Förbundsdag

Lördagen den 12 september 2020 kl. 14.00

Hotel Vallonia, Centrumvägen 3, Korsholm

Stadgeenliga ärenden Stadgeändring

Styrelsen

Medlemmarna i Finlands svenska spelmansförbund r.f. kallas till förbundsdag lördagen den 12 september 2020 kl. 14.00. Förbundsdagen hålls på Hotel Vallonia i Smedsby, Korsholm.

Enligt förbundets stadgar skall förbundsdag hållas inom mars månad, men detta var inte möjligt i år på grund av coronarestriktionerna. En tillfällig lagändring har gjort det möjligt för föreningar att skjuta fram årsmöten till slutet av september. Att delta på distans skall också vara möjligt, även om det inte nämns i stadgarna. Ett styrelsebeslut räcker. Styrelsen för Finlands svenska spelmansförbund r.f. har beslutat att deltagande på distans skall vara möjligt i år, men för att få det praktiska att fungera så behöver man meddela om distansdeltagande senast fredagen den 7 augusti 2020. Deltagande på distans sker i första hand via videokonferens-tjänsten Zoom.

Efter årsmötet konstituerar sig den nya styrelsen samt håller ett kortare höstmöte. Kvällen avslutas med musik och trevlig samvaro. Dagen därpå gör styrelsen ett besök till nästa års stämmo-ort Vörå.

För serveringens skull behöver man anmäla sig senast fredagen den 7 augusti 2020. Enbart deltagande i årsmötet kräver ingen förhandsanmälan.

Förbundsdag och vinterstämma 2020

Preliminärt program

Lördag 12.9

12.30 Lunchbuffé (16 €, förhandsanmälan) 14.00 Förbundsdagen öppnas 16.00 Kaffe och tårta (förhandsanmälan) 17.00 Nya styrelsen sammanträder 20.00 Kvällsbuffé (20 €, förhandsanmälan, för logigäster 5 €, förhandsanmälan) Musik och trevlig samvaro 24.00 Restaurangen stänger Logi (sgl 87 €, dbl 105 €, extra bädd 32 €, förhandsanmälan)

Söndag 13.9

09.00 Styrelsens program

För anmälan finns ingen separat anmälningsblankett, utan man anmäler sig per e-post till kansliet@spelmansforbundet.fi senast fredag 7.8.2020. De som önskar delta i årsmötet på distans anmäler sig även till samma e-postadress. Bindande anmälan. Kansliets tfn 0500 560 209.

Spelman på Lillmälö fyller jämna år

Text: Simon Gripenberg

Eugen Bergman spelar fiol (ca. 1970)

Foto: Ann-Mari Häggman, SLS arkiv, FMI 449

Jag hörde rykten om att spelmannen Eugen Bergman fyller 80 år i sommar och beslöt mig för att ringa upp honom för en intervju. Hustrun Annukka svarar och snart är Eugen i luren.

Hej och gratulerar! Det ryktas om att du snart firar jämna år?

– Jo, det stämmer. Jag fyller 80 i sommar den 15 juni. Vi får nu se hur det blir med firandet i dessa Corona-tider. För tillfället följer vi förstås rekommendationerna och håller oss isolerade hemma.

Vill du kort berätta om din bakgrund?

– Jag är född på Lillmälö i vår sommarstuga men vi bodde i Åbo där jag gick i skola. När min far blev pensionerad flyttade vi ut tillbaka till Lillmälö, som ligger ungefär 15 kilometer från Pargas centrum – och där bor vi fortfarande kvar. När det gäller jobb så har jag haft samma arbetsplats under hela mitt liv, men arbetsgivaren har bytt namn tre gånger: först var det Pargas Kalk, sen Partek och till sist Nordkalk. Min fru Annukka är filosofie magister från Åbo Akademi och hon har arbetat inom skatteförvaltningen på avdelningen för uppbörd och indrivning. Hon är hemma från Åbo och vi träffades som tonåringar vid ett dansställe i Pargas.

När blev du intresserad av folkmusik?

