FiB02-2014 by Folket i Bild Kulturfront

GENTRIFIERINGEN

KAMPEN OM HÖGDALEN

ULF NILSSON En äkta folkbildare som väcker nyfikenheten SANJAY KAK Indisk dokumentärfilmare som filmar motståndet NOVELL Deckare i Gotlandsmiljö av Erik Haking Folketibildtvå201449 kr

Red.

INNEHÅLL

Vart ska alla ta vägen?

Månadens SATIRARKIVET.SE

DET STORA REPORTAGET i detta nummer handlar om Högdalen, en förort i södra Stockholm, som precis som de andra 50-tals-förorterna Farsta och Vällingby är en ABC-stad – ABC står för Arbete, Boende och Centrum. Högdalen är kanske mest känt runt om i Sverige som artisten Joakim Thåströms uppväxtort. Även om Thåström sjöng om att det ”finns inget att göra i den här trista förorten” så är och var Högdalen en mycket välplanerad förort, det vill säga färdigplanerad med små möjligheter att göra tillägg i efterhand. NU STÅR DOCK Högdalen inför en mas-

siv omvandling när tusentals bostäder ska byggas. De enorma byggplanerna är orsak till olika känslor hos boende och butiksägare i Högdalen. En del känner hopp och en del känner oro och ilska. En av de arga och oroliga är Ulrika Dahl från nätverket Linje 19. – Det pågår en statushöjning i Högdalen där kommunen, privata fastighetsägare och centrumägaren vill byta ut människorna mot en mer köpstark grupp. Folk är rädda för att inte ha råd att bo kvar, säger hon. Oron leder osökt till en fråga. Alla som inte är köpstarka. Alla som inte har råd med en insats på miljoner för en lägenhet, som inte bedöms som kreditvärdiga. Alla som inte har råd med en månadshyra på över 10 000 kronor. Alla som inte ens ges möjligheten att teckna ett hyreskontrakt, eftersom de har för osäker inkomst. Vart ska alla de ta vägen? Läs reportaget och hör av dig på red@fib.se. Berätta vad du tycker om dagens bostadspolitik i Sverige och hur du skulle vilja att den såg ut.

stefan ljung, redaktör fib 2

43 4

Sverigebilden

Noterat

Krönika

JordenRunt

Insändare

Ukraina

Iran

Recensioner

Film

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

6 Intervju: ULF NILSSON. Ulf Nilsson är en sann folkbildare. Som representant för FNL-grupperna åkte han, 25 år gammal, för första gången till Kina, Vietnam och Laos. Då visste han inte att Asienresorna skulle bli hundratals – som reseguide.

Sverige: HÖGDALEN. Stockholmförorten befinner sig omvandling med stora byggplaner, som både lockar och oroar. Oro för vart alla som inte har råd ska ta vägen.

Krönika.

FRED VARJE DAG I 200 ÅR? NU PÅSTÅS ATT Sverige haft fred i 200 år. I Uppsala

Intervju: SANJAY KAK. Den New Delhi-baserade dokumentärfilmaren Sanjay Kak har nyligen gjort filmen Red Ant Dream.

Novell: GLOSON. Erik Haking har författat en deckare i Gotlandsmiljö. Kristina Eriksson har illustrerat.

Foto: PER BJÖRN. Fotografen Per Björn ställer ut bilder från sin dokumentation av 1970-talets hippiekultur i Farsta.

anordnas seminarier, konserter, föredrag med mera, alla med temat Sveriges 200-åriga fred. I Upsala Nya Tidning kostas på helsidesannonser med reklam för olika evenemang. Men Sverige har inte haft fred i 200 år. Försöken att lura i Sveriges folk detta är rent bedrägeri. Styrande låtsas inte om att Sverige 2001 gick med i Natos krig i Afghanistan. Detta krig har pågått i tolv år. De svenska förlusterna är ganska små. Hur många afghaner de svenska soldaterna har haft ihjäl är okänt eftersom alla militärens rapporter är hemligstämplade. ”Anders”, svensk soldat i Afghanistan och specialutbildad i prickskytte säger i DN: ”Sverige erkänner ju knappt att vi är i krig”. Hans stridskamrat ”Martin”, specialist på räder och närstrid, säger att de svenska förbanden 2010 var i strid fyra–fem dagar i veckan. Det svenska kriget har sålts in som något slags polisaktion för att upprätthålla ordningen eller rent av en biståndsinsats eller ett försök att hjälpa afghanerna att bygga en stat. Om det fanns någon sanning i detta de allra första åren så var det definitivt inte sant efter 2004 då den ledande ockupationsnationen i Afghanistan – USA – på allvar började jaga ”insurgenter”. DET OFFICIELLA SVERIGE slår nu på trumman. Den

200-åriga freden ska firas. I Uppsala publicerar lokalpressen helsidor med evenemang – föredrag, konserter, utställningar med mera. ”Vara i fred – varje dag sedan 1814” lyder det övergripande mottot för evenemangen. ”Under 2014 kommer vi att utgå från olika teman och ta reda på vad fred faktiskt är”, skriver arrangörerna där man finner Uppsala kommun, Uppsala universitet, Upplands lokaltrafik, Best Western Hotel för att nämna några. Ett tips om ni vill veta vad fred är – åk inte till Afghanistan! Där hjälper Sverige amerikanerna i ett krig som precis som Irak handlar om olja och gas.

DEN SOM VILL ha en grundlig redogörelse för den svenska

krigsinsatsen kan läsa Lundaprofessorn Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu. Boken rekommenderas dock icke för dem som vill fortsätta att invaggas i tron att Sverige haft fred i 200 år. ”I fred. Varje dag sedan 1814.” Så lyder mottot för fredsaktiviteterna under jubileumsåret. Är de svenska soldaterna i Afghanistan inbjudna? peo österholm fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat. Partiledare blottar själen i terapisoffan.

ILLUSTRATION mare toomingas

VÄLKOMMEN TILL UTDELNINGEN AV JAN MYRDALS STORA PRIS - LENINPRISET och Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset Fri entré - alla välkomna till Varbergs Teater den 12 april 2014!

Jan Myrdals stora pris - Leninpriset. Jan Guillou “I sin långa journalistiska och litterära gärning har Jan Guillou envist, grävande, rakryggat och målmedvetet gått sin egen väg. I samhällsdebatten har han olydigt och alltid mot överheten hanterat - och hanterar - grundläggande samhällsfrågor, svenska som internationella. Genom sitt engagemang, bland annat mot rasism och främlingsfientlighet, har han i Sverige nått en unik position som folkbildare och opinionsbildare. Hans stora skönlitterära verk lockar ständigt nya samhälls- och historieintresserade, också mindre vana, läsare.“

Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset. Eija Hetekivi Olsson “Eija Hetekivi Olsson har i boken Ingenbarnsland gett röst och språk - ett ursinnigt och omtumlande nyspråk - åt ett maskrosbarn och hennes uppväxt i det moderna göteborgska klassamhället.”

Välkommen till prisutdelningen, lördagen 12 april kl 13.00 på Varbergs teater. Boka övernattning lördag-söndag på Hotell Gästis med prisutdelning, bad, fest och frukostbuffé. För övernattning inklusive program gäller för Jan Myrdalsällskapets medlemmar 950: -/person i enkelrum och 800: -/person i dubbelrum. Samma pris gäller för medlemmar som vill lägga till övernattning fredag-lördag och/eller söndag-måndag. Från bussparkeringen framför slottet på Skeppsbron avgår vår specialchartrade buss fredagen den 11 april kl 13.00 med hemresa söndagen den 13 april kl 11.00. Pris för 2 övernattningar (inklusive resa, middagsbuffé fredag kväll, frukost lördag, prisutdelning, bad och fest samt frukost söndag morgon) 2350: -/person i enkelrum och 2150: -/person i dubbelrum. Boka direkt till Hotell Gästis 0340-180 50. Ange bokningsnummer 32561. Läs mer på Jan Myrdalsällskapets hemsida.

Jan Myrdalsällskapet www.janmyrdalsallskapet.se

Gå med i Jan Myrdalsällskapet Årsavgift 200:-, 100:- för studerande, arbetslösa och pensionärer. Sätt in på plusgiro: 49 80 41-3.

fib 5

INTERVJU Ulf Nilsson sittande på typisk kinesisk pall i staden Lushi nära Shanghai.

fib 6

Ulf – en äkta folkbildare

Ulf Nilsson. Guide &reseledare. Så står det på namnskylten. Bakom den döljer sig en snart 35-årig reseledargärning med ett hundratal resor till Kina. Ett tjugotal till Vietnam. Ett tiotal till Laos och Kambodja. Och ett oräkneligt antal i Småland med omnejd.

TEXT solveig giambanco FOTO mats harrysson

et här är min tredje resa med Ulf och hans pionjärresa till Tibet. De tidigare gick till Vietnam och Kina. Så snart bussen har lämnat flygplatsen börjar Ulf berätta. Om landets historia. Om det vi ser utanför bussfönstret. Allt för att hålla jetlaggade passagerare vakna. Som han säger: Det var inte utlovat vare sig sovmorgnar eller paraplydrinkar på den här resan. Nej att resa med Ulf, eller Wolf, som han kal�las av de kinesiska lokalguiderna, betyder att vara alert. Han har en avundsvärd förmåga att omvandla sitt kunnande till hanterbar och begriplig information. Och en äkta lust att berätta. Med sina årligen återkommande resor till Kina och Vietnam har han varit ögonvittne till de snabba och omvälvande förändringarna. BERÄTTARLUST. Ulf Nilsson är en sann folkbildare.

Han läser allt han kommer över i ämnet, följer med i medierna. Informerar oss på morgonen vad som sagts på tv-nyheterna eller stått att läsa i tidningen. De första åren skrev han dessutom mycket utförliga dagböcker, som han ibland citerar ur. Nu blir det mest fakta i anteckningsboken han alltid bär i bröstfickan på skjortan. – Historia och geografi var mina bästa ämnen i skolan. Min syster brukar berätta att jag redan som tioåring kom hem och krävde att samtliga i familjen skulle sätta sig och lyssna. Jag ville berätta. Jag hade varit med om något, lärt mig något nytt. Jag har hört mig själv och de andra medresenärerna fråga Ulf, pocka på hans uppmärksamhet, undra över stort som smått. Tröttnar du inte?

Vi gjorde en avstickare till Laos. Jag hade akut magsjuka och vräkte i mig kolpulver som knastrade mellan tänderna och knep ihop. /Ulf Nilsson

– Nej, nästan aldrig. Jag tycker att det är så vansinnigt intressant att berätta och tycker om frågor om till exempel Sven Hedin eller Dalai Lama, frågor som är aktuella nu när vi är i Tibet. Det är roligt att knyta ihop historien, dra paralleller med Sverige och Småland. Världen hänger ihop. EN SLUMP. På hotellet i Lhasa berättar Ulf hur det

började. Det var ren slump att han blev reseledare. Inget han planerat eller drömt om. – Jag var aktiv i FNL-grupperna, satt i förbundsstyrelsen och deltog i en delegation till norra Vietnam våren 1975. Kriget var i sitt slutskede så vi kom aldrig ner till södern där striderna var hårda. Vi åkte från Stockholm till Helsingfors, sedan till Moskva och därifrån med transsibiriska järnvägen till Peking och därifrån flög vi till Hanoi. Returresa till Peking med tåg och så transsibiriska hem igen. Det var en tågresa det! STARKA INTRYCK. Hans första resa utanför

fib 7

INTERVJU Ulf Nilsson på plats i Kina tillsammans med resenärer och lokalbefolkning.

Europa, som tjugofemåring, gjorde ett starkt intryck. – Vi gjorde en avstickare till Laos. Jag hade akut magsjuka och vräkte i mig kolpulver som knastrade mellan tänderna och knep ihop. Tänkte att det var nog enda gången jag kommer till Laos. En vanlig föreställning på den tiden var att det i Vietnam, Laos och Kina rådde svält och apati. Men så var det inte i något av länderna, hävdar han bestämt. Ankomsten till centralstationen i Peking, efter en vecka i en kupé på transsibiriska, kommer han ihåg än i dag. Det var anslående. Ett jätteporträtt på Mao och, som han tyckte, miljontals kineser, likadant klädda som rörde sig utanför stationen. Och ett stort lugn. KINARESOR. Efter Vietnamkrigets slut gick Ulf med i Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, som det hette då. – Jag bildade en lokalavdelning i Olofström där jag arbetade som verkstadsmekaniker på Volvo. 1978 blev jag medbjuden på en resa till Kina. Klart

fib 8

jag tackade ja och fick tre varma veckor i Kina. Reformarbetet efter Maos död hade påbörjats och man talade om att satsa på turism. Per Camenius, då chef för Svensk-kinesiska resebyrån, var med på resan. Han ringde upp Ulf 1980 och bad honom leda en grupp Kinaresenärer. Det fanns ett uppdämt behov av Kinaresor och fler grupper än ledare. Det var inte självklart att tacka ja. Reseledarjobbet var inget Ulf hade tänkt på eller tyckte sig kunna. Men han slog till. – Per Camenius är en person jag gärna lyfter fram. Utan honom satt jag inte här i dag. Ulf arbetade som reseledare på deltid, varvat med verkstadsarbete, fönsterputsning och annat. Från början av nittiotalet blev det heltid och fyra– fem resor till Östasien om året. I stället för att dra ner har han lagt till; Tibet och nästa år Burma. GUIDEEXAMEN. Nu i Tibet talar han om allt från geologi, buddhismens olika inriktningar, månggiftet på landsbygden och begravningsriterna till

satsningarna på solceller, vindkraft och utbyggd infrastruktur i form av järnvägar, flygplatser och vägar. Ulf arbetar också som reseledare i Sverige och Småland i synnerhet. År 1981 stötte han ihop med en gammal klasskamrat på Storgatan i Växjö. De småpratade som man gör och han nämnde att han vid sidan om annat också var reseledare. – Då ska du bli medlem i vår nybildade förening för guider i Kronoberg, tyckte hon. Och det verkade ju intressant. Jag deltog i en kurs för länsguider och en gick igenom ett examensprov, som jag klarade bra. Så kom telefonsamtalet. Jag minns att jag drog efter andan. Ett nytt vägval. Skulle jag åta mig detta också? VARIATIONSRIKT. Svaret blev ja. Därför är han se-

dan dess en efterfrågad och kunnig guide i Vilhelm Mobergs författarskap och hembygd liksom till Glasriket och Dacke-land. Han arrangerar årliga resor åt en förening i Hultsfred som läser in sig på ett specifikt landskap. Med utgångspunkt från deras önskemål sammanställer Ulf en variationsrik resa. Det betyder att han ordnar boende och matställen, letar reda på trevliga vägar, platser att besöka. Han föreläser på högskolan i Växjö, i pensionärsföreningar och föreläsningsföreningar. Dessutom marknadsför han sina resor till Asien på möten i Småland och Blekinge genom att berätta och visa bilder. Höst- och vinterresor till Asien och våren och sommaren i Småland! – Baksidan av jobbet är att det är ensamt, trots alla människor som jag träffar varje dag; resenärerna, platsguider, hotellpersonal. Jag har inga arbetskamrater. Arbetet är definitivt mer än ett året runtoch heltidsarbete. Inkomsten står inte på något sätt i proportion till den tid jag lägger ner på att läsa, förbereda, efterarbeta. Omkring 22 000 kronor i månaden i genomsnitt. Före skatt. Det är uppskattningen från deltagarna som gör det hela värt. KONTROVERSIELLA. Ulf har haft tur. Inga allvarliga

missöden har inträffat under resorna. Hans värsta mardröm, att själv bli sjuk under en resa, har bara inträffat en gång. En halv dags frånvaro med halva gruppen som hade råkat ut för samma magåkomma.

Länderna i Asien är på många sätt kontroversiella. Folk har uttalade och starka åsikter. Ulf är tydlig, rak och vänlig. – Jag försöker ge en allsidig bild, men jag framför alltid min egen uppfattning och då framgår det nog var jag står. Jag tar inte strid, utan följer mitt samvete. Det är faktiskt ytterst sällan som det har uppstått någon konflikt med en resenär. Överlag har deltagarna mer resvana i dag. Och de drar sig inte för strapatser och att bo litet enklare som det till exempel blir på Tibetresan. Dagens resenärer skiljer sig från dem han mötte på 1980-talet. – Då var det Kinaentusiaster av allehanda slag; gamla missionärer, de som var fascinerade av landet i allmänhet, de som beundrade Mao. Resorna var betydligt dyrare och många hade sparat länge.

Ulf Nilsson arbetar återkommande som reseledare för Kinaresor.

DRÖMRESA. Jag påminner honom om Solbritt från

Kinaresan. Hon hade drömt om Kina ända sedan hon var mycket ung. Nu var hon i 70-årsåldern. Vi stod på däck på båten som tog oss mellan Sockertoppsbergen i södra Kina och småpratade. Det var inte bara hennes första resa till Kina. Det var också första gången hon flög. – Jag kommer ihåg henne mycket väl. Jag kände ett stort ansvar att förvalta hennes dröm, att ge henne det hon hoppades på. Jag vet att han lyckades. ■ ■ fib 9

Krönika.

