FiB06_07-2013 by Folket i Bild Kulturfront

72 SIDOR

ODA LYSTRUP HODLEKVE

HJÄRTATS BILDER KRAFTKAMPEN Kap Verde och Indien KOLONIEN Gemenskapens musik SYDEUROPA Krisens brutala effekter Folketibildsex/sju201365 kr

Red.

INNEHÅLL

Sommartider – tid för eftertanke DRÖMMARNA OM en rimligare jord lever starka. Kampen för en mänskligare värld fri från förtryck pågår febrilt. Kamp är ansträngning, arbete. Uthålligt arbete kräver vila. Vi omges av rytmer som inbjuder till antingen vila eller arbete. Från hjärtats slag som snabbar på eller saktar in till storskaligare rytmer som dygnets växlingar mellan ljus och mörker och årstidernas vandring mellan kyla och värme. I Sverige år 2013 och sedan länge står sommar för semestertider och sommarlov. En signal om att slå av på takten, öppna sig, reflektera, ta in andras tankar, ge drömmarna ny näring så att de kan leva vidare. Vad kan då passa bättre än ett 72 sidor tjockt sommarnummer? Ett nummer fyllt av text och bild som speglar just hur kamp och drömmar är inflätade i varandra. Läs om nutida kamp för att uppfylla drömmar om framtiden. EN SSU:ARES VISION om ett jämlikt Sve-

rige. Unga folkmusikers byggande av gränsöverskridande nätverk. Fotografier från Nordafrika, Sydostasien och Norden som går bortom ytan och talar till det inre. En krönikörs utopiska drömmar. Indignation över rasism och korruption i Grekland. Bybors motstånd mot hotfull kärnkraft i södra Indien. Kampen om framtidens energi i ett kontrollrum på en ö i Kap Verde. Människor som sluter sig samman mot åtstramningarna i Spanien. Kampen för en bättre värld är en kollektiv kamp. När någon kliver åt sidan för att hämta andan så tar någon annan täten. Någon är alltid redo att ta över stafettpinnen. Vila därför med gott samvete och återkom sedan med förnyade krafter. Du är inte ensam.

stefan ljung, redaktör fib 2

Månadens SATIRARKIVET.SE

Sverigebilden

Noterat

Syrien

Krönika

Grekland del 2

Stick&Klipp

Spanien

BBC:s kris

Recensioner

Film

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

67 6

Intervju: ROBERT JOHANSSON. SSU:aren ger sin syn på Sveriges största problem och möjliga lösningar.

Sverige: KOLONIEN. Med folkoch världsmusik som gemensamt språk nätverkar bandmedlemmarna i Kolonien och löser upp gränser.

Krönika. Politiken har spårat ur JAG VAR INBJUDEN till Bryssel för en tid sedan.

Fotografi: ODA LYSTRUP HODLEKVE. I en rad porträtt söker fotograf Oda

Lystrup Hodlekve efter att tala till våra hjärtan med bilden som förmedlare.

Redan vid entrén till EU-parlamentets palats blev jag påmind om att detta är ett förrädiskt ställe. Jag snubblade i trappan och for med huvudet före in i ett räcke. Vid ett anförande om den svenska järnvägen ett par dagar senare kunde jag visa upp en passande blågul panna. Med det svenska föredömet är det annars lite lurigt. Sverige är modellen för EU på många områden, men det handlar inte om det vi tidigare förknippat med ”den svenska modellen”. Tvärtom, numera är vi bäst på att avveckla de mått av planhushållning och jämlikhet som följde med 1900-talets klasskompromisser. SVERIGE VAR TIDIGT ute med att frigöra finans-

kapitalen ur statliga regleringar. Utsvältningen av allmänheten och det allmänna i EU efter finanskrisen 2008 kunde vi därför genomföra redan efter kraschen 1992. Vi var – jämte Pinochets Chile – först med vinstjäktet inom skolan, och den marknadsutsättning av vården som vi genomfört vågade sig inte ens Margaret Thatcher på. Hon avstyrde också förslag om att upplösa det statliga järnvägsmonopolet. Det kom först senare. Då var återgången till 1800-talets marknadskaos på spåren redan påbörjad i Sverige. OM KOMMISSIONEN i Bryssel får som den vill

Kap Verde: VINDKRAFT. Vindsnurrorna är framtidens melodi på de blåsiga Kap Verde-öarna – ett sätt att bygga välstånd.

Novell: YOLO. Pelle Sunvissons sommarnovell väcker frågor om Sveriges insats i Afghanistan.

Indien: KÄRNKRAFTSMOTSTÅND. Lokala protester mot ett kärnkraftsbygge i Tamil Nadu har brutalt slagits ner av polisen. Nu lever invånarna i skräck.

ska den svenska modellen för järnvägen införas i hela unionen. Jag antar att kommissionärerna aldrig förgäves letat efter en fungerande toalett på ett överfullt Öresundståg eller väntat på ett försenat tåg någon vinternatt vid en stängd station någonstans i Sverige. Okunnigheten underlättar, men bakom förkärleken för den nya svenska modellen ligger något annat. Syftet med EU-påbuden är att främja de stora monopolistiska företagens expansion. Då måste nationella hinder som infrastruktur i statliga händer bort. Alternativet är att på nytt ”enhetliggöra” järnvägarna – och en del annat – i offentlig regi. Det garanterar oss inte en planmässig utveckling av tågtrafiken, men det är en nödvändig förutsättning. mikael nyberg fib 3

Sverigebilden. FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat. En Bildt säger mer än tusen ord.

ILLUSTRATION mare toomingas

INSÄNDARE Vem bestämmer vilka som är skurkstater? LÄSER I NR 4 bokrecension om Operation Norrsken. Här får jag veta att DDR var en skurkstat. Och tänk, jag som var medlem i vänskapsförbundet med DDR. Vem vill vara vän med skurkar? I ångest slår jag genast upp ordet skurkstat i Wikipedia: ”Skurkstat (Rogue state) är ett kontroversiellt begrepp som används om stater som anses hota världsfreden. Detta innebär att de skall leva upp till vissa kriterier, som att styras av en auktoritär regim som starkt inskränker mänskliga rättigheter, finansierar terrorism, och gör försök till att använda massförstörelsevapen. Begreppet används mest av USA, men också av andra stater”. Vad jag förstår är begreppet uppfunnet av USA för att beteckna sina fiender. Som jag läser definitionen så uppfylles den så gott som fullständigt av uppfinnaren av begreppet och dess närmaste allierade, till exempel Israel. Men vad har det hela med DDR att göra? USA kan ju för övrigt stoltsera med att hysa en av tidernas största massmördare med miljoner döda på sitt samvete. Jag tänker på Henry Kissinger.

USA kan ju för övrigt stoltsera med att hysa en av tidernas största massmördare med miljoner döda på sitt samvete. Men lilla Sverige då. Här skulle man väl aldrig registrera folk med felaktiga åsikter eller ens komma på tanken att låsa in oskyldiga människor som avslöjar olagliga organisationer som har till uppgift att registrera oskyldiga. Vi skulle väl aldrig upplåta vårt territorium som övningsmål för skurkstaters flygvapen innan det är dags för insats i något fjärran land. ja, inte skulle vi vara med och bygga upp vapenfabrik i någon arabisk skurkstat. Vilken tur jag har som inte lever i en skurkstat i alla fall. Lugnet är återställt och nattsömnen är räddad. ROGER NORDMARK fib 5

Intervju.

Fakta Robert Johansson, 28 år Vice ordförande för SSU Stockholm. Har varit aktiv i SSU och SAP sedan 2001. Har tidigare varit fackligt aktiv i sitt arbete som spårvagnsreparatör på Tvär- och Nockebybanan. Pluggade sedan till sociolog och ekonomhistoriker och arbetar sedan i höstas som projektledare på fackförbundet ekos Stockholms avdelning. Är demokratisk socialist, brinner för fackliga rättigheter, en utbyggd gemensamt finansierad och ägd välfärd samt för rättvis fred i mellanöstern. Har även varit i Palestina och arbetat med ISM främst i flyktinglägret Balata i staden Nablus. Sitter också som ersättare i Stockholms läns landstings fullmäktige för socialdemokraterna. ”Har tyvärr inte hunnit vara så aktiv eftersom jag är ersättare men har skrivit en motion om kulturpolitik och rätten för alla skolungdomar att få minst två scenkonstupplevelser per termin.” Gillar att äta och dricka gott, spela bowling och gå på fotboll och teater. fib 6

Sverige krisar

– det gemensamma är medicinen Ökade klyftor, bostadsbrist, brist på jobb, en kapitalism i kris och under allt det ett enormt klimathot. Har politiken en roll? FiB frågar Robert Johansson, aktiv S-politiker och SSU:are i Stockholm.

TEXT stefan ljung FOTO eva wernlid

ad är viktigast att ta itu med för Sveriges framtid? – Det vi ser i dag är en trippelkris: klimatkris, bostadskris, arbetslöshetskris. Och tillsammans är de en kapitalistisk kris. Går problemen att lösa? – Om man ska lösa problemen så måste det finnas en lösning för alla problemen samtidigt. Ett exempel kan vara att bygga effektiva masstransportsystem i städerna som är klimatvänliga. Byggandet skapar möjlighet till sysselsättning och rörlighet som gynnar en fungerande arbetsmarknad och är samtidigt en väg från klimatovänliga till klimatvänliga transporter. – Bilen är, även om den drivs av förnybar energi en individuell lösning som bygger på att du ska sköta dig själv och måste på sikt bort i storstäderna. – Nästa är bostadsbristen – vi har ett miljonprogram som behöver rustas upp, vi har en stor mängd människor som bor där som har blivit lurade. De ska betala renoveringarna med kraftigt höjda hyror eftersom fastighetsägarna inte har fonderat för renoveringar. Trots att hyresgästerna redan har betalat för den genom hyresinbetalningar i decennier! – Upprustningen av miljonprogrammen och byggandet av nya bostäder ger sysselsättning, minskar husens klimatpåverkan och minskar bostadsbristen. Kan du sammanfatta – vad är lösningen? – Lösningen är mer politisk intervention, marknaden kan inte lösa det här. Det är uppenbart att det kapitalistiska produktionssättet inte fungerar i ett modernt tjänstesamhälle.

Varför? – Vinstintresset och det mänskliga intresset korrelerar inte. Problemet är att man kvantifierar mellanmänskliga relationer, du kan inte kvantifiera antalet minuter du ska hålla dödssjuka Agda i handen på sjukhuset. Marknadens utbredning har alltid försvarats med ekonomiska argument, men det är ju inte rationellt. Det är irrationellt att inte byta blöjor tillräckligt ofta inom omsorgen. Det är ett ideologiskt system, nyliberalismen, som ligger bakom marknadens intåg, inte rationella argument. Vi behöver ett system med mer politisk styrning av välfärden. Vi har enormt hög arbetslöshet, vi har bostadsbrist inte bara i storstäderna, vi har ett klimat som kollapsar. Marknaden kan bara bidra med plåster, men inte lösa problemen i grunden. Lösningen är en riktig jämlikhetspolitik. Hur ska det gå till? – Mer visioner och ideologi. Vi ska inte vara så rädda för att inte verka realistiska och ansvarstagande. Jag är otroligt glad att LO har tagit ledarfanan och sagt att vi ska satsa 70 miljarder på att få människor i jobb. Ett tjänstesamhälle måste vara ett samhälle med jämlika löner och till slut ett samhälle där vi avskaffar lönearbete. Det är tydligt att produktivkrafterna inte längre utvecklas lika snabbt i ett tjänstesamhälle och då kommer vinstintresset än mer gå ut över löntagarna eftersom vinsten inte kan inbringas genom att andra produktivkrafter utvecklas. Medlet måste vara att vinna många små kamper. Till exempel när jag som landstingspolitiker kämpar för att allas rätt till kulturella upplevelser. Vi ska inte skola folk till att bli ”goda medborgare”, utan genom praktiskt arbete ta lärdom för att inte göra om gamla misstag. ■ ■

Marknaden kan bara bidra med plåster, men inte lösa problemen i grunden. Lösningen är en riktig jämlikhetspolitik.

/Robert Johansson

fib 7

Sverige.

Bandet ”Kolonien” består av bröderna Arvid och Erik Rask, deras kusin Anna Möller och grannpojken Mischa Grind.

fib 8

Ett musikaliskt nät utan gränser Bandet Kolonien främjar mångkultur. De vill skapa samhörighet bland unga musiker från olika kulturer. Med många projekt och initiativ har de skapat ett nätverk av ungdomar världen över som i dag spelar i ”Världens Band”.

TEXT&FOTO regina weckström

andet Kolonien består av bröderna Arvid och Erik Rask, deras kusin Anna Möller och grannpojken Mischa Grind. De har mer eller mindre vuxit upp tillsammans men först 2009 började de spela ihop som ett band. – Vi skriver all musik tillsammans, alla har vetorätt. Vackert men ineffektivt... som FN, säger Arvid. PRISADE. År 2011 vann de Årets Unga Folkmu-

sikband och i år vann de Årets Nykomling på Folk-Världsmusikgalan, en grammis för folkoch världsmusiker i Sverige. I mars 2012 släppte de sitt första album Clockwise, och i september förra året anordnade de en Världsmusikfestival på Stallet i Stockholm. – Vi vill uppmuntra mångkultur och göra musikaliska kulturombyten, säger Arvid Rask, som tillsammans med bandet grundade produktionsbolaget Almost Family med tanken att genom detta kunna sammanföra och samarbeta med unga folkmusiker världen över. GEMENSKAP. Arvid ser sådär glatt trött ut som

bara en nybliven pappa gör. Det har varit en intensiv vinter och vår, fylld av planering, studier, pappaledighet, repetitioner, nya låtar och idéer. Det är mycket att ordna med inför sommarturnén och Kolonien har precis avslutat sin andra turné med Världens Band, ett band med unga musiker från sex olika länder som grundats på initiativ av bandet. – Vi var på Ethno, ett musikläger, och i slutet

”Dancing off to find, ways to free my mind, how did all this go, so far from our goal.” ”Rikta din sång mot en bättre värld på gång, framåt med sång ja för vägen är ej lång” – Rikta din Sång/Kolonien.

av veckan kom en kille fram till mig, la sin hand på mitt hjärta och sa ”friend”, det enda ord han kunde på engelska. Det spelar ingen roll vem man är, varifrån man kommer eller vilket språk man talar. Musiken skapar gemenskap, säger Erik och gungar på stolen. LJUDBILD. Det hela började vintern 2009/2010 då

Kolonien var i Tanzania och spelade på Kizimkazi Cultural Festival på Zanzibars västkust. Ett häftigt kulturellt utbyte som spelade en viktig roll för deras personliga och musikaliska utveckling. Äntligen hade de ordentligt med tid för att spela tillsammans. I en månad satt de och spelade dag som natt och skrev musik ihop. – Tanzania, där hittade vi vårt sound, säger Erik och Arvid nästan i kör. – Det var där som Anna hittade sin plats i musiken. Att få in en fiol och hennes röst i ljudbilden förändrade hur vi andra spelade och harmoniserade med stämmor. Musiken blev därför annorlunda och vi hittade ett gemensamt sätt att skriva

fib 9

SVERIGE

”Vår musik är vi fyra. Våra personligheter i toner”.

fib 10

Arvid Rask, 23 år – Lillgammal, bekväm och ambitiös. Arvid var helt ointresserad av musik till en dag då han var 15 år och hittade sin pappas skivsamling med Bob Dylan. Han gick aldrig musikgymnasium utan har lärt sig genom att spela med vänner, främlingar och Youtube. Under en utbytestermin i Skottland fick han en mandola och blev intresserad av folkmusik. Efter gymnasiet reste han ensam längs Afrikas östkust och inspirerades av en för honom helt ny gitarrstil. Han spelar gitarr, mandola och sjunger och känns bäst igen på sina plötsligt avslutade meningar och sin framåtlutande hållning då han spelar gitarr.

Erik Rask, 21 år – Strukturerad, nyfiken och debatterar gärna. Erik har alltid gillat mat och naturen. En ung ornitolog som vid 15 års ålder upptäckte en för Sverige ny fågelart – Kolymasnäppan. I samma veva började han spela bas och tillsammans med Arvid lekte han Beatles, Dylan, Bob Marley och Red hot chili peppers tills han lärde sig spela gitarr och de började skriva sina egna låtar. Duon Clockwise blev till. Erik hörs ofta prata politik med hög röst och ger ifrån sig glädjetjut när han upptäcker en fågel.

Anna Möller, 22 år – Planerande, intuitiv och lekfull. Anna är den som har spelat musik längst. Som sjuåring började hon spela fiol men intresserade sig mer för fotboll och sköt hellre straffar med Erik och Arvid när det var släktträff. När korsbanden i knäna gav upp sökte hon in till Södra Latins yrkesmusiklinje och sedan fortsatte hon studera på Musikhögskolan i Stockholm. Hon spelar fiol, mandolin och sjunger. Dessutom gillar hon att gråta till filmer och sjunga så falskt hon kan på en överraskande hög volym.

Mischa Grind, 20 år – Drömmande, noggrann och kärleksfull. Mischa behärskar den svåra konsten att hålla sig lugn. Han började spela piano, men en dag tog han med sig sin brors gamla djembetrumma och gick över till grannhuset för att jamma. Duon blev en trio och Mischas intresse för slagverk tog fart. Han studerade som enda percussionist på Rytmus musikgymnasium i Stockholm. Hans trumset består av djembe, darbouka, cajon, baskagge, cymbaler, tamburin, och ramtrumma. Han spelar även ukulele, sjunger och kan trumma på fem saker samtidigt och prata låtsas-spanska i falsett. fib 11

SVERIGE musik. Så hittade vi vårt sound, fortsätter Erik. Året därpå reste de till Jerusalem och Betlehem för att spela på en festival. Där såg de Israel/Palestinakonflikten på nära håll och kom hem överväldigade av starka intryck och tankar. I juli 2012 vandrade de i inbördeskrigets fotspår på Balkan och spelade på en festival i Kroatien och i oktober medverkade de på Euro-Med Youth Music Expo 2012 på Cypern. – Man blir berörd av det man ser och hör, alla människor vi träffat har gjort starka intryck och vi måste göra något av alla intryck, så det blir musik, fortsätter Erik.

NÄTVERK. Erik och Arvid insåg att det fanns ett

stort nätverk med unga folkmusiker som bara väntade på att få mötas. Bröderna funderade på hur de skulle lyckas sammanföra alla fantastiska folk-mu-

”I went from my house to see what the world was, leaving my past behind. First day I saw culture of money that made all the people blind. // But if you only search for differences you will find them, you will fail to see the joy around and behind it. // I was kept in prison by superficial lifestyles. // If God exist he would feel bad. If exorcism is all we had and terrorism to make him glad. Stop for now, think of how. Every single big religion is walking in the same great region, every ”church” is different roads leading to the same great power. Just like walls they are connected with the greatest watchtower”. – My Adventure, Kolonien.

fib 12

siker de träffat och första steget blev att söka stöd från Statens musikverk (projektstöd för internationella musiksamarbeten) och Ungdomsstyrelsen. De fick båda bidragen beviljade och så började ett par månaders intensivt jobb. RIKSTURNÉ. I september 2012 bjöd de in musiker

från Indien, Tanzania, Sverige, Skottland, England och Frankrike. De gick ihop till en ensemble som i dag heter Världens Band och så åkte de på turné runt om i Södermanland och höll workshops för skolor. Turnén avslutades med en tvådagars festival, Världens Festival, på Stallet, den största folkoch världsmusikscenen i Stockholm. Det blev utsålt båda dagarna. I våras fick de tillägg till stödet och Världens Band kom tillbaka till Sverige i april/ maj och gav sig ut på ännu en uppskattad riksturné som avlutades på Kulturhuset i Ytterjärna innan musikerna skildes åt igen. – Förhoppningsvis kan detta bli en återkommande turné, även om det är svårt att samla hela bandet samtidigt, säger Erik. KOLLEKTIV. Nu har Världens band tagit farväl för denna gång och är det dags för Koloniens egen sommarturné. Mellan den 1 juni och den 10 augusti blir det fem miniturnéer på fyra-fem dagar var. I maj kommer två nya låtar att släppas som videor och i höst släpps en ny singel som följs av album nummer två. Vanligtvis har bandet en till två spelningar i veckan. Under vintrarna har de uppehåll och ägnar sig åt jobb och studier och om somrarna lever de gott på musiken. Till i höstas bodde de alla tillsammans i ett kollektiv på Värmdö. De levde sparsamt, odlade egen mat, ägnade sig åt att fynda i containrar och investerade alla pengar i bandet, instrument och albumet. – Vi delar ett politiskt intresse och skriver mycket om livets värderingar, miljöengagemanget – att alla måste ta ansvar för sina handlingar, säger Erik. INSPIRERAD. Själva tycker de inte att de spelar folkmusik, utan beskriver det som modern folkmusik med starka pop- och reggaeinfluenser. Vilket stämmer bra, för deras sound är unikt. Melodierna är mångfacetterade och musiken är inspirerad från hela världen. Texterna hade från början fokus på miljöfrågor och politik, men med tiden vidga-

des tankebanorna och i dag skriver de texter ur ett brett perspektiv om politik, sökande, livet och om hur vi lever. Till valet 2010 skrev Erik låten ”Säga vad man vill” tillsammans med kompisen Marcus Berg, och det gör de: ”Säga vad man vill, trots att alla säger att dom bryr sig så gör vi ju ändå ingenting. Säga vad man vill, om rötterna är ruttna så får trädet ett förgiftat liv. Säga vad man vill, som en marionett som styrs av en dold agenda. Säga vad man vill, gör något nu. Somliga säger att det finns vita och röda, somliga vet att det är som det ska. Allt är ju färger olika lika som alla krävs för att bli till en stor och vacker värld. // Missnöjet föder tankar om okunskap och visst är något fel, men det är inte dom. Mångfalden vinner mångt över enfald. Kan vi, kan dom. Kan jag så kan väl du”. – Vi har ingen agenda, inget manifest vi följer, utan vi utgår från våra egna erfarenheter, att allt vi gör påverkar någonting, avslutar Arvid. ■ ■

Koloniens turnéschema 1/6 Boabab Festival, Malmö 1/6 Skurupfestivalen, Skurup 12/6 Spejaren Leksand, Leksand 15/6 Ladanfesten, Tomnäs 26/6 Saltoliokta Folkmusikfestival, Saltoluokta 30/6 Dan Anderssonveckan, Ludvika 1/8 Urkult Festival, Näsåker 3/8 Sjönevads Festivalen, Sjönevad

Mischa Grinds trumset består av djembe, darbouka, cajon, baskagge, cymbaler, tamburin, och ramtrumma.

fib 13

Syrien.