– Det var så att min far Reinhold, min farbror Gunnar Bergman samt Carl Jansson aktivt spelade tillsammans. Jag brukade lyssna till deras fiolspelande och i något skede bad de mig komma med och spela. Jag spelade bara gitarr den första tiden, senare blev det fiol.

Var Carl Jansson också en släkting till er?

– Nej, han är inte släkt med oss. Pappa, som var en duk-

tig spelman, arbetade som tullvakt och rörde sig därför på åländska vatten. När de tog i land om kvällarna kom de att spela tillsammans med lokala spelmän, vilket resulterade i att han lärde sig många åländska låtar som han sedan tog med sig hem. På Åland träffade han också Carl Jansson från Föglö, som faktiskt senare kom att flytta till Lofsdal i Pargas. Därför blev det så att de spelade mycket tillsammans med Carl. Han hade ett speciellt sätt att spela då han blandade ihop sekund och melodi. Hans spelstil har nog påverkat mig.

Hur gick det till när du lärde dig att spela fiol?

– Först gick det på gehör. Jag började med att sekundera varefter jag började spela enklare melodier, till en början utgående från de 3–4 ackord som jag lärde mig. Sedan då jag gick i Åbo Classicum tog jag lektioner i klassisk musik för Ilse Helander och började lära mig noter. Det gick lite trögt för mig men jag kämpade på och senare insåg jag att det är bra att kunna grunderna. Jag började spela med i Pargas amatörorkester och 1969 anslöt jag mig till Qvintarna och spelade därefter många år med dem. Gruppen leddes av Carl Jansson. Han tog med sig många åländska låtar till vår repertoar.

Hur uppstod då Bergmans spelmanslag?

– År 1977 tyckte Carl att det började vara dags att starta upp ett yngre spelmanslag. Därigenom uppstod Bergmans ungdomslag, som numera heter Bergmans spelmanslag. Vi var till en början åtta yngre medlemmar i spelmanslaget – alla släkt med varandra utom Annukka som var ingift. Med det spelmanslaget spelade vi de vanligaste ackorden och det var därför svårt att utveckla nya, mer avancerade melodier. År 2003 kom Heidi Rantala med i bilden och medan ungdomarna fortsatte med Bergmans spelmanslag beslöt vi oss för att grunda ett nytt eget spelmanslag – Reinholds spelmän.

Vill du berätta mer om Reinholds spelmän?

– Gruppens namn kommer från pappa Reinhold. Det råkar dessutom vara så att även Annukkas pappa hette Reinhold – vilket sammanträffande! Vi är fem medlemmar i gruppen och vi bor på olika håll. Förutom jag och Annukka består Reinholds av Kai Vilevaara på fiol, Heidi Rantala på dragspel och Charlotta Sevón på sång. Kai är lärare vid musikinstitutet i Åbo. Heidi är specialläkare vid universitetssjukhuset i Tammerfors. Hon håller på med sin doktorsavhandling inom medicin med lungorna som sitt specialområde och har därför fullt upp nu i och med co-

