FiB 6/7 2015

NATO Anders Björnsson om Natoanslutningens risker AFRIKA Kampen mot ebola i Monrovia LITTERATUR Lena Olofssons novell ”Säkra lyft”

FIB MÖNSTRAR PÅ SHIP TO GAZA

fib 1

Folketibildsex/sju201549 kr

Red.

INNEHÅLL

FiB mönstrar på

Månadens SATIRARKIVET.SE

DEN LILLA TRÅLAREN Marianne af Göteborg,

som kämpade mot kulingvågorna längs Danmarks kust natten mellan den 16 och 17 maj, är i sig själv en solidaritetshandling. Den fullt utrustade fiskebåten ägs gemensamt av norska och svenska Ship to Gaza. Den kommer att skänkas till Gazas fiskare som saknar fartyg, då vi når den palestinska hamnen.

Till alla de svenska och internationella aktivister som i år seglat med Marianne sällade sig Folket i Bild. Folket i Bild/Kulturfront är numer stödmedlem till Ship to Gaza. Vi mönstrade på i Köpenhamn och seglade med till tyska Kiel. Vi återkommer till Ship to Gaza i kommande nummer.Det är en fråga om solidaritet.

I eldupphöravtalet från förra året enades palestinier och israeler om att gränsövergångarna till Egypten och Israel skulle öppna för flera leveranser av sådant som är nödvändigt för livsuppehället i den belägrade staden, vars ekonomi nu, enligt Världsbankens rapport från den 27 maj, är mycket nära fullständig kollaps.

Det skedde aldrig. Trålaren Marianne liksom de andra skeppen i sommarens Frihetsflotta, den internationella koalition som svenska Ship to Gaza ingår i, transporterar främst solidaritet mellan svenskar och palestinier.

Solidaritet är ett tema i Folket i Bilds sommarnummer, som även ägnar ett reportage åt kampen mot Ebola i liberiska Monrovia. I hjältereportaget skriver vi om modiga Harald Edelstam, som undsatte flyende från Pinochets militära skräckvälde i Chile, från den 11 september 1973. Inte solidaritet men ett annat slags sammanhållning står ju militäralliansen Nato för. Det är sammanhållningen mellan de rika euro-amerikanska länderna, mot länderna i den ekonomiska periferin och semi-periferin.

Anders Björnssons anförande från årets Stämma i Folket i bild/Kulturfront diskuterar insiktsfullt faran med ett svenskt Natomedlemskap – ett stort och farligt steg även om Sverige redan nu har ett samarbete med Nato. I en annan artikel belyser Britta Ring vad handelsavtalet TTIP, mellan EU och USA egentligen är för något, sammanhållningen mellan multinationella korporationer, politiker och storskurkar.

joacim blomqvist, redaktör fib 2

4

43

Isis vill ha tillbaka sitt namn

7

Gattet står öppet

10

Ukraina

13

En amerikansk krönika

21

Öppet brev till försvarsministrarna

34

Vi skapar något tillsammans

36

Recensioner

42

Film

44

Skriftställning

46

Rätt och rådigt

14

22

Nato: ANDERS BJÖRNSSON: Om problemen

med en Natoanslutning och varför det är viktigt att Sverige fortsätter vara alliansfritt

Våra hjältar: HARALD EDELSTAM: Läs om en svensk hjälte som belönades med landsförvisning och tystnad. Han kallades Svarta Nejlikan då han undsatte tusentals människor i nöd vid några av världshistoriens svåraste diplomatiska uppdrag.

Krönika.

Damen med hunden

ATT RASTA SIN HUND innebär att bryta med den svenska oviljan

att prata med främlingar – alltså andra hundägare. Så lärde jag känna en äldre rysk dam i mitt bostadsområde, Irina – hitlockad av en giftaslysten svensk för mer än tjugo år sedan. Hon har ett litet företag och talar bra svenska, men jag passar på att öva upp min lite rostiga ryska från tiden som värnpliktig vid försvarets tolkskola. Efter att ha pratat hundar har vi övergått till sådant som skiljer ryssar och svenskar, svensk midsommar och var man i Stockholm kan få riktig borsjtj (rysk rödbetssoppa). Politik har vi dock undvikit – ända tills för några månader sedan.

26

Reportage: TTIP: Förkortningen TTIP döljer ett bisarrt handelsavtal. Britta Ring reder ut vad som döljer sig bakom en hopplös akronym.

»

DET BÖRJADE EFTER att jag erkänt att jag bara med möda

tragglat mig igenom Tjechovs Damen med hunden på ryska som utspelar sig på Krim. Då brast det. Hon förklarade att hon älskar Krim och har semestrat där sju gånger och att hon nu vill återvända dit. Och det, underströk hon, gör allt fler ryssar som inte längre vill semestra i väst.

Efter västs sanktioner, fortsatte hon, sluter alla hennes släktingar och vänner i Ryssland upp bakom Putin.

Hon var också upprörd över hur svenska medier demoniserar Ryssland i dag. Irina markerar samtidigt att hon är medelklass. Tillsammans med sina systrar har hon en datja utanför S:t Petersburg.

Det finns dock en sak jag inte gillar med Irina. Hon kan inte låta bli att ge hundgodis till min Dakke.

DET ÄR IRINA jag tänker på när jag nyligen läste om demon-

42

Film: ÅLDRANDE: Hans Isaksson berättar utifrån filmen Still Alice om hur sjukdommen demens drabbar oss alla.

strationen i Moskva 70 år efter segern den 9 maj 1945 i det man där kallar det stora fosterländska kriget. Myndigheterna hade räknat med 200 000 deltagare, men det kom en halv miljon. Visst har sanktionerna svidit, särskilt på det finansiella området, men stegvis ställer den ryska ekonomin om sig och minskar sitt beroende av väst. Om sådant kan man faktiskt läsa i stora medier i Tyskland, Frankrike och England – men inte i Sverige. Det är märkligt att konstatera att stora svenska medier i Rysslandsbevakningen nu påminner om propagandamaskinen Pravda som den var, när jag läste det officiella sovjetorganet på försvarets tolkskola för mer än 35 år sedan.

Det finns dock en sak jag inte gillar med Irina. Hon kan inte låta bli att ge hundgodis till min Dakke. Det tvingar mig morgonen efter att gå på hundpromenad tidigare än jag brukar. torbjörn wikland fib 3

FiB-noterat.

Freud hos Freud.

ILLUSTRATION mare toomingas

Egypten: Isis vill ha tillbaka sitt namn Den klassiska egyptiska gudinnan Isis protesterade nyligen på Facebook mot att moderna västerlänningar ständigt ”kallar ett gäng rövare och terrorister” vid hennes namn. Isis är en av det klassiska Egypten äldsta gudar, en gumma vid dryga 3 000 år, som dyrkades i landet ända till år 500 i vår tidräkning, i vid templet i File nära Assuan.

Isis, dotter till Geb och Nut, syster till Set, syster och maka till Osiris, den främsta av gudar, och Horus moder är verkligen inte vem som helst. I det klassiska Egypten var hon motsatsen terroristgruppen. Hon var modersgudinna och den viktigaste av gudinnorna. Så hennes utbrott på Facebook ska inte tas med en gnutta salt.

Inte bara är det en skymf att kalla fib 4

terroristerna vid mitt namn säger hon, det är dessutom fel därför att det är en förkortning som ska utläsas den Islamska staten i Irak och Syrien, någon sådan stat finns inte.

Hon menar att inte heller den vanliga förkortningen här i Sverige IS (Islamska staten) är rätt. Dels är det fel i sak, det är ingen stat, dels leder det associationerna fel. Få muslimer stödjer i verkligheten den högerislamistiska terroristgruppen som i huvudsak mördar just muslimer. Även det amerikanska Isil har kritiserats för att l:et står för Levanten, som är en kolonial konstruktion.

Många menar att namnet som används om terroristerna i Frankrike, Daesh är det bästa. Det menade även Isis i Facebookuppdateringen.

En omöjlig ubåt

DEN ENERGISKA ubåtsjaken i höstas gav inget resultat, men det var underförstått att det rörde sig om en rysk ubåt.

Desto större var sensationen när det bara någon vecka senare upptäcktes en ubåt som i övervattensläge stävade mot Stockholm i farleden utanför Nacka. Men nu förnekade Försvarsmakten blankt att det kunde röra sig om en ubåt. I stället skulle det röra sig om en namngiven arbetsbåt. Arbetsbåtens förare är förvånad och ubåtsvittnena liksom massmedierna framhåller att det är svårt att förväxla en vit plastbåt med en svart ubåt. Det verkar onekligen som om Försvarsmakten den här gången har ställts inför en möjlig ubåt som inte får vara möjlig. En ödets ironi. När äntligen en reellt existerande ubåt dyker upp måste den förnekas. Varför? Tänk om den inte var rysk?

Stöd reportagefonden

Varför en reportagefond? Svaret är i all enkelhet att det finns många goda reportage som vi skulle vilja se i Folket i Bild/Kulturfront men ännu saknar.

För de goda reportagen!

Det handlar om arbeten som tar tid att genomföra. Tid som fotografer och skribenter då inte kan använda till annat lönearbete. Det kan också handla om arbeten som kostar i form av resor, kost och logi. Pengar behövs till traktamenten och ersättning för utebliven inkomst.

De goda, men tidskrävande, arbetena faller ut i åtminstone två kategorier: Avslöjande grävjobb. Det saknas inte missförhållanden att granska och avslöja.

Men vad som karakteriserar ett väl utfört journalistiskt grävjobb är ofta att det kräver mycket tid. Det tar tid att läsa dokument och att göra många intervjuer för att säkerställa att fakta blir korrekta – viktigt i all journalistik, men särskilt för avslöjande grävjobb då man kan räkna med att få mothugg och att alla faktafel blir ammunition i de avslöjades moteld.

Gestaltande reportage. Det finns så många platser, individer, grupper och skeenden som inte får tillräckligt med utrymme i dagens medialandskap.

De miljö- och personbeskrivningar som behövs och de bilder som behövs för det goda reportaget kräver närvaro – helst under en längre tid.

1

2

Bidra till en bättre tidning! plusgiro 65 77 50-6

Ship to Gaza.

Den före detta trålaren m/s Marianne vid hamnen i tyska Kiel.

Skeppskocken Nils vänder pannkakor. fib 6

Ship to Gaza-skeppet ligger förtöjd.

Gattet står öppet!

Freedom flotilla har återigen planer på att bryta Israels blockad av Gaza. Ship to Gaza i Norge och Sverige skall enligt plan idag, den söndagen den 10 maj 2015, starta ännu en konvoj för att solidariteten med det palestinska folket skall leva! text kjell martinsson | foto joacim blomkqvist FREDAGEN DEN 8 MAJ hade Ship to Gaza ”öppet

hus” vid södra älvstranden i Göteborg. Årets skepp, före detta trålaren Bona Fide, som numera döpts om till Marianne – efter en aktivist som nyligen gått bort – låg väl förtöjd i närheten av Röda Sten.

En stilig Ship-to-Gaza flagga visade vägen och med en ”entrébiljett” i handen – läs nyinköpt flygblad – närmade jag mej det ljusblå fartyget. Samtidigt pågick vid Röda Stens konsthall ett kulturevenemang med solidaritetsvänner som lyssnade och applåderade musik, tal och solidaritetshälsningar.

Vid m/s Marianne ordnade nuvarande ordföranden Mikael Karlsson besökarna i fem om femgrupper. Vi samtalade på akterdäck och besiktigade samtidigt en saltvattendusch som håller på att riggas. Vi ålade oss upp till kaptenens hytt, luktade på oljan i maskinrummet, kollade in i styrhytten, där vi ombads inte fotografera – av säkerhetsskäl. Till och med i förpiken tittade vi in! I bland annat byssan har upprustning genomförts och jag lämnade min symboliska gåva: en påse ”grassonion” på den nya köksbänken. (Vad är sill, potatis, gräddfil om man saknar rejält med gräslök – var min tanke. Det korrekta engelska namnet på gräslök är förståss chive …)

EN SÄRSKILD VYKORTSKAMPANJ riktad till den

svenska utrikesministern Margot Wallström ge-

nomförs parallellt i dessa dagar. Rubriken för den kampanjen är: 1, 8 miljoner skäl för att häva blockaden av Gaza.

Fler och fler nyfikna solidaritetsvänner törnade till. På en bänk på kajen satt den norske kocken Nils, med vilken jag fick en pratstund. Han var för övrigt mer på Estelles resa 2012.

– Jodå, sa han på klingande norska: Sigurd Jorsalafararen känner både jag – och alla norska ”barn” till. Om honom läser alla norska barn redan i småskolan! Snorre Sturlasson och Magnussönernas saga är en del av det norska kulturarvet.

Och visst är det mycket av historiens vingslag i kampanjerna kring Ship to Gaza-äventyret! Passagerarlistorna var inte helt spikade, men att det blir både garvade Ship-to-Gaza-resenärer och nya aktivister, så mycket står klart. Och ”Världens största utomhus-fängelse”, Gaza, behöver olika former av stöd i den mycket utsatta situation som befolkningen befinner sig i.

SAMMANFATTNINGSVIS – solidaritetsrörelsens ak-

tuella krav: 1. att blockaden omedelbart hävs: 2. att hamnen i Gaza stad öppnas och görs brukbar: 3. att säkra transportleder upprättas mellan Västbanken och Gazaremsan. ■ ■

Ship to Gaza Mer information finns på www.shiptogaza.se och genom Ship to Gaza-Sweden på Facebook.

Vill du bli medlem eller aktivist kontakta närmaste lokalgrupp eller maila info@shiptogaza.se.

Pengar behövs, alltså. Donationer kan sändas till postgiro 46359-6. Eller på internetbank >donate. shiptogaza.se< Eller sms:a Shiptogaza 100 till 72550 för att donera 100 kronor. Du kan även välja mellan 25, 50, 100 eller 200 kronor. Operatörskostnader kan tillkomma.

Eller skänk till Postgiro 46 359-6, SWISH: 0704-670 941 (Tjatte Hedlunds konto i Handelsbanken), donera med bankkort via Stripe eller PayPal https://shiptogaza.se/sv/donera. fib 7

SHIP TO GAZA

Israel fortsätter plåga palestinska barn Året 2014 blev ett dåligt år för barnen i det ockuperade Palestina. 547 dödades, de flesta i samband med Israels förödande militäroffensiv i Gaza under sommaren, fler än 3 300 skadades och över 1 300 barn blev invalider för livet. 2 273 barn var inspärrade i fängelse. text gunnar olofsson

VARJE ÅR ARRESTERAS mellan 700 och 1 000 pa-

lestinska barn av israelisk militär, utsätts för misshandel och tortyr och tvingas skriva på ”erkännanden” på hebreiska – ett språk de inte förstår.

Många spärras in i fängelser, blandade med vuxna förbrytare, någonstans inne i Israel där de inte kan få besök av anhöriga. De flesta är dömda för stenkastning mot israelisk militär.

Situationen är tröstlös, och under mycket lång tid har alla år varit dåliga för de palestinska barnen. Sedan år 2000 har 2 587 barn dödats och 21 737 skadats. 1 392 barn har invalidiserats till följd av den israeliska militärens övergrepp.

TILL DETTA KOMMER en ökad barnadödlighet till

följd av Israels blockader och avspärrningar som har berövat barnen deras grundläggande behov av mat och skydd. Medan Israel har en barnadödlighet på 4 döda barn per 1 000 födda under 5 år – ungefär samma som Sverige – är motsvarande siffra för palestinierna 22, alltså över fem gånger så hög. Värst är situationen i Gaza där en stor del av barnen lider av kronisk undernäring, blodbrist och sjukdomar till följd av förorenad miljö och brist på rent vatten.

fib 8

»

Situationen är tröstlös, och under mycket lång tid har alla år varit dåliga för de palestinska barnen.

Det här är ingen katastrof till följd av allmän fattigdom och underutveckling, utan resultatet av en medveten politik från en brutal ockupationsmakt. Situationen skulle lätt kunna förbättras, om bara en aning vilja fanns.

MEN INGENTING KOMMER att förändras så länge omvärlden fortsätter att tiga och acceptera Israels politik. Därför har en kampanj startats för att placera den israeliska armén på FN:s lista över de värsta förbrytarna mot barns rättigheter. Följ kampanjen, och deltag i den! Bojkotta Israel så länge man inte avslutar ockupationen och upphör med övergreppen mot de palestinska barnen. ■ ■

Folkmordsministern Ayelet Shaked, nyvald justitieminister i Israel, som har propagerat för folkmord på palestinierna, beskrivs som en dödsängel. text sören sommelius

ISRAELS PREMIÄRMINISTER Benjamin Netanyahu

har utsett sin fjärde regering. Till justitieminister har han valt Ayelet Shaked, ledamot i Knesset, där hon representerar det högerextrema bosättarpartiet HaBayit HaYehudi (Judarnas hem).

HON ÄR KÄND FÖR sina ultranationalistiska åsik-

ter, skriver ”Mondoweiss, The War of Ideas in Middle East”. För ett år sedan – i juli 2014 – lade hon på sin Facebooksida ut en tolv år gammal text av en tidigare talskrivare till Netanyahu, där skribenten uppmanar till folkmord på palestinierna: ”This is a war. It is not a war against terror, and not a war against extremists, and not even a war against the Palestinian Authority. These too are forms of avoiding reality. This is a war between two people. Who is the enemy? The Palestinian people.

Why? Ask them, they started.”

DEN TURKISKE PREMIÄRMINISTERN Erdoğan rea-

gerade med avsky mot Shaked som han jämförde med Hitler, när hon hon talar om det palestinska folket som fiende.

– Om något liknande hade sagts av en palesti-

nier om det judiska folket hade hela världen reagerat med avsky.

Den israeliska journalisten Mira Bar-Hillel beskrev i brittiska The Independent Ayelet Shaked som en dödsängel: ”She is young. She is pretty. She is a university graduate and a computer engineer. She is also an Israeli Parliamentarian – and the reason why I am on the brink of burning my Israeli passport. Because behind that wide-eyed innocent face lurks the Angel of Death.”