Fred i Syrien?

TEXT anders romelsjö

början av maj kom det glädjande beskedet att utrikesministrana Sergej Lavrov, Ryssland och John Kerry USA, enats om att försöka sammankalla en internationell konferens under maj för att komma till en politisk lösning på det tvååriga syriska inbördeskriget. Kerry sa till och med att det syriska folket skulle få avgöra om presidenten skulle få vara kvar, medan USA tidigare bestämt och helt odemokratiskt krävt att ”Assad måste bort”, medan senare uttalanden från USA är diffusa på den punkten. Den syriska regeringen meddelade efter ett par veckor att den ska delta, och anser att frågan om Syriens styre och president ska avgöras av det syriska folket i fria val. IMPERIALISTERNA TALAR om fred men rustar för krig!

EU, den senaste mottagaren av Nobels fredspris, uttalade sig positivt om planerna på en fredskonferens, men beslöt den 27 maj att häva det officiella vapenembargot mot vapenleveranser till Syrien efter förslag från främst de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. Man talar om fred och ökar stödet för krig! New York Times rapporterade den 25 mars om kraftigt ökat vapenstöd till rebeller i Syrien och USA:s utrikesminister John Kerry har lovat ”direkt stöd” på 60 miljoner dollar (knappt 400 miljoner kronor) för att bygga upp ”regeringsstrukturer i befriade områden”. Hjälpen omfattar bland annat skottsäkra västar, mörkersikten, bepansrade fordon, radioapparater, satellitkommunikationsmedel och spionageteknik. Stödet till rebellerna, som har pågått sedan våren 2011 är helt emot FN-stadgan och folkrätten. Det handlar om ”unconventional warfare”, det vill säga krig genom ombud (medel till alltmer tydligt extremistiska rebeller på marken, bland annat via Qatar och Saudiarabien) och desinformation, allt enligt USA-arméns manualer. VAD VILL OPPOSITIONEN? Den djupt splittrade, av väst i Doha i november 2012 senast tillsatta syriska oppositionen, ledd av affärsmannen Hitto i USA, kan efter en veckas förhandlingar i Istanbul inte enas om de ska delta eller inte, men vill ha vapenhjälp. De som dominerar bland de stridande rebellerna på marken enligt Syrienexperten Aron Lund med flera, al-Qaidaassocierade al Nusra och den islamistiska fronten vill förstås inte ha fredsförhandlingar. Den inhemska, i väst ihjältigna, oppositionen NCC (NCB) som arbetar efter de De tre nej-principerna: Nej till våld, till sekterism och till intervention och som vill ersätta Syriens regering med en demokratiskt vald regering, är positiv till fredsförhandlingar. fib 14

Stödet till rebellerna, som pågått sedan våren 2011 är helt emot FNstadgan och folkrätten. Varifrån kommer ett fredsförslag? Flera förklaringar kan finnas till att USA & Co accepterar fredsförslaget.

• Framgångar för den syriska armén mot rebellerna. • Splittringen bland rebellerna. • De enstämmiga rapporterna om att rebellerna domineras av religiöst extremistiska odemokratiska och västfientliga grupper, ofta med anknytning till al-Qaida. • Försöken av USA & Co att få stöd i Syrien för sina riggade stödorganisationer SNC och dess efterföljare har väsentligen misslyckats, fastän dessa snabbt erkändes av många stater som Syriens legitima representant. • De upprepade påståendena om att Syrien har använt kemiska vapen har gått i stå då det finns starka indicier från FN att det är rebeller som har gjort det. • Att USA & Co vill vinna tid för fortsatt krig genom ombud.

KONKLUSION. Fredssträvandena från USA, Storbritannien med

flera, som från början har stött rebellerna och krävt den syriske presidentens avgång, är minst sagt halvhjärtade. Nu vill man beväpna rebellerna och förlänga kriget. Man har inte tagit tillbaka sitt stöd till rebellkoalitionen som Syriens representant. Man har inte bett om ursäkt för sitt ökande stöd till rebeller med bland annat vapen. Syriens hållning som kräver respekt för nationell självständighet är i linje med FN-stadgan. Jag anser att man bör stödja planen på fredskonferens, en fredlig lösning och att Syriens folk i val får bestämma om sin framtid. ■ ■ Mer fakta och information finns i broschyren Vad händer i Syrien av fören-

ingen Syriensolidaritet samt på bloggen (Anders Romelsjö på jinge.se)

USA/Pakistan.

Poliokampanj saboteras ”Collateral damages” och ”targeted killings” är två återkommande begrepp i samband med USA:s krig mot terrorismen. ”Collateral damages” är de indirekta, förment oavsiktliga, skador som drabbar civilbefolkningen. ”Targeted killings” (riktade mord) är däremot avsiktliga och i förväg planerade ”avrättningar” av specifika individer som inte alls behöver vara soldater eller ens uppehålla sig i någon krigszon.

TEXT margareta zetterström

åda företeelserna är illegala. Det som inom folkrätten brukar kallas krigets lagar avser ju just att skydda civilbefolkningen från krigets helvete. Och självklart är det i en civiliserad värld inte tillåtet för en stat att — utan något som helst rättsligt förfarande — bara klampa in och mörda enskilda individer som befinner sig på ett annat lands territorium, även om dessa personer nu misstänks skyldiga till grava brott.

Det senaste hotet mot poliobekämpningen härrör dock från USA. När ett amerikanskt Navy Seal-förband den 2 maj 2011, på president Obamas order, sköt ihjäl Usama bin Ladin i dennes bostad i den pakistanska staden Abbottabad var det en ”targeted killing”, ett riktat mord som har visat sig orsaka högst fatala ”collateral damages”. Insatsen hade nämligen föregåtts av intensiv spaning. Bland annat hade CIA städslat en pakistansk läkare som, med en fejkad vaccineringskampanj mot hepatit B som täckmantel, samlade in blodprov för att med hjälp av DNAanalys spåra al-Qaidaledaren. Denne läkare, doktor Shakil Afridi, har nu för övrigt gripits, anklagad för högförräderi och dömts till 33 års fängelse.

MEN SUPERMAKTEN USA har efter 11 september alltmer övergett den civiliserade världens rättsordning och i stället infört ”det permanenta undantagstillståndet”. Och som framgår av ledarartikeln ”The Spies Who Sabotaged Global Health” i majnumret av den ansedda vetenskapstidskriften Scientific American har detta nu även fått effekter på någonting så basalt som den globala kampen mot polio.

EN TYDLIG SIDOEFFEKT av den falska vaccineringskampanjen är att viljan till vaccinering, även mot polio, nu har minskat hos lokalbefolkningen och att all sjukvårdspersonal som utför vaccinationer har börjat betraktas som spioner. Talibaner i Pakistan har deklarerat att all vaccineringsverksamhet, inklusive den mot polio, är en täckmantel för amerikanskt spionage och att ingen vaccinering får ske så länge USA fortsätter att använda drönare mot civilbefolkningen. Flera personer i olika vaccineringsteam har också dödats, inte bara i Pakistan utan även i Afghanistan och Nigeria.

VID 2010-TALETS BÖRJAN såg allt mycket ljust ut.

Snart skulle polion vara helt utrotad. Genom enorma vaccineringsprogram världen över hade antalet fall minskat från 350 000 1985 till 650 2011. För ett kvarts sekel sedan var 125 av världens länder drabbade, nu var det bara i Afghanistan, Nigeria och Pakistan som sjukdomen fortfarande bet sig fast. Att genomföra storskaliga vaccineringsprogram i fattiga och instabila länder har i och för sig alltid varit förenat med svårigheter, speciellt om befolkningens kunskapsnivå är låg och religiöst fundamentalistiska ledare bjuder motstånd.

I DECEMBER 2012 såg sig Världshälsoorganisationen, WHO, nödsakad att avbryta sitt poliobekämpningsprogram i Pakistan sedan nio av dess vaccinatörer hade mördats. Vaccineringsmotståndet hos befolkningen har också redan börjat märkas i form av ett växande antal poliofall. Med anledning därav uppskattar tidskriften Scientific American att det nu kommer att ta ytterligare några decennier innan polion är utrotad och att cirka 100 000 personer, som annars skulle ha sluppit denna sjukdom, därmed riskerar att insjukna. ”Det måste dras en tydlig gräns mellan humanitära insatser och militära ränker, hur okonventionell krigföring det än må röra sig om”, hävdar Scientific American och uppmanar president Obama att se till att amerikanska militärer och spioner aldrig mer tillåts agera under medicinsk eller annan humanitär täckmantel. Nya poliofall och en saboterad vaccinationskampanj — se där en lika oväntad som oönskad sidoeffekt av USA:s ”krig mot terrorismen”. ■ ■ fib 15

Fotografi. Jag reste till Marocko med med min fotoklass. Det var otroligt spännande att gå runt i Marrakechs trånga gator i soukerna med ett myllrande folkliv. Mitt intresse för att fota människor blev absolut större efter denna resa, och vetskapen om att det finns så många intressanta och fantastiska människor och historier.

fib 16

FiB presenterar här ett urval av fotografen Oda Lystrup Hodlekves porträttbilder. – Det jag provar och vill är att förmedla en stämning som träffar den som tittar på bilden i hjärtat. Så jag hoppas det är det som är den gemensamma nämnaren för mina bilder, säger Oda Hodlekve.

Med bilden i hjärtat

FOTO oda lystrup hodlekve TEXT stefan ljung

å utbildningen på Norsk Fotofagskole i Trondheim förstod Oda fort att det hon gillade bäst var att fotografera människor, vanliga människor som inte är modeller. Hon tycker om att se porträtt på en människa och bli så berörd att hon vill veta mera om personen. Och att bilden inte bara är ”en snygg bild” – det viktigaste är att den har ett bra innehåll och berättar en historia. Det kan vara allt från en blick till en detalj. LJUS OCH TEKNIK. – Jag ville lära mer om porträttfo-

tografi, och sökte tjänst som assistent hos min stora

inspiration Thron Ullberg i Stockholm, berättar hon. – Han fotar alla typer av människor för magasin och tidningar och är känd för sin mörka och speciella stil. I två år var jag hos Thron, och det var väldigt kul att vara med och plåta alla dessa människor, lära hur man jobbar med ljus/teknik och inte minst se hur en fotografs vardag ser ut. FLUGA PÅ VÄGGEN. Odas sambo Johanna är jour-

nalist så efter att Oda hade slutat som fotoassistent bestämde de sig för att göra en långresa där de också kunde jobba ihop som team. De fick avtal med Göteborgs-Posten, och gjorEn hantverkare i Sydostasiens äldsta handelsstad Hoi An gör prydnadssaker som turister kan köpa.

> fib 17

FOTOGRAFI HISTORIA Emma Thorsander, regissör. Gör normbrytande dokumentär- och fiktionsfilm om kvinnor, makt och kropp. Hon vill bredda folks synsätt och så ett frö i deras inre.

fib 18

de ett stort resereportage från Vietnam. Efter att de kom hem till Sverige har de gjort flera reportagejobb ihop, bland annat för Folket i Bild. – Jag har fått mer och mer smak på att vara fotojournalist. Att få vara en fluga på väggen. Berätta en historia. Få vara med och visa folk vad som händer runt omkring, kanske kunna påverka människor och politik genom mitt jobb. NYTT PROJEKT. Nu hyr Oda en plats i ett frilans-

kollektiv med flera andra fotografer och jobbar extra som vikarie på en förskola. Men hennes mål

är att kunna leva på enbart fotograferandet. I sommar ska hon fortsätta med sitt projekt om människor i Sognefjorden. Hon ska porträttera olika människor som har valt att bo och leva längs den utflyttningshotade fjorden. – Jag tycker att det är intressant eftersom det handlar om livsval och varför dessa människor går mot trenden att flytta bort från distriktet. Norge är ett av de mest centraliserade länderna i världen, en väldigt stor andel av småbygdernas unga flyttar till storstäderna för att det är där ”allt händer”. ■ ■

Tar över getfarmen efter sina föräldrar. Mycket jobb – tidiga morgonar och sena kvällar. Min första bild i serien om människor som bor i Sognefjorden. Folk flyttar från distrikten, varför väljer de som stannar kvar att göra det? fib 19

FOTOGRAFI HISTORIA Min pappa gick bort för över ett år sedan efter ett ganska hårt liv. Bilden togs efter hans första hjärtinfarkt.

fib 20

Fakta Oda Lystrup Hodlekve Oda är 25 år och nybliven medlem i FiB:s redaktionskommitté. Så här beskriver hon sig själv: Jag kommer från Sogndal – en vacker äppelbygd långt in i Sognefjorden i Norge. Fast nu bor jag i Stockholm sedan fyra år tillbaka, och har blivit så gott som svensk. Började på medieprogrammet på gymnasiet för att jag ville bli journalist, men upptäckte snabbt all fantastisk fotoutrustning. Tyckte det var underbart roligt att fotografera – allt från min katt till på konserter. Så då blev jag fast bestämd på att bli fotograf, och sökte till Norsk Fotofagskole i Trondheim. Gick där i två år, och fick en god utbildning som kanske mest var fokuserad på kommersiell fotografi och mode. www.odalystrup.com

En sĂśndagsmorgon med korsord och stickning. Min pappa, hans fru Anita och schĂ¤fern Zantia.

> fib 21

FOTOGRAFI HISTORIA Min flotta japanska kompis Yoshi som flyttade till Sverige för fem år sedan på grund av sin fascination för Skandinavien. Nu jobbar han som tolk och japanskalärare här. fib 22

Krönika. Carin Åberg tänker fram en alternativ världsbild, en utopi där inga gränser och orättvisor finns. En värld utan kommers och miljöförstöring. En värld utan cynism. Utan skuld. Tanken är fri och ger oss makt att göra motstånd.

...

Tänk dig en värld... TEXT carin åberg

utan reklam. Där väggarna i vardagen inte är täckta av annonser om det du borde köpa. Där tidningar, radio och tv består av information, berättelser, nyheter, inte annonser. Där internet är städat från ”unika erbjudanden”, ”fantastiska erbjudanden”. Där du inte behöver välja mellan olika märken av samma sak, bara mellan olika förpackningsstorlekar. Där du inte behöver köpa hela kanalpaket i tv, utan kan välja mellan enskilda olika programinnehåll. Där varor inte presenteras som ”bäst i test”, lovar dig ”yngre hud” eller att just den här tandkrämen ”åtgärdar tio av de problem din tandläkare undersöker”, utan där det bara handlar om innehåll och kvalitet. Där du inte behöver välja mellan olika leverantörer av allt du behöver – el, telefon, resor – utan bara kan beställa den kvantitet du behöver. TÄNK DIG EN VÄRLD där du bara behöver betala för

den vara du köper, inte för reklamen. Där varan verkligen innehåller bara och endast det som står i innehållsdeklarationen och där innehållet endast är det som behövs. Inte en massa kosmetika för att få produkten att verka bättre än den är. TÄNK DIG EN VÄRLD där politiker står för olika vi-

sioner om framtiden, inte bara gör utspel för att locka väljare. Där den politiska debatten handlar om människor, villkor och samhälle, inte om att misskreditera andra, svartmåla motståndaren – är ren retorik. TÄNK DIG EN VÄRLD där miljömedvetenhet inte

handlar om att veta vilka varor man ska köpa, utan om hur man bäst hanterar och bevarar det man

redan har. Där miljövård inte är att producera mest energisnålt, utan där produktion är i samklang med naturen. Där gifter presenteras som gifter, inte bara fördömer nikotin, men promoverar alkohol.

Tänk dig en värld där alla är lika mycket värda, inte döms efter kön, biografi, personliga färger, tro och ålder. Där alla har lika rättigheter, inte att vissa förtjänar mindre. TÄNK DIG EN VÄRLD där alla är lika mycket värda,

inte döms efter kön, biografi, personliga färger, tro och ålder. Där alla har lika rättigheter, inte att vissa förtjänar mindre. TÄNK DIG EN VÄRLD där samhällets tillgångar och

skulder ses som en helhet, inte är uppdelade på privat och statligt. Där statens fina finanser inte beror på bekostnad av skuldsättning hos privatpersoner. TÄNK DIG EN VÄRLD där allt inte mäts i pengar.

Kejsaren har nya käder. Visst vore det ett paradis, eller bara en ”kommunistisk” utopi? Man kommer långt med ord, eller hur? Frågan är vad vi vill att framtiden ska vara, inte vad den kallas. Ditt val. Föreställ dig. ■ ■ fib 23

Grekland.

DEL 2

Del 1 publicerades i Folket i Bild/Kulturfront nr 5/2013. Vill du vara säker på att

inte missa något nummer? Prenumerera! www.fib.se/prenumerera Där kan du också beställa det förra numret.

GREKLAND I KRISENS SPÅR – RASISM, NAZISM OCH DET OSMANSKA ARVET

Nazismen växer

När extrema partier på högerkanten går framåt brukar det skyllas på landets ekonomiska svårigheter. Då de grekiska nazisterna kom in i parlamentet hade landet två svåra år bakom sig. Ekonomiska problem utlöste upplopp och demonstrationer. Men är det verkligen hela orsaken? Kan det inte betyda att nationalism och rasism finns latenta i samhället?