Gruppbild med Qvintarna

Foto: SLS arkiv, FMI 449

ronaviruset. Charlotta är Annukkas systerdotter och hon fade vi Nordergutarnas spelledare Svante Pettersen som har studerat till operasångerska vid Sibelius-akademin. komponerat avancerad folkmusik. Svante berättade att När sång behövs hoppar Charlotta in. I och med att vi är han på natten drömt om att Annukka skulle föra vidare geografiskt utspridda har vi ingen permanent övningslo- hans låtar. Han gav henne därför flera nothäften som vi kal men vi brukar oftast träffas hemma hos oss och hos tog med oss hem. Låtarna var då för svåra för oss, men nu Heidis föräldrar som bor i Harvaluoto. på senare år har vi plockat upp dem och spelar dem i två Jag har förstått att ni gett ut ett antal konsert på Sibeliusmuseet med Gotländska låtar skrivna CD-skivor med Reinholds? av Svante. Annukka har för övrigt också skrivit många – Det stämmer. Första skivan gavs ut 2004 under nam- egna kompositioner som vi spelar. net Reinholds Fiddlers. Den innehåller 20 låtar, de flesta traditionella, men också några skrivna av Annukka. Vin- Spelar ni också med i andra konstellationer tern 2010 gjorde vi en julskiva och 2011 gav vi ut skivan än Reinholds? ”Som en dans”. I det skedet hade vi förkortat gruppens – Vi har båda spelat tillsammans i Sandor Toths orkesnamn till enbart Reinholds. Min brorson Christer Berg- ter. Där spelades ungerska låtar och lättare musik. Vi har man har fotograferat och gjort omslaget till skivorna. På också ibland spelat tillsammans med min brorson Jörgen. den senaste skivan har Annukka Jag och Annukka har också speskrivit både texter och melodier till så gott som alla låtarna. Det "Gruppens namn lat med Pargas amatörorkester under många år men sen blev är roligt, för när vi träffades som tonåringar spelade hon inte alls kommer från pappa det mest folkmusik. 2018/2019 började vi spela tillsammans med och sa att hon aldrig kommer Reinhold. Det råkar Pargas dragspelare vilket är roligt att kunna lära sig, då det verkar så svårt. Men efterhand blev hon dessutom vara så att då alla är pensionärer. Repertoaren består mycket av gammal mer och mer intresserad, började öva och studerade därtill några år även Annukkas pappa dansmusik och det bör kanske nämnas att dom har en mycket i musikskola – för att alltså senare till och med komponera egna lå- hette Reinhold – vilket bra sångsolist, Marjo-Riitta Jalonen. Sen har vi spelat tillsamtar. När det gäller skivor så spelar vi också med på Bergmans spel- sammanträffande!" mans med en trio för Turun kansantanssin ystävät i sex år. Vi manslags skiva med 22 folkme- har också gjort utlandsresor tilllodier från Pargas och Åland. Ett intressant projekt som sammans med danslagen. Bland annat spelade vi en halv jag speciellt minns är ett TV-program om Reinholds som månad i Brasilien, Ungern, Italien och Irland. Det blev Erik Saanila producerade för YLE 2008. Där ingick bland dock så tungt med allt resande som tog upp all ledighet, annat en lång intervju med mig. så sen har vi spelat bara med Reinholds och Pargas drag-

Hur är det att spela tillsammans med Annukka?

stämmor. På hösten 2018 arrangerade vi till och med en spelare.

– Det fungerar bra. Vi har mycket stöd av den andra ef- Har du några speciella anekdoter från era spelningar? tersom vi känner varandra så väl. När hon hade spelat – En gång spelade vi tillsammans med Tapio Vainisto, som fiol en tid och började bli bättre tänkte jag att nu måste är fiolbyggare i Åbo. Han fastnade vid ljudet från Annukjag nog börja öva mer. Jag övade och övade men hon gick kas fiol, som hennes mamma köpt vid en auktion i Åbo. förbi mig. Annukka har yrkesmusiker i släkten så det sit- Det är en Guarneri-kopia och folk har blivit intresserade ter säkert i generna. Hon brukar säga att jag skall tänka av dess fina klang. på tonerna för att skapa djup klang. Folk har sagt att vi är – En morgon vaknade jag och tyckte att det lät extra bra samspelta och att det ibland till och med låter som en fiol när Annukka spelade och kom plötsligt ihåg en stråke när vi spelar tillsammans. som hon fått av en arbetskollega. Den var undanstoppad i garderoben då den var så krokig men när vi plockade Hur ser er repertoar ut? fram den visade det sig att den hade blivit rak. Arbetskol– Under den tid vi spelade med Qvintarna blev vi inbjud- legan besökte ofta sjukhus för att hjälpa cancerpatienter i na till Gotland av spelmanslaget Nordergutarna. Där träf- slutskedet. En av patienterna som han besökte hade varit

Eugen och Annukka på Spelmansstämman som hölls i Pargas 27–29.6.1975.

Eugens far Reinhold, här 90 år gammal

Foton: Privata Uppställning inför Spelmansparad på stämman i Pargas 1975.