En riktig Norénjul O TEXT margareta zetterström

m jag avslöjar att sistlidna jul för min del var en riktig Norénjul tror nog de flesta läsare att mina helgdagar präglats av idel uppslitande familjegräl och neurotiska uppgörelser.Så var inte alls fallet. Snarare tvärtom, eftersom jag nyligen upphöjts till farmor och under julen hade lyckan att få fira Kristi födelse tillsammans med ett sex veckor gammalt gossebarn. Norénjul var det likafullt — men i den betydelsen att min läsning under detta jullov (ja, jag räknar fortfarande tidens gång i höstterminer och vårterminer med mellanliggande lov, trots att det nu var länge sedan jag slutade skolan) nästan uteslutande ägnades Lars Noréns tegelstenstjocka roman En dramatikers dagbok. Jag har tidigare läst den första delen, den som omfattar åren 2000– 2005. Och nu var det alltså dags för nästa del, omfattande åren 2005-2012.

SOM BEKANT BESTÅR varje del av bibeltunna, onumrerade sidor, uppskattningsvis nära tvåtusen per del. Varför tar man sig då besväret att plöja dessa tegelstenvolymer, om de nu är så undermåliga och fyllda med rent skvaller och giftiga personpåhopp som många kritiker hävdat? Innan jag besvarar denna fråga vill jag bara påpeka att det här inte är en recension utan enbart en personlig redovisning av en läsupplevelse. Och eftersom många FiB-läsare (för att uttrycka sig lite fördomsfullt) kanske behöver en politisk motivering för att gripa sig an en ny bok vill jag först som sist påpeka att Lars Norén inte är någon politisk idiot och heller inte allmänt reaktionär eller medelklassputtrig. Även om han gladeligen köper en rock för tjugotusen kronor och äger en stor gård på Gotland är han, åsiktsmässigt, en vänstermänniska som hatar kapitalismen och de växande klyftorna i samhället. Så här skriver han om finanskrisen hösten 2008: ”Jag tror att många har varit medvetna om att den här dagen skulle komma, men ingen hade anat fib 10

att det skulle ske så snabbt och att de själva inte skulle undkomma den. Jag längtar efter en ny kommunism, en kommunism av frihet, ledd av inga ledare, av oss själva. Det finns ingen annan utväg för oss än kommunism, hur än föraktets kolportörer fördömer den. I lika hög grad som kapitalismen beror dess innehåll på de människor som bär upp den.” Så här beskriver han två år senare sin egen position: ”Jag kommer alltid att skriva underifrån, nedifrån, var jag än hamnar och var jag än befinner mig, sönder och samman. Det här landet som jag bor i styrs nu sedan några år av socialdarwinismens parti. De sår vind. Det bryter sönder barmhärtigheten. Vad man än visar dem fortsätter de att hävda att de inte riktigt har bilden av att deras politik ökar avgrunden mellan de allt rikare och de allt fattigare, att inkomstskillnaderna helt enkelt slår sönder samhället. Och 2012 ger han denna bild av tidsandan och kulturklimatet: ”Dagens Nyheters kultursidor blir allt vidrigare. De skriver som om de efter decennier av förtryck äntligen kunde säga det de innerst inne tycker, framförallt om vänstern och dess förmenta hegemoni. Därav atmosfären av klasshat och förakt. Å andra sidan frågar jag mig själv vad jag har för rätt att ens i mitt inre föreställa mig att jag skulle företräda några av de förtryckta när jag är så långt ifrån att dela deras ständiga villkor. Men jag vet i varje fall vilka det är som jag inte representerar. Jag vet att vi delar samma fiender, eller fiende.” VARFÖR LÄSER DÅ JAG NORÉN? För de politiska kommentarernas skull? Nja,

kanske snarare för att litteratur är ett oslagbart sätt att blicka in i andra människors inre och för att denne författare genom sitt storskaliga dagboksprojekt öppnar dörren till en för mig främmande värld, en annan människas sätt att brottas med livet och tillvaron: i detta fall en åldrande konstnär, en internationellt framgångsrik dramatiker som med sina professionellt slipade känslospröt registrerar det som händer honom i privatlivet och i arbetet som regissör och författare. Sjukdomar, ålderskrämpor, vantrivsel i kulturen och samhällslivet, relationer till arbetskollegor, vänner och familjemedlemmar, kärlek och äktenskapsgnissel, reaktioner på världshändelser och svenska samhällsproblem. Allt bildar en fascinerande och suggererande helhet. Man formligen dras in i berättelsen och uppfattar inte alls dess längd som ett problem.

OCH SÅ FINNS JU där det kanske finaste av allt: den stora kärleken till det nya

barnet, dottern Sasha, som författaren får vid en ålder när andra människor går i pension. Jag tror mig faktiskt aldrig ha läst någon manlig författare skildra känslorna till sitt eget barn lika gripande och starkt som Norén. Där trampar han i Strindbergs fotspår, trots att han i övrigt inte säger sig uppskatta denne sin föregångare i självbekännarbranschen. Så jag önskar även andra läsare många goda Norénhelger! ■ ■

JordenRunt. TEXTER lisa forsberg

STORBRITANNIEN

Blair-arrestering belönas

ISRAEL

Har råd med Thatcher men inte med Mandela

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har fått utstå en hel del kritik för sitt beslut att inte närvara vid den minneshögtid som hölls för att hedra Nelson Mandela kort efter dennes död i december förra året. Engelska dagstidningen The Independent rapporterade om beslutet under en rubrik som löd ”Benjamin Netanyahus vägran att närvara på Nelson Mandelas minneshögtid vittnar om Israels växande isolationism”. Artikelförfattaren uttrycker viss skepsis inför den ursäkt som Netanyahu angav för att utebli – att resan till Johannesburg skulle bli för dyr, och påpekar att den israeliske premiärministern inte direkt har gjort sig känd

för att måna om att israeliska skattepengar används sparsamt. I artikeln påpekas även att Netanyahu så sent som i april förra året spenderade 1 347 000 kronor på ett flyg som utrustats med en specialdesignad sovkabin som gjorde att han kunde anlända till Margaret Thatchers begravning i London pigg och utvilad. Att Netanyahu föredrar Thatcher framför Mandela torde dock inte vara något som förvånar. Thatcher-regeringen och Israel var två av den sydafrikanska apartheidregimens allra trognaste bundsförvanter, och Israel förblev apartheidregimen trogen fram till dess fall.

USA

Krigsslut påverkar Guantanamofångarnas status Amerikanska Washington Post publicerade nyligen en förstasidesnyhet under rubriken ”Afghanistankrigets kommande slut gör Guantanamofångars juridiska status osäker”. Nyheten är att man inte tidigare tänkt på att de människor som hålls fångna i Guantanamofängelset klassificeras som krigsfångar. Under normalt rådande rättsliga regler kan människor bara fängslas efter att ha dömts som en del av en rättslig process. Krig skapar undantag från de rådande reglerna, som gör att man kan hålla krigsfångar inspärrade utan en sådan process.

Hamdi mot Rumsfeld, ett av de viktigaste rättsfallen som rör Guantanamo, slog dock fast att detta bara gäller så länge den konflikt under vilken krigsfångarna tillfångatogs pågår. Anledningen är att syftet med att hålla den här kategorin människor inspärrade inte är att utdöma ett straff (och det har man inte heller gjort, eftersom fängslandet inte föregåtts av en rättsprocess), utan att hindra dem från att deltaga i den pågående väpnade konflikten. När Afghanistankriget tar slut, försvinner därför också den juridiska grund på vilken Guantanamofångarna hålls inspärrade.

Den engelska bartendern Twiggy Garcia har fått en belöning på motsvarande 25 000 kr för sitt försök att göra en medborgerlig arrestering av Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair. Belöningen hade utfästs på hemsidan ”Arrest Blair” (http://www.arrestblair.org), som har skapats av den brittiske författaren George Monbiot i syfte att ”hålla frågan – och minnet av dem som har dödats – vid liv, och sätta tryck på att internationell rätt efterlevs av de mäktiga likväl som de maktlösa”. Garcias arresteringsförsök ägde rum 17 januari i år på en restaurang i Tramshed i östra London, där Blair vid tillfället åt middag tillsammans med familj och vänner. Garcia, som jobbade i restaurangens bar den aktuella kvällen, gick då han fick syn på Blair fram till den före detta premiärministern, lade resolut sin hand på hans axel och förklarade att han härmed arresterat Blair för att denne initierat ett oprovocerat anfallskrig mot Irak. Garcia erbjöd Blair att följa med honom till närmaste polisstation för att svara på anklagelsen. Blair kontrade med att fråga om Garcia inte snarare borde bekymra sig över situationen i Syrien, varpå Garcia svarade att han prioriterade det som för tillfället fanns inom räckhåll. Summan Twiggy Garcia fick motsvarar bara en fjärdedel av ”Arrest Blair”-rörelsens nuvarande tillgångar – så det finns belöningspengar kvar att hämta för den som får syn på Tony Blair. fib 11

Sverige. NÄTVERKET LINJE 19: ”FOLK ÄR RÄDDA FÖR ATT BEHÖVA FLYTTA FRÅN HÖGDALEN”

Förortsförvandling Mer stadskänsla, ortens högsta hus och 350 nya bostadsrätter. Så ska innerstadsborna lockas till Högdalen, en förort i södra Stockholm, när området förtätas med nästan tre tusen bostäder fram till 2030. Men boende i den gamla ABC-staden reagerar med ilska. – Det pågår en statushöjning i Högdalen där kommunen, privata fastighetsägare och centrumägaren vill byta ut människorna mot en mer köpstark grupp. Folk är rädda för att inte ha råd att bo kvar, säger Ulrika Dahl från nätverket Linje 19. TEXT johanna lundqvist FOTO oda hodlekve lystrup

fib 12

n pappa drar en treåring i overall i en röd pulka och en hund har gjort spår i snön. Annars är det stilla vid Fria Teatern som sedan 1979 ligger i den gamla skolan mitt emot simhallen i slutet av Högdalens centrum. Om några år kan i stället Högdalens högsta hus stå här. För drygt ett år sedan röstade stadsbyggnadsnämnden i Stockholms stad igenom en startpromemoria för planläggning av 350 nya bostadsrätter i Högdalens centrum, och i höstas bjöds allmänheten in till ett samråd på teatern där planen visades upp. – Mycket kan hända längs vägen, men om allt går som det ska kommer vi att bygga åtta hus på platsen. Tre av dem blir punkthus där det högsta är 16 våningar. De övriga blir lägre fyra- eller femvåningshus som kommer att rama in det stråk som tidigare har varit en skymd del av centrum, berättar Lina Brantemark som representerar KF Fastigheter och Veidekke Bostad, som köpte marken av staden år 2010. FÖRTÄTNING. Samma år som försäljningen gick igenom antog stadsfullmäk-

tige i Stockholm en plan där Högdalen pekas ut som en av tyngdpunkterna i Söderort. Staden slår fast att det i Högdalen finns god tillgång till service och en närhet till kollektivtrafiken, och att området ska utredas för en mer omfattande förtätning. Även ägaren till Högdalens centrum ingår tillsammans

Ulrika Dahl och Steven Cuzner från nätverket Linje 19 ser en pågående statushöjning i Högdalen. – Det finns en agenda för området som innebär att politiker tillsammans med privata fastighetsägare och centrumägaren bereder det för personer från innerstaden, säger Ulrika Dahl.

fib 13

SVERIGE

Flera butiker har fått slå igen sedan Citycon tog över och handlare kämpar med skyhöga hyror

med områdets privata fastighetsägare i ett projekt som vill lyfta centrum. Våren 2012 startades Bo i Högdalen, ett samarbete mellan Citycon, det finländska fastighetsbolaget som köpte centrumet ett år tidigare, tillsammans med Granen Fastighetsutveckling som har byggt drygt 130 bostadsrätter vid Högdalens tunnelbana, och de nya fastighetsägarna i området: KF Fastigheter och Veidekke Bostad. I beskrivningen av projektet, som är en del av satsningen Söderortsvision och har utformats av Stockholms stad, står det att man i en ansiktslyftning vill ta de första stegen mot ett attraktivare och tryggare Högdalen. – Det finns en agenda för centrumet och det är inte särskilt svårt att se att den hänger ihop med planerna för det nya husbygget. Flera butiker har fått slå igen sedan Citycon tog över och handlare kämpar med skyhöga hyror. Det säger något om att ägaren önskar sig en viss sorts affärer här. Samtidigt byggs det dyra bostadsrätter i Högdalen och allmännyttan säljs ut. I Hagsätra, två stationer längre ut på tunnelbanelinjen, sålde Svenska bostäder alla sina lägenheter till Ikano och hyrorna chockhöjdes. Folk visste inte vart de skulle ta vägen, säger Steven Cuzner, själv boende i Hagsätra och aktiv i nätverket Linje 19 som jobbar med lokal påverkan längs Hagsätralinjen. STATUSHÖJNING. Både han och Ulrika Dahl, även

hon aktiv i Linje 19 och boende i Högdalen sedan 20 år, pratar om en pågående statushöjning av området. De ser bostadsrättsbyggandet som en del

FAKTA En tidigare ABC-stad Högdalen är en stadsdel i söderort i Stockholms kommun, som byggdes under 1950-talet. Den är ett av de första exemplen på de ABC-städer där människor skulle ha tillgång till arbete, bostad och centrum inom korta avstånd. År 1954 drogs tunnelbanan till Högdalen och fem år senare invigdes centrum. I området bor det i dag cirka 8 800 personer. Tuppen speglar sig i hela Högdalen: På toppen av Vantörs kyrka som invigdes 1959 lyser den i guld, eller egentligen i bränd aluminium, och ortens idrottslag har den som sitt klubbmärke. Den längsta gatan i Högdalen är Skebokvarnsvägen, som löper genom nästan hela stadsdelen. Gatan har gett namn åt ett av Joakim Thåströms album, Skebokvarnsv. 209, och var också adressen där han växte upp. fib 14

i en process där staden tillsammans med privata fastighetsbolag och centrumägare vill byta ut befolkningen mot en mer köpstark grupp. – Politikerna använder inte ordet statushöjning, men deras idé kryper fram ändå. När Citycon hade köpt centrumet var den dåvarande vd:n här tillsammans med trafikborgarrådet och invigningstalade, och vad de sa då tycker jag visar vilka planer man har för stadsdelen. Vd:n berättade att fler väktare och nya bostäder ska göra området tryggare, och att butikerna behöver bli attraktivare för att locka Enskedeborna att handla. Det kan tyckas som om den här statushöjningen gäller för alla, men när staden tillsammans med Citycon bereder området för en grupp människor utifrån måste en annan flytta på sig, säger Ulrika Dahl. GENTRIFIERING. När den allmänna inkomst-

nivån höjs i ett område brukar man prata om gentrifiering, och det är en utveckling som är svår att bromsa. Det säger Tomas Wikström, arkitekt och forskare vid Malmö högskola, som bland annat har studerat människors möjligheter att påverka de offentliga rummen. – Enkelt uttryckt kan man säga att stadsutvecklingen sker i två varianter. Å ena sidan pågår den i den gamla blandstaden, där husen i ett kvarter kan vara uppdelade på lika många fastighetsägare. Här kan finnas ägare som inte är intresserade av att sälja, utan ser det som ett sätt att leva och försörja sig på att hyra ut lägenheter. Samtidigt talar utvecklingen sitt tydliga språk även här: när efterfrågan är större än utbudet finns förtjänster att göra, säger Tomas Wikström och fortsätter: – Å andra sidan ser vi att större bostadsområden poppar upp med en enda byggherre. Här blir förändringarna mer drastiska, men det är också lättare att bilda opinion när det finns en part att rikta kraven mot. Handlar det om ett allmännyttigt bostadsbolag måste kommunen legitimera varför det gör på det ena eller andra sättet. FLYTTORO. Tomas Wikström tror inte att ett hus-

bygge i Högdalen höjer statusen, men säger att det kan vara ett första steg i att göra området mer populärt. – Och det i sin tur kan bli en sporre för andra fastighetsägare att starta renoveringar och ombyggnader. Då höjs priserna på sikt.