TEXT marie-louise winbladh ILLUSTRATION carlos latuff

yllene gryning har en alldeles egen metod att hålla Grekland rent. Deras städpatruller misshandlar och jagar bort migranter och människor som kan misstänkas vara homosexuella, vänstersympatisörer eller av judisk härkomst. I oktober 2012 gjorde nazisterna en storstädning i Rafina nära Aten och krävde att få se affärsinnehavarnas legitimationer. Deras affärer vandaliserades om de inte kunde bevisa att de var greker. Gyllene gryning har ett starkt stöd inom poliskåren där hälften av deras väljare finns. De stackare som hamnar i fängelse utsätts ofta för en tortyrliknande behandling. I oktober 2012 skulle ett verk av en känd amerikansk dramatiker sättas upp i Aten. Dramat har homosexuella inslag och en reaktion från kyrkan

Nazisterna infiltrerar hela samhället och har tagit över ansvaret från myndigheterna för att upprätthålla ”ordningen”. var att vänta. Men få trodde att detta skulle utlösa ett sådant fysiskt våld. Präster, nunnor och våldsmän från Gyllene gryning (inklusive parlamentsledamöter) slog ned publik och journalister. En grekisk journalist slogs till marken av en parlamentsledamot som fortsatte sparka på honom när han låg ned. Polisen befann sig intill, men vände fib 24

ryggen till när journalisten skrek på hjälp. Teaterns regissör har kallat händelsen för Greklands kristallnatt. INGEN STAT. Grekland saknar i dag regering, rättsväsende och ledning. Staten finns inte. Polisen rekommenderar folk att vända sig till Gyllene gryning om de har problem med invandrare. Nazisterna infiltrerar hela samhället och har tagit över ansvaret från myndigheterna för att upprätthålla ”ordningen”. Gyllene grynings popularitet kan även förklaras med att de delar ut mat – men bara till greker som kan legitimera sig. De har en egen arbetsförmedling – men bara för grekerna. Många greker jag har talat med – långt innan jag hörde talas om Gyllene gryning – hyser en egendomlig aversion mot judar. Då jag frågar efter konkreta bevis för deras ondska och antydda brottslighet får jag svävande svar. Nej, ingen vet vad dessa judar gör, men alla vet att de ingår i en global konspiration för att ta över den ekonomiska makten. Det känns väldigt obehagligt att höra i ett land som under andra världskriget skickade tusentals judar till gaskamrarna. Även i Grekland fanns många kollaboratörer. UTBREDD RASISM. I rättvisans namn måste man dock säga att grekerna sprider sitt hat till att omfatta även andra grupper, till exempel albaner och andra ”lägre stående raser” som bulgarer och rumäner. En grek upplyste mig om att ”albanerna

Partiledaren Nikos Michaloliakos i parlamentet. (Grekisk text i översättning: “Dessa händer kanske gör denna gest ibland!!! Men de är rena händer, de är inte smutsiga, de har inte stulit”. På den liggande mannens tröja står det “invandrare”)

> fib 25

GREKLAND är Europas cancer”. Intressant, men utan denna ”cancer” hade Grekland aldrig blivit färdigt med uppförandet av stadion och andra nödvändiga byggnader inför OS 2004. Detta skedde till priset av många albaners liv, men det nämnde aldrig den dåvarande borgmästaren Dora Bakojiannis i sitt tal inför den överdådiga invigningen av OS. DE ”ETNISKT RENA” GREKERNA. Myten om det

”hellenska arvet” och det rena grekiska blodet är en omåttligt populär saga bland nationalistiska greker och inte minst religiösa företrädare. Forskare har för längesedan kunnat konstatera att detta är just en myt och så uppenbart förljugen att dess förespråkare blir komiska i sin iver att övertyga. Redan antikens greker under till exempel 400-talet f Kr var av blandad härkomst. Om inte annat så skedde en demografisk förändring under 500–700-tal e Kr under en massiv invandring av slaver och senare albaner. Från omkring 1350 till tidigt 1400-tal var majoriteten av befolkningen på Peloponessos albaner. Vad värre är – albanerna hade en viktig roll under det grekiska upproret mot osmanerna 1821. De förhatliga albanerna hade alltså stor betydelse för uppkomsten av den moderna grekiska nationen. En annan forskare säger att 1800-talets greker inte kallade sig hellener och långt ifrån alla talade grekiska, utan albanska, slaviska och valackiska dialekter. De hade inte särskilt mycket gemensamt med de idealiserade grekerna som levde i Aten under till exempel 400-talet f Kr. PROPAGANDA. Den grekiska regeringen försöker genom propagandamaterial övertyga det övriga Europa om de äkta grekernas homogenitet och renrasighet. De vill inte förstå att de medeltida och moderna grekerna inte är arvtagare till forntidens och antikens greker. Den officiella grekiska ståndpunkten om den rena grekiska rasen (känns uttrycket igen?) och det ”hellenska arvet” är konstruerat. Därför förnekar den grekiska regeringen existensen av etniska minoriteter i Grekland trots att denna uppfattning så flagrant strider mot verkligheten. Den senaste grekiska folkräkningen genomfördes 2011, men där anges endast män och kvinnor. Inte ett ord om albaner, makedonier eller turkar, för att nämna några av de grupper som sedan länge bor och arbetar i landet. fib 26

Den gamla klichén om Grekland, demokratins vagga är mer sliten än någonsin. Uttrycket syftar på den klassiska tidens Aten för ungefär 2 500 år sedan.

Minority Rights Group International är en icke-statlig organisation som värnar om etniska minoriteter. Enligt deras uppgifter (oktober 2011) finns det 443 550 albaner, 200 000 valacker, 100 000–200 000 etniska makedonier, 160 000– 250 000 romer, 90 000 turkar med flera etniska och religiösa minoriteter. Exakt hur många vet ingen då ingen registrering har förekommit sedan 1961. MÄNNISKORÄTTSBROTT. I detta sammanhang är det märkligt att EU i år har utsett greken Stavros Lambrinidis till särskild representant för mänskliga rättigheter. Lambrinidis är en tidigare utrikesminister och har inte heller han blivit känd för att ömma för Greklands undanskuffade minoriteter. Flera oberoende organisationer har reagerat över denna utnämning, i synnerhet med tanke på hur Grekland ständigt och sedan lång tid bryter mot de mänskliga rättigheterna. Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter trädde i kraft den 1 februari 1998. Dess syfte är att skydda nationella minoriteters fortlevnad. Grekland har vägrat ratificera konventionen och EU har inte reagerat. I stället värnar man om etniska minoriteter genom att utnämna Grekland till deras representant. ”Att EU nu har en särskild representant för MR kommer att stärka EU:s arbete för mänskliga rättigheter på basis av den övergripande strategi som antogs av rådet i juni.” ”Genom inrättandet av denna tjänst stärks EU:s externa och globala insatser för mänskliga rättigheter vilket är centralt för EU:s utrikespolitik.” (utrikesminister Carl Bildt, januari 2013) FÖRÅLDRAD KLICHÉ. Grekerna erkänner inte makedonierna i landet såsom en etnisk minori-

tet. Lambrinidis är en av dessa greker. Den gamla klichén om Grekland som demokratins vagga – är mer sliten än någonsin. Uttrycket syftar på den klassiska tidens Aten för ungefär 2 500 år sedan. Demokratibegreppet uppstod här eftersom alla fria män som även var atenska medborgare, kunde påverka den politik som utövades i stadsstaten Aten. Genom direkta val i folkförsamlingen kunde de avgöra den politiska utvecklingen utan mellanhänder. Vad man till en början inte ville se var att alla kvinnor och alla som inte var medborgare, det vill säga invandrare och slavar, var utestängda från denna ”demokrati”. “Slaven är ett stycke egendom med själ”, sa Aristoteles. På 300-talet f Kr. var Grekland, liksom alla forntida civilisationer, ett slavsamhälle i den meningen att slaveri betraktades som naturligt och nödvändigt och knappast ifrågasattes ens av slavarna själva. Tvärtom, slavarnas arbete var nödvändigt för ”det goda livet”, det lättjefulla och behagliga liv som var det enda värdiga för en verkligt fri man. Frågan är om grekerna i dag verkligen anser att invandrare och minoriteter har en själ eftersom de ibland har betydligt sämre status än grekernas egna husdjur. SKATTEFUSK OCH KORRUPTION. Grekland blev

EU-medlem 1981. Redan då hade landet ett mycket stort budgetunderskott. Enligt EU:s regler bör underskottet i ett medlemsland inte vara större

än 3 procent av BNP ett enskilt år. Trots detta har både EU- och euroländerna i decennier blundat för Greklands enorma och permanenta budgetunderskott. Grekland blev medlem i euroområdet 2001 genom att redovisa förfalskade siffror för att dölja landets skulder och underskott för perioden 1997–2001. Landet har alltså ljugit sig in i euroområdet och borde därmed ha stått under en viss uppsikt. Denna märkliga situation beror mestadels på Greklands obefintliga skatteförvaltning, i sig ett resultat av regeringens ovilja. Skattefusk och korruption genomsyrar hela samhället, vilket gynnar regering, parlament, myndigheter samt landets höginkomsttagare, som läkare och jurister, vilka helt enkelt har struntat i att betala in skatten.

EU:s hantering av den ekonomiska krisen bidrar till växande högerextremism med rötter i andra världskriget.

KORRUPT ELIT. I november 2012 åtalades en modig

journalist, Kostas Vaxevanis, som i en uppmärksammad artikel hade avslöjat namnen på 1 991 mycket förmögna greker med stora schweiziska bankkonton. Namnen finns på den berömda så kallade Lagarde-listan som fick sitt namn efter Frankrikes dåvarande finansminister Christine Lagarde. Redan 2010 överlämnade hon listan på ett USB-minne till sin grekiske kollega Giorgos Papakonstantinou. På listan återfinns – inte helt oväntat – många namn inom Greklands politiska och finansiella ledning. Dessa oerhört rika människor hade ingen lust att börja betala skatt och överförde sin förmögenhet till ett säkrare land. Papakonstantinou strök sina egna släktingar från

fib 27

GREKLAND Nazistiska Gyllene gryning har ett starkt stöd hos den grekiska poliskåren.

listan. Det var tråkigt för honom att det upptäcktes, även om ingen var förvånad över detta tilltag. Vaxevanis arresterades ganska omgående vilket var väntat, men han friades, kanske på grund av grekernas raseri. Och vad hände med Lagarde-listan? Jo, den är i säkert förvar hos den grekiska regeringen. Under tiden hinner ännu fler grekiska pensionärer ta livet av sig i sin förtvivlan över att inte ha råd med mat, hyra och medicin. INHUMANT. I åratal har Grekland varit ökänt för

sin grymma behandling av asylsökande. I rätt-visans namn måste ändå sägas att landet på grund av sitt läge har fått ta emot en massinvasion av asylsökande och immigranter från Mellanöstern och andra delar av Asien. Men detta motiverar ändå knappast den misshandel och totala frånvaro av humanitet som drabbar de nödställda. I en rapport från december förra året skriver Amnesty Internafib 28

tional att detta urartat i en humanitär kris i landet. De asylsökande drabbas hårt av ett alltmer ökande utlänningshat och rasism. Och här är barnen inget undantag. Många av dem blir gatubarn utan någon som helst tillsyn eftersom alla fängelser är fulla. Vad säger förra årets mottagare av Nobels fredspris om detta? BRUTAL BEHANDLING. Förra sommaren visade den grekiska gränspolisen i norr upp sin mest ömsinta sida. De satte några flyktingar ombord på en liten sjöoduglig båt för att tvinga dem tillbaka över gränsen mot Turkiet. Polisen gjorde hål i båten med sina knivar för att tvinga immigranterna att simma över gränsfloden. Uppgifter saknas om huruvida de överlevde. För fem år sedan utspelade sig en annan sorts katastrof i Grekland. Fruktansvärda bränder ödelade stora delar av landet. Detta har de flesta glömt nu, men bränderna och hur de hanterades

av myndigheterna kan betraktas som ett symptom på tillståndet i landet. Stora delar av Grekland blev den sommaren bokstavligen utplånade. Hundratals byar på Peloponessos raderades ut från kartan. I städerna drabbades svårt sjuka människor extra hårt. Jag vistades då i Grekland under några månader och kunde bevittna de förfärliga följderna. På grund av regeringens totala brist på planering slogs luftkonditioneringen ut och den offentliga sjukvården klappade ihop. Tv rapporterade om barn som hade dött eftersom det inte fanns någon vård att få. Naturligtvis finns alltid privat läkarvård, men den är tillgänglig bara för den som kan betala. En god vän berättade för mig att privatläkare alltid finns beredda för politiker, präster och de förmögna. Men ett litet barn med medellösa föräldrar är utlämnat till offentlig sjukvård, antingen den fungerar eller ej. SYNDABOCK. Som vanligt vet ingen ännu hur dessa bränder uppkom. Flera fantasifulla teorier kläcktes av regeringens sakkunnige. Tidningarna informerade om att en helt ny ”skogsterrorism” var på väg att etablera sig i landet. De förmodades ha sitt säte i skogen och hade som syfte att elda upp Grekland och störta regeringen. Sionismen är en annan tacksam syndabock, samt de arma Kosovoalbanerna som anses ha ett ont öga till Grekland. Kosovoalbanerna har i åratal kämpat för autonomi eller självständighet gentemot de långt färre serberna, vilka naturligtvis har fått stöd av grekerna, religionskompisar som de är. Turkiet är en given kandidat och varför skulle inte turkarna tacksamt göra allt för att förstöra ärkefienden? Någon hade hört att väldigt få turister just detta år hade besökt Turkiet så varför inte påpassligt elda upp Grekland så att de i stället åker till grannen? Denna egendomliga hypotes drogs snabbt tillbaka eftersom den befanns sakna underlag. KYRKAN OCH KAPITALET. Kanske är Grekland

unikt i sitt förhållande till kyrkan. Möjligen är Cypern det land där kyrkan och framför allt ärkebiskopen har ännu större inflytande. I båda länderna utmärker sig kyrkan för sina enorma tillgångar, fördelade på mark, byggnader (rika kloster), lägenheter, företag och värdepapper. Hittills har den även sluppit betala skatt. De grekiska regeringarna vill ogärna stöta sig med kyrkan och

Representanter för kyrkan har ofta deltagit i aktioner – ibland med fysiskt våld – riktade mot invandrare

har ombesörjt att dess män får behålla sina privilegier, ekonomisk kris eller ej. På samma sätt som politikerna alltid har skonat höginkomsttagare och andra förmögna i samhället. Någon berättar om en präst som vill ha dubbelt betalt för ett dop han har utfört. Präster i Grekland är inte särskilt undernärda, men visar sällan något intresse för dem som behöver hjälp. Självklart tar de betalt för extrauppdrag såsom dop och bröllop, trots att de redan fått betalt genom sin ordinarie lön. Vad värre är, representanter för kyrkan har ofta deltagit i aktioner – ibland med fysiskt våld – riktade mot invandrare, homosexuella och människor med åsikter som avviker från kyrkans. Man undrar om inte kyrkans män – eller alla de som förföljer homosexuella – känner till vad grekernas förfäder hade för vanor i Aten för 2 500 år sedan. Då ansågs kärleken mellan män vara den mest högtstående då den ansågs vara en handling mellan två jämbördiga parter. Oftast var det ett förhållande mellan en äldre man och en yngre, som skulle läras upp även i bildning och moral. Den homoerotiska kärleken förekom dock mest inom aristokratin. Kvinnan har aldrig haft någon hög status i Grekland och inte mycket har ändrat sig sedan 400 f Kr, snarare tvärtom. ”PATRIOTISK” BISKOP. I november 2012 utmärkte

sig biskop Ambrosios i Kalavryta på norra Peloponessos på sitt eget unika sätt. På en videofilm säger han att Gyllene gryning är folkets enda hopp för framtiden, men han är inte någon anhängare till partiet, o nej. Men han tycker att det är tråkigt att det blivit en ”synd” att uttrycka sin kärlek för fosterlandet genom att vara patriot eller nationalist. Hur var det nu det stod i Bibeln: Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig. (Evangelium enligt Matteus, 25) ■ ■

fib 29

Indien. KÄRNKRAFTSPROTESTER BRUTALT NEDSLAGNA

Kampen om energin Befolkningen i kustbyn Idinthakarai i Tamil Nadu, Indien, lever under tung polisbevakning – en polis per invånare. De straffas för protester mot en kärnkraftspark byggd i ett tsunamikänsligt läge. TEXT&FOTO andré larsson

Kärnkraftsparken i Kudankulam, nära Idinthakarai, har ännu inte levererat el. Men den signalerar ett hot, bränsle förvaras redan på platsen.

fib 30

i minns alla dagen vi slog på tv-apparaten och insåg att vi var i fara, säger S.P. Udayakumar med en nästintill uppgiven blick. På tv:n, den 11 mars 2011, bevittnade befolkningen runt den lilla kustbyn Kudankulam i delstaten Tamil Nadu, södra Indien, hur Fukushimas kärnkraftverk gav vika för jordbävningens enorma krafter som tog flera tusen liv i Japan. SAMARBETSAVTAL. I Kudankulam har nämligen,

sedan ett samarbetsavtal mellan dåvarande Sovjetunionen och Indien skrevs 1988, en kärnkraftverkspark byggts. Samarbetet fortsatte även efter Sovjets kollaps trots att de första två reaktorerna ännu inte, efter tjugofyra år, har producerat någon el. 2008 valde Ryssland och Indien efter långa förhandlingar att utvidga samarbetet och undertecknade ännu ett avtal gällande byggnationen av ytterligare två reaktorer i Kudankulam. Bybornas kamp mot kärnkraftsparken, genom People’s Movement Against Nuclear Energy, PMANE, har efter Fukushima vunnit en allt större legitimitet i omvärldens ögon då liknande förhållanden råder i Kudankulam som i Fukushima. PROTESTCENTRUM. Tillsammans med S.P. Udayakumar, ledare för PMANE samt rektor för den lokala skolan, promenerar jag genom Idinthakarai som har blivit centrum för protesterna mot kärnkraftsparken. Runtomkring den färgglada byn flyr människorna solen och lagar fiskenät under palmtaken. – Våra krav är inte politiska, allt vi önskar är att kunna fortsätta leva på den plats där vi är uppväxta och kunna fortsätta livnära oss på fisket på samma sätt våra förfäder gjort säger S.P. Udayakumar. Trots bybornas uttalade icke-politiska protester sägs PMANE ha förklarat krig mot staten av ideologiska skäl. De beskrivs även som den enskilt största anledningen till varför kraftverket ännu inte har producerat någon el. Motståndet mot kärnkraftparken nådde sitt klimax den 11 september 2012 då runt tjugofemtusen personer från hela delstaten Tamil Nadu samlades i Idinthakarai för en gemensam protest. Enligt S.P. Udayakumar tillkallades åtta tusen poliser för att slå ner protesterna som kulminerade i ett stort slagfält vid stranden.

Idinthakarai isolerades helt under tre dagar, all el stängdes av, ingen kunde ta sig vare sig in eller ut ur byn vilket också resulterade i en akut brist på dricksvatten. I hopp om att kunna bryta isoleringen bestämde sig S.P. Udayakumar som ledare för protesterna att överlämna sig själv till polisen. Hans vänner och bekanta tvingade dock till slut honom att stanna.

Motståndet mot kärnkraftsparken i Kudankulam har ett massivt stöd. ”We say, no nuclear energy”.

UNDANTAGSTILLSTÅND. När polisen till sist stor-

made byn i hopp om att tygla protesterna arresterades hundratals människor. Efter en stunds tystnad med blicken fäst ut i intet berättar S.P. Udayakumar hur många miste livet i tumultet. Som ett resultat av konfliktens klimax inrättade staten en avskild zon där undantagstillstånd råder. Den avskilda zonen, som än i dag gäller, innefattar en radie om fem kilometer kring kärnkraftsparken. I praktiken innebär den stora svårigheter för befolkningen att organisera protester, likaså begränsas deras rörelsefrihet ut och in till byarna, förklarar S.P. Udayakumar. HÅRDA STRAFF. Likt S.P. Udayakumar lever hundratals bybor med anklagelser som om de blev arresterade skulle resultera i hårda straff, i många fall

fib 31

HISTORIA INDIEN Byborna i Idinthakarai försöker leva ett så normalt liv som möjligt.

så allvarliga som hängning eller livstids fängelse. Kärnkraftsparken har anställt tio tusen poliser för att upprätthålla den avskilda zonen, nästan en polis per invånare utbrister S.P. Udayakumar. Trots den massiva polisnärvaron och isoleringen verkar de flesta känna sig relativt säkra så länge de stannar i byn. Vardagen fortsätter. Vid den lokala affären står fem män i eftermiddagssolen och dricker chai samtidigt som de skämtar, med visst allvar i blicken, om vem av dem som befinner sig högst på polisens lista för efterlysta brottslingar.

Anajan bjuder med oss ut på båten. Ute till havs med den salta vinden i ansiktet börjar Anajan sakta berätta om sin uppväxt i byn. – Jag minns väl hur jag när jag var liten ständigt gick ner till fiskmarknaden för att hjälpa till så mycket jag fick. Drömmen om att få överta min fars yrke som fiskare har alltid funnits där. Men nu när jag själv har börjat fiska tycker jag inte att jag får så mycket fisk, säger han besviket. Stående blickandes ut över havet och kärnkraftsparken berättar han hur de äldre i byn skyller den minskade fångsten på kärnkraftsparken.

FISKEDRÖMMAR. Under promenaden genom de

ANPASSNING. Byborna har anpassat sig till situa-

trånga gatorna mellan de små färggranna husen hälsar alla vänligt och lite nyfiket på oss. Många skyndar även fram för att hälsa på S.P. Udayakumar. Väl ute vid stranden träffar vi på Anajan, en ung man som precis är på väg ut till havs. S.P. Udayakumar omfamnar honom och förklarar att Anajan är en av hans gamla elever. fib 32

tionen, rutiner har skapats för när polisen tågar in i byn och det hela har till viss del normaliserats. Tillbaka på land visar S.P. Udayakumar den gamla isfabriken där alla ska samlas när polisen är på ingång. Från isfabriken kan vi bäst försvara oss om polisen skulle angripa förklarar han. Han oroar sig även över de indiska skälen till samarbetet med Ryssland.

Varför kärnkraft när det finns alternativ?

Indiska politiker bryr sig inte om säkerheten, bara pengarna.

