FiB 8-2011

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 8 2011 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD KRIGETS BARN FiBs Martin Schibbye rapporterar från Filippinerna

KRIGSZON NORRBOTTEN

FILMERNA TV INTE VÅGAT VISA fibåtta2011

folketibild/kulturfrontåtta2011

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsfotografi: Jonas Gratzer.

Tf ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktör: Gösta Elmquist.

Layout: Björn Folke Johansson.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Inger Nilsson, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Medarbetare i detta nummer: Jan Bergsten, Sisela Björnsson, Joakim Bröms, Tom Carlson, Staffan Dahllöf, Thomas Eklundh, Gösta Elmquist, Stefan Estby, Mats Falk, Ingemar Folke, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Jonas Gratzer, Ann-Sofie Gyllenhaal, Hans Isaksson, Björn Folke Johansson, Ulf Karlström, Åke Kilander, Lennart Kjörling, Hans Lindström, Christer Lundgren, Kenneth Lundgren, Nils Lundgren, Jan Myrdal, Anders Romelsjö, Martin Schibbye, Svante Svensson, Eva Wernlid, Agneta Willans, Jan Öberg, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

foto: Jonas Gratzer

På egna ben sedan 1972

martin schibbye

Kriget utan slut 16

FiBs medarbetare Martin Schibbye är gripen och fängslad i Etiopien. Här rapporterar han och fotografen Jonas Gratzer om en annan oroshärd – gerillakriget i Filippinerna.

Smugglar Bofors förbjudna vapen? 14 Starka misstankar finns om att högeffektiva vapensystem, DU-vapen tillverkade av uttjänt kärnbränsle, exporteras från Bofors. Nattliga transporter i tungt lastade flygplan lyfter från Örebros flygplats.

nils lundgren

Stoppa kriget – i Norrbotten! 28

Sverige är mitt i en krigszon. I Norrbotten testar världens största krigsmakter vapen för krig i Afghanistan och Nordafrika. Några futtiga mil norrut rustar väst och Ryssland för striden om Arktis.

eva wernlid sverigebilden 4

mats falk satirarkivet 34

lisa forsberg jorden runt 5

nils lundgren palestina film 35

solveig giambanco schibbye 8

recensioner 38

joakim bröms fredsforskaren 11

hans isaksson film 42

peo österholm utrikes 23

jan myrdal skriftställning 44

peo österholm ship to gaza 26

ingemar folke rätt & rådligt 46

anders romelsjö granskar imf 32

hans lindström serie 48

fibåtta

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W. FIB .SE SE VÅ R HE M SI DA W W

Vissa mördare döms inte

A

tt den norske massmördaren Anders Behring Breiviks fördöms är naturligtvis helt i sin ordning. Breivik är en högerextrem antimuslimsk massmördare.

Hans tankegods är ett destillat av USAs och dess allierades politiska tänkande och handlande under de senaste årtiondena.

Breivik kommer inte att öppet få någon social prestige. Brottslingar i norska fängelser hotar att mörda honom när han blir inspärrad för att avtjäna sitt långa fängelsestraff. I massmedierna trumpetas nu ut meningslösa besvärjelser som ”det får inte hända igen” och ”våldet får inte segra”.

Men att Breivik är och kommer att förbli ärelös (utom i några små marginaliserade högerextrema kretsar) beror inte bara på att han är en massmördare, utan också på att morden skedde från helt maktlös politisk position. Alla massmördare fördöms inte av våra etablissemang.

• Den 4 september 2009 ägde det rum en massaker i Kunduz i Afghanistan som resulterade i 142 döda. Blodbadet genomfördes sedan en tysk överste, Georg Klein, hade begärt att Natoflyg skulle bomba byn.

• Tisdagen den 1 mars 2011 dödades nio afghanska barn i en USA-ledd attack av två attackhelikoptrar . Barnen samlade ved i Nangalamdalen i Afghanistan.

»

• Natten mellan den 13 och 14 juli 2011 dödades sex civila – män, kvinnor och barn – vid en nattlig räd i sydöstra provinsen Khost i Afghanistan. Nästa dag demonstrerade över 1 000 afghaner på stadens gator mot Natos våldsaktioner.

Bara en vecka tidigare hade Natoflyg dödat minst 13 civila, främst kvinnor och barn, i Mandadistriktet i samma provins.

De ansvariga har högt anseende bland stormakterna i väst.

Dessa exempel är inga undantag, utan en konsekvens av USA:s och Natos krig i Afghanistan. Detta bekräftas inte minst av vad förre Natobefälhavaren i Afghanistan, general Stanley A McChrystal, sa i en videokonferens: ”Vi har skjutit ett förbluffande antal människor, men mig veterligen har ingen av dessa någonsin visat sig vara något hot”.

Ett exempel på representanter för stormakten USA:s omänskliga tänkande är Madeleine Albright som var USA:s utrikesminister under Clinton. I samband med Gulfkriget 1990 införde FN:s säkerhetsråd sanktioner mot Irak. Över en halv miljon barn beräknades fram till 1996 ha dött på grund av dessa sanktioner (detta enligt Unicef, FN:s barnfond).

Ytterst ansvariga för USA:s massmördande i Väst- och Centralasien är presidenterna George HW Bush, Bill Clinton, George W Bush och Barack Obama. De har högt politiskt och socialt anseende åtminstone bland stormakternas och deras klientstaters ledare. Till exempel tilldelade den norska Nobelkommittén 2009 Barack Obama Nobels fredspris. Både Sverige och Norge skickar trupper som deltar i USA:s massmördande krig i Afghanistan.

När Albright av en journalist fick frågan om sanktionerna var värda detta pris avgav hon svaret: ”Jag tycker att det här

är ett mycket svårt val, men priset – vi tror att det är värt det”.

I motsats till massmördaren Anders Behring Breivik beslutar dessa staters ledare om massmord utifrån en stormaktsposition och slipper därför efterräkningar (hyllas alltså till och med i Norge med Nobels fredspris). De ser massmorden på oskyldiga civila – liksom Anders Breivik – som nödvändiga. Men de liv de släcker är inte mindre värda än dem Breivik tog.

kenneth lundgren tf chefredaktör

Numrets medarbetare:

foto: Eva Wernlid

Namn: Martin Schibbye Ålder: 30 år Bor: I Stockholm Yrke: Journalist. Har tidigare tagit examen i statsvetenskap och ekonomisk historia.

Vad vill du uppnå med journalistiken?

–Jag vill kunna skilja det episka reportaget från agitation. Målet: Att finnas på plats och få skildra avgörande händelser för demokrati och rättvisa.

Vad gör du på fritiden?

–Vilken fritid? Finns det inget att göra kan man alltid fälla, kvista, kapa och klyva granar.

fibsverigebilden

bild: eva wernlid

fibjordenrunt

brittiska regeringen granskas Nu ska den brittiska regeringens och säkerhetstjänstens agerande under upprinnelsen till Storbritanniens invasion av Irak och dess fortsatta militära närvaro i landet granskas.

Utredningen, som vanligen hänvisas till som Chilcot-utredningen efter Sir John Chilcot, som leder den, granskar tidsperioden från 2001 till 2009.

Redan nu har en del uppgifter presenterats i medierna. En av dessa är att en högt uppsatt person inom den brittiska säkerhetstjänsten MI6 hävdat att man inom organisationen ansåg att Tony Blairs mediekommunikationsrådgivare Alistair Campbell var en entusiastisk individ, men också ”något av ett okontrollerbart missilvapen”.

University of Oxford blev nyligen det första universitet i Storbritannien att genomföra ett officiellt misstroendevotum med avseende på den nuvarande brittiska regeringens reformer av utbildningsväsendet och landets nuvarande utbildningsminister, David Willets.

Företrädare för Oxforduniversitetets samlade lektorer röstade igenom motionen om att avlägga ett misstroendevotum med 283 röster gentemot fem. De reformer man vänder sig emot inkluderar höjningar av de avgifter studenter betalar för sin universitetsutbildning och att man tagit bort den statliga subventioneringen av kostnader för undervisning.

