FiB 04 2013

De tillfälligt anställda

JOBB UTAN

TRYGGHET

DELTIDSFÖRFATTARE ”Skrivande är politik” GOD MAN Hjälper ensamma flyktingbarn FRIHETSBUSSEN Rullande teater på Västbanken Folketibildfyra201349 kr

Red.

INNEHÅLL

En godare värld kräver ett ständigt arbete Vilken värld önskar vi oss? Med vilken blick vill vi att människor ska betrakta andra människor? Hur vill vi att människor ska behandla sina medmänniskor i sin omedelbara närhet men också över hela planeten? Och hur vill vi att människorna ska behandla naturen i dess helhet? Det önskvärda – men svåruppnåeliga – innebär troligen för alla som tänker efter kärlek, tillit och respekt: gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig.

Vill vi till exempel att unga människors

rättigheter ska nonchaleras, att de ska hanka sig fram på sms-kontrakt från dag till dag som Katharina (se artikeln på s. 18–21)?

Kalle Holmqvist (se s. 6–10) vill ta tillbaka historieskrivningen till folket och noterar bland annat hur situationen i dag liknar den på 1800-talet med daglönare och påhugg innan enskilda människor gick samman och började kämpa för sina rättigheter.

Det finns så många sätt att arbeta för att

förverkliga drömmarna om en rimligare värld. Läs om de internationella Spanienfrivilliga under spanska inbördeskriget och hur deras efterlevande vårdar minnet av dem (s. 30–35). Läs om Frihetsbussen, den palestinska teatergruppen som turnerar runt på Västbanken och speglar folkets erfarenheter av ockupation och förtryck (s. 24–28).

Läs också om Bill Eriksson och hans engagemang som god man för ensamkommande flyktingbarn i Nyköping (s. 12–16). Fortsätta kämpa, men låt inte din blick fördunklas av din egen godhet i motsats till föreställningen om andras ondska. Bill Eriksson uttrycker det förträffligt: – För vissa människor tar den hjälpande attityden över och då kan jag misstänka att det är det egna ädelmodet som styr. Det håller jag mig ifrån.

stefan ljung, redaktör fib 2

Månadens Satirarkivet.se

4

Sverigebilden

5

Noterat

11

JordenRunt

17

Krönika

22

Stick&Klipp

29

Krönika

30

Resan tillbaka

36

Recensioner

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

43 6

Intervju: kalle Holmquist. Hans skrivande är politik – ett sätt att ta tillbaka makten över informationen.

18 Sverige: TILLFÄLLIGT ANSTÄLLDA. Ett liv utan fast jobb är ett liv utan trygghet och rättigheter – ständigt på tårna, ständigt på jakt.

Krönika.

Det svåra i att mäta människor

42 Film: HANNA ARENDT. Von Trottas film följer Hanna Arendt vid tiden runt Eichmannrättegången.

Femton vingliga steg är det mellan sängen och badrummet. Astrid går först och jag tätt bakom. Blöjan landar tungt i sopkorgen. ”Skönt att bli av med den jäveln”. Leendet är vackert trots att jag inte har hunnit få dit protesen. Jag stänker kroppspuder under den fladdriga bysten, tänker att jag själv en dag ... Nej, det perspektivet blir för långt. Ett helt liv.

En timme senare: chefen på det privata vård- och omsorgsboende där jag är vikarie vill ha möte. Kaffe i pumptermos och tjockt smörade formfranskor. Mellan tuggorna diskuterar vi hur vi ska kunna ”profilera oss på den nya marknaden” och ”fånga nya kunder”. I konkurrensen med närliggande äldreboenden måste vi sticka ut, visa oss bäst. Jag vet vad det betyder: lova en dotter hennes pappa promenader som aldrig blir av, tillsyn som inte hinns med.

Under vinterns första månader är vi några på avdelningen som läser Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter om den nya sjukvården. Att den offentliga sektorn sedan nittiotalet har lånat metoder från näringslivet och industrin och överfört dem på vård, skola och omsorg blir tydligt i begreppet New public management. Vårdprocesser delas upp i mindre bitar, döps om till ”produkter”, ”prissätts” och debiteras en ”beställare”, skriver Zaremba.

12 Intervju: En god man. Bill Eriksson i Nyköping är god man åt ensamkommande flyktingbarn – ett viktigt och meningsfullt arbete.

24 Palestina: frihetsbussen. En teaterturné på Västbanken som gör föreställningar utifrån publikens berättelser om ett liv under ockupation.

På boendet ska de äldre betraktas som ”kunder” som betalar för en ”vara” eller ”tjänst”. Viktigast är att de blir nöjda, förklarar chefen. Men jag tänker att det skaver att erbjuda någon en tjänst till lägsta möjliga pris och samtidigt veta att kvaliteten har gått förlorad. En stor del av den fasta personalen på avdelningen har ersatts av billigare timvikarier, som inte har skyldighet att dokumentera de boendes (förlåt, ”kundernas”) livshistoria, krämpor eller intressen. Uppföljningen blir sporadisk när de flesta jobbar några timmar för att sedan dyka upp ett par dagar, eller ibland veckor, senare.

Jag hjälper en skakig Astrid till toaletten igen. Allt jag

vet om hennes vanor kring kroppspuder och tandproteser har jag fått berättat av en annan timvikarie, som lärt av en tredje.

Och jag tänker att det är svårt att överföra näringslivets mätbara mål och metoder på äldrevården som består av kanske det mänskligaste av allt: människor. johanna lundqvist fib 3

Sverigebilden. foto hillevi nagel www.hillevinagel.se

fib fib 44

FiB-noterat.

Hugo Chávez och det kontroversiella

Billström säger: Jag säger bara vad alla säger som säger som jag säger.

I Hugo Chávez eftermäle i svenska tidningar återkommer ständigt ett ord – ”kontroversiell.” I mitt synonymlexikon står kontroversiell för ”omtvistad” eller ”motsättningspräglad.”

Ja, nog var han kontroversiell alltid. Han avskaffade till exempel analfabetismen och lät två miljoner människor lära sig läsa. Ska man slösa landets oljeinkomster på sådant? I många u-länder låter man sina analfabeter vara ifred. Han satsade på lokala sjukvårdscentraler och lät folk med trasiga tänder få se en livs levande tandläkare. Fattiga i u-änderna som går till tandläkaren? Ja, var passar ordet ”kontroversiell” bättre in än här?

Jag såg på tv en gammal kvinna i en favela i Caracas på väg hem från doktorn. Hon hade fått medicin för sitt höga blodtryck. Varför oroa henne med sjukdomsbesked på gamla dar?

Så där kan man hålla på och räkna upp kontroversiella reformer som Chávez introducerade. För dyra pengar.

Chávez utbildade sina officerare i hemlandet. Andra latinamerikanska länder har under många år antagit erbjudandet från USA att låta dem utbildas där. Men Chávez ville prompt undervisa dem hemma trots att USA erbjöd att göra det praktiskt taget gratis. Så agerar en halsstarrig ”kontroversiell.”

Carl Bildt säger att han visserligen tycker det är tråkigt när någon går bort i cancer men tycker att Chávez var en ”orosfaktor” som ”skapade oro” i Latinamerika.

En politikers uppgift är att skapa lugn och stabilitet. Det förstod aldrig Chávez.

Chávez har kritiserats för landets korruption och kriminalitet. Ja, vad är det för fel med det? När sådana företeelser för en gångs skull dyker upp i ett latinamerikanskt land är det väl bra att någon påpekar det.

Obama hoppas nu på en ”konstruktiv” framtida relation med Venezuela. ”Konstruktiv” enligt mitt synonymlexikon – uppbyggande, hjälpsam, positiv, främjande, gagnelig, skapande.

Nog låter ”konstruktiv” mycket bättre än ”kontroversiell” – omtvistad, motsättningspräglad.

PEO ÖSTERHOLM Källa: Stora Synonymordboken, Strömbergs. 1989.

illustration mare toomingas

»

Det är dags att vi börjar prata om arbetets innehåll, rehabilitering som fungerar och förebyggande hälsoarbete i stället för att jaga sjuka. /Daniel Swedin, Aftonbladet

Centraltryckeriet, Borås.

fib 5

Intervju.

fib 6

”Skrivande är politik” Vårdarbetaren Kalle Holmqvist skriver böcker på halvtid. Hans författarskap är motkultur.

– Skrivandet är en form av politisk aktivism. Det är absolut en politisk handling. För mig är det ett sätt att förändra världen, inte så genomtänkt kanske, men det är det jag kan, säger han.

Text stefan ljung Foto oda hodlekve

V

id sidan av halvtidsanställningen ägnar sig Kalle Holmqvist fullt ut åt skrivandet. Han skriver tidningsartiklar, medverkar i antologier och medarbetar på Murbruk förlag, som han är medgrundare till.

Förutom det skriver han också egna böcker – förra året gavs två Kalle Holmqvist-titlar ut: Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet och Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675.

INFORMATION. Både grundandet av förlaget och det egna bokförfattandet handlar om information, eller snarare brist på viss information – en brist som har politiska konsekvenser. Att åtgärda bristen genom att göra något själv är en medveten politisk handling.

– Jag har alltid läst mycket. Jag har alltid varit intresserad av text. Det här med att skriva böcker kom av att jag ville få ut information om Venezuela. Ingen annan skrev så jag fick göra det själv.

Främsta drivkraften var att det saknades böcker om Latinamerika.

Textintresset finns sida vid sida med intresset för historia. Så efter Venezuela och Latinamerika vända Kalle blicken mot Sveriges förflutna.

– Det är enklare på ett sätt att skriva om historia. Det är inte så bråttom, vilket passar när man skriver på deltid. Men jag tycker också att det behövs en radikal historieskrivning. Jag kanske inte kan få andra att skriva, men jag kan göra det själv.

Boken om trolldomsprocessen i ångermanländska Nordingrå 1675 kom till när Kalle Holmqvist ville ta upp hur man kan lägga en historiematerialistisk synvinkel på ett exempel.

Nordingråfallet var en omfattande rättegång med bra material att titta närmare på.

– Jag såg det som en klasskampshistoria. Jag

anser att man kunde dra viktiga slutsatser genom att gå på djupet i ett fall. Det väsentliga handlade inte om vidskepelse utan om en process riktad mot folket som var styrd ovanifrån. Massmord är inte ren galenskap – det är maktutövning och politik.

MOTKULTUR. Kalle Holmqvist nämner själv att han alltid kritiseras för att hans böcker inte är objektiva. Hans svar på kritiken är kort och koncist: – Jag tror inte att det finns någon objektiv journalistik och historieskrivning. Men man ska vara saklig. Det jag tillför är ett annat perspektiv, jag berättar en annan historia. Det handlar om motkultur. Det gör det, säger han.

Boken om de homosexuella arbetarna Frans och Lars i 1890-talets Stockholm ingår också i Holmqvists radikala historieskrivningsprojekt.

Han ville skriva om Stockholm och arbetarklassens och arbetarrörelsens framväxt.

– Det är viktigt att kunna sin historia. I dag pratar man mycket om att arbetarklassen inte finns. I dag är klassen heterogen säger man. Men den har aldrig varit homogen. Fasta anställningar på livstid är en produkt av arbetarrörelsen, inte en förutsättning. På 1890-talet byter arbetarna jobb hela tiden. De har ingen fast yrkesidentitet.

NYCKEL TILL NUTID. Kalle Holmqvist konstaterar att nutiden blir enklare att begripa om man studerar historien. Hans modell är att det källmaterial man studerar ska vara konkreta fall. Som i boken om Frans och Lars där han följer ett par enskilda personer, typiska för arbetarklassen på den tiden.

– Klassmedvetenheten har inte alltid varit stark inom arbetarklassen. Väldigt få var med i facket på 1890-talet. Facket fanns oftast inte alls. Arbetarna var daglönare. Men de gick att organisera då och

Fakta Kalle Holmqvist, 34 år, tidigare medlem av FiB/K:s redaktionskommitté 1998.

Uppvuxen i Upplands Väsby och Härnösand.

Arbetar halvtid inom handikappomsorg. Skriver resten av tiden.

Har haft olika jobb inom vård och omsorg.

Medgrundare av Murbruk förlag, som han grundade tillsammans med vänner.

Aktuell med böckerna Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675, utgiven på Murbruk förlag och Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet, utgiven på Sekel Bokförlag.

> fib 7

intervju det borde gå även i dag. Facket har missat det här, dagens ungdomar blir kanske aldrig fastanställda.

Det är en ny sits att man missar väldigt stora grupper. Ungdomar, vikarier, invandrade. Vänstern har tappat sin historia, det är historielöst.

Historia ska inte utnyttjas för nostalgiska skäl.

– Historieanalysen ska koppla till nutiden. Vi ska inte romantisera men kunna se att vissa saker återkommer. Problemet med vänstern och arbetarrörelsen är att man hela tiden måste försvara sig.

Man borde gå till attack. Då behövs en egen historieskrivning och att man står upp för den.

Kalle Holmqvist skriver för att åtgärda en informationsbrist – och för att förändra världen.

fib 8

MÅNGSIDIGHET. Poängen som Kalle Holmqvist vill lyfta fram med boken om Frans och Lars är att visa att arbetarklassen alltid har varit väldigt mångsidig. Den är den enda kollektiva klassen, arbetarna arbetar tillsammans men är väldigt oli-

ka som individer. De likriktas i sin arbetssituation, men står som individer för en mångfald.

– Invandrare och kvinnor, heterosexuella och homosexuella är alla delar av arbetarklassen. Det stämmer inte alls överens med den vanliga nutida beskrivningen i medierna som säger att arbetarklassen är invandrarfientlig och homofientlig, säger Kalle Holmqvist.

Han avslutar: – Klasstillhörighet är ingen livsstil. Arbetare är på alla möjliga sätt. När man pratar om klass så blir det lätt att man pratar om någon annan och tycker synd om. Kulturmänniskor kan ha en nedlåtande och exotiserande syn på arbetarklassen. Man tror att den är på ett visst sätt, sitter framför teven och käkar på McDonald´s varje dag … men det är ju inte så att alla chefer och tjänstemän är bildade och läser böcker. ■ ■

utdrag ur

Frans och Lars.

Kärlek och klasskamp på 1890-talet Redan i mitten av 1800-talet hade det blivit vanligt att kärlekspar flyttade ihop och skaffade barn utan att vara gifta. Det som i dag kallas samboskap kallades att vara ”gifta på stockholmska”, eller att ha ingått ett ”Stockholmsäktenskap”, eftersom det framför allt förekom i huvudstaden. Närmare bestämt hos arbetarklassen i huvudstaden.

På 1860-talet hade 40 procent av alla barn som föddes i Stockholm ogifta föräldrar (motsvarande siffra på landsbygden var drygt åtta procent), trots att vår statsreligion menade att sexuellt umgänge bara fick förekomma inom äktenskapet.

Det förekom förstås att kvinnor blev gravida med en man som vägrade ta ansvar för barnet.

Men många ”oäkta” barn föddes helt enkelt i en familj där fadern och modern bodde ihop men inte var gifta.

Det var framför allt nyinflyttade arbetare som bodde ihop utan att ingå formellt äktenskap, bland annat för att det tog tid och pengar att gå till prästen och att skaffa fram alla papper som behövdes.

För arbetarkvinnor kunde det dessutom vara ett frigörelseprojekt att inte gifta sig. Ända fram till 1920 var gifta kvinnor automatiskt omyndiga, det var deras män som skulle bestämma över dem och ta hand om deras pengar. Men i arbetarklassen på 1800-talet var det självklart att även kvinnor måste arbeta utanför hemmet, och om de var formellt ogifta kunde de bestämma själva över sin inkomst.

För arbetarklassen i Stockholm var inte sambolivet ett liv i synd och trolöshet, snarare var det ett nytt sätt att organisera trofasta förhållanden på. Att det kallas just ”Stockholmsäktenskap” är ingen slump. Det visar att för arbetarna i Stockholm på 1800-talet var äktenskap inte att man gick till prästen och köpte ringar, utan snarare att man bodde ihop och låg med varandra. Det går för övrigt tillbaka på äldre svensk tradition där ”äktenskap” betydde att en man och en kvinna kom överens om att leva ihop. Kyrkan hade sett till att äktenskapet senare skulle bekräftas med en ritual ledd av en präst, men det var först med 1734 års lag som det krävdes en kyrklig ceremoni för att ett äktenskap skulle räknas som giltigt. Innan dess var själva definitionen på ett giltigt äktenskap att man lovat varandra trohet, flyttat ihop och börjat ligga med varandra.