Illustration: Carl Krantz

Ulrika Dahl berättar att hon har mött boende som är rädda för att behöva flytta från Högdalen om området blir mer attraktivt. – I mitt hus har vi fått lappar i brevlådan med erbjudanden om att ombilda till bostadsrätter. Flera har övervägt förslaget för att de helt enkelt är rädda för att bli uppköpta av Ikano och drabbas av samma hyreshöjningar som dem i Hagsätra. De som bor här väljer mellan pest eller kolera, säger hon. BORGARRÅD. Men enligt Regina Kevius (M),

stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, ska man inte dra för stora växlar på att det blir nya bostadsrätter i området. – Att det byggs nytt i Högdalen leder inte

automatiskt till att hus runt omkring får högre hyror. Det betyder i stället att servicen finns kvar. Jag skulle snarare bli orolig om det inte byggdes där jag bor. Det går förstås att se allting från två vinklar, men jag vill inte sätta ett likhetstecken mellan nya hus och högre hyror på redan befintliga lägenheter. Risken uppstår först när din egen hyresvärd börjar renovera, men det är en diskussion man får ta med värden. Hur tänker du om att nya bostäder kan bli en drivkraft för andra fastighetsvärdar att renovera? – Det där blir spekulationer. Det uppstår en konstig situation om man inte tillåter att det byggs på vissa platser för att de riskerar att bli populära.

fib 15

SVERIGE

FAKTA Skolan riskerar att rivas I den ABC-anda som präglade Högdalen under 50- talet kom skolan, som står på den mark som Stockholms stad har sålt till Veidekke Bostäder och KF Fastigheter, att bli viktig. Den ritades av Carl Nyrén, är grönklassad och stod färdig 1959. Tanken var att barnen skulle kunna nå centrum, lekplatser och sina hem utan att behöva korsa några bilvägar. Men skolan användes bara i tjugo år och har sedan slutet på 1970-talet hyrts ut till bland annat biblioteket och stadsdelsförvaltningen. I dag huserar Folktandvården i den gamla gymnastiksalsbyggnaden och intill har en second hand-butik sina lokaler. I en ändring av detaljplanen som VeidekkeKF har lämnat till staden föreslås att skolan rivs för att ge plats åt de nya bostäderna. I ett yttrande har Skönhetsrådet motsatt sig en rivning eftersom byggnaden har höga arkitektoniska värden, samtidigt som det finns brist på skol- och förskolelokaler i Stockholm. Hösten 2014 går ärendet upp i stadsbyggnadsnämnden för beslut.

Mathias Listam äger tillsammans med sin fru Högdalens fisk och delikatesser, den butik som har funnits längst i centrumet. – Vi är positiva till att det byggs nytt. Vi behöver fler yngre kunder, säger Mathias Listam.

Mitt ansvar är att se till att få fram så många bostäder som möjligt. Det gynnas alla av. Regina Kevius är positiv till att de nya husen planeras bli bostadsrätter. Högdalen, där allmännyttan har dominerat sedan 1960-talet, kan behöva blandas upp. Men att staden planerar för en mer köpstark grupp i området håller hon inte med om. – Ju fler människor som kommer till Högdalen desto bättre. Då kan kaféer, restauranger, butiker och den lokala servicen få vara kvar. Om det sedan är en köpstark grupp eller inte som flyttar hit spelar ingen roll. Det är inget vi har planerat för. Om man köper en eller tio semlor på kaféet har mindre betydelse, säger hon. SERVICEFLYKT. Ann-Margarethe Livh, gruppledare

för Vänsterpartiet i Stockholms stad, håller med om att fler boende i Högdalen ger ett större kundunderlag, men säger att det är först när arbetsplatser förläggs till förorterna som människor handlar där. fib 16

– När jobben flyttar från förorterna till innerstan ser vi att den lokala servicen och butiker försvinner. Ett stort misstag under alliansregeringen har varit att ta förvaltningar på Järvafältet och placera dem i city. Nu ser vi äntligen att alliansen tänker om och flyttar kulturförvaltningen till Rinkeby, exempelvis. Samma sak behöver hända i Högdalen. Samtidigt gör de höga hyrorna det svårt för handlarna att överleva där. Vill vi ha kvar Högdalens centrum måste hyrorna hållas nere. Det handlar om att ägaren måste inse att man inte kan räkna med samma kundunderlag som i stan, säger Ann-Margarethe Livh. SKAMHYRA. År 2007 köpte det brittiska fastighets-

bolaget Boultbee Centrumkompaniet av Stockholms stad för drygt 10 miljarder kronor. I affären ingick tio gallerior, där Högdalens centrum var en. Efter köpet höjdes hyrorna kraftigt och flera butiker fick slå igen. Fyra år senare sålde Boultbee Centrumkompaniet och en rekonstruktör fick i uppdrag att lösa tvisterna med hyresgästerna i Stockholms gallerior. Sommaren 2011 köpte Citycon Högdalens centrum för 207, 5 miljoner kronor och det sades då att hyrorna skulle sänkas. Men det

gjordes aldrig, berättar Bashir Jakubi som sedan 2008 driver presentbutiken Galax i en källarlokal i Högdalens centrum. – Jag har sagt upp min enda anställda och jobbar nu ensam sju dagar i veckan. Man sliter som en åsna, säger Bashir Jakubi och berättar att han betalar 60 000 kronor i månaden i hyra. – För den här lokalen är det en helt orimlig summa. Butiken har ett dåligt läge, den här gör till exempel att många äldre inte vågar handla, fortsätter han och pekar mot trappan som löper ovanför disken. Och hissen är krånglig att få i gång. CENTRUMPLANER? Bashir Jakubi lutar sig mot en

ställning med blommönstrade plastdukar. På hyllorna närmast kassan trängs örhängen, halsband, ringar och hårsnoddar. En man betalar för ett halsband med en berlock i form av ett hjärta. – Det här ska jag ge till min tjej. Vi har pratat i över ett år, men aldrig setts på riktigt. Om några

dagar åker jag till Filipinerna, säger han och visar fram en bild på mobilen. Bashir Jakubi nickar och lägger smycket i en påse. Att det har byggts bostäder vid tunnelbanan har han märkt, och att nya är på gång vid den gamla skolan har han hört. Men någon oro över att nybyggena kan leda till att ägaren vill se en annan inriktning på butikerna känner han inte. – Det är inte meningen att vi ska bli något stort centrum, det finns för få parkeringsplatser för det. Dessutom ligger vi för nära Kungens kurva. Det är hyran som gör mig orolig. Hade den varit normal hade jag klarat mig. För kunderna finns här, säger han och sveper med handen över disken. Enligt Magnus Bergman, områdeschef på Citycon, finns det inga planer på att förändra centrumet för att Högdalen förtätas. – Som det ser ut nu kommer vi inte att expandera. Nu handlar det mer om att iordningställa de lokaler vi har, främst dagligvarubutikerna som

Arantxa Stödberg och Pablo Rubilar, med hundarna Zeus och Hera, har bott i Högdalen sedan maj. – Vi trivs jättebra. Det är mycket rörelse, folk och hundar. Vi hade ingen aning om byggplanerna, men det är positivt att det blir fler bostäder. Däremot är det inte många unga som har råd att köpa en bostadsrätt, säger Arantxa Stödberg.

fib 17

SVERIGE Bashir Jakubi äger butiken Galax i Högdalens centrum. När Boultbee köpte centrumet höjdes hyrorna och trots protester från handlarna sänktes de aldrig när Citycon tog över 2011.

drar mest folk. Den dagen marknaden blir en annan kan man tänka sig att det blir fler kedjor i centrum, men det går inte att bädda för det i dag. En del boende oroas över att det nya husbygget i förlängningen leder till att Högdalens status höjs och att det får konsekvenser. Exempelvis att det sker ett skifte i centrum – mindre butiker ersätts av mer populära kedjor för att matcha de inflyttades önskemål. Hur ser du på Citycons höga hyror i det sammanhanget? Riskerar mindre butiker att slås ut? – Det där vill jag inte ens kommentera. De nya bostäderna har inget med hyrorna att göra. Jag har över huvud taget svårt att se att nya bostäder skulle göra området mer attraktivt eller att de som flyttar hit skulle ha andra krav på utbudet i centrum. Jag måste utgå från där vi är i dag. Har du sänkt hyrorna? – Jag kan säga så här: de har i alla fall inte höjts.

fib 18

Citycon ingår tillsammans med de nya fastighetsägarna i projektet Bo i Högdalen. Har ni några planer för området i framtiden? – Nej, det kan jag inte säga att vi har. Vi har haft en liten kontakt med Veidekke Bostad, men det finns inga gemensamma planer. INVÅNARSKIFTE. Steven Cuzner drar mössan tätare om öronen och knäpper jackan. Han och Ulrika Dahl visar vägen till den gamla skolan där Folktandvården, second hand-butiken Andra varvet, Fria Teatern och Picknickteatern har sina lokaler. Om detaljplanen antas i stadsbyggnadsnämnden under hösten 2014 kommer skolan att rivas, med undantag för matsalsbyggnaden där teatrarna ligger. – Jag tror absolut att det finns framtidsplaner för det här området, säger Steven Cuzner. Stockholms stad, centrumet och de privata fastighetsägarna ingår i en grupp i ett område som om några år kan ha fått en helt annan typ av invånare. Det är

FAKTA Fria Teatern i Högdalen I ena änden av skolbyggnaden huserar Fria Teatern och Picknickteatern sedan 1979. 2012 fattade kulturnämnden i Stockholms stad beslut om att dra in de kommunala bidragen till teatrarna, och sedan dess har de kämpat för att överleva. Vid en eventuell rivning av skolan blir teatrarna kvar. När staden sålde marken ställdes krav på att hyran ska vara densamma i åtta år.

en utveckling som de alla vinner på: staden tjänar pengar på att sälja marken till fastighetsägare som bygger dyra bostäder, fastighetsbolagen på att det flyttar hit personer som har råd att ta banklån, och centrumägaren på att få hit en köpstark grupp som vill shoppa. Så visst tror jag att det finns en plan. – Vi är inte emot att det byggs, fyller Ulrika Dahl i. Folk behöver någonstans att bo, men vi tycker att Högdalenborna ska få avgöra om det ska bli hyresrätter eller bostadsrätter. I området finns en stark opinion för just hyresrätter och ändå pekar utvecklingen mot något helt annat. Hur tror ni att Högdalen ser ut om tio år? – Får jag drömma har vår kamp fått genomslag och vi har lyckats få politikerna i Stockholms stad att tänka på ett annat sätt om området. Jag hoppas att det finns ett centrum som är till för alla och föreningslokaler där man kan träffas, säger Steven Cuzner. Och dystopin? – Det skulle vara att Högdalen har blivit en förlängning av Södermalm. Och att teatern är borta, säger Ulrika Dahl och skrapar bort snö från skosulorna mot trappan in till foajén. Men det får bara inte hända. ■ ■

Klarin Gullström är socionom och har återvänt till Högdalen efter att ha bott på andra ställen i 30 år. När hon kom tillbaka skrev hon en text om sin gamla uppväxtort, som finns att läsa på nästa sida. – Det känns som om det inte gör någon skillnad om det blir hyres- eller bostadsrätter i Högdalen: hyrorna i nybyggen är så hiskeliga i dag.

fib 19

SVERIGE

Krönika.

DET OFULLKOMLIGA GÖR HÖGDALEN PERFEKT

TEXT klarin gullström

Högdalen är den enda plats jag känner till där McDonald´s fick slå igen för att det inte bar sig. Man gick hellre till korvgubben än till amerikanen.

fib 20

ag har bott hemma nästan en månad nu efter ett halvår på Ekerö. Maskinist-Kennet kör runt i sin traktor. Den magra Fimpmannen drar runt i gryningen med sopborste och skyffel och jagad uppsyn och sopar och sopar. Han får gratis fika varje dag hos butiksägarna. Den vackre gamle vandraren går eller cyklar darrande fram och tillbaka förbi mitt fönster, gång på gång, från morgon till kväll, dag efter dag och jag vill fråga honom vart han är på väg men jag törs inte. Ännu. Och min granne, den uråldrige och vansinnigt pigge herr Johansson står dubbelvikt i rabatterna, vig som en apa och planterar blommor eller far runt som ett jehu med kratta och skottkärra och håller området rent. Högdalen är fullt av original. Fula människor, groteska människor, konstiga människor vars kroppar vet sitt värde för att de vandrar på sin mark. HÖGDALEN ÄR DEN enda plats jag känner till där

McDonald´s fick slå igen för att det inte bar sig. Man gick hellre till korvgubben än till amerikanen. ”Jag har aldrig varit rädd i Högdalen” säger Nelly, 21. ”Jag har varit rädd på alla andra ställen men aldrig i Högdalen.” Mångfald. Historia. Stolthet. Är det faktorerna som skapar denna kittel fylld av harmoniskt puttrande soppa som nästan aldrig kokar över? Ingen är perfekt i Högdalen. Ändå – kanske just därför – är Högdalen perfekt. KANSKE ÄR VI människor skapade att fungera just

så. Brokiga, tokiga, knepiga, skeva, knakiga och skakiga. Men tillsammans blir vi perfekta. Jämte varandra kan vi utgöra en trygg bas för varandras liv. Genom att vara just ofullkomliga. Så jag vill säga till företaget Citycon som köpte Högdalens centrum för två år sedan och påstår att Högdalen måste förändras: Högdalen

är bra som det är. Hur mycket ni än försöker kan ni inte få detta till en farlig plats. Vi behöver inte er ”utvecklingsplan”. Jag blir så trött på kapitalismen. Alla dessa luftslott, gubbdrömmar, tomt ekande entreprenörsspöken, lila ansikten gömda bakom dyra solbrännor, huvudkontor i Tallinn, ljust och fräscht och flera vakter och nya, dyra bostäder och samma och samma och samma... Ni kommer ju aldrig på något nytt! De enda tankar era fyrkantiga hjärnor kan producera är ”Vi måste få fler köpstarka människor till Högdalen” eller ”Vi måste få mer pengar i omlopp! Större siffror! Fetare summor!” Det är dessa tankar ni lever med, somnar med, drömmer på natten. Spänningen, tävlingen, rädslan, triumfen, ryggdunkarklubben. VI KÄNNER ER. Vi känner er sjukdom. Den är inte ny men den hör inte hemma i Högdalen. Ni säger att ni vill skapa trygghet i Högdalen. Okej. Dra er då tillbaka. Sänk hyrorna för handlarna och låt Högdalen vara som det är. Resten fixar vi. Vi är en levande organism. Vi kan leva ihop. Vi är inte överdrivet trevliga mot varandra här i Högdalen. Vi har inte gått några charmkurser. Vi har en grå bas som bott här sedan 1950talet som uppfostrat och begravt sina barn här, som stretat och inte gjort något större väsen av sig. Vi har invandrare från hela jordklotet, nyanlända och inbodda. Vi har flera A-lag som oftast håller sams, en del white trash och en och annan Sofo-familj från Örebrotrakten. Vi har en jäkla massa hundar. Vi kan leva tillsammans. Och när jag öppnar min gardin på morgonen springer Högdalsharen nedför Skebokvarnsvägen i regnet. Runt mig andas igelkotten, ekorren och koltrasten. Jag ser fler djur här än på Ekerö. Så många arter kan inte ha fel. Högdalen is the place to be. ■ ■

Insändare. Några läsare har hört av sig med mycket ris och lite ros. Vad tycker ni andra? Hör av er till red@fib.se och berätta.

erik rydberg, BRYSSEL

SCHYMANSMJÄK, TRAMS OCH USEL JOURNALISTIK Stöd reportagefonden, uppmanas fibbarna i sista numret. Man får väl då hoppas att det blir lite ”vassare” grejer än Schymansmjäket där vi får läsa hur en statsvetare ”upplever” (sic) kändisföreteelsen, dessutom pepprad med dålig svenska – ”fokusera”, kära nån! –, samt amerikanskt trams om ”ansvar” och facebooksromantik: det är som man undrar vart politiskt medvetenhet tagit vägen. Schyman råkade jag nyligen korsa i Jan Guillous memoarer och han vart väl inte riktigt snäll med denna före detta ordförande i FiB/K (gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga: hon står i personregistret), fastän okej, Guillou är ju känd för att vara lite fyrkantig. Men varför Schyman dessutom skall pryda – ironiskt menat – omslaget kan väl knappast nån vettig person förstå. Jag är prenumerant sedan 1996 och det årets juninummer gick jag och hämtade i arkivet: gör

UTMÄRKT INNEHÅLL Jag fick FiB och jag tackar ännu en gång. Utmärkt innehåll (jag har refererat till vad den skrivit om organhandeln i Israel i en radiosändning Mot kolonialismen). Glädjande att FiB fortsätter och håller sin linje.

det också, där blänger stilskönt Gunnar Thoréns litografi ”Rött hår” (ett estetiskt knytnävsslag!) och numret prackas med en massa bra text (mycket mer, och bättre, än nu). Att ge uttryck för min besvikelse över FiB/Ks utveckling har jag ofta tänkt göra, särskilt efter ”kungagrävarintervjuen” (2011:1): uslare journalistik, i ytlighet och tyckande pratighet, är svårt att hitta – Schybbye-Perssontjatet är också lite tröttsamt: svenska hjältars själsvåndor i konflikthärjade uländer känns minst sagt irrelevanta & störande. Därmed inte sagt att FiB/K inte bereder mig glädje: Kilander, Isaksson, Myrdal, Zetterström och Folke är bland dem som gör tidningens kamplusta till en oumbärlig fröjd – men, som sagt, ni får förlåta en gammal gnällig prenumerant: cirka hälften av sidorna river jag nuförtiden ut, de är inte värda att arkiveras, håller inte måttet, långa vägar.

dan kotka

KRITIK I ALL VÄLMENING Får FiB i min brevlåda. Öppnar den och tänker ”Fy fan, vad trist!”. Samma gamla tugg, pliktskyldigt, korrektheten lyser om spalterna. Grekland. Syrien. Sjukvården, det vill säga hemtjänsten. Ja, den var lite hoppfull men annars! Tror fan att folk inte köper blaskan. Allt detta kan du läsa var som helst! Det är ju inte FiB:s tanke. Eller? Var finns hjärta, smärta, livet på en pinne? Så här stelopererade är inte våra utsvultna själar! De små dikterna, händelser i vår omgivning, allt det intressanta hos arbetarklassen lyser med sin frånvaro. Är det meningen? FiB görs för medelklass till kulturmedelklass. OK! Vill ni ha det så gnäll inte på försäljningssiffrorna. Det går inte att sälja FiB på gatan för den är ointressant för gemene man/kvinna. Trist! Javisst! Ändå är jag med. Frågan är hur länge till?

nils andersson fib 21

Intervju. SANJAY KAK DOKUMENTERAR REVOLUTIONÄRA RÖRELSER

En röd dröm TEXT erik jonsson ÖVERSÄTTNING

pia elisabeth hanzén FOTO sanjay kak

Den indiske filmaren Sanjay Kak var i Stockholm den 11 oktober för att visa sin nya film Red Ant Dream –The Life of Revolutionary Possibility in India som handlar om olika revolutionära rörelser i dagens Indien. Filmen visades på Stockholms universitetet i samband med internationell workshop med titeln ”Neoliberal Development and Indian Democracy: The Politics of Rights, Rebellions and Reforms”.

