Fib05 2014

GRÄSROTSRÖRELSE

HEMMABRYGGARE

LYCKLIG UNGDOM Duon som spelar politisk musik GÅVOEKONOMI Gåvoförgreningen testar nya vägar PÅ JOBBET Tjänstemannen som jobbar tomt

Folketibildfem201449 kr

Red.

INNEHÅLL

Bli inspirerad och gör något själv

Månadens SATIRARKIVET.SE

NATUREN HAR VAKNAT till liv efter ännu

en vinters skendöd. Den svenska sommaren väntar runt hörnet och med den kanske både frihetslängtan och arbetslust. I FiB:s majnummer finns flera exempel på människor som följer sin egen väg och genom att göra saker själv prövar sig fram.

Musikerduon Lycklig ungdom, Malin Loman och Elinor Karlsson, som bor utanför Köping ordnade exempelvis sin albumdebut helt på egen hand. De gjorde det hemma i lägenheten med hjälp av tre datorer, 400 cd-skivor, sax och penna.

ETT ANNAT EXEMPEL är Bertra Kullberg i Småland. Hon tror på människans goda egenskaper, som generositet, tillit och samarbetsförmåga. Och för henne blev ord till handling, hon var med och grundade Gåvoförgreningen, en förening som samordnar en gåvoekonomi – ett alternativt ekonomiskt system som väljer bort både pengar och byteshandel.

I en annan del av Sverige, Lövstabruk i norra Uppland, jäser och bubblar det gördet-själv-anda av annan sort. Lövstaölets vänner är en av Sveriges största hembryggarföreningar. Tillsammans arbetar de hårt för att uppnå de rätta smakerna. De representerar också en verklig folkrörelse, som har växt upp över hela landet under 20 års tid.

LÄS OCKSÅ OM myndighetstjänsteman-

nen, som trots att han ständigt ber om mer att göra inte kan fylla ut sin arbetstid. Han gör själv vad han kan för att slippa vara sysslolös, på arbetstid har han bland annat skrivit en deckare.

Arbetsglädje och livsglädje går hand i hand om vi får bestämma själva.

Vad vill du göra?

4

Sverigebilden

5

Noterat

9

Insändare

10

Krönika

11

Qatar

18

Jordanien

30

Imperialism

36

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

6

43 24 Sverige: HEMBRYGGARE. Lövstaölets vänner, med cirka 270 medlemmar är en av Sveriges största. De är en av många föreningar i en växande folkrörelse på jakt efter den rätta smaken.

Intervju: LYCKLIG UNGDOM. Musikerduon, som består av Malin Loman och Elinor stefan ljung, redaktör fib 2

Karlsson, ordnade sin albumdebut själv. På senare tid har de tillsammans med Arne Andersson engagerat sig i fredsarbete.

12 Sverige: GÅVOFÖRGRENINGEN. I Småland har en alternativ

gåvoekonomi växt fram. Medgrundaren Bertra Kullberg berättar om tankarna bakom samt hur det går till i praktiken.

20 Reportage: PÅ JOBBET. Möt ”Johan”, en myndighetstjänsteman

någonstans i Sverige. Han vill inget hellre än att få mer att göra på arbetsdagarna. Istället måste han arbeta tomt genom att rulla tummarna eller syssla med privata projekt på arbetstid.

32

Historia: 200-ÅRSJUBILEUM. Den 17 maj i år firar vi att Eidsvollförfattningen, som klubbades igenom 1814, fyller 200 år.

Den var sin tids mest radikala konstitution.

Krönika.

Carl XII Bildt – kall krigare CARL BILDT ÄR delvis uppväxt i en stadsdel i Stockholm

där gatorna är uppkallade efter lyckosamma svenska slag, de flesta i öster. Narvavägen, runt hörnet från hans bostad, Wittstocksgatan, Breitenfeldtsgatan… (Någon Poltavagata finns dock inte på Öfre Östermalm.)

Carl Bildt har den senaste tiden sprungit omkring på Kievs gator och eldat på massorna. Ukraina hade ju en ryssvänlig regering och sådana ska inte få finnas.

Att en stor del av demonstranterna är rena nazister finner Bildt ”irrelevant”. Han förstår inte att Ryssland som offrade 28 miljoner medborgare i kampen mot nazismen reagerar när nazister tar plats i Ukrainas regering. Hur många gånger har man inte hört begreppet ”mänskliga rättigheter” komma ur utrikesministerns mun. Kievs judar utsätts efter statskuppen för hot och uttrycker stor oro. Till och med Sverigedemokraterna uttrycker oro. Men när det gäller att avryssifiera och västernisera Ukrainas ekonomi betyder sådant inte så mycket.

RYSSLANDS INMARSCH på Krim är enligt Bildt ett av de mest flagranta folkrättsbrotten i modern tid. (Hur många tusen döda?) När USA invaderade Irak stod Bildt och applåderade. När Ryssland vill slita loss Krim från Ukraina går han i taket. Men själv var han med och slet loss Kosovo från Serbien.

Tänk om det fanns reportrar som kunde ställa honom mot väggen i de frågorna!

Bildt utsätts nu för försiktig kritik från håll man aldrig kunde tro förut. Pensionerade diplomater och höga militärer ifrågasätter hans odiplomatiska och enögda handlande i Ukrainafrågan. Sånt är man inte van vid.

BILDT TILLHÖR DEM som vill ha tillbaka Kalla kriget. Det var enklare då. Fienden kom alltid från öster. Det har ju Carl Bildt vetat hela tiden. Dit ska vi tillbaka. Fienden SKA komma från öster. Hela raden av Rysslands randstater ska in i Nato, från Norge i norr hela vägen ända bort till Centralasien. Att Ryssland två gånger (1918 och 1991) givit frihet åt dessa underlydande, är inte det världsunikt? Visserligen tog man tillbaks dessa efter andra världskriget. Men ändå – 2-1 till Ryssland.

Sånt hör inte hit.

I höst kommer den svenska väljarkåren att pensionera Bildt. Låt honom då promenera på Öfre Östermalms gator som tronar på minnen från fornstora dar. I öster.

Några nya internationella toppjobb blir det nog inte.

Kanske i nåt oljebolag. peo österholm fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat.

FÖRBJUD FATTIGDOM, INTE TIGGERI. Avskaffa de fattiga, utplåna välgörenhet, Välgörenhet ett i dag, nödvändigt ont, som fördjupar klyftorna.

ARNE ANDERSSON

Vindkraften i världen dubbleras Vindkraften fortsätter sin kraftiga tillväxt både i Sverige och globalt. Inom fem år förväntas den installerade effekten vindkraft i världen att fördubblas, enligt en ny prognos från Global Wind Energy Coucil (GWEC), uppger Svensk Vindenergi.

– FN:s klimatpanel visade att det krävs en kraftig utbyggnad av vindkraft och annan förnybar elproduktion för att vi ska klara tvågradersmålet. Mot den bakgrunden är det extra positivt att den globala vindkraftsproduktionen fortsätter att öka kraftigt, säger Annika Helker Lundström, vd för Svensk Vindenergi.

Kina fortsätter att dominera den globala vindkraftsmarknaden med 45,3 procent av installationerna 2013 och ser ut att behålla förstaplatsen under överskådlig framtid.

Under 2013 kom Sverige på åttonde plats när det gäller installerad kapacitet i världen, och stod för 2,1 procent av de totala installationerna. I år blir det ett nytt utbyggnadsrekord i Sverige när uppemot 1 000 MW vindkraft installeras, motsvarande cirka 375 vindkraftverk. Åren därpå återgår den årliga utbyggnaden till omkring 700 MW, enligt Svensk Vindenergis prognos.

RED

Kön till banken

ILLUSTRATION mare toomingas

fib 5

Intervju.

Musik med politik

Lycklig Ungdom är musikduon från Björskog som kämpar för ett rättvist samhälle. Fred och antirasism, hållbar utveckling och jämställdhet är vad de brinner för. Med siktet inställt på fredssamtalen i Degerfors skapar de folkmusik med politisk underton. Folket i Bild har träffat musikerna Malin Loman och Elinor Karlsson.

TEXT mats lustig FOTO elinor karlsson

Å

krarna breder ut sig i oändlighet. Någonstans i fjärran ryter en motorsåg ilsket. I övrigt finns bara tystnad.

En medeltida stenkyrka med en gammal begravningsplats. En smal byaväg med sprucken asfalt. Fem minuter till i solgass och fågelsång och vi är framme. Lycklig Ungdom, som de kallar sig, bor i den lilla byn Björskog utanför staden Köping.

De har precis flyttat in i en trerummare på nära hundra kvadrat. I tv-rummet står en vävstol och en elorgel i trä. Sirliga och färgstarka second handgrejer pryder hemmet, så långt ifrån Ikea man kan komma.

– Vi står för hållbar utveckling. Vi försöker värna om miljön. Återanvända så mycket vi kan och så är vi vegetarianer, förklarar Elinor Karlsson.

Men på senare år har även fredsarbetet fått ett större utrymme, och de årliga fredssamtalen i Degerfors är nästa stora evenemang som väntar.

Där hoppas de kunna framföra ny musik som de arbetar med.

JAZZTRIO. Hon ställer ned tekannan på köksbor-

det och sätter sig bredvid sin medmusikant. Elinor Karlsson blåser försiktigt på sitt te. De har båda vuxit upp med musiken. De gick sedan tillsammans på musiklinjen på folkhögskolan i Skinnskatteberg och spelade i en jazztrio, den ena som basist och den andra som saxofonist. Malin Loman tänker tillbaka.

– Men när vi provade spela tillsammans blev fib 6

»

Bandnamnet, som är en ironisk anspelning på den tuffa verkligheten för dagens yngre, kom att fastna. det mer och mer gitarr och sång. Vi snöade in oss på det. Det var 2010, tror jag. Det var då Lycklig Ungdom började.

Bandnamnet, som är en ironisk anspelning på den tuffa verkligheten för dagens yngre, kom att fastna.

DEBUTSKIVA. Ett år senare var debuten ett faktum.

Albumet Vid Branten var färdigt. Inget skivbolag var inblandat, och tjejerna skötte allt på egen hand, i sin lägenhet; med tre datorer, 400 cd-skivor, sax och penna brände de ut musiken. Elinor Karlsson berättar.

– Det var våren 2011. Vi gjorde den i vår lägenhet. Vi bara bestämde oss i januari för att göra en skiva och i maj var den klar. Så gjorde vi allt på egen hand.

Från de enklare gitarr- och sångkompositioner de tidigare uppträtt med skapades nu en blandning av folkmusik och elektronica.

Samtidigt som albumet var färdigt började även en musiktävling. Det var en sporre för Lycklig

Ungdom, som kämpade för att hinna skicka in en av sina låtar.

– Svensktoppen nästa, vi hade som mål att bli klara fram till den tävlingen. Vi skickade in en låt, blev uttagna och var med och tävlade, säger Elinor. ÅSIKTER. Musiken har inte från början handlat om

politik. Det har varit spelningar på PRO-stämmor och andra ganska neutrala sammanhang. Men med tiden har deras personliga åsikter fått en allt större roll.

– Vi har tidigare spelat mycket på den typen av evenemang, men vi ser ett problem med det. Man har fått en roll i det sammanhanget och det är svårt att helt plötsligt bli personligt och börja sprida politisk propaganda. Därför har vi börjat satsa på andra spelningar där vi kan nå ut med våra budskap.

– Vissa sammanhang vill vi vara med i, och dem har vi satsat på. Det är viktigt med kultur, och att den får finnas överallt, men det är svårt när man har fått en roll. Då kan man inte vara personlig och sprida sitt budskap, menar Malin Loman.

De har medverkat på demonstrationer mot krig och främlingsfientlighet och engagerat sig i frågor om feminism. Fredsarbetet är dock något som har

vuxit fram på senare tid, under ett samarbete med regissören och manusförfattaren Arne Andersson.

Elinor förklarar: – Vi har jobbat mycket med honom. Gjort olika grejer. Sedan började vi fundera över en föreställning. Skådespelaren Leif Stålhammer samarbetade sedan med oss under det som skulle bli programmet Fredens tunna skal. .

UTVECKLAR. På Bio Rio i Stockholm den sjunde oktober 2013 var premiären, men tjejerna i Lycklig Ungdom tänker inte sätta stopp där, utan har planer på att göra något nytt av materialet. Målet är de årliga fredssamtalen i Degerfors.

– Vi jobbar fortfarande tillsammans med Arne Andersson. Vi träffas och utvecklar vårt manus och vår musik, för vi har ju en väldigt stor grund.

Ett 45 minuter långt program som vi inte vill kasta bort, säger Elinor Karlsson.

Arne Andersson skriver texterna, som Lycklig Ungdom sedan komponerar musiken till.

DEMONSTRATION. I september var Elinor Karls-

son och Malin Loman på en demonstration i Karlskrona. Det var en stor Natoövning där flera

Malin Loman och Elinor Karlsson, Lycklig ungdom, bor i en stor trerummare i en by utanför Köping.

>

fib 7

INTERVJU länder deltog. Även Sverige som inte är med i Nato medverkade. Det gav upphov till protester. Elinor Karlsson berättar.

– Sverige var ju med där. Vi lånade ut vårt vatten till att öva. Det är väl att delta i allra högsta grad. Då är man inte längre neutral och alliansfri.

De är också kritiska till en eventuell upprustning av försvaret.

– Vi tror på fred, men för att den ska ha en chans måste någon ta första steget. Om alla ska rusta upp, matcha varandras försvar och skrämmas kommer fred aldrig bli en verklighet. Det blir kalla kriget ännu en gång.

IN I MATCHEN.. Samtidigt talar tjejerna i Lyck-

lig Ungdom om en brist på yngre människor vid fredsarrangemang de varit på, och manar unga personer att engagera sig.

– Det viktigaste vi gjort är att ta oss ut och träfDuon Lycklig ungdom, Malin fa människor. Man måste ge sig in i matchen, och Loman och Elinor Karlsson, inte bli bortskrämd om en äldre generation sitter vid borden. Ett nätverk är viktigt, en kontakt leder spelar många instrument alltid till en annan, säger Malin Loman. och komponerar musik.

Men de talar också om en jargong som kan skrämma iväg oinvigda på många av de föreningsträffar de varit på.

– Vid en föreläsning kanske någon säger ”...vi kommer ju alla ihåg 1973”, men vi var ju inte födda då. Det finns ett internt språk som inte inkluderar oss unga, anser Elinor Karlsson.

YNGRE. Tjejerna menar att yngre krafter behövs

inom fredsarbetet, men att de då måste accepteras och tas in, tillåtas att ta plats.

De talar också om en skillnad i hur folk i olika åldrar sprider sin information. Att det kan vara därför de unga inte syns till. Finns det inte på Facebook eller Twitter, då kanske de yngre helt missar eller struntar i det, medan de äldre kanske hellre använder mer traditionella medium för att annonsera.

– Det verkar finnas en del som inte vill ta hjälp av Facebook, som menar att man då utesluter möten. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra, utan man fångar in fler människor i stället, avslutar Elinor Karlsson. ■ ■

FAKTA Nordiska fredssamtal i Degerfors 2014 I Degerfors anordnas Nordiska Fredssamtal för tredje året i rad den 16–18 maj.

På programmet står bland annat: – Kris och krig. Samtal med bland andra journalisten Kajsa Ekis Ekman.

– Arbetarrörelsen och första världskrigets utbrott. Lärdomar för dagens fredsrörelse.

Jan Myrdal.

– Från Sykes-Picotfördraget till idag. Kolonialmakternas hemliga avtal under första världskriget och deras efterverkningar.

Mathias Cederholm.

– Norsk dobbeltmoral om sikkerhetspolitikk i nord. Natos och Förenta Staternas mobilisering i Norden. Bård Wormdal.

– Kampen om jordens energiresurser. Norges ställning som oljeland. Pål Steigan.

Norges grundlag, oberoendet och freden.