Vilket gör det ännu intressantare att Frans och Lars faktiskt bodde ihop och låg med varandra

i vad som i princip kan ses som ett samkönat Stockholmsäktenskap. Över 100 år innan den svenska äktenskapslagstiftningen äntligen gjordes könsneutral, så att lagen gäller lika för homosexuella som för heterosexuella, skapade Frans och Lars sin egen könsneutrala äktenskapslagstiftning i en etta i Gamla stan.

Att arbetarklassen saknade det som kallades religiös moral (vilket i själva verket ofta var religiös omoral) hade överheten varnat för sedan mitten av 1800-talet. Värst var det i Stockholm för där fanns flest arbetare. I artikeln ”Stockholms kyrkliga och religiösa förhållanden” i en presentation av staden utgiven inför Stockholmsutställningen 1897 gick prästen och teologie doktorn Samuel Andreas Fries på ett osminkat sätt igenom de olika samhällsgruppernas inställning till kyrkan. De gamla klasserna var det väl någorlunda ställt med, men värre var det med den nya. Arbetarklassen var ointresserad av kyrkans läror, konstaterade Fries: ”Faktum är, att stora massor af arbetareklassen äro i högsta grad indifferenta [likgiltiga] för religionen eller rent af ateister och materialister, hvilket äfven sammanhänger med socialdemokratisk och utilistisk [utilisterna var en religionskritisk rörelse i slutet av 1800-talet] propaganda. Arbetareklassen besöker sällan den offentliga gudstjänsten, infinna sig arbetare någon gång i större antal vid en gudstjänst i någon af statskyrkorna, så väcker detta förundran hos andra kyrkobesökande.” Överklassen har däremot alltid varit noga med moralen och kyskheten. Det har sin grund i att de rika har ägodelar som de vill skydda. Kvinnornas oskuld måste värnas så att inga oäkta barn som ställer till arvsordningen uppstår. Kring detta har man byggt gigantiska religiösa och politiska tankesystem.

Samtidigt som kvinnorna skulle hålla på sin heder gick männen på bordell. Faktum är att då prostitutionen var accepterad i Sverige (från mitten av 1800-talet fram till 1918 var prostitutionen myndighetsreglerad, ett tag på 1830-talet fanns i Stockholm även två halvkommunala bordeller som öppnats på beslut av myndigheterna) var det ett uttalat argument att prostitutionen behövdes för att männen (underförstått: de rika männen) skulle få utlopp för sina sexuella lustar utan att behöva förstöra de fina kvinnornas kyskhet. Prostitution har alltid varit nära kopplad till sexuell ofrihet och hyckleri. Inga madonnor utan horor. ■ ■

Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet Sekel bokförlag

> fib 9

intervju

utdrag ur

Ondskan i Nordingrå.

En norrländsk häxprocess 1675.

Folkets historia och jakten på våra förfäder

Ondskan i Nordingrå.

En norrländsk häxprocess 1675.

Murbruk förlag

Den här boken började som en frågeställning: Vad är det egentligen för fel på Nordingrå?

Det kan man fundera på om man vill närma sig svaret på frågan varför ungefär 300 svenskar under en period på åtta år avrättades, anklagade för att stå i förbund med Satan.

Den stora vågen av svenska häxprocesser började 1668 och pågick fram till 1676. Processerna kännetecknades av att det var huvudsakligen, men inte bara, kvinnor som åtalades, att de hade karaktären av masshysteri, att barn och ungdomar uppträdde som vittnen, och att den främsta anklagelsepunkten var att ha åkt till Blåkulla.

De värst drabbade områdena var Dalarna, Ångermanland, Gästrikland, Hälsingland och Stockholm. I Bohuslän, som då nyligen blivit svenskt, förekom också omfattande häxprocesser men de såg annorlunda ut och handlade till exempel inte lika ofta om Blåkullafärder.

Häxprocessen i Nordingrå var formellt sett ingen riktig rättegång utan en rannsakning, en slags förundersökning i väntan på att en statlig trolldomskommission skulle komma dit och utdöma straff. I praktiken var trolldomsrannsakningen en typ av rättegång och den genomfördes i samarbete med de lokala nämndemännen, dåtidens tingsrätt.

Rättegången i grannsocknen Torsåker 1674 kallas ofta för den största häxprocessen som förekommit i Sverige. Det stämmer inte. I Torsåker ställdes 71 personer inför rätta och i Nordingrå 113.

Skillnaden är bara att i Torsåker dömdes minst 60 personer till döden men i Nordingrå utdelades inga straff alls. Den kungliga trolldomskommissionen upplöstes nämligen innan den hann ta ställning till anklagelserna mot Nordingråbor. Processen i Nordingrå har därför nästan helt försvunnit ur historieskrivningen.

Trots att rannsakningsprotokollet från Nordingrå är det mest omfattande protokoll som finns bevarat från någon svensk häxprocess.

fib 10

Av protokollet att döma är Nordingrå en helt galen bygd. Som nutida läsare förstår vi att historierna om Satan och Blåkulla inte är sanna. Men det blir ju inte mindre galet för det. Snarare tvärtom.

Varför står man upp inför rätten och säger något som inte är sant? Varför försöker man få sina grannar och släktingar att bli avrättade för något de inte kan ha gjort?

Varifrån kommer denna ondska? Den frågan är aktuell än i dag. Ondskan känner vi. Vi känner den bättre än vad 1600-talsbönderna gjorde. Vi har sett bilderna från Auschwitz och Treblinka, från före detta Jugoslavien och från Rwanda. Vi vet att det händer gång på gång att forna landsmän, vänner och grannar bestämmer sig för att börja slå ihjäl varandra. Vi vet att människor lämnar ut sin nästa till bödlar och torterare.

Det chockar oss knappast så som det måste ha chockat dåtidens Nordingråbor. De hade vuxit upp i ett bondesamhälle där lojaliteten med släkt, grannar och familj var stark. Ett samhälle där rättskipningen framför allt sköttes av bönderna själva, och då snarare utifrån urgammal sed än efter Andra mosebok. Det samhälle som visar sig för Nordingråborna i maj 1675 är något helt nytt. Något galet och ondskefullt.

Men ondska uppstår aldrig av en slump.

Man har ofta försökt förklara de svenska häxprocesserna med sådant som att barn har för stark fantasi, med konflikter mellan grannar och med vidskepelse bland bönder.

Om man går till källorna, till exempel rättegångsprotokollen, kommer en annan bild fram.

Då framgår det tydligt hur styrda processerna är ovanifrån. Barnen tvingas vittna. Om de vägrar straffas de.

Rannsakningarna sker på order av regeringen.

Allting är planerat av de kyrkliga ledarna och av de statliga ämbetsmännen. Bakom galenskapen och den till synes irrationella ondskan skymtar konturerna av en överklass som försöker kontrollera befolkningen. ■ ■

JordenRunt. texter lisa forsberg

sydafrika

Shell profiterar på apartheidavtal

världen

Korruptionen inom krigsindustrin tillåts härja fritt En studie som har utförts av anti-korruptionsorganisationen Transparency International (TI) visar att majoriteten av världens länder gör väldigt lite för att bekämpa korruption inom krigsmaterielindustrin. Studien uppges vara den första som har utvecklat ett index som mäter hur – eller huruvida – regeringar vidtar åtgärder för att bekämpa korruption inom krigsmaterielindustrin. Den visar att de allra flesta länder – däribland majoriteten av världens största vapenimportörer – helt saknar verktyg för att förebygga korruption inom vapenhandeln. Över 70 procent av de länder som ingick

i studien låter försvars- och krigsmaterielindustrin sköta sig självt utan att vidta några särskilda åtgärder för att bekämpa korruption. Hälften av dessa länder har försvarsbudgetar helt utan insyn, eller redovisar en väldigt begränsad mängd information. Bara 15 procent av de regeringar som ingick har en politisk översikt av den egna försvarsindustrins verksamhet som är vittomfattande, effektiv och kan redogöras för. Bara i två länder – Tyskland och Australien – uppges risken för korruption vara låg. Båda dessa länder har ett robust system där parlamentet överser försvarssektorns handlande.

NORGE/FRANKRIKE/PALESTINA

Veolia åsamkas stora förluster av bojkottkampanj Hege Sjo, som är en mycket välkänd norsk ekonomisk rådgivare, tillkännagav nyligen under ett seminarium som handlade om ansvarsfull och hållbar investering att det franska företaget Veolia har gjort stora förluster som en följd av den bojkottkampanj som sedan ett par år har bedrivits mot företaget, i protest mot dess verksamhet på ockuperade palestinska områden på Västbanken. Sjo använde Veolia som ett exempel på ett företag ”vars rykte fått lida som en följd av negativ publicitet” med anledning av Veolias ”involvering i infrastruktur-

projekt på ockuperad mark”. Veolia har tidigare förnekat att bojkottkampanjen har påverkat bolget ekonomiskt. Politiska aktivister i många länder har under en längre tid sökt påverka lokala myndigheter, institutioner, investerare och pensionsfonder att neka att göra affärer med Veolia så länge företaget gör sig medskyldig till Israels folkrättsbrott. Veolia har bland annat ansvarat för utbyggnaden av kollektivtrafik till illegala israeliska bosättningar på Västbanken. Veolias delaktighet i kränkningar av den palestinska befolkningens rättigheter uppmärksammades även i en FN-rapport som nyligen publicerades.

Enligt brittiska Guardian anklagas oljejätten Shell för att profitera på ett hyresavtal som kom till stånd under Sydafrikas forna apartheidregering. Shell uppges hyra markområden där två bensinstationer finns för så lite som 134 kronor per station per år. Denna summa räcker inte ens för att köpa bensin för en 100 kilometer lång bilresa.

De två bensinmackarna är belägna KwaZulu-Natal, där fattigdomen är stor. Shell fick tillstånd att hyra marken där bensinstationerna står under apartheidregimens regeringstid, då den svarta befolkningen var förbjuden att äga land, och det var vanligt att företag lockades att etablera verksamhet i Sydafrika genom att erbjudas löjligt låga hyror för att hyra mark som befolkningen tvångsförflyttats ifrån. Trots övergången till demokrati har miljoner hektar mark på den sydafrikanska landsbygden fortfarande inte återbördats till de människor som lever och verkar där. Shellärendet utreds av det Sydafrikas parlamentets kommitte för landsbygdsoch landreformsfrågor. Shell förnekar att hyran för de två bensinmackarna skulle vara 134 kronor per mack och år ”å de bestämdaste”. Bolaget påpekar dock att hyran hursomhelst inte kan omförhandlas förrän den 50-åriga avtalsperioden gått ut, eftersom Shell betalat hyra för hela avtalsperioden vid avtalets tecknande. fib 11

Intervju.

En god man i Nyköping Bill Eriksson i Nyköping har under fyra år varit god man åt fem olika ensamkommande pojkar. Pojkar från Kurdistan, Afghanistan och Nordafrika som Bill ger stöd under deras första tid i Sverige.

Text solveig giambanco foto eva wernlid

B

ill Eriksson är god man. Och en, tror jag, god man.

– Titeln är fin, förpliktigande. Men det gäller att inte bli förblindad av sin godhet.

Självklart har jag har valt att bli god man för att jag vill göra nytta men jag är ingen hjälpare med stort H. För vissa människor tar den hjälpande attityden över och då kan jag misstänka att det är det egna ädelmodet som styr. Det håller jag mig ifrån.

MENINGSFULLT. Nyköpings kommun har erbju-

dit sig att ha hand om ett tiotal ensamkommande barn och ungdomar. De ensamkommande anvisas en god man som ska vara i förälders ställe. Bill är en av kommunens gode män, barnens kontakt med myndigheterna. Att vara god man för ett nyanlänt barn innebär många och skiftande uppgifter, så de första månaderna är en intensiv samvaro. Till exempel resor till Migrationsverket i Norrköping för att skriva asylansökan och för inskrivningssamtal. Och det praktiska: kontakt med boende, skola och hälsovård, tandvård och bank. Och vid behov kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin.

– Jag gick lite tidigare i pension och ville göra något meningsfullt. Jag valde att ägna mig åt läxhjälp och att vara god man. Nu är det i huvudsak god man-sysslan som tar min tid. Behovet är störst fib 12

Bill Eriksson ser god man-sysslan som meningsfull.

> fib 13

intervju där. Den enda kvalifikation som efterfrågas är att man inte är kriminellt belastad. Det räcker att man är en vanlig människa. Och det är fint så!

SMUGGLADE. Under sina fyra år som god man har Bill haft hand om fem unga pojkar. För det är i huvudsak (84 procent) pojkar som kommer och de allra flesta från Afghanistan. Bills pojkar kommer från Kurdistan, Afghanistan och Nordafrika. Ett har de gemensamt: utan människosmugglare vore de inte här, oavsett färdväg. Och smuggling betyder avsevärda pengar som troligen har samlats in av släkten.

– Mina tre första var föräldralösa. Det är i alla fall deras historia och jag, som god man, har ingen anledning att ifrågasätta detta. Vi vet ganska lite om dem som kommer och om deras utsaga stämmer eller inte. Och det är inte vår sak att pröva, det är Migrationsverkets. För mig har alla legala motiv att vara här.

GRUPPBOENDE. De tre har flyttat från gruppboendet, ett HVB-hem (Hem för vård och boende) till egna lägenheter. Efterstödet från personalen från gruppboendet är gott, vilket behövs. Ungdomarna har endast bott i Sverige några år och mest umgåtts inom sina grupper. Bill ser det som ett problem att de inte har blivit särskilt hemtama vare sig i svenska språket eller i sedvänjorna.

– Jag kliver av som god man när någon fyllt 18 år, då är man myndig. I Nyköping bor de allra flesta i gruppboende tillsammans med välutbildad personal. Där finns vuxna dygnet runt. Några

Fakta Ensamkommande barn Under 2012 tog Migrationsverket emot 3 578 asylansökningar från ensamkommande barn och ungdomar. 84 procent är pojkar och 16 procent är flickor. Cirka 85 procent beviljades uppehållstillstånd.

Mellan 2011 och 2012 ökade antalet med 35 procent.

Den absolut största gruppen kommer från Afghanistan: 2011 kom 1 693 och 2012 kom 1 940. Den näst största gruppen är från Somalia: respektive 251 och 452. Från Nordafrika ökar antalet snabbt. År 2012 kom 145 från Marocko, från Syrien 120, från Algeriet 120 och från Eritrea 105.

Källa ensamkommandebarn.rapport@migrationsverket.se fib 14

»

Det räcker att man är en vanlig människa. Och det är fint så!

enstaka bor i familjehem. Att det inte är fler beror helt enkelt på att det är brist på sådana.

Ungdomarna är mellan 16 och 17 år när de kommer och tar sig nödtorftigt genom grundskolan på ett par år för att börja på gymnasiet. Skillnaden på dem som gått i skola i hemlandet och inte, märks tydligast på språkinlärningen. Men alla är medvetna om att utan utbildning är det kört.

En vill i framtiden arbeta med data, en annan vill bli polis. En av dem läste upp sitt usla mattebetyg under sommaren så han kom in på gymnasiet, till mångas förvåning och glädje.

– Det bästa för dem vore om de fick praktikplatser. Lära sig att umgås med svenskar, tvingas prata svenska och inte minst känna att de betyder något.

MÅLINRIKTADE. Gode mannens arvode är ett par

hundra kronor i timmen och reseersättning. Bill debiterar den tid han tillbringar med pojkarna.

Timmarna vid datorn ser han som eget stöd. Där letar han efter möjligheter att överklaga, kontakta Röda korset eller leta efter fonder. Han söker bidrag till någon av pojkarna som på så vis kan få ett tillskott på en tusenlapp eller så till sin magra kassa.

Situationen för ensamkommande i Nyköping är tillfredsställande, anser Bill. Boende och skola fungerar väl, det förekommer inga trakasserier så vitt han vet. Hans kontakter med Migrationsverket löper också bra. Han hyser gott hopp för sina tre äldsta ungdomar, de är ganska målinriktade, har uppehållstillstånd och eget boende Det är helt avgörande hur ungdomarna tar sig hit. De som kommer hit direkt med flyg får snabbt sin asylansökan prövad och uppehållstillstånd.

Kommer man däremot via ett annat europeiskt land behandlas de enligt Dublinförordningen som innebär att de ska avvisas till det första EU- land de anlände till för att få sin asylansökan prövad.

Bill har överklagat avvisningen av en nu sextonårig pojke från Afghanistan. Under flykten,

Bill Eriksson tror att det kommer att gå bra för hans tre äldsta ungdomar, som har fått uppehållstillstånd och har eget boende.

> fib 15

intervju – Ingen har haft det lätt, det var ingen lyxresa att ta sig hit, konstaterar Bill Eriksson.

mellan Iran och Turkiet, kom han ifrån sina föräldrar och syskon. Till Italien kom han med båt.