Svante Pettersson i vit skjorta spelar tillsammans med en lokal spelman på Gotland

sjöman och han ville ge honom stråken som han använt när han spelade på en såg. När arbetskollegan sedan gav stråken vidare åt Annukka sa han: ”kom ihåg att den är välsignad”. Annukka lät restaurera stråken och har därefter spelat med den, den ger ett mycket fint ljud. Kai misstänker att det kan vara fråga om en barockstråke.

En hurudan fiol spelar du själv på?

– Jag råkade av misstag få en bra fiol, en Amati-kopia som Annukkas mamma köpt på en auktion för 240 mark. Modellen har tillverkats vid gränsen mellan Tjeckien och Tyskland i en by där man enbart livnär sig på att göra instrument. Den har speciella smutsfläckar på botten som är karaktäristiska för fiolmodellen – man skall inte ta bort dem. Det är märkligt hur man fäster sig vid en viss favoritfiol. Man lånar ogärna ut den då det på något sätt känns som att ljudet försvinner och man måste spela in den igen. Men en gång när vi var i Ungern lånade jag fiolen åt en som spelade i en serbisk orkester. Då fick den ett så fint ljud som den aldrig har haft förut. Ljudet hölls ungefär en vecka, sen återgick den till det normala!

Vad har Spelmansförbundet betytt för er?

– Reinholds har varit med i förbundet sedan Qvintarnas tid. I början deltog vi aktivt i spelmansstämmorna men nu på äldre dagar har vi blivit bekväma av oss. Stämmorna var alltid trevliga. Jag minns ett tillfälle i Kaustby då jag och Annukka spelade för dansarna tillsammans med en dragspelare. Dragspelaren råkade tappa bort sig så att enbart våra fioler hördes. Det finns så många speciella minnen. När vi skulle uppträda med Qvintarna vid spelmansstämman i Vörå 1976 ombads vi att inte stampa med fötterna i scengolvet för att det då skulle höras i inbandningen. Folke Bergman spelade och stampade sedan med sådan känsla att mikrofonen gungade – en riktigt äkta spelman, konstaterar Eugen och skrattar.

Vilka är spelplanerna den närmaste tiden?

– Brorsonen Christer Bergman är som bäst på väg hit för att spela kontrabas tillsammans med oss. Vartannat år brukar vi spela på Sibeliusmuseet i Åbo. Min kusins pojke driver Westers trädgård tillsammans med sin fru. Vi brukar fråga ibland om vi får uppträda där och ge en kaffekonsert, vilket de alltid har tillmötesgått. Men nu blir det knappast av på grund av coronan. Vi skulle ha haft flera spelningar med Pargas dragspelare, men de har också blivit inställda. Vi har inga skivplaner för tillfället och inga övningar heller. Då Heidi är lungspecialist har vi blivit uppmanade att hålla oss isolerade. Jag planerar inget större kalas, kanske blir jag tvungen att fira hemma i karantän.

Reinholds består av Kai Vileraara, Annukka Bergman, Eugen Bergman, Charlotta Sevón och Heidi Rantala

Foto: Reinholds

Postförsändelse från Lillmälö

Jag önskar Eugen och Annukka allt gott och vi avslutar intervjun. Några dagar senare får jag en försändelse från Lillmälö på posten. I paketet finns de tre CD-skivor som Reinholds gjort: ”Reinholds Fiddlers” (2004), julskivan från 2010 och ”Som en dans” från 2011. Jag lyssnar igenom dem för att få en bättre bild av deras musik. I försändelsen finns också en DVD-skiva som innehåller ”Seportaget” som Erik Saanila gjorde om Reinholds spelmän för YLE. Den sympatiska TV-dokumentären inleds vid stugan på Lillmälö och avslutas med en konsert som hålls på Sibeliusmuseet i Åbo. I dokumentären spelas ”Jannen polkka” av Antti Soininen, ”Tulluddens gånglåt” av Erik Dannberg och ”Lillmälösommarvals” av Annukka. Det har varit intressant att bekanta sig med Reinholds och trevligt att få en bredare inblick i Eugen och Annukkas passion för folkmusiken.