Samtal med Pål Steigan och Anders Björnsson. fib 8

Insändare.

Jag heter Elinor och är den ena halvan av musikduon Lycklig Ungdom. Med musik engagerar vi oss i olika politiska sammanhang som till exempel fredsfrågan. Ett problem som ofta nämns på möten om fredsfrågan är att medelåldern är hög och man frågar sig hur unga ska bli engagerade. Jag vill skriva om några av mina tankar kring detta.

”Låt mig delta på samma villkor”

J

TEXT elinor karlsson

ag fyller 26 i år och blir ofta utpekad som ung på möten. Med stämpeln ung kommer olika förväntningar och att bli utpekad kan te sig på lite olika sätt. Det kan vara att komma in i en diskussionsgrupp och få en skämtsam kommentar om att medelåldern just sjönk. Det kan vara att under ett samtal om lantbruk ”förr i tiden” avbryta sig för att kolla om ungdomarna vet vad en lie är. Det kan vara att under ett föredrag säga ”Ja, vi minns ju alla våren 68...” Vad alla mina exempel har gemensamt är att de lämnar mig som ung utpekad och exkluderad, alltså att jag inte deltar på samma villkor som alla andra. Lägg till att jag dessutom är kvinna som kan bli kallad för trams som goding, bli klappad på huvudet eller ”hjälpt” att koppla ihop ljudanläggning så förstår du att det är ett intersektionellt problem. Det är inte bara unga som saknas på de möten jag deltagit i. Jag saknar bredd i kön, etnicitet, klass och sexualitet.

ATT BEHÖVA BEVISA att jag inte faller inom

ramarna för ”ungdom” eller ”flicka” är avskräckande för mig. Jag förstår att det inte alltid är medvetet och jag förstår att inte alla menar något illa, men jag ser att man på ungas bekostnad skämtar eller använder unga för att lyfta sig själv. Dessa maktstrukturer är alltså inget unikt för just fredsrörelsen. Ett exempel på det är att jag upprepade gånger fått höra saker som ”Nej men oj vad jag pratar, stackars ungdomen sitter ju här och lider medan jag pladdrar på om FN” Med en sådan kommentar försöker personen lyfta sig själv till någon oerhört intressant samt att den förutsätter att jag varken är intresserad eller vet något om ämnet. Kommentaren osynliggör också mitt lyssnade.

NÄR LYCKLIG UNGDOM deltog under Nordiska fredssamtalen i Degerfors i höstas spelade vi under en kväll och resten av helgen lyssnade vi på

»

Vi har alla olika erfarenheter som bara vi själva kan berätta om och vi har alla rätt att bli lyssnade på.

de andra deltagarnas intressanta ämnen. Ändå fick vi som avslutande kommentar ”Det kan inte varit så kul för er att vara här hela helgen” som om vi var tvingade att vara där och lyssna på trista vuxenämnen som inte berör oss.

Om jag ska vara ärlig så hade jag inte fortsatt att engagera mig om jag inte känt människor i rörelsen, så otrevligt tycker jag att det är att ständigt ha garden uppe. Min upplevelse är att jag måste jobba mig upp till en respektabel nivå där jag har bevisat min kunskap, mina åsikter och att mitt enda intresse inte är Facebook, gärna med en attityd som klankar ner på mitt eget kön (det mest respektabla är att vara vit man).

Det kan låta hårt och det är säkert lätt att avfärda mig som lättkränkt, men att ha ett jämställdhetstänkande är en nödvändighet om vi ska få fler att engagera sig inom fredsfrågan. Vi måste alla få delta på samma villkor och att bli använd som hjälpmedel för att någon ska framstå som pedagog eller komiker tror inte jag gör att man kommer tillbaka till möten. Jag förutsätter inte att alla som är 60+ matar duvor, dricker kaffe på fat eller behöver hjälp av bussen. Vi har alla olika erfarenheter som bara vi själva kan berätta om och vi har alla rätt att bli lyssnade på.

DET FINNS REDAN folk som fattat det jag skriver.

De som behandlar mig utan fördomar, säger ifrån när jag blir utsatt och som ställer dumma frågor om vad som hände den där våren vi alla minns.

Det är dock inte alltid de som hörs mest. Mångfald skapar en hållbar rörelse. ■ ■ fib 9

Krönika.

Farväl, Adam Smith!

A

TEXT sisela björnsson

»

Bördan läggs på dem med minst makt. Folk utan arbete och lön behandlas strängt och tvingas in i åtgärder.

fib 10

rbetslösheten är en het politisk fråga, ständigt lika aktuell. Det görs reportage i medierna, frågan behandlas av ledarskribenter och står i centrum för politiska strider. Frågan är av avgörande vikt men ändå tappar jag intresset. Det som saknas är sammanhang och överblick. Ena dagen behandlas ungdomsarbetslösheten, andra dagen föreslås höjd pensionsålder eller åtgärder för att få sjukskrivna i arbete. Men problemen behandlas aldrig samtidigt. Arbetslösheten ses som en konjunkturfråga eller som brister hos politikerna. Åtgärder som föreslås följer ett känt mönster. Bördan läggs på dem med minst makt. Folk utan arbete och lön behandlas strängt och tvingas in i åtgärder. De maktägande, arbetsgivarna, blidkas med olika fördelar.

Men problemen är större, mycket större. Från äldsta tider har man producerat varor och tjänster som bytts mot andra varor och tjänster. Runt dessa utbyten har samhällen organiserats, stater byggts. Det är mänsklighetens grundmelodi. Men allt kan brytas sönder. Vi har nu nått en gräns. Allt mer produceras av allt färre. Vad blir då över åt resten? Hur skall de få bytesmedel? Denna typ av övergripande frågor undviker man. I stället tycks man vilja förlita sig på Världsanden som med sin osynliga hand skall ställa allt tillrätta utan några ingripanden från medborgare eller politiker.

PAUL CRAIG ROBERTS, tidigare biträdande finans-

minister i president Ronald Reagans regering lyckliggör mig ofta med sin glödande ilska. Denna gång (informationclearinghouse.info/ article37687) diskuterar han arbetsmarknaden och robotiseringen.

De skador som görs på arbetsmarknaden av utlokalisering överträffas av robotarna. Ägandet av de tekniska patenten är starkt koncentrerat och robotarna har blivit alltmer mänskliga i sina förmågor. Nu har robotexperter vid Harvard lyckats programmera maskiner som är självorganiserande och i stånd att fullgöra komplexa uppgifter utan central ledning eller översyn. Roberts påpekar

att det sätt som världen är organiserad på under några få mäktiga och överväldigande giriga intressen gör att mänskligheten inte kommer att tillföras något av denna utveckling. Människor kommer inte längre att behövas i arbetet. Tänkare förutsäger att de rika har för avsikt att förinta människorna och leva i en miljö utan trängsel, betjänade av sina robotar. Harvardteknologin kommer att visa sig vara en fiende till människan. Så är avsikten, men hur är det i verkligheten? Hur kan det finnas en konsumentekonomi om det inte finns någon sysselsättning? Det kan det inte. När sparandet har dragits ned, när hjärtlösa politiker demoniserar de fattiga och beskär arbetslöshetsunderstöd, upphör marknaden att vara en marknad för utlokaliserade varor som företagen transporterar hem för att sälja. Här ser vi det totala misslyckandet för Adam Smiths osynliga hand.

ROBERTS SLUTSATSER formar sig till ett general-

angrepp mot kapitalismen, sådan den fungerar i dag. Med undantag för kärnvapen är den internationella kapitalismen det största hot som mänskligheten någonsin har stått inför, menar han. Här ser vi det totala misslyckandet för Adam Smiths osynliga hand. Adam Smiths ekonomi är anpassad till ekonomier i vilken kapitalisterna har någon slags gemensamhetskänsla med landets övriga medborgare, någon känsla för att tillhöra ett land eller ett samhälle. Globalismen förstör den känslan.

Kapitalismen har utvecklats till den punkt där mäktiga ekonomiska intressen kontrollerar regeringar men saknar känsla av förpliktelser gentemot de länder där deras affärsföretag är registrerade.

Den internationella kapitalismen har gjort girigheten till den bestämmande kraften i världshistorien. Roberts varnar men anger inga botemedel.

Ett par saker lyser fram. De vanliga honnörsorden om globalisering och fri marknad visar sig som ett falskt medvetande. Maktfrågan görs tydlig.

Ett anständigt samhälle kräver att folket tar makten över arbetet, över produktionen. ■ ■

Qatar.

USA:s bästa vän

TEXT peo österholm

USA vill inte längre sända egna soldater till arabvärlden. Då kliver den brutala diktaturen Qatar in och gör jobbet i stället.

Q

atar är en 16 mil lång liten halvö i Persiska Viken. Jämfört med grannen Saudiarabien är den knappt synlig på kartan. Men lilla Qatar är en liten mus vars rytande alltmer liknar ett lejons, ju mer dess inflytande i Mellanöstern ökar.

Qatar har spelat en helt avgörande roll när det gäller att förse rebellerna i Syrien med vapen. Vapnen flygs in till Syrien av CIA. De militära banden till USA och Storbritannien är mycket nära och Qatars styrkor har tränats av väst. 2012 sålde USA vapen till Qatar för 1,7 miljarder dollar.

AVGÖRANDE ROLL. Sannolikt är den tid över då

USA kunde sända tiotusentals soldater för att kriga i andra delar av världen. Det hjälpte inte att man avskaffade värnplikten och i stället anlitade yrkessoldater. Det är här Qatar kommer in. Qatar kan göra jobbet. Landet har visat sig mycket hjälpsamt när det gäller att upprätthålla USA:s och Natos tryck i denna del av världen. Det var nämligen officerare från Qatar som störtade, eller i alla fall spelade en avgörande roll, när det gällde att få bort Mohammar Kaddafis regim i Libyen. Upprorsmännen i Benghazi kunde ju inget om vapen och kanoner. De leddes

»

Tortyr förekommer, migrantarbetare exploateras, förolämpas och är i stort sett laglösa. därför av qatariska militärer. Detta kom förstås aldrig till omvärldens kännedom ty då hade det aldrig framstått som ett folkligt uppror.

Säkerhetspolitiskt är alltså samarbetet med Nato centralt i Qatars utrikespolitik. Samarbetet stannar inte med Libyen och Syrien. Det räcker med att citera UD:s landrapport från 2013: ”Liksom grannländerna Förenade Arabemiraten och Bahrain har Qatar aktivt stött USA:s militära engagemang i Gulfen och Afghanistan. Qatar betraktas också som en amerikansk allierad i kampen mot terrorismen. Den qatariska flygbasen Al Udeid utanför Doha är idag en av de största amerikanska militära anläggningarna utanför USA, med stora förrådsfaciliteter för USA:s engagemang i Irak och Afghanistan. Inför Irakkriget flyttade USA:s centrala militärkommando för regionen, Centcom, sitt huvudkontor till Qatar samtidigt som den amerikanska militära närvaron i Saudiarabien trappades ner. Qatar liksom övriga Gulfstater oroar sig för Irans aspirationer på kärnenergiområdet – Bushehrreaktorn ligger långt närmare Doha än Teheran – liksom för eventuella militära applikationer på det nukleära området. Landet förhåller sig dock pragmatiskt i relationerna till Iran.”

TERROR OCH TORTYR. Qatar har jättelika olje-och gasförekomster. Därför är

det ett egenintresse att hjälpa till att största Assadregimen i Syrien. Syrienkriget är nämligen, liksom Afghanistankriget, inte i första hand ett olje-och gaskrig utan ett krig om framtida gasledningar genom regionen.

Qatar är en brutal diktatur, en monarki, politiska partier är förbjudna, det finns inga oberoende domstolar, ingen yttrandefrihet. Tortyr förekommer, migrantarbetare exploateras, förolämpas och är i stort sett laglösa. Regimen sponsrar terrororganisationer som Jaghat al-Nusra.

Men Qatar sprider inte bara död i sina grannländer. Det dör också folk inne i landet. Qatar har av Fifa utsetts till värdnation för fotbolls-VM 2022.

900 gästarbetare, som bygger arenorna, har dödats de senaste två åren i arbetsplatsolyckor. Detta har kritiserats hårt utomlands. Jodå, Qatar har tagit åt sig av kritiken och nu ska gästarbetarna få en ledig dag i veckan.

Men hur kan en så medioker fotbollsnatiion få fotbolls-VM? Ja, helt betydelselöst är inte landet. Vår egen Zlatans PSG ägs av en qatarisk investeringsfond. Det är därifrån han får sin lön. ■ ■ fib 11

Sverige.

En g책voekonomi v채xer i Sm책land

fib 12

Bertra Kullberg och Gåvoförgreningen vill ta vara på människans goda egenskaper.

fib 13

>

SVERIGE I Småland spirar en gräsrotsrörelse som skulle kunna ha mottot ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Gåvoförgreningen är ett alternativt ekonomiskt system, som saknar inslag av både pengar och byteshandel. Det är en gåvoekonomi, medlemmarna ger bort saker och tjänster till varandra.

TEXT&FOTO maria lindberg

I

Småland växer ett nytt ekonomiskt system fram – en gåvoekonomi. Gåvoförgreningens medlemmar ger efter förmåga och får efter behov. Bertra Kullberg var med och startade gräsrotsrörelsen och ser det som ett nödvändigt sätt att leva i framtiden.

SJÄLVFÖRSÖRJANDE. – Vad gör vi när oljan tar

Bertra Kullberg och Gåvoförgreningen litar på människornas generositet, tillit och samarbetsförmåga och vill skapa ett mer hållbart och miljövänligt samhälle.

slut och vi inte kan transportera varor från andra länder? När maten blir så dyr att vi inte har råd att handla?

Bertra Kullberg pratar engagerat om den framtid hon och de andra i Gåvoförgreningen ser. Allt eftersom oljan minskar stiger bränslepriserna och kostnaderna för all transport ökar. Vi kommer inte

»

Tillsammans funderade de på hur man skulle kunna hjälpas åt på fler sätt och samtidigt försöka skapa en bättre värld.

längre ha råd att importera olika varor och mat från världens alla hörn.

– Då blir vi tvungna att odla själva och hjälpas åt.

Gåvoförgreningens medlemmar är övertygade om att de flesta varor som vi i dag importerar och exporterar skulle kunna tillverkas mycket närmre och på så sätt sänka energibehovet och bromsa klimatförändringarna. De anser även att en gåvoekonomi skulle minska den lokala arbetslösheten och minska klyftan mellan rika och fattiga, när allt arbete värderas lika mycket. Genom Gåvoförgreningen skapas en meningsfull mötesplats för människor där man kan mötas på lika villkor oavsett bakgrund, det bryter social isolering och skapar alternativ till konkurrenstänkande och allmän girighet.

Bertra visar runt vid de små odlingar som Gåvoförgreningen skapat intill hennes bostad i utkanten av Åryd i södra Småland. Här odlas både bönor, squash, kål, morötter och palsternackor.

– Vi har så himla roligt ihop när vi odlar eller hjälps åt med annat. Jag har aldrig tidigare träffat en grupp med så hjälpsamma och kärleksfulla människor.

GEMENSAMT. Historien bakom Gåvoförgreningen

började med ett matlag där Bertra och andra i byn lagade gemensamma måltider. fib 14

FAKTA Gåvoförgreningen Hemsideadress: www.gavoforgreningen.se På hemsidan finns listor över vad folk kan hjälpa till med – bland annat massageterapi, matlagning, handledning i byggande av halmhus, fysiskt arbete, musikundervisning/underhållning, piano skänkes, cyklar skänkes och reparation av maskiner. På listorna över vad folk vill ha finns bland annat kattpassning, titta till lägenheten när man är bortrest, trädgårdsarbete, lägga tak, hitta en bostad och få ett heltidsjobb.

Tillsammans funderade de på hur man skulle kunna hjälpas åt på fler sätt och samtidigt försöka skapa en bättre värld.