Brutaliteten i uppsamlingslägret skrämde honom vidare till Rom där han som gömd bodde i ett läckande tält med andra i samma situation och kriminella och knarkare. Kyrkan gav visst stöd. Efter ett mellanspel i Schweiz kom han med hjälp av släktingar till Malmö där han lämnades ensam. I och med detta är han ett så kallat Dublinärende.

Under vårt samtal i Galleri Fiskhuset vid den

brusande Nyköpingsån återkommer Bill ofta till denne pojke. Det märks att han har tagit honom och hans öde till sig. Han oroar sig.

– Hittills har jag misslyckats med att spåra hans föräldrar. Men avvisningen är tillfälligt stoppad medan hans fall utreds. Jag fick gå ända till Europadomstolen för mänskliga rättigheter efter avslag från Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Nu väntar minst ett år av ovisshet för pojken innan ärendet tas upp. Ibland undrar jag vad som är bäst för honom. Raskt tillbaka till Italien, där han for mycket illa, eller en tärande väntan här. Han har brutit ihop, gjort självmordsförsök. Jag vet inte om han kan omfamna något slags dröm eller vision om framtiden.

ROTAR INTE. Ett hopp har dock väckts. Generaladvokaten i Europadomstolen uttalade nyligen att han anser att man bör undanta minderåriga från Dublinförordningen. Men när och om det blir något konkret av uttalandet vet ingen.

– Jag är för närvarande god man för två pojkar. Min andre är från Algeriet eller kanske Marocko. Han har ingen kontakt med sina föräldrar och har helt tappat sugen när det gäller skolan.

Han är realist och inser att han sannolikt inte får uppehållstillstånd. Ingen av de fem pojkarna har varit särskilt meddelsamma, de tjatar inte om att bli integrerade.

– Jag rotar inte i deras liv, jag strävar inte efter den intimiteten. Jag är här och nu. Men ibland kommer glimtar fram från deras liv med mycket sorg och starka känslor. Ingen har haft det lätt, det var ingen lyxresa att ta sig hit.

VISS DISTANS. Bill håller en viss distans till sina pojkar, han ska ju inte ersätta en pappa. Den nära relationen får de på gruppboendet. De äldre kallar honom på skoj för farfar och alla har hälsat på någon gång hemma hos honom och hans fru. Till och med lärt sig älska hans hund.

– De kommer hit, de har sin historia. Det förflutna talar vi inte om, inte heller om framtiden, som oftast är mycket oviss. Det är här och nu som gäller. Rutiner. Gå upp på morgonen. Gå till skolan. Klara vardagen.

Ingen av pojkarna har någonsin sagt att de vill återvända till sina hemländer. ■ ■

fib 16

Krönika.

EU har ”med förbundna ögon gått in i en ny tidsålder av nykoloniala krig”

DET KRIGISKA EUROPA Text margareta zetterström

N

är det i fjol tillkännagavs att Nobels fredspris tilldelats EU höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Nog för att unionen säger sig ”ha som mål att främja freden”. Men har de olika medlemsländerna verkligen i praktisk handling verkat för nedrustning och konsekvent förespråkat förhandlingar och diplomati i stället för krig som allenarådande konfliktlösningsmetod?

Nyligen läste jag i den italienska dagstidningen la Repubblica en artikel som gav ett välformulerat svar på denna fråga. Den var skriven av journalisten Barbara Spinelli (för övrigt dotter till Altiero Spinelli, känd förespråkare av europeisk federalism) och tog sin utgångspunkt i den tystnad som nu råder i Europa kring dessa frågor. Inte ens i valtider tar ju våra politiker, enligt henne, tillfället i akt att med medborgarna dryfta sådant som rör utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Tvärtom har EU ”med förbundna ögon gått in i en ny tidsålder av nykoloniala krig och vandrar nu omkring där inne i dimman.”

Om vi förutom krigen under 2000-talet även räknar med insatsen på Balkan vid 1900-talets slut har olika EU-länder nu i nästan fjorton år varit involverade i militära operationer utomlands.

I början förekom viss diskussion. Är dessa krig nödvändiga? Om inte, varför deltar vi då? Är den här typen av krig verkligen humanitära — eller enbart förödande? Minskar terrorismen i världen som ett resultat av denna krigföring?

Nu har diskussionen dock tystnat och det stora tigandet vidtagit. Krigen omnämns inte heller som krig utan som något slags välgörenhetsexpeditioner. Till en början presenteras insatserna som kortvariga, och därför heller inte särskilt kostsamma. Det är bara pang på, utan närmare analys av möjliga effekter och långtidsverkningar. Och aldrig drar man några slutsatser av att de krafter

man säger sig vilja bekämpa bara får ännu mera vind i seglen när de angrips militärt av Väst. Det ser vi nu verkningarna av även i Afrika, där olika islamistiska terrorgrupper vunnit terräng i stora delar av Sahara och Sahel.

Det oroväckande är att denna interventionism av amerikanskt märke har blivit även det normala europeiska sättet att reagera. Och det hjälper inte ett dugg att dessa krigsföretag kallas ”humanitära” eller ”demokratiskapande”, om effekten ändå blir motsatsen till den avsedda.

»

Och det hjälper inte ett dugg att dessa krigsföretag kallas ”humanitära” eller ”demokratiskapande”, om effekten ändå blir motsatsen till den avsedda.

Barbara Spinelli är inte radikalpacifist, och hon menar att det visst kan uppstå situationer då det är nödvändigt för omvärlden (läs FN!) att ingripa militärt. Men 2000-talets ”krig mot terrorn” kan inte beskrivas som nödvändiga, eftersom de så uppenbart varit kontraproduktiva. De kan heller inte legitimeras med hänvisning till demokrati och andra ädla ideal. För hur skall man då förklara knäfallet för Saudiarabien som, vad än vår svenska försvarsminister må anse, sannerligen inte är någon demokrati och dessutom en av de största terrorismfinansiärerna i världen.

Om vår europeiska union någonsin skall göra sig förtjänt av ett fredspris måste de styrande i de olika medlemsländerna således tygla den nykoloniala och krigiska ryggmärgsreflex som har utvecklats de senaste decennierna och i stället börja arbeta aktivt för fred på jorden. ”In terra pax” som det heter på det gamla europeiska språket latin. ■ ■ fib 17

Sverige.

De tillfälligt anställda, del 1 Missa inte del 2 i majnumret – prenumerera!

Surfa in på www.fib.se/prenumerera och teckna en prenumeration nu. Eller teckna en åt en kompis.

Katharina har flera jobb, ett av dem är på en vikariepool.

– Jag är anställd men har ingen arbetsgaranti, säger Katharina och fortsätter: Den som svarar först på sms:et får jobbet.

fib 18

”Vikariejobb är som västvärlden mot Afrika. De tar det de behöver men ger ingenting tillbaka, inte ens trygghet”

Vår tids daglönare Den som svarar först på sms:et får jobbet. Anställd utan avtal, oregelbundna arbetstider och ingen arbetsgaranti. Många saknar kunskap om sina rättigheter och därför är det lätt för arbetsgivare att undanhålla information för sina anställda.

Text&foto regina weckström

K

atharina Ludwig, 28 år, flyttade från Tyskland till Sverige för snart tre år sedan. Hon började jobba på ett kafé, utan avtal men med schemalagda arbetstider.

När hon efter en tid bad chefen om ett avtal svarade denne ”det behövs inte” och Katharina antog att det är så det fungerar i Sverige. Hon jobbade kvar på kaféet i ett och ett halvt år, sedan slutade hon vara ”fast anställd” och hoppar numera bara in som extrapersonal när det behövs. Fast det har i praktiken aldrig varit frågan om en fast anställning.

UTAN INFORMATION. Det tog ungefär två år för Katharina att lära sig svenska och kunna förstå att hon har rätt till sjukersättning och att hon efter ett halvår blir fast anställd ifall ingen annan överenskommelse finns. Såhär i efterhand är hon förvånad över att ingen av hennes arbetsgivare här i Sverige någonsin berättat för henne vad som gäller.

– Om jag vore lika ansvarslös som mina chefer skulle jag aldrig få ett jobb. Ingen skulle be mig hoppa in om jag inte sköter mitt jobb ordentligt, säger Katharina.

SMS-INHOPP. Doften av nymalda kaffebönor, cheesecake och nybakat bröd blandas med röster av alla de slag. En lördagseftermiddag är det full fart på det lilla kaféet vid järnvägen. Här trivs hon bra, men Katharina har fler jobb. Hon är även anställd på en vikariepool där man ”lånas ut” till olika verksamheter som behöver vikarier. Arbetsavtalet med vikariepoolen är utformat så att Katharina endast är anställd under de pass hon jobbar.

Tiden mellan passen är hon inte anställd. Men om

hon då inte får några pass under en månad räknas hon inte som arbetslös.

– Jag är anställd men har ingen arbetsgaranti.

Den som svarar först på sms:et får jobbet. Vilket i praktiken betyder att jag hela tiden måste ha med mig telefonen för att inte missa något pass. Är jag här på mitt andra jobb just då och inte kan svara så kanske jag inte får något pass på en månad, säger Katharina.

Det handlar om verksamheter inom vården och boenden för barn med speciella behov. Katharina vill inte längre hoppa in som vikarie då barnens trygghet bygger på en stadig relation med medarbetarna.

– Är jag där tre dagar på en månad hinner jag inte lära känna dem tillräckligt för att ha en fungerande relation, säger Katharina.

– Det uppstår ofta situationer då barnen blir förvirrade av att så många olika vuxna jobbar. Det vore bättre ifall det fanns tillräckligt med personal på heltid så det inte blir kris när någon är sjuk.

FULAVTAL. Det passar egentligen inte alls med vikarier till denna typ av verksamheter. Och även om Katharina skulle vilja jobba fast på någon av verksamheterna nu så går det inte. Eftersom vikariepoolen i sin tur har avtal med de anslutna verksamheterna som säger att Katharina endast får söka jobb direkt hos dem ifall de ”köper ut” henne och betalar en viss summa till vikariepoolen.

Ett halvårs ”karenstid” gör att Katharina måste vänta minst sex månader innan hon är ”fri” att söka jobb direkt hos verksamheten. Detta avtal var Katharina inte medveten om när hon skrev

»

– Om jag vore lika ansvarslös som mina chefer skulle jag aldrig få ett jobb.

Ingen skulle be mig hoppa in om jag inte sköter mitt jobb ordentligt.

fib 19

sverige

»

Man orkar inte jobba på detta vis hur länge som helst. Tillfälligt funkar det, långsiktigt är det ohållbart. på sitt anställningsavtal med vikariepoolen. Nu i efterhand känns det olustigt att veta att chefen där använder sina anställda som spelpjäser för att tjäna pengar. Ifall de hade varit öppna med detta och från början lagt alla kort på bordet hade det känts bättre.

– Nu känns det fult att veta att jag inte är fri, utan kan ”säljas” till ett annat företag. På pappret är det säkert korrekt, men i verkligheten är det oärligt och fult av arbetsgivaren, säger Katharina – Enligt facket får min chef inte säga till mig att jag inte får söka jobb direkt hos verksamheten, men han får också ha ett avtal med dem som säger att de måste ”köpa loss” mig ifall de vill anställa mig direkt.

INGEN TRYGGHET. Chefen för vikariepoolen började prata om att ge bonusar till dem som svarade snabbast. Då började Katharina svara sent, för hon tycker inte att det är ett okej sätt att ställa de anställa mot varandra på det sättet.

– Det skapar en otrevlig stämning mellan dem som jobbar ihop, konkurrensen om de jobbtimmar som finns ökar och det blir en oseriös arbetsmiljö. Vikariejobb är som västvärlden mot Afrika. De tar det de behöver men ger ingenting tillbaka, inte ens trygghet, säger Katharina.

– I början var det mycket jobb via Vikariepoolen. Spontant och flexibelt. Efter jul blev det mindre jobb då verksamheterna tyckte det blev för dyrt med inhyrda vikarier, och då står vi där utan jobb.

– Själva tanken med en vikariepool är jättebra, men det måste skötas bättre. Det behöver finnas någonstans att vända sig när det är kris och det är nödvändigt att det alltid finns människor som är redo att hoppa in. Men samtidigt vilar denna typ av verksamhet på att man bygger relationer med dem man jobbar med.

OHÅLLBART. Katharina har precis fått en direktanställning på en verksamhet som inte är ansluten fib 20

till vikariepoolen. Det innebär att hon alltid är vikarie på samma ställe och med tiden har möjlighet till en fast anställning. Det nya jobbet och kaféjobbet passar bra ihop eftersom det är olika tider på dygnet.

– I princip kan jag jobba 200 procent om jag vill. Vet inte om man får det, men ingen kontrollerar ju sådant heller.

Det här är jobb som man vill ha tillfälligt, man orkar inte jobba på detta vis hur länge som helst.

Tillfälligt funkar det, långsiktigt är det ohållbart.

– Många unga vill vara fria, kunna resa och göra vad de vill när som helst. Även Katharina tyckte det var en bra lösning för några år sedan.

Men med tiden vill de flesta ha familj, fast jobb, rutiner och trygghet.

De flesta känner heller inte till att de är tillsvidareanställda om ingen annan överenskommelse görs. De vet heller inte att provanställningar automatiskt övergår till tillsvidareanställning ef-

ter sex månader ifall arbetsgivaren inte säger till minst en månad innan provanställningen upphör.

ORÄTTVISA. Katharina konstaterar att arbetsmarknaden är orättvis. Om en chef tog lika mycket ansvar som en anställd skulle arbetsavtal och anställningar gå schysst till.

En chef som inte sköter sitt jobb får jobba kvar.

En anställd eller en vikarie som inte sköter sitt jobb förlorar jobbet. ■ ■

– I princip kan jag jobba 200 procent om jag vill. Vet inte om man får det, men ingen kontrollerar ju sånt heller, säger Katharina.

fib 21

Stick&klipp.

Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Svenskt VM-guld

Foto: Oskarlin

Mars 2013 Oberoende analyser eller bara åsikter?

SVt:S Margit SilberStein och stats­ vetaren Tommy Möller har skrivit boken En marsch mot avgrunden om Håkan Juholts uppgång och fall.

Kommentatorerna falskflaggar sina egna borgerliga värderingar som oberoende analys, samtidigt som deras kommentarer

FiB-strippen

fib 22

saknar det djup som krävs för att förtjäna beteckningen ”analys”, skriver Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet.

De politiska kommentatorerna måste avgå från public service nyhetssändningar och ersättas av kunniga höger­ och vänster­ debattörer, är hennes slutsats.

Trötta på lönedumparna Det bränner till i avtalsrörel­ sen när Byggnads kräver slut på skattesmitning och lönedumpning i byggbranschen genom att kräva att huvudentreprenörer, som till exempel Skanska, Peab och NCC, har ansvar även för att under­ entreprenörerna följer lagar och kollektivavtal. Det är en modell som redan praktiseras i Norge.

De svenska byggarbetsgivar­ na vill behålla sitt ansvarslösa utnyttjande av skattesmitar­ och svartjobbarfirmorna som under­ entreprenörer.

De så kallade opo, opartiska medlarna, har skjutit upp strejken.

I vems intresse kan man undra?

Byggnads bedriver ett renhåll­ ningsarbete i eget och alla andra arbetares intresse. /LiJ, Källa: SvD och Byggnadsarbetaren

Bitande journalistik ”blonDinbella” bet av en tand. /Rubrik i Aftonbladet 24 mars 2013

Robert Nyberg

Tre frågor

??? ??

Losita Garcia

4

5

3

2

1

En växt

Familj: Tillhör Geraniaceae (näveväxter) Höjd: 20–50 cm

Ursprungligen vedartad buske på den afrikanska savannen.

I början var det en blomma för adeln, men sena­ re mycket spridd.

Den är oftast vit, rosa eller röd.

Vanligtvis tar man en stickling.

Namnet kommer av grekiska ordet pelargos som be­ tyder storknäbb.

En man

Känd författare, journalist, präst, lärare och tonsät­ tare.

Död 1866 i Bre­ men, Tyskland

Född 1793 i Stock­ holm.

Utgav bland annat romanerna Det går an och Amorina.

Anklagad för mordförsök på procentare.

Född 1982 i Bandar­e Anzali i Iran.

Hon vann tre olika priser på 2005 års Gram­ misgala.

Beundrar Sting, Police och Corne­ lis Wreeswijk.

Producerar sin egen musik. Har fått Taubes och Ulla Billquists stipendium.

Efternamnet är Pourkarim, men hon kallas oftast bara vid förnam­ net.

En artist

Rätt svar: En växt: Pelargon, En man: Carl Jonas Love Almqvist, En artist: Laleh Pourkarim

Zygomyceter räddningen?

/Svt och Västerbottensnytt

Kosmiska funderingar, del 2 Tror du att universum har ett slut?

