FiB06_07-2012

17 LOKAL KAMP

LINJE

THOMAS OLSSON Intervju om rättsrötan SOMALY MAM Slåss mot sexslaveriet HANS ROSLING Rosig världsbild risas Folketibildsex/sju201265 kr

Red. Sluta längta – börja kämpa!

NU ÄR DET SOMMAR i Sverige. Möjligen en

tid för vila och rekreation. En tid för reflektion. Inspiration. Med hopp om att ni blir inspirerade har vi valt att lyfta fram den lokala kamp som pågår på olika håll runt om i Sverige under vinjetten – Lokal kamp. Följ med till Stockholms södra förorter längs tunnelbanelinje 17 och ta del av nätverksarbetet som pågår när många människor med olika bakgrund och olika synsätt arbetar tillsammans för att ta tillbaka makten över sina bostadsområden. Eller som Per Pluschke, en av medgrundarna till nätverket Linje 17, säger: – Vi ville bryta ner det politiska till praktik och skapa ett nätverk för folk som bor i det här området och som vill göra något med sina grannar.

FORTSÄTT SEDAN norrut till 150-årsfirande

Sandviken och se samhället genom den lokala arbetarskildraren Bernt-Olov Anderssons ögon. Att ge en motbild till maktens officiella historieskrivning och lyfta fram det slitsamma arbetet och den hårda kampen för rättigheter i sina egna hemtrakter är ett annat – och viktigt – sätt att kämpa lokalt.

Res vidare till Norrbotten och Luleåstadsdelen Hertsön, ett miljonprogramsområde där flera eldsjälar är engagerade i Community theatre-projektet Hertsö Happening. På scenen synliggörs allas vårt behov av gemenskap och sammanhållning. Det är DET vi längtar efter. Teater som lokal kamp hjälper oss att få syn på det som är försvunnet – solidariteten. Men den väcker också hoppet om att kunna återvinna den.

Alla dessa lokala hjältar kämpar i det tysta för en bättre värld. Hur kämpar du?

Skriv till red@fib.se och berätta.

NJUT AV det extratjocka sommarnumret

och ha en skön och inspirerande sommar!

stefan ljung, redaktör fib 2

INNEHÅLL

55

Månadens SATIRARKIVET.SE

4

Sverigebilden

5

Noterat

6

Festivalguide

21

Martin&Johan

22

Palestina

34

Stick&Klipp

58

Film

62

Recensioner

68

Skriftställning

70

Rätt&Rådligt

71

Medlem

28

12

Dokument. TURKMENISTAN. Centralasiatiska Turkmenistan tilldrar sig stort internationellt säkerhetspolitiskt intresse.

36

Kambodja. MÄNNISKOHANDEL. Somaly Mam, vinnare av Global Friends Award, har räddat tusentals flickor ur sexslaveri.

RÄTTELSE. Redaktören beklagar – med skammens rodnad på kinderna – misstaget på föregående nummers omslag. ODYSSÉ skulle det självklart stå, inget annat.

Krönika.

18

Dimridåer om arbetslösheten FREDRIK REINFELDTS uttalande att vi inte har

någon massarbetslöshet ”om man ser till etniska svenskar mitt i livet” är riktigt, riktigt vidrigt. Det var ju inte bara något som slant ur honom. Det visar också vad regeringen kan vara beredd till för att vinna nästa val. Det går ju inte så bra för alliansen just nu. Förutom att fiska efter röster i grumligt vatten och göda på invandrarföraktet utsår han split mellan människor som egentligen har gemensamma intressen.

Intervju. THOMAS OLSSON. Advokaten som försvarat Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien slår också vakt om allas likhet inför lagen i Sverige.

50 Novell. HARÖRA. Årets sommarnovell i FiB/K. Skriven av Håkan Ågren och illustrerad av Axel Hugmark.

UTTALANDET HAR UTLÖST många syrliga

kommentarer och skapat en ny genre (”om man ser till de friska har vi inga sjuka” etcetera). Men jag har inte sett någon påpeka att det Reinfeldt säger bygger på en myt, nämligen att full sysselsättning skulle vara ett mål för den ekonomiska politiken. Vi vill ju gärna tro att de som har makten vill oss väl.

Anders Borg, finansminister i den reinfeldtska ministären, har vid upprepade tillfällen diskuterat kring vilken nivå arbetslösheten bör ligga på för att vi inte ska drabbas av inflation, höga räntor och annat elände. Ska den vara 5, 6 eller 7 procent av arbetskraften?

Det här kallas ”jämviktsarbetslöshet” eller NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate-ofUnemployment) och har avkastat kilometervis med skrifter alltsedan Milton Friedman och Chicago-skolan lanserade begreppet.

Tanken är i korthet att om alla har jobb sticker löner och andra kostnader i höjden.

DET HÄR FÅR ju konsekvenser. För det är inte

14 8

Lokal kamp. LINJE 17. Att kämpa tillsammans

– det är en grundpelare för nätverket Linje 17, som förenar människor av olika bakgrund i södra Stockholm.

Lokal kamp. HERTSÖ HAPPENING. Gemenskapens teater sätter fokus på vad vi längtar efter.

i första hand de med utbildning, goda kunskaper i svenska och arbetslivserfarenhet som drabbas när arbetsgivarna kan välja och vraka bland de sökande. Och på köpet pekas de nu ut som arbetsskygga och tärande och ska disciplineras genom coachning, fas3 och flitigt cv-skrivande så att vi andra, ”etniska svenskar mitt i livet”, inte ska behöva oroa oss för räntorna på våra bolån. Det är, som sagt, riktigt, riktigt vidrigt. tom carlson FAKTA. Arbetslösheten i april var enligt SCB 7,8 procent eller 390 000 personer. Av dem var närmare hälften (153 000) mellan 15 och 24 år.

fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib 4

FiB-noterat.

»

ILLUSTRATION mare toomingas

Problemet är att allt i grunden bygger på ett tomt löfte. Det räcker med att tillräckligt många kunder samtidigt ställer den förbjudna frågan: ”Kan jag få mina pengar?” för att sänka vilken bank som helst.

Skogsstyrelsens nya motto: Goddag yxskaft.

/Andreas Cervenka, SvD Näringsliv

NATO – freds- eller krigsorganisation?

Reinfeldt, Bildt & Enström framställer i SvD (21/5) att ett nytt positivt Nato växt fram och vill Sverige närma sig Nato ännu mer.

Efter Sovjets sammanbrott 1991 har antalet medlemsländer mer än fördubblats till 28. Nato:s roll är ofta svårt att särskilja från Nato-EU-samarbetet då 21 EU-stater är med i Nato.

Verksamhetsområdet har utvidgats kraftigt. Vid Nato-toppmötet 2010 antogs den 7:e strategin ”Nato 2020” Enligt vilken Nato ska kunna ingripa mot ”instabilitet, inkluderande framväxande av extremism, terrorism och transnationella illegala aktiviteter som smuggling av vapen, människor och narkotika“, slå tillbaka anfall mot ”vitala kommunikations-, transport- och transitvägar som internationell handel, energisäkerheten och välståndet är beroende av“ samt engagera sig i miljöfrågor. Ett stort problem är att uppgifterna definieras främst av USA, världens i särklass mest aggressiva stat efter 1945, och att Nato:s insatser visat sig kränka folkrätt, nationellt självbestämmanderätt ibland utifrån tunt FNmandat som överskrids kraftigt. Reinfeldt med flera framställer Afghanistankriget som framgångsrik, men det är ett

brutalt folkrättsvidrigt krig där svenska soldater strider under ledning av Nato.

Libyen är ett skrämmande exempel. FN-resolutionen 1973 mar 2011 där Kina och Ryssland lade ned sina röster bygger på tanken att FN har rätt att skydda” (responsibility to protect, R2P) en befolkningsgrupp i vissa lägen och att detta väger mer än hänsyn till ett lands suveränitet. Enligt FN-stadgan är huvudprincipen att FN och enskilda stater inte får gå in i andra länder. Nato ignorerade helt resolutionens klara begränsning. Specialstyrkor från USA, Storbritannien stödde rebellerna på marken Flera tusen bombanfall utfördes, ej sällan mot civila mål, och sannolikt dödades många tusen människor. Sverige bidrog med att skicka flygplan.

De så kallade rebellerna dödade Gadaffi, i stället för att låta ställa honom inför internationella brottsmålsdomstolen, ICC, dit också i så fall rebellerna och Nato borde ha kallats. Från Libyen har sedan människorättsorganisationer rapporterat om brutala övergrepp och tortyr av rebellerna, en grupp utan demokratisk förankring.

Mot Nato – för en fredligare värld!

ULF KARLSTRÖM OCH ANDERS ROMELSJÖ fib 5

Festivalguide.

Var: Norrbotten – Pajala Vad: Teater: Kronbruden Arrangör: Norrbottenteatern norrbottenteatern.se Var: Västergötland – Nossebro Vad: Midsommarfest När: 20–23 juni Arrangör: Kulturföreningen Besättningen i Nossebro Medverkande: Långfinger, Bockstensmännen, Humörsvängningar, Val Venosta. facebook.com/events/109987589120243/

Var: Blekinge – Karlshamn Vad: Teater: Narnia När: 30 juni – 24 juli Arrangör: Teatersmedjan Medverkande: Andreas Pettersson, Anna Melander, Anna Olsson, Annie Gryth m fl. teatersmedjan.se/sommar

Var: Skåne – Kullaberg Vad: Teater: Stormen När: 11 juli – 12 augusti Arrangör: Krapperup sommarteater Medverkande: Jens Olsson, Agnes Persson, Peter Bergared, Pia Oscarsson m fl. sommarteaterpakrapperup.se

fib 6

Var: Jämtland – Döda fallet Vad: Teater: Flykten till Ravundbergen När: 22 juni – 22 juli Arrangör: Teater Oberon, Ragunda Amatörteatersällskap m fl.

Medverkande: Ingmar Virta, Kim Anderzon, Mikael Rahm, Kajsa Linderholm dodafallet.nu

Var: Öland – Mörbylånga Vad: Reggaefestival När: 13–14 juli Arrangör: Öland Roots Medverkande: Etzia, Serengeti, Syster Sol m fl olandroots.com

Karta: Stig Söderlind

Var: Västerbotten – Skellefteå Vad: Teater: Tre kärlekar När: 19 juni – 15 juli Arrangör: Västerbottenteatern Medverkande: Tio skådespelare och tio amatörer vasterbottenteatern.se

Var: Ångermanland – Näsåker Vad: Urkult folk-och världsmusikfestival När: 2–4 augusti Arrangör: Urkult Medverkande: Laleh, Träd, Gräs och Stenar, Loney Dear, Väsen m fl urkult.se

Var: Hälsingland – Ljusdal Vad: Visfestival När: 6–7 juli Arrangör: Humla kulturförening.

Medverkande: Miss Li, Toni Holgersson, Dan Viktor & KG Malm, Anders F Rönnblom Band, Clara Sagström m fl. humlakultur.se/humlavisfestival

Var: Östergötland – Gunnebo Vad: Teater: Ladykillers När: 11 juli – 12 augusti Arrangör: Gunnebo sommarteater Medverkande: Claes Malmberg, Ulla Skoog, Ola Forssmed, Stefan Ljungkvist, m fl gunneboslott.se

Var: Gotland – Roma Vad: Teater: Othello När: 20 juni – 12 augusti Arrangör: Romateatern Medverkande: Allan Svensson, Peter Gardiner m fl. romateatern.se

Var: Dalarna – Bingsjö Vad: Spelmansstämma När: 4 juli Arrangör: Dalarnas Spelmansförbund m fl Medverkande: Peo Österholm m fl

Var: Uppland – Vendel Vad: Spelmansstämma: Vendelstämman När: 22 juli Arrangör: Vendelbygden Medverkande: vendel.se

Var: Uppland – Runö Vad: Runös Röda Kulturfestival När: 10-12 augusti Arrangör: Runö Kursgård Medverkande: Jenny Wrangborg, Asta Kask, Robert Nyberg, Göran Greider, Elisabeth Ohlson Wallin, m.fl runo.se

Var: Södermanland – Nävekvarn Vad: Festival Decimal: Musik och poesi När: 9 juni Arrangör: Kulturföreningen Decimal Medverkande: Sanna Carlstedt, Loke Nyberg, Dristig & Drabanterna, Armborst & Tulpaner, Mama Viol m fl facebook.com/ events/319057784810326/

Var: Dalarna – Ludvika Vad: Dan Anderssonveckan. Musik, poesi, vandringar, berättarkvällar, seminarier mm När: 28 juli-5 augusti Arrangör: Dan Anderssonsällskapet, Skattlösbergs bygdegille m fl Medverkande: Marcus Birro, Emma Broberg, Ove Frid, Heidi Baier, Staffan Hellstrand, Lena Willemark, Göran Greider, Nils Holmdal, mfl. dananderssonveckan.se

fib 7

Lokalkamp.

Lite snack och

Linje 17-paraden arrangerades bland annat för att visa att man tillsammans kan få saker att hända.

föll bomberna i strid ärks av i dag: förstörrastruktur, mänskliga

fib 8

mycket verkstad

För nätverket Linje 17 är handling viktigare än ord. Efter valet 2010 tröttnade Anna Stendin, Per Pluschke och deras kompisar på att se hur deras förort Skarpnäck styrdes av människor som inte bodde i omgivningen. För att kunna påverka sitt område skapade de Linje 17. I dag, två år senare gör nätverket mycket för orterna kring Skarpnäck. Av folket på linje 17 för folket på linje 17.

D

TEXT nichol von schoenberg FOTO eva wernlid

et är onsdagkväll i Skarpnäck, en förort söder om Stockholm. I kollektivhuset Tre Portars matsal håller ett fyrtiotal personer på att avsluta sin middag. Det har varit ”öppet matlag” med pannkakor och soppa. I den färggranna lokalen med blommönstrade tapeter kryllar det av småbarn och deras föräldrar. Lite senare ska nätverket Linje 17 ha sitt stormöte här. Men än så länge är det för stimmigt och det finns fortfarande pannkakor kvar på tallrikarna.

NYTT HOPP. Linje 17 startade i september 2010 med mot-

tot ”lokal organisering, global solidaritet”. Som en motreaktion på valresultatet ville grundarna av nätverket göra något positivt av den i deras ögon sorgliga situationen.

– Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen och vi fick fyra år till med alliansen. Många av oss kände sig hopplösa efter valet. Så vi tänkte ”hur ska vi göra för att få känna oss hoppfulla i våra liv och i vår förort?”, säger Anna Stendin, en av nätverkets grundare.

Resultatet blev Linje 17 som redan på det första stormötet drog över hundra personer. Att så många ville vara med och påverka visade att nätverket kunde bli något betydelsefullt. Namnet tog de från tunnelbanelinje 17:s södra del som sträcker sig från Skärmarbrink till Skarpnäck. Och det är just förorterna på linjen söder om Södermalm som nätverket riktar sig till.

Linje 17 är ett paraply för flera olika grupper som alla engagerar sig för att de boende efter linjen ska få ut det mesta av sina orter. Att det är ett nätverk och inte en förening är ett medvetet val. Genom att hålla det som ett nätverk vill de undvika att folk skräms bort av det ibland byråkratiska föreningslivet. I Linje 17 värdesätter man det praktiska arbetet. På så vis är deras organisation också

»

Det är viktigt att kunna påverka sin omgivning utan partipolitik.

>

fib 9

LOKALKAMP

»

Svensk vapenhandel bidrog till att göda den indonesiska militärapparaten.

Linje 17 – en plantskola i självorganisering.

Ung för 17

Gruppen arbetar med frågor som rör förskolor och skolor. De vill bland annat förbättra skolpersonalens arbetssituation och jobbar med jämställdhet och likabehandling i skolan.

17 SK

17 SK är en sportklubb för alla som vill idrotta utan tävlingsinriktning. Det finns flera olika grupper inom 17 SK.

fib 10

deras styrka. De olika grupperna i nätverket jobbar med allt från att odla lokalt till att motverka rasism och omvandlingar av hyresrätter.

– En av poängerna med hela den här lokalorganiseringen är att vi är som en plantskola i självorganisering. Det finns ett värde i sig i att lära sig göra saker tillsammans, säger Per Pluschke som även han var med och grundade Linje 17.

Han tycker det är viktigt att kunna påverka sin omgivning utan partipolitik.

– Stadsdelsnämnden ser inte ut som vi röstar utan den ser ut som Stockholm röstar och det är en skillnad. Skarpnäck liksom andra förorter röstar på andra sätt men det speglas inte riktigt, säger Per Pluschke.

DELAKTIGHET. Linje 17 hade som mål när de star-

tade att vara delaktiga i utvecklingen av sina orter utan att behöva engagera sig partipolitiskt.

– Vi ville bryta ner det politiska till praktik och skapa ett nätverk för folk som bor i det här området och som vill göra något med sina grannar, säger Per Pluschke.

I dag, snart två år senare, är det just vad Linje 17 arbetar med. Sedan starten har de olika grupperna hunnit med mycket. Ett exempel är Folkodlarna som förra året startade upp en matpark i Skarpnäck. Genom ett medborgarförslag fick de

igenom sin idé och i dag odlas frukt och grönsaker i Indianparken.

I matsalen på Tre Portar närmar sig klockan kvart över sex och de flesta barnfamiljerna har droppat av. En del av barnen har gått till ett annat rum i huset för att pyssla med plakat och vimplar till Linje 17:s parad som går av stapeln om några dagar. Ett tiotal personer sätter sig runt ett bord för att öppna kvällens Linje 17-möte. Ett fat med pannkakor och sylt finns kvar på bordet som ett spår av matlaget.

Efter en snabb presentation av dagens deltagare går man igenom nyheter från respektive grupp.

Metim Kocman, en man i 30-årsåldern har varit med i Linje 17 i ett år och engagerar sig just nu i 17 SK, nätverkets sportklubb. Han berättar om de olika grupperna i klubben. Bland annat är det fotboll varje tisdag för barn upp till sex år på konstgräset i Skarpnäck. Även föräldrarna är med och spelar.

– Vi uppmuntrar varandra i stället för att kritisera och ser till att alla får vara med. Det är ett trevligt sätt att spela fotboll på, säger Metim Kocman som själv är med i 17 Mixed, en könsblandad grupp.

Han förtydligar att det är viktigare att ha kul än att vinna. För 17 SK handlar det om att träna utan att sportandet blir tävlingsinriktat. Dessutom arbetar de med att främja jämställdhet och att motverka diskriminering. Alla ska kunna vara med och spela, oavsett kön, ålder och erfarenhet.

Just jämställdhet och arbete mot diskriminering är två ämnen som återfinns i samtliga av Linje 17:s grupper.

ENGAGEMANG. Dagens möte på Tre portar hand-

lar mycket om den kommande Linje 17-paraden.

I samband med Stadskampsveckan anordnar Linje 17 en parad där de bland annat vill uppmärksamma nätverket, slå ett slag för Bagisskogens rätt att finnas kvar och visa att man tillsammans kan åstadkomma saker. Även här blir Linje 17:s engagemang för lokal organisering tydligt.

Det handlar om att visa att det är de boende i området som bestämmer över hur de ska ha det runt sina hem. Diskussionen om paraden behandlar både stora och små ämnen. Till ljudet av kaffekoppsklirr och pappersprassel pratas det om vem som ska

– Det finns ett värde i sig i att lära sig göra saker tillsammans, säger Per Pluschke.

baka bullar, var paraden ska börja och hur man ska uppmärksamma medierna på vad som händer.

– Jag kan fixa bullarna. Men då blir de veganska, säger Metim Kocman.

Alla är med på hans krav. Då och då avbryts mötet av att barn vill visa upp sina vimplar som de gjort till paraden. Mötet i matsalen är långt ifrån stelt. En liten kille visar stolt upp en flagga som han klistrat fast en blå fjäder på. Han får uppskattning från mötesdeltagarna innan han snabbt försvinner iväg med sina kompisar. Mötet stramas upp igen.

Lite senare glider diskussionen in på huruvida det är bra eller dåligt att Linje 17 inte är en förening.

Det är ett ämne som dyker upp med jämna mellanrum på mötena.

En fördel med att göra Linje 17 till en förening skulle vara att man på så sätt kan få bidrag för exempelvis studiecirklar.

Folkodlarna, en av grupperna i Linje 17, är en förening som tar ut en medlemsavgift för att finansiera sitt odlande. Men att göra hela Linje 17 till en förening för den ekonomiska aspektens skull intresserar inte särskilt många. En majoritet av deltagarna på mötet är nöjda med hur nätverket är uppbyggt. De ser heller inga problem med det ideella arbete som ibland krävs.

– Behöver vi pengar så ordnar vi en loppis eller något annat, säger en av deltagarna hoppfullt innan mötet avslutas för kvällen.

Linje 17 har inte någon politisk agenda även om de flesta som engagerar sig i de olika grupperna

rör sig mer åt vänster än höger. Men det är uttalat att det inte ska ligga någon ideologi i bakgrunden av nätverket. Alla som bor efter linje 17 ska kunna vara med och påverka sin omgivning.

– Vi är inte intresserade av att bygga en plattform där alla är överens. Vi kan även tänka oss att olika grupper i nätverket har motstridiga åsikter, säger Per Pluschke. Han påpekar dock att man ännu inte ställts inför det dilemmat. ÖVERTYGELSE. Dagen efter Linje 17-paraden sitter

Anna Stendin hemma i sin lägenhet i Skarpnäck.

I hennes knä sitter elva månader gamla Blixa och försöker få i sig en skorpa. Anna Stendin är nöjd med årets parad. Hon berättar glatt att uppslutningen var stor och att även nya ansikten dök upp.

Anna Stendin är utbildad normkritisk pedagog, hon arbetar just nu halvtid som förskollärare och är föräldraledig resten av tiden. Intresset för barn och likabehandling speglas i hennes engagemang i Ung för 17.

– Vi har med den här Linje 17-gruppen jobbat med att synliggöra hur likabehandlingsarbete sker eller inte sker i förskolor och skolor, säger Anna Stendin. Efter att Ung för 17 granskade förskolorna runt Skarpnäck slutade det med att Anna Stendin anmälde samtliga förskolor som saknade en likabehandlingsplan till DO. Hon är övertygad om att Ung för 17 lyckas påverka förskolorna.

– Jag tror att det ger stora resultat och det känns fantastiskt, säger Anna Stendin. ■ ■

Folkodlarna/ Linje 17 frukt

Folkodlarna/Linje 17 frukt driver trädgårdsparker i Skarpnäck där de odlar frukt och grönsaker.

Gruppen förespråkar närodlad mat som en del av en rättvis och hållbar värld.

Rätt att bo

Rätt att bo kämpar för att lägenheterna i söderförorterna ska förbli hyresrätter.

Miljö 17

Gruppen arbetar för miljön på det lokala planet och driver frågor som källsortering och vikten av växtrika bostadsområden.

fib 11

Lokalkamp.

Författaren som Göran Fredrik Göransson 1819–1900 Genomförde Bessemermetoden Grundlade Sandviken Så lyder inskriptionen på skulpturen av denne store man placerad i Sandviken.

S

TEXT&FOTO kjersti bosdotter

andviken fyller 150 år i år. Det brukar vara kungar som grundlägger städer men i det här fallet var det ”konsul” Göransson, en korpulent disponent som tillsammans med son och sondotter satt starka spår i Sandvikens utveckling. Sandvik AB, järnverket som var anledningen till att människor kom att bosätta sig på platsen, lever och frodas medan familjen Göransson har lämnat arenan. Och ändå är den i högsta grad levande i form av ett antal stiftelser och ett osedvanligt gott rykte som bruksägare med framåtanda, liberal hållning och social omtanke om ”sina” arbetare.

ARBETARPROFET. I relation till sitt invånaran-

tal har Sandviken fött fram många författare i modern tid. Stig Sjödin som för mer än 60 år sedan i diktens form gestaltade järnverkets hårdföra arbetsmiljö är naturligtvis en viktig föregångare för de arbetarförfattare som är verksamma idag.

Ingen har väl som Bernt-Olov Andersson skildrat Sandviken, dess människor, arbetet och själva samhället med omnejd – och det i olika tider. Trilogin Min älskade slaktare, Syrenernas tid och Som en lilja, som kom under åren 1988–1997, tar tag i efterkrigstidens brukssamhälle. Romanen Balladen om Big O, drygt tio år senare, känns som en uppföljare till trilogin och för framåt i tiden. Ingen är profet i sin hembygd brukar det sägas, men det fib 12

alla lyssnar på stämmer inte in på Bernt-Olov Andersson. Med sin speciella begåvning att läsa sina texter, eller snarare framföra dem som vore det en teaterföreställning, har Bernt-Olov en stor lyssnarskara när radio Uppland och Gävleborg sänder. De tidigare arbetskamraterna på järnverket brukar lägga ner arbetet under uppläsningarna för att kunna lyssna mer koncentrerat.

