FiB02-2013

SVERIGE PÅ VÄG MOT NATO

ANTOLOGI De politiska fångarna på Långholmen ALBANIEN Skymningslandet vid EU:s gräns TROELL Filmen om Segerstedts antifascism Folketibildtvå201349 kr

Red.

INNEHÅLL

Enade vi stå – söndrade vi falla

Månadens SATIRARKIVET.SE

FÖRSVARS- OCH SÄKERHETSPOLITIKEN står

i fokus i detta nummer. Frågan om Sveriges förhållande till Nato vrids och vänds på i: • en motion till den socialdemokratiska partikongressen från arbetarekommunen i Norberg som FiB publicerar i detta nummer till stöd för ett alliansfritt Sverige med allmän värnplikt.

• en debattartikel av Margareta Zetterström som lyfter fram Natos förhållande till kärnvapen och risken för att Sverige kan tvingas förvara kärnvapen på svensk mark vid ett medlemskap.

• en juridikkrönika av Ingemar Folke som blottlägger det faktum att ett Natomedlemskap inte automatiskt innebär hjälp för en medlemsstat som anfalls av en aggressiv stat.

VIKTIGA FRÅGOR i en tid där Sverige agerar

som Natolakej utan någon offentlig debatt att tala om. Det handlar både om att stödja och delta i internationella insatser och om att upplåta svensk mark för gemensamma krigsövningar.

En annan viktig fråga är arbete och arbetsmarknad. Förra årets Ahlbäcksdagar hade Löpande bandet som tema, vilket Kjersti Bosdotter rapporterar ifrån. Ett produktionssätt som förstör människor till kropp och själ har återkommit till vårt land.

Samtidigt har den statliga arbetsmarknadspolitiken blivit något som liknar ett skämt – läs Carin Åbergs öppna brev till riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Vad göra? Torsten Rönnerstrand ger ett exempel; Torgny Segerstedts engagemang i en enad front i Göteborg mot nazismen under andra världskriget.

Idag är en folkfront för sund säkerhetspolitik och sund arbetsmarknadspolitik lika nödvändig som fronten mot nazismen då.

stefan ljung, redaktör fib 2

4

Sverigebilden

5

Noterat

14

Debatt

15

JordenRunt

21

Debatt

22

Stick&Klipp

35

Insändare

36

Recensioner

40

Media

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

16

43 24

Albanien: LÅGLÖNELAND. Folket i landet

utanför EU söker efter en väg in i framtiden.

Sverige: LÖPANDE BANDET. Förra årets Ahlbäcksdagar hade det löpande bandet

som tema. Ett tema föranlett av löpande band-produktionens oönskade återkomst.

Krönika.

Centern – ett parti som söker sitt syfte

8

Intervju: BJARNE ISACSSON. I antologin … faror för staten av svåraste slag, är han med och lyfter fram Sveriges okända politiska fångar.

DEN SOM UNDRAR över bisarra inslag i utkastet till C:s ideprogram, över Stureplanscentern och en person som Annie LööfJohansson måste beakta partiets besvärliga roll, som dess ledarskap knappast rår på eller är orsak till , bara ett symptom på.

Bondeförbundet föddes 1913 – då bondeklassen redan var på väg nedåt. Från början var partiet nationalistiskt och protektionistiskt. 1957 hade klassen minskat från 75 till 12-15% av befolkningen. Då ändrade man namn till Centerpartiet – det vill säga ett icke-borgerligt men framför allt icke-socialistiskt parti, med önskan att följa med befolkningen in till städerna. Man samverkade ibland intill 1990-talet med socialdemokratin. Under 70-80-talets Gröna våg fick C en sista blomstring som ledde ända till regeringsställning, samtidigt som befolkningen fortsatte att fly till städerna. Sedan dess har det gått stadigt utför.

VID SEKELSKIFTET var små- och månskensbönder nästan utdöda och byråkratin inom naturbrukets föreningsrörelse var alltför liten för att längre bilda basen för en folkrörelse. Hälften av Sveriges befolkning bodde nu redan i de tre storstadsregionerna, som alltmer tagit kommandot i politiken. Med Maud Olofssons tillträde hade partiet uttalat infogat sig i borgarlägret.

Det genuina stadspartiet Mp kunde utan den givande, men hämmande, bindningen till jord- och skogsbruk och dess föreningsrörelse, inta Centerns gröna centerposition.

Andelen arbetande småföretagare, som C hävdar är Sveriges framtid, ligger sedan decennier stadigt på 7–9 procent. Om andelen tillfälligt ökar beror det inte på ökad entusiasm för entreprenörskap (för närvarande Rutstädning med F-skattsedel), utan i regel på ökande arbetslöshet.

30 Essä: TORGNY SEGERSTEDT. Med avstamp i Jan Troells film

Dom över död man tecknar Torsten Rönnstrand bilden av Segerstedts politiska utveckling.

12

Sverige. ANTINATO-UPPROP. Den socialdemokratiska arbetarekommunen i Norberg står upp för ett alliansfritt Sverige. Mot Nato-inblandning. För allmän värnplikt.

C ÄR ETT NUMERA onödigt parti som förlorat hemvist, klass

och det mesta av sitt idéinnehåll som i någo mån hålls samman över äldre lojala f d småbrukare och deras ättlingar, av Jord- och skogbrukets föreningsrörelse samt av världens största kassa, som tyvärr givit partitoppen viss handlingsfrihet.

I den nyliberala Alliansen spelar C, sedan man av taktiska skäl fått stå fadder, samma roll som träkarlen i bridge. En sådan spelar sin givna roll genom att sitta på ändan, men kan inte påverka spelet och behöver inte ens kunna dess regler – om så hade varit fallet hade partiledningen inte lagt fram ett libertarianiskt idéprogram som gamla, alltmer luttrade kärnväljare skakar på huvudet åt. Inte för att förslagen vore mera reaktionära än Alliansens övriga på senare år, utan för att de saknar relevans för de frågor som de flesta skulle vilja ha lösta. hans isaksson fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat.

ILLUSTRATION mare toomingas

Martin Smedjeback dömdes till 14 dagars fängelse för att han natten till den 29 juli 2011 tillsammans med Annika Spalde tog sig in på flygflottiljen F21 i Luleå och märkte ut landningsbanan med rosa färg, uppger nätverket Ofog.

Spalde slapp däremot fängelsestraff på grund av den rosa färgen eftersom hon redan hade fått ett annat fängelsestraff för en tidigare aktion på samma fredsläger. Brottsrubriceringen var grovt olaga intrång men de blev dömda till olaga intrång.

– De som borde ställas till svars är de som förbereder för krig, inte vi som verkar för fred, uppger Martin Smedjeback från Mjölby i ett pressmeddelande.

Syftet med att skriva ”War starts here” på landningsbanan var att uppmärksamma Sveriges bidrag till krig runt om i världen.

Sverige upplåter ett område nästan lika stort som Belgien till främmande krigsmakter att öva för krig. Området i Norrbotten heter Neat. På Neat har minst 24 olika länder genomfört krigsövningar.

Annika Spalde och Martin Smedjeback bor i Kollektivet Gan-

Foto: Ofog

Rosa färg för fred straffas med fängelse

Spalde och Smedjeback vid F21 strax före aktionen. dhi i Mjölby och har fängslats flera gånger för sitt motstånd mot vapenexport och krig.

STEFAN LJUNG fib 5

För de goda TEXT stefan ljung

Varför en reportagefond? Svaret är i all enkelhet att det finns många goda reportage som vi skulle vilja se i Folket i Bild/Kulturfront men ännu saknar. Det handlar om arbeten som tar tid att genomföra. Tid som fotografer och skribenter då inte kan använda till annat lönearbete. Det kan också handla om arbeten som kostar i form av resor, kost och logi.

Pengar behövs till traktamenten och ersättning för utebliven inkomst.

D

e goda, men tidskrävande, arbetena faller ut i åtminstone två kategorier:

1. Avslöjande grävjobb. Det saknas inte missförhållanden att granska och avslöja. Men vad som karakteriserar ett väl utfört journalistiskt grävjobb är ofta att det kräver mycket tid. Det tar

Foto: Eva Wernlid

fib 6

tid att läsa dokument och att göra många intervjuer för att säkerställa att fakta blir korrekta – viktigt i all journalistik, men särskilt för avslöjande grävjobb då man kan räkna med att få mothugg och att alla faktafel blir ammunition i de avslöjades moteld.

Ett grävjobb kräver ofta också mer tid för att skrivas och layoutas på ett läsarvänligt sätt. Ett konkret exempel kan vara att undersöka den nya gruvboomen i Sverige – vad skiljer sig från förr, vilka är aktörerna, var kommer investeringspengarna ifrån, vilka miljöhänsyn och sociala hänsyn tas eller tas inte och vart tar vinstpengarna vägen?

2. Gestaltande reportage. Det finns så många platser, individer, grupper och skeenden som inte får tillräckligt med utrymme i dagens medielandskap.

Vi behöver komma människor, exempelvis på arbetsplatser eller i politiska rörelser, så nära att vi kan gestalta deras vardag på ett levande och intresseväckande sätt för våra läsare.

De miljö- och personbeskrivningar som behövs och de bilder som behövs för det goda reportaget kräver närvaro – helst under en längre tid.

Denna närvaro kostar dels i tid, men också i utlägg för resor, kost och logi. Ett konkret exempel kan vara att skildra den stora musikrörelsen som existerar under radarn runt om i hela Sverige.

Människor från olika yrken och åldrar som använder sin fritid till att sjunga och spela bortom den kommersiella sfären. ■ ■

reportagen!

I

Sverige dras nu samhället isär av ökande klyftor. Välfärd, infrastruktur och rättssäkerhet förfaller. De som har ett arbete slits hårdare i ett tystare arbetsliv. Samtidigt pågår det en rasande kamp om marknader och resurser i världen.

Vår politiska och militära alliansfrihet avvecklas och Sverige dras in i nykoloniala krig.

Den folkliga kulturen trängs tillbaka och den undersökande journalistiken sitter trångt när pappersmedierna har lönsamhetsproblem.

Allt är naturligtvis inte svart. Motkrafter finns och de behöver göras synliga.

Tidens verklighet skildras bäst genom oberoende röster. Medier som inte är beroende av vad staten eller aktieägare tycker. Folket i Bild/Kulturfront firar i år 40-års jubileum som en sådan röst.

I dag är både vår förening och tidning välskötta med en knapp men stabil ekonomi. Upplagan har

ökat något de senaste åren och tidningens form är modern och tilltalande. Vi har lagt en grund för att kunna lyfta och spela en större roll.

Då är det nödvändigt att kunna göra de viktiga Sverigereportagen. Jobb som kräver mycket tid, arbete och sakkunskap. Det klarar vi inte riktigt med vårt nuvarande, helt ideella medarbetarskap.

För att kunna betala en rimlig ersättning för arbete och omkostnader startar vi nu en insamling till en reportagefond.

Bidra till en bättre tidning!

plusgiro 65 77 50-6

För Folket i Bild/Kulturfront Hans O Sjöström ordförande

Till stöd för uppropet: ove allansson ann-charlotte alverfors arne andersson anders björnsson kjersti bosdotter donald boström tom carlson peter curman lasse diding anders ehnmark alexandra ellis david ericsson ronny eriksson

per gahrton solveig giambanco ch hermansson folke isaksson torsten jurell henrik linde hans lindström kenneth lundgren henning mankell bjarne moelv jan myrdal hillevi nagel mikael nyberg

robert nyberg thage g peterson hans o sjöström sören sommelius svante svensson mare toomingas aino trosell eva wernlid sven wernström mikael wiehe jenny wrangborg leif zetterling margareta zetterström fib 7

Intervju.

Sveriges okända politiska fångar

Bombmän, uppviglare, Kominternsabotörer, agitatorer, strejkledare, antifascister, spioner, spanienfrivilliga. Oavsett om de var anarkister, ungsocialister, kommunister, syndikalister, partilösa eller socialdemokrater har de en sak gemensam. De har alla dömts att sitta inne på Långholmens centralfängelse.

I

TEXT&FOTO nils lundgren

»

massor med vanligt folk som dömts för små grejer, för sina åsikter, för att de varit med i fackföreningen

fib 8

boken ...faror för staten av svåraste slag skildras några av dem som under perioden 1880 till 1950 av makthavarna betraktades som Sveriges inre fiender. Från tiden för det demokratiska genombrottet till åren runt andra världskriget.

– Titeln ...faror för staten av svåraste slag är egentligen ett citat ur ett av domstolsprotokollen.

Det finns fler av samma typ av beskrivningar av de här fångarna som åkte in. Vi tyckte att det var ett klatschigt och bra namn, berättar Bjarne Isacson före detta vagnreparatör på SJs verkstäder i Hagalund, i dag ombudsman på fackförbundet Seko.

Han ingår i Arbetarnas kulturhistoriska sällskaps bokkommitté.

TYSK UPPMANING. Men det var en tysk uppmaning

till LO-distriktet i Stockholms län att sätta upp en minnesplatta för Herbert Wehner som väckte berättelsen om de politiska fångarna i Sverige.

Wehner deltog som kommunist aktivt i motståndet mot Hitler. Komintern i Moskva skickade honom till Sverige 1941; uppgiften var att omorganisera det tyska kommunistpartiets kamp mot det nazistiska riket. Efter cirka ett år i Sverige greps han. Den 6 maj 1942 skrevs han in på Långholmen.

Efter kriget blev han en höjdare i det socialdemokratiska partiet i Tyskland.

– Att det även i Sverige har funnits politiska fångar är ju lämpligt att påminna om i dag. En del är ju rätt kända, som Branting och Palm. Men för

oss gav arbetet med boken en annan bild av vägen till demokratin i Sverige. Det var många fler som blivit lagförda och fängslade än vad vi hade trott förut. De stora striderna kände man ju till, men mängden domar gav ett annat intryck än det vi hade haft från början.

– I Sveriges vandring ifrån ett oerhört klas�skiktat auktoritärt kungadöme till det vi är i dag, upptäcker vi massor med vanligt folk som dömts för små grejer, för sina åsikter, för att de varit med i fackföreningen eller något annat, som har suttit både här på Långholmen och på andra ställen.

De flesta som är med i Arbetarnas kulturhistoriska sällskap är socialdemokrater. Är det självklart att lyfta fram de här kontroversiella fångarna, en del av dem är ju ansedda som landsförrädare, sabotörer och våldsmän?

– Ja det kanske de är. Men det är väl så här att den här historien har ju varit. Jag tror att det är viktigt att lyfta fram olika delar i historien. Vi hade en ordentligt diskussion om just Amaltheamännen, om vi verkligen skulle skildra dem på det här sättet, medger Bjarne Isacson.

STREJKBRYTERI. Fartyget Amalthea sprängdes av

Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern som placerade en bomb för att skrämma iväg engelska strejkbrytare från Malmö hamn. En strejkbrytare dödades dock i attentatet, ett antal andra skadades.

– Det finns ju inget plusvärde i att spränga en båt, att ta livet av människor. Men det som hände med fartyget Amalthea var ju en del av kampen mot det organiserade strejkbryteriet.

Gjorde de rätt?

– Jag tror inte att man kan bedöma det med dagens synsätt. I dag hade man säkert valt ett annat sätt att väcka opinion på. De här tre var ju anfäk-

tade av det anarkistiska sättet: att spränga bomber.

Amaltheamannens dåd knöts också ihop med Hjalmar Gustafson som jag har skrivit om, för att kunna skärpa straffet. Hjalmar var ungsocialist och med i socialdemokratiska ungdomsförbundet.

Han dömdes 1910 till två månaders straffarbete för ”uppmaning till brott”, för att ha läst upp en uppmaning till järnvägsmän och typografer att ansluta sig till 1909 års storstrejk.

Ja, jag tycker att det är rätt att lyfta fram detta och frågan om dom har gjort rätt. Nej det är klart att man inte ska använda bomber för att ta livet av oskyldiga, resonerar Bjarne Isacson.

Men man ska våga bryta lag?

– Det kan ju bli nödvändigt ibland! Även i dag?