– Nej, det är klart att det inte finns ett slut.

Vad skulle finnas bortom slutet?

Kerstin Alneberg Stensson, 57, Ockelbo /Aftonbladet Vi 5

44%

är nu mot EU­med­ lemskap. 41% är för. /SvD

Material sänds till li.juntti1@gmail.com

Nätfiskat

E Mroach

För ett kilo odlad lax går det åt två och halvt kilo annan fisk till föda.

Resursslöseri blir resultatet.

Enligt professor Eva Brännäs vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Umeå har man nu fått fram bra alternativ till fiskfoder i form av svampar, så kallade zygomyceter, som kan odlas på spillvatten från massa­ industrin. Även musslor kan tillföras som foder.

– Vi har testat på röding, lax och öring med mycket goda resultat. Kvaliteten blir lika bra som med fiskråvara i fodret, säger Eva Brännäs.

Billigt. Vem lagade maten?

Kockar till salu

Den lag som Alliansen och MP drev igenom 2008 om arbetskraftsinvandring har nu gett full effekt: ”Hanon Tang hade tidigare en annons på arbetsförmed­ lingen där han sökte en kock för att laga kinesisk mat.

Han blev då kontaktad av en svensk man som erbjöd sig att sälja kinesiska kockar för engångspriset av 8 000 kronor plus moms.” /LG

Hotell- och restaurangfackets

rapport, Till vilket pris som helst?

Svengelska-Svensk ordbok, O en gång i tiDen jobbade jag extra med olika företagstidningar. Där pratades det mycket om outsourcing minns jag. Kanske såg man en vinst som var outstanding eller en möjlighet att minska sina overheadkostnader.

Rätt så obegripligt var det.

Outsiders har jag en mycket närmare relation till sedan barndomen. Det var de hästar som otippat kunde komma först i mål på Solvalla, och därför måste gås igenom noggrannt innan V­65:an kunde lämnas in.

Option = möjlighet, Out of office, autoreply = frånvarosvar, semestersvar, Factory outlet = fabriksförsäljning, Outsider = 1. icke­favorit, otip­ pad 2. utomstående; särling, Outsourca = lägga ut på entreprenad, Outstanding =i en klass för sig, enastående, Overheadkostnader = allmänna omkostnader, fasta kostnader. /LG

Chaufför delade upp resenärer

Passagerarna blev uppdelade i mörkhyade och blonda i varsin buss inför Ålandsresan. Busschauf­ fören menar dock att han inte alls är rasist, då han kommer från Norrbotten. / Källa: Aftonbladet fib 23

Palestina.

På turné för f

Föreställningarna berör.

De speglar folkets erfarenheter. fib 24

frihetens skull Berättelserna förblir fria, även på ockuperad mark. Frihetsbussens improviserade föreställningar bygger på och speglar vanliga människors erfarenheter av en brutal ockupationsmakt. Trakasserier, våld, förstörelse och – motstånd.

Text pia karlsson foto freedom theatre

F

ör ett och ett halvt år sedan mördades Frihetsteaterns ledare Juliano Mer Khamis i staden Jenin, Palestina. Han sköts på öppen gata strax utanför teatern. Någon mördare har den israeliska polisen ännu inte funnit. Chocken var stor men viljan att fortsätta med teatern var större. Ett år efter Mer Khamis död var det dags för ännu ett initiativ: Frihetsbussen!

IMPROVISATION. Frihetsbussen reste i höstas runt på Västbanken med så kallad playback-teater. Invånarna i de byar och städer man besöker inbjuds att berätta om sina erfarenheter, som sedan skåde-

spelarna gör teater av. De improviserar varje liten berättelse från publiken i syfte att medvetandegöra och visa solidaritet, skapa opinion och engagera människor för ”en rättvisare, fredligare och mer jämlik värld”.

INTERAKTIV. Berättelser om förstörda hus och odlingar, konfiskering av land, vattenstölder, den israeliska arméns trakasserier, godtyckliga arresteringar, våld från israeliska bosättare, Muren, exempel på motstånd och mycket mer levandegörs av skådespelarna i en interaktiv teater. I Aidalägret, nära Betlehem började en äldre man sin

> fib 25

palestina

»

”Normalt kommer ju folk in genom dörren. Men under andra Intifadan gick våra besökare, det vill säga de israeliska soldaterna, genom väggen.” /äldre man i Aida-lägret

fib 26

historia med ett skämt: ”Normalt kommer ju folk in genom dörren. Men under andra intifadan gick våra besökare, det vill säga de israeliska soldaterna, genom väggen”.

Han refererade till hur soldaterna sprängde sönder väggarna på intilliggande hus för att snabbt ta sig fram genom lägret. Till berättarens hem kom de på samma sätt och meddelade att nu var huset ockuperat. Familjen fick be om lov för att äta eller gå på toaletten. När de såg hur soldaterna grisade ner i köket, gjorde slut på gasen och åt upp all maten fick de nog. Mannen berättade, till publikens jubel: ”Jag sa åt dem att här bor vi och vi kommer aldrig att lämna vårt hus”. Efter 17 dagar sprängde israelerna en så kraftig bomb att väggarna i fem grannhus rasade och en kvinna dog under rasmassorna.

Utegångsförbud infördes och i största hemlighet mjölkades korna av byns ungdomar. ”intifadamjölken” distribuerades till byns familjer. Korna var gömda i fyra år!

Under en föreställning i Ramallah fick teatergruppen kontakt med människor i Gaza. Ingen får resa till och från Gaza utan särskilt tillstånd (som sällan ges). Skådespelarna fick låna utrustning för en videokonferens och spelade upp de fasor som människorna i Gaza upplevde under vinterkriget 2008–2009. Skådespelarna berättade att det svåraste under resan var att höra historierna om alla som dödats, att spela upp dessa utan någon direktkontakt med publiken och samtidigt vara beroende av att tekniken fungerade. Men det gick.

En kvinna i Gaza sa: ”Jag är glad att se er men så ledsen för stängslen emellan oss”.

I MURENS SKUGGA. Aidalägret har funnits sedan 1948. För att lämna plats åt muren som byggdes runt lägret fick många hus förstöras. Dessutom ökade arbetslösheten eftersom många arbetare inte längre kunde resa till sina jobb i Israel.

I Aida ägde Frihetsteaterns föreställning rum på en utomhusscen i skuggan av den graffitidekorerade muren. Massor av barn och unga i publiken skrek och skrattade, sjöng politiska sånger och ropade slagord.

TVÅNGSFLYTT. I en liten by i öknen nära Döda havet bor några tusen beduiner i eländiga plåtskjul. De flesta tvångsförflyttades dit från Negevöknen 1948 när staten Israel bildades. 35 000 israeliska bosättare omringar byn. Israel har meddelat FN att ytterligare bosättningar planeras och en ny förflyttning av beduinerna. Denna plan är del av en större, som avser att dela Västbanken i två delar, vilket skulle innebära tvångsförflyttning av ytterligare 27 000 människor och slutet för en möjlig tvåstatslösning.

GÖMDA KOR. I ett annat stort läger gjordes teater av historien om de 18 korna. Händelsen inträffade under andra intifadan. På den tiden fanns bara israelisk mjölk att köpa och för att ändra på det åkte Jawal tillsammans med några vänner till en israelisk kibbutz och köpte 18 kor som de tog med sig hem. Efter en vecka kom israeliska soldater till gården och fotograferade varenda ko, inklusive numren de var märkta med på ryggen. Jawal och många andra arresterades eftersom korna ”utgjorde ett hot mot staten Israels säkerhet”. Om inte korna togs bort skulle armén förstöra hela gården.

På natten smugglade man ut korna från ladugården och placerade dem på olika gårdar i området. Det var inte helt lätt, för hälften rymde, men blev så småningom infångade en efter en. En kalv föddes mitt i villervallan. De 18 terroristerna hade blivit 19! Hundratals soldater och två helikoptrar sökte efter korna. Soldater gick runt med kofotografierna och frågade: Har du sett den här kon?

APARTHEID. En klippa i byns utkant blev scenen för Frihetsteatern. Upplyst av öknens stora måne och med bosättarna (som följde föreställningen genom kikare) som bakgrund uppfördes invånarnas berättelser.

Publiken satt på marken på plastmattor eller plaststolar som man hade lånat från skolan och följde ”pjäsen” under fullständig tystnad.

En historia som sedan spelades upp berättades av en man i publiken. Hans yngre bror blev påkörd och dödad av en bosättare. Polisens utredning ledde ingenstans.

Fåraherdar berättade om hur deras får hade konfiskerats av bosättarna. En ung man vittnade om hur han fängslats i sju dagar och fått utstå hårda förhör utan att anklagas för någonting. Beduinerna är ständigt hotade till hus och hem medan bosättarna kan bygga varsomhelst. Trots det menade en äldre man att beduinerna är ett starkt folk

som inte ger upp: ”Den som sjunger må dö men sångerna lever vidare”.

I byn Faquaa utanför Jenin berättades om den orättvisa tillgången på vatten – ”water apartheid” – som har lett till allvarlig brist på rent vatten och vattenburna sjukdomar. Den som ertappas med att själv gräva en brunn riskerar höga böter. Söder om Hebron, i byn At-Tuwani, en plats där arkeologiska utgrävningar funnit bysantinska, romerska och ottomanska lämningar, för invånarna en ständig kamp för att försvara rätten att bo i sina egna hus, och få tillgång till vatten på samma villkor som de israeliska bosättarna på kullarna runtomkring byn. Ständigt förföljda bybor, herdar och skolbarn kom med sina historier.

En äldre man berättade hur han ständigt trakasserades när han skulle plocka oliver från sina egna träd. Han var tvungen att visa upp tillstånd för att vistas på sin egen mark. Volontärer från en israelisk organisation följer barnen på väg till skolan. En av volontärerna tillfångatogs av de israeliska soldaterna, bakbands, misshandlades och rånades.

TOFFEL I ANSIKTET. Här ägde föreställningen rum mot bakgrund av en flera hundra år gammal olivlund. En mycket gammal kvinna berättade om hur hon blev attackerad och slagen av bosättare när

hon vallade sina får. Hon skrek så högt hon bara kunde och hennes släktingar och andra bybor kom springande, högljutt protesterande. Nybyggarna släppte kvinnan och kallade på polis. Polisen arresterade kvinnans son. Då blev hon mycket arg, skrek åt polisen, och med sin ena toffel slog hon en av poliserna i ansiktet! Högljutt bifall från publiken!

Vid samma tillfälle berättade en man hur han kom i dispyt med några nybyggare. De hotade honom med vapen och han tillkallade den israeliska polisen. Han ställde sig mycket nära polismännen för att få skydd. Men nybyggarna sköt ändå och träffade mannens mor. Ambulans tillkallades men den kom aldrig. Mannen fick själv ta sin mor till sjukhuset. Hon transporterades på en åsnerygg.

STULNA BILHJUL. En äldre herde berättade om sitt stulna bilhjul. Han hade målat hjulen på sin bil i den palestinska flaggans färger. En dag såg barnen som var på ett närliggande sommarläger hur en bosättare stal ett av hjulen.

Alla barnen och många bybor gick till nybyggarnas område, protesterade och krävde att tjuven skulle lämna tillbaka bilhjulet. Armén skickade dit soldater, många fler än de protesterande barnen, och sa till dem att gå hem. De blev lovade att bilhjulet skulle återlämnas. Men den rättmätige äga-

Pjäserna improviseras fram ur människors egna berättelser.

> fib 27

palestina Dramatiska vittnesmål gestaltas på scenen.

ren stod på sig: Vi går inte hem förrän tjuven personligen har lämnat tillbaka hjulet. Så småningom kom en pickup körande och tjuven överlämnade ett bilhjul, men inte det som var stulet utan faktiskt ett som var nytt och bättre.

Mannen sa: ”Den här historien har inget med hjulet att göra, poängen är att vi fick nybyggarna

att ge upp, att erkänna sig besegrade. Det var vår seger.”

Frihetsbussens skådespelare sammanfattar: ”Vårt starkaste intryck under resan är motståndsviljan och kreativiteten vi funnit hos alla som lever under ockupationen. Historierna som vi levandegjort utgör ett fantastiskt vittnesmål om palestiniernas kollektiva kamp för ett värdigt liv”.

NY TURNÉ. Nyligen startade Frihetsbussen en ny turné, The March Freedom Ride för att delta i kampen mot den koloniala erövringen av Jordandalen och södra Hebrons kullar. De människor som bor där riskerar att utvisas eller tvångsförflyttas från den jord de odlat i generationer.

Förutom playback-teater baserad på människors vittnesmål och historier deltar skådespelare och musiker i återuppbyggnaden av förstörda hus och trädgårdar, plantering av träd samt agerar följeslagare. Protestdemonstrationer, konserter och teaterföreställningar, samt workshops och debatter anordnas under resan. ■ ■ Fritt efter http://www.thefreedombus.org

Frihetsteatern För snart fem år sedan besökte jag Frihetsteatern i Jenin på norra Västbanken. Frihetsteatern som startade 2002 var redan 2008 väl etablerad. Vi hade lite svårt att hitta dit men alla som vi frågade om vägen sken upp och visste besked: Freedom Theatre? Det är lätt att hitta, ni ska åka rakt fram, sedan till vänster, och sedan till…. men vi åkte hela tiden fel bland Jenins alla vindlande och backiga gränder. Till slut kom vi fram.

Det som har etsat sig fast i mitt minne är alla barn och ungdomar, som fullkomligt bubblade av energi och livsglädje, som drog i oss för att visa allt de gjort och gör. Alla flickor som lärde sig fotografera, dansa, spela teater, spela musik, ofta tillsammans med pojkarna. Och de vuxnas engagemang, entusiasm och framtidstro – det senare inte så vanligt i Palestina. Frihetsteatern var så glad – och så professionell! Frihetsteatern är inte ute efter att trösta alla barn och unga, Frihetsteatern är inte ett alternativ eller en ersättning för motståndskampen.

Frihetsteatern är en del av kampen för Palestinas befrielse.

fib 28

Teaterföreställningarna handlar oftast om aktuella sociala och politiska problem i Palestina och i världen men man spelar också klassiker som den nyligen uppsatta Fastighetsskötaren av Harold Pinter. Filmvisningar, konserter, dans och cirkus är andra verksamheter. Ambitionen är att vara en innovativ och transformerande teater med många olika former av konstnärliga uttryck. Frihetsteatern har också en teaterskola med treårig skådespelarutbildning. Här ges också kurser för lärare, sjukvårdspersonal och kulturarbetare. Man har utvecklat vad man kallar tillämpad teater med teater för de förtryckta, playback teater, dramaterapi, psykodrama, sociodrama och drama i skolorna.

Ett tjugotal svenska kulturarbetare har arbetat på teatern, bland dem Suzanne Osten och Jonatan Stanczak. Frihetsteatern har vänföreningar i många länder, bland annat i Sverige. www.freedomtheatre.org /PIA KARLSSON

Krönika.

OM BEATRICE ASK, MEDIERAPPORTERINGEN OCH POLISENS REVAPROJEKT

Medier och demokrati Text carin åberg

J

ag hörde för ett tag sedan vår justitieminister, Beatrice Ask, kommentera medierapporteringen om polisens Revaprojekt (akronym för Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete, det vill säga kunna begära id-handling för att hitta avvisningsfall). Just det, hon riktade in sig på medierapporteringen inte på sakfrågan. Citat: ”Varje typ utav mediediskussion leder ju inte till olika typer av åtgärder /.../ jag tycker det är bra att frågorna belyses, men jag har inga planer på att göra några förändringar i dagsläget” (P1 morgon/ Ekot, SR, 2013-03-07).

Men om ansvarig minister inte lägger så stor vikt vid vad medier rapporterar, varför har vi medier då? För att bli underhållna, erbjudas varor, för att skapa fler marknader för kommers?

Justitiesministern påpekade även att just de här personerna som har framträtt i medierna så klart hade rätt i sin upplevelse, men att många dömda också kände sig utpekade och förföljda.

Och att det ju inte syns utanpå att man är tidigare dömd. Fast där förstod jag inte logiken riktigt.

Sedan sa hon att det här visade ju inte alls att polisen gjort något fel, för de kunde ha helt legitima skäl att be om pass från just dessa personer.

Hon såg sig ingen anledning att vidta några åtgärder efter mediernas rapporter.

Så hon gjorde om frågan till en personlig upplevelse. Skickligt.

Men tillbaka till medierna. Medier kallas ibland

tredje statsmakten och i olika debatter om demokrati lyfts yttrande- och tryckfrihet fram som ett karakteristikum för hur demokratiskt ett land är.