Dessutom kritiseras man införandet av en särskilt kvot för studenter vilka kan

fib 5

Campbell var en av nyckelpersonerna i sammanställandet av den informationsdossier som låg till grund för den dåvarande brittiska regeringens beslut att invadera Irak. Dossiern innehöll bland annat det felaktiga påståendet att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen vilka kunde göras redo att avfyras inom 45 minuter.

MI6-vittnet har även hävdat att MI6 självt ”kom att få lida för [Campbells] benägenhet att låta blodet rusa honom åt huvudet”. Enligt vittnet utsattes säkerhetstjänsten för omfattande påtryckningar från den brittiska regeringens sida under upprinnelsen till invasionen.

Vittnet menar att detta har gjort underrättelsetjänsten ”alltför mån om att vara regeringen till lags”.

sakna de meriter som krävs för att bli antagen till ett visst universitet, men som är villiga att betala fullt pris för en plats (snarare än att konkurrera om de delvis statssubventionerade platserna, vilket hittills varit den enda möjligheten att bli antagen till ett brittiskt universitet).

En annan källa till protester är beslutet att tillåta att ett helt privat universitet etableras, vilket kommer att ta ut mer än fyrfaldigt de nuvarande undervisningsavgifterna. Universitetet kommer inte att vara en del av det centraliserade antagningsförfarandet igenom vilket alla universitetsplatser hittills fördelats.

Historikern Robert Gildea, initiativtagare till motionen, beskrev den nuvarande konservativa brittiska regeringens refor-

I det vittnesmål den före detta MI5chefen Baroness Manningham-Buller avlade inför Chilcot-utredningen tidigare i år hävdade denna att regeringen under Tony Blair använt sig av ”fragmentarisk” information från underrättelsetjänsten, för att plädera för en invasion av Irak.

Dessa uppgifter har bekräftats av generalmajor Michael Laurie, som var ansvarig för att förse försvarsdepartementet med underrättelsematerial under upprinnelsen till invasionen. Denne skrev i sitt vittnesmål till Chilcot-utredningen: ”Alistair Campbell sa inför utredningen att man inte sammanställde information i syfte att plädera för krig. Jag hyser inga tvivel om att detta i själva verket var precis det som var syftet, och att detta var formuleringen som användes”.

mer av landets utbildningsväsende som ”vårdslösa, osammanhängande och inkompetenta”.

Etablerandet av ett ”gräddfilssystem” för de rika har föranlett omfattande protester runtom i Storbritannien. Det här är dock första gången som ett engelskt universitet genomfört ett misstroendevotum.

Oxforduniversitetets initiativ har redan följts av flera formella misstroendevotum, bland annat på Cambridge- och Warwickuniversiteten. Initiativet kommer efter att Royal College of Nursing för en tid sedan röstade igenom ett misstroendevotum med avseende på Andrew Lansley, som är den minister som ansvarar för hälso- och sjukvårdsfrågor, och de reformer av det statliga sjukvårdssystemet som han planerar att genomföra.

texter: lisa forsberg

fibinsändare

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

Jaga Brasilien med blåslampa!

»

En ny lag kommer att göra det lagligt att hugga ner mer träd i Amazonas regnskog samtidigt som gamla miljöbrott blir straffria. w Reaktionen bland jordägarna verkar vara: Vi fick rätt. Nu kan vi gå fram som vi vill. Våldsdåden mot Amazonas försvarare bland jordlösa (MST) och småbrukare har följdriktigt ökat kraftigt. Madreiros (trävaruhandlarna) ser att de har makten med sig.

Fyra personer har dödats på kort tid i olika delar av Amazonas och hoten blir fler.

Hoppet står nu till att president Dilma lämnar in ett veto. För detta krävs en kraftig internationell opinion. Men det har varit dödstyst i svenska media kring detta nya hot mot Amazonas. Varför?

På det svenska miljödepartementet var man helt okunniga närjag besökte departementet. Vår miljöminister Andreas Carlgren, mästaren i greenwash, har talat mycket om miljösamarbetet med Brasilien och nya överenskommelser. Men under mitt besök förstod jag att det fanns noll samarbete.

Här är en sammanställning över vad som har hänt bara under en dryg månad under våren och försommaren i år: 26 maj Amazonas slaktas I kongressen i Brasilien har jordägarintressena just röstat igenom en lag som öppnar för mycket mer avverkning av skogen i Brasilien. Det skyddade området kring Amazonas minskas kraftigt, liksom skyddszonerna kring floder och sjöar.

Dessutom får alla banditer som huggit

Andreas Carlgren, mästare i greenwash, talar om samarbete.

Men det är osanning. ner skog amnesti för sina brott, vilket öppnar för fler brott i framtiden. Dessa skurkar straffas aldrig och det är de som sitter i kongressen och driver igenom detta.

Anföraren heter Aldo Rabelo från kommunistpartiet, lägg hans namn på minnet.

29 maj Fler mord Ännu en ledare för de jordlösa mördades 29 maj. Adelino Ramos hade protesterat mot trävaruspekulanter i Rhondonia i Amazonas. Han var själv överlevande från en massaker i Corumbiara där tio medlemmar i MST mördades.

Samma vecka dödades ytterligare två medlemmar i MST i en annan del av Amazonas, i delstaten Para. José Claudio Ribeiro da Silva och hans hustru Maria do Espírito Santo da Silva hade också berättat om miljöbrott från andra trävaruspekulanter.

Det är knappast ett sammanträffande att detta inträffade samma vecka som den brasilianska kongressen, utan att på något sätt uppmärksammas i svenska medier,

antagog den nya lag som väsentligt ökar möjligheterna att avverka mer skog i Amazonas.

16 juni Protest till döds Ännu en småbrukare mördades denna dag i Amazonasregionen, den 31-årige trebarnspappan Obede Loyola Souza. Han hade protesterat mot madereiros som olagligt högg ner träd i regionen. Detta är det troliga skälet till att han sköts ner.

I en annan del av Amazonas hotas indianledaren Chief Almir av Suruifolket till livet och har tvingats fly till Brasilia. I det fallet är det delar av hans eget folk som har levt i maskopi med madereiros och olagligt huggit ner regnskog. Chief Almir har verkat för att skydda skogen, det är därför han skall mördas.

Brasilien har aviserat att den illegala avverkningen kommer att minskas. Man gör det genom att helt enkelt förklara den illegala avverkningen för legal. Ett raffinerat knep värdigt dessa skojare som äger enorma arealer och har stort stöd i kongressen Detta är ett av den nya presidenten Dilmas största nederlag. Hon hade tillsammans med PT röstat mot förslaget om utökad avverkning. Nu måste Brasilien jagas med blåslampa i alla internationella sammanhang och maktelitens hycklande tal om klimatintresse avslöjas.

lennart kjörling, frilansjournalist i brasilien

fibdebatt

fib 7

ATT SE DET UPPENBARA w Just nu tränger den syriska armén in med pansar i städer över hela Syrien och det är massvis med döda och sårade.

Många ungdomar.

Journalister tillåts inte att komma in och rapportera därifrån. Men i vår tid läcker information ändå ut i sådan omfattning att bilden av det som händer gör det möjligt att klart se att det handlar om systematiskt mördande — framför allt från regimens sida.

Detta utesluter naturligtvis inte att andra våldsaktioner kan ha ägt rum, men den som inte är blind inser vad det är som händer. Intresserade kan exempelvis läsa journalisten Robert Fisks kommentarer i tidningen the Independents nätupplaga.

Folket i Bild nummer 6/7 2011.

I Folket i Bilds sommarnummer fanns två artiklar av Eva Myrdal och Hashim al-Maki som faktiskt hyllade Bashar al-Assad (en diktator som fått sitt uppdrag genom arv!) och som tycktes hävda att det uppror hela övriga världen inser pågår, inte existerar.