Idén om ett alternativt ekonomiskt system blev verklighet genom att man sökte EU-pengar från

Leader Linné för att göra en förstudie på ett halvår.

Gruppen gjorde studiebesök hos så kallade bytesringar där man byter tjänster och varor med varandra. De läste allt de kom över om alternativa ekonomier och bjöd in experter som föreläste om ekonomi och miljö. Snart växte formen för samarbetet fram.

– Vi kom på att om vi startar en bytesring gör det ingen skillnad. Den som är rik kommer att fortsätta ha mycket och den som är fattig kommer att fortsätta ha lite. Dessutom är det viktigt att vi sänker vår konsumtion om mänskligheten ska överleva på den här planeten.

Rikard Eriksson, Sven-Ingvar Lundahl och Bibbi Henrixon hjälps åt med att sätta nytt staket i en hästhage.

– Det är precis såhär jag vill att världen ska se ut, att vi hjälper varandra, konstaterar Bibbi.

GLÄDJEN ATT GE. Så man valde att fokusera på det som Bertra kallar givandets glädje.

– Vi har framför allt förstått att om vi ska kunna göra något åt den annalkande resursbristen och dessutom få en produktion som är ekologiskt hållbar, så måste vi stoppa den ständiga tillväxten i ekonomin. Detta har vi löst genom att i stället för att producera för vinst så som det huvudsakligen fib 15

>

SVERIGE Bertra Kullberg hoppas att idén med Gåvoförgreningen kopieras på andra platser i Sverige och världen.

fib 16

görs i dag, så börjar vi producera för behov. Att hjälpa varandra att fixa det som vi faktiskt behöver är totala motsatsen till hur dagens svenska ekonomi fungerar. Det är en central och viktig del av vårt system, konstaterar Bertra.

HEMSIDA. Gåvoförgreningen startade officiellt i februari förra året via sin hemsida. Här skriver medlemmarna vilka kunskaper de har, vad de kan hjälpa till med i form av arbete eller varor man kan ge bort. Bertra som är utbildad massageterapeut,

»

»

Systemet är utforSenaste försöket att mat för att inte ge samla extremdåligt samvete eller en högern var för några år känsla av att man måste sedan. Alessandra Musge tillbaka lika mycket solini sa att det gick bra så som man får. Alla ger länge det inte var några efter förmåga. äckliga rumäner med. lemmar och hjälpts åt med bland annat trädgårds-

arbete, mindre byggnationer så som vinskydd, hyllor, växthus och att sätta staket.

– Jag tycker det är roligt att träffa människor som vill något annat med världen än det som är.

Jag är inte mer miljövänlig än genomsnittssvensken, men jag är nyfiken på ett annat synsätt, konstaterar Rikard Eriksson som själv bor inne i Växjö men har tagit sig ut på landsbygden för att hjälpa till att sätta nytt staket i en hästhage.

PROJEKTDAGAR. Alla är välkomna att hjälpa till på projektdagarna. Men för att kunna delta i listorna över erbjudanden och önskemål krävs att man deltar på en av aktivitetsdagarna samt betalar en mindre avgift som går till att driva hemsidan. Det finns inga krav på att man måste ge ett visst antal timmars arbete eller ett visst antal saker för att i sin tur kunna få hjälp. Systemet är utformat för att inte ge dåligt samvete eller en känsla av att man måste ge tillbaka lika mycket som man får. Alla ger efter förmåga.

– En fembarnsmamma med blöjbarn har kanske inte möjlighet att hjälpa till så mycket, men är nog i behov av hjälp. Men hon kan ge tillbaka och hjälpa till mer när barnen har blivit större, säger Bertra och betonar att alla behovsnivåer förändras under åren, därför kan olika medlemmar antingen ge mer än vad de får eller få mer än de ger under olika tider.

MÄNSKLIGT. Gåvoförgreningen är tänkt som en

legitimerad sjuksköterska och utbildad i ekologisk odling kan bland annat massera andra och hjälpa till med odlingar. På en annan lista skrivs vad var och en behöver hjälp med eller är i behov av. Under året har man projektdagar hemma hos olika med-

meningsfull mötesplats och systemet är byggt runt tre goda egenskaper: generositet, tillit och samarbetsförmåga. Mänskliga förmågor som vi behöver återta.

– De är egenskaper som kan göra livet mycket roligare när vi har lärt oss dem riktigt bra. ■ ■ fib 17

Jordanien.

SVERIGE OCH JORDANIEN I UTBYTE OM VÅLD MOT KVINNOR

I hederns namn TEXT johanna lundqvist

Likheter men också stora skillnader. Så beskriver tjugoåriga Rand Abu Doha från nätverket No honor in crime Sveriges och Jordaniens arbete mot hedersvåld mot kvinnor.

I början av april besökte nätverket Stockholm.

Representanter för jordanska och irakiska organisationer har besökt bland annat Fryshuset och Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat förtryck och våld, i Stockholm.

B

åde Sverige och Jordanien driver ett arbete mot hedersvåld mot kvinnor, men det ser ut på lite olika sätt. I Sverige finns ett tryggare skyddsnät för kvinnan: blir hon utsatt för ett brott i namn av heder kan hon få hjälp av både polis, sjukvård och kvinnocenter. I Jordanien är det vanligt att kvinnan sätts i häkte eller fängelse för att skyddas, säger Rand Abu Doha.

Hon är en av aktivisterna i No honor in crime, ett nätverk som startades 2009 på initiativ av jordanska kvinnor. Ett av deras första projekt gick ut på att kartlägga hur hedersbrott beskrivs i inhemska medier, med syfte att nå offrets familj och vänner och fånga berättelserna bakom brotten. I bör-

»

… fortfarande dominerar bilden att hedersrelaterat våld endast begås av muslimer i Mellanöstern.

jan av april bjöds No honor in crime till Stockholm av den svenska organisationen Kvinna till kvinna.

Sofia Zitouni, samordnare och en av de ansvariga för utbytet, berättar: – Totalt har vi bjudit in 13 personer från organisationer i Jordanien och Irak som arbetar mot våld mot kvinnor. De har bland annat fått besöka Fryshuset, X-Cons i Haninge, som är en organisation som stöttar före detta kriminella, den svenska polisen och åklagarmyndigheten. Polisen berättade om sina metoder med att fokusera på hela släkter och familjer snarare än en ensam förövare. Det finns en föreställning om att det alltid är en man som begår hedersbrott och att offret alltid är en kvinna, men så är det inte. En hel släkt eller familj kan vara inblandad. Det här utbytet handlar inte om att visa att Sverige har kommit längre, utan om att vi kan lära av varandra och utbyta erfarenheter, säger Sofia Zitouni.

Jag tänker att det är lätt att man låter sina fördomar styra i frågor om hedersvåld. Har ni pratat något om det?

– Ja, det har vi gjort. Jag tror att allmänheten ofta förknippar hedersvåld med länderna i Mellanöstern, och det är synd. Man måste komma ihåg

fib 18

Foto: Kvinna till kvinna/Matilda Reiderstedt

Rand Abu Doha (närmast i bild) är en av aktivisterna i det jordanska nätverket No honor in crime, som jobbar med att upplysa om hedersvåld mot kvinnor.

att våld mot kvinnor förekommer överallt och att det våld som rapporteras som hedersvåld inte alltid är det.

Hur menar du?

– Jo, så här, fyller Rand Abu Doha i och berättar att det i Jordanien finns en lag som innebär att man som anhörig till offret kan yrka på ett mildare straff för förövaren om man hänvisar till att brottet är hedersrelaterat.

– Det har gjort att gärningsmän som egentligen dödade av andra orsaker säger att de begick sina brott i hederns namn, säger Sofia Zitouni. Under utbytet har vi pratat om två sådana fall, där det ena handlade om svartsjuka och det andra om pengar.

Vad vet allmänheten om de här frågorna?

– Det finns en medvetenhet, men fortfarande dominerar bilden att hedersrelaterat våld endast begås av muslimer i Mellanöstern. Men samma problematik finns också i andra grupper och i andra delar av världen, förklarar Sofia Zitouni. Och det får man inte glömma bort. ■ ■

FAKTA Jobbar med att dokumentera överlevare No honor in crime är ett nätverk som arbetar mot hedersvåld i Jordanien och startades 2009. Genom projektet Spaces har aktivister försökt nå skolor, ungdomscenter och universitet med syfte att prata om och omdefiniera begreppet heder. I filmprojektet Jadayel jobbar nätverket just nu med att dokumentera hedersbrott där offren har överlevt. I utbytet med Sverige har de jordanska aktivisterna haft med sig en fotoutställning där de gestaltar kvinnor som har dött till följd av hedersvåld. Utställningen bygger på frågan ”vad skulle ha hänt, om inte …?” och visar kvinnorna och vad det skulle ha blivit av dem om de aldrig hade utsatts.

Finns i fem konfliktområden Kvinna till kvinna är en organisation som stödjer organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter och fred i fem konfliktdrabbade områden: Central- och Västafrika, Mellanöstern, västra Balkan och södra Kaukasien. Samarbetsorganisationerna arbetar bland annat med kvinnors hälsa, motverkar våld mot kvinnor, hittar mötesplatser där det annars är svårt att träffas och utbildar om mänskliga rättigheter. Kvinna till kvinnas roll är att ge ekonomiskt stöd och förmedla kontakt. fib 19

Reportage.

I förra numret av FiB/K skildrades en timanställds vardag. Det är valår med jobben som en av de viktigaste frågorna. FiB/K fortsätter att undersöka arbetslivet i dagens Sverige, präglat av tillfälliga jobb och New Public Management. I detta nummer skildras livet för en tjänsteman med för mycket dötid.

fib 20

DEN VÄLVILLIGE BYRÅKRATEN

Johans liv som tjänsteman är nog bra förutom en detalj: på bara två timmar genomför han en hel dags arbetsuppgifter. Övrig tid är han sysslolös … arbetslös … och känns det som … meningslös.

TEXT magnus zackariasson ILLUSTRATION tzenko stoyanov

R

edan hemma vid spegeln börjar leken.

Johan knyter en vinröd slips över den svarta skjortan och slätar håret åt sidan. På någon minut går han in i rollen som byråkrat på den statliga myndigheten i den småstora staden någonstans i Sverige.

Det har blivit till en grej att ta skämtet på allvar.

Han tänker att han deltar i en teater som har titeln Arbetslivet, som det pratas om överallt, till höger och vänster, men är det förresten en komedi eller en tragedi? Låt oss tänka på det.

Strax efter sju trampar Johan iväg på sin gröna cykel, för motionens och miljöns skull, över skakiga kullerstenar och en skrovlig landsväg och halv åtta prick trycker han igång den stationära datorn i sitt arbetsrum, bland pärmar och referenslitteratur, bakom tjocka väggar och dragiga fönster.

PÅ SKRIVBORDET LIGGER en enorm trave printade

papper i genomskinliga plastmappar med gula lappar och blå understrykningar här och där.

Wow! Vilken hög! Den där Johan har att göra!

I barndomen på bruksorten jobbade pappa i fabriken och mamma i någon förvaltning och tidigt lärde de Johan att göra rätt för sig och aldrig vara latmask och livet som tjänsteman är nog bra förutom en detalj: på bara två timmar genomför Johan en hel dags arbetsuppgifter. Övrig tid är han sysslolös … arbetslös … och känns det som … meningslös.

Helst skulle han gå ner i tid men utan hela lönen blir lägenheten för dyr, oavsett om han och hans fru köper begagnat eller lånar eller byter till sig vad de behöver till sig själva och barnen.

Johan låter långfingret löpa längs med pappershögen och letar efter något att göra. Högst upp

ligger utredningen som har högsta prioritet men som han väntar på klartecken att köra igång sedan tre eller om det är fyra veckor. Till slut fingrar han fram en rapport från Statens offentliga utredningar. Den är lite knixig att få ut eftersom han noga har gömt den då den inte relaterar till en enda rad i hans arbetsbeskrivning.

För att få liv i dötiden pysslar Johan med diverse privata projekt. Nu läser han sexhundra sidor text från SOU som han länge varit nyfiken på, i våras skrev han ett knippe artiklar och under hösten knåpade han ihop en deckare som har fått fin feedback från flera förlag.

Vid några tillfällen har han bett chefen om nya uppgifter. Varje gång har hon lyssnat och nickat och berömt hans ambition och ett par gånger har hon höjt hans lön men aldrig har han fått mer att göra och för övrigt verkar hon ha det ungefär som Johan.

I KORRIDOREN HASAR en kollega förbi med ärende

till toaletten, skrivaren eller köket. Ingen ser vad Johan läser och om någon stiger över tröskeln är det enkelt att lägga undan rapporten eller dölja att han har något privat på skärmen … alt+tab … jobb … alt+tab … privat … alt+tab … jobb … privat … privat … privat.

På datorn syns ikonen för tidrapporteringssystemet. Det har kostat hundratals miljoner att installera och kräver veckor av kursdeltagande för att använda men någonting strular och nu kan Johan bara knappa in ankomst och hemgång, inte vad han gör eller producerar. Det vore också lätt att trixa med flextiden men Johan kommer och går enligt avtal och mejlar chefen för eventuella avvikelser. Somliga bryr sig mindre och gör privata

»

I våras skrev han ett knippe artiklar och under hösten knåpade han ihop en deckare som fått fin feedback från flera förlag.

>

fib 21

REPORTAGE

»

… han erbjuder arbetsgivaren sin tid och arbetsgivaren ger honom tiden tillbaka – tillsammans med magiska verktyg som dator, telefon, skrivare och kopieringsapparat …

fib 22

ärenden eller tar långluncher och om eftermiddagarna vilar myndigheten ofta tyst sånär som på snusningarna från den äldre sakkunnige som gärna tar en tupplur i sitt rum.

Det dåliga samvetet maler i Johan. ”Hur går det med utredningen, kan vi köra igång?” frågade han chefen förra veckan.

Hennes blick hade fladdrat iväg. ”Nej, vi har inte fått något svar än från avdelningen som ska avdela resurser och ge input och lägga upp den på någon lista.”

Hon är ungefär tjugo år äldre, femtiofem sådär, klädd i dräkt och ordentlig och grå och liksom ett steg från utbrändhet.

För några månader sedan drog hon igång ett initiativ för fem utredare där man till och med tog in externa konsulter och alla hade varit glada och entusiastiska tills projektet plötsligt stängdes ner och allt material fick kasseras. Tydligen hade chefen gått utanför sitt mandat och sedan dess har hon inte hörts av så mycket.

JOHAN SLÄNTRAR UT till fikarummet och slår

kaffe i en vit kopp från Ikea. Här fikar avdelningen vid nio och två för att dryfta arbetets utmaningar, vilket vanligtvis handlar om att man väntar på input eller remissvar från någon annan myndighet. ”Jag har försökt ringa och mejla men de svarar inte.” ”Det är samma för mig.” ”Och mig.” ”Ja det ligger lite i stå nu.”

En omorganisation segar ner tempot ytterligare och många tvekar med beslut tills den är klar framåt jul. April anses ändå vara en intensiv period då projekten bör bli klara innan de självdör i lapptäcket av chefernas semestrar från maj till september.

Johan upplever det som om han fastnat i en trafikstockning; alla trycker foten på bromsen och tutar och om någon kör åt sidan korkar det igen ännu mer. Det har hänt att han tappat humöret: ”VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED! VI BEHÖVER ER INPUT NU!” skrek han en gång åt någon stackare men inget gick snabbare för det.

Kollegorna döljer åtminstone inte sysslolösheten för varandra även om vissa frågor hör till god sed att undvika: ”Har du mycket att göra?” ”Vad är det du gör på dagarna?” ”Vad vore egentligen viktigt att vi gör?”