Katastrofvisor

– forna tiders sensationsjournalistik

Målning från 1300-talet som återger hur människor begraver offer från digerdöden.

Foto: Wikimedia Commons

Jag fick frågan om jag kunde skriva en text om katastrofvisor, och det är ju en bra idé i de speciella tider som vi lever i. Då jag skriver detta har bibliotek och arkiv ännu inte öppnats, och det finns en hel del om ämnet som jag gärna hade kollat upp. Men nu är det som det är, och jag väljer trots allt att skriva.

Då maN talar Om FOlKVIsOr eller traditionella visor är ”katastrofvisor” inte en etablerad genre, så som till exempel kärleksvisor, vaggvisor eller emigrantvisor. Då man söker efter folkvisor som handlar om sådant som kan klassas som katastrofer märker man därför att såna visor kategoriseras på lite olika sätt beroende på vad som anses vara viktigt. De kan kallas till exempel nyhetsvisor, historiska visor eller visor om olyckor. Gemensamt för dem är dock att de flesta är skillingtryck.

Skillingtryck

Då man i dag talar om skillingtryck tänker nog många på tragiska kärleksvisor. Men ”skillingtryck” är egentligen namnet på de häften som visorna trycktes i och vars pris vanligtvis var 1-2 skilling. Skillingtrycken bestod ofta av åtta sidor, inklusive pärm, som veks av ett enda ark och innehöll 3-4 visor. I Sverige trycktes skillingtryck från 1500-talet och fram till 1900-talets början, och det var 1800-talet som var genrens storhetstid. De äldre skillingtrycken innehöll ofta psalmer och andliga visor. På 1700-talet blev visor som förmedlade nyheter vanliga och på 1800-talet tycks man särskilt ha uppskattat sentimentala visor om olycklig kärlek.

Forskaren Margareta Danielson konstaterar att det troligtvis trycktes 20-30 tusen olika skillingtryck i Sverige. Om man utgår från att upplagorna i medeltal bestod av tusen exemplar skulle det innebära att sammanlagt 20-30 miljoner skillingtryck har varit i omlopp. Det säger en hel del om hur vanliga skillingtrycken faktiskt var.

Man kunde köpa skillingtryck i städernas handelsbodar, på marknader och även i mindre byar av handels-

resande och musikanter på genomfart. Ett vanligt försäljningsknep var att handelsmannen själv framförde visorna och sedan sålde den tryckta versionen – på så sätt fick de intresserade också lära sig melodin. Noter var mycket ovanliga, däremot kunde instruktionen ”sjunges såsom...” stå utskriven. Annars fick man själv fundera om man kunde någon melodi som passade till texten. Detta innebär också att skillingtryck har sjungits i mängder av olika varianter.

Visor om olyckor och mord

På 1700-talet blev alltså de så kallade nyhetsvisorna vanliga, och populariteten höll i sig även under 1800-talet. Ännu på 1930-talet spreds visor i stora kretsar om aktuella mord, olyckshändelser och spektakulära händelser. Skillingtrycken kommenterade dem och de avslutades ofta med en vädjan till Gud om att liknande prövningar inte skulle drabba lyssnarna. Nyhetsvisorna kommunicerade vad som hade hänt i världen, men som sentida forskare har sagt: man ska snarare tänka på dem som kvällstidningar än som TV-nytt.

Alla visor som berättar om verkliga händelser är även historiska visor. En underkategori här är visor som handlar om olyckor. Men det är det sensationella och smaskiga som behandlas i de populäraste skillingtrycken. Mord och olyckor beskrivs detaljerat, men även (natur) katastrofer, bränder och krig är vanliga teman. I en tid då kommunikationerna var dåligt utbyggda var visorna trots allt ett viktigt sätt att sprida nyheter, men det finns också tydliga exempel på att man i skillingtrycken har valt att beskriva händelser på sätt som ligger långt från det som i dag uppfattas som objektiv historieskrivning.