I DN skriver Nathan Shachar: ”Shaked betraktas med stor oro av vissa. Hon är svuren och ogenerad motståndare till Israels rättssystem, där Högsta domstolen ideligen ingriper och sätter stopp för extrem och diskriminerande lagstiftning. En av de saker Shaked har i kikaren är hårdare bandage mot de israeliska människorättsorgan som dokumenterar övergrepp mot palestinier.” ■ ■ Sören Sommelius är Helsingborgs Dagblads förre kulturredaktör, som ofta rapporterat om situationen i Palestina fib 9

Ukraina.

De ryska soldaterna – Deltar ryska soldater i striderna i östra Ukraina? Det påstås från västpolitiker och massmedia att ryska soldater deltar i striderna och att inbördeskriget startats eller leds av Ryssland. Man kan i mitten av april konstatera att säkra belägg för detta tyck saknas. anders romelsjö

fib 10

– finns de verkligen?

I

ett tal i Davos 21 januari påstod Ukrainas president att det fanns 9 000 soldater från Ryssland – utan att ge belägg för detta. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg vägrade att kommentera. Ukrainas generalstabschef Viktor Musjenko uppgav i TV 29 januari i Ukrainas kanal 5 att inga ryska trupper strider mot den ukrainska regeringens styrkor i tidigare ukrainska, men nu separatistkontrollerade områden. Musjenko sa att de enda ryska medborgare som strider i det omtvistade området är bosatta där, eller i Ukraina, och även några ryska medborgare som ”är medlemmar i olagliga väpnade grupper”. Han säger med eftertryck, att ”ukrainska armén inte slåss mot reguljära enheter i den ryska armén.” Generalstabschefen har därmed förnekat själva grunden för USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland.

En tolkning är att Musjenko i sitt uttalande utesluter nog inte att ryska soldater deltar i striderna frivilligt under ledighet.

DETTA UTTALANDE FÖRNEKAR inte

att kanske några andra länders medborgare kämpar där. Det är väl känt att, och legosoldater från USA och andra länder (till exempel Sverige) strider på den ukrainska regeringens sida. Han har därmed förnekat själva grunden för USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland.

Generallöjtnant Ben Hodges, U.S. Army, amerikanernas chef för Landcom för Nato var i Kiev i februari och delade ut amerikanska

arméns utmärkelser till skadade i Ukrainas armé. Han meddelade också att en kontingent militärer från USA skulle stationeras i Ukraina för att träna landets armé. USA har också försett Ukraina med tunga vapen.

USA är alltså direkt involverat i kriget. I maj förra året talade president Porosjenko inför USA:s kongress och anhöll om militärt stöd. General Christophe Gomart i Frankrike har i en artikel för försvarskommissionen i det franska parlamentet och i Deutsche Wirtschafts Nachrichten 12 april uppgivit att den franska militären inte kan bekräfta Natos påstående att Ryssland förbereder en invasion i Ukraina.

DEN

TYSKE

UTRIKESMINISTERN

Steinmeier har kritiserat Natos generalsekreterare Stoltenberg för att Nato och USA har överdramatiserat situationen i Ukraina. Han menar att de har gett den tyska förbundsregeringen uppenbart falsk information.

Utan statskuppen mot den folkvalde presidenten Janukovitj 22 februari, dagen efter en av EU och USA i ord lovordad överenskommelse med oppositionen hade: • Det ekonomiska läget och framför allt framtidsutsikterna varit betydligt bättre • Regimens legitimitet varit betydligt högre hos demokratiskt sinnade runtom i världen •K rim hade tillhört Ukraina • Inget krig eller separatism i östra Ukraina • Risken för krig mot Ryssland varit mindre. fib 11

>

UKRAINA

EU och USA mot Ryssland?

Presidentvalet i Ukraina 2010 vanns av Janukovitj med knappt en miljon röster fler än medtävlaren, förra premiärministern Julia Timosjenko. Den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE:s valobservatörer på plats bedömde valet som en ”imponerande uppvisning i demokrati” och han gratulerades av EU-ledare och av Obama.

I

anders romelsjö

sitt installationstal sa Janukovitj att han betraktar Ukraina som en europeisk alliansfri stat och vill se Ukraina ”…som en bro mellan öst och väst och samtidigt en integrerad del av både Europa och det forna Sovjetunionen kommer Ukraina att välja en utrikespolitik som låter vårt land dra maximal nytta av jämställda och ömsesidigt gynnsamma relationer med Ryska federationen, EU, USA och andra länder som påverkar världslägets utveckling”.

Hans första utlandsresa som president gick till Bryssel. Moskva fick vänta.

Alltsedan Ukrainas självständighet 1991 har en kamp pågått mellan främst USA, EU å ena sidan och Ryssland å den andra om inflytandet i Ukraina. Janukovitj seger innebar inte fördel Ryssland, inte heller fördel väst utan fördel Ukraina.

Hans företrädare, presidenten Jusjtjenko som regerade 2005-2010 kom till makten efter den väststödda ”orangea revolutionen” trots att Janukovitj vunnit även presidentvalet 2004. Jusjtjenko var en varm anhängnare till IMF och till Nato-medlemskap.

Men Ukraina behövde 2013 låna pengar. Både EU och Ryssland kom med bud. Rysslands var värt 25 gånger mer.

Ryssland erbjöd särskilt förmånliga rabatter på gasleveranser. Vilken ansvarsfull politisk ledare skulle avvisa ett 25 gånger bättre ekonomiskt bud?

FRÅN USA OCH EU kom nu en hetskam-

panj som misstänkliggjorde Ryssland och dess bud. I västra Ukraina flammade politiska protester upp, stimulerade av väst.

Maidan besöktes av politiska ledare som den hökaktige USA-senatorn McCain, EU:s Chester Ashton och USA:s vice utrifib 12

kesminister Nuland, som berättat att USA satsat fem miljarder dollar i den CIA-anknutna organisationen NED för att främja sina politiska intressen.

Läget blev alltmer inflammerat med tydligare inslag av fascistiska organisationer med våld och dödsskjutningar. I västmedier gavs Janukovitj säkerhetsstyrkor skuld för våldet, men uppgifter finns om dödsskjutningar från hotelltak av fascister, överfall som inte utretts av den nya regeringen.

I FEBRUARI 2014 ingicks dock en över-

enskommelse med oppositionen som fick stöd av USA och EU. Överenskommelsen hade kunnat bana vägen för minskade spänningar mellan olika sociala och etniska grupper, minskat inflytandet från högerextremister, och gett bättre utvecklingsmöjligheter med Rysslands ekonomiska stöd. Dagens Nyheter skrev på bästa nyhetsplats:”Det lät för bra för att vara sant. President Viktor Janukovitj accepterade på fredagen oppositionens främsta krav. Landet ska återgå till tidigare författning med en vingklippt exekutivmakt.

En övergångsregering ska styra i väntan på nyval i höst av både president och parlament. oppositionsledaren Julia Tymosjenko friges ur fängelset. Alla anklagelser mot övervåld skulle utredas. Presidenten verkar inte ägna sig åt nya finter. Det blir mycket svårt att svika de givna löftena.”

(DN har senare inte kommenterat denna bedömning) DET VAR FÖR BRA FÖR att vara sant. Över-

enskommelsen accepterades inte av högerextremisterna bland alla demokratiskt sinnade på Maidan. Följande dag skedde en statskupp, där presidenten flydde, ho-

tad till livet. Statskuppen fick genast stöd av USA och EU I den nya regeringen fick fascistpartiet Svoboda fyra ministerposter, bland annat som vice premiärminister och än mer extrema Högersektorn har också män på ledande poster. Statskuppen och Svoboda har hyllats inte bara av EU och USA utan av bland andra naziststämplade ”Svenskarnas parti”. USA och EU har helt avstått från att kritisera fascismen i Ukraina och i stället talat om nationalister. I det nya parlamentet sitter minst 29 fascister, bland 410 ledamöter. En nazist är nu polischef i Kiev. Den kände fascistledaren för Pravij sektor, Dmitro Jarosj har utnämnts till rådgivare till generalstabschefen Viktor Musjenko. Ändå har Jarosj klargjort att han inte accepterar Minsk-2-avtalet. Det var Jarosj som gick upp på podiet på Maidan 20 februari 2014 och rev avtalet mellan Ukrainas dåvarande parlament, EU och Janukovitj och inledde statskuppen.

Vidare strider nazister från olika länder, bland annat Sverige strider tillsammans med Ukrainas armé i östra Ukraina, vilket svenska massmedia rapporterat utan kritik.

RYSSLAND ANSER SIG ha starka skäl att se

Ukraina, och särskilt Krim, som en del av sin intressesfär, då Ukraina varit en del av Ryssland/Sovjetunionen i 200 år fram till 1991. Vid en folkomröstning röstade över 95 procent av invånarna på Krim för att tillhöra Ryssland, och en oblodig anslutning genomfördes. Folkomröstningen på Krim skedde i strid med FN-stadgan, liksom den långvariga inblandningen av USA i Ukrainas inre angelägenheter. Är folkomröstningen om Krim mindre odemokratisk än statskuppen mot Janukovitj. ■ ■

Krönika.

En amerikansk krönika FREDAGEN DEN FÖRSTA MAJ tillkännagav åklagaren i Baltimore, Marilyn Mosby att sex poliser kommer att åtalas för mord och dråp i samband med Freddie Grays död. Hon gjorde det vasst och vältaligt. Men trots hennes strigens finns det få som tror att mordet på den obeväpnade afrikanskamerikanska 25-åringen kommer bli den sista i sitt slag.

Detta trots att kampen för alla amerikaners lika rätt inför lagen pågått mycket länge, allt sedan de första slavarna fördes i land, och trots att kampen varit intensiv och kantad av såväl krig som uppror, ickevåldskampanjer och Svarta pantrar. Av färgstarka såväl som vältaliga gräsrotsledare som Nat Turner, Frederick Douglass, Sojourner Truth, Malcolm X och Martin Luther King, så ansågs inte afrikanska amerikaner ens vara myndiga nog att få rösta förrän 1965. Men de skulle fortsätta leva i ghetto, särbehandlas och spärras in i fängelse länge än.

FILOSOFEN OCH IDÉHISTORIKERN , den socialis-

tiska aktivisten Angela Davies anser att fängelsesystemet är ett slags fortsättning på slaveriet, och med tanke på att allt flera amerikanska fängelser numera är privatägda så är det ett sannare påstående än någonsin tidigare. Statistiken talar tydligt: en afrikansk-amerikansk man född 1991 löper en 29-procentig risk att fängslas någon gång under sin livstid. En av nio afrikansk-amerikanska män kommer att bli fängslade, mellan det år de fyller 20 och det år de fyller 34. Afrikansk-amerikanska män mellan 30 och 34 är den största gruppen i USA:s överfyllda fängelser.

Trots att hoppet om ökad jämlikhet tändes med Barack Obama i Vita huset, så fortsätter afrikanskamerikaner att bo i ghetton, misshandlas, avlida i häkten eller skjutas på fläcken. Enligt Propublica och FBI så var risken för att en afrikanskamerikansk tonåring skulle skjutas av polisen 21 gånger större, än för en vit amerikansk tonåring.

Enligt medborgarrättssidan Gawker har 76 obe-

väpnade afrikansk-amerikanska män, kvinnor och barn skjutits till döds av polisen sedan 1999.

Ekonomin, och därmed makten, vilar ännu fast i den huvudsakligen vita medelklasselitens händer.

Det uppblossande polisiära våldet är nu ännu kraftigare än det varit tidigare eftersom polisen har militarierats. Privatiseringen av den militära delen av industrin har lett till en markant överproduktion av skjutvapen i alla kalibrar, stridsvagnar, halvbandvagnar, helikoptrar och andra bepansrade fordon. Det inte militären köper av det militära överskottet går i stället till USAs olika polisiära organisationer. På så sätt hamnar tunga militära vapen i händerna på civila polismän som inte är utbildade för att hantera dem, med förutsägbart resultat.

Den sociala, huvudsakligen afrikanskamerikanska, medborgarrörelse som nu svarar på de ständiga polisiära dödsskjutningarna är en gräsrotsrörelse. De agerar huvudsakligen genom med ickevåldsaktioner och stora demonstrationer i exempelvis Ferguson och Baltimore. Ibland utbryter kravaller då ilskan hos de yngre och argare kokar över. Men aktivisternas våld har hitintills varit begränsat i jämförelse med andra afrikanskamerikanska upplopp exempelvis i Watts 1965 eller 1968 och kravallerna i stor-Los Angeles efter misshandeln av Rodney King 1992. Och minimalt i jämförelse med statens våld mot dem själva.

BALTIMORES BRILJANTA åklagare Marilyn Mosbys

tillkännagivande: att hon har beslutat att åtala de sex poliserna för mord och dråp fick slut på kravallerna för den här gången. Baltimores aktivister hade fått rättvisa. På andra platser i USA har åklagarna i stället konsekvent tagit polisernas parti. Sannolikt får vi snart se flera dödsskjutningar, myndighetsschabbel och av de kravaller som följer som ett brev på posten.

Varför mördade då sex poliser Freddy Gray? Jo han hade innehaft en fällkniv. ■ ■ joacim blomqvist fib 13

Våra hjältar.

Diplomaten som undsatte flyktingar

Harald Edelstam (1913–1989) var jurist, reservofficer, aristokrat och diplomat. Han månade om den svenska exportindustrin, men räddade också livet på hundratals människor – i Norge under den tyska ockupationen (då han fick det hedrande smeknamnet ”Svarta nejlikan”), i Indonesien under masslakten på kommunister och andra progressiva 1965, i Guatemala då Centralamerikas militärjuntor härjade, och mest spektakulärt i Chile efter Augusto Pinochets statskupp den 11 september 1973, då den blodiga jakten på vänstersympatisörer och anhängare till den störtade presidenten Salvador Allende pågick som värst (då några medier kallade honom ”1970-talets Raoul Wallenberg”). text christer lundgren | illustration oscar aspman

H

an blev älskad och hyllad, men också skarpt kritiserad, inte minst av sina chefer på det svenska utrikesdepartementet, däribland den i många avseenden kloke diplomaten Sverker Åström. Däremot fick han stöd från regeringen med Olof Palme i spetsen. Palme och Edelstam var ju båda överklasspojkar som hade radikaliserats genom sina erfarenheter av klas�samhället, stormaktspolitiken och tredje världens orättvisor. (Palme var dessutom regementskamrat och var aspirant tillsammans med Haralds bror Lars).

Harald Edelstam var självsvåldig. Han agerade utan att först be om lov från sina överordnade och bröt i flera fall uppenbart mot de regler som gäller för diplomatiskt umgänge stater emellan.

VAR HAN EN HJÄLTE? Eller var han en

självupptagen äventyrare, driven av egen fåfänga och/eller en bisarr dödslängtan?

Journalisten Jan Sandquist ställer frågan och svarar själv: – Vi svenskar har en sådan, nästan generande, brist på hjältar i vår historia att vi inte har råd att glömma bort Harald Edelstam. Hans mod och handlingskraft fib 14

i farans stund gjorde honom till en unik person.

Chilenarna minns honom med värme och på Kuba hyllas han som en stor hjälte, inte minst för hans raska ingripande för att försvara den kubanska ambassaden i Santiago och övriga kubanska egendomar och ställa dem under svenskt beskydd då de angreps av Pinochets militärstyrkor.

Under tre månader såg han till att cirka sexhundra flyktingar från Chile kom till Sverige och minst femhundra till andra länder. Vid ankomsten till Arlanda efter att han utvisats kommenterade han: – Jag gillar inte diplomater som är som musslor och gömmer sig bakom sin diplomatiska skylt och bara säger inga kommentarer i alla lägen. Det är bara bevis på svaghet och avslöjar att diplomaten varken har någon åsikt eller något engagemang … Jag har ett socialt engagemang, och när jag ser någon besegras och förtryckas, då vill jag gärna rycka in till försvar. I ett sådant humanitärt arbete måste man också satsa hårt för att det ska bli något resultat.

VID ETT FRAMTRÄDANDE i USA berät-

tade han att han åtagit sig skyddsmakts-

uppdraget för Kuba utan att först fråga Stockholm. Hans beslut hade i efterhand godkänts av regeringen, men utrikesministern hade i ett personligt brev sagt honom att det inte fick gå till så. Han meddelade också pressen att Sverige skulle ta emot 400 flyktingar – innan han frågade Stockholm. Utrikesministern ska ha frågat vad i helsike han höll på med, men regeringen gjorde sedan saken till sitt initiativ och antalet mottagna flyktingar höjdes.

HAN UTTALADE SIG gärna frispråkigt för

journalister, vilket retade inte bara de chilenska makthavarna utan också ”mumrikarna” på UD i Stockholm. I en intervju efter att militärjuntan befäst sin kontroll sa han: – Det var en överraskning för mig att detta skedde så fort. Redan efter några dagar var den lagliga regimen krossad.

En besvikelse var det för övrigt att så många av ledarna på ett tidigt stadium sökte skydd och asyl på utländska ambassader i stället för att vara med arbetarna och kämpa med dem. Det är framför allt arbetarna som har fått ta stöten och som har lidit mest och som nu befinner sig

FOTO: PRIVAT

internerade under svåra förhållanden på Estadio Nacional.

POLITISKT RÖRDE SIG Harald Edelstam

alltmer åt vänster. Efter hemkomsten från Chile betraktades han som socialdemokrat och gjorde inget för att dementera det. Däremot säger Harald son Erik att han aldrig egentligen var socialist.

Men framför allt hade han ett rättspatos som stod över politiken. Ekonomen Clas Cronér, som arbetat politiskt för Allendes parti, menar att hans grundinställning var att alla hade lika värde, ingen var förmer än någon annan, och att han var ”en kämpande humanist med stark känsla för rätt och fel”.

VID ETT TILLFÄLLE fick han frågan om han

företrädde en ny generation av diplomater. Han svarade ja och förklarade: – Det betyder att man inte längre bara observerar och rapporterar, utan att man också engagerar sig i frågor där man framför allt anlägger humanitära synpunkter. I krissituationer ska man alltså inte bara sitta med händerna i kors utan i stället försöka hjälpa. Sverige har i hela världen, kanske främst i den förtryckta

den, ha goda kontakter med folket, fackföreningarna och alla jordnära sammanslutningar.