Om någon bryter etiketten så attackerar Johan

med en expertutläggning om någon utrednings underliggande frågeställning och vad som bör beaktas och så vidare tills den andre flyr. Men han ljuger inte och vägrar förnedra sig med de vanliga knepen för att verka upptagen; att gå hastigt i korridoren, att komma sent till möten, att lämna dem tidigt, att säga ”det är mycket nu” eller prata forcerat och ta snabba beslut och kräva det ena eller andra av någon kollega.

FRÅN ETT FOTO på skrivbordet strålar Johans frus nyfikna ansikte och bara med henne kan han vara helt ärlig.

Det känns skönt när hon skrattar åt hans historier men egentligen vill han att hon blir förbannad på hur annorlunda hon har det som undersköterska.

På lasarettet är det alltid kort om personal och när hon sprintar på ringningar så skriker människor om hon pausar en sekund. För detta tjänar hon tretton tusen mindre i månaden än Johan, som ligger nästan pang på den svenska medellönen.

Utslaget per effektiv arbetstimme får hon en krona när Johan får sju och möjligen är det han gör svårt och viktigt men om hon gör fel kan människor dö.

Dessutom har Johan haft många och härliga år på universitetet då hon redan slet i vården och varför ska hon ha lägre lön för det nu?

FRAMPÅ EFTERMIDDAGEN surfar Johan jobbsajter

i jakt på lediga poster men han hittar ingenting och förväntningarna sjunker för varje dag han kollar.

Sedan sommarjobben som avsynare och mätare i industrin har han jobbat i tjänstesektorn och myndighetsvärlden och överallt har människor drivit privata projekt som medicin mot meningslösheten. Det har tillverkats hembränningsapparater och basketkorgar och mekats med bilar och fixats med fotbollsklubbar och han har hört liknande exempel från universitetsvärlden och företag som Telia och Ericsson och på nätet läser han om maskning som något slags dold folkrörelse.

Om han förstår forskningen rätt försvinner minst en fjärdedel av all arbetstid till privata sysslor och hur stor är egentligen arbetslösheten?

Betald eller ej. Åtta procent? Trettiotre procent?

Och hur hög skulle den kunna bli om människor slutade försöka vara och verka så upptagna och diskuterade detta öppet? Å ena sidan skrattar han åt alltihop, å den andra lider han med alla människor som mals sönder av att arbeta eller inte arbeta.

SEXTON TRETTIO lämnar Johan kontoret och

genast han ropat ”hej” hemma i lägenheten byter han till en t-shirt som inte döljer tatueringarna från tiden han ockuperade hus och organiserade konserter och åt dumpstrad mat med utgånget datum.

Johan gosar med barnen och drar in deras ljuvliga dofter och aldrig ska han föra vidare sina föräldrars värdering att det allra viktigaste är att ha ett jobb, oavsett innehåll.

Varken i hemmet eller i bruksorten hörde Johan någonsin ett ifrågasättande ord om arbetet och inte ens om någon svarvade vapen som slamsade sönder små barn fick detta diskuteras. Att arbeta var gott och att inte arbeta var dåligt och bara män i vården undantogs denna lag då de istället föraktades för att ha ”kvinnoyrken”.

Som liten fick Johan följa med mamma eller pappa till jobbet ibland men Johan har inte tagit med sina egna barn till myndigheten för hur skulle han ens förklara vad han gör? Nu tänker han att det nog ska gå om han bara berättar att ytan döljer oceaner av tomhet och att det där med makt och pengar inte nödvändigtvis korrelerar med kompetens och prestation och att det räcker om de jämför honom med mamma för att förstå det.

Johan leker med barnen. De kräver och ger

mycket mer än jobbet och förhoppningsvis fortsätter de att vilja ha roligt och vara entusiastiska och skapa mening och bry sig om sig själva och alla andra genom livet. Han vill föra vidare att fritiden kan vara minst lika viktig som kneget och att farmor och farfar är fina på sitt sätt men att deras tankar om till exempel arbete är kort sagt kassa.

Dock finns andra betydelsefulla göromål att ta sig an innan denna grundkurs i arbetskritik, nämligen Bolibompa, blöjbyte och godnattsaga.

I MORGON KOMMER Johan leka vidare genom att

svänga på skjortan och slipsen och vara på kontoret noll sju trettio och när han tar sin tanke en extra tur kring situationen känns den faktiskt helt okey: han erbjuder arbetsgivaren sin tid och arbetsgivaren ger honom tiden tillbaka – tillsammans med magiska verktyg som dator, telefon, skrivare och kopieringsapparat, och mer än så ska väl inte behövas för att bidra till debatten och driva förändring.

Han tänker skit samma om de sparkar mig men det kommer de inte att göra, för om all överflödig arbetskraft avskedas så kommer mängder av arga och hungriga människor strömma ut på gator och torg för att fixa vad som behöver fixas, oavsett lagar och regler, och kanske är det därför rikingar som Bill Gates bryr sig om samhället och de fattiga nu, för att gardera sig, åtminstone verkar till och med han anse att vi inte lever i den bästa av världar än och att vi borde göra något åt det. ■ ■ Fotnot: Namnet Johan är fingerat.

fib 23

Sverige.

Hembryggarna – pü jakt efter nya smaker

fib 24

Magnus Eriksson och Sven Eriksson i Lövstaölets vänner tappar upp färdig, kyld vört och blandar det med jäst. Bryggeriet är inhyrt i det gamla järnbrukets lokaler i Lövstabruk.

>

fib 25

SVERIGE

Hembryggarrörelsen är en växande folkrörelse efter amerikanskt mönster. Bland dem finns Lövstaölets vänner i den gamla järnbruksorten Lövstabruk i norra Uppland, en ort som kan stoltsera med flera hundra års vallonsk ölbryggartradition. De brygger öl för smakens skull.

M

TEXT peo österholm FOTO eva wernlid

Sven Eriksson är bosatt utanför Lövstabruk och medlem i Sveriges största hembryggarförening, Lövstaölets vänner. 350 liter producerar man per bryggning.

fib 26

edlemmar i Lövstaölets vänner anländer till bryggerilokalen i Lövstabruk. Denna gamla järnbruksort i norra Uppland är inte vilken ort som helst när det gäller öl. Här har bryggts öl i sekler.

Bryggeriet är inrymt i en av det gamla brukets längor. De som kommer är medlemmar i en folkrörelse som har växt snabbt de senaste 20 åren – hembryggarna. Inne i bryggeriet kämpar Magnus och Sven Eriksson med att tappa ur kokkärlen

i 20-litersdunkar, som medlemmarna sedan kånkar ut, ställer i bakluckan och kör vidare hem.

I dag ska man brygga 350 liter, som ska delas på 15 medlemmar.

EN SMAKFRÅGA. Varför brygga öl? Det finns ju på systemet.

Deras svar: det handlar om smaken.

På 80-talet fanns inte många ölsorter kvar. En handfull, oftast ljus lager. Ölbranschen var monopoliserad med två–tre stora tillverkare efter att alla småbryggerier köpts upp eller lagts ner. Folk ville ha flera smaker, mer att välja på. Öl hade blivit lite trist med så få sorter. Man sneglade på vinet. Vinprovarna diskuterar smaker och sorter i det oändliga. Öldrickarna ville inte vara sämre. ”En stor stark, tack!” Så lät det på ölkrogarna förr.

Har ni nån överjäst opastöriserad, gärna lite fruktigt?

Så kan det låta i dag.

När jag var yngre fanns det öltillsatser att köpa och som jag testade. Men det blev inte gott, berättar Magnus Eriksson. Men så fick jag höra talas om att det skulle bli nybörjarkurs i hembryggning.

I föreningen turas vi om som gått kurs att brygga och det blir för mig ungefär tre gånger per år.

Lövstaölets vänner bildades 1999 och är nu med 270 medlemmar en av Sveriges största, de allra flesta boende i den norduppländska bruksbygden. Föreningens ordförande är Anders Holmstedt.

– Förutom kurser anordnar vi klubbmästerskap och Ölets Dag. Man deltar också i nationella tävlingar. Råvarorna är av allra högsta kvalitet.

Lövstaborna tar sin råvara från Tyskland.

– Malten tar vi därifrån.

En hel del jobb får den enskilde medlemmen göra själv. Jäsa den får man göra själva hemma.

Och när man väl har fått hem sina 20-litersdunkar från bryggeriet inleds inte omedelbar konsumtion.

Man tappar om det ett par gånger och låter det stå någon månad. Är det värt besväret? Bengt-Göran

– Jag började experimentera med öltillsatser men det gav inte så mycket.

Att brygga själv ger ölet mera smak, säger Magnus Eriksson. fib 27

>

SVERIGE Välsmakande öl är slutprodukten (ovan).

Anders Holmstedt, ordförande i Lövstaölets vänner, kör iväg med så kallat drav, en restprodukt efter bryggning (nedan).

fib 28

Johansson från Valö, som just har lastat in ett par dunkar i bagareutrymmet, säger: – Ja, det smakar ju öl först när det har fått stå en tid. Ska det smaka gott får man lägga ner energi. Och vid tillverkningen handlar det om hur man blandar malt, humle och jäst. Där finns mycket att laborera med.

Den som tror att hembryggarrörelsen består av

vilt festande ölpimplare som ”hinkar bersa” ändrar nog snabbt uppfattning om man går med i en förening. Tillverkningen är omgärdad av oerhört rigorösa regler. Och myndigheterna har falkögon. ÄLDSTA MÄLTERIET. Att Lövstaölets vänner är en

av landets största hembryggarföreningar är inte att förvåna. Ölbryggning i Lövsta (och de andra närliggande bruksorterna) har månghundraåriga anor här i vallonbygderna. Vallonerna tog med sig sin ölkultur hit från Belgien och till midsommarfesterna bryggdes det i århundraden ofantliga mängder ”bult” som ölet kallades i Lövsta, Söderfors, Österby och de andra bruken. I Lövsta var det brukspatronerna själva som ansvarade för bryggningen och här finns landets äldsta mälteri bevarat. Det byggdes 1768 och användes ända till 1916. Lövsta var en gång Sveriges främsta järnbruk men frågan är om det inte också låg i täten när det gällde ölbryggning. Brukets bryggerilokal finns också kvar och fungerar liksom mälteriet i dag som museum. Men där bryggdes öl ända fram på 1970-talet, enligt recept från 1700-talet.

Att brygga öl var en viktig del av brukskulturen. Öl dracks i mängder vid olika högtidligheter.

Precis utanför bryggerilokalen i Lövsta låg i gamla tider brukets dansbana. Brukspatronerna bjöd på

»

Vallonerna hade också med sig recept på öl när de invandrade i början av 1600-talet.

midsommar sina smeder på sill och eget tillverkat öl. Smederna, som stod högst på brukets rangskala, fick mest, tre liter öl till varje smed på midsommarafton, fem på midsommardagen och tre på annandagen. En mästersven fick en kanna mindre, smältar-och räckardrängar ännu en kanna mindre.

Vallonerna hade också med sig recept på öl när de invandrade i början av 1600-talet. Traditionsmedveten som befolkningen är i dessa trakter ville man därför börja brygga öl på nytt. Det var inte minst föreningen Vallonbruk i Uppland, som värnar om de gamla bruksmiljöerna, som ville att traditionen skulle återupplivas. 1999 satte man igång och bildade Lövstaölet och började brygga.

Att brygga samma öl som man gjorde i gamla tider var förstås en önskan, men riktigt hur man bryggde och hur recepten såg ut, vilken humlefamilj man använde och så vidare, vet man inte. Utrustningen var också annorlunda förr i tiden och det påverkar säkert också smaken. Så hur det gamla Lövstaölet ”bult” egentligen smakade får vi aldrig veta.

MÄSTERSKAP. I Svenska Hembryggareföreningen

har landets lokala föreningar samlats. Även enskilda hembryggare välkomnas. Sedan 25 år tillbaka anordnas svenska mästerskap i ölbryggning. Man har en receptdatabas och egna öltypsdefinitioner.

En annan rörelse som är besläktad med hembryggarna och som har kommit lite senare är mikrobryggerierna. Idén kommer från USA och Storbritannien. Mikrobryggerierna producerar kommersiellt, med hög alkoholprocent. Oppigårds i Hedemora, Nynäshamns Ångbryggeri, Jämtlands Bryggeri och Gamla Stans Bryggeri i Stockholm är några av de mer kända. Man får även in sina ölsorter på systembolaget och på utvalda restauranter. Mikrobryggerierna går liksom hembryggarna sina egna smakvägar med annorlunda och originella smakidéer. Malten och jästen håller alltid högsta kvalitet. Här är ölen oftast färskvara och ofta även opastöriserad, vilket gör den mer

vitaminrik. Men en viss omsättning krävs för att det ska gå ihop.

De svenska mikrobryggerierna har inte ens 20 år på nacken men har vuxit i antal och börjar göra sig gällande på marknaden. De stora etablerade bryggerierna har känt av den underifrån kommande folkrörelsen. Monopolen hotas. De har börjat ta efter de små och satsar på nya smaker och även sina mindre konkurrenters mera fantasifulla etiketter. Gotlands Bryggeri låter som ett lokalt mikrobryggeri. Det är det också men samtidigt öljätten Spendrups experimentbryggeri. Carlsberg har ett i Köpenhamn.

MIKROBRYGGERI. I Lövstabruk har hembryggarna

tagit ett steg uppåt i hierarkin. För tre år sedan startade man ett mikrobryggeri – Leufstabruk Bryggeri AB. Då höjs kraven från myndigheterna.

Lokalen skall vara godkänd. En tidsödande buteljering tillkommer (det vill säga att sätta kapsyl och etikett på flaskorna). Leufsta Blonde heter premiärprodukten, som sig bör en belgisk ale. Man håller ju till i vallonsläkten de Geers gamla lokaler. Den kan i dag köpas på bolaget i Tierp, Skutskär och Öregrund. 2013 kom en ny ölsort, Leufsta Indian Pale. Lövsta var en gång Sveriges största järnbruk.

Ska det bli storskaligt ölbruk i framtiden? Anders Holmstedt säger att man planerar att anställa folk, så man vet aldrig var man hamnar.

När man skulle ha midsommarfest i Lövsta i gamla tider tågade man i procession med nyckelharpor i täten genom bruket. Vid Iskällaren, där ölet förvarades, stannade processionen upp. Där skulle ölet hämtas upp. Nyckelharporna spelade en särskild låt – Iskällarbacken – där man hör kånkandet med öltunnorna uppför backen i tredje reprisen. ■ ■

Kornmalt är en av huvudingredienserna vid ölbryggning.

fib 29

Imperialism.

Närmar sig USA:s dominans slutet?

Ulf Karlström och Anders Romelsjö har skrivit en bok om USA:s utrikespolitik. De har dragit nytta av kunskaper från sitt tidigare engagemang i De Förenade FNL-grupperna och därefter anlagt ett bredare, mer övergripande, perspektiv.

– Tanken var att vi skulle ge en beskrivning av vad som menas med USA-imperialismen, säger Ulf Karlström.

I

TEXT peo österholm

höstas utkom Bernt Paulssons bok En obekväm politisk sanning, en genomgång av USAimperialismen. I vinter utkom ännu en bok om USA-imperialismen, USA som världspolis.

Amerikansk utrikespolitik och ekonomi efter 1945.

Författare: Ulf Karlström och Anders Romelsjö.

PÅ VÄG NED. Är USA som dominerande imperia-

listmakt snart slut och det finns därför ett behov av att sammanfatta, frågar man sig? Ulf Karlström säger att det finns skäl att se saken så: En slutsummering, ja. Efter Lehman Brotherskraschen och Brics-ländernas (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) uppdykande kan det finnas skäl att summera lite grann. Men USA är fortfarande starkt, bland annat tack vare sin valuta. En kinesisk ekonomiprofessor, Justin Lin, säger att det är först när dollarn har ersatts av en ny valuta som man helt kan avfärda USA som världsledande. Och det kommer att ske först framemot 2030.

BRED BESKRIVNING. Karlström och Romelsjö har

meriter att falla tillbaka på. Som medlemmar i De Förenade FNL-grupperna var det dessa två som 1969 satte ihop rörelsens studiematerial. Karlström var 1968–70 rörelsens ordförande.

