FiB 4 2015

RAINER HARTLEB

ÄR ALLTID NÄRA JORDBRO

MASSÖVERVAKNING Så lämnar Facebook ut ditt liv till myndigheterna NATO Maj Britt Theorin driver högljudd protest TEATER Publiken i terapisamtal efter blytung pjäs Folketibildfyra201549 kr

fib 1

Red. Ett viktigt grässtrå

JAG BORDE: • Banta.

• Raka armhålorna.

• Fixa en fyllig mun och en slät panna.

• Gå en yogakurs.

I ALLA FALL om man ska tro Facebook. ”Att man kartläggs är uppenbart för alla som någon gång har besökt ett forum på nätet – det dröjer inte lång tid innan det dyker upp riktad reklam.” säger Stefan Nilsson, lektor i datologi vid KTH i Stockholm.

I det här numret av Folket i Bild/Kulturfront har vi tagit reda på baksidorna med det sociala nätverket. Enligt Stefan Nilsson är det omöjligt att skydda sig mot storebrors vakande öga. Läs reportaget på sidorna 24 till 29.

Det spritter i jorden just nu. Våren är här.

Den har bosatt sig i både ögon och näsa. Det spritter också av aktiviteter runt om i landet. I Stockholm har Aktionsgruppen Nej till Nato startats där målet är att stoppa riksdagen från att godkänna det så kallade värdlandsavtalet 2016. Läs intervjun med Staffan Ekberg från aktionsgruppen på sidan 34.

I nummer 1 inledde vi en serie där vi låter författare och andra kulturarbetare tolka FiB/­K:s paroll ”för en folkets kultur”. Vad betyder den i dag? Arbetarförfattaren Torgny Karnstedt ser en tidskrift som blir allt viktigare. ”Folket i Bild vajar i vinden som ett grässtrå”, skriver han. Läs hela Torgny Karnstedts tolkning på sidan 33.

Och vad mer? Jo, en hel massa! Möt exempelvis den socialdemokratiska politikern Maj Britt Theorin på sidan 20 och häng med till Orionteatern på sidan 16.

Välkommen till ett nytt nummer, du kära läsare.

INNEHÅLL

Månadens SATIRARKIVET.SE

4

Efterlysning

5

Noterat

11

Jorden Runt

14

Arne Helldén

43

– en FiB-hjälte 24

Facebooks vakande öga

33

Folkets kultur

34

Nato

37

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

47

Medlem

33 Kultur: TORGNY KARNSTEDT. ”Vi läser allt mindre, allt sämre. Demokratin hotas. Då är det välgörande att det finns krafter som kämpar för att en annan bild av världen ska bli synlig.” Författaren Torgny Karnstedt är den tredje i FiB/K:s serie att tolka parollen ”för en folkets kultur”.

6

Intervju: SLUMPEN LEDDE TILL JORDBRO. Tusentals rullar film har Rainer Hartjohanna lundqvist, redaktör fib 2

leb på barnen i Stockholmsförorten Jordbro. En cynisk annons i en dagstidning blev starten på ett mer än 40 år långt filmprojekt, som nu ska digitaliseras.

Krönika.

Ett livsfarligt yttrandefrihetsproblem

16

Kultur: SORGLIG PJÄS KRÄVER TERAPISAMTAL. Under våren spelas föreställningen Det flygande barnet på Orionteatern i Stockholm. I anslutning till pjäsen, som handlar om ett barns död, har teatern ordnat publiksamtal med inbjudna gäster. Folket i Bild/ Kulturfront var med när publik och psykologer möttes.

20

Intervju: MEMOARSKRIVARE OCH NATOMOTSTÅNDARE. Den

socialdemokratiska politikern Maj Britt Theorin trappar inte ner, trots sina 82 år. I stället gasar hon på, med både en bok om sitt liv och i sitt högröstade motstånd mot Nato.

24

Sverige: NILS HOLGERSSON-REPORTAGE. Storebror ser dig. ”Det kusliga är att ens uppgifter – personuppgifter, men även vilka vänner du har på nätet, vilka böcker du gillar och vilka åsikter du har – sparas på många olika ställen.” Folket i Bild/ Kulturfront har tagit reda på baksidorna med Facebook och finner att det är omöjligt att skydda sig från övervakningen.

MAN LÄR OSS ATT yttrandefriheten sitter trångt i Kina, Ryssland och diverse diktaturer i Asien och Mellanöstern, medan den är närmast oinskränkt i liberala demokratier som USA och Västeuropa. USA är modellen för yttrandefrihet som den definieras i väst, och USA är både åklagare och domare när det gäller att bedöma yttrandefrihetens villkor i andra länder. Men det innebär att yttrandefrihetens definitioner och gränser dikteras av USA:s intressen som supermakt och USA:s indelning av världens länder i vänner och fiender styr all offentlig opinionsbildning.

»

DEN SVENSKA JOURNALISTKÅREN är stolt över sin grävande journalistik och sin yttrandefrihet, som den försvarar genom att stödja förtryckta och hotade kolleger i andra länder. Men den är blind för sitt eget yttrandefrihetsproblem, att svenska journalister utan att vara hotade tjänstvilligt förmedlar USA:s propaganda som sanning.

Det är förnedrande att utrikeskorrespondenterna även i ”oberoende” public service snällt upprepar USA:s påståenden om Ryssland och skurken Putins aggressiva planer för ett nytt ”Storryssland” med Baltikum och Ukraina. Man låtsas inte se att USA/Nato inringar Ryssland och provocerar med krigsövningar inpå landets gränser, eller att USA kuppade fram en lydregering i Ukraina med hjälp av väpnade fascister från Maidan. Motsättningarna trappas upp och Ryssland straffas med förödmjukande sanktioner, som drabbar hela Europa. Supermakten USA:s senast utsedda fiende ska oskadliggöras och Putins regering störtas med Ukraina som verktyg och gärna ett lokalt krig, med USA på bekvämt avstånd.

Spåren förskräcker efter USA:s framfart i Mellanöstern och Latinamerika. Nu har USA:s uppgörelse med sina ”fiender” nått vårt närområde och mediernas öronbedövande krigspropaganda berövar det svenska folket dess möjligheter att verka för en fredlig konfliktlösning. Den svenska journalistkårens problem med yttrandefriheten är livsfarligt. Det riskerar att dra in oss i krig.

britta ring

Den svenska journalistkårens problem med yttrandefriheten är livsfarligt. Det riskerar att dra in oss i krig.

fib 3

Efterlysning.

Löpsedlar – ett sätt att visa att Folket i Bild/Kulturfront fortfarande finns och gör skillnad. Här en affischtavla i Rönninge som har fått behålla sina prydnader ovanligt länge.

FOTO: PIE BLUME

Saknas, sökes, önskas …

33 fibbare vill ha arbetskamrater RUNT OM I LANDET, från Kiruna till Nässjö, sätter vi upp löpsedlar när det nya numret av Folket i Bild/Kulturfront har kommit ut.

Men det finns många fler platser där vi ännu inte sätter upp några löpsedlar. Vill du bli arbetskamrat med oss? Vill du få ett kuvert i månaden med några löpsedlar att sätta upp på anslagstavlor, på jobbet, på stan eller var som helst? Välj själv hur många du vill ha och i vilket format – A3 eller A4.

Löpsedlarna kommer med posten, oftast samma vecka som tidningen ges ut. fib 4

I regel är det samma bild på löpsedeln som på det aktuella numrets framsida.

VÄLKOMMEN TILL VÅRT arbete med att nå fler läsare, som förhoppningsvis också blir prenumeranter. Vi tror faktiskt att många fler vill bli beroende av FiB/K – det gäller bara att de känner till oss!

Att sätta upp löpsedlar är ett steg på vägen.

Vill du veta mer? Hör av dig till Pie Blume på pie.blume@telia.com.

Välkommen.

FiB-noterat.

Schibbyes Blank Spot Project nådde målet

Solen har återvänt.

Parafras av Einar Nermans tändstickspojke.

Grattis …

… Jan Fredriksson, Helsingborg, som är bästa prenumerantvärvare sedan det förra numret av Folket i Bild/Kulturfront. En biobiljett skickas till dig. Tävlingen om vem som är FiB/K:s bästa prenumerantvärvare pågår fram till den 1 maj 2015. Varje månad belönas vinnaren med en bok, en biobiljett eller med ett konstverk. Den som säljer flest prenumerationer fram till slutdatumet får tillsammans

med en vän en weekend på Hotell Gästis i Varberg inklusive ett särskilt besök på det unika Myrdalbiblioteket.

Du som vill delta kontaktar prenumerationsansvarig Henrik Linde på 0152 155 13 eller prenum@fib.se. Då får du mer detaljerad information om prenumerantvärvningen och tävlingen.

Välkommen!

FOTO: MAGNUS BERGSTRÖM

ILLUSTRATION hans-magnus meincke och kristina eriksson

I början av februari startade Martin Schibbye, tidigare redaktör för Folket i Bild/Kulturfront, tillsammans med flera andra publicister en reportagesajt för utrikesbevakning.

Blank Spot Project ska täcka ”vita fläckar” av världen, de platser som sällan nämns i utrikesbevakningen i traditionella medier.

Projektet finansieras enligt en modell som kallas crowdfunding, där läsare betalar för de verk de vill se förverkligade. Målet var att få ihop en miljon kronor på två veckor, och det lyckades.

– Det är enormt att tusentals människor har velat satsa på en journalistik där journalister och fotografer får använda fötterna och inte bara Google, sa Martin Schibbye till Dagens Media i början av mars.

Martin Schibbye. fib 5

Intervju.

Filmaren Rainer Hartleb har följt förortsbarnen i över 40 år

Aldrig långt från Jordbro

43 år har gått sedan filmaren Rainer Hartleb satte Stockholmsförorten Jordbro på kartan.

Filmsviten, som inleddes som en berättelse om ett gäng ettagluttare i en nyöppnad miljonprogramsskola, har blivit en släktsaga som spänner över flera generationer. I höstas kom så den avslutande delen, Långt från Jordbro om Jordbrobarnens egna barn – som nu har blivit vuxna.

D

TEXT johanna lundqvist FOTO kristoffer blimling

1533

människor bodde i Jordbro 1965. I dag bor här 10 828 stycken.

fib 6

et är 1970-tal. Kameran sveper över en pappa med skägg och en blond och fräknig pojke som sitter uppkrupen på en pinnstol i en alldeles ny lägenhet i en alldeles ny förort till Stockholm. De pratar om pojkens storasyster, också hon blond och fräknig. ”Vad tycker du att Therese ska jobba med när hon blir stor?” frågar pappan. ”Då ska hon bli en sån där delfinskötare.” ”Bensinskötare?” ”Nej, inte bensin. Du vet en sån som har en lång …” säger pojken och formar händerna till en spetsig nos. ”En sån som tankar bensin till bilar? Eller vad menar du?” ”Nej, du vet en sån med vatten …”. ”Javisst, hon ska bli delfinskötare. Så var det ja.”

tal med kameran, att det skulle bli så många filmer om barnen i den där nya Stockholmsförorten. Sex stycken filmer ingår i den så kallade Jordbrosviten, och den sjunde, som handlar om Jordbrobarnens egna barn, kom i höstas.

– Man kan säga att det var slumpen som ledde in mig på det här projektet, berättar Rainer Hartleb när vi ses i hans ateljé på Södermalm en grå torsdagsförmiddag i januari. Jag såg en annons i en tidning en dag. Ett byggföretag gjorde reklam för lediga bostäder i de nya stadsdelarna Hallunda och Alby, och lovade att varenda unge som flyttade in skulle få ett eget klätterträd. Jag minns att jag tyckte att det lät cyniskt. Där någonstans fick jag en idé att försöka skildra vad som händer när ett nytt område växer fram.

THERESE BLEV ALDRIG delfinskötare, men det visste

komma att fångas av Rainer Hartlebs kameralins, utan en annan förort som poppade upp lika fort.

Jordbro är ett av de miljonprogramsområden som

hon inte då. Inte heller visste Rainer Hartleb, som har fångat Thereses brors och hennes pappas sam-

MEN DET BLEV INTE Alby eller Hallunda som skulle

Har producerat flera dokumentärfilmer Rainer Hartleb är född i Tyskland 1944 och kom till Sverige 1952. Efter universitetsstudier i Lund antogs han till en producentutbildning vid Sveriges Television 1968 och arbetade som anställd på TV2 Fakta åren 1975–1987.

Rainer Hartleb har producerat flera dokumentärfilmer om barns och ungas livsvillkor. Filmerna om barnen från Jordbro tillhör Rainer Hartlebs mest uppmärksammade filmprojekt. Jordbrofilmerna är en skildring av hur det kunde vara att växa upp i en förort till Stockholm i vad som kommit att kallas miljonprogrammets Sverige. Visionen för den socialdemokratiska bostadspolitiken från 1965 var att på tio år bygga en miljon bostäder i anslutning till de större städerna, där arbetskraften behövdes.

Rainer Hartlebs grundfråga handlade om hur denna omvandling påverkade barnen. De senare filmerna har blivit ett försök att svara på frågan hur det sedan gick för de människor som växte upp i detta gigantiska samhällsbygge. fib 7

>

INTERVJU

kom att växa fram under 1960- och 70-talen för att råda bot på trångboddheten och bostadsbristen. Hit flyttade barnfamiljer från innerstan och närliggande pendeltågsstationer som Handen och Västerhaninge. Tidigare var Jordbro mest åker och skog. Men den där skogen föll snabbt: ”Nu rasar tallarna på löpande band i Jordbro, den skogiga grusås i Österhaninge strax söder om Handen där Stor-Stockholm skall få ett nytt stort bostadsområde för 12 000 människor. Före nyår börjar man bygga de första flerfamiljshusen; om några år kan de första invånarna flytta in där nu är mörka skogen.”

Det skriver en journalist i Dagens Nyheter i slutet av 1963. Några år senare hade Jordbro förvandlats till ett eget samhälle med centrum, kyrka, skolor och cykelvägar. Rainer Hartleb ville fånga den där omvandlingen, och gör det genom att filma några av de nyinflyttade barnen. Allt börjar i ett klassrum i Lundaskolan 1972. Där får tittaren möta Therese och hennes förväntansfulla klasskompisar. Det är första dagen i första klass och läraren Inga-Britt Jones hälsar alla välkomna. På katedern står en vas med blommor.

RAINER HARTLEB för sedan samtal med barnen om

det mesta: Vilka är kompisar? Vem bestämmer i Jordbro? Hur ser de på livet? Han pratar också med barnens föräldrar. Urbans mamma vill att sonen ska bli som hon själv, ”ärlig och snäll och som folk är mest.” Thereses pappa har svårt att se hur Therese är om tio år. Han hoppas att hon pluggar. Då ska det nog gå bra.

Flera av familjerna vill flytta från Jordbro, de ser inte platsen som en slutstation, för ”ingen bor så långt från stan om man inte måste”.

– Jordbro var ett genomgångssamhälle, man stannade inte kvar där, berättar Rainer Hartleb.

Redan 1975 började området avfolkas. En tredjedel av alla lägenheter stod tomma. Dels för att det

En av filmerna belönades med Guldbaggen Jordbrosviten (eller Pizzorna från Jordbro) innehåller sex dokumentärfilmer av Rainer Hartleb och handlar om de barn i Stockholmsförorten Jordbro som Hartleb följt från 1972 då de gick i första klass och vidare in i vuxenlivet fram till 2006. Filmen En pizza i Jordbro vann Guldbaggen för bästa film 1994. 2014 kom ytterligare en film om barnen i Jordbro. Filmen, som heter Långt från Jordbro, berättar om Jordbrobarnens egna barn. Filmen är dock inget återbesök i fysisk mening – Jordbrobarnen har sedan länge lämnat höghusen i Haninge kommun, och är spridda över Sverige och världen.

Deras egna barn, som här står i fokus, är vuxna med egna familjer. fib 8

byggdes mycket runt omkring, dels för att många hade det jobbigt att ta sig till sina arbeten på andra sidan stan. De tyckte att det var enklare att flytta till Kista eller Akalla. Flera norrlänningar valde också att flytta hem när staten utlovade diverse framtidsprojekt, till exempel Stålverk 80 i Luleå.

Det projektet hade en viss dragningskraft, även om det bara fanns på pappret. Föräldrarna till barnen i den här klassen var uppdelade i två grupper. Den ena sa att ”vi trivs jättebra i Jordbro” och den andra att ”jo, vi trivs också, men vi har ingenting emot att flytta”.Så upplevde jag det.

Barnen. De har varit själva utgångspunkten i filmerna, förklarar Rainer Hartleb.

– Jag ville följa dem och framför allt hålla mig till skolan. Jag ville se vilken betydelse den har haft för barnens liv.

I DE TIDIGA FILMERNA finns också ett starkt fokus

på skolan och dess möjlighet att jämna ut klyftor mellan olika samhällsklasser, mellan tjejer och killar och mellan elever med skilda bakgrunder.

Läraren Inga-Britt Jones lär klass 1D både trafikregler och hur man ska bete sig i skogen. Eleverna sliter med läxor och försöker lära sig att läsa, skriva och räkna, ”för det måste man kunna när man blir stor”. I de senare filmerna fördjupas i stället porträtten på barnen, som nu har blivit vuxna.

Det måste ha blivit många timmar film. Hur har du sovrat bland materialet?

Rainer Hartleb skrattar lite och lägger sitt ena ben över det andra.

– Jo, det har blivit tusentals timmar film och hundratals rullar med ljudupptagningar under de här 40 åren. Att sovra bland det har varit en läroprocess. När jag gjorde den första uppföljningsfilmen var det inte så svårt. Då hade det gått fem år och det fanns mycket att berätta. Tre av tjejerna och en av killarna i klassen hade fått barn och att skildra det kändes självklart. Allting föll på plats i den filmen. När jag skulle göra En pizza i Jordbro (1994) som kom fyra år senare var det knepigare att få till dramaturgin. Jag somnade vid klippbordet.

Det låter inte som något vidare betyg …?

– Nej, just det. Att somna är ett tecken på att något grundläggande är fel. Den redigerare jag hade använt mig av i de tidigare filmerna förstod vari felet låg: jag försökte berätta för mycket om varje person. Jag var för utförlig, helt enkelt. Så visst har det varit en process att lära sig hur man ska göra. Man har sina förväntningar och idéer om vad man vill göra, men det visar sig alltid bli helt annorlunda.

Digitalisering på gång.