I en tidningsintervju kritiserade han de ansvariga i FN för att de ”gömmer sig bakom paragraf 27 i FN-stadgan, som säger att organisationen inte ska blanda sig i medlemsstaternas inre angelägenheter.

Då kan man ju fråga sig om de glömt paragraf 9 i stadgarna, den som handlar om mänskliga rättigheter”.

EDELSTAMS MOD och civilkurage är be-

Harald med Allendes hustru Tencha i Stockholm 11 september 1982. delen av världen, ett väldigt högt anseende för vår humanitära hjälp.

Om ”den nya tidens diplomat” sa han: – Han eller hon ska inte hänga på cocktailpartyn och röra sig bland storfinansen. Den nya diplomaten måste vara modig och väl insatt i landets förhållan-

undransvärda så länge det rör sig om humanitärt räddningsarbete, men sådan politisk aktivism från diplomater är inte helt problemfri. Steget är inte långt till den typ av politisk inblandning och ”humanitär intervention” som vi på senare tid sett i en rad länder, med andra politiska förtecken.

Denna artikel bygger främst på Mats Fors biografi Svarta nejlikan. Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion (Prisma 2009). Mer kritisk, personligt och politiskt, är sonen Erik H Edelstams bok Janusansiktet – Berättelsen om diplomaten Harald Edelstams liv och tid (Carlssons 2013). fib 15

Reportage.

ETT ÄVENTYR – EN GOD GÄRNING Släkt och vänner blev inte överlyckliga när Stefan berättade att han skulle resa till epicentrumet för den värsta ebolaepidemin någonsin. De var oroliga och hade mängder med frågor om hans nya jobb som operationellt ansvarig för sjukhus ELWA3 i Monrovia, Liberia. Men Stefan hade inga svar.

H

TEXT magnus zackariasson

an visste inte så mycket om varken viruset eller sin roll och det hade varit enklare att förklara om han skulle åka till någon krigszon. ”Krig har vi ju mer en bild av hur det ser ut och fungerar. Det här är någonting nytt som vi inte har så mycket referenser till. Man ser de gula dräkterna och tänker att man är oerhört utsatt.” ”Måste du verkligen åka dit?”, frågade hans närmaste. ”Om inte jag vågar åka dit med all den erfarenhet jag har, vem ska vi skicka då?’

På sätt och vis deltog Stefan i kampen mot ebola för att betala av på en skuld. För tjugo år sedan körde han motorcykel genom Europa till Asien innan han liftade från Indonesien till USA och vidare till Sverige. Överallt fick han hjälp av människor som han inte kände, som han aldrig mer skulle träffa, som gav honom mat och husrum eller vad han nu behövde. Sällan behövde han betala och när han kom hem till Sverige ville han återgälda vänligheten, bortom alla tackbrev han skrev. Efter en vända till Bosnien som FN-soldat, där han kände sig för långt ifrån lokalbefolkningen, sökte han sig i stället till Läkare utan gränser och sedan dess har han haft tiotalet uppdrag på platser som Palestina, Albanien, Östtimor och Afghanistan. Å ena sidan vill Stefan hjälpa människor av omtänksamhet. ”Det är väl en djupt rotad tradition

fib 16

att hjälpa folk som behöver hjälp, eller någon som har det tufft eller svårt. Har man medel och möjligheter så ska man vara en bra medmänniska och hjälpa till. Man kan skänka pengar eller göra saker på hemmafront, eller om man är lite mer äventyrlig, åka på plats och göra en insats.” Å andra sidan finns fler motiv för vad som har blivit en livsstil för honom. ”Samtidigt som man får möjlighet att göra någonting gott som faktiskt betyder någonting för andra människor så får man också en egen upplevelse som är väldigt intressant, utmanande och lärorik. Det är också ett äventyr för egen del. Det ska man inte blunda för. Det är en jättehäftigt sak att få vara med om. Det är absolut inte bara av rent altruistiska orsaker man gör det här.”

För att lugna sina nära och kära sa Stefan att han nog mest skulle sitta vid en dator på sjukhusets kontor. Men så blev det inte, långt därifrån och redan första dagen staplade han lik på baksidan av sjukhuset, klädd i gul dräkt. Därefter jobbade han dagligen bland patienter, levande och döda. ”De första tio dagarna var oerhört demotiverande.

Ingen kom ut gående. Alla kom ut i en bodybag.

Det var som en zombiefilm.” Folk dog så fort och i sådana mängder att de döda måste packas i lastbilar och köras till ett krematorium. Uppåt sextio lik

De Ch ett ma sä ce

FOTO: CAITLIN RYAN/MSF

Den franska sjuksköterskan Charlotte sätter på sig ett par extra handskar. Då man befinner sig innanför säkerhetszonen får inte en centimeter hud exponeras.

FOTO: CAITLIN RYAN/LÄKARE UTAN GRÄNSER

Vd:n Meinie Nicolai och generaldirektör Christopher Stokes innan de går in i högriskzonen vid ELWA 3, Läkare utan gränsers intagningscenter i Monrovia.

>

fib 17

REPORTAGE

brändes per dygn och något tjugotal av dem kom från sjukhuset ELWA3.

Ofta vaktade Stefan grindarna med den nästintill outhärdliga uppgiften att välja vem som skulle släppas in på sjukhuset och ges en chans att överleva, och vem som skulle vägras vård. Människor dog vid hans fötter, där de satt eller låg, på marken, i taxibilar och ambulanser. ”Den oerhörda omänskligheten … att låta någon ligga och dö på stenkross, under stekande sol. Kunde vi verkligen inte gjort något mer? Mer än att ge dem en flaska vatten. Drog vi gränserna rätt för vår egen säkerhet? Borde vi ha tagit in femtio människor till?” ”Man sätter en skärm framför sig. Man blockerar sig, som i en bubbla. Jag kan inte tillåta mig att se dig som en invid när jag pratar med dig. Jag måste bara agera utan känslor. Kopplar jag in känslorna så blir det för jobbigt att vara där. Men när man blir väldigt trött så orkar man inte. Då åker skyddet ner och då bryter man nästan ihop.”

Efter någon vecka kunde den första patienten lämna sjukhuset levande. ”Fram till den dagen var det så här: om jag blir sjuk så dör jag. Det finns inget alternativ. Men plötsligt överlevde en person. Det blev en lättnad. ‘Ok, det är inte 100 procent dödligt.’ Sen ökade detta på med fler och fler.

Framför allt är det härligt när barn överlever. När de skrevs ut så samlade man en massa personal.

Man sjöng och applåderade.”

UPPDRAGET SOM sjukhuschef varade i fem veckor,

därefter blev Stefan ansvarig för två andra initiativ under tio veckor: Project Outreach, som spred kunskap om epidemin bland lokalbefolkning och hjälparbetare, och Dead Body Management, som samlade in döda kroppar utanför sjukhuset, i människors hem, på gator eller där de annars hittades.

Inte sällan mötte Stefan aggressiva patienter, anhöriga, poliser eller militärer, och vanligtvis hanterade han detta genom att behålla sitt lugn och försöka prata personen till rätta. ”Med kommunikation där man leder samtalet i positiv riktning och signalerar att ’jag tror och tycker att du verkar vara en positiv person’ så kan man motverka en potentiellt aggressiv person. Om man lyssnar och förutsätter att personen är en god människa och om man kan locka fram den så får man väldigt god respons tillbaka.”

Ibland uppstod ändå skarpa situationer när folk var förtvivlande eller förbannade. ”Då går man in och bara lyssnar av. ’Jag vill veta vad du vill, vad är problemet? Hur kan jag hjälpa dig? Jag vill göra allt jag kan för att hjälpa dig?’ ‘Men vet du vad, det kommer att ta en stund, sätt dig på stolen, så fib 18

»

Gjorde jag rätt eller fel? Vad hände med dem jag nekade inträde? Vart tog de vägen?

hämtar jag en flaska vatten, det är ingen stress, jag hjälper dig.’ Någon kanske slåss för att komma in på sjukhuset, tror man, men kanske att han bara är intresserad av att hjälpa sin dotter och sin svåger och att han vill veta ’är de smittade?’ Då kan man visa att man har hans telefonnummer och man kan provringa att det funkar. Sedan har mannen satt sig i en taxi och är glad. Han har till och med tackat för att vi gör ett bra jobb.”

Fältarbetet försvårades av att rädsla styrde också lokala och internationella myndigheter och organisationer bakom hjälpinsatsen. Som värst var det mot slutet när ivern att få slut på epidemin övergick till en ”fullständig jakt” på dem som hade viruset. Personer som på något sätt hade varit i kontakt med en ebolasjuk utsattes för upp till tjugo besök per dag från olika hjälporganisationer, men också från polis och ofta under hot om militärt ingripande om någon inte samarbetade. Folk behandlades som ”kriminella eller terrorister” och den sociala stigmatiseringen blev svår för många. ”Du blir satt i karantän. Du får inte komma ut. Du får inte jobba. Då har du ingen inkomst. Då kan du inte betala hyran. Du kan inte gå till brunnen och dra vatten för grannarna vill inte det. Dina vänner vill inte umgås med dig och i slutändan blir du vräkt från ditt boende. Så folk drar och gömmer sig i någon by på landet och där kan smittan sprida sig.”

NU NÄR STEFAN är tillbaka i Sverige tillåter han sig att slutligen reagera på vad han har varit med om. ”Gjorde jag rätt eller fel? Vad hände med dem jag nekade inträde? Vart tog de vägen?” Han vet att han måste igenom den här perioden, att det är sunt att han mår dåligt och att motsatsen vore omänsklig.

Han sover ofta, länge, drömmer, vaknar, grubblar, minns personer och händelser, ”alldeles för många händelser”.

Det hjälper att berätta. Han har debriefat sin arbetsgivare, Läkare utan gränser, och går i terapi.

Han pratar mycket med familj och vänner, även om han censurerar sina värsta minnen: ”Det gör ont … man behöver inte gå in i detaljer … jag be-

S f li le g v

F

L

FOTO: FERNANDO CALERO/ LÄKARE UTAN GRÄNSER

Evelyn Sonpon, överlevde.

Evelyn har alltid bott med sim farmor och andra familjemedlemmar. Då två av hennes farbröder dog i hemmet, så kom hon med sin faster till Ebola-motagningscentret ELWA3 i Monrovia i Liberia, där hon testades positivt för Ebolaviruset. Någon dag senare släpptes även hennes farmor in i centret. Evelyn och hennes farmor överlevde, med hennes faster avled för några dagar sedan.

höver inte försöka visualisera hur det ser ut när en kvinna ligger i en skottkärra och dör och man frågar hennes man ’är hon död eller inte?’ och ögonen putar ut och han lyfter på armen och släpper och säger ’jag vet inte, jag har ingen medicin’. Och sedan dör hon fem minuter senare … man kan visualisera det ganska groteskt men det behöver varken du eller jag.”

Stefan försöker också minnas sina positiva upplevelser. Bäst var gemenskapen med arbetskamraterna. ”Det är härligt att se hjälpandan hos kolleger. Det är så många som gör så många uppoffringar för att jobba där. Det skapar samhörighet och en känsla av att man tar hand om varandra.”

Fysisk beröring var för övrigt förbjuden mellan kollegorna och de första trettiofem dagarna vidrörde Stefan knappt en annan människa. Bara när arbetslaget stod i ring och samlade fokus inför ett arbetspass kunde de krama om varandra, kort, i sina prassliga dräkter. ”Det var en härlig känsla.

Att bara få ta på någon.” Även efter arbetstid fanns ljusare stunder.

Evelyn Sonpon, ebolaöverlevare, och hennes farmor Comfort Paye, som också överlevt.

FOTO: AGUS MORALES/LÄKARE UTAN GRÄNSER

FOTO: CAITLIN RYAN/MSF

Syster Anneli Eriksson från Sverige assisterar en liberiansk personalmedlem med PPE innan den går in i säkerhetszonen vid ELWA3.

Läkare utan gränsers uppsökande verksamhet i Morrovia, Liberia.

En medlem av Läkare utan gränsers personal B Sunday Williams efter att ha desinfekterat en ebolapatients hus i Monrovia ”Då jag först anställdes var jag rädd. Idag är det här jobbet en passion,” säger han

FOTO: FERNANDO CALERO/ LÄKARE UTAN GRÄNSER

Hjälparbetarna bodde i ett eget hotell vid kusten där Atlanten sköljde mot stranden och sett från håll kunde nog tillvaron misstas för en semesteridyll, med volleyboll och lägereldar och yoga i solnedgången. Alla var överens om att försöka skapa en fristad från eländet men det svårt att tänka bort omständigheterna. ”Jag har suttit sida vid sida med min franska kollega när hon är sjuk i ebola och sitter och väntar på att bli evakuerad, på en terass och tittat på havet och pratat om livet … döden … familjen ... hon hade 40–50 procent chans att överleva.”

Fransyskan överlevde men fjorton andra kolleger dog. ”Jag fick en fråga av någon alldeles nyligen, om jag skulle åkt tillbaka. Det skulle jag. Insatsen där nere hoppas jag och tror jag har betytt mycket för många människor, för dem vi har hjälpt” Om någon månad eller två räknar Stefan med att vara återställd och redo för nya uppdrag. ”Jag hoppas på någon slags naturkatastrof. Jag har jobbat med krig, koleraläger och ebola, så en naturkatastrof av något slag vore intressant att jobba med.” ■ ■ fib 19

JordenRunt.

IRLAND

Irland röstade ja till samkönade äktenskap

Det blev ett entydigt ja till samkönade äktenskap i den irländska folkomröstningen lördagen den 23 maj. Det utbröt omedelbart spontana fester i Dublin och på andra platser.

Annars är Irland sedan länge mycket moralkonservativt. Romersk-katolska kyrkans inflytande innebär att exempelvis abortreglerna är synnerligen hårda. Äktenskapsreglerna för präster är, menar många kritiker, en av anledningarna till de många sexuella övergreppen vi kyrkans internatskolor. Det positiva svaret på förslaget om samkönade äktenskap, som stöddes exempelvis av Sinn Fein och dess ledare Gerry Adams, tyder förhoppningsvis på en kommande moralpolitisk islossning.

SYRIEN

Sabotage mot världskulturarvet

Den 21 maj intog Daesh/IS Palmyra från retirerande syriska styrkor. Söndagen den 24 maj rapporterades att Daesh hade massakrerat runt 400 människor efter stadens fall, huvudsakligen civila kvinnor och barn, samt att kulturförstörelsen påbörjats.

Därmed hotas en av världens äldsta städer, Tadmur, av ett liknande ödeläggelse som flera andra historiskt och arkeologiska viktiga platser i regionen tidigare drabbats av. Daesh antas nu sälja de antika föremålen i staden till samlare. Det är en del av terroristgruppens finansiering. Dessutom har gruppen använt ödeläggelse av antika platser som Palmyra i provokativt syfte. Man vill helt enkelt demonstrera sin militära styrka inför sin egen befolkning gentemot omvärlden. fib 20

EL SALVADOR

Ärkebiskop Romero förklaras martyr Inför drygt 300 000 människor, däribland stadsöverhuvuden och andra prominenta personer från hela latinamerika, som församlats i Parroquian San Jose de la Montana i huvudstaden san Salvador, saligförklarades salvadoranska katolska kyrkans ledare Óscar Arnulfo Romero, lördagen den 23 maj.

Han blev därmed martyr och är nu på väg att bli helgon. Romero var biskop i el Salvadors kyrka och ärkebiskop i San Salvadors stift. Romero skjöts till döds på morgonen den 24 mars 1980, av en

ensam torped. Ingen vet säkert vem som avlossade skottet, men man att mördaren tillhörde dödsskvadronerna.

Dessutom vet man att dödsskvadronernas ledare Roberto d’Aubuisson hade beordrat och planerat illdådet. Mördarnas motiv var att biskopen hade tagit parti för El Salvadors fattiga, han hade höjt rösten mot de sociala orättvisorna i landet, mot de godtyckliga avrättningarna och tortyren i fängelserna. Han hade dessutom mycket skarpt kritiserat president Jimmy Carter och CIA:s stöd till el Salvadors militärjunta.

Debatt. Öppet brev

TILL NORDENS FÖRSVARSMINISTRAR

»

När Nordens försvarsministrar nyligen träffades, väcktes förhoppningar om fredliga förslag, men mötet bekräftar att ni dragits med i den globala dödsdans som drivs av den militära världsmakten Nato.

N

TEXT erni och ola friholt

atos övermakt utgör ett hot genom sin blotta existens och har manifesterats genom det senaste årtiondets krig och destabilisering av flera stater, vilket skapat en mördande kedjereaktion. Även det underlägsna Ryssland rycks med och rustar, vilket Nato med anspråk på korrekt tolkning ogenerat utpekar som det stora hotet.

Nu pekar ni, Nordens ministrar, ut Ryssland som fiende. Tänker ni följa upp med skyddsrum i städerna och stridsvagnshinder på motorvägarna?

Hur ser er budget ut för att delta i dödsdansen?

Olof Palme och hans generation insåg att trygghet och säkerhet måste vara ömsesidig, att vägen går via förtroendeskapande åtgärder. Hur har ni kunnat glömma detta?

NI BORDE KNYTA samarbetsavtal med Ryssland och utveckla en sammanhängande ekonomi för fredlig utveckling och ömsesidigt förtroende.

Ni vet ju att era hotbilder är lögn. Ryssland har inte makt att hota men kan drivas till desperata handlingar.

Efter Sovjets upplösning skapades ekonomiskt kaos genom en chockterapi med privatisering av det ryska näringslivet. Giriga företagare fick ohämmat ta kontrollen och skapa sig miljardförmögenheter. Sammanbrottet ledde till nöd och en folkminskning på flera miljoner.

PUTIN HAR med hårda nypor efterhand satt stopp

för den utvecklingen. Han vill uppenbarligen

När ska ni politiker ha modet att öppet säga att Natos världsbild och maktutövning leder oss alla till graven? återupprätta Ryssland. Detta behagar inte Nato, som hellre ser ett fortsatt svagt och underordnat Ryssland. Därav dagens situation. Nato låtsas oskuldsfullt föra ”den öppna dörrens politik”, som är ett sätt att pressa Ryssland och skapa en militär belägringssituation.