– När vi började med boken gick vi tillbaka till studiematerialet för att se vad som stått sig. Emellertid kom vi att ändra fokus, från DFFG-materialet till mer övergripande frågor. Tanken var att vi skulle ge en beskrivning av vad som menas med fib 30

»

USA har som ingen annan också lärt sig konsten att räddfärdiga krig, inte minst med Kalla Kriget som hjälp.

USA-imperialismen, med dess starka dominans.

Detta ledde till en bred beskrivning med Bretton Woods, valutan, handelsströmmarna, finanskapitalet, ”u-hjälpen”, lånen och skuldfällorna, militärstrukturen, kulturen och ideologiproduktionen.

Det vill säga så brett som möjligt. Ibland uppstår teorier om att det är en del som dominerar, under senare tid att det är militären. Men det är fel, det är USA:s styrka på alla de uppräknade områdena som skapar USA-imperialismen.

KRIGSKONST. USA har som ingen annan också lärt

sig konsten att räddfärdiga krig, inte minst med kalla kriget som hjälp. Om detta handlar ett helt kapitel.

Om nu dollarn som världsvaluta har 15 år på sig innan den dör, vad kommer sedan?

Knappast den kinesiska valutan. Troligtvis en korg av valutor där den kinesiska spelar en stor roll.

Den amerikanska sedelpressen kan då transporteras till historiska muséet. ■ ■

UTDRAG UR USA SOM VÄRLDSPOLIS

Dollarn USA:s farligaste vapen

S

tora handels- och reservvalutor medför klara fördelar. Det ger möjlighet att låta sedelpressarna gå i en utsträckning som länder med små valutor inte kan göra.

Givet att ett litet land inte har exceptionellt hög tillväxt ger den ökade penningmängden snabbt upphov till inflation. För stora valutor ges ett annat spelrum, likt ett stort dragspel.

Trots att dollarns ställning som dominerande internationell valuta aldrig varit allvarligt hotad, har dess värde fluktuerat kraftigt sedan kopplingen till guld släpptes för 40 år sedan. En sammanställning av data för perioden 1973–2010 visar dollarns värde varierat mellan ett prisjusterat indexvärde på 80 och 130 gentemot en valutakorg av sju andra dominerande valutor, med referensnivån 100 i mars 1973.

Det anmärkningsvärda är att dollarn efter 2002 har fallit från index 118 till 85, dvs. med 28 procent. Det betyder i praktiken att dollarn devalverats mot dessa valutor. USA:s handelsbalans blev negativ från 1971, för första gången sedan 1893. Och inte nog med det. De militära utgifterna och stödet till andra regimer medförde att USA fick underskott i betalningsbalansen nästan alla år efter 1945. Och underskottet i handelsbalans och betalningsbalans har bara ökat och bidragit till att dollarn i praktiken har devalverats, som nämnts ovan. Men den kvarstår ändå som den helt dominerande valutan. En forskare har betecknat fenomenet som enastående i penninghistorien. Det reser tanken att en valutas värde inte enbart är kopplat till valutalandets ekonomiska styrka, utan att även andra faktorer som förmågan till politiska påtryckningar, rollen som hegemonisk makt och militär styrka spelar in i sammanhanget USA KUNDE UTNYTTJA dollarns ställning som

världshandelsvaluta, vilket också skapade spänningar inom OECD-blocket. Det vittnar om en ganska tidstypisk reaktion mot slutet av 1960- och början av 1970-talen: ”På grund av det politiska tomrum som funnits i Västeuropa har den amerikanska regeringen och de amerikanska affärsintressena – trots de Gaulles motstånd – fått möj-

lighet att inrätta och befästa sin valutapolitiska imperialism över Västeuropa.”

ETT ANNAT historiskt exempel är Vietnamkriget 1964–75. USA tryckte helt enkelt mer dollar för att finansiera kriget. Hur kunde det ske? Det beror på dollarns starka ställning i egenskap av reservvaluta. Den svarar för cirka 70 procent av världshandeln. Och denna starka ställning beror bland annat på den omständigheten att stora varugrupper, bland annat olja, prissätts i dollar (uppkomsten av petrodollar). För svenska förhållanden gäller motsvarande, att massa och papper alltid handlas med dollar. Men denna politik med ökad användning av sedelpressen, samt motgångar i krigen i Sydostasien i början av 1970talet, bidrog samtidigt till att Bretton Woodsavtalet måste överges.

Läs mer Titel: USA som världspolis. Amerikansk utrikespolitik och ekonomi efter 1945.

Författare: Ulf Karlström och Anders Romelsjö.

Förlag: Books on demand.

LÄNDER SOM DELTAR i världshandeln måste

genom sina centralbanker köpa och inneha dollar i en mängd som ungefär motsvarar den valuta som är i cirkulation på marknaden. Därigenom har dollarn hållits relativt stark och skapat ett kapitalöverskott i USA. Petrodollarna har bidragit till att öka likviditeten i dollarsystemet och på så sätt stöttat dollarn. Trots budgetunderskott, negativ handelsbalans och en enorm statsskuld har USA:s ekonomi gått relativt bra, i synnerhet fram till millennieskiftet och även fram till finanskrisen 2007. Och det beror just på det kapitalöverskott som inflödet av dollar till USA står för – de investeras i den reella ekonomin (produktion, tjänster och handel), i aktieköp eller köp av amerikanska statspapper. Och här har de asiatiska ekonomierna och oljeproducerande länder varit de viktigaste finansiärerna av USA:s bytesbalansunderskott. Så uppgick Kinas valutareserv i juni 2011 till motsvarande 3,2 biljoner dollar, eller cirka 20 biljoner kronor. Uppgifter för 2012 varierar, men nivån 23 biljoner kronor bedöms som trolig.

MAN KAN ANTA att USA till följd av sitt skuldberg kommer att fortsätta att

sälja och omsätta skuldbrev i form av statspapper, till exempel obligationer. En allt skevare relation mellan utbudet och efterfrågan av dessa statspapper gör att dollarn troligen kommer att försvagas. Detta betyder kapitalförluster för centralbanker med stora dollarinnehav och de kommer att – i mindre skala – pröva andra alternativ, och försiktigt sälja av dollar. Vissa delar av USA:s industri, till exempel tillverkningsindustri med stor exportvolym, kommer att välkomna en svagare dollar, då det underlättar exporten. ■ ■ fib 31

Historia.

Ett tveeggat 200-årsjubileum I år kunde Sverige ha firat 200 år av fred. Det blev inte så. Värt att fira är däremot 200-årsdagen för Eidsvollförfattningen, den norska grundlagen som klubbades igenom den 17 maj 1814. Som sin tids mest revolutionära konstitution var den under lång tid en viktig inspiration för den svenska oppositionen.

D

TEXT christer lundgren

»

I denna mörka tid satte sig norrmännen till motvärn och sammankallade en konstitutionell församling i Eidsvoll …

fib 32

et är ett tveeggat 200-årsjubileum vi firar i år. 1814 markerar kontrarevolutionens seger efter Napoleonkrigen men också slutet på en krigsperiod i Europa. Sverige kunde ha firat 200 år av fred, om inte den svenska överheten de senaste decennierna dragit in vårt land i USA:s och Natos angreppskrig mot Afghanistan och Libyen och är på god väg att dra in oss i Nato och i krig med Ryssland. Och Norge, som under 1800-talet och en stor del av 1900-talet var demokratins och fredens banérförare i Norden, skändar Alfred Nobels testamente, hedrar Obama med fredspris, bombar Libyen och tackas med ordförandeskap i Nato!

FOLKSUVERÄNITET. Men nu var det alltså 1814.

Danmark (som Norge var en del av) befann sig på förlorarnas sida. Sverige, som fem år tidigare delats och avträtt östra rikshalvan (Finland) till Ryssland, kompenserades enligt ett avtal med Rysslands härskare Alexander I vid freden i Kiel den 14 januari 1814 genom att Norge tillföll kungen av Sverige.

I denna mörka tid satte sig norrmännen till motvärn och sammankallade en konstitutionell församling i Eidsvoll, som den 17 maj antog Norges grundlag (Norges Riges Grundlov), den tidens mest revolutionära konstitution, inspirerad av den franska och den amerikanska revolutionen och baserad på upplysningstidens och de dåtida revolutionernas främsta ideal: principerna om folksuveränitet, maktfördelning och individuella medborgerliga rättigheter.

Församlingen i Eidsvoll valde också DanmarkNorges kronprins, Kristian Frederik, till kung.

Men den svenske kungen Karl XIII vägrade acceptera Norges självständighet och startade krig den 26 juli.

Kriget blev kortvarigt. Vapenvila slöts den 14 augusti 1814 i Moss. Avtalet ingicks mellan det norska stortinget och på den svenske kungens vägnar den nyutnämnde kronprinsen Karl Johan, ursprungligen fransman med namnet Jean Baptiste Bernadotte. Han hade tidigare varit en av Napoleons främsta generaler men övergått till koalitionen mot Napoleon och lett Nordarmén, som han vände mot Danmark. Därefter hade han 1810 hämtats till Sverige som tronföljare och adopterats av den barnlöse Karl XIII. Kristian Frederik gick med på att avstå från den norska tronen och att återvända till Danmark om Sverige accepterade Eidsvollgrundlagen och en löst sammansatt union.

PÅTVINGAD UNION. Fyra år senare kröntes Karl

Johan till Sveriges och Norges kung. I Sverige blev han Karl XIV Johan, i Norge Karl III Johan. Den svenska monarkin fick sin nuvarande dynasti: Bernadotte.

Norge, som sedan 1537 varit en del av det danska riket, tvingades alltså in i union med Sverige, men fick behålla sin progressiva grundlag och blev efter nästan 300 år åter en separat stat. ”Norge skiftet unionspartner fra Danmark til Sverige, og gikk fra underlegen periferi i en dansk/ norsk helstat til en egen stat med betydelig grad av

selvstendighet i den nye personalunionen”, konstaterar historikern och vänsterpolitikern Jørn Magdahl.

Två länder under ett och samma kungahus alltså. Björn Kumm har fel när han i sin nyutkomna bok Motstånd – De maktlösas kamp skriver att norska kusten, som kejsar Vilhelm II årligen brukade besöka, var ”svenskt territorium och svenskt territorialvatten”!

FÖREGÅNGARE. Den norska grundlagen var ett

viktigt steg mot nationell suveränitet och jämställdhet och mot parlamentarisk demokrati. Den garanterade mer vidsträckt rösträtt än i något annat europeiskt land vid denna tid. Åtskillig makt lades hos stortinget, som var indelat i odelstinget och lagtinget.

Sverige höll däremot fast vid ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder. Den svenska regeringsformen från 1809 stadgade att konungen hade rätt att ”allena styra Riket”.

Fram till unionsupplösningen 1905 förblev Norge – och Eidsvollgrundlagen – en ständig huvudvärk för släkten Bernadottes kungar och för den svenska ämbetsmannastaten.

FRIA BÖNDER. Norge var ett samhälle med en

annan klasstruktur än Sverige. Där fanns ingen bördsadel av svensk eller dansk typ. Landet var, som Friedrich Engels påpekade 1890, ”efterblivet

genom isolering och naturförhållanden, men dess tillstånd motsvarade alltid dess produktionsförhållanden och var därför normalt. Först på allra sista tiden har en smula storindustri sporadiskt kommit in i landet, men för kapitalkoncentrationens starkaste hävstång, börsen, finns ingen plats, och sedan verkar också just sjöhandelns väldiga utbredning konserverande. Ty medan överallt annorstädes ångan tränger ut segelfartygen, utvidgar Norge sin segelsjöfart enormt och har, om inte den största, så säkert den näst största segelflottan i världen, för det mesta i små och medelstora redares ägo liksom i England så där omkring 1720. ” Han belyste också skillnaden mellan den underkuvade tyska bondeklassen och de fria norska bönderna: ”I Tyskland är kälkborgerligheten frukten av en strandad revolution, en avbruten, tillbakaträngd utveckling, och har erhållit sin egendomliga, abnormt utbildade karaktär av feghet, inskränkthet, hjälplöshet och oförmåga till varje initiativ genom Trettioåriga kriget och den därefter följande tiden – just då nästan alla andra stora folk raskt svingade sig upp... I Norge däremot är småbondeoch småborgarväldet med en ringa tillsats av medelklassvälde – ungefär som det var i England och Frankrike på 1600-talet – sedan flera århundraden samhällets normala tillstånd... Den norske bonden var aldrig livegen, och det ger en helt annan bakgrund åt hela utvecklingen, på liknande sätt som

En konstitutionell församling sammankallades i Eidsvoll 1814. Den 17 maj antog de Norges Riges Grundlov (Norges grundlag).

>

fib 33

HISTORIA Författaren Bjørnstjerne Bjørnson gick i bräschen i kampen för en norsk identitet och ett norskt språk.

i Kastilien. Den norske småborgaren är den frie bondens son och är under dessa omständigheter en man gentemot den förkomne tyske kälkborgaren.

Och därför står också den norska småborgarfrun himmelshögt över den tyska kälkborgarhustrun. ” Men även i Norge var frihet ett relativt begrepp, vilket den framväxande arbetarklassen fick känna av. Kring 1848 och framåt organiserade arbetarledaren Marcus Thrane med betydande framgång Arbeiderforeningene i Norge och agiterade för allmän rösträtt innan statens våldsapparat 1851 krossade rörelsen och dömde 127 arbetarledare för brott mot statssäkerheten. Thrane själv dömdes till fyra års tukthus och flyttade efter avtjänat straff till Amerika.

I den politiska utvecklingen låg Norge ständigt före Sverige. Där etablerades parlamentarismens princip redan på 1880-talet sedan stortinget hade gått segrande ur den dragkamp med Oscar II som kallas vetostriden: norska regeringar skulle därefter utgå från nationalrepresentationens majoritet. Det blev regel i Sverige först 1917. Norge hade manlig rösträtt från 1898, kvinnor fick viss rösträtt 1907 och 1913 infördes allmän och lika rösträtt.

I Sverige dröjde det till 1921.

Norge blev något av en vattendelare i svensk politik: vänstern och rösträttsvännerna sympatiserade med norrmännen, högern skramlade med vapnen.

INSPIRATION. Eidsvollförfattningen

rige, men kulturlivet styrdes från Köpenhamn.

Kampen för en norsk identitet – och ett norskt språk – ledde till en kulturell blomstring, ”ett litterärt uppsving, som inget annat land utom Ryssland samtidigt kan uppvisa”, för att än en gång citera Engels, med Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson som främsta namn.

Bjørnstjerne Bjørnson (vars livsverk skildras i en gedigen biografi av Edvard Hoem; fyra band, totalt 2 700 sidor, och då återstår ändå de sista åren, 1900–1910) var såväl kulturellt som politiskt

inspirerade oppositionen i Sverige, däribland Lars Johan Hierta, som 1830 grundade Aftonbladet, Sveriges första moderna tidning. Samma år föreslog oppositionsmannen Carl Henrik Anckarsvärd och juristen Johan Gabriel Richert, efter norsk förebild, att ståndsriksdagen skulle ersättas med en enkammarriksdag, indelad i stora nämnden och prövningsnämnden. Förslaget inledde en process som så småningom förde fram till ståndsriksdagens avskaffande 1865–1866. fib 34

BLOMSTRING. Norge var alltså i union med Sve-

banérförare för den norska nationen, men samtidigt för skandinavismen och internationalismen, för demokrati, folkstyre och folkens självbestämmanderätt. Inspirerad av Garibaldi och Italiens enande verkade han för nordisk enighet fram till det preussisk-österrikiska angreppet på Danmark 1864 – kriget om Slesvig-Holstein – då Sverige och Norge under kung Carl XV avstod från att ingripa till stöd för det angripna Danmark. Klokt nog, kan man tillägga i historiens ljus. Bjørnson, som agiterat för Danmarks sak, var besviken, men valde att rikta blickarna mot Danmarks tidigare behandling av den tyska minoriteten – och mot Islands krav på självständighet – och manade danskarna att försonas med Tyskland, ställningstaganden som inte föll i god jord bland hans tidigare skandinavistiska vänner.