– Indiska politiker bryr sig inte om säkerheten, bara pengarna. Kunde inte amerikansk teknik tillsammans med japanskt drift förhindra Fukushima, då kommer rysk teknik i indiska händer att resultera i en dödlig katastrof säger han och spänner sina upprörda ögon i mig. INSPEKTIONSKRAV. PMANE har åtskilda gånger krävt säkerhetsinspektioner av kraftverket vilket bland annat har resulterat i att FN:s atomenergiorgan, the International Atomic Energy Agency, IAEA, inspekterat kärnkraftsparken. – Problemet är att IAEA bara ser det de tillåts se, för statens suveränitet väger tyngre än IAEA:s uppdrag. Det tog dem 45 minuter att godkänna kraftverket! BRÄNSLEORO. Ett annat orosmoment är hur

bränslet, som numera finns på kraftverket, och det radioaktiva avfallet från kraftverket ska hanteras. I avtalet som skrevs mellan dåvarande Sovjetunionen och Indien låg ansvaret för dessa frågor hos

Sovjetunionen men detta har ändrats enligt S.P. Udayakumar. – Nu stannar avfallet i Indien och används i tillverkningen av atomvapen, säger han

S.P Udayakumar , ledare för protesterna mot kärnkraftsparken i Kudankulam.

FÄNGELSE. På väg tillbaka genom byn förklarar S.P.

Udayakumar att trots oron över kärnkraftparken så stannar befolkningen i sina byar. – Just nu är vårt enda sätt att undvika en säker död att stanna här. Vi lever i ett fängelse utan väggar, säger S.P. Udayakumar med en sorgsen blick. ■ ■ fib 33

Stick&klipp.

Foto: Andrew Keef

Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Upplopp

Maj 2013 Tack för oss!

Fackliga hjältar

I och med detta nummer avslutar vi vårt redaktörsskap för Stick&Klipp. Saxen har slöat till och behövar skärpas. Vi önskar framgång för eventuellt nytillkommande redaktör(er). Och för hela tidningen naturligtvis!

– Vi är stolta över att ha satt stopp för ett oseriöst föreag som utnyttjat människor. Det säger Frida Niemi, en av de som strejkat på Focus CRS i Fränsta. Strejken har avslutats nu, eftersom ägarna hellre lade ner än accepterade rimliga villkor för de anställda.

/Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

FiB-strippen

fib 34

/Källa: Aftonbladet

– De är födda här. Vart ska du slänga ut dem? Bilförsäljaren Said Omar berät tar om ett bråk med en av sina kollegor. Han och Josef Hamad står i närheten av torget i Husby och tit tar på SVT Debatt som handlar om bråken i deras stadsdel. De är ute på kvällarna för att se till att ungdo marna håller sig lugna. På bådas jobb diskuteras hän delserna i Husby. När Said Omars kollega sa att stenkastarna borde utvisas sa han ifrån. – De här ungdomarna växer upp utan nåt att göra, deras föräldrar är fattiga. De har ingenstans att vara . De har inga jobb. Det är det som är problemet, säger han. Josef Hamad nickar instäm mande. Han har fyra barn. Ingen av dem får vara ute på kvällarna. – Det är klart att föräldrarna har ett ansvar. Men här finns många ensamstående, människor som av olika anledningar inte klarar av att ta hand om barnen, säger han. / Kenan Habul , Aftonbladet

Robert Nyberg

??? ?? Tre frågor

Losita Garcia

En odlad växt

Tillhör familjen gräs. Kala strån med stor vippa. Kan bli en meter.

Finns som vit-, gul- och svart. Odlas i Sverige.

Blodsockerreglerande och kolestrolsänkande.

Vanligt även som djurfoder.

Gör många frukostgröt på.

En fågel

Det latinska namnet är Bubo bubo.

Räknas till de tyngsta/största i hela världen inom sin art.

Stannfågel som häckar i Sverige. Stora örontofsar och gul iris.

Äter gärna sork och råttor, men även fåglar. Nattaktiv.

El-of blev en känd sådan efter att ha orsakat stort elabrott.

Född 1890 på Upper East Side på Manhattan i New York.

En av fem bröder, söner till judiska invandrare.

Började som sångare och inom teatern. Grovkornig häcklare.

Gjorde flera filmer tillsammans med sina bröder. Känd mustasch.

Efternamnet var Marx.

En underhållare

Rätt svar: En odlad växt: Havre, En fågel: berguv, En man: Groucho Marx

Den lilla risken

Nätfiskat

E Foto: Arkland_swe

I de svenska storbankerna motsvarar aktie ägarnas kapital cirka 5 procent av tillgång arna (utlåningen). Att det betyder viss risk för samhället är välbekant. Så här skrev Riksban ken i en rapport för ett par år sedan: ”Som tidigare diskuterats speglar detta att bankerna strävar efter att maximera vin sten för sina aktieägare, men har få, om inga, incitament att ta hänsyn till de samhälls ekonomiska effekterna av sitt agerande”. Aktieägarna bär enkelt uttryckt 5 procent av risken men får hela vinsten. /Andreas Cervenka, Svenska Dagbladet

Tysk varning Oskar Lafontaine, den tyske finansminister som hårdlanserade euron vill nu att euro zonens gemensamma valuta ska upphöra. – Mina förhoppningar om att skapa en euro som skapar ett rationellt ekonomiskt be teende från alla sidor (läs länder) har grusats. Han varnar för farliga följder om nuva rande valutasamarbete fortsätter. – Vi tyskar har ännu inte insett till fullo att åtstramningspolitiken riktad mot södra europa kommer att slå tillbaka mot oss förr eller senare. /Klas Andersson, Svenska Dagbladet

Nödvändig placering?

Saxat

Om bryggan sägs i det kommunala beslutet att den är en nödvändig funktion som dessutom måste ligga vid vatten. /Upsala Nya Tidning

Svengelska-Svensk ordbok, R-S Låt mig skåla för det trevliga gamla ordet snaps. Visserligen misstänker jag att det är importerat från tyskan, men nu har det vistats här i Sverige så länge att det måste anses assimilerat. Så varför ska det plötsligt hetaShot? Eller för den delen Store och Sale? Snart kommer man bergis att researcha fakta och refilla på sina kunskaper med lite know-how. Huvva, säger jag! Var ska det sluta? Det svenska språket har hamnat i en engelsk shaker och snart är det helt utslätat, kanske försvunnet? /LG

Ranking = rangordning, rankning Refill = påfyllning, Releaseparty = släppfest Research = faktainsamling, faktaletande, efter forskning, Researcher = faktainsamlare, fakta letare, efterforskare, Roadmap =handlingsplan, färdplan, Roll-up = upprullad vepa, Rookie = nykomling, Sales manager = försäljningschef, säljansvarig, Scroll = rulla, Secondhand = andrahands, begagnat, Second opinion = en

andra åsikt, en annan åsikt, kompletterande bedömning, Shaker = drinkblandare, Shareware = spridprogram,Shorts = kortbyxor, Shot = snaps fib 35

KapVerde.

Antonia Jesus da Graca (driftsförman) och Joao de Deus Fortes är två mycket stolta anställda i det nationella energibolaget Electra (Kap Verdes Vattenfall, även om olikheterna är större än likheterna). Det blåser närmare 20 sekundmeter när de arbetar med tio nyuppförda vindkraftverk från det danska vindkraftsföretaget.

fib 36

VINDEN ÄR VÅR OLJA

TEXT peo österholm FOTO eva wernlid

> fib 37

KAP VERDE Kap Verde tar greppet om sin framtid genom en kraftig vindkrafts- låter det inte mycket. En Forsmarksreaktor motsvarar cirka 1 000 megawatt. Men Kap Verde har utbyggnad – en god idé för en ögrupp där det blåser rejäla vindar ingen tung industri, knappt någon lätt heller. Men nästan jämt. Vägen leder bort från oljeberoendet.

indar på 20–25 kilometer i timmen störtar ständigt ut från Afrikas fastland från nordöst ner mot Kap Verdeöarna. Dessa vindar har blåst över Kap Verdes invånare alltsedan de första kom hit 1462. Vindarna har av den fattiga örepublikens befolkning alltid setts som en naturens ordning man inte har brytt sig så mycket om. Bönderna skulle mycket hellre ha bytt ut vindarna mot regn eftersom det nästan aldrig regnar på Kap Verde. I dag är läget annorlunda. För nu kan plötsligt vinden omräknas i pengar, utveckling, välstånd. Vinden omvandlas till el. Elavbrotten försvinner. Ekonomin får kraft och går framåt. Kap Verde satsar på vindkraft och är kanske redan i dag det land i världen utöver Danmark som får mest el från vindkraft – mellan 20 och 25 procent. En väg mot frigörelse från oljans förbannelse med dess ständigt fluktuerande priser. Flera länder i Afrika följer exemplet. Ty vinden är en naturresurs som ingen supermakt kan ta ifrån de fattiga länderna. Vindkraften ger dem en egen kontroll över energin som de aldrig har haft. BÄST LÄMPAT. Vid den nya vindkraftsparken på

ön São Vicente ovanför staden Mindelo blåser det så pass kraftigt att man får kämpa för att hålla sig upprätt, trots att det denna dag ”bara” blåser cirka 18 sekundmeter. Men anställda från det statliga energibolaget Electra ställer stolta upp för fotografering. Ett nytt kapitel i landets infrastruktur har inletts och man visar gärna upp det. (Electra är Kap Verdes ”Vattenfall” men som alla förstår finns det fler olikheter än likheter.) Kap Verde påstås vara det allra bäst lämpade landet i världen för vindkraft. Och av Kap Verdes nio bebodda och blåsiga öar sägs São Vicente vara allra bäst lämpad – världens kanske vindkraftsbästa ö?

32 NYA KRAFTVERK. På fyra öar, São Vicente, Santiago, Sal och Boa Vista reser sig sedan två år tillbaka sammanlagt 32 nyuppförda vindsnurror från den danska vindkraftstillverkaren Vestas, motsvarande 28 megawatt. Med svenska mått fib 38

i dag har 95 procent av landets befolkning el i sina hem. De sockerrörsodlande bönderna driver sina sockerpressar med el. Förr använde de oxar som gick runt, runt som människan har låtit oxar göra i tusentals år för att skapa energi. I dag finns enstaka sådana kvar som visas upp för turister. MINSKADE UTSLÄPP. Den administrativa chefen

för Electra på Sao Vicente, Rui Spencer, pekar stolt på siffrorna på sitt kontor i staden Mindelo för hur vindkraften procent för procent tar över elproduktionen. Han visar också siffrorna på hur utsläppen av koldioxid har minskat, detta trots att Kap Verdes miljöbelastning är försumbar i ett globalt perspektiv. Men så kommer det verkligt intressanta: – 2020 skall vi på det nationella planet vara uppe i 50 procent vindkraft. Efterfrågan på el bara ökar. Vilket land kommer ens i närheten? Men varför stanna vid 50 procent? Varför inte 100? Det sker fluktuationer i vindstyrkorna. Under perioden augusti–oktober kommer en nedgång i vindstyrkan, säger Spencer. För att hålla en jämn nivå på eltillgången måste vi därför ha kvar dieselkraftverken som backup och även som reserv vid andra tillfällen. Landets elproduktion har tidigare varit helt beroende av bullrande och osande dieselkraftverk. Och är fortfarande. I ön San Antaos viktigaste stad Ribeira Grande är kraftverket beläget nästan mitt i stan, som råkar vara utgångspunkten för mycket av öns turism. Det är fult, smutsigt och bullrar alldeles förskräckligt, något som vi alltid varit förskonade ifrån i Sverige. San Antao har ännu inte fått ta del av vindkraftssatsningen men står i tur liksom öarna Fogo, Brava, Maio och San Nicolau. OLJEPROBLEM. Kap Verde med en befolkning på

450 000 är fattigt och underutvecklat. Men 2003– 2007 fick ekonomin en väldig fart med tillväxttal på 7–8 procent. Eftersom valutan är länkad till euron gick man inte opåverkad av EU:s finanskris. I den snabba ekonomiska utvecklingen insåg regeringen att infrastrukturen, främst elförsörjningen inte hängde med. Kap Verdes regering såg

Afrikanska utvecklingsbanken har givit Kap Verde en kredit på 50 miljoner euro för att bygga ut vindkraften. Här blåser vindar på 20–25 sekundmeter ständigt. Tio vindkraftverk utanför staden Mindelo på ön São Vicente har ökat stabiliteten i elnätet och givit ön stabilare elpriser. Även om kilowattpriset är högt välkomnar befolkningen satsningen på vindkraft.

> fib 39

KAP VERDE På Sal, den främsta turistön i Kap Verde ståtar denna vindkraftspark på nio aggregat. Ön saknar vattentillgångar. Avsaltningen av havsvatten kräver mycket el.

också hur oljeräkningarna bara steg och blev en allt tyngre belastning för statsbudgeten. Vattentillgången sker genom energikrävande avsaltning av havsvatten, inte minst viktigt för den dominerande turistindustrin. 400 000 turister besöker landet varje år. Vindkraften har nu när den är utbyggd inte bara rejält minskat energikostnaderna utan innebär också stabilare priser. STABILITET. Men det är inte bara priserna som har

stabiliserats. På de fyra öarna har stabiliteten i elnätet ökat. Strömavbrotten i dieselkraftverken fib 40

har under decennier varit ett gissel. Det lockar knappast turister till landet om belysningen på restaurangen plötsligt släcks just som den grillade tonfisken och det lokala rödvinet burits in och det dröjer en halvtimme innan strömmen kommer tillbaka. Särskilt huvudstaden Praia har haft ständiga problem med strömavbrott. DEMOKRATI. I projektets finansieringsdeklaration

står att lokal arbetskraft skall användas i projektet, däribland en viss andel kvinnor. Vi ser visserligen inga men regeringen som har sina rötter i motståndsrörelsen mot portugiserna är allmänt

nu öarna Sal, São Vicente, Santiago och Boa Vista fått ta del av satsningen. Men det måste också blåsa in utländska lån. Afrikanska utvecklingsbanken kontaktades och landet fick låna en jättesumma – 50 miljoner euro. Dessutom finns 58 miljoner dollar i världsbankslån med i bakgrunden.

betraktad som mycket progressiv. Så det finns ingen anledning att betvivla. Kap Verde är för övrigt en till synes fläckfri och okorrumperad parlamentarisk demokrati, detta i motsats till de övriga före detta portugisiska kolonierna Angola och Guinea-Bissau, där korruption, olja och knark dominerar politiken. Husväggarna här pryds med valaffischer och bilder på partiernas kandidater. UTVECKLINGSLÅN.

Det danska forskningscentrumet Risö vindkarterade Kap Verde och fann förutsättningarna utmärkta. I en första vända har

Ö-UTMANING. Att introducera vindkraft på öar är trixigare än på land. För det första måste det finnas en tillräckligt stor hamn som kan ta emot turbinerna. Men samtidigt måste turbinerna vara anpassade till spänningen på det lokala nätet, som dessutom är olika på de olika öarna. Man hittade till slut en optimal turbin, från danska vindkraftsjätten Vestas. I dagsläget har varje ö sitt eget nät. Öarna ligger som regel för långt ifrån varandra för att kunna bindas ihop och därmed stötta varandra. Medan vindkraftsmotståndare i Sverige påstår att vindkraften inte passar in i det svenska stomnätet utan kräver stora nyinvesteringar går resonemanget åt precis motsatt håll på Kap Verde.

Ett smutsigt och bullrande dieselkraftverk i staden Ribeira Grande på San Antao. Dieseloljan har inneburit dyra räkningar för det fattiga Kap Verde. Dieselkraftverken strejkar ofta, är instabila och plötsligt kan en hel stad slockna. Men dieselkraftverken måste behållas för att användas som backup, särskilt i augusti– september då vindstyrkorna går ner.

> fib 41

KAP VERDE – Vi siktar på en vindandel på 50 procent 2020, säger Rui Spencer, administrativ chef på Electra på ön São Vicente.

– Snart ska det gå att binda ihop de största öarna i utbyggda kraftnät, till exempel São Vicente och San Antao, säger Hipolito Gomes, produktionschef för de fyra nordliga Kap Verdeöarna San Antao, São Vicente, San Nicolau och Sal, en kedja av öar som även går under namnet Barlavento, ”Öarna över vinden”. – Vi studerar att fortsätta utbyggnaden på San Antao. Vi behöver helt klart mera elkraft. Vi studerar också att införa fiberoptik. Vad tyckerbefolkningen om vindkraftssatsningen? –Bom! Bom är portugisiska och betyder bra. Det är ”bom”, ”bom”, ”bom” var man än kommer. PRISMISSNÖJE. Missnöje finns dock med priserna.

Dessa blir visserligen med vindkraftsintroduktionen stabila. Men de som trodde på låga priser misstog sig. Folk klagar – 30–40 escudos per kilowattimme (ungefär lika många ören). Jag betalar 40 escudos och tycker det är alldeles för dyrt, säger en företagare i Mindelo. Det är ju tre gånger mer än i Europa. Regeringen kommer att göra stora intäkter på fib 42

Snart ska det gå att binda ihop de största öarna i utbyggda kraftnät.

projektet men hävdar att pengarna skall användas till fortsatta infrastruktursatsningar. – Vi studerar utbyggnaden av kraftnätet också, säger Hipolito Gomes som för att belysa att vindkraftsutbyggnaden inte är gratis. FRAMTIDSKAMP. Men annars mottas vindkrafts-

satsningen mycket positivt, med vem man än talar. Nedanför vindkraftsparken på Sao Vicente ligger kontrollrummet, inte bara för vindkraften utan också för öns dieselkraftverk. Driftsteknikern Antonio Jesus da Graca visar runt. Dieselaggregaten ligger faktiskt i samma byggnad och bullret hörs in i kontrollrummet. Där ligger kontrollpanelerna för vinden och dieseln sida vid sida. Det känns som att här inne, i det trånga kontrollrummet, avgörs kampen inte bara för miljön utan också för ekonomin och hela landets framtid. ■ ■

Vindkraftsparken på São Vicente ligger vackert belägen ovanför Kap Verdes näst största stad, Mindelo. São Vicente är tillsammans med San Antao, San Nicolau och Sal fyra öar med mycket goda förutsättningar för vindkraft, kanske de bästa i världen. Ökedjan kallas Barlavento – ”öarna över vinden.”

fib 43

Krönika.

I DE MODERNA DRÖNARNAS TIDEVARV

TEXT anders björnsson

en nekrolog över en tidigt bortgången svensk libertarian (SvD 29/4) återkallade Christian Gergils den ”revolutionära tiden, då 80-talet övergick i 90-talet”. Den bortgångne hade, enligt Gergils, varit en nyckelperson i denna övergångsfas. Bland annat hade han slagits för rätten att duellera, det vill säga att mörda utan straffpåföljd.

svält), rätt att angripa andra länder så snart handelsbalansen krävde detta (numera heter detta humanitär intervention). DET INTRESSANTA MED Thatcher – och hennes i förtid avlidne

på 1600-talet började emellertid de europeiska kungarna, som önskade samla all makt i egna händer, att ifrågasätta detta självsvåld; men de hade inte så mäkta stor framgång, ty särskilt inom officerskåren, som har gillat att utdela befallningar åt andra, ville man kunna göra litet hursomhelst, och monarkerna fick inte i onödan stöta sig med sina generaler. Med första världskriget försvann i praktiken rätten att duellera; man hade helt enkelt dödat färdigt. Med utgången av andra världskriget började man döda igen, men inte européer den här gången utan folk i andra länder: de som dödade tillbaka kallades terrorister, de som dödade terrorister (eller tänkbara terrorister) gick till eftervärlden som James Bond- eller Georg W. Bushfigurer. Drönarattacker är världspolitikens dueller.

svenske supporter – är att de har visat att sociala processer inte är irreversibla. De går att vrida tillbaka. Kontrarevolution är inte bara löst prat, den är blodig verklighet. Det är, som Mikael Nyberg har framhållit, inte välfärdsstatens försvarare som är vår tids nostalgiker, det är dess dödgrävare som är nostalgikerna. De drömmer alla om 1800-talets otyglade marknadsherravälde, de har återskapat en modern daglönarklass genom bemannings företagens härjningar, de har lyckats återinföra en yrkesarmé, en modern legohär, med sin dräggartade soldatesk på det demokratiska folkförsvarets ruiner. Således: När den moderna socialstaten betecknas som en konservativ reminiscens från en svunnen epok, så anstränger sig dess kritiker för att ta ännu ett steg tillbaka i den historiska utvecklingen. De vill en kapitalism som förde till två världskrig. Välfärdsstaten, vad man än kan tycka om dess utformning, var ett sätt att skapa inre fred i samhällena och stävja krigsriskerna: det skulle inte mera finnas någon grund för revanschism. Den grunden håller nu på att erodera.