Om vi intresserar oss för visor om katastrofer blir frågan vad en katastrof innebär, hur många döda krävs? Ett exempel är det mycket kända skillingtrycket ”Elvira Madigan”, med textbörjan ”Sorgeliga saker hända”. Det handlar om cirkusprinsessan Elvira, som hette Hedvig Jensen på riktigt. Hon rymde med gifte militären Sixten Sparre och 1889 sköt dem båda efter att ha levt upp sina tillgångar. Vanligtvis brukar ”Elvira Madigan” betraktas som en kärleksvisa, men man kan lika gärna se det som en historisk visa där mord ingår. Men knappast är det ”Elvira Madigan” som man först tänker på då man talar om katastrofvisor.

Snarare är det kanske visor som ”Titanics undergång” med textbörjan ”En fruktansvärd olycka är ämnet för min sång”, ett av många skillingtryck om den stora båtolyckan, som framstår som typiska katastrofvisor. Är det då kanske så att det krävs att en vistext förmedlar ett budskap om många döda för att den ska upplevas som en katastrofvisa? Men katastrofer kan ju inträffa även på det personliga planet.

Även båtolyckor i mindre format kunde dock inspirera till visor. Ett exempel från vår kust är skillingtrycket ”Minnessång över Ångfartyget Österbottens hemska brand, utanför Räfsö redd, den 20 augusti 1874” eller i all korthet ”Österbottens hemska brand”, som handlar om en förlisning utanför Björneborg som krävde 17 dödsoffer. Sången har hela 119 verser, och lär ha varit vida känd. Den signerades ”Carolus”, som sägs ha varit ”en allmogeskald från Munsala”. Här har författaren verkligen lyft fram alla tragiska aspekter av olyckan.

Det finns också finlandssvenska exempel på visor om olyckor och mord som ännu är relativt välkända, även om de knappast har förekommit som skillingtryck. ”Sköldens visa” eller ”Skölds tjuvvisa”, med textbörjan ”Femton gånger har jag vandrat” är en av dem. Visan handlar om tjuven och mördaren Carl Gustav Sköld från Ingå, som till sist avrättades. Flera uppteckningar har gjorts och den sjöngs även in av Hilma Ingberg år 1957 under Sveriges Radios inspelningsturné i Finland, med påföljande publicering på skivan ”Föregångare”.

På skivan ”Föregångare” finns bland annat Hilma Ingbergs version av ”Femton gånger haver jag trappat” eller ”Sköldens tjuvvisa". På omslaget ses Ingberg intervjuas av Sveriges Radios Matts Arnberg i Pojo år 1957.

Vasa stads brand, skriven Pali-Maj eller Maria Berg som kommentar på att staden förstördes 1852 är en samtida skildring en verklig storolycka, där så gott som hela staden ödelades. Pali-Maj, som bodde i Pörtom, skrev många dikter om det som hände i hennes närhet. Det kunde vara visor till bröllop, men hon skrev även till exempel ”Visa om fyra män från Rangsby, som drunknade på en fiskefärd” som ett exempel på hur man kunde bearbeta lokala katastrofer.

Visor om sjukdom och nöd

De visor som man i första hand tänker på som katastrofvisor är alltså visor om olyckor och mord. Men jag ska också skriva några ord om visor om sjukdom och nöd, tillstånd som också kan vara nog så katastrofala. Och visst förekommer sjukdom som tema i skillingtryck, men vanligtvis inte i nyhetsvisor om de stora händelserna. Däremot är sjukdom i form av unga kvinnor som tynar bort i kärlekssorg ett vanligt tema i några välkända skillingtryck. ”Kors på Idas grav” med textbörjan ”Mossbelupen hydda står vid Heklas fot” och ”Lejonbruden” med textbörjan ”I skimrande bruddräkt så vit som en snö” hör till denna grupp.

Också texter som handlar om sjukdom av klinisk karaktär förekommer. Ett känt skillingtryck på temat heter ”Lasarettvisan” eller ”Den sjuka flickan”, med textbörjan ”I en sal på lasarettet där de vita sängar stå”. Det handlar om en flicka som får tuberkulos och dör på sjukhus. Tuberkulosen var en mycket fruktad sjukdom i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Det finns en omfattande sägenbildning kring visans tillkomst. Det berättas hur den lilla

flickan vårdades på varierande sjukhus eller sanatorium och efter hennes död ska läkaren ha skrivit visan. Visans upphovsman är dock okänd.