NÄR SKA NI POLITIKER ha modet att öppet säga

att Natos världsbild och maktutövning leder oss alla till graven? Inse att Ryssland ligger där det ligger och dess grannar likaså! I Norden har folk i generationer insett att fred skapas genom rättvis fördelning, stöd till de svaga, samarbete och kulturell utveckling. Detta är idag överskuggat av marknads- och militärfanatism.

SLUTA GÅ I NATOS ledband! Sluta öva krig i Norr-

botten med USA! Det är bråttom. Världen rusar mot katastrof. Men möjligheten till en verklig feministisk politik ger ändå lite hopp. ■ ■

fib 21

Nato.

MEDLEMSKAP I NATO SKULLE INNEBÄRA NÅGOT KVALITATIVT NYTT

anders björnsson anförande folket i bild/kulturfronts årsstämma 25/4 2015

D

et finns de i Sverige – särskilt på den politiska högerkanten – som anser att Sverige inte längre kan bedriva neutralitetspolitik, det vill säga sträva efter att stå utanför krigshandlingar i framtiden, vara neutralt, i händelse av en öppen väpnad konfrontation, ett krig mellan stormakter. Vi har redan valt sida. Och en del menar att vi gjorde det för länge sedan. Sverige är inte längre alliansfritt, ”en i strikt juridisk mening”, skrev nyligen en svensk folkrättsjurist.

Den finns de i Sverige – särskilt på den politiska vänsterkanten – som också anser att Sverige inte längre är ett alliansfritt land, det vill säga att den militära alliansfriheten har gått förlorad genom utrikespolitiska åtaganden och försvarssamarbeten av olika slag. ”Nato är redan i Sverige”, kan det heta. Eller som Göran Greider i ETC den här veckan: ”Sverige är formellt inte medlem i Nato, men i praktiken är vi redan nästan det.” Vad har det då för betydelse om vi går med i Nato, ifall Sverige redan är ett härtaget land?

Jag anser båda de här ståndpunkterna ogrundade – och jag anser att de måste avvisas för att motståndet mot en svensk anslutning till militäralliansen Nato, Atlantpakten, ska bli effektivt och framgångsrikt.

ATT FOLKET I BILD/KULTURFRONT tar upp

och prioriterar den här frågan är mycket

fib 22

bra – det är välkommet, om också inte förvånande. Det hänger logiskt samman med grundparollen ”Antiimperialism”.

Stormaktspolitik är ofta imperialistisk politik. I vår tid tar den gärna den retoriska formen av ”humanitär intervention” och ”responsibility to protect”.

För inte så länge sedan hade vi att göra med ”Brezjnevdoktrinen”, försvaret för socialismens landvinningar där dessa ansågs hotade. Antiimperialism, å andra sidan, betyder icke-inblandning, respekt för statssuveräniteten, förbud mot angreppskrig.

En stat som vill slå vakt om sitt nationella oberoende och inte dras in i krigsföretag måste omfatta de här principerna.

DET HAR HÄNT – tyvärr – att den obero-

ende småstaten Sverige har tullat på dem under senare år. Jag nämner Afghanistan och Libyen. Det har sagts att Sveriges deltagande i dessa operationer – som ingalunda har varit militärt betydelselösa men politiskt har utgjort missgrepp, ja övergrepp – var ett sätt för ledande svenska politiker och militärer att visa att vi är ”Nato-mogna”, alltså beredda att prisge vår traditionella alliansfrihet när det verkligen gäller. Det kan ligga någonting i det. Men samtidigt har de här svenska insatserna – trots att de har varit parlamentariskt gillade – inte gjort den allmänna opinionen särskilt begeistrad, och de kan knappast användas som några

bra argument i kampanjer för svensk Nato-anslutning.

En sådan kampanj pågår faktiskt.

Den har en betydande förankring i det politiska, militära, mediala, i viss mån också akademiska etablissemanget. Den tycks inte ha ont om resurser. Den är väl orkestrerad. Och den utnyttjar inte sällan skamgrepp. Den försöker få folk att tro att motståndaren går främmande makt till handa.

MEN DET ÄR PÅFALLANDE att den inte är så mycket en pro- som en antikampanj. Den har svårt att uppvisa några exempel på hur militäralliansen Nato – eller Atlantpakten som man sa för en generation sedan – har agerat klokt och i fredens intresse sedan kalla krigets slut, då dess egentliga mission som ett bålverk mot ”kommunismen” var över.

Däremot försöker kampanjmakarna visa att Ryska federationen, arvtagaren till förlorarmakten i kalla kriget, uppträder aggressivt mot sina grannar. Och då spelar det en viss roll att Ryssland faktiskt har överträtt internationell rätt, som i fallet Krim, även om annektionen av det territoriet inte på något sätt kan sägas ha äventyrat världsfreden eller kan påstås vara ett led i en plan på ett erövra andra territorier och återupprätta det gamla ryska imperiet. Men det kan inte heller sägas att Rysslands uppträdande i det här fallet står i samklang med principerna

om antiimperialism, nationellt oberoende och territoriell integritet.

Detta borde man kunna vara överens om. Ett sådant påpekande utgör inte rysshets – det är snarare ett beklagande av att den ryska ledningen fortfarande är beredd att tillgripa stormaktsfasoner, även om Ryssland är sårbart, i grunden defensivt, men dock en makt som förfogar över förintelsevapen, atomvapen, och ibland meddelar allmänheten att de här vapnen finns och kan komma till användning.

VAD SOM SAMTIDIGT förefaller klart är

att ett svenskt Natomedlemskap – och där är vi alltså inte ännu, alldeles oavsett vad man anser om denna makt – skulle

uppfattas som riktat mot Ryssland, både av det landets regering och av omvärlden, särskilt i ett läge när Ryssland är utsatt för kännbara ekonomiska sanktioner, också från Sveriges sida. Och detta skulle inte öka vår trygghet, befrämja Sveriges nationella oberoende, skapa ett större mått av säkerhet i vår del av världen.

Men det bör också tilläggas att bevarad svensk alliansfrihet inte får anses riktad mot Nato som organisation eller mot de länder som är medlemmar där – flera av dem är ju våra närmaste grannar – lika litet som ett avstående från Natomedlemskap skulle kunna anses gagna Ryssland.

För en neutral, alliansfri stat gäller inget antingen eller.

De som slår vakt om svensk neutra-

litet och alliansfrihet söker inte ryskt beskydd – det är rena buskpropagandan att detta skulle vara ett knäfall för Moskva – lika litet som de har någon speciell sympati för Kreml. En liten, fredsälskande stat ger sig inte in i, tar inte ställning i stormaktskonflikter. Stater, sa Storbritanniens premiär- och utrikesminister lord Palmerston, ”har inga vänner, bara intressen”. Detta gäller även den lilla staten. Det bör akta sig för beskyddare.

FINNS DET NÅGONTING att slå vakt om?

Jag menar att det gör det. Tillbaka till mina två inledande anmärkningar.

1. Kan och bör Sverige driva en aktiv neutralitetspolitik, en utrikespolitik i förebyggande syfte? Mitt svar är ja. fib 23

NATO Det sägs ibland att Sverige gick miste om den möjligheten med EU-inträdet 1995. Det påståendet är gripet ur luften.

EU har ingen gemensam säkerhetspolitisk linje, ingen samlad försvarskraft och utrikespolitiskt ligger beslutanderätten fortfarande i medlemsländernas huvudstäder. I den ukrainska krisen är det Tyskland och Frankrike som har agerat, inte EU-kommissionen eller Europeiska rådet. I Unionen ingår både neutrala, alliansfria stater och Natostater. Att svenska regeringsföreträdare har upphört att tala om neutralitet som en möjlig och önskvärd option i ett krigsfall, innebär inte att den inte är eftersträvansvärd. Sverige kan förklara sig neutralt. Det kan ingen klandra oss för. Vi kan bli angripna. Då måste vi kunna slå tillbaka – av egen kraft och, i bästa fall, tillsammans med andra.

sådana. Natosolidariteten, eller vad man ska kalla den, ”en för alla och alla för en”, gäller bara Natostater emellan, inte i förhållande till EU-stater som inte är Natomedlemmar – och alla Natostater är förvisso inte heller EU-medlemmar.

På samma sätt är det med de neutrala och alliansfria staterna – de har inte förpantat sin handlingsfrihet. Allt annat är mytbildning, propaganda, desinformation – som när Mats Johansson på påskafton i Svenska Dagbladet talade om Nato som ”vår försvarsallians”. Det borde han som ledamot av riksdagens utrikesutskott under förra mandatperioden inte ha gjort. Naturligtvis vet han bättre. Han mörkar, slirar, istället för att bringa ljus över frågan och stå upprätt.

Men mytbildning är det, på både föroch motsidan.

KONSTIGARE ÄN SÅ är det inte. Neutraliteten – det eftersträvade ”utanförskapet”, om man så vill – kan på intet sätt sägas vara uppgiven. Den långa linjen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik existerar faktiskt i det allmänna folkmedvetandet.

Och det är just därför som medlemskapet hägrar för dem som vill ha svensk Natoanslutning – för att kunna kapa bandet till traditionen och göra Sveriges krigsdeltagande oundvikligt om det verkligen blir allvar av. Sverige ska inte än en gång kunna undgå kriget, som 1914 och 1939.

Vi ska stå i rök och damm. Det är inte 1812 års politik det handlar om, det är 1628 års – inte Karl XIV Johans utan Gustav II Adolfs politik.

2. Svensk alliansfrihet existerar också – faktiskt. Den är inte en fiktion, ett hjärnspöke. De så kallade solidaritetsdeklarationer, som den svenska staten ensidigt har utfärdat respektive anslutit sig till inom EU:s ram, innebär inte att vi har iklätt oss några förpliktelser att komma andra till militär undsättning. De är symbolhandlingar – och relativt tomma

MAN HÖR DÅ OCH DÅ , från bägge håll,

fib 24

att en ”smyganslutning” till Nato har genomförts och att det bara är ett logiskt ”sista steg” som återstår. Så talar den övermodige och den som redan har gett slaget förlorat, defaitisten. Så talar den som anser att regelverk inte betyder någonting, endast råstyrka. Men regler finns – de är tillkämpade – för att man inte ska kunna göra vad som helst med den som inte är så stark. Folkrättens regler är av det slaget. De är inte bländ-

Bilden är från en Nato-övning i S. Vincente, Cape Verde, fordonet är en Steadfast Jaguar 2006

verk. Sedan får folkrättsjurister säga vad de vill.

Det här är en kolossal viktigt distinktion – mellan regelsystem och regellöshet.

Nu kommer den viktigaste meningen i mitt anförande: Svenskt Natomedlemskap skulle innebära någonting kvalitativt nytt i Sveriges relationer med omvärlden. Och det här är kärnfrågan.

Många skulle med rätta börja fundera på om ett Nato-Sverige har bytt orientering i sitt internationella handlande. När landet kunde stå utanför allianser under kalla kriget, när spänningsnivåerna generellt sett var högre än i dag, varför byta fot idag och öka spänningen i vår närmaste omvärld? Och hur skulle ett sådant steg tolkas i tredje världen, av den alliansfria rörelsen? Där lever man utan vidare i föreställningen om att Sverige inte har övergivit sin neutralitetssträvan och sin alliansfria hållning. Där är Sverige fortfarande ett efterföljansvärt exempel.

ALLT DET DÄR SKULLE kullkastas med ett

medlemskap.

Hur har då den motsatta föreställningen – att medlemskapet bara är en formalitet, en detalj, att vi i praktiken är anslutna – kunnat slå rot på hemmaplan?

Jag tror att det kan finnas två förklaringar.

Den ena har att göra med synen på alliansfrihet och neutralitetspolitik som absoluta kategorier, som moraliska imperativ närmast. Avsteg godtas inte eller besudlar. Men så kan det inte vara.

För dels talar vi om olika slags neutralitet och alliansfrihet: Österrikes är påtvingad av stormakterna, andra världskrigets segrare; Schweiz’ är inskriven i grundlagen; i Sverige (liksom i Finland) gör företrädare för statsmakten uttalanden som markerar var vi står. Dels måste neutraliteten, för att kunna upprätthållas, anpassas till omständigheterna. Under andra världs-

kriget gjorde vi, samlingsregeringen, eftergifter till de stridande. Det deklarerade syftet – att hålla oss utanför kriget – uppnåddes. Alla neutrala stater lyckades inte med detta: Holland, Belgien. Men Irland lyckades – även om det hjälpte de västallierade på olika sätt, till exempel genom underrättelser. Schweiz lyckades med detta. Francos Spanien lyckades, liksom det kemalistiska Turkiet, som för övrigt blev en säker hamn för judar och andra undan nazism och fascism. Sverige upprätthöll en relativt strikt neutralitet under det efterföljande kalla kriget – även om kritiker på den tiden angrep socialdemokratiska regeringar, inte minst utrikesminister Östen Undén, för att vara eftergivna mot Sovjetunionen och kritiker i efterhand har anklagat samma regeringar för hemliga försvarsförberedelser i samverkan med Väst. Man har inte förstått att neutralitetspolitik i vissa lägen innebär en balansgång mellan intressen som den neutrala och alliansfria staten inte själv kan påverka i någon större utsträckning. Man har inte heller förstått att mycket måste vara hemligt.

Här talar vi inte om moral utan om realism – småstatsrealism.

DEN ANDRA FÖRKLARINGEN till mytbildningen är postulatet att Sverige ändå i grund och botten är ett västland, att ”alla” sist och slutligen har vetat var våra lojaliteter ligger; och dessutom: att fienden i försvarsplaneringen alltid kommer österifrån. Det är möjligt, det senare rentav troligt. Men fienden kom ju inte, och han ser inte ut att komma nu heller – hur mycket medlemskapsförespråkarna än skulle önska att han gjorde sig redo för ett anfall. Man bör här skilja på retorik och politik. Moskva under kalla kriget kände naturligtvis till att Sverige övade och planlade för att ta emot hjälp västerifrån om landet blev anfallet och godtog detta. Washington å sin sida god-

tog att Finland hade sin VSB-pakt med Sovjetunionen, som det ”minst dåliga”, även om amerikaner och britter ett par tre decennier efter andra världskrigets slut räknade Finland som en öststat. Men hur skulle Washington ha reagerat om Sverige hade avstått från alla kontakter västerut? Det hade varit ansvarslöst av svenska politiker att inte förbereda sig för ett värsta fall – samtidigt som de gjorde allt, och detta var kärnan i Undénlinjen, för att någonting sådant inte skulle inträffa.

Det finns några saker som gör den nuvarande situationen i Sverige speciellt allvarlig, om också inte alarmerande – förutom den styrda propagandan och desinformationen som åstundar svensk, och finsk, Nato-anslutning.

EN SAK ÄR ATT DET svenska militära försvaret har körts i botten. Militär alliansfrihet förutsätter militär försvarskapacitet. Nationellt oberoende och folkbeväpning har, historiskt sett, gått hand i hand. Men det har funnits en osund vänsterskepsis mot den allmänna värnplikten, den väpnade neutraliteten.

När höga militärer och högerpolitiker gjorde slag i saken och beslöt att avveckla värnpliktsförsvaret, fanns det ingen kraftfullt opposition mot den ”reformen”.

Tanken var att yrkeshären inte skulle ha som främsta uppgift att försvara Sverige utan att ingripa i andra länder. När Sverige sände Jas-plan mot Libyen våren 2011, var alla partier i riksdagen med på noterna – utom Sverigedemokraterna.

Det så kallade insatsförsvaret står inte i överensstämmelse med Sveriges traditionella fredspolitik. Det vacklar betänkligt och lämnar farliga blottor.

Här måste det ske en omorientering, en rekonstruering. Men också vänstern måste ändra på sig – göra upp med sitt förflutna. Vi kan inte överlåta fosterlandsförsvaret till yrkesfolket. Våra

stridskrafter måste ha en demokratisk förankring. Och det måste få kosta pengar. Ryssland rustar, också Sverige behöver rusta. Under regeringen Reinfeldt förlorade den svenska försvarsmakten all udd.

Det skrivs i tidningarna om ryska ubåtar, men ingen gång skjuts det verkanseld mot eventuella intränglingar. Det här är en nationell katastrof. Vår säkerhetspolitik riskerar att förlora i trovärdighet.

Vårt gränsförsvar förlöjligas. Vem är det egentligen som härjar i våra farvatten?

En annan sak: Regeringen betonar värdet av vår alliansfrihet, och det är bra.

Men vi har samtidigt gått mycket långt i anpassningen till den västliga militäralliansens behov och fordringar. Det så kal�lade värdlandsavtalet med Nato innehåller långtgående medgivanden, även om vi inte har frånhänt oss beslutanderätten att ta emot främmande trupp. Det allvarliga är att det här kan sända felaktiga signaler. Ännu för tjugo år sedan hette det att ”svenskar försvarar bara Sverige, och Sverige försvaras bara av svenskar”.

Men kommer den devisen att gälla också i framtiden? Kommer alliansfriheten att undanröjas med samma politiska lättsinne som nyligen värnpliktsförsvaret?

FRÅGORNA HÄNGER SAMMAN. Det handlar inte om öst eller väst, och det handlar inte om Ryssland eller USA. Det handlar om det lilla landets fred och säkerhet. Till slut handlar det om folkopinionen. Utan den kommer Natofolket inte att få som de vill. Men utan vår vaksamhet, utan vår försvarsberedskap, utan en bred folkrörelse till försvar för vår alliansfrihet kan vad som helst hända. Vi har faktiskt en skyldighet att göra allt för att inte dra kriget på oss. Och det är bara när det råder fred som vi kan göra det.

Bryter kriget ut är det för sent att välja.

Det är medlemskapsfrågans djupaste innebörd. ■ ■ fib 25

Reportage.

Farligt frihandelsavtal hotar demokratin

Vi börjar bli vana vid att gamla honnörsord ges helt nya betydelser. Ett exempel är ordet valfrihet, som numera betyder fri etablering för kommersiella företag på en välfärdsmarknad. Ett annat exempel är ordet frihandel, som alltmer kommit att betyda frihet för storföretagen att diktera villkoren för handel och andra ekonomiska relationer mellan staterna.