Sanjay Kak, dokumentärfilmare baserad i New Delhi, vars filmer handlar om miljöaktivism och motståndsrörelser.

an du berätta lite om dig själv? – Jag är en oberoende filmare som arbetar med dokumentärfilm. Jag bor i New Delhi, och deltar aktivt i den relativt unga dokumentärfilmsrörelsen i Indien, liksom med kampanjen mot censur. Jag är också med i en grupp som kallas Pratirodhka Cinema, översatt från hindi blir det ”film om motstånd”, som är en grupp som aktivt visar filmer med

avsikt att provocera fram en livlig politisk filmkultur. Kan du se något internationellt intresse för din film Red Ant Dream? – Jag tror att det område som filmen behandlar, den envisa och långdragna kampen för det vi kallar de ”revolutionära idealen” i Indien, röner ett stort internationellt intresse, speciellt nu. Men vi lever i en ganska pladdrig värld, full av så mycket information att det inte alltid är lätt att nå publiken, särskilt inte utan ekonomiska bidrag och stöd från storbolagsmedia. Sociala medier hjälper oss att nå en publik men att resa runt med filmen är det som verkligen hjälper till i arbetet med att skaffa nya kontakter. Hur uppfattar du den bild av Indien som förmedlas i imperialistiska länder som till exempel Sverige? – Tja, en sida göms utan tvivel undan internationellt med hjälp av storbolagsmedierna som jag tidigare talade om. Då den indiska medelklassen bara består av 10 procent av befolkningen gör ändå dess enorma storlek det lätt att dölja det ”andra Indien” – där 80 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen. Så världen tenderar att se Indien som ett it-kraftpaket, som ett lysande exempel på en demokrati i tredje världen som har ett bländande utbud av kultur

fib 22

och tradition. Men lika viktigt är att Indien är en enorm marknad för varor och tjänster som produceras i hela världen och det inkluderar svenska företag. Indien är en allt viktigare källa för mineraler, järnmalm och bauxit för tillverkning av aluminium. Det finns en tystnad om ojämlikheten, den ökande fattigdomen och den enorma hungersnöden, de fruktansvärda uttrycken av kastsystemet i det indiska samhället och den diskriminering som minoriteter som muslimer lider av, allt detta – det andra Indien – skyms av det tunna floret av den urbana medelklassen och utvecklingen av indiska marknaden. Hur uppfattar du utvecklingen av det folkliga motståndet mot imperialismen och feodalismen i Indien? – Jag tror att det mest intressanta med Indien i dag är just – det stora utbudet av motstånd mot dessa till synes obevekliga krafter som driver oss mot en ohållbar värld av avancerad kapitalism. Detta är vad en vän beskriver som ”nekro kapita-

80 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen

Bhumkalflicka med gevär.

lism” som inte kan upprätthållas utan förintelse av ett stort antal människor, fattiga människor. Jag ser en mångfald av reaktioner på denna utveckling, från maoisterna i skogarna till gandhisocialisterna på slätterna. Kapitalismens ”seger” accepteras inte av ett stort antal människor i Indien. Den typ av pessimism som man möter bland radikala grupper i Europa och USA saknas i den indiska diskursen. Folket slår tillbaka för de tror att de kan vinna. När de marscherar genom byarna och skanderar ”Ner med imperialismen!” är det inte bara en slogan. De är övertygade om att imperialismen kan besegras, att feodalismen kan tillintetgöras och att förändringar kan och måste komma. ■ ■ fib 23

Novell.

Gloson TEXT erik haking ILLUSTRATION kristina eriksson

ats Karlsson balanserade elegant furubrickan med ena handen medan han med blicken sökande efter eventuella hinder använde den andra till att putta upp ytterdörren. På altanen låg tofflorna förberedda att föra honom de femtio meterna över gräset till frukostbordet utan att några morgontrötta getingar skulle få för sig att sätta gadden i hans nakna fotsulor. Det hade sannerligen inte varit ett sätt att börja dagen på. MEN MED RUTIN och gedigna förberedelser kom-

mer man långt och han kunde nöjt konstatera att han inte glömt något väsentligt utan knyckte upp Brämhultsjuicen, svepte hälften och gick sedan vidare till att lirka fram salamin. Kfir för magen, Becell för kolesterolet, bacon för motståndet och så en äppelhalva som efterrätt. Mats Karlsson njöt av tystnaden. Den svindyra tystnaden. Ibland gick det att uppfatta brummandet från någon bil som körde på vägen uppe vid postlådan och det grämde honom mer än han helt kunde bortse ifrån att länsstyrelsen tvingat honom ge efter några hektar däruppe men i gengäld hade han ju fått stranden för sig själv och i akustisk jämförelse var den nuvarande situationen med en tre–fyra vilsna bilister om dagen såklart ingenting mot att ha en allmän strandremsa på självaste Gotland om somrarna som närmaste granne. Inre skräckbilder från det scenario han med nöd och näppe undvikit fick honom nästan till att tappa aptiten men synen av verkligheten återvände snart och sanden och vattnet låg till ro därnere, befriade från skrik, plask, barnafötter eller allmänt svineri. Det var verkligen en fantastisk syn som låg framför honom. Orörd natur i tre väderstreck av fyra. Veronica Lopez insåg förstås det patetiska i att fib 24

ligga på huk och gråta på marken framför polisens avspärrning. Hon insåg givetvis också att det skulle leda till såväl fina pressbilder som munterhet bland de muskulösa män som bevakade henne och de andra bakom sina tonade rutor. Men femton dagar utan vettig sömn, ätbar mat eller sanitära anläggningar av västerländsk modell hade tagit ut sin rätt och fått hormonerna att skjuta som granatsplitter genom kroppen. I femton dagar hade de skrikit, sprungit, slagits och stridit mot en uppenbar övermakt. I början var de bara några få men fler hade anlänt, stöd hade vällt in i tidningar från lokalpress till rikspress, deras skakiga videoklipp spridits i alla medier och kändisar med Gotlandsanknytning uppmanade till att skriva under protestlistor. Veronica själv hade fått rapportera direkt från skogen till en debattstudio i tv-huset medan en allt mer pressad talesperson för bolaget upprepade mantrat om hur ”brytningen givetvis kommer ske med respekt för områdets boende och fauna”. I FEMTON NÄTTER hade hon sovit på gömda plat-

ser. Den sextonde befann hon sig på polisstationen i Visby och sov ingenting. Det påstods att det fanns bevis för att omfattande sabotage hade planerats. ”Vapenliknande föremål” hade beslagtagits och ”ett större antal personer omhändertagits”. Ett drastiskt grepp, hade Veronica tänkt där hon låg på britsen och tittade i taket den natten, men femton dygn är lång tid för någon som betalar löpande kostnader för inhyrda maskiner, personal och tillstånd. Strax innan hon såg det som fick henne att inta positionen hon nu befann sig i hade hon också insett att femton dagar är för lång tid för en entusiastisk mediebevakning. På plats fanns nu endast samma lokaltidningspraktikant som varit med från början. Denne klämde in blocket under

fib 25

NOVELL armen och knäppte av några bilder på Veronica, en snabb på den stora blåvita bussen några meter därifrån och slutligen några mer fokuserade på det plakat som hängts upp över polistejpen: ”Arbete pågår. Vänligen respektera avspärrningarna”. ”Det var skönt att vi kunde få ett fredligt slut på denna situation”. Madeleine Heine blickade ut över det samlade pressuppbådet med händerna på podiet brett isär som hon sett stora ledare göra på film. De fyra journalisterna tittade på varandra. Sedan signalerade korrespondenten från Allehanda och sa utan att vänta på klartecken: ”Hur ställer du dig till uppgifterna om relationen mellan dig och Mats Karlsson?” ”Mats Karlsson”, upprepade Madeleine och trots att hon förberett sig extra noga inför den fråga hon visste skulle komma sprack rösten något och övergick i falsett, ”är en driven entreprenör vars insatser för regionens tillväxt inte går fib 26

att undervärdera och jag kan garantera att Mats Karlsson aldrig skulle göra något för att förstöra det gotländska landskapet. Han lever och verkar ju här själv och har alltid värnat bygden.” ÅTERIGEN BRÖT MURVELN från Allehanda in utan

att vänta på att tilldelas ordet. ”Men nu handlar inte anklagelserna om Mats Karlssons förmenta lokalpatriotism utan om att du i egenskap av landshövding skulle ha övertygat länsstyrelsen att ge med sig om att låta röjning av skogspartier påbörjas utan att slutgiltigt beslut om brytningen kunnat fattas. Röjningskontrakt som Mats Karlssons bolag vunnit upphandlingen om. Är det inte märkligt beteende av en landshövding att lägga sig i en sådan sak?” ”Som sagt!”, Madeleine Heine var inte intresserad av att vänta in en eventuell fortsättning. ”Arbetet med skogsröjningen kommer att skapa ett stort antal jobbtillfällen. Det ligger i hela Gotlands intresse att arbetet kan komma igång så

fort som möjligt. Min uppgift är att se till bygdens bästa”. ”Vad har du att säga till dem som i över två veckor protesterat mot beslutet?”. Det var den försiktige praktikanten som insett att här gällde det att ta för sig. ”Alla beslut är fattade i demokratisk ordning. Dessutom vill jag tillägga att det är en sak att säga sin mening, men att på det här sättet som vissa har gjort och tagit till rena pöbelfasoner och kriminalitet, det kan aldrig accepteras.” Madeleine Heine markerade genom att slå ihop sina papper kant i kant att presskonferensen var avslutad och vände på klacken. Maskinerna hade tystnat men ett halvdussin poliser befann sig fortfarande vid avspärrningarna, bevakande men med den huvudsakliga uppmärksamheten fäst vid varsitt sudoku. De bevakade satt en bit bort. En liten ring av fem personer hade bildats. Vännerna Veronica, Pål, Kim och Felicia. Och så Hilding då. Till skillnad från de andra var Hilding en bra bit över sextio år, detta var i alla fall den uppskattning vännerna nått konsensus kring. Han var en man av statiskt farbrorssnitt som kunde befinna sig i sina sena trettio likaväl som över de åttio. Skägget och håret var långt men glest och rocken han drog tätare över axlarna gissade Veronica burits av Valdemar Atterdag själv när Visby brandskattades. Till skillnad från de andra var Hilding också oinsatt i, för att inte säga aktivt ointresserad av, de teorier de fyra vännerna turades om att avbryta varandra. Om rövarkapitalismen, skövlingen i jakt på kortsiktig profit, makten som korrumperar och hur allt detta hängde ihop med vad som nu försiggick några steg därifrån. Världsrevolutionen lät ansträngande. Hilding var allt annat än en kosmopolit. Han var urgotlänning och hatade allt som förgiftade hans ö. Därför satt han nu i cirkeln med de förlästa ungdomarna. ”SVINET KARLSSON och suggan Heine. Det är där-

för han kommer undan med allting. Kommer ni ihåg strandskyddet?” Veronica petade till Kim för hjälpa påminnelsen på traven och fortsatte: ”Han borde försvinna”. Hilding sken upp när samtalet äntligen kom in på något vettigt. Mats Karlsson var för Hilding den fysiska manifestationen av allt

som var ont här i världen. Han var en av de första utbölingarna som kom och började hägna in hans ö, med sina avverkningsbolag hugga och skära den i bitar och bygga de vidriga små vandrahemmen som inhyste Almedalsockupanterna, Stureplansstekarna och medeltidsmarodörerna i. Om det nu var så att Mats Karlsson låg bakom även detta så fanns det ju bara en rimlig lösning. Mars Karlsson måste bort. ”NI VET ATT DET har gjorts förut?”. De fyra avbröt

diskussionen och vände uppmärksamheten mot den äldre i sällskapet, överraskade över att han fortfarande var kvar. ”Det sker lite titt som tätt, att folk försvinner alltså. Folk som inte hör hemma här”. De fyra vännerna såg snabbt på varandra innan den fortsatta tystnaden tolkades av Hilding som ett klartecken att fortsätta. ”Varje sommar händer det. Tidningarna rapporterar om en sommargäst som ramlat i havet, kört av vägen, gått vilse i skogen och försvunnit. Otäcka saker. Olyckor. Vissa är det säkert också. Den här Karlsson. Ni säger att han borde försvinna. Hur menar ni då?” Vännerna tittade på varandra igen. Veronica svarade för gruppen: ”Vi menar att han borde försvinna”. ”Då så”, sa Hilding, reste och harklade sig. Kaffet var kallt och de förbannade siffrorna gick inte ihop. Polisinspektör Hans Lindström lade ifrån sig tidningen och klev ur bilen samtidigt som han kastade en blick bortåt skogsmullarna. Det var en märklig syn. Den ovårdade, och enligt Hans Lindströms egen amatörpsykologiska bedömning inte helt stabile, gubbstrutten som kallat honom ”medhjälpare till grov våldtäkt av den gotländska naturen”, stod och gestikulerade vilt framför ungarna de burat in häromdagen. Gubben kröp plötsligt ihop på alla fyra, pekade åt ryggen till och satte sig till att börja böka i jorden. ”Säkert något sånt där konstprojekt”, mumlade Hans Lindström medan han förtvivlat försökte klämma ut några kvarglömda droppar ur termosen. ”Förstår ni nu?” Hilding torkade bort den jord som fastnat på överläppen och kring näsan. Det mesta stannade kvar. Om sanningen ska fram så gjorde i varje fall Veronica inte det. Men hon stod fast vid vad hon ansåg var nödvändigt i fallet Mats Karlsson och av någon anledning som hon inte kunde förstå litade hon på Hilding i detta fall. ”Men förstår jag det rätt att en av oss måste… göra det?”. Kim visade med ögonbrynen vad hon syftade

fib 27

NOVELL på. ”Ja”, svarade Hilding. ”En av er måste göra det och en av er kan aldrig komma tillbaka.” Innan det ödesmättade i Hildings sista ord hunnit sjunka in ordentligt ställde sig Veronica upp. ”Jag gör det”. Naturmupparna hade flyttat längre in i skogen så polisinspektör Hans Lindström kunde numera bara skymta siluetterna, men så länge de självmant flyttade sig längre ifrån avspärrningarna så kunde det väl bara ses med välvilja och som symbol för att det i alla fall fanns någon respekt för ordningen kvar. Det var ganska mörkt och för Hans Lindström såg den nya, tätare cirkeln de bevakade hade bildat bara ut som en svart, stilla klump. Den rörde sig inte men han kunde uppfatta ett ljud. Den – de – sjöng. Inte ”Kumbayah” utan en entonig sång, en sorts mässande. Hans Lindström var hobbygitarrist. Mest efterfester. Han uppfattade kontrasten i ungdomarnas klara röster och den dova som befann sig en oktav lägre som han gissade var gubbens. Orden gick inte att uppfatta. Det lät bara som olika vokaler som bytte plats var tredje, fjärde sekund. Hela tiden i samma ton. ”De är verkligen helt otroliga”, tänkte han. Ett vrål bröt igenom mörkret, studsade mellan bilarnas pansarväggar och for vidare i ett rungande eko genom skogen. Vrålet följdes av ljudet av buskar och kvistar som krossades samt ett tungt galopperande som av en häst med låg tyngdpunkt. Hans Lindström ryckte åt sig hjälmen ur baksätet och kastade sig ur bilen där förvirrade kollegor strömmade till. Vad i helvete var det? Ett djur? Två kollegor hade redan tagit sikte på trädkramarna som verkade ha stannat kvar på samma plats Hans Lindström sist hade sett dem på och han bestämde sig för att göra dem sällskap. När han kom fram hade Svärd redan fått fatt i den ena av ungarna och höll denne i ett fast grepp om ena armen. ”VAD ÄR DET SOM försiggår här!? Vad var det

där!?”, ropade Svärd och ruskade till några gånger. Ungen svarade inte direkt och Svärd tittade igenom de andra. Han räknade öppet genom att nicka åt var och en. ”Var är Lopez?”, frågade han. ”Veronica Lopez”, tänkte Hans Lindström. En riktigt stöddig typ. ”Ja, var var egentligen Lopez? Hon missade väl aldrig ett tillfälle att ställa till bus? fib 28