FOLKFÖRSVAR. Norge kämpade för jämställd-

het inom unionen, och byggde bland annat upp ett folkförsvar, men kungahuset och den svenska överheten såg Norge som ett lydland, underordnat Sveriges intressen och övervägde 1895 att åter gå i krig för att kuva de upproriska norrmännen (som – grundlöst – sågs som potentiella förrädare vid en eventuell konflikt med Ryssland).

Flaggstriden (den rena norska flaggan, utan ”sillsalaten” – unionsmarkeringen i övre inre fältet) blev en viktig symbolfråga.

Den framväxande norska borgerligheten hade intresse av handel och goda relationer med Storbritannien. Sverige drog i stället åt Tyskland. Norge krävde att få egna konsulat och motsatte sig att unionens utrikesminister alltid skulle vara svensk.

Huset Bernadottes kungar stretade emot så gott de kunde: Karl XIV Johan, Oscar I, Karl XV och Oscar II. Gustaf V blev kung först efter unionsupplösningen, men som kronprins tillhörde han det militant antinorska lägret och han bekämpade allmän och lika rösträtt.

KRIGSRISK. Den svenska överhetens chauvinistiska

hantering av relationerna drev konflikten till sin spets. Norge genomförde i augusti 1905 en folkomröstning om unionen. Deltagandet var enastående; inte mindre än 85 procent av de röstberättigade röstade, och resultatet var otvetydigt: 368 208 röstade ja, endast 184 röster var för fortsatt union med Sverige. Än en gång var risken för krig överhängande, men den svenska arbetarrörelsen och folket lyckades avstyra krigsplanerna och erkände norrmän-

nens rätt till självständighet – även om man skulle ha föredragit en demokratisk union. Senare samma år upplöstes unionen efter dramatiska förhandlingar i Karlstad, och i Karlstadskonventionen erkände Sverige Norges suveränitet.

Oscar II kände sig personligen förorättad: ”Den revolution som Norges statsråd och stortinget gjort mot sin konung och sitt broderland, genom att bryta besvurna lagars helgd, har gifvit mitt hjärta ett djupt, ja, ett oläkligt sår”, klagade han.

Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting däremot var också medlem i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och devisen ”Rättvisa åt Norge! Fred med Norge!” blev temat för socialdemokratins kampanj under 1905. Kända författare och opinionsbildare från vänster till höger, som Kata Dahlström, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Vilhelm Ekelund och Verner von Heidenstam, uttalade sitt stöd för Norge, eller åtminstone mot varje form av väpnat ingripande. Och Lenin framhöll detta som ett exempel för arbetarrörelsens hantering av nationella konflikter: även om man politiskt arbetar för arbetarklassens enighet över nationsgränserna, måste man erkänna den förtryckta nationens rätt till avskiljande.

Det svenska kungahuset såg Norge som ett lydland. Kung Oscar II ville inte lämna Norge ifrån sig.

PARADOX. Det självständiga Norge var ett föredöme för demokratin i Norden och en symbol för de internationella fredssträvandena och konfliktlösning genom internationell skiljedom. Därför kom Norge att få ansvaret att i enlighet med Alfred Nobels testamente dela ut det årliga priset ”åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Kampen mot den tyska ockupationen under andra världskriget stärkte det nationella medvetandet, och 17 maj 1945 firades den nyvunna friheten som en stor folkfest, vilket den norska dagen förblivit sedan dess. Men efterkrigsstämningarna resulterade också i Norges anslutning till Nato, vilket efter Sovjetunionens sammanbrott paradoxalt har lett fram till dagens deltagande i imperialistiska krig (tillsammans med Sverige). Dock har det norska folket med all rätt varit och förblivit starkt skeptiskt till den (tyskdominerade) europeiska unionen.

Det är bakgrunden till att vi i år firar 17 maj som en stor märkesdag för framåtskridande, suveränitet och demokrati, samtidigt som vi bekämpar dagens krigspolitik. ■ ■ fib 35

Recension.

Ett möte. Essäer.

Milan Kundera Övers. Anna Petronella Foultier Albert Bonniers förlag

Den tjeckiske författaren Milan Kundera tillhörde i sin ungdom kommunistpartiet och spelade en central roll under Pragvåren 1968. Efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien – vilken liksom Vietnamkriget blev en vattendelare inom den progressiva opinionen världen över – tystades han, emigrerade till Frankrike och blev fransk medborgare, berövad sitt tjeckiska medborgarskap.

Detta urval av korta essäer handlar

Arne Ruth talar ut

Minnen Medier Moral Lars Åke Augustsson Carlssons

Lars Åke Augustsson för ett samtal med Arne Ruth, som föddes i Nazityskland 1943 och kom till Sverige, som ”Flyktingbarn med vinstlott”. Han bar tidigt på drömmen att bli journalist och arbetade på flera tidningar och Sveriges Radio, innan han anställdes som kulturredaktör på Expressen och Dagens Nyheter.

När Lars Åke Augustsson åker till Mehedeby för att göra en lång intervju inför Arne Ruths 70-årsdag, hamnar han mitt i ett engagemang för hundratals bulgariska bärplockare. Vardagen fib 36

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

om litteraturen, särskilt romanens formspråk, om bildkonsten och musiken, och om människans existentiella villkor. Stilen är sparsam, kortfattad och pregnant.

Texterna speglar särskilt de centraleuropeiska och frankofona kulturområdena – ett lyft ur den anglosaxiska dominansen i vår kultur – men inte i inskränkt mening. Vi möter den skotske målaren Francis Bacon, den franske romanförfattaren Louis-Fernand Céline, Philip Roth (”den amerikanska erotismens stora historiker”), Guðbergur Bergsson (”en stor europeisk romanförfattare”), Anatole France, Marek Bieńczyk, Josef Škvorecký, Juan Goytisolo, Curzio Malaparte, Gabriel García Márquez och andra författare samt kompositörer som Beethoven, Leoš Janáček och Arnold Schönberg.

Surrealisterna är Kunderas förebilder, medan han föraktar socialrealismen. Det är i kulturens värld han rör sig, inte i de

arbetande klassernas vardag. Men hans iakttagelser är kunniga och träffsäkra, inte minst beträffande den nationella frågan, vare sig det gäller Tjeckien (skillnaden mellan majrevolten i Paris och Pragvåren) eller Martinique (”mångfaldig skärningspunkt, vägkorsning för kontinenter, en liten bit jord där Frankrike, Afrika och Amerika möts”) – eller efterkrigstidens Europa, som här: ”Det nya Europa föddes ur ett gigantiskt nederlag… för första gången blev Europa besegrat, Europa som sådant, hela Europa… av USA på ena sidan och Ryssland på den andra. Befriat och ockuperat.” Bara Jugoslavien befriades av sina egna styrkor, genom sin egen armé av partisaner. ”Det var därför man var tvungen att 1999 bomba serbiska städer under många veckor: för att i efterhand ålägga också denna del av Europa den besegrades ställning. christer lundgren

tar över och författaren inser att det inte räcker med en intervju.

I boken finns återkommande tidsmarkeringar, som: ”Vi tog ställning mot USA-imperialismen från ett globalt rättviseperspektiv”. Som publicist blir han nära vän med Peter Weiss, som talar till hans främlingskap i det alltför oreflekterat svenska, Günter Wallraff som talar till murveln och Hans-Magnus Enzenberger, som talar till den intellektuelle som misstror en sanning så fort den blivit etablerad.

1988 skadas Arne Ruth svårt i en bilolycka, och kommer igen i en förändrad värld. Han ställer frågor och ger nya perspektiv. Han tar stark ställning mot den kinesiska regeringens övergrepp på Himmelska fridens torg 1989, ser Berlinmurens och Sovjetunionens fall. Nya krig på Balkan och Irak, ställer komplicerade frågor, där han med blandade känslor ger sitt stöd till Natos krig i Kosova.

Arne Ruth har gått till grunden med nazismen och sökt problematisering

i fråga efter fråga. Han ser konflikternas historiska bakgrund. Han berättar om sitt privata liv, samt om maktstriderna kring Dagens Nyheter och Expressen.

I boken säger han följande, som jag ser som hans viktigaste lärdom: ”Jag har blivit pacifist på nya premisser på äldre dar. Manifestets ord om `arbetare i alla länder förena er` kan tillämpas på nytt – men inte för att genomföra en kommunistisk världsrevolution utan för att bygga ett solidariskt civilt motstånd underifrån. Jag tror på gränsöverskridande ideella organisationer. Där ingår också intresseorganisationer, som fackföreningsrörelsen. De skulle kunna ge en folklig grund för universella värden. Med riktiga fackföreningar skulle utvecklingen i Ryssland och vad som var Jugoslavien ha sett annorlunda ut. Det var trots allt en fackförening som lyckades knäcka det auktoritära styret i Polen och därmed påskyndade upplösningen av Sovjetväldet.” bror kajsajuntti

Gråkoltarna.

En historia om klasskamp Kalle Holmqvist Notis

På 1730-talet fanns en grupp kal�lad gråkoltarna på Stockholms gator.

De var enkelt klädda, därav namnet, de sjöng och de läste sin Bibel. De var huvudsakligen kvinnor och levde i ett slags egendomsgemenskap, kanske för att efterlikna de första kristna. De trotsade också samhällets krav på fast anställning, något som var grundbulten i det dåtida samhällets sätt att kontrollera de egendomslösa.

Gråkoltarnas livsstil utmanade både kyrka och stat. Eller som Elisabet Nilsdotter hävdade att ”hon lefwer ej under

Förlorade generationer?

Tyskarna och skuldfrågan Barbro Eberan Carlssons

I en serie böcker skildrar författaren nazismen, Hitler och skuldfrågan. I denna fjärde bok i serien diskuterar Barbro Eberan skuldfrågan i fyra generationer: den äldre generationen, den förlorade, den yngre och krigsgenerationens barn.

Finns det viktiga förutsättningar i samhället och i den historiska situationen som gör att de fyra olika generationerna förhåller sig på olika sätt till den tyska skuldfrågan? Jo det menar författaren som i boken jämför generationerna och deras olika inställning till Hitler och nazismen och konstaterar till exempel att den äldre generationen, födda

werdslig, utan under Guds lag, ej heller har hon någon annan konung än Gud.” Sålunda kastades den lilla gruppen i fängelse och dömdes för lösdriveri plus brott mot statskyrkans monopol att tolka Bibeln. Straffen blev hårresande stränga.

De fridsamma kvinnorna for illa i fängelsemiljön, men de vidmakthöll sin kamp fram till att en av dem blev gravid.

Då föll de till föga och tog tillbaka allt inför konsistoriet, eller domkapitlet om man så vill. Var orsaken den att de satte kärleken till det ofödda barnet högre än principerna? Om detta kan man bara spekulera.

Att prästerskapet retade sig på gråkoltarna är enklare att förstå. Undervisningen i den rätta läran gick nämligen inte som planerat. Gråkoltarna gav svar på tal och visade att också fattiga människor kunde sin Bibel och det till och med bättre än prelater som läst både latin och grekiska.

Historien om gråkoltarna kan hämtas ur landets arkivmaterial. Den

»

Det som fattas, och som gör boken rätt ointressant, är ett klassperspektiv.

1871–93 aldrig övervann sitt förakt för Hitler, till skillnad från den förlorade generationen, födda 1893–1914, som i stor utsträckning fascinerades av Hitler och kunde lockas av det socialistiska i hans nationalsocialistiska ideologi.

Visst kan det vara intressant med det slags jämförelse som författaren ägnar bokens inledning åt för att därefter presentera ett antal kända personer från de olika generationerna; politiker, författare, skådespelare, militärer och så vidare i korta essayer som tidigare publicerats i Svenska Dagbladet.

Det som fattas, och som gör boken rätt ointressant, är ett klassperspektiv.

I varje generation dras alla över en kam

har visserligen berättats tidigare, bland annat av Ivar Lo Johansson, men Kalle Holmqvist är en driven skribent. Han har skapat en läsvärd berättelse om detta utbrott av fromhet i det tidiga 1700-talet.

Gråkoltarna förebådar väckelserörelsen som hundra år senare tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetrörelsen kommer att bilda den våg av folkligt motstånd som förvandlar Sverige med demokratiska förtecken. Alltsammans insvept i kaffedoft och protokollprassel.

Varifrån fick kvinnorna sitt mod och sin styrka att konfrontera överhetens ofta brutala repression? Svaret är enkelt och samtidigt komplicerat.

Trots århundraden av vetenskapligt baserade angrepp lever religionen, i det här fallet kristendomen, än i dag i högönsklig välmåga. Att kalla religionen enbart för ett folkets opium ger inte hela sanningen. Det vore att djupt underskatta styrkan och kraften i den fattiges klagan över livets hårda betingelser. . anders norborg

och med några undantag får man klart för sig att alla i en generation påverkades på samma sätt och att de delade synsätt.

Författaren lyfter fram de övre skikten i samhället men säger inget om den arbetarklass och den arbetarrörelse som var nazismens stora motståndare. Självklart är det viktigt att ständigt ta upp frågan om hur nazismen kunde ta makten i Tyskland och få med sig så många i en bestialisk politik. Men diskussionen om ”tyska folkets skuld” som om det finns en skuld som bör delas lika av alla, som om det finns ett enhetligt tyskt folk som agerar utifrån gemensamma förutsättningar – låt vara med vissa generationsskillnader – känns inte fruktbar.

Om diskussionen om skuldfrågan ska leda framåt krävs en analys av maktförhållandena i det tyska samhället: vilka krafter stödde den framväxande fascismen, direkt eller indirekt, vilka var motståndarna och hur såg deras möjligheter ut. Den analysen saknas i Eberans bok. kjersti bosdotter fib 37

RECENSION

Bangladesh i förändringens tid Bo Kramsjö Celanders förlag

Bangladesh har 160 miljoner invånare varav 80 procent på landsbygden och 60 miljoner som lever på mindre än en dollar per dag.

Hur kommer det sig att dessa fattigbönder, som lever i världens bördigaste område med hög ekonomisk tillväxt, ändå får allt mindre att äta? Varför lever biståndsarbetare och NGO-personal så avskilda från folket; de anser sig ”tjäna folket” men lever snarare efter principen ”tjäna på folket”? Hur kommer det sig att det utvecklingsstöd

USA som världspolis Ulf Karlström & Anders Romelsjö Nomen

Ulf Karlström och Anders Romelsjö, författarna till USA som världspolis, är bägge välkända för FIB/Kulturfronts läsare. Redan under Vietnamrörelsen skrev Karlström och Romelsjö studiematerial om USA-imperialismen. Även denna bok bär karaktären av studiematerial. Den griper över en mängd aspekter; valutans och dollarns betydelse som instrument för USAs herravälde, kampen om råvarorna, FNs roll, det militärindustriella komplexets oerhörda inflytande över landets utrikespolitik och hur krigen nu legitimeras med argument som att göra världen säkrare för demokratin och skydda de mänskliga rättigheterna. Det som ibland betecknas som humanitär imperialism. fib 38

»

Tillsammans ger det en annorlunda bild och djupare förståelse för landet. i form av mikrolån, som initierades av biståndsorganisationer som Sida och vars upphovsman belönats med Nobels fredspris, har utvecklats till en lönsam storbank med ockerräntor?

Bo Kramsjö, som har besökt och arbetat i Bangladesh i över 40 år, har till skillnad från praktiskt taget alla ”hjälpare” lärt sig bangla (ett av världens fem, sex största språk) och levt bland människor på landsbygden. Han reflekterar över utvecklingen ur fattigbönders och arbetande människors perspektiv. I korta textstycken beskriver han biståndsarbe-

»

tarnas och ”fattigdomsbekämpningens” hyckleri, tjänsteflickans osynlighet för medelklassen, tegelarbetarnas levnadsförhållanden, moderniseringens verkan på gott och ont, överklassens arrogans och exploatering av de fattiga.