Till exempel en fråga om censur och kanaler där medborgare, intresseorganisationer och andra kan komma till tals med sina folkligt valda representanter och andra politiker. E-post och bloggar hyllas och yttrandefrihetens villkor på internet diskuteras livligt.

»

Men om ansvarig minister inte lägger så stor vikt vid vad medier rapporterar, varför har vi medier då?

För att bli underhållna, erbjudas varor, för att skapa fler marknader för kommers?

Speciellt e-post hyllas som en möjlighet för medborgaren att direkt kunna komma i kontakt med ”sin” politiker. Och visst, så är det tänkt att fungera, du kan hitta adresserna till de flesta folkvalda och personer med position inom de olika partierna. Myndigheterna har kontaktformulär och ibland en kundtjänst dit du kan vända dig.

Men, får du svar?

Jag får det mycket sällan och när det gäller myndigheter kan detta föresten faktiskt vara ett brott (Förvaltningslagen §§4-5).

Men om nu inte ens politikerna behöver bry sig om vad som förekommer i medierna? Hur kommer vi till tals? Vad är yttrandefriheten värd?

Räcker det med att vi har rätt att yttra oss? Om vi inte får några svar i sak?

Och om kritik mot det bemötande vi får från polisen och andra myndigheter reduceras till våra personliga upplevelser?

Får leta fram passet och ta med mig det nästa gång jag tar tunnelbanan, för det syns ju inte utanpå ifall jag vistas illegalt där. ■ ■ fib 29

Spanien.

Resan tillbaka – i de Spanienfrivilligas fotspår Det är oktober månad, strax utanför Madrid. Tre bussar följer en smal slingrande grusväg upp mot Jaramas höjder, förbi vindpinade buskar, knotiga olivträd. När bussarna har stannat fylls luften av röster på olika språk. En rullstolsburen man från USA får hjälp ut ur bussen medan några kvinnor vecklar ut röd-gul-lila fanor. Sången ”Ay Carmela” hörs på avstånd.

Text&foto kerstin ekström

P

assagerarna är här för att hedra minnet av de människor som för sjuttiofem år sedan riskerade sina liv för ett annat folks frihet: Internationella brigaderna. Historiens mest omfattande solidaritetsrörelse. ”Antifascista” stod det i deras id-kort, cirka 40–50 000 män och kvinnor, arbetare och intellektuella kom till Spanien från jordens alla hörn. Många hade aldrig tidigare hållit i ett vapen. Nu skulle de utkämpa strider mot en välutrustad, erfaren armé av yrkesmilitärer och reguljära marockanska styrkor, Mussolinis kulsprutebataljoner och spanska främlingslegionärer. Tusentals frivilliga blev kvar i den spanska jorden. Andra internerades, dog i fängelser och koncentrationsläger eller utsattes för förföljelser och repressalier när de återvände hem. Också deras barn. Några av dem är med på resan i dag. Tillbaka till det förflutna. Till inbördeskrigets Spanien 1936–39.

BLODIGASTE SLAGFÄLTET. Dagens besökare spejar ut över böljande fält och olivlundar. En blid vintersol lyser upp ockrafärgade kullar, på himlen syns små lätta moln. Bergen i fjärran inramar landskapet.

Inga hus, inga människor, bara en stillsam vind som vilar i tystnaden. I tiden som flytt.

En gång var dessa kullar vittnen till ett av spanska inbördeskrigets blodigaste slag, Jarama i februari 1937. En himmel förmörkad av Hitlers och Mussolinis bomb- och jaktplan: stål, blod och

fib 30

död. Stridsvagnar, kulsprutesmatter och människors rop.

I juli 1936 skakas Spanien av en militärkupp.

I kulisserna står katolska kyrkan, storfinansen, monarkin, storgodsägarna och den politiska högern. General Emilio Mola, kallad ”El Director”, hängiven beundrare av Hitler, leder upproret. När Mola i juni 1937 under oklara omständigheter omkommer i en flygolycka, träder Francisco Franco fram. Mannen som i nära fyrtio år blir Spaniens diktator. Varje morgon efter frukost, i sällskap av en präst undertecknar han dödsdomar innan han biktar sig. De sista undertecknas endast två månader innan han avlider den 20 november 1975.

ROP PÅ HJÄLP. Men nu är det februari 1937. De

nationella, los nacionales som de kallar sig, initiativtagarna till kuppen mot landets folkvalda regering, har trots månader av systematiska bombningar inte lyckats inta huvudstaden. Genom att skära av vägen mot Valencia vill man stoppa tillförsel av mat och mediciner till Madrid. Attacken mot Jarama inleds. Spaniens regering ropar på hjälp. En av de unga män som lyssnat är Egon Nilsson från Trelleborg. Han föds 1915, vid 13 års ålder blir han lärling hos en smed, senare metallarbetare på Götaverken.

DRABBNINGAR. Staffan Nilsson, Egons son, är en av deltagarna på resan tillbaka till det förflutna.

– Under trettiotalet i Sverige var högerkrafterna starka och militanta, säger han. Far var med om många drabbningar mot nazisterna, det gällde att ta ställning. Hitler var redan rikskansler i Tyskland och i Italien fanns Mussolini.

Egon Nilsson lämnar Sverige den 30 januari 1937. Han är 21 år.

– Det var nog en kombination av ungdomlig idealitet och politisk övertygelse som gjorde att min far åkte till Spanien.

– Far var med om många drabbningar mot nazisterna, säger Staffan Nilsson om sin far Egon.

Resan går med tåg till Esbjerg, båt till Antwerpen och tåg via Paris ner till Perpignan. Noninterventionspakten, upprättad av Europas länder, Sovjet och USA, förbjuder hjälp till den folkvalda spanska regeringen. Fängelsestraff väntar den som bryter mot lagen.

Egon Nilsson går över Pyrenéerna. Det är kallt, snön faller. Resan fortsätter söderut.

I Valencia kastar folk in apelsiner genom tågfönstren, sjunger och hurrar för männen som har kommit till det spanska folkets försvar. Tusentals män på väg mot ett okänt öde.

I Albacete, Internationella brigadernas centrum, inkvarteras Egon i stadens tjurfäktningsarena. Liksom många svenskar väljer han 11:e brigaden eftersom man där talar tyska. Varje brigad har sin egen språktillhörighet. Egon ingår i ett kulsprutekompani i bataljonen Edgar André.

I DÖDENS NÄRVARO. Natten den 11 februari, efter tre dagars exercis, körs han i lastbil till fronten på Jaramas höjder. De frivilliga lastas av på baksidan av en kulle. Fientligt artilleri attackerar med explosiva granater, splittret flyger i luften.

– Grabbarna fick kämpa sig uppför krönet med sextio kilo tunga kulsprutor för att inta sina positioner. De hackade med sina bajonetter för att gräva skyttevärn, grävde tills händerna blödde. Där låg de och väntade på gryningen för att lokalisera fienden, det måste ha varit oerhört förvirrande, säger Staffan.

Egon deltar i striderna. Runt om honom såras och dör hans kamrater. I mars inleds slaget om Guadalajara. Jorden är så hård att de frivilliga tvingas ligga på marken med sina kulsprutor, fullt synliga. Så fort de öppnar eld avslöjas deras position.

Staffan fortsätter.

– De fick artillerield över sig, var ständigt utsatta för flyganfall och bomber. Far berättade att

de vågade inte sova för att morerna, nordafrikanska Francotrupper, smög fram i skydd av mörkret och skar av dem halsen. Döden var ständigt närvarande. En dag när far låg och pratade med sin andre skytt Kurt Andersen, hördes en smäll. När han vände sig om var Kurts huvud borta. Det låg i hjälmen bredvid. Några dagar senare såg far hur hans danske kamrat Einar Hansens ansikte plötsligt perforerades av granatsplitter, blev till en blodig massa.

SKJUTEN I RYGGEN. Egon blir skjuten i ryggen.

Höger lunga punkteras. Han skickas till svensknorska sjukhuset i Alcoy nära Murcia, ett sjukhus för de svåraste fallen, grundat av Nils Silfverskjöld, kirurg och överläkare på Serafimersjukhuset i Stockholm. Sjukhuset finansieras av Svenska hjälpkommittén för Spanien, svenska och norska fackförbund, Sveriges arbetares centralorganisation och konsumentkooperationen.

När Egon har återhämtat sig blir han uttagen till befälsutbildning men han vill tillbaka till fronten.

I september kommer Egon till Belchite. Staffan be-

Metallarbetarn Egon Nilsson från Trelleborg åkte 21 år gammal som frivillig till Spanien.

> fib 31

spanien svenska ambassadens påtryckningar som gjorde att svenskarna frigavs. I godsvagnar transporteras de genom Europa och anländer den 30 april 1939 till Sverige. Egon är utmärglad efter 13 månader i koncentrationsläger, men han lever. Staffan suckar.

– Här hemma möttes de frivilliga av misstro.

Folk tyckte det var suspekt att ha kämpat i Spanien. Högerkrafterna i Sverige var fortfarande starka, opinionen mot nazismen och fascismen vände först efter slaget om Stalingrad i februari 1943.

Amerikanske Hy Wallach svartlistades i åratal för sin tid som Spanienfrivillig i Abraham Lincoln-bataljonen.

– För honom var det självklart att delta i kampen mot fascismen, säger Nancy Wallach om sin far.

rättar: – Prästerna och falangisterna hade förskansat sig i kyrktornen. De sköt på byns kvinnor när de kom för att hämta vatten. Det var intensiva strider.

Till slut tvingades regeringssidan retirera.

I januari 1938 står slaget om Teruel, Egon är nu kompanichef. Det är ont om vapen och vinterkläder. Skor saknas, de frivilliga bär alpargatas, tygskor. Många förfryser sina fötter.

KONCENTRATIONSLÄGER. Den 28 mars blir Egons

grupp tillfångatagen av Francosidan. Hälften av männen arkebuseras. Egon och hans kamrater tvingas gräva sina egna gravar. När han ber om lite vatten får han till svar att dit han ska är det inte nödvändigt. Soldaterna riktar sina vapen.

Då kommer en munk springande, arkebuseringen avbryts. Senare får Egon veta att skenavrättningar är vanliga på Francosidan. Egon Nilsson ställs inför krigsrätt, döms till 30 års fängelse.

Han interneras i San Pedro de Cardeña, ett kloster som har omvandlats till koncentrationsläger, sanktionerat av katolska kyrkan. Många frivilliga dör av svält, sjukdomar och av den dagliga misshandeln. En norrman som protesterar mot den dåliga behandlingen torteras till döds inför de andra fångarna. Staffan Nilsson menar att det var fib 32

CIVILKURAGE. Männen i Internationella brigaderna som hade riskerat sina liv för Spaniens folk och världsfreden får svårt att få jobb. De svartlistas, trakasseras av myndigheter och polis. Under andra världskriget tillåts inte Egon Nilsson, trots sina erfarenheter, att göra vapentjänst men han undgår internering i arbetsläger som andra råkar ut för.

– Under 1939-40 fick far besök av Säpo. Mina föräldrar talade aldrig om tiden i Spanien. De ville skapa ett liv för sig och sina barn. Far började inte berätta förrän han gått i pension och bara när vi var ensamma. Att jag inte intervjuade honom, det kan jag ångra i dag.

Staffan Nilsson avslutar.

– Orter som Jarama, Guadalajara, Belchite har bara varit namn för mig. Jag ville göra mig en egen bild. Därför deltar jag i resan i de internationellas fotspår. En stark upplevelse var besöket i Jaramabergen. Jag kände på den torkade jorden, tittade på utsikten. Det fanns ingenstans där de kunde gömma sig, de låg på kullarna, helt oskyddade. Vanliga grabbar utan utbildning som lämnat sina hem för att slåss för ett land som de knappt sett på en karta.

Det krävdes ett mod och ett civilkurage långt utöver det vanliga. I Sverige har de spanienfrivilliga varken fått upprättelse eller det erkännande som de förtjänar. Deras insatser har fallit i glömska både hos människor och av historien.

FACKLIGT AKTIVA. Nancy Wallach bor i New York.

Hon deltar också i resan. Nancy är dotter till Hy Wallach som var med i Abraham Lincolnbataljonen: 2 800 män och kvinnor, till största delen fackligt aktiva och intellektuella från USA. Kvinnorna var sjuksköterskor och ambulansförare, männen, i stridande förband.

– Min far menade att spanska inbördeskri-

»

Solidaritet var viktigt, inte bara med Spaniens folk utan med hela världssamfundet.

get var inledningen till andra världskriget. Hitler och Mussolini levererade vapen, flygplan och ammunition till Franco. De allra nyaste modellerna testades inför det kommande kriget medan de frivilliga bara hade gevär från första världskriget.

De sköt mot flygplan som tillhörde framtiden.

Hy Wallach föds 1914 i en by mellan Polen och Ryssland, familjen emigrerar till USA. Hy börjar arbeta tidigt inom textilindustrin, engagerar sig fackligt och går med i Young Communist League.

Nancy berättar: – Solidaritet var viktigt, inte bara med Spaniens folk utan med hela världssamfundet. För honom var det självklart att delta i kampen mot fascismen. Men det blev svårt att resa till Spanien.

Passen stämplades: ”Not valid for travel in Spain”.

Särskilt män mellan 18 och 35 år bevakades noggrant av FBI. Till slut tog han sig med falska papper under namnet López in i Spanien.

HELVETET PÅ JORDEN. I juli 1937 vid Brunetefronten står Hy Wallachs första strid. Han är 23 år. Regeringsstyrkorna vinner till en början men det råder brist på vapen, ammunition och vatten. Männen lider i hettan på den förtorkade kastilianska slätten, utmattade av törst och av de ständiga striderna.

När Hitler sätter in sin Kondorlegion som dag och natt bombar de oskyddade infanteristerna, är nederlaget snart ett faktum. Mer än 25 000 regeringstrogna stupar. En av dem som också mister livet är krigsfotografen Gerda Taro, livskamrat och kollega till Robert Capa. Hon krossas under en stridsvagn den 25 juli, slagets sista dag. Gerda begravs i Paris på sin födelsedag, hon skulle ha fyllt 27 år. Nancy Wallach fortsätter: – Den förste afroamerikanske befälhavaren i USA:s militärhistoria, Oliver Law i Lincolnbataljonen, stupade i Brunete men min far klarade sig, ändå var han med i striderna om Quinto, Belchite och Teruel.

I april 1938 tillfångatas Hy Wallachs grupp i Gandesa av italienska fascisttrupper. Oftast när medlemmar ur Internationella brigaderna tillfångatas arkebuseras de omedelbart men eftersom Franco vill utväxla italienska fångar på den republikanska sidan undgår Hy att dödas. Han skickas till koncentrationslägret i klostret San Pedro de Cardeña.

– Lägret har beskrivits som helvetet på jorden.

Varje dag var en kamp för att överleva. Solidaritet blev än mer viktig. Far var med och startade den underjordiska tidningen ”The Jaily News” och San Pedrouniversitetet, där medfångar, professorer och lärare undervisade i historia och ekonomi.

Och en schackklubb, sanktionerad av ledningen eftersom spelet skedde under tystnad. I lägret rådde samtalsförbud. Far var internerad i 18 månader.

ANSÅGS SUBVERSIVA. I september 1939 friges de sista amerikanerna med en grupp franska frivilliga. Vid gränsen arresteras fransmännen och interneras i koncentrationsläger i Frankrike. Tillbaka i USA vill Hy ta värvning men armén vill inte ha honom. De frivilliga anses vara subversiva, säkerhetsrisker. Deras krigserfarenheter ignoreras. Den hållningen förändras först efter attacken mot Pearl Harbor, 7 december 1941. Då godtas menige Wallach, före detta officer i Spaniens regeringsarmé.

– De frivilliga hade sett fascismen på nära håll, riskerat sina liv. De visste vad de slogs mot, säger Nancy. Under andra världskriget var far i signaltrupperna och i femte Armén. Han stred i Nordafrika och i Italien.

SVARTLISTAD. Men efter kriget får han inget jobb, i 15 år är Hy Wallach svartlistad. En vän som har eget företag erbjuder honom arbete.

– Far visste inget om bokföring men min mor hade ekonomiutbildning. Varje dag undervisade hon honom och följande dag gick han till jobbet med nya kunskaper. Den största faran var att min far inte var född i USA. Många människor deporterades, ett öde som också kunnat drabba honom: Mc Carran-lagen tillät utvisning av människor med vänstersympatier oavsett om de hade familjer. I USA under andra världskriget internerades amerikaner med japanskt ursprung i koncentrationsläger. Under 1950- och 60-talen fanns lägren kvar, redo att fyllas på nytt.

»

Lägret har beskrivits som helvetet på jorden. Varje dag var en kamp för att överleva.

Solidaritet blev än mer viktig.