Skribenterna noterade att journalister var utestängda från Syrien, men uppmanade folk att ”resa in som turister” för att själva se att allt var lugnt.

Den senare uppmaningen är anmärkningsvärd. Om någon skulle ta den på allvar bör han eller hon veta att journalister har ett visst skydd, turister däremot inget skydd alls.

Eva Myrdals och Hashim al-Makis bild av skeendet har uppenbarligen färgats av någonting som gjort att de inte sett eller velat se det som verkligen pågår.

Säkert är det precis så som de säger, att på

de platser där de varit såg de ingenting.

Jag känner Eva Myrdal som en person med stor integritet. Men likafullt pågår ändå ett massdödande. Stridsvagnar i städer, granater in i befolkade kvarter, beskjutning av demonstranter. Envar kan se det i medierna och den som följer internationell nyhetsrapportering finner att Eva och Hashim har en starkt idealiserad bild av det ”antikoloniala” Syrien.

Den här typen av färgade bilder var på sin tid väldigt vanlig bland gamla Moskvakommunister, men sådant är inte godtagbart i dag. Världen är nu mycket mer transparent och vem som helst kan se att dessa högvis med döda som slaktats av regimen faktiskt existerar. Gränsen mot Turkiet fylls också av flyktingar. Men Eva

och Hashim har uppenbarligen inte åkt till gränsen. De verkar skriva utifrån något slags förutfattad ”teori” eller uppsättning av åsikter.

FiB/K har som första paroll FÖRSVAR FÖR YTTRANDE- OCH TRYCKFRIHETEN. Ett land som inte tillåter journalister att resa in och som mördar sina medborgare kan inte beskrivas på det sätt som görs i Eva Myrdals och Hashim al-Makis artiklar. Det blir bara underligt.

Om tidningen skall ha någon trovärdighet måste detta balanseras. Våra paroller är ju allvarligt menade.

svante svensson Ett svar från Eva Myrdal och Hashim al-Maki kommer i nästa utgåva, nummer 9, av FiB.

fib

Martin Schibbye, tidigare engagerad redaktör för Folket i Bild, med stor erfarenhet av reportage från oroshärdar i världen.

FOTO: Eva Wernlid

Johan Persson, fotograf, känd för FiBs läsare för flera uppmärksammade bildserier från krisområden.

FOTO: Privat

fib 9

»

FiBs medarbetare skulle rapportera om konflikten i Etiopien.

De förstod faran Sedan månadsskiftet juni-juli sitter Folket i Bilds medarbetare Martin Schibbye, journalist, och Johan Persson, fotograf, fängslade i Etiopien.

När detta skrivs väntar de fortfarande på en rättegångsförhandling som antingen friar dem eller leder till åtal för misstänkt terrorbrott.

B

åda förnekar på det bestämdaste alla misstankar om brott.

Martin Schibbye arbetade under två år, 2007-2009, som redaktör på Folket i Bild. Han har senare medarbetat med flera utlandsreportage.

Johan Persson har medverkat i tidningen med flera reportage, bland annat från Kongo och USA.

Både Martin och Johan har stor erfarenhet av att rapportera från konfliktfyllda områden. De tog sig in i Ogadensprovinsen i Etiopien den 27 juni. Det är ett område som är stängt för journalister.

Därifrån skulle de rapportera om den pågående konflikten som omvärlden inte vet mycket om. Enligt pressrapporter skall Martin och Johan ha färdats med Ogadens nationella befrielsefront (ONFL) som hamnade i en eldstrid där 15 ONFL-soldater dödades. Martin och Johans skadades och greps.

En rättegångsförhandling ägde rum vid denna tidnings pressläggning, den

17 augusti. Då skulle en förundersökning läggas fram. Åtal kan sedan väckas.

Alternativt avskrivs ärendet.

När utlandsrapporteringen sätts på undantag, då allt färre reportrar kontrakteras av media, behövs fristående undersökande journalister än mer. De har en utsatt tillvaro både ekonomiskt och rättssäkert. Inga media i ryggen som kan backa upp dem.

Anna Roxvall, kollega och vän till Martin och Johan, har fortlöpande kontakt med ambassaden i Addis Abeba. Johans och Martins skottskador läker, de har fått böcker, de kan med polisens hjälp köpa frukt och är trots allt ganska hoppfulla.

– Breven hemifrån är det viktigaste som händer på hela veckan. Jag har inte kunnat tala direkt med någon av dem men intrycket av rapporterna är att de har humöret uppe. Nu sitter de tillsammans och det hjälper, säger Anna Roxvall.

Hon säger sig vara mycket nöjd med det arbete ambassaden i Addis Abeba uträttar. Men visst gnager oron. Ännu är inget

avgjort. Den frilanslokal hon delar med dem ekar tom.

– De var så väl förberedda som man kan vara. De hade tänkt igenom olika scenarier, var medvetna om riskerna.

För frilansare är det så här det ser ut. Man ger sig själv uppdraget och tar konsekvenserna av detta.

Om det blir rättegång kommer det att kosta mycket pengar. Därför har Reportrar utan gränser och Journalistförbundet startat en insamling. Även om Johan och Martin skulle släppas utan rättegång blir det ändå en hård smäll ekonomiskt.

– Johan och Martin är inte några bloggare utan seriösa och duktiga journalister. De visste varför de åkte till Ogaden. De visste vilken deras uppgift var och den vetskapen hjälper dem i fängelset.

Urban Löfqvist på Reportrar utan gränser meddelar att insamlingen hittills inbringat nästan 100 000 kronor. Många privatpersoner, fackklubbar och fotograforganisationer, men bara en redaktion, har bidragit.

Pengarna ska användas till advokatkostnader och ett eventuellt överskott går till andra behövande frilansare som hamnar i liknande situationer.

solveig giambanco journalist Fotnot: Den som vill skänka pengar kan göra det på bankgiro 5567-3818. Märk inbetalningen Johan och Martin.

fibnoterat

Arbetarrörelsens kulturskatt hotas Arbetarrörelsens Arkiv och Biblioteks existens är hotad.

Fastigheten som ligger i centrala Stockholm ägs av LO men har nu sålts och arkivet och biblioteket är uppsagda. Någon ny plats att lokalisera verksamheten till finns inte.

Risken är uppenbar att det unika arkivet och biblioteket som självständig verksamhet upphör. Eller att arkivet i en eller annan form fortsätter, men att biblioteket uppgår i Kungliga Biblioteket, KB eller till något högskolebibliotek.

Eftersom inget annat bibliotek i Sverige har till uppgift att följa och täcka den svenska och internationella litteraturen och tidskrifterna om arbetarrörelsen, så riskerar ett av våra omistliga kulturarv att försvinna.

jan bergsten

Hans Larsson med lång erfarenhet från arkivet. Här finns bland annat cirka 5 000 arkiv och samlingar från fackliga och politiska organisationer plus över 600 personarkiv, fotografier, affischer, fanor, ljudoch videosamlingar. foto: Eva Wernlid

Komplettering om Gaza

Kvinnor i svart i protest mot kriget I Edinburgh, Skottland demonstrerar ”Kvinnor i svart” varje lördag mot den brittiska regeringens inblandning i Mellanöstern: Irak, Afghanistan och Libyenanfallet, och den brittiska vapenhandeln i regionen. ”Krig är inte svaret, krig kostar liv och pengar, krig gör inte att konflikter upphör” skriver kvinnorna i sina flygblad och citerar Albert Einstein: ”Ingenting kommer att få slut på krigen, om inte folket själv vägrar gå ut i krig”.

thomas eklundh

Det finns läsare som reagerat på att jag — i min artikel om Vittorio Arrigoni i majnumret — inte skrev någonting om vilka det var som låg bakom mordet på denne italienske Palestinavän och ickevåldsaktivist. Därför vill jag gärna anföra det avsnitt av min artikel som aldrig kom med i tidningen: ”Det sägs att mördarna är wahhabitiska/salafitiska terrorister, närstående al Qaida och eventuellt finansierade av en f.d. saudisk ambassadör med band till CIA. Samtidigt hävdar Hamas att mycket pekar på staten Israel som, i någon mening, ’indirekt’ medskyldig. Det ligger ju frestande nära till hands att uppfatta detta mord som ett försök att avskräcka den nya Freedom Flotilla som är tänkt att avsegla mot Gaza nu i maj.”