UNGEFÄR SAMTIDIGT som den där svenske duellanten lämnade

KONTRAREVOLUTIONEN ÄR INTE en händelse (inte heller revolu-

DUELLRÄTTEN HADE VARIT ett aristokratiskt privilegium. Redan

Kontrarevolutionen … har drastiskt ökat inkomstolikheter och maktskillnader. Den har skapat obalanser.

jordelivet (dock i en helt fredlig hjärtinfarkt, vilket gissningsvis bör ha gjort honom något förstämd), avled Margaret Baroness Thatcher, Storbritanniens förutvarande premiärminister. Hon gillade också att döda – argentinare, kolgruvefacket, men även herrar i det brittiska etablissemanget som hade vigt sitt liv åt att skapa någorlunda fredliga relationer till arbetarklassen, de lägre tjänstemännen, akademiker och folk som helt enkelt behövde tak över huvudet gjorde hon processen kort med. Man har betecknat henne som ”revolutionär”. Det stämmer väl delvis, men hon var en revolutionär av en särskild sort som ville vrida tiden tillbaka: kontrarevolutionär alltså. Hennes bärande idé var att nästan allt var bättre förr: när man hade obegränsad frihandel (och gjorde priset och inte kvalitén på produkterna till huvudsak), guldmyntfot (en monetär union som sände tiotals miljoner européer och amerikaner i arbetslöshet och svår fib 44

tionen är det). Den är en verkan. Den har verkat i våra samhällen sedan 1980 ungefär, det vill säga sedan Mrs. Thatcher tog över i Storbritannien. Den har drastiskt ökat inkomstolikheter och maktskillnader. Den har skapat obalanser. Den har stärkt statsapparaternas ställning på de organiserade medborgarnas bekostnad. Och den tydliggör just detta: att sociala, ekonomiska och politiska processer inte är irreversibla. Det som har vunnits kan förloras. Sovjetsystemet gick under och rövarkapitalismen återvände. Under samma tid gick den klassiska socialdemokratin under i Sverige och motsvarande samhällen. Det är klart att den också kan komma åter. Kapitalism eller folkmakt är inte en ödesfråga, det är en viljesak. ■ ■ Författaren utger under året sina politiska journaler, Den krypande kontrarevolutionen, i bokform.

Spanien. POLITIK SOM SLÅR MOT DE SVAGA

Åtstramning

I Spanien är krispolitikens effekter tydliga: arbetslöshet, fattigdom och hunger breder ut sig. Samhällets svagaste drabbas hårdast och de rika får nya möjligheter att tjäna mer pengar. Men motståndet ökar.

TEXT åke johansson FOTO oda lystrup hodlekve

nte en spansk lokaltågsresa utan att du möter dem. En man eller kvinna. De går snabbt igenom vagnen. Ibland lägger de ut ett litet paket med pappersnäsdukar på stolen bedvid dig eller på armstödet. Ibland lägger de bara ut en lapp. De tar en vagn i taget, ibland två. De har bråttom, vill hinna igenom så många vagnar som möjligt. Du läser lappen. Personen är arbetslös och ber om hjälp att kunna köpa mat och kläder till barnen. HÅRDA DIKTAT. Mitt mål är Tarragona, en stad

strax söder om Barcelona. Fackliga aktivister från 13 länder diskuterar hur de ska bekämpa den åtstramningspolitik, som utfärdas som diktat från trojkan, som de kallas i södra Europa. Trojkan, det vill säga Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och Europeiska kommissionen, ligger bakom krav på lönesänkningar, försämringar i välfärdspolitiken, privatiseringar och avregleringar, sämre arbetsrätt med mera. Resultatet är: nära 30 procents arbetslöshet i Spanien. 50 procent bland unga. En av dem är Montserrat Diaz. – Vi demonstrerar i alla spanska städer mot åtstramningspolitiken. Vi demonstrerar för vår egen skull. Men också av respekt för våra föräldrar. Det är tack vare dem som vi haft det ganska bra. Det är deras arbete och deras kamp som byggt landet och välfärden. Ska vi då låta trojkan och regeringen få förstöra detta med sina diktat? PRIVATISERINGAR. Montse, som hon kallas, är

i 25-årsåldern. Hon arbetade på Madridsjukhuset Getafe tidigare, men har nu fortsatt att studera, då hon blev utan jobb. I Madrid demonstrerade sjuk-

husanställda nyligen mot att sex sjukhus och 27 vårdcentraler privatiseras. 35 procent av personalen riskerar bli arbetslösa under 2013. Hon visar bilder från en tidigare demonstration i december. – Denna politik drabbar samhällets svagaste och gynnar enbart de företag som tar över driften. Offentliga pengar övergår i privata företag och de intresserar sig inte för kroniskt sjuka patienter eller dem med allvarliga sjukdomar. Vi talar om liv och hälsa, inte en affärsverksamhet. DEMONSTRATIONER. De kallas för den ”vita flod-

vågen”, de offentliga sjukvårdsarbetarna i Madrid, som demonstrerar på gatorna med vita arbetskläder. De har även fått stöd av brukare, medborgare och olika rörelser till försvar av offentlig sektor som har anslutit sig. I Portugal sjungs åter Grandola Vila Morena på landets gator, nu i samband med demonstrationer mot åstramningspolitiken. Den sången var startsignalen för nejlikerevolutionen mot diktatorn Caetano 1974. INGEN SKOLMAT. Från talarstolen berättar Carme-

linda Pereira att fattigdomen sprider sig, att elever kommer till skolan utan att ha ätit frukost. – Staten skär ned på skolornas budget, barn får ingen skolmat, lärarna får sina löner sänkta med 30 procent, vi får färre skolor med fler elever i klasserna. Till den högre utbildningen har barn från arbetarklassen inte längre råd att söka. Vart ska detta leda? Vad kan vi göra? Vi måste fortsätta demonstrera mot försämringarna och bygga nätverk för fortsatt kamp.

mer än 1 000 familjer vräks varje månad i Spanien för att de inte kunnat betala hyran

> fib 45

SPANIEN Hon avslutade sitt kraftfulla inlägg med en uppmaning att mobilisera mot trojkan. Hon gick sedan runt i salen och samlade namn till ett internationellt nätverk för lärare. VRÄKNINGAR. En dansk hamnarbetare bjöd in del-

tagare till en konferens mot ungdomsarbetslöshet i Danmark under våren. En kvinna från Bilbao, en industristad i norra Spanien, berättade om en organisation mot vräkningar. Mer än 1 000 familjer vräks varje månad i Spanien för att de inte har kunnat betala hyran. En lantarbetare i Andalusien berättade att demonstrerande lågavlönade lantarbetare döms till höga böter för att ha deltagit i demonstrationer och strejker. DOMINOEFFEKT. Jordi Sachs, generalsekreterare för

den spanska fackliga centralorganisationen UGT i Tarragona sammanfattade utvecklingen politiskt. – Vi har på fyra år förlorat vad vi har kämpat för i ett hundra år. Nu måste vi kämpa för att ta tillbaka vad vi förlorat. Vi har sett stora demonstrationer och generalstrejker i Portugal, Spanien och Grekland. Arbetarna och folket protesterar. Men våra organisationer tvekar. Våra motståndare tvekar däremot inte. Medan vi är dåligt organiserade är de välorganiserade. Deras trojka dikterar villkoren för regeringarna; att arbetarna och folket ska betala för en kris som vi inte är ansvariga för. Han anser att det är fel att se problemen som speciellt för södra Europa och hänvisade till en tysk facklig företrädare som tidigare pratat om otrygga anställningar, försämring av arbetsrätt och pensioner samt allt fler låglönearbeten. Jordi varnade för en dominoeffekt som sprider sig också norrut. UPPROP. – Vi vill leva ett värdigt liv och vi ska

kämpa för det. För 75 år sedan visade arbetare och socialister i hela världen solidaritet med det spanska folket mot fascismen. Vi behöver alla den internationalismen. Vi behöver enighet och solidaritet i kampen mot trojkan. Kraftiga applåder följde när Jordi avslutade talet med den klassiska stridsparollen från spanska inbördeskriget: No Pasaran! (Ingen får komma förbi, eller som den översattes till engelska: Alla tillsammans!) Det gavs positiva exempel på samarbete. Patrick Hébert från den franska fackföreningen FO fib 46

berättade att de två största franska fackföreningarna CGT och FO nyligen tillsammans gick emot ett förslag från arbetsköparna om försämringar av arbetsrätten. 200 000 arbetare manifesterade i demonstrationer sitt stöd för deras nej. Och den kraften kan även sätta stopp för president Hollandes avsikt att i stället försämra arbetsrätten via lag. Mötet antog ett upprop om att bekämpa och mobilisera mot trojkan och om ökat samarbete över gränserna. Uppropet finns att läsa på Nej till EU:s fackliga nätverks hemsida. NÄSDUKAR. På tillbakaresan till Barcelona med ett

regionaltåg kom en kvinna in i vagnen, lade snabbt en liten lapp på armstödet. ”Jag är arbetslös och har två barn att försörja”. Och bredvid lade hon ett rött paket med pappersnäsdukar. Jag köpte ett paket. ■ ■

Arbetarkonferens mot åtstramningar 160 deltagare samlades den 15–17 mars i Tarragona, strax söder om Barcelona för att protestera mot och stärka motståndet mot den åtstramningspolitik som förs i hela Europa. På direktiv från trojkan (EU-kommisssionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden) och genomförd av ländernas regeringar. Jordi Salvador Duch, generalsekreterare för den fackliga centralorganisationen UGT i Tarragona, hade tillsammans med andra fackliga ledare bjudit in till en konferens för arbetare och fackförbund runt om i Europa. Ett upprop inför konferensen skrevs i Sverige under av bland andra Jonas Wallin, ordförande i Elektrikerförbundet, Eskil Rönnér, ordförande i Hamnarbetareförbundet, och Tomas Nilsson, ordförande i Gruv 4:an och IF Metall i Norrbotten. Ingen av dessa deltog dock vid mötet i Tarragona. När konferensen avslutades var det en tragisk minnes-

dag. Samma dag 75 år tidigare terrorbombade de italienska fascisternas bombplan Barcelona och flera andra städer, för att stödja de spanska fascisternas trupper mot den spanska republiken, som i sin tur hade stöd av 50 000 frivilliga internationalister. De europeiska demokratiska regeringarna valde att inte stödja den spanska regeringen på 1930-talet, vilket fick ett förödande resultat i hela Europa. När regeringar, ofta även inklusive socialdemokratiska partier, i dag väljer att stödja trojkans diktat om åtstramningar, hotar det också att öppna Europa för nyfascistiska partier. Då blir arbetarkonferensens upprop för alternativa lösningar, enhet och solidaritet, en hoppingivande väg för arbetare och folk runt om i Europa. Åke Johansson är aktiv i fackförbundet Seko och även ordförande i Föreningen arbetarskrivare. fib 47

Dikt. Dikt i bombens tid Förlåt oss inte Vi som skickar bomber Till er Vi som skyller på andra Vi som blundar Vi som ljuger Vi som låter oss korrumperas Vi som korrumpera Vi som är självgoda Förlåt oss aldrig Res minnesmärken över Vår skuld

DIKT dan kotka ILLUSTRATION mare toomingas

fib 48

Historia. VÄRLDENS LEDARE HYLLAR CHURCHILL – MEN VET DE VAD HAN EGENTLIGEN STOD FÖR?

Churchills onda arv TEXT torsten rönnerstrand

När 1 400 näringslivstoppar från hela världen nyligen tillfrågades om vilka ledare de beundrade mest, toppades listan av Winston Churchill. (SvD Näringsliv 15/4 2013)

olitikern, författaren och historikern Winston Churchill är naturligtvis mest känd som det brittiska samväldets ledare under andra världskriget. I den rollen har han gått till historien för sin kamp mot Hitler och den tyska nazismen. BREIVIKS INSPIRATION. Men på senare tid har

Churchills namn aktualiserats i andra och mindre smickrande sammanhang. Å ena sidan har han nyligen lyfts fram som en av den norske massmördaren Anders Behring Breiviks ideologiska förebilder. Å andra sidan visar nyare historieforskning att det ytterst är Churchill som bär ansvaret för den utveckling som har lett fram till krisen i dagens Grekland. (Se min artikel i Tempus 2012:45!) Att Churchill har inspirerat Breivik är ett faktum som förvånat många. Men för den som är bekant med Churchills ideologiska profil kan det knappast ha kommit som en överraskning. HÅRD RASIST. Först och främst är det välkänt att

Churchill allt sedan sin tidiga ungdom var övertygad rasist och att han i det avseendet gick långt utöver vad som var vanligt i den tidens England. För att bevara den engelska nationens maktställning över de underkuvade folken pläderade han för metoder som man bara väntar sig att finna i rena terrorstater. Dit hörde sådant som gaskrig och koncentrationsläger. ANTIKOMMUNIST. Men det finns ytterligare en

egenskap hos Churchill som måste ha attraherat Breivik. Det är hans antikommunism. 1937 säger Churchill i parlamentet: ”Jag tänker inte låtsas att

Winston Churchill i klassisk stil – uniform, cigarr och v-tecken.

jag, om jag hade möjlighet att välja mellan kommunism och nazi-ism, skulle välja kommunismen.” Churchills antikommunism hade också en tydligt antisemitisk komponent. Sålunda försökte han misskreditera kommunismen genom att hänvisa till att många av ledarna hade judisk börd. Ett exempel på det är artikeln ”Zionism versus Bolshevism”, tryckt i Illustrated Sunday Herald 8 februari 1920. Här avfärdar han de ledande kommunisterna som ”international Jews”. FASCISTSYMPATIER. Denna antikommunism tycks

också ha varit drivkraften bakom Churchills långvariga sympatier för fascisten Mussolini och för hans stöd åt den fascistiska Francosidan under spanska inbördeskriget. I Mussolini såg han en stark man som hade satt stopp för kommunismens faror. Franco stödde han därför att han ansåg att det fanns kommunister i den republikanska regimen i Madrid. Att Churchill var rasist och sympatiskt inställd till auktoritära och fascistiska regimer har länge varit välkänt bland experter på 1900-talets historia. Mot bakgrund av dessa historiska fakta framstår det som oroande att en stor majoritet av världens ekonomiska elit ser honom som en förebild. ■ ■ fib 49

BBC. BBCS KRIS: POLITIK, PULTRONER OCH PEDOFILI

BBC:s stora kris

BBC kallas ömsom (och mestadels ömsint) för ’Auntie’. Hennes 90-årsdag i november förra året sammanföll med en djup kris. Bolaget hade först valt att inte sända ett reportage med pedofilanklagelser mot en känd person som med största sannolikhet var pedofil. Bara för att kort därpå sända ett reportage med pedofilanklagelser mot en känd person som definitivt inte var pedofil. Skandalen ledde till att generaldirektören fick avgå, och i den följande utredningen riktades skarp kritik mot bolagets ledning och organisation. Anders Reichenberg redogör för krisen som han menar måste förstås i skenet av den kultur av redaktionellt klenmod och toppstyrd kontroll som sedan Irakkriget plågat BBC:s undersökande journalistik.

TEXT anders reichenberg FOTO björn folke johansson

ir Jimmy Savile inledde sin storhetstid på BBC under 1960-talet. Under kommande decennier var han en av bolagets största stjärnor, bland annat som värd för det populära barnprogrammet Jim’ll fix it. När han gick bort i oktober 2011 sörjdes han över hela landet. Från generationerna som hade vuxit upp med honom strömmade hyllningarna in, liksom från regeringen och hovet. BBC högtidlighöll Saviles frånfälle med hyllningsprogram över jul- och nyårshelgen 2011. FEGHET. Under ytan var det dock inte så harmoniskt. Kort innan programmen sändes hade Peter Rippon, chefredaktör på BBC:s Newsnight, avbrutit en granskning av ryktena som florerat under lång tid. Var Savile i själva verket en pedofil? Journalister på Newsnight hade intervjuat flera offer som vid tiden för övergreppen var unga flickor. Dock, efter sex veckors arbete – och till journalisternas ilska – tog Rippon beslutet att överge reportaget. En av journalisterna beskrev senare beslutet som ”ett brott mot vår skyldighet gentemot kvinnorna som litade på att vi skulle avslöja att Jimmy Savile var en pedofil”. Så fastän BBC kände till pedofilanklagelserna sände man hyllningsprogrammen. Peter Rippon

fib 50

har alltid hävdat att hans beslut bottnade i att anklagelserna inte kunde styrkas. Men mindre än ett år senare – den 3 oktober 2012 – sände den kommersiella kanalen ITV ett liknande reportage. Och nu tog det hus i helsike. Vilket scoop! Varför hade (vilket framkom) BBC valt att avstå ifrån det? Förebråelserna vällde in. BBC anklagades för allt från mörkläggning då Savile var en av bolagets ”egna”, för nedtystande i syfte att inte förstöra julens inplanerade hyllningsprogram, till ren och rak redaktionell feghet. I åtminstone det sistnämnda instämde reportrar och programledare på Newsnight. NERVOSITET. Det råder en allmän uppfattning att

sedan Kellyaffären 2003–2004 har BBC varit väldigt spänd och nervös. David Kelly var en brittisk vapeninspektör som i början av Irakkriget 2003 – och under löfte om anonymitet – delgav en BBCjournalist sin kritik av Blairregeringens uppgifter om Iraks massförstörelsevapen. I sin följande rapportering gjorde journalisten dock alltför långtgående tolkningar av det Kelly hade sagt. Regeringen vittrade blod och gick till motattack. BBC:s dåvarande styrelseordförande och generaldirektör gav sitt helhjärtade stöd till journalisten, vilket visade sig olyckligt allteftersom journalistens bräckliga grund för sina påståenden blottlades. Kelly röjdes

som källa, förhördes inför parlamentsutskott, och kort därpå begick han självmord. Den följande utredningens slutsatser ledde till att generaldirektören och styrelseordföranden fick avgå, och ett förödmjukat BBC bad regeringen om ursäkt. Efter detta anser många att BBC har varit på defensiven på nyhetsfronten, regerad av en räddhågsen grindvaktskultur som undviker kontroversiella ämnen. Savilefiaskot kan ses som ett logiskt utfall av detta klenmod. STORA SPRICKOR. ITV:s Savileavslöjande sändes alltså i oktober. I syfte att gå till botten med hur man hanterat Savilestoryn tillsatte BBC en utredning. Den leddes av Nick Pollard, tidigare chef på Sky News. Pollardutredningen fastslog att generaldirektör Entwistle varit ”onödigt försiktig” i sin hantering av reportaget, och att Rippons beslut att avstå från det var ”djupt bristfälligt”. Pollard förhörde även Newsnights stjärnankare Jeremy Paxman som var ytterst kritisk till Rippons beslut. Pax-

man ansåg att det reflekterade den kultur som har plågat BBC sedan Kellyaffären; en neurotisk kultur som har medfört ett ”allmänt indragande av horn” och en allt större centralisering av redaktionella beslut hos en orolig ledning. En annan programledare, Robert Winston, sa att Kellyaffären tvingade BBC att ”krypa på ett sätt som det inte borde ha behövt” och att bolaget därefter ”inte visat ryggrad”. Som antyds blottlade Savilefiaskot och Pollardutredningen stora sprickor inom BBC. Men när utredningen tillsattes i oktober var BBC förvisso i en bekymmersam sits. Pollard hade dock knappt hunnit börja förrän BBC hade omvandlat situationen till en katastrof. ONDA RYKTEN. Utöver anstormningen mot BBC ledde ITV:s avslöjande till att den beryktade brittiska pedofilhysterin gick på högvarv. Vilka andra högt uppsatta hade gjort samma sak som Savile? Internet bubblade av rykten med namn, varav vissa ledde ända till Downing Street. Det hetaste namnet

BBC:s rykte har dragits i smutsen av skandalen kring Savile och hanteringen av den.