Drömmar om rosor och järn – bakom denna poetiska titel döljer sig berättelsen om järn- och metallarbetarnas sekellånga fackliga kamp i Sandviken. Metalls avdelning 135 bildades – slutligen får man säga – 1906. Vägen dit var lång och dramatisk, levande skildrat av Bernt-Olov Andersson, med nerv och återhållen upprördhet, men aldrig slarvig med uppgifter och sakförhållanden.

På bruken var man alltid sen med att organisera sig. Patronens grepp över arbete, liv och familj var oftast av det stenhårda slaget. Lönerna var till och med sämre än svältlönerna i städernas verkstäder.

Fördelen på bruken var vissa naturförmåner och en större anställningstrygghet. Avigsidan var ett nära nog mentalt slaveriförhållande.

ANGIVERI. Men Sandviken var inget gammalt

bruk med flerhundraåriga anor. Familjen Göranssons eftermäle säger ingenting om patriarkaliska förtryckarmetoder.

I Drömmar om rosor och järn får vi möta en annan bild. I Gävle, knappt tre mil från Sandviken, bildade järnarbetarna sin fackliga avdelning 1885, 21 år före Sandviken. Gävlearbetarna var med 1888 och såg till att det blev ett nationellt förbund – Jern- och Metallarbetareförbundet och ständigt gjordes ansträngningar att få med kamraterna i Sandviken i det nya förbundet.

August Palm, Fabian Månsson, Fredrik Sterky, Charles Lindley, Fredrik Thorsson och Kata Dalström var några av de agitatorer som försökte organisera arbetarna vid järnverket. Men far och sedan sonen Göransson hade långa öron och en välförgrenad angiveriorganisation. Den som

»

Patronens grepp över arbete, liv och familj var oftast av det stenhårda slaget. visade minsta intresse av att organisera sig fackligt för att skapa bättre villkor, fick omedelbart sparken och miste dessutom bostaden eftersom den tillhörde bruket.

Brukspatronerna samarbetade om svartlistning av uppstudsiga arbetare, det som återstod var att emigrera till Amerika. Bernt-Olov Andersson lyfter fram siffror på att Sandviken, i förhållande till sin folkmängd, ledde emigrationsligan under dessa år kring det förrförra sekelskiftet. Så bister var verkligheten på bruket där ingenting var til�låtet.

Kanal, kort och gott, är boken som just kommit ut till Sandvikens 150-årsjubileum. BerntOlov Andersson har nu sökt sig ytterligare ett par generationer bakåt i tiden till det stora kanalbygget 1862. Män och kvinnor, och kvinnor spelar en viktig roll i romanen, sliter allt vad deras kroppar förmår. Landet ska byggas men de som får offra mest får minst i gengäld – knappast ens en stund av mättnad och glädje.

KAMPVILJA. När man läser Kanal får man på sätt

och vis nyckeln till Drömmar om rosor och järn.

Hänsynslösheten hos överheten kände inga gränser. Människor utnyttjades med en brutalitet som nästan är ofattbar. Det förde med sig en konkurrens mellan de mest utsatta men där gror också solidaritet och en gemensam kampvilja som slutligen inte kan hejdas – även om konsul Göransson satsar hårt på det.

Bernt-Olov Andersson har gjort en gedigen insats för att skildra arbetarklassens Sandviken genom mer än ett sekel av förtryck och fattigdom men också solidaritet och kamp in i modern tid.

Läs dem! ■ ■

Bernt-Olov Andersson har skrivit en rad böcker om Sandvikens arbetare.

fib 13

LOKALKAMP Irina (Anjelika Koloskova) är konstnär och tavelförsäljare, som försöker måla tavlor som folk tycker om. fib 14

REVOLUTIONSTEATER I LULEÅ

Tältprojekt 2.0 TEXT bror kajsajuntti FOTO bror persson

Hertsön är Luleås stora miljonprogramsområde. I ett tält på en idrottsplats gnistrar det när Hertsöbor spelar teater om taggtrådslängtan som byts ut mot ett annat ljus.

I

n i det sista snöade det. För att kunna resa det gamla laestadianska tältet från Liviöjärvi, som tillverkades 1957 och som Hertsö teaterförening har köpt in för Hertsö Happening fick man först skotta bort snön på idrottsplatsen. Scenografin lyftes in. Man hann påbörja slutrepetitionerna i tältet tre veckor innan premiären, men på natten innan genomköret rasade tältet samman av snötyngden och stöttorna knäcktes som plockepinn.

Trettio meter långa revor i tältduken gjorde att det inte gick att reparera. Inom några dagar stod ett nytt inhyrt tält på plats.

Hertsön var tidigare Luleås största ö. Nu är det fastland och Luleås största stadsdel, fem kilometer från centrum. För två år sedan bildades teaterföreningen och Hertsö Happening är den första uppsättningen. Den bygger på intervjuer som författaren och musikern Håkan Rudehill har gjort tillsammans med regissören Ulla Lyttkens.

Pjäsen bygger på ett samhälle, men är giltigt även för andra samhällen, som präglats av stor inflyttning av människor från när och fjärran.

EN BÄTTRE VÄRLD. Pjäsen utspelar sig under en

dag, där vi får följa Marikas jakt efter en stulen iris, som hon planterat och skött om för att göra världen vackrare. Det görs även ett avstamp i 1970-talet, då Hertsön byggdes bland myrgranar och lera för folk som behövde bostäder, när Norrbottens Järnverk skulle expandera under ledning av John Olof Edström, då planerna på Stålverk 80 växte fram, för att sedan skrinläggas, därför att experterna dömt ut såväl gruv- som stålverksnäringen i Sverige.

Hit kom tornedalingar och finnar och med världens oro en mängd olika nationaliteter.

Alla som kom bar med sig en längtan efter något annat. Vad hjälpte det att det byggdes moderna lägenheter med orangefärgade tapeter, kylskåp och tvättmaskiner när hjärtat drogs till en annan plats. Vad hände med barnen som växte upp? Bar de på samma längtan hem eller kom de att möta en annan ny värld, som föräldrarna inte kunde förstå?

I pjäsen finns även kopplingar till det politiska 1970-talet bland annat i sången ”Prilla, boots och palestinasjal”, där hoppet om att förändra världen bokstavligen bärs fram på banderoller som ”USA ut ur Vietnam” och ”Arbete åt alla” med demonstrationen den 7 april 1979 där ”hela Storgatan fylldes där vi gick fram”.

Här finns möten mellan olika nationaliteter, där Håkan Rudehill, i text och musik, lyckats skildra nutiden i ett slags ”road movie”, där Marika i sin jakt hamnar på kolonilotter, balkonger, gator och torg.

– Jag har något jag vill ge dig. Ta den. Den muslimska invandrartjejen Jasmin (Yessiqa Lövbrand, som dessutom är koreograf) har i pjäsen svårt att uttrycka sin kärlek till Andreas (Thomas Karlsson).

>

fib 15

LOKALKAMP

»

Hon är halvtidssjukskriven utan att finna en ny väg i livet.

I det här samhället växte Marika upp och blev kvar efter ännu 30 år, som ensamstående mor, med en tonårsson som längtar efter den far som övergivit honom. Hon är halvtidssjukskriven utan att finna en ny väg i livet. I sången Marika tål inte tango finns raderna: Marika längtar – men hon längtar inte hem Marika längtar – men hon längtar inte bort Marikas längtan har inget namn en fjäril som svävar i natten

Vad är det för oro som fått Herse, att stiga upp ur graven efter 700 år?

OVAN Victoria Norell sjunger om Tablettasken, som var den finaste presenten som Hassan (Hassan Rasim) fick innan familjen flydde till Sverige. På bilden även Abdul /Pierre Söderberg och Jasmin (Yessiqa Lövbrand).

fib 16

Här finns osäkert trevande kärlek mellan ungdomar av olika nationalitet som förstärks av dans och rörelse skapad av koreografen Yessiqa Lövbrand, som givetvis även har en roll i pjäsen.

Marika lever i en orättvis värld och vill ha rättvisa.

Hon vill göra världen bättre och finner till slut att vi måste göra det tillsammans.

I pjäsen möter vi även Herse, som har stigit upp ur sin grav efter 700 år. Under alla dessa år har landhöjningen varit fem till sju meter och den gamla inseglingsleden till Gammelstan, där Luleå tidigare låg är för länge sedan borta. Vad är det för ärende, som fått Herse att vakna? Vad har han som är ogjort? Vad händer på scenen, där han möter hysteriska fruntimmer och Hulda – en arg pensionär med rullator, en nutida agitator, som är arg på hur våra pensionspengar förs ut till skatteparadis.

LÄNGTANS MUSIK. Paret Håkan Rudehill och Ulla

Lyttkens har länge intresserat sig för Community Theatre – gemenskapens teater och har under flera decennier tillsammans satt upp amatörteaterpjäser runt om i Norrbotten, där kanske Tornedalsteatern blivit den mest kända. Musiken har hela tiden varit ett betydande inslag, som nu när tangon präglar föreställningen, som längtans musik. I pjäsen medverkar trettiotalet skådespelare, med sång och dans, samt fem musiker och en liten kör. Det är människor med eller utan jobb, i olika åldrar och av olika nationellt ursprung, där de flesta tidigare aldrig stått på scen.

Tango är vemodslängtan Tango är hjärtats längtan Tango är taggtrådslängtan Tango är en rostig kniv Hon orkar inte med all längtan - Vad gör man av all längtan?

Hon blir tokig av all längtan NÅGOT FÖRSVUNNET. Pjäsen genomsyras av en tid

där någonting försvunnit. Förr var vi en arbetarklass. Nu talas det om bidragsfusk och skilda verkligheter. Men medan Marika jagar runt efter sin stulna iris händer något. Hon möter en verklighet hon inte varit medveten om. Alla andra börjar se.

Hon är inte tokig, i stället är hon den som ställt upp för andra. Hon bär på en solidaritetstanke hon har burit med från FNL-rörelsens tid, som korsbefruktats av människor som tvingats fly.

Berättelsen bildar en gnistrande väv som från Tältprojektets dagar. Men i vår tid finns ett trevande sökande, som växer fram med slutsången: Jag ser ett annat ljus, om jag stannar upp och ser mig omkring Jag hör en annan ton, om jag stannar upp och lyssnar En till och ännu en en till och ännu en Du finns här Jag finns här allting är möjligt. ■ ■

Community Theatre – EN TEATER FÖR SAMMANHÅLLNING TEXT bror kajsajuntti

V

ad jag menar med Community Theatre, är att arbeta med människor, som bor i samma område och skapa en berättelse tillsammans under professionell ledning, säger Ulla Lyttkens.

Håkan Rudehill fortsätter och i samtalet utvecklas deras tankar.

– Det skall vara en pjäs med många roller, ett rikt persongalleri och ett tema som angår alla. Vi kan även kalla det för kollektiv teater, en berättelse som växer fram med många röster.

Håkan och Ulla har under flera decennier arbetat med det som kallas Community Theatre, som är ett tämligen okänt begrepp i Sverige.

DE FÖRTRYCKTA. I Latinamerika kallas den för de

förtrycktas teater, inspirerat av Augusto Boal och Paolo Freire. I Asien kallas den revolutionär teater.

I Storbritannien tar den upp klassfrågor och i USA och Kanada är det ofta frågor om etnicitet.

– Ofta har det handlat om dåtid. Det som är nytt med Hertsö Happening är att den skildrar nutid, något som är svårare att skriva om.

– Pjäsen tar uttalat ställning för de förtryckta i samhället. Människor som ständigt görs osynliga. De skildras inte som ett objekt utan som ett subjekt, som kan förändra världen. Det finns en politisk strävan, som utgår underifrån.

– Vad gäller Hertsön fann jag inga speciella människor eller händelser, som jag kunde skriva om, säger Håkan Rudehill. Sammanhållningen finns inte annat än i skolor och livsmedelsbutiker.

Det som Community Theatre – gemenskapens teater – kan ge är ett större värde i att den för samman folk som tidigare kanske inte träffats.

Foto: Anton Raukola, Lule Stassteater

Dagen efter premiären lyser solen värmande i vårgrönskan med fågelkvitter hemma hos Ulla Lyttkens och Håkan Rudehill.

De verkar vara till freds efter vårvinterns intensiva arbete med Hertsö Happening.

Ulla berättar med inlevelse om alla de rollfigurer hon arbetat med och finner det gemensamma i all denna längtan om rättvisa och allt annat man kan finna i pjäsen Hertsö Happening. Där finns drömbilder om en pappa som inte längre finns, om en kärlek, som man inte vågar visa, som gör att man nästan spricker. En längtan efter pengar, livets mysterier och mirakel. Hon nämner människor, som ständigt ser en utväg ur alla svårigheter. Hon ser en enorm närvaro hos alla rollfigurer och betonar ständigt att vi tillsammans har något spännande att berätta. Det märks, att hon älskar sitt arbete och de människor hon arbetar med.

Textförfattaren och musikern Håkan Rudehill, samt regissören Ulla Lyttkens repeterar med Kristina Oja, som har den bärande rollen som Marika, den som allt kretsar kring i jakten på hennes stulna iris.

DEN SOM LYSSNAR. Håkan berättar om lång tid

innan han kom in i materialet, om hur det lossnade, när hann fann den första tråden och hur glad han blev när han fann irisen. Den bara fanns där, som det sägs i slutscenen. Då fann han även en massa inbördes förhållanden, som håller samman pjäsen.

Hur allt och alla hänger samman. Han fann allt fler vardagsdetaljer och i allt detta finns en sammanhållning. Kanske ska man använda ordet solidaritet.

I allt detta lever de ord Ulla Lyttkens sa dagarna innan det första tältet restes: ”Man skall inte på titta på den som pratar utan på den som lyssnar. När en annan människa förändras av mina ord, då blir teater revolutionärt.” ■ ■ fib 17

Intervju.

Advokat Thomas Olsson bek채mpar bristerna i r채ttsstaten.

fib 18

Thomas Olsson, advokaten som försvarade tidigare FiB-redaktören Martin Schibbye och fotografen Johan Persson under rättegången i Etiopien, är den som mer än andra har skapat opinion mot de rättsosäkra terroråtalen mot somalier och kurder i Sverige.

THOMAS OLSSON TAR FAJTEN

Mot rättsrötan

E

TEXT peo österholm FOTO eva wernlid

n ny världsbild har gjort sitt intåg i det svenska rättsystemet. Denna världsbild är kanske inte direkt svensk utan har i mångt och mycket importerats utifrån som ett resultat av den 11 september. Enligt denna världsbild är vissa personer farliga blott genom sin nationalitet. Somalier, men även kurder och andra, utgör ett hot mot Sverige.

Uppmärksamhet i medierna får dessa tillslag när polisen slår till mot dessa grupper och åtal väcks. Men om åtalen läggs ner (vilket ibland sker) eller om domstolarna friar (vilket i så fall sker i högre instans) brukar det vara tyst.

Advokat Thomas Olsson tar emot Folket i Bild på en av Stockholms mest kända advokatadresser, Silberskys advokatbyrå på Kungsholmstorg. Han har varit engagerad i flera terroristrättegångar och är en av alltför få som har tagit strid mot åtal, företrädesvis mot somalier, som i princip saknat all grund. Det här sker uppenbart i nära samarbete med eller på uppdrag av internationella underrättelsetjänster. Det är Säpo som utreder och en mycket liten grupp åklagare är inblandade. De har en världsbild som ligger långt från verkligheten, säger Thomas Olsson.

Han är liksom Advokatsamfundet motståndare till den terroristlag som regeringen med dåvarande justitieministern och advokaten Tomas Bodström drev igenom 2003.

Lagen strider mot grundläggande principer.

Den är ett ramverk som inte har föregåtts av den sedvanliga lagprocessen och överväganden.

Får vi leva med den? Det tror Thomas Olsson att vi får.

– Det är lätt att genomföra en sådan lag, svårare att bli av med den.

Vad Thomas Olsson bland annat har fått erfara är att den somaliska befolkningsgruppen i Sverige som en följd av lagen utsatts för en omfattande telefonavlyssning, mycket större än vad många föreställer sig.

Fakta från dessa telefonavlyssningar tolkas på långsökta och orimliga sätt.

Det fick Olsson erfara inte minst under rättegången i hovrätten mot två somalier i Göteborg som dömts till långa fängelsestraff för stämpling till terroristbrott. När proffsjurister fick frågan frikändes de båda. Hur ser han på tingsrätternas nämndemän? Är de inte utsatta för sina respektive partiers politiska tryck? Thomas Olsson medger att många säkert påverkas av den hotbild som målas upp av medier, polis och åklagare i samarbete som går ut på att det finns ett hot mot västvärlden.

– Men jag ser nämndemannasystemet som ett mycket viktigt demokratiskt inslag. Det vill jag gärna värna om. Nämndemännen står trots allt för sunt förnuft. I Göteborgsdomen var det inte bara nämndemännens fel. Även ordföranden ville fälla somalierna.

Hur pass nära är samarbetet enligt din uppfattning med USA och andra underrättelsetjänster?

– Väldigt nära. Man utbyter information om folk som bor i Sverige. Det sker i ganska fasta former. Sedan kan Sverige få något i utbyte.

Det handlar främst om att häkta och lagföra somalier på USA:s begäran. Men det har inget med Sveriges säkerhet att göra. Det svenska rättsvä-

»

Sverige är trots allt en rättsstat.

Men det finns brister.

– Thomas Olsson

>

fib 19

INTERVJU Periodvis påverkas rättssystemet av förhärskande tankar, anser Thomas Olsson.

sendet blandar sig i Somalias inrikespolitik för att påverka styrkebalansen i området, menar Olsson.

Syftet är att genom terroristanklagelserna påverka Somalias inrikespolitik i en riktning som är förmånlig för västliga intressen, snarare än att lösa några faktiska brott. Men varför är just Somalia så viktigt?

– Jag tror att USA ville stoppa de islamistiska domstolarna och på sikt få tillgång till en flottbas i Somalia. Det finns även ett intresse av att bereda det allierade Etiopien, som saknar kust, tillgång till en hamn.

MOTKRAFT. Myndigheterna får i denna juridiska

process hjälp av ”talking heads”, det vill säga ”experter”, som spär på skrämselpropagandan och påverkar rättsystemet. Det tar inte långt tid innan Thomas Olsson kommer på ett namn – Magnus Ranstorp, ”terroristexpert” på Försvarshögskolan.

Ranstorp uttalar sig kategoriskt, talar om en brottslighet som ingen ser och spär då på rädslan hos folk. När det gällde rättegången mot de två åtalade somalierna i Göteborg var han en av de tongivande. Det är klart att folk blir rädda när tongivande personer talar om terrorister.

I detta läge med ”experter” som uttalar sig vitt och brett är det väl många som saknar motkrafter, motbilder.

Det är inte ofta som det sker. Men någon gång träder Thomas Olsson fram i medierna. Genom att lägga fram sina synpunkter på ett lugnt, sakligt och eftertänksamt sätt har han mer än någon annan förklarat vad som pågår och skapat opinion mot terroråtalen. fib 20

Kan man säga att rättegångarna mot somalier, kurder med flera är politiska rättegångar?

– Så långt vill jag inte gå. Sverige är trots allt en rättstat. Men det finns brister. Vi har länge varit ett homogent samhälle med en gemensam ideologi.

Så är det inte i dag. Andra kulturer, nya kulturella koder, det blir en utmaning för rättssystemet. Men vi såg hur de till långa fängelsestraff dömda somalierna blev frikända i hovrätten.

Thomas Olsson anser dock att vissa ideologiska frågor periodvis gör sig starka och anstränger rättsystemet. Förutom hetsen mot muslimer och somalier vill han nämna de sexualbrottsrättegångar under 1990-talet då den engagerade feministen Margareta Winberg satt i regeringen, bland annat som jämställdhetsminister. Hon drev bland annat igenom sexköpslagen som kriminaliserade köparen av sex men inte säljaren. Olika psykologiska teorier om sexbrott torgfördes av dåtidens ”talking heads”.

När det gäller ”talking heads” finns en annan fråga där Thomas Olsson själv i allra högsta grad inblandad i – ”seriemördaren” Thomas Quicks skuld till åtta mord. Han har blivit frikänd från sex. Två återstår. Olsson är i dag Quicks advokat.

De återstående morden kommer snart upp. Också denna rättsskandal har sin grund i om inte ren ideologi så i alla fall periodvis starka förhärskande tankar. En psykologiprofessor, Sven-Åke Christiansson, arbetade som konsult åt polisen under förundersökningen och hans teorier om seriemördare fick stor genomslagskraft trots att det fanns andra experter som gick starkt ifrågasatte honom.

Thomas Olsson har också varit ombud för de två fängslade journalisterna i Etiopien, Folket i Bilds förre redaktör Martin Schibbye och fotografen Johan Persson. Domen mot dem ses av de flesta som en rent politisk, även om själva rättegången föreföll gå rätt till.

Mot bakgrund av alla skenrättegångar mot somalier, Quickfallen och häxprocessliknande sexualbrottsrättegångar, är det svenska rättsystemet så mycket bättre än det etiopiska?

Finns det anledning att slå sig för bröstet?

– Ja, Sverige är trots allt en rättstat. Det är klart att det finns brister. Ideologier gör sig ibland gällande. Men rättsystemet brukar i de flesta fall klara av det. ■ ■

Martin&Johan.

”Vi är rätt luttrade” F TEXT solveig giambanco

rilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har snart suttit fängslade ett år i Etiopien. I början av juli 2011 greps de på väg till Ogadenprovinsen under sitt journalistiska uppdrag. De dömdes före jul av etiopisk domstol till elva års fängelse. De har valt att inte överklaga domen utan litar till den etiopiska statens tradition av benådning.

Under Afrikanska unionens ekonomiska toppmöte i maj besökte utrikesminister Carl Bildt landet och förde samtal med premiärminister Zenawi. Bildt besökte också Martin och Johan i fängelset.

Linnea Schibbye Steiner besökte Addis Abeba dagarna efter besöket.

– Jag tycker att det är jättebra att det förs en dialog och att Bildt tog sig tid att besöka Martin och Johan.

Under tiden som gått har många hopp och för-

väntningar väckts och släckts. Många uttalar sig.

Men ingen vet egentligen. Men de ger inte upp!

Vad har du lärt dig under den här tiden?

– Jag har lärt mig att acceptera ovissheten, att hantera maktlösheten, att vara i händerna på andra. Det går inte att förutse hur det ska bli. Jag ställer in mig på en dag i taget. Och det verkar Martin och Johan också göra. Vi är rätt luttrade. Det är vårt sätt att anpassa oss i den här tillvaron. Men familjen reser ner varje månad till Etiopien, och vi vet, såklart, att en dag blir de fria. ■ ■

Biblioteket

Arbetet med biblioteket rör sig långsamt – Svensk-Etiopiska föreningens nya

ordförande kommer att kontakta pastor Daniel på NGO:n

Prison Fellowship i Addis Abeba när

han åker ner kring

midsommar. Tanken Insamlingen har hittills gett 1,4 miljoner. Bidra till

fonden genom att sätta in pengar på bg 5567-3818.

Märk inbetalningen ”Johan och Martin”.

är att de tillsammans då skissar på upplägget och skriver en projektansökan.

Krisbok drar publik

F

TEXT åke kilander

ör ett år sedan utkom Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår – Strategi för en ny värld om världskapitalismens kris – ekonomiskt, miljömässigt och socialt. (Se FiB/K nr 9, 2011). Budskapet var beskt. Är du nöjd med mottagandet av boken, frågar jag Pål vid mitt besök i byn Tolfa strax norr om Rom där han bor under vinterhalvåret.

– I Norge betraktas jag som ett slags Lucifer och är praktiskt taget utestängd från etablerade medier. Debatten har förts mest i mindre organisationer på vänsterkanten. I Sverige har det gått lite lättare. Där är jag okänd. Boken uppmärksammades tidigt och några större medier har recenserat den. Jag diskuterar ständigt med läsare på min blogg. Många värjer sig visserligen av kommunistskräck, men när de väl kommer över den, blir de

ofta intresserade, oavsett partitillhörighet, och tar frågorna på stort allvar.

Under våren ordnade FiB/K i Stockholm en välbesökt studiecirkel om boken och Pål har hållit åtskilliga föredrag i landet.

– Jag känner mig som ett enmansparti som åker runt och talar. Det går sakta men säkert framåt men jag arbetar också på att få boken utgiven på engelska. Det är en förutsättning för att kunna delta i den livliga internationella diskussionen.

I Tolfa driver Pål även ett imponerande norskt kulturcentrum, en praktisk tillämpning av de kollektiva lokala lösningar som han ser som alltmer nödvändiga när krisen djupnar. Och han funderar naturligtvis på en uppföljning av boken.