Ett annat avsnitt som inte fick plats var det där jag berättade om Arrigonis stöd till 15-marsrörelsen: ”Bland det sista Arrigoni gjorde i livet var att stödja de Gazaungdomar som bildat nätverket Gaza Youth Breaks Out (GYBO) i syfte att stödja de palestinska enhetssträvandena och motarbeta splittringen mellan Gaza och Västbanken.

Under en demonstration i Gaza City den 15 mars i år — inspirerad av upproren i Tunisien, Egypten och Libyen — attackerades dessa GYBO-ungdomar av Hamas-aktivister och polis.”

Jag konstaterade också, i mitt originalmanus, att Vittorio Arrigoni ”kritiserade såväl Hamasregimens hårda nypor som Fatahs alltför långtgående eftergifter gentemot Israel”. Det var det palestinska folket han försvarade och solidariserade sig med, och jag är säker på att han med tillfredsställelse skulle ha hälsat den försoningsprocess som nu tagit sin början.

Restiamo umani!

margareta zetterström

fibfredsforskaren

fib 11

En stridbar fredens man – Jag vill inte leva i en värld där ingen respekterar folkrätten, säger Jan Öberg.

Han är freds- och konfliktforskaren som oförtröttligt förespråkar förhandling och diplomati i en värld där militära lösningar har fått förnyad aktualitet. Men fredliga medel är enligt honom en omstridd metod. joakim bröms text jan öberg foto

F

ör 25 år sedan grundade makarna Christina Spännar och Jan Öberg organisationen Transnational Foundation for Peace and Future Research (TFF) i Lund för att främja FN stadgans ambition att uppnå fred med fredliga medel.

Sedan dess har organisationen varit i hetluften flera gånger. Inte minst under Kosovokriget 1999 då de tog ställning mot Natos bombningar och nu senast i samband med den pågående militära insatsen mot överste Muammar Gaddafis regim i Libyen då de återigen har pläderat för en förhandlingslösning.

– Vi arbetar i en gandhiansk anda och därför ses vi fortfarande som kontroversiella. Gandhi var den största revolutionären, säger Jan Öberg, som är organisationens direktör.

Fred är helt enkelt sprängstoff, enligt honom. Däremot har storskaliga militära interventioner blivit vardagsmat sedan slutet av 1990-talet, med Kosovo 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003 och nu senast Libyen 2011 som tydliga exempel på situationer där västmakterna med USA i spetsen har valt vapenmakt framför diplo-

mati. I brist på en bredare diskussion kring konfliktlösning är det många människor som accepterar krig som det enda alternativet. Även de som är emot våld. Andra lösningar lyser helt enkelt med sin frånvaro i debatten.

»

Fredsrörelsen borde lägga mer energi på alternativ till militära insatser.

– Vi har en antikrigs- och en antivåldsrörelse och den är mycket viktig. Men det finns oerhört lite kreativt tänkande bland den så kallade fredsrörelsen om alternativen till våld.

Ett problem, enligt Jan Öberg, är att fredsarbetet har en negativ klang. Det är ”nej till krig”, ”USA ut ur”, ”Nej till kärnvapen” och så vidare. De positiva lösningarna saknas. Därför menar han att fredsrörelsen borde lägga mer energi på att förespråka konkreta alternativ till militära insatser, som konflikthantering och förhandlingar.

fibfredsforskaren

Jan Öberg ser dystert på effekterna av den militära interventionen i Libyen. ”Min förutsägelse är att konflikten i Libyen kommer att hålla på i fem till tio år.

Det kommer att bli en kombination av Somalia och Irak.”

FOTO: Jan Öberg, www.obergphotographics.com

Sedan han började intressera sig för detta område för snart 40 år sedan har Jan Öberg även märkt av en förändrad attityd till fredsarbete från såväl officiellt håll som från det civila samhället.

Fram till för 20 år sedan var det många som efterfrågade hans kunskaper. På 1980-talet anlitades institutionen i Lund, där han var verksam, ofta av riksdagen för att göra utredningar om kärnvapendoktriner med mera. Allt det är borta.

– Min egen erfarenhet är att på 70-, 80- och lite in på 90-talet kunde jag hålla föredrag tre gånger per dag på folkhögskolor, departement och för folkrörelseorganisationer. Hela den marknaden är stendöd nu.

Det är ingen som intresserar sig för fred längre, säger Jan Öberg.

I samband med FN:s flygförbudszon i Libyen och de omfattande flygbombningar av landet som Nato utför sedan den 19 mars, har han försökt föra fram argument

mot den militära interventionen. Men intresset är i det närmaste obefintligt. I stället har en bred majoritet från vänster till höger i Sveriges riksdag ställt upp bakom Nato.

– Ofattbart att vänstern är så korkad att den har gått med på krig. Man har inte provat diplomatiska medel, man har inte provat medling, man har inte gjort någonting. Det första man sa var: No fly-zone.

Jan Öberg låter uppgiven när han talar om de svenska mediernas bevakning av konflikter i allmänhet och nu senast Libyen. Trots att över 350 svenska journalister får TFF:s nyhetsbrev är det hittills ingen som har använt sig av informationen eller hört av sig till organisationen för att få dess syn på saken. Ett märkligt ointresse givet att Sveriges försvarsmakt faktiskt deltar i Libyen.

Svenska nyhetsredaktioners inställning blir än besynnerligare med tanke på de många utländska nyhetskanaler – radiostationer i USA med miljontals lyssnare,

fib 13

fakta Jan Öberg, direktör för Transnational Foundation for Peace and Future Research (TFF).

I juni i år tilldelades Jan Öberg Carl Sharnbergs fredspris.

Disputerade i sociologi med en avhandling om dansk säkerhetspolitik.

Verksam vid Lunds universitet, men undervisar även i Japan, Österrike och Schweiz.

Makarna Christina Spännar och Jan Öberg grundade TFF 1986. TFF är en oberoende ideell organisation enbart finansierad av privata gåvor. I organisationens nätverk ingår forskare och diplomater från hela världen.

Medlemmarna utför bland annat oavlönat arbete som medlare i konflikter.

Läs mer om organisationen på: http://www.transnational.org.

Sedan i våras har TFF lanserat sajten Imagine a better world för positivt fredsarbete: http://imagineabetterworld.spruz.com/

nyhetsbyrån AP, TV Europe, iransk och kinesisk tv med flera – som har kontaktat Jan Öberg och bjudit in honom till studiosamtal angående Libyen och Natos roll. I Sverige är läget det motsatta.

– Alltså, det är ju fullkomligt hopplöst att nå ut med information. Tala inte om för mig att vi har en fri press.

För ett par år sedan avslöjade TFF-medarbetaren Gunnar Westberg, styrelseledamot i Svenska läkare mot kärnvapen, ett hemligt avtal mellan FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och Natos dito, Jaap de Hoop Scheffer. Den juridiskt bindande överenskommelsen innebär, enligt Jan Öberg, i princip att Nato numera är FN:s militära arm. Något som FN:s generalsekreterare varken hade informerat säkerhetsrådets medlemmar eller några andra om.

– Ingen av de större tidningarna brydde sig om att Nato och FN har ett hemligt avtal. Det är naturligtvis effekterna av det vi ser i Libyen nu, säger Jan Öberg.