Och de andra var ju här, plus den där gubben.” Han behövde aldrig säga något själv för Svärd upprepade frågan åt honom. ”Nå, var är Lopez!?” Gubben reste sig. ”Hon finns inte här längre här”. Även om det var mitt i sommaren var det aningen för kallt för att sitta nere på bryggan. Därför hade Mats Karlsson satt sig tillrätta i skydd från vinden i hammocken med en filt om axlarna. Sherryn hjälpte också till att hålla värmen. Särskilt det tredje glaset. Ingenting störde syrsornas sång, ett av få ljud Mats Karlsson kunde tolerera som ackompanjemang till kvällsgroggen, och han njöt av sin frid och dagens triumf. Han tänkte att han nog ändå borde skicka Madeleine ett meddelande, sådan klippa som hon varit hela tiden och började leta i springorna efter telefonen. Då kom ett ljud av något som närmade sig uppe från vägen. En bilist som kört fel. Irriterande men överkomligt. Han väntade på att få höra backen läggas i och surret försvinna. Men i stället stegrades ljudet. Och det var inte ett vänligt, brummande ljud utan ett aggressivare, yrande. Som om någon sprang. Eller något. Mats Karlsson ställde sig upp och försökte kisa upp mot vägen, runt husknuten. Det var något som rörde sig. En svart prick som växte. Den kom rakt emot honom. När pricken växt till en större boll märkte Mats Karlsson att han stirrade in i ett par glödande röda ögon. LJUSET FRÅN altanlampan träffade gestalten av en

mörkröd best med två långa, blanka betar. På ryggen glänste svart, metallisk borst och ur mun och näsa pyrde en mörkgrå rök. När den var helt synlig för Mats Karlsson stannade den till, reste sig på bakbenen och gav ifrån sig ett öronbedövande vrål som fick Mats Karlsson att falla baklänges. Sedan satte den åter av rakt emot honom. Mats Karlsson famlade sig upp på fötter och började springa. Han välte hammocken i ett försök att på något outgrundligt sätt värja sig och kastade en snabb, förhoppningsfull blick bakåt. Sekunden senare for djuret rakt igenom tyget som strimlades över dess rygg. Synen fick honom att omedelbart tappa balansen. Han föll med huvudet före rakt ner i gräset. Mats Karlsson kunde känna djurets andedräkt

och hörde dess frustande andhämtning. Det hade stannat några meter ifrån honom. Mats Karlsson vände långsamt på huvudet. Ena knäet värkte efter fallet. Djuret stirrade rakt in i honom med ett fruktansvärt hat. Sedan sänkte det huvudet, riktade betarna och blottade sin rakbladsvassa rygg, tog sats och rusade rakt igenom Mats Karlsson. ”Jag anser att det är uppenbart hur det hela har gått till”. Kommissarie Arne Hultén tog en tugga av den äppelhalva han funnit orörd på en bricka i köket. ”Ett rånförsök som gått snett. Tjuven försökte smyga sig in i villan, blev upptäckt av offret och dödade således denne. Tragiskt. Jag har sett det alltför ofta”. ”Ett rån som gått snett? Det saknas ju inget. Varför tror du det?” Det var uppenbart att Dahlén inte hade samma vana vid mordplatser. ”Som sagt så är det den enda rimliga förklaringen. Gärningsmannen stack ihjäl Karlsson nere i trädgården efter att Karlsson upptäckt inbrottsförsöket. Sedan fick han panik och sprang därifrån”. ”Stack ihjäl?”, Dahlén var uppenbarligen fortfarande inte övertygad. ”Karlsson ligger utspridd över halva gräsmattan! Teknikerna har ju fått skrapa upp resterna med en kratta! Vilken inbrottstjuv, eller människa för den delen, skulle ha tid, psyke eller färdighet att göra något sådant?!” ”Du menar att det kan ligga ett annat motiv bakom? Ett svartsjukedrama? Tänkbart. Men frågan är om det är värt mödan att undersöka. Som

jag ser det har vi ett rimligt scenario framför oss och ingenting som pekar på att det skulle ha gått till på något annat sätt.” ”Inte? Vad säger du om kollegornas rapport om ungarna i skogen? Och den kända hotbilden mot Karlsson på grund av hans versamhet? Och om stockholmaren som hittades i liknande skick förra sommaren uppe i File Haidar?” Dahlén var inte bara grön, han var inflyttad också. Kommissarie Arne Hultén däremot var från Martelbo, sextioett år gammal och mer än lagom luttrad av aspirerande uppkomlingars fantasifulla teorier. Verkligheten var inte som på tv och Gotland var inte Juarez. ”Låter som tröttsamt många osammanhängande uppgifter på samma gång. När jag tänker efter undrar jag om det verkligen kan styrkas att brott har begåtts överhuvudtaget. Det kan ju vara en oturlig gräsklippningsolycka som ligger bakom också.” Dahlén såg uppgiven ut. ”Men det kan du väl inte mena? Offret är ju skuren till slamsor och trädgården full av djupa fotspår som knappast kan komma från Karlsson själv”. ”En samling uppretade barberare då menar du?”, sa Hultén mellan tuggorna. ”Nä”, fortsatte han medan han sökte efter någonstans att göra av kärnhuset. ”Nu skriver vi rapport på det här”. ”Allvarligt”, sa Dahlén när de gick mot bilen. ”Vem tror du dödade Karlsson?” ”Äh. Något jävla svin”. ■ ■

Ukraina. Läget i Ukraina är mycket allvarligt då detta skrivs i slutet av januari. Den 29 januari öppnade Ukrainas förste president Leonid Kravtjuk debatten i Ukrainas parlament med orden ”hela världen och Ukraina erkänner att landet befinner sig på randen av ett inbördeskrig”. Någon dag tidigare har oppositionsledarna Arsenij Jatsenjuk och Vitalij Klitjko avböjt president Viktor Janukovitjs erbjudande att bli premiärminister respektive vice premiärminister (”för humanitära frågor”). De kräver nyval av president, som är vald till 2015. EU kritiserar Ryssland för otillbörliga påtryckningar på Ukraina och Ryssland gör detsamma med EU. I främst Kiev har demonstrationer med betydande inslag av våld pågått i veckor.

Vad händer i Ukraina?

TEXT anders romelsjö

N skrev 23/1 att bakom en stor del av våldet från demonstranterna sida de senaste dygnen står en högerextrem rörelse som kallas ’Högra sektorn’, som är mot både Ryssland och EU och inte heller lyssnar på etablerade ledare. Fascistpartiet Svoboda är en framträdande aktör bland demonstranterna liksom andra fascistiska organisationer. Svobodas chefsideolog Mykhalchysnhyn är positiv till ”Holocaust”. Men bland de fredliga demonstranterna finns säkert många andra som är missnöjda med oligarkernas makt, ekonomin, som har mörka minnen av Sovjettiden, eller som tror att EU kan vara en räddare för olika problem. AMNESTI. Nu har presidenten givit amnesti och

dragit tillbaka inskränkningar i demonstrationsförbud. Vissa av dessa finns även i flera andra länder, vilket utrikesminister Carl Bildt inte nämner då han kallar de nya lagarna för ”de mest repressiva lagparagraferna som jag sett ett europeiskt parlament driva igenom på årtionden”. Säkerhetspolisen har dock agerat påfallande återhållsamt under en stor del av den tid då även mycket våldsamma demonstrationer med ockupation av regeringsbyggnader pågått. Som jämförelse kan man erinra sig hur polisen agerade vid protesterna 2003 i Göteborg och i Storbritannien vid mer begränsade protester för några år sedan. Men säkert har även säkerhetspolisen Berkut använt övervåld. Demonstranter och poliser har nyligen dödats, dock med jaktammunition som inte används av Ukrainas polis eller trupper enligt åklagaren. fib 30

SPLITTRING. Ukraina är Europas sjätte största

land med 47 miljoner invånare och en BNP på cirka 9 300 dollar per invånare. Landet drabbades mycket hårt av finanskrisen, men hade tidigare under flera år en snabb tillväxt. 2009 bedömdes 35 procent vara fattiga. Befolkningen har minskat med nästan 7 miljoner invånare till följd av utvandring främst av välutbildade. Korruptionen och brottsligheten har minskat mycket under senare år (Wikipedia). Befolkningen i östra delen av landet är mer orienterad mot Ryssland och den i väster mer åt Västeuropa och EU. Alltsedan Ukrainas självständighet 1991 har en kamp pågått mellan främst USA och EU å ena sidan och Ryssland å den andra om inflytandet i Ukraina. Viktor Jusjtjenko, president 2005–2010, kom till makten efter den väststödda ”orangea revolutionen” sedan Janukovitj vunnit presidentvalet 2004. Jusjtjenko var en varm anhängnare till IMF och till Nato-medlemskap. Presidentvalet 2010 vanns av Janukovitj med knappt en miljon röster fler än medtävlaren och förra premiärministern Julia Timosjenko, som senare dömdes för maktmissbruk. EU har krävt att hon frisläpps, vilket kan uppfattas som en inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. Den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE:s valobservatörer på plats bedömde presidentvalet 2010 som en ”imponerande uppvisning i demokrati”. I sitt installationstal sa Janukovitj att han betraktar Ukraina som en europeisk alliansfri stat och vill se Ukraina ”…som en bro mellan öst och väst och samtidigt en integrerad del av både

Europa och det forna Sovjetunionen kommer Ukraina att välja en utrikespolitik som låter vårt land dra maximal nytta av jämställda och ömsesidigt gynnsamma relationer med Ryska federationen, EU, USA och andra länder som påverkar världslägets utveckling”. Hans första utlandsresa som president gick till Bryssel. BÄSTA BUDET. Ryssland gav mycket bättre ekonomiskt bud. En omedelbar orsak till krisen var att Ukrainas parlament i mitten av december valde att inte acceptera EU:s villkor för ett samarbetsavtal. Ryssland gav Ukraina ett betydligt bättre bud: att överta Ukrainas utrikesskuld på 15 miljarder dollar, sänka gaspriset och återuppta oljetransporter. EU erbjöd 600 miljoner, det vill säga 4 procent av Rysslands bud. Ryssland är Ukrainas dominerande handelspartner, och Ukrainas industri är anpassad till detta. Ukraina har en ganska stark industri och en stor jordbrukssektor. EU verkar inte angeläget att stödja ett närmande av Ukraina till EU med ett så magert bud. Ukraina har en svag ekonomi, som är betydligt större än Greklands. Kan man tro att den grekiska medicinen lockar informerade invånare i Ukraina? De ekonomiska problemen beror inte minst på att den ekonomiska krisen drabbade Ukrainas ekonomi hårt och på oligarkernas starka ställning. Dessa betalar föga skatt och samlar i stället miljarder i skatteparadi utomlands. När oppositionen talar om ekonomiska problem negligeras detta ofta och man talar ”bara” om korruption och ineffektivt styre. Att tvinga oligarkerna att betala skatt måste vara viktigt. GEOPOLITIK. Krisen i Ukraina har stor geopolitisk betydelse. President Ronald Reagans förre biträdande finansminister Craig Roberts skriver i Globalresearch (http://www.globalresearch.ca/ defeated-by-the-taliban-washington-decides-totake-on-russia-and-china): ”Med Sovjetunionens kollaps blev Ukraina oberoende av Ryssland. När imperier bryts upp kan andra intressen breda ut sig och ta makten. En rad utbrytare skapade småstater som Georgien, Azerbajdzjan, de forna centralasiatiska sovjetrepublikerna, Ukraina, Baltikum, samt de delar av Tjeckoslovakien och Jugoslavien som bröts ut av ”nationalister”. En stor del av det forna sovjetimperiet utgör nu en del av Washingtons imperium.”

Jag tror att Craig Roberts har rätt i sin bedömning att en försvagning av Ryssland är viktigt i Washingtons strävan att vara kvar som enda stormakt med en agenda för världshegemoni. Och ökat inflytande i Ukraina är då viktigt. USA har sedan länge arbetat ideologiskt i Ukraina via New Democratic Endowment och stöd till fristående organisationer. Ukraina har lång gräns mot Ryssland. Moskva ligger bara 48 mil från gränsen. Kan ett bidragande skäl för EU:s agerande vara att man vill ha med Ukraina för att bidra till att försvaga Ryssland? INBLANDNING. Under krisen kom EU:s utrikes-

chef Catherine Ashton och USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland till torget i Kiev och uttryckte stöd för demonstranterna. Carl Bildt lär också ha varit där. Är inte detta en upprörande inblandning i ett lands inre angelägenheter? Hur hade reaktionen blivit om Ukrainas biträdande utrikesminister på liknande sätt agerat vid en demonstration i USA eller mot EU:s policy i Bryssel? Rysslands president Putin sa enligt DN vid EU-mötet i Bryssel 28/1: ”Jag kan bara föreställa mig hur våra europeiska partner skulle ha reagerat om vår utrikesminister mitt under en kris, låt oss säga i Grekland eller Cypern, skulle ha dykt upp på en EU-kritisk demonstration och börjat ge uppmaningar”. Inte svårt att förstå, oberoende av vilken uppfattning man har om Ryssland i övrigt. Om Ryssland försvagas blir Kina det enda kvarvarande stora bekymret för USA, som söker omringa Kina med sjö- och flygbaser samt lägger sig i Kinas tvister med asiatiska grannar. Kina har svarat med att utöka sitt luftrum, vilket Washington kallar destabiliserande när det väl närmast är Washington som destabiliserar regionen långt bort från USA. I juni 2012 uppgav försvarsminister Panetta vid en konferens med 28 stater i Asien att USA ska öka sina militära sjöstridsstyrkor i Asien och Stillahavsområdet medan de ska minska i Atlanten. (Olive Stone, Peter Kuznick. The untold history of the United States, sid. 612. Random House, 2013). För mig förefaller följande krav väsentliga i dag: ”Nej till utländsk inblandning i Ukrainas inre angelägenhet”. ”Bekämpa den fascistiska delen av oppositionen”. ”Minska oligarkernas inflytande”. ■ ■

Kan ett bidragande skäl för EU:s agerande vara att man vill ha med Ukraina för att bidra till att försvaga Ryssland?

fib 31

Minnesruna.

Till minnet av Finn Karlsson TEXT svante svensson

1969 började jag läsa teoretisk fysik i Uppsala och det var där jag träffade Finn Karlsson, i hans egenskap av amanuens. Han höll i lektionsundervisningen på kursen i avancerad ellära och var en mycket bra pedagog. Han var sex år äldre än jag. 1971 blev vi doktorandkamrater på samma institution, men jag trivdes inte med handledningen och de problemställningar som erbjöds, utan bytte till experimentell fysik. Finn fortsatte och doktorerade i teoretisk fysik några år senare.

amiljen Karlsson bodde vid denna tid på Väktargatan, som var ett nybyggt område med lägenheter för studenter med familj. 1971 hade FiB/K startats och när första numret kom 1972 gick jag och min fru omkring i bostadsområdet och sålde tidningen. Finn hade varit ombud för gamla Folket i Bild och blev snart en ständig köpare, efter ett litet tag även medlem och aktiv i föreningen. FAMILJEN FLYTTADE SNART till ett nybyggt radhus

i Årsta i Uppsala och några år senare flyttade även jag och min fru till en bostadsrättslägenhet i samma område. FiB/K i Uppsala hade snabbt vuxit ut till något mycket större än vi tänkt oss. Det första numret såldes i 2 000 exemplar i staden och detta innebar att ekonomin var mycket större än någon kunnat föreställa sig. Finn var bokföringskunnig och mycket klok, vilket vi fick stor glädje av. Den förste ekonomiansvarige på tidningen, Peter Wilhelm, deklarerade nämligen väldigt snart att ”projektet måste läggas ner på grund av obefintlig lönsamhet”. Och bland dem som utgjort den ursprungliga arbetsgruppen i Stockholm fanns stor politisk talförhet men färre som kunde räkna. Jag, fib 32

som var medlem i den dåvarande FiB/K-styrelsen, gjorde ett överslag och sedan gick Finn igenom det hela noga. Finn och jag kunde förvisso räkna och Finn kunde, som sagt, även bokföring. Vi adderade och multiplicerade och fann snart att Wilhelms siffror var orimliga, tidningen gick inte alls med förlust. Och så kunde vi fortsätta. FINNS NOGGRANNHET kunde utnyttjas, först

i Uppsalaavdelningen där han var kassör i många år. Det var en stor uppgift, omsättningen var cirka 60 000 kronor per år i 1975 års penningvärde, det vill säga kanske 400 000 med dagens kronkurs. Sedan kom han att några år på slutet av sjuttiotalet även verka som kassör i hela föreningen. Finn förenade politisk klokhet med utpräglad ordentlighet, vilket tyvärr var en bristvara i en förening som FiB/K på den tiden. YRKESMÄSSIGT HADE VÅRA vägar skilts då jag lämnade institutionen för teoretisk fysik. Emellertid lämnade även Finn denna institution några år senare och började på åttiotalet arbeta som forskningssekreterare på Naturvetenskapliga forskningsrådet. Detta arbete är ytterst viktigt för den vetenskapliga forskningen i landet. Finn visade samma klokskap och ordningssinne där som alltid och var en av de bästa forskningssekreterare landet någonsin haft. DET ÄR MED stor sorg vi fått beskedet att den

cancer, som han levt med i ett tiotal år, till slut fick övertaget. Han slutade sina dagar den 11 januari i år. Vi är många som minns honom med den djupaste saknad och respekt. ■ ■

Foto.