Originalfilmerna fram till En pizza i Jordbro (1994) är filmade analogt. Nu vill Rainer Hartleb göra sina filmer användbara för framtida forskning.

Fördomar. De finns där och vi är alla fullproppade av dem. Förorten kopplas ofta lite slarvigt samman med ord som utanförskap, droger och arbetslöshet. Vi pratar om det en stund. Rainer Hartleb poängterar att det hade varit omöjligt att filma Jordbrobarnen och samtidigt ha en massa förutfattade meningar om dem.

– Jag har närmat mig dem utan några tankar om vilka de ska vara, eller bli. I stället har jag fascinerats av att var och en har lyckats spåra sina egna spår i livet. När man skulle kunna tänka sig att ”nu går det åt helvete” blev det ändå på sitt alldeles egna sätt för den där personen. Det har överraskat mig.

När man börjar bli vuxen tänker man att ”jag ska fan inte göra som mina föräldrar” och så hittar man sin egen väg. Samtidigt är ens uppfostran och bakgrund det enda man har med sig.

Det sociala arvet, eller vad man nu vill kalla det, är så starkt. Är man fri att välja, tror du?

Rainer Hartleb blir tyst en stund. Vi tittar ut genom fönstret. Det snöar.

– Jo, visst är man fri, säger han till slut. Samtidigt bär vi alla barnet inom oss, den vi en gång var. När jag gjorde den första återblicksfilmen, när barnen hade blivit vuxna och flyttat hemifrån, visade det sig att föräldrarna spelade en stor roll för deras tänkande. Jag hade flyttat hemifrån tidigt och hade inte något stort behov av kontakt med mina föräldrar. Därför blev jag förvånad över att det kunde vara så. Men det är nog som du säger.

Vi har alla bindningar som vi inte kan avsäga oss.

Nu har du filmat Jordbrobarnens egna barn i filmen Långt från Jordbro som kom förra året.

Mer än 40 år har gått mellan den första och sis-

ta filmen i serien. Hur skulle du säga att förutsättningarna skiljer sig för barnen i dag jämfört med för barnen i början av 1970-talet?

– Ja, du … Det går inte riktigt att jämföra för mig. Jag tar avstamp i individen när jag filmar, inte i kollektivet. Men det som är tydligt är just det att både Jordbrobarnen och Jordbrobarnens egna barn har varit starkt präglade av generationen före.

Samtidigt finns det de som har gjort precis tvärtom mot sina föräldrar. Kim exempelvis, som syns i den sista filmen, har valt att skaffa barn tillsammans med en man. Det gjorde varken hennes mamma, hennes mammas mamma eller hennes mammas mormor.

TIDEN BÖRJAR RINNA UT. Snön har övergått i ett

tyst regn mot fönsterrutan. Rainer Hartleb berättar att han precis har börjat undersöka om det går att digitalisera hela det enorma Jordbromaterialet på Kungliga biblioteket i Stockholm. Det är ett krävande arbete.

Tilltänkt flygplats Jordbro var önskeläget när Stockholm behövde en storflygplats på 50-talet.

Bromma var på väg att bli för litet, särskilt för de nya långdistansplanen.

Jordbro föreslogs av Luftfartsstyrelsen, men närheten till de militära anläggningarna i Berga och Tullinge satte stopp för planerna. I stället blev Jordbro ett bostadsområde. Under 1970-talet växte Jordbro industriområde fram, som i dag är ett av Stockholms största. Här har Åhléns sitt centrallager och sedan 1998 finns här också Coca-Cola med både fabrik, lager och sitt svenska huvudkontor. I fabriken tillverkas företagets alla drycker som säljs i Sverige, vilket motsvarar en miljon liter per dag. fib 9

INTERVJU Folket i Bild/ Kulturfront fick en pratstund med Jordbrofilmaren Rainer Hartleb i hans kontor på Mariaberget på Södermalm i januari.

– Hela den tekniska utvecklingen har fört med sig att det inte går att visa något på film längre. Originalen fram till En pizza i Jordbro är filmade analogt. Det handlar inte bara om de färdiga filmerna, utan om allt material. Jag tycker att det vore roligt om det kunde bevaras för framtida forskning. Om någon om hundra år får för sig att göra samma sak.

Men för att det ska vara möjligt måste allt digitaliseras. Och det är dyrt. Vi får se hur det går, säger han.

Nu när du tittar tillbaka. Blev det som du hade tänkt dig?

Filmskaparen ler snett åt min sista fråga. För den går ju inte att svara på.

– Saken är den att jag aldrig tänkte. Varje film tillkom mer eller mindre av en slump. Det var aldrig så att jag gick omkring med tanken att ”nu måste jag göra en ny film”. Till och med den sista filmen var jag inte säker på skulle bli av. Jag hade ju bara filmat Jordbrobarnens barn som bebisar, och visste inte om de var intresserade av att medverka som vuxna.

Det fanns de som sa nej för att de inte ville utsätta sig för samma sak som sina föräldrar. Och det kan jag förstå, säger Rainer Hartleb och skrattar. ■ ■

Liknande projekt Rainer Hartlebs dokumentärfilmer har en unik position i världen som ett av få dokumentärfilmprojekt som spänner över lång tid. Vid sidan av den svenska Jordbroserien finns ett projekt från Östtyskland och ett i Storbritannien. De östtyska filmarna Winfried och Barbara Junge inledde sin filmserie Die Kinder von Golzow hösten 1961, just efter att bygget av Berlinmuren påbörjats. Filmserien handlar om 20 barn i en by tio mil utanför Berlin, nära den polska gränsen, där flertalet vuxna arbetar på ortens kollektivjordbruk. Uppdraget från det statliga filmbolaget DEFA var att porträttera en ung generation medborgare som växer upp i ett socialistiskt samhälle. Winfried och Barbara Junge lyfter redan från början fram individerna i relation till samhällsutvecklingen och berättar om personerna snarare än det polifib 10

tiska projektet. Filmserien tog senare en oväntad vändning då den kom att skildra konsekvenserna av Berlinmurens fall den 9 november 1989 och kollapsen av hela samhällssystemet.

I Storbritannien inleddes ett liknande filmprojekt när det kommersiella tv-bolaget Granada Television valde att göra ett specialavsnitt av samhällsprogrammet World in Action, som sändes i maj 1964, där de ville undersöka det brittiska klassamhället. 14 sjuåringar valdes ut som fick representera familjer från samhällspyramidens olika skikt. Syftet var att visa hur de ungas möjligheter påverkades av deras sociala bakgrund. Det journalistiska upplägget i programmet präglades av en starkt förutbestämd människosyn och utgångspunkten var att Storbritannien, trots alla reformer, fortfarande var ett klassamhälle.

JordenRunt.

ISRAEL/PALESTINA

Pink Floyd-medlem nobbar Israel efter valet Efter att det i mars stod klart att Benjamin Netanyahu vann det israeliska valet sprider sig nu kraven på en bojkott av Israel. Bland annat har över 1 000 kulturutövare skrivit under ett upprop för kulturell bojkott av landet. Bakgrunden är Netanyahus uttalanden om att han inte tänker arbeta för en självständig palestinsk stat under sin tid som premiärminister, liksom att han planerar att utöka de illegala bosättningarna på Västbanken.

Bland de 1 000 undertecknarna återfinns bland andra filmregissörerna Ken Loach och Mike Leigh, kompositören Brian Eno och musikern Roger Waters från Pink Floyd.

Undertecknarna förbinder sig att undvika samröre med Israel genom att inte ta emot priser eller tacka ja till inbjudningar att besöka landet, inte hålla konserter, utställningar, föreläsningar eller seminarier där, och att inte ta emot ekonomiskt stöd från några institutioner som har samröre med den israeliska regeringen, fram till dess att Israels regering börjar följa internationell lag och respektera mänskliga rättigheter.

Uppropet citerar den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, vilken beskrivit 2014 som ”ett av de grymmaste och dödligaste i den israeliska ockupationens historia”, och understryker att Israels krig förs också på kulturens arena: Israels armé gör palestinska kulturella institutioner till måltavlor och hindrar kulturarbetare från att röra sig fritt. Israeliska teaterkompanier uppträder för publiker bestående av Västbankens illegala bosättare, samtidigt som de turnerar världen över, som en form av kulturens diplomater vilka ger den israeliska regeringen och dess ockupation legitimitet.

Uppropet och namnen på samtliga undertecknare finns på hemsidan http:// artistsforpalestine.org.uk.

lisa forsberg

ISRAEL/PALESTINA

Ska palestinierna betala för antisemitismen?

Efter attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris och efter attacken mot konstnären Lars Vilks i Köpenhamn uppmanade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu Europas judar att emigrera till Israel. Men vad ska de flytta till? frågar sig Gunnar Olofsson, ordförande i Borås Palestinagrupp. Han ser hur palestinierna får betala priset för den växande antisemitismen i Europa.

Nya attentat mot judar i Europa, och Israels premiärminister uppmanar de europeiska judarna att flytta till Israel, för att därigenom få ”säkerhet”. Flera tusen franska judar har redan flyttat. Även i Sverige höjs röster för emigration. Men vad ska man flytta till?

1947 fick palestinierna, som en direkt konsekvens av judeförföljelserna i Europa, finna sig i att deras land plötsligt delades – och gavs till människor som de själva aldrig deltagit i någon förföljelse av. Den judiska befolkningen, som då ägde omkring 6 procent av marken, fick med ens över hälften av landet medan palestinierna, 70 procent av befolkningen, fick behålla 42 procent.

Väl förberedda judiska terrorligor lade sedan beslag på ytterligare mark, rensade etniskt över 500 samhällen – och så kunde Israel utropas på 78 procent av Palestinas territorium. Det är där vi står i dag.

När Israel nu också med militär, bo-

sättningar, murar och stängsel håller på att lägga beslag på även de sista delarna av Palestina kommer frågan upp. Är det dit man vill att de oroade judarna i Frankrike, Danmark och Sverige ska flytta? Är det meningen att palestinierna nu ska betala det slutliga priset för antisemitismen i Europa – och helt berövas sitt land?

Vad kan då göras? Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin (S), sa för en tid sedan att de muslimska samfunden borde ta ett större ansvar för att motarbeta religiöst betingat våld. Detsamma borde även gälla de judiska församlingarna. Man kunde till exempel försöka hindra svenska medborgare att åka till Israel för att delta i den israeliska arméns terror mot palestinierna.

Man kunde låta bli att uppmuntra judisk invandring till ockuperat område, sluta upp att anordna stödaktioner för Israel under pågående massakrer i Gaza och säga nej till samröre med sverigedemokrater som Ted Ekeroth – som fått pris från den sionistiska federationen för sina insatser för judisk immigration i Palestina.

Det är självklart att judar måste känna sig trygga och kunna stanna i Sverige. Alla måste hjälpas åt att se till detta. Antisemitism är och förblir ett europeiskt problem.

Det måste lösas här, och inte lastas över på människor någon annanstans.

gunnar olofsson fib 11

Krönika.

Obama, polisen och jag Spionage mot EU-medborgare, olagliga krig i Afghanistan och Irak, inspärrningar av personer som varken har fått en dom eller rättegång. Inför den amerikanska presidentens Sverigebesök hösten 2013 polisanmäldes han av FiB/K-medarbetaren Gunnar Olofsson för en rad brott. Polismyndigheten tog dock inte särskilt allvarligt på anklagelserna.

E

text gunnar olofsson

TIDIGT NÄSTA MORGON ringer Radio Sju-

härad, min lokala radiokanal, och senare på förmiddagen tidningen Metro. Nu är bollen i rullning. När jag tillbringar helgen på den årliga fredskonferensen i Degerfors får jag hela tiden, av människor med mobiltelefoner med fler funktioner än min egen, information om vad som händer.

Nyheten att Obama har anmälts ligger plötsligt ute i medier i Tyskland, Frankrike och i andra länder. I Sydamerika blir det stort, och tv-kanalen Telesur toppar med rubriken ”Obama riskerar åtal för krigsbrott” tillsammans med en bild på en mycket nedstämd USA-president. Mina vänner i Karibien mejlar att jag där ligger på topp 11-listan över nyheter. fib 12

I programmet P4 Extra debatterar jag frågan med den politiske veteranen Pierre Schori (S) och professorn i internationell rätt, Said Mahmoudi. Båda herrarna är eniga i att det inte går att ställa en sittande president inför den Internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag. Min invändning att till exempel den sittande presidenten i Sudan, Omar al-Bashir, hänvisats dit får inget riktigt bra svar.

EN VECKA FÖRE DET planerade besöket

får jag brev från polismyndigheten att man inte planerar inleda någon förundersökning eftersom ”uppgifterna i ärendet inte ger anledning att anta att brott som FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

n sensommardag hör jag på radio att USA-presidenten Barack Obama ska komma till Sverige. Det är, kommenterar den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt entusiastiskt, ett ”unikt tillfälle” – för honom att få träffa presidenten, och för mig att få svar på vissa frågor rörande krig och ockupation, olagliga fångläger, utomrättsliga avrättningar och omfattande spionage mot EU-medborgare.

Samma dag sänder jag in en anmälan till polismyndigheten i Stockholm, dit presidenten förväntas anlända, med begäran om att man förhör honom om de misstänkta brotten. En kopia av anmälan läggs ut på Folket i Bild/Kulturfronts hemsida.

En av flera demonstranter på Medborgarplatsen under Obamas Sverigebesök i september.

hör under allmänt åtal har förövats”. Ett mycket intressant konstaterande som kanske, välvilligt, kan tolkas så att polisen i Stockholm inte har tid och ork att följa med i vad som händer utanför det egna distriktet? Jag plockar då ner ett antal Youtubefiler, där Barack Obama faktiskt öppet medger att han sysslar med de nämnda sakerna, och tillsänder polisen som komplettering till min anmälan.

En kopia går till Internationella åklagarkammaren.

NÅGRA DAGAR FÖRE Obamas besök får

jag så ett brev från chefsåklagare Krister Petersson vid Internationella åklagarkammaren Stockholm. I brevet konstateras: ”De brott som anmälaren har tagit upp, skulle alltså kunna utgöra brott enligt svensk rätt och som skulle kunna åtalas vid en svensk domstol”. Problemet är bara att ”Den av anmälaren utpekade personen är statschef i en främmande stat. Av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser framgår att sådana åtnjuter immunitet under tiden de utövar sitt statschefskap” och ”Det sagda innebär att det saknas förutsättningar att inleda förundersökning på den anmälan som är gjord”.

Hur är det då med detta?

Obamas besök avlöper som planerat, utan störande utfrågning, och Reinfeldt är nöjd. Själv kontaktar jag professor Mahmoudi. Jo, det finns visst en diplomatisk immunitet. Denna är framför allt till för att hindra att diplomater ställs till svars

Det blev inga förhör. I september 2013 besökte Barack Obama Sverige. Inför det besöket polisanmäldes han av FiB/K-medarbetaren Gunnar Olofsson, men den svenska polisen valde att inte inleda någon förundersökning om bland annat olaglig avlyssning. I stället fick den amerikanska presidenten tid att besöka KTH och uppfinnarna bakom Solvatten, en svensk uppfinning som renar vatten med hjälp av vanligt solljus.

för felparkeringar och andra förseelser.

Mord omfattas inte av den diplomatiska immuniteten (här får gärna någon juridiskt kunnig person rätta mig).

Sedan läser jag Romstadgan för ICC. Efter ett antal urtråkiga och torra paragrafer utbrister plötsligt artikel 27: ”Denna stadga skall gälla lika för alla utan åtskillnad på grund av officiell ställning.

Särskilt skall officiell ställning som statseller regeringschef, regeringsmedlem, parlamentsledamot, vald företrädare el-

ler offentlig tjänsteman inte i något fall ge någon person immunitet mot straffrättsligt ansvar i enlighet med denna stadga, inte heller skall officiell ställning i sig själv utgöra skäl för nedsättning av straff.”

INGA UNDANTAG, ALLTSÅ. Lika för Oba-

ma liksom al-Bashir. Eller? Den som lever får kanske se. Nu ligger bollen hos ICC, dit jag hänfört ärendet. ICC har hittills utmärkt sig för att bara döma afrikanska krigsförbrytare. Kan det här bli

ett undantag, rent av ett paradigmskifte?

Från den 1 juli 2014 finns dessutom en ny svensk lag om att personer misstänkta för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser kan lagföras i Sverige, oavsett var brotten begåtts – så kallad internationell jurisdiktion. Och inom något år är dessutom Barack Obama inte längre president. Så det kan bli aktuellt att återkomma till den Internationella åklagaren. Om Obama. Och kanske även om Bush, Netanyahu och de andra. ■ ■

Demonstrationer mot ”Big Brother Obama”

Flera organisationer demonstrerade under Obamas Sverigebesök den 4–5 september 2013. Den största demonstrationen gick från Medborgarplatsen mot riksdagen i Stockholm och samlade enligt polisen under 2 000 deltagare, däribland Göran Greider och Mikael Wiehe. Bland andra Piratpartiet, Ung vänster, Sveriges fredsråd och Latinamerikagruppen samlades under parollen ”Big Brother Obama” efter avslöjanden om hur USA

genom myndigheten NSA bevakar stora delar av världen genom Facebook, Google och andra internetföretag. Piratpartiet uppmanade demonstranter att sminka på ett sätt så att datorer och kameror inte kan känna igen ansiktet. I USA och Kina används övervakningskameror med ansiktsigenkänning. Då kan ansikten skannas mot till exempel internet eller bilder sparade i ett register. I USA används metoden på flera håll för brottsbekämpning. fib 13

Våra hjältar.

Upplysningsfilosoferna formade Arne Helldéns världsbild

Han tog striden mot flumskolan Författare, statsvetare, lärare, idéhistoriker, folkbildare … Arne Helldén kunde kalla sig för mycket. För en bredare krets är han kanske mest känd som en stridbar förkämpe för den så kallade kunskapsrörelsen inom skolan. FiB/K-medarbetaren och den numera pensionerade läraren Knut Lindelöf tecknar här ett porträtt på en kulturradikal upplysningsivrare.

V

TEXT knut lindelöf ILLUSTRATION oskar aspman

Vill du läsa mer om Kunskapsrörelsen? Knut Lindelöf är nu aktuell med boken Kunskapsrörelsen – larmet gick redan 1979 som ges ut på Kulturfront, Folket i Bild/Kulturfronts eget förlag. Boken går att beställa via lindelof.nu

fib 14

i var många som hade stor glädje av Arne Helldéns bekymmer att uthärda dumhet och förenklingar i alla sammanhang. Han var den klassiska folkbildningens och upplysningens främste föregångsman på 1970- och 1980-talet när ett psykologiserande oförnuft dominerade kulturklimatet.