T

TEXT britta ring ILLUSTRATION kristin lidgren

ransatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) är ett långtgående handelsavtal mellan EU och USA, som förhandlas bakom lyckta dörrar sedan juli 2013.

Avtalet omfattar både varor och tjänster, från bilar och livsmedel till offentlig upphandling och immateriella rättigheter.

Det har kommit till efter intensiv lobbying från globala storföretag, som bestämmer dagordningen och har full insyn. Enligt den dåvarande alliansregeringen kommer TTIP att ge upphov till världens största regionala frihandelsområde, där en mängd tullar, avgifter och andra handelshinder avskaffas. Ett av de vanligaste argumenten för TTIP är att det kommer att skapa mängder av nya arbetstillfällen, cirka 30 000 i Europa och nära 750 000 i USA. Men det finns skäl att vara kritisk till sådana argument, som tidigare avtal, till exempel Naftaavtalet mellan USA, Mexiko och Kanada, har avslöjat som fullständigt ohållbara. Enligt kritiker från miljörörelsen och konsumentorganisationerna kan TTIP öppna för allt från genmodifiering till en urholkad demokrati.

FRÅN DE HEMLIGA förhandlingarna har

oroande informationer läckt ut. Begreppet handelshinder har vidgats och omfattar demokratiskt fattade beslut, till exempel lagar till skydd för miljön, eller arbetstagares rättigheter, som kan stå i fib 26

vägen för företagens vinster. Oron har växt och demokratirörelser och miljöorganisationer har mobiliserat för krav om full insyn i förhandlingarna. Oron gäller speciellt reglerna för konfliktlösning, Investor-State Dispute Settlements (ISDS), som till exempel innebär att ett företag i USA skulle kunna stämma en europeisk regering om en ny lag anses hota företagets reella eller förväntade vinster. Tvisterna avgörs i internationella skiljedomstolar, trehövdade tribunaler av en liten krets privata skiljedomare, som ofta har kopplingar till näringslivet och stora egna ekonomiska intressen i uppdraget. Förhandlingarna sker bakom lyckta dörrar och besluten kan inte överklagas, trots att de har makt att inskränka staternas suveränitet och nationella lagstiftning. Skiljedomarna inskränker visserligen inte formellt den nationella rätten att stifta egna lagar, men de kan utdöma mycket höga bötesstraff.

Kritikerna befarar att ISDS ska leda till ett regelrätt stämningskrig från amerikanska och europeiska företag i avsikt att försvaga regeringarna i Europa och USA. Skadestånden som de privata tribunalerna dömer ut bekostas av det aktuella landets skattebetalare.

Det finns redan flera bilaterala avtal med ISDS-regler i Europa, men hittills bara mellan EU-länder. Till exempel införde den slovakiska regeringen ett förbud

mot vinster i hälsoförsäkringsbranschen och stämdes av det nederländska försäkringsbolaget Achmea (före detta Eureko) för att vilja skada investerare inom privata hälsoförsäkringar. Det kostade Slovakien 25 miljoner euro i böter. När den tyska regeringen beslöt att lägga ner kärnkraften till 2022 stämdes den av Vattenfall i den internationella skiljedomstolen i Washington för uteblivna intäkter. Domstolsförhandlingarna beräknas ta några år.

NYLIGEN FICK BBC i Storbritannien tag på ett hemligt förhandlingsdokument som avslöjade att offentlig sjukvård faller inom ramen för frihandelsavtalets tvistlösningsmekanism ISDS. Det har flera gånger förnekats av EU-kommissionären Cecilia Malmström. Enligt BBC innebär det läckta dokumentet att amerikanska bolag på vårdmarknaden kan stämma den brittiska regeringen om den vill återföra verksamheterna i offentlig ägo. I vårt fall skulle riskkapitalisterna i vårdsektorn kunna stämma den svenska regeringen för uteblivna intäkter om vinststopp i välfärden införs.

TTIP vill också harmonisera lagarna om handel med produkter som innehåller kontroversiella kemiska ämnen, till exempel klordoppade kycklingar, kött med rester av antibiotika och kosmetika med farliga kemikalier, där USA kräver sänkta skyddsnivåer.

»

Men det finns skäl att vara kritisk till så­ dana argument, som tidigare avtal, till exempel Nafta­ avtalet mellan USA, Mexiko och Kanada, avslöjat som fullständigt ohållbara.

Initiativet till TTIP togs av de multinationella företagen. Storföretagare och politiker på toppnivå i EU och USA har sedan 1990-talet träffats varje år i Transatlantic Business Dialogue (TABD) för att harmonisera lagar och undanröja handelshinder. Den bildades av EU och USA som en ”rådgivningsorganisation” och anser sig ha ”en officiell röst” i EU:s politik. Organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som granskar lobbyismen i EU, beskriver TABD som en allians mellan företag och regeringar, en nyliberal lobbygrupp som suddar ut gränserna mellan demokrati och kapital.

Bland medlemmarna i TABD återfinns till exempel Investor, Microsoft, Ericsson, Ford, Deutsche Bank och Philip Morris.

När det gäller TTIP förklarar TABD sin roll: ”Vi framstår som den enda transatlantiska affärsorganisationen med en unik position som ger EU:s och USA:s företag en röst i TTIP”. Vid World Economic Forum i Davos i januari varje år möts regelbundet TABD och toppolitiker från EU. EXEMPEL FRÅN TABD:S hemsida 23 janua-

ri 2015: “Medlemmar från Transatlantiska affärsdialogen (TABD) möttes i Davos, Schweiz, under ett kritiskt skede i TTIPförhandlingarna, där de hade ett viktigt tillfälle att utbyta synpunkter på detta och andra ämnen med nyckelpersoner i USA:s

och Europas regeringar. Under mötet arrangerades en diskussion mellan näringsliv och regeringar med EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström, USA:s handelsrepresentant ambassadör Michael Froman och EU-parlamentets president Martin Schulz…”

ANDRA TILLFÄLLEN till möten är affärsmiddagar som till exempel i Bryssel den 10 april 2013: ”TABD-medlemmen sir Michael Rake, ordförande i BT Group, samlade en liten grupp av regeringsföreträdare, think tanks och TABD-chefer för en informell diskussion om de pågående överläggningarna inför de kommande förhandlingarna om transatlantisk handel. Utmaningen att stärka EU-USA:s ekonomi i länder, belägna i EU:s periferi, framhölls som en avgörande utmaning för att TTIP ska lyckas…”

MOTSTÅNDET MOT TTIP växer och har fått EU-kommissionen att förfina sin prstrategi. Budskapet att avtalet inte alls hotar demokratin och miljön utan i stället handlar om tillväxt och jobb sprids genom alla medier, speciellt sociala medier.

Kritiken mot lyckta dörrar möts med en offensiv kommunikation och ett flöde av dokument. På ett twitterkonto bemöter man kritik, berättar var förhandlingarna just då befinner sig och länkar till nya

dokument. Företagare, ideella organisationer och allmänhet får också yttra sig i olika rådfrågningar.

I SVERIGE TILLSATTES en grupp rådgivare

från olika delar av samhället i början av 2014. Den har 14 medlemmar från olika sektorer i samhället. Gruppens inflytande är högst begränsat, framgår det av protokollen, och den tycks inte vara särskilt väl informerad. Man kan misstänka att den ingår i strategin att få med allmänheten på ett projekt som drivs av internationella storföretag och toppolitiker i EU. En undersökning av CEO i september 2013 visar att 119 av EU-kommissionens 130 möten med olika intressenter var med storföretag.

DEN SOCIALDEMOKRATISKA partiledningen har hittills varit positiv till TTIP. I ett inlägg på DN Debatt den 27 mars i år uppmanar Daniel Suhonen, Annika Hjelm , Rikard Allvin och Markus Larsson regeringen att öppna för en debatt om TTIP: ”Inte minst för en regering som vill värna medborgarna och miljön gentemot de rena marknadsintressena, finns det skäl att ta kritiken mot TTIP på allvar.” Miljöpartiet och Vänsterpartiet är emot, medan LO, TCO och Saco är för TTIP, med undantag för ISDS-reglerna om rätten för bolag att stämma stater för uteblivna vinster. ■ ■ fib 27

Novell.

Säkra lyft ”Han sitter uppe i kranhytten, sextio meter ovan marken, och kan inte göra något.

Han ser hur plåten slår i backen.”

Lena Olofsson, som jobbar som bergsingenjör, har skrivit en novell om de faror som kan uppstå på ett stort bygge. Vad krävs egentligen av kranföraren högt upp i hytten? text lena olofsson illustrationer hans-magnus meincke och kristina eriksson

S

om om han satt i biomörkret och kameran zoomade in bygget kommer tornkranarna farande emot honom. Giraffernas förfäder, urtidsdjur i stål.

Det är svart mörker – natt.

Det är vit snö – midvinter.

Det är strålkastarnas sken över bodar, kranar och stålskelett – byggarbetsplats.

INNE I BILEN ÄR DET för varmt. Han har dra-

git ner termostaten för att få det svalare så att han inte somnar. I det svaga skenet från instrumentbelysningen ser han hur Olle sover med huvudet mot sidorutan. På kinden glimmar det i den grå skäggstubben.

De brukar köra varannan gång. Det är tyst i bilen, nattradion stängde de av efter någon mil. Nu är det endast några kilometer kvar och om en stund är de framme vid grinden och ett nytt sjudagarsskift väntar. I backspegeln ser han att fler bilar ligger i kö. Han vrider på spegeln för att slippa få ljuset från bakomvarande billyktor i ögonen.

Det är ett stort bygge. Folk kommer fib 28

från när och fjärran. I den stora matsalen hörs många olika språk och så är det även i det skiftlag som han servar med lyft från den stora tornkranen. Där uppe i hytten sitter han och har en fin utsikt över bygget. Människorna där nere i de gula arbetskläderna syns bra mot snön. De olika färgerna på hjälmarna gör att han ser vem som är skyddsombud: grön, arbetsledare: vit, arbetare: blå.

Han stannar vid inpasseringen och drar ner rutan för att fjärröppna med passerkortet. En kall vind drar in i bilen och Olle vaknar till.

– Ja, då är vi framme, säger han.

Olle ruskar på sig och gäspar.

– Jag kollade vädret i går kväll. Det ska bli en kall vecka och inte så mycket snö, fortsätter han.

– Jag vet då inte vad som är värst, kylan eller snön, svarar Olle.

De sitter tysta och tittar upp mot bygget medan grindarna sakta öppnas.

– Kolla, de har fått upp de stora pelarna till lagerhuset och din kran har de flyttat, säger Olle.

Han ser det också. Iskristallerna i luften gör att skenet från ljusmasterna bildar en kupol över arbetsplatsen. Det ser precis ut som en sådan där plastglob som det snöar i då man skakar den, tänker han.

– Jag tog med mig älgkött, säger Olle och fortsätter: – Frugan skickade med morötter och palsternackor som hon själv odlat. Tänkte koka en köttsoppa till laget. Du är också bjuden. Jag behöver bara få tag på en stor kittel och så tänkte jag göra det i kväll.

– Det går väl att fråga tjejerna i matsalen om de har något vi får låna. Jag kan göra det. Måste ändå äta där till lunch.

De äldre i arbetslaget har med sig matlådor för nästan hela veckan. De vill gärna påskina att det är frun som skickar med dem mat. Men han tror att de lagar mat själva under ledigheten. Det är flera som jagar, plockar bär och svamp och pratar matlagning på rasten, så han har sina misstankar.

Det är första stora bygget som han ligger ute på. Innan hade han jobbat hemmavid. Nu har barnen blivit så stora att

fib 29

NOVELL det fungerar att vara borta. Men de har inte lyckats få till någon bra rutin hemma än när det gäller att förbereda matlådor att ta med sig. Så han äter lunch i matsalen som finns på bygget och på kvällen så blir det något färdiggrillat. Hamburgare eller pizza inne i samhället den veckan då han kör med egen bil.

Olle säger att det här är hans sista projekt, sedan är det pension.

SKIFTET BÖRJAR MED en genomgång av vad som ska göras under veckan. Arbetsledaren började i går för att få tid att fib 30

sätta sig in i vad som hänt och vad som är planerat att de ska göra. Det är några stora montage på gång och då behövs flera kranar som ska vara med och samlyfta.

Kranförarna stannar kvar efter mötet och har en egen genomgång, så kallad lyftplanering, då det finns risk för att kranarna kan krocka under arbetet.

Arbetsledaren tittar på honom och nickar.

– Din kran är flyttad och ombesiktad.

Du får serva plåtslagarna med lyft av fasadplåt. De dyker upp under eftermiddagen.

– Men vad fan, protesterar Olle. Varför är de inte här på mötet? Ska de ha lyft så måste de vara med. Så är det sagt.

– De hade strul med personalen och blir inte insläppta förrän de fått sina inpasseringskort. De är ju erfarna, svarar arbetsledaren och fortsätter: då är det bara att sätta i gång.

Olle muttrar medan han ställer sig upp och drar hängslena över axlarna.

– Det här är inte bra. Säkerhetsgenomgång med lyft, och det första man gör är att bryta mot den. De skulle ha varit här, annars skulle de ha fått börja i morgon.

HAN GÅR TILL SIN KRAN

som har fått ny plats. Gör den dagliga kontrollen och för att vara helt hundra tar han inte hissen utan klättrar upp till hytten via stegen.

Jobbet flyter på bra. Han säger till Olle på matrasten att ”för kranförare som jag är kyla bättre än snö.” Sikten är bra och det som ska lyftas behöver inte skottas fram. Han får låna en gryta till soppkoket också.

Det blåa sågtältet är en självlysande

ballong som ser ut att när som helst kunna lyfta och sväva i väg över granskogen.

Dagen är kort och den ljusstrimma som lägger sig över snön när snickarna öppnar porten till tältet syns allt skarpare. Fyrverkeriet runt armeringsupplaget startar när några män sätter i gång med att göra i ordning armeringskorgarna till fundamenten som ska gjutas under veckan. Det blixtrar från svetsarna och gnistregnet kommer från

rondellen då någon kapar armeringsjärn.

Det är dags att börja spana efter henne.

Han ser en rörelse vid stängslet mot skogen. Det är rävtiken som kommer. Hon är intresserad av matresterna från lunchen och tar en tur runt matsalen. I dag har hon tur då någon ställt ut en tallrik med korv.

PÅ EFTERMIDDAGEN kommer plåtslagarna. Stora plåtelement ska monteras på stålpelarna. Vinden är alltid ett bekymmer då stora byggdelar ska lyftas. Men när det är kallt som nu blåser det inte. Han sitter uppe i hytten och ser hur de spärrar av fib 31

NOVELL arbetsområdet med röda plastkoner och däremellan svartgul plastkätting. Plasten som är lindad runt pallarna med plåtelementen tas bort och själva lyftdonet sätts fast på det element som ska lyftas. Han har kontakt via radio med den av plåtmontörerna som leder arbetet, han som kallas Kopplaren. Så sänker han ner vajern med hönan som fästs i lyftdonet och får order att lyfta försiktigt en bit så att gubbarna kan lägga ett rep om plåten. Repet är till för att styra plåten på plats.

Han tittar ner på Kopplaren som ger handsignalen om att lyfta, höger arm upp och snurrar med pekfingret uppåt. Repet löper i Kopplarens handskbeklädda hand.

Sakta svävar plåten upp och han är beredd på att vrida kranens bom så att plåten fib 32

kommer på plats. Han håller ögonen på plåtelementet och så ser han plötsligt hur det knycker till. Kopplaren släpper taget om repet och springer. Den stora plåten singlar som ett löv genom luften. Han sitter här uppe i kranhytten, sextio meter ovan marken, och kan inte göra något.

Han ser hur plåten slår i backen. Kopplaren försöker att hoppa över avspärrningskedjan, men faller. Plåtelementet tar mark där Kopplaren för någon sekund sedan stod.

Arbetskamraterna springer fram till den som ligger i snön intrasslad i den svartgula kedjan. Han uppe i kranen ropar i radion för att få kontakt. Men ingen svarar. Det enda som hörs är pulsen som dunkar öronen. Det är tyst. Han ser ner på

sina knogar som vitnat och tvingar sina fingrar att släppa greppet om styrspakarna.

Kranvajern svänger i luften.

DÄR NERE PÅ MARKEN samlas folk om-

kring honom som fallit. Så sprakar det till i radion. Det är Olles röst.

– Det gick bra. Killen föll över avspärrningen och slog i knäet och axeln.

Så är det tyst i radion ett tag och så: – Jag kommer upp och hämtar ner dig, säger Olle.

Okej, svarar han i hytten, och känner hur tårarna rinner nerför kinderna.

Han lägger händerna på knäna för att få dem att sluta skaka. ■ ■

FOTO: HELEN DOKTARE

Bildtext: Lena Olofsson har skrivit novellen Säkra lyft, en berättelse om ett bygge. Till vardags är hon bergsingenjör och har erfarenhet av flera stora byggarbetsplatser i Norrland.

”Riskerna på byggena är stora” Lena Olofsson, som bor i Skellefteå och arbetar som bergsingenjör, har skrivit novellen Säkra lyft här intill. Efter att en kompis övertalade henne att vara med i sin skrivarcirkel vann hon ett pris i en novelltävling. ”MIN RELATION TILL ORD och berättelser kommer

från uppväxten i berättartraditionen i Västerbotten. Böckerna fanns där. Min morfar hade hand om bruksbiblioteket i Robertsfors. Jag gillar berättelser. Att formatet är en bok eller en film spelar ingen roll. Jag hade aldrig tidigare skrivit litterärt eller publicerat mig, men skrev trots det en av vinnartexterna till Umeå novelltävling 2013. Den novellen kom till efter att en väninna övertalade

mig att vara med i hennes skrivarcirkel. Sedan dess har jag fortsatt att skriva, uppmuntrad av priset.

Under ett antal år har jag arbetat som byggarbetsmiljösamordnare på flera stora byggarbetsplatser i Norrland. Många är det som åker runt och arbetar, och riskerna på bygg- och anläggningsprojekten är stora.

Säkra lyft är en berättelse om hur det kan vara på ett stort bygge.” fib 33

Kultur.