– Jaha. Det måste man göra. Jag är också aktiv i Fackligt center för papperslösa. Vi brukar ju inte säga att de papperslösa är olagliga, de är ju här olovligt. Även om man inte har tillstånd att vara här, har man ju ändå rättigheter som män-

niska. Det är klart att man ska hjälpa dem, se till att de får sjukvård och anständiga arbetsvillkor.

Då kan man ibland vara tvungen att bryta lag.

Du har ju själv gått ifrån en radikal, revolutionär, ståndpunkt till att bli socialdemokrat. Hjalmar har ju också utvecklats från en ståndpunkt till en annan. Vad tänker du om du jämför dig med Hjalmar Gustafson?

Bjarne Isacson ler lätt generat. Han dröjer med svaret. Så hämtar hans blick kraft från ovan.

– Hjalmar började som en ung fackföreningsaktivist. Där är vi ju lika, kan man säga då. Så småningom åker han in i fängelse. Det gjorde aldrig jag, även om det var nära någon gång. Jag anklagades för att hota min chef på SJ:s verkstäder till livet,.

Men det hade vi inte gjort, det gick inte att bevisa brott, så förundersökningen mot oss lades ner.

– Men Hjalmar lämnade aldrig socialdemokraterna, han följde inte med i partisprängningarna vänsterut, han är socialdemokrat hela vägen, tills han dör. Han hyllas med en dödsruna i Stockholms-Tidningen, han jobbade ju på den sedan

Bjarne Isacson ingår i Arbetarnas kulturhistoriska sällskaps bokkommitté och har skrivit om den socialdemokratiske agitatorn Hjalmar Gustafson.

>

fib 9

INTERVJU

Ingvar Carlsson, tidigare statsminister och parti. ledare för Socialdemokraterna inviger en minnesplatta för de politiska fångarna på Långholmen.

1910. Det är klart att man kan se att han är en ung radikal strejkledare och agitator, han är ute och organiserar fackföreningar och bildar ungdomsklubbar. Sedan blir han då skribent på Stockholms-Tidningen och där man kan ju se, antydningsvis, att det blir allt lättare kåserier han skriver. Jag är väl inte riktigt där med kåserierna än, småler Bjarne Isacson. Jag har ju försökt lyfta fram en historia av radikala människor, blandat socialdemokrater, kommunister och anarkister och antifascister som inte är partibundna.

Det är en hel del av kapitlen som man kan koppla ihop med varandra, just när det gäller Wollwebergruppen. 1935 fick tysken Ernst Wollweber i uppdrag från Komintern att bygga upp en organisation för speciella internationella uppgifter. Huvudkontoret låg i Oslo, medlemmarna fanns i Belgien, Nederländerna, Tyskland och Skandinavien. Medlemmarna fick inte ha någon koppling till något kommunistparti.

Den svenska polisen misstänkte redan 1938 att det var en ”internationell sabotageliga”.

–Ja antifascisterna under andra världskriget.

Andra skulle kalla dem för Kominternsabotörer.

– Ja det tycker jag är riktigt! Kominternsabotörer, det är väl ett bra begrepp. Det var ju Sovjetunionens underrättelsetjänst som organiserade det här. Det som är intressant med att skildra dem, är ju att ingen har skrivit en samlad historia om dem. Wollwebers memoarer på 343 sidor, som sträcker sig fram till fib 10

1947, är opublicerade i Sverige. Den stora boken om såväl personen Wollweber som om hans världsomspännande organisation saknas fortfarande.

– Vår bok ger ett antal exempel på den sovjetiska underrättelsetjänstens sabotage- och underrättelsegrupper, så det skulle kunna vara grunden till att vi skulle kunna få en samlad historia som beskriver de här sabotagegrupperna som Sovjetunionen hade på olika ställen.

PROFFSSABOTÖRER. – Den Kominternledda Osvaldgruppen är Wollwebergruppens motsvarighet i Norge Gruppen var verksam i Norge under hela kriget. Om Osvaldgruppen är hjältar eller inte finns det väldigt olika meningar om. ”Hjemmefronten” hade en annan syn på det aktiva motståndet. De menade att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredd att ta över. ”Hjemmefronten” var emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage. När arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten ju av proffssabotörerna i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazityskland. ■ ■ ....faror för staten av svåraste slag är Arbetarnas Kulturhisto-

riska Sällskaps årsbok 2012.

Följande är ett utdrag ur boken …faror för staten av svåraste slag från kapitlet om socialdemokraten Hjalmar Gustafson som dömdes till straffarbete på Långholmen efter att ha agiterat för strejk i samband med storstrejken 1909.

HJALMAR GUSTAFSON 1883–1961 FÅNGE NR 207/1910 8 mars 1910–8 maj 1910. Dömd till två månaders straffarbete enligt strafflagen 10 kap. 14 § för uppmaning till brott.

Fängelsevistelsen Den 8 mars 1910 skulle Hjalmar börja avtjäna sitt straff på Långholmen. Han beskrev själv i Signalen, Järnvägsmännens fackliga tidning, den 28 september 1946 händelsen enligt följande: Det var en kulen dag och jag skulle vid 5-tiden möta en fånggevaldiger vid Tegelbacksfärjan för transport till Långholmen. Mitt ressällskap var en gammal butter och tråkig typ som nog i sin enfald jämförde mig med tjuvar och banditer.

Till saken hör att Hjalmars vänner, ”Z. Höglund, Calle Stålbärj, tsarflyktingen Anna Brumberg med flera vänner”, firat av honom med en bättre middag på restaurant Royal före inställelsen, så måhända var förtjusningen över ressällskapet ömsesidig.Hjalmar skrevs in i fångrullan som fånge 207 Gustafsson Hjalmar Albin född den 27 maj 1883 i Gust. Vasa församling. Han tituleras journalist och beskrivs som 1,73 meter lång med ljust hår, blå ögon, ovalt ansikte och ordinär kropp.

Raden för särskilda kännetecken lämnas dock tom.

Också Hjalmars personliga tillhörigheter är uppräknade och värderade. Allt noggrant upptecknat, bevittnat och därefter bekräftat av Hjalmar själv.

HJALMAR FORTSÄTTER sin berättelse om vistelsen

på Långholmen: ”Folk har inte i allmänhet klart för sig, vilken stor skillnad det är på straffarbete och enkelt fängelse med egna kläder och egen mat utifrån och rätten att läsa och skriva.”En straffånge skulle sitta tre månader i cell innan han eller hon fick låna något från biblioteket. För Hjalmar innebar det att han fick nöja sig med en smutsig bibel som litteratur och vägglöss som sällskap. Kosten var usel, han var hungrig för jämnan och drömde ofta om att få en stor biffstek. Själva arbetet bestod av att klistra ihop gröna musikkuvert för noter. För detta erhöll han 2,13 kronor i flitpengar när han muckade från Långholmen! I ett brev hem skrev han om det tillfälle när han hittat en vägglus i

skummjölkstallriken, som placerades på golvet utanför cellen. Brevet publicerades i Social-demokraten och ställde till ett stort rabalder i Fångvårdsstyrelsen.En gång om dagen fick Hjalmar komma upp och röra på sig på en liten fånggård som var försedd med en toalett i ena hörnet. Vid upp- och nedmarscherna hade fångarna på sig en liten blå mask över ansiktet. Detta uppskattade Hjalmar, eftersom han ”inte hyste någon längtan att bli bekant med dem som bebodde granncellerna”. Men tiden kändes lång: Då jag varken fick ha penna eller almanacka eller mottaga besök markerade jag dagarnas antal med en liten glasbit, som jag funnit på golvet och som jag ritade ett streck med varje dag i den bordsskiva som var min sänggavel om nätterna.

De två sista veckorna fick jag av den hygglige fängelseprästen låna prof. Sombarts Sozialismus und Sociale Bevegung på tyska. Det var den enda solglimten under de trista dagarna.

Hjalmar avslutade sin berättelse om Långholmsvistelsen på följande vis: ”Den 8 maj fördes jag av kamraterna till Stallmästaregården, där den efterlängtade biffsteken väntade. ”Efter sin fängelsevistelse uppdrog partiet åt honom att ge sig ut på en lång agitationsturné i Norrbotten som avslutades vid midsommartid i Gällivare när ”dvärgbjörkarna började knoppas och myggen tog sin första sommardans på Dundret”. ■ ■ fib 11

Sverige.

Ett ljus i mörkret

U

TEXT lars-ivar juntti

tan debatt eller nämnvärt offentligt motstånd har Sverige bytt försvars- och säkerhetspolitik under femton år av stegvisa omläggningar.

Värnplikt och försvar av Sveriges territorium som huvudsak har blivit till en liten yrkesarmé där deltagande i USAs och Natos olika nykoloniala krig har blivit ny huvudsak. I praktiken en legoarmé där Natosamordningen är total när det gäller teknik, befälsföring och kommunikation, vilket möjliggör de gemensamma övningarna och Sveriges krigande i Libyen och Afghanistan under Natobefäl.

LÅGT NATOSTÖD. Nu talar diverse politiker be-

Foto: Johannes Tolf/FS23/Försvarsmakten.

Svenska militärer tilldelas Natomedaljen för insatser i Afghanistan.

fib 12

kymrat om att Sverige är lämnat oförsvarat (vilket ju varit meningen) och bekymrat om Rysslands upprustning (en blek skugga av det gamla Sovjetunionen)! Nu vill man äntligen ge nådastöten åt det där förargliga ordet alliansfrihet. Problemet är svenska folket som är påtagligt förtjust i alliansfriheten, man vill helst inte bli indragna i andras krig. Stödet för Natoanslutning har alltid varit

lågt. Den senaste mätningen visar bara att 19 procent är för. Fräscha initiativ behövs för att bryta ner folks motstånd! Spindoktorerna jobbar varpå Natos generalsekreterare Fogh-Rasmussen kal�las in till Folk och försvars senaste konferens för att uppfordrande tala om att ”inga garantier finns för Natostöd när ni inte är medlemmar”. Underförstått – när den lea ryssen anfaller. ÅTERUPPRUSTNING. Men varje land har ett för-

svar, sitt eget eller någon annans som historien visar. Alliansfriheten kräver omgörning av krigsmakten för territorialförsvar och modernisering och återupprustning i åtskilliga delar.

Parlamentariskt är läget bedrövligt i försvarsoch säkerhetsfrågorna. Men det fladdrar några ljus i mörkret. Ett kommer från arbetarekommunen i Sveriges äldsta kända industriort, Norberg, där industriell järntillverkning har pågått sedan 1100-talet. Det sker i form av en motion till Socialdemokraternas partikongress i mars 2013.

Läs och njut av klartexten som vi publicerar här intill. ■ ■

Norberg 2012-09-03.

Motion till Socialdemokratiska partikongressen BROTTET MOT FREDEN ÄR DET VÄRSTA AV ALLA BROTT. Nürnberg 1946.

Sverige har en stolt tradition av fred, alliansfrihet och neutralitet.

Denna tradition har brutits, övergivits steg för steg.

Sverige har avvecklat den allmänna värnplikten.

Värnplikten där ungdomar från alla samhällsklasser övas, utbildats i försvar av vårt land, i sjukvård, brandförsvar för att ta några exempel.

Sverige har engagerats i fredsbevarande internationella insatser i FN:s regi.

Sverige har nu inrättat en yrkesarmé som under Natobefäl deltar i krig, bland annat i Afghanistan.

Detta samtidigt som Sverige vid minst fyra tillfällen under senaste året tackat nej till FN:s förfrågan om fredsbevarande insatser.

Vi har fått en krigsmakt i stället för en försvarsmakt.

En rad dimridåer har regeringen presenterat för svenska folket för att motivera dessa förändringar, bland annat att vi är i Afghanistan på FN-mandat. ”Det första som går förlorat i krig är sanningen”. Detta har åter bekräftats.

Vi föreslår att partikongressen beslutar att vårt parti ska verka för: Att: Sverige genast återupprättar vår neutralitet och alliansfrihet Att: Sverige återinför allmän värnplikt/samhällsplikt för alla ungdomar Att: Sverige endast deltar i humanitära och fredsbevarande insatser

i FN:s regi Att: Sverige genast upphör att upplåta svensk territorium för utveck

-lande av vapen för främmande makt.

Detta för att återgå till våra stolta svenska traditioner, innan vi helt inordnats i Natos och USA:s kamp om världens naturrikedomar, som är ett hot mot världsfreden.

Arbetarekommun i Norberg

fib 13

Debatt.

ELEFANTEN I NATODEBATTEN

En kärnfråga V TEXT margareta zetterström

»

Nato anser sig också ha rätt att använda kärnvapen utan att något av medlemsländerna utsatts för kärnvapenangrepp

fib 14

i känner alla argumenten för svenskt Natomedlemskap: vårt land har egentligen aldrig varit neutralt och alliansfritt, vi skulle med egna medel bara kunna försvara oss en vecka om vi blev angripna, vi måste vara solidariska och beredda att hjälpa överfallna grannländer, Sverige är i praktiken redan med i denna allians, varför då inte bli medlem och sitta med vid bordet där besluten tas? Och så vidare.

Samtidigt finns där en stor elefant i rummet som ingen låtsas om, en omständighet som Natoförespråkarna nogsamt förtiger. Av deras glättade söndagsskolebeskrivning framgår aldrig att Nato, alltsedan bildandet 1949, är en militärallians där kärnvapen intar en viktig plats i arsenalen och där alla medlemsstater, även kärnvapenfria sådana, förbinder sig att vara beredda att — på sitt eget territorium — lagra de kärnvapen som USA så ”generöst” ställer till alliansens förfogande.

DETTA FÖRFARANDE som kallas Nuclear sharing

(kärnvapendelning eller nukleärt kompanjonskap) är en grundsten inom Nato. I dag har medlemsländerna Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna och Turkiet sådana vapen på sitt territorium. Även om alliansen på senare år, exempelvis på mötet i Lissabon hösten 2010 då ett nytt strategiskt koncept skulle antas, säger sig vilja se en värld utan kärnvapen förklarar man samtidigt sin avsikt att behålla sina egna — ”så länge som det finns kärnvapen i världen”.

Från början var Nato inriktat på kollektivt försvar gentemot Sovjetunionen och dess allierade.

Artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget från 1949 talar om medlemsländernas skyldighet att hjälpa varandra mot yttre angrepp, allt enligt musketörsprincipen ”En för alla, alla för en”. Men efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning har uppgiften omdefinierats och utvidgats och Nato alltmer förvandlats från defensiv försvarsallians till offensiv angreppsallians, en sammanslutning som, vad än FN-stadgan och folkrätten säger, anser sig ha rätt att ingripa i konflikter över hela världen och

gå till angrepp mot andra länder — utan att dessa dessförinnan angripit något enskilt Natoland.

Sådana krigsföretag brukar omnämnas som ”icke-artikel 5-krishanteringsoperationer” och företas, när behov därav anses föreligga, även utan godkännande av FN och utan stöd i internationell lag. Militärinsatsen i Jugoslavien 1999 (Kosovokriget) var just en sådan operation.

NATO ANSER SIG också ha rätt att använda kärn-

vapen utan att något av medlemsländerna utsatts för kärnvapenangrepp — och detta även mot länder som själva inte har kärnvapen.

Om Sverige skulle gå med i Nato kan vi alltså bli tvungna att lagra kärnvapen på svenskt territorium. Vi blir också medansvariga för Natos kärnvapenplanering och eventuella kärnvapenanvändning. Ja, vi blir i själva verket medskyldiga till brott mot Fördraget om ickespridning av kärnvapen, eftersom Nuclear sharing uppenbart strider mot artikel 1 och 2 i detta avtal, alltså de artiklar som handlar om Non-proliferation (Icke-spridning) och Disarmament (Nedrustning).

Men när Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen nyligen besökte Folk och försvars konferens i Sälen och talade om hur fördelaktigt det är att vara medlem i denna allians sa han, enligt mediernas rapportering, ingenting om alliansens kärnvapen.

I STÄLLET FÖR ATT FRÅGA om Sverige borde gå med

i Nato för att få hjälp vid ett eventuellt militärt angrepp utifrån borde opinionsinstituten fråga de svenska medborgarna om de vill ha amerikanska kärnvapen lagrade på svensk mark.

Som Natomedlem skulle Sverige, som tidigare har profilerat sig internationellt i fråga om nedrustning och kärnvapenmotstånd, ingå i en militärallians som med öppna ögon bryter mot Ickespridningsavtalet och därigenom motverkar kärnvapennedrustningen i världen. Är detta verkligen svenska folkets önskan? ■ ■

JordenRunt.