70-talets hippiekultur i Farsta ingår Lars Sjöstedt, psykiatriker och beroendeläkare, Gunnar Bergström, alkohol- och drogterapeut, Ylva Bäckman, sociolog på Dianova och Stefan Lindberg, ordförande i Bästa Svängen Hökarängen. Håll utkik i Folket i Bild/Kulturfront efter kommande material om Per Björns dokumentation av 70-talets hippiekultur i Farsta.

Foto: Per Björn

Fotograf Per Björns utställning 70-talets hippiekultur i Farsta visas på Stockholms stadsmuseum, Ryssgården vid Slussens T-banestation den 4–9 mars. Fotouställningen ingår i den större utställningen Skuggsidan som visas under hela 2014. I samband med Per Björns utställning hålls också ett panelsamtal 6 mars 15.00 i Tessinsalen på temat Missbruk, då och nu – vad kan vi lära? I panelen

”Det var så lätt att vara ung” och ”Bara flumma omkring med ett smajl”. Så går ett par textrader i Kentas (känd från Stefan Jarls Modstrilogin) låt Var finns alla polarna. Och visst är det en skön stämning på bilden av Boco och ”Linkan” (som av många misstas för just Kenta på den här bilden) på toaletten på Farsta ungdomsgård den 3 december 1973. Friheten var underbar och berusande, men det fanns också en grym och dyster baksida. Många gick ner sig i alkohol och droger och hamnade alltför tidigt i en grav. fib 33

Iran. USA BEHÖVER OMPRÖVA SIN SYN PÅ IRAN

Hopp om töväder Den snabbt föränderliga situationen i Mellersta Östern kan leda till att USA och Iran förhandlar om sina geopolitiska anspråk i regionen och därmed sin politik gentemot varandra.

TEXT sisela björnsson

Författarnas syfte med boken är att levandegöra det iranska perspektivet. Häri finns spänningen och utmaningen.

fib 34

ituationen i Mellersta Östern befinner sig i snabb förändring. Det nya läget visar sig i en förhandlingsöppning mellan USA och Iran som inte har varit möjlig sedan den islamiska revolutionen i Iran 1979, då USA:s skyddsling, Reza Shah, drevs bort från makten, vilket väckte en ihållande amerikansk ilska. ”I mer än 30 år har amerikanska analytiker och politiker ständigt missuppfattat och vantolkat iransk politik och således ständigt misslett den amerikanska allmänheten.” Yttrandet fälls av Flynt Leverett och Hillary Mann Leverett i deras innehållsrika bok Going to Tehran – why the United States Must Come to Terms with the Islamic Republic of Iran som starkt angriper hela den förda politiken mot Iran. Författarna har båda varit verksamma i det nationella säkerhetsrådet och utrikesdepartementet. Flynt Leverett har tillhört CIA och Hillary Mann Leverett har varit diplomat och deltagit i diskussioner med iranska representanter efter 9/11 och inför angreppet mot Afghanistan. De skriver i egenskap av människor, som varit med, sett och hört. Syftet med boken är att utmana deras amerikanska landsmän och andra (oss till exempel) att ompröva förutfattade meningar om Islamiska Republiken särskilt dess internationella strategi. PERSPEKTIVSKIFTE. Boken har tre huvuddelar, Den

första delen beskriver Irans geopolitiska läge och dess förhållande till en ofta fientlig omvärld, faktorer som är nödvändiga för att förstå Iran. Andra delen beskriver framväxten av Islamiska Republiken efter revolutionen. Den tredje delen analyserar den amerikanska debatten och politiken gentemot

Iran. Författarnas syfte med boken är att levandegöra det iranska perspektivet. Häri finns spänningen och utmaningen. Som västerlänningar är vi bärare av en liberal sekulär tradition. Här har sekularism och liberal demokrati blivit förutsättningen för att en politisk ordning ska ses som helt laglig. Vi vill att måttstocken ska gälla inte bara för oss själva utan för var och en. Enligt förhärskande moderna synsätt är revolutioner grundade i materiella förhållanden eller i klassmotsättningar. Genom detta prisma betraktar vi omvärlden, gör våra tolkningar och legitimerar våra handlingar. Leveretts vill ge oss ett annat prisma, ett iranskt prisma. REVOLUTION. Makarna Leverett har under flera år

frågat dussintals personer vilka klagomål det var som till sist störtade Pahlavidynastin. De svarande har haft helt olika politisk syn men de har alla haft samma svar: att den mest grundläggande källan till avståndstagande var shahens likgiltighet för iraniernas religiösa känslor. Revolutionen och framväxten av den islamiska republiken hade tre förutsättningar: den religiösa grunden, en demokratisk materiell utveckling och Ayatollah Khomeinis ledning. För islam är tron ett allomfattande system som förenar de individuella troende med samhälle och stat. Att skilja religionen från politiken står i djup motsats till islams normer och sätt att tänka. Författarna ger en annan bild av revolutionens fader, storayatollahn Seyed Ruhollah Khomeini, än den gängse i väst. I den muslimska världen erkänner även hans belackare att han är en av de mest innovativa personerna i den moderna islamska

tankevärlden. Han var en av de intellektuella grundarna av ”politisk shiism”. Dessa idéer gör det till en religiös plikt för muslimer att opponera sig mot korrupta och laglösa styren och att konfrontera orättvisor. Att återställa Irans suveränitet och försvara dess oberoende var för Khomeini en revolutionär plikt grundad på principer för rättvisa, jämlikhet mellan folken och nationerna och ummas (den islamiska trosgemenskapens) enhet. Dessa principer har sin grund i islam och i Khomeinis läsning innebär detta ståndaktig opposition mot hegemoni och dominans i alla former. STATSBYGGE. När ayatollah Khomeini kom hem

efter att shahen drivits bort var han fokuserad på att bygga ett nytt slags stat som skulle kombinera religiösa principer med en politik byggd på deltagande. 1 april 1979 föddes formellt Irans Islamiska Republik. Därefter började arbetet med att skapa en konstitution Nu skulle iraniernas önskan om en deltagande politisk ordning grundad på uttalat islamiska principer förverkligas. Uppbyggandet av en konstitution skedde med stort folkligt deltagande i form av flera val och med stor försiktighet, taktiskt skarpsinne och förmåga att säkerställa majoritetens stöd från Khomeinis sida. Men Iran har också uppnått framgångar på det materiella och sociala området. Iran framställs ofta som efterblivet och på ruinens brant men detta motsvarar knappast verkligheten. Näringslivet har utvecklats och differentierats. Infrastrukturen och sjukvården har utvecklats Utbildningsmöjligheterna har förbättrats, vilket bland annat har lett till att kvinnornas ställning har stärkts för att ta några få exempel. SAMEXISTENS. Den bild av Iran som vi vanligtvis

möter har byggts upp av en mångfald faktorer. Gamla skrönor från imperialismen, den sekulära liberalismen, svårigheter att förstå det främmande och propaganda från starka påtryckningsgrupper. Författarna ägnar mycket utrymme åt att förklara och plocka sönder dessa uppfattningar: Iran är inte på väg att skaffa kärnvapen, den tidigare presidenten Mahmoud Ahmadinejad krävde inte Israels förstörelse och inte fick han sin andra valseger genom fusk. Opinionsundersökningar före valet visade klart att Ahmadinejad skulle vinna stort. Motståndaren i valet, Mir-Hossein Mousavi, kom med ett antal anklagelser om oegentligheter men

Flynt Leverett, Hillary Mann Leverett: Going to Tehran – Why the United States Must Come to Terms with the Islamic Republic of Iran Metropolitan Books

kunde inte belägga någon av dem. Den USA-stödda gröna rörelsen var begränsad antalsmässigt och socialt och dog snabbt. Den sista delen av boken ägnar författarna åt att beskriva och analysera påtryckningsgrupperna. Samtidigt angriper de hårt den dröm om hegemoni i Mellersta Östern som finn i stora delar av den amerikanska eliten. De förordar en politik byggd på balans, samexistens och respekt. Slutligen redogör de för hur de vill att den amerikanska politiken ska förändras. De jämför politiken mot Iran med politiken mot Kina efter 1949 och anser att det finns många paralleller. De skriver med beundran om president Nixon, hans normalisering av politiken och hans resa till Kina 1972. De vill att den amerikanska politiken mot Iran ska förändras på liknande sätt. Detta är en engagerande bok som vänder upp och ner på många föreställningar ett läsäventyr och borde nå ut till många. Deras avslutning får utgöra slutord också här: ”Det är dags att en amerikansk president reser till Teheran. ” ”It is time for an American president to go to Tehran. ” ■ ■ fib 35

Recension. Reinfeldteffekten Aron Etzler Karneval

En gång var det så i svensk politik att då en socialdemokratisk regering förlorade valet så skedde det vid ekonomisk nedgång. Det gällde 1976 och 1991. Så var inte fallet vid valet 2006. Då hade alliansen klivit ut på manegen med Fredrik Reinfeldt som frontman. Från mars 2005 gick arbetslösheten faktiskt ned och sysselsättningen upp, ändå vann alliansen. Vad hade hänt? Aron Etzler menar att ett av skälen var Reinfeldts ytterst medvetna retorik

Freak Staffan Beckman Nomens förlag

Staffan Beckman , född 1934, är väl för de flesta av oss känd som romanförfattare och palestinaaktivist från tidigt sextiotal. Han debuterade med romanen Ovanför gladorna (1964) och har sedan dess hållit sig om inte på Söder så söder om Turkiet. Han har skrivit inträngande reserapporter och rapporterat i radio från de palestinska flyktinglägren och rört sig hemmastatt mellan Chatila, Sabra och Jerusalem. Men på samma sätt som han sugits in i de flyende palestiniernas öden, ofta detaljerat återgivna, har han paralyserats av det judiska folkets ofrånkomliga öden. Cordelia Edvardson var bara en fib 36

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

och marknadsföring. Högern lyckades vända fokus bort från sakfrågorna, i stället förklarade man samhällsproblemen med sittande statsministers personlighet. Den gode fadern Reinfeldt däremot var allt det som Göran Persson inte var. Han var en ledargestalt som överensstämde med svenska värderingar. Något som kan vara värt att jämföra med hans obalanserade presskonferens i april 2013 till stöd för fotbollslaget Djurgården och samme statsministers passivitet vid demonstrationen två dagar innan julafton 2013 till skydd för Kärrtorpsfamiljerna mot nazisterna. Vad retoriken annars dolde var att högerns grundläggande värderingar och politiska agenda fortfarande var desamma som under de högfärdiga tennsoldaterna Gösta Bohman och Bo Lundgren. Parollen ”Lägre skatter” ersattes ju med ”Jobbskatteavdrag” och ”Rätten till arbete” blev medborgarens skyldighet att söka arbete.

av dem som efter flytten till Sverige från Auschwitz återvände till det heliga landet. Trots sin frimodighet kunde inte heller Beckman göra sig fri från det judiska ödet – hur han än försökte – utan detta tunga och ofrivilliga arv finns inristat i hans själ. I flera av sina böcker för han en förtvivlad kamp mot sitt fädernesarv, till exempel i romanen Garfunkel (1978). Men till det oväntade som hänt denne aktivistiske författare, som vi ofta såg stå utanför Systembolaget med Proletären i handen, är att han kommit ut ur garderoben som transvestit. Han kal�lar sig nu Alice och är noga med sina nya mjuka kläder och uppsatta hår. Men hans världssamvete är minst lika brinnande nu som förr. Kanske kan man säga att alla existentiella värden: sexualitet, politik, självförverkligande, drömmar nu satts i brand i denna enda och fragila kropp. I den nya korta men oerhört förtätade romanen Freak gör han ett storslaget försök att sammansmälta alla delar av

På liknande sätt förhöll det sig vid valet 2010. Här hårdsminkades det politiska språket med orwellska nyord. I ”utanförskapet” inräknades såväl arbetslösa som sjukskrivna, mentalt handikappade och universitetsstuderande. Även här blev sakfrågan bisak. Mona Sahlin häcklades av högerns torpeder som Tobleronepolitiker efter debaclet med statens kontokort decennier tidigare. Naturligtvis var det inte enbart infam retorik som var skälet till att ett av Europas mest framgångsrika partier gjorde två generande magplask efter varandra. Frågan måste naturligtvis besvaras mer mångfacetterat. Reinfeldteffekten är annars en riktigt spännande bladvändare. Det är sällan sådant kan sägas om böcker som behandlar svensk politik. I så fall skulle det kunna bli, fast indirekt förstås, Fredrik Reinfeldts finaste bidrag till den svenska samtiden. anders norborg

Det är en oerhört förtätad och koncentrerad bok Staffan Beckman skrivit.

sig själv. Men det är inte glad och lycklig sexualitet, snarare då en ångestfylld och smärtsam. Dock buren med beslutsamhet utan smussel. Att bli tagen för kvinna blir ett lyckoögonblick. Kanske kan man säga att det illusoriska könsbytet blir ett sätt att mildra den politiska och existentiella smärtan när ingen annan utväg finns. Det är en oerhört förtätad och koncentrerad bok Staffan Beckman skrivit. Bitvis skriven på mänsklighetens botten med Syriendetonationerna inom hörhåll och delvis på det Stockholms mer oskuldsfulla Söder där vi alla rör oss bland igenkända tryggheter. peter curman

Det svarta blodet Kerstin Lundell Ordfront

På uppdrag i den kenyanska huvudstaden Nairobi passerar Kerstin Lundell genom vad man kallar ”vänliga vägspärrar”. Där är soldaterna iförda röda baskrar och bär tunga handeldvapen. Vid hotellets parkering är vakterna blåklädda. Ännu en passage sker vid hotellets entré. Här finns metalldetektor och bagaget måste gå igenom röntgenkontroll precis som på flygplatsen. Livet kan snabbt bli mindre angenämt för den som har att göra med stora kvantiteter olja. I Afrika finns i runda slängar 70 miljarder fat att pumpa upp. I kampen om sådana oerhörda vinster

En mörk strimma av ljus Samak Yazbek Övers. Marie Anell Ordfront

Sällan ges tillfälle att läsa skönlitteratur från utomeuropeiska länder, särskilt inte av författare från Afrika eller Asien. Inte ens böcker på ett så stort språk som arabiska översätts särskilt ofta och än mer sällan översätts kvinnliga arabiska författare. Heder därför åt Ordfront som gett ut en roman av en kvinnlig författare från Syrien. Dock skulle, enligt min mening, just den här boken kanske inte förtjänat en översättning. Boken handlar om två kvinnor, båda uppvuxna i en miljö som inte kan beskrivas annat än som ren misär, fast på olika sätt. Alya lever i Damaskus slum i fruktansvärd nöd, ett rent helvete av fat-

På bolagsstämman skriker ordföranden Ian Lundin på engelska att Lundell ljuger.

väger ett människoliv lätt i länder med en korrupt rättsapparat. Att beställa ett mord på en kritiker är möjligt i Kenya. Det var på grund av det som Kerstin Lundell valde ett hotell med grundliga säkerhetsarrangemang. Nyfikna journalister som ställer frågor om människovärde och girighet tar inte oljebolagen emot med öppna armar. De kan nämligen oroa de fina namnen i bolagsstyrelserna, dessa politiska broilers som säljer sina ansikten och kontakter efter att ha förädlat sitt marknadsvärde på skattebetalarnas bekostnad. 2010 utkom Affärer i blod och olja

Alya lever i Damaskus slum i fruktansvärd nöd, ett rent helvete …

tigdom, smuts och våld i ett armod som inte står Dickens efter men med ett extra tillägg: sex. Män och pojkar är besatta av sex och beskrivningar av våldtäkter av både barn och kvinnor förekommer ofta. Människorna är, med få undantag (Alyas mor svagt tecknad i bakgrunden) som djur. Läsningen är nästan outhärdlig. Hanan växer upp i en annan misär, i lyx och överflöd men i ett hårt patriarkat som tvingar henne till givna roller och att som väldigt ung gifta sig med en äldre kusin. I beskrivningen av hennes liv spelar sex också en stor roll och på fester med lesbisk sex finner Hanan lite lycka. Som tioåring säljs Alya till Hanans hus och så småningom lärs hon upp av Hanan och blir ett tjänstehjon om dagen