Skillingtrycksvisan ”Drinkarflickans död ”med textbörjan ”Vid tolv års ålder en liten flicka, med korg på armen mot krogen går” skrevs av Albert M. Johansson och publicerades 1890. Visan handlar om en flicka som skickas för att köpa brännvin av sin försupne far en vinterkväll. Hon fryser ihjäl och detta får fadern att ångra sig så han blir frälst. Visan hör samman med de stora folkrörelserna som spreds i Norden i slutet av 1800-talet, och som ofta hade religiösa inslag. ”Drinkarflickans död” är en varning för hur farligt brännvin är och även ett exempel på att suputer kan frälsas. Visan skildrar den misär som brännvinet kunde leda till och fattiga barns utsatthet– verkliga katastrofer enligt våra dagars synsätt.

En relativt känd visa åtminstone i spelmanskretsar, som jag gärna vill lyfta in här, är ”Fuxasvalsen”, även känd som ”Fattigårsvalsen” eller ”Beijsanviison”. Texten börjar ”Se barnen de små, de hungriga gå, de fråga sin mamma vad de skola få” – katastrofen som beskrivs i visan är alltså en hungrande familj. Visan var varumärke för spelmannen Fuxen, Anders Blomqvist från Kronoby som föddes 1810. Hunger har liksom bara hört till livet i äldre dagar, men det var inget man rapporterade om i skillingtryck – i fall det nu inte var direkt hungersnöd. Kan man då se Fuxasvalsen som en katastrofvisa?

Katastrofer och andra strofer

Efter en sån här genomgång kan man tänka att folkmusiken allt kan vara bra makaber. Men samtidigt behöver man bara sätta på TV:n efter klockan 21 vilken dag i veckan som helst för att se samma fenomen förmedlas i nyare former av underhållning. Vi mänskor har behov av att kommentera och bearbeta våra upplevelser, och då som nu ingår katastrofer i våra liv och erfarenheter. Folkvisor är en form av kommunikation och underhållning, och vi får en gång för alla konstatera att det morbida väcker fascination och har nyhetsvärde.

En intressant iakttagelse har också gjorts av forskarna Ulrika Torell och Christina Mattsson – de liknar skillingtryckvisornas upphovsmän vid senare tiders nyhetsjägare, som vill vara först med en story för att kunna tjäna pengar. Genom att snabbt förmedla sånt som folk ännu inte visste till tonerna av en känd melodi försökte man maximera försäljningen. Och precis som nu tenderar vi mänskor att lockas av det braskande och chockerande.

Avslutningsvis funderar jag nu på vilken typ av material framtidens forskare kommer att arbeta med då det vill undersöka hur Covid19-pandemin upplevdes och bearbetades i samtiden. Kommer det att finnas musik, som har blivit en del av traditionell repertoar i någon bemärkelse, eller blir det mem och skämt från facebook som de får jobba med?

Johanna Björkholm

Ett skillingtryck som tillverkats i (Gamla) Vasa i slutet av 1700-talet av G. W. Londicers tryckeri. Nyhetsvisor skrevs ofta om krigiska händelser och detta är ett exempel på en sådan: ”En ny och artig Krigs Wisa Författad i anledning deraf, at, under Konungens Höga Befäl, Kongl. Swenska Skärgårds Flottan Segrade öfwer den Kejserl. Ryska, wid Swensksund den 9 Julii 1790”. Foto från portalen Alvin.

Ett skillingtryck från 1873: Om den förskräcklige mördaren och Finske undersåten Eric Blomfelt, som mördade 6 personer i staden Wasa i Finland -- Handelsmans-Wisa -- Min fader war en ung soldat. En version av den första visan upptecknades också 1935 av Alfhild Adolfsson (senare Forslin) i Kalax, Närpes. Foto från portalerna Alvin och Finna, SLS 536.