TEXTER lisa forsberg

ISRAEL/ETIOPIEN

Etiopiska judar Tvångssteriliseras

USA/JEMEN

Beslut bakom drönarattacker hemlighålls New York Times och American Civil Liberties Union’s Center for Democracy (ACLU) förlorade nyligen en rättstvist som de har initierat för att tvinga USA:s president Barack Obama att klargöra hur man hamnar på den lista över mänskliga måltavlor som Obamaregeringen använder som utgångspunkt för sina drönarattacker.

Målet gällde visserligen bara på vilken juridisk grund som regeringen tror sig ha rätt att i hemlighet göra amerikanska medborgare till måltavlor för drönarattacker, vilket naturligtvis inte hjälper

något särskilt om man råkar vara en pakistanier, men hade ändå gett en viktig indikation om hur lagrummet kring drönare ser ut. Om New York Times och ACLU hade vunnit, vill säga.

New York Times och ACLU sökte med stöd av USA:s Freedom of Information Act få tillgång till sekretessbelagda juridiska promemorior vilka regeringen använt sig av för att rättfärdiga så kallade ”targeted killings”. I synnerhet sökte man få tillgång till information om på vilka grunder den amerikanska regeringen rättfärdigade mordet på amerikanen Anwar al-Awlaki, som dödades i en drönarattack i Jemen för två år sedan.

STORBRITANNIEN/PAKISTAN/USA

Dödlig drönarattack prövas i brittisk domstol USA:s användning av drönare har börjat orsaka problem för dess trogna bundsförvant Storbritannien. Noor Khan, en brittisk medborgare vars pakistanske far Malik Daud Khan dödades i en amerikansk drönarattack för två år sedan, där den amerikanska militären misstagit ett klanledarmöte för en terroristsammankomst, har stämt brittisk militär för dess inblandning i drönar

-attacken. Attacken utfördes av amerikansk militär, men på grundval av information som samlats in av brittisk militär.

Brittisk domstol måste därför ta ställning till huruvida man ska pröva ett antal personer inom den brittiska militären för medhjälp till mord på Khan.Ett sådant mål skulle betyda att britter kan straffas för handingar som strider mot brittisk lag och utförs med hjälp av information från Storbritannien.

Brittiska Independent rapporterade nyligen att Israels regering för första gången medgett att man givit långtidsverkande preventivmedelsinjektioner till judiska invandrare från Etiopien utan deras samtycke.

Israels regering har tidigare nekat till detta. Nyligen beordrade dock det israeliska hälso- och sjukvårdsdepartementet gynekologer verksamma på de enheter där detta har ägt rum att sluta att utföra långtidsverkande preventivmedelsbehandlingar till individer som inte har efterfrågat sådana, i ett brev av vilka delar publicerades i israeliska Haaretz.

Brevet uppmanade läkare att ”inte förnya recept på Depo Provera för kvinnor av etiopiskt ursprung om det finns någon anledning att tro att de kanske inte förstår vad behandlingen går ut på”.

Omkring 100 000 judiska etiopier har flyttat till Israel i enlighet med Lagen om återvändande sedan 1980-talet, men enligt Independent har vissa rabbiner ifrågasatt om dessa är ”tillräckligt judiska”. Vissa av de etiopiska kvinnorna som har injicerats med långtidsverkande preventivmedel har inte vetat vad injektionerna har varit för något, medan andra uttryckligen uppgett att de inte har velat ha dem, men ändå injicerats. fib 15

Sverige.

Det löpande bandet innebär ett systematiskt, förutsägbart kontrollerat flöde med hög frekvens i produktionen. Det monotona arbetet sliter på kropp och själ, leder till hög sjukfrånvaro och personalomsättning.

Under 1980-talet försvann bandet mer och mer från produktionen för att återigen i stor omfattning tas i bruk under 2000-talet. Även inom den sociala sektorn vägs och mäts allt i olika moment på ett sätt som har stora likheter med industriproduktionens löpande band.

Hans Tollstens skildring av det monotona arbetet vid det löpande bandet på ett bageri.

Reparationsarbetet med huset som klarade sig bäst från bomberna har satts igång så polisen ska ha lokaler att jobba ifrån. Men det väntas ta lång tid eftersom byggmaterialet måste smugglas genom Hamas tunnlar.

fib 16

Jag rör mig bland tempoarbetare bland dåliga ackord och trista dussinjobb ute i driften längs de långa monteringsbanden där skruvar dras åt, detaljer passas in delar sätts samman Det är här jag känner mig hemma det är här jag går kvar löneperiod efter löneperiod /Eric Pousette Med erfarenhet från byggen, skogsarbete, Volvo och foderfabriken i Kvisttofta utanför Helsingborg

Det löpande bandet – tur och retur På 1980-talet verkade det slitsamma och monotona arbetet vid löpande band vara på väg bort från Sverige. Men det senaste decenniet har vi sett löpande band-produktionens oönskade återkomst. Återigen slits allt fler människor ner vid det löpande bandet.

P

TEXT&FOTO kjersti bosdotter

å förra årets Ahlbäcksdagar, med föreläsningar, utställningar, film och musik var temat det löpande bandet. I en historisk exposé skildrade ekonom-historikern Maths Isacson bandets framväxt från slutet av 1800-talet till våra dagar. Berättelsen om det löpande bandets utbredning är samtidigt berättelsen om kapitalismens segertåg. Den ständigt ökande, ständigt allt snabbare produktionen behövde alltfler människor vid bandet. Konsumtionen ökade, varorna blev billigare, det blev kvantitet i stället för kvalitet. Arbetsmiljön och arbetssituationen utsatte arbetarna för press och arbetsskador, den yttre miljön tog stryk. För att hålla igång systemet krävs en krigsmaskin mer eller mindre i kontinuerligt bruk.

KÄNDA NACKDELAR. Så kom 1970- och 1980-ta-

let då det var svårt att rekrytera till arbeten vid bandet och tankar och idéer om Det goda arbetet växte fram stärkta av förändrad lagstiftning på arbetsmarknaden.

Jan-Olov Carlsson, klubbordförande på Volvo Umeåverken och med mer än trettio års erfarenhet av att bygga lastbilshytter har varit med om tur och returresan för det tayloristiska systemet. ”Efter femton år av positiva erfarenheter av alternativ montering beslöt företagsledningen att till varje pris återinföra det människofientliga löpande bandet. Produktionstakten skulle ökas ytterligare och lyckades man inte med det skulle verksamheten flyttas till Belgien.”

Systemets nackdelar är väl kända – männi-

skorna slits fort ner, det är samhällsekonomiskt slöseri, den höga personalomsättningen kräver ständigt tid för introduktion av nya, det är i hög grad ett gammalmodigt produktionssätt och ändå – makt och kontroll är viktigare än annat.

KONTROLLKRAV. 1990-talskrisen i det ekonomiska

systemet knäckte försöken till ett mer människovärdigt arbetssätt i våra industrier – Volvo är ett av otaliga exempel på hur kontrollkraven åter blev totala på arbetsplatserna. Att skaran med arbetslösa ständigt ökade var en förutsättning för det gamla systemets återkomst. Riktigt det gamla systemet är det heller inte. I dag hämtas ledarskapsfilosofierna från Japan – toyotismen är en av de dominerande och på många sätt mer raffinerad och manipulerande än gamla Taylor.

De öppet brutala metoderna används i huvudsak i tredje världen, avslutade Maths Isacson sin exposé över produktionen och makten över den. Långt ute i öde marker ligger fabriker där de fattigaste och mest utsatta tvingas till arbete under förhållanden som är värre än slakthusen i Chicago på 1800-talet. Här är människorna totalt utlämnade, här finns inga fackliga organisationer.

BEUNDRAN ELLER TRISTESS. Hur har det löpande

bandet skildrats i bild och litteratur? Det var en av frågorna som Ahlbäcksdagarna ville ge svar på. Bildkonstnärer väljer ofta dramatiska motiv när arbetslivet ska skildras. Smedernas kraftfulla hamrande, det praktfulla gnistregnet i stålverken,

>

fib 17

SVERIGE Ulla Grytts Bröd på löpande band.

byggnadsarbetarnas balansnummer på höga höjder och gruvarbetarnas arbete ständigt allt längre ner i underjorden – många konstnärer har sökt gestalta dessa och liknande miljöer. Det monotona och repetitiva arbetet som ofta sker utan större åthävor är betydligt mer svårfångat men när det finns ett löpande band med blir saken genast annorlunda. Det är som om själva linen, lajnen, linan, bandet – vad man nu väljer att kalla det – utövar en lockelse i sig.

PRESSANDE. Chaplins film Moderna tider upphör

aldrig att fascinera och den nyligen bortgångna fotografen och filmaren Jean Hermanson har tillsammans med Torgny Schunnesson i filmen Arbetets döttrar med stark intensitet skildrat det pressande arbetet för kvinnorna på Malmö Strumpfabrik och på sillfabriken Abba i Kungshamn. Man skulle kunna tro att det är de ”klassiska” löpande banden i verkstadsindustrin som konstnärerna fångats av. Gerhard Nordström har visserligen gestaltat arbetet vid det löpande bandet på Scania i Södertälje och verkstadsindustrin fib 18

finns i några olika kollage i konstnärligt form men sedan är det rätt tunnsått.

Då förekommer livsmedelsindustrin desto flitigare i olika bilder. Och det var också slakterier och bagerier i USA som var först med det nya produktionssättet. I Europa, kanske främst i Norden, dröjde det innan taylorismen fick genomslag, ett starkt fackligt agerande höll emot. Inbjudan till Ahlbäckdagarna pryddes av den första Ahlbäckspristagaren Hans Tollstens färglitografi med löpande band i ett bageri. På den gigantiska lajnen kommer bröd tuffande och småkakor farande i en strid ström. Lajnen betjänas av män och kvinnor – bilden ger ett intryck av koncentrerat arbete.

KVINNOBILDER. Anne Seppänen från Dalarnas museum visade och kommenterade konstnärliga bilder från det löpande bandet. Hon konstaterade att kvinnor vid det löpande bandet var minst lika vanligt förekommande på bilderna som män, något som kunde ha att göra med att verkstadsindustrin inte förekommer så ofta. Och när den gör det så är det en kvinna som Albin Amelin har

Ahlbäckdagarna

genomförs varje år i Smedjebacken med seminarier på olika teman som berör arbetslivet i forskning, litteratur och bildkonst. Johan Ahlbäck 1895–1973, valsverksarbetare och bildkonstnär har givit namn och inspiration till Ahlbäckspriset som delas ut årligen till en bildkonstnär som skildrar arbete och arbetsliv.

Robert Nybergs tolkning av arbete vid ett löpande band.

målat vid bandet på SKF, det är en kvinna på Erik Styrbjörn Pedersens bild från monteringslinen på Bang&Olufsen fabrik i Danmark och det är många kvinnor på hans målningar från fiskeindustrin.

Det som också frapperar är avsaknaden av kvinnliga konstnärer i sammanhanget. Bildväverskan Ulla Grytt utgör undantaget. På hennes bild från det numera nedlagda storbageriet San Remo i Västberga i Stockholm är arbetarna med på bandet och knuffar och drar på det gigantiska brödet som svällt över alla bredder. Grytt väljer att skildra det tunga och hårda arbetet vid bandet före monotonin.

MENINGSLÖSHETEN. Liukuhihna eller Löpande

bandet heter den finländska konstnären Reino Laitasalos målning från 1985 – även den med enbart kvinnor, strängt fokuserade på sin uppgift och på att hålla ut genom många timmars envist matande från bandet. Bandet är dessutom tomt – konstnären vill peka på meningslösheten i arbetet och att även om det inte finns något att producera just då så är arbetarna ändå fjättrade vid bandet. Laitasalo har många bilder från arbetslivet vid sidan av sina politiska bilder – hans svit från det finska inbördeskriget är enastående i sitt slag.

Satirtecknaren Robert Nybergs två kvinnor vid bandet väljer att inte bli offer för situationen, de har distans till arbetets förutsättningar, de har

funnit ett sätt att stå ut med och bemästra monotonin och med en galghumoristisk kommentar markerar de en insikt som påminner om den i Erik Pousettes dikt.

DET HÅRDA SLITET. I litteraturen skildras bil-

fabrikernas lajner. Redan 1939 kommer Waldemar Hammenhögs roman som heter just Löpande band.

Huvudpersonen Helge kommer till Stockholm och får arbete på General Motors bilfabrik vid Skanstull: ”Kugghjulen i golvet stod stilla, allt hade stannat och stelnat. Ingen färdig bil rullade ut var tionde minut. Längst där borta låg ramarna vid nitmaskinerna, sen lyftes de upp på rambandet och fick fjädrar, sedan stötdämpare, bensintank samt kardan- och framaxel. Alla stadierna låg här, man kunde gå och kika på olikheterna som på jordskikten hemma i grustaget.”

Bilen och fascinationen inför den tekniska utvecklingen står i centrum för skildringen som dock rätt snart tappar intresset för vad som händer på arbetsplatsen och tar upp andra trådar.

Den franska författarinnan Claire Etcherelli arbetade själv vid löpande bandet på Citroën på 1950-talet, erfarenheter som hon använde sig av i boken Elise eller det riktiga livet som kom ut i Frankrike på 1960-talet och tio år senare i svensk översättning. Boken utspelar sig under Algerietfib 19

SVERIGE kriget vilket får en särskild betydelse i berättelsen om motsättningarna mellan franska och algeriska bilarbetare med kriget som bakgrundsrelief.

Etcherelli har nerv i berättelsen som väver ihop industriarbetet med livet utanför arbetet som så totalt präglas av produktionssättet och det hårda slitet: ”De där få minuterna innan bandet satte igång var en underbar nådatid. Men signalklockan satte fart på eftersläntrarna. Motorerna startade, bilarna började röra sig, passerade förbi oss utan att någonsin komma tillbaka och de lydiga människomaskinerna började fungera, var och en på sitt snålt tillmätta utrymme, med välavvägda uträknade rörelser, för det upphöjda målet: produktionen.”

REVOLTERAR. I Elise eller det riktiga livet får vi

också vara med om när arbetarna revolterar mot det styrande bandet: ”Plötsligt fick alla brått. En del som hade kommit efter sprang uppåt bandet för att avsluta sitt arbete, kom i vägen för de andra, hafsade ifrån sig jobbet och var redan försenade igen innan de hann tillbaka. Andra hoppade över en bil för att komma in i rytmen igen, och när den kom till oss saknades det så många delar i den att arbetet inte kunde fortsätta. Man ropade man skrek, man spelade förtvivlad, man sökte framför allt en förevändning för att stoppa arbetet. Mustapha skrattade, hans stora näsa var rynkig av förtjusning. Det var det bästa han visste när det blev kaos vid bandet, när yrkesarbetarna svor och skrek till ingen nytta. Någon ropade: slå av strömmen! Ett karosseri blockerade hissöppningen. Bilen hade hamnat fel och ställt sig på tvären. Det skulle ta minst en halvtimme att få loss den.”

DRÖMFABRIKEN. Det är den fyndiga titeln på en bok som utspelar sig på en av Sveriges lastbilsfabriker, den som ligger strax söder om Stockholm.

Där har bokens författare, Maria Hamberg, byggt bilar i många år. Det som slår en när man läser hennes bok är att villkoren på arbetsplatsen inte skiljer sig nämnvärt från Citroënfabrikens – trots att det är ungefär 50 år mellan berättelserna i tid.

Det är en kollektivroman Hamberg har skrivit – ett kollektiv fyllt av individer som delar vardagen men utifrån högst skilda förhållanden. ”Flera gånger i veckan kommer besökståget rullande. Herrarna och de enstaka damerna sitfib 20

ter som i en biosalong, med stolarna vända ut mot verkstan. Besökarna åker långsamt sidledes och ser ut över verkstan, det är monteringen som är utsikten. Längst fram sitter en guide och pratar i mikrofon, det är aldrig arbetarna som är det intressanta utan vad deras händer gör, hur bilarna sätts ihop, hur fästen passas in i förborrade hål, hur bränsletankar lyfts med traverser och dras fast, hur kablar och plaströr ansluts för att elektronik och pneumatik ska fungera. En gång hörde Micke att guiden sa att alla lajnarbetare hade teknisk utbildning och att de fortlöpande uppgraderades. ’Jaja det är bara att inse. Man är en investering’, sa de blåklädda då till varandra. En annan gång hörde Susanne guiden säga att arbetarna var indelade i självstyrande grupper och att varje grupp hade eget ansvar för del av produktionen.