Följ med på Påls blogg: http://psteigan.worldpress.com och ta upp diskussionen på din ort! ■ ■

Pål Steigan, författare till En gång skall jorden bliva vår – Strategi för en ny värld, bosatt vintertid i Tolfa, Italien.

fib 21

Palestina.

Den glömda frågan 1,3 miljoner palestinier är i medieskugga. Fokus har lagts på flyktingarna, Västbanken och Gaza. Alla araber som bor inne i staten Israel har glömts. Awad Abdelfattah reser nu runt i Europa för att berätta om Israelarabernas situation.

Ä

TEXT&FOTO peo österholm

ven om Västbanken och Gaza i morgon skulle utropas som självständig stat är inte den palestinska frågan ur världen.

Inne i staten Israel bor 1,3 miljoner palestinaaraber, berövade grundläggande rättigheter och bortkörda från det som en gång var deras mark och lika ockuperade som övriga palestinier.

I den palestinska frågan har under åren nästan allt fokus riktats, dels mot flyktingarna, dels mot Västbanken och Gaza. Awad Abdelfattah är generalsekreterare i National Democratic Assembly, ett arabiskt parti representerat i Knesset. Just nu reser han runt i Europa för att informera om att den palestinska frågan rymmer en sak som världen dessvärre inte verkar bry sig om - situationen för de palestinska invånarna i Israel. I Stockholm besökte han riksdagen och i Uppsala Café Projektil.

FÖRDRIVNING. Abdelfattah rabblar siffror som

Awad Abdelfattah, generalsekreterare för National Democratic Assembly, på besök i Uppsala. Till vänster är v-riksdagsmannen Jacob Johnsson, till höger Amil Sarsour, palestinier från Uppsala. fib 22

visar hur de israeliska palestinierna successivt förlorat nästan all mark de hade 1948. Då hade den judiska befolkningen bara några enstaka procent av marken. Idag är det tvärtom. Den judiska befolkningen idag har tillskansat sig över 90 procent, palestinierna har tillgång till bara tre procent.

Abdelfattah berättar under sin rundresa hur sionismen långt före Israels bildande 1948 planerat för etnisk rensning av palestinierna. Även sionismens fader Theodor Herzl hade detta klart för sig. Israels politik har jämförts med Sydafrika. När Israel bildades jagades halva den arabiska befolkningen iväg. Något sådant gjordes aldrig i Sydafrika.

Men man kan inte utan vidare utsätta de palestinier som blev kvar för etnisk rensning, menar Abdelfattah. Det går inte av politiska skäl. Genom att stifta lagar i Knesset fortsätter fördrivningen

men nu i andra former. Israel har till exempel lagstiftat om palestinierns rätt att gifta sig över gränserna, om palestiniers (brist på ) rätt att bosätta sig var de vill och om medborgarskap. De senare ger för en ryss sådan som den nuvarande utrikesministern Lieberman rätt att få israeliskt medborgarskap med alla rättigheter medan palestinierna förvägras den rätten trots att de är födda i landet.

– Lieberman hade inga kopplingar till Israel, säger Abdelfattah. Nu har han alla medborgerliga rättigheter. De här nya lagarna visar att Nakba, den stora katastrofen 1948 då 700 000 palestinier jagades iväg, ännu pågår, säger Abdelfattah. Genom nya lagar ska man splittra oss, förödmjuka oss, försvaga oss, allt för att vi ska ge oss iväg.

På skolor och universitet får man inte undervisa om palestiniernas historia. De politiska organisationerna får i stället ta på sig den uppgiften, så gott det går. Det fick Abdelfattah själv erfara. Han har blivit avskedad som lärare. ÖDESFRÅGA. Israelarabernas situation kommer att

bli en ödesfråga för Israel, tror Abdelfattah. Inte minst en växande skara israeler har fått klart för sig frågans sprängkraft. Den israeliske professorn Arnold Sofer, nära förbunden med Ariel Sharon, sa för tre år sedan att Israelarabernas situation är en tickande bomb som är allvarligare än Irans atombombsplaner.

Det parti Abdelfattah abetar för är officiellt för en tvåstatslösning. Men han blir alltmer tveksam.

Tvåstatslösningen är nog död. Om judar och araber får lika rättigheter, då finns det ju ingen judisk stat längre. Allt fler lämnar dörren öppen för en enstatslösning, även viktiga israeler – professorer, advokater och andra. Alla inser ju att det inte finns någon plats kvar för en palestinsk stat längre.

Israel kallar sig en demokrati. Men utmärkande för en demokrati är att man skyddar minoriteter.

Palestinierna inne i Israel är lika ockuperade som de på Västbanken och i Gaza. De kommer att fortsätta vara ett ”destabiliseringsproblem”.

– Det är en lång och svår väg vi har kvar. Men det finns ingen annan väg. ■ ■

Debatt.

»

Kommunisterna och Andra Världskriget

I två reportage i FiB/K har behandlingen av kommunister under andra världskriget kriget tagits upp. Många spärrades in i avlägset placerade läger. Visst var det en eftergift åt nazisterna, och visst är det en behandling som ska fram i ljuset.

Men det ska de svenska kommunisternas agerande också. Den tidens partimedlemmar var långt, mycket långt, ifrån några rakryggade kämpar för frihet mot nazismen. De var i stället medlemmar i en sektion av ett internationellt parti vars ledning såg som sin viktigaste och mest centrala uppgift att i alla lägen försvara den stalinistiska sovjetstaten – eller med den tidens språkbruk: den första arbetarstaten.

INSÄNDARE

Mellan 1939 och 1941 var ”den första arbetarstaten” och Nazityskland allierade. Man kan lugnt säga att det märktes. Kommunistpartiets huvudorgan Ny Dag propagerade för fred, mot ”krigshetsarna”, långt efter att Sovjet och Tyskland tillsammans ockuperat Polen. Ny Dag kritiserade den svenska ”panikrustningen” som drog så stora kostnader att det tvingade fram en höjning av spritskatten.

På den tiden kunde man läsa en lugnt resonerande artikel i Ny Dag som förklarade att socialism och nationalsocialism faktiskt inte var riktigt samma sak.

När tyskarna den 9 april 1940 ockuperade Danmark och Norge kritiserade Ny Dag de norska socialdemokraterna som flydde landet tillsammans med kungen i stället för att stanna kvar på arbetsplatserna och försvara arbetarnas levnadsstandard.

De framförde också de danska kommunisternas resolution som

... mest centrala uppgift att i alla lägen försvara den stalinistiska sovjetstaten ...

publicerades dagarna efter ockupationen. Den fäste särskild vikt vid de danska jordbrukarnas betryckta läge nu när det var dyrtid…

När Gustav Johansson, Ny Dags chefredaktör, skrev om Lettland som Stalins trupper ockuperade så skrev han att det var nu, när landet blev en del av Sovjetunionen som landet fick sin nationella frihet. Innan hade det suttit fast i imperialismens garn. De fejkade val som hölls för att i Lettland ge erövringen någon slags legitimitet kallade han för de första fria valen, eftersom det var först nu som kommunisterna fick ställa upp. Att ingen annan fick ställa upp, att det alltså bara fanns en valsedel att välja på berörde han bara indirekt. Han skrev att valet var ”av folkomröstningskaraktär” – ja eller nej till den nya regimen.

Den här delen av den svenska kommunismens historia är även den väl värd att lyfta fram. Även den är väl gömd och glömd.

Under andra världskriget fanns det svenskar av olika riktningar. En del lutade betänkligt åt de tyska nazisterna, andra såg sina ideal i England, åter andra i Sovjet. Hedervärdast av alla var dock, tycker jag nog, de som oavsett hot och fruktan, ställde upp för sina grannar i Norge och Finland oavsett vilken stormakt som var erövraren. Och bland dem saknades såväl nazister som kommunister.

BERTIL ORRBY

Ingen ska dömas ohörd Verklig demokrati bör försvara minoritetens rätt att vara minoritet, rätten att ha fel åsikt.

Svensk beredskap att göra nazisterna till lags ledde till att en jude, cirka 60 Englandsvänner, ett hundratal syndikalister och socialdemokrater internerades tillsammans med påstådda kommunister.

Utan rättslig prövning. Vi vet alltså inte om de var landsförrädare.

SVAR

I 1935 års betänkande om åtgärder mot samhällsfarliga sammanslutningar diskuteras arbetskompanier för kommunister och andra opålitliga. Men det ansågs då olämpligt eftersom det förutsatte förhör med den misstänkte, enligt principen att ingen fick dömas ohörd.

En lagändring 1936 förberedde lägren, då blev de tyska lägren där kommunister koncentrerades kända. ”Arbetskompanier” skulle visa den svenska sympatin för nazisternas antibolsjevikiska kamp och Sveriges förmåga att kväva en inhemsk oppositionsrörelse. 1939 inkallas unga svenskar till ”koncentrationslägret Storsien”. Militärens engagemang för den svenska frivilligkåren till Finland fick ju inte försvåras av kommunister. Många hämtas olagligt i hemmet. De interneras utan bevis om brottslig handling.

Forskarna anser att interneringar utan rättegång och dom kommer att ske igen.

NILS LUNDGREN Läs mer på http://fib.se/ fib 23

Intervju.

Alltid röd BAQIR IBRAHIM OM 64 ÅR I POLITIKEN

Efter ett långt liv summerar den 80-årige irakiern Baqir Ibrahim sina 64 år inom den irakiska politiken. Han föddes i staden Kufa när Irak ännu var en monarki. Fib/K träffar honom i hans nuvarande hemstad Helsingborg för att ta del av hans tankar om utvecklingen i Irak.

N

TEXT hashim al-malki & eva myrdal

»

Vi koncentrerade oss på klasskamp och kampen mot de utländska baserna.

– Baqir Ibrahim

fib 24

io år efter USA:s anfall mot Irak har ockupationsarmén tvingats lämna landet. Baqir Ibrahim är far till fyra vuxna barn och en av de över en miljon irakier som nu lever i exil.

Bakom sig har Baqir Ibrahim 64 år i politiken. Först arbetade han som ledande inom kommunistpartiet i Irak. Han fortsatte arbetet efter att ha tvingats lämna Irak 1979 och efter att han uteslutits ur partiets centrala ledning 1985. Sedan oktober 1989 betecknar han sig som delaktig i en oberoende nationell vänsterrörelse och har fortsatt att arbeta politiskt också i Sverige sedan han kom hit 1995.

– Utan min fru Aziza al-Ali hade jag aldrig klarat det. Hon följde mig när jag arbetade underjordiskt och i exilen.

Baqir Ibrahim har formulerat sig mycket kring sitt gamla hemland och har otaliga artiklar och boktitlar bakom sig. Men hans tankar når inte majoriteten av oss som bor i Sverige på grund av språkbarriären. Han skriver på arabiska, som är modersmål för uppemot 200 miljoner människor och Sveriges näst största minoritetsspråk (1,64 procent av befolkningen), näst efter finskan (2,5 procent).

Du föddes 1932 och växte upp i Kufa i centrala Irak. Ge oss en bild av den miljön!

– Kufa grundades av den andre kalifen Umar som en garnisonsstad 638 och blev huvudstad för Islamiska kalifatet under fjärde kalifen imamen

Ali ibn Abi Talib 656–661 men tappade i politisk betydelse efter att Bagdad grundades på 760-talet.

Kufa var centrum för lärdom, filologi och skönskrift. Det urbana livet här har en lång tradition.

Kulturen var bevarad i Kufa ännu på 1930-talet och jag växte upp i en miljö där det fanns en känsla av stolthet över att bo i en historisk huvudstad, samtidigt som rörelser mot den brittiska kolonialmakten växte fram.

Men de sociala skillnaderna i området var stora. På Kufas landsbygd var analfabetismen utbredd. De välmående bönderna kunde kanske skicka sina barn till skolan, men skolorna var få och det kunde ta flera timmar för bondebarnen att ta sig dit. Många kom barfota.

– Min far ägde ett båtbyggeri, så jag gick i skolan och fick möjlighet att studera vidare. 1948, det år jag skulle fylla 16, for jag ensam de 14 milen till Bagdad för att gå på gymnasiet, internatskolan Kung Faysal II, ett gymnasium som britterna hade grundat och där främst ministrars och rika direktörers söner gick för att få en pro-brittisk fostran.

Hur var din gymnasietid?

– Den präglades av politiken. Under 1948 blev allt fler medvetna om att vårt land var koloniserat av Storbritannien. Vi såg att regimen då var en marionett och tjänade kolonialmakten. Det planerade Anglo-irakiska Portsmouth-avtalet skulle ha omyndigförklarat Irak och den 15 januari 1948, just när man meddelade att avtalet hade undertecknats av premiärminister Salih Jabr i England

Baqir Ibrahim har 64 år bakom sig i politiken, först som ledande inom kommunistpartiet i Irak. Han betecknar sig numera som delaktig i en oberoende nationell vänsterrörelse. Han kom till Sverige 1995 och har fortsatt arbeta politiskt.

Foto: Privat

blev det uppror i hela landet, i synnerhet i Bagdad.

Eleverna på skolan Kung Faysal II var mycket aktiva mot avtalet.

– Jag var 16 år och jag hade anslutit mig till Irakiska Kommunistiska Partiet (IKP) som var den ledande i motståndet. Vi var organiserade i celler och vi höll våra planeringsmöten i parker och palmgårdar.

De paroller vi förde fram var…

Ned med Portsmouthavtalet!

Ned med regeringen!

– Men vi drev inga paroller mot kungen eller monarkin då. Vi höll massmöten och demonstrationer och den 21 januari blev Bagdad som ett slagfält, polisen sköt på oss och martyrer föll. Demonstrationerna fortsatte. Premiärminister Salih Jabr gav order till stabschefen att armén skulle gå till attack. Denne vägrade, för han litade inte på

soldaterna och då tvingade Abd al-Ilah ibn Ali, som var kusin till kung Faysal II:s pappa och kungens förmyndare vid den tiden, Salih Jabr att avgå.

Sedan meddelade Abd al-Ilah att avtalet inte skulle undertecknas.

– När jag fick se de beväpnade männen på kameler och hästar på Tahrir-torget i Kairo förra våren påmindes jag om när vi blev angripna i skolan den 5 mars 1948. Jag slogs medvetslös och vaknade upp i en sjukhussäng.

– De som misshandlade oss var knivbeväpnade huliganer och provokatörer från Muslimska brödraskapet som såg oss kommunister som fiender.

Efter 1948, vilka frågor arbetade ni med då?

– Vi koncentrerade oss på klasskamp och kampen mot de utländska baserna. Antalet arbetare

>

fib 25

INTERVJU Karta: Stig Söderlind

Fackföreningar fanns före 1948 men statsmakten upplöste dem ibland. Efter revolutionen 1958 bildades General Trade Union och där var IKP ledande. GTU:s sekreterare var med i IKP:s politbyrå. Han lever i Prag i dag och är över 80 år gammal.

Det finns exempel på partimedlemmar som bidrog till konkreta förbättringar. Läkaren Naziha al-Duleimi var medlem i IKP:s centralkommitté och ordförande för internationella kvinnoförbundet. Som minister 1959 fick hon igenom en lag mot månggifte. Lagen möttes av agitation som att ”kommunisterna kommer att ta era fruar från er”.

Lagen avskaffades 1963.

Baqir Ibrahim föddes 1932 och växte upp i Kufa vid Eufrats stränder.

fib 26

i partiet var för litet. Många medlemmar hade samma familjebakgrund som jag själv. Så en uppgift var att agitera bland arbetare så att de skulle kunna nomineras som medlemmar.

Under ett uppror 1952 drev vi nya krav: Bröd åt de hungriga!

Jord åt bönderna!

– Arrendebönderna krävde avtal med jordägarna på 50/50-basis i stället för det som då gällde: 25/75. Motståndet mot reformerna den gången kom främst från storgodsägarna.

– Själv sattes jag i fängelse 1952 , 20 år gammal och fick stanna där till 1954. Tre år senare dömdes jag till fängelse igen, nu på tre år, men slapp ut efter ett år när den irakiska revolutionen mot monarkin segrade den 14 juli 1958.

– Revolutionen riktade sig mot monarkin och först var det studenterna som ledde kampen.

Medlemmarna i particellerna hade ansvar för att agitera och arbetarna organiserade sig efterhand.

Själv blev jag medlem av IKP:s centralkommitté i juli 1959 och medlem av partiledningen, politiska byrån, 1962 och ansvarig för partiets centrala organisering 1961–1984.

Hur var relationen mellan IKP och de religiösa organisationerna? Fanns det någon enhetsfront?

– Det fanns religiösa ledare som var progressiva och antikoloniala. Men det fanns ingen enhetsfront mellan de religiösa organisationerna och partiet. 1920 års revolution mot det brittiska styret leddes av religiösa ledare som Ayatollah AlSharqi, under appellen ”muslimer ska inte styras av icke-muslimer”. I dag driver Ayatollah Ahmad Al-Bagdadi och Sheik al-Khalisi krav på nationellt oberoende, men partiet IKP tog ju ställning för ockupationen 2003.

Under 1970-talet deltog IKP i en gemensam front med Baathpartiet. Hur resonerade ni då?

– 1968 öppnade Baathregimen för en dialog med andra nationella krafter. IKP stödde nationaliseringen av oljan 1972 och det pågick en intensiv debatt i partiet om att vi skulle anta inbjudan att bilda en gemensam front med regimen. Vi studerade inbjudan och gick slutligen in i samarbetet 1973.

Vi ansåg att det var värt ett försök och jag menar att det var ett rationellt beslut. Tack vare att fronten gav nationell stabilitet kunde viktiga ekonomiska och sociala program genomföras till exempel för att minska analfabetismen. I dag ökar antalet analfabeter igen och utbildade går arbetslösa.

Tyvärr ansåg det styrande partiet att fronten var uttjänad efter fem år. Den upplöstes 1979 och kommunister massarresterades, strax innan Saddam Hussein tog makten i Baathpartiet. Den politiska förföljelsen gjorde att jag flydde från Bagdad 1979 men delar av partiledningen återförenades i Damaskus i Syrien året därpå.

Hur såg du på arbetet mot Saddams regim?

– I IKP var vi inte eniga om hur vi skulle arbeta vidare. 1985 segrade linjen att regimen skulle störtas genom väpnad kamp med stöd från Iran. På samma sätt resonerade partiledningen när den stödde USA:s anfallskrig mot Irak 2003 och sedan samarbetade med ockupationsmakten.

Jag hörde till den minoritet som var bestämt emot att störta en diktatorisk regim med hjälp av utländska militära krafter och tvingades lämna partiets centrala ledning i samband med den striden.

– Jag menade då som nu att USA är den värsta imperialistmakten och det fanns också 2003 en opinion mot diktaturen som inte ville söka stöd från utländska makter för att störta regimen.

Hur såg du på Irak under ockupationen?

– Kriget mot Irak har fått katastrofala följder för människorna i landet och det stöddes av reaktionära arabiska regimer. En konsekvens av ockupationen var det uppblossande sekteristiska våldet som drabbat människor och miljö hårt . Ett exempel är USA:s användning av vapen med utarmat uran som har förorsakat en miljökatastrof i sju irakiska regioner. Kulturarvet har förstörts och plundrats.

Den gamla formen av kolonialism återupprättades med ockupationen. Ett exempel är kontrollen av oljan. Efter 1961 stod 70 procent av oljeproduktionen under irakisk kontroll och vi tog ett stort steg när vi lyckades nationalisera oljan 1 juni 1972. Efter ockupationen är oljeproduktionen tillbaka under utländska företag. Jag ser det som en plundring av landet. Som parollen i Irak i dag lyder naft al-sha’ab lil-sha’ab mo lil-Haramiya ”Folkets olja till folket, inte till tjuvarna”!

– Men jag menar att det var folkets kamp mot ockupationen och de stora förluster som ockupationsstyrkorna led som ledde till att USA drog tillbaka sina trupper från Irak i slutet av 2011.

Hur ser du på läget i Irak efter att USA-trupperna har lämnat landet?

–I dag gäller kampen i Irak att göra landet helt självständigt ekonomiskt och politiskt och att avskaffa alla band med imperialismen.

Regimen Nouri Al-Maliki är en marionettregim men USA känner sig obekvämt med att

regimen inte är så fientlig mot Iran och Syrien.

– Jag är säker på att politisk kamp mot alla ekonomiska och sociala problem som har följt på ockupationen har gehör bland folket, men tyvärr ser jag i dag ännu inga ledande politiska krafter, ingen enhetsfront, som kan leda arbetet.

– Vi måste också se Iraks inre konflikt mot bakgrund av regionala och internationella konflikter. Syrien, Iran, och motståndsrörelserna i Palestina, Libanon och övriga arabiska länder har stött det irakiska folkets rättmätiga kamp för nationell självständighet, medan Turkiet och vissa arabiska regimer allierat sig med USA och Nato.

Hur ser du på det politiska arbetet i exil?

– Det är inne i Irak som avgörandet står.

Sedan 1980-talet är det ingen idé att bilda kommunistiska partier i exilen. Massans kamp inne i Irak är utslagsgivande. Vår roll i exilen är att ge stöd åt kampen, inte att leda den.

– Jag har inte varit i Irak sedan 1979 men det jag har skrivit både trycks och nytrycks och säljer inne i Irak och jag skulle gärna åka tillbaka för att se och komma nära folket.

– Det är viktigt för oss att få vänner som stödjer kampen i Irak. Jag var så imponerad av svenska folket när det demonstrerade mot kriget mot Irak våren 2003.

»

Folkets olja till folket, inte till tjuvarna!

Hur ser du på Den arabiska våren?

– I verkligheten ser vi två skilda arabiska vårar – en genuin arabisk vår under vilken det arabiska folket kämpar för att åstadkomma en ekonomisk, social och politisk förändring som gynnar social rättvisa och nationell självständighet.

– Och en annan arabisk vår, där imperialismen effektivt ingriper för att bevara sina intressen genom att bilda allians med de inhemska krafter som inte utgör något hot mot imperialistiska intressen. Det här gynnar sekteristiska krafter, men vi ska komma ihåg att i till exempel Saudiarabien är motståndet inte uppdelat mellan shiiter och sunniter. En lysande framtid är möjlig, men den kan bli dränkt i blod.

– En verkligt genuin arabisk vår är att motståndet i Irak tvingade ockupationstrupperna att lämna Irak. Denna Iraks vår är en del av den arabiska våren! ■ ■ fib 27

Dokument.

Gas åt alla TEXT&FOTO jens westlund

D

turkmenistan

en kilometerlånga allén rakt genom centrala Asjgabat berättar mycket om dagens Turkmenistan. Jag står på den plats där det 75 meter höga neutralitetsmonumentet stod fram till 2010. Ovanpå placerades den 17 meter höga faderliga guldglimmande 360 graders roterande Turkmenhärskaren – Turkmenbasji. Någon liknande monumental personkultmanifestation har tidigare inte skapats, inte av någon.

Platsen är numera tom. Solen står högt och den azurblå himlen pressar ner värmen. Platsen är märkvärdigt intetsägande, som den aldrig funnits i en huvudstad där normala mötesplatser inte

Stentulpanerna, Sovjetiskt monumentkomplex över det stora fosterländska kriget med den eviga flamman.

fib 28

tycks existera. Bredvid står monumentet över jordbävningen som drabbade Asjgabat 1948. Platsen är avspärrad och ingen övrig information lämnas.

I en normal huvudstad borde här vara ett gytter av kaféer, försäljare av olika slag och människor på väg någonstans. Här är det kusligt tyst, fastän det ska bo närmare 800 000 personer i huvudstaden.

PÅNYTTFÖDELSE. Marmorn hettar och jag känner

blicken av en guldbeklädd Turkmenbasji som ser rakt över mig. Ovanför syns presidentemblemet, en femhövdad örn!, i guld tydligt och bredvid lovas det gyllene århundradet åt alla turkmener.

Inte ens poliserna gör sig besvär. De står annars på strategiska platser där folk kan tänkas vara. De är typiskt sovjetiska med sina blekblåa uniformer och enorma skärmmössor. Planlöst spanar de och när de har fått syn på mig tittar de förvånat.

Solen bländar och den väldiga bronstjuren håller ett skadat klot på sina horn och upp ur askan sträcker en knästående kvinna upp ett guldbeklätt barn mot skyn. Turkmenbasjis mor är utvald och gossen är en välsignelse för framtida uppdrag, en messias åt folket. Jag har sett den tidigare.

2005 var jag här men då såg jag inte konturerna av de människoöden som skulpteras i klotet. Vid självständigheten från Sovjetunionen kände Saparmurat Nijazov att han var tvungen att hitta en ny överordnad ideologi att hänga upp politiken på efter kommunismens fall. Han fann att den sovjetiska modellen hade fungerat mycket bra utifrån hans egna önskemål, men tyckte att det saknades något turkmenskt. Två år senare utropade han sig till Turkmenbasji och tillade senare ”den store” eftersom det gick över förväntan. Turkmenistan har sedan dess påbörjat en pånyttfödelse utan like.