> fib 33

spanien Kroatienfödde Stjepan Mesaros bytte namn till Steve Nelson när han flyttade till USA. Han sårades och tvingades lämna Spanien, men fortsatte kampen genom att samla in pengar till stöd för den spanska demokratin.

Åren går. Hy Wallach arbetar fackligt, engagerar sig i Vietnam- och fredrörelsen. Han är en av grundarna av Veterans of the Abraham Lincoln Batallion, en ideell organisation som verkar för att sprida kunskap om amerikaners engagemang i spanska inbördeskriget men som också arbetar med kultur, forskning och människorättsfrågor.

Nancy avslutar: – Mina föräldrar lärde mig att det viktigaste i livet är att försöka göra den här världen lite bättre, inte vända ryggen mot sina medmänniskor. Att bara leva för sig själv vore att slösa bort sin stund på jorden.

ORGANISATÖR. En annan deltagare på resan i Internationella brigadernas fotspår är Josephine Yurek, pensionerad rektor från New York. Hennes far var politisk kommissarie i Abraham Lincolnbataljonen.

– Far föddes i en by i Kroatien 1903. Efter första

»

Mina föräldrar lärde mig att det viktigaste i livet är att försöka göra den här världen lite bättre.

världskriget emigrerade hans mor med tre döttrar och sin 16-årige son till USA. Eftersom man inte kunde uttala hans namn Stjepan Mesaros ändrade han det till Steve Nelson, berättar Josephine.

Steve arbetar i bilfabriker, får jobb som snickare. Äldre arbetskamrater undervisar honom i politik. Han går med i Young Workers League, lär sig engelska, börjar jobba med att organisera kolgruvearbetare i Pennsylvania. Den 24 oktober 1929, svarta torsdagen, kraschar börsen på Wall Street. Miljoner människor blir arbetslösa. Året därpå deltar Steve Nelson i en världsomspännande aktion: International Unemployment Day, han och andra som organiserat marschen misshandlas och arresteras i Chicago, men marschen genomförs.

Hundratusentals människor i USA och Europa kräver arbetslöshetsförsäkring.

KOMMISSARIE. När kriget bryter ut i Spanien vill Steve delta i försvaret av den folkvalda regeringen.

I februari 1937 går han ombord på fartyget Queen Mary. Steve Nelson väljs till politisk kommissarie i Abraham Lincolnbataljonen och när afroamerikanen Oliver Law stupar i Brunete, får Steve ta över ledningen.

I augusti blir han kommissarie för 15:e brigaden, leder attackerna vid fronten i Belchite.

När Steve såras, tvingas han lämna Spanien.

I USA reser han runt, håller föredrag för att samla in pengar till stöd för den spanska demokratin.

Joshephine Yurek, Steves dotter, berättar om hur han drabbades av McCarthys häxjakt på kommunister på 1950-talet. fib 34

Recension.

Under efterkrigstiden väljs han in i styrelsen för det amerikanska kommunistpartiet, utnämns till distriktsordförande för västra Pennsylvania. I augusti 1950 arresteras Steve Nelson i Pittsburgh, anklagas för uppvigling och för att vilja störta delstatens och USA:s regering. Tre år senare döms han och fem andra partimedlemmar enligt Smithlagen till 20 års fängelse.

Josephine suckar.

– Senator McCarthy och FBI:s chef Edgar J Hoover bedrev häxjakt på kommunister. Fruktan styrde landet, alla var rädda. Om du hjälpte någon utsatte du dig själv för stor fara. Ingen advokat vågade ställa upp. Min far tvingades själv sköta sitt försvar. Fars engagemang byggde på övertygelsen att det var viktigt att gå med i ett fackförbund, kämpa för arbetslöshetskassa, sjukförsäkring och för alla människors lika värde.

FÖRFÖLJELSE. I början av 1957 beslutar regeringen att lägga ned åtalet mot Steve Nelson. När Nikita Chrusjtov, Sovjetunionens nye ledare avslöjar Stalins terror, lämnar Hy kommunistpartiet.

– Under min barndom, från 10 till 18 år var min far i fängelse eller i rättegångar. Vår telefon var avlyssnad.

Väggarna hade öron, familjen skuggades av FBI. I vårt kvarter var majoriteten afroamerikaner. Varje dag följde bilar med vita män efter två vita skolbarn, min bror och mig, en förföljelse som varade i decennier. När jag på 1970-talet ansökte om en rektorstjänst i New York, informerades skolledningen av FBI om att min far hade deltagit i Abraham Lincoln Bataljonen i Spanien. Jobbet gick till en annan sökande.

Hon tillägger: – Än i dag är jag rädd, en fruktan som grundades i min barndom. Det är arvet efter McCarthy. Att känna sig bevakad. Vi lever fortfarande i ett övervakningssamhälle. Man gräver i våra liv: e-post, telefoner, datatrafik. Vad gör det med oss människor?

SOLIDARITET. Josphine Yurek avslutar:

– I Madrid invigdes nyligen ett monument över de tusentals män och kvinnor som kom till Spanien för att delta i kampen mot fascismen. Några dagar senare hade någon skändat minnesstenen, kastat röd målarfärg, klottrat dit ordet ”Asesinos”, mördare. Monumentet är nu återställt men det visar än en gång att kampen om historien fortsätter. Det är allas vår uppgift att bryta tystnaden, berätta om de frivilligas insatser och påminna om att demokrati inte är någon självklarhet. Solidaritet är inte bara ett vackert ord.

Det är en förutsättning för en bättre värld. ■ ■

EN VIDUNDERLIG BILDERBOK Alldeles inför Lucia kom en vidunderlig bilderbok. Det var Göran Segergren som utan att bry sig om någon förläggare egenvilligt illustrerat och själv publicerat ett par av H-C Andersens mörkare sagor. ”Lillklas och Storklas” och ”Den elake fursten”.

Göran Segergren har visat sina bilder i FiB/k under många år. Han är en särpräglad konstnär.

Starkt dekorativ.

Påverkad också av Göran Segergren den iranska, indiska Segergrens förlag 2012. och nordafrikanska ISBN 978-91-637-1718-5 bildtraditionen. Men han utnyttjar just den formen, tillsynes sträng, för att ge bilderna en kritisk dimension. Genom att samtidigt i gestalterna knyta an till en nordiskt folklig bildvärld blottlägger han H-C Andersens aktualitet. Det

Två sagor. 24 Bilder.

»

Det finns ingenting sentimentalt eller insmickrande i denna tolkning av sagoberättaren

finns ingenting sentimentalt eller insmickrande i denna tolkning av sagoberättaren.

Barnbok? Visst. En bok för kloka barn, men framför allt för oss, för dig och mig. När Segergren tar tag i H-C Andersens ord och gör bild av dem får han oss att se och känna igen. jan myrdal fib 35

Recension.

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

Åldrandets gåta – vetenskapen som förlänger ditt liv

Henrik Ennart är vetenskapsjournalist och en av landets främsta journalister när det gäller ämnena mat och hälsa. I sin bok Åldrandets gåta intervjuar han världsledande forskare specialiserade på åldrandet – professorer i medicin, genetik och neurovetenskap – och statistiker, för att bara nämna några. Han har besökt de så kallade ”blå zonerna”, områden i världen där en oförklarligt stor koncentration av extremt gamla människor bor. Ett bälte av sådana zoner har upptäckts även i vårt land, i trakterna kring Småland. Han har besökt många av dem som har levt mer än ett sekel och fått deras syn på varför de blivit så gamla. Åldrandets gåta är fylld av information och fakta. Läsaren får ta del av forskningsstudier på människor och djur, statistiska uppgifter, hur olika näringsämnen påverkar vår kropp in på minsta cellnivå, funderingar kring hur alla dessa åldringar ska försörjas och av vem men också mer lättillgänglig information med tips och råd från dels ”friska åldringar” dels framstående forskare om hur vi ska leva våra liv om vi vill bli riktigt gamla. Det är en bok att återkomma till och bläddra igenom på nytt. Åldrandets gåta är ett ambitiöst verk, vilket även det omfattande käll- och personregistret vittnar om.

Henrik Ennart inleder sin bok med att konstatera: ”Jag är i dag 52 år gammal och min förväntade livslängd har stigit med sju år sedan jag var 30”. Jordens befolkning blir äldre och äldre för varje år.

I många länder ökar medellivslängden fib 36

Foto: Gustaf Waesterberg

Henrik Ennart Ordfront

Vetenskapsjournalisten Henrik Ennart vrider och vänder på åldrandets gåta ur flera perspektiv.

med tre månader per år! Kommer vi att kunna bli hur gamla som helst? Det råder ingen tvekan om att vår syn på och kunskap om åldrandet förändrats under de senaste decennierna. Kunskap om livshotande sjukdomar har ökat. Vikten av hälsosam mat, daglig motion och goda sociala relationer för ett långt liv känner vi redan till. Informationen i boken från olika forskare är ibland motsägelsefull, vilket ligger i ämnets natur eftersom åldrandet och dess orsaker är synnerligen svårfångade. Detta gör, i mitt tycke, boken ytterligare intressant. Dock finns det en i boken återkommande variabel som överglänser alla andra i betydelse för hur gamla vi kan bli – våra gener!

Forskare generellt påminner ofta, när de redovisar sina resultat och drar sina slutsatser, om det faktum att det de kommit fram till är på ”gruppnivå” – ej på individnivå. Detta är bra att ha i åtanke när man läser boken. Svaret på hur länge

du själv kommer att leva får du inte!

Avslutningsvis vill jag nämna att i ett kapitel där författaren lyfter fram fördelarna med vegetarisk mat istället för kött, skriver han följande: ”Djurhållningen slukar enorma mängder vatten, vilket är en bristvara på många håll i världen. Det har beräknats att varje kilo kött (som vi stoppar i oss) kräver 13 kilo spannmål och 30 kilo foder och för att framställa ett kilo kött går det i alla led sammanlagt åt 43 000 liter vatten”.

Efter denna information dyker automatiskt frågan upp – om ett långt liv ses i perspektivet att det ska gälla alla människor, är det viktigt att också ha i åtanke inför åldrandet hur vi människor, globalt sett, bäst ska använda jordens resurser, så att inte bara i-världens befolkning utan även människor i fattiga länder har möjlighet att åldras.

Läs boken! Den är intressant! agneta willans

Operation Norrsken

– om Stasi och Sverige under kalla kriget Christoph Andersson Norstedts

Christoph Andersson , som tidigare har skrivit om extremhögerns väg mot politisk makt, har åter lagt ner ett imponerande arbete för att avslöja den svenska regeringens samröre med Stasi, Ministerium für Staatssicherheit, DDR:s hemliga säkerhetstjänst. Efter åtskilliga avslöjande reportage är den inte längre så hemlig nu, mer än tjugo år efter regimens fall. Alla som är intresserade av samhällsfrågor har förstås kännedom om Stasi och dess gärningar och märkliga metoder.

Det sensationella är det nära samröre man hade med svenska regeringar och tendensen att man ännu i denna dag väljer att lägga locket på trots att tyska myndigheter har öppnat arkiven.

Att DDR var en så kallad skurkstat stod väl klart redan före 1990 men regimen var erkänd av de flesta länder och affärerna gick utmärkt med hjälp av länder som Sverige som kunde bidra till förtrycket genom att till exempel exportera krut som kunde säljas vidare till andra skurkstater. Krutet såldes med den officiella avsikten att användas till jaktvapen, men det gick också att använda till militära ändamål. Ett av dem var att skjuta egna medborgare som försökte ta sig till väst.

Boken är uppdelad i sex intressanta kapitel. Förutom ”Den oheliga krutalliansen” som nämnts ovan, ”Operation Norrsken” som har fått ge namn åt boken, ett invecklat spionnätverk som har förgreningar som börjar redan under

R.J. Palacio Övers. Ulla Danielsson Brombergs

»

Undret handlar om August, en pojke född med ett ovanligt syndrom, som på ett genomgripande sätt har vanställt hans ansikte. Hans utseende är så påtagligt deformerat att det utlöser en svårkontrollerad chockreaktion hos personer, vuxna som barn, som ser honom för första gången.

August har turen att växa upp tillsammans med föräldrar och en äldre syster som hanterar denna hans utsatthet bättre än skolexemplet. Själv är han fylld av obehag och rädsla varje gång han ska

träffa nya människor, rädd för deras förutsägbara reaktioner men han har också, tack vare sin familjs stöd, byggt upp en självkänsla som gör honom stark.

August ska nu börja femte klass i en vanlig skola efter att alltid tidigare ha fått hemundervisning. Undret handlar om hans möte med skolkamraterna, vad han väcker hos dem och hur han själv bemöter deras reaktioner. Den beskriver hur rädsla och förakt för det annorlunda lockar fram människans sämsta sidor, hur vi vill eliminera, stänga ute och trakassera det vi själva fruktar eller inte känner till. Men det finns också starka individer som inte böjer sig för

Undret

En bra väckarklocka för alla våra fördomar, vår likgiltighet.

»

Affärerna gick utmärkt med hjälp av länder som Sverige. andra världskriget. Ett annat kapitel handlar om SVT-reportern Cats Falks mystiska dödsfall, ytterligare ett om den omskrivna stasiprästen i Burträsk.

Filmaren Roy Andersson har använts som en ”nyttig idiot” för att sprida desinformation om aids och har ännu i denna dag inte förstått detta, enligt författaren.

Den avslutande delen består av en intervju med den nu 90-årige före detta stasiagenten ”Kungen” som började som nazistsympatisör, ett kort kapitel som följs av tjugo sidor noter och källor.

Gediget och tålmodigt arbete som kräver en tålmodig läsare på grund av alla namn och turer och tidshopp. stefan estby

det orättfärdiga. August får möta båda dessa sidor.

Problematiken som tas upp i boken är dessvärre inte bara vanlig i skolor och på nätet bland barn och ungdomar utan i föreningsliv och organisationer, på arbetsplatser – ja, på de flesta ställen där en grupp människor etablerar sig.

Utfrysning sker ständigt på mycket mer subtila grunder än ett vanställt, deformerat ansikte.

R.J Palacio är grafisk designer och nu även författare. Hon bor i New York.

Undret är hennes debutroman. Boken är lättläst och håller på grund av sitt ämne läsaren fängslad och engagerad. Det är en bok som tack vare sin lättlästhet kan passa även yngre läsare och som är en bra väckarklocka för alla våra fördomar, vår likgiltighet och vår ofta orättrådiga behandling av våra medmänniskor. agneta willans fib 37

»

Hat är ett träffande ord. Någon egen ideologi har inte motståndarna till feminism. De inte bara kritiserar kvinnokampen utan ser konspirationer där männen är de förtryckta. Gubbgnäll slår över i systematiskt hat. En återkommande myt i feministhatarnas värld är den om ”kvinnor och barn först” till livbåtarnas sjunkande skepp. Maria Sveland skriver: ”Enligt Mikael Elinder, på Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, var Titanic ett av de två undantagen i historien där regeln ’kvinnor och barn först’ praktiserades.

Av de 18 största fartygsolyckorna har det tvärtom visat sig att denna oskrivna regel inte alls praktiserats, ofta är det just kvinnor som omkommit medan männen klarat sig”.

Sveland beskriver hur feminismen under det senaste decenniet varit utsatt för ren förföljelse. Mediernas uppdrag att granska samhällsdebattörer har urartat till att försöka förvrida feministers uttalanden. Hon går igenom hur debatten ändrade karaktär efter tv-programmet om könskriget av Evin Rubar 2005. Även etablerade journalister deltog i hetsen mot Eva Lundgren – som forskat om mäns våld mot kvinnor. Sveland beskriver kortfattat förhistorien och ger skrämmande exempel på hur journalistiken drevs i en anda av omvänd bevisbörda där Lundgren skulle bevisa att hon var oskyldig. Hur kunde journalister och forskare acceptera denna häxprocess?

Sveland beskriver ett medielandskap där udda debattörer tillåts sätta agendan: ”När Pär Ström i tio minuter får debattera sin bok i en morgonsoffa i tv

– en bok om antifeminism

Pakistan vid avgrundens rand Ahmed Rashid Övers. Emeli André Leopard förlag

Efter sin skolexamen tillbringade Ahmed Rashid tio år som revolutionär upprorsman i Baluchistan i sitt hemland Pakistan.

Han slog sedan in på journalistbanan och blev korrespondent för flera stora nyhetsmedier.

Numera äter och diskuterar han regelbundet med presidenter, generaler, regeringsledamöter, diplomater och andra av betydelse för utvecklingen fib 38

Det är Sverige 2013 – när granskarna blir medias hackkycklingar.

i Syd- och Centralasien. Han har skrivit uppmärksammade böcker som Talibanerna (2000), Jihad (2002) och Vägen mot Kaos (2008). Klassresan har förmodligen bidragit till att de är sakliga och intressanta.