Men även tidigare har krigsförespråkarna gått segrande ur striden. Under 1990-talet var Jan Öberg på plats i forna Jugoslavien. Under samtalets gång återkommer han flera gånger till krigen på Balkan som exempel på hur illa det kan gå när det brister i eftertanke och analys. I dessa krig försökte organisationen aktivt medla i konflikten och envetet förespråka förhandlingar i

»

Västvärlden, intellektuella, Ordfront och fan och hans moster gick i fällan. stället för bomber. Men den militära vägen vann som bekant. 1999 bombade Nato Jugoslavien med omfattande förstörelse som följd.

Efter bombkriget publicerade TFF dokument som avslöjade det smutsiga spelet under förhandlingarna i Rambouillet som ledde fram till Natos militära angrepp på Jugoslavien under Kosovokriget. När tidskriften Ordfront publicerade en artikel i ämnet startade en upphetsad debatt som slutade med att en redaktör fick sparken. Den internationella opinionen hade redan bestämt sig: president Slobodan Milosevic och serberna var ensamma skyldiga till alla illgärningar.

– Västvärlden, intellektuella, Ordfront och fan och hans moster gick i fällan att förhållanden skulle vara svarta och vita i Jugoslavien. De var inte svarta och vita.

Milosevic var inte den ende krigsförbrytaren. De största etniska rensningarna i Jugoslavien ägde rum i Kroatien och senare i Kosovo av kosovoalbanerna mot serberna efter Natos bombningar.

Men i Jugoslavien – precis som under den pågående konflikten i Libyen – gav medierna en enkel och entydig bild av de stridande parterna. Serberna och Milosevic demoniserades medan kosovoalbanerna beskrevs i avgjort mer positiva ordalag. När Jan Öberg försökte nyansera bilden av onda mot goda fick han genast epitetet pro-Milosevic. Detta trots att han aldrig hade haft någon sympati för Milosevics regim och trots att alla hans vänner i Belgrad var uttalade regimkritiker.

Trots hans besvikelse över sakernas tillstånd fortsätter Jan Öberg oförtrutet att föra fram vikten av fredliga medel via TFFs hemsida, facebook, twitter och i intervjuer. Jan Öbergs engagemang har efter flera decennier i fredens tjänst inte har mattats av det minsta.

joakim bröms frilansjournalist

fibgranskar

Smugglar Bofors förbjudna vapen?

Nattliga flygningar till Örebro. Tungt lastade transportplan som sveper in över flygplatsen vid Lekeberga när mörkret sänkt sig och bevakningen är noll.

Så ser det ut när CIA ”gästar” Sverige. Och så ser det enligt vittnen ut när Bofors levererar vapen och ammunition som misstänks vara DU-vapen, tillverkade av uttjänt kärnbränsle, till sina uppdragsgivare i England och USA.

F

olket i Bild har tagit del av dokument som visar att flygplansbesättningen vid åtminstone ett tillfälle bestod av CIAs anställda.

Den gången var det en Boeing 737 som användes. Enligt dokumenten har just den resan gått från flygplatsen i Palma de Mallorca, en slags transitstation för CIA i Europa, till Örebro.

Därutöver har nattliga landningar och starter av mycket stora transportflygplan registrerats på Lekeberga flygplats utanför Örebro under åtminstone 15 år. Det var då Jacko Sevón, ljudexpert som arbetat som projektledare för bullersaneringar, flyttade in i ett hus bara sju kilometer från flygplatsen.

–Jag förstod att det skedde nattliga flygningar till Örebro som inte registrerades av någon myndighet. Det mest logiska var att flygningarna var avsedda för Bofors som tidigare har varit med och finansierat flygplatsen, säger Jacko Sevón.

Det finns enligt Sevón inga myndighetskrav om kontroll av flyget på Lekeberga, inga landnings- eller starttillstånd av Luftfartsverket behövs alltså.

Bofors ägs sedan 2005 av den USAbaserade försvarskoncernen BAE Systems Inc som i sin tur ägs av engelska BAE

»

Starka misstankar att DU-vapen flygs till krigshärdar.

fakta Här tillverkas DU-projektiler Projektiler som innehåller DU tillverkas bland annat av tre företag i USA (Alliant Techsystems, Day & Zimmerman, General Dynamics Ordance and Tactical Systems) samt av företag i Frankrike, Indien, Serbien, före detta Sovjetunionen och i Pakistan, och finns i drygt 15 länder efter vad man känner till (ICBUW).

Bofors är involverat genom att Bofors i samarbete med Raytheon Missile Systems i USA utvecklat 155 mm Excalibur, som kan användas för avfyring av projektiler som innehåller DU.

Systems, Europas största vapentillverkare med cirka 100 000 anställda.

Uppgiften för Bofors är att förse sina ägare med ammunition och vapen, avsedda för krigföring i bland annat Afghanistan och Nordafrika.

Med avancerad teknisk utrustning har Sevón och den organisation han bildat, Miljöaktivisterna, kunnat fastställa ett mönster för trafiken på Lekeberga. Att det rör sig om mycket tungt lastade flygplan framgår av de start- och landningssträckor som behövs. Under våren 2011 landade och startade exempelvis stora Antonov-124 med östeuropeisk besättning.

–Vi kan tydligt se hur trafiken ökat kraftigt i samband med USAs och Natos insatser i exempelvis Afghanistan, Libyen och Nordafrika. Samma sak gällde under ryssarnas Tjetjenienkrig 1999-2000.

Den gången flög dock planen vidare via Finland.

som innehåller så kallat utarmat uran, DU-vapen, det vill säga gift och radioaktivt rest-uran från produktionen av kärnvapen och kärnkraft. Bofors tillverkar bland annat ammunitionen CHARM 3, som åtminstone år 2008 innehöll rest-uran enligt brittiska försvarsdepartementet. Vi vet också att Bofors vapensystem Excalibur som används i kriget mot Afghanistan och Irak kan användas till ammunition som innehåller rest-uran.

Det finns starka skäl att misstänka att flygplanens last till viss del består av vapen

Men effekten är också långvarig. Det finns starkt stöd från djurexperimentell forsk-

Som vapen i stridsvagnar och bomber i flygplan har DU en effekt som ingen traditionell ammunition kan uppnå. En granat med DU-ammunition, avlossad från en stridsvagn, tränger igenom tre stridsvagnars pansarplåt plus en vägg av betong.

En bomb från ett flygplan kan tränga tio meter ner i urberget innan den exploderar och krossar exempelvis ett skyddsrum till damm.

fib 15

Sverige tar inte ställning Enligt ett växande antal forskningsrapporter föreligger starka och ökande indicier för ett samband mellan bruket av vapen med resturan och förhöjd förekomst av bland annat cancer och fosterskador.

DU-vapen är radioaktiva så väl som kemiskt giftiga, med långvariga effekter på människor och miljö. Därför strider de mot folkrättens internationella avtal och konventioner avseende förbjudna vapen.

Det är polisen i Palma de Mallorca som sammanställt en rapport över CIAs flygningar till och från ön. Här finns Örebro som en slutdestination. Den aktuella flygningen till Sverige genomfördes 12 mars 2004 med en Boeing 737. www.statewatch.org/cia/documents/spain-GCivil-palma.pdf

ning och från studier på cellkulturer att DU både kan orsaka cancer, genskador, missbildningar och störa hormonsystem.

Det vetenskapliga stödet för allvarliga hälsoeffekter av DU har ökat sedan sommaren 2010 genom nya vetenskapliga artiklar om situationen i Irak där främst USA använde DU-ammunition.

Exempelvis publicerade American Journal of Public Health våren 2010 en artikel som visade en statistiskt säkerställd ökning av leukemi från 2,6 till 6,9 fall per 100 000 invånare bland sjukhusvårdade i Basra 1993-2006 medan ingen ökning skedde i grannländer (eller i USA och EU. Även en kraftig ökning av missbildningar och spädbarnsdödlighet från Falluja har rapporterats.