Den gången skrattade folk länge.”

BLÅGUL SLAKTARE. Så tillbaks till där det började

– i slakterierna, men inte Chicagos där Bertolt Brecht förlade handlingen i sin idéteater Heliga Johanna från slakthusen – utan i dagens slakterier i Sverige, till stor del danskägda. Gunnar Brulin fångar de senaste årens utveckling så här i sin bok Blågul slaktare: ”Alla var överens om att tempot hade ökat.

Vissa dagar kändes det som om syret tog slut i rummet, när grisarna rasslade in, hängande i taket.

Slaktarna fick svårt att andas under de tunga brynjeförklädena. Var tionde sekund passerade en gris.

Denna morgon slaktade de 360 grisar i timmen. Samma moment upprepades var tionde sekund, och när hastigheten på bandet ökade, återkom momenten oftare. Den första timmen var värst, då pressades tiden samman och blev hård.

Sedan vande de sig och tänkte: Kan danskarna, kan vi.”

MAKT OCH ÄGANDE. Det sägs ofta att arbetarlit-

teraturen lever på sparlåga – annat var det förr. Är det inte i själva verket så att det finns många skildringar från arbetslivet i dag och att många av dem är mer politiska än förr i den meningen att maktoch ägarfrågorna i arbetslivet spelar en större roll i vår tids litteratur? Behovet är utan tvivel stort och skildringarna livsnödvändiga i vårt bistra samhällsklimat. ■ ■

Debatt.

Jobbpolitiken får IG Öppet brev till ledamöterna i Sveriges riksdags arbetsmarknadsutskott

K

TEXT carin åberg

ÄRA LEDAMÖTER! Under åratal har ni fört

en politik som bland annat innebär att ni: höjt individens kostnader för den frivilliga försäkring som kallas a-kassa sänkt nivån i ersättningen för det inkomstbortfall som försäkringen var tänkt att täcka skapat åtgärder som tvingar människor att underkasta sig tvångsvillkor för att få ut sitt försäkringsbelopp underlättat för arbetsgivarna att avskeda och kort/visstidsanställa arbetare skapat tvångsåtgärder där försäkringstagaren inte bara måste arbeta gratis, utan där dessutom arbetsgivaren får ersättning (fas 3) överfört skattemedel från verksamheter i offentlig sektor till vinstdrivande företag inrättat och därmed snedvridit konkurensen ytterligare genom skattesubventioner för vissa tjänster och arbetsgivare.

Det vill säga i korthet: ni har på helt eget bevåg – utan vare sig medborgarnas eller försäkringstagarnas önskemål – försvagat de lagar som, med ibland stort motstånd, införts för att göra villkoren i samhället mer jämlika, ändrat i försäkringsvillkor som ingicks då försäkringen tecknades och återinfört slavarbete.

Problemet som därmed skulle åtgärdas är att det rent matematiskt går fem arbetslösa på varje arbete. Det vill säga det finns för få jobb – hur skapar denna politik tillräckligt många nya arbeten?

•

• • • • • •

HUR TÄNKER NI HÄR? Miljarder av skattebetalar-

nas pengar pumpas således in i den privata sektorn, inte bara som lönedumpning utan även som ersättningar till privata företag som numer tillåts utföra det som myndigheten Arbetsförmedlingen är ålagd och fullt kompetent att göra.

Ni har ålagt arbetslösa, sjuka och pensionärer att betala högre skatt – procentuellt sett – än de med anställning. Förklara på vilket sätt era åtgärder är riktade mot problemet med arbetsbristen?

Samtidigt går anställda, bland annat inom

»

Fundera även på hur den förda politiken rimmar med respekt för en demokrati med devisen ”all makt utgår från folket” sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg, på knäna. Underhåll och utbyggnad av kollektiva transporter, annan infrastruktur och bostäder lämnas åt sitt öde.

Varför inte satsa miljarderna här i stället? Det skulle innebära en konkret åtgärd för att öka antalet arbeten och därmed minska arbetslösheten, dessutom minska sjukskrivningarna och öka kvaliteten för majoriteten i samhället.

Bland andra arbetslösa betecknas som ”utanförstående”. I vissa projektförslag beskrivs arbetslösa generellt som personer med olika sociala, psykiska och fysiska problem. På vilken grund? Ett kreativt sätt att klassificera och redovisa i de statistiska undersökningar som utförs? Ett försök att diskriminera och nedvärdera en grupp medborgare vars enda gemensamma drag är att de saknar anställning?

Och det är inte bara arbetstagare som beskrivs som mindre vetande, även arbetsgivare beskrivs som någon som anställer bara priset blir tillräckligt lågt, inte för att de har behov av arbetskraft.

HAR INTE MARKNADSMETAFOREN töjts utanför det rimliga här?

Då ni någon enstaka gång har tvingats svara på hur åtgärderna ska skapa arbete åt de fyra femtedelar som det saknas arbete till, har motiven varit av två slag: ”det ska löna sig att arbeta”, det vill säga arbetslösa ska få ett incitament som gör dem mer benägna att ”bli i jobb” ”blir det lättare att anställa, får fler anställning”. Det vill egentligen säga att blir det lättare att avskeda, anställa precis den man vill ha, för precis den tid arbetsgivaren önskar, blir arbetstagarna mer ”rörliga” det vill säga fler får en så osäker position på arbetsmarknaden att ingen till slut kommer att invända mot vilka slavvillkor som helst. Ett underförstått hot även riktat till dem som har anställning. Och vi har vridit tiden tillbaka till sent 1800-tal. Vad är det nya i den politiken?

• •

SNÄLLA LEDAMÖTER , ge mig ett svar på hur denna förda politik innebär

effektiva och fungerande insatser riktade för att öka antalet arbeten och därmed minska arbetslösheten. Fundera även på hur den förda politiken rimmar med respekt för en demokrati med devisen ”all makt utgår från folket”, frånvaro av diskriminering, strävande mot jämlikhet och det omhuldade begreppet ”frihet” (från vad? till vad? för vem?!). ■ ■ fib 21

Stick&klipp.

Bild: Robert Nyberg

Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Håll folket borta!

Januari 2012 Hotet

2013

När 1 300 företagsledare intervjuades inför det ekonomiska toppmötet i Davos om det framtidsscenario som skrämmer mest hamnade varken en upplösning av euron eller en lågkonjunktur i USA överst, utan social oro i det egna hemlandet. En påminnelse om att det finns värden som inte låter sig mätas i aktieindex och räntepunkter. /Cervenka, SvD

… det här är maktens batonger, fascismens rädsla över Europas fattiga smärtan och upproret som sprider sig genom nervsystemen, upp mot våra stränder ett år ännu för ungt ett motstånd ännu för litet och du är ledare för oppositionen…

FiB-strippen

fib 22

EU förlorar snabbt legitimitet i ett Europa där folk plågas av arbetslöshet och en växande fattigdom.

I synnerhet som makten också har flyttats från medborgarna och nationalstaterna till Bryssel.

När Cameron och den brittiska högern haft självförtroendet att gå emot EU:s utveckling och utlova brittisk folkomröstning, fördöms det av EU-elitens olika byråkrater och politiker.

Här utmärker sig en annars återhållsam och lågmäld man när det gällt att företräda metallarbetarnas och svenska folkets intressen, Stefan Löfven.

– Om alla länder skulle göra som Storbritannien och först gå in och förhandla och sedan folkomrösta, då får vi ett hela havet stormar, uttalar han oroligt till TT. Nu är han tydlig och bestämd.

Blanda för guds skull inte in folket, det kan ju bli fruktansvärt rörigt om vanliga människor lägger sig i.

Ja, hur skulle det se ut? /LiJ

/Jenny Wrangborg, del av dikt, Flamman

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ 1

2

10 4

3

20

9

7

12

2

10

13

12

21

18 18

9

Foto: L2F1

23

14

21

12 3

12

19 7

9

Kosmiska funderingar Det är något ganska vackert i bilden av ett dött meningslöst kosmos som så småningom börjar vakna till liv och via oss människor reflekterar över varför detta kosmos över huvud taget finns till.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik

Fast man kan lätt föreställa sig miljarder olika planeter med livsformer varav en del sannolikt även har kommit längre i att förstå meningen med kosmos. /LiJ Nya rön visar att dyngbaggar orienterar sig efter Vintergatan, för att rulla sina gödselkulor åt rätt håll. /Källa: Rapport

1 kilo kött

kräver 30 kilo foder och 13 kilo spannmål och tusentals liter vatten. Köttkonsumtionen står för 18 % av koldioxidutsläppen och 37 % av metangasen i världen.

25

5

6

20

19

8

13

8

9

Y

R

9

8

12

6

15 14

11

12

21

2

2

12 7

15

5

9

6

13

21

11

13

8

7

9

7

5

3 17

3

14

15

9

8 16

16 9

7

16

12

15

11

3

5 19

14

13

4 8

15

8

21

3

5

2

3

9

3

22

2

7

20 15

9

6

7

8

9

18

2

10 13

16

3 14

14

3

15

7

15

9

14

7

19 12

5

13

12 6

17

8

11

12 23

23

2

8

2 3

21

22

16 11

24

13 15

3

2 9

1 2

7

8

13

13 18

7

22

23

4

3

9

8

12 14

7

5

11

7

11

3 13

10

2

3

7

17

Varje siffra motsvarar en pröva vad som kan fungera. ning presenteras på www. bokstav. Tips: skriv upp alfa- Orden står i sin grundform. fib.se till nästa nummer. betet så är det enklare att Alla finns i SAOL. Rätt lösLycka till!

Nätfiskat

E

Blåögda jämtar i Telia Sonera?

– Att gå in i ett av världens mest korrupta länder och betala 2 miljarder kronor för en 3G-licens till ett brevlådeföretag i Gibraltar som har en 24-årig kvinna i modebranschen som enda företrädare, och sedan påstå att man trodde allt var i sin ordning, är som att säga att Plattan är en normal handelsplats för elkomponenter.

– Den förklaringen skulle möjligen hålla om man kommer från Östersund, säger överåklagare Gunnar Stetler, själv uppväxt i Farsta. /TT och SvD

/Jordbruksverket

Not. Plattan (eg. Sergels Torg)

Material sänds till li.juntti1@gmail.com

handel med stöldgods./Red.

är en plats i Stockholm känd för

Svengelska-Svensk ordbok, L Tänk när vi sitter i loungen med vår laptop och lightcola och plötsligt ser en som är helt lookalike med the King… för att en sekund senare upptäcka att det inte var Elvis utan Kung Carl Gustaf…

Laptop =bärbar dator, Layout = grafisk utformning, Leasa =hyra, Light (om mat)=lätt-, sockerfri, fettfri, lågkalori-, Live (om konsert) = direkt, direktsänd, Lobbying = påtryckning, Look =stil, utseende, Lookalike = kopia, dubbelgångare Lounge = sällskapsrum.

Större än störst Ett internationellt team av astronomer har hittat bevis för existensen av en gigantisk ansamling galaxer – en så kallad kvasargrupp. Enligt beräkningarna skulle det ta 4 miljarder år att ta sig förbi kvasargruppen – om det gick att färdas i ljusets hastighet.

Fyndet kan nu kullkasta den kosmologiska principen om att universum ser likadant ut varhelst man befinner sig. /Aftonbladet

fib 23

Foto: NASA

Albanien.

Dockorna vaktar husen mot tjuvar. Kanske ocks책 mot jordb채vningar. Sm책 som stora skalv 채r vanliga i det seismiskt aktiva landet.

fib 24

Pengatvätten vid EU:s gräns

FiB:s Nils Lundgren har besökt Albanien, ett av Europas fattigaste länder. Folket söker en väg bort från korruption, arbetslöshet och kriminalitet. Kanske kommer lyftet av att landet står utanför euron?

D

TEXT&FOTO nils lundgren

ockorna, de flesta är enkla figurer ihopknutna av tyg eller plast. Andra dockor är väderbitna gummibebisar med svart zombieblick. Troligen är de flera decennier gamla. Dockorna kan ses som en symbol både för det gamla och det nya Albanien. Upphängda på stängslen eller korsfästa på taken till de hus som håller på att byggas i byn Mursi. Dockorna är tecken på den gamla vidskepelse som fortfarande tvingar husbyggarna att binda upp skydd mot tjuvar och djävulens alla onda makter. Sådant som kan sabotera byggprojekten under deras ägares frånvaro utomlands för att arbeta ihop mer pengar. En femtedel av befolkningen har lämnat Albanien. Deras hemskickade pengar bedöms från officiellt håll utgöra cirka 15 procent av landets BNP. LÅGLÖNELAND. Samtidigt visar dockorna på en

obruten tro på en framtid just här i den lilla byn Mursi, inte långt från gränsen till Grekland. Byn ligger i södra Albanien, många invånare lämnade för länge sedan Mursi för att söka sig ett bättre liv på andra sidan gränsen. Nu när Greklands ekonomi är i kris söker de sig tillbaka för att skapa sig en reträtt i det gamla hemlandet och ett bra liv som pensionärer. Remitteringarna, det ”dolda biståndet”, framför allt från gästarbetare i Grekland har redan minskat på grund av den finansiella krisen i grannlandet och oro finns för att denna inkomstkälla ska minska allt mer.

Albaniens höga arbetslöshet är fortfarande ett stort problem och uppgår officiellt till cirka 14 procent. Lönenivåerna är allmänt sett låga. Albanien är ett av Europas fattigaste länder. Landet

>

fib 25

ALBANIEN 1967 utropades Albanien till världens första ateistiska stat, all offentlig religionsutövning förbjöds. Religionsförbudet upphävdes 1990. I dag är Albanien ett av få länder i Europa med muslimsk majoritet trots att kristendomen nådde landet redan 50 år e.Kr.

kan ännu inte erbjuda hela sin befolkning en rimlig levnadsstandard. Fattiga albaner luras av researrangörer till Sverige för att söka ett uppehållstillstånd de aldrig kommer att få. Av de tio största ursprungsländerna för asylsökande i Sverige 2012 var Serbien på fjärde, Bosnien på sjätte och Albanien på åttonde plats. Men statistiken för faktiskt prövade ansökningar 2012 från serber, bosnier och albaner visar att försvinnande få får asyl i första instans, hos Migrationsverket.

SÖNDERSLAGET. En knagglig, sönderkörd grus-

väg, där bilar, bussar och lastbilar är tvungna att ta sig fram i samma långsamma takt som en vagn dragen av åsna, leder till byn Mursi. Kommunistpartiets gamla högkvarter, byns största byggnad, är sedan flera decennier en ruin. På väggen över ingången går det fortfarande att tyda en text om marxism leninism, om än med svårighet. Kommunismen sådan Enver Hoxha tillämpade den, rasade samman vid 1980-talets slut. Inne i partikansliet ligger fortfarande ett stort sammanträdesbord omkullvräkt och sönderslaget. Det verkar fib 26

»

Fattiga albaner luras av researrangörer till Sverige för att söka ett uppehållstillstånd de aldrig kommer att få. oklart vem som ska ta hand om stenhuset, antagligen för att det inte finns en självklar ägare.

SEKULARISERAD. Mittemot ruinen, på andra sidan

gatan sitter flera män på kaféet. De är avvaktande, de talar inte engelska. De vill inte bli fotograferade.

En går till slut med på en bild. Inte på honom och hans ansikte. Utan på den kedja han snurrar runt ett finger likt ett radband. Amuletten han visar upp för kameran består av ett kristet kors. Mursis invånare sägs vara kristna. Religionsfrihet råder i teori och praktik, religiös tolerans präglar Albanien. Efter decennier av ateism är befolkningen sekulariserad. Uppskattningsvis är cirka 70 pro-

cent av albanerna muslimer, cirka 20 procent ortodoxa och 10 procent katoliker. Utöver dessa har även den protestantiska kyrkan tillerkänts officiell status. Det finns även en mycket liten judisk samhörighet i landet som även den är erkänd.