I Pakistan vid avgrundens rand skildrar Rashid initierat de senaste årens politiska spel på hög nivå som avrättningen av Bin Laden, talibanernas olika roller i de omstridda gränstrakterna till Afghanistan samt förhandlingsturerna mellan Förenta staterna och talibanerna.

Han analyserar förfärat förfallet i Pakistan som kläms mellan kriget i Afghanistan och förhållandet till Indien. Motsättningarna inom och mellan de politiska institutionerna och militären, mellan talibanerna och al-Qaida liksom problemen med utbredd korruption, frisvängande säkerhetstjänst och

Foto: Elis Hoffman

Recension

Maria Sveland Leopard Förlag

Hatet

Maria Sveland beskriver hatet.

ges han en oproportionerlig legitimitet.

Det handlar trots allt om en man som på allvar menar att manliga musiker är förtryckta eftersom kvinnliga musiker – till skillnad från manliga – kan sälja sin musik genom att anspela på sex.”

Tyvärr har Maria Svelands journalistik lett till en personförföljelse. Nu tränar hon kampsport och hennes barn är extra vaksamma inför främlingar.

Det är Sverige 2013 – när granskarna blir medias hackkycklingar och mobbarna behandlas som seriösa debattörer. olof rydström

en handlingsförlamad regeringsmakt har fört Pakistan till randen av kollaps.

Och det är inte bättre i Afghanistan.

Samtidigt är Förenta staternas administration splittrad och dess politik i området motsägelsefull liksom den svage presidenten Obama.

Rashid är mycket kritisk till Förenta staternas politik och få finner nåd i hans ögon. Men han ifrågasätter aldrig Förenta staternas rätt att vara i Afghanistan överhuvudtaget vilket bör hållas i minnet vid läsningen. Likväl är hans berättelse mycket läsvärd. Kriget i Pakistan skördar nu fler dödsoffer än det i Afghanistan. Dessa länders inre utveckling och relationen dem emellan, menar Rashid, är mer avgörande för världsfreden än till och med striderna i Mellanöstern. åke kilander

Memorandum Marlene van Niekerk, Adriaan van Zyl Övers. Niclas Hval Weyler

För ett år sedan utkom den mycket omtalade romanen Agaat på svenska, skriven av den sydafrikanska författaren Marlene van Niekerk. Den handlade om rasrelationerna i ett Sydafrika efter apartheid.

Hennes nya roman Memorandum utspelas i en sydafrikansk sjukhussal för bättre bemedlade. Berättarjaget, den försiktige och lite ängslige kommunaltjänstemannen Johannes Wiid delar sjukhussal med de två patienter som kallas X och Y. Han försöker rekonstruera med patienternas vindlande samtal om ämnen som likheter och skillnader mellan fåglarnas bon och sjukhusets byggnad.

Komiken ligger i kontrasten mellan X

Bildning och demokrati Erling Bjurström och Tobias Harding (red) Carlssons Förlag

En muslimsk förening jämförs med ungdomar som slåss med purjolökar. Den muslimska föreningen Fredsagenterna vill ge en bättre bild av islam och muslimer – i stället för den hatiska som sprids efter terrorattackerna 11 september.

Deathgame är ett spel där ungdomar ska ”mörda” varandra med grönsaker ute på stan. Olika sorters grönsaker ger olika poäng och de skyddar sig bland annat genom att bära flytväst. Båda organisationerna analyseras med hjälp av Gadamers lekteori: ”Genom vår födsel har vi ’kastats in’ i världen och där finns mycket som vi

och Y och Wiid själv, i kontrasten mellan det vilda och det tämjda, återgivet med Wiids känslobefriade formaliaprosa.

Kollisionen mellan det yvigt sagda och förnumstigt tolkade.

Den känslostrame och självförringande Wiid företer många likheter med porträttet av butlern Stevens i Kazuo Ishiguros roman Återstoden av dagen (1989). Även Wiids känslor och språk är inkapslat och infruset.

Romanen är illustrerad av författarens vän, den svårt sjuke målaren Adriaan van Zyl, och skildrar det dödens landskap målaren vistas i under sin sista svåra sjukdomstid. Det är målningar av ett öde sjukhuslandskap likt ett dödens mausoleum. Genom författarens och målarens samarbete tillkom denna lika sorgliga som muntra berättelse där skrattet blir ett sätt att bemästra döden.

Wiids efterforskningar för honom till stadens bibliotek och en excentrisk bibliotekarie. De tolkar med hjälp av litteraturen medpatienternas dunkla tal. Wiids byråkratiska sätt att återge

inte förstår eller som, med Gadamers ord, är dolt för oss. Det är bakgrunden till att vi ständigt tolkar och på det sättet försöker förstå och skapa mening”.

Visserligen betonas skillnaderna mellan de två föreningarna men slutsatsen låter ändå ganska konstig när lek jämförs med allvar. Man skriver att ”… utbildningen och uppdraget har fungerat som en karriärväg för flera av Fredsagenterna.

Liknande paralleller är svåra att dra till en verksamhet som Deathgame som saknar någon annan målsättning än att ha roligt tillsammans. Sådana jämförelser vore också orättvisa att göra, dessutom kan det mycket väl vara så att även Deathgamespelare är engagerade i samhällsfrågor”.

Gud hjälpe oss för Deathgamespelares samhällsengagemang och karriärvägar!

Boken inleds med ett långt teoretiskt kapitel om kopplingen mellan bildning och demokrati. Det är som en akademisk kvällsföreläsning i stil med ”redan de gamla grekerna…”. Visst finns här några

»

Romanen efterlämnar en känsla av att till sist finns bara döden kvar. medpatienternas absurda dialog är den grund på vilken bokens humor vilar.

Det läsaren får ta del av i denna roman är ett memorandum komplett med appendix och allt. Romanen efterlämnar en känsla av att till sist finns bara döden kvar. Men å andra sidan är det kanske inte det sämsta. Den uppsluppet språkliga nonsensekvilibristiken som skydd mot det oundvikliga slutet. Men bakom skrattet? Övergivenheten! Och bakom den? Ingenting! Den språkliga nonsensjargong som romanen är uppbyggd på lämnar mig med samma tomhet som jag känner inför studenthumorns speciella jargong. jan bergsten

»

Det finns ju många intressanta frågeställningar om bildning och demokrati. guldkorn, men också alldeles för många onödiga ord och utvikningar. Den här boken skriker efter en redaktör.

Det finns ju många intressanta frågeställningar om bildning och demokrati.

Leder demokrati till bildning eller måste bildning föregå demokrati? Blev bildningsbegreppet ett alibi för att upprätthålla en elitistisk kulturell dominans över den obildade massan när demokratin genomfördes? Kan obildade personer ha intressanta tankar? Hur ska man se på de obildade och – lika intressant – hur ska man se på dem som kallar sig bildade? olof rydström fib 39

Film.

Hannah Arendt Beskyllning för ”antisemitism” används oftast för att nedsvärta även legitima kritiker av Israels politik och framför allt för att skrämma andra från att utöva sådan kritik.

text hans isaksson

D

et första kända antisemitdrevet ägde rum i USA vid början av sextiotalet. Det skildras i ”pratfilmen” Hannah Arendt i regi av Margareta von Trotta och med Barbara Sukowa i titelrollen. USA, och dess 51:a delstat Israel står fortfarande i centrum för drevkedjan. Förintelsen – utan citationstecken – är ett historiskt faktum, men ”förintelsen” spelar ännu 60 år efteråt en vital roll som rättfärdigande av praktiskt taget allt vad Israel finner för gott att företa sig mot palestinierna och sina grannstater.

Föremålet för drevet var den gången den dissidenta sionisten Hannah Arendt.

Hon är, även decennier efter sin död 1976, fortfarande ganska inflytelserik i debatten om idéhistoria, politik och etik. Men framför allt för att hon har myntat uttrycket ”ondskans banalitet”, därtill inspirerad av rättegången mot Adolf Eichmann i Israel 1960–62.

Begrepp som ondska säger som bekant inte så mycket om det föremål som det tillskrivs. När till exempel G W Bush 2002 talade om ”ondskans axel” var denna därför i grund och botten ingen beskrivning av en rad stater, utan fastmer en slags dödslista över regimer, som USA, även till priset av krig, önskade utbytta. Uttrycket sa däremot något om presidentens primitiva politiska agenda.

Vid sextiotalets början gällde det ondskan hos Adolf Eichmann (född

fib 40

1906), som på 1940-talet organiserade och övervakat deportationen av Europas judar till ghetton och förintelseläger belägna i det av Tyskland ockuperade östra Europa. Efter andra världskriget hade Eichmann flytt till Argentina, där han senare arbetat som svetsare, innan han i maj 1960 kidnappades av Mossadagenter och illegalt fördes till Israel. Där ställdes han inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten och dömdes till döden. 1962 avrättades han genom hängning.

Hannah Arendt fick som känd amerikansk intellektuell möjlighet att för tidskriften The New Yorker följa rättegången. Hennes erfarenheter som jude från nazitidens Europa och hennes lojalitet med väst var i förstone inte att ifrågasätta. Hennes berömmelse här vilade redan på hennes verk om ”totalitära regimer”, The Origins of Totalitarianism (1951), till vilka då endast Sovjetunionen räknades, eftersom det nyss besegrade Nazityskland hade bortfallit.

I detta verk försökte hon påvisa det inre släktskapet mellan sovjetkommunismen och nazismen och att båda hade rötter i såväl imperialism och antisemitism. Arendt tillhörde en stor samling av historiker och ekonomer i väst, som lade en teoretisk grund till en ny ”dualism” – mellan totalitära och ”öppna” (liberala) samhällen.

Hon hävdade att byråkratin var ett

viktigt gemensamt drag – detta var nämligen före EU. ”Lösningen av judefrågan” var, enligt Arendt, inte nazismens yttersta mål, det handlade om storhetsvansinne och strävan efter ett homogent samhälle.

I efterkrigstiden rönte Sovjetunionen

Hasse Alfredson (vänster) och Tage Danielsson i sin revy ”Å vilken härlig fred”

Barbara Sukowa (till vänster) i rollen som Hannah Arendt. Janet McTeer som Mary McCarthy.

som heroisk segrare över nazismen en popularitet utan tidigare eller senare motstycke. Det fanns stor efterfrågan på propagandiskt användbara samhällsanalyser som moteld, vilka fortfarande brukas, till exempel av Forum för levande historia.

I sin rapport från rättegången mot Eichmann (Den banala ondskan; Daidalos 1996) framhåller Arendt hur rättegången mot Eichmann av Israel användes i politiska syften. Framför allt avdemoniserar hon Eichmann. Denne var inte mera fanatisk och inte mera

judefientlig än andra, tyckte hon sig notera. Han hade, lika lite som Hitler, själv dräpt någon. Han var en fantasilös byråkrat utan egna idéer och initiativ.

Han hade samma valspråk som vår dåvarande kung: ”Plikten framför allt”.

Eichmanns drivkraft var inte den fib 41

>

film

Margarethe von Trottas film stannar vid Arendts liv under Eichmannrättegången och drevet efteråt.

”radikala ondska” som Kant hade ansett tillhöra mänsklig natur som en frihetens motvikt mot ”det kategoriska imperativet”. Arendt hade under 1950-talet försökt grunda den i sin existentialism.

Eichmanns ondska var tvärtom ”banal” insåg hon nu. Hans synbarliga ondska var helt enkelt en funktion av vanliga människors (som Arendt inte hade så höga tankar om) tröghet, deras tendens att lyda order och följa massan utan kritik och utan att tänka på vad som blir följden av ens gärningar. En ganska rimlig slutsats av hennes åsikt är att de allra flesta av oss under vissa betingelser skulle kunna uppträda som Eichmann och hans kolleger.

För en sentida bedömare , som inte är filosof, men som via medierna har hunnit uppleva ytterligare några folkmord tycks inte distinktionen mellan radikal och banal ondska vara så banbrytande. En opersonlig, avhumaniserande byråkrati var visserligen nödvändig för Eichmänner när de talade om tågsätten till Auschwitz med judar som ”cargo” – men uppenbarligen också i dag för migrationsministern, som har börjat tala om asylsökande personer i termer av ”volymer”.

Hannah Arendt var utan tvivel mycket skarpsinnig. Fast hennes praktiska tänkande kännetecknades kanske stundom mera av idérikedom än av konsekvens. Hon hade velat att Eichmann skulle dömas i internationell domstol, likt hans kollegor i Nürnberg – men var ivrig att åka till rättegången fib 42

i Israel. Även sionistiska kolleger, som tillbakavisade hennes ”relativiserande” bedömning av personen, motsatte sig ändå dödsstraff för Eichmann – men hon själv anbefallde det på rätt lösa grunder och avslutade sin rapport genom att vända sig till brottslingen: Ingen som tillhör människosläktet kan förväntas att bo i samma värld som du. Detta är det skälet och det enda skälet till att du måste dö.

Likt till exempel professorskollegan Einstein hade Arendt ställt sig tveksam till sättet att upprätta Israel på arabiskt territorium. Hon fördömde, liksom han, massakern på palestinier i Deir Yassin.

Hon förutsåg tidigt att Israel skulle bli en ”halvsuverän” militärstat bakom slutna, men hotade gränser. Hon hävdade att judarna inte ens på månen skulle slippa antisemitismen och att upprättandet av Israel inte ensamt skulle lösa ”judefrågan”.

Bland många sionister i och utanför Israel spreds nu åsikten, att Arendt var ute efter att förringa det folkmord som Förintelsen innebar. Än i dag möter man samma ursinniga förebråelse mot dem som ens vill jämföra nazisternas brott med andra folkmord – till exempel för att kunna begripa att sådana bevisligen än i dag kan ske.

Hennes angrepp på vissa judiska ledare för samarbete med nazisterna retade upp den sionistiska rörelsen ytterligare. Hon nämnde bland annat affärsmannen C M Rumkowski som 1939 av nazisterna hade

utsetts till ledare i ”Juderådet” i ghettot i Lodz. Han ansågs ha utnyttjat ghettoinvånarna ekonomiskt och sexuellt.

Möjligen trodde han att hans följsamma politik bäst gynnade ghettot, och han ska till slut frivilligt ha följt med invånarna till gasugnarna. Hon kritiserade även Jewish Agency, som samarbetade med naziregimen för att, då det ännu gick, transportera judar, till exempel till Palestina. Noam Chomsky har till exempel senare upprepat hennes anklagelser och upplevt samma drev som hon, då han beskylldes för att lägga skulden för förintelsen på judarna själva.

Att förtryckare finner samarbetsmän bland de förtryckta är regel och oumbärligt för ett hållbart förtryck. Men detta är egentligen inget relevant argument för den som vill visa att de förtryckta som grupp är medskyldiga till det brott de utsätts för.

Arendt fortsatte som lojal oppositionell sin kritik av Israel men kom under sin återstående levnad mer och mer att i alla avgörande frågor ansluta sig till USA:s hållning. Hon kritiserade (liksom USA) överfallet mot Egypten 1956 – dock främst för att Israel inte avslutat det man hade påbörjat. Hon betraktade Nasser som en fascist som borde hängas. Israels sexdagarskrig och ockupationer 1967 gjorde henne lyrisk. Hennes rapport om Eichmannrättegången kom ändå först 1996 ut i Israel.

Von Trottas film nöjer sig med att följa

Arendt under rättegången och det efterföljande drevet. Om handlingen hade fortsatt 15 år till hade vi fått bättre möjlighet att bättre värdera Arendts politiska och ideologiska betydelse och bättre kunnat förstå – och i mitt fall ta avstånd från – hennes senkomna helgonstatus bland västerländska liberaler. ■ ■

De som inte fick vara med – Kom in nu, Oscar! Du kan bli förkyld eller bolsjevik.

Nils Brädefors 1921–1999 Nils Brädefors var verksam som tecknare och journalist i svensk kommunistisk dagspress på 1930-, 40- och 50-talet. Hans politiska satirteckningar är dagskommentarer till tidens politiska huvudfrågor som fattigdomsbekämpning, militarism, världskriget, efterkrigsprogrammet och det kalla kriget.

Han illustrerade också litterära texter och gjorde bokomslag, serier, vykort och affischer.

Tidningar som Ny Dag, Norrskensflamman och Arbetar-tidningen nådde då periodvis en sammanlagd upplaga på närmare femtiotusen exemplar.

Uppväxten i Norrbotten på 1930-talet och de egna erfarenheterna av klassförtryck och krig präglade Nils Brädefors samhällssyn. Han valde också som journalist i Östeuropa under 50- och 60-talet att skriva i stället för att teckna, för att kunna skildra uppbyggnaden av det han hoppades skulle bli ett nytt och bättre samhälle för det arbetande folket.