Anders Romelsjö, professor vid Karolinska Institutet, har under flera år arbetat med frågan om hälsoeffekter av utarmat uran.

I telefonsamtal och mail till Bofors informationsdirektör Katarina Tolgfors har han upprepade gånger bett om svar på följande frågor:

1. Tillverkar Bofors, eller har Bofors tidigare tillverkat vapen som a) har använts eller b) kan ha använts i kriget i första Gulfkriget, f.d. Jugoslavien, kriget i Irak sedan 2003 eller i kriget i Afghanistan 2001?

2. Tillverkar Bofors, eller har Bofors tidigare tillverkat, vapen som kan använda ammunition som innehåller utarmat uran (”depleted uranium”, DU)?

3. Tillverkar Bofors, eller har Bofors tidigare tillverkat, ammunition som innehåller utarmat uran (”depleted uranium”, DU)?

Med Bofors menar jag förstås både det nuvarande företaget BAE Systems, och den tidigare företagskonstellationen. Kanske berör de områden som är sekretessbelagda. Tacksam om ni i så fall anger det i svaret.

–Svar har inte kommit trots att jag fick löfte om snabbt besked, säger Anders Romelsjö.

text o fakta: gösta elmquist redaktör fib, ola jordán journalist, anders romelsjö forskare, peo österholm journalist

FN:s generalförsamling har vid tre tillfällen, 2007, 2008 och 2010 med mycket stor majoritet antagit resolutioner där man ber att medlemsstaterna och relevanta internationella organisationer (WHO, IAEA, UNEP) informerar om forskning, effekter och användning av DU-vapen och har också röstat för sanering av bombade områden och kompensation till offren.

I december 2010 var det exempelvis 148 stater i generalförsamlingen som antog resolutionen. Bara USA, Storbritannien, Frankrike och Israel röstade mot. Sverige lade liksom flera EU-länder ned sin röst.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter antog 1996 en resolution som placerar DU bland massförstörelsevapen.

EU-parlamentet har med stor majoritet fyra gånger, senast 94 procent, röstat för omedelbart stopp för användning av DU-vapen.

Sveriges riksdag har vid några tillfällen avslagit motioner om förbud mot DU-vapen från medlemmar i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Flera internationella organisationer arbetar för ett förbud av DU-vapen, till exempel International Coalition to Ban Uranium Weapons www.bandepleteduranium.org med bland annat svenska Aktionsgruppen mot radioaktiv krigföring (ARK) som medlem www.uraniumconference.org

fibreportage

fib 17

Kriget utan slut Gömda djupt i den filippinska djungeln utkämpar unga gerillasoldater ett krig som är äldre än de själva.

I fjol inleddes återigen fredsförhandlingar mellan den filippinska regeringen och gerillans representanter för att lösa världens äldsta pågående uppror.

Folket i Bilds medarbetare, Martin Schibbye, som fängslats i Etiopien under ett uppdrag, besökte under regnperioden en pluton på ön Mindanao i Filippinerna. martin schibbye text jonas gratzer foto

D

en 22-åriga gerillasoldaten Bijoy andas tungt. Nattens mörker har både regnskogen och plutonen i ett hårt grepp. Det är bastuvarmt. Luften står lika stilla som tiden. Larmet om att kasta sig ur hängmattorna kom för en kvart sedan och Bijoy börjar nu bli otålig. Hon hann bara få på sig sin mörka urtvättade Coldplay t-tröja. Hennes osäkrade M16 pekar rakt ut i mörkret.

Två gånger i år har plutonen överraskats med katastrofala resultat och tvingats lämna kamrater, vapen och ammunition. Men den här gången var det falskt alarm.

En viskning bär fram beskedet att faran är över.

– Skönt, säger Bijoy, andas ut och går barfota den leriga stigen tillbaka till hängmattan.

I mörkret skymtar ett vristband med röda och vita plastpärlor.

Berlinmuren föll. Sovjet kollapsade. Kommunismens dödsruna fördes in på Expressens löpsedel. Men här, gömda i de bergiga delarna av ön Mindanao i södra Filippinerna, kämpar Bijoy och hennes plutonkamrater fortfarande. Sedan 1969 har det filippinska kommunistpartiet genom sin väpnade gren Nya Folkarmén fört ett folkkrig mot regeringsarmén.

Men allt började långt tidigare. Våldskulturen på Filippinerna är lika gammal som nationen själv.

Trehundra år av spansk kolonialism och ett halvt sekel under USA fram till självständigheten 1946 följdes av mörka decennier under diktatorn Marcos och hans skosamlande hustru.

Den folkliga revolution som sopade bort diktaturen 1986 löste inte landets konflikter. Än i dag domineras det politiska livet i Filippinerna av en liten elit med starka band till USA och valrörelserna kantas av våld.

Officiellt är Filippinerna en demokrati efter amerikanskt mönster – men i praktiken råder rent gangstervälde på landsbygden och även i många städer.

Morgontystnaden bryts av ett bestämt ”Givakt!” följt av det sugande ljudet av stövlar som sätts ner med kraft i marken. Leran är så djup att Bijoy vinglar till när hon gör en helomvändning. Klockan har slagit 07 och plutonen har varit på benen i två timmar.

Bijoy, barn till en jordlös bonde, vill slå tillbaka mot jordägarna.

w

fibreportage

Beredskapen har höjts och plutonchefen ger order om vad som måste göras.

– Manöver! ryter plutonchefen.

Soldaterna slappnar av och hänger vapnen över trötta axlar. Den här morgonen har chefen dåliga nyheter.

Efter nattens larm har beredskapen höjts till blått. Alla vet vad det innebär: snart smäller det.

– Det verkar som om armén vet att vi är här, förklarar plutonchefen.

Förutom nattens larm har bybor sett ett spaningsplan i luften och armén ska ha passerat en by endast tre mil från plutonens position.

– De har en massa sofistikerad teknologi men massorna är mer hightech. Kommer armén närmare så varnar de oss, lugnar plutonchefen.

För att få kontroll över situationen beslutas att tre obeväpnade soldater ska skickas iväg för att samla in information i byarna. En annan får order om att tre kilometer från platsen sätta in batteriet i plutonens mobil och ringa ledningen.

De övriga får order om att minera alla öppna gläntor stora nog för att landa en helikopter i – samt att hitta en säker återsamlingsplats om de skulle bli angripna.

Tros det spända läget är stämningen efter mötet uppsluppen. Kriget är vardag. Några soldater tar fram en gitarr. Bijoy gör upp en eld invid roten på ett stort träd

så att röken försvinner i lövverket. Plutonen lever på det som regnskogen ger: grodor, ormar, apor och vilda grisar.

Medan riset kokar berättar Bijoy att hon som de flesta är barn till jordlösa bönder. Den tredjedel av skörden som föräldrarna fick behålla räckte inte för att betala arrendet av marken. Hon såg därför inget annat alternativ för sig själv än att som gerillasoldat slå tillbaka mot jordägaren. Den första tiden i djungeln var svår.

Hon saknade sina vänner, friidrotten och familjen.

– Jag bad till Gud varje kväll att jag skulle slippa att döda någon, minns Bijoy.

Efter två veckor blev plutonen överfallen och Bijoys bästa kompis sköts ihjäl. Under den timslånga eldstriden förmådde hon aldrig att skjuta tillbaka.

– Min vän dog i mina armar, jag hade övertalat henne i skolan att följa med mig till gerillan och insåg att om jag inte gjorde mitt jobb som soldat skulle flera att dö. Överfallen fortsatte, plutonen var ständigt på flykt och förlorade soldater i snabb takt. En del föll i strid, andra gav upp.

– Plutonchefen talade om militära förluster men politiska segrar, jag förstod aldrig den logiken.

För att kompensera för saknaden adopterade hon två små sköldpaddor som hon fäste med ett snöre mellan

fib 19

skalet och ryggsäcken. Medan hon berättar pendlar hon en av sköldpaddorna, döpt till Tikloy, fram och tillbaka.