> fib 51

BBC chefer flyttades, avgick och avstängdes. Och mitt i denna turbulens slutförde Pollard sin utredning. Materialet publicerades i februari och utgör en fascinerande studie i hur det kan se ut när en organisation tvättar sin byk offentligt. Eller nästan offentligt. I så starka ordalag uttryckte Paxman sin kritik av ledningen att flera av hans uttalanden hade censurerats inför publiceringen. ICKE-FUNGERANDE. I Pollardmaterialet träder en

En toxisk BBC-kultur måste slängas som skräp. BBC måste börja om från början.

fib 52

var Lord Alistair McAlpine, före detta kassör och vice ordförande för Torypartiet. DUBBELFEL. Om BBC/Newsnight var alltför försik-

tiga med Savilehistorien så gick man nu för långt åt andra hållet. I hopp om att göra bot för Savile följde man upp skvallret om McAlpine och sände ett reportage i vilket McAlpine hängdes ut som pedofil i allt utom uttalat namn (utan möjlighet för McAlpine att bemöta.) Bland annat intervjuades en man som under 1970- och 80-talen utsatts för övergrepp på ett barnhem. Han bekräftade att politikern alla talade om var förövaren. Den 8 november fick BBC sällskap av ITV som på liknande vis hängde ut McAlpine. Dagen efter bröt McAlpine sin tystnad. Han dementerade allt, å det kraftigaste, och signalerade att han skulle stämma BBC och ITV för förtal. Inom kort gav också den lösa sand på vilken anklagelserna byggde vika. Den sköra mannen i Newsnightreportaget medgav att han hade misstagit sig när han hävdat att McAlpine var hans förövare. BBC och ITV bad McAlpine om ursäkt och betalade honom skadestånd. Public service-bolag mäts dock efter en annan måttstock än kommersiella. För ITV har snedsteget inte fått ytterligare konsekvenser. För BBC har konsekvenserna varit enorma. Pollard fastslog att Savile- i kombination med McAlpinefiaskot var ”katastrofalt för BBC”. Generaldirektör Entwistle tvangs avgå. Nyhets-

dysfunktionell nyhetsorganisation fram: förgiftad av animositet, utan självförtroende, nedfrätt av läckor, förlamad av en rigid och stängd ledningsstruktur och beslutskultur. Entwistles syn på relationerna inom BBC beskrevs som ”giftiga och toxiska”, vilket illustrerades av hur han undvek producenten för Newsnights Savilereportage då han var säker på att producenten skulle läcka (till tidningarna) innan han ens fått ”orden ur sin mun”. BBC:s styrelseordförande Chris Patten vittnade för sin del om ”avsaknaden av professionellt kamratskap” och ”kollegiala lojaliteter” inom bolaget. Dock gav han kanske själv prov på sådan avsaknad genom att desavouera sina tidigare generaldirektörer, beskriva sitt pr-team som virriga, samt tillskriva undersökande journalister kvaliteter som gör att deras ”träffsäkerhet inte är så bra som man skulle önska.” Patten tillstod dock att mycket av skulden för Savile/McAlpinefiaskot kunde härledas till Kellyaffärens följder, däribland en strävan till ökad redaktionell kontroll som hade givit upphov till en svälld och ineffektiv ledningsstruktur ”med fler höga chefer än Kina”. Det fanns också ett mejl i Pollardmaterialet som kanske bäst fångade den redaktionella kultur som grott inom BBC sedan Kelly. Det var från redaktör Rippon som skrev att han nog kan ha gjort ”sig skyldig till självcensur” när han övergav Savilehistorien. ”Men i slutändan, jag kände bara” att ”40 år gamla diskutabla påståenden om en död snubbe var inte en Newsnight story och inte värt besväret”. HOPP OM NYSTART. I april fick BBC en ny gene-

raldirektör, och många hoppas nu på att en ny era inleds på BBC. Kanske har Savile, McAlpine och Pollard spräckt den böld som har plågat bolagets journalistik sedan Kellyaffären. ■ ■

Minnesruna.

Folke Isaksson är död

TEXT solveig giambanco FOTO eva wernlid

örsta gången såg jag Folke Isaksson vid ett styrelsemöte på FiB i slutet av 1970-talet. Han satt i en vit flätstickad ylletröja längst ner vid sammanträdesbordet. Jag har under åren läst hans böcker, allt från poesin till Pariskommunen, och lyssnat till hans vackra, omisskännliga röst i hans Poesivandringar på tv. När jag intervjuade honom i slutet av 2006 berättade han om sin tid i FiB där han varit med från början. Sin tid i redaktionskommittén mindes han med glädje. Han lärde sig bland annat hur svårt det är med omslag. Och hur viktigt. FOLKE ISAKSSON föddes i oktober 1927 och växte

upp i ett predikanthem i Norrbotten, först i Kalix och sedan i Gammelstad. Han dog i slutet av maj månad. – I mitt hem fanns bara uppbyggelselitteratur, Grimbergs historia och en volym av Selma Lagerlöf, berättade han. Och ur bristen föddes längtan efter böcker och bilder. I och med att han kom i kontakt med 40-talisterna: Dagerman, Lindegren och Vennberg exploderade hans medvetande. – De ifrågasatte allt dessa unga författare som kom från beredskapstjänsten under kriget. Det var en totalt omskakande läsning. Den 25 december 1949, i ett hotellrum på Rue Monsieur le Prince i Paris skrev han i sin dagbok Jag vet att man måste välja eller acceptera slappt. Jag vet att jag har valt, att vägskälet ligger bakom mig, att jag nu är på väg. Jag åkte ut för att veta och jag vet. Från den första diktsamlingen Vinterresa, 1951, och fram till Osäkra glimtar av ett förklarligt ljus ligger ett stort antal böcker i olika genrer. Folke Isaksson tillhörde den generation som efter kriget gav sig ut och hämtade hem världen. Han skrev på kultursidorna i Expressen, Morgon Tidningen och DN från efterkrigstidens Europa.

Då var världen ännu outforskad och resorna tog tid och fick ta tid. – Tidsandan bestämde formen och innehållet. HANS RESOR HAR löpt över kontineter och tvärs igenom samhällskikt. Under 60- och 70-talen skrev han flera stora reportageböcker från Tredje världen men också ifrån det svenska arbetslivet, till exempel klassikern Nere på verkstadsgolvet med foto av Jean Hermansson. Han reste med honom i Vietnam och med fotografen, grannen och vännen Stig T. Karlsson till Indien och Kina. – Ingenstans har jag känt mig så hemma som i Asien. Och så utsatt! Hans absoluta favoriter bland författarna var Stenhdal och Flaubert. – Läsning sätter färg på tillvaron liksom en förälskelse gör. Man blomstrar. Stendhals Rött och Svart gör mig alltid lika omskakad, den är skoningslös med det inledande mottot ”Sanningen, den bittra sanningen!” av revolutionshjälten Danton. ■ ■ Folke Isaksson i ett sommarskönt Vaxholm.

fib 53

Novell.

YOLO

TEXT pelle sunvisson ILLUSTRATION tzenko stoyanov

tt slippa vara yngst på nästa resa är ju alltid något. Man kan ju hoppas att någon annan får ta över mitt namn då också. Fast lite synd vore det förstås nu när jag har vant mig och till och med börjat tycka om det på något konstigt sätt. Kanske för att det låter bra när vi pratar med andra internationella. Häromdagen använde jag det för första gången frivilligt när vi skulle rapportera om möjliga insurgentaktiviteter till britterna. ”My name is Babyface” sa jag bara när alla hälsade. 19 år känns inte som något speciellt annars. Förra året blev man ju liksom vuxen och fick gå på krogen och ta körkort. Nästa år får man gå på systemet, men sedan är det väl typ 45 år till nästa åldersgräns som betyder något. Det är väl lika bra att vänja sig vid meningslösa födelsedagar med andra ord. Man kanske ska skita i att fira dem helt och hållet. SKA JAG TÄNKA så kan jag ju lika gärna bli pen-

sionär på en gång. Det var ju för att livet inte bara skulle vara som förut som jag skaffade en gaddning på förra födelsedagen. Morsan vägrade låta mig göra en innan. Gaddningen påminner mig om vad som är viktigt. Yolo – You Only Live Once. Så jävla sant. Om det inte var för den hade man väl suttit i något klassrum på Komvux eller gjort någon meningslös praktik. ”Ja, må han leva. Ja, må han leva…” Micke flinar från slafen bredvid när han hör morsan och syrran sjunga falskt så att det ekar fib 54

även utanför hörlurarna. Man får väl skylla på den dåliga uppkopplingen sedan. ”Hurra, hurra, hurra!” ”Tack. 19 är ju inget särskilt egentligen…” ”Försök inte. Du fyller bara 19 en gång.” Ja, så kan man kanske också se det. Morsans version av Yolo helt enkelt. Hon pladdrar på om

jobbet och katten och mormor och morfar. Jag behöver väl mest bara nicka. Det är skönare med Skype än telefon på det sättet. ”Men brorsan på allvar. Vad fan gör du där egentligen?” ”Vi är här för att skydda den bräckliga afghanska demokratin. Vi ser till att hjälpinsatser-

na når fram till behövande kvinnor och barn…” ”Lägg av! Du pratar inte så där. Det där är inte dina ord. Kan du inte ens förklara själv varför du riskerar livet?! Varför du riskerar andras liv?!” Jag skulle ju kunna säga Yolo och det vore ett ärligt svar. Men det är så himla känsligt sånt där. Politiken får någon annan sköta. Jag klickar ner

> fib 55

NOVELL samtalet och loggar ut. Här kan man alltid använda den opålitliga uppkopplingen som ursäkt. Det är skönt att morsan finns där någonstans och syrran är väl också bra att ha även om hennes vänsterflum kan vara rätt jobbigt. På ett sätt blir ju gubbarna här nere ens riktiga familj. Man svetsas liksom samman av allting. Det är vi mot dem. Vi skulle kanske inte umgås så mycket annars, eller i alla fall inte de med mig, men här är det annorlunda. För varje uppdrag kommer vi lite närmare varandra. Bäst är det när vi har varit i strid. Efteråt klappar alla om varandra och allt känns bara bra. Oftast pratar vi om det i flera dagar efteråt. Då är det lätt att vara med i snacket. HEMMA ÄR DET ingen jävel någonsin som har

kommit ihåg att fira min födelsedag, förutom morsan och syrran då, men de är väl mer eller mindre tvungna. Här är det som med så mycket annat annorlunda. Här missas aldrig en födelsedag. Prällen brukar säga att det nog beror på att födelsen och livet blir så mycket viktigare när man lever så nära döden som vi gör. Han är bra prästen. Syrran borde prata med honom i stället för att anklaga mig för allt möjligt. Jag menar även om varken hon eller jag är religiös så måste det ju betyda någonting att en präst säger att Gud vill att vi ska göra det här. Tårtan hade jag förväntat mig. Det är liksom standard. Det är också standard att någon säger några väl valda ord som får folk att skratta eller ibland till och med applådera. Ett bildspel bara för mig är däremot definitivt något alldeles extra. Det verkar vara flera som hjälpts åt med bilderna men som vanligt är det Gurra som står för snacket. ”Visste ni att Babyface är en jävel på brudar? Man kanske inte tror det när man ser honom och ännu mindre när man lär känna honom…” Stort skratt.

”Men sanningen är att han är helt fucking irresistible. Det är alltid likadant. Så fort de ser honom är de beredda att kasta av sig tröjorna och köra upp pattarna i ansiktet på honom.” EN BILD PÅ en gigantisk u-ringning. Några bus-

visslar högt. ”Men när man tror att det äntligen ska hända någonting fortsätter de inte med kyssar och smek utan med nyp i kinden och massa fula jollringar. Komsi lilla gubben så ska du få mat. De ser honom helt enkelt som han är.” Bild på en bebis med mitt ansikte inklippt. Det är proffsigt gjort. Leenden och skratt överallt. Äntligen har folk roligt på min födelsedag. ”Men nu lär det snart vara slut med det Babyface. Puberteten kan inte var långt borta och efter pubishår kommer hår under armarna och till slut kommer du också kunna få några skäggstrån. Enligt våra beräkningar kommer du snart se ut så här.” Usama bin Ladens skägg och turban med mina ögon och min näsa. Det ser kul ut. ”Eller om det inte blir så mycket kanske det i alla fall räcker till det här.” JAG I MIN första uniform. På överläppen har de

lagt till en kort och tjock mustasch. ”Sieg Babyface!” ropar någon och alla skrattar igen. ”Det vi vill säga är: Fastän du är en jävla mupp är du okej så länge du fortsätter med det här.” Bild på en ung insurgent, en taliban. Precis som mig har han haft svårt att odla skägg och har därför nöjt sig med en tunn mustasch. I de mörka hårstråna har blod blandats med sand. Han var en av dem som låg kvar efter den första flygräd jag var med om att beställa från Nato. Han påminner om mig. Men det är bara som det ser ut. Han är ju dom och jag är vi. ■ ■

Fakta Pelle Sunvisson Författardebuterade den 14 maj i år med ungdomsromanen Värt att kämpa för. Pelle Sunvisson är också lärare på högstadium och gymnasium och fredsaktivist inom bland annat Ofog.

fib 56

fib 57

Recension.

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

Att skriva i motvind

När Margareta Zetterström nu i bokform har samlat en mängd texter i kronologisk följd, är det flera tankar som slår en vid genomläsningen. Både: här är en skribent som fått oförtjänt lite uppmärksamhet i riksmedierna och allmän debatt och vad kan det månne bero på? Margareta Zetterström kan väl sägas svara själv i boken. Det handlar i mycket om ett motstånd av politisk art. Hon för fram åsikter som ligger utanför eller går emot de tillåtna i mainstream medierna. Dessutom är det svårt – svårare än tidigare – att försörja sig som frilansskribent och hinna vara med överallt och skriva annat än det som ger brödföda. Den här boken handlar om mycket. Inte bara om europeisk nutidshistoria, Syrien, Libyen, Balkankriget, nationalism, islamofobi eller kulturkonservatism. Den ger också glimtar av Margareta Zetterström själv. Bakom den intellektuellt arbetande Uppsalaöversättaren döljer sig nämligen också en kvinna med många andra strängar på sin lyra och kanske för en del okända sidor. Hon skildrar hur arbetslivet i dag dödar. Till exempel i Frankrike i form av omtalade självmord frambringade av bolagens bevakning av och press på personalen. Hon vet vad det handlar om. Båda Margareta Zetterströms föräldrar arbetade inom den svenska textilindustrin. Hennes mor utsattes för samma förödande, hälsoskadliga förmansövervakning fib 58

Foto: Svante Svensson

Margareta Zetterström Tintomara

Margareta Zetterström står emot och upplyser.

och stress i det svenska arbetslivet. Margareta Zetterström tar tydligt ställning för palestiniernas sak. Hon har i Paris deltagit i demonstrationer till stöd för det palestinska folket tills tårgasen drivit henne inomhus. Hon beskriver med avsky klappjakten på romer i Milano och hur den italienska staten behandlar romer som om de inte vore människor. Samtidigt som det invigs ett minnesmärke i Berlin över utplånandet av över femhundratusen romer under Hitlerregimen sätter vår egen Tobias Billström stopp för Balkanromers möjlighet att få asyl i Sverige. Hon är väl inläst på ämnen som den italienska maffian och hon är djupt engagerad i de papperslösas, de ”illegala” immigranternas, öde i dagens Europa. Även ett ämne som folkmordet på armenierna i början av 1900-talet hanteras, liksom debatten kring detta i dag. Margareta Zetterström bidrar till historieskrivningen med exempel på tysk närvaro i det osmanska riket samtidigt

som utplåningen av armenier pågick. Bland annat var Rudolf Höss, sedermera kommendant i Auschwitz, på plats. Samtidigt kan dagens turkar inte kritiseras för detta folkmord, lika lite som dagens tyskar kan straffas för Hitlerregimens brott eller judar i allmänhet skuldbeläggas för vad den israeliska staten gör mot det palestinska folket, understryker hon. Ämnen som svenskt musikliv, prerafaeliternas konst, Howard Fast – en i Sverige förbisedd amerikansk författare – världsekonomin, fattiga och rika i Grekland, koloniträdgårdar i dagens Berlin samt (S)-regeringens utvisning av två egyptier till Mubaraks tortyrceller, allt detta uppmärksammas av Margareta Zetterström i en innehållsrik volym. Det handlar hela tiden om texter som inte bara är språkligt väl utformade – de ger också alltid en bild av sina ämnesområden på ett sätt som känns nytt och lärorikt. henrik persson

Förortshat Johanna Langhorst Ordfront

Journalisten Johanna Langhorst brinner av iver att förklara varför hennes bild av förorten inte stämmer överens med den bild vi matas med genom tidningar, radio och tv. Hon kommer till slutsatsen att förorten har blivit den syndabock som används för att förklara majoriteten av våra samhällsproblem. På så sätt kan både politiker och medier skuldbelägga invandrare utan att nämna i-ordet. Detta kombinerade klass- och rashat kallar Langhorst förortshat. Förortshat är fylld med klokskap från en berättare som normalt sett inte skriver om förorten, utan någon som faktiskt frivilligt har

Satans Dostojevskij Atiq Rahim Övers. Kristina Ekelund Leopard Förlag

Roman om Afghanistan , jaha. De förutfattade meningarna finns där. Den afghanske författaren Atiq Rahimi kan såväl verifiera som sabotera förenklade bilder av landet som har stått under utländska och inhemska krigsherrars välde i mer än trettio år. Rahimis roman Satans Dostojevskij utspelas i ett Kabul där raketer viner genom luften och sprider skräck och terror. Samtidigt utspelar sig ett annat krig i en ung mans inre. Razul har studerat

varit bosatt i en förort som Tensta under en längre tid. Som före detta Albybo så känner jag, inte utan skam, igen mig i att i tonåren ljuga om min hemort för att undvika förutfattade meningar och förutsägbara samtal. Jag är också en del av den flykt från miljonprogram till närförort eller innerstad som etniska svenskar gör, mer eller mindre som en ryggmärgsreaktion, när det är dags att flytta hemifrån. Langhorst lyckas påminna mig om det jag egentligen vet, att jag trots att jag högt och ljudligt fördömer segregation samtidigt i högsta grad aktivt bidrar till den. Johanna Langhorst tar sig an många av de falska sanningar om förorten som just för att de upprepats så många gånger framstår som sanningar. Hur kommer det sig till exempel att Södermalm framställs som en pulserande stadsdel full av liv och Tensta som en plats där man mer eller mindre godtyckligt utsätts för brott så fort man kliver av tunnelbanan, trots att statistiken säger något annat? Varför

En labyrint av vindlande gångar, av mystik och poesi, kärlek och krig. Av människor som söker utvägar. i Moskva och med sina ryska böcker blir han anklagad för kommunism. Han förs till en säkerhetstjänst, men det finns många sådana och vilken som har makten nästa dag är det ingen som vet. Men han är inte kommunist. Hans brott, vilket nu plågar hans inre, är i stället att ha dödat en pantlånerska som har plågat hans fästmös familj. I detta krigstillstånd är det dock ett svårare brott att vara röd än att ha dödat någon. Razul brottas likt Dostojevskijs Raskolnikov och framstår som en Kafkafigur som

förorten har blivit den syndabock som används för att förklara majoriteten av våra samhällsproblem framställs en gruppvåldtäkt i Tensta som en del av ett systematiskt svenskförakt medan samma fruktansvärda brott på en campingplats i Piteå begås av enskilda svenska ungdomar på glid? Jag tror inte att Förortshat är boken som får Jimmie Åkesson och Janne Josefsson på bättre tankar, men min känsla är att det heller inte har varit Langhorsts syfte. Om syftet var att väcka en självutnämnd förorts- och integrationskramare ur sin självgoda dvala så är syftet dock uppnått. charlie aronsson

söker någon som kan utfärda en dom. Plågad av vålnader finner han tillfälliga utvägar i vattenpipornas haschdimmor och mystikers utläggningar om De förlorade ordens dal. Därutanför smäller nya bomber och en annan krigsherre har tagit makten. Atiq Rahimi, som har bott i Frankrike i snart trettio år, visar ett Kabul som inte är någon annans Kabul, men som ändå är lätt igenkännligt. En labyrint av vindlande gångar, av mystik och poesi, kärlek och krig. Av människor som söker utvägar. Själva bokidén, att låta Dostojevskijs diskussion flyga fram i Kabuls gränder, bland dess krigsplågade invånare, är lika skickligt uttänkt som utförd. Dessutom är det en spännande bok, en kriminalroman om en man som söker sitt straff i en tid då att döda någon är den mest obetydliga gärning som finns i landet. åke johansson fib 59

RECENSION

En hemstad Kristian Lundberg Wahlström & Widstrand

Att skriva en roman med sådan genomslagskraft som Yarden (2009) gör man inte ostraffat. En ny, och delvis annan, läsekrets möter nu Kristian Lundberg. Poeten och deckarförfattaren har blivit ”talesperson” på gott och ont. Det förklarar kanske det blandade mottagandet av hans senaste roman En hemstad och ifrågasättandet av den stora artikel om arbetsrätten han skrev i Dagens Nyheter inför 1 maj i år. Låt mig därför konstatera att En hemstad är en barndomsskildring som slår läsaren rakt i mellangärdet. En uppväxt med en men-

När det känns att det håller på ta slut Stig Larsson Albert Bonniers förlag

Det finns många böcker som har en osympatisk huvudperson men som ändå är bra. Men funkar det när det kommer till självbiografiska böcker? Det är nämligen precis vad som är fallet med Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut, en dagboksliknande historia full av om inte osorterade så i alla fall måttligt kronologiska tillbakablickar. Larssons sätt att utlämna både sig själv och andra – han kallar sitt skrivande för skamlöst – är allt annat fib 60

talt sjuk mor i ena hörnan och i den andra pedofilen ”Caroli-bögen” som lockar de på närhet och ömhet utsvultna tio- till tolvåringarna med sprit och godis. Lundberg har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han har växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare: K - den stora kärleken. Och liksom i den förra romanen Och allt ska vara kärlek (2011) heter det gång på gång att ”Det är bara kärleken som kan rädda mig”. Men de blixtar som slår ut ur denna monolog är mer än nog för att göra En hemstad värd att läsas. ”Se oss”, skriker det från sidorna. ”Detta är också en människa.” Jag undrar om inte Lundberg själv tyngs av omvärldens förväntningar. Det är befriande att han skriver om ”klass” när andra skriver om ”fattigdom”. Men