– Lundin Petroleum i Afrika som gav Kerstin Lundell Guldspaden, Grävande journalisters pris. Irritationen blev stor i Lundinsfären. Carl Bildt fick sitta i tv och försvara sig inför Skavlan. På bolagsstämman skriker ordföranden Ian Lundin på engelska att Lundell ljuger. Säkerhetspersonal tar mikrofonen och hon blir utkastad från snobbiga Grand Hotel i Stockholm. Det är ett intressant ämne Kerstin Lundell skriver om, men den här boken är inte lika drabbande som den förra. Tempot och texten inte lika rapp. Gestaltningen bärs inte av samma närvarokänsla. Varför? Beror det på att Lundell nu söker sanningen globalt? Det närmaste jag kan tänka är att den undersökande journalisten har blivit försiktig. Jag kan bara gissa och tänker på när Lundell checkar in på hotellet i Nairobi med alla dessa beväpnade vakter och säkerhetsarrangemang. Vem skulle inte bli rädd? anders norborg

och en sexslav om natten. Förhållandet dem emellan beskrivs som en jämn maktrelation: på dagen har Hanan makten över Alyas göranden och låtanden men på natten är Alya den som har all makt och tvingar Hanan att bli hennes lydiga redskap. Baksidestexten beskriver att detta är en roman om två kvinnors beroende av varandra men när Hanan finner Alya i sin makes säng kastar hon ut henne på gatan. Alya börjar sin långa vandring tillbaka till slummen i Damaskus. Dessvärre är de böcker som når oss från tredje världen ofta skrivna av överklassen, kanske i synnerhet om författaren är kvinna. Det är ju inte så konstigt med tanke på att underklassen, och i synnerhet flickorna, ofta nekas rätten till skolgång och därmed inte lär sig skriva och läsa. Det lär nog tyvärr dröja innan vi får läsa berättelser skrivna med ett underifrånperspektiv med de rätta maktproportionerna och där människor beskrivs med värdighet. pia karlsson fib 37

RECENSION

Kåtornas folk Ester Blenda Nordström Bakhåll Förlag

År 1915 tar journalisten Ester Blenda Nordström jobb som lärare i sameskolan. Hon är i dag mest känd för sina reportage där hon wallraffar som piga. I boken Kåtornas folk möter vi det renskötande samiska samhället för hundra år sedan. Här beskrivs samerna inte bara som ett kollektiv, utan även som individer med olika goda och dåliga sidor. Nordström skildrar det hårda jobbet med renhjorden, vardagsbestyr och barnens skolgång. Det moderna samhäl-

Min Kamp 1–6 Karl-Ove Knausgård Övers. Rebecca Allsberg Norstedts

Kan man drabbas av övermättnad efter sex delar autofiktion? Svaret är nej! Min Kamp är snarare ett beroendeskapande verk. Karl-Ove Knausgård skrev det herkuliska verket Min Kamp, sex böcker, inom loppet av tre år – sammanlagt över 3 000 sidor. Det är ett makalöst verk, som på flera sätt saknar motstycke i samtida prosa. Knausgård föresatte sig att skriva sitt liv utan självcensur. Det är ett verk om manlighet, ett ny slags manlighet som inrymmer osäkerhet, sårbarhet och känslighet i den manliga identiteten – det vill säga både det kvinnliga och det manliga. Böckerna tar sitt avstamp i faderns död. Hans tyranniska och oförutsägbara beteende lade grunden till en osäkerhet hos Karl-Ove Knausgård. Faderns misefib 38

let glimtar bara till enstaka gånger. Historia är skit! Nej, så skriver inte Ester Blenda Nordström. Men mycket av den nytänkande journalistiken på hennes tid byggde på principen att reportern skulle ge sig ut i verkligheten och beskriva sina intryck. Känslan av närvaro såg reportrarna ofta som viktigare än historiska återblickar. Skribenten skulle vara som ett fotopapper där verkligheten projiceras. Problemet är att en människa inte är ett nytt fräscht fotopapper, i stället sitter vi med en massa förutfattade meningar. Det märks särskilt när vi talar om andra kulturer. Ylva Floremans efterord hyllar ganska okritiskt Ester Blenda Nordströms journalistik och beskriver alternativet som ”den mer distanserade journalistrollen”. Jag kan hålla med Ylva Floreman om att Nordström ”skildrar inte samerna

som ’de främmande’ vilket var vanligt då, och fortfarande är”. I den meningen är boken progressiv. Men visst finns det enstaka övertramp: ”Hon ser ut som en gammal häxa inne i kåtans skymning…” eller ”hon är liten och skrumpen och brun med ett ansikte som ett smutsigt pergament och händer som liknar små fågelklor” eller påståendet att samer visserligen tvättar håret, händerna och sina barn men att sedan blir det ”aldrig tal om ett bad så länge livet varar”. Det samiska folkskolesystemet byggdes upp på 1730-talet med sju lärarskolor som utbildade kringvandrande lärare. Dessa lärarskolor krossades 120 år senare. 1915 kunde Ester Blenda Nordström ta jobb som lärare i en sameskola utan att själv kunna mer än några få ord på samiska. olof rydström

rabla död i alkohol och fullständig misär utgör ett av svitens bärande teman. Andra teman är tonårstiden, författardrömmarna, äktenskapet och livet med familj och barn. Ämnen som inte är nya eller revolutionerande utan som snarare är vanligheter och vardagens tröskande. Men han har förmåga att fånga det stora i det mest banala. Det är detta som är hans storhet som författare. Han är en romantisk anti-hjälte – fåfäng, sårbar, osällskaplig. All hänsyn måste läggas åt sidan om han ska kunna skriva som det är. Eftersom det är en roman om honom själv och hans liv, finns familjen och vännerna med i romanen, namngivna. Människorna i hans liv är identiska med romangestalterna i böckerna om hans liv. Men sammanblandningen av liv och dikt har sitt pris. Följderna av denna sammanblandning utgör den sista bokens ena bärande del. En anhörig till Knausgård hotar att stämma honom för skildringen av faderns död i stor misär. Min Kamp bidrar till att utplåna skillnaden mellan verklighet och fiktion. Sammanblandningen av dokumentär verklighet och fiktion bildar en gråzon,

med namn och platser angivna, som inte är utan risker i en värld som alltmer ter sig som just fiktion. Knausgård river ner förlåten till det mest personligt privata. Han visar upp sig till allmänt beskådande: här är jag in i minsta detalj utan omskrivningar. Ful eller vacker. Det är så här jag ser mig själv och mitt liv. Trenden att jaget är världens medelpunkt är en avspegling av vår tids dyrkan av jaget. Men i Min Kamp framstår temat mer angeläget och levande än det mesta jag läst på flera år. Här finns en sprängverkan, en kraft som vill fram och som inte väjer för något. Genom hänsynslösheten mot sig själv eller dem han skildrar, skapar han stor litteratur. Den sista bokens långa essä om Hitler och hur Hitler blev den han blev, visar en annan sida av Kanusgård. Här lyckas han krypa Hitler in på skinnet och i sina försök att förstå honom göra honom mindre monstruös. Han lyfter fram att Hitler kan finnas inom oss alla, under vissa omständigheter. Kanske blir Min Kamp en klassiker. Om inte, är den i alla fall omistlig för oss som lever här och nu. jan bergsten

Fransk-algeriern Albert Camus Ingmar Simonsson Themis

2013 var det hundra år sedan författaren och nobelpristagaren Albert Camus föddes och Themis förlag har haft den goda smaken att ge ut en välmatad biografi skriven av Ingemar Simonsson som är noggrann och påläst. Vi som bara haft en vag uppfattning om Camus bakgrund och liv får veta att han trots en miserabel och mycket fattig uppväxt i Algeriet utvecklades till att bli en intellektuell gigant och förebild. Vän med och stor nog att mäta sig med den tidens fransktalande intellektuella, Jean Paul Sartre, Simone de Beauvoir,

Myten om judebolsjevismen Håkan Blomqvist Carlsson förlag

Håkan Blomqvist är en av våra mest intressanta vänsterhistoriker. Han har skrivit lysande böcker bland annat om vänsterpolitikern och senare nazisten Nils Flyg (2000), socialdemokraten, tidningsmannen och utbildningsministern Arthur Engberg (2001) och om högeridéer såsom nationalism och rasism inom arbetarrörelsen (2006). Boken redovisar en imponerande granskning av historisk litteratur både från 1800- och 1900-talet och beskriver hur man i Sverige och utomlands såg på det revolutionära Ryssland. Blomqvist tycker sig kunna slå fast att många journalister, författare och politiker – från höger till vänster – såg en viss koppling

André Gide med flera storheter. Barndomen präglades av faderns frånvaro. Denne dog i början av första världskriget när sonen var nästan nyfödd. Hemmet styrdes med järnhand av en härsklysten mormor som dessutom var analfabet och tyckte att läsande var onödig sysselsättning. Även modern var analfabet och kuvad av sin mor. Uppfostran skedde med hjälp av en oxpiska som dock Camus befriade mormodern ifrån när han växt ikapp henne. Unge Camus togs omhand av sin morbror som hade god ekonomi och ägde en slakteributik och en välfylld bokhylla. Redan under studieåren kämpade Camus med dålig hälsa i form av tuberkulos men lyckades till sist ta en fil.lic.-examen. Hans tid upptogs alltmer av politik och redaktionsarbete i olika tidskrifter, men så småningom började han skriva teaterpjäser och noveller. Senare kom de mera kända romanerna Pesten, Fallet och Främlingen. Camus var också uppskattad som

talare i olika frågor och han var i högsta grad involverad i Algerietfrågan. Tyvärr lyckades han inte ena araber och reaktionära kolonialister men han slapp att uppleva den katastrofala utveckling som skedde under sextiotalet. Framgångarna kröntes av Nobelpriset 1957, vilket han ansåg vara oförtjänt och han värjde sig mot att bli stämplad som existentialist, vilket akademiens sekreterare Anders Österling ville göra. Priset kom väl till pass, men gav tyvärr en kort tid av rikedom. Boken är noggrant skriven i kalenderbitarstil och i kronologisk ordning vilket gör att den röda tråden är lätt att följa. Mycket research och en tvåsidig källförteckning samt bibliografi ger boken tyngd samtidigt som ett generöst antal bilder gör att den lättas upp betydligt. Författaren har också illustrerat omslaget med en porträttlik blyertsteckning av en energisk Camus med den allestädes närvarande cigarretten i munnen. stefan estby

mellan bolsjevism och dominans av judiska aktivister. Bilden är ingalunda entydig, ibland rätt komplicerad, men fram träder ändå föreställningar om judebolsjevismen, det vill säga att ”judar” dominerade bolsjevikerna. Och för en reaktionär antisemitisk höger var således den ryska revolutionen dubbelt fördömd. Blomqvist tar på sig ett ideologiskt minerat ämne, nämligen antisemitismen. Före 1967 och Israels stora ockupation av Palestina var det måhända lättare att skriva om antisemitism? Efter 1967 stod det israeliska ledarskapet nära drömmen om ”Eretz Israel”. Inte en tum av ockuperad mark skulle uppges. Tvärtom stred man inbördes om hur mycket mer mark man skulle konfiskera från palestinierna. Och nu behövdes rättfärdiganden. Alltså, kritik mot Israel blev från och med nu antisemitism. Så vad är då antisemitism? Den breda definitionen, som får full bäring på vår tid, täcker i stort in all kritik mot statens Israel. I Sverige bärs den upp av olika sionistiska kotterier.

Temat judebolsjevismen är väl belagt och kan inte i något avseende ifrågasättas. Det som hänger kvar är en fråga som kan tyckas rent akademisk: vad kom först i hatkören över ryska revolutionen – antisemitism eller bolsjevism? Hur ska vi förklara hatet från världens kapitalister mot oktoberrevolutionens Ryssland? Det finns många kandidater, både om vi vill ge ett eller flera svar. Naturligtvis utnyttjades antisemitiska stämningar av kontrarevolutionen. Blomqvist dokumenterar det väl. Emellertid framstår frågan om socialism/revolution som den totalt övergripande diskursen. Kanske är jag överkänslig i min läsning? Det ska under inga förhållanden få skymma att Blomqvist ånyo begått en stor bok. Han ger mängder av historiska fakta om antisemitismen. Och man ställer sig ständigt frågan: Hur har skrivkunniga personer kunnat förmå sig att sätta denna oförblommerade, antisemitiska rasism på pränt? Läs Blomqvists bok, förskräcks och reflektera. ulf karlström fib 39

Film.

Robert Gustafsson i rollen som Allan Karlsson i filmatiseringen av Hundraรฅringen som klev ut genom fรถnstret och fรถrsvann. fib 40

Allan Karlsson på terapisoffan

TEXT hans isaksson

elix Herngren fick uppdraget att regissera filmatiseringen av Jonas Jonassons dubbla pikareskroman Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann efter summariskt manus av Hans Ingemansson, känd manusförfattare till Solsidan. Herngren sade sig vara orolig över ansvaret. Herngren kan emellertid nu andas ut. I författarens hemstad, Växjö, drog filmen fortfarande efter två veckor mer eller mindre fullt på flera dukar, vilket är tidernas rekord. I hemlänet fick man i mellandagarna på småorternas biografer sätta in extraföreställningar för att få plats med all publik. Man måste dock vara tacksam för att det finns andra kriterier på bra filmer än höga publiksiffror och externa finansiärers tillfredställelse. Med all respekt för dem som gjort film av 100-åringen, hade den nog inte blivit så stor framgång om bokens succé inte banat väg för filmens. Ett lockande recept och fina råvaror kan för en usel kock resultera i en totalt oätlig sörja och omvänt kan kattmat, eller till och med kattskit, väl tillagad och upplagd bli ganska läcker. JONASSONS BOK var dessutom inte katt-

skit. Det är ofta svårt att förutsäga vilken film som faller biopubliken i smaken, men att förutse att Hundraåringen kunde gå ihop ekonomiskt skulle vilken branschräknenisse som helst, även i komatöst tillstånd, ha klarat av. Som engelsmännen brukar säga: Filmen ”ticks all the boxes”:

Det handlar om en barntillåten svensk fars/komedi med premiär på juldagen över hela landet, i avsaknad av jämbördig konkurrens sedan Lasse Åbergs tidigare komedier. Den är ibland halvbuskis, men långt mindre enfaldig än Göta Kanal 1–3. Och, till skillnad från den senaste svenska publiksuccén, Såsom i himlen är den befriad från varje antydan till tårdrypande pekorala och mondänt religiösa inslag. Den castar några av våra mest attraktiva farsskådespelare med Robert Gustafsson i huvudrollen, med mycket pyroteknik och den rövtunga elefanten Sonja. DEN FÖREGICKS AV minst ett års reklam

i medierna – fast den kunde kanske ändå, om oturen varit framme, ha blivit en flopp. Om inte filmen hade baserats på en bok som långt fler på senare år har läst och skrattat åt än genom tiderna åt Luthers katekes (i synnerhet torde fler ha skrattat). Helt klart är det romanens breda appell i Sverige och utomlands som ligger bakom succén för en något summarisk och inte fullt lika märklig film. Och detta även i beklaglig avsaknad av en knivsudd sälta, åtminstone som eftersmak – hos filmens eller bokens handling. Varför? Filmens, det vill säga romanens, huvudperson Allan Karlsson har ändå kanske vissa förutsättningar, trots finkritikens tystnad, att bli en mindre klassisk gestalt genom sin konsekventa hållning, eller snarare sin programmatiska hållningslöshet. Klassiska föredömen är ofta

kompetenta underklasshjältar som Gil Blas och Figaro. Och Švejk, som bara fejkar dumhet, vilket är hans poäng. Dessa hjältars (ofta gäckade) individuella strävanden, som vi i allmänhet kan sympatisera med, ger viss svärta och en moralisk/ politisk struktur åt de komedier där de figurerar. De förkroppsligar omedvetet ett slags tidsanda – annat än Allan Karlssons ”vår tids rädsla för allvar”. FÖR ATT OM MÖJLIGT förstå Allan Karlsson, hans skepsis och påfallande moraliska likgiltighet räcker det inte med att erinra om hans traumatiska uppväxt med bröstsjuk mor, dåraktig, exilerad och arkebuserad far, föremål för rättspsykiatrisk vård med åtföljande steriloperation. Han är en person som sedan barnsben lever för och av att, utan analys av följderna, spränga saker och folk i luften och som betraktar ständig tillgång till alkohol (och så småningom till sin tragiskt förolyckade katt Molotov) som högsta värden. Allan borde ha försetts med en missbrukar-, psykopatieller bokstavsdiagnos – om sådana hade funnits i hans barndom – och/eller med terroriststämpel. Den devis som Forrest Gumps mor försökte inpränta i sin korkade son var det inget fel på: ”Dum är den som dumt gör” – även om man inte kunde se att den efterlevdes. Allan Karlsson sätter däremot en ära i att efterleva sin mors visdomsord: ”Det är som det är och det blir som det blir”, det vill säga ett sant uttryck för det slags självdestruktiva fib 41

FILM Julius (Iwar Wiklander) och Allan Karlsson (Robert Gustafsson) på en dressin med ett lik.