I dag, ett år senare är tveksamheten som bortblåst.

– Jag vet att jag är bra på det jag gör, säger Bijoy sammanbitet.

Hon ångrar sig inte men det börjar sakta gå upp för henne vad hon har gett sig in på. Förutom Genèvekonventionens regler för krigföring finns det regler för soldaternas privatliv. Ingen får dejta utan plutonchefens tillstånd. Sex före äktenskapet är förbjudet.

Gifta soldater som vill skilja sig måste först stå under år av övervakning innan en skilsmässa godkänns.

– Ibland saknar jag mitt civila liv. Jag var bra på längdhopp, jag kunde hoppa över fyra meter, minns Bijoy.

Bredvid trädet där Bijoy kokar ris binder två soldater ihop bord och stolar av bambu för den officiella intervjun med Nya folkarméns talesperson på ön Mindanao, Jorge ”Ka Oris” Madlos. När han fick höra att det var utländska journalister i djungeln blev han så entusiastisk att han gick i fem dagar för att komma fram i tid.

Vanligtvis brukar han raka sig när han reser längre sträckor för att inte bli igenkänd av regeringssidans

soldater. Men eftersom han laddade för vad han trodde var en tv-intervju gjorde han ett undantag.

Väl framme är han nöjd med bygget, men har en all-

Kriget är vardag men det finns plats även för skratt i djungeln.

varligt menad fråga: – Var är era tv-kameror, frågar han, rättar till glasögonen och drar med handen genom skägget.

Sist han gav en intervju till utländska journalister var när BBC var på plats i djungeln 2007. När den första besvikelsen lagt sig, slår han sig ner på den nybyggda bänken av bambu. Sätter armbågarna i bordet, lutar sig fram för att komma närmare mikrofonen och

Både mat och tvätt måste skötas för att plutonen ska klara sitt liv på flykt.

w

»

fibreportage

Gerillafronterna på ön Mindanao har ökat från år till år.

fokuserar blicken.

– Jag skulle vilja berätta följande för världen…

Enligt Ka Oris finns det två sätt att se på de över fyrtio år som har gått sedan folkkriget inleddes. I början var de säkra på att om bara gerillan kontrollerade landsbygden skulle städerna falla som övermogna guavafrukter. I dag vet de bättre.

– På ett sätt är det nerbrytande att vi sitter fast i djungeln, men om man väger in att vi har stått upp mot världens starkaste militärmakt i över 40 år är det faktum att vi finns kvar en seger i sig, säger Ka Oris.

-Jag bad till Gud att slippa döda någon, säger Bijoy.

Många önskar att Ka Oris och Bijoy sedan länge skulle ha ruttnat bort i den regniga djungeln som andra rostiga reliker från det kalla kriget. Men i stället har de blivit en symbol för politikens misslyckande med att förbättra vanliga filippiners liv som regering efter regering gjort sig skyldig till.

Precis som andra rebellgrupper i Asien – Nepals maoister och Indiens naxaliter – har de inte bara överlevt utan också fått se ett uppsving under de senare åren.

Bara på ön Mindanao har antalet gerillafronter vuxit från 39 år 2009 till 44 i dag. Under fjolåret utfördes 200 taktiska offensiver. Hittills i år har de hunnit med 50 stycken i perioderna mellan överenskommelser om eldupphör.

Folkarmén har också initierat eller stött sociala program, som upprättande av hälsokliniker och bekämpning av malaria, utbildningskampanjer och omfördelning av jord. Men gerillan har också kritiserats för att

avrätta politiska motståndare, gisslantagande och tortyr samt för att de ska ha tvingat bybor att betala höga skatter.

Ka Oris medger att det sker misstag men hävdar bestämt att dessa alltid rättas till.

Förklaringen han ger till att gerillan har överlevt är att drivkraften i upproret inte primärt är ideologisk övertygelse utan inhemska realiteter: fattigdom, korruption och arbetslöshet. 40 procent av Filippinernas befolkning lever på under två dollar per dag.

Varje dag lyfter sex fullsatta jumbojetplan från huvudstaden Manillas flygplats med arbetskraft till 170 olika länder och till alla de sju haven. Vad beträffar korruption spelar landet i samma liga som Rwanda enligt granskningsorganisationen Transparency International.

Hela ön Mindanao i södra Filippinerna är mycket rik

fib 21

Fysisk träning i väntan på nästa fiendekontakt.

på olja, mineraler och andra naturresurser. Även om Folkarmén skulle vilja så kan den inte helt förbjuda skogs- och gruvbolagen från att avverka eller utvinna mineraler. Men alla bolag som verkar i de gerillakontrollerade områdena betalar revolutionär skatt.

– Om de inte betalar får de först en varning innan de börjar få maskiner förstörda och personal skjuten, de flesta väljer samarbete i stället för konfrontation konstaterar Ka Oris.

Det viktiga är inte pengarna utan att gerillan blir erkänd som en statsmakt.

– Om vi hade försökt driva ut dem hade vi på sikt förlorat militärt, vi nöjer oss med att de betalar en procent av vinsten i skatt.

Till skillnad mot på 1980-talet handlar väldigt lite i dag om militära offensiver. I det gerillakontrollerade området har Folkarmén även utvecklat ett eget skolsystem och hälsokliniker.

– Under 1980-talet kunde kamraterna bara hålla in avtryckaren. I dag är situationen annorlunda. En gerillasoldat måste kunna allt från att odla ris till att lägga om sår och organisera ett system med revolutionär skatt, förklarar Ka Oris.

»

För Ka Oris finns inget meningsfullt liv utanför revolutionen.

Men trots att gerillan själv talar om stora framsteg är den en skugga av sin forna styrka. Inför varje filippinsk valrörelse har den sittande regeringen förklarat att gerillan ska krossas och mellan valen har fredsförhandlingar startats och avslutats.

I oktober i fjol återupptogs samtalen i Oslo efter att de tidigare förhandlingarna mellan regeringen och Nationella demokratiska fronten, NDF – det filippinska kommunistpartiets politiska gren – hade brutit samman när regeringen 2009 vägrade att agera för att NDF skulle strykas från USA:s och EU:s lista över terrororganisationer.

– Hur kan vi uppnå fred om ena sidan i förhandlingarna terroriststämplar den andra? frågar sig Ka Oris, som trots det tror på fredssamtalen.

Förutom terroriststämpeln tycker Ka Oris att kravet att gerillan ska lägga ner sina vapen är ”orealistiskt”, eftersom ”ett folk utan armé är inget”. Mordvågen mot politiskt aktiva inom fackföreningsrörelsen och den legala vänstern är ett annat hinder för NDF:s kontakter med majoritetssamhället. Över 1 000 oppositionella har mördats av dödspatruller i utomrättsliga avrättningar under de senaste tio åren.

– Med allt detta sagt så sätter vi oss när som helst med regeringen vid ett bord. Vi är en växande politisk

w

fibreportage

Gerillan har stött sociala program och upprättat hälsokliniker. Till den här byn hade soldaterna med sig läkare.

kraft och måste respekteras som en sådan, vår motpart är en desperat regering som tappar mark, säger Ka Oris.

I skymningen sätter sig Bijoy med Ka Oris på en stock i regnskogen för att småprata och dela på några fuktiga kex. Den höjda säkerhetssituationen innebär att inga eldar får brinna efter mörkrets inbrott.

Samma djungel som skyddar plutonen från fiender har också isolerat den från världshändelserna.

Favoritfilmen hos flera av soldaterna är Gudarna måste vara tokiga från 1980 och berättelsen om CocaColaflaskans resa mot världens ände lockar till skratt.

Ingen pratar någonsin om döden – trots att den ständigt är närvarande.

Sedan folkkriget inleddes för 42 år sedan har 40 000 soldater och civila fått betala med sina liv.