Identiteten hämtas och tillägnas kulturen innan annekteringens fullbordande 1885. I ett försök att få legitimitet iscensatte Turkmenbasji en klassisk politisk historierevisionism, där han med hjälp av boken Ruhnama och statyer och monument med stark symbolism försatte han sig själv i centrum och i direkt anslutning till de stora turkmenhärskarna och forntidens riken.

Tidigare på förmiddagen träffade jag Bradley T. McGuire, informationsofficer på den amerikanska ambassaden. Han tyckte att allt var mycket märkligt på min fråga om den kulturrenässans Turkmenistan genomgår. Det var det uppenbara artificiella ”Altyn Asyr”, det gyllene århundradet som förundrade oss och alla dessa statyer som måste tråka ut människorna. Vi viskar oss genom samtalet, allt som sägs i TV, radio och i tidningar handlar uteslutande om vad presidenten gör för folket. Hans porträtt finns på konserver och han är folklig också. Han lagar traditionella maträtter med seljukhärskare i bakgrunden, cyklar i full vitgrön Adidasmundering, kramar vita karakullfår och läxar i TV upp ministrar som bugar underdånigt. Han har allomfattande egenskaper som påminner om Kim Jong-Ils. EXKLUDERANDE. I rummet intill sitter åtta turk-

menska tjugoåringar hemkomna från studier i USA försjunkna framför sina datorer.

– De får inga jobb och de är alltid välkomna hit under ett par timmar i veckan, får jag förklarat.

Jag trodde att de skulle rekryteras med en gång, men så var det inte. I stället för att dra nytta av högpresterande studenter med internationell erfarenhet, kontakter och nya idéer sätts de i karantän. De föraktas, de kan smitta ner och framför allt utgöra ett hot mot de okvalificerade kadrer som har lyckats bli en del av statskorruptionen och Turkmenbasjismen.

>

fib 29

DOKUMENT OVAN Hojapil, Skolbarn på väg hem med PamirAlai bergskedjan i bakgrunden och ”Turkmenbashi the Great Peak” längs Uzbekgränsen.

Statyn syntes inte till, men området bjuder på lämningar efter Alexander den stores sigill, ditslaget i ett slag av honom själv i en sten, och dinosaurieplatån med hundratals dinosaurieavtryck.

Turkmenbashi tror att det rör sig om en egen ras, turkmenasaurie.

MITTEN Neutralitetsmonumentet med en 360 graders roterande och välkomnande Turkmenbashi ovanpå, vars nuna alltid bländar solen. Nedmonterad 2010.

fib 30

– Problemet är att folket i alla tider har präglats av lojalitet mot sin ledare, vilket understöds av den äldre generationen som uppmanar till tysthet och lydnad, allt för att skydda familjen förklarar Samphe Lhalungpa, Unicefrepresentanten, på sitt kontor på andra sidan staden. Det är ett exkluderande samhälle där ingen vet vad demokrati egentligen innebär och hur den i praktiken fungerar. På satellitkanaler visas snabba bilder från protester och demonstrationer i exempelvis Frankrike, Egypten eller Ryssland utan kommentarer, det lämnas helt åt betraktaren.

TOTALT GREPP. När jag pratar med min 23-åriga

guide förklarar hon att de har demokrati precis som i Sverige.

– Vi får välja vår president och det är vi stolta över, säger hon övertygande. Det är en ära att ha en president som arbetar för folket, han vet hur landet ska skötas. I andra länder verkar människorna mest missnöjda.

Att brödrevolutionen skulle nå Turkmenistan är uteslutet. Civilisationen befinner sig vid fryspunkten. Befolkningen har sedan självständigheten försetts med det mest nödvändigaste, som ett tyst politiskt kontrakt, och regimens grepp om befolkningen är totalt. Det är en skenbar verklighet de uppmanas att leva i. När jag åker genom det centrala Asjgabat passerar jag institutioner som ”Fri kreativitet för journalister”, som är byggt som en öppen bok och Nationella institutet för mänskliga rättigheter.

Den arabiska våren sköljer över Maghrebländerna och i april 2011 står den och väger i Syrien.

I Turkmenistan är man ovetande om varför.

Allén är eftersatt. Gräs sticker upp mellan marmorblocken och följs av en kortvuxen häck. Den klyvs vart hundrade meter av avlånga fontäner och planteringar. Ett par hundra meter bakom mig står Turkmenbasjis mor framhuggen ur röd slät sten och håller ett barn i sin trygga famn. Vid dess början har Turkmenbasji gjort sin far Atamurat till krigshjälte. Atamurat hedras med den eviga flamman och minnesplatsen binds samman med den seljukiska åttakantiga stjärnan, som regimen gjort till en av de viktigaste symbolerna för den turkmenska identiteten. Han stöds av fem sörjande kvinnor som enar de fem största stammarna. Jag går och ur skuggorna på bänkar träder unga kärlekspar fram som rycker på axlarna när jag försöker prata med dem. En ensam ung kvinna i bröstbroderad mörkröd dress leker stilla med sitt barn. De stannar upp och följer mig sakta med blicken och jag förstår att avståndet mellan oss är gränslöst.

FÖRMYNDERI. Långt bort möter mig tolv soldater

som plötsligt passerar mig med stel blick. Ansiktena är ovala och benen går högt utan ansträngning.

Hyn är bronsbrun och håret är kolsvart kortklippt och de försvinner sedan långt bort. Framme vid krigsmonumentet sträcker sig de sovjetiska stentulpanerna mjukt upp och den eviga flamman är magisk i sin ensamhet. Här slutar allén och framför går ett av huvudstråken genom Asjgabat.

Ett par vita Mazda- och Lexusbilar passerar med hög fart och där kommer en kritvit buss. Till höger längre ner förbi universitetet vid rondellen,

Ökenväg på väg till väldens femte äldsta civilisation, Gonur Depe (Margush). Herde med centralasiatiskt får (fettsvansfår). Den finaste ullen kallas Persianpäls om fåret slaktas innan 3 månaders ålder. Tre välvuxna turkmenska Alabaihundar fick stor respekt av textförfattaren.

som ståtar med en ljusgrön obelisk à la Trafalgar Square med guldbeklädd fot, har det tagit stopp för mig. Där har jag tidigare stoppats av polis med automatkarbin på bröstet som tecknat med fingrarna att jag gör bäst att omedelbart vända om.

Det nya presidentpalatset finputsas och utseendet går i heltäckande vitt med en enorm kupol som bländar solen i bronsguld. Asjgabats arkitektur är unik i sitt slag men historiens tillbakablick avslöjar ett grandiost sultanistiskt förmynderi. Det historiska Merv har återuppstått.

GAS OCH OLJA. Det historiska arvet som präglar

regimens propaganda tillsammans med de stora gasresurser Turkmenistan besitter, har medfört att Turkmenistan söker sig en större regional roll.

Det har ambitionen att bli en modern marknadsekonomi och ta ett ansvar som Centralasiens gasförsörjare.

Hur Turkmenistan ska lyckas med sina ambitioner att bli Centralasiens Kuwait, som proklamerades 1993, beror på hur den turkmenska regimen sköter sina tillgångar, mellanstatliga relationer och hur regimen behandlar och utbildar sin egen befolkning. När det gäller landets enorma gasfyndigheter, och i viss mån oljefyndigheter, står länder i kö för att få tillgång till den energi som Karakumöknen försetts med. Gasen är den produkt som påverkar och styr Turkmenistans utrikespolitik och därmed dess relation till omvärlden. Turkmenistan placerar sig i ett av världens mest brännande säkerhets- och geopolitiska områden med Iran och Afghanistan som de mest skälvande grannarna vad gäller omvärldens

oro över mullornas kärnvapenambitioner och den politiska instabilitet som råder i Afghanistan.

Här finns det en djup och historisk rivalitet mellan olika folk och stater som präglas av en stor misstänksamhet. Ur turkmenskt perspektiv är regionen svårmanövrerad. Vid självständigheten vände Turkmenbasji blicken från Sovjetblocket och dess nybildade samarbetsorganisationer för att söka sig söderut i stället, mot sina historiska handelsförbindelser med Iran och Afghanistan som hade varit hermetiskt stängda under 85 år.

Goda relationer med Iran var en nödvändighet när Asjgabat ligger endast tre mil från den iranska gränsen, dessutom erbjöd Iran en relativt utvecklad marknadsekonomi och en stor hamn i BandarAbbas vid den persiska Golfen, eftersom Turkmenistan saknar kontakt till världshavet. Av samma skäl pekades Pakistan ut med sin djuphavshamn i Gwader. Att gå över Kaspiska havet med hjälp av den av USA stödda Trans Caspian pipeline via Azerbajdzjan, vilket är den kortaste vägen för att nå Turkiet och världsmarknaden, var vid den tiden omöjlig. Relationen mellan Asjgabat och Baku var mycket ansträngd på grund av territorialtvister över två oljefyndigheter i Kaspiska havet.

Dessutom låg Azerbajdzjan i konflikt med Armenien över Ngarno-Karabash, vilket gynnade Rysslands ambitioner att göra området osäkert för ”västs” investeringar i gas- och oljeledningar som skulle kringgå ryskt territorium. Asjgabat såg därför till att hålla sig väl med Iran och Afghanistan och försökte bidra till att Pakistan inte föll in i ett internt politiskt kaos eller att relationen med Indien förvärrades. Av den anledningen väl-

»

Gasen är den produkt som påverkar och styr Turkmenistans utrikespolitik

>

fib 31

DOKUMENT Självständighetsmonumentet, 91 meter högt, med en guldglimmande Turkmenbashi framför (utanför bild) fem femhövdade örnar inramad av den åttakantiga seljukiska stjärnan. Monumentet pryds av en uppsjö av turkmenskhärskare.

Turkmenbashi söker legitimitet genom att sätta sig själv i ett historiskt sammanhang.

fib 32

komnade Asjgabat gasledningsprojektet TAPI (Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-Indien) som lägligt presenterades av Bridas Corporation i början av 1990-talet och Central Asia Oil Pipeline (CAOP) mellan Turkmenistan, Afghanistan och Pakistan.

Det säkerhetspolitiska intresset för Asjgabat låg därför i att utvecklingen i Iran, Afghanistan och Pakistan gick mot politisk stabilitet och vid händelse av motsatt utveckling ville Asjgabat inte riskera att dras in i konflikter som äventyrade regimens handlingsfrihet. Mot den bakgrunden utropade Turkmenbasji Turkmenistan som neutralt, eller ”positivt neutralt”, vilket i realiteten har inneburit att regimen väljer när den ska vara neutral. Med neutraliteten byggdes även upp av en inrikes- och utrikespolitik vars huvudsakliga syfte var att frysa den medborgerliga och civila utvecklingen från utomståendes intrång, allt med det goda syftet att bevara den särart som den turkmenska politiska kulturen utgjorde.

ALLA VILL HA GAS. Ingen av dessa gas- och oljeled-

ningar har förverkligats ännu, men sedan Turkmenbasjis bortgång december 2006 har Rysslands nästintill monopolställning, förutom en gasledning till Iran med än så länge låg kapacitet, fått konkurrens genom Kinas ambitioner i Turkmenistan för att täcka upp sitt allt mer krävande energibehov. Den utopiska gasledningen som skulle ta gas från Turkmenistan via Uzbekistan och Kazakstan, som dessutom skulle fylla på med gas, sågs av många säkerhetsexperter som trams. Förutom att ledningen skulle bli en av de längsta i sitt slag så innebar projektet att Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan skulle samarbeta, vilket bara det var en utmaning.

Kina betalade allt, gjorde allt jobb och gav dessutom samtliga inblandade rejäla lån till förmånlig ränta. December 2009 stod ledningen färdig med en kapacitet på 30 bcm/år vilket är en direkt utmaning mot Moskva. Just nu pågår det samtal om att bygga en parallell linje. Samtidigt har relationerna med Baku tinats så pass att ambassaderna har öppnat och seriösa samtal och överläggningar förs om Trans Caspian Pipeline, med framför allt USA bakom kulisserna men också ett EU som söker komplement till Rysslands starkare dominans.

Här kan vi se att Turkmenistan redan nu säljer gas till Ryssland, Iran, och Kina. Men ambitionerna är mycket större utifrån Asjgabats perspektiv, de vill diversifiera så mycket som möjligt, det vill

säga även sälja gas till Europa och Afghanistan, Pakistan och Indien. Bakom detta tronar ett ”The New Great Game” fram med flera klient och ideologisamarbeten, där Turkiet, Azerbajdzjan och Afghanistan blir hörnstenarna i USA:s och EU:s energipolitiska intressen. Kina har brutit sig in på marknaden och de kommer att bli en av Turkmenistans mest politiskt trogna bundsförvanter och stå utan konkurrens. Det ska bli gas över enligt Asjgabat produktionsplaner och då tronar USA/ EU/Turkiet och Ryssland fram som rivaler. Rysslands mest prioriterade politik är att förhindra en gasledning under Kaspiska havet och de gör det genom att motarbeta en uppgörelse om Kaspiska havets status och genom höga miljökrav. Dessutom för de en aggressiv politik mot Georgien för att sända signaler att området är instabilt för ytterligare gasledningar.

USA sveper över hela subkontinenten för att skapa politisk stabilitet i Afghanistan och skapa en ohelig allians mellan Pakistan och Indien för att TAPI- och CAOP-ledningarna ska kunna anläggas.

Dessutom försöker de förhindra att Turkmenistan väljer att förse Turkiet och EU med gas genom befintliga ledningar genom Iran. I detta perspektiv är Turkiet ett nav i spelet om gasledningarna från Turkmenistan och Kaspiska havet som har sina implikationer med relationen till USA och EU. Turkiet har flera intressen att ta hänsyn till i sin ekonomiska och politiska relation till Iran: medlemskapet i Nato och närmandet till EU vill inte se att Irans och Turkiets energipolitik integreras ytterligare för att bryta den isolering som FN och främst Nato och EU arbetar efter. Här ligger en groende konflikt eftersom Turkiet i egenskap av granne till Iran, vill ha goda relationer och politisk stabilitet i regionen och därmed kommer de att satsa på ett närmande oavsett flagg från Nato och EU. Detta kan långsiktigt stärka Turkiet mot Nato och EU i landets ställning i förhållande till Nato/EU. INVESTERINGSBEHOV. Turkmenistan är vän med alla, Turkmenistan är fredens land och lovar gas till alla. Hur kommer Turkmenistans gas- och oljeledningar i framtiden att gå?

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är inte ytterligare förbindelser avgörande för den turkmenska regimens fortlevnad. Häri ligger mer grundläggande sakförhållanden, mänskliga rättigheter, produktion av gas och teknisk utveckling.

Den turkmenska statsbudgeten finansieras till 80 procent av gasintäkterna som därmed är helt av-

Karta: Stig Söderlind

Gasledningarna sträcker ut sig i olika väderstreck. De kan bli fler – de streckade linjerna är ännu ej förverkligade projekt.

görande för landets väl. Vid självständigheten låg produktionen på 90 bcm/år och 2010 låg den endast på 35 bcm/år, vilket innebär att Asjgabat inte ens kan uppfylla redan ingångna avtal. Bedömare har svårt att tro att det finns utrymme för fler gasledningar och utökad kapacitet i redan befintliga gasledningar. Det helt avgörande för regimen i Asjgabat är att förbättra produktionen genom bättre teknik och utländska investeringar, och det kan de endast på kort sikt få genom att släppa in internationella energibolag som står beredda. Nya mätningar tyder på att Turkmenistan har mycket mer gas än vad som har visats. På lång sikt måste Turkmenistan utbilda sin egen arbetskraft och ingenjörer. Detta kan bara presidenten göra, därför vilar mycket ansvar på att presidenten, som måste vara införstådd med sakförhållandena.

GASPENGAR TILL FÅ. Jag står på balkongen och ser

ut över Asjgabat. I horisonten tecknar bergskedjan Kopet-dag likt en blyertsgrå drakrygg gränsen mot Iran. Jag tänker på vad min guide sa framför statyn av turkmenen Bayram Han hållandes en bok vid självständighetsparken: – Konstigt, i Turkmenistan är Bayram Han känd som lagstiftare och välgörare, men i utlandet är han känd för sin grymhet som härförare

i Akbars armé, varför han där ofta avbildas med en väldig sabel.

Det är helt tyst, i morgon ska jag flyga till Turkmenbashy, passera Uzbojs uttorkade flodbädd och visas runt på Awaza-projektet, turistattraktion vid Kaspiska havet som håller på att byggas upp.

Om några år ska skaror av utländska turister resa just dit för att koppla av, bada och lära sig mer om Turkmenistan. Vid sidan av gas- och bomullsintäkterna ska turistindustrin bli landets tredje stora inkomstkälla. Jag ser ett par lyxbilar rusar förbi. Enligt bedömare har Turkmenistan goda tillväxttal i förhållande till regionen och goda möjligheter att utveckla landets potential, men ekonomin från gas- och bomullsindustrin kommer mycket få till del. Sovjet gav turkmenerna en nation, ett språk, skola och kvinnorna blev människor, nu har de framtiden i sina egna händer. Turkmenistan har funnits i 20 år och landets andre president Kurbangyly Berdymuchamedov har likt andra kungar valt ett signum för sin tid, ”Era of the Turkmen Renaissance”. Han har redan utsetts till Turkmenistans hjälte i och med utnämningen ”Arkadag” – den allsmäktige. Min blick vandrar upp mot nattens skådespel. Himlen är magiskt svart under stjärnhimlen som blinkar svagt, Asjgabat är upplyst, men för vem? ■ ■

»

Om några år ska skaror av utländska turister resa just dit för att koppla av ... fib 33

Stick&klipp.

Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Foto: Losita Garcia

Kreativ statistik

Maj 2012

Det var en afton i början av maj Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffrans-

FiB-strippen

fib 34

blommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarna, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat

sandgångarna sedan sista vinterns snö gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.

Gråsparvarna höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror… /august strindberg, röda rummet

RegeRingens sänkta krogmoms sågas av de ekonomiska experterna i Finanspolitiska rådet.

I en kommentar säger statsminister Reinfeldt bland annat att ”det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Precis. Om man dessutom tar bort alla som jobbar timmar eller deltid så har ju nästan alla heltid. Och gör man ett diagram över medelklass som bor i villa så blir bostadsbristen näst intill obefintlig. Suddas också alla elever bort som har underkänt, så förbättras skolbetygen rejält.

Och tar man bort dem som tjänar sämst så höjs medelinkomsten.

Andra generationens invandrare ingår dock i gruppen ”etniska svenskar mitt i livet”, vilket krånglar till artsbestämningen något. Men i det fallet är de enligt Reinfeldt värda att räkna med och bör således ändå lyftas in i det statistiska underlaget. /LG

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ 1 7

2 15

15

6

Foto: Jackie Kever

11

24 14 25

11 13

16

12

19

8

Förstoppat Hälften av alla svenskar har problem med gaser i magen, enligt en ny undersökning.

Per Hellström, professor i gastroenterologi vid Uppsala universitet, säger att det är upp till fyra gånger så många kvinnor än män som söker hjälp för gaser i magen.

– Kvinnor är inte bekväma med att gå omkring och gasa hur som helst. Och om man är förstoppad så går det kanske inte att släppa väder alls, säger Per Hellström. /Jessica Balksjö, svD

0,16 sekunder UniveRsUM är 13,6 miljarder år gammalt. Om man komprimerar hela universums historia till ett enda år så uppstod vår galax i mars, dinosaurierna utplånas från jorden den 29 december och på nyårsafton klockan 23:54 uppstår människorasen på planeten jorden.

Klockan 23:59.50 byggs pyramiderna. Själva lever vi i de sista 0,16 sekunderna av det kosmiska året.

Material till Stick&Klipp skickas till: li.juntti1@gmail.com

2

2

9

15

19

12

26

5 20

15

8

2

6

5

16

5

11

7

12

9

22

H 9 10 U 1 V

11

27

23

12 18

6

7

8

11 6

12

15

6

12

15

10

11

8 23

7

13 8

16

7

9 7

6 12

27

11 21

23 12

17

7

2

8

13

24

14

6 10

8

18

22

13

10

1

3 11

13

11

18

13 3

9

16

9

4 16

11

15

27

3

13

10

20

6

11

13

7

21

20 26

2

12

3 26

9

16

19 10

13

22

24

5

8 17

8

21 12

7

10

11

8

15

/alex schulman, aB

6

22 9

4 26

7

6

8

1

15 2

5

18

23 7

4 16

9

6 13

3

28

12

15

23

Varje siffra motsvarar en pröva vad som kan fungera. ning presenteras på www. bokstav. Tips: skriv upp alfa- Orden står i sin grundform. fib.se till nästa nummer. betet så är det enklare att Alla finns i SAOL. Rätt lösLycka till!

Nätfiskat

E

Tyst minut

Tunnare än spindelns tråd

MeD anleDning av alla dödsolyckor den senaste tiden höll byggnadsarbetare på arbetsplatser i Sverige en tyst minut klockan tolv på arbetsmiljödagen den 27 april.

Totalt har 111 personer omkommit på byggen under de senaste tio åren. Det dör i snitt en byggnadsarbetare i månaden i Sverige.

en oRganisk solcell har utvecklats av en internationell forskargrupp under ledning av Martin Kaltenbrunner vid universitet i Linz i Österrike.

Knappt två mikrometer tunn kan den tryckas i hop mer än 30 procent och töjas mer än 50 procent utan att förlora sin förmåga att alstra el. Dessutom klarar den böjningar i stil med att lindas runt ett hårstrå.

Solcellen är minst tio gånger lättare, tunnare och mer töjbar än alla typer av solceller som hittills har tillverkats. /Ulla Karlsson-ottosson, Ny teknik

/Byggnads Öst

Han lever!

– att stRinDbeRg fortfarande är kontroversiell och därmed firandet ängsligt är således ett tecken på att han ännu lever. Bara döda stormhattar borstas med kraft. /Åsa Linderborg, aB

Fildelning en stUDie från Lunds universitet visar att ungdomar fildelar ungefär lika mycket som förr. Undersökningen visar också att omgivningen inte bryr sig om ungdomarnas fildelande.

– Att ungdomar inte känner något tryck att rätta sig efter lagen i det här fallet är unikt,säger rättssociologen Måns Svensson, en av personerna bakom undersökningen.

– Vi har inte hittat någon lagstiftning som så påtagligt saknar socialt stöd. /Källa: svD fib 35

Kambodja.

»

Jag var som död.

Man gör sig död för att överleva.

fib 36

Sexslaveri handlar om smärta

– Det värsta var inte själva våldtäkten, det värsta var att när jag kom hem och berättade vad som hänt blev han som kallade sig min morfar arg och slog mig. Jag sprang iväg ensam i regnet. Det mest plågsamma var att jag inte hade någon att prata med.

S

TEXT&FOTO donald boström

omaly Mam sitter en trappa upp på kontoret i Kambodjas huvudstad Phnom Penh och berättar om sin barndom. Flera gånger under samtalet kommer tårarna när minnen blir för starka.

– Jag är varken en bra mamma eller fru säger hon. Det jag har varit med om har satt för djupa spår i kropp och själ, säger hon.

I dag är Somaly Mam världskänd som den flicka som såldes till sexslaveri, tog sig ur det och idag har räddat tusentals andra unga flickor från trafficking och sexslaveri. År 2008 kom hon till Sverige och mottog barnens Nobelpris; Global Friends Award ur drottning Silvias hand. 6,6 miljoner personer från 92 länder var med och röstade, de flesta röstade på Somaly Mam. KRÄVER HANDLING. På nedre våningen hänger

Sexslaveri sätter djupa spår i både kropp och själ.

långa rader med inramade fotografier av Somaly Mam tillsammans med Hillary Clinton, kungen av Spanien, påven och drottning Silvia för att bara nämna några av världens potentater som syns tillsammans med Somaly Mam. Men hon är inte imponerad, såren är för djupa, och det räcker inte med vackra ord och fina uppställda fotografier. Hon orkar inte med allt pratande. Det krävs handling för att komma tillrätta med sexslaveriet.

Somaly Mam har räddat tusentals unga flickor ur sexslaveri.

>

fib 37

KAMBODJA Kondomutdelning och undervisning minskar hiv-spridningen.

4 000 flickor har räddats undan sexslaveri.

Och det ser hon inte mycket av säger hon sorgset.

Hon har förmodligen berättat sin historia många gånger, besvarat samma frågor om och om igen. Ändå kan hon inte värja sig, tårarna kommer.