än smickrande för honom själv. Narcissismen är svårslagen, användandet av kvinnor som rekvisita direkt anstötlig och hans helhjärtade genidyrkan hade kunnat vara en intressant estetisk ståndpunkt om det inte var för att han främst riktar den mot sig själv. Boken är jämfört med det mesta han tidigare publicerat ganska blek och tyngd av transportsträckor, men den som står ut med jag-jag-jagandet blir då och då belönad med det Stig Larsson gör allra bäst; skruvade iakttagelser av små detaljer och plötsligt och tvärsäkert inslängda aforismer man tvingas ta ställning till: ”Om du bara ser mig som ett offer kan du omöjligen identifiera dig med mig. Du tycker bara synd om mig.” ”För så är det alltid: vi är alltför fångade av det som sker i ögonblicket för att ens ge en tanke åt vad det kommer att få för konsekvenser.” Enstaka sådana pärlor och en och

”Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting.”

mentalsjukdom och sexuellt utnyttjande finns väl även på andra håll, tänker jag ibland. Och ändå: likt Susanna Alakoski kan Kristian Lundberg gestalta skillnaden mellan de som äger och de som blir ägda, så att det känns ända in i märgen: ”Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting.” Så blir En hemstad en berättelse om utvägar som stängs: ”Jag ensam kom undan och kan nu berätta om oss, för er.” tom carlson

en perverterad Facebookuppdatering – en genre Stig Larsson knappast avsåg att tangera

annan historia, som är så där alldeles lagom osannolik att den bara måste vara sann, är behållningen. En del av anekdoterna håller i egen rätt, andra berättar om bakgrunden till eller skrivandet av tidigare böcker och det är ju kul för oss – troligen ganska få – som är roade av sådant. Men topparna är som sagt få, och alltför stor del av När det känns att det håller på ta slut är nog mest intressant för författaren själv. I det påminner boken lite om en perverterad Facebookuppdatering – en genre Stig Larsson knappast avsåg att tangera. joel landberg

Den bästa dagen är en dag av törst Jessica Kolterjahn Forum

I Jessica Kolterjahns andra roman Den bästa dagen är en dag av törst får vi följa Karin Boye under ett år i Berlin. Den berlinska luften darrar av dramatik när hon kliver av tåget på Lehrter Bahnhof i slutet av januari 1932. I Tyskland börjar nazismen slå sina klor i den hårt ansatta tyska befolkningen samtidigt som hon själv obönhörligen närmar sig det totala sammanbrottet. Kolterjahn använder alltså Karin Boye för att berätta historien om en trasig människas kamp för att bli hel

Av folket, för folket

– Demokratins historia underifrån Roger Osborne Övers. Stefan Lindgren Ordfront

Roger Osbornes utgångspunkt för sin historia om demokratin är lovande. Den bör studeras som relationen mellan folk och överhet. Folken har eftersträvat makt över samhällets utveckling bland annat genom ökad och mer jämlik representation i landets styrande organ, det vill säga en demokratisering. Det har varit en ständig kamp där praktiken ofta föregått teoribildningarna och som alls inte varit rätlinjig. Författaren begränsar sig till Europa och dess

och historien om en stad som gör allt för att förgöra sig själv. Greppet i sig är inte nytt, senast var det Bengt Ohlson som tog på sig Johnny Ramones skinnjacka i ett dekadent Los Angeles för att berätta historien om en annan konstnär, mitt i en livskris. Man kan tycka vad man vill om detta fenomen, till exempel att det skulle vara exploatering av människor som har gått ur tiden. Men i händerna på så skickliga författare som Ohlson och Kolterjahn kan i alla fall jag inte annat än kapitulera. Respekten för de båda idolerna skiner igenom även om det verkligen inte handlar om lismande idolporträtt, långt därifrån. Man måste vara hjärtlös för att inte dras in i Karin Boyes känsloliv där hon dels kämpar med de relationer hon har lämnat kvar i Sverige dels med det gift som hon själv kallar sin dragning till kvinnor. Det som stannar kvar hos mig är inte bara porträttet av den kämpande Karin

Skildringarna är konkreta och medryckande. kolonier och följer utvecklingen från Aten och antiken till våra dagar. Han gör nedslag i de engelska, amerikanska och franska revolutionerna samt följer upp med självständighetsrörelserna i Latinamerika, Indien och Afrika. Det är ett fruktbart perspektiv. Skildringarna är konkreta och medryckande. Berättelserna om uppbyggnaden av vallarna mot Nordsjön i nuvarande Nederländerna för ett millennium sedan, liksom om folkmaktens framväxt i Graubünden, en kanton i nuvarande Schweiz, på 1500talet är till exempel spännande läsning. Somligt tål att diskuteras men det är ju också författarens avsikt. Tyvärr förlorar Osborne det folkliga perspektivet, det vill säga demokrati som folkmakt, ju närmare vår egen tid han

Den berlinska luften darrar av dramatik när Karin Boye kliver av tåget Boye eller de rökdoftande scenerna från Café Dorian Gray dit huvudpersonen dras som en magnet, driven av det gift hon kommit till Berlin för att driva ut, utan det är också det varma, starka och bräckliga persongalleri som hon omger sig med som får boksidorna att leva. Du behöver inte vara såld på Karin Boye, du behöver inte vara historieintresserad, du behöver inte vara intresserad av psykoanalys för att uppskatta Den bästa dagen är en dag av törst. Du behöver bara känna lust att läsa vårens vackraste roman. charlie aronsson

kommer. Han går över till den definition som är förhärskande i vår del av världen, det vill säga ett politiskt parlamentariskt styrelseskick som inte omfattar den ekonomiska makten. Revolutionära rörelser i Ryssland och Kina kommer i skymundan – och misstolkas – liksom befrielserörelser i de forna kolonierna. Diskussionen övergår alltmer till att bedöma huruvida den ena eller andra staten uppfyller de formella kraven på en liberal demokrati. Författaren anser till exempel att Irak efter valet 2005 ”hade blivit en demokrati”. Mot slutet av boken blandas utmärkta kritiska kommentarer med en hel del förvirring över världsläget och Förenta staternas roll. Trots invändningarna är boken läsvärd. Den ger rikligt med material om demokratins historia men bör följas upp av fortsatta studier om demokrati i betydelsen folkmakt. Det är en angelägen uppgift att undersöka även det senaste århundradet i Osbornes ursprungliga perspektiv. åke kilander fib 61

RECENSION

Till rors Peter Curman Dejavu förlag

I Peter Curmans

poesi finns vardagslivets hela dramatik: ”Plötsligt händer det: och du har inte vunnit på lotto utan ligger inlagd på Danderyds akut med krossad axel”. Dikterna handlar således därför också en hel del om hur det är att ha konstant ont, bli gammal och känna döden närma sig. Att snart ha fler vänner som är döda än som lever.

Deras kris, våra lösningar Susan George Övers. Lars Ohlsson Karneval

Vi sitter fast i deras kris, i ett fängelse vi måste bryta oss ur, där finansväsendet fortfarande styr trots att planeten Jorden är hotad. I snart ett år har jag trasslat mig igenom boken, medan jag kunnat följa hur samhället tvingats anpassa sig till kriser, som inte har något slut. Vi skulle inte överleva utan vår planet, men den skulle mycket bättre klara sig utan oss. Susan George citerar Adam Smiths The Wealth of Nations (1776): ”Allt för oss själva och ingenting för andra”, som syftar på kapitalistklassens natur och praktik. Hon kallar i boken denna grupp ”Davosklassen” - en samling personer som i januari varje år möts i denna semesterort i de schweiziska bergen. Deras framgång beror på att gruppen är effektivt organiserad och har staten till sitt fib 62

Slutet, döden omtalas i Curmans dikter på ett prosaiskt och självklart sätt som är ovanligt ännu i vår tid. Döden i vårt samhälle, när den behandlas i press och medier, beskrivs ju dels i kvällspressens braskande rubriker som vore den en ovanlig sensation dels på de mer inkännande sidorna där döden kallas för det ”sista tabut”. Ett tabu som man ändå tycks vilja upprätthålla. Peter Curman däremot verkar vilja avdramatisera saken: ”dö klarar vi ju alla – det finns inget dödens universitet – dö kan ju faktiskt varenda katt”. Curman avsvär sig samtidigt religionen: ”jag kan inte överge min otrohet, jag knäpper inte mina händer inför korset”. Han älskar samtidigt ikonerna och ljusen i kyrkorna, mattorna i moskéerna. Men också företeelser och personer inom

kulturlivet och den internationella politiken som Tahrirtorget, den bulgariske poeten Ljubomir Levchev, hängningen av Saddam, drömmar, Facebook och Ekelöf. Allt detta belyses i ämnesmässigt mycket blandade dikter i den här innehållsrika lilla diktboken. Omslagsbilden på dikthäftet föreställer Peter Curman själv som litet barn, förtjust skrattande vid ett båtroder. Han varnar på baksidestexten för att bilden är en chimär, att inget ju syns av vad som väntar det glada lilla barnet. Horisonten avslöjar heller inget om det krig som pågår där bortom. Så därför manar han: ”Tro aldrig på några bilder! Låt dig inte förföras av ögonblickets inviter. Allt är bara ett tillfälligt flimmer innan filmen plötsligt tar slut”. henrik persson

förfogande och de har på grund av detta kunnat förändra både politik och lagstiftning. Susan George försöker bena upp alla sammanhang vad gäller bankkriser och bostadsbubblor, nyliberalism, fattigdom och de testosteronstinna aktiehandlarna. Det hon skriver om har många kunnat se, men inte kunnat påverka. I boken följer hon sin tes och ger intressanta historiska tillbakablickar, som till Andrew Carnegie, som på sin tid var den rikaste mannen i USA och kanske i hela världen. Han förespråkade konkurrenslagen, var Herbert Spencers apostel, den engelske filosof som uppfann socialdarwinismen och vars ord ekade i Thatchers politik. Carnegie var dock inte det monster man kan tro. Han argumenterade för att man skulle ge bort sin förmögenhet under sin livstid och tog bland annat itu med att täcka USA med folkbibliotek. En efterföljare i dag är Bill Gates, som valt att ge bort miljarder, även om det kan diskuteras vilka som gynnats av hans ”gröna revolution”. I inledningen visar Susan George hur planeten Jorden är omringad av tre fängelsemurar: samhället, ekonomin och finansväsendet, när i stället planeten Jorden borde vara den styrande och övervakande.

Det hon skriver om skatteparadisen känner vi igen, annat kommer som en överraskning, till exempel när hon nämner begreppet ”slukhål”, som jag själv läste om för första gången i vintras. Det handlar om att många städer alltför intensivt pumpar upp grundvatten så snabbt att det bildas slukhål, där hela hus och gator sjunker ner i marken. I allt detta blir boken Deras kris, våra lösningar en bok att återkomma till när vi följer världsutvecklingen. Susan George skriver inte om någon ”Big Bang” och ger inga revolutionära lösningar. Finns de? Hon ser de hotande klimat-, vattenoch matkonflikterna, som inte bara gäller de kommande generationerna, utan även dagens. Grunderna för kommande krig är redan väl synliga. ”Vi måste erkänna att våra rörelser antingen kommer att bli framgångsrika i gemensam handling eller att vi går var för sig – och misslyckas”. Vi måste själva konfrontera regeringarna och söka allianser även med människor vi nödvändigtvis inte är överens med. Som jag ser det är detta en nödvändig bok vi bör diskutera för att inte hela mänskligheten ska gå under i ett slukhål. bror kajsajuntti

I kroppen min

– resan mot livets slut och alltings början Kristian Gidlund Forum

När jag läser Kristian Gidlunds bok I kroppen min går tankarna till den amerikanska psykiatern Elisabeth Kubler-Ross som ägnade sitt yrkesliv åt döende människor, barn och vuxna. Hon såg hos dem som drabbats av obotlig sjukdom – ofta cancer – en bearbetnings- och sorgeprocess inför mötet med döden som yttrade sig i fem olika stadier. Först förnekelsen – ”detta händer inte mig”, därefter ilska – ”varför ska just jag drabbas”. Senare en önskan om att förhandla om situationen – ”om jag bara är stark kommer jag

Kirkegaards Antingen – eller Ingmar Simonsson Themis

Danmarks berömde son, filosof och stolthet fyller i år 200 år. Född 1813 bottnar han i romantiken och har viss faiblesse för känslosamhet och religiositet men han har ändå många nutida sympatisörer, inte minst författaren till denna bok. Kirkegaard är en sympatisk och intressant filosof. Därför har han också namnkunniga efterföljare som Nietzsche, Sartre och Camus. De senare representerar den filosofiska riktning som kallas existentialism.

att besegra min sjukdom”. När trots allt inget hopp finns kvar, drabbar sorgen och nedstämdheten den sjuke, ett tillstånd som sedan övergår i en känsla av att acceptera sitt öde, det vill säga mötet med döden. I Kristian Gidlunds bok kan alla dessa tillstånd, efterhand som hans sjukdom fortskrider, skönjas. Denna redan mycket omtalade bok startade som en synnerligen välbesökt blogg. Författaren ville finna ett forum som skulle kunna hjälpa honom att bearbeta alla de svårhanterliga tankar och känslor som infann sig då han vid endast 27 års ålder fick besked om sin magsäckscancer, som växte som ett nät i hans kropp. Bloggen blev så småningom en bok som har blivit mycket uppmärksammad och Kristian Gidlund har medverkat i tv, radio och andra medier och berättat om sin situation. Boken är ett känsligt, klokt och mycket kärleksfullt dokument. Ju längre hans sjukdomsprocess pågår ju större ödmjukhet och tacksamhet inför livet

förmedlar han – det livet redan har givit honom och det familj och vänner alltjämt ger honom. Livets oväsentligheter skalas bort och blir betydelselösa samtidigt som den nära vardagen – promenaderna i naturen, tillbakablickar på fina stunder och upplevelser – kommer i förgrunden. Men också saknaden. Saknaden efter det som aldrig blev. De barn han aldrig kommer att vara pappa till, de åldriga föräldrar han aldrig kommer att få ta hand om. Är det först vid livets slut vi människor kan se vad som är väsentligt? ”Jag kommer antagligen aldrig att förstå vad min kamp har kommit att betyda för andra”, resonerar Kristian Gidlund när en kvinna på tunnelbanan säger att han gjort världen till en vackrare plats genom det han har skrivit. Den dag jag själv står inför dödens oundviklighet vill jag gärna läsa I kroppen min igen. Den kommer att ge mig styrka och tröst. agneta willans

Trots sitt korta liv som levdes stillsamt i Köpenhamn, förutom inslag av debatter och kyrkliga strider, satte Sören Kirkegaard djupa spår i tänkandet under nittonde och tjugonde seklet. Han blev endast 42 år gammal. Hans mest berömda skrifter är Förförarens dagbok, Begreppet ångest och Antingen – eller som ligger till grund för teaterpjäsen Kirkegaards Antingen – eller av Ingmar Simonsson. Pjäsen har enligt författaren satts upp av en eller flera fria teatergrupper i Stockholm år 1986 och varit detta års succé med över ett hundra föreställningar. Man kan bara hoppas att denna utgåva inspirerar till flera uppsättningar. Det räcker med att se rollistan för att man ska bli nyfiken. Femtiotalets franska kulturelit tänks stå på scenen och spela flera roller var och en. Jean-Paul Sartre, Simone du Beauvoir, Albert Camus, Juliette Greco, Boris Vian, Olga Domenique och Jaques Prévert får var och en uppträda i flera

olika roller. Bara det måste vara värt att se med tanke på hur nutiden kan tänkas kreera de komplicerade rollerna. Pjäsen och handlingen är inte lätt att följa eftersom den flyter fram i form av dialoger och monologer som bygger på Kirkegaards texter. Ett exempel som manar till eftertanke är när begreppet tråkighet behandlas. A, som spelas av Jean Genet inleder en tre sidor lång monolog: ”Det är märkvärdigt att tråkigheten som själv är så lugn och stadig, har en sådan kraft att sätta saker i rörelse... Gudarna hade tråkigt och därför skapades människan. Adam hade tråkigt för att han var ensam och därför skapades Eva...” Som grädde på moset har förlaget också givit ut en välmatad biografi om Kirkegaard, Människans möjligheter – enligt Kirkegaard. Flitige och kunnige Ingemar Simonsson har förstås forskat och skrivit. stefan estby fib 63

Film.

Gael García Bernal spelar René Saavedra i Pablo Larrain Mattes film No om folkomröstningen i Chile 1988 som tvingade bort Pinochet från makten. fib 64

Tre sätt att säga ¡No! TEXT hans isaksson

Om några månader är det 40 år sedan en blodig kupp inledde Pinochets brutala diktatur i Chile. I nu aktuella filmen No skildras hur Pinochet röstades bort från makten i slutet på 1980-talet. Men hans styre var en succé för USA som använde landet som ett experimentlaboratorium för nyliberal ekonomisk politik – reformerna består än i dag.

ör kalenderbitaren finns varje dag någon årsdag att fira, eller snarare att uppmärksamma - det är nämligen alltid på pricken ett, tio eller hundra år sedan sist. Vi firar till exempel snart 40-årsjubileum av den, även i Sverige, skickelsedigra månaden september 1973. 1970, då Allendes vänsterregering hade kommit till makten i Chile, prövades den ”chilenska vägen till socialismen”. Detta innebar bland annat nationalisering av vissa strategiska industrier (speciellt den ännu bolagsägda delen av koppargruvorna utan ersättning till USA-ägarna), förbättrad folkundervisning och hälsovård samt jordreformer. Men armén och hemliga polisen satt i orubbat bo. Till en början hade åtgärderna stötts även av kristdemokraterna. Jordägarna, kyrkan, finansen och många smärre företag motarbetade dock regimen och kristdemokraterna sällade sig till oppositionen.