Han föddes i garnisonsstaden Karlsborg 1921.

Fadern var verktygsfilare, fackligt aktiv med kommunala förtroendeuppdrag. Modern var historielärare och aktiv i kvinnoförbundet. När fadern avancerade till fackförbundsordförande flyttade familjen till villa i Bromma. Arne var mycket duktig i historia. Men hans lärare meddelade fadern – med illa dolt översitteri – att ”högsta betyg knappast gick an för en arbetargrabb”, vilket förstås upprörde fadern, som ju hade avancerat till fackförbundsbas.

DET STORMADE OFTA RUNT Arne Helldén som

lärare. På Medlefors folkhögskola i Skellefteå, där han verkade i 20 år, mötte han 68-rörelsen. När studenter satt ”med stora ryska pälsmössor och helskägg och bara ville diskutera” menade Arne att undervisningen blev lidande, att de var respektlösa och trampade hans förebilder och det stolta bildningsarvet i smutsen.

Efter Medlefors tog han en filosofie licentiat

i idé- och lärdomshistoria i Uppsala och fick så småningom en metodiklektorstjänst på folkhögskollärarlinje i Linköping. Med sina djupa kunskaper drog han vällustigt ut i striden för kunskap i skolan, och hans betoning av arbetets betydelse för kulturen framstod som renande klart källvatten mot det unkna psykologiserandet. Boken Platon eller soptippen (1982) lämnade ingen oberörd, den blev antingen älskad eller hatad.

Efter sin pensionering fortsatte han att producera böcker. Ernst Wigforss var en skimrande gestalt i Arnes barndomsvärld. Han hade själv sett den lille mannen i aktion med sina vita spretande hårtestar och vilda gestikulerande armar.

1990 kom så boken Ernst Wigforss – en idébiografi.

Fyra år senare släpptes hans verkligt stora arbete: Diderot – en biografi, som även prisades av Svenska akademien. Den koncentrerade sig på encyklopedisternas huvudperson och Arnes stora förebild – Denis Diderot.

I FÖRSTUDIERNA FÖR EN doktorsavhandling i Paris grävde han förgäves efter spåren av en svensk upplysningsman från 1700-talet, men fann i stället den närmast okände Sébastien-Roch Nicolas Chamfort. Dennes öde slog omedelbart sina klor i Arne Helldén.

Efter en bekymmersam barndom drog Chamfort sig fram i Paris som medellös litteratör av framför allt skådespel. Hans bildsköna yttre och verbala kvickhet öppnade salongerna för honom.

Dock såg han med avsmak på sin samtids dubbelmoral och hälsade revolutionen med förtjusning.

Skräckväldet tog dock död på denna förtjusning och han hamnade i fängelse, frigavs och hotades 1793 åter av fängelse. Tanken på att åter bli inlåst blev så svår att han sköt sig själv rakt i ansiktet med en pistol. Inte ens efter ett andra skott lyckades han, pistolen fungerade nämligen inte som den skulle. Då stötte han i stället en papperskniv först i nacken och sedan djupt in i bröstet, men även det utan framgång. Där låg han nu svårt skadad i en blodpöl och längtade efter den befriande giljotinen. För gendarmerna som kom för att arrestera honom deklarerade han: ”Jag, Sébastien-Roch Nicolas Chamfort, förklarar härmed min önskan att dö som en fri man i stället för att fortsätta att leva som slav i ett fängelse” och signerade dokumentet med sitt eget blod.

Han levde med sina skador ett helt år till, men slapp fängelset.

DET BLEV INGEN DOKTORSAVHANDLING för

Arne Helldén, men det blev boken Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter av Sébastien-Roch Nicolas Chamfort, en översättning från franska som han tillsammans med hustrun Anna-Karin Helldén gjorde tillgänglig även på svenska.

Den finns att köpa på nätet. ■ ■

Arne Helldén– en av Folket i Bild/Kulturfronts egna hjältar I nummer 10 drog vi i gång en serie där vi lyfter fram personer i Sverige som mellan 1914 och i dag har gjort berömvärda insatser enligt tidningens tre paroller, för yttrande- och tryckfrihet, till stöd för antiimperialistiska krafter och för en folkets kultur. Arne Helldén (1921–2009) var en svensk folkhögskolelärare, idéhistoriker, universitetslektor i statsvetenskap och författare. Inom den svenska skoldebatten har han uppträtt som försvarare av betyg och är initiativtagare till Kunskapsrörelsen, som startades 1979. ”Det var de här idéerna att läraren inte skulle vara lärare och inte undervisa. Eleven skulle inte vara elev. Det gjorde att

jag och en lärarkandidat, som också var folkhögskollärare, startade en motståndsrörelse”, berättade Arne Helldén i en intervju i nummer 4 av tidningen Humanisten 2003. Syftet var att gå tillbaka till den gamla kunskapsskolan med katederundervisning och strikta regler. Nyttig kunskap, vetenskap och kulturarv skulle stå i centrum och läraren skulle vara den som bestämde.

Tidigare hjältar i FiB/K:s serie är: Sarah Wägnert Sjökvist (nummer 12 2014), Andrea Andreen (nummer 1 2015), Hans Blix (2), Ingrid Segerstedt-Wiberg (3). fib 15

Kultur.

Orionteatern ordnar samtalsserie i anslutning till pjäs om ett barns död

HITTAR LIVETS MENING TILLSAMMANS I föreställningen Det flygande barnet, som just nu spelas på Orionteatern i Stockholm, ställs frågan om närvaro på sin spets. Journalisten Madeleine Pousette har sett pjäsen och deltagit i ett publiksamtal som leddes av psykologerna Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin. Vad är egentligen viktigt i livet? Är det en stund i lekparken med våra barn eller känslan av att äga en fet Mercedes?

TEXT madeleine pousette FOTO maria östling

E

n pappa kör sin nya, fina, stora, svarta Mercedes utan att han lyckats få på strålkastarljuset. Han är väldigt upptagen av känslan av att ha en så fin bil. Han märker inte att han i mörkret kör på sin son.

Barnet dör.

Kan det bli värre? Kan man leva vidare med en sådan skuld?

I Orionteaterns uppsättning av Roland Schimmelpfennigs pjäs Det flygande barnet får man inte något svar på de frågorna. Men publiken lämnas inte i sticket med sina funderingar. Efter sex av vårens föreställningar har teatern ordnat seminarier med rubriken ”Vad lever man för?” Där får teaterbesökarna möjlighet att bearbeta sina ångestfyllda upplevelser med hjälp av olika seminarievärdar.

Ett av den tyska samtidsdramatikens största namn Det flygande barnet är skriven av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig, född 1967 och tidigare journalist. I dag är han en av Tysklands mest säregna dramatiker. Hans verk varierar från kalejdoskopiska och drömlika till mer verklighetstrogna. I vår är han dubbelt Sverigeaktuell: Det flygande barnet spelas fram till den 25 april på Orionteatern och på Dramaten syns Vinterstolstånd, ett mörkt och humoristiskt relationsdrama. fib 16

Själv var jag med när psykologerna Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin analyserade föreställningen och diskuterade med publiken som just sett pjäsen.

– Jag slås av frågan ”Varför ska jag vara med om det här jobbiga?”, säger Jonas Mosskin och skickar frågan vidare till sin kollega på podiet.

JENNY JÄGERFELD svarar att man måste vara levande, ha kontakt med sina känslor och då behöver man ta del av omskakande saker. Fast inte bara.

Man kan se feel good-filmer emellanåt också.

Pjäsen beskriver den ultimata skulden. Inte bara pappan är skyldig. Mamman, som också var med och lyssnade på sonen i kören när de firade Sankt Martins dag, hade inte uppsikt över pojken.

När hennes make gått iväg till sin fina bil var hon upptagen av att bli uppvaktad av ”mannen med den varma blicken och de vackra händerna”. Hon märkte inte när sonen sprang ut i gatan och letade efter leksaksbilen som han hade tappat.

Det är blytungt av katastrof, skuld och ångest. Att texten ändå går att ta till sig beror delvis på greppet författaren använder. Paret, som spelas av Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten, ger scenanvisningar till varandra då och då. Det ger

Vad upptar vår tid, egentligen? Kan vi vara här och nu trots att mobiltelefoner och sociala medier ständigt pockar på vår uppmärksamhet? Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin, båda psykologer, i dialog med publiken på Orionteatern.

>

fib 17

REPORTAGE

andrum och möjlighet att skapa lite avstånd till händelserna på scenen; jag är med om att se en pjäs, det är inte på riktigt.

DÅ ÄR DET VÄRRE med musiken. Den understryker

med öronbedövande ljudstyrka den kommande katastrofen. Men den skapar också hos mig en helt privat skräck för att få tinnitus. Jag blev tvungen att sätta in öronproppar. Men då blev det svårare att höra vad skådespelarna sa, särskilt mot slutet när den ofattbara sorgen drabbat föräldraparet och tonläget var därefter.

– Det går nog inte att komma över en sådan skuld, säger Jonas Mosskin. Men de har ett barn kvar. Det kan föra dem samman.

Någon i publiken invänder att ett barn inte kan ersättas av ett annat och Jenny Jägerfeld poängterar att föräldrar som har förlorat ett barn ofta går skilda vägar.

Schimmelpfennig berättar en historia som är oerhört tung. Den handlar inte bara om sorgen över ett barn som dött. Det handlar lika mycket om skuld. Barnet dör därför att föräldrarna har sin uppmärksamhet på annat. Mamman på en annan man – en oförlåtlig synd i sig, och pappan på sin fina bil. Han är dessutom besatt av önskan att åka till ett seminarium med den fascinerande kvinnan, miljöforskaren Dolores Da Silva. Han har redan hört hennes föredrag två gånger men måste absolut få träffa henne en gång till innan hon reser hem.

DET ÄR FÖRÄLDRARNAS självupptagenhet och

ouppmärksamhet som orsakar katastrofen. Men kan man förvänta att föräldrar alltid är närvarande? Är det inte så att vi ofta inte är riktigt närvarande utan mest bara lever på, undrar en kvinna i publiken.

Det blir en diskussion om vad det är som upptar oss. Sociala medier kommer upp i samtalet. Vi

Prata film, teater och böcker med psykologer Psykologer går på teater kallas de organiserade samtal som Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld startade år 2012. Det innebär att psykologer analyserar och kommenterar teaterföreställningar tillsammans med publiken. Det är ett sätt att ge teaterbesökarna möjlighet att prata om sin upplevelse ur ett psykologiskt perspektiv. Andra samtalskoncept som Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld driver är Psykologer läser böcker, Psykologer tittar på film och Psykologer tittar på konst. Psykologer går på teater har varit en del i en seminarieserie som anordnas av Orionteatern under våren med temat ”Vad lever man för?”. Gäster har bland andra varit dramatikern Kristina Lugn, idéhistorikern Sven-Eric Liedman, författaren Barbro Lindgren och lyckoforskaren Bengt Brülde. fib 18

ägnar oss mycket åt våra mobiler även när vi är tillsammans med barnen. Och hur ofta är det inte som man kan se föräldrar med barnvagn, där barnet är vänt från föräldern, som har hörlurar i öronen och solglasögon för ögonen. Möjligheten till kontakt mellan barn och förälder är då minst sagt minimerad.

Några mobiler finns inte med i pjäsen, men de vuxnas självupptagenhet är tydlig genom föreställningen. Vad är det för slags par, dessa föräldrar, kan man undra. Är det ett vanligt par? Lever de falskt? Och vad är i så fall det? Hade mannen köpt bilen bara för sin egen skull? Där finns lite olika tolkningar av pjäsen och en kvinna i publiken tror att han också ville att frun skulle bli glad över bilen. Han såg fram emot att visa den för henne. Är en fin bil meningen med livet? För vissa kanske. Och då kan man ju fråga sig vad det innebär för hur man lever.

– Måste man ha en mening med livet? undrar en kvinna och berättar att hennes systers barn dog i en bil som pappan körde.

– Jag är nu glad varje dag som min man lever.

Meningen är att ha varann, säger hon.

Kommer paret i pjäsen att finna någon mening i att ha varandra eller kommer de att gå under?

Författaren ger inget svar.

Vad är det då Schimmelpfennig menar med att beskriva paret som han gör? Vad ska vi dra för slutsatser för oss människor? Olika funderingar bollas: – Författaren kan inte mena att lägga så mycket skuld på oss, inte att vi lever falskt. Tror inte författaren har ett svar på hur vi lever.

– Jag tror han försöker säga att det finns dom som lever på bara, men längtar efter något annat.

HUR VI TYCKER att vi bör leva skiljer sig ofta från

hur vi faktiskt lever. Många av oss har ångest över klimatförändringarna och vad de orsakar jordklotet. Men vi beställer ändå flygresa till Thailand.

Och vi köper alltmer ekologisk, men tar bilen till affären. Dessa frågor rymdes också i diskussionen om vad man lever för.

Vi återkommer till frågan om att vara den som överlever katastrofer.

– Vi har väl alla råkat ut för att någon nära oss dör. Och det är klart att vi ska sörja och lida. Men vi kan ju leva för det vi har kvar, säger Jonas Mosskin.

Sedan blir det blir alldeles tyst. Det känns som att vi fått tillräckligt att smälta. Han rundar av med att fråga om någon har något mer – en fråga, en kommentar, någon lösning?

– En kvinna svarar: ”jag vill inte ha någon lösning. Jag vill bara leva vidare.” ■ ■

FOTO: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN/ORIONTEATERN

En plågande, skärande sorg löper genom pjäsen Det flygande barnet. Gustaf Hammarsten gestaltar pappan vars tanklöshet får ofattbara konsekvenser. I rollen som mamman syns Vanna Rosenberg.

Ses stående och på högsta volym Det flygande barnet vågar ställa frågan om vad som är viktigt i livet. Vad värdesätter vi, vad ser vi? Pjäsen handlar om en tvåbarnsfamilj mitt i livet. En pappas ouppmärksamhet får fruktansvärda konsekvenser. Pjäsen hade urpremiär i Wien 2012 och när den nu sätts upp i Sverige för första gången görs det i regi av Lars Rudolfsson (Kristina från Duvemåla, Chess) och med frijazzsaxofonisten Mats Gustafsson som musikalisk sidekick. På scenen syns Gustaf Hammarsten och Vanna

Rosenberg i huvudrollerna. Sångaren Mariam Wallentin och David Sandström, trummis i bandet Refused, står tillsammans med trion Fire! för musiken. Föreställningen är cirka en och en halv timme lång och spelas inför en stående publik. Man uppmanas att bära bekväma skor och öronproppar finns att få på teatern. Pjäsen har fått bidrag från Kulturrådet, ABF Stockholm, Svenska kyrkan, Stockholms stad och landsting samt Kulturförvaltningen. fib 19

Intervju.

Maj Britt Theorin varvar memoar­skrivande med Natomotstånd

EN STÄNDIGT BRINNANDE FACKLA

Man skulle kunna tro att någon som nyss har fyllt 82 år vill dra ner på tempot. Den socialdemokratiska politikern och freds- och nedrustningskämpen Maj Britt Theorin har inte gjort det. Hon gör tvärtom. Sveriges tysta men tydliga anslutning till Nato har fått henne att reagera, och nu manar hon till högljudd opinion. En som kan vänta sig ett besök är statsminister Stefan Löfven.

TEXT solveig giambanco FOTO eva wernlid

S

juttonde december. Mynttorget i Gamla stan. Regn och mörker.

Fackelflagor yr i luften. Maj Britt Theorin lyser som en fyrbåk, både genom sitt engagemang och sin rödrosa halsduk. Hon står i snålblåsten och agiterar mot Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Myten om 200 år av fred i Sverige är rejält punkterad.

Hon är en god talare. Välartikulerad och välformulerad.

– För tretton år sedan gick den socialdemokratiska regeringen med på att Sverige skulle delta med 40 fredsbevarade soldater i två månader i Afghanistan. Förfrågan kom från den engelska regeringen.

Det blev närmare 10 000 soldater sammanlagt och 13 års krig under Natobefäl.

En insats som inte har FN-mandat. Och som inte tar slut nu för Sveriges del, inte ens när de flesta andra krigförande länder lämnat Afghanistan. Nu heter det att vi ska delta med 50 soldater för utbildning och rådgivning.

fib 20

Maj Britt Theorin har länge efterlyst debatt och öppenhet. Därför gläder hon sig åt den socialdemokratiska partikongressens beslut om och löftet från försvarsminister Peter Hultqvist om en vitbok om Afghanistaninsatsen. Att han inser vikten av att klargöra fakta.

– En vitbok är mycket mer än en utredning. Jag förutsätter att det blir kloka, oberoende granskare. Det finns många frågor som behöver få svar. Vilka var bevekelsegrunderna till att Sverige efter närmare 200 år av fred medvetet deltar i krig under Natoflagg? Det går stick i stäv med beslutet om att Sverige endast skall delta i FN-ledda insatser. Och hur går det ihop med regeringsdeklarationen den 3 oktober 2014 som entydigt förklararar att Sverige är alliansfritt? Eller att vi ska satsa på vårt eget försvar?

SJÄLV KAN HON INTE se annat än att det

är ett sätt att stegvis och i tysthet närma sig Nato. Hon lutar sig på uppgifter

från forskarna på Försvarshögskolan.

Maj Britt Theorin lämnar sitt sista styrelseuppdrag, UN Women Sverige, under våren. Yrkeslivet avslutade hon 1970. Men ingen ska tro att hon har lämnat politiken för det. Två frågor engagerar henne fortfarande djupt: Sveriges inblandning i kriget i Afghanistan och opinionsarbetet mot ett svensktt medlemskap i Nato.

Nu skriver hon sina memoarer. Hon berättar gärna och är generös med sina tankar när vi träffas på ett konditori i Vasastan i Stockholm en halkig januaridag. Helgerna är över och de avbarrade julgranarna tornar upp sig på trottoaren utanför. Hennes stora familj har återgått till sitt.

– Min ena dotter har tryckt på. Hon anser det vara min skyldighet att visa det politiska livet ur ett kvinnligt perspektiv.