Sex unga flickor som arbetar som prostituerade kommer för samtal på hennes kontor. Det är så det brukar gå till. Somaly Mams folk finns ute på bordeller och andra ställen där det säljs sex och för en dialog med kvinnorna. Inga fördömanden, tvärtom ställer de upp med hjälp. Mediciner, kondomer, samtal. Steg för steg kan de prostituerade bli trygga och till slut våga lämna hallickar och prostitution för ett annat liv. Då finns Somaly Mam och hennes kollegor där. De unga flickorna flyttas iväg till några av de center organisationen förfogar över. Där får de lära sig läsa och skriva och får yrkesutbildning till sömmerska eller frisörska. Allt för att kunna försörja sig själva oberoende av hallickar.

Vi pratar om flickor från fem år och uppåt som blir våldtagna och kidnappas in i traffickingcirkusen.

4 000 FLICKOR. – Sry Much är en av flickorna vi

tar hand om just nu, hon är sju år, blev våldtagen för en tid sedan och blev hiv-infekterad. Trots sin ålder sa hon insiktsfullt; ”två minuter av ert nöje dödar mig och mina vänner”.

Somaly Mam hade styrkan att bryta sig ur sexslaveriet och börja ta strid mot det. Möjligheten kom när hon fick 3 000 dollar av en amerikansk

kund. Med de pengarna köpte hon loss samtliga flickor på bordellen och fortsatte sedan kampen mot våldtäkter, prostitution och slaveri. Förutom att de så här långt har räddat 4 000 flickor undan sexslaveri går organisationens socialarbetare runt i fattiga bostadsområden och bland prostituerade och delar ut kondomer och undervisar om hur man undviker att bli smittad av hiv. Kambodja är därför ett av de få länder i världen där hiv minskar.

MÄNNISKOHANDEL. Enligt UNHCR, utsätts årli-

gen mellan 700 000 och fyra miljoner män, kvinnor och barn för människohandel. FN:s organ mot brott och narkotika har nyligen uppskattat att cirka 140 000 personer utsätts för människohandel för sexuella ändamål i Europa. Andra beräkningar säger att så många som 200 000 personer tvingas till prostitution.

– Jag var ful, mörk i skinnet och mina föräldrar försvann spårlöst när jag var liten. Jag är född med otur. Än i dag vet ingen vad som hände dem. Mormor tog hand om mig tills en dag då hon också var försvunnen och jag fick leva under bar himmel och sov under ett träd. Ett muslimskt par förbarmade sig över mig och blev i praktiken mina fosterföräldrar under ett antal år tills de presenterade mig för en man som kom från samma provins som min far, och som jag skulle komma att kalla för morfar.

Jag var nio, kanske tio år då och jag blev hans tjänare hemma och fick jobba hårt på risfälten. När jag var tolv år sålde han mig till en kinesisk affärs-

Somaly Mam Foundation • Att slåss mot traf-

ficking av kvinnor och barn som sexslavar.

• Att ta hand om och rehabilitera dem som har räddas från sexslaveri.

• Att ge dem yrkesträning och återintegrera dem i samhället så att de kan leva bra liv. www.somaly.org

>

fib 39

KAMBODJA Visionen är en värld där kvinnor och barn kan vara säkra från slaveri.

man som var beredd att ge mig ris och mat. Jag förstod aldrig vad som hände. Jag såldes så småningom vidare till andra män och bordeller. Jag var som död. Man gör sig död för att överleva. Sexslaveri handlar aldrig om kärlek, det handlar bara om smärta, berättar Somaly Mam och fortsätter: – Visst hände det att jag önskade livet ur männen i de svåraste stunderna. Men jag hatar inte män, män är okej, jag arbetar med många bra män i dag, men min kärlek kan de inte få. Jag har fortfarande stora problem med mina känslor. Jag kan inte ens uppskatta när jag får blommor av mina barn på mors dag, eller när jag fyller år, jag skäms, säger hon.

VÅLDTAGEN. – Jag såg en hallick döda min vän,

och 40 män våldtog på samma gång en annan vän, tills hon svimmade och hamnade på sjukhus.

Det är en sorg att inte ha kraft nog att förhindra.

Ibland kan jag känna lukten av sex när någon kommer in i ett rum, eller förnimma doften av sperma, då mår jag illa. Trots det gifte jag mig. Pierre är en fib 40

bra man som var fransk biståndsarbetare. Men jag gifte mig inte av kärlek utan för överlevnad. Min stackars man har inte haft det lätt, han fick också lida för mina känslomässiga problem, och sex var som sagt inte min starka sida. Vi har skilt oss nu.

KIDNAPPAD. – Förra året blev min 14-åriga dotter

Champa kidnappad, våldtagen och misshandlad.

Vi hittade henne efter fyra dagar på en bordell nära gränsen till Thailand. Hon var i bedrövligt tillstånd. Hon slutade att äta, ville inte leva längre.

Efter en tid sa jag att, visst kan du begå självmord, men du har också valet att ställa dig upp. Vi älskar dig, alla vi andra är med dig, gå och ta en dusch och se till att äta lite mat. Fem minuter senare gjorde hon det. Hon gick och duschade och började äta.

– Under tiden som vi letade efter Champa fick jag löften om hjälp från olika biståndsorganisationer.

De skulle stödja vår organisation Afesip (Agir pour les femmes en situation précaire – Kämpa för kvinnor i en kritisk situation), men det förblev löften, det

kom aldrig någon hjälp, berättar Somaly Mam. – Det kommer alla möjliga människor hit och vill hjälpa till. De bor på femstjärniga hotell, dricker dyra viner och äter god mat. De vill bjuda på middagar, men jag orkar inte. Jag säger bara; öppna ögonen, gör något. De pratar bara bullshit.

På dagarna sitter de här och pratar seriöst om trafficking och sexslaveri, på kvällarna ser vi samma män köpa sex på bordellerna. Jag orkar inte längre med att de utnyttjar mina och våra känslor för sin egen business. Jag behöver riktiga vänner som vill hjälpa oss att kämpa mot sexslaveri på riktigt, inte en massa höjdare som gör detta för att det ser bra ut. Sexhandel, trafficking och slaveri går bara att stoppa om politikerna är engagerade på riktigt. De har makten, de kan fatta de nödvändiga besluten.

I stället är det korruptionen som är vår allvarligaste fiende. Vi polisanmäler våldtäktsmän och torskar som har köpt sex av minderåriga och tar dem till domstol. Men ofta betalar de sig ur situationen, några dollar till poliserna eller domarna så går de fria. Och de gör den lilla flickan till skurken efter-

som hon hade kort kjol, och våldtäktsmannen blir det stackars offret. Detta är vårt värsta problem just nu, säger hon.

När flickorna blir barn igen och kan skratta blir Somaly Mam glad.

OBEROENDE. – Vi har kämpat sedan 1998 för att

rädda flickorna från trafficking och sexslaveri. Så här långt har vi räddat fyra tusen flickor. På bordellerna vet flickorna vilka vi är och att de kan lita på oss. Vi har personer som har kontakt med dem för att hitta ett läge när de säkert kan komma över till oss. Ofta tar vi dem till ett av våra center för att lära dem läsa och skriva, lära sig ett yrke för att kunna försörja sig på annat än prostitution.

Att ge dem verktyg för att kunna leva ett oberoende liv. Det viktigaste är att vara nära flickorna.

Hålla om dem och ge dem kärlek. När de blir barn igen och kan skratta blir jag glad. Jag har vänner bland polisen och myndigheter som vi samarbetar med. Men det har naturligtvis också gett mig fiender. Jag har blivit hotad av många män och av den organiserade brottsligheten. Jag vet att mitt liv är i fara avslutar, Somaly Mam. ■ ■

AFESIP

Vision: En värld där kvinnor och barn kan vara säkra från slaveri.

Mission: Att ge offer och överlevares liv en röst. Frigöra offer och få ett slut på slaveriet, ge möjligheten och rätten till överlevare att skapa värdiga liv. www.afesip.org

fib 41

Uppgörelse.

ROSIG VÄRLDSBILD UNDERKÄNNS

Rosling får ris

”Två svenskar bland världens mäktigaste”. Så löd rubriker i svenska massmedia i mitten av april. En av de 100 personer som då utsetts av tidskriften Time var Daniel Ek från Spotify och den andre är Hans Rosling, läkare och professor vid Karolinska Institutet, liksom undertecknad.

H

TEXT anders romelsjö

ans har på ett pedagogiskt lysande sätt i föredrag och massmedia fört ut en mycket positiv och mycket uppmärksammad bild av utvecklingen av världen som påminner om Johan Norbergs. Här bör nämnas att Hans deltog i Vietnamdemonstrationer i Uppsala i slutet av 1960-talet och att han föredömligt nog arbetat som läkare i Afrika (Mozambique) för 30 år sedan. Jag har tidigare sänt kritiska synpunkter till honom, men inte fått svar.

SKÖNMÅLNING. Hans världsbild finns främst

på Youtube och TV, mycket litet finns skriftligt.

På Youtube kan man se honom i samtal med till exempel Bill Gates och Jeffrey Sachs, känd från Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” som tidigare ”chockekonom” och han har framträtt för Bilderbergsgruppen och hyllats av Al Gore. Genombrottet kom i en föreläsning i USA 2006 med över 4 miljoner besökare på Youtube. (http://www.ted. com/talks/hans_rosling_shows_the_best_stats_

you_ve_ever_seen.html). Hans framställning baseras främst på officiell, lättillgänglig statistik.

Rosling beskriver säkert korrekt framsteg som skett inte minst att antalet barn per familj minskat rejält i många fattiga länder och att medellivslängd och levnadsnivå ökat och menar att det finns stor okunnighet om detta. Enligt Rosling har världen trots variationer förbättrats kraftigt fast problem finns med alltför stora ekonomiska skillnader och klimathot. Men hans världsbild innebär ändå en skönmålning, då han bortser från annan viktig lätt tillgänglig information.

I Roslings värld saknas sådant som imperialism, utsugning, krig och kritisk diskussion av ekonomiska system och av internationella organisationer som IMF (se FIB-Kulturfront nr 8 2011).

Hans världsbild passar etablissemanget väl.

Utgående från Hans Roslings senaste kolumn i Dagens Nyheter 5 januari, behandlas vidare frågan om fattigdom och frågan om bistånd till utvecklingsländer.

Finns u-länder kvar?

Hans Rosling skriver i DN (http://www. dn.se/sok/?s=Hans%2BRosling):”Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av världens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1 000 och 10 000 dollar växelkurs per person fib 42

i BNP.” Men i ”World Development Report 2010” från Världsbanken presenteras en indelning i 43 låginkomstländer med BNP per invånare och år på motsvarande 975 US dollar eller mindre, 99 mellaninkomstländer på 976–11 905 USD och 67 höginkomst-

länder på 11 906 US dollar eller mer.

Dessa stora skillnader kan man förstås inte trolla bort genom att låta bli att tala om i-länder och u-länder. Det är samtidigt något motsägelsefullt då Rosling ändå diskuterar fattigdomen (läs vidare).

Fattigdom Enligt Världsbankens uppgifter våren 2012 är cirka 1 300 miljoner, 22 procent av världens invånare extremt fattiga, (de lever på mindre än 1,25 US dollar/dag) och 2 400 miljoner (42 procent) fattiga (de har mindre än 2 US dollar/dag). Det nya av FN använda Multidimensional

Poverty Index (MPI), ett sammanvägt mått av 10 indikatorer, anger att 2 000 miljoner (31 procent) i världen är akut fattiga, det vill säga 50 procent fler än i Världsbankens mått på extremt fattiga, som enbart baseras på inkomst. Andelen fattiga i världen har minskat sedan 1981,

vilket främst beror på en minskning av fattigdomen i Kina.

Och det förhållandet att flest fattiga, cirka 1 200 miljoner, av 2 000 miljoner (MPI) lever i medelinkomstländer visar på bräckligheten i Världsbankens indelning av länder i dessa tre grupper.

article2910006.ece). Samtidigt har antalet dollarmiljardärer ökat snabbast i världen, från 27 personer år 2008 till nu 115 personer. De 8 200 (0,006 procent av befolkningen) rikaste med en rikedom motsvarande 200 miljoner svenska kronor eller mer äger 70 procent av landets tillgångar (http://www.etableringutomlands.se/indien/indien/item/rika-indieraeger-945-miljarder-dollar).

Indien är ett av flera länder där en (kraftig) ökning av BNP går hand i hand med stor eller ökad fattigdom (hungern på landsbygden). Sverige och USA är exempel är två av flera länder med ökad andel fattiga,( med andra fattigdomsmått), allt enligt officiell statistik.

Kan det rentav vara något fel på den ekonomiska politiken? En sådan fråga behandlar inte Hans Rosling.

Exemplet Indien I medelinkomstlandet Indien, vanligen framställt som en nyliberal framgångssaga, är 42 procent av invånarna (500 miljoner) extremt fattiga, medan 845 miljoner är fattiga enligt Världsbankens mått. Enligt en annan rapport har andelen som lever under svältgränsen ökat med 20 procent på landsbygden sedan 15 år tillbaka. (http://www.thehindu. com/opinion/columns/Chandrasekhar/

ETT RECEPT FRÅN ROSLING. I DN-kolumnen skriver Hans Rosling ”Nu återstår att få slut på den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor och att säkra tillgång till familjeplanering när de kommer ut ur fattigdomen” samtidigt som han motsägelsefullt nog vill avskaffa begreppet u-länder. Hans Rosling talar sig varm för bra bistånd. Men sambandet mellan bistånd och utveckling är minst sagt osäkert.

OKRITISKT. Området är kontroversiellt av olika skäl. Kommer pengarna dit de ska? Bidrar de till utveckling eller alltför mycket till att krav på förmånliga ekonomiska villkor för givarländerna måste tillgodoses? Innebär stöd till en fattig diktatur goodwill för diktatorn och möjlighet att använda landets resurser eller bistånd till vapeninköp för att till exempel slå ned en folklig demokratisk rörelse? Eller kommer det folket tillgodo? I slutet av 1990-talet hävdade två Världsbanksekonomer i en uppmärksammad studie att bistånd medför fib 43

ekonomisk tillväxt i länder som för rätt ekonomisk politik (Burnside & Dollar 1997). Resultatet passade Världsbanken och IMF bra (Hermele 2008).

Tio år senare fann en annan inflytelserik studie inte några positiva eller negativa samband mellan bistånd och tillväxt (Rajan & Subramanian, 2006 & 2007; Hermele, 2008), oavsett vilka faktorer som studerades (olika slags bistånd, ekonomisk politik, politik och institutioner i mottagarländerna).

Författarna menade att bistånd kanske har positiva effekter, men att det motverkas av negativa faktorer. Hunt (2008) menar att kolonialhistoria, utrikespolitik, handelspolitik och ekonomiska intressen hos givarländerna har stor betydelse.

Hon nämner som exempel USA:s stora bistånd till i-landet Israel och mellaninkomstlandet Egypten, vilka fick 40 procent av biståndet 1991, medan länderna söder om Sahara fick 3,6 procent och Indien 0,8 procent. Biståndet blir då ett medel för kontroll och för att gynna den egna industrin. År 2005 var 51 procentav det utvecklingsbiståndet bundet till

»

Kan det rentav vara något fel på den ekonomiska politiken?

fib 43

UPPGÖRELSE

»

De rika ländernas kapitalister tjänar storkovan på lån till fattiga länder.

villkor i givarlandet. Beror den ökade u-hjälpen under den ekonomiska krisen främst på medkänsla från givarländernas regeringar?

En kritisk granskning av biståndet saknas i Hans Roslings presentationer.

OCKERPOLITIK. De rika ländernas kapitalister tjä-

nar storkovan på lån till fattiga länder.

Denna fråga behandlas inte av Rosling, men känns relevant att kommentera.

Medan den externa ulandsskulden ökade 48 gånger mellan 1970 och 2007 så ökade de belopp som återbetalades 102 gånger, det vill säga med mer än dubbelt så mycket. Redan 1983 kom större belopp in från skuldsatta u-länder än vad som gick ut i form av lån och bistånd (Pradash 2007). 1985 – 2007 betalade utvecklingsländerna 760 miljarder mer US dollar tillbaka än de erhöll i lån. År 2007 uppgick återbetalningen på 800 miljarder USD 2007 till åtta gånger mer än u-hjälpen.

Detta innebär att nya lån inte alls täcker återbetalningarna. (Toussaint & Millet, 2010).

SKULDFÄLLA. Denna lånepolitik var ett sätt att an-

vända ett stort dollaröverskott i form av eurodollar och petrodollar. Det skedde både för att tjäna pengar, få ökat inflytande i svagare ekonomier, stimulera till ökad köpkraft för varor från industriländerna och för att binda länderna närmare politiska och ekonomiska intressesfärer och motverka inflytandet från Sovjetunionen och andra socialistiska stater. Utvecklingsländerna hamnade

i en skuldfälla. Världsbanken och IMF förde ofta en politik till nackdel för utvecklingsländer, som i krissituationer tvingades prioritera återbetalning till utländska banker samt anta ”Structural Adjustment Programs” (SAP) under ”Washington consensus”. SAP innebar ”avreglering, snabb liberalisering och privatisering samt minskning av budget för social välfärd och en krympning av statsapparaten.” enligt Nobelpristagaren Stiglitz (2007). Ofta tvingades u-länderna avskaffa tullar på jordbruksprodukter, medan i-länderna behöll sina tullar. IMF:s engagemang fungerade som en försäkring för de privata affärsbankerna som gjorde stora vinster, till exempel så fick var och en av de fem största bankerna i USA över 40 procent av sina vinster från utlandsaffärer redan 1975 enligt ekonomen Emma Rotschild.

En auktoritativ rapport från en kommission till USA:s kongress gjorde följande bedömning.

»

Regeringarna i G7-länderna (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA) och framför allt USA använder IMF som redskap för att uppnå politiska mål. Otaliga studier har misslyckats med att finna ett positivt samband mellan IMF:s satsningar och ökning av rikedom eller inkomst.

IMF-stödda räddningsaktioner för kreditgivare i kriser nyligen hade särskilt skadliga effekter för utvecklingsländerna.” (Meltzer Commission, US Congres, 2000.)

Mycket kan uppnås snabbt – om viljan finns och systemet tillåter!

Thomas Pogge, professor vid Yale universitet, har beräknat att det år 2006 behövdes 330 miljarder US dollar för att höja alla de då 2 735 miljoner människorna som levde under Världsbankens fattigdomsgräns 2 US dollar/dag till över denna nivå. Det var mindre än

1 procent av BNP i de rika länderna år 2005 (World Bank 2007.) Och enligt affärstidningen Forbes fanns 1 125 dollarmiljardärer i världen år 2007, med tillgångar på 4,4 biljoner US dollar (”svenska biljoner”).

Det skulle kosta totalt 800 miljar-

NYANSERA. Sammanfattningsvis vill man rekommendera Hans Rosling att nyansera sin bild och ta med annan central information om läget i världen framöver. Vi bör väl alla fundera på vilken fib 44

der USD under tio år – 20 procent av miljardärernas tillgångar – att ge hela jordens befolkning basal hälso- och sjukvård, dricksvatten, sanitet och basal utbildning. Kanske är dagens kapitalism ändå inte det optimala ekonomiska systemet?

betydelse urval av fakta har för den världsbild som presenteras, och som applåderas. ■ ■ För fullständiga referenser till artikeln se fib.se/extra/hansrosling

Irland.

Ja med förbehåll

Irländarna röstade ja till EU:s finanspakt den 31 maj. Med sifforna 60,3 mot 39,7 procent vann de som vill genomföra finanspakten. Men valdeltagandet var lågt, bara drygt hälften av de röstberättigade. När jag besöker en vallokal i stadsdelen Iona Park i Dublin är den nästan öde. Stephanie O’Keeffe har trots allt kommit.

– Jag röstar därför att det är min rättighet och en av få möjligheter att påverka utvecklingen, säger hon.

D

TEXT&FOTO kjell söderberg

et är framförallt Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy, som har snickrat ihop denna överenskommelse för euroländerna. Den går i korthet ut på att budgetunderskottet får högst bli 0,5 procent av landets BNP. Annars dömer EU-domstolen ut dryga böter, som ska betalas till ESS, EU:s krisfond.

MOTVILJA. Trots att Irland är det enda av de 17

euroländerna, som röstar om finanspakten, möts jag av en stillsam valrörelse i Dublin. Omröstningen har också mindre betydelse, då Storbritannien lade in sitt veto. Därför är finanspakten bara ett mellanstatligt avtal och behöver enbart godkännas av tolv euroländer. Dessutom röstade irländarna nej vid två tidigare omröstningar, om Nicefördraget och Lissabonfördraget. Vid båda tillfällena vann nejsidan, men det anordnades nya omröstningar tills jasidan segrade. Det har inte precis ökat irländarnas vilja att gå till valurnorna.

Stämningen höjs något när Sinn Féin håller valmöte några dagar innan omröstningen. Sinn Féin är det parti som en gång i tiden kämpade mot britterna för ett självständigt Irland. I dag är det ett vänsterparti och kritiskt till EU. – Regeringen ska ge Anglo Irish Bank 3,12 miljarder euro varje år i tio års tid för att rädda banken. Det innebär att alla irländare måste stå för 700 euro årligen i tio år, säger Gerry Adams, ledare för Sinn Féin inför en fullsatt sal.

Mandate är en oberoende fackförening, som organiserar 45 000 medlemmar inom handels-, service- och sociala sektorn. Två tredjedelar av medlemmar arbetar deltid.

När jag passerar deras huvudbyggnad i Dublin

ser jag en jätteaffisch på husväggen som manar till att rösta nej.

– Sedan den ekonomiska krisen slog till år 2008 har vi drabbats hårt. Arbetslösheten är rekordhög. Deltidsarbeten har ökat med 50 000 i år. I dag har flera irländare bara 100 euro i veckan till det nödvändigaste. Tiotusentals irländare flyttar åter utomlands, säger John Douglas, ordförande för Mandate.

Ailbhe Smyth Chaik är aktiv i People Before Profit och ingår i Förenade Vänsteralliansen. Jag träffar henne på ett konvent om Irlands framtid, som anordnas i utkanten av Dublin – Jag arbetar som socialarbetare och ansvarar för ensamma mödrar och ser baksidorna av dagspolitiken. Under senaste åren har 10 procent av de rikaste fått nästan 10 procent högre inkomster, medan en tiondedel av de fattigaste har förlorat en femtedel av sina inkomster. Därför röstar jag nej, säger Ailbhe Smyth Chaik bestämt.

REGERINGSJA. I Dublins centrum möter jag en

skara ungdomar från det kristdemokratiska partiet Fine Gaels ungdomsförbund. Partiet hade stora framgångar i fjolårets parlamentsval och bildar nu regering tillsammans med Labourpartiet. Alla är ivriga förespråkare för ja.

– Omröstningen handlar inte om att ge bankerna pengar utan att uppfylla de krav IMF och EU ställer på oss, säger Frank Mulqueen.

Tongångarna är likartade på Labours huvudkontor. Där arbetar Kirsti Hanifin, som flyttade från Finland till Irland för 22 år sedan.

– Labourpartiet gjorde ett enastående val och vi ingår nu i regeringen. När lånevillkoren antogs i parlamentet, röstade Sinn Féin för dem, Labour mot. ■ ■

Gerry Adams, ledare för Sinn Féin, talar vid ett valmöte i Dublin.

FAKTA Irlands ekonomi

Fån början av 1990-talet till 2007 hade Irland en årlig tillväxt på 7–8 procent. Då kom en ekonomisk kris.

BNP föll med 21 procent från 2007 till 2010. Arbetslösheten har idag stigit till 15 procent generellt och nästan en tredjedel av ungdomar är arbetslösa. Statskulden är 114 procent.

Bostadspriserna har gått ner 70 procent.

fib 45

Intervju.

fib 46

POLITIK ÄR BEGREPPSKONTROLL

Ta makten över språket!

Språkets värld är Johan Althoffs och Robert Nybergs senaste bok. Boken är en på samma gång lättillgänglig och djupt filosofisk betraktelse över språk, tanke och verklighet.

M

akt över språket är oskiljbar från makten över det egna tänkandet, som i sin tur är en förutsättning för frihet.

För individen och för kollektivet.

Johan Althoff lägger stor vikt vid att vara väl insatt i språkvetenskap och hjärnforskning. Sitt eget arbete vill han dock se som del i en folkbildningstradition.

I den klassiska betydelsen att folket oförväget söker sig egen kunskap för att kunna förstå och förändra världen.

– I min text vill jag förmedla omedelbart användbara språkfilosofiska insikter.

– Jag tror att man med en speciell sorts avklarnad enkelhet, som utgår från allmänt tillgängliga erfarenheter, kan nå allra djupast in i frågor.

– Konstnärlig moral handlar för en författare om tilltal – det sätt man bjuder in läsaren i texten på. Författaren och läsaren måste mötas som jämlikar.