FiB:s främste prenumerationsvärvare tolkar parollen ”För en folkets kultur”

Vi skapar något tillsammans

Jag tror att jag aldrig varit inne i någon teoretisk akademisk diskussion om folkets kultur, som det var kring Folket i Bild i begynnelsen.

F

TEXT bror kajsajuntti FOTO robert almqvist

ör mig var det en paroll och en målsättning. När jag drogs till tidskriften och föreningen var det för att den var ännu ett bidrag till den politiska rörelse jag var aktiv i. Det som kom att påverka mig mest var när FiB/ Kulturfront började skriva om de svenska proletärförfattarna, ett begrepp som också kom att diskuteras. Själv hade jag mest läst fragment i skolans antologier.

Jag var ingen stor läsare förrän jag kom med i Vietnamrörelsen och då var det artiklar och böcker, som handlade om imperialismen och förtrycket i världen.

Med Folket i Bilds artikelserie fick jag texter som berörde mig och gjorde mig vetgirig. Där fanns en litteratur, som handlade om mig och mitt förflutna, som öppnade dörren till mitt läsande.

NÅGRA ÅR INNAN gjorde de som blev

Fria Proteatern en pjäs om Norrbottens Järnverk med musik som senare kom ut på skiva. Min far som arbetat på järnverket hade skadats vid en arbetsplatsolycka och blev senare sjuk av dammet på tackjärnsverket. Det var delar av hans liv som skildrades, musik med berättelser från den arbetsplats, som gav oss mat för dagen och slutligen tog hans liv. Jag levde med den proggmusik, som blev en väckelserörelse under 1970-talet. Den gav mig en kraft som bar mig genom vardagen.

fib 34

Fortfarande kan jag nynna på alla dessa sånger, när jag står och säljer Folket i Bild på stan, samlar in pengar till Palestina eller delar ut flygblad mot Nato-övningarna i Norrbotten.

DET VAR ARBETET i de politiska rörelserna, som fick mig att börja skriva. När jag en gång skrev till FiB fick jag svar från en av redaktörerna att jag skrev bra, men att jag inte skulle skriva FiB-anpassat.

Skrivande gav mig människovärde. Jag kunde ge ord till mina tankar, minnen, nutid och med läsandet knöt jag samman världen. I denna rörelse kom jag i kontakt med andra människor, som ofta blev vänner för livet.

I början av 1970-talet var jag arbetslös. En dag tog jag en lång promenad mot Hertsön, som börjat byggas, där jag nu bor. När jag såg lyftkranarna skjuta mot höjden, beslutade jag mig för att ta ett steg ut i livet och framtiden. Jag sökte och fick arbete vid NJA. Därefter följde flera vändpunkter i mitt liv.

Vinnaren i FiB/Kulturfronts prenumerationsvärvnings tävling Bror Kajsajuntti i aktion.

Jag utbildade mig till lärare, flyttade söderut, drogs med i olika slags föreningar, folkdanslag och körer, flyttade hem igen, drogs med i Tornedalsteatern, utan att söka efter en ändpunkt. Det ena gav alltid det andra och det är i denna utveckling, jag ser Folkets kultur – människor som söker sig till varandra och skapar något tillsammans. ■ ■

Bror Kajsajuntti Vår flitiga prenumerationsvärvningsmästare Bror Kajsajuntti blev bästa värvare fram till första maj med 176 poäng. Han belönades med en weekend på hotell Gästis i Varberg. Till det här numret av Folket i Bild/Kulturfront har vi bett honom reflektera över folkets kultur.

Sagt på webben.

”Som ett misslyckat kapitel ur Alice i underlandet” Den legendariska Pulitzer-prisvinnande journalisten Seymour Hershs artikel om avrättningen av Usama bin Ladin, har nyligen har fått Vita huset att gå i taket. Seymour Hersh skriver att den officiella versionen av händelsen var så dålig att den skulle varit trovärdigare om den författats av Lewis Caroll (som skrev Alice i Underlandet).

DEN LEGENDARISKA pulitzer-prisvinnande journalisten Seymour Hersh artikel om avrättningen av Usama bin Ladin, har nyligen har fått Vita huset att gå i taket. Seymour Hersh skriver att den officiella versionen av händelsen var så dålig att den skulle varit trovärdigare om den författats av Lewis Caroll (som skrev Alice i Underlandet).

Seymour Hersh, som blev legendarisk undersökande journalist då han avslöjade människoslakten i Son My/ My Lai 1969 (men massakern inträffade 1968), har sedan dess avslöjat av bland annat abu Ghraib. Han är välkänd för att han har tillgång till flera och bättre insiderkällor i den amerikanska administrationen än någon annan. Seymour Hersh har därför exceptionellt högt anseende, både bland andra journalister

och bland politiker. Den 21 maj skriver han i brittiska London Review of Books, bland annat Det har nu gått fyra år sedan en grupp kustjägare (US Navy Seals) avrättade Usama bin Ladin under en nattlig räd mot ett bostadsområde omgärdat med en hög mur i pakistanska Abbottabad. Avrättningen var höjdpunkten på president Barack Obamas första ämbetsperiod, och blev en avgörande faktor till varför han valdes om för en andra period. Vita huset påstår fortfarande att aktionen var en helamerikansk affär, och att de överordnade pakistanska generalerna i Pakistans armé och att underrättelsetjänsten Inter-Services Intelligence agency (ISI) inte i förväg varskotts om operationen. Ett lika falskt påstående som många andra som Obama gjort sig

Sjuttio år efter Tysklands kapitulation ÖVER STORA DELAR av världen uppmärksammas och firas det i dagarna att det

är 70 år sedan Tyskland kapitulerade och striderna i andra världskriget tog slut i Europa. Mot slutet av sommaren kapitulerade Japan. Jag sitter när detta skrivs och ser ett flera timmar långt program om kriget i Europa på tv i en by i södra Frankrike. I morgon firas dagen i Ryssland, den största delstaten i Sovjetunionen, den absoluta huvudkraften i segern över Nazityskland.

anders romelsjö

skyldig till. Vita husets historia kanske har skrivits av Lewis Carroll: Skulle bin Ladin, målet för en massiv internationell människojakt, verkligen bestämma sig för att en semesterort 65 kilometer från Islamabad är den säkraste platsen att bo, och kommendera al Qaidas operationer?

Han gömde sig i det fria. Det var vad amerikanerna sa.

Sedan följer avslöjandena på varandra. Inte något ur den officiella versionen visar sig vara sant Läs Hersh artikel här: http://www. lrb.co.uk/v37/n10/seymour-m-hersh/thekilling-of-osama-bin-laden.

joacim blomqvist

En glimt av h e m sid an

idans plats i Sagt på webben är hems vi snuttar ur de tidningen. Här publicerar at på fib.se sedan artiklar som har cirkuler gen kom ut. det förra numret av tidnin gligen. Vill du läsa Hemsidan uppdateras da sök fib.se. texterna i sin helhet? Be fib 35

RECENSION

April i Anhörigsverige Susanna Alakoski Albert Bonniers förlag

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige, berättelsen om hennes egen familj.

I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby.

Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk,

Ett stort lidande har kommit över oss – Historien om trettioåriga kriget Dick Harrison Ordfront

Vad var trettioåriga kriget? Varför ska man intressera sig för ett krig som startade för nästan fyrahundra år sedan – 1618 och sedan pågick i trettio år till 1648?

Trettioåriga kriget kan ses som en av Europas största katastrofer genom tiderna.

Det var ett krig som varaktigt förändrade Europas karta och politiska verklighet.

Det är också ett krig som omfattade så gott som alla Europas länder med England som ett lysande undantag. Dick Harrison vill också se det som ett första världskrig i det att avlägsna regioner som Västindien, fib 36

klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar.

I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbet, eller vad det innebär att som tioåring tvinga sig själv att vara vaken, natt efter natt, när pappa slår mamma, eller mamma slår pappa, eller av oro för att någon ska ramla, brinna inne eller kvävas av sina egna spyor. Och ändå älska denna förälder, för att det är den enda förälder man har. Den vuxne som inte förstår det sistnämnda kommer aldrig att nå det behövande barnet.

Närmare en miljon i vårt land har problem med för hög konsumtion av alkohol, lugnande tabletter eller narkotika. Hur många anhöriga blir inte det?

Brasilien, Angola och Ceylon drogs in i konflikten. Resultatet av den westfaliska freden blev att grunderna för den moderna uppfattningen av en självständig nationalstat fastlades. Gränser och territorier blev fastlagda. Invånarna i ett rike skulle lyda kungen eller fursten, inte kyrkan eller kejsaren utanför staten. Religionen blev inte längre en stridsfråga i Tyskland och Tyskland blev ohjälpligt splittrat i småstater.

Ett så långvarigt och stort krig uppvisar många ansikten och kan ses ur många aspekter. Kriget kan ses som ett religionskrig, ett maktbalanskrig, ett krig av furstemakter mot centralmakt. Till detta kommer att kriget får sin egen dynamik.

Dick Harrison hanterar detta på flera sätt. Han talar själv om fallskärmshopparens och grodans perspektiv. Där finns de stora dragen, analyserna, diskussionerna om orsaker och följder, de olika maktkamperna. Men Harrison lägger också ned ett stort arbete på grodans perspektiv; markperspektivet, själva krigsprocesserna, knektarna, deras liv, vapen

Hur många barn medicineras inte (med narkotikapreparat!) för problem orsakade av att leva i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar. Det finns inte plats för multiplikationstabellen när huvudet är fullt av oro. Ingen ro att sitta still för den som ständigt måste vara på sin vakt.

Missbruk finns i alla samhällsklasser, skriver Alakoski, men de längst ner, fattiga på allt, inte minst självkänsla, drabbas värst. När hon själv fick frågan vad hon ville bli (”som om fattigungarna kunde bli något”) stod det starka samhället där med studielån, Komvux och hyresrätt. Hur skulle det gått om jag inte vuxit upp i världens bästa skitland? frågar hon sig. Växte upp i en tid då den som kraschade landade mjukt, trots att fallet var högt och hårt.

Anhörigsorgen.

Vill teckna den så vackert jag kan.

Så fult jag förmår.

Så sanningsenligt jag mäktar.

Ja, läsaren orkar. April i Anhörigsverige är en bok att återvända till. tom carlson

»

Har detta gamla krig något att säga oss om de nuvarande krigen?

och försörjning. Han följer dagboken från en speciell knekt, Peter Hagendorf.

Han skildrar civilbefolkningens liv och lidanden. Han ger små porträtt av olika inblandande maktpersoner, såsom Richelieu, Ferdinand II eller Johan Banér. Det har på så sätt blivit en mycket rik bok.

Slutligen inställer sig frågan: Har detta gamla krig något att säga oss om de nuvarande krigen? Patrick Cockburn drar parallellerna med krigen i Mellersta östern: alltför många spelare, alltför skiftande orsaker.

Så unna dig själv en bok för bildning och eftertanke. sisela björnsson

Krim tillhör oss – Imperiets återkomst.

Kalle Kniivilä Atlas

I det blodiga Krimkriget i mitten av 1800-talet belägrade Storbritannien och Frankrike i förbund med Osmanska riket Krim och erövrade till slut den viktiga hamnstaden Sevastopol. Hela Rysslands Svarta havsflotta förintades.

Under andra världskriget erövrades Sevastopol och hela Krim av Nazityskland innan de sovjetiska trupperna återerövrade halvön 1944.

Oavsett vilken politisk regim som har makten i Moskva, så är Krim en säkerhetspolitisk ödesfråga för Ryssland – och förblev det även efter att halvön 1954 överfördes till Ukraina, som efter

Wellnessyndromet Carl Cederstöm och André Spicer Övers. Oskar Söderlind Tankekraft

Det är alltid trevligt och intressant med författare som inte stryker medhårs och vill vara politiskt korrekta. Sedan ett par decennier gäller det att äta rätt och träna och om man inte klarar av det (”har karaktär”) finns det så kallade coacher, till och med livsstilscoacher och föreningar att ty sig till för att få hjälp och stöd.

Nutidens människor är osäkra och vilsna. Även arbetsgivarna har hakat på trenden. På ytan handlar det om att de anställda ska må bra må men i verkligheten handlar det förstås om att få kontroll över de underlydande. Även på fritiden.

Sovjetunionens upplösning 1991 blev en självständig stat.

Hotet att Krim skulle införlivas i Nato upplevdes mot denna historiska bakgrund – förståeligt nog – som ett akut strategiskt hot mot Rysslands säkerhet.

Vid flera tillfällen varnade Vladimir Putin västmakterna att Natos utvidgning till Georgien och Ukraina var oacceptabla steg. Kriget i Georgien 2008 visade att detta inte var tomma ord.

När västländerna därför stödde en statskupp i Kiev som förde en uttalad Natoanhängare till makten i Ukraina, gick man ännu en gång över Rysslands ”röda linje” och Ryssland svarade med att annektera Krim.

Detta var otvivelaktigt ett brott mot folkrätten, men Kalle Kniivilä vänder på händelseförloppet och ansvaret när han skriver att ”ett aggressivt ryskt agerande” skulle innebära ”förstärkning av Natos närvaro i Europa”, och han har mer än en blind fläck när han påstår att vi fram till den ryska annekteringen av Krim levde

Stavgång på lunchrasten och inhyrd kontrollant som ser över den medhavda maten. Hur låter det? Sådant förekommer och frågan är vad som händer den som tackar nej till inblandningen.

Allt ska mätas, inte bara viktminskning utan även sådant som toalettbesök.

Moderna människor uppmanas att pyssla med sig själva hellre än att intressera sig för samhällsproblem. Mitt välbefinnande är livets mening. Samtidigt kan vi se en polarisering: goda och fina människor som tränar och äter rätt, cyklar och joggar och betalar för att få goda råd och som kämpar med dåligt samvete när de dyra råden inte följs. De andra äter skräpmat och dricker läsk och lider av folksjukdomen fetma. Vi där uppe – de där nere.

Men det är inte lätt att leva upp till det som i boken kallas biomoral. Många blir sjuka av att anstränga sig för att vara till lags. Vissa tar till och med livet av sig för att de inte räcker till. Men de som

”i en värld där det var otänkbart att gränser mitt i Europa skulle kunna ändras med militär makt”, där ”givna löften och överenskommelser skulle respekteras”.

Det mest uppenbara prejudikatet är, som Putin framhållit, Natos 78 dagars oupphörliga bombning av Jugoslavien 1999, som resulterade i lösryckandet av Kosovo (med etablerandet av den jättelika USAbasen Cape Bondsteel). Och hur var det med USA:s löften till Sovjetledarna att inte utvidga Nato österut?

Däremot visar denna reportagebok att annekteringen inte var riktigt så oblodig och folkomröstningen inte så problemfri, demokratisk och överväldigande enig som de framställs i den ryska propagandan, och att en hel del problem och interna konflikter återstår för Krims befolkning – inte minst för krimtatarerna – även om en majoritet av Krimborna nu sannolikt stödjer, eller i alla fall inte öppet motsätter sig, annekteringen. christer lundgren

»

Det är bara att ta en titt på media för att kunna konstatera att något är fel.

fångats av trenden kan å andra sidan se ner på de andra, de som inte lever upp till kraven. Det har till och med gått så långt att arbetslösa erbjuds en livsstilscoach istället för ett arbete. De som inte anammar trenden ställs utanför. Vad kallas sådant?

Det är bara att ta en titt på medierna för att kunna konstatera att något är fel.

Mat, kläder och utseende ska vi intressera oss för. Och inbilla oss att vi inte kan leva utan att lägga ner tid och pengar på träning. Samtidigt som brist på bostäder och arbeten ökar på ett oroande sätt. stefan estby fib 37

RECENSION

Den nya tiden. Utvandringen till Amerika del III. Lennart Pehrson Bonniers

Utvandringen till USA under framför allt 1800-talet är välkänd för svenskar.

Vilhelm Mobergs Utvandrarepos (1949– 59) blev en stor succé och verket fann ännu fler nya läsare i och med Jan Troells filmatisering (1971–72).

Flera andra verk har publicerats, här inget nämnt och inget glömt. Äldre generationer hade kunskapen inpå bara kroppen då cirka 1,2 miljoner svenskar emigrerade. Bara under 1880-talet lämnade 330 000 personer Sverige för det nya landet. Sveriges befolkning var då 4,6 miljoner! Och svenskarna var inte unika. Under hela 1800-talet anlände 35

Bröderna Göring James Willie Övers John-Henri Holmberg Bakhåll

Redan på omslaget kan man ana brödernas diametralt olika karaktärer. Hermann Göring gapig i uniform med koppel och tingeltangel och Albert Göring diskret och allvarligt blickande i kostym och slips. Hur kan bröder bli så olika? Boken ger många svar. Till att börja med konstateras att Hermann och Albert var halvbröder. Familjebilden är minst sagt bisarr, men släktskapet är ändå viktigt vilket visar sig när Albert ber broder Hermann om hjälp när det fib 38

miljoner till USA, de flesta från Europa.

Författaren menar att det är historiens största folkomflyttning.

Lennart Pehrson, journalist, bland annat USA-korrespondent för DN, Sydsvenskan m fl tidningar och fackboksförfattare, är sedan 1984 bosatt i USA. Nu utkommer sista delen i hans trilogi om utvandringen till USA. Författaren är inte forskare, med mängder av fakta och statistisk information. Han har därför valt ett annat, tilltalande upplägg. Trilogin bygger i stället på rapsodiska nedslag, ofta knutet till en person, släkt eller händelse. Det ger inte överblick, men väl konkretion. Så får vi följa en rastlös själ som Ernst Skarstedt (född 1857, son till en kyrkoherde) när han med Union Pacific kommer till Kalifornien 1885. Det bär vidare norrut och vi får mycket konkret följa hans äventyr.

Gruvruschen i Klondyke attraherade många, och naturligtvis var svenskar där, till exempel Johan Olof Liedberg med flera De första guldfynden 1848 skapade bokstavligen San Francisco, som då hyste

gäller att rädda en lång rad judar från förintelselägren. Och riksmarskalken drog diskret, men troligen motvilligt, i några trådar för lillebrors skull.