Och jag är ju ett exempel på att det går att förena yrkesliv och mycket resande med familj och fyra barn. Men det är svårt

”Sveriges soldater är i Afghanistan för att legitimera USA:s fortsatta krig med sina drönare, specialstyrkor och bombplan. Hur rimmar riksdagens beslut med att Sverige endast skall delta utomlands i FN-insatser?” frågade sig Maj-Britt Theorin på manifestationen i december.

>

fib 21

INTERVJU

50

militärer kommer att ingå i den Natoledda styrkan, Resolute Support Mission, RSM, i Afghanistan under 2015.

Enligt avtalet, som den svenska regeringen tecknade med Nato den 19 december förra året, står att insatsen gäller rådgivning, utbildning och stöd åt de afghanska säkerhetsstyrkorna. New York Times kunde dock avslöja i november att USA:s styrkor ska ha stridande uppgifter, enligt en order från Barack Obama. Risken finns att detta även påverkar länder som Sverige, vilka ingår i RSM. fib 22

att skriva. För varje händelse jag skriver kommer jag på något annat. Har tack och lov professionell hjälp, någon som kan sovra, se utifrån.

Det blir en blandning av hennes egen bakgrund, hågkomster från riksdagen, UD och EUparlamentet. Ministrar har kommit och gått, alla från Erlander till Juholt. Hon har sannolikt en hel del att berätta.

Miljön har format henne. Hon är arbetartjej från Göteborg. Hennes pappa dog när hon var elva år och hon växte upp under kriget. Det var naturligt att bry sig om omvärlden. Hon kom i kontakt med SSU och har alltsedan 16 års ålder arbetat med internationella frågor i övertygelsen om att krig måste förhindras. Ja, faktiskt väcktes hennes intresse ännu tidigare. Maj Britt Theorin kommer mycket väl ihåg händelsen som kom att prägla hennes yrkesliv.

– Jag firade fredsdagen 1945 med Hannelore, då var jag 13 år. Hon var en av de judiska flyktingbarn som bodde på det hem som Ingrid SegerstedtWiberg hade tagit initiativ till. Det låg på min skolväg och Hannelore och jag hade blivit vänner.

Genom henne genomlevde jag krigets fasor och mitt engagemang väcktes.

DET BLEV BÖRJAN på ett livslångt arbete för kvin-

nor, fred och säkerhet. Där klass- och kvinnoperspektivet var ständigt närvarande.

Sin man, Rolf, mötte hon genom politiken. De fick fyra barn och så småningom nio barnbarn. De levde i ett samstämt och långt äktenskap.

– Jag föll som en sten när jag träffade honom.

Hade aldrig varit med om något liknande. När andra berättar om kärlek vid första ögonkastet vet jag precis vad de talar om. Vi arbetade båda två, politiskt och mycket, och det fanns inga daghem förrän vår yngsta var fem. Innan dess pusslade vi med dagmammor, förlitade oss på andra i samma situation. Min mamma förvärvsarbetade och Rolfs föräldrar bodde långt från Stockholm. Hemmet skötte vi tillsammans så gott det gick.

Nu är hon änka sedan fem år.

– Jag saknar honom varje dag. Han ska finnas hos mig. Inget kan ersätta den förlusten. Min Rolf och jag var som två äppelhalvor, passade så väl ihop. Förutom politiken reste vi en hel del. Vi hade roligt. Vi såg ofta på fotboll, och när vi var i Spanien satt vi på kaféerna och hejade på Barcelona.

Och vi var ett fint danspar. Jag ångrar bara att vi inte lärde oss argentinsk tango.

Maj Britt Theorin valdes in i riksdagen 1971 och blev kvar i 25 år. Olof Palme bad henne 1982 att åka till New York och FN som delegat under freds- och nedrustningsförhandlingarna. Resan

dit tog henne med storm. Hon träffade människor i det lilla amerikanska socialistitpartiet, lärde sig mycket om USA och knöt kontakter för livet.

– Där skulle jag vara, detta var min plats; fredoch nedrustning.

Under 1970-talet fanns ett starkt engagemang bland allmänheten mot kärnvapen och en livlig debatt i medierna. Hon har konsekvent drivit sina frågor sedan dess. Och haft stort stöd. Inte minst från de alliansfria länderna.

HON TOG ÖVER ordförandeskapet i den svenska

nedrustningskommissionen 1982 när Inga Thorsson avgick. Hon hade i sin tur efterträtt Alva Myrdal som blev kommissionens första ordförande 1962. Maj Britt Theorin arbetade i deras anda. En obruten linje av starka kvinnor under en period när Sverige var ett land att räkna med i freds-och nedrustningsfrågor.

– I nedrustningsarbetet var Alva den skarpa, intellektuella och Inga den tuffa och agitatoriska.

Själv är jag nog både och. Jag är påläst, kollar och dubbelkollar, fakta måste vara korrekta och jag kan argumentera för min sak.

Trots att hon var motståndare till Sveriges EUanslutning valdes hon in i Europaparlamentet 1995 och blev ordförande för kvinnoutskottet och aktiv i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Därtill har hon varit aktiv i en rad olika kvinnoorganisationer.

Maj Britt Theorin fyllde 82 år strax före jul och ser fram emot att avsluta memoarerna. Och att vara ”kulturtant”. Efter vårt samtal ska hon i väg för att ändra några felbokade teaterbiljetter. Boken om Håkan Juholt har hon avslutat, Pierre Schoris självbiografi är under läsning. Och en trave olästa böcker väntar.

Men en kvinna som hela livet arbetar för fred och nedrustning släpper inte taget så lätt. Hon hinner med det också. Kanske lade hon grunden till sin fysiska styrka under ungdomsåren när hon var elitgymnast och spelade handboll. Högst på hennes politiska agenda står opinionsarbetet mot ett svenskt medlemskap i Nato. I boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap är hon ett av många tunga namn som från olika synvinklar och med skiftande partitillhörighet argumenterar mot ett närmande till krigsalliansen.

– Sverige måste bevara sin alliansfrihet. Det finns inga rimliga skäl till att vi ska ansluta oss till Nato. Vi måste bilda en bred och hörbar opinion och kräva svar från ansvariga på frågor om vad som händer om Sverige blir medlem i Nato.

FÖRRA REGERINGEN tog i maj 2014 beslut om att

inleda förhandlingar om en eventuell inbjudan till Nato om att trupper skulle stationeras på svensk

”Vi måste bevara vår alliansfrihet. Det finns inga rimliga skäl till att vi ska ansluta oss till Nato”, säger Maj Britt Theorin och hoppas på en tydlig opinion mot Sveriges närmande till krigsalliansen.

FOTO: KRISTOFFER BLIMLING

mark under krig, övningar eller kriser. Med samtliga partiers stöd, utom V. Förslaget ska ut på remiss och beslut fattas 2016.

– Man har från ansvarigt håll sorgfälligt undvikit att tala om att det kan innebära utplacering av kärnvapen på svensk mark. Hur kan Natos och Sveriges syn på kärnvapen vara förenlig? Vårt land har bedrivit en antikärnvapenpolitik sedan 1960-talet och hävdat att kärnvapen inte står för säkerhet. Sveriges politik går stick i stäv med Natos artikel 5, ”en för alla och alla för en”. Förespråkare som hävdar att vi kan välja vad vill delta i, önsketänker. Vi måste få svar på frågor om vad eventuella kärnvapen på svensk mark får för följder. Ett

medlemskap innebär att vår möjlighet att på ett trovärdigt sätt fortsätta att verka för fred- och nedrustning och mot kärnvapen går förlorad.

Maj Britt Theorin är övertygad om att inte bara vi medborgare, utan även en del beslutsfattare, inte vet vad det innebär eller inser följderna av att vara Natoansluten. Därför kan statsminister Stefan Löfven, som enligt Maj Britt är en god lyssnare, vänta sig ett besök.

– Regeringsdeklarationen står sig: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”. ■ ■

Har fått Martin Luther King-priset Maj Britt Theorin, född 1932 i Göteborg, är en socialdemokratisk politiker. Hon har bland annat varit riksdagsledamot mellan 1971 och 1995 och EU-parlamentariker i slutet på 1990-talet och några år in på 2000-talet. I början av 1970-talet arbetade hon i den statliga Servicekommittén för att förbättra boende och särskilt kvinnors villkor. Det kunde röra planering av daghem eller bostädernas närhet till arbetsplatserna, samt upprustning av äldreboende och områdesservice. Hon satt också i arbetarkom-

munens styrelse i Stockholm. I hela sitt yrkesliv har hon varit engagerad i freds- och nedrustningsfrågor. 2013 fick hon Martin Luther King-priset som delas ut till en person som har arbetat för fred, rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Den 17 december förra året deltog hon tillsammans med bland andra Thage G Peterson, före detta socialdemokratisk försvarsminister, och Hans Linde, Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen, i en manifestation mot en fortsatt svensk trupp i Afghanistan efter 2014.

Fl e r b ilder från r

eportage t finns på t idningen s hemsida, fib.se. fib 23

Reportage.

Så säljs ditt privatliv till myndigheterna

FACEBOOK

SER DIG Facebook – ett forum där du kan hitta gamla klasskompisar, diskutera musik, politik, ja, det mesta faktiskt. Eller ett Facebook där du som användare riskerar att bli övervakad. Journalisten Gösta Hultén, aktiv i medborgarrättsrörelsen Charta 2008, som vill försvara människors rättssäkerhet och integritet, blottlägger här Facebooks baksidor.

TEXT gösta hultén FOTO per vallgårda

F

em miljoner svenskar är med på Facebook.

En miljard är dagliga användare globalt.

Det som startade som en sluten klasskatalog i Kalifornien 2004 börsnoterades åtta år senare för 800 miljarder kronor, den högsta värderingen dittills på New York-börsen. Facebook har blivit en fantastisk kanal för vårt vardagsliv. Facebook är också en ny, dynamisk kraft för opinionsbildning. Det går snabbt att nå tusentals likasinnade för en demonstration. Vi såg det i Kairo under den arabiska våren, i Hongkong i höstas och vid anti-rasistdemonstrationen i Kärrtorp förra vintern.

Men Facebook har en baksida.

Det är visserligen gratis att skvallra och gilla vad vänner och bekanta gör. Men du betalar genom att lämna ut information om ditt liv. För Facebooks ägare är du en produkt och köparna är de företag som vill nå just dig med anpassad reklam. Genom att användarna bjuder på information som Facebook i sin tur säljer har företaget blivit ett av världens mest lönsamma.

I vinstjakten kan djupt mänskliga känslor exploateras. Att lämna Facebook är tekniskt mycket svårt och kräver att man följer en krånglig manual.

fib 24

När man är på väg att lyckas kommer det upp bilder på vänner som beskriver hur ledsna de blir om du lämnar gemenskapen.

GRUNDAREN OCH VD:N Mark Zuckerberg beskri-

ver gärna sin drivkraft som ideell, att göra världen öppnare. Men i någon intervju har han mer rättframt kallat de användare som bjuder på allt ur sitt liv för ”dumb fucks”. Han har också sagt att vi egentligen inte vill ha ”complete privacy”. Vi vill bara ha kontroll över vad vi delar.

Men får man det som användare?

– Nej, det är svårt att veta vad man lämnar ut till obehöriga via Facebook, säger Stefan Nilsson, lektor i datalogi vid KTH i Stockholm. Den kanske allvarligaste insikten efter Snowdens läcka är att statliga underrättelsetjänster dammsuger internet på information och lagrar enorma mängder för framtida bruk. Risken för missbruk är uppenbar.

Eftersom Facebook har avtal om att dela med sig av information till bland annat den amerikanska underrättelsetjänsten NSA, så är nog försäljning av information till säkerhetstjänster en del av affärsverksamheten, säger han.

Enligt Stefan Nilsson är det näst intill omöjligt

För två år sedan invigdes Facebooks första serverhall i Luleå, den första utanför USA. Här hanterar företaget sina användaruppgifter, som hela tiden ökar. Under 2015 planeras en andra hall på Porsön, där även Luleå tekniska universitet och Teknikens hus ligger.

att skydda sig från övervakningen på internet. För vanliga användare behöver det inte innebära ett problem, men för särskilda yrkesgrupper, journalister och advokater till exempel, som vill kunna föra samtal utan att spåras är situationen kritisk.

Var och en behöver fundera på var gränserna för vad man gör på nätet går – en läkare bör undvika att skicka e-post till sina patienter, exempelvis.

Som vanlig användare på Facebook funderar man inte särskilt mycket på övervakningsrisken. Ska man det, tycker du?

– Ja, det tycker jag. Att man kartläggs är uppenbart för alla som någon gång har besökt ett socialt forum på nätet – det dröjer inte lång tid innan det dyker upp riktad reklam. Ens personuppgifter lagras, men i vilken omfattning är omöjligt att säga.

Det är så många aktörer inblandade i kartläggningen, eftersom det finns ett så stort ekonomiskt intresse av att nå användarna. Det kusliga är att ens uppgifter – personuppgifter, men även vilka vänner du har på nätet, vilka böcker du gillar och vilka åsikter du har – sparas på många olika ställen. Den tekniska utvecklingen har fått övervakningen att öka, och effekterna av det vet vi ännu inte.

Facebook är trots allt inte huvudkällan för

insamling av information, enligt Stefan Nilsson. NSA:s stora uppsamlingsmetod består av ett hundratals fasta punkter runt om i världen. Mycket tyder på att en av dem finns i Sverige, i anslutning till Försvarets radioanstalt, FRA. – Där har man kapacitet att lagra all trafik i tre dygn och metadata i tre veckor, vilket sannolikt är den tid man behöver för att plocka ut information.

Ett förslag vore att förbjuda internetoperatörerna att som nu lagra information om vår internethistorik, tycker Stefan Nilsson. Nu är situationen i Sverige den omvända – regeringen tvingar operatörerna att lagra all data, vilket strider mot EU:s lagstiftning, som Sverige annars nästan undantagslöst följer.

MEN, VILKA ÄR EGENTLIGEN villkoren som man som

Facebookanvändare måste gå med på? Den 30 januari i år ändrade Facebook sina dataskyddsregler så att företaget nu kan följa och kommersiellt använda det du gör på nätet, även utanför Facebook. Som användare kan du inte hindra det. Godkännandet måste nämligen ges när du loggar in. Om du inte gillar villkoren får du helt enkelt avstå från Facebook.

Nätjättens stora snokvillkor lyder så här: ”Vi

>

fib 25

FOTO: KTH

REPORTAGE

samlar in information från och om de I oktober 2010 träffades NSA och datorer, telefoner eller andra enheter FBI för att utveckla tekniken att indär du installerar eller använder våra hämta underrättelseinformation från tjänster. Här är några exempel på inFacebook. Detta enligt dokument formation om enheter som vi samlar som publicerades vid utgivningen in: Kännetecken som operativsystem, av Glenn Greenwalds bok Storebror hårdvaruversion, enhetsinställningser dig. I boken beskrivs att NSA:s ar, namn på och typ av filer och prosyfte är att fånga upp ”en mycket gramvara, styrka på batteri och signal rik informationskälla från objekten, samt enhetsidentifierare. Enheters inbegripet personliga detaljer, livsplacering, inklusive specifika geogra- Stefan Nilsson. föring, kopplingar till andra och till fiska platser, exempelvis via signaler media.” De data från bland annat från GPS, Bluetooth eller WiFi …

Facebook som underrättelsetjänster namnet på din mobil- eller internetleverantör, typ därmed kan inhämta inkluderar inloggningsuppav webbläsare, språk och tidszon, mobiltelefon- gifter, mejl, meddelanden på sociala nätverk, foton nummer och IP-adress.” för ansiktsigenkänning, videoklipp, video- och röstchatt, IP-telefoni och filöverföringar. Denna MEN DET HÄR ÄR bara exempel, inte en förteckning signalspaning är ”den främsta källan för underpå den information som Facebook samlar in. Det rättelser i NSA:s analysrapporter”, och används i står till exempel inget om de avtal som Facebook samlade analysrapporter till USA:s statsledning, och åtta andra internetoperatörer i USA slöt med skriver Glenn Greenwald.

NSA mellan åren 2007 och 2012. Den amerikanska Kontrollen över vilka som får snoka tycks obejournalisten Glenn Greenwald har visat att NSA för- fintlig. Enligt Edward Snowden kan en enskild ser ett tjugofemtal myndigheter i USA med över 850 analytiker starta bevakning av en person utan tillmiljarder människors filer; mobilsamtal, mejl och stånd av någon chef. Träningsmaterial beskriver internetkommunikation. Vad NSA, CIA eller USA:s hur analytiker endast behöver ange diffusa säkeröver 2 000 privata ”säkerhetsföretag” gör med infor- hetsskäl för att starta övervakning. Dokumenten mationen friskriver sig Facebook från allt ansvar för. bekräftar vad Snowden sa i sin första intervju, efter Datainspektionen, som ska verka för att skydda att ha läckt dokument till pressen, 2013: vår personliga integritet vid behandling av person– Jag kunde, från mitt skrivbord, bugga vem uppgifter, har inte heller haft några synpunkter på som helst, från dig och din revisor till en domare Facebooks nya användarvillkor: eller till och med en president, om jag bara hade – Nej vi har inte granskat Facebook och tillgång till deras e-postadress. inte heller användarvillkoren, men det är möjligt att det finns skäl att granska de DE SENASTE ÅREN har allt fler svenska myndighenya användarvillkoren, säger Martina ters, företags och kommuners mejl lagts ut i molnet Lindkvist, jurist på Datainspektionen. hos NSA-anslutna leverantörer som Google eller Den massavlyssning som Edward Microsoft. Det innebär att NSA kan läsa mejlen till Snowden avslöjade 2013 handlade dem. Det enda syfte som angetts för denna massiva också om Facebook. En topphemlig och integritetskränkande övervakning är att den programvara för signalspaning ska skydda mot terroristattacker. Efter Snowdens hos amerikanska NSA ger möj- avslöjanden har CIA gått ut med påståenden om lighet att söka igenom enorma flera stoppade terroristattacker, tack vare övervakdatabaser med mejl, chatthistorik ningen. Dessa påståenden är omöjliga att kontroloch surf. Programmet beskrivs i lera. Man kan dock tvivla på att terroristattacker i dokument från NSA som ”dess förväg diskuteras i sociala medier. Den svenska terfrämsta verktyg”. Det ger ana- roristexperten Hans Brun säger till exempel i Raplytikern möjlighet att se allt port i februari i år att misstänkta terrorister numera som användare i hela världen undviker att använda internet och mobiltelefoner. gör i realtid och historiskt, Men för alla oss andra finns datalagringsdirektivet, tack vare ett samarbete FRA:s och USA:s automatiserade massövervakning med nio internetföretag. via Facebook, Google andra sociala medier kvar.