– Från skenbart enkla meningar kan utsikten vara milsvid. Det intressanta är att det i så fall är sina egna erfarenheter läsaren betraktar, men sedda ur ett nytt perspektiv.

Det är då man kan erfara att detta var något självklart och som man innerst inne redan visste.

Sådana insikter kan man omedelbart ta i bruk.

Medvetenhet om förhållandet mellan språk och tänkande är också viktig för att förstå förhållandet mellan språk och makt i samhället.

– Språk kan ju både dölja och framhäva. Mak-

tens språk vill dölja vissa saker och framhäva andra.

Althoffs tes är att makten i samhället i stor utsträckning bygger på kontroll över begreppen, makt över orden och hur de gestaltar verkligheten.

– Hela det råliberala systemskiftet från 90-talet och framåt bygger på etablering av några nyckelbegrepp, det viktigaste är valfrihet. Med det ockuperade man begreppet frihet och desarmerade det som mål för kollektiv rörelse. Det förvandlades till en fråga om enskilda, i grunden kommersiella, fiktiva val. Det senaste viktiga ordet som bestämt det politiska tankelandskapet är utanförskap, säger Althoff. Alla som övertar de orden simmar in i en mjärde av allt brutalare nedskärningar och utplundring av gemensamma värden.

Skenbart oförargliga ord som formaterar tanken och bestämmer dagordningen.

– Övertar du begreppen så övertar du tänkandet. Du gör dig dum. Ett engagerat samhällstillvänt radikalt anspråk måste ha ett språk som skär igenom och sprättar upp, säger Althoff. Då är verkligt motstånd möjligt.

– Jag har en stor tilltro till betydelsen av att människor med språkets hjälp kan utbyta intressanta tankar med varandra. Det är själva urgrunden för folklig makt och demokrati säger Althoff och avslutar: – Språket är tänkandets sociala verktyg.

Genom språket både förstår vi och skapar världen.

Det är den insikten och färdigheten som Språkets värld vill förmedla. ■ ■

FAKTA Johan Althoff och Robert Nyberg har utforskat kopplingarna mellan språk, tanke och verklighet i en rad böcker i över tjugo års tid. Språkets värld är deras tionde bok tillsammans. Robert Nyberg är prisad illustratör och flitigt förekommande i FiB/K. Johan Althoff har också ett förflutet i FiB – i skarven 1980–1990-tal skrev han regelbundet i tidningen i flera år och var även redaktör för några nummer.

Foto: Agneta Althoff

TEXT stefan ljung ILLUSTRATION robert nyberg

– Övertar du begreppen så övertar du tänkandet, säger Johan Althoff.

>

fib 47

INTERVJU

När vi betraktar någonting så ser vi samtidigt våra tankar om det.

Ett fridfullt ställe.

Ju fler tankar vi kan tänka, desto större blir världen och våra möjligheter i den.

fib 48

Ett farligt ställe.

Våra tankar om hur det har varit och hur det kan bli är en del av hur det är.

Det finns ingen gräns för vilka tankar om världen vi kan tänka.

Och dela med varandra.

Ur Språkets värld av Johan Althoff & Robert Nyberg

fib 49

Novell.

fib 50

T

TEXT håkan ågren ILLUSTRATION axel hugmark

jena brorsan, tjena, tjena mittbena. När kom du? Jag höll 140 nästan hela sträckan, ja, utom där det var kameror, där blev jag varnad av gps:en, men du har ju förstås kortare väg. On tour, eller hur va? Nu ska vi ta dom, Fredde. Den saken är klar. Huvudet upp och fötterna ner. Visst nappar det, sa Bengt Öste.

Jäklars, va fruktansvärt sugen man är nu.

Man tänker varje gång att man ska försöka ta det lite lugnt, men det är ju lättare sagt än gjort.

Det är alltid samma sak. Det verkar sitta nån liten envis och superladdad spösvängare på huk strax innanför revbenen på en för jämnan, iklädd vadarbyxor, fiskeväst och fiskehatt och med spöet redan riggat. Det gjorde han väl i ordning i gårkväll, när han fortfarande hade pyjamas på sig.

Han är insmord med myggmedel och han är beredd, så in i helvete beredd. Han har en kåsa i ena handen och ett spö i den andra och den sista kaffeskvätten slänger han bara bort, långt in i riset.

Den hinner han inte dricka upp. Pissa har han inte heller tid med. Först måste han förstås göra några kast. Vet du förresten vart alla fiskare söker sig i första hand? Till Självfallet!

HÖSTTUREN , för kanske femtonde eller sextonde

året i rad. Det är som det alltid har varit – vattnets efterlängtade Amerikabrev skrivet med sirliga bokstäver i selet nedanför forsen, korparna som släpar svarta sotflagor i rymden högt ovanför djuphålan, den levnadsglada strömstaren på stenen mitt i strömmen, dimstråken, den tunga septembervätan, en fluglina som dansar argentinsk tango över en forsnacke, löven som längtar efter att få börja brinna i solen, våra otåliga förberedelser, röken från elden och kaffedoften från din termos, de gamla, söndertröskade skämten – visst, det är som det alltid har varit men också som det aldrig någonsin mer kommer att bli. Det är ett mirakel att vi nu båda står här tillsammans på en fullständigt plan yta samtidigt som jag har avgrunden rakt under mig och att vi ändå hela tiden kan hålla oss kvar på den plana ytan utan att ramla ner. Men jag

orkar inte berätta sanningen för dig, Fredde. Jag är helt enkelt för feg, eller för rädd om dig, eller för rädd om mig, eller också vill jag inte förstöra fisketuren. Jag vill bara vila i livet en gång till, och det kan jag inte om jag berättar. Jag hoppas att du förstår, om inte annat att du kan förstå det efteråt.

Hur är det med resten av familjen då? Jo då, för all del, det är väl inte alls så tokigt. Micke är ju klar med musikhögskolan nu, studietiden har väl varit ungefär lika lång som för en läkare. Han är nog väldigt duktig för han har redan fått en heltidstjänst. Han spelar ju inte bara gnetjen – som Lars skulle ha sagt – utan litet av varje, spanskt 1600tal, Beatles, även sitt eget, ja allt möjligt. Och Johan lever ju egentligen på sin musik, men i och med att de fick barn, så behövdes väl ekonomin bättras på så nu har han också ett jobb på halvtid. Bandet ska förresten spela på Fasching i maj. Du kommer väl dit? Vi är ju ändå skyldiga Nicklas en öl från förra gången.

Jo, jag kommer väl dit, men det kan också mycket väl vara så att jag inte alls kommer, och då får du betala för ölen till Nicklas och dom pengarna Fredde kommer du i så fall aldrig att få igen, om inte Mona tänker stå för kostnaden förstås.

DET ÄR KLART att jag dyker upp. Fasching i maj, det

är ju nåt alldeles extra. Det missar man inte i första taget. Fast jag har kommit på en sak; man ska nog sitta där uppe. Jag tror att ljudet är bäst där. Vi satt där uppe när Angélique Kidjo uppträdde, och då var ljudet perfekt.

Kommer ni att sitta där uppe, du och Nicklas och hans jobbarpolare, även om jag inte är med?

Jag ser det framför mig. Ni sitter där uppe. Jag är inte med. Jo, förresten, jag kanske är med trots allt.

Tänk om diagnosen var felaktig. Sitter jag längst bak? Hör jag verkligen bra där borta? Konstigt att jag har satt mig längst bak med tanke på min hörselskada. Även om den inte är grav, existerar den ju ändå. Det är väl den som gör att jag har svårt med ljudet där nere.

Ser du det här kastet som jag gör nu? Det är

FAKTA

Håkan Ågren

Född 1944 i Sorsele, Västerbotten.

Numera bosatt i Kungsängen.

Har publicerat

reportage, artiklar, noveller och dikter i ett stort antal

tidningar och tid-

skrifter, inte minst

på 70- och 80-talet i Folkelt i Bild/Kul-

turfront, Förr och Nu och i fackförbundspressen.

Vunnit första pris

i två novelltävlingar

med Tranorna flyger mot norr

i tidningen Land och Att leva sitt

puzzel i en tävling

anordnad av bland andra Stockholms

Stadsmuseum.

Artiklar, till exem-

pel: Välkomna till

idiot-tv, (Aftonbla-

det 4 januari 2009), Magin från min

barndoms fisketurer lever kvar, (Pensionären nr 4 ,2010),

Moa Martinson och pälsarna, (Fib/K).

>

fib 51

NOVELL nånting som du också har hemma i ditt sovrum.

Det klarar du inte va? Nej, jag tänkte väl det. Det är ett överkast. Sämre än sämst, men ändå litet kul, eller hur?

Var kommer detta egendomliga lugn ifrån?

Ligger det ett lock över ångesten? Är det den yttersta insikten som konstigt nog också är en trygghet? Hur kan det komma sig?

DET GÅR DÅLIGT för Masarna i år. Det gick åt hel-

sike direkt när Tony Richardsson slutade. Det var som om luften gick ur hela klubben. Vi har varit där på en del matcher, men det är ju inte alls som förr. Den där enorma folkfesten som det var när Tony körde finns inte längre. Nu hänger det på de unga förarna om Masarna ska kunna komma tillbaks. Men pressen är förstås stenhård. Från det ena till det andra, vill du höra nåt kul? Jag skulle slå med lie vid sommarstugan. Jag kände mig väl lite tuff, för det är ju ingen annan som kan slå med lie i det där området. Mona stod uppe vid postlådorna och pratade med den nya grannfrun tvärs över, hon som läser juridik och samtidigt sjunger i kyrkorna. Jag kom verkligen igång med slåtterarbetet och tänkte att jag lika gärna kunde gå upp till postlådorna och slå vägrenen där och samtidigt bli lite hjälte. För att liksom demonstrera att fib 52

jag kommer från en gammal bondesläkt där man aldrig glömt bort konsten att slå. Jag tog i ordentligt och svepte till med lien som alla våra förfäder gjort, men missade, och ramlade ner i diket och blev liggande på rygg med lien och armarna i vädret. Konstigt nog tänkte jag genast på Kafkas skalbagge. Grannfrun såg ut som Marlon Brando i Gudfadern, med munnen full av apelsinskal, men när jag skrattade vågade hon också släppa loss.

Vad ska jag fiska med? Ett trasigt haröra? Ett haröra som en lös tråd hänger ner ifrån, vilket garanterat innebär att ingen fisk någonsin kommer att ta den i sin mun. Vill jag inte ha nån fisk?

Nej, jag vill väl inte det. Inte i dag. Jag binder alltså på ett trasigt haröra för att slippa få fisk. Hoppas inte Fredde märker nåt. Harörat är annars en väldigt bra fluga, världsberömd får man väl lov att säga. Hur många fiskar har jag tagit på den genom åren? Etthundra, tvåhundra, trehundra…? Men nu sätter jag på en trasig variant därför att jag inte längre orkar möta döden med döden.

Inte ett hugg. Är inte vattnet lite för högt fortfarande? Nähä, ja vad ska vi då dra till med: hål i vadarstövlarna, fel fluga, fel tidpunkt, förstoppning … nånting måste vi ju ändå ha att skylla på.

Det har vi ju alltid haft, eller hur? En fisketur utan bortförklaringar är ju som kärlek utan kyssar, eller

vad säger du? Vi fortsätter väl att hålla bortförklaringarna vid liv?

Bortförklaringarna vid liv? Om du bara visste, Fredde. Men där står du oskyldigt, sju meter ut i vattnet, medan ringarna du nyss gjort i ytan långsamt färdas mot den andra sidan, och du är min bror, som du snällt nog alltid har varit, men ibland har du också gjort mig mycket irriterad det ska du ha klart för dig, inte minst för ditt djävla godisätande och du aldrig bjuder av dina tablettaskar och att du gillar dåliga dansband, men just nu har ingenting av det där någon som helst betydelse. Just nu fiskar vi tillsammans medan de nykläckta nattsländorna snabbt flyger uppströms i älven – annars skulle de ju slutgiltigt hamna i havet – och vi kan smådjävlas med varandra som vi alltid har gjort och jag kan fortfarande skratta åt dina urusla skämt medan våra skuggor sakta upplöses i strandlinjen och varenda sekund är en totalt okänd men mycket bra långfilm.

SIRI? Henne var det länge sen jag träffade. Ja,

det var väl i våras nån gång. Du vet, först var det jobbet och sen hela Västernköret. Husvagnen skulle ju dit, och det var förtältet, och duellerna och ölkvällarna och ja, alltihop, och vi blev kvar där, som vanligt och jag hann knappt ringa henne. Och sen tror jag ju förstås att hon kanske vill flytta ihop och ha barn och då vet jag inte, jag är väl egentligen klar med allt det där, men jag ska i alla fall ringa henne, det ska jag absolut göra, ikväll eller kanske imorgon … troligast i morgon. Eller om det i värsta fall blir i övermorgon.

Vad var det där nu då? Ett hugg på ett trasigt Haröra? Det kan helt enkelt inte vara möjligt.

En sån fisk finns inte. Där ute har vi flugan, den kan jag se, men det är inte en fisk på, det är några ansikten långt där inne i dimman och det sliter och drar i spöet och i hela linan och det är tungt, det är riktigt, riktigt tungt. Vilka är det, där borta i den andra änden? Där är farsan, Helena som fick blodkräfta – som man sa på den tiden – och han, prästsonen på gymnasiet som alltid skar sig, Peter på Lärarhögskolan – den bäste av dem alla – moster Dagny, farmor, morfar, Judith, Börje, Alexander, Lars, Edmund, morsan, Ragnar och Elsa,

Henrik … det är ju alla mina döda. Anklagar de mig för någonting? Jo, det gör de nog, och säkert med all rätt. Jag brydde mig aldrig tillräckligt. Det har jag aldrig gjort. I stället har jag ständigt portionerat ut lämpliga legender om mig själv, och nu är det för sent, nu är det alldeles åt skogen för sent.

Jag skulle ha varit vid liv, när jag ännu levde.

Fan, vad händer? Har du någonting på? Hela spöet böjer sig ju. Den där är inte alls så liten.

Nähä, det sket sig, ja, det är ju det gamla vanliga. Är det inte typiskt, just när man är på väg mot ett nytt personligt rekord, eller kanske ett svenskt rekord. Den här veckan började bra sa han som hängde sig på en måndag.

ALLA DESSA VÄNTRUM. Hur många läkare lurade

jag med mina inbillade sjukdomar? ”Jo, jag snavade och ramlade ner i ett dike”, (hjärnskakning), ”jo, det är så här att jag nyss har återkommit från en resa i Afrika”, (gula febern som jag läste om i DN samma dag),”jag tror att jag råkade sticka mig på något vasst i en papperskorg…”, (gulsot)… alla dessa meningslösa enmansshower, alla dessa pjäser jag skickligt uppförde på läkarmottagningar runt om i landet innan verkligheten oväntat tog över och genast förändrade hela repertoaren.

Ser du vaken där borta? Det är säkert fjädermyggpuppor. Finns det nåt hopplösare? Man har aldrig rätt färg, och är det inte färgen så är det storleken. Annars är allting bra med er? Ja, som sagt, det knallar väl på, som det alltid har gjort. Man får ta en dag i sänder. Det är ju enda möjligheten. Man får vara glad att man inte har cancer.

Titta åt sidan. Skratta, men inte för mycket.

Vifta bort en mygga. Titta långt efter en ormvråk.

Konstigt att den låter som en katt högt där uppe i skyn. Klia sig i pannan. Andas långsamt. Nu är det över. Jag klarade det.

Nä du, på det här viset blir det inga barn gjorda. Vi får börja tänka på refrängen. Det här ger ju ingenting. Inte en enda fisk. Det har man aldrig varit med om förut, eller hur? Jag hatar verkligen de där fjädermyggpupporna . Men några sista kast måste det ju ändå bli. Sistakasten är minst lika viktiga som bortförklaringarna, det är min enkla åsikt.

FAKTA

Axel Hugmark Född 1981.

Boende och verksam i Stockholm.

Kandidatexamen

2010 i Illustration & Grafisk Design vid Konstfack.

Arbetar i första

hand som frilan-

sande illustratör,

men även om till-

fälle ges som grafisk formgivare. När jag

arbetar försöker jag

att alltid vara öppen inför varje uppdrag

utan att bestämma

för mycket i förväg – låta mig ledas i den

riktning som passar

eller lockar för tillfället snarare än att

applicera ett färdigt manér. Ett ibland väldigt effektivt

sätt att jobba, men

lika ofta en tidskrävande metod.

När jag inte

tecknar eller sysslar med bild och form spelar jag gärna

fotboll, kanske ett

sätt att kompensera för det solorace som frilansandet ofta innebär.

> fib 53

NOVELL Ska jag säga någonting om den vita renen på andra sidan? Nej, det ska jag nog inte. Fredde har inte kommenterat den. Ändå har den varit där hela dagen. Lagt sig ner, rest sig upp och gått en bit, lagt sig ner på nytt, rest sig upp. Är det bara jag som ser den?

Jaha, då åkte vi. Du ska ha tack för den här gången. Det blev ändå mycket frisk luft och skapligt med skitprat i några timmar. Det ska bli otroligt skönt med en bastu i kväll. Bygg en bastu du också, det kommer du aldrig att ångra, jag lovar dig. Har du en vedeldad bastu vill du aldrig mer sätta dig i en elbastu. Hälsa till Mona och grabbarna. Får se hur det blir med Fasching. Vi håller tummarna. Kör försiktigt. Inte mer än trean, ha ha. Vi hörs.

Hur kan en vanlig elledning vara så vacker, vackrare än den vackraste solnedgång. Och den där transformatorn. Och den där hjullastaren.

Och den där vägtrumman.

fib 54

Jag kör in på parkeringsplatsen och vilar en stund.

Varför stannade jag inte när jag såg den där bärplockerskan vid vägkanten för fyra år sedan?

Jag såg ju direkt att det var någonting. Det visste jag ju, egentligen, det gjorde jag absolut. Ändå stannade jag inte. Mil efter mil körde jag, och hela tiden tänkte jag att jag borde ha stannat, men det gjorde jag ändå inte. Jag stannade aldrig. Jag körde bara på. Hela mitt fortsatta körande stod i själva verket genast i ett direkt motsatsförhållande till ett avstannade. Min från början vanliga och oskyldiga bilkörning hade under resans gång helt enkelt förvandlats till ett fullskaligt krig. Till sist var jag närmare hundra mil från den plats där jag borde ha bromsat in. Då först stannade jag.

Varifrån kom hon? Irak, Iran, Afghanistan, Tjetjenien, Västbanken…?

Varför stannade jag inte? ■ ■

EMMA HANQUIST

FÖDD I VISBY 1980 Utbildad i Visby, Hällefors, Baltimore, Göteborg.

Jag tycker mycket om bilder och att skapa dem. Se mer på min hemsida www.emmahan.com!

Framsidesillustration till tidningen Bibliotek i Samhälle.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 55

Dikt.

Född –49

TEXT oskar från bergsundstrand FOTO carola björk

ÖVER SEXTIO, inte medelålders

längre, utan gammal.

Man får gå upp och pinka minst en gång på natten.

Och av den en gång så mäktiga strålen har blivit ett ynkligt skvättande.

Magen krånglar och inte hjälper det att man krånglar tillbaka, utan man får snäll finna sig i att, som det heter, ändra sina kostvanor: frukt och grönsaker och rotfrukter och bönor och ärtor.

Och promenera efter varje måltid för att bli av med gaserna.

Får man då till en riktig rökare så lättar det nästan lika härligt som jag vet inte vad.

Apropå det så är man glad att man i alla fall fortfarande får upp den.

Och att det tar lite längre tid gör ju inte kärestan någonting.

Om det verkligen var bättre förr, kan man ju diskutera, men Gunnar Sträng hade i alla fall inte hästsvans och Tage Erlander var inte glosögd och såg ut som en jättebebis.

Då kunde kungen stava till sitt eget namn och jagade inte älg och småflickor, utan grävde upp lerskärvor i Etrurien och gick på konstutställningar.

Hyland var visserligen jobbig, men inte tillnärmelsevis som Adam Alsing och Gry. fib 56

Och vad är det för kul med att förnedra folk som Filip och Fredrik.

Det gjorde aldrig Carl-Gustaf, och inte Hasse och Tage heller.

Förr fanns det biografer överallt som visade en film i taget.

Nu finns det snart bara biopalats, där man går vilse och får torgskräck.

Varmkorv finns det nu också, men inga gubbar med låda på magen och en kokt utan, mellan två små smörgåspapper, det går väl inte att få numera.

Och vad är det för fel med att prata med varandra i telefon, istället för att mejla och sms:a?

Jag bara undrar?

Ja, man undrar över mycket nuförtiden: Varför LM bytte namn till Ericson, varför döpte Konsum om sig till COOP, varför startade sossarna Casinon och sålde ut Televerket till Börsen, varför är S:t Görans sjukhus privat när det ändå är Landstinget som betalar, varför får toksekter som Hare Krishna och Livets Ord driva skattefinansierade skolor, ja, över var är det över huvud taget vad det är fel med kommunala skolor som alla kan gå i eller bostadsrätter som alla kan bo i. Och varför det finns knappt några järnaffärer kvar och färgaffärer kvar. Och varför krånglar alla nya, fina elektroniska apparater hela tiden och lönar sig aldrig att laga, och varför det var så länge sedan som en tomat smakade tomat och varför det ska vara så märkvärdigt med rå japansk fisk.

Antagligen är detta att man undrar över så mycket, det säkraste ålderstecknet, säkrare än de grå strimmorna i håret, rynkorna på halsen och det faktum att strålen inte forsar lika mäktig som förr. ■ ■

Frilansmusikern Marie Selander konstaterar i sin nyligen publicerade bok att mansnormen fortfarande h채rskar i musikv채rlden. fib 57

Film.

fib 58

En borgerlig martyr?

TEXT hans isaksson

Allt för ofta brukar gamla sagor handla om mannen av folket, som genom utförda stordåd belönades med en prinsessa jämte halva kungariket. Men danskarna skall ju alltid vara lite aviga. Sagan om livläkaren Struense och drottning Caroline Mathilde handlar tvärtom om en ofrälse utlänning som började med att ta en dansk drottning, därpå hela kungariket Danmark och som först därpå på kort tid försökte göra sina stordåd. Det gick rätt bra, ända tills det tog en sketen ände.

H

istorien om Struense och drottningen, inte minst den erotiska, saftigare delen, har länge varit hot stuff inom dramatik och film. Efter flera misslyckade danska försök att åter göra film om Struensens tid, bland annat av Per Olov Enquists roman Livläkarens besök (1999) kom i år dansken Nikolaj Arcels En kongelig affære (På ”svenska” A Royal Affair).

Tysken Johann Friedrich Struense var visserligen inte direkt en man av ”folket”. Det år, 1757, då han utexaminerades som läkare flyttade hans far med familjen till Altona som då lydde under danska riket.

HAN FICK ANSTÄLLNING som stadsläkare. Samtidigt gav han ut en något subversiv satirtidskrift i upplysningstidens filosofiskt materialistiska anda, som han insupit under studietiden.

Detta ledde till att han häktades av de danska myndigheterna. Ty det ännu feodala Danmark var då den stat som mindre än de flesta trakterades av upplyst liberala idéer.

Sedan andra halvan av 1600-talet styrdes det ännu imponerande Danmarksimperiet enväldigt av kungen.

Franska revolutionen låg ännu 20 år in i framtiden.

På den inflytelserike faderns till-

skyndan blev Struense 1768 utsedd att som livläkare medfölja kungens, Christian VII, resa genom Europa. Han gjorde sig medicinskt och socialt oumbärlig och fick följa med kungen hem. Kungen var då 19 år och hade året förut förmälts med sin 16-åriga kusin, Caroline Mathilde, lillasyster till den galne George III av England.

ATT KUNGEN LEVDE som ett svin och inte tillnärmelsevis hade alla hästar hemma stod helt klart för hovet, även om det för befolkningen förblev en statshemlighet. Diagnosen tvistar de lärde ännu om – schizofreni och/ eller alkohol är de vanligaste förslagen.

Likt många i hans situation insåg dock kungen dunkelt att han måste ha ett stöd i världen, och hans livläkare, som visste hur han skulle tas, blev på ett år hans största auktoritet.

Samtidigt vann Struense den unga drottningen så väl filosofiskt, politiskt som erotiskt – i vilken ordning detta skedde tvistar de lärde också om, eftersom det kan påverka bedömningen av parets motiv. Han blev med drottningens hjälp snart statsråd och lyckades med kungaparets goda minne utmanövrera kungens gamle dryckesbroder greve Holck, hans kabinettsekreterare Høegh-Guldberg och till slut J.H.E.Bernstorff, ordförande i kungens

sekreta kabinett, utrikesminister och i kungens andliga frånvaro den som hade makten i Danmark.