En lång rad personer och händelser passerar i boken som verkar ha som mål att klarlägga händelser och relationer mellan makthavare i Tyskland och krigsdrabbade länder i början och mitten av nittonhundratalet. Det viktigaste syftet är att klarlägga Albert Görings levnadshistoria som antagligen är okänd även för krigshistorieintresserade.

Albert tog personliga risker för att rädda utsatta människor även om han insåg att det han kunde göra var en droppe i havet. Men har tvekade inte att riskera sitt eget liv och fick flera gånger använda broderns stora inflytande för att komma loss från Gestapo. Efter andra världskriget fick Albert tillbringa lång tid i fängelse trots att många vittnade för honom. Han släpptes först 1947 med hälsa

ett par hundratal själar. Liedberg skrev: ”Gull fan wi öfver allt”. Och han vägde in nästan 15 kilo guld, och återvände till San Francisco, som nu växt till rejält.

Pehrson ger generöst olika inblickar i utvandrarfenomenet, till exempel hur den stora utvandringen blir ett hett politiskt stoff i Sverige, hur Första världskriget blir ett problem för svensk-amerikaner, då många var tyskvänliga, och rasbiologins framväxt på 1920-talet i USA. I det avslutande kapitlet slår Pehrson an en nutida sträng: Till smältdegelns försvar. Termen tycks härstamma från författaren Israel Zangwills pjäs The Melting-Pot, som hade premiär i Washington 1908.

Trilogin är som helhet rikt illustrerad med kartor, teckningar och foton. Ja, det är en ren njutning att bläddra och läsa ett eller två kapitel. Sträckläsning är knappast att rekommendera då det inte finns en röd tråd, men väl ett kalejdoskop av fascinerande och pregnanta bilder av emigrationen till USA. Och svenskarna var där, tillsammans med mer än 35 miljoner andra. ulf karlström

»

Ett historiskt dokument som borde ha skrivits och kommit ut för länge sedan.

och nerver förstörda. Vännerna försökte övertala honom att skriva en bok, men tyvärr lyckades de inte. Det hade kunnat ändra hans eftermäle som denna boks författare anser vara i nivå med Raoul Wallenbergs och Oscar Schindlers.

Boken är mycket spännande och väldokumenterad med appendix och närmare 600 noter. Ett historiskt dokument som borde ha skrivits och kommit ut för länge sedan. Gärna före 1966 så att Albert Göring kunde ha fått den uppmärksamhet han förtjänade. stefan estby

Eurafrika. EU:s koloniala rötter Peo Hansen/Stefan Jonsson Övers. Stefan Lindgren Leopard

EU framstår i många avseenden som myternas eller falskspelens skapelse.

De fyra friheterna, för varor, kapital, arbete och tjänster har visat sig vara frihet för lönedumpning, otrygga jobb och diskriminering. Talet om EU som fredsprojekt är direkt lögnaktigt genom det stora antalet medlemsstater som också är medlemmar i Nato. Därmed är EU i mångt och mycket uppbundet till Natos aggressiva, och världsomspännande maktpolitik. Och talet om en motvikt mot USA framstår som världsfrämmande, då USA i stort styr Nato. Propagandan om EU som ett miljöprojekt har totalt krackelerat inför storbolagens mäktiga lobbying.

Och nu kommer en välskriven uppgörelse med EU:s koloniala rötter, skriven av två Linköpingsforskare i statsvetenskap respektive kulturteori och idéhistoria.

Mina vänner Emmanuel Bove Övers. Katarina Frostenson Lind & Co

Emmanuel Boves roman Mina vänner utkom i Frankrike 1924.

Till svenska översattes den först 1986. Nu har den tredje upplagan på svenska kommit av denna moderna klassiker i förlaget Lind & Co:s serie med nittonhundratals klassiker. Sällan har en romantitel haft en mera ironisk anspelning

Skriften är imponerande i sitt empiriska källmaterial; sextio sidor noter och bibliografi. Tyngdpunkten ligger på åren före Romfördraget 1957 och EEC:s bildande. Skriften visar med överväldigande tydlighet hur mäktiga grupper arbetade för att EEC skulle ta ett direkt ansvar för de gamla kolonialmakternas afrikanska besittningar. Aktörerna såg hur de koloniala banden skulle kunna behållas. Så till exempel bildades 1958 DG VIII, det vill säga Generaldirektoratet för de utomeuropeiska territorierna. Emellertid förändrades det politiska läget genom de tidigare koloniernas frigörelseprocesser. Trots Frankrikes blodiga Algerietkrig och andra krampaktiga försök att behålla direktstyren över tidigare kolonier, så skydde eller flydde inte flertalet nya afrikanska stater EEC. Därför kunde associeringsavtalet i Yaoundé 1963 undertecknas av EEC och 18 afrikanska, formellt oberoende stater.

Det har ju senare följts av konventionen respektive avtalet i Lomé och Cotonou.

Författarna problematiserar, med stöd av kulturteoretikern och vänsterakademikern Fredric Jameson, hur EEC-aktörerna på skickligt sätt förmår genomföra ”en smidig övergång från en historisk period eller ett tankeparadigm till nästa. Och kring 1957 var Kalla kriget i högsta grad en

realitet och det gällde att försöka undandra afrikanska stater från ett föreställt inflytande från sovjetiskt inflytande. Så processen från kontroll till fortsatt kontroll skedde med ny retorik och inom ramen för bland annat associeringsavtalet i Yaoundé 1963.

För flera år sedan besökte jag EUBryssel med en studieresa. En svensk general, stationerad vid EU:s militära institution, visade med en handrörelse över en karta att halva Afrika hörde till EU:s militära aktionsradie. Han kunde omöjligen ha läst Hansen & Jonsson, men någon hade uppenbarligen dunkat in gängse synsätt i huvudet på generalen.

Författarna förmår på ett imponerande sätt lyfta fram bakomliggande orsaker till EU:s handlande, såsom geopolitik, behov av resurser och former av neokolonialism, medan EU själv serverar fluffiga bevekelsegrunder som ”mänskliga rättigheter, demokrati, kvinnors rättigheter, rättsstatsprinciper, samt europeiska och universella normer och värderingar”.

Boken dyker bitvis djupt ned i dokument och uttalanden, och den kan knappast kallas lättläst, men just den starka, sakliga dokumentationen gör skriften till en guldgruva. Och den är verkligen väl värd att läsa. ulf karlström

än berättelsen om Victor Batons liv som krigsveteran. En historia om den största ensamheten och samtidigt om inbillningskraftens förmåga att göra om verkligheten.

Romanen utspelas i ett Paris några år efter första världskriget. Batons liv är innehållslöst, han är fattig och saknar vänner. Han är i stånd att göra vad som helst för att väcka andras intresse. När han överväldigas av självömkan söker han andras medlidande. Samtidigt som han inget hellre önskar än att förenas med andra, är han ändå helt oförmögen att få någon vän. Hans självkänsla är i ett sådant bottenläge att om någon tar kontakt med honom ger sig Victor Baton iväg. En människa som vill vara vän med honom, en sådan kan Victor Baton inte godta eller

respektera. Läget kunde inte vara mer låst. Det handlar om en gestalt med en självrespekt i bottenläget men med inbillningskraften hos en Don Quijote, lägg därtill en portion självömkan större än världen – hur ska en sådan som han finna en plats i världen?

Som läsare fylls man av en känsla av ömhet för denne ensamme man. Det vilar något sublimt över honom. Han har något av Chaplin över sig. Visst kan man skratta åt Victor Baton. Man gör det.

Men man måste ändå röras och beröras av honom. För hans ensamhet och längtan efter gemenskap är inte bara hans.

Det visste nog Emmanuel Bove när han skrev denna mästerliga roman.

Jan Bergsten fib 39

RECENSION

Norrlandsparadoxen Arne Müller.

Ord&visor förlag

I april påbörjades

rivningen av bostadsområdet Gullspiran i Kiruna. En del äldre byggnader kommer att flyttas, bland annat Kirunas mäktiga träkyrka. Av stadshuset är det bara tornet som kommer att flyttas till den nya stadskärnan. Så pass aktuell är Arne Müllers bok, där han skriver om en stad som snart inte finns.

I Kiruna finns en framtidstro, att bygga en helt ny stad, men samtidigt en stor oro, eftersom LKAB i dag vill minska antalet anställda.

Skogen, malmen och vattenkraften var tidigt det som exploaterades i Norrbotten. Men det gav också arbete

Smokey Nelsons sista dagar Catherine Mavrikakis Övers. Cecilia Franklin Sekwa förlag

Smokey Nelson har dömts till döden för ett bestialiskt mord som han begått på en familj – mamma, pappa och deras två barn – på ett motell utanför Atlanta i Georgia. Han var då en ung, nittonårig man. I snart tjugo år har han väntat på att domen ska verkställas och under dessa år av väntan har tjugoen avrättningar redan skett. Nu står han själv i tur.

Men det är inte bara Smokey Nelsons liv som förändrades denna ödesdigra dag när morden skedde. Flera människor fib 40

och försörjning. Det var ändlösa resurser om man ser det långsiktigt. Ändå har industrietableringarna lett till en minskad befolkning.

Enorma investeringar görs, hundratals miljarder kronor i olika branscher: gruvor, vindkraft och rymdteknik.

Norrbotten är i dag ett expansivt län i motsats till avfolkningen under 1970-talet och tidigare, men finns det någon hejd på girigheten?

Arne Müller skriver om miljardrullningen och framtidsgruvan Northland Resources uppgång och fall i Kaunisvaara, Pajala, som hoppades på en växande befolkning. ”I grund och botten tror jag att det blir en fortsättning. Malmen finns här och vi har en gruva och anrikningsverk på plats och vi vet att det finns intressenter. Men en järnväg är ett måste på sikt.

Ett besked om att det kommer att byggas en järnväg skulle göra att intressenter skulle känna sig säkrare” säger före

drabbades, personer som sedan dess burit på de konsekvenser morden ledde till.

Sydney Blanchard – en ung, svart man som oskyldig först satt häktad för mordet. Pearl Watanabe – den kvinna som arbetade på motellet och fann mordoffren i deras rum. Ray Ryan – fadern som förlorade sin förstfödda dotter och mest älskade barn, den mördade mamman. Alla bär de på trauman. Vreden, skulden, sorgen och hämndbegäret som sedan dess funnits slumrande inom dem, väcks åter till liv när de får kännedom om tidpunkten för Smokey Nelsons sista dag i livet. Kommer vedergällningen att skänka dem ro?

Catherine Mavrikakis låter dessa personer komma till tals. De berättar om sina liv, tankar och känslor. Men framför allt om sina reaktioner inför de olika roller de råkat få när de makabra morden skedde. Deras berättelser härrör från tre tidsperioder: tiden för mordet, avrättningsdagen och till sist en månad efter avrättningen. Dessutom återger författa-

detta gruvfackordföranden i IF Metall i Kiruna Harry Rantakyrö, numera kommunalråd i Pajala.

Frågan ställs: ”Hur kunde kalkylerna för gruvprojektet bli så fel utan att någon verkar ha reagerat?”

Utöver satsningarna i Pajala och Kiruna, skriver Arne Müller om andra spekulativa satsningar i Jokkmokk, Arjeplog, Storuman, Strömsund och Markbygden, utanför Piteå.

Norrlandsparadoxen fanns tidigt med i arbetet med boken med ett tydligt frågetecken. ”Det jag undrade över var om det fanns något motsägelsefullt i den ekonomiska utvecklingen i Norrland under senare år”, skriver Arne Müller.

Boken är en spännande kritisk granskning av den nutid, som många hoppades på. En fråga som måste ställas är vad det är för slags samhälle som ska skapas. Finns det bara ett svar? bror kajsajuntti

»

Kommer vedergällningen att skänka dem ro? ren Nelsons tankar och önskningar sista dagen i hans liv.

När jag först fick boken i min hand tog jag del av den som vore den en dokumentär berättelse. Skildringens innehåll skulle lätt kunna vara baserat på verklighet. Men efterhand som jag läser vidare får den mer och mer karaktären av roman inte minst för att alla personerna i boken visar sig gå samma öden till mötes.

Trots det allvarliga ämnet – öga för öga, tand för tand – att mord ska med mord bestraffas, griper boken inte riktigt tag i mig. Problematiken kring dödsstraff tas aldrig upp till diskussion. I stället är hämnden det som väger över. agneta willans

”En god cartoon skall ha både aktualitet och kvalitet. Aktualiteten är som ett ljusblänk i en våg. Kvaliteten består. Det mesta är bara blänk.”

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

EDWARD LINDAHL 1907–1986

Född i Malmö. Efter studier i München och Wien under senare delen av 1920 talet verkade han ett 20-tal år som freelance och medarbetade i SöndagsNisse-Strix.

1941 kom han som tidningstecknare till Nya Dagligt Allehanda och var 1944 med om att starta tidningen Expressen där han medverkade med politiska och kulturella tecknade kommentarer fram till sin pensionering.

Med sin eleganta, träffsäkra penna räknas Lindahl till eliten bland våra

idétecknare; han har också verkat som bokillustratör, skulptör och träsnidare.

Dessutom gjorde han scenografi, medverkade i olika film- och tv-sammanhang samt radioprogram. Åren 1959–1963 var han ordförande i Föreningen Svenska Tecknare, FST. fib 41

Film.

Still Alice?

HJÄRNAN ÄR EN FANTASTISK konstruk-

tion. Inte ens det skarpaste exemplar har dock lyckats konstruera en apparat, som kan åstadkomma mer en bråkdel av det som en hjärna hos den mest korkade av oss, klarar på ren rutin. Naturligt nog tog det naturen 100 miljoner miljoner år att skapa människohjärnan. Att förstöra en hjärna är däremot enkelt och kan gå blixtsnabbt.

Visst kan man skoja även om hjärnskador! I många fall är det enda man kan göra åt dem. I synnerhet om man åtnjuter privilegiet att ostraffat göra det, när man själv är drabbad och vet en del om hur de känns.

Att få sin hjärna förstörd är mycket lätt. Man kan slå huvudet i en vägg gång på gång. Man kan ägna sig åt proffsboxning, dyka på huvudet i grunt vatten eller köra motorcykel, helst utan hjälm.

Att konsumera droger, vanligen en större mängd alkohol, ger i längden permanenta hjärnskador, även om storkonsumenter efter hand inte ställer så stora krav på hjärnan så att de själva märker skadan.

Att i tid och otid prata i mobil är förvisso en sanitär olägenhet för omgivningen och ger antagligen mentala skador - men har ännu inte kunnat visat sig ge hjärnskada hos delinkventen.

Man kan få en stroke – det går blixtsnabbt.

Ett vanligt, långsammare sätt att få hjärnskador är att bli riktigt gammal.

Att bli mer eller mindre dement (det vill säga gaggig) drabbar minst 6 procent av oss över 60. Siffran stiger till 50 procent (kvinnor) och 30 procent (män) om man är över 95 år, vilket allt fler av oss, tack och lov, numera blir.

Att glömma ansikten, namn och födelsedagar, att säga helt fel ord, läsa samma sida i en bok gång på gång, glömma spisplattan på och finna sina strumpor i kylskåpet på morgonen är inte fib 42

så ovanligt. Kronisk stress eller ”utbrändhet” är därvid en långt vanligare orsak än verklig demens.

Enligt DSM-IV krävs för en demensdiagnos nedsatt minnesförmåga och minst ett av följande: språkstörning, eller motorisk fumlighet trots normala muskler, eller svårt att tolka förnimmelser, eller oförmåga att tänka abstrakt och systematiskt. Störningarna måste vara så allvarliga att de påverkar prestationsförmågan samt ska ha pågått under minst 6 månader.

Demens har därför möjligen under det senaste decenniet avlöst hjärntumören som det främsta spöket hos, framför allt hjärnarbetande, individer över 40–50, som märker att huvudet inte riktigt fungerar som man önskar. Om man tror sig vara dement kan man, om man törs, testa sig med ett enkelt Mini Mental Test (MMT). http://sv.wikipedia. org/wiki/Mini_Mental_Test . Ligger man över 24 av möjliga 30 poäng kan man sannolikt tills vidare andas ut.

FÖRR BETRAKTADE MAN demensutveckling som ett led i ett normalt åldrande när man är över 65, men numera anser man att det oftast handlar om skador på hjärnans kärl, det vill säga större eller mindre blödningar eller blodproppar (infarkter) som många av oss mer eller mindre omärkligt drabbas av genom åren. Eller, värre, om Alzheimers sjuka, där hjärnan degenererar – ”skrumpnar”.

Den tyske neuropsykiatern Alois Alzheimer beskrev vid förra sekelskiftet fall av grav, progressiv dödlig demens. Sjukdomen har så småningom fått namn efter ”upptäckaren”. Patienterna är i regel över 65, men sjukdomen förvärras snabbt.

Man får efter hand problem med språket, går lätt vilse, får svängande humör, tappar motivation, försummar hygien,

mat och ändrar personlighet. Man drar sig tillbaka från familjen och samhället.

Redan efter (tre till nio år) dör man.

Idag beräknas omkring 20–35 miljoner människor lida av Alzheimer, det vill säga 60–70 procent av alla demensfall – andelen kommer att öka med globalt stigande livslängd.

ETT ENDA SYMPATISKT drag kan man se hos denna sjukdom - den drabbar, liksom döden, utan hänsyn till maktställning och klass: Ronald Reagan och författarinnan Iris Murdoch, har båda följts i vetenskapliga studier på sin väg ner i sin Alzheimer. Den geniale bollspelaren Ferenc Puskás, expremiärministern Harold Wilson (kollegan Thatchers tilltagande demens var dock troligen en effekt av flera strokes och/eller av alkohol), skådespelarna Rita Hayworth och Charlton Heston är andra illustra fall. Sjukdomen har givit upphov till ett betydande antal litterära skildringar, av vilka minst ett halvdussin filmats. Bille Augusts En sång för Martin är en svensk, romantisk dramafilm från 2001 efter Ulla Isakssons bok om maken Erik Hjalmar Linder.

Richard Glatzers och Wash Westmorelands aktuella film Still Alice efter Lisa Genovas roman är den senaste i raden av Alzheimerskildringar. Filmen skiljer sig från de flesta, genom att den, så långt det gick, skildrar förloppet inifrån.