Microsoft anslöts 2007, Yahoo 2008, I Tyskland, ett land med dubbel erfarenhet av Facebook och Google 2009, Skype vad statlig övervakning kan innebära, har övervakILLUSTRATION: CRISTINA JÄDERBERG 2011 och Apple 2012. ningsskandalen lett till en häftig debatt. I Sverige fib 26

har tystnaden lägrat sig över både regeringen och Alliansen. Men allt tyder på att delar av massavlyssningen bryter mot lagar till skydd för integritet och källskydd. När exempelvis fyra oskyldiga muslimska familjefäder i Göteborg 2010 greps i sina hem, och barn och familjemedlemmar fördes bort till Mölndals polisstation, byggde gripandet på ett misstag efter en så kallad masttömning av mobiltrafik. Det kriterium polisen gick på var de misstänktas muslimska namn och trostillhörighet.

Behovet av skydd mot terrorism får inte negligeras. Men i den andra vågskålen ligger främst risken att en stormakt skaffar sig global informa-

tions-, yttrande- och tankekontroll. Då hotas inte bara privatlivets helgd, utan hela rättssamhället och ytterst vårt lands suveränitet.

■■ Fotnot: Det här reportaget ingår i Folket i Bild/Kulturfronts

satsning på Sverigereportage där vi har låtit Nils Holgersson från sin gås blicka ner över det nya Sverige. Vad är sig likt och vad

skiljer sig sedan Selma Lagerlöf sände ut Nils för första gången för mer än hundra år sedan? Gemensamt för dessa reportage är att de bekostas av föreningens och tidningens reportagefond.

Vill du höra fler röster i framtida nummer av Folket i Bild/Kulturfront? Stöd då fonden med ett bidrag till

plusgiro 65 77 50-6. Då kan vi låta Nils fortsätta sin färd, ett litet tag till.

johanna

lundqvist Redaktör

ILLUSTRATION: CRISTINA JÄDERBERG

Sverige trycker på för nytt övervakningsregister Efter attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris och mot konstnären Lars Vilks i Köpenhamn har EU:s kamp mot terrorn åter hamnat högt upp på den politiska dagordningen. I början av januari samlades några av EU:s inrikesministrar i Paris för att diskutera hur terrorn kan hejdas. En fråga som togs upp var det särskilda EU-register med uppgifter om flygpassagerare som har diskuterats under flera år, men som ännu inte har klubbats. Registret kallas PNR, passenger name record, och tanken är att EU ska samla uppgifter om flygpassagerares

namn, biljettbokningar, kreditkort, hotellbokningar och en mängd andra data som kan avslöja mönster i människors resande och därmed potentiella terrorister. Sverige hör till de länder som sedan lång tid trycker på för att EU ska upprätta ett passagerarregister. Statsminister Stefan Löfven (S) står exempelvis bakom förslaget om PNR, men det gör däremot inte Centerpartiet och Vänsterpartiet. ”Det handlar om massregistrering av personer som inte är misstänkta för brott”, sa Jonas Sjöstedt (V) på EU-nämndens möte i februari.

49 procent ökade Facebook sin omsättning med under det fjärde kvartalet 2014. Under kvartalet omsatte Facebook 3,85 miljarder dollar (drygt 32 miljarder kronor) och gjorde ett resultat på 701 miljoner dollar (cirka 5,9 miljarder kronor).

Vidare uppger man att man har 1,39 miljarder användare varav 86 procent använde tjänsten via mobiler. 69 procent av Facebooks annonsintäkter kom från mobila användare. fib 27

>

REPORTAGE

Stort hemlighetsmakeri bakom Facebooks etablering i Luleå

KOMMUNALRÅDET: DET HAR GÅTT VÄLDIGT, VÄLDIGT BRA

Kyla, vattenkraft, universitet och flygplats. Med dessa fyra spelkort på handen gav sig en delegation från Norrbotten i väg till USA för att locka storföretag att bygga serverhallar i norra Sverige. Några år senare skrev Luleå kommun kontrakt med Facebook.

– Då var Luleåborna stolta, säger kommunalrådet Yvonne Stålnacke (S).

H

TEXT ulrika vallgårda FOTO ulrika vallgårda

on och de andra i kommunledningen kallar Facebooks serverhallar för ”en ny basindustri” i länet.

– Norrbotten har ju sedan lång tid tillbaka förknippats med tunga basindustrier, gruva, malm och stål. Men vi behöver också hitta nya arbetstillfällen. När jag jobbade på SSAB 1974 var vi 5 000 anställda. I dag efter alla effektiviseringar som gjorts är det 1 200.

För cirka tio år sedan fick det kommunala näringslivsutvecklingsbolaget Luleå Näringsliv i uppdrag att göra en förstudie om hur man skulle kunna få nya företag att etablera sig i kommunen.

Man såg snart att det fanns flera önskvärda förutsättningar för dataserverhallar.

– Vi har en grön el tack vare vattenkraften och ett stabilt elnät, som vi har byggt upp för att våra andra stora industrier ska fungera driftsäkert. Vi har goda kommunikationer och flygplats. Vi har hög kunskap om IT tack vare universitetet. Och vi har kallt stora delar av året – något som är en stor fördel då serverhallarna måste kylas, berättar Yvonne Stålnacke.

En delegation från Luleå med dåvarande kommunalrådet Karl Petersen (S) i spetsen, begav sig till USA för att marknadsföra kommunen och fick

Den första hallen utanför USA 2013 invigdes Facebooks datacenter i Luleå – den första etableringen utanför USA. Hallen är 30 000 kvadratmeter stor – jämförbart med fyra fotbollsplaner. Totalt äger Facebook 300 000 kvadratmeter mark i Luleå.

Hallarna innehåller tiotusentals servrar och det går åt 1 000 kilometer fiber per datahall för att knyta ihop allting. Hall nummer två som byggs under 2015 kommer att bli stor som 14 ishockeyrinkar och kosta 1,4 miljarder kronor att färdigställa, varav 36 miljoner är ett investeringsstöd som Tillväxtverket beviljat företaget. fib 28

ett stort internationellt företag på kroken. Under hela förhandlingsprocessen var de tvungna att hålla hemligt vilket det handlade om, annars riskerade de att förlora sin potentiella affärspartner.

Luleå var inte ensamt om sin idé, utan konkurrerade med både andra länder och med en annan norrländsk kommun, nämligen Östersund. Det blev en kapplöpning in i det sista mellan de två Norrlandskommunerna.

Luleå hade redan tomtmarken klar och jobbade febrilt med sin detaljplan. Då dök det upp två hinder som hade kunnat stoppa etableringen av det nya företaget. Den valda tomtmarken ligger i närheten av ett naturreservat, och av det skälet överklagades etableringen, dels av en privatperson, dels av Ornitologiska föreningen. Privatpersonen fick i slutändan inte sin överklagan prövad, eftersom han inte ansågs vara sakägare. Ornitologiska föreningen drog tillbaka sin överklagan, efter att kommunalrådet lovat föreningen sex miljoner kronor till upprustning av naturreservatet. Det var hela den köpesumma som kommunen hade begärt av Facebook för marken.

DEN 27 OKTOBER 2011 offentliggjordes överenskommelsen med den amerikanska nätjätten och först då fick allmänheten veta det man tidigare bara spekulerat om – att det var Facebook det handlade om. Den svenska regeringen beslutade att stötta Facebookbygget med drygt 100 miljoner kronor.

Den 12 juni 2013 invigdes den första serverhallen. Under 2015 byggs den andra. Ytterligare en tredje hall ryms inom området ifall Facebook vill utvidga ännu mer.

Luleå kommun har investerat närmare 50 miljoner kronor i flytt av dagvattenledning, förstärkning av vattenledning och ny högspänningskabel.

”Utöver de hundratal som anställts av Facebook skapar varje jobb i severhallarna ytterligare cirka två till tre jobb utanför”, säger Yvonne Stålnacke (S), kommunalråd i Luleå, som är nöjd med etableringen av det amerikanska företaget i kommunen.

I gengäld har kommunen fått ett antal nya arbetstillfällen och har blivit omskriven i internationell press otaliga gånger. Dessutom har nya serverhallar byggts i grannkommunen, något som kan bero på att omvärlden, tack vare Facebooketableringen, insett vilka lagringsfördelar som finns i norra Sverige.

– Jag tycker det har gått väldigt, väldigt bra.

Utöver det hundratal som anställts av Facebook skapar varje jobb i severhallarna ytterligare cirka två till tre jobb utanför, räknar vi med. Det bedrivs också forskning om lagring vid Luleå tekniska universitet, säger Yvonne Stålnacke.

Vad anser du om avslöjandet att privatpersoner övervakas på Facebook?

– På samma sätt som vi nu måste finna oss i att det sätts upp övervakningskameror på fler och fler ställen, ökar också övervakningen på nätet.

Särskilt efter vad som hände nyligen i Danmark är frågan om övervakning högaktuell.

På ett sätt är hon lite förvånad över diskussionen.

– Själv skulle jag aldrig skicka några hemliga meddelanden varken via Facebook eller i något annat offentligt debattforum.

Yvonne Stålnacke tror inte att någon annan skulle göra det heller.

– Men det är klart att det är dubbelt. Å ena sidan vill man som privatperson inte bli utlämnad. Å andra sidan vill man känna sig trygg. Så det är ingen enkel fråga.

Men det har inte grumlat glädjen över etableringen i Luleå?

– Nej, det har det inte.

Utöver de tillfälliga byggjobben är det i dag alltså 100 personer som arbetar hos Facebook i Luleå. Var det värt de stora investeringarna?

– Det var absolut värt investeringarna. Vi ser också andra effekter som är viktiga för Luleås och regionens utveckling. ■ ■

Hänvisar till hemsida på frågan om övervakning Folket i Bild/Kulturfront har varit i kontakt med Facebooks pressansvariga med frågor, bland annat om företaget tillåter övervakning av svenska användare. De pressansvariga hänvisar till Facebooks egen hemsida för svar: ”Om Facebook får en officiell begäran om kontoposter, kräver vi först att den som frågar ska legitimera sig. När vi svarar följer vi strikta juridiska regler och integritetskrav. Statliga tjänstemän gör ibland som en del av sina officiella undersökningar förfrågningar om uppgifter gällande personer som använder Facebook. De

allra flesta av dessa ansökningar avser brottmål, såsom rån eller kidnappningar. Varje begäran vi får in kontrolleras juridiskt. Vi kräver att tjänstemannen ger en detaljerad beskrivning av den rättsliga och faktiska grunden för begäran, och vi återförvisar ärendet om vi hittar juridiska brister eller alltför breda eller vaga krav på information. Även om vi bedömer att den lokala lagstiftningen skulle tvinga oss att ge information, delar vi ofta bara grundläggande abonnentinformation.”

ulrika vallgårda

100 permanenta jobb, cirka, har Facebooketableringen skapat i Luleå sedan sommaren 2013, visar en studie från Luleå tekniska universitet. Nätjättens egen personal, serviceföretag, bevakningsbolag och vaktmästarjobb är exempel på nya sysselsättningar i kommunen.

fib 29

Historia.

60 år sedan Bandung­konferensen i Indonesien

Ett startskott för tredje världen

I dagarna är det 60 år sedan representanter från 29 afrikanska och asiatiska länder samlades i staden Bandung i Indonesien. De samtal som hölls där skulle komma att bli avgörande för tredje världens rörelser. FiB/K-medarbetaren Christer Lundgren tecknar här bakgrunden till den så kallade Bandungkonferensen och vilka följder den har fått för den moderna världspolitiken.

P

TEXT christer lundgren FOTO wikimedia commons

erioden 1945 till 1990 brukar kallas ”kalla kriget”. Då tänker man på konfrontationen och maktbalansen mellan de två stormaktsblocken, anförda av USA respektive Sovjetunionen. Detta perspektiv skymmer en annan viktig utvecklingstendens under samma tid, som i grunden har påverkat FN och format den moderna folkrätten, nämligen avkoloniseringen och tredje världens framväxt.

Bandungkonferensen i april 1955 var inledningen till en ny epok. Konferensenen blev startskottet för en ny global maktfaktor vid sidan av de två stormaktsblocken, den alliansfria rörelsen, även kallad ”tredje världen”.

I den indonesiska staden Bandung möttes delegater från 29 afrikanska och asiatiska länder, enades om principer för fredligt umgänge och började planera för mellanstatligt samarbete. Där deltog bland annat Burma, Kambodja, Folkrepubliken Kina, Indien, Thailand, Nordvietnam, Sydvietnam, Etiopien och Guldkusten (nuvarande Ghana), men den överlägset största kontingenten bestod av representanter för länder med muslimska majoritetsbefolkningar: Afghanistan, Indonesien, Iran, Irak, Egypten, Libyen, Jordan, Libanon, Pakistan, Saudiarabien, Syrien, Sudan, Turkiet och Jemen. Även Jugoslavien var med, som enda europeiska land.

Andra världskriget och de därpå följande decennierna hade inneburit ett stort uppsving för de nationella befrielserörelserna och ett sammanbrott för de gamla kolonialväldena. De nya stater som hade frigjort sig från kolonialismen och im-

fib 30

perialismen drev på för att fastställa antikoloniala och jämlika principer mellan stater och markera avståndstagande från de gamla kolonialmakterna.

Flera av dem, däribland Folkrepubliken Kina, stod mer eller mindre utanför FN-systemet.

Fem länder var initiativtagare till Bandungkonferensen: Burma, Ceylon (nuvarande Sri Lanka), Indien, Indonesien och Pakistan. Nu kom statsmän som Sukarno, U Nu, Nasser, Nehru, Tito, Nkrumah och Menon samman med personligheter som Ho Chi Minh, Zhou Enlai och Norodom Sihanouk, liksom U Thant och den unga Indira Gandhi.

KONFERENSENS VÄRD VAR Indonesiens radikale

president Ahmed Sukarno. Det var första gången i historien som så många länder i Asien och Afrika – kontinenter med mer än hälften av världens befolkning – kom samman till en konferens.

Det var en turbulent period. Koreakriget hade nyligen avslutats och Folkrepubliken Kina var bara sex år gammal. I Vietnam hade Ho Chi Minhs folkliga krafter besegrat den franska kolonialarmén vid Dien Bien Phu 1954, vilket ledde till ett franskt tillbakadragande två år senare. I Sudan utbröt ett uppror 1955, vilket tvingade britterna att flyga in 18 000 soldater i rebellernas områden.

I Marocko hade det franska beslutet att avsätta Sultan Mohammed V 1953 lett till massiva protester, vilket ledde till att landet beviljades självständighet i mars 1956. I november 1954 hade kampen i Algeriet övergått i ett nationellt befrielsekrig. Tunisien uppnådde inre autonomi från Frankrike 1955 och fick full självständighet i mars följande år. Det

Indonesiens premiärminister Sukarno verkade bland annat för ett alliansfritt samarbete mellan tredje världens länder, som en motvikt till västländernas och öststaternas dominans.

Den strävan låg bakom exempelvis Bandungkonferensen. Här syns Sukarno i Washington, USA, året efter konferensen.

palestinska folket kämpade för sina rättigheter, Iran krävde kontroll över sina oljeresurser och Egypten hävdade rätten till kontroll över Suezkanalen.

Med Bandungkonferensen – och den alliansfria rörelsen som växte fram ur den – tog Asiens och Afrikas folk själva initiativ för att samordna försvaret av sina egna intressen.

KINA, INDIEN och Burma hade enats om fem prin-

ciper för sina mellanstatliga relationer: Ömsesidig respekt för varandras territoriella integritet och suveränitet, ömsesidig nonaggression, ömsesidig ickeinblandning i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta samt fredlig samexistens. Konferensen antog en ”deklaration om främjande av världsfred och samarbete”, som innehöll de fem principerna och en kollektiv förbindelse att förbli neutrala i kalla kriget. Där förklarades att nationer bör utveckla vänskapligt samarbete enligt tio principer, däribland respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, för ändamålen och principerna i FN-stadgan och för alla nationers suveränitet och territoriella integritet, erkännande av alla rasers jämlikhet och alla nationers jämlikhet, stora som små, att avhålla sig från att ingripa eller blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter, respekt för rätten för varje nation att försvara sig, var för sig eller gemensamt, i överensstämmelse med FN-stadgan, att inte använda förberedelser till kollektivt försvar för att tjäna någon av stormakterna, att inte att utöva påtryckningar mot andra länder, att avstå från hot om aggression eller användning av våld mot något lands territoriella integritet eller

politiska oberoende. Internationella tvister skulle lösas på fredlig väg, genom förhandling, förlikning, skiljedom eller rättslig uppgörelse. Kommunikén tog också upp behovet av ekonomiskt och kulturellt samarbete.

På den grundval som lagts av Bandungkonferensen bildades den alliansfria rörelsen, som höll sitt första toppmöte i Belgrad 1961. (2012 hade rörelsen vuxit till 120 medlemsländer och ytterligare 17 länder som observatörer.)

Med avkoloniseringen ökade antalet medlemsländer i FN, och därmed försvagades USA:s dominans i generalförsamlingen. Detta markerades av att Folkrepubliken 1971 övertog Kinas plats i FN från den USA-stödda nationalistregimen på Taiwan. Det innebar också att staternas kamp för Bandungprinciperna överfördes under till FN, där de fick starkt genomslag. Principerna utvecklades och preciserades 1970 i Generalförsamlingens Friendly Relations Act, och åter i en resolution 1974, som definierade aggression på ett tydligt sätt.

DEN ALLIANSFRIA RÖRELSEN var inte en biprodukt

till konflikten mellan de två stormaktsblocken, utan ett uttryck för kampen för oberoende – med fredliga medel eller om så krävdes genom befrielsekrig. De länder som vunnit sitt oberoende ville säkra rätten att välja sin egen utvecklingsväg och leva i fred, utan hot eller påtryckningar från stormakterna.

Vissa av den tidens stormakter respekterade denna önskan, andra gjorde det inte. USA, Australien och västmakterna i allmänhet var alltmer

50 år efter Bandungkonferensen, i april 2005, hölls ännu en konferens med representanter från afrikanska och asiatiska länder. Då bildades organisationen New Asian–African Strategic Partnership, NAASP, för att säkra ett framtida samarbete mellan kontinenterna. Samarbetet står på tre ben: politisk solidaritet, ekonomisk samverkan samt sociala och kulturella utbyten, och sker på både statlig, regional och lokal nivå.