Albanien var det enda land i Europa under andra världskriget där befolkningen vägrade utlämna judarna till den nazistiska ockupationsmakten.

för människohandel och påtvingad prostitution är oftast inte välkomna åter till sina familjer och hotas inte sällan av den egna familjeklanen om de lyckas återvända, vilket i sin tur leder till att många kvinnor ser som sin enda möjlighet att åter prostituera sig. Ofta blir de då åter offer för människohandeln. Kommunismens fall medförde en kraftigt ökad arbetslöshet i samhället, vilken främst drabbade kvinnor.

MÄNNISKOHANDEL. Utanför moskén i Sarandë är

PENGATVÄTT. Men semesterorten Sarandë spås

ett gäng unga flickor samlade. De är mer positiva än männen på Mursis kafé, de har inget emot en bild. Albanien fortsätter dock att vara ett ursprungsland för handel med kvinnor för prostitution i andra länder, även om antalet personer som fallit offer för människohandel minskat. Även Albanien har utvecklats till en växande marknad för prostitution. Albanska kvinnor som varit offer

en lysande framtid som turistdestination. Dock syns här ytterst få turister. Desto fler nybyggda höghus, hotell eller flotta lägenheter som sägs vara finansierade av svarta pengar som på så sätt tvättas vita. Organiserade kriminella nätverk som livnär sig på tung narkotika, smuggling och människohandel har starkt inflytande och stort behov av pengatvätt. Fler hus är under uppförande. Men

Efter kommunismens fall 1991 blir alltfler kvinnor hemmafruar. Var tredje albanska säger dessutom idag att de utsätts för fysiskt våld i hemmet.

fib 27

>

ALBANIEN De albanska tonårs-killarna tillåts vara på stranden men får inte sitta under hotellgästernas parasoll. Den albanska staten vill marknadsföra landet som turistmål.

Nya hotell av internationell standard står i givakt längs playan.

fib 28

solstolarna längs den långa fantastiska beachen står tomma trots en molnfri himmel och att Albaniens Monte Carlo kan stoltsera med 290 soldagar om året.

KORRUPTION. På en byggnadsställning högt över en av Sarandës största gator hänger en arbetare i armkrok för att svetsa en stomme i metall, utan att kunna skydda sina ögon med svetsskärmen.

Arbetarskydd saknas. Många yrkesarbetare arbetar i den inofficiella ekonomin, det vill säga utan anställningstrygghet, under stor osäkerhet och utan försäkringsskydd. Det är uppenbart att det är arbetsgivarnas marknad som råder i Albanien. Fler företag upptäcker också att Albanien har de konkurrensfördelar som Grekland skulle få om man lämnade euron – lägre löneläge och egen valuta.

En polis ler blygt in i kameran, omedvetet blottar han sina dåliga tänder. Polisen lider ofta brist på utbildning och utrustning samt är dåligt betald.

Rättssystemet är enligt den albanska konstitutionen oberoende av den politiska makten.

I praktiken är rättssystemet svagt, ineffektivt, delvis korrumperat, undermåligt utrustat och med

dåligt betalda och utbildade anställda. Korruption genomsyrar samtliga skikt i samhället. Transparency Internationals senaste undersökning av uppfattad korruption i världens länder listar Albanien på plats 95 av 182. Bristerna i rättssystemet utgör ett av de allvarligaste hindren för landets närmande till EU. EU-MEDLEMSKAP? Albanien ansökte om EU-med-

lemskap redan 2009 och hade som mål att antas som kandidatland i slutet av året. Men Albaniens parlament röstade 2012 ner regeringens förslag till författningsändring, vilken skulle ha begränsat den rättsliga immuniteten för parlamentariker och regeringsmedlemmar, en begränsning som politikerna inte vill ha, åtminstone inte de som tjänar på samarbetet med den organiserade brottsligheten. Lagändringen är ett villkor för att EU ska godkänna Albanien som kandidatland.

EU-medlemskap eller inte, varje kväll vandrar gästarbetarna över gränsen för kontroll i tullstationen. Små grupper av män, eller en man, kvinna och ett barn, tar sig gående från Grekland hem till en natts sömn i byn Mursi. ■ ■

Övervåld av polisen vid ingripanden och i häkten är vanligt.

Men det största säkerhetsproblemet är den organiserade brottsligheten. De kriminella gruppernas våldsbenägenhet och öppna arrogans, förenad med samhällets vapentäthet och den illa fungerande rättsapparaten skapar otrygghet. Mord inom kriminella kretsar och polismord förekommer.

fib 29

Essä.

En kamp som inspirerar

Arbetarrörelsen i Göteborg tog i början av 1950-talet initiativet till ett av stadens vackraste monument. Det står på Vasaplatsen, och på sockeln finns en inskription som lyder: De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt mål. stor sak i det de dö fria.

C

TEXT torsten rönnerstrand

itatet är hämtat från den legendariske journalisten Torgny Segerstedt, och monumentet ska påminna om hans insatser i kampen mot de totalitära ideologierna under hans tid som huvudredaktör på Göteborgs- Handels- och Sjöfartstidning åren 1917–1945.

SAMFÖRSTÅND. Att det är arbetarrörelsen som har tagit initiativet till detta monument är inte en tillfällighet. Segerstedt hade visserligen varit både konservativ och liberal, men under intryck av nazismens framgångar inom vissa delar av den svenska borgerligheten såg han sig tvingad att söka sig nya bundsförvanter, och han fann dem i den socialistiska arbetarrörelsen. Den från början ganska inbundne intelligensaristokraten Segerstedt blev genom sin orädda kamp mot nazismen en förebild för arbetarna i hemstaden Göteborg, där har han långt in i vår egen tid hyllats som legendarisk folkhjälte (något som jag själv kunnat konstatera under några år i fotbollslaget Unga Örnar).

En gripande vittnesbörd om Segerstedts betydelse för arbetarna i Göteborg kom våren 1938.

Den 18 mars talade han inför 40 000 åhörare vid en demonstration mot nazismen som arbetarrörelsen arrangerade på Götaplatsen. Halvannan månad senare deltog han som inbjuden talare på det socialdemokratiska ungdomsförbundets Valborgsfest. Under de följande åren fram till hans död växte sig hans samförstånd med arbetarrörelsen allt starkare. fib 30

Om bakgrunden till denna allians mellan arbetarrörelsen och Segerstedt handlar Jan Troells nya film Dom över död man, som är en uppfordrande hyllning av Torgny Segerstedts kamp mot nazismen.

FRITÄNKARE. Troells bildpoesi är nästan alltid

förenad med en saklig realism. Det ser vi inte minst i den nya filmen, som handlar om Sveriges förhållande till nazismen under de mörka åren 1933–1945. I centrum för denna på en gång sakliga och svindlande vackra film står den antinazistiske tidningsmannen Torgny Segerstedt och hans hjältemodiga kamp mot de krafter inom och utom landet som ville verka för undfallenhet mot Hitler.

Foto: Nille Leander

Filmen handlar först och främst om Segerstedts kamp för det fria ordet och den fria tanken. Med denna film lägger Troell ytterligare ett avsnitt till den långa serie av lysande skildringar av Sveriges historia som utgör kärnan i hans livsverk.

TROELLS FILMER. För den som snabbt vill lära

känna den svenska historien finns det knappast något bättre sätt än att se Troells filmer i den ordning som de utspelar sig, det vill säga Utvandrarna, Nybyggarna, Ingenjör Andrées luftfärd, Maria Larssons eviga ögonblick, Här har du ditt liv, Uppehåll i myrlandet, Dom över död man, Barnvagnen, Sagolandet och Il Capitano. Vill man dessutom få en inblick i Norges historia kan man börja med

Hamsun, filmen om den norske nobelpristagaren och nazistiske landsförrädaren med samma namn.

I likhet med de tidigare filmerna bygger Dom över död man på ett omsorgsfullt studium av historiska fakta. Troell har därmed givit förlängt liv åt ett antal ytterst läsvärda böcker om Segerstedt, som håller på att gallras ut från biblioteken. Dit hör Kenne Fants Torgny Segerstedt. En levnadsskildring (2007), Estrid Anckers Torgny Segerstedt.

1876–1945 (1962) och Ingrid Segerstedts Wibergs Torgny Segerstedt. En dotters skildring (1955).

Med stöd av dessa böcker kan vi följa Segerstedts politiska utveckling. Det är i sanning en fascinerande resa. Och tänkvärd!

Till en början fanns det hos Segerstedt en

Pernilla August i rollen som Torgny Segerstedts älskarinna Maja Forssman. Jesper Christensen som Torgny Segerstedt.

>

fib 31

Foto: Nille Leander

ESSÄ Jan Troell instruerar Ulla Skoog , Björn Granath, Pernilla August och Jesper Christensen under inspelningen av Dom över död man.

elitistisk dyrkan av De Stora Ledarna och De Djärva Handlingarna, som hade kunnat föra in honom på farliga vägar. Det elitistiska draget var hos Segerstedt lyckligtvis kombinerat med en intellektuell hederlighet och en bergfast tro på toleransen och det fria ordet.

Denna elitism förde Segerstedt med sig, när han efter några år som professor i religionshistoria i Stockholm blev huvudredaktör för den anrika dagstidningen GHT (Göteborgs- Handels- och Sjöfartstidning), fruktad och älskad som språkrör för den upplysta ”Göteborgs-liberalismen”.

KONTROVERSIELL. Med Segerstedt fick tidningen

ett tillskott av självsvåldig individualism, som nog gick långt utöver vad hans nya arbetsgivare hade räknat med. Segerstedts radikala individualism var kontroversiell på flera sätt. I sina tidiga krönikor vände han sig med kraft mot den politiska styrningen av ekonomin, religionen och kulturlivet. Här fanns en udd mot både statskyrkan och det socialkonservativa etablissemanget.

Allra starkast vände sig Segerstedt dock mot kommunismen och fascismen. I dessa massrörelser tyckte han sig se en förnuftsvidrig kollektivism som skulle kunna bli ett dödligt hot mot den fria tanken. Till en början var det dock kommunismen som var Segerstedts huvudfiende. Under hela 1920-talet och större delen av 1930-talet blev hans syn på Sovjet alltmer negativ.

Segerstedts negativa inställning till den ryska kommunismen färgade under en tid också av sig fib 32

på hans inställning till den svenska socialdemokratin. Han beklagade att socialdemokraterna inte tydligare tog avstånd från kommunismen. Detta motstånd mot socialdemokratin skulle dock efter hand efterträdas av en mer eller mindre motvillig sympati. Ett av skälen till det var att han insåg att liberaler och socialister hade en gemensam fiende i nazismen. Under de följande åren blev Segerstedt också alltmer positiv till det socialdemokratiska välfärdsbygget. Dessutom tycks han också ha övervunnit den aristokratiska självtillräcklighet som till en början hade stått i vägen för ett förtroendefullt förhållande till arbetarrörelsen.

FOLKHEMMET. Ett av skälen till Segerstedts omori-

entering var hans tilltagande respekt för de socialdemokratiska arbetarledarna. Den ser man redan i hans kommentarer till Hjalmar Brantings strävan att göra socialdemokratin mindre revolutionär och mera reformistisk. Men det som Segerstedt beundrade allra mest var den moraliska integriteten hos socialdemokratins ledare. Ännu starkare blir Segerstedts sympati för Brantings efterträdare Per Albin Hansson (låt vara att han under kriget var en skoningslös kritiker av dennes taktiska undfallenhet mot Tyskland). Till mångas förvåning uppstod det efter hand en djupgående samsyn mellan den aristokratiske individualisten Segerstedt och den socialdemokratiske folkledaren Hansson. De blev med tiden alltmer ense om att landet genom att skapa politiska förutsättningar för ett fungerande folkhem skulle kun-

na lämna fattigdomen och klassamhället bakom sig.

Så långt accepterade liberalen Segerstedt att kalla sig ”vänsterpartist”. Samtidigt var han motståndare till de inskränkningar i individens frihet som kunde befaras, om de centralistiska tendenserna inom socialdemokratin tog över.

Segerstedt fick trots det efter hand allt större förtroende för socialdemokratin. Det gällde framför allt socialdemokraternas lansering av tanken på ett svenskt ”folkhem”, ett utspel som Segerstedt i all sin enkelhet fann ”snillrikt”. Liksom Per Albin Hansson såg han ekonomisk trygghet som en förutsättning för att individen skulle kunna utöva den frihet som han satte så högt.

SALONGSNAZISTER. Men det fanns också ett annat viktigt skäl till att Segerstedts närmade sig arbetarrörelsen. Det var hans vämjelse inför de nazistiska medlöparna inom delar av den svenska borgerligheten. Dessa brunmelerade medlöpare blir från och med Hitlers maktövertagande huvudmålet för Segerstedts polemik. Många av hans krönikor är spetsade med sylvassa sarkasmer mot dessa borgerliga salongsnazister. Exempel på det var hans reaktioner inför de pronazistiska affärsmän som försökte stoppa hans tidning.

Till det som väckte Segerstedts vrede hörde också medlöperiet vid landets universitet och högskolor som med undantag för den pålitligt antinazistiska Högskolan i Göteborg var mycket

mer nazianstuckna än vad man i efterhand velat erkänna.

Den nazianstuckna borgerlighetens svek mot humanitetens och anständigheten krav tvingade Segerstedt att söka sig nya bundsförvanter. I stigande utsträckning fann han dem i den socialistiska arbetarrörelsen. Det visar hans krönikor i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Där hyllade han gång på gång de socialister som engagerat sig i kampen för demokratin.

IDEALISTER. Ett vittnesmål om det var Segerstedts

lovtal till de socialistiska arbetare, som under spanska inbördeskriget 1936–1939 deltog i försvaret av den demokratiskt valda regering som hade anfallits av de spanska fascisterna och deras tyska och italienska allierade. Inspirerad av regeringssidans representant i Sverige, Isabel de Palencia, hyllade han kort tid efter krigsutbrottet de idealistiska vänsteraktivister som deltog i kriget som frivilliga. Till samma ämne skulle han återkomma när det tre år senare stod klart att den spanska demokratins nederlag bara var en tidsfråga.

Under rubrikens ”Två slags ungdom” påpekar han den 20/2 1939 att uppslutningen till demokratins försvar varit långt starkare bland de unga arbetarna än bland den akademiska ungdomen.

Mot den självuppoffrande idealiteten hos de ”Spanienfrivilliga” arbetarna ställer han egoismen hos de Uppsalastudenter som för egen vinnings skull velat stänga Sveriges portar för judiska läkare

»

Alla vittna om att det var svensk ungdom sådan den är när den är som bäst.

– Torgny Segerstedt om arbetarna som reste till Spanien och slogs mot Franco.

Foto: Nille Leander

Liberalen Torgny Segerstedt, här gestaltad av Jesper Christensen, närmade sig arbetarrörelsen med åren.

>

fib 33

ESSÄ på flykt från det nazistiska Tyskland: ”Vad var det för ungdom som drog dit ner! En och annan intellektuell men mest arbetarungdom.

Alla vittna om att det var svensk ungdom sådan den är när den är som bäst.

För ett par dagar sedan slog en annan ungdomsskara ett slag för vad den ansåg rätt, märk väl sin rätt. Det var Uppsalastudenter. De enades efter ett ingående meningsskifte att uttala sig mot förslaget att låta några från sitt land fördrivna forskare och vetenskapsmän få en tillflykt i vårt land.”

(GHT 20/2 1939) Segerstedts omprövning innebar också en förändrad syn på Sovjetunionen. Hans utveckling mot en alltmer negativ syn på ryska revolutionen bröts när Sovjet 1941 slöt sig till den antifascistiska alliansen. Visserligen förblev han i princip antikommunist, men likväl hyllade han ryssarnas heroiska insatser i kampen mot nazismen.

Efter denna omorientering mottogs Segerstedt med öppna armar av den radikala vänstern i Göte-

borg. Detta samförstånd med arbetarrörelsen blev särskilt betydelsefullt i slutet av 1939, då Segerstedt var hårt trängd av angrepp från de nazivänliga kretsarna i näringslivet och vid universitetet i Lund. I detta trängda läge blev han uppvaktad av Fackliga centralorganisationen i Göteborg som på arbetarnas vägnar ville uttrycka sin högaktning och sitt fulla stöd i kampen mot nazismen.