Författaren lyfter fram absurditeter och missvisande statistik, ger goda exempel såväl som otaliga exempel på nyliberalismens misslyckande samt på överklassens arrogans och sociala blindhet.

Han blandar stort och smått, detaljer med allmänna problem. Tillsammans ger det en annorlunda bild och djupare förståelse för landet. Utan Kramsjös perspektiv underifrån är det svårt att se att politiska rörelser – vare sig de är inhemska partier, välmenande NGOs eller biståndsorganisationer – skulle kunna göra något åt alla sociala och ekonomiska problem som radas upp i boken. åke kilander

Boken ger tillräckligt många exempel på att utvecklingen går åt fel håll, att imperialismens makt växer.

Vidare förs en viktig diskussion om imperialismens nya ansikten, Natos nya strategier och hur FN i allt högre grad underordnas USA och Nato.

Det faktum att boken i sin uppställning liknar ett studiematerial, det vill säga mängden av redovisat material och diagram, gör framställningen, enligt min mening, onödigt tungfotad. Analysen av USA-imperialismen får inte tillräckligt stort utrymme. Detta är synd för Karlström och Romelsjö är ovanligt kunniga och inlästa skribenter. Boken tycks ömsom rikta sig till nybörjare ömsom till de pålästa vilket är ett problem. Ändå kan detta inte dölja det faktum att det här är en angelägen bok.

Som ovan nämnts har författarna inte fullt utvecklat analysen om kampen mot imperialism och krig. Men motståndet finns. Så återger de till exempel

Occupy Wall Street-rörelsens manifest och även den mindre kända Bamakoapellens manifest, 2006 (World Social Forum of Alternative som leddes av bland andra Samir Amin).

Boken ger tillräckligt många exempel på att utvecklingen går åt fel håll, att imperialismens makt växer. Kritiken mot de USA-styrda frivilligorganisationernas växande makt i världen är synnerligen värdefull och viktig. Hur så kallat oberoende organisationer verkar genom att underblåsa folkligt missnöje mot regimer som är förhatliga för imperiet. Är även Ukraina ett exempel på just detta? Även om den här boken bitvis är onödigt faktatät i framställningen vilket påverkar läsningen, är den en viktig och nödvändig bok om den amerikanska utrikespolitiken efter 1945 till i dag. jan bergsten

Tove Jansson – arbeta och älska Tuula Karjalainen Övers. Hanna Lahdenperä Norstedts

Denna biografi om Tove Jansson har fått sin undertitel ”arbeta och älska” från det ExLibris hon själv skapade, där ordningsföljden på de båda verben var betydelsefull för henne – arbetet i hennes liv var viktigare än kärleken.

Tove Jansson skulle ha fyllt hundra år i år, vilket med stor sannolikhet bidrar till att boken kommer just nu. Författaren Tuula Karjalainen är konsthistoriker och tonvikten i boken ligger just på bildkonstnären Tove Jansson. Men denna bildkonstnär var också illustratör, serietecknare och författare och de flesta av oss förknippar nog Tove Jansson framför

Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten Åsa Moberg Natur & Kultur

Hur blir atomkraft

kärnkraft? Det handlar om propaganda. Målet är att atomkraften inte ska förknippas med de atombomber som den historiskt skapats för.

1951 tändes den första lampan med kärnkraftsel i USA och atomenergiprogrammet fick en tunn civil förklädnad. Åsa Moberg spekulerar, och jag tror att det är riktigt, om huruvida vetenskapsmännen undermedvetet kanske ville döva sina dåliga samveten för att de

»

Boken ger en god överblick över hela Tove Janssons liv som konstnär …

allt med den underfundiga Muminvärlden och alla de figurer i denna värld som representerade människor i hennes närhet. Men själv betraktade hon sig i första hand som bildkonstnär.

Hon växte upp i ett konstnärshem.

Fadern (Faffan) som var hennes stora konstnärliga förebild, var bildhuggare och modern (Ham), den hon älskade mest i livet, var illustratör och frimärkstecknare. De båda bröderna blev, även de, konstnärer.

Tove Jansson umgicks i kretsen av kulturpersonligheter och förälskade sig både i män och kvinnor. I mitten av femtiotalet träffade hon Tuulikki Pietilä, också hon bildkonstnär, som blev Tove

»

Janssons livskamrat fram till hennes död ett halvt sekel senare.

Tuula Karjalainens biografi om Tove Jansson är inbjudande i sitt utförande och intressant. Den är rikligt illustrerad med målningar, illustrationer och serieteckningar från olika perioder av hennes konstnärskap. Per Olov Jansson, fotograf och bror till Tove, har bidragit med foton till boken.

Boken ger en god överblick över hela Tove Jansson liv som konstnär, vilka hennes konstnärsvänner var, resor hon gjorde till Paris, Marocko och andra platser. Den innehåller analyser av hennes verk som bildkonstnär, likaså av hennes författarskap. Tove Jansson levde ett rikt liv men i relativ fattigdom till dess hon helt slog igenom internationellt med böckerna om Muminvärlden.

Det faktum att boken skrivits av en konsthistoriker, bidrar till att en hel del intressant information som tidigare inte varit så välkänd (den om Tove Janssons måleri) har kommit i dagern. agneta willans

Kärnkraften framställs av förespråkarna som den moderna välplanerade energiformen. I själva verket är det tvärtom. hade skapat atombomben. Och att de därför skapade atomkraften. Hur som helst går det inte att frigöra atomenergin från atombomben. Det betonar Moberg ofta.

Kärnkraften framställs av förespråkarna som den moderna välplanerade energiformen. I själva verket är det tvärtom. Ingen avveckling av dagens svenska reaktorer kan vara forcerad eller förtida. De går ju alla på övertid, precis som reaktorerna i Fukushima och det stora flertalet reaktorer i världen.

Atomkraftens risker diskuteras i media. Men nästan enbart de som är med i atomsvängen tillåts vara experter.

Mycket i media fokuseras på själva kärnkraftverken. Men gruvorna har också

skapat jätteproblem. I Gudrun Utas bok Vi har regn men inte vatten intervjuas representanter för ursprungsfolk om uranbrytning och nukleär verksamhet.

Den kan man läsa som komplement till Moberg.

Mobergs bok är en faktabibel. På gott och ont. Här kan man snabbt hitta många av de viktigaste uppgifterna om försöken att dölja atomkraftens faror.

Det är således ett enormt arbete som ligger till grund för boken. Tyvärr kan den bitvis kännas ganska tungläst, särskilt för dem som är obekanta med ämnet. Det kanske en faktabibel måste vara. olof rydström fib 39

Film.

Om en humanist

»

TEXT hans isaksson

Alla apokalypsens bleka hästar har stormat genom mitt liv, av revolution, svält, devalvering av valutan och terror, epidemier, emigration. Jag har sett massornas stora ideologier växa och sprida sig framför mina ögon.

/Stefan Zweig: Die Welt von Gestern (1942, året för författarens självmord i exil i Brasilien)

W

es Anderson är väl en av ganska få aktiva amerikanska filmskapare i huvudfåran som ännu på sina föreställningar förtjänar en publik som är jämngammal med honom själv. Hans filmiska verkförteckning är kort, och kan därför vara värd att i korthet dras i sin helhet: Han regidebuterade 1996 med den lättfärdiga kriminalkomedin Bottle Rocket.

1998 återkom han med Rushmore – en film om mer eller mindre anständigt erotiska relationer i privatskolemiljö, där den förträfflige skådespelaren Bill Murray som den ena, äldre parten i ett triangeldrama gjorde debut hos Anderson för att senare hänga med i nästan alla hans filmer.

DET VAR GENOM The Royal Tenen-

baums 2001, som Anderson började bli mer allmänt uppskattad bland svensk publik. Filmen handlar inte om kungligheter, utan om en dysfunktionell amerikansk överklassfamilj, vars tre barn kännetecknas av stor begåvning i allt utom att växa upp och få styrsel i sina liv och där den äventyrlige, förfib 40

rymda pappan Royal (Gene Hackman i sitt livs roll) försökte lappa ihop familjen, sitt äktenskap med den promiskuösa hustrun (Anjelica Huston), och framför allt sin ekonomi genom att låtsas vara döende i cancer.

I The Life Aquatic with Steve Zissou (2004) går Anderson och Bill Murray till sjöss i djuphavsforskaren Costeaus fotspår, men filmen lämnar inte familjeproblemen på land (eller hustrun, återigen Anjelica Huston förstås) för den skull, eftersom en knepig son (?) medföljer på resan. Huvudpersonen Steve Zissou har ytterligare skäl att vara deppig, ty hans förre partner har (kanske) nyligen blivit uppäten av en tigerhaj, pengarna är slut och båten angrips av pirater. Liksom Royal i förra filmen försöker Zissou lösa alla problem, återerövra sin son och sin fru, finna den mytiska hajen och socialt komma på fötter.

I 2007 ÅRS FILM , Darjeeling Limited är det återigen tre deprimerade bröder, som vanligt från en intellektuell, återigen problematisk övre medelklassfamilj på tågresa i Indien. De bearbetar sina personliga problem och sina inbördes relationer, grälar, försonas och söker

sin förrymda moder (surprise: Anjelica Huston). Det är oklart huruvida de åstadkommer så mycket annat.

Den fantastiska räven 2009 (efter Roald Dahls bok Fantastic Mr. Fox) var en framgångsrik animerad stop-motion film (jämför Wallace & Gromit) som jag tyvärr inte har sett.

Bill Murray var på Indienresan degraderad till medresenär, ty huvudpersonernas far hade dött året förut, men Murray dyker 2012 upp som olyckligt gift far (fast nu med Frances McDormand) i nästa film: Moonrise Kingdom, där ett par mycket unga och alienerade tonåringar rymmer från sina problematiska familjer och ger sig ut på en naturvandring i New Englands skogsmark. De sover i pojkens scouttält och utvecklar ett slags idealiskt familjeliv, i likhet med föräldrarnas utan sex. Paret möter på vägen som vanligt en massa omedvetet festliga bifigurer innan de lyckligen återförenas med sina familjer. ÄVEN OM ANDERSON förnekar att han

driver några teser eller temata får man således lätt motsatt uppfattning: amerikanska familjer med massor av ångest och som fungerar dåligt, vilket framför allt fadern ser till – vare sig han är näreller frånvarande.

Om man enbart läser ovanstående miniresuméer skulle man kunna tro att vi har att göra med en arvtagare till Ingmar Bergman, men som gör barntillåtna filmer, varifrån öppet sex och religionsgrubbel av kommersiella skäl är bannlysta. En likhet dem emellan är att båda har haft turen och skicklighet att från början samla ett stall av klyftiga och attraktiva skådespelare, som

på okänd mark

M. Gustave (spelad av Ralph Fiennes) och Zero (spelad av Tony Revolori) i The Grand Budapest Hotel.

synbarligen av egen drift fortsätter att medarbeta. Men vår svenske dämonregissör är definitivt ingen inspiratör till Anderson, även om det är samma intellektuella övre medelklass som står i fokus. Han nämner i stället som föredömen François Truffaut, Louis Malle, Satyajit Ray, John Huston, Mike Nichols, Hal Ashby, Stanley Kubrick, Orson Welles, och Roman Polanski.

ANDERSON HAR ett par särdrag, som fördelaktigt skiljer ut honom: hans gestalter bygger på en putsad fasad och det

primitiva kaos som råder därunder. Men realismen tänjs ut lagom en bit bortom verkligheten och påminner stundom om Monty Pythons Life of Brian, där en historisk ”Jesus” får en kort, totalt ovidkommande åktur i ett rymdskepp med några marsianer, för att strax utan vidare kommentarer släppas ned i handlingen igen. Besläktat härmed är hans diskreta, ”skämtfria humor”. Det förekommer i hans filmer inte några dräpande repliker som lockar till gapflabb – men även den måttligt uppmärksamme noterar, liksom en recensent, ”närvaron av en

konstant, fjäderlätt absurditet som uppfyller en med ett långdraget, skönt frisslande fniss”. Skämten är aldrig medvetna och verbala utan ofta visuella.

INFÖR SIN senaste film The Grand

Budapest Hotel tycks Anderson dock ha känt att det vore dags att åtminstone för en stund lämna den nutida amerikanska medelklassfamiljens omedvetet komiska, men ändå begränsade område och, annat än som turist, försöka ge sig ut i Europas historia. Inspirationen till The Grand Budapest Hotel har Anderson enligt fib 41

FILM En hisspojke (Paul Schlase), Zero (Revolori), Madame D (Tilda Swinton) och M. Gustave (Fiennes) åker hiss tillsammans.

utsago hämtat från den humanistiske tyske exilförfattaren Stefan Zweigs noveller från slutet av trettiotalet.

DEN NYA FILMEN börjar 1985, med en

åldrande författare som berättar om sitt möte 1968 med den mycket lika åldrade, mycket ensamme Zero Moustafa, innehavare av ett nedgånget hotell i den fiktiva (Folk-?)republiken Zubrowka, en gång ett hertigdöme i ett avlägset hörn av det som en gång var det Österrikiskungerska imperiet. Zero berättar om hur han steg från ödmjuk lobbypojke till ägare av hotellet. Hans historia börjar 1932, året före nazisternas maktövertagande. Grand Budapest Hotel var då ett av Europas mest exklusiva och eleganta resmål. Dess concierge är den briljante och svårt parfymerade Gustave H. som fyller alla de behov som hotellets stamgäster kan tänka sig, i synnerhet de mycket gamla, rika och blonda kvinnornas. Den polerade underklassaren Gustaves mest hängivna klient är den 84-åriga grevinnan, madame D. Hennes plötsliga död utlöser ett drama, där hotellet (ägt av liket) och den ovärderliga målningen Pojken med äpplena står fib 42

i centrum. Gustave H. och efterhand hans skyddsling, flyktingpojken Zero berörs, genom att Gustave, som tack för sina (mest sexuella) tjänster, får ärva rubbet. Arvsdramat utspelas mot bakgrund av den politiska turbulensen – mycket diffust skildrad – i Centraleuropa och mot bakgrund av rasismen, repressionen och krigshotet. Bröstarvingarna, en ohygglig trio av döttrar och en girig, beräknande fascistoid son Dmitri, hans mycket våldsbenägne torped Jopling samt butlern och Madame D:s advokat står för den mörka sidan.

DEN ÅLDRADE ZEROS berättelse slutar med att uniformerade trupper invaderar Zubrovka, den humane Gustave blir skjuten utanför bild och Zero ärver så småningom målning och hotell tillsammans med sin älskade konditorlärling Agatha som hade ett födelsemärke i form av Mexiko på kinden. Agatha dör snart i barnsäng och Zero lever vidare utan entusiasm som ett slags vänlig zombie.

Bill Murray är i denna film prominent medlem i The Society of Crossed Keys, en osannolik sammanslutning av concierger på världens stora hotell, som en

kort stund hjälper Gustave och Zero att fly undan den så kallade rättvisan.

Anderson säger att: ”Skälet till att jag ville engagera mig (i andra världskriget) är att dessa händelser i Europa fortfarande står i centrum för våra liv”.

Man kan tycka att denna motivering har vunnit i styrka sedan filmens premiär. Men historisk och social tyngd är, trots Andersons eventuella ambitioner, inte direkt hans bästa ämne. Liksom förlagan Zweig är han en humanist som försöker vara kosmopolitisk men han har inte Zweigs självupplevda svärta och kunskap. Om man försöker se hans film, som om den verkligen handlat om centrala Europa mellan krigen, ger man snart upp. Man övergår visligen till att avnjuta den som fjäderlätt komedi med turistiska inslag, med drag av Allå, allå - emliga armén! med mustascher och skärmmössor (och med en liten sorgkant, om man är på det humöret).