PRESIDENT NIXON var ”mycket missbelåten” över utvecklingen. Detta brukar betyda subversion och väpnat våld – ungefär som det USA tidigare hade lyckats med i Guatemala, senare i Nicaragua med flera, och just nu försöker åstadkomma i Venezuela, medan Sverige i bästa fall sitter på staketet och förbereder sig för att – mot skäligt vederlag – städa upp efteråt. På grund av pågående Vietnamkrig och kallt krig mot Kina och Sovjet kun-

… utlöste den 11 september 1973 den blodiga statskupp som USA …hade planerat mot regeringen

de inte USA intervenera direkt i Chile 1970 – ett privilegium man sedan länge gett sig själv i Monroedoktrinen – för att undanröja det socialistiska hotet i sitt revir. Man beslöt i stället att verka genom lokala bundsförvanter, genom välfinansierade rådgivare inom Chiles försvarsmakt, genom sin ambassadör i Santiago och genom CIA. AUGUSTO PINOCHET, den överbefälhavare som Chiles president Salvador Allende månaden före hade utsett, utlöste den 11 september 1973 den blodiga statskupp som USA, inhemska kapitalister, jordägare och så småningom parlamentets borgerliga majoritet hade planerat mot regeringen. Armén bombarderade presidentpalatset och självmördade presidenten – hur det nu var med det? Därmed krossades Chiles ”presidentrepublik”, som bestått sedan 1925 och avlöstes av en långvarig militärdiktatur. Konservativa beräkningar räknade långt senare avrättade och försvunna diktaturmotståndare i Chile till

3 172 personer under åren 1973–1990. Misshandlade, tortyroffer och exilerade var mångfalt fler än så. Pinochets och USA:s militärkupp i september blev alltså en total succé. Inte nog att den för ett bra tag bromsade upp socialistiska projekt på kontinenten. Den erbjöd också ett sorts laboratorium för den ekonomiska Chicagoskolan och idéerna hos dess mest namnkunnige proponent Milton Friedman. Nu skulle världen få se resultatet av en marknadsekonomi, befriad från all störande legal opposition från de arbetande klasserna, ty fackliga och politiska ledare blev de första att saklöst avrättas efter kuppen. Mellan 1970 och 1989 genomfördes flera stora nedskärningar i den offentliga välfärden. Lönerna sjönk med 8 procent. En stadigt ökande arbetslöshet nådde så småningom 30 procent. Här, liksom senare på andra närliggande håll, skedde en kraftig överföring av inkomster från arbete till kapital. Friedman fick redan 1976 Sveriges Riksbanks ”nobelpris” för sina insatser. MEN INTE ENS ur marknadskapitalis-

mens inskränkta synpunkt varade ”det chilenska undret” för evigt. Till detta bidrog också att Chiles allierade regimer i korståget mot socialismen på kontinenten under åttiotalet föll, den ena efter den andra. I Argentina 1983, Brasilien, Uruguay 1985 och i Paraguay 1989. Och USA, vars roll i kuppen efterhand även för stenblinda blivit globalt uppenbar, började betrakta Pinochetregimen som en black om foten. USA blev nu missbelåtet även med Pinochet och slutade redan under Cartertiden med att lägga alla ägg i hans korg. Under åttiotalet fick den välartade oppositionen mot Pinochet tillstånd fib 65

FILM Reaktionerna från många bland Nokampanjens luttrade, misshandlade och ibland torterade kampanjarbetare liknar den som Norrköpings Arbetarekommun mötte, när man den 1 maj ersatte demonstrationståget med ett möte där sångerskan Amy Diamond blev huvudattraktion i stället för partiets Magdalena Andersson. VAD AMY DIAMONDS framträdande be-

René Saavedra, här gestaltad av Gael García Bernal, drev den ”positiva” linjen i No-kampanjen.

att framträda legalt. Pinochet tvangs 1988 att lyda sin egen författning från 1980 och utlysa en folkomröstning som skulle svara Ja eller No på frågan huruvida han skulle tillåtas att styra landet under ytterligare åtta år. 16–17 relativt timida oppositionspartier samlades runt ett No. Om denna Nokampanj handlar en unge chilenske Pablo Larrain Mattes aktuella film No. Han har tidigare regisserat två hedervärda filmer om militärdiktaturens tid: Tony Manero (2008) och Post Mortem (2010). Hans tredje verk är, trots sin lapidariska titel, mera frispråkigt och på gränsen till dramadokumentär. FILMENS HANDLING utspelas 25 år efter

militärkuppen, under folkomröstningens sista kampanjmånad före deadline den 5 oktober. Alla etermedier kontrollerades av militärregimen. Alla ansvariga analytiker förutspådde – liksom i den fejkade folkomröstningen om Pinochetförfattningen 1980 – en promenadseger för regimens Jakampanj. Stat-stv:n hade avsatt 15 minuter sent på kvällen för respektive sida att framföra sina budskap och hävdade att härigenom högt ställda krav på demokrati vore uppfyllda. Denna situation känner vi också igen från mönsterdemokratin Sverige och detta är faktiskt huvudskälet till att en svensk marginafib 66

liserad vänsteroppositionell kanske kan lära sig något av filmen – trots avståndet i tid, rum och historisk situation. Argumenten inom No-kampanjens olika falanger känner vi mycket väl igen: 1) Bojkottlinjen hävdade, med visst stöd av erfarenheten, att man inte borde hjälpa diktatorn genom att ledas till hans valurnor för att bekräfta att han hade folkligt stöd, när han hur som helst skulle vinna. 2) Avslöjandelinjen hade samma övertygelse om att Nosidan skulle förlora, men ansåg att tv-kampanjen gav ett mycket sällsynt tillfället att för hela nationen tala om vilket svin Pinochet var och om allt blod han hade på händerna. 3) Den ”positiva” linjen som segrade inom Nokampanjen drevs av den bildsköne René Saavedra, som arbetade på en glammig reklambyrå med att i regimens tv försöka övertyga allmänheten om den borde dricka den ena eller andra läskedrycken eller ikläda sig den ena eller andra modeklänningen. Denna linje utgick tvärtom ifrån Nosidan kunde vinna, men också att Chiles folk efter 25 års Pinochetstyre, som kostat många förstörda liv, minst av behövde höra sitt gamla, blodiga nederlag ältas. I stället tänkte René sig en positiv kampanj med vissa drag av senare dagars Prideparader. Ett Chile utan Pinochet skulle bli friare och (ännu) roligare – det var det främsta budskapet.

tydde för Arbetarekommunens framtida utsikter är nog alltför tidigt att bedöma. Nosidan segrade dock i Chile mot alla odds med 56 procent av rösterna under 97 procent valdeltagande. Pinochets juntageneraler vågade inte att låta sin huvudman fuska bort valresultatet. De lämnade skeppet. I mars 1990 avgick Pinochet efter att ha tryggat sin ålderdom genom en och annan miljard på en bank i Hongkong. Den sista reform hans regim hann genomdriva var att privatisera all undervisning i Chile – vilket ännu i dag innebär att landet förpassar Sverige till andraplatsen bland innehavare av världens mest profitdrivna skolväsen.

ATT PINOCHET FÖRLORADE omröstning-

en är klart – han hade gjort sin insats och hade blivit umbärlig för sina uppdragsgivare. Men vilka vann, och vad vann de? Att folket så småningom återfick frihet att yttra sig och slapp fruktan och tortyr var deras belöning. Men de samhällsklasser som frammanat kontrarevolutionen och till stor del även 1988 röstat för diktaturen, fick, delvis mot sin vilja, nu ett samhällsskick som blev än bättre anpassat till den nyliberala ekonomi som juntan i ovanligt hög grad hunnit införa och som ännu består. De tycks tills vidare sitta säkrare än någonsin – vilket faktiskt var själva målet för 1973 års kupp. Reklamgurun René återgick att sälja sin hjärndödande reklam i tv. Men i Chiles grannländer är folk åter på marsch. Och USA:s grepp om kontinenten blir allt svårare att behålla. ■ ■

Going home 1947 De välnärda engelska kolonialherrarna lämnar Indien 1947 och lämnar svältens offer efter sig. Den 14 augusti 1947 blev Pakistan en självständig nation och den 15 augusti Indien. (Maj 1947)

CHITTAPROSAD 1915–1978 Chittaprosad studerade på mitten av 1930-talet vid Chittagongs statliga skola. Han anslöt sig till gräsrotsrörelsen som motsatte sig både det koloniala förtrycket och landägarnas feodala folkförtryck. Han vägrade att acceptera kastsystemet och använde därför aldrig under hela livet sitt braminska efternamn Bhattacharya. Från mitten av 1930-talet skrev han artiklar och gjorde linoleumsnitt och träsnitt som skarpt kritiserade det feodala och koloniala systemet. 1943 beskrev han den stora bengaliska svälten i olika kommunistiska tidskrifter. Han publicerade Hungry Bengal som var en provokativ attack på den politiska och sociala makten. Myndigheterna beslagtog den nästan genast. Från 1946 var Chittaprosad bosatt i Bombay. Han lämnade några år senare kommunistpartiet men fortsatte att arbeta politiskt. Mot slutet av livet ägnade han mycket tid åt världsfredsrörelsen och stödet åt fattiga barn. fib 67

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 67

Skriftställning. Bakom varje seger för det till synes goda lurar onda möjligheter. På 1950- och 60-talen upplevde Jan Myrdal på plats vad officiellt demokratiska statsledare i Väst var ansvariga för i andra delar av världen. Död och tortyr utan större skillnad mot Hitlerväldet. TEXT jan myrdal

VISST FINNS ONDA MÖJLIGHETER

är allt tycks gå framåt är det lätt att glömma att planera för att det också finns nederlag; onda möjligheter. Om det har jag skrivit ibland. För att hålla förnuftet klart. Allt kan slå om. Skall jag ta ett gammalt exempel? Alla på vår kant hoppades på Nordstaternas seger i inbördeskriget då för etthundrafemtio år sedan. Det är bara att läsa Första internationalens hyllningsbrev till Abraham Lincoln. Eller de på den tiden radikala svenska tidningarna som ”Fäderneslandet”. Sedan segrar Unionen. Allt slår om. Lincoln är skjuten. Och om den stat som då kommer fram ur segern var Mark Twain med om att skriva en vidunderlig roman som handlar om dess korruption, kapitalism, girighet och politiska förfall: ”The gilded age : A tale of to-day” av Mark Twain och Charles Dudley Warner. Jag hittar ingen svensk upplaga men den som orkar läsa en lite tung bok på engelska får något att bita i. Samtidigt bör vi veta att just de åren efter inbördeskriget var Första internationalens stora tid i Förenta staterna. En period av hårda fackliga klasstrider. Bilden är alltid mångtydig. Men gå till min ungdom. Vi hoppades på Hitlertysklands nederlag. Efter det att Röda armén först stoppat Hitlers blixtkrig och för första gången i kriget tvungit Wehrmacht till en ordentlig

fib 68

reträtt utanför Moskva i december 1941 trodde vi det nog också. Men ingen kunde vara säker. Alla jag känner till på vår kant tvangs planera också för en möjlig Hitlerseger. (Också det svenska kommunistpartiet gjorde det. Något vet jag om detta även om det ännu inte är något att tala högt om. Nåja, att partiet skaffade in tryckerier genom bulvaner vet jag. Det franska partiet som inte varit förberett drabbades mycket hårt. Svenolov Ehrén använde ett av dessa långt senare avhemligade tryckerier för att trycka upplagor.) Men vänd på det historiska skeendet. Hitlers nederlag var inte skrivet i någon stor bok därovan. Säg att han segrat. Hur hade det blivit? JAG TÄNKER INTE skriva någon stor kon-

trafaktisk berättelse. Vissa skeendeen är dock tydliga. Särskilt i öster, där Nationalsocialisterna planerat för en stor germansk kolonisering och omfolkning fram till Ural, hade antagligen något slag av Generalplan Ost genomförts med även svensk och dansk invandring med en 30 eller 40, kanske 50 miljoner offer, slaviska folk mest. I själva Stortyskland skulle ha rått ett slags Sozialstaat uppbyggd på det plundrade överskottet från hela det underkuvade området i Europa (och kanske Nordafrika och Västasien.) Hur det Neuropa som skulle ha tagit form på kontinenten och

i väst kring det Stortyska riket skulle ha organiserats vet vi rätt väl. Jag har skrivit om det förr och gett källhänvisningarna från Tredje rikets ledande politiker och samhällsplanerande ekonomer. I princip hade detta hitlerska Neuropa haft de det tidiga tyska fyrtiotalets detaljerat utskrivna riktlinjer som nu blivit EU:s regler och konstitution. Som tydligt utvecklats från Friedrich Naumans Mitteleuropa-planer från 1915. (I denna mening har det tyska kapitalet i Europa segrat trots nederlagen i båda världskrigen. Men en Hitlerseger hade varit grundligare och än mer konsekvent.) SEXTIO ÅR EFTER segern hade Hitler

och hela den ledande gruppen varit länge döda. Uniformerna förändrats, stöveltrampet blivit mindre nödvändigt. Raslärorna behövde inte längre skrikas ut. De rasfrämmande folkelementen i Europa var ju också i stort borta. Ras talades inte så mycket om längre, nu sades ”kultur”. Uttryck som Beamtentum, Rechtsstaat, Subsidiaritet, Ehre och Europäische Geist (”Der europäische Geist ist bei jungen Menschen unbestritten. Interview mit Martin Schulz, Präsident des Europäischen Parlaments”) skulle tagit den plats i det offentliga verbiag bland oss som för närvarande mest fylls av frihet, demokrati, civilsamhälle och liknande. I Neuropa skulle röstande och rösträtt varit undersåteplikt (med rösträtt har makten regerat i Europa sedan Napoleon I och III och Bismarck ända till i vare sig vårt nu eller en hitlersk framtid.) Berlin hade naturligtvis varit ett centrum för vetenskap och sköna konster. Mer öl än vin och whisky dock.

Hade Hitler segrat då skulle barnen ha lekt judar och SS-män så som vi barn i Bromma på trettiotalet lekte indianer och vita.

att deras stat byggts upp i ett av historiens hemskaste folkmord där den inhemska befolkningen utplånats? Brotten pågick ju ända in i det förra århundradet. De kan inte ha varit fler än att de kan ha rymts här i min lägenhet! Hade Hitler segrat då skulle barnen ha lekt judar och SS-män så som vi barn i Bromma på trettiotalet lekte indianer och vita. Men var inte Hitlerväldet då för sjuttio år sedan värre än de i och för sig brottsliga imperialisterna på den allierade sidan? Jo, det var också därför vi strävade efter att det skulle lida nederlag. Men det hindrar inte att ett segrande hitlervälde efter sextio, sjuttio, hundra år hemmavid skulle varit ungefär som ett Förenta staterna eller subsidiärt EU nu.

Honoré Daumier i Le Charivari den 9 februari 1871. ”Denna har dödat dessa”. Frankrike under Napoleon III var en rösträttsstat som bedrev en blodig politik.

Situationen hade där varit ungefär som i Paris på vårt femtiotal när Frankrike härskat med såväl individuell tortyr som massmord i Sydostasien och Nordafrika. Eller som i New York när det blev ett internationellt konst- och kulturcentrum under det att Förenta staterna spred död och förintelse – och tortyr narturligtvis – i underkuvade och avhängiga stater. Eller som i vårt nu när också det som blivit folkhemsrest deltar med soldnärer i kolonialherrekrig i Afghanistan, Libyen eller vart de beordras. Vad säger jag egentligen? Jo, det jag sade på femtio- sextiotalen när jag på plats upplevde vad Europas och Västerns

officiellt demokratiska – och socialistiska om så skulle vara – statsledare var ansvariga för. Någon större skillnad med hitlerväldet gick inte att se. Men i metropolerna var det nog hyggligt och kultiverat som det ju varit i det kolonialbrottsliga artonhundratalet också. DE KONTRAFAKTISKA romanerna om

ett segerrikt Hitlertyskland brukar innehålla berättelser om hur någon vanlig ämbetsman drivs att upptäcka Hitlertidens ohyggliga folkmord och reagerar mycket starkt. Det är helt otroligt. Hur många vanliga – och intellektuella – medborgare i Förenta staterna störs av

VARFÖR SKRIVER jag detta? Jo, det är nödvändigt tänka på det otänkbara. Visst var segern över Hitlerväldet nödvändig. Den räddade livet på en 30, 40, 50 miljoner eller så slaver och andra, Untermenschen mest, men också på en hel det västerlänningar. Men det som kröp fram därefter i vår världsdel är bakom sin putsade yta av ideal och ”der Europäische Geist” samma slags roffarvälde där den etniskt splittrade och utsugna underklassen hålls impotent med massmedia – då sades propaganda – i det ständiga profitkrigen för fred och ideal på Balkan, i asiatiska råvaruländer eller varhelst det lönar sig med drönare, mord och förtryck. Naturligtvis skulle också det då segrande hitlerska patraskväldet så småningom gått under som vårt kommer att göra det så som alla de tidigare gjort. Men roligt för folk blir det inte. ■ ■ fib 69

Rätt&Rådligt.

ETT TIDSTYPISKT LAGFÖRSLAG

å här börjar spioneribestämmelsen i 19 kap. 5 § brottsbalken för närvarande: ”Den som, för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet döms, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till fängelse i högst sex år. DET SOM AVGRÄNSAR det straffbara området på ett sätt som vi kan tycka är rimligt är framför allt kravet att röjandet av uppgiften för främmande makt ska kunna skada ”rikets säkerhet”. I ett utredningsbetänkande (SOU 2012:95) som överlämnades till justitiedepartementet i vintras föreslås en ny paragraf i samma kapitel. Den första meningen har följande lydelse: ”5 a § Den som, i annat fall än som avses 5 §, för att gå främmande makt eller sammanslutning tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande vars uppenbarande för främmande makt eller sammanslutning kan medföra allvarligt men för en internationell militär insats som Sverige deltar i döms, vare sig uppgiften är riktig eller inte, för utlandsspioneri till fängelse i högst fyra år.“ Bakgrunden till förslaget är uppenbar. En huvuduppgift för Försvarsmakten är ju numera att delta i operationer utomlands. Därför skiljer sig den föreslagna bestämmelsen om utlandsspioneri från den gällande spioneriparagrafen på ett par viktiga punkter: • I gällande lag skyddas ”rikets säkerhet”. Förslaget avser att skydda ”en

fib 70

Förslaget avser att skydda ”en internationell militär insats som Sverige deltar i”.

internationell militär insats som Sverige deltar i”. • I gällande lag är ”främmande makt” den enda förbjudna mottagaren av uppgifter. Med uttrycket avses förstås varje annan stat i hela statssamfundet. Men i förslaget har man tillfogat ordet ”sammanslutning”. Anledningen är att man vill kunna straffa också den som går exempelvis ”talibaner” eller ”rebel�ler” tillhanda. I FÖRSLAGET SAKNAS vidare den exemplifierande uppräkningen av vad som kan vara den obehörigt lämnade uppgiftens innehåll (alltså ”försvarsverk, vapen, förråd…”). Där talas bara om ”förhållande” vars uppenbarande kan medföra ”allvarligt men för en internationell militär insats som Sverige deltar i”. Den gällande spioneribestämmelsens beskrivning av uppgiftens innehåll begränsar i och för sig inte detta till det som exemplifieras, dvs. ”vapen, förråd” och så vidare Där sägs också ”förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet”. Det som ändå skänker denna lite svepande suddighet dess moraliska berättigande är självfallet kravet på att röjandet för främmande makt kan skada försvaret och Sveriges säkerhet. Men avsikten med förslaget att kriminalisera vad man vill kalla ”utlandsspioneri” är bara att skydda ”internationell militär insats som Sverige deltar i”.

Sverige deltar för närvarande i en sådan insats i Afghanistan. Den leds inte av FN utan av Nato. Insatsen utgör en fortsättning på en folkrättsstridig aggression som inleddes av USA för tolv år sedan. Skyddet av en så omoralisk verksamhet är självfallet inget som gör att man bör tolerera den oklarhet som ligger i det föreslagna uttrycket ”förhållande i övrigt”.

ANTA TILL EXEMPEL att något förband som ingår i den Nato-ledda Isaf-styrkan skulle göra sig skyldigt till ett upprörande övergrepp mot civilbefolkningen i Afghanistan! Den som får kännedom om övergreppet på något ”obehörigt” sätt, kanske genom att avlyssna radiotrafik, bestämmer sig för att offentliggöra vad han vet. Vilket betyder att saken kommer till talibanernas kännedom. Dessa utnyttjar ”förhållandet” i sin propaganda för att rekrytera nytt folk till sina styrkor. Mot bakgrund av vad som avslöjats om övergreppet bestämmer sig också flera stater som deltar i Isaf för att omedelbart dra tillbaka sina kontingenter från Afghanistan. Nog kan det väl sägas att avslöjandet av uppgifterna om övergreppet mot civilbefolkningen på det här sättet allvarligt har skadat den militära insatsen. Avslöjaren löper risk att dömas för utlandsspioneri enligt den föreslagna bestämmelsen. Jag vill givetvis inte att det ska vara straffritt att sätta svenska soldaters liv på spel genom att skicka dem till Afghanistan. Därifrån bör de omedelbart tas hem.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem. Nordiska Fredssamtal i Degerfors 2013

Fredag 9 augusti – söndag 11 augusti Vi återtar frågan om freden! Program presenteras innan midsommar, se www.fib.se Förfrågningar: eva.myrdal@comhem.se Välkomna! Arbetsgruppen för Nordiska fredssamtal, Folket i Bild/Kulturfront, Stockholm

Rekordsiffror för webben Under 2013 ligger hittills de ”unika besöken” (UB) varje vecka på fib.se över jämförbara veckor 2012. Snittet per vecka i år är 3 702 UB vilket är en ökning på cirka 38 procent från förra året. En vecka i maj hade fib.se 4 609 UB vilket är rekord för i år och den tredje högsta siffran för fib.se. Den 19 november 2012 var 1 112 159 webbsidor rankade högre än fib.se. Under årets första månader sjönk fib.se något på Alexarankingen. Men sedan vände trenden och det rejält. 21 maj 2013 var fib.se rankade på 440 973:e plats i världen och 2 719:e i Sverige.

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Oda Lystrup Hodlekve

MEDARBETARE

Oda Lystrup Hodlekve, Mikael Nyberg, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Roger Nordmark, Eva Wernlid, Stefan Ljung, Regina Weckström, Anders Romelsjö, Margareta Zetterström, Carin Åberg, MarieLouise Winbladh, Carlos Latuff, André Larsson, Losita Garcia, Lars-Ivar Juntti, Robert Nyberg, Peo Österholm, Anders Björnsson, Åke Johansson, Dan Kotka, Torsten Rönnerstrand, Anders Reichenberg, Björn Folke Johansson, Solveig Giambanco, Pelle Sunvisson, Tzenko Stoyanov, Henrik Persson, Charlie Aronsson, Tom Carlson, Joel Landberg, Åke Kilander, Bror Kajsajuntti, Agneta Willans, Stefan Estby, Hans Isaksson, Chittaprosad, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Hans Lindström

Månadens medarbetare ANDRÉ LARSSON André är en frilansande fotograf med bas i Växjö i de småländska skogarna. Vid sidan av studierna på freds- och utvecklingsprogrammet på Linnéuniversitetet reser han världen över för att göra reportage. Brännpunkten för André har alltid varit frågor runt mänskliga rättigheter, utvecklingsfrågor och nedrustning. Han tycker att FiB/K är viktig för sitt fokus på folkets kultur. Att ge utrymme för material som annars inte skulle nå ut i dagens medielandskap är i dag viktigare än någonsin.

Nästa nummer kommer 15 augusti. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Nils Lundgren. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Solveig Giambanco, Oda

Hodlekve, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2013. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 71

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 72