ENAD FRONT. Denna allians kom att få stor bety-

delse för det politiska klimatet i staden, inte minst på Stadsteatern och på Högskolan, där Segerstedt också fick bundsförvanter i historieprofessorn Curt Weibull och professorn i klassiska språk Harald Hagendahl. Den enade fronten ledde till att nazismen aldrig fick någon fast fot bland göteborgarna.

Det återstår nu att se vilket inflytande som bilden av Segerstedt i Dom över död man kan få på dagens situation. Kanske kan man hoppas att Troells film ska inspirera till en bred folkfront mot de nynazistiska rörelserna i vår egen tid! ■ ■

VÄLKOMMEN TILL UTDELNINGEN AV JAN MYRDALS STORA PRIS - LENINPRISET och Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset Fri entré - alla välkomna till Varbergs Teater den 13 april 2012!

Jan Myrdals stora pris - Leninpriset.

Maj Sjöwall Med sin breda, klassiska skildring av ett Sverige i brytningstid har Maj Sjöwall och Per Wahlöö med unik konstnärlig medvetenhet och sociologisk skärpa visat hur brottet föds ur vårt samhälle, att den kriminella handlingen är ett symptom och brottslingen själv ett offer. Sjöwall/Wahlöös polisromaner har förnyat en hel genre och inspirerat nya generationer av samhällskritiska författare, som i sin tur erövrat en hel värld.

Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset.

Gabriela Pichler Gabriela Pichler tilldelas 2013 års Robespierrepris för sitt regiarbete med sin första långfilm “Äta, sova, dö”.

Filmen lyfter fram arbetslösheten i Sverige, särskilt med tyngdpunkt på ungdomars förhållanden. “Äta, sova, dö” är en både gripande och angelägen film om unga människors utsatthet samtidigt som den inger en känsla av hopp och framtidstro.

Välkommen till prisutdelningen, lördagen 13 april kl 13.00 på Varbergs teater. Boka övernattning lördag-söndag på Hotell Gästis med prisutdelning, bad, fest och frukostbuffé. För övernattning inklusive program gäller för Jan Myrdalsällskapets medlemmar 900:-/person i enkelrum och 750:-/person i dubbelrum. Samma pris gäller för medlemmar som vill lägga till övernattning fredag-lördag och/eller söndag-måndag. Från bussparkeringen framför slottet på Skeppsbron avgår vår specialchartrade buss fredagen den 12 april kl 13.00 med hemresa söndagen den 14 april kl 11.00. Pris för 2 övernattningar (inklusive resa, middagsbuffé fredag kväll, frukost lördag, prisutdelning, bad och fest samt frukost söndag morgon) 2200:-/person i enkelrum och 2000:-/person i dubbelrum. Boka direkt till Hotell Gästis 0340-18050. Ange bokningsnummer 25812. Läs mer på Jan Myrdalsällskapets hemsida.

Jan Myrdalsällskapet www.janmyrdalsallskapet.se

Gå med i Jan Myrdalsällskapet Årsavgift 200:-, 100:- för studerande, arbetslösa och pensionärer.

Sätt in på plusgiro: 49 80 41-3.

Insändare.

Palestinagruppernas Gunnar Olofsson uppmanar till bojkott tills Israel upphör med ockupation och diskriminering.

Spela inte i Israel! » D TEXT gunnar olofsson DEBATTÖR OCH MEDLEM I PALESTINAGRUPPERNA

en 21 december skulle den svenske gitarristen Andreas Öberg ha hållit en konsert i Israel. Konserten hade, om den blivit av, varit ett direkt slag i ansiktet på den palestinska ickevåldskampanjen (BDS), som enträget har vädjat till oss i våra länder att med bojkott, avinvesteringar och sanktioner förmå Israel att upphöra med ockupationen av arabiskt land, sluta diskriminera sina palestinska medborgare och tillåta flyktingarna att återvända. Israeliska fredsvänner hade i ett brev till Andreas Öberg bett honom att inte spela, något som Öberg hörsammade och ställde in konserten. Ett mycket hedervärt beslut.

Alla är inte lika klarsynta.

FÖR ETT ÅR SEDAN satte Roxette en ful plump

i Sveriges anseende genom att i Tel Aviv rocka loss för israelisk apartheid. Däremot ställde världsartisten Stevie Wonder i början av december 2012 in en konsert i Israel med motiveringen att den skulle gynna den israeliska armén, och att han som en FN:s ”budbärare för fred” knappast kan deltaga i den här sortens evenemang. För något år sedan publicerades ett norskt upprop om bojkott undertecknat av 100 akademiker, konstnärer, artister, författare och filmare, och 150 irländska artister har meddelat att de inte kommer att uppträda i Israel förrän landet följer internationell lag.

ENLIGT ETT MÄRKLIGT beslut av den europeiska fotbollsunionen Uefa hålls nästa års EM i fotboll för U21-lag i Israel. En lång rad kända fotbollsspelare har därför undertecknat ett upprop med krav på att spelen flyttas. Bland undertecknarna finns namn som Didier Drogba (Shanghai Shenhua, tidigare Chelsea), Papiss Cissé (Newcastle), André och Jordan Ayew (Olympique de Marseille), Abou Diaby (Arsenal), Djamal Mahamat (Sporting Club Braga, Portugal), Adama Traoré

Det är oacceptabelt att barn dödas när de spelar fotboll.

(Melbourne Victory, Australien) och Moussa Sow (Fenerbahce, Turkiet).

I uppropet, som kom till efter att Israel bombat en fotbollsarena i Gaza och dödat flera tränande ungdomar, skriver spelarna: ”Det är oacceptabelt att barn dödas när de spelar fotboll. Israels värdskap för U21-turneringen kommer under dessa omständigheter att ses som en belöning för handlingar som är tvärtemot idrottsliga värden”. Tidigare i år har fotbollslegenden Eric Cantona dömt ut Israel som ett land där ”rasism, kränkningar av mänskliga rättigheter och storskaliga brott mot internationell lag är dagligen förekommande”.

SVERIGES REGERING , fotbolls- och idrottsförbun-

den, artister och arrangörer av kommande års schlagerfestival i Malmö måste nu ta sig en funderare på om man vill fortsätta att vara en del av problemet i Palestina, och på olika sätt uppmuntra den israeliska politiken – och därmed sabotera det palestinska icke-våldsinitiativet! – eller om man vill ansluta sig till den växande internationella opinion som kräver ett slut på ockupationen och en lösning av konflikten i enlighet med FN:s resolutioner. Det är ett viktigt val. Den som säger nej till icke-våldsaktioner säger också ja till något annat.

SOM ENSKILDA människorkan vi påverka våra organisationer att agera. På lokal, och nationell, nivå.

Som konsumenter kan vi dessutom bidra till den palestinska BDS-kampanjen genom att välja bort israeliska produkter när vi handlar. Siffrorna 729 i början på en varas streckkod betyder att den är tillverkad i Israel. Köp den inte! ■ ■ fib 35

»

Recension.

Helle Larssen Celanders förlag

Helle Larssen som skrivit denna bok har tidigare arbetat som webbredaktör på Europaparlamentet. Den stridsskrift som hon nu har utgivit handlar om konflikten mellan yttrandefrihet och kravet på lojalitet bland tjänstemännen i EU-byråkratin. Den handlar om hur byråkratin är fullkomligt inbäddad i förmåner. I gengäld fordrar systemet lojalitet. Boken handlar om tjänstemän som har slagit larm om missförhållanden, korruption och slöseri med EU-medel. För de flesta ”visslare”, så kallade whistleblowers, har det slutat illa med degradering eller vad vi skulle beteckna som sjukpension.

Boken är grundligt skriven och tonläget är nedskruvat. I konflikten mel-

Röda fanor – samlingsvolym med Röda rum-

met, Lilla katekes för underklassen, Det nya riket och Svarta fanor.

August Strindberg Kata förlag

Kvinnohataren Strindberg , antisemiten Strindberg, alkemisten Strindberg, socialisten Strindberg, ordkonstnären Strindberg, modernisten Strindberg, stockholmsskildraren Strindberg. Det finns täckning för alla dessa epitet. Men man hör aldrig epitet som: klurige Strindberg, beläste Strindberg eller trevlige Strindberg. fib 36

För i EU är det marknaden som är demokratin.

Oavsett vad folket anser …

Foto: Tiina Peterson

Tystnadens Europa

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

lan tjänstemännens yttrandefrihet och kravet på lojalitet får, i så gott som alla fall som här beskrivits, yttrandefriheten stryka på foten. Med en mängd exempel visar Helle Larssen att de tjänstemän i systemet som slår larm om missförhållanden gått en oviss framtid till mötes.

Helle Larssens exempelsamling lämnar inget tvivel om saken. Men hon förmår inte dra den enda vettiga slutsatsen av de exempel som hon ger, nämligen att byråkratins uppgift är att skydda och värna systemet. Detta är vad EU-tjänstemännen är betalda att göra och för detta får de alla sina förmåner. Det går inte att sitta på två stolar samtidigt – att vara systemets tjänare och privilegierad med orimliga förmåner och i nästa stund slå

larm om missförhållanden i systemet.

Perspektivlösheten som den här boken lider av gör att den målar upp ett mindre problem och förbigår det större.

Byråkratins brist på yttrandefrihet är en del av den mycket större och allvarligare frågan om EU:s alltmer tydliga krav om ländernas underordning och folkens underkastelse under den nya ordningen som nu växer fram där inga folkliga protester på minsta vis får störa den nyliberala marknaden. För i EU är det marknaden som är demokratin. Oavsett vad folket anser. jan bergsten

Röda fanor är ett urval politiska Strindbergtexter som visar vad den store författaren egentligen själv tyckte. Ibland tyckte han för mycket. Som Jan Myrdal påpekat är många av texterna om kvinnor skrivna i affekt av en kränkt äkta man.

Sådant blir sällan bra. Strindberg skriver sitt liv med känslor och åsikter, på gott och ont, likt Rousseau. Det ger oss som läsare en närhet till hans inre värld. Men det öppnar också för en Strindbergsforskning som lätt genererar sekteristiskt introverta analyser. Bättre då att läsa själv.

Det målande språket och föraktet för lismande människor är viktiga hörnstenar i Strindbergs författarskap och gör beskrivningen av överhetens sociala nätverkande träffsäker. Här avslöjas skentrevligheten. Strindbergs ”Lilla katekes för underklassen” är däremot text av en typ som författare och skribenter

ofta skriver för att skapa ordning i sina tankar. Kajsa Ekis Ekman noterar att Strindberg inte använder den politiska höger-vänster-skalan. I stället talar han om underklass. Så får man inte säga i mainstreammedia. Inte då och inte i dag.

Strindberg låter ofta catchy: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.” Det dånar kraftfull retorik från en talarstol, men konceptet håller inte för granskning. Det illustrerar problemet med Strindbergs politiska texter: De är pamfletter och inte debatt.

Här finns en del sanningar, men alldeles för litet resonemang. Karikatyrerna kan ibland vara träffande, men lika ofta ramlar de utför rättshaveristens stup. August Strindberg tvingar ändå läsaren att tänka själv. Kanske är detta det bestående värdet. olof rydström

Helle Larssen blottlägger stora brister.

Örfilen Christos Tsiolkas Övers. Olov Hyllienmark Leopard förlag

Örfilen är Christos Tsiolkas fjärde roman och den första som översatts till svenska. Den kom ut tidigt i höstas och blev kritikerrosad som ”en av årets bästa böcker” och ”ett modernt mästerverk”. Jag delar inte dessa uppfattningar.

Bokens intrig är, enligt baksidestexten, en örfil som en svårhanterad treåring får vid en grillfest där ett gäng goda vänner deltar med sina familjer.

Mannen som slår är pappa men inte till treåringen. Händelsen splittrar vännerna i två läger – oacceptabelt eller struntsak. Ett intresseväckande ämne

Libyenkrigets geopolitik – Humanitär intervention eller kolonialkrig?

Ola Tunander övers. Christer Lundgren Celanders förlag 2012

Den bild Ola Tunander ger av kriget i Libyen 2011 stämmer inte med den gängse. Där fanns visserligen ett berättigat folkligt missnöje och ett embryo till uppror mot den autokratiska regimen. Men kriget bör ändå inte betraktas som en del av den ”arabiska våren”. Det var ett sedan lång tid planerat angrepp från Frankrikes, Storbritanniens och Förenta

för debatt. Men redan efter några sidor bleknar intrigen bort och vid de tillfällen då den återkommer stannar de olika personernas åsikter på nivån ställningskrig – oacceptabelt eller struntsak – och snuddar inte ens vid en djupare analys.

I stället handlar denna roman om andra generationen greker vars föräldrar invandrat till Australien för att skapa sig ett gott liv. Deras nu vuxna barn lever ett ytligt medelklassliv där måttet på ett gott liv mäts i pengar, välartade barn, virilitet och sexuell attraktionsförmåga, god mat och dryck. Karaktärerna i romanen är stereotypa där männen är dominerande och har nära till våld och kvinnorna, som tar den underordnade rollen, kontinuerligt ”pyser ut” sitt undertryckta missnöje.

Det som skulle kunna lyftas fram som intressant i boken är författarens beskrivning av det australiska samhället som konservativt och rasistiskt – med en nedlåtande syn på ursprungsbefolkningen, aboriginerna – ett samhälle där klasstillhörigheten styr till exempel

staternas sida för att ta kontroll över Libyens olja och bryta dess militära och politiska inflytande i Afrika. Flyganfallen övades året före och säkerhetsstyrkor från Qatar, den nya bundsförvanten, användes för ledning och samordning på marken tillsammans med franska, brittiska och amerikanska specialstyrkor. Världsopinionen försågs med falska uppgifter om antalet dödsoffer och vilka som sköt på vilka, vanställde Gaddafis tal och demoniserade honom. De stora massakerna – utöver Natos bombningar – utfördes av rasistiska rebeller i Benghazi och Misrata på svarta ekonomiska flyktingar från söder. Men de framställdes som Gaddafis legosoldater.

Desinformationen spreds av Al Jazira, nyhetskanalen i Qatar, som numera i vissa lägen går Förenta staternas ärenden. PR-firmor som The Harbour Group och Patton Boggs anlitades och propagandan vidarebefordrades via rebel�-

»

De som har små resurser hamnar i samhällets utkant och är utan möjligheter.

utgången av den rättegång som så småningom äger rum i tvisten om örfilen. De som har små resurser hamnar i samhällets utkant och är utan möjligheter.

Läsaren får ta del av boken genom några av romankaraktärernas perspektiv. En ny röst i varje kapitel. Ett allt vanligare stilgrepp, som snarare styckar upp en berättelse än sammanbinder till en helhet. Språket har ett flyt men är vardagligt och på sina ställen väl grovt. Örfilen är dessvärre som en litterär örfil. Boken har filmatiserats och går just nu som TV-serie i SVT. Förhoppningsvis passar den bättre som sådan. agneta willans

lernas blixtsnabbt etablerade internationella mediecentrum. Journalister och politiker, inte minst de svenska, återgav den vidunderligt samstämmigt. Uppgifter om motsatsen från tillförlitliga källor fanns men drunknade i det mediala flödet. Västmakterna störtade den lagliga regeringen i Libyen – ungefär som i Irak 2003 – men till priset av en förstörd statsapparat, en raserad ekonomi och ett samhälle präglat av stammotsättningar och kriminella gäng.

Ola Tunander gräver föredömligt bland källorna – han läser till exempel Gaddafis tal! – och visar övertygande att den bild av kriget, som pumpades ut och dominerade i början av kriget, var grundfalsk.

Boken är värd att läsas och diskuteras. Hur kunde så många politiker och journalister, inte minst på vänsterkanten, agera i flock?. åke kilander fib 37

RECENSION

Hopskrivet – Folkrörelse på arbetsplatsen, del 2 Frances Tuuloskorpi (red) Vulkan

I samband med Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm den 1 december var det release på Folkrörelse på arbetsplatsen, del 2. Första delen, Hopsnackat, kom ut under hösten 2010.