FAST, ÄVEN NÄR Wes Anderson inte lyckas och också om man inte köper hans daterade humanism, är han en filmskapare som jag inte gärna missar. ■ ■

Ur Staffans Stollar år 1966.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­ skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

STAFFAN LINDÉN

1926–2000 Skämttecknare, bokillustratör, författare och lärare. Verkade från 1950-talet som kommenterande tecknare i bland annat MorgonBladet 1957–58, Svenska Dagbladet 1958–72 och Röster i Radio-TV 1961–76.

Under rubriken Staffans Stollar tecknade han från 1972 regelbundet på Expressens ledarsida.

Under samma titel utgav han 1957–88 en årsbok med samlade egna teckningar. fib 43

Skriftställning.

DAUMIER TILL EXEMPEL TEXT jan myrdal

Jan Myrdal lyfter fram Honoré Daumiers bildskapande på 1800-talet.

Daumier, vars verk nyligen ställdes ut i London, är ett exempel på en konstnär kommen ur underklassen som skapade konst som var politiskt medvetandegörande. De akademiska experterna hindras dock av sin klassfärgade syn från att se dessa sammanhang.

M

ellan 26 oktober 2013 och 28 januari 2014 visade Royal Academy of Arts i London en stor utställning av Honoré Daumier (1808–1879) i London. Den mycket rika utställningskatalogen kommer för nutida läsare att bidra till förståelse av denna konstnär som med sina väl 4 000 litografier och 1 000 träsnitt och ännu bevarade 1 000 teckningar, 500 målningar och nästan 100 skulpturer sedan sin död i relativ officiell undanskymdhet blivit alltmer och mer bestämmande för synen på det europeiska artonhundratalets konst – och politik.

DET VIKTIGA med denna utställning

och dess katalog är alltså att den för den nuvarande publiken belägger helheten i Daumiers konstnärliga arbete, (förra gången detta skedde var såvitt jag minns 1934 på Musée de l’Orangerie i Paris) alltså inte bara de så kallat ”satiriska” litografierna i La Caricature (1830–1835) och därefter framför allt från 1832 i Charivari utan även från det som är bevarat av hans skulptur, teckningar och

Vilken publik finansierade Daumier? fib 44

viktiga måleri. Det är alltså en katalog att skaffa in. Till sig själv om man har råd eller till närmaste folkbibliotek. (Jag ser att i noterna hänvisas också mycket korrekt till min ”Fem år av frihet”.)

MÄRK ATT JAG utgår från Honoré Daumiers storhet. Just för att han som konstnär verkade som politiskt medvetandegörande bildskapare (eller som han uttryckte det ”il faut être de son temps”, man måste vara av sin tid) fungerar hans bilder i dag inte bara konstnärligt/ estetiskt i allmänhet utan politiskt och socialt tydliggörande. Visst kan man tydligt känna igen samhällssynen i hans bildvärld. Han var själv ”peuple”, folk (underklass skulle Jonas Love Almqvist sagt). En från 1830 års resning. För honom som för Jules Michelet (1798 – 1874) var det också folket och dess republik mot bourgeoisien, krämarna, med polis, domare, kyrka och monarker. Socialist?

Visst, i den tidens mening som kamraterna i La Caricature, J. J. Grandville (1803–1847) och Charles-Joseph Traviès (1804–1859) och liksom dem påverkad av Charles Fouriers uppmaning

Med en charge avslöjar Daumier den anpassligt reaktionäre Charles Malo François Lameths verkliga karaktär.

”L’imagination au pouvoir” (fantasien till makten) i sin konst. I detta är Daumiers bilder oss mer samtida än de flesta av de bourgeoisiens franska konstnärers vilka då hyllades i de årliga salongerna – och de nutida konstnärers vilkas värde bestämts av konsthandlarmaffian. Trots det till synes kaleidoskopiskt växlande nyhetsflödet lever vi och Daumier ännu inom samma långa sammanhang.

NÄR DETTA är skrivet är det dock viktigt att påpeka att denna utmärkta volym därför också avslöjar den rådande officiella och akademiska konsthistoriens, eller som det nu heter ”konstvetenskapens”, svaghet och otillräcklighet.

De stora experter vilka skriver texterna i boken är kunniga. De redovisar i detalj också sådant som förlagor och påverkningar; hur Daumier utnyttjar och roat i sitt bildskapande kommenterar då kända och klassiska konstverk. Men denna deras akademiska expertis hämmas av den akademism som stängt dem inne i en klassmässig snävsyn vilken hindrar dem att se sammanhang. Samtidigt

som det alltså är viktigt att läsa dem, att utnyttja deras kunnighet, för en bättre förståelse av i detta fall Daumier, är det viktigt att lyfta fram och belysa denna typiska akademiska begränsning.

Eduard Papet, chefskurator för Musée d’Orsay i Paris skriver intressant och kunnigt om Daumiers små skulpturer. Han nämner att de användes ”som modeller för tjugofyraåringens litografier”. Det är sant men dock inte sant. Den verkliga historien är intressantare och viktigare. År 1832 var Honoré Daumier en i det gäng då unga konstnärer vilka arbetade åt Charles Philipon i dennes La Caricature för att med bild som vapen avslöja, undergräva och om möjligt bidra till att störta denna Ludvig Filips bankirmonarki (vilken ju ännu trots alla formförändringar består i den så kallat socialistiske presidenten Hollandes franska republik). Eduard Papet förmår inte inse att det är i denna grupp Daumier formellt utvecklas och att han når sin konstnärliga storhet och särart just genom att i kollektivet fullfölja ett gemensamt program.

I LA CARICATURE nr 78, 26.4.1832 skrev Philipon: ”La Caricature lovade på sin tid prenumeranterna ett galleri av justemilieus berömdheter där likheterna, grundligt studerade dessutom skulle äga denna energiska karaktär, detta burleska drag som är känt under namnet charge.”

Han gjorde det till Daumiers ondskefullt avslöjande porträtt av Ch. De Lameth.

(Se 5 år av frihet, s. 109.) Sättet att teckna är ”chargens”, (anfallets) alltså språnget från karikatyr (formförvridning) till det Hogarth kallade character (blottläggning av det inre och typiska). Philipon fortsätter: ”Eftersom La Caricature är van att med det som tidningen publicerar skapa alla tänkbara förutsättningar för framgång, har tidningen skjutit något på genomförandet av denna plan, ty den har låtit skulptera modeller. Efter dessa modeller i lera har teckningarna sedan utförts.” Gången var att gruppens/

Philipons politiska avsikt konstnärligt förverkligades genom att den till miniatyrporträttör utbildade Grandville från deputeradekammaren tecknade av dessa personer. Sedan formade Daumier efter hans teckningar små karaktärsladdade skulpturer vilka sedan som förlagor användes av hela gruppen La Caricatures tecknare. Det förklarar varför Charles-Joseph Traviès – och flera andra – i La Caricature publicerade så ”typiskt daumierska” charger av de politiska motståndarna och varför de avbildade figurerna till synes är utbytbara och desamma i konstnärernas blad.

VARFÖR KAN DE akademiska konst-

vetenskapsmännen/kvinnorna inte förstå detta? Svaret är som Sherlock Holmes skulle sagt blott alltför enkelt. De har inte kunnat se det. Jag vet ty jag och Gun Kessle hade hela La Caricature från första prospekt till sista nummer, alla bilder och all text, samman med vad som kallas tête de collection av ”Charivari” 1832–1837, hela. I en mycket pressad ekonomisk situation tvangs jag vända mig till Jarndyce i London för en eventuell försäljning. De kunde erbjuda ett mycket högt pris då det fanns ytterligt få sådana kompletta samlingar i privat hand. Men de sade hederligt att de inte kunde garantera att en köpare inte slaktade volymerna. Ty på konstmarknaden har blad av Daumier stigit och stigit och börjar nu nå himmelska höjder. Alltså rycks de ut ur La Caricature och klipps ut ur Charivari.

De flesta andra konstnärers blad (med undantag av Grandvilles som nu börjat stiga lite och – kanske – Traviès’) blir blott makulatur samman med alla texter.

Därmed osynliggörs sammanhangen.

(Denna samling har genom Henning Mankells hjälp nu kunnat placeras i Jan Myrdalbiblioteket.)

Eduard Papet är såväl sympatisk som kunnig och borde som chefskurator för Musée d’Orsay ha tillgång till de kompletta samlingar av ”la Caricature” och ”Charivari” som jag vet finns på

»

Akademismen är också i detta kunnandets och därmed den verkliga vetenskapens fiende.

Bibliotheque nationale de France i Paris men som akademisk konstvetare förmår han inte ta till sig detta utan drivs i stället till att omvandla konstkrämarnas verksamhet till ideologisk konstvetenskap. Tyvärr.

DEN AKADEMISKE formade borgerlige konstvetaren frågar sig heller inte ”från vem till vilka?” Honoré Daumier publicerade sig 1830–1835 i den La Caricature som formades av och riktade sig till ”det unga Frankrike” av 1830. När han mer än en generation senare publicerade sig i ”Charivari” var publiken av viss annan karaktär.

I skräplådan till ett antikvariat i Pau, huvudorten i departementet Pyrénées-Atlantiques hittade Gun Kessle och jag en bunt Charivari adresserade till Madame la Baronne James de Rothschild (1805–1886). Hon var en av de rikaste kvinnorna i Frankrike, vacker därtill och konstsamlare. Det var väl tjänstfolket som sålt dem när hon var tillbaka i Paris för säsongen.

Den bildade Charivari-prenumeranten Betty de Rotschild tillhörde den publik som möjliggjorde Daumiers existens (och hennes skönhet var därtill sådan att Heinrich Heine skrev dikt om den). Men hon tillhörde inte ”le menu peuple”, det småfolk från vilket Daumier kom och för vilket hans bilder nu talar till oss. Denna dikotymi förmår den akademiske konstvetaren på grund av sina klassmässiga skygglappar inte se och ta ställning till.

Akademismen är också i detta kunnandets och därmed den verkliga vetenskapens fiende. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

BROTT OCH STRAFF

J

TEXT per åberg

ag har just kommit tillbaka från en minisemester i Berlin. En trevlig och fängslande stad med mycket att se. Det är en nybyggd stad.

Hyreshus, offentliga byggnader, fursteslott och privatpalats, inget är äldre än cirka 65 år, högst. Många är uppförda så att de ska efterlikna de ursprungliga byggnader som stod på platsen, så de små informativa plaketter som man hittar här och där behövs som påminnelser om att hela Berlins tidigare existerande bebyggelse fullständigt förstördes i andra världskrigets slutskede. Utan dessa påminnelser skulle man när man vandrar på stadens gator nog kunna förtränga det faktum att många större tyska städer mellan 1943 och 1945 utsattes för intensiva bombningar av en omfattning som världen dittills inte hade upplevt. Berlinarna har lappat och lagat och återuppbyggt sedan krigsslutet och de håller fortfarande på.

NAZISTREGERINGEN i Tyskland satte igång andra världskriget och fruktansvärda grymheter begicks både under det tyska fälttåget i öster, då särskilt civilbefolkningen i Polen och Sovjetunionen drabbades, och under den systematiska förintelsen av judar, romer, homosexuella och andra avvikande.

Tyskland blev genom dessa ogärningar självt skuld till den katastrofala förstörelse som drabbade landet och dess befolkning. Det är i varje fall det officiella budskapet till dagens människor och det står att läsa på alla plaketter och minnestavlor i Berlin. Det upprepas överallt att ansvaret för den enorma förstörelsen vilar endast på Tyskland och dess dåvarande ledare, inte på någon annan. Det är på sätt och fib 46

»

Övergrepp mot civilbefolkningen har ägt rum både före och efter andra världskriget.

vis en tilltalande tanke; de nazistiska brotten har fått sitt straff.

Men de som utförde bombningarna då? Har inte de något ansvar? Jo, det är klart att de har. De som utsatte den försvarslösa civilbefolkningen för skoningslösa bombardemang som dödade hundratusentals människor och åstadkom enorm förstörelse har givetvis ett ansvar för vad de gjorde. Få talar om detta och ingen har ställts till svars för dem. Den rådande meningen är att de tyska förbrytelserna rättfärdigade bombningarna och det tyska flygvapnet hade också urskillningslöst bombat civila mål i England i början av kriget.

Vid denna tid fanns inte någon konventionstext som reglerade civilbefolkningens ställning, av den anledningen att man inte kunnat föreställa sig att någon krigförande part skulle rikta så förödande angrepp mot civila. Redan då förbjöd emellertid den oskrivna folkrätten sådana angrepp.

EFTER KRIGET utformades den fjärde

Genèvekonventionen för att stärka det folkrättsliga skyddet för civilbefolkningen och antogs under stor enighet. Nu finns det klart utsagt att civilbefolkning och civil egendom alltid ska respekteras och skyddas och att de stridande endast får rikta sina operationer mot militära mål. Våldshandlingar och vedergäll-

ningar mot civila är förbjudna. Reglerna omfattar även civil egendom samt kulturella och religiösa byggnader.

Men finns det inte möjlighet att göra undantag från förbudet när man har att göra med särskilt vidriga regimer? Nej, det gör det inte. Bombningar som drabbar civila är och förblir förbjudna och ska betraktas som grova krigsförbrytelser. Konventionens förbud är absolut. ÖVERGREPP MOT civilbefolkningen har ägt rum både före och efter andra världskriget. De senaste exemplen, Jugoslavien, Libyen och Gaza för att nämna några, är inte avlägsna i tiden. De förses som regel med en motivering av innebörden att de har varit nödvändiga därför att den regim man bekämpade var av värsta slag och det gällde att ta till alla medel för att bli kvitt den. Sådana argument är helt missriktade – det finns ingen omständighet som kan tillåta avsteg från förbudet mot angrepp på civila mål. Vi måste, så gott vi kan, hjälpa till att upprätthålla respekten för Genèvekonventionen genom att påtala varje övergrepp mot civila och framhålla att det strider mot folkrätten oavsett vilken misshaglig regim som det riktar sig emot. Endast så kan vi hoppas att antalet sådana övergrepp begränsas; att tro att de ska upphöra helt är nog att hoppas för mycket.

Det kan tilläggas att flertalet historiker idag anser att de allierades bombningar av tyska städer var militärt verkningslösa och snarast stärkte befolkningens motståndsvilja. ■ ■

Per Åberg. Jurist i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna.

Hemsida: tffr.org

Medlem.

Folket i Bild/Kulturfronts stämma valde Torbjörn Wikland till ny ansvarig utgivare för tidningen

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Eva Wernlid

MEDARBETARE:

Torbjörn Wikland, ny ordförande för föreningen Folket i Bild/Kulturfront.

Nästa hela styrelsen samlad: Sisela Björnsson, Pie Blume, Arne Andersson, Britta Ring, Torbjörn Wikland, Bror

Kajsajuntti, Oda Hodlekve, Gunnar Johansson, Anders Romelsjö, Ingvar Erlandsson och Kenneth Lundgren.

Eva Wernlid, Peo Österholm, Hillevi Nagel, Arne Andersson, Mare Toomingas, Mats Lustig, Elinor Karlsson, Sisela Björnsson, Peo Österholm, Maria Lindberg, Johanna Lundqvist, Magnus Zackariasson, Tzenko Stoyanov, Ulf Karlström, Anders Romelsjö, Christer Lundgren, Bror Kajsajuntti, Anders Norborg, Kjersti Bosdotter, Åke Kilander, Jan Bergsten, Agneta Willans, Olof Rydström, Hans Isaksson, Staffan Lindén, Jan Myrdal, Per Åberg, Hans Lindström

Prenumerera!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera Nästa nummer kommer 12 juni. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Stefan Ljung.

LAYOUT: Björn Folke Johansson.

KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Solveig Giambanco, Oda

Hodlekve, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm, Britta Ring, Anders Romelsjö.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se