Professorn i teologi Ove HøeghGuldberg, var kungens före detta lärare och anges av såväl Enquist som historikerna som filmens mest kompetente huvudantagonist till Struense. I Livläkarens besök beskrevs denne, möjligen av sin far begravningsentreprenören kastrerade pyssling (148 cm), som en senare upplaga av de politiserande eunuckerna vid orientaliska hov. Han var uppenbarligen en politisk begåvning och en skärpt intellektuell. Hans möten med Struense borde ha givits större roll i filmen, möjligen på bekostnad av någon sängkammarscen, där folk ändå brukar bete sig relativt ensartat.

PÅ MINDRE än två år kunde Struense, som i praktiken gjort sig enväldig, genomföra över 2 000, merendels liberala, reformer: förminskad byråkrati, tillsättande av ämbetsmän utan hänsyn till börd, ytterligare minskat inflytande för godsägarna, förbättrad skolgång och fattigvård, avskaffandet av dödsdomar för tjuvnad, förbud mot tortyr. Total yttrandefrihet i skrift och tal – som han själv något fick inskränka året därpå, då den mest vändes mot hans egen regim.

Om Struenses reformer inte sågs med blida ögon av godsägare, adel eller prästerskap gynnades i gengäld borgerskapet inom handel och sjöfart, Danmarks växande huvudnäringar. Han och hans tillkallade bror, Carl August Struense, ledare av finanskollegiet, var båda för avskaffandet av merkantilismen och för en liberal marknadsekonomi. De upphävde monopol och olika importförbud. fib 59

>

FILM Den duglige Carl August jagade som en hök efter besparingar bland annat inom krigsmakten. 1771 upplöste man kungens ”fotgarde” och överförde dess officerare till andra enheter, där de därefter startade en agitation mot regimen, vilket skulle få sin betydelse. Man skilde vidare hovets finanser från statskassans, vilket spädde på motståndet mot Struense inom hovet, anfört av hans styvmor, Juliana Maria, i maskopi med Høegh-Guldberg.

NÄR STRUENSE 1771 utnämnde sig själv och sin medhjälpare Brandt till länsgrevar – den högsta graden av adelskap – med 130 000 respektive 100 000 kronor i årligt statligt apanage markerade han en gräns för sin liberalism. I den mån bönderna, som fortfarande slavade under livegenskap, hade hoppats på sin frihet släcktes hoppet av den utredning som Struense, för ovanlighetens skull, begravt frågan i. Denna hävdade till slut att livegenskapen (stavnsbåndet) skulle upphävas gradvis ”under flera generationer”, ty: En fugl, som fra begyndelsen har været spærret inde i et bur, bliver forvirret og forvilder sig, når døren pludselig åbner sig for den, og det ville ligeledes være til største skade for staten at forholde sig på den måde til bønderne.

Att Struense uppenbarligen gjort Caroline Mathilde på tjocken hade nog hans uppburna fiender inom adel, hov, militärmakt och byråkrati kunnat smälta, i synnerhet som Christian erkände Lovisa Augusta (f 1771), frukten av deras förbindelse, som sin egen. Men det lämpade sig utmärkt för ett bredare drev via plakat, broschyrer och flygblad – vilket Struenses yttrandefrihetsreform gjort möjligt. Och att mobilisera en ”forvirret og forvildet” underklass och de livegna låg nog bortom det Struense hade tänkt sig. Fast en viss begränsning av dagsverksbördan fick godherrarna kännas vid. fib 60

»

Mads Mikkelsen i rollen som Struense.

... den första danska martyren för ... den borgerliga revolutionen Änkedrottningen Juliana Maria och Christians halvbror Fredrik i maskopi med Høegh-Guldberg stod i spetsen för den kupp som i januari 1772, stödd på frustrerade före detta gardister, som satte Struense, Caroline Mathilda och lojala ämbetsmän i fängelse och satte punkt för ”Struensens tid”.

DET ANSES av någon anledning som ett

oskick att avslöja slutet på en film (detta borde nämligen vara ett slags filmrecension), till och med när man skriver om ”Hitlers sista dagar” . Därför borde man inte nämna att Struense och Caroline Mathilda tvangs att erkänna sitt äktenskapsbrott. Varpå hon utvisades utan sina barn till Celle, där hon dog 1774 i scharlakansfeber, enligt vissa elaka uppgifter smittad av sin moriske page, som hon varit alltför intim med.

Struense och Brandt dömdes i april officiellt för majestätsförbrytelse – Struense för att ha inkräktat på kungens

makt, Brandt för att ha bitit honom i fingret i ett försöka att kalmera ett av hans raserianfall. Det var helt enligt lagen: Hvo som laster Kongen eller Dronningen til Beskæmmelse, eller deres og ders Børn Liv eftertragter, have forbrudt Ære, Liv og Gods, den høire Haand af hannem levende afhugges, Kroppen parteres og lægges paa Steile og Hiul, og Hovedet med Haanden sættes paa en Stage.

Så skedde alltså. Historien visar att det är farligt att göra en revolution halvdant och utan fotfolk.

STRUENSE HAR under två århundranden

i det danska folkmedvetandet åtnjutit i stort sett samma mått av kärlek som Gustaf III:s baneman Anckarström i det svenska. Enquists tolkning av hans person och verk tycks dock ha givit honom större uppskattning under det senaste decenniet. Denna film tecknar också huvudpersonen som den första danska martyren för upplysningen och den borgerliga revolutionen. Det skulle därför inte förvåna om Struenses rykte i nyliberala kretsar snart löper varvet ut.

Om ingen hindrar dem kommer han av dessa att användas som en frihetshjälte mot det ständiga hotet från en förkvävande statssocialism. ■ ■

Konst.

Bilden är ett potatistryck och saknar titel.

Då Sverige sände Viggenplan till Libyen var jag i Kina.

Jag köpte några stora potatisar och skar med potatisskalare ut klichéer och tryckte bilder som den nedan i protest.

TEXT&BILD torsten jurell

fib 61

»

Recension.

Motståndets väg

Civil olydnad som teori och praktik Pelle Strindlund, Stellan Vinthagen Karneval förlag

Som dömd ”drakflygare” läser jag med stort intresse Motståndets väg – civil olydnad som teori och praktik.

Här finns en historisk bakgrund till öppet politiskt lagtrots, där Thoreau, Gandhi och Martin Luther King är de mer kända namnen. ”Ett annat exempel är de starka skandinaviska fackföreningarnas roll i skapandet av välfärdsstaten. Genom att arbetare i hög grad var organiserade kunde omfattande strejker framtvinga överenskommelser med fabriksägare, industrimän, direktörer och sågverksinnehavare.”

Problemet i Sverige i dag är att de olydiga grupperna är alltför svaga för att skaka motparten. Motståndet blir alltför sporadiskt och vekt. Jag fäster mig tidigt

En världsomsegling under havet Jules Verne. Övers.Roland Adelberth Norstedts

Norstedts har haft den goda smaken att ge ut en klassikerserie.

En av de elva utvalda, som för övrigt utgör en brokig samling från Goethe till Atwood, är Jules Vernes populära äventyrsberättelse från 1866. Översättningen gjordes redan 1981 till en tidigare upplaga. Den enda moderniseringen förutom omslaget är ett entusiastiskt förord av Lena Andersson, Dagens fib 62

Boken ställer oss inför en omprövning. Hur förändrar vi samhället? Hur organiserar vi oss?

vid ord som att ”Chefer, företagsledare och regering kallas för makthavare, men beteckningen är egentligen missvisande.

De har inte makten i sin ägo. De får den skänkt till sig av de underlydande. Den insikten öppnar möjligheter till motstånd.”

Boken ställer oss inför en omprövning. Hur förändrar vi samhället? Hur organiserar vi oss? Motståndets väg kan bli en inspirationskälla för studiecirklar och underlag till diskussionen om hur vi skapar alternativ. För många skapar olydnaden rädsla och passivitet. Författarna, Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen, skriver om aktioner, rättegångar och fängslande, vilket gör att vi läsare finns på plats där olydnaden sker.

Det som utmärker nätverk som Ofog är att de själva tar ansvar för samhällsutvecklingen och att de står för sina handlingar, när de argumenterar i en rättegång.

”Det är lätt hänt att politiskt motstånd går på i gamla hjulspår: ’Vi säger nej! Stoppa! Krossa!’ Ett sätt att fylla civil olydnad med en positiv dimension är konstruktion”. Vad är vi för? Arkitekten och uppfinnaren Buckminster Fuller, som var verksam under mitten av 1900-talet, uttryckte insikten med orden: ”Du förändrar inte saker genom att kämpa mot den rådande verkligheten.

Om du vill förändra något, bygg en ny modell som får den rådande modellen att bli uttjänt”.

Det viktigaste är som jag ser det organisationsformen. Ofog bygger på en demokrati med vängrupper som har aktionsträning. De är emot spontanitet.

Inget uppstår ur tomma intet. Allt planeras och bygger på tillit.

Eftersom berättelserna om våra aktioner lever kvar fortsätter de att vara verksamma som symboler. bror kajsajuntti

Nyheters filosofiska lördagskolumnist.

En världsomsegling under havet är ett gott val. Boken har fascinerat många generationer läsare och den håller fortfarande trots att ubåtar knappast är särskilt gåtfulla och havsdjupen till stor del är utforskade. Men hur många av oss får göra ubåtsresor?

Att åter få företa denna underbara färd under havsytan är ändå stimulerande och man kan förstå att boken väckte stor uppmärksamhet 1866 när den först kom ut. Författaren lyckades med utsikt från sitt skrivbord visa sina läsare en outforskad värld, med hjälp av gåspennan och som man kan förmoda ett rejält bibliotek. Han berättar om jättebläckfiskar, dito musslor, sjunkna vrak och städer i och under hav och glaciärer

i ett raskt tempo som även bör tilltala en nutida läsare.

För egen del reste Jules Verne aldrig utanför Frankrikes gränser. Som författare hör han hemma i 1800-talets berättartradition med ”vanliga” människor som upplever märkliga saker. Men han pekar också framåt mot 1900-talet eftersom professor Arronax, harpuneraren Ned Lands och framför allt den misantropiske kapten Nemo (latin för ”ingen”) är allt annat än okomplicerade. Nemo dyker också upp (ursäkta vitsen) i en annan bok, Den hemlighetsfulla ön, en vernesk robinsonad. Kanske vi får se även den romanen i serien? Man kan bara hoppas att serien utökas så att flera klassiker kommer att finnas tillgängliga. stefan estby

De mänskliga rättigheternas väg Ove Bring Atlantis

Ove Bring är ju kanske den mest namnkunnige, ofta anlitade, svenske experten i det som så olyckligt brukar förkortas ”MR-frågorna”. Någon stor USA-kritiker är Ove Bring inte. Men i fråga om Guantanamo har Ove Bring tydligt hävdat att den svenske fången Mehdi Ghezali borde få skadestånd av USA och att ett sådant bör utkrävas.

2008 skrev Bring en bok där han såg det som ”naturligt” att Sverige gick med i Nato. Ove Bring har därmed alltså generellt tagit ställning för Västerlandet i dagens stora krig. Med lite brasklappar.

När Jan Eliasson i Aftonbladet kallat FN-mandatet för den utländska närva-

Mao och den stora svälten Frank Dikötter Historiska Media

Bokhandeln fylls numera med antikommunism av diverse slag. Är det inte Stalin så är det Mao, så är det ännu mer Stalin, Sovjet, processer och läger eller så är det hela idésystemet. Illusion eller ren ondska. Stalin, Hitler, Mao – de tre massmördarna. Senast nu en om Mao och den stora svälten av någon Frank Dikötter, beskrivande ”Det Stora Språnget” och vad som hände.

Premissen är given, Mao är Satan vil-

ron i Afghanistan ”glasklart” har Ove Bring i stället ansett att en motattacksrätt gällde nära efter 11 september, men att skälen för USA:s längre närvaro i Afghanistan varit folkrättsligt tveksamma. Att Sverige har trupp i landet sedan över tio år tycks han själv däremot inkonsekvent nog inte ha några problem med.

I denna mycket omfattande bok, som kom 2011, utvecklar Bring i detalj sin syn på olika historiska och mer nyligen timade skeenden runt de mänskliga rättigheterna.

Uppfriskande i boken är bredden, att både österländska och andra bidrag till idéer om mänskliga rättigheter tagits med. Kvinnliga aktivisters ofta förbisedda roll. Liksom skönlitteraturens påverkan i sammanhanget.

Det som främst intresserar Ove Bring verkar ändå vara den västerländska utvecklingen, liberalismens roll, och den nutida konfrontationen kring sådant som islamism och Muhammedteckningar.

Ola Larsmo i DN noterade också denna slagsida i boken: ”historien drivs framåt av liberalismen, punkt”. Vilket

»

Premissen är given, Mao är Satan vilket skall bevisas. ket ska bevisas. Alltså vrids alla slutsatser, antaganden ditåt. Ibland bara löjligt som att peka på Maos elakhet när vissa partimän petades och fick sina karriärer förstörda och gick miste om de privilegier de tidigare haft. Sifferexercisen är hejdlös, offrens antal bara ökar, från förord till ”Sluträkning”. Historien är borta, ”svält” verkar det som det var Mao som uppfann. Inte undrar han varför det var viktigt för Kina att framställa en atombomb, konstaterar bara Maos frenetiska iver efter denna, en pusselbit till bilden av galenskap.

»

utvecklar ... sin syn på ... skeenden kring de mänskliga rättigheterna

leder till att arbetarrörelsens kamp för mänskliga rättigheter som värdiga löner och människovärdiga villkor för arbetet nästan helt saknas i Brings bok.

Feministrörelsens kamp för rösträtt med mera berörs också den ganska lite.

Samtidigt beskriver Bring som hastigast något sådant relativt okänt som försöket – man lyckades inte helt – att utplåna ursprungsfolken på Tasmanien.

Kung Leopolds massiva skräckvälde i Kongo ges några sidor. I det senare fallet beskriver Ove Bring en del av de fasansfulla detaljerna; flodhästpiskorna, avhuggandet av högerhänder. Men den oerhörda omfattningen i antal offer för européernas brott kommer inte riktigt fram i denna så omfattande skrift. henrik persson

Nej, det här är inte en seriös bok, författaren tvekar inte att flitigt propagera för den fria marknadsliberalismen och anföra det Maos Kina han beskriver som motpol. Lovorden förvånar mig, även om jag vet vilken tid vi lever i. Å andra sidan, en mer nyanserad bild av Mao och Folkrepubliken låter sig inte göras. För en kapitalism i kris, utskämd, ifrågasatt, krävs att kommunism stämplas som kriminalitet. När Dagens Nyheters ledarsida efter första omgången i franska valet, efterlyste upplysning om kommunismens brott är det lite fånigt, desperat men fånigt, fast de förstår ju inte att det är själva det kapitalistiska systemet som gång på gång ger liv åt det gamla spöket.

Så låt dem ”upplysa” med sådana här böcker om de vill, det är i praktiken de riktiga idéerna skapas. lennart rahm fib 63

RECENSION

Omställningens tid Björn Forsberg Karneval Förlag

Jag fick nyligen två inbjudningar att skriva under en namnlista mot de höga bensinpriserna. Bland annat från en facklig kollega. Där läste jag att det idag finns mer olja än vid oljekrisen på 1970-talet. Befängt med tanke på att de fossila bränslena är ändliga och allt dyrare att nå. Den gamla billobbyn lever vidare.

Det finns ett antal scenarier. Kriget om de minskande resurserna har redan inletts, med krigen i Irak och Afghanistan. Det lär bli fler krig.

Björn Forsberg söker omställningar för en hållbar framtid när tillväxten hotar framtida liv. I boken Omställningens tid visar han möjligheter. Och nödvändigheter. Den tilltro till marknadskrafterna som Reinfeldt, Al Gore och andra

Språkets värld Johan Althoff & Robert Nyberg Alfabeta

Språkets värld är en till formatet behändig liten bok, sammanställd av författaren Johan Althoff och tecknaren Robert Nyberg.

Den är en fortsättning på en rad tidigare böcker om språket som de har gjort tillsammans, bland annat Språklådan (1992) och Ordförrådet (2003). Boken tar oss med på en resa i språkets förunderliga värld, där de, med hjälp av ordet och bilden, deras respektive specialområden, resonerar och filosoferar kring språket.

Boken är rikt illustrerad och består fib 64

nyliberalt troende hänvisar till ger han inget för. Dagens frosseri och girighet driver vidare med raketfart in i resursväggen.

Björn Forsberg tar läsaren med till platser som visar på lösningar. Han pratar med människor som inte bara har visioner utan som också visar hur det är möjligt att bygga energisnåla hållbara samhällen.

I självaste amerikanska Detroit startas nu stadsodlingar i ruinerna efter bilstaden. Hela stadsdelar har lämnats sedan kapitalet flytt staden till platser där det finns billigare arbetskraft att utnyttja. Och så länge den finns och oljan inte har blivit alltför dyr så kan vägen in i väggen fortsätta. För dem som finns kvar i staden gäller det att överleva. De odlar upp marken i ruinerna. Där ser Björn Forsberg en öppning. Städer med plats för odlingar. Lokalsamhällen.

Lokal demokrati.

Forsberg besöker Kuba, där man också satsar på stadsodlingar. Från början kanske inte med tanke på en hotande olje- och klimatkris, utan mera utifrån nödvändighet när dyrare transporter

»

Med hjälp av ... korta meningar kopplade till bilder, får läsaren inblick i språkets mysterium.

därutöver av korta meningar som försöker fånga vad som händer när vi tänker och använder språket. Den påminner i sitt upplägg om en bok med aforismer eller en citatsamling. Terminologin består av ord och uttryck som ”tankebilder” som vi skickar till varandra och på så sätt ”kopplar vi ihop våra hjärnor” och vi gör (när vi kategoriserar ord) ”tankelådor med etiketter på”. ”Vi upplever”, skriver Johan Althoff, ”saker med våra sinnen.

»

Forsberg visar hur framtiden kan komma att se ut. tvingar fram närproducerad mat.

Boken kompletterar väl Pål Steigans En gång skall jorden bliva vår. Steigan diskuterar en politisk plan. Forsberg visar hur framtiden kan komma att se ut när det blir stopp på slöseriet av fossila bränslen, ransonering av flygresor och biltrafik. Ibland får jag en känsla av William Morris Nytt från en ny värld.

Den möjliga världen blev överkörd av oljeepokens konsumtionssamhälle och girighet.

I dag står det samhället inför en återvändsgränd och en resursvägg. Fråga nummer ett på dagordningen är probleminsikt. Björn Forsberg besvarar den frågan och ger oss öppningar inför framtiden.

Om vi nu vill vara med i den folkrörelse för förändring som han efterlyser.

Vad har vi att välja? åke johansson

De skapar minnen som vi sätter ord på.”

Med hjälp av denna typ av korta meningar kopplade till bilder, får läsaren inblick i språkets mysterium. För förståelsen av boken är texten beroende av bilden, på samma sätt som bilden inte skulle kunna förstås utan texten.

Boken vänder sig till åldrarna 9–99 år. Johan Althoff skriver i efterordet att de erfarenheter som ligger till grund för de diskussioner boken väcker inte är åldersbestämda. Personligen ser jag dock Språkets värld mest som en barnoch ungdomsbok. För dem som har ett språkintresse och redan har läst och funderat kring språkutveckling och språkförmåga känns boken väl basal. Men för dem som inte tänkt i sådana banor, väcker den med all säkerhet nyfikenhet och intresse kring språket, dess struktur och användning. agneta willans

Forskningsfusket Ralf Sundberg Optimal

Jag minns tydligt första gången jag började fatta misstankar mot den organiserade medicinska vetenskapen.

Detta var i tämligen unga år då min mamma kom hem från sitt arbete på ett svenskt kontor och meddelade att alla på firman hade blivit erbjudna vaccination mot tuberkulos. Detta eftersom det fanns en minimal kontakt med Ryssland, där en tuberkulosepidemi härjade. Jag tyckte då att detta kändes överdrivet, började forska lite i saken och fann att det fanns en tydlig ökning av tuberkulos i Ryssland. Denna ökning var dock störst bland Moskvas

Kom med mig Roberto Saviano Övers. Barbro Andersson och Cecilia Schwartz Brombergs

Det är skrämmande att vistas i Savianoland. Det är ett ärligt och pragmatiskt land, som genom denna uppriktighet blir mer obehagligt än det mesta. Särskilt med vetskapen om ärlighetens konsekvenser i bak-huvudet. Det är skrämmande att vistas i Savianoland, som är ett land som berättar om Italien. Ett av EU:s största länder. Ett maffialand. Saviano lever med livvakter dygnet runt på grund av det han berättat om den syditalienska maffian, camorran. Det är ett faktum som återkommer gång på gång medan jag läser Kom med mig. Det pris han har betalat för att berätta för det italienska

uteliggare. Då kan man ju fråga sig varför svenska kontorsarbetare ska vaccineras mot en sjukdom som grasserar hos människor som de i princip aldrig kommer i kontakt med.

Förklaringen är att företag kan känna stora pengar på detta. Detta är en slutsats som docent Ralf Sundberg också har kommit fram till i sin bok Forskningsfusket. Han radar upp en rad övertygande exempel på hur sjukdomar i princip konstrueras och hur man genom denna mycket selektiva forskning lurar människor in i livslånga medicinberoenden. Han tar också fasta på den mycket svåra frågan vem man ska lita på i en massmedial kultur där råden om hur man ska leva ett hälsosamt liv haglar och ständigt ändras.

Det är en fråga som inte besvaras helt enkelt. Ett generellt råd är att vara skeptisk till vad som framhålls som medicinska sanningar och hela tiden undersöka vilka som har intressen av just denna medicinska sanning upprätthålls.

folket och omvärlden om vilket land de lever i. Landet där politikerna låter sig betalas för att värna maffians intressen.

Landet där man bygger skolor med billig cement som man får för bra pris från maffian, och som senare gör folk sjuka.

Landet där soporna samlas på hög om maffian inte hämtar upp dem. Landet där förruttnelsen tycks sippra fram mellan sprickor som mer och mer blir till blödande hål.

Kom med mig innehåller Savianos texter från tv-programmet med samma titel (Vieni via con me). Det var ett program som var fullständigt allvarligt och där bland annat Roberto Saviano pratade rakt in i kameran om dagens Italien. Italienarna har under många Berlusconi-år blivit bortskämda (eller motsatsen till bortskämda, beroende på hur man ser på saken) med lättsmälta blajprogram och tävlingar utan egentlig mening. Ändå fick Kom med mig miljontals tittare och mängder av människor hörde av sig och var tacksamma över att någon äntligen tog dem på allvar.

»

Ett generellt råd är att vara skeptisk till vad som framhålls som medicinska sanningar.

Sundberg skriver också en av de mest blixtrande klara saker jag läst i ämnet hur man bör förhålla sig till kostforskning: ”Faktum är att när människor lever utan reklampåverkan, utan ekonomiska begränsningar, inte lider av tidsbrist, och fritt kan planera sin mathållning, då väljer alla en helt adekvat kost.”

Sundbergs bok är mycket läsvärd och jag är övertygad om att den kommer att begravas ordentligt i det rådande massmediala klimatet som bara vill ha larmrapporter och kroniska kriser. peter karlsson

Som den skickliga journalist han är blandar Saviano rena fakta relaterade till maffian och dagens Italien, med personligare berättelser från människor som råkat ut för konsekvenserna av sopberg, dåligt byggmaterial och korruption.

Plötsligt kan en lång berättelse om ett kärlekspar där mannen var dödssjuk och inte ville leva i plåga längre, dyka upp och kontrastera mot annat man nyss fått ta del av. Dock känns det inte splittrat. Italien är den sammanhängande röda tråden, som brinner. Det är därför Savianoland är så skrämmande att vistas i. För att vägen tillbaka till något slags demokrati känns så lång.

För att maffians fingrar har lyckats ta sig in nästan överallt och det är svårt att få bort dem därifrån. Saviano berättar om mördade advokater som motarbetat maffian, om hotade poliser och hatade journalister. Han själv är en av dem, men ändå hoppas han fortfarande på förändring och ger inte upp sin kamp.

Kosta vad det kosta vill. jessica johansson fib 65

Andrea Wulf. Övers. Göran Grip Leopard förlag

I år kunde vi den 6 juni uppleva en Venuspassage som började strax efter midnatt och varade i över sex timmar.

För oss betraktare på jorden rörde sig planeten Venus sakta över solskivan som en liten svart prick.