På konferensen, som hölls i både Jakarta och Bandung, deltog 106 länder, 54 asiatiska och 52 afrikanska.

fib 31

>

HISTORIA 29 afrikanska och asiatiska länder fanns representerade på Bandungkonferensen som hölls mellan den 18 och 24 april för 6o år sedan. Här delegationen från Liberia.

Indiens premiärminister och självständighetskämpe Pandit Jawaharlal Nehru (i vitt) samtalar med Kinas premiärminister Zhou Enlai (till vänster) på Bandungkonferensen 1955.

oroade över president Sukarnos progressiva antiimperialistiska och internationalistiska inställning och över Indonesiens kommunistiska partis (PKI) ökande popularitet, men också över den upplysta, socialistiska och moderata indonesiska formen av islam, som klart tog till sig kommunistiska ideal.

Därför organiserade och stödde de den indonesiska militärkupp som under 1965 och de påföljande åren kostade mellan en och tre miljoner människor livet.

Sovjetunionen hade sina egna intressen och respekterade inte alltid andra länders suveränitet, men dess militära makt begränsade handlingsmöjligheterna för de makter som verkade för en orättvis världsordning. Det blev särskilt uppenbart efter Sovjetunionens och Sovjetblockets upplösning 1991.

FÖREKOMSTEN AV PROGRESSIVA muslimska eller

marxistiska statsmän med kontroll över resursrika områden som Mellanöstern, Indonesien och Kina, var en utmaning mot imperialistmakterna. Om dessa naturresurser skulle användas för att förbättra de egna befolkningarnas levnadsstandard, vad skulle då bli kvar åt de industrialiserade länderna och deras företag? Det var man tvungen att stoppa med alla medel. Motsättningar skulle identifieras och underblåsas. Islam skulle splittras och infiltreras.

Nationella gränser skulle ifrågasättas och rivas upp.

Staters jämlikhet slogs fast Bandungkonferensen var en antikolonialistisk konferens som hölls mellan den 18 och 24 april 1955 i Bandung, Indonesien, med representanter från 29 stater. Konferensen ledde till att begreppet ”tredje världen” etablerades, samt så småningom till att De alliansfria staternas organisation (Non-Aligned Movement) bildades. Non-Aligned Movement är en organisation för stater i tredje världen, som under kalla kriget inte ville ta ställning för något av de stora ideologiska blocken, utan i stället hade som syfte att bevaka de alliansfria medlemsstaternas intressen, i synnerhet när det gällde problem som utgick från avkolonialiseringen. Vad ledde då Bandungkonferensen till? Jo, de slutliga överenskommelserna handlade bland annat om att förmå FN att inrätta en fond för ekonomisk utveckling i de berörda länderna, samt ett gemensamt program för handel och utvinning av olja. Länderna lade även fram ett principprogram som bland annat innefattade respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet, nonaggression, samt att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter. fib 32

I DAG NÄR USA , EU och andra länder marginali-

serar FN och undergräver folkrätten och lanserar nya principer avsedda att legitimera stormakters inblandning i och övergrepp mot andra länder (som R2P, ”right/responsibility to protect”), är Bandungkonferensens principer högaktuella och måste försvaras.

Tredje världens stater har fortsatt att göra motstånd mot ”alla militära aktioner inklusive de som gjorts utan behörig auktorisation av Förenta Nationernas säkerhetsråd … vilka utgör aggressionshandlingar och uppenbara brott mot principen om nonintervention och icke-inblandning.”

(Uttalande av den alliansfria rörelsen i april 2000, citerat i Lagen mot krig, sidan 31.)

Numera talas ofta om vad ”världssamfundet” anser. Då avser man inte FN, utan USA, EU och ett litet urval andra länder. Det är som om Kina, Algeriet, Egypten, Senegal, Angola, Venezuela, Brasilien, Thailand, Ryssland, Indien och andra inte längre har rätt att göra sig hörda i världssamfundet. När Ryssland och Kina lägger in veto i säkerhetsrådet mot USA:s krigsplaner, anses det störande – trots att de försvarar principerna i FNstadgan om fredlig samexistens. När västmakterna flagrant blandar sig i andra länders interna angelägenheter, som i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Ukraina, talas sällan om folkrättens principer.

Bandungprinciperna stod för en verklig globalisering i kontrast mot den nykoloniala ”globalisering” som imperialistmakterna vill påtvinga de länder som har vunnit oberoende – och andra, inklusive Sverige. ■ ■

Kultur.

Författare tolkar parollen ”för en folkets kultur”

”Välgörande att det finns krafter som kämpar för en annan världsbild”

I en serie har vi låtit både författare och konstnärer tolka Folket i Bild/Kulturfronts paroll ”för en folkets kultur”. Vad står den för i dag? ”När den arbetarrörelse som så länge bar det här samhället på sina axlar inte längre är i rörelse blir Folket i Bild allt viktigare. Den vajar i vinden som ett grässtrå” skriver författaren Torgny Karnstedt.

NÄR JAG debuterade som författare med

romanen Slamfarmen var den en del av den radikala rörelse som präglade 1970-talet. I min roman skildrade jag livet på en tung kemisk industri. Jag ville berätta om villkoren vi levde under.

Genomslaget var enormt bland läsare och medier. Jag minns en av de första intervjuerna. Jag skulle bli fotograferad.

Lutade ryggen mot en dörr på baksidan av huset där jag bodde, på Drottninggatan 27 i Helsingborg. Försökte se hård ut. Bar en röd och svartrutig jacka. Sa att jag trodde på enhet på klasskampens grund.

Nu, snart 40 år senare, är situationen i samhället annorlunda. Politiken har högerkantrat. Fackpressen är kulturellt anorektisk. Dagstidningarna är svåra att skilja från Metro. Förlagsjättarna styrs av ekonomer som letar enögt efter bestsellers. Att bemöta svårigheterna med gamla tiders förenklade plakatpolitik lönar sig inte.

PÅ 1970-TALET upplevde jag att det viktigaste var att avgränsa sig från alla som inte delade ens värderingar till fullo. I dag anser jag att det är det myckna som förenar oss som är det intressanta. Makten är koncentrerad till en liten elit. Dåtidens vänsterstrider om vad som rymdes i begreppet folket var pubertala. Den kommersiella kultur som vi då värjde oss mot var en krusning på ytan jämfört med den antiintellektuella tsunami som drabbat vår tid. De kollektiva tankarna och lösningarna på samhällsfrågorna är

bortspolade. Jaget premieras. Vi läser allt mindre, allt sämre. Demokratin hotas.

Då är det välgörande att det finns krafter som kämpar för att en annan bild av världen ska bli synlig. Jag prenumererar på och skriver i Folket i Bild/Kulturfront för att jag håller dess grundvalar högt. När den arbetarrörelse som så länge bar det här samhället på sina axlar inte längre är i rörelse, när dess företrädare inte längre värderar litteraturens och kulturens krafter efter dess förtjänst så blir Folket i Bild allt viktigare. Den vajar i vinden som ett grässtrå. Ett grässtrå som får röra sig fritt skaffar sig djupa rötter, borrar sitt rotsystem ner i myllan dit där näringen finns. Grässtrån som packas tätt på fälten får ytliga rötter. Över dem häller man konstgödning.

NEIL POSTMAN skrev 1985 boken

Underhållning till döds. En uppgörelse med fördumningsindustrin. Det var innan den nådde de nivåer den gör i dag.

Torgny Karnstedt.

För mig är Folket i Bild ett lod, den tar mig på allvar. Den är en del av min tankeförmågas immunförsvar mot ytlighet.

Det finns läkare utan gränser, reportrar utan gränser men också ett folk utan gränser. Och att berätta om folkets liv är fortfarande viktigt.

torgny karnstedt

Har varit svetsare Torgny Karnstedt, född 1952 och bosatt i Båstad, är författare, föreläsare och bokförläggare. Han har tidigare arbetat som fabriksarbetare och svetsare. 1977 debuterade han med Slamfarmen, en roman som utspelar sig under mitten av 1970-talet i Helsingborg. Inspirationen hämtade Karnstedt från sitt arbete på Boliden Kemi, nuvarande Kemira. 1989 blev han författare på heltid och fem år senare valdes han in i Författarförbundets styrelse där han främst arbetade med biblioteksfrågor. Numera är han Författarförbundets regionombud i Skåne och aktiv i föreningen Arbetarskrivare. Läs fler tolkningar av författare och andra kulturarbetare i kommande nummer av FiB/K. I de föregående numren har Margareta Zetterström, Theodor Kallifatides och Sara Beischer gett sina tolkningar. fib 33

Nato.

Nystartad aktionsgrupp vill stoppa en svensk anslutning

”Man får förklara en kvart vad det handlar om” Samtidigt som Sverige knyter närmare band till Nato bubblar ett starkt motstånd. I Stockholm har en aktionsgrupp startats där målet är att försöka stoppa riksdagen från att godkänna det så kallade värdlandsavtalet. Folket i Bild/Kulturfront fick en pratstund med Staffan Ekbom som är med i ledningen för aktionsgruppen.

– VI ÄR CIRKA 30 personer som ses på Solidaritets-

646

personer gillar Aktionsgruppen Nej till Nato på Facebook när det här skrivs. 1 500 personer har skrivit under gruppens namnlista mot värdlandsavtalet.

huset i Stockholm en gång i månaden. Efter att den borgerliga regeringen skrev under värdlandsavtalet kände vi att det var läge att göra något. Nu har vi startat en namninsamling mot att riksdagen ska godkänna avtalet. Samtidigt försöker vi delta i demonstrationer och prata med folk på stan. Det finns en medvetenhet om Sveriges relation till Nato i vissa grupper, men gemene man har väldigt lite kunskap, tycker jag. Man får förklara en kvart vad det handlar om, säger Staffan Ekbom.

HAN BERÄTTAR att aktionsgruppen startades på

initiativ av Folket i Bild/Kulturfronts Stockholmsavdelning och att boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap har bidragit till att öka medvetenheten. Den 19 maj har gruppen bjudit in Sven Hirdman, diplomat och en av redaktörerna för boken, till ABF-huset i Stockholm. Föreläsningen är öppen för alla och Staffan Ekbom hoppas på en stor uppslutning.

– Vi håller också kontakt med organisationer ute i landet, vänsterpartister och socialdemokrater exempelvis, men på våra villkor. Natomotståndet

Namnlista ska lämnas till riksdagen Aktionsgruppen Nej till Nato går att besöka på adressen www.nejtillnato.se.

Gruppen vill ”samla alla som vill verka mot ett närmande till Nato – oavsett vilka åsikter man har i andra frågor.” Man driver även en namninsamling mot värdlandsavtalet som ska lämnas till riksdagen före omröstningen 2016.

Vill man hjälpa till att samla namn går listan att beställa från hemsidan. fib 34

är det centrala. Faran är att medlemmarna ska bli passiva. Vi vill vara en aktiv grupp där vi gör saker.

Man kan nog säga att vi är en gräsrotsrörelse, säger han.

OCH VISST HAR det hänt grejer. Cirka 1 500 namn

har samlats in på de listor mot värdlandsavtalet som finns att beställa från gruppens hemsida.

Samtidigt hoppas Staffan Ekbom på att motståndet ska spridas till fler städer i Sverige. Än så länge är gruppen starkt knuten till Stockholm. Intresset från etablerade medier att berätta om opinionen mot Nato har också varit litet, tycker han.

– Kännedomen om oss och liknande initiativ finns knappt. Och det är synd.

Jag tänker att det måste finnas liknande motståndsgrupper i exempelvis Finland. Har ni kontakt med dem?

– Jo, det har vi faktiskt. En tjej i vår grupp har pratat med den finska fredsrörelsen som vill komma till Sverige och berätta hur de jobbar. Finland har en liknande situation, med den skillnaden att den finska regeringen tänker trumfa igenom sitt värdlandsavtal med Nato utan någon dragning i parlamentet. Vi jobbar i alla fall mot en tydlig deadline.

Vad händer om avtalet godkänns i riksdagen? Fortsätter ni ert arbete då?

– Målet är att förhindra ett beslut, men om det inte går så finns vi kvar. Det sker Natoövningar på svensk mark som vi motsätter oss, och dem tänker vi protestera mot.

johanna lundqvist

FN-sändebud sätter ner foten mot smyganslutningen

Pierre Schori, före detta FN-sändebud och socialdemokratisk politiker, är en av dem som har hörts tydligast i debatten mot ett svenskt närmande till Nato.

I början av mars gästade han Stadsbiblioteket i Helsingborg. Jan Fredriksson var där och lyssnade.

MÖTET arrangerades av ABF, Enhetsgruppen i Helsingborg och Folket i Bild/Kulturfront. Omkring 130 personer deltog och hade också möjlighet att diskutera militäralliansen med Schori efteråt.

Han började med att göra en tillbakablick på svensk utrikespolitik under efterkrigstiden, och visade med olika exempel på att Sverige genom att vara alliansfritt har kunnat agera internationellt utan hänsyn till andra stormakter. Vi upprätthöll exempelvis kontakterna med Palestinska befrielseorganisationen, PLO, trots att USA hade terrorstämplat organisationen, och arbetade för att mäkla fred mellan denna och Israel. Vi stödde också befrielsekampen i diktaturerna i Grekland, Portugal och Spanien. Sverige kunde göra det till

FOTO: SARA APPELGREN

skillnad från de länder i Europa som var medlemmar i Nato. Av lojalitetsskäl till USA kunde de inte heller stödja befrielserörelserna i Afrika och den antifascistiska kampen i södra Europa. Det var också tydligt i USA:s angrepp på Irak, berättade Schori.

Han tog även upp situationen i Östersjöområdet där han menar att Finland och Sverige har varit noggranna i att upprätthålla maktbalansen. Finland har alltid varit noga med att agera så att landet inte ska kunna uppfattas som ett brohuvud för angrepp mot Ryssland. Detta har bidragit till en avspänning i närområdet, medan våra samövningar med Nato och värdlandsavtalet i stället bidrar till att öka spänningen. Det blir svårt att trovärdigt hävda vårt oberoende på detta sätt, inte bara i vårt närområde utan också internationellt, menar Schori. jan fredriksson Pierre Schori.

Motståndet syns på nätet

På olika hemsidor bubblar motståndet mot smyganslutningen. Förutom ”Aktionsgruppen Nej till Nato” finns den nystartade hemsidan http://www.alliansfriheten. se. Den emanerar ur antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap (Celanders förlag) som Folket i Bild/Kulturfront skrev om i nummer 12 2014. För sajtens innehåll svarar historikern Anders Björnsson och juristerna Lars-Gunnar Liljestrand och Rolf Andersson. Syftet med hemsidan är att ”samla och tillgängliggöra material som stärker ståndpunkten att Sverige ska bevara sin militära alliansfrihet”.

Nato-gulligt?

NATOANHÄNGARE HURRADE nog när

Skavlan den 6 mars bjöd in Jens Stoltenberg, Natos nya generalsekreterare, till sitt populära fredagsmys i svensk och norsk tv. Skavlan tävlade med Stoltenberg själv om att framställa Natochefen som en gullig pussgurka. Som Folket i Bild/Kulturfront visade i nummer 10 2014 förde dock den verklige Stoltenberg en stenhård utrikespolitik som statsminister. Iskallt bröt han mot inhemsk grundlag för att se till att norska F16-plan snabbt skickades på bombuppdrag i Libyen, och följde därigenom de amerikanska uppdragsgivarnas vinkar.

Därför belönades han med generalsekreterarposten när det norska folket inte längre ville ha honom som statsminister. Bakom de amerikanska makthavarnas val av Stoltenberg till generalsekreterare fanns nog flera skäl.

Företrädaren dansken Anders Fogh Rasmussen var också en foglig schackpjäs i de amerikanska makthavarnas ögon.

TENNSOLDATEN RASMUSSEN gjorde sig omöjlig genom att nästan ruinera den danska livsmedelsindustrin när han föraktfullt avvisade de arabiska sändebuden när de ville träffa honom efter de nedsättande Muhammedbilderna i Jyllands-Posten. Den gesten retade upp miljontals muslimer som valde att inte längre köpa danska mejeriprodukter – och gjorde samtidigt Rasmussen lämplig för Nato.

Amerikanerna hade nog fler skäl att välja Rasmussen – som dansk blev han ett lockbete för både svenska och finska Natoanhängare. Med norske Stoltenberg har det nordiska skälet blivit ännu viktigare. Det har vi förre utrikesministern Carl Bildts (M) ord på. Tänk på det nästa gång du ser Stoltenberg i svensk tv.

torbjörn wikland

Ordförande i Folket i Bild/Kulturfront

fib 35

Sagt på webben.

ILLUSTRATION: HANS-MAGNUS MEINCKE OCH KRISTINA ERIKSSON

377 stolar, hopskruvade för hand av volontärer, ryms i den nyöppnade biografen Panoras tre salonger i Malmö. Folket i Bild/Kulturfront var på plats på invigningen av den största kvalitetsbiografen i landet.

Läs hela reportaget på fib.se

Rättelse

I det förra det förra numret skrev vi om manusförfattaren Håkan Rudehill och regissören Ulla Lyttkens i Norrbotten. Det smög in ett fel i den texten.

Den som har regisserat pjäsen Karungi utrikes – när kriget kom till Karungi heter Bror Astermo.

”Fackens kontroller är oacceptabla” I det förra numret av Folket i Bild/Kulturfront skrev vi om Vita jobb-modellen, som innebär att företag som vill utföra någon form av kommunal verksamhet måste visa att de erbjuder lön och arbetstider i linje med branschens kollektivavtal. För att se till att företagen lever upp till kraven gör facken kontroller, något som har retat upp Svenskt Näringsliv.

”FÖRETAG SOM VILL VARA MED och levere-

ra till kommuner som använder Vita jobbmodellen ska tvingas acceptera att facken – på kommunens uppdrag – när som helst och utan förvarning ska kunna komma in på företaget och begära ut i princip vilken information som helst.” skriver Christer Ågren från Svenskt Näringsliv på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt.

Han anser att Vita jobb-modellen ger facken mer insyn än vad exempelvis medbestämmandelagen och kommunallagen tillåter. fib 36

”Genom Vita jobb-modellen ges de fackliga förtroendemännen fullständig insyn i sina motparters ekonomi, planering och andra förhållanden som facken annars inte har rätt att ta del av. Detta är oproportionerligt och djupt problematiskt.” skriver han.

