starta en ansökningsprocess? • Hur ska arbetet, resurserna, finansieringen arrangeras? • Representanter för ProSiika-föreningen kan vara med och presentera frågan vid gemensamma tillställningar som lokalsamhället eller olika organisationer arrangerar. • Sammankomster mellan olika parter bör anordnas på en så bred basis som möjligt i början av 2020. 3. Alla parters gemensamma viljeinriktning kommer fram vid gemensamma möten där man bestämmer om fortsatta åtgärder • Olika organisationers och lokalsamhällens tankar om en eventuell Unesco-ansökan utreds. • Allt sammanfattas och ett beslut om fortsättning tas. 4. Om beslutet är positivt tas det första steget i ansökningsprocessen • Man kommer överens om målsättningar, preliminär plan inklusive tidplaner, hur arbetet organiseras, om kommunikation, resurser och finansiering, ansvariga aktörer och experter m.m. nödvändiga frågor. • En intresseanmälan till nationella aktörer lämnas (eventuellt 2021) 5. Efter positiva nationella beslut startas den egentliga ansökningsprocessen • Den preliminära planen preciseras och dess genomförande påbörjas • Man kommer överens om gemensam samordning, ansvarsförhållanden osv.

BILAGOR Bilaga 1. Traditionsutövarna och potentiella parter Dessa bilagor finns tillgängliga vid begäran Bilaga 2. Minnesanteckningar om besöket i Kaustby Bilaga 3. Minnesanteckningar om besöket i Oostduinkerke, räkfiske med hästdragna not, Unesco-ansökan och försäkran om deltagande

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019

Bilaga 1 Traditionsutövarna och övriga potentiella parter (preliminär förteckning) Traditionsutövare och övriga aktuella parter inklusive lokal och regional förvaltning, lokalsamhällen, medborgarorganisationer, forskningsinstitutioner, kunskapscentrum osv. Preliminär lista för diskussion

Organisation, lokalsamhälle Lokala aktörer Kukkolankoski

Fördelar

Skyldigheter

Kukkolankosken lippokalastajat ja perheet Kukkolankosken osakaskunta Kukkolan kyläyhdistys ProSiika ry Kukkolan erämiehet Meän kukkola ry -yrittäjät Myllynpirtti Palot-yhtiöt Oy Lippokala Oy Pohjolan safarit Kukkolan koski-catering Kalaliike Haavi Hovilompolo oy Kukkolaforsen Kukkolaforsens håvfiskare och familjer Kukkola skiftelags samfällighetsförening Kukkola hembygdsförening Kukkolaforsen turist & konferens Matkakoski -Finland Matkakosken lippokalastajat ja perheet Korpikylän osakaskunta Matkakoski – Sverige Matkakoski håvfiskare med familjer Matkakoski fiskeförening Korpikylä hembygdsförening Hulkoffgården AB

MEÄNMAA PÅ VÄG TILLMaailmalle VÄRLDEN – UTREDNING Meänmaa Matkalla – selvitys 2019 2019

rganisationer & parter O Karunki Karungin osakaskunta Karungin kyläyhdistys

Nyttor

Skyldigheter

Karungi Karungi skifteslags samfällighetsförening Karungi fiskeförening Salmo salar Övriga Andra fiskelag i älvdalen och byaföreningar Övriga tradionella fiskare Puruvesi, Teno?? Tornio Muoniojokiseura ry Tornio-Muoniojoen kalatalousalue? Lokala parter Tornedalens museum Kukkolaforsen Fiskemuseum Norrbottens museum Kalakirjasto Tornion kaupunki Haparanda stad Finsk-svenska gränsälvskommissionen Tornedalsrådet och älvdalens andra kommuner Utbildningsinstitutioner Lapin ammattikorkeakoulu Ammattiopisto Lappia Tornion kansalaisopisto Lapin Yliopisto Swefi Tornedalens folkhögskola Regionala och nationella parter Naturresursforskning LUKE Länsstyrelsen i Norrbottens län Sveriges lantbruksuniversitet SLU Lapin liitto, Landstinget Museovirasto Institutet för Språk och folkminnen Nätverk för levande kulturarv? Metsähallitus/Forststyrelsen

MEÄNMAA PÅ VÄG TILL VÄRLDEN – UTREDNING 2019