FILMENS ALICE VAR en professor i

femtioårsåldern, en mycket rationell, välorganiserad, väl bemedlad, välmotionerad och välinformerad person, som plötsligt märkte att hon börjat jogga vilse utanför sin arbetsplats. Alice tillhörde de 4–5 procent vilkas sjukdom börjar tidigt. En neuropsykiater kunde redan efter ett MMT-test meddela misstanken om demens och kliniska undersökningar

kunde snabbt fastställa att det rörde sig om tidig, snabbt förlöpande och ärftlig Alzheimer. Hennes tre vuxna barn och planerade barnbarn löpte stor risk att drabbas av samma tillstånd.

På sin arbetsplats fick Alice klart för sig att omgivningen sedan ett tag klart hade noterat att hon inte fungerat bra i sin undervisning – vilket hon själv varit omedveten om, eller hade förträngt.

Av hennes barn visade sig sonen vid genetiskt test sakna ”Alzheimergenen”, en dotter hade den och ville ändå ha barn, medan den tredje dotter valde att inte testa sig och i enlighet med sin milt rebelliska och konstnärliga läggning ville ta livet som det föll sig. Maken, den i övrigt lojale överläkaren i karriären, orkade inte, eller valde bort, att stanna hemma hos Alice för att med sin närvaro stödja henne under hennes sista år av nedgång före döden.

DET ÄR SVÅRT ATT SITTA ner och följa nå-

gon som lider av Alzheimers sjukdom och bevittna hens obönhörliga försämring, när hen gradvis förlorar sin personlighet och polityr. Alice försökte så gott det gick

att kompensera genom att programmera sin smartphone med fusklappar. Utsikten att tillbringa sin sista tid i psykiatrisk terminalvård skrämde henne. Hon gav sin Iphone instruktion om att hjälpa henne att smärtfritt ta livet av sig, då hon inte längre kunde tolka omgivningen och sig själv adekvat. Men var det ett självmord Alice planerade, eller var det ett mord på en annan person än den som planerade?

Då hennes mobil skulle meddela henne att det var dags att verkställa sin bortgång hade hon dock tappat bort den.

Det är en ganska autentisk och relativt osentimental skildring av en person från livets solsida, som försöker att komma till rätta med en skrämmande prognos och finna en mening i det liv hon ännu har kvar. Alices minnen bleknar bort, framtiden är skrämmande, i den mån hon kan tänka på den. Men medan hon ännu kunde tala begripligt hävdade hon att hon ”ännu var Alice” och sa i sitt sista, korta, offentliga tal, som tagit henne tre dagar att skriva: ” Men ännu är jag vid liv. .. Jag är arg för att jag inte kan minnas – men jag har under dagen ögonblick av ren lycka och

glädje. Tro inte att jag lider! Jag lider inte, jag kämpar. Jag kämpar för att vara med, för att behålla kontakten med den som jag varit. Så jag intalar mig: ”Lev i ögonblicket”. Det är faktiskt det enda jag kan göra.”

VAR OCH EN , som är över femtio, som

efterhand har måst inse att även hens liv har ett slut och att hen inte kan garanteras en död i skönhet bör kunna identifiera sig med en god del av vad Alice säger – även om hen ännu inte själv är dement.

Att våra liv obönhörligen slutar med döden är den stora tragedi som vi alla har mer eller mindre svårt att acceptera. När döden föregås av en period av extrem mental degeneration kan den vara desto mera skrämmande.

Dagens Hollywood kännetecknas av att man i regel lyckas få till ett lyckligt slut även då man gestaltar jordens undergång på film. Även filmen om Alice och hennes dödliga sjukdom tycktes ett tag nära att lyckas med detta. Fast, till filmens fördel skall sägas att man undvek oskicket. I annat fall skulle man inte ha trott på den överhuvud. ■ ■ hans isakssons fib 43

Skriftställning.

DÖDEN STIGER IN GENOM VÅRA FÖNSTER

V

TEXT jan myrdal

isst, dö skall vi alla. Att jag utgick från Jeremia häruppe i titeln har med Sofie, farmor, att göra. Det var något hon fann värt att citera när jag var hos henne i Säter för sjuttio år sedan. Den vetskapen har med släktets människoblivande, genombrottet till medvetenhet, att göra.

Nå, när vi tog det språnget kan diskuteras. I puberteten skrev jag en text om detta som utgick från tämjandet av elden ”Människan det illegala djuret”. Så spekulerar man ju då i hormonstormen.

Men nu till ålderdomen. Den vi alla får uppleva om vi inte dör undan i tid.

Henning Mankell har om det som här och nu blir till ett äldrehat skrivit en bra artikel. (Henning Mankell Vår skräck för åldrandet ETC 12-05-15.) Den texten är överdeterminerad. Att han själv just blivit sextiosju spelar blott en yttre roll. Liksom för mig att jag för åtta år sedan gick från den i medeltida mening sjätte (senex) till sjunde (decrepitus) levnadsåldern. Vårt intresse är också i detta överdeterminerat. Det räcker med att lyssna på radioprogram om pensionärers sexliv, se på tv och läsa i pressen om livet på äldreboenden. Synen på äldre och åldrande befinner sig åter i en skovartad förändring.

HJALMAR BRANTING skrev förstående i Socialdemokraten 28 november 1911 om att (den 69-årige) Paul Lafargues fib 44

»

Med finger å tangent formulerade jag min dåtida generationsupplevelse hur jag aldrig skulle bli en trettioårig svettpåse utan hålla mig fri. Och nu i åttioårsåldern vet jag att döden lurar därute i den sköna soliga våren på att stiga in genom fönstret ”frivilliga död nu tillsammans med sin vän genom livet (den 66-åriga Laura Lafargue Marx) har över sig något av antik storhet. Han väljer själv tidpunkten, då han ej längre kan vara en kraft framåt.” Den texten vore nu otryckbar på vår kant. Dels för att ingen skulle våga påstå att blåsyra ger ”en smärtfri död” och att Lauras fria vilja att följa sin man i döden i bästa fall är som Cynthia Koestlers frivillighet när hon (mycket tveksamt) valde att följa denne i döden.

Nog respekterar vi rätten att med förnuftsskäl välja att lämna livet men att bli sjuttio är i sig inget giltigt skäl.

Synen på ålderdom och död är historiskt, kalla det kulturellt, bestämd.

I många, kanske de flesta länder jag bott i vore Topelius berättelse för barn 1866 om farfar som tvingas äta ur gristråget för att hans händer darrade helt

obegriplig.

Visst skapade där fattigdom, klassförtryck och hungerkatastrofer vidriga förhållanden för underklassens fattiga och äldre vilka såväl kunde dödas som välja att självsvälta ihjäl sig för barns och barnbarns skull. Men det starka ideologiska åldringshatet hittar jag inte där, det var rätt specifikt för oss i vår kulturtradition.

ATT EN ÄTTESTUPA – där åldringar som

i Gautreks saga valt att ta språnget ut i döden till Oden – skulle ha existerat är lika lite belagt som att det finns kvar exempel på ätteklubbor där var och en hållit i skaftet när klubban föll mot åldringsskallen.

Men visst skulle de gå att finna kranier med inslagen dold spik i bakskallen, inte bara i saga och sägen men också i

gamla kyrkogårdar. Det har materiella skäl. De unga måste ju ta över när de gamla inte längre orkar och undantagsstugorna kostade en hel del. Även när de gällde stormän var synen på den gamle dubbel. Det funderade jag på i den sena barndomen när jag läste om Egil Skallagrimson.

Märk också hur i språket ordet omager, oformagi (alltså den som inte kan sörja för sig själv); barn under femton år liksom gamla, fattiga och vanföra, alltså de vilka familjen, släkten, ätten, ”samhället” har plikt att dra försorg om bytt innebörd. Oformagi har blivit ”övermaga”. En dryg och besvärlig typ alltså.

Den språkskiftningen säger en hel del.

I EN FASCINERANDE skrift av den tidi-

gare förste lektorn vid Trondheim lärarhögskola Knut Østrem. Av træls ætt (som jag bara kan finna genom Google på Lulu som ”print on demand”) skriver han en redovisning om hur kampen i vårt kulturområde stod om detta för snart tusenfemtio år sedan: ”År 975 var et stort oår på Island och de fleste hadde vansker med å klare och livberge sin egen familie, och omsorg foer omager kjennes nesten som en særlig tung plikt. Derfor tog goden Ljótr på Tverrá opp et forslag på tingsamlingen om å drepe alle omager. Men en annen gode, Åskjell, var imot. Han mente det måtte være mulig å skrape sammen nok midler til å kunne få alle frem. Åskjell fick flertall på tinget.

Ti år senere er det nytt uår og denne gangen er en gode fra skagafjorden som samler alle omager for å drepe dem, men disse blir berget av en nyomvendt kristen som tar på seg forsörgeransvaret på vilkår att alle omager lar seg döpe, Omtrent på samme tid er det tingsamling i en annen hrepr (den äldsta isländska bygdeorganisationen J.M.), der det ble fattet vedtak om at alle omager skal nektes kost og hus och bli overlatt til seg selv. Vedtaket ville i praksis före til det samme som de andre avlivingsforslagene. En av de som var med på forslaget får kraftig kjeft av si mor når han kommer hjem. Han blir så sterkt lastet av henne for dette umenskelige vedtaket at han ikke har noe annet valg

enn å kalle sammen tinget på nytt for å få gjort om på vedtaket. Denne gangen skal ikke gjelde for foreldre och annet skyldsfolk.” (Sid 32,33.)

SOM KNUT ØSTREM påpekar fortsätter

denna motsättning att eka även i vår nutida lagstiftning. Men alltefter vår grupp, åldringarna, blir en allt större grupp även i andra samhällen än våra i det som tidigare kallades första och andra världen förändras också de samhälleliga ideologierna. På tveggehanda sätt. Å ena sidan tar vi, eller med vänligare ordval ges vi, rättigheter alltifrån rätten för åldringar i institution att själva bestämma om de vill ta ett glas brännvin (det har börjat bli vanligare i Sverige sedan en generation) och nu under senare tid agera sexuellt till även politiskt handlande. Å andra sidan kan i den djupnande krisen ungdomar inte som vi på fyrtio och femtitalen (vår unga frihetstid i länder som Sverige) självklart ta arbete när det passade och sticka om det inte passade (man varnade för att vi på vår tid var ”hoppjerkor”).

Detta skapar motsättningar av ”generationskaraktär”. Både ekono-

miska och ideologiska. De förra djupa (de växande klyftorna med arbetslöshet, bostadsbrist, skolelände inte bara klassmässiga utan även åldersskiktade) de senare, de som utspelar sig i överbyggnaden dock också de verkliga.

Partiernas försök att i riksdag och regering lyfta fram ”ungdom”. Det är till exempel självklart att jag som sett politiken vända och vrida, men hela tiden med lika tydlig klasskaraktär, i de åttio år som gått sedan jag organiserade mig som ”Ung Örn” finner det mesta i den aktuella politiska debatten också på ”vår sida” mest vara utslag av hur den härskande överklassen styr en den dem tjänande underklassokunnighet.

Något som då bland de vilka är, varit eller kunnat vara våra knappast väcker entusiasm när jag hänvisar till det.

Fast också det är traditionellt. Jag skrev ju även då för några generationer sedan. Med finger å tangent formulerade jag min dåtida generationsupplevelse hur jag aldrig skulle bli en trettioårig svettpåse utan hålla mig fri.

Och nu i åttioårsåldern vet jag att döden lurar därute i den sköna soliga våren på att stiga in genom fönstret. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

Missuppfattning gagnade svensk tryckfrihet

N

TEXT ingemar folke

ästa år fyller vår första tryckfrihetsförordning (TF) 250 år.

Det ska vi fira. Som en påminnelse om jubileet kommer här en krönika om hur även osakliga argument och missuppfattningar kan gagna en god sak.

1700-talet var en glansperiod i Kinas historia. Under Qing-kejsaren Qianlongs långa regeringstid (1722– 1799) upplevde landet en materiell blomstring, som det inte återkommit till förrän i våra dagar. Då som nu svarade Kina för ungefär en fjärdedel av världens hela produktion. Vilket ska jämföras med siffran i början av 1950-talet: mindre än 5 procent.

I EUROPA BLEV Kina föremål för rättmä-

tig beundran och intresse. Ostasiatiska handelskompanier importerade eftertraktade lyxprodukter till Västerlandet.

Furstar byggde gärna lustslott i kinesisk stil, så även på Drottningholm. Franska jesuiter rapporterade hem om kinesiska samhällsförhållanden medmera. Breven sammanställdes och gavs ut 1735 av Jean Baptiste du Halde i ett fyrabandsverk om nästan 3 000 sidor, Description géographique, historique, chronologique, politique, et physique de l’empire de la Chine et de la Tartarie chinoise.

Ett utdrag ur verket publicerades i Danmark av Friderich Lütken under titeln Nogle Chinesiske StatsRegler og Oeconomiske Maximer eller fib 46

Skikke. Ett kapitel i Lütkens utdrag har rubriken ”Om Frihed at skrive”.

Detta kapitel översattes till svenska av Anders Chydenius, ledamot av prästståndet i den svenska riksdagen, och gavs ut i april 1766 under titeln Berättelse om Chinesiska Skrif-friheten: Öfversatt af danskan. I en dedikation ställd till kronprins Gustaf (sedermera Gustaf III) argumenterar Chydenius för att Sverige borde lära av Kina, världens mäktigaste land med avseende på produktion och befolkningsantal. Enligt Chydenius beror inte Kinas välstånd på vare sig klimat eller bördighet utan på den frihet att skriva som råder i Kina.

Denna frihet är enligt Chydenius ”en ögnasten” i ett fritt rike.

SOM PROFESSOR Lena Rydholm visar

i en uppsats (China and the world’s first freedom of information act, Javnost- the public vol. 20 2013 No. 4 s 45–64), har Chydenius beskrivning av förhållandena i Kina inte mycket att göra med verkligheten. Först dansken Lütken och sedan Chydenius har utelämnat det mesta i du Haldes Description som skulle tala emot deras argumentation för tryckfrihet. I deras skrifter påstås att kinesiska ämbetsmän skulle ha möjlighet att kritisera även kejsaren. I verkligheten var det dödsstraff på att införa något i Peking Gazette som inte uttryckligen hade

blivit godkänt av kejsaren, eftersom det visade att författaren brustit i aktning för monarken.

MEN DET VAR svårt för tryckfrihetens motståndare att avslöja Chydenius missuppfattning, för att inte säga bluff.

Det var på den tiden en oerhört lång resa till Kina, och att få tag i du Haldes Description var kanske inte heller det lättaste. Dessutom var Berättelse om Chinesiska Skrif-friheten bara ett inslag av många i agitationen för tryckfrihet.

Så när ståndsriksdagen den 2 december 1766 beslöt att anta tryckfrihetsförordningen, kunde man bara konstatera att agitationen hade gått hem.

DEN SOM VILL UTMÅLA dagens Kina som en förebild i något hänseende, ekonomiskt eller vetenskapligt-tekniskt kanske, har goda förutsättningar. Men om det handlar om samhällsförhållandena eller statsskicket, blir det svårare.

Trots den kinesiska överhetens nyckfulla hållning till medborgarnas utövning av yttrandefrihet, kan kineserna ändå läcka ut tillräckligt mycket information, inte minst genom Kinas motsvarighet till twitter, weibo, för att eventuell skönmålning ska kunna vederläggas. ■ ■

Ingemar Folke. Jurist i Stockholm och medlem i FiB-juristerna. Hemsida: tffr.org

ningen?

Vad händer i före w.fib.se w w Se vår hemsida

Här kan du köpa lösnummer av Folket i Bild/Kulturfront: WEBBEN: kulturtidskrifter.nu (porto 24 kr) pressbyran.se (porto 10 kr) tidskriftsbutiken.se (porto 26 kr)

DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora torg 13 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 Konstcentrum, Kungsbäcksvägen 32

GÖTEBORG: Akademibokhandeln Nordstan, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån, Nordstadstorget 2 Press Stop, Drottninggatan 58 Press Stop Centralhuset, Nils Ericsonsplatsen 7 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B Spättans Antikvariat, Andra Långgatan 49

HELSINGBORG: Pressbyrån, Knutpunkten 84 JÖNKÖPING: Bokcaféet, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariat Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 Karlstads Bokcafé, Norra Klaragatan 9

LANDSKRONA: Landskrona Konsthall, Slottsgatan LINKÖPING: Press Stop, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Bangatan 1 MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken Malmö, Södra Förstadsgatan 18

NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Pressbyrån, Stora hallen, Centralen Press Stop, Fleminggatan 50 Pressbyrån, Gullmarsplan T-banan Press Stop, Götgatan 31 Press Stop, Regeringsgatan 27

STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98

MEDARBETARE DETTA NUMMER OMSLAGSFOTO:

Claude Léostic.

MEDARBETARE:

Hans Lindström, Ingemar Folke, Jan Myrdal, Hans Isaksson, Robert Nyberg, Agneta Willans, Bror Kajsajuntti, Jan Bergsten, Ulf Karlström, Stefan Estby, Sisela Björnsson, Stefan Estby, Tom Carlson, Christer Lundgren, Anders Romelsjö, Lena Olofsson, HansMagnus Meincke, Kristina Eriksson, Robert Almqvist, Helen Doktare, Britta Ring, Kristin Lidgren, Anders Björnsson, Ola Friholt, Erni Friholt, Magnus Zackariasson, Gunnar Olofsson, Sören Sommelius, Kjell Martinsson, Mare Toomingas, Torbjörn Wikland, Claude Léostic, Joacim Blomqvist.

Pressbyrån, Skolgatan 63 B

UPPSALA: Bokhandel Röda Rummet, Dragarbrunns­gatan 56

Pressbyrån, Sankt Persgatan 10, S:t Pers Gallerian

VARBERG: Pressbyrån, Västra Vallgatan 19 VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan 7 ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

Nummer 8 kommer 20 augusti. Prenumerera!

Medlem.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Joacim Blomqvist.

WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist.

LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.

KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Britta Ring, Eva Wernlid, Caro-

lina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm och Christer Lundgren.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se.

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se