Enligt Kerstin Ahlberg, som forskar om arbetsrätt och löneskydd, måste dock företa- Christer Ågren, vice vd gen acceptera att de kontrol- för Svenskt Näringsliv.

leras. Det innebar att man behöver hitta mycket tydliga formuleringar på vilka krav som avses, och att upphandlarna utövar kontroll så att kraven följs.

– Annars diskrimineras de seriösa företag som räknat in villkoren i upphandlingen, till förmån för de oseriösa som inte gjort det, sa hon på ett seminarium i Almedalen 2013. johanna lundqvist

FOTO: JESSICA SEGERBERG

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

Recension.

Roland Paulsen (född 1981) är författare och doktor i sociologi. Hans senaste bok skildrar en myndighet där tjänstemän nitiskt tvingas följa orimliga regelverk som de inte själva tror på. Vi bara lyder är en personlig uppgörelse med både Arbetsförmedlingen, arbetsmarknadspolitiken, arbetslinjen och i slutändan med hela idén om arbetets nödvändighet.

Vi bara lyder Roland Paulsen Atlas

Lägg märke till tre “ju”: “Jo, man har ju utvecklat en svada. Jag har ju haft de här träffarna i snart tjugo år så man hittar ju sina sätt.”

Så säger en arbetsförmedlare som Roland Paulsen intervjuar. Här finns alltså en uppgivenhet.

Det är ett system som varken uppmuntrar arbetslösa eller arbetsförmedlare. När till exempel ett av målen för en arbetsförmedling nåtts, ja då höjs målsättningen.

Vad är det då för fel med det? ”I Västertälje var man året innan så duktig på att skicka ’nyanlända’ i åtgärder att det med den höjda målnivån nu

blivit matematiskt omöjligt att få gröna siffror. Målnivån ligger över antalet inskrivna /… /” Okej, det finns absurda inslag, men grundfrågan då? Är de arbetslösa själva huvudansvariga för sin arbetslöshet? Få skulle svara att majoriteten arbetslösa är det. Men Arbetsförmedlingens struktur bygger just på den principen – trots att det går tio arbetslösa på varje ledigt jobb. Det går alltid att säga att de arbetslösa inte har gjort tillräckligt, eftersom de fortfarande är arbetslösa. De högre makthavarna i boken betonar att arbetslösas aktiviteter är viktiga. Dessa anser att det vore omoraliskt att bara dela ut bidrag utan att ställa krav, även om kraven inte leder till något nytt jobb.

Med hjälp av lydnadsforskare som Hannah Arendt, Stanley Milgram och Erich Fromm försöker han förklara tankarna bakom den ”lydnad” som är bokens röda tråd. Titeln, Vi bara lyder,

är ett citat från en arbetsförmedlare som svarar på frågan hur arbetet på arbetsförmedlingarna bedrivs. Tjänstemännen längst ned i hierarkin får ta smällarna när de arbetslösa blir arga över meningslösa uppgifter.

Jag störs av en del oviktiga småsaker som att de intervjuade makthavarna konsekvent namnges endast med förnamn.

Det skapar en konstigt mysig stämning, samtidigt som texten utmärkt granskar just dessa makthavare. Författaren skriver in sig själv på ett ärligt sätt i boken.

Det personliga blir aldrig privat, Paulsen klarar den balansgången, men samtidigt vet man ibland inte riktigt om de personliga kommentarerna är uppriktig vänlighet mot makthavarna eller sarkasmer. Hursomhelst är det i alla fall en viktig bok som granskar den arbetslöshet många tar för given i ekonomin. olof rydström fib 37

RECENSION

Amerikas födelse – Korset, guldet och svärdet i Nya världen Michael Azar

Leopard förlag

Upptäckten av Amerika

har kallats den största händelsen i mänsklighetens historia – på gott och ont. I Europa ledde den till ifrågasättande av gamla sanningar och gamla auktoriteter, däribland påvedömet och kejsarmakten, och sammanbrott för den dittills rådande världsuppfattningen.

Mötet mellan radikalt skilda kulturer kunde ha lett till givande utbyte och ömsesidig blomstring. I stället blev det erövringskrig, militärt, ekonomiskt och ideologiskt underkuvande. Unika kulturer ödelades och otaliga människor slaktades –

Bara de riktiga orden Erik Wijk

Natur och Kultur

Erik Wijk skrev 2009 en bok om sin far, Olof, Allt vi här drömma om, fadern som var försvunnen ur hans och systerns liv, under i stort sett hela barnens uppväxt. Efter att ha läst Emanuel Swedenborg och fördjupat sig i hans trosuppfattning isolerade sig fadern och levde ett eremitliv i en stuga någonstans i Västergötlands skogar. Erik Wijks mamma lär ha uttryckt att hon kände sig avundsjuk att sonen ägnade så stor uppmärksamhet åt fadern genom att skriva en bok om honom.

Nu kommer en bok även om modern, som han skriver för att försöka förstå henne.

Bokens början målas av den femårige Eriks tankar och ordval. Han beskriver den trygga mamman, hennes varma, tröstande famn, hennes förmåga att fib 38

i frälsarens namn. Överlägsen vapenteknik och nya sjukdomar decimerade ursprungsbefolkningen.

Finansiär och garant bakom Christofer (”Kristusbäraren”) Columbus och hans två expeditioner var den spanska kungamakten, formad genom sammanslagning av tre kungadömen, tvångskristnande eller brutal fördrivning av muslimer och judar och krig mot muslimerna.

Inkvisitionen jagade avvikare från maktens uttydning av det kristna budskapet; kulturen präglades av en närmast paranoid politisk och religiös intolerans.

Conquistadorernas uppdrag att frälsa den nya kontinentens invånare och vinna dem för den sanna tron förenades med jakten på rikedomar – mineraler och slavar. Men den förödande kombinationen av korset, svärdet och guldet ledde till skarpa politiska och ideologiska motsättningar.

Kolonisatörernas skarpaste och mest inflytelserika kritiker var dominikanmun-

ken Bartolomé de las Casas, som utförligt och vältaligt skildrade en mängd hårresande övergrepp och grymheter som han sa sig ha sett med egna ögon: ”Vad har det glada budskapet att göra med massakrer, mordbränder, plundring och skövlingen av städer?”

Mot honom stod den lärde Juan Ginés de Sepúlveda. Hans argumentation ”framstår i efterhand som en planritning för de kommande seklernas europeiska kolonialäventyr”.

Michael Azar, professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet, belyser den ideologiska revolution som följde i upptäcktens spår. Han skildrar den mot bakgrund av idéutvecklingen från antiken, inklusive rötterna till ”naturrätten” och folkrätten. I flera sammanhang pekar han på paralleller med dagens imperieideologi. Boken är en kunnig och väldokumenterad essä, som ger perspektiv på vår egen tid. christer lundgren

blåsa bort svedan från skrubbsåren och att alltid finnas till hands. Hon är den viktigaste människan i hans liv. Språket i boken blir mer avancerat efterhand som han utvecklas och blir äldre.

Bara de riktiga orden har fyra infallsvinklar: Mammans roll i sonen Eriks liv, mamma Ullas liv från barndom till ålderdom, dikter och texter som hon lämnade efter sig när hon dog och slutligen tankar, resonemang och analyser kring all information – vem var egentligen Ulla?

Ulla, modern, var – som de flesta människor – en mångfasetterad person.

Den trygga modern med sin utpräglade rättskänsla, en rättskänsla som med åren luckrades upp, den glada, skämtsamma sällskapsmänniskan och samtidigt den av olika sjukdomar hårt drabbade. Från hennes dikter och texter blev det uppenbart att hon också bar på ett svårmod, en inre tomhet, en längtan. Hennes starka stöd och känslomässiga närhet till sin far, tycktes hon aldrig kunna finna hos någon annan man. Hennes klasstillhörighet växlade under livet på grund av yttre omständigheter och hennes korta

skolgång och brist på utbildning bar hon som en börda genom livet.

Perspektivet, i resonemanget kring vem Ulla var, breddas och generaliseras till frågeställningar som: Vilka är människans förutsättningar? Hur påverkas och formas vi? Vad styr våra möjligheter?

Bara de riktiga orden är således inte endast en ärlig och fängslande berättelse om en mor och en sons relation där hans beroende av henne förvandlas till hennes beroende av honom. Den försöker också förstå människans villkor och förutsättningar generellt sett. agneta willans

»

Bara de riktiga orden försöker också förstå människans villkor och förutsättningar generellt sett.

Den sista gåvan

Abdulrazak Gurnah Översättning: Helena Hansson Celanders förlag

Abdulrazak Gurnah introducerades i Sverige med romanen Paradiset (recenserad i Folket i Bild/Kulturfront nummer 3/2013). Den är en löst sammanfogad sagoaktig berättelse om livet som skuldslav i en traditionell muslimsk by i Afrika vid 1900-talets början. Gurnah som räknas till en av de viktigaste postkoloniala författarna har i Den sista gåvan placerat personerna och handlingen till en invandrad färgad familj, vars liv utspelas i England kring 2000-talet.

När romanen inleds har den sextiotreårige Abbas kollapsat av en dialyschock som följs av flera hjärnblödningar, vilka han aldrig riktigt hämtar sig från.

Instängd i sin sjukdom tränger minnena

Göra män Mats Söderlund Ordfront förlag

Boken Göra män handlar om jämställdhetsfrågor ur mannens synvinkel, vilket syns redan på omslagsbilden, men tanken är nog att bilden av män ska vara nyanserad eftersom manlighetssymbolen med pilen är röd och glittrig. Författaren vill desertera från det gängse mansidealet, alfahannen eller silverryggen som är högt rankad i ett patriarkalt samhälle: Han som är rik, potent, stark och praktisk samt sportintresserad, händig och tekniskt intresserad.

I boken finns flera listor på manliga dygder men författaren slår fast att det mansideal som skapats av Ernest Hemingway och John Wayne är förlegat och består av tomhet under en hård yta,

av ett liv i flykt och ett bortträngt svek fram. För sin hustru berättar han nu för första gången om det han i hela sitt liv förtigit. Det är kring Abbas berättelsen cirklar, men det är ett familjeöde Gurnah har skildrat. Nämligen hur de alla – fadern, modern och de två vuxna barnen förhåller sig till faderns tilltagande skröplighet och till det som nu kommer upp i dagen.

Abbas bär på ett trauma, en skuld han inte vill tynga familjen med – traumat han har förtigit i hela sitt liv. Hans svek får honom på ett sätt att likna den i mytologin olycksalige Ahasverus – den som är dömd att ständigt vara på flykt.

Det Gurnah tycks vilja lyfta fram är att vi i grund och botten inte kan lura någon annan än oss själva. Att vi till slut kommer att visa oss sådana vi är.

Vad som också är intressant i boken är beskrivningen av hur dottern Hanna och sonen Jamal väljer helt skilda framtida livsstrategier.

Romanen utspelas i ett antal scener.

En av de starkaste är Hannas och henvilket inte leder till något gott. Självklart, kan tyckas, men den som blickar ut över världen ser snart att utvecklingen av mansrollen knappast är imponerande.

Det är krigaren som är idealet i stora delar av världen.

En bok som Göra män och andra böcker som författaren citerar, bidrar förhoppningsvis till att göra världen bättre. Om det tolvstegsprogram som presenteras i slutet av boken genomförs generellt bidrar det säkert till att medvetandegöra de män som deltar. Problemet är bara att nå dem.

Enklare verkar det att följa den tes som går ut på att män måste bli bättre pappor, mera närvarande, bättre förebilder. Men det är kanske inte så enkelt eftersom påverkan utifrån och från den egna uppväxten är stark. Ändå verkar det ha hänt en del. Många tar ut pappaledighet och män med barnvagnar syns ofta.

Men det är säkert vanligare i storstäderna än på glesbygden.

nes pojkväns besök hos de bildade och upplysta svärföräldrarna. De visar på ett självklart naturligt sätt sin världsvanhet.

Detta förför henne till en början för att sedan framstå som en kvarleva av den koloniala överlägsenheten.

Vad Gurnah ibland skildrar så bitande är de vitas aningslöshet och vad han iscensätter är världen sedd från det andra hållet, med de andras ögon.

En värld som inte är vackrare, men kanske sannare. jan bergsten

»

Det Gurnah tycks vilja lyfta fram är att vi i grund och botten inte kan lura någon annan än oss själva.

Boken är intressant, och det går inte att undvika att snegla på det egna beteendet under läsningen, men frågan är vilket avtryck detta inlägg kommer att få. De många citaten och hänvisningarna visar att Göra män är en av flera i den långa raden av texter som behandlar detta ämne. Texten kännetecknas av kloka och sansade resonemang som borde påverka. stefan estby

»

Boken är intressant, och det går inte att undvika att snegla på det egna beteendet under läsningen.

fib 39

Film.

DEN FLYGANDE RÄDSLAN I ATT INTE BLI ÄLSKAD Och fick du vad du ville av detta liv, ändå?

Det fick jag.

Och vad ville du ha?

Att kalla mig älskad, att känna mig älskad här på jorden.

Epitafium på Raymond Carvers gravsten TEXT hans isaksson FOTO atsushi nishijima

R

iggan Thomson är fast övertygad om att han äger extraordinära talanger. Bland annat förmågan till levitation (att sväva fritt i luften) och därmed flygförmåga. Han är huvud- och titelpersonen i den flerfaldigt Oscarsbelönade filmen Birdman i regi och delvis manus av Alejandro G Iñárritu.

En alltför fast övertygelse om att tyngdlagen inte helt gäller den egna kroppen kan vara ödesdiger för individen. Det har den bevisligen varit för en och annan LSD-trippare, men även hos en och annan nykter men överentusiastisk frihandsflygare. Till exempel Bertolt Brechts famöse Skräddaren i Ulm, som trots undermålig utrustning trodde sig kunna flyga från fib 40

stadens kyrktorn – med tragisk utgång.

Bland andra ska Lennart Hylands farfars far ha upprepat ett liknande experiment från Vrigstads (lägre?) kyrktorn för ett par hundra år sedan. Han visade sig inte kunna flyga han heller, men överlevde med nöd och näppe i alla fall. Båda flygarna blev enligt önskan kändisar – den ena i litteraturhistorien, den andre i Vrigstad.

(Läs texten ”På Hylands tid” på: http:// isakssons.eu/1hyland.html).

Själv har jag däremot helt helskinnad lyckats genomföra många liknande flygturer. Dock inte genom att, som ovanbemälda losers, störta mig ut från höga byggnader. Nej, genom egen benkraft, ungefär som när man trampar vatten, och

framför allt genom viljestyrka, lämnar jag stundom jordytan för att sväva omkring i grannskapet och i fågelperspektiv betrakta människor och hus.

NÄR JAG EFTER mina flygturer genomgående vaknar upp i sängen, kan det ta åtskilliga sekunder att inse att det nog tyvärr endast var i drömmen som flygturen skett. Numera tror vetenskapen att flygkänslan – likt vid nedfärd i snabb hiss – troligen uppstår genom rörelser i inälvorna som trycker på diafragman, vartill sannolikt en gasdrivande diet kan bidra.

Henrik Schücks tolkning av orsaken till Heliga Birgittas uppenbarelser – till exempel övermått av bönor och kål – kan

I Birdman ser vi Michael Keaton gestalta den utbrända skåde­ spelaren Riggan Thomson som mest är känd för att ha spelat superhjälten Birdman. Nu försöker Riggan återuppliva sin karriär genom att regis­ sera, skriva och medverka i en Raymond Carver-dramatisering på Broadway. Och detta med sin gamla superhjälte kraxande efter sig.

således mycket väl vara bättre än den hon själv – eller senare – Sven Stolpe presterade. Men åter till ämnet!

Känslan av att kunna flyga högt över marken och menigheten kan dock för en stund ändå kännas mycket behaglig och befriande. Kanske jämförbar med det en knarkare sägs uppleva vid jungfrusilen och sedan håller på att jaga repriser på med tråkiga konsekvenser såväl för hen själv som för omgivningen.

PÅ ENAHANDA SÄTT verkar det förhålla

sig med kändisskap – ”en slampig liten kusin till äkta anseende” som en av Riggans mer insiktsfulla motspelare i Birdman uttrycker det.

Det kan räcka med att stå i strålkastarljuset några veckor som rocksångare, Robinsondeltagare eller idrottsstjärna för att få synen på sig själv och världen ohjälpligt förvrängd, med stundom lika livshotande konsekvenser som någonsin ett hopp från kyrktorn. För att inte tala om riskerna med att i fågeltrikåer upprepat uppträda som bejublad, bevingad superhjälte i en Hollywoodfilm!

Detta var uppenbarligen det som Riggan råkat ut för. På 1990-talet hade han i några filmer spelat ”Fågelmannen” i ett par, tre kommersiellt inbringande fantasifulla actionfilmer med publiktycke.

Därefter drabbades han av ödet att behöva gestalta samma varelse i en rad än mera

konstnärligt torftiga tv-serier à la Beck etcetera.

VERKSAMHETEN SOM folkkär kändis och

fågelman tycks ha kostat Riggan förhållandet till hustrun Sylvia och hans delvis utflippade, men skarpsynta, dotter Sam. Och uppenbarligen därtill en del av förståndet: Det är inte bara publiken, som sedan länge helt hade identifierat hans person med superhjälten Birdman – han hade börjat tro att han liksom fågelhjälten ägde förmågan till bland annat telekinesi, levitation och flygning – även om omgivningen ännu inte sett honom utföra det live. Likt drömmens flygturer emanerar nog allt från hans egen hjärna – fast fib 41

sådant kan man aldrig lita på hos en postmodern magisk realist som Iñárritu.

Riggan har efter 20 år med fog börjat ställa samma fråga som programledaren i På spåret: ”Vart är vi på väg?”.

Hans fågelhjältefantom har dessutom börjat tala till honom och försöker blåsa upp hans alltmera verklighetsfrämmande självbild. Därför har han kommit till slutsatsen att en folkkär, omnipotent superhjälte som han borde kunna vinna erkännande och kärlek även hos kultureliten genom att skriva, regissera och skådespela i ett postmodernt vardagsdrama. Riggans manus baseras på en känd novellsamling av Raymond Carver: Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek (What we talk about when we talk about love; svensk översättning, Gebers, 1985). Carver hade nämligen en gång, som vanligt på fyllan, innan AA botade honom, enligt Riggan på en pappersservett klottrat ner något som lät som ett erkännande av Fågelmannens potentiella talanger även som dramatiker.

har troligen med avsikt laddat skarpt i revolvern.