Denna bok har samma behändiga format, en så kallad pocketbok som verkligen ryms i fickan så att den kan smygläsas på ett arbetspass och inspirera till att starta en tidning på arbetsplatsen. En läsare som inte har en sådan tidning som produceras och läses av arbetskamrater börjar genast, efter läsning av de första kapitlen, drömma om och planera en egen utgivning. Vilket antagligen är syftet med boken.

Kultursidan

– Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864–2012 Åke Lundqvist Albert Bonniers förlag

Dagens Nyheters kultursidor har länge spelat den ledande rollen i opinionsbildningen och varit tongivande i kulturdebatten.

På rak arm kan jag inte finna ett enda exempel under 2000-talet på någon form av opinionsyttring som fått brett genomslag, utan att den opinionen först fått utrymme i DN:s spalter.

För oss som var unga på sextiotalet var DN en viktig ögonöppnare. Här läste vi Sven Lindquist, Jan Myrdal, Sara fib 38

Redaktören delar med sig av egna erfarenheter från bageriindustrin och hon har genom sitt rika nätverk hittat massor av goda exempel från olika branscher.

Det finns vittnesmål om startande av tidningar, goda råd med textutdrag och bilder från järnvägsarbetare, sköterskor, metallarbetare och tågvärdar.

Ett av de goda råden är att skynda långsamt, aldrig rusa iväg före medlemmarna, utan tänka på att facket inte är en styrelse med hybris utan består av medlemmar. Ett bra exempel är det så kallade ”självmordet i läskedrycksbacken”, en händelse vid järnvägen i Hagalund. En äldre arbetskamrat köpte in och sålde läsk till arbetskamraterna. Men den radikala fackstyrelsen ansåg mannen vara ”en småborgerlig profitör på arbetarklassen”, vilket gjorde att mannen slutade sälja läsk. Detta fick till följd att arbetskamraterna som saknade läsken avsatte styrelsen.

Andra goda råd för den som vill starta tidning är att vara noga med fakta och siffror, koncentrera sig på material med anknytning till arbetsplatsen och bran-

Lidman, Sven Öste och Olof Lagercrantz. Det var i DN vi kunde ta del av tredje världens kamp, imperialismen och USA:s brott i Indokina. Så annorlunda mot nu. Nu är DN själva sinnebilden av husbondens röst genom underkastelsen gentemot USA och en bild av hur mainstream-medierna tryggt vilar i den starkes rätt. Längst har denna hållning gått när det gäller skildringen av inbördeskriget i Syrien. Nu kan vi på sin höjd få ta del av Carsten Jensens kritiska artiklar om USA:s krig i Afganistan. Några skribenter som Nina Björk, Kajsa Ekis Ekman och Göran Greider är naturligtvis ytterst läsvärda.

Den tidigare DN-medarbetaren Åke Lundqvist hävdar i denna bok att DN:s kultursida ömsom är kulturradikal, kulturkonservativ och ibland vänsterradikal. Den har i vissa lägen allierat sig med folkligt radikala rörelser och vid andra tillfällen stått på solid borgerlig grund.

»

denna lilla bok kan ändå tända ett hopp om gemenskap och framgångar schen och att tidningen ges ut regelbundet – även om det kan kännas tungt.

Det vittnas också om speciella yrken och anställningar som medför svårigheter att hålla kontakt med arbetskamrater.

Tågvärdar har förstås svårt att träffas regelbundet i lunchrummet och på fackmöten. De vittnar själva om att de också är extremt lättretade och samtidigt har mycket lätt att anpassa sig. Man kan fråga sig om det är en yrkessjukdom eller ett anställningskrav. Ännu svårare kan det vara för dem som arbetar på bemanningsföretag som inte ens har arbetskamrater i vanlig bemärkelse.

Men denna lilla bok kan ändå tända ett hopp om gemenskap och framgångar.

Läs den och se att du inte är ensam. stefan estby

Enligt min mening är det DN:s kultursida som formar den borgerligt kulturradikala smaken och det bestämmande omdömet.

I Ordfrontstriden för tio år sedan om skulden till kriget i Balkan, spelade DN den ledande rollen i att desarmera denna verkligt oberoende och radikala folkliga rörelse och detta just när Ordfront stod inför ett stort genombrott. Detta är ett exempel på DN:s roll som grindvakt om vad som får och vad som inte får sägas eller tryckas i debatten – och vilken opposition som tillåts.

Olof Lagercrantz roll som kulturchef under 1960-talet var att öppna tidningen för andra röster. Var han själv stod i politiska och i kulturella frågor kan var och en ta del av i den mycket läsvärda sammanställningen som Niklas Nåsander gav ut på Karneval för några år sedan under titeln Vårt sekel är reserverat åt lögnen (pocketupplaga 2011). jan bergsten

Kris – texter om den europeiska krisen Afrodite Maria Tziandski m fl Övers. Stefan Lindgren Astor Förlag

”Eurokrisen, även kallad skuldkrisen i Europa, syftar på den kris som uppstod i början av 2010 till följd av snabbt växande statsskulder och risk för försämrad betalningsförmåga i några av Europeiska unionens medlemsstater, i synnerhet Grekland, Portugal och Spanien”. Detta står att läsa på en av våra mest besökta sidor på internet angående den europeiska kris som har haft ett givet utrymme på bästa nyhetsplats sedan snart tre år tillbaka.

Att den europeiska krisen är en ekonomisk kris går det så klart inte att ta

Bankrutt – Den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas Paul Krugman Övers. Stefan Lindgren Leopard

När finanskrisen slog till 2008 förespråkade Paul Krugman en keynesiansk ekonomisk politik. Bristen på efterfrågan – krisens främsta orsak – borde mötas med stora offentliga satsningar för att få igång hjulen igen.

Erfarenheterna från 1930-talets depression talade för att den kapitalistiska ekonomin inte kunde reglera sig själv utan behövde injektioner från statsmakternas sida. Den nytillträdda president Obama

»

en mänsklighetens, känslornas och värderingarnas kris som har orsakats av ekonomin eller rättare sagt kapitalismen miste på, men krisen har flera ansikten.

I sitt förord sätter Kajsa Ekis Ekman tonen genom att fråga sig om det inte snarare handlar om en mänsklighetens, känslornas och värderingarnas kris som har orsakats av ekonomin eller rättare sagt kapitalismen.

Kris består av fyra essäer från skribenter från fyra av krisens värst utsatta länder. I tur och ordning görs nedslag i Grekland, Spanien, Portugal och Italien.

Alla är före detta sydeuropeiska militärdiktaturer som spenderat en god del av 2000-talet i krisens skugga. Alla har de

drev 2008 igenom ett stimulanspaket på närmare 800 miljarder dollar och stora länder i Asien och Europa följde efter.

Det visade sig snart helt otillräckligt.

Politiker och fackekonomer, inklusive president Obama, genomförde i början av 2009 en märklig helomvändning.

Krisen skulle i stället främst lösas genom besparingar i ekonomin, en extremt nyliberal politik som har lett till depression i Förenta staterna och Europa.

Författaren kritiserar hårt de ansvariga för helomvändningen, inte minst fackekonomer som inte tycks ha lärt något av historien. Han föreslår en keynesianskt färgad ekonomisk politik med massiva offentliga insatser, mer progressiv beskattning, en viss inflation för att tära på skuldbergen och stimulera privata investeringar samt användning av ”sedelpressarna” för att skapa likviditet i bankväsendet. Vidare måste finansvärlden regleras för att undvika skurkaktiga beteenden.

sina likheter men också sina särarter.

I ett Grekland där 50 procent av alla greker under 26 år är arbetslösa beskriver Afrodite Maria Tziandski ett val mellan fruktan och hopp och där fruktan i form av högerextrema Ny gryning står som segrare.

Vi tar oss vidare till Alberto Olmos Madrid där 90 procent av befolkningen stödjer ”de upprörda” som demonstrerar på Puerta del Sol men samtidigt röstar fram en regering som motarbetar solidaritet. Från Spaniens iberiska granne Portugal rapporterar Patricia Portela från ett Lissabon som numera faktiskt kan titulera sig europamästare i försäljning av självhjälpslitteratur.

Giorgio Vasta avslutar med en text som innehåller både poetiska och filosofiska element för att beskriva vad förödmjukelse och ilska gör med ett folks förmåga att formulera konstruktiva lösningar. Kris är ett viktigt tidsdokument där bara Kajsa Ekis Ekmans förord är värd ”entrépengen”. charlie aronsson

»

Det är en fråga om makt och politiska strider Krugman är en förnuftig och samhällsinriktad liberal ekonom. Hans texter är pedagogiska och klargörande och hans förslag skulle säkert vara till fördel för det amerikanska folket. Men förutsättningarna för att förverkliga dem ter sig mycket avlägsna. Det är en fråga om makt och politiska strider, företeelser som saknas i den liberala ekonomiska teorin. Keynes ”recept” löste inte krisen på 1930-talet – det gjorde andra världskriget – och löser den heller inte i dag då kapitalismen har förändrats dramatiskt (främst genom global koncentration och monopolisering, ett dominerande finansväsen, förstörelse och överkonsumtion av jordens resurser). Och ett världskrig är ingen lösning. åke kilander fib 39

Media.

JR – en stormsvala?

»

TEXT hans isaksson

”Vem har vunnit över den fysiska verkligheten: mannen som sover på en säng av nålar eller mannen som sover på en fjädrad madrass? Vad är monumentet över människans triumf över materien: de maskätna rucklen vid Ganges stränder eller New Yorks siluett från Atlanten?”

(Ayn Rand: Och världen skälvde; 1957)

Ä

ven den som gillar socialrealismen kan ha sina problem med vissa av dess element – till exempel det vanliga kravet på vad sovjeterna kallade Положительный герой – en ”positiv hjälte” – i handlingen. Att parodiera positiva litterära gestalter har den borgerliga litteraturen åtminstone sedan Voltaires, Dostojevskijs och Falstaff Fakirs dagar sysslat med. I vår ironiska kultur har såväl i skönlitteratur som i politisk debatt ”politiskt korrekta” figurer till och med blivit nästan klandervärda.

ETT PROBLEM TYCKS vara att folk visserligen påstår sig dela positiva hjältars värderingar och mål, men inte alltid älskar dem. Detta gäller förstås inte specifikt för socialrealismens utan även för borgerliga hjältar. Tvärtom omfamnar publiken såväl den svagsinte feodale losern Don Quijote som den politiske idioten, Hundraåringen Allan Karlsson.

Sparbanken hade publicerat serien Spara och Slösa i Lyckoslanten under fyrtio år innan en undersökning bland målgrupfib 40

pen visade att barnen definitivt föredrog det slösaktiga godismonstret Slösa framför den extremt skötsamma – och dötrista – flickan Spara.

På tal om det: Det meddelades på förvintern från Dallas, Texas att B-skådespelaren Larry Hagman hade stupat på sin post i sitt 82:a levnadsår. Hagman spelade huvudpersonen, J R Ewing, i en av tidernas mest sedda TV-serier, lämpligt nog döpt efter just Dallas.

SÅPOPERAN DALLAS kördes 1978–1991 i 356 episoder och sågs som mest av 300 miljoner i 57 länder. Ett halvhjärtat försök att återuppliva den lär skola fortsätta, även sedan JR nu måste ”skrivas ut” från Dallas på riktigt. En nedläggning hade nog annars knappast medfört någon väsentlig förlust, varken för Warner Bros, publiken eller dramakonsten.

Privat verkar Larry Hagman, så länge kroppen orkade, ha levt ner till JR:s överdådiga livsstil à la Stenbeck.

Utanför hans villa vajade en fana med texten ”Livet är en fest”. Detta var inget tomt skryt, om det var sant som han

påstått, att han under större delen av Dallasseriens inspelning dagligen konsumerade fem flaskor champagne. Över hans säng hängde ett (förmodligen osignerat) foto av hans första leverdonator.

DEN SOM ÄNNU inte har hunnit förtränga dem minns kanske framför allt rollpersonerna i Dallas. Serien berättar om rivaliteten mellan oljekapitalisterna och ranchägarna, familjerna Barnes och Ewing, och om deras alltmera komplicerade inre och inbördes relationer, dominerande av maktintriger och i någon mån av erotik, eller i varje fall kättja.

För att inte tala om deras sex övriga dödssynder.

JR Ewing tog, tillsammans med brodern Robert (Bobby), efter faderns, ’Jocks’ tragiska bortgång som huvud-

»

Såpoperan Dallas kördes 1978–1991 i 356 episoder och sågs som mest av 300 miljoner i 57 länder. ansvarig över Ewing Oil redan i avsnitt 48. Under åren lärde vi känna honom själv, hans andra maka Sue Ellen Ewing (Miss Texas 1975) och sonen John Ross Ewing Jr. Faderskapet är här icke slutgiltigt fastställt, ty makan hade vid tidpunkten för konceptionen ett sexuellt förhållande med dåvarande VD:n för Wenthworth Industries, Mr Clifford (Cliff) Barnes i Barnes Oil Co, vars far

Filmen Call Girl baseras på Geijeraffären på 1970-talet. Pernilla August gestaltar bordellmamman Doris Hopp. Bland skådespelarna finns också Sofia Karemyr, Simon J Berger och David Dencik.

Nyligen avlidne Larry Hagman spelade J R Ewing, huvudpersonen i Dallas. Foto: CBS

”Digger” Barnes en gång av Jock Ewing blivit utmanövrerad från deras förut gemensamma bolag. Den taktiskt förfarne, men emotionellt något omogne Cliff, var en person som därefter under 356 avsnitt i alla avseenden med växlande framgång sökt åsamka företaget i allmänhet och JR Ewing i synnerhet personlig och ekonomisk skada.

VIDARE MINNS VI den blida modern,

Mrs Elisabeth Farlow-Ewing (av när-

stående kallad Miss Ellie), den ståtlige styvfadern Mr Clayton Farlow. Vi minns också brodern Bobbys intellektuellt svagpresterande och utagerande hustru Pam(ela) Wenthworth-Barnes – pikant nog syster till Cliff Barnes. Samt deras son Cristopher och den frånvarande Gary Ewing, mest känd genom att vara far till dottern Lucy. Samt Jocks oäkta son, Ray Krebbs med familj. Genom åren kom och gick personerna, mest beroende på aktörernas sjukdomar,

dödsfall och fackliga sammanstötningar med Warners.

DEN DYSFUNKTIONELLA Ewingklanen

och JR – familjens när det behövdes charmige, girige, men alltid pålitligt psykopatiske huvudman – stod i centrum för det man, i brist på bättre ord, måste kalla handlingen. Ewings hade vanan att börja gräla redan vid frukosten på Southfork. Maten hade dukats fram av de mycket anonyma mexikanfib 41

>

MEDIA

»

I allt har en ytterligare förskjutning av samhällsmakt och egendom i en stor del av världen skett.

Det globala inflytande som Reaganismen-Thatcherismen skulle utöva under kommande decennier skulle ytterligare förstärkas genom Sovjets nederlag och upplösning genom det Kalla kriget. Genom EU skulle snart socialismen i praktiken förbjudas i Europa, långt mera effektivt än under det sena 1800-talets socialistlagar. I allt har en ytterligare förskjutning av samhällsmakt och egendom i en stor del av världen skett, från de arbetande till de ägande. Och denna pågår alltjämt.

J R Ewing gav kapitalismen ett ansikte.

Foto: CBS

ska passopperna, men hann aldrig ätas klart på grund av allt bråk.

Dallas började sändas i svensk TV 1981. Det var samma år som Ronald Reagan inledde sina åtta år som president i USA och påbörjade nedmonteringen av allt som återstod efter New Deal-tiden och efter Johnson- och Nixontidens välfärdsreformer och ett redan magert inflytande av arbetarklassen. I Storbritannien hade Reagans syskonsjäl Margaret Thatcher kommit till makten 1979 och inlett elva år av avregleringar, så kallade flexibla arbetsmarknader, privatiseringar och krossande av fackföreningar. I Sverige hade nyss för första gången på 44 år en än så länge något ringrostig borgerlig regering kommit till makten. fib 42

DALLAS VAR LÅNGT IFRÅN den första

berättelse som inifrån skildrar det samhällsskikt som har den ekonomiska makten – ty sådana har alltid mera varit regel än undantag. Men TV-mediets intimitet och genomslagskraft och kvantitativa övertag ger det en politisk genomslagskraft, även när det bara tycks underhållande och opolitiskt.