När han återvände till Sverige 1969 arbetade han i Internationella erkännandekommitten för DDR och senare i Förbundet Sverige-DDR. Efter ett nästan 30-årigt uppehåll började han först 1981 att arbeta som tecknare igen, då på Tidningen Stockholm. fib 43

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Skriftställning.

VISST HAR IMPERIALISMEN VILLIGA HJÄLPARE text jan myrdal

Nu kan vi fira tioårsminnet av det blodiga västliga ingripandet mot Irak.

Därför två bilder som visar det vi bör veta men inte gärna vill tro.

I

norra Indien hade sepoyerna, de inhemska trupperna, rest sig mot herrefolket i det som britter kallar ”Myteriet” och som i Indien kallas ”Första frihetskriget”. Bönder slog ihjäl skatteindrivare, ockrare och jordherrar.

Det brittiska väldet vacklade och i hemlandet var upprördheten över niggrernas uppstudsighet stor – även i underklassen.

Den brittiska överhetens hämnd på de upproriska blev grym och blodig. (Läs om detta i Guns och min Indien väntar.)

Så har kolonialherrar och imperialister handlat de senaste två seklen var gång de känt makt och profiter hotade. Det må gälla Storbritannien i Västindien, Frankrike i Nordafrika, Belgien i Kongo eller Förenta staterna i Sydostasien eller Västasien. De trupper de behövt i terrorn har överklassen rekryterat ur den egna underklassen.

En bra sammanfattning görs i en bok som kom ut häromåret: John Newsinger. Imperiets skugga.

Celanders förlag, 2011. 328 s. ISBN 97891-976507-6-2 Den inleds med de olika slavupproren i Brittiska Västindien från 1736 och framåt för att avslutas med Förenta staternas och dess villiga medhjälpares imperiekrig mot Irak från 2003. Den tar upp även sådana blodiga men undanskymda imperiekrig som det brittiska mot ”mau-mau” i Kenya. Den är bra och användbar. Visst finns detaljer att diskutera (jag är inte överens om att Subhas

fib 44

»

xxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxx Xxxxxxxxxxxxxxxx Xxxxxxxxxxxxxxxx De villiga. Punch 29 augusti 1857.

Chandra Bose ”flyttade över sin lojalitet till Japan” s. 172 och s. 183) men de är sidofrågor. Viktigt är att John Newsinger dokumenterar hur just den officiella ”vänstern”, Labour och socialister, som i hemländerna representerade sociala reformer stod för imperialistisk utsugning och förde de blodigaste imperiekrig i koloniala och beroende länder.

Just för att vi bör lära oss se också den egna tiden och det ”folkliga” ställningstagandet till de pågående ingreppen i Nordafrika, Västasien och Centralasien bör vi diskutera något Newsinger inte särskilt tar upp och man på ”vänsterhåll” inte gärna diskuterat: Hur de tyska nazisterna kunde organisera ett folkligt

stöd – aktivt och passivt – för en extrem folkmordspolitik. Det finns skäl till att vi på vänsterkanten har dragit oss för att skriva om detta. Under själva kriget i början på 1940-talet var det politiskt viktigt för oss som var antinazister att i all diskussion skilja mellan ”tyskar” och ”nazister”. (Som det nu är viktigt att skilja mellan judar och zionister.) Inte bara extrema reaktionärer utan även sådana författare vi ansåg stå på vår sida som Hemingway och Ehrenburg spred ju då ett farligt nationalistiskt tyskhat.

(Hemingways steriliseringsförslag av tyskar år 1942 var extremt – men typiskt.)

Men i sak visste vi ju (och diskuterade sinsemellan) vad vi då av politiskt/ taktiska skäl inte sa högt: att Hitler efter

»

… slavuppror i Västindien, revolten 1857 i Indien, folkkrig i Kina, Röda armén på östfronten, Mau Mau i Kenya, anti-apartheid i Sydafrika, FNL i Vietnam …

Straffandet av de indiska niggrerna.

Punch 12 september 1857.

sitt något kuppartade maktövertagande skickligt agerat så att han lyckades få stöd av en majoritet av det tyska folket också i de vidrigaste brott. Detta blev internationellt uppenbart i Saar-omröstningen 1935 då 90 procent röstande av 90 procent väljare där faktiskt i fria och hemliga val röstade för Hitler trots att de väl kände till den dåtida förföljelsen såväl mot arbetarrörelsen (speciellt kommunister) som mot judar.

(Den var inte hemlig om den ännu inte var lika massmördande som sex, sju år senare.) Förklaringen är att Tredje rikets upprustningspolitik faktiskt gjorde slut på arbetslösheten. Det hjälpte inte att påpeka att den gjorde det kommande

kriget oundvikligt. ”Först kommer käket (även om smöret går till kanoner) och sedan moralen.”

Nazisterna härskade trefaldigt; med en utmärkt organiserad makt över tänket, med blodig terror och med sociala reformer av vad vi skulle kalla folkhemsmodell. När de erövrade och plundrade land efter land i Europa försåg de den ”egna” befolkningen i Tyskland med delar av rovet. Märk att protesterna i Berlin mot judefördrivningen uteblev då grannarna fick dela på de ur Berlin till östområdet fördrivna judarnas ägodelar och lägenheter. Samtidigt organiserade nazisterna hjälpinsatser för den utbombade tyska civilbefolkningen på ett utmärkt och icke-korrupt sätt. (Läs Klemperers anteckningar från krigets sista månader.) Ännu våren 1945 skulle Hitler därför troligen i fria och allmänna val ha vunnit stöd från en majoritet av det tyska folket. Så länge Wehrmacht förmådde hålla resten av kontinenten underkuvad och utsugen förmådde det tyska folket inte befria sig från den ”egna” terrorn. (Tyska folket kunde bli fritt först när Röda armén blodigt kämpat sig fram till – och ockuperat – Berlin.)

Det här vill vi inte gärna veta. Vi bör dock inse det, ty i stort har det varit likartat i alla imperialismens stater. Hur var det i Frankrike inför Algeriet? Kommunistpartiet våndades ty – som man sa mig – arbetarklassen såg Algeriet som ”tre franska departement”. Hjältar från frihetskampen mot de tyska ockupanterna torterade i Frankrikes namn algeriska frihetskämpar. Men med de vilka lite föraktligt stämplades som ”mellanskiktsintellektuella” byggdes upp en kämpande solidaritetsrörelse som till slut bidrog till ett avgörande.

Ja, det är så i denna imperialismens långt utdragna nedgång. Det är inte den härskande klassens ättlingar som direkt utför de grymma brotten. Till det hyr den underklass. Historien är lång och ytterst avgörande har varit folklig kamp mot imperialism under skiftande ideolo-

giska flaggor som slavuppror i Västindien, revolten 1857 i Indien, folkkrig i Kina, Röda armén på östfronten, Mau Mau i Kenya, anti-apartheid i Sydafrika, FNL i Vietnam, intifada i Palestina, väpnad kamp mot Förenta staterna och dess allierade i Afghanistan, listan är lång och blir nu längre dag för dag.

Men man bör inte glömma motbilden. Redan abolitionisternas ideologiska kamp mot den lönsamma slavhandeln och det profitgivande slaveriet – i England på sjuttonhundratalet och i Förenta staterna på artonhundratalet – visade sig till slut inte vara utan verkan. Också mot den blodiga brittiska imperialismen i Indien 1857 var det i England då blott några mycket få individer som protesterade. Ärligt talat ungefär en lika liten grupp som den nu i Förenta staterna mot dess imperialistiska krig protesterande.

Men detta fåtals ord och handlande hade långtidsverkan. När britterna nittio år senare tvangs formellt släppa sin överhöghet kunde Churchill och andra imperialister som sökte hålla Indien kvar i sitt imperium inte längre få folk, underklassen, i Storbritannien med sig. De äldre bland oss minns också att det var oss möjligt att med politisk massmobilisering världen över hindra Förenta staternas krigsherrar från att utlösa atomkriget 1952.

Men visst, ofta räcker krafterna inte till.

Imperialisterna i Förenta staterna kunde för tio år sedan driva fram sitt brottsliga krig mot Irak trots att vi då världen över genomförde de väldigaste massdemonstrationer. Men nu efter de krigsförbrytandes seger är inte bara Irak platt förött utan Förenta staterna självt i ekonomiskt sammanbrott och dess välde urholkat och skuldsatt som det spanska väldet inför sitt fall för tvåhundra år sedan. Men också lika farligt. (En papperstiger med verkliga klor, för att tala med Maos ord.)

Det kan hävdas att jag ger en mörk bild. Icke! Det är nödvändigt att se den långa och dubbla historien för att förmå handla förnuftigt också i tider mörka som 1857 eller dunkla som nu. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

DET ÄR MOD!

I

Alfred Nobels testamente föreskrivs att en femtedel av den för priser tillgängliga summan ska tilldelas ”den person som gjort det mesta eller bästa arbetet för nationernas förbrödring, för avskaffandet eller minskandet av stående arméer och för hållandet och främjandet av fredskongresser”.

Bradley Manning är född 1987 och medborgare i USA. 2009–10 var han placerad som underrättelsespecialist på en stabsenhet av USA:s krigsmakt i Bagdad, Irak. Enligt vad han sedermera har erkänt inför domare, har han vid den här tiden överlämnat en enormt stor mängd hemliga dokument i text och bild till Wikileaks för publicering. Till dokumenten har han haft eller skaffat sig tillgång i sin tjänst. Av de överlämnade dokumenten har en film väckt särskild uppmärksamhet. Den visar hur en amerikansk helikopterbesättning kallblodigt skjuter ihjäl ett antal civilpersoner på marken. Bland de överlämnade dokumenten finns också detaljerade redogörelser för USA:s krig i Irak och Afghanistan. De innehåller uppgifter om hur civila personers liv och frihet offras i den amerikanska krigföringens intresse.

Manning greps i maj 2010 och var under nästan ett år berövad friheten i sådana former att internationella organ ifrågasatte deras förenlighet med konventioner om mänskliga rättigheter. Han är alltjämt häktad. I början av juni ska hans fall upp till prövning inför en militärdomstol i Maryland, USA. Han är delgiven

misstanke om landsförräderi, ”hjälp åt fienden”, ett brott som kan ge dödsstraff. Åklagaren har sagt sig inte vilja yrka på annat än livstids fängelse. De brott som Manning har erkänt lär kunna rendera honom ett 20-årigt fängelsestraff.

Carl von Ossietzky var publicist i Weimartidens Tyskland. 1929 publicerade han i sin tidning Weltbühne en artikel om Tysklands upprustning på militärflygets område. Enligt villkoren i Versaillesfreden fick Tyskland inte ha något militärflyg. Ossietzky dömdes två år senare av riksrätten i Leipzig för spioneri till 18 månaders fängelse. Han frigavs i december 1932 efter en amnesti.

Sedan Hitler kommit till makten, blev Ossietzky ånyo berövad friheten och småningom placerad i koncentrationslägret Esterwegen i Niedersachsen.

När Ossietzky1936 tilldelades Nobels fredspris, var han alltjämt fången. Han fick inte ta emot priset. Hitler förbjöd alla tyskar att hädanefter ta emot Nobelpris. Ossietzky avled 1938 av sina umbäranden i koncentrationsläger, endast 49 år gammal.

När 50 år hade förflutit efter Ossietzkys död, 1988, gav Ordfront ut en samling av hans artiklar med titeln ”Osaliga äro de fridsamma”. I en efterskrift berättar hans dotter Rosalinda von Ossietzky-Palm om hur hon 16 år gammal skickades till Sverige för att hjälpa en landsflyktig tysk journalist med kampanjen, som hade förgreningar både i Frankrike och USA. I Sverige deltog 50

Rättelse: En läsare har påpekat att den solidaritetsförklaring med övriga EU-länder som Sverige avgett och som jag nämnde i min krönika i februarinumret i år inte innehåller någon utfästelse att inskrida med vapenmakt, vilket jag felaktigt påstod. Förklaringen innehåller väsentligen att Sverige inte kommer att stå likgiltigt, om en annan EU-stat angrips. fib 46

»

Bradley Manning är nu nominerad till Nobels fredspris av bland annat två svenska EU-parlamentariker

riksdagsmän ur alla partier, Freds- och Skiljedomsföreningen, tidningen Arbetaren, Kvinnoförbundet för fred och frihet, kväkarna, enskilda personer som Torgny Segerstedt, prins Eugen, Marika Stjernstedt med flera.

Bradley Manning är nu nominerad till Nobels fredspris av bland annat två svenska EU-parlamentariker, en isländsk alltingsledamot och en tidigare minister i Tunisien. Mer om nomineringen finns att läsa på www.globalresearch.ca/ bradley-manning-nobel-peace-prizenomination-2013/5325138. Den 1 juni planeras som en internationell aktionsdag till stöd för Manning.

Nobels fredspris delas ut av en kommitté inom det norska stortinget. Många gånger har väl dess beslut varit svåra att begripa, såsom till exempel att ge Obama priset efter det att han nyligen tillträtt som USA:s president men innan han avslutat krigen i Irak och Afghanistan, något som ännu inte skett. Men om kommittén nu eller nästa år visar lika stort mod och gott omdöme som man gjorde då man 1936 gav priset till Carl von Ossietzky, borde Bradley Mannings oegennyttiga och uppoffrande gärning belönas med priset.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem.

FiB/K Västmanland/Dalarnas årsmöte I anslutning till årsmötet genomfördes två öppna kulturinslag i samarbete med ABF Falun.

Naturskolans Helge Sonntag berättade om verksamheten och om arbetet med klimatfrågor och ett hållbart samhälle. Helge ansvarar för driften av jordbruket på Hamsarvets Bergsmansgård, som han också visade. Enligt Helge är inte naturskolan en skola i vanlig mening utan ett arbetssätt, att lära in ute. Naturskolan är en kommunal resurs där inriktningen är utomhuspedagogik, kunskap om naturen och hållbar utveckling. Verksamheten riktar sig till både barn och vuxna.

Efter en välbehövlig fikapaus fortsatte mötet med Fredens tunna skal, ett musikprogram om Sverige i krig och fred, där musik, sång och text framfördes av musikgruppen Lycklig Ungdom (Malin Loman och Elinor Karlsson) och skådespelaren Leif Stålhammer.

För manus och regi står regissören Arne Andersson.

Fredens tunna skal handlar om Sveriges nya roll i världspolitiken. Sverige har i dag en yrkesarmé som deltar i krigsinsatser under Nato-befäl.

På årsmötet togs beslut om en verksamhetsplan där fredsfrågan finns med som en viktig punkt. Till styrelse valdes Per-Erik Hästö från Säter, Angel Jimenez från Norberg, Margaretha Nordman från Avesta och P-O Tellander från Falun.

P-O Tellander

en? r i förening e Vad hände b.s .fi w w sida w Se vår hem

Medarbetare i detta nummer Omslagsfotografi:

Regina Weckström medarbetare

Regina Weckström, Johanna Lundqvist, Hillevi Nagel, Peo Österholm, Mare Toomingas, Oda Hodlekve, Stefan Ljung, Kalle Holmqvist, Lisa Forsberg, Eva Wernlid, Solveig Giambanco, Margareta Zetterström, Losita Garcia, Lars-Ivar Juntti, Robert Nyberg, Pia Karlsson, Carin Åberg, Kerstin Ekström, Jan Myrdal, Agneta Willans, Stefan Estby, Olof Rydström, Åke Kilander, Jan Bergsten, Hans Isaksson, Nils Brädefors, Ingemar Folke, P-O Tellander, Hans Lindström

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Hans O Sjöström.

Redaktör: Stefan Ljung.

Layout: Björn Folke Johansson. korr: Bengt Rydsjö.

Redaktionskommitté: Solveig Giambanco, Oda Hodlekve, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Grafisk form: Losita Garcia.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se plusgiro: 70 45 88-3, FiB/K bankgiro: 466-4140, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se

Förening: forening@fib.se

Månadens medarbetare

Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration

Regina Weckström, 21 år Jag tycker om kombinationen av ord och bild.

Att få träffa människor och berätta deras historier gör att jag hela tiden ser världen från nya perspektiv. Nyfikenhet och ”hakuna matata” i skallen gör att jag sällan är rädd att testa nya grejer, vilket också leder till en del oväntade händelser, till exempel att börja studera journalistik. Foto är ett av mina största intressen, likaså musik och resor, helst med tåg eller bil, flyg går för snabbt. Här på Folket i Bild finns det plats för riktiga reportage, vilket jag saknar i dag. Viktiga frågor tas upp och intressanta människor får plats att berätta sina historier.

Nästa nummer kommer 10 maj. Prenumerera!

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2013.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se