Riggan lyckas dock endast delvis skjuta näsan av sig till premiärpublikens skräckblandade förtjusning. Detta räckte för att hamna på sjukhus och framför allt på New York Times förstasida. Tidningens fruktade finkulturella kritiker, som hatar folkkära fågelhjältar, kapitulerar inför Riggans totala inlevelse och sätter rubriken för recensionen: ”Okunskapens oväntade kraft” (”The unexpected virtue of ignorance”, vilket också är underrubriken till filmens originaltitel).

CARVERS SAMMANLAGT 72 noveller har inspirerat flera filmer – till exempel Robert Altmans storfilm Short cuts. Novellerna utspelas i under- och medelklassmiljö. De saknar i allmänhet varje poäng eller sensmoral, vilket just anses vara poängen med Carvers ”dirty realism”. Liksom själva existensen, vilken författaren trots allt har ansett det meningsfullt att gång på gång försöka inpränta hos läsaren.

En individs värde är inte en inre egenskap, utan något som, enligt den nihilistiske Carver, uppstår först på marknaden när man är ”efterfrågad.”

Att vara folkkär är dock bara att ”bli älskad”, det vill säga äga ett välskött varumärke och därför vara säljbar, vilket ju egentligen vittnar om alltför låga anspråk på livet hos den som nöjt sig med detta. Ändå ligger detta behov och rädslan för ”utanförskap” bakom mycken ångest hos individen och gör oss därtill manipulerbara för den som inte älskar oss – till exempel för dem som har samhällsmakten.

IÑÁRRITUS FILM är byggd som en kinesisk ask.

Ramberättelsen handlar således om den frustrerade Riggan, som vill sätta upp sin Carverpjäs.

Riggan regisserar och deltar i detta drama i dramat. Han själv spelar huvudpersonen Mel. Hans älskarinna, hans konstnärliga rival Mike (en Stanislavskijinspirerad ”method”-skådespelare som till skillnad från Riggan är en kompetent yrkesman) och dennes älskarinna deltar. En ytterligare nivå i asken blir att Riggan spelas av Michael Keaton, vilken i den realt existerande Hollywoodverkligheten framför allt är känd för sina filmroller som HADE CARVER inte varit så uppgiven hade han i sin superhjälten Batman. gravskrift ovan kanske inte önskat sig att ”bli älsHandlingen i Carverdramat utspelas runt ett kad” och i stället önskat sig att ”älska” – oavsett om köksbord. Det pratas och dricks mycket gin. Samföremålet är Mänskligheten, en enda pertalet handlar om oumbärlig och omöjlig kärson eller en gammal katt. Det vore vislek. Konflikterna involverar uppenbarligen serligen inte något säljbart, men föräven skådespelarnas inbördes relationer. delen med denna önskan är att man Den bortre parentesen mellan själv bestämmer över dess uppfyllanRiggans drama och Iñárde i stället för att överlåta detta till ritufilmens ramberäten nyckfull människomarknad. telse uppstår när Mel/ Riggan/Mel hade till exempel Riggan skjuter sig, inte behövt skjuta sig. föregivande omHuruvida Riggan verkgivningens brist ligen kan flyga eller inte på kärlek till holåter filmen vara osagt, nom. Riggan, fast hans nya succé på som uppenmarknaden må ha varit barligen, trots ett lyft, för den som likt Den vingbeklädde Birdmangestalten förföljer sin folkkärCarvers hjälte inte har den avdankade skådespelaren Riggan Thom­ lek, upplever haft för stora pretentioson, hånar honom och förutspår fiasko. samma brist, ner. ■ ■ fib 42

”Landvägen till Indien” ur den tyska satirtidskriften Simplicissimus den 9 sep­ tember 1919.

WILHELM SCHULZ 1865–1952

Tysk satirtecknare, bokillustratör, målare och dik­ tare född i Lüneburg. Utbildad vid Berliner Kunst­ hochschule, Kunstgewerbeschule i Karlsruhe och Münchner Kunstakademie.

Medarbetade i den radikala tyska satirtidskriften Simplicissimus under hela utgivningen från 1896 till 1944. Var från 1906 även delägare i tidskriften.

Ritade ofta bilder från tyska småstäder som hade som tema ”den gamla goda tiden” och skrev dikter

som anknöt till bilderna. En av dessa, Der Jäger, tonsattes av Edward Grieg.

Efter år 1900 handlade Schulz bilder allt oftare om dagspolitiska teman där han mer än sina kol­ leger tog ställning för arbetarklassens villkor. Vid Hitlers maktövertagande valde han att arbeta kvar på tidningen och anpassade sig till de nya villkoren.

Illustrerade många böcker, bland annat några av de första utgåvorna av Thomas Manns Buddenbrooks och Selma Lagerlöfs Die wunderbare Reise des kleinen Nils Holgersson mit den Wildgänsen.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Skriftställning.

Vilks slår mot underklassen

D

»

TEXT jan myrdal FOTO wikimedia commons

e så kallade världsledare vilka tågade fram i Paris för tryckfrihet och Charlie Hebdo var en ovanligt motbjudande församling hycklare. Tvi vale! De borde samteligen tvias rakt i fjeset! När detta är sagt över till den verkliga frågan.

Vi i Folket i Bild/Kulturfront är tryckfrihetsfundamentalister. Det är fyrtiofyra år sedan vi på våren 1971 i en källare vid Kungsholms torg diskuterade och noga formulerade den första av de tre paroller som skulle utgöra vår gemensamma grund: ”försvar för yttrande- och tryckfriheten”. Det var inte tillfälligt. ”Mänskliga rättigheter” dög inte ty dit hörde sedan 1789 äganderätt.

Men under yttrande- och tryckfrihet kunde allt det vi ville värna och uppnå subsummeras.

DENNA VÅR INSTÄLLNING i källaren vid

Kungsholmstorg hade här och kring oss utformats och utvecklats under niohundra år av social och därmed ideologisk folklig kamp. Bondekrig, de italienska stadsrepublikernas frihets-

Detta innebär att jag sannerligen inte kan tänkas säga att jag är Charlie Hebdo. strider, upplysningstiden, de stora borgerliga revolutionerna i Nederländerna, Storbritannien, Nordamerika och Frankrike, tänkare från Milton till Marx (och för övrigt av Mao). Därmed skiljer vi oss från dessa vilka tågade i Paris och som i sin praktik på skiftande sätt visar sig vara överens med vad den svenska regeringen säger på sin webbsida: ”Det fria ordet kan orsaka skada, till exempel genom att upplevas som kränkande, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller genom att röja uppgifter som får negativa konsekvenser antingen för enskilda eller för samhället som helhet.”

Bland de framtågande europeiska statsrepresentanterna var de tyska och de franska mest tryckfrihetsfientliga men också de svenska har alltmer inskränkt yttrande- och tryckfriheten.

”Det perversa uppbådet. Tryckfrihetens fiender samlade till offentligt försvar för Charlie Hebdo!” Det skriver Jan Myrdal och menar att konstnärerna i den franska satir­tidningen medvetet slog nedåt mot en fransk underklass av förtryckta muslimer. fib 44

Dock ständigt – som framgår av den svenska regeringsskrivningen – med de vackraste och ädlaste argument.

DEN STAT SOM formellt ännu behållit

en avgörande kärna från de borgerliga revolutionernas kamp för tryckfrihet är faktiskt Förenta staterna med det ”första tillägget” till konstitutionen av den 15 december 1791: ”Kongressen skall ej stifta någon lag avseende ett inrättande av religion, eller förbjuda den fria utövningen därav; eller inskränka yttrandefriheten, eller tryckfriheten; eller folkets rätt till fredliga sammankomster, och hos regeringen anhålla om upprättelse för missförhållanden.”

FÖRENTA STATERNA är särskilt sedan

slutet på inbördeskriget en ledande imperialistisk stat skakad av ständiga inre konflikter och med en historia av blodigt undertryckande av folkliga protester. Men samtidigt har detta ”första tillägg” varit ett formellt (vilket inte är samma som formalitet) juridiskt skydd för fri forskning inom humanvetenskaper och för politiskt oliktänkande. Även under perioder av erövringskrig och McCarthyism har därför runtom på olika, ofta små, universitet forskare kunnat publicera grundläggande arbeten (och utlandskinesiska maoister vid nordamerikanska universitet föreläser i Kina om Kulturrevolutionens framsteg).

Den antiimperialistiska och marxistiska debatten i länder som Sverige blir till

”Om Lars Vilks (bilden) rondellhund är god eller dålig form av konst är helt ointressant, viktigt är att den är ett överklassvapen.” skriver Jan Myrdal.

stor del en återspegling av den som förs i små tidskrifter och tv-stationer i Förenta staterna. (Om situationen i Sverige där debatten statslikriktas, präglas av omertà och forskare inom humanvetenskaper stoppas och/eller fördrivs talade jag i Caen. Finns på nätet.)

Detta innebär att jag sannerligen inte kan tänkas säga att jag är Charlie Hebdo. Ty konstnärerna i Charlie Hebdo slog medvetet nedåt, de angrep ondskefullt och slugt den stora och förtryckta franska underklassen av muslimer. De förde klasskamp på sin sida som sannerligen inte är min. Men innebär detta att jag skulle vilja förbjuda Charlie Hebdo eller godkänna att de i enlighet med nu gällande svenska tryckfrihetsinskränkande lag skulle åtalas och dömas?

NEJ, SÅDAN FOLKFIENTLIG och för den

härskande klassen i dess förtryck av underklassen tjänande konst som Charlie Hebdos eller Vilks skall inte ställas inför rätta eller polisiärt förföljas utan belysas och kämpas ned med kritikens vapen.

Det är så vi oskadliggör den.

Ty det är med Charlie Hebdos bilder som med konstnären Lars Vilks och hans rondellhund. När jag var ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront skulle jag ha vägrat låta trycka dem. Inte för deras brist på konstnärlig kvalitet. Den är ovidkommande. Till skillnad från vissa kamrater som – se namnen i Aftonbladsannonsen 82-09-14 inför det valet – hävdade att konst till sin natur är progressiv har jag med olika publikationer och utställningar visat att just de uslaste och mest reaktionära föreställningar kan uttryckas på det formellt mest lysande sätt.

Om Vilks rondellhund är god eller dålig form av konst är helt ointressant, viktigt är att den är ett överklassvapen mot en förtryckt underklass.

VISST KAN ORD och bilder djupt såra och kränka. Då när det gällde Salman Rushdies Satansverserna visade sig skribenter i PEN pinsamt okunniga om det. När jag som levat i Indien där Rushdies ord redan då lett till upplopp med 18 döda (nu är de långt fler) påpekade detta och hävdade dels nödvändigheten att i enlighet

med vår tryckfrihetsförordning värna hans rätt att trycka boken i Sverige och dels inse varför många hundra miljoner troende runtom i världen upplevde sig djupt kränkta av orden då hojtade och stampade PEN-klubbisterna. De uppträdde som en småskoleklass sade Peter Curman med all rätt. Men tvesynen är nödvändig.

Det var därför det var rätt att juridiskt ta strid mot Tyskland för Hägglunds rätt att göra Adolf Hitlers Min Kamp tillgänglig för allmän debatt på svenska. Detta var nödvändigt för att förhindra att hitlerismen i Sverige som nu i Ukraina och andra forna realsocialistiska stater skulle kunna bli en stark ideologi. Där fördes kampen mot rasism och fascism med poliser och domstolar.

Den som verkligen ville hamna i Vorkutalag behövde för femtio år sedan bara med hög röst på Maidan i Kiev offentligen upprepa vad Hitler i Mein Kampf skrivit om judarna så skulle OGPU tagit hand om honom och hjälpt honom dit.

Resultatet av den politiken kan vi alla se på tv-skärmen. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

Ingen liten uppgift för Carl Johan Schlyter

D

Lund, där han fick hjälpa till i undervisningen vid universitetet – utan lön. Men redan samma år, 1822, fick han på förslag av Johan Gabriel Richert, rättslärd liberal och politiker, kung Karl XIV Johans regerings uppdrag att utge Sveriges gamla landskapslagar i tryck.

Carl Johan Schlyter (1795–1888).

DET VAR INGEN liten uppgift. För mången som sett resultatet, hade det varit en stor insats i livet att ställa samman ett enda band. Schlyter gjorde tretton, textkritiskt utifrån de kända handskrifterna, för varje lag räknade i hundratal, med ordlista, förklaringar och förord på svenska och latin. Samtidigt kom han ut med vetenskapliga arbeten och var bland annat ledamot av lagberedningen 1844–1848, som då arbetade med en ny omfattande civil- och kriminallagstiftning. Dessutom var han duktig pianist. 1860 invaldes Schlyter

FOTO: KUNLIGA BIBLIOTEKET

en stora allmänheten har inte minst i våra dagar, då rättens existens i skilda delar av Europa sättes i fråga, mycket att lära av dessa gamla rättsdokument”, skrev recensenten i Svensk Lärartidning 1940 om landskapslagarna när de gavs ut på modern svenska. Det är så sant i dag som det då var sagt. Det var Carl Johan Schlyter som lade grunden.

Carl Johan Schlyter, född 1795 i Karlskrona som son till en amiralitetskamrerare, var en märklig man. Det var hans arbete som gjorde de gamla landskapslagarna tillgängliga för svenska folket.

Att Schlyter tog studentexamen i Lund vid tolv års ålder var för den tiden något mindre märkligt än i dag. Men innan han var 25 år gammal hade han hunnit med att avlägga både kameralhovrätts- och kansliexamina och blivit filosofie doktor, docent och juris doktor, vilket var en väldig prestation även på den tiden. Han arbetade en tid vid ett ämbetsverk i Stockholm. Men tiderna var svåra. Han fick inte fortsatt anställning i huvudstaden utan återvände till

”Her byriarz laghbok væsgøta” eller ”Här börjar västgötarnas lagbok”. Äldre Västgötalagen är den mest ålderdomliga av de svenska landskapslagarna, och finns nära nog fullständigt bevarad på Kungliga Biblioteket i Stockholm. fib 46

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

TEXT erik göthe

enhälligt i Svenska akademien, men avböjde med hänvisning till sin ålder och till att han behövde göra färdigt sitt arbete.

Han hade kort sagt något bättre för sig än att sitta i akademien.

MED HANS SAMUEL

Collin, som promoverades till juris doktor samtidigt med Schlyter, samarbetade han om de första två banden, men sedan Collin gått bort i tidig ålder 1833, fortsatte Schlyter arbetet ensam tills han 1877 fått ut sista bandet av Sveriges gamla lagar – Corpus juris sveogothorum antiqui. De finns att läsa här och var på folkbibliotek. Fornsvenskan är svår att förstå – men med hjälp av Schlyters ordlista är det inte värre än att man kan stava sig igenom gamla medeltida rättsprinciper som – tillämpade i dag beträffande vårt lands medborgare – skulle ha varit ett rättsligt motmedel mot barbariska dekret från Washington och Bryssel.

EFTER SCHLYTERS INSATS kunde Åke

Holmbäck och Elias Wessén (han med ordboken Våra ord) genomföra det, även det omfattande, arbetet att tolka landskapslagarna till modern svenska. I det skicket utkom de 1933–1946, senare i ny upplaga, och förekommer alltjämt på bibliotek och i antikvariat. ■ ■ Erik Göthe. Jurist i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna. Hemsida: tffr. org

ningen?

Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w

FOTO: CHARLOTT EKLÖW

Månadens medarbetare

Hej Maria Östling!

Du har fotat bilderna till reportaget från Orionteatern på sidorna 16–19 i den här tidningen.

Berätta, vem är du?

– Hej! Jag heter Maria, är 37 år och bor på Södermalm i Stockholm. Just nu vidareutbildar jag mig inom konstfotografi och arbetar som fotograf. Jag arbetar både med stillbildsfotografering och rörlig bild. Jag är sedan tidigare utbildad psykolog och har arbetat kliniskt inom barnpsykiatri och skola i sju års tid. Just nu har jag tagit en paus från psykologarbetet för att bygga upp min fotografiska verksamhet.

Hur kommer det sig att du fotar?

– I dag är fotograferandet både ett arbete och ett sätt för mig att uttrycka mig konstnärligt på. Jag tror att fotograferandet hjälper mig att samla ihop mina upplevelser och ger mig en konkret möjlighet att rikta ett nyfiket och undersökande öga mot omvärlden.

Vad gör du när du är ledig?

– Då ser jag gärna film, teater eller konst. Just nu sitter jag mest vid datorn och redigerar foton till min första fotobok som ska vara färdig i april. Den kommer att innehålla svartvita bilder på perukstockar som jag har fotograferat på en teater.

Vad upprörs du av?

– Socialt och emotionellt utsatta barns livssituation, att samhällets sociala klyftor ökar, att förutsättningarna för att personal inom socialtjänst och barnpsykiatri ska kunna göra ett tillräckligt bra jobb har försämrats.

MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGS­FOTOGRAFI:

Kristoffer Blimling MEDARBETARE:

Britta Ring, Pie Blume, Kristoffer Blimling, Lisa Forsberg, Gunnar Olofsson, Knut Lindelöf, Oskar Aspman, Madeleine Pousette, Magnus Hjalmarson Neideman, Maria Östling, Solveig Giambanco, Eva Wernlid, Gösta Hultén, Ulrika Vallgårda, Per Vallgårda, Cristina Jäderberg, Christer Lundgren, Torgny Karnstedt, Viveca Karnstedt, Jan Fredriksson, Sara Appelgren, Torbjörn Wikland, HansMagnus Meincke, Kristina Eriksson, Jan Bergsten, Agneta Willans, Jessica Segerberg, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Erik Göthe, Hans Lindström.

Välkommen till stämma den 25 april FiB/K:s stämma äger rum lördagen den 25 april klockan 10–16 i ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Medlemmar kan spara ned stämmohandlingar från fib.se eller

beställa via telefon/sms 073 350 13 25.

Alla medlemmar har närvarorätt. Meddela till info@fib.se eller 073 350 13 25 att du deltar.

Nästa nummer kommer 7 maj. Prenumerera!

Medlem.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Johanna Lundqvist.

WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist.

LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.

KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Britta Ring, Eva Wernlid, Caro-

lina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm och Christer Lundgren.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se.

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr

(sommar- och julnummer 75 kr),

PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se

MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se