Redan 1716 insåg den berömde astronomen Emond Halley att man genom att observera detta fenomen på olika platser på jorden skulle kunna bestämma avståndet till Venus. Genom att sammanställa data för olika platser skulle man – förutsatt att man kände platsernas lägen (longitud och latitud) på jorden – kunna räkna ut den så kallade Venusparallaxen, det vill säga hur stor vinkel jorden upptar sedd från Venus. Eftersom jordens storlek var känd kunde man med lite matematik bestämma avståndet till Venus.

Halley visade en på pappret enkel metod att utan särskilt märkvärdiga teleskop, bara med klockor och rätt små teleskop, kunna mäta den då kända världsrymdens storlek! Venuspassager

Stig Niklas Rådström Bonniers

Niklas Rådströms minnen av vännen Stig Claesson. En kort, kärleksfull och mycket välskriven bok. Claesson var ursprungligen vän till pappan, Pär Rådström, men senare utvecklas vänskap mellan Stig och Niklas, trots åldersskillnad (eller kanske tack fib 66

»

Det första stora globala samarbetsprojektet någonsin.

inträffar bara parvis med cirka hundra års mellanrum. Passager skulle inträffa nästa gång 1761 och 1769 enligt Halley, och han uppmanade i en liten uppsats alla världens astronomer att samarbeta för att på detta sätt mäta solsystemets storlek.

Det här var långt före telegraf och moderna kommunikationer. Ändå lyckades vetenskapliga samfund och akademier att utveckla det första stora globala samarbetsprojektet någonsin.

Här spelade dessutom Kungliga Vetenskapsakademin i Stockholm en viktig roll. Man sände ut expeditioner över hela jorden, från Nordkap till Tahiti. Överallt sattes det upp små enkla observatorier.

Regeringarna var villiga att anslå pengar.

Kolonialismen var i sin begynnelse och man sökte exakta metoder för navigation.

Vetenskapsmännen i projektet var nämligen tvungna att väldigt noggrant bestämma de avlägsna platsernas longitud och latitud, vilket var svårt på 1700-talet. Som spin-off upptäckte dess-

vare). Rådström berättar om sina möten med Claesson, smyger i förbifarten in en kortfattad biografi, och kommenterar hans konst och hans böcker. De äter lunch varje vecka, badar bastu, gör en reportageresa till Egypten. I berättelsen om denna resa beskriver Rådström Stig Claessons teckningsmetod, hur han aldrig letar efter något särskilt motiv utan helt enkelt tecknar, tecknar, tecknar det han ser hela tiden. Sedan väljer han ut de passande teckningarna till den färdiga boken med Rådströms texter – I Egypten däremot. Enligt Rådström blev den (alltför?) flitige Claesson aldrig helt

Foto: Saskia Manners

RECENSION

Jakten på Venus

utom en av expeditionerna under kapten James Cook Australien! Och ryska kejsarinnan Katarina fick ordentligt hum om hur stort hennes land i själva verket var.

Om allt detta har Andrea Wulf skrivit en spännande bok som jag starkt rekommenderar till läsning, Boken handlar inte så mycket om astronomi och naturvetenskap som om upplysning och framväxten av det moderna vetenskapliga samarbetet. svante svensson

»

Hans texter och bilder kommer att överleva många idag upphaussade konsttrender. accepterad i den svenska konstvärlden.

Strunt samma: böckerna med hans texter och bilder kommer att överleva många i dag upphaussade konsttrender. ulla wennberg

Snuten i skymningslandet

– Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010

Michael Tapper Nordic Academic Press

Boken har ett imponerande omfång.

Den bygger på ett genuint forskningsarbete och kräver sin man eller kvinna som läsare.

800 sidor, varav 100 sidor noter och register, går inte att läsa som en roman från pärm till pärm.

Den kräver pauser och eftertanke och är kanske tänkt att fungera mera som en uppslagsbok, men den som har stort intresse för polisromaner bör givetvis läsa hela boken – om inte annat för att testa sitt eget kunnande. Författaren

Ockulta dagboken;

band 59:I; band 59:II samt band 60 August Strindberg, kommentarer av Karin Petherick och Göran Stockenström Norstedts

Strindberg skrev på Ockulta Dagboken från februari 1896 då han bodde på hotell Orfila i Paris och fram till 1908 då han bosatte sig på Drottninggatan 85 som blev han sista adress.

Strindbergs intellektuella nyfikenhet hade under nittiotalet fått honom att uppskatta Swedenborg, teosofin och tanken att verkligheten kunde vara uppbyggd av symmetrier som kunde avslöja den Osynlige Byggmästarens arbete med att skapa världen. En tanke som antogs få stöd av upptäckten att grundämnena kunde systematiseras i ett periodiskt system.

framför dessutom personliga synpunkter och låtsas inte vara objektiv. Utgångspunkten är de tio kända kriminalromanerna av Sjöwall-Wahlöö som anses vara grund och orsak till uppsvinget för svenska kriminalromaner och filmer.

Boken beskriver åtskilliga romanserier, filmer och teveserier, hur och varför de har kommit till och hur de har mottagits. Men inte nog med det: Vi får också veta varför hjältar och skurkar ser ut och handlar som de gör, hur det föränderliga samhällsklimatet påverkar och även hur litteraturen och filmerna påverkat lagstiftarna.

Enligt polisen håller sig våld och kriminalitet på ungefär samma nivå i förhållande till folkmängden i decennium efter decennium, men i film och litteratur stegras kriminaliteten markant, vilket har gett beslutsfattarna kalla fötter.

En annan intressant sak som Michael Tapper tar upp är hur rollfigurer har kommit till och varför skådespelarna

»

... hängt sitt urtagna hjärta på en krok i ett slakteri ...

Dagboken är frukten av att denna pseudovetenskapliga idé samtidigt blandas samman med studiet av det egna jaget. Om det färdiga arbetet skrev Strindberg att ”Denna Dagbok får aldrig tryckas! Detta är min sista vilja! som måste uppfyllas!”. Så skedde inte utan texten blev av dunkla skäl tillgänglig för läsning från 1962, femtio år efter Strindbergs död. Dagboken ges nu ut i Nationalupplagan både som vanlig text och i faksimilupplaga, detta plus en omfattande volym kommentarer på över 500 sidor.

Kan man verkligen läsa det här?

Något tveksamt är det att gå mot en avlidens vilja, men Strindberg själv undvek knappast någonting om sin person eller sin omgivning. Livet gjorde han till litteratur med en hänsynslöshet som

»

den som har stort intresse för polisromaner bör givetvis läsa hela boken valts till filmrollerna och hur lyckosamma dessa val har varit.

Trots att boken är mycket innehållsrik och detaljerad tar den bara upp en del av den kolossala svenska kriminallitteraturen, filmerna och filmserierna. Även om kvaliteten på det som utelämnats kan anses skiftande kan en intresserad krimkonsument konstatera att flera ansedda författare inte fått plats. Ingen nämnd och ingen glömd. Kommer det kanske en uppföljare? Intresserade skulle säkert kasta sig över både del 2 och del 3.

Det finns många efterföljare till SjöwallWahlöö som trängs i genren och läsare saknas inte. stefan estby

fortfarande kan göra en läsare generad.

Vågar man komma ännu närmare i Ockulta Dagboken utan att det förvandlas till ett Hänt i Veckan-snokande hos en litterär kändis?

Ta detta. Förstår jag verkligen rätt att Strindberg skriver att han den 26 maj 1908 minns sin unga före detta maka Harriet Bosse – ’hon förföljde mig hela förmiddagen erotiskt’ – och att han nu i sin ensamhet ruskar tupp då han vet att hon samma dag och vid samma tid – ’jag slutligen måste om famna henne för att icke brinna upp’ – gifter sig med en ny man? I så fall blir detta en handling av svartsjuka och maktlös äganderätt som sliter en reva tvärs genom detta sökande efter universella samband.

Få författare har väl som Strindberg hängt sitt urtagna hjärta på en krok i ett slakteri beläget vid Avenue de Neuilly.

Den som läser Dagboken nu mer än hundra år senare kan inte undgå att känna kroppsvärmen från en författare vars ord nästan aldrig tycks kallna. anders norborg fib 67

Skriftställning.

FIRA STRINDBERG HUNDRA ÅR DÖD TEXT jan myrdal

Ja, nu är August Strindberg hundra år död. Liket hans är längesedan nästan helt förmultnat i graven därute vid eketräkorset i kvarter 13A på Norra begravningsplatsen i Solna.

D

enna hans död firas nu i vårt land. Inte av regeringen dock.

Vilket är begripligt om än lite anmärkningsvärt. Den nuvarande eländiga svenska regeringen hade Strindberg kunnat hänga ut för hundratrettio år sedan.

Också i övrigt är firandet på teatrar, bibliotek och auktionshus rätt dubbeltydigt. Ty vore detta nu institutionellt firade nationallik vid kroppsligt liv då skulle det också i dag vara uteslutet från det gode selskab i våra länder. Att han, om liket gick igen, skulle kunna accepteras som medlem av Strindbergsällskapet i Stockholm är helt otänkbart, sådana vill vi inte ha!

DOCK LEVER Strindberg naturligtvis.

Han lever i sitt arbete, sina ord. Och Strindbergs ord är märkliga.

Skådespelare vet det väl. Det vet det i yrket. De känner i munnen hans ord när de talar ut dem; ljudar dem. Också vi andra känner det om vi säger orden högt. Det är bara att öppna en bok och börja, texten hugger.

Men de är inte bara ljud. De är sammanhang och det är de sammanhangen som både gjorde och gör honom omöjlig i det gode selskab.

För två generationer sedan, då när vinden, den intellektuella och ifrågasättande blåste i trädkronorna också i detta

fib 68

svenska utkantsland, gav jag därför ut en samling av hans texter: Ordet i min makt. Läsebok för underklassen. Avsikten var att återställa hans ord. Befria dem från avlagringar av konstnärlig finhet. Det urvalet har sedan dess kommit på olika språk; på svenska i den tredje upplagan.

DEN UPPRORISKE Strindberg alltså.

Men den som är det på annat sätt än det gängse. Och här gäller det att se upp.

Vid Strindbergs femtioårsdag 1899 satt Hjalmar Branting och andra ur generationen yngre vänner (Det Unga Sverige) som utgjorde dåtidens officiella svenska vänster drickande och sörjande över Strindbergs avfall. När Strindberg sedan verkligen dog tretton år senare sökte Branting som då var ledare för det stora – och ytligt sett nästan revolutionära – svenska socialdemokratiska partiet postumt enrollera August Strindberg som ett slags partikamrat.

Brantings trick kan fortfarande brukas. Man tar lite ur Mäster Olof, Röda Rummet, Det nya riket, Esplanadsystemet och lägger till något av Tal till svenska nationen, Folkstaten och Tsarens kurir eller Sågfilarnas hemligheter. Fram kan då träda en August Strindberg som nästan acceptabel reformist. Fast inte helt. Vi vet ju att han inte som en Östros var karaktärslös nog att för det egna

snöda penningintressets skull kunna ta språnget från socialdemokratisk ordförandeaspirant till vd på Svenska Bankföreningen. Fast hans styrka var att han hade kunnat skriva figuren Östros i ett ”Det nyaste riket”. Med berättigad avsky.

MEN FÖR ATT LYCKAS med det bran-

tingska litteraturpolitiska taskspelet krävs att själva inkråmet i livsgärningen som Giftas, En dåres försvarstal, Inferno, Till Damaskus, Drömspelet, Svarta fanor, Blå böckerna och annat liknande lämnas åt sidan. I Brantings fall var detta taktiskt klokt. Publiken kunde ju råka komma ihåg vad han skrivit om i Svarta fanor. Men det är ju just i detta som August Strindberg skiljer ut sig från den olyckliga allmänvänster som Branting representerar. Den som förvandlat den en gång starka och radikala internationalen av 1912 till den rumpvänster som i Sverige och de andra våra stater för arbetarrörelseidkarnas egna höga löner och provisioner skickar folk att delta i imperialistiska krig, monterar ner den välfärd de nyss stoltserade med att ha bidragit till att bygga upp och låter sina väljare stuvas i arbetslöshet.

Hjalmar Branting kanske menade väl – åtminstone på 1880-talet – men hans politik gick snett redan tidigt. Det visade sig under det stora folkmordet; 1914 års världskrig. I likhet med sina åsiktsfränder i Andra Internationalen bar han ansvar för att löftena i Basel 1912 sveks. Hur? Han förmådde inte i sin politiska praktik inse det Karl Marx

i Den tyska ideologin påpekat: ”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna; det vill säga den klass som är den härskande materiella makten i samhället är samtidigt dess härskande andliga makt.”

MEN DET VAR August Strindberg som 1910 förtydligat detta. Alltså tjugo år innan Antonio Gramsci skrev sina fängelsedagböcker och mer än fyrtio år innan det blev till en internationell intellektuell diskussion skrev Strindberg:

”Om Underklassen (och medelklassen) visste vad Samhället är och vad Överklassen är.

De undre ana det ibland när de väckas ur sin slummer, men då stirra de sig åter blinda på den ekonomiska fördelen, och glömma, att det finns andra tryck uppifrån, som håller de undre i osynliga kedjor.

Folket (vi veta nog vad ordet betyder) får mottaga lagar stiftade för dem, eller rättare mot dem, uppifrån, det veta de. Men allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade där uppe ...”

Vägen fram till denna hans teoretiska insikt gick genom just det inkråm ”Det Unga Sverige” kallade avfall. Där styrdes den Strindberg som 1883 valt att gå i exil från Sverige av att han 1884 läste två författare som sedan livet ut bidrog till att ge honom samhällelig klarsyn: Nils Herman Quiding – ”Nils Nilsson, arbetskarl” – och Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij.

KRING DEN 20 juni 1884 skickar Strind-

berg Quidings Slutlikvid med Sveriges lag till Carl Larsson och skriver:

”Gör mig nu glädjen att läsa denna bok jag sänder dig. Den är skrifven av den man som först af alla genomskådat eländet. Han har först af alla sett en glimt af hvari Sam-

»

sanningen att hela samhället är en uppfinning av överklassen för att hålla underklassen nere är så uppenbar att det måste tigas om den. hällets Hemlighet, det Bakvändas nästan outgrundliga mysterium ligger! /.../ ’Samhället är en uppfinning af Öfverklassen för att hålla Underklassen under sig.’ Det är Samhällets Hemlighet.

Tag och läs!”

Och till Jonas Lie skriver han den 30 augusti 1884 om Tjernysjevskijs Vad Göra?: »Har Du läst Tchernyschewsky: Was Thun?

(Brockhaus.Lpzg.1883) Denna roman har gjort epok i mitt författarliif.

Läs den!!!!!!!

Jag har af den lärt: Att kritik duger ej mer. Vi ha nog nu!

Att vi måste börja måla framtiden Att om vi rifva grunden, så falla skorstenarne af sig sjelfva Att vi ha nog af kritik Att det positiva måste komma. Att människorna skola vinnas på känsel Att det är lättare att rifva ner historien än Carl XII Att teorierna gå först, sedan få menskorna draga ut korollarierna sjelfva o.s.v.»

Livet ut, skrev jag. Det är lätt att visa då Quiding återkommer gång på gång i Strindbergs texter ända till slutet liksom tankar och figurer från Tjernysjevskij. Fast Quiding görs till fotnot och Tjernysjevskij hålls i det närmaste okänd för svenska akademiska litteraturvetare.

Inte undra på. Lenin tog 1902 hans titel Vad bör göras till den text som blev själva inledningen till bolsjevikernas revolution och sanningen att hela samhället är en uppfinning av överklassen för att hålla

underklassen nere är så uppenbar att det måste tigas om den.

Men den litterära påverkan som är undertryckt i svensk litteraturdiskussion är inte okänd utanför Sverige.

D. M. Sjarypkin skrev om den 1975 i sin genomgång av den ryska litteraturen i de skandinaviska länderna (se Stefan Lindgren i Ryska Posten 2010-05-21) och den i Sverige bosatte polske svensköversättaren Mariusz Kalinowski har skrivit studier speciellt om hur Strindberg lyft namn, scener och tankar från Tjernysjevskij i Fröken Julie och senare i Drömspelet.

SJARYPKIN VISAR hur just Tjernysjevskijs Vad göra? samman med Nils Herman Quiding Slutliqvid med Sveriges lag kom att tydliggöra och styra August Strindbergs världsuppfattning från åttiotalet och fram till döden 1912.

Det viktiga med dessa arbeten är att de visar den kontinuitet i Strindbergs hållning som förnekas av de svenska – och än mer de icke svenskläsande västliga – litteraturteoretikerna. De är avlönade till att framställa hans arbete decennierna efter åttiotalet som blott stor konst, avfall och religiöst grubbleri eller kanske även psykos och kris.

INTELLEKTUELLT och emotionellt rörde

sig dock Strindberg – just genom Quiding och Tjernysjevskij – i ett större och historiskt längre sammanhang än det provinsiellt svenska. Ett vilket möjliggör att genom hans ord bättre urskilja karaktären av de ständigt återkommande sammanbrott som kännetecknat även den eländiga officiella ”vänstern” i Sverige och ”Västvärlden” dessa hundra år efter Strindbergs död. ■ ■ fib 69

Rätt&Rådligt.

Samurajsvärd i olycklig kombination

I

nom straffrätten är uppsåt ett mycket viktigt begrepp. I det första kapitlet i brottsbalken (BrB) finns en bestämmelse som säger att de brottstyper som beskrivs i balken utgör brott bara om gärningen har begåtts uppsåtligen.

Om lagstiftaren undantagsvis menar att en viss brottstyp kan begås utan uppsåt och bara genom oaktsamhet, så måste det anges i lagtexten.

I samma paragraf finns ett andra stycke som på senare tid har gett upphov till häftig debatt mellan straffrättsprofessorer och höga domare. Stycket lyder: ”Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.”

HUR SKA detta tolkas? Av de uttalanden

som gjordes när bestämmelsen kom till 1962 har HD tidigare, framför allt i en dom från 1973, kommit fram till följande. Om gärningsmannen på grund av sin berusning inte inser en omständighet som tillsammans med andra omständigheter utgör brott så får han skylla sig själv; hade han varit nykter, skulle han ha insett det som han nu i fyllan och villan inte begriper. Man har med andra ord bortsett från kravet på att omständigheten i fråga ska vara täckt av uppsåt.

I domen från 1973 betydde det att en man som i sin berusning felaktigt trodde att den barnvagn han tog tillhörde honom fick stå sitt kast. Han dömdes för egenmäktigt förfarande.

Men inte för stöldbrott, eftersom det för stöld föreskrivna tillägnelseuppsåtet ändå ansågs vara lite för komplicerat

fib 70

»

Av en trelitersbox med vin drack kvinnan tre glas och mannen resten.

för den berusade att förstå. Eller alltför verklighetsfrämmande för domstolen att fingera.

I praktiken har detta synsätt fått till följd att domstolarna har bortsett från att berusade personer många gånger inte har förstått det som de borde ha förstått. Och så har de blivit dömda som om de hade gjort sig skyldiga till brott på nykter kaluv.

PÅ DENNA PRAXIS gjorde HD slut

genom tre domar som meddelades under ett halvår med början i september förra året. Den mest anslående domen handlar om hanteringen av ett samurajsvärd (domen i mål B 4234-11 finns att läsa på hogstadomstolen.se). En man och hans sambo hade en ”myskväll”. De tittade på skräckfilm. Av en trelitersbox med vin drack kvinnan tre glas och mannen resten. Mannen somnade i TVsoffan. Efter någon timme väcktes han av kvinnan, trodde sig utsatt för angrepp och ”försvarade sig” med svärdet. Kvinnan fick svåra skador. Mannen åtalades för mordförsök. HD dömde honom för synnerligen grov misshandel. HD ansåg att mannen – i vart fall efter en liten stund – måste ha förstått att det var en människa han angrep, en människa som inte hotade honom. Därför hade han i vart fall gjort sig skyldig till misshandel. Men det var, enligt HD, inte ställt utom rimligt tvivel att han hade

uppsåt att beröva kvinnan livet. Till denna slutsats kom domstolen efter att ha tagit del av den rättspsykiatriska bedömningen. Enligt denna hade hans handlande inte ”processats av de delar av hjärnan som har hand om bland annat konsekvenstänkande”. Att det var alkoholen som hade slagit ut denna förmåga stod klart. Men det var inte fråga om någon ”allvarlig psykisk störning”, varför straffet blev fem års fängelse. I tingsrätten och hovrätten hade mannen dömts för försök till mord.

De juristprofessorer som tycker att HD gjort rätt som ändrat kurs i praxis motiverar detta med att ändringen trots allt inte är så stor och med att förutsättningen för straff i grund och botten är skuld. Professorer av motsatt uppfattning är bekymrade bland annat över hur det nya synsättet ska slå i många sexualbrottmål. Var gärningsmannen full, vilket ofta är fallet, kan han ju ha misstagit sig på flera viktiga omständigheter såsom målsägandens ålder eller grad av hjälplöshet. Ska han då frikännas?

Hur man än ser på saken, kommer man inte ifrån att det tryggaste är att inte berusa sig alls. Sannolikheten för att man gör något riktigt dumt, kanske rentav brottsligt, ökar dramatiskt för varje promille som man får i sig. Och samurajsvärdet bör man ställa riktigt långt in i garderoben.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem.

Nordiska fredssamtal i Degerfors 3-5 augusti 2012

gen? r i förenin e d n ä h d a V w.fib.se msida ww e h a y n r å Se v

MEDARBETARE I DETTA NUMMER

Eva Wernlid, Tom Carlson, Hil-

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Karlström, Anders Romelsjö, Pia

ANSVARIG UTGIVARE: Hans O Sjöström.

För 107 år sedan stoppade nordisk fredsrörelse och arbetarrörelse ett överhängande krigshot mellan Norge och Sverige. Idag deltar alla nordiska länder i orättfärdiga krig på USA:s sida. Kom till Degerfors Folkets hus för samtal om hur kan vi bygga en fredsfront mot de nya krigen. På talarlistan finns bland andra Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör, Jan Myrdal, Lars-Gunnar Liljestrand, Thage G. Peterson, tidigare försvarsminister, Jan-Erik Gustafsson, Maj-Britt Theorin, tidigare nedrustningsambassadör för Sverige med flera.

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Anmälan: Görs till Stockholmsavdelningen av Folket i Bild/Kulturfront: Att/ Stockholmsavdelningen Folket i Bild/Kulturfront Bondegatan 69, 116 34 Stockholm Eller e-post: forsberg.kerstin@gmail.com; hashim.al-malki@comhem.se Betala in deltagaravgiften SEK 250/person till Pg 51653-4, Folket i Bilds Stockholmsavdelning senast 27 juli. Glöm inte att ange namn och adress.

ARBETSGRUPPEN/ FOLKET I BILD/KULTURFRONTS STOCKHOLMSAVDELNING

berg, Kjersti Bosdotter, Bror

LÄGENHET SÖKES Etta el liten 2:a sökes i Stockholmsområdet av student utan bostad. Kan du hjälpa till så hör av dig till Astrid Vuorinen 070-6372656 (el Esa Vuorinen 0920-260159).

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Eva Wernlid

Stockholm Söderort.

MEDARBETARE

levi Nagel, Mare Toomingas, Ulf Karlsson, Stig Söderlind, Björn Folke Johansson, Peo Öster-

holm, Solveig Giambanco, Åke Kilander, Nichol von Schoen-

Kajsajuntti, Bror Persson, Bertil Orrby, Nils Lundgren, Hashim

Al-Malki, Eva Myrdal, Jens Westlund, Losita Garcia, Lars-Ivar

Juntti, Robert Nyberg, Donald

REDAKTÖR: Stefan Ljung.

LAYOUT: Björn Folke Johansson.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Tom Carlson, Solveig

Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

Ljung, Johan Althoff, Håkan

ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Hanquist, Carola Björk, Hans

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se

Estby, Henrik Persson, Lennart

PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Boström, Kjell Söderberg, Stefan Ågren, Axel Hugmark, Emma Isaksson, Torsten Jurell, Stefan Rahm, Åke Johansson, Agneta

Willans, Peter Karlsson, Jessica

Ekonomi: ekonomi@fib.se

Johansson, Svante Svensson,

FÖRENING: forening@fib.se

borg, Jan Myrdal, Ingemar Folke,

PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr),

Ulla Wennberg, Anders NorHans Lindström

Månadens medarbetare CAROLA BJÖRK, FOTOGRAF Jag är uppväxt och bosatt i Stockholm där jag även har min bas som frilansfotograf. De flesta jobben kretsar kring porträtt och lifestyle, men oavsett typen av uppdrag så är den autentiska känslan viktig. Och jag tycker det ligger en styrka i det enkla.

Till det här numret av Fib/K har jag fått illustrera dikten på sid 56. Känns kul och bra att få jobba med Fib/K och vara en del av den ”äkthet” jag tycker de representerar.

Nästa nummer kommer 16 augusti. Prenumerera!

PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2012.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 71

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

www.bonton.se