proletära tänkande som förklarar varför underklass i onödan förblir underklass och överklass fortsätter att flyta ovanpå. Allans uppgivenhet inför världen drabbar ofta många av oss när vi inte skärper oss. I ramberättelsen bildar Allan – som vanligt av slump – mycket sent i livet gäng med trevliga losers, som har levt efter i stort sett samma principer som han, fast som aldrig hade sprängt något i luften: Julius, pensionär efter ett småkriminellt liv. Den velige överliggaren Benny, som har samlat på sig 920 poäng i universitetskurser – men ingenting annat. Den yppiga och storsvärande Gunilla, som alltid har satsat på fel karlar, och hennes elefant, Sonja. Författaren påstår bestämt att han inte hade läst Paasilinna innan han uppfann elefantdamen. Eftersom Jonasson påstår sig ljuga enbart då han författar kan han i minnet här dock ha kastat om händelseförloppet, likt vad som sker folk som påstår sig ha ”varsel”. Sådant händer bevisligen den bäste. OM VI TROTS detta är miljoner som tillhör Allan Karlssons fanklubb måste man spekulera över varför. Eftersom skaparna av boken och filmen om Allan i många fall tillhör den ironiska ”Generation X”, det vill säga folk födda 1960–70, är det kanske möjligt att tolka huvudpersonens och handlingens skepticism (utom vad gäller pyroteknik, brännvin, katten) som en senkommen efterbörd till 1990-talets, numera passerade (?) tidsanda, som avsatte fib 42

Killinggänget som främsta humoristiska höjdpunkt. Ungefär som då Taubes och Lasse Dahlkvists sjömansromantik slog igenom brett först då dieseln sedan länge ersatt segel och ånga på haven. Det verkar sålunda som om medianåldern bland 100-åringens publik, ovanligt nog, ligger bland folk som redan var vuxna på 1990-talet. ELLER... ÄR DET möjligen så, att många uppgivna, läsande personer mellan 25 och 100 år i västvärlden innerst inne identifierar sig med Allan och själva bara skulle vilja flyta med i tidens ström utan att fästa sig vid åt vilket håll den för dem? (Fast gärna med 50 miljoner i en väska.) Det blir ju ändå som det blir, eftersom det är som det är? Fast till skillnad från andra komiska filmfigurer, som anonymt titt som tätt, liksom han, dök upp vid sidan av världens store – till exempel Forrest Gump eller Zelig – lyckades Allan trots allt genom sin pyrotekniska kunskap och utan att anstränga sig, än mindre veta om det, åstadkomma ganska avgörande historiska förändringar. TROLIGEN ÄR DET inte så, ty året efter Allan Karlssons framträdande kom Fredrik Backman ut med en framgångsrik, relativt rak och högst lokal historia i En man som heter Ove. En fanatisk Saab-ägare och radhusbo som snarast hade en rigid, Svenssonlik, moralistisk läggning och levnadsbana, diametralt motsatt Allans – men som en nyckfull läsekrets också älskade. (Den som tror sig förstå sig på människorna har inte begripit ett skit.)

Eftersom det sägs vara ont om bra filmmanus får vi snart se den på film också. Allan Karlsson är, som många av oss, ännu vid 100 års ålder ett lättlett stort barn med noll förmåga till konsekvensanalys. Inom politiken är han en komplett idiot. Då han vid sällsynta tillfällen säger något mera djuptänkt än ”Är det inte dags för lite brännvin och kanske en bit mat och lite konjak sedan?” nästan skryter han just med sin avsmak för ytterligare idéer. Under större delen av Kalla kriget verkar han och spränger på minst fyra kontinenter som en vandrande liten domedagsmaskin på två ben, utan att ta ställning för eller emot sina uppdragsgivare. Räven, som tog Molotov, blev han dock rejält sur på. DEN SOM UPPFUNNIT Allan Karlsson måste däremot ha haft ett visst hum om världspolitiken för att kunna undvika att alltför mycket stöta sig med läsarna, som i allmänhet har en och annan uppfattning om politiken. Han lät inte Allan intervenera i andra världskriget – annat än när han fick slut på det genom att uppfinna atombomben åt Truman. Eller i Hiroshima, när uppfinningen testades skarpt för att skrämma ryssen. Vietnamkriget, Algeriet eller Mellanöstern med flera slapp han också. På denna bakväg kan man kanske sluta sig till vad Allan, och framför allt hans författare, egentligen tycker om världen och politiken – annat än att den är ett dårhus där de allra galnaste av oss regerar, eller en teater där Fan själv är direktör. ■ ■

De franska kongressdeltagarna i Italien Tulltjänstemannen: Har ni något otillåtet? – Nej allt vi har med oss är tillåtet i Italien. (Korruption, lögner, omoral och så vidare) L’Asino den 17 maj 1903.

GABRIELE GALANTARA 1865–1937

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Italiensk satirtecknare född i Montelupone. Efter en kort tid i Bologna där han tecknade för Bononia Ridet och La Rana flyttade han till Rom 1890. Tillsammans med Guido Podreccastartade han satirtidningen L’Asinomed socialistisk och antiklerikal inriktning. Han signerade sina teckningar med anagrammet Rata Langa. Galantara medarbetade också i den italienska Avanti, den tyska Der Wahre Jacob och den franska L’Asiette au Beurre. Fascisternas undantagslagar 1926 begränsade kraftigt hans arbetsmöjligheter och han drabbades av åtal och fängelsevistelser. Hans minne hedras nu i Italien med ett internationellt satirpris Premio Gabriele Galantara.

fib 43

Skriftställning. Jan Myrdal synar orsakerna till extremhögerns framgångar i Europa, i synnerhet i Frankrike. Front National förmår att ta upp faktiska frågor som är relevanta för det arbetande folket, vilket den officiella vänstern däremot inte gör.

APROPÅ MARINE LE PEN

TEXT jan myrdal

arför går den franska ”extremhögern”, Front National, från framgång till framgång och får allt större och större stöd från fransk arbetarklass och småbourgeoisie? Vad kan vi lära av det? Jag tar ett exempel: Det svenska järnvägsnätet har på EU-direktiv blivit medvetet misskött. Den folkliga upprördheten i landet är stor. Också i andra europeiska länder som Frankrike befinner sig järnvägsnätet av samma skäl i en katastrofal situation. JAG LÄSER NU det pressmeddelande som

Marine Le Pen, ”Présidente du Front National”, just publicerar om den franska järnvägssituationen med anledning av att BEA-TT, den franska motsvarigheten till den svenska Statens haverikommission (SHK), kommit med sin rapport om järnvägsolyckan vid Brétigny-sur-Orge den 12 juli 2013 med sju döda och 32 skadade. Hon kräver att presidenten för SNCF, den franska statens järnvägar, Guillaume Pepy ska avskedas då han i enlighet med EU:s direktiv drivit en nyliberal politik, eftersatt säkerheten och höjt biljettpriserna. Hon påpekar att efter den av EU genomdrivna spjälkningen av statsjärnvägen har avskedandet av 10 000 arbe-

fib 44

Hon är inte socialist. Men hon uttrycker samtidigt vad som i verkligheten är klasskrav från arbetarklassen och det arbetande folket.

tare från SNCF Infra (den del som ska sköta underhåll) medfört att säkerheten för passagerare och järnvägsarbetare minskat. HON PÅPEKAR ATT detta beror på att regeringarna såväl från vänster som från höger haft för vana att lydigt följa den Europeiska unionens krav på att likvidera offentliga tjänster. Hon kräver återtagande av statens hela ansvar, säkerställande av likhet mellan alla fransmän, minskade biljettpriser, höjande av kvalitet och nödvändig säkerhet trots att detta missbehagar teknokraterna i den Europeiska unionen. DET ÄR HELT förnuftigt. Det motsvarar vad en överväldigande majoritet i Frankrike (och för den delen i Sverige) anser. I realiteten innebär ett uppfyllande av dessa nödvändiga krav en Frankrikes brytning med den överstatliga Europe-

iska unionen. Men om det blir hennes parti ensamt i Frankrike. Också den officiella vänstern, kommunisterna, vågar inte kräva detta då det skulle omöjliggöra samverkan med president François Hollandes socialister som ju är heltigenom ett EU-parti. DET FINNS I DET hon kräver ingenting

som inte jag och andra på min politiska kant kan ställa oss bakom. Vilken är i detta skillnaden? Marine Le Pen nämner nyliberalism men inte monopolkapital.Hon är inte socialist. Men hon uttrycker samtidigt vad som i verkligheten är klasskrav från arbetarklassen och det arbetande folket. Dock denna dubbelhet förmår inte den officiella vänstern i Frankrike inse. Den fortsätter med den katastrofala politik det tyska kommunistiska partiet förde från 1928. Dess dåvarande ledande teoretiker, Rote Fahnes chefredaktör Heinz Neuman, formulerade den med orden: ”Schlagt die Faschisten, wo ihr

Foto: marinelepen2012.fr

Marine Le Pen, partiledare för det franska partiet Front National.

sie trefft!”. Klipp till fascisterna när ni kommer på dem. Vad jag nu skriver är inte den gängse kritiken mot det dåvarande KPD, kommunisterna, nämligen att partiet då gick i en destruktivt hård konfrontation mot SPD, socialdemokraterna. Den politiken kan nämligen diskuteras. SPD stod för en katastrofal eftergivenhetspolitik. Det jag skriver är att de tyska kommunisterna inte förmådde inse och

analysera och handla efter att Hitlers NSDAP faktiskt, om än skevt, tog upp verkliga frågor (klassfrågor) och med detta fick ett växande stöd i arbetarklass och det arbetande folket. Det var KPD:s oförmåga att se och analysera detta som ledde till katastrof.

eller Sverigedemokrater faktiskt är att det inte är fördomar, rasism, manschauvinism och annat, som har gett och ger dem sitt växande stöd inom arbetarklass och bland det arbetande folket (och i Sverige i LO) utan det att de tar upp faktiska frågor.

DET SOM KALLAR SIG vänster i Frankrike som Sverige borde inse att det avgörande när det gäller Front National

FÖRMÅR MAN INTE förstå detta då går

det lika illa nu och för oss som det gått alla gånger tidigare. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

Till minnet av forskningens frihet

TEXT erik göthe

är jag gick min första termin vid universitetet i Uppsala hösten 1963 fanns där en föreläsare som drog stora åhörarskaror. Även några av de mer utfestade studenterna lockades dit, trots att de måste stiga upp tidigt på lördag morgon. Det här var på den tiden då det fanns akademisk frihet vid de svenska universiteten. Föreläsningarna var öppna för alla. Den muntration som den här föreläsaren bestod åhörarna med saknade motstycke efter konditor Ofvandahls bejublade uppläsningar av egna diktpekoral till Oscar II:s ära vid framträdanden dit Uppsalas studenter glada skockades.

VAD FÖRELÄSAREN HETTE 1963 minns jag inte. Till stöd och illustration för sina lite besynnerliga teorier om folktyper gick han runt i föreläsningssalen och mätte skallformer på studenterna. Att föreläsaren väckte munterhet är helt klarlagt och anledningen till det kan ju bli föremål för utredning av den som är lagd åt det hållet. Men det som främst intresserar i dag är att varken studenter eller någon annan ens snuddade vid tanken att föreläsaren skulle avstängas från att föreläsa på grund av sina teorier. PÅ DETTA TÄNKTE JAG när jag för en del år sedan hörde om innovationen av den svenska skolan i Kungsbacka att elever som har fel åsikt om demokrati ska kunna bli utan betyg i statskunskap. På detta tänkte jag också när jag när jag såg ett tv-program som tog två lärarstudenter i Jönköping i nackskinfib 46

net som olämpliga för yrket eftersom de var troende kristna. De var visserligen beredda att lära ut – men trodde inte på – att aporna är förfäder till oss människor. I sin gudstro inbegrep de skapelseberättelsen. SKALLMÄTNINGSFÖRELÄSNINGARNA

erinrade jag mig också när Forum för levande historia inrättades 2001 som statlig myndighet för historieskrivning under ledning av överintendent Heléne Lööw. Och när jag hörde att man i Österrike stoppat författaren David Irving i finkan några år för vad han 13 år tidigare yttrat i en historisk fråga. Och när Karolina Matti jagades bort från Umeå universitet för att hon presenterat nazistisk ideologi för studenterna genom föredrag av en livs levande nazist. Och på 1980-talet när jag uppmärksammade att det tyska universitetet i Göttingen tog doktorsgraden från en akademiker med stöd av lag från 1939 för åsikter han yppat i en bok han skrivit på sin fritid om vad som skulle ha skett i Auschwitz. Jag är inte emot upplysning. Tvärtom räknar jag den historiska upplysningen till en av mina idégivare. Just därför är jag emot sådana handfasta besked från offentliga organ om vad man får och inte får ha för åsikt. Det är inte bara ofritt, det är fel och dumhet. LÅT OSS GÅ TILLBAKA till tv-program-

met om våra förfäder aporna. Tänk om Darwin möjligtvis hade bara delvis rätt? Det har ägt rum lite forskning och gjorts en del utgrävningar sedan Darwin dog

1882. Var det inte rentav något om att det påträffats kvarlevor av en människoras som var äldre än man tidigare trodde var möjligt? Och har man inte rent av påträffat en annan förhistorisk människa som var bara en meter lång? Har det inte visat sig att många av oss är släkt med neandertalarna? Tesen att människorna har apor till förfäder kan dras i tvivelsmål. Det mesta i dag talar för att vi människor har samma förfäder som en del arter bland aporna. Men man gör klokt i att bereda sig på att ifrågasätta även det. DE TROENDE lärarstudenterna som

intervjuades i tv-programmet hade mer fel med sin tro på skapelseberättelsen än programmakarna, kan man tycka. Men det beror nog på vad man jämför med. Om alternativet är krav att man måste tro på en (kanske föråldrad) forskning kan det bli mycket mer fel på ett annat sätt. Det är ofritt, fungerar samhälleligt, hjälper kanske till att framkalla mer nutidsanpassade skapelseberättelser som intelligent design, den som en majoritet av amerikanerna numera tror på. Och, förresten, att människoraser inte finns är väl numera fastställt en gång för alla och den som inte tror på den tesen är väl rasist? Svar på den frågan emotser jag, helst sedan du läst Fredrik Sjöbergs lilla skrift Vi och dom – Kungliga vetenskapsakademien om mänsklighetens genetiska mångfald. Den är intressant och lättläst. ■ ■

Erik Göthe, redaktör för Föreningen FiB-juristernas hemsida tffr.org

Medlem. Ny redaktör för Folket i Bild/Kulturfront sökes Redaktörsarbetet innebär att ta emot inkommande material, skriva eget material, redigera material, planera tidningen, skriva rubriker, ingresser och bildtexter med mera. Redaktörsarbetet innebär också att hålla kontakt med ett antal fasta medarbetare som illustratörer, fotografer, krönikörer och recensionsredaktörer. Som redaktör för Folket i Bild/Kulturfront ansvarar du för att tidningen skickas till tryck i tid enligt utgivningsplanen, som innebär månadsutgivning förutom ett uppehåll i juli. Tidningen innehåller 48 sidor redaktionellt material, förutom sommarnumret och julnumret som innehåller 72 sidor. Arbetet innefattar också ett nära samarbete med tidningens redaktionskommitté och tidningens layoutare. Inför varje tidning hålls ett redaktionskommittémöte som redaktören närvarar vid. På mötet diskuteras och planeras tidningens innehåll. Ansökan skickas via styrelsen@fib.se till ordförande Nils Lundgren. Tillträde är tänkt till juni, men tidpunkten för tillträdet är i viss mån öppen för diskussion. Senast fredag den 21 februari vill vi ha din ansökan. Helst tidigare.

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSILLUSTRATION:

Carl Krantz

MEDARBETARE:

Carl Krantz, Peo Österholm, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Solveig Giambanco, Margareta Zetterström, Lisa Forsberg, Johanna Lundqvist, Oda Hodlekve Lystrup, Klarin Gullström, Erik Rydberg, Dan Kotka, Nils Andersson, Erik Jonsson, Pia Elisabeth Hanzén, Sanjay Kak, Erik Haking, Kristina Eriksson, Anders Romelsjö, Svante Svensson, Per Björn, Sisela Björnsson, Anders Norborg, Peter Curman, Pia Karlsson, Olof Rydström, Jan Bergsten, Stefan Estby, Ulf Karlström, Hans Isaksson, Gabriele Galantara, Jan Myrdal, Erik Göthe, Hans Lindström

Månadens medarbetare ERIK HAKING Jag går på Författarskolan i Lund, är medlem i Föreningen Arbetarskrivare samt driver bloggen ”Den ömhet du är värd” http://denomhet.blogspot.com. Tidigare har jag publicerat texter i Arbetaren och Brand. När jag såg att FiB eventuellt sökte efter noveller att publicera kom jag att tänka på en text jag tidigare skrivit i form av en uppgift till utbildningen på temat politisk aktivism med mytologiska inslag. Efter viss redigering tyckte jag att där fanns en berättelse som möjligen kan kännas aktuell för FiB:s läsare.

Nästa nummer kommer 13 mars. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Nils Lundgren. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Solveig Giambanco, Oda

Hodlekve, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm, Britta Ring, Anders Romelsjö.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48