Det sägs att den som lever på en öde ö, hänvisad till en gorilla som enda sällskap, efterhand lär sig att se alltfler mänskliga drag hos den ludna primaten – just det som lätt drabbar trägna konsumenter av TV:s USA-tillverkade underhållning. JR är ett modernt exempel på att en ”negativ hjälte” som just genom att synbarligen ha designats för att uppvisa alla de deformationer kapitalismen kan åsamka en individ åstadkommer att detta system förmänskligas, får ett, om än fult, ansikte och därigenom blir mera attraktivt.

Att Texas var ett säte även för uttalat positiva nyliberala hjältar av Annie Lööfsnitt, mer än antyds genom till exempel Dolly Parton, bordellmamman i musikalfilmen Det bästa lilla horhuset i Texas, som hade premiär samtidigt med Dallas.

Vi engagerade oss i Ewingfamiljens personliga, medicinska, sexuella och ekonomiska problem. Vi umgicks med dem mer än med våra grannar. Dessa figurer var, enligt Dallas, ”de riktiga människorna” – hur osympatiska och plastiga de alltid tedde sig. Nu blev det inte längre ”fult att vara rik”, tvärtom.

Under tretton år och under 356 avsnitt om oljebranschen fick vi däremot aldrig se en enda av de oljearbetare som gjorde familjerna Ewing och Barnes rika, långt mindre hur sådant folk arbetar, lever och tänker. Om oljebranschens praktiska verksamheter – reguljära och illegitima – får publiken inte lära sig mycket av Dallas.

I SLUTET AV SERIEN tycks JR i alla fall

haft avancerade planer på att spränga saudiska oljekällor i samarbete med CIA. Men planerna gick i stöpet; förmodligen ville inte CIA svärtas genom detta kompanjonskap. 1991 skulle USA under en annan Texasoljeman, George Bush Senior, i långt större skala intervenera i Golfen. Därmed reducerandes JR till den pytsåkare han var. Dallasserien upphörde således när det första Irakkriget började. Därigenom bevisade man på perversast möjliga sätt realismens triumf och ifrågasatte Sartres tes att existens föregår essens.

MAN BÖR DOCK INTE förväxla orsak

med verkan. Dallas och JR var främst tidiga symptom på en sjuk tid – inte dess upphov. Det är högst troligt att vårt nyliberala samhälle skulle ha framfötts även utan Dallas. Men nog hjälpte JR och Warner Bros efter förmåga till vid nedkomsten. ■ ■

ALVEDON

STEFAN TELEMAN

FÖDD 1936 Konsthögskolan i Stockholm 1961–66. Konstnär, det vill säga målare, skulptör, grafiker, illustratör...

Under 1970-talet verksam som lärare vid Konstfack i Stockholm. Vid samma tid också illustratör i FiB/Kulturfront.

Från och med 80-talet bosatt i Norrköping. Under en period krönikör i Folkbladet, där texten ibland kombinerades med bilder. Har publicerat böcker och illustrerat åt LL-förlaget.

Hemsida: stefanteleman.se fib 43

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Skriftställning.

Klasshatet.

P

TEXT jan myrdal

ariskommunen våren 1871 har förblivit den blodigaste uppgörelsen i de moderna franska klasskrigen. Men inte för någon kommunardernas särskilda blodtörst.

Förlusterna för Versaillesregimen i det inbördeskriget var måttliga 877 stupade och 183 försvunna. Därtill kom ett hundratal vilka i Paris avrättats av Kommunen. Dock under den blodiga veckan när Kommunen fallit avrättade trupperna enligt officiella uppgifter från segrarnas, Mac-Mahon, sida 17 000 kommunarder och misstänkta. Det verkliga antalet brukar uppskattas till ungefär 40 000. Ända sedan artonhundranittiotalet har därtill på det håll som kan kallats vårt diskuterats vad som verkligen hände med de 180 000 parisare som spårlöst försvann ur registren mellan 1870 och 1872 under krig, belägring och uppgörelsen efter Kommunen.

JUST DET AV Thiers påbjudna mördan-

det under ”den blodiga veckan” var ett uttryck för borgerligt klasshat; den härskande klassen bär icke svärdet förgäves.

För att bättre förstå detta kan man läsa i en svensk ögonvittnesskildring från Kommunens Paris: ”Man kan svårligen göra sig en föreställning om den vildhet, hvarmed dessa sista dagarnes strid fördes, om de rysligheter som fyllde Paris. Insurgenternas grymheter framkallade hos regeringens soldater ett raseri som icke sällan förledde dem till grymma repressalier.

Mac Mahon hade visserligen gifvit befallning att de insurgenter, som sträckte vapen, skulle tagas till fånga utan att afrättas eller misshandlas, derifrån dock

fib 44

undantagne cheferna för upproret samt öfverlöpare från armén. Men i stridens förbittring vägrade soldaterna ofta pardon och nedgjorde utan barmhertighet sina fiender.

Qvinnor och barn blefvo icke sällan af regeringstrupperna nedskjutna på gatan. Man kan dock icke hårt förebrå soldaterna för denna skenbara grymhet, ty qvinnorna och barnen voro soldaternas obarmhertigaste fiender, de smögo sig, obemärkta och omisstänkta, i deras spår, sköto dem bakifrån och mördade de sårade. Qvinnornas raseri gick som vanligt, vida längre än männens. Vid Place Blanche, vid sydvästra foten av

»

Mördandet under ”den blodiga veckan” var ett uttryck för borgerligt klasshat.

Montmartrehöjden, försvarades en barrikad hårdnackat av 120 väl beväpnade qvinnor. På en barrikad fans liket efter en ung qvinna i nationalgardesuniform.

Huru många av dessa Paris’ furier, hvilka dref omkring och mördade officerarne, förgiftade soldaterna och tände eld på husen, som under striderna blefvo dödade, känner man icke; men 850 voro bland ransakningsfångarne, och bland dem funnos omkring 350 som voro lösdrifverskor, levande endast för synd och brott. Bland dessa fångar voro äfven 650 barn.”

Den skildringen står att läsa sid 227/8 i Victor Kleen, Kommunen. Insurrektio-

nen i Paris 1871. P. A. Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1876. Jag ser nu att den just getts ut på nytt av British Library i deras serie Historical Print Editions.

Den finns på nätet (till exempel Adlibris) för cirka 210 kronor.

Det är en utmärkt bok att läsa just för att den rätt exakt återger den dåtida borgerliga synen på skeendet och Kommunen. Det är det parisiska slöddret som rest sig samman med allsköns utlänningar. Dock som svensk kan man vara nöjd: ”I april 1871 såg förf. bland Kommunens nitiske anhängare en och annan af våra skandinaviska bröder från andra sidan Öresund, men hade nöjet att varken se eller höra någon Kommunen tjänande svensk.” (S. 231.)

I ORDVAL HAR denna borgaruppfattning av Kommunen förändrats. Det är mindre troligt att man nu om den banbrytande realistiske målaren Gustave Courbet (vald ledamot av Kommunen) kan läsa: ”Courbet, 52 år gammal, var en för talang och i synnerhet för cynism omtalad målare af mestadels obscena taflor.”

(S.157.) Men den officiella sanningen, akademisk som populär, är nu som då styrd av klassintresset. Se uppslagsordet ”petrolös” i Svenska Akademiens Ordbok från 1954: ”eg. om de kvinnor som under Pariskommunen 1871 härjade Paris med mordbrand o. som därvid använde petroleum (fotogen) till hjälp vid antändandet; äv. allmännare, om mordbrännerska (som anstiftar mordbrand i politiskt syfte).”

Det verkliga historiska skeendet var annorlunda. Visst brann det i Paris sista

Den socialistiske och revolutionäre tecknaren Moloch (Hector Colomb 1849–1909) redovisar i bild massmördandet efter Kommunens fall.

– Till hans excellence herr Thiers , chef för den verkställande makten i landsbygdsrepubliken.

– Bravo Adolphe (Thiers)!

– Vilhelm (den tyske kejsaren) är inte annat än en klåpare!!!

veckan i maj 1871. Men dels på grund av artilleribeskjutningen från Versaillestrupperna och dels för att Kommunen sökte hindra deras framryckning. ”Petrolöser... som härjade Paris med mordbrand” är ett propagandapåhitt som blivit gängse akademisk sanning.

DEN SOM VILL se närmare på hur den

härskande klassen skyler sina brott kan läsa hur det finländska inbördeskriget 1918 skildrades. Den verkliga terrorn, den vita och mannerheimska, mörklades. Det blev först en åttio år senare sanningen började krypa fram också på officiellt håll. Först nu länge efter det Kenya officiellt blev fritt börjar den brittiska

terrorn under kriget mot Mau-Mau för mer än sextio år sedan sippra fram ur de officiella lögnerna.

Den som vill läsa en samtida skildring – om misstag och allt – från vårt håll bör läsa Lissagarays historia om Kommunen i den version som hans dåvarande partner Eleanor Marx översatte och han i samråd med henne utökade med ett hundratal sidor.

JUST UR LISSAGARAYS BOK (översatt av

Fr. Sterky, utgiven av ”Socialdemokratiska arbetarpartiets norra distrikt” 1891) vill jag citera det då som i dag typiska han som ögonvittne beskriver: ”Söndagen den 28 maj blefvo vid

pass 50 fångar skjutna vid märiet i 11:te arrondissementet. Med fara att bli igenkända gingo vi fram till liken, som lågo utsträckta på trottoarerna., drifvna som vi voro icke af ovärdig nyfikenhet, utan af bitter fordran att få veta sanningen.

Där låg en kvinna med upplöst klänning.

Tarmarna hängde ut ur hennes sönderslitna underlif, och en marinfusilier höll på att roa sig med att peta fram dem med sin bajonett. Officerarne, som funnos två steg därifrån, gjorde ingenting för att hindra honom. För att vanära liken hade segrarne fäst på deras bröst lappar med orden: ”Mördare, tjuv, sup-ut” m.m. På några hade de stuckit buteljhalsar i munnen.” (S, 403.). ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

»

Usla argument för Natomedlemskap

N

atos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen besökte Folk och Försvars konferens i Sälen i januari. Några dagar tidigare hade ÖB och försvarsministern informerat svenska folket om att våra stridskrafter räcker till för att försvara oss mot ett angrepp som riktas mot ett specifikt område av landet bara under en vecka.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt om våra politiker ställer sig frågan om det skulle vara bättre för Sverige att ansluta sig till Nato.

I BÖRJAN AV 1990-talet började regering och riksdag riva sönder den säkerhetspolitiska formel som vårt land hyllat under hela efterkrigstiden, nämligen alliansfrihet i fred syftade till neutralitet i krig. Sverige anslöts 1995 till EU, något som innebar en säkerhetspolitisk omvälvning. Som EU-medlem har Sverige 2009 utställt ett löfte om solidaritet, även militärt, med övriga EU-medlemmar.

Regeringen och riksdagen har förklarat att Sverige inte kan stå passivt om en annan EU-medlem eller ett nordiskt land skulle utsättas för angrepp.

Till råga på eländet har Sverige nedmonterat försvaret, avskaffat värnplikten och skickat en del av de knappa resurser vi har kvar till Afghanistan och andra fjärran länder. Sverige har alltså försatt sig i den säkerhetsmässigt sämsta tänkbara positionen. Utan att ha stöd från någon militärt allierad har vi utlovat militärt stöd åt andra i händelse av att dessa skulle angripas. Hur det nu skulle gå till, när vi inte ens har något eget försvar.

Fogh Rasmussen underströk att Sverige inte kan räkna med hjälp från Nato i händelse av angrepp. Frågan är emellertid om vi skulle vara bättre ställda som Nato-anslutna.

I Nato-traktaten artikel 5 finns den fib 46

Till råga på eländet har Sverige nedmonterat försvaret.

centrala bestämmelsen: ”Parterna överenskommer att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall anses som ett väpnat angrepp mot dem alla; och följaktligen överenskommer de att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, envar av dem kommer att, under utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 av FN-stadgan, bistå den part eller de parter som sålunda angripits genom att, individuellt och i samförstånd med övriga parter, genast vidta åtgärd som den bedömer nödvändig, inbegripet bruk av väpnat våld, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.”

VID LÄSNINGEN bör man fråga sig på vilket sätt förevaron av väpnat angrepp är tänkt att konstateras. Eftersom det varken i artikel 5 eller på annat ställe i fördraget anges i vilka former så ska ske, måste man dra slutsatsen att det är varje ansluten stat som själv bedömer om det som inträffat ska klassificeras som ett väpnat angrepp på en avtalspart.

Visserligen etableras genom artikel 9 ett råd (North Atlantic Council, NAC) som har till uppgift att överväga hur fördraget ska genomföras, bland annat åtgärder som avses i artikel 5. Men i rådet ska alla medlemsstater vara företrädda, och i brist på andra föreskrifter i avtalet blir det alltså inget beslut i rådet om inte alla enas därom.

Avsaknaden i traktaten av bestämmelser om verkligt överstatligt besluts-

fattande får därför betydelse för den hjälp som en angripen medlemsstat kan påräkna. Som man kan se i art. 5, är det varje enskild medlemsstats suveräna rätt att själv ta ställning till vad den vill göra (”vidta åtgärd som den bedömer nödvändig”). Visserligen ska det som görs bli utfört ”i samförstånd” med de övriga.

Men om en stat har en annan uppfattning än de andra om situationens karakterisering eller om vad som bör göras, finns det ingen möjlighet enligt Natofördraget att med majoritetsbeslut förplikta den att göra som flertalet önskar.

Sannolikt återspeglar detta USA:s behov av handlingsfrihet i den situation då fördraget träffades 1949. Det finns inte skäl att tro att någon annan av medlemsstaterna heller skulle vara beredd att underkasta sig majoritetens beslut att ställa sina stridskrafter till förfogande i en kritisk situation.

DETTA HAR SJÄLVFALLET den allra största betydelse för värderingen av den säkerhet som en anslutning till Nato skänker en stat. En angripen medlemsstats vädjan om hjälp enligt fördraget kan, beroende på det politiska läget i världen, bli bemött på ett sätt hos alliansbröderna som den angripna kanske inte räknat med. Tycker de andra exempelvis att angreppet inte bör bedömas som ett angrepp, eller vill de inte ställa upp om inte USA gör det, kan enligt traktaten den angripne bli utan hjälp.

Så förhåller det sig med den ”garantin”.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem.

Motioner till föreningen Folket i Bild/Kulturfronts ordinarie stämma Lördagen den 20 april 2013 kl 10 – 16, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Motioner till stämman ska vara styrelsen tillhanda senast 23 februari 2013.

Medlemmar har närvaro- och yttranderätt.

Årsmöte för FiB/K Göteborg

FiB/K Göteborg har årsmöte i HSB-lokalen, källarplanet, Trädgårdsgärdet 140 i Angered lördagen 23 februari kl 13. Sedvanliga årsmötesförhandlingar. (Buss 75 går från Angered Centrum.)

Årsmöte för FiB/K Stockholm Kallelse till årsmöte i FiB/K Stockholm Tid: Onsdag 20 februari 2013 kl. 18:00 – c:a 20:30 Plats: FiB/K:s lokal på Bondegatan 69, nb

Mötet inleds av Brita Ring som talar om ”Makten över berättelsen. Finns oberoende media?”

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSILLUSTRATION:

Axel Hugmark

MEDARBETARE

Axel Hugmark, Hans Isaksson, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Stefan Ljung, Hans O Sjöström, Nils Lundgren, Bjarne Isacson, Lars-Ivar Juntti, Margareta Zetterström, Lisa Forsberg, Kjersti Bosdotter, Eric Pousette, Hans Tollsten, Ulla Grytt, Robert Nyberg, Carin Åberg, Losita Garcia, Torsten Rönnerstrand, Gunnar Olofsson, Jan Bergsten, Olof Rydström, Agneta Willans, Åke Kilander, Stefan Estby, Charlie Aronsson, Stefan Teleman, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Hans Lindström

Prenumerera!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera Nästa nummer kommer 14 mars. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Hans O Sjöström.

REDAKTÖR: Stefan Ljung.

LAYOUT: Björn Folke Johansson.

KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Tom Carlson, Solveig

Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2013.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se