Vad årets fredsförhandlingar ger vet ingen. Sett i backspegeln har militären inte kapaciteten att slå ut ett uppror med 42 års erfarenhet. Men så länge Nya

Folkarmén endast kan föra gerillakrig kan den inte heller vinna.

42 år i djungeln har satt sina spår. Ka Oris är svårt sjuk. För att kissa måste han föra in en kateter. Men att återvända till ett bekvämt civilt liv har aldrig varit aktuellt.

– Det finns inget som heter pension för en revolutionär. Att ha valt sitt liv ger en oerhörd tillfredsställelse och en möjlighet att njuta av varje stund. Det finns inget meningsfullt liv utanför revolutionen, där är man antingen exploaterad eller exploatör.

På frågan om 22-åriga Bijoy kommer vara kvar i djungeln om ytterligare 42 år, funderar hon ett tag och halar in sköldpaddan Tikloy innan hon svarar.

– Jag vet inte, men jag trodde att det skulle vara betydligt lättare att göra revolution.

martin schibbye journalist jonas gratzer fotograf

fibutrikes

fib 23

»

Mängder av kuppförsök men hittills har ”bara” ett av Khadaffis barn dödats.

Priset för självständighet Natos pågående aktion för att störta Libyens ledare Moammar Khadaffi är långt ifrån det första. Det har gjorts många försök sedan han tog makten 1969.

att Khadaffi sänt kommandosoldater till USA för att utföra terrordåd.

Ryktena visade sig senare komma från den israeliska säkerhetstjänsten.

e flesta av USA och Storbritannien. Men även exempelvis Frankrike, Israel och Saudiarabien har haft fingrar med i spelet för att få till en regimförändring i det rika landet där oljereserverna uppgår till 43,6 miljarder fat.

I dag sker Natos attacker tillsammans med en av organisationens nya allierade, Sverige. Svenska Jasplan flyger över Libyen och visar vad de kan – ett mycket bättre sätt att marknadsföra sig än att ställa ut planen på en flygmässa.

• När dessa försök misslyckades bytte USA taktik 1982, nu med Ronald Reagan vid makten. Man skulle försöka attackera Khadaffi från söder, från grannlandet Tchad. CIA störtade med hjälp av Israel den tchadiske presidenten Wedeye och tillsatte den numera ökände diktatorn Hissène Habre. Aktionen fick också stöd av flera av Libyens grannländer. Habre fick stort ekonomiskt och militärt stöd från den amerikanska kongressen.

D

Orsaken till alla kupp-och mordförsök är klar – Libyen har nationaliserat sina oljetillgångar. Detta gjordes ganska snart efter kuppen 1969.

Från särskilt USAs sida ses sådant som mycket allvarligt. Det har tidigare Iran, Irak och under senare år även Venezuela erfarit. Men än allvarligare – oljepengarna har använts i Libyen till att förbättra infrastruktur, hälsovård och utbildning. Från att ha varit ett av Afrikas allra fattigaste länder på 1960-talet är Libyen i dag ett av de rikaste.

Den brittiske journalistikprofessorn Richard Lance Keeble vid universitetet i

Lincoln har gjort en sammanställning av försöken att störta Khadaffi: • Det första försöket gjordes redan två år efter maktövertagandet. Storbritannien planerade att invadera Libyen och återinsätta kung Idriss. Först ville britterna genomföra planen tillsammans med CIA. Men CIA drog sig ur. Khadaffi var visserligen antivästlig men han var samtidigt pålitlig antikommunist, tyckte CIA. Den brittiska planen rann ut i sanden.

»

Israel spred falska rykten om terrordåd.

• Nio år senare, 1980, var det fransmännens tur. Man försökte utnyttja ett inhemskt uppror i Tobruk. Men även detta försök att blanda sig i Libyens affärer slutade i fiasko.

• USA tröttnade dock på Libyens nationalistiska politik. Landet hade ju nationaliserat oljan. 1981 läckte det ut till pressen att CIA planerade en kupp för att avsätta Khadaffi. Det spreds falska rykten i pressen

• Två år senare försökte en oppositionell libysk grupp, National Front for the Salvation of Libya, med stöd av saudiska pengar mörda Khadaffi.

• 1985 ville USA förmå Egyptens president Mubarak att invadera Libyen och störta Khadaffi. Men Mubarak vägrade. När Washington Post avslöjade planen protesterade många amerikaner mot Reagans planer, däribland många kongressledamöter.

• När även planerna att störta Khadaffi från land söderifrån misslyckats ändrade USA på nytt taktik och försökte provocera Libyen från havet. I april 1986 slog USA

w

fibutrikes

Khadaffi. Hans bilkortege anfölls av regimmotståndare. Flera dog i mordförsöket.

Enligt Shayler fick motståndsmännen 100 000 pund för besväret.

• Efter millennieskiftet gjordes försök från västs sida att reparera förbindelserna.

Ekonomin började privatiseras och västerländska intressen kunde ta sig in i landet.

Khadaffi började då ställa nya krav på oljebolagen. Natoländer har därför gått till attack igen. Hittills har Nato bara lyckats döda en av hans söner.

Khadaffi satsade på 1970-talet på ”direktdemokrati” genom folkkommittéer. Men någon politisk tänkare av mått är inte den libyske ledaren. Han har inte byggt upp något politiskt parti som plattform. Med tiden har han i stället blivit alltmer auktoritär och isolerad.

Samtidigt har exempelvis inkomstskillnaderna i landet ökat kraftigt vilket medfört en allt högljuddare opposition som i sin tur utsatts för ett ökande förtryck.

Khadaffi började ställa nya krav på oljebolagen. Då anföll Nato på nytt.

FOTO: Jesse B. Awalt

till mot mål i Libyen med motiveringen att amerikanska plan som patrullerade i Medelhavet hade angripits av libyska raketer.

Totalt 18 amerikanska plan deltog i attacken. En medlem i det amerikanska flygvapnets underrättelsetjänst medgav senare att hälften av planen hade som mål att döda Khadaffi genom att bomba residenset där han bodde med sin familj.

Den första bomben som fälldes mot

residenset dödade en 15 månader gammal adoptivdotter till Khadaffi. En bomb detonerade alldeles utanför ingången till residenset. Samtliga hans övriga åtta barn skadades och fördes till sjukhus men Khadaffi undkom.

Senare på hösten fördömdes attacken mot Libyen i FNs generalförsamling.

• Enligt en före detta MI6-agent, David Shayler, var Storbritannien inblandat i ett kuppförsök 1996 med syftet att mörda

Men Libyen är inte detsamma som Tunisien eller Egypten, något som västerländska medier undanhåller. Att stödja oppositionen i Tunisien och Egypten är inte detsamma som att stödja den i Libyen.

Kriget i Libyen bör jämföras med USAs krig i Irak och inte med händelserna i Tunisien och Egypten.

Därför är en strategi för ett demokratiskt Libyen utan oberoende och utan full kontroll över sina oljereserver inte värd att stödja.

peo österholm journalist

fib 25

Libyen har aldrig varit en mönsterstat i USAs ögon.

Tvärtom. Därför är det inte så konstigt att dess despotiske ledare Moammar Khadaffi jagats från första stund.

På Natos dödslista

L

ibyen har nationaliserat sina oljetillgångar. Det anses oftast som orsaken till att Nato nu försöker störta Khadaffi. Men det finns fler

orsaker.

Från särskilt USA:s sida ses nationaliseringar av strategiska råvaror som mycket allvarligt. USA:s president Harry Truman lade i ett tal 1947 ut riktlinjerna för hur världsekonomin skulle organiseras. Motståndare till fri företagsamhet skulle bekämpas. Statligt organiserade ekonomier, ”regimented economies,” med sociala välfärdsprogram, utbildning och hälsovård åt alla hade ingen framtid och måste bekämpas. ”Om vi inte handlar, och handlar med beslutsamhet, kommer sådana ekonomier att bli mönster under nästa sekel,” sa den amerikanske presidenten. Han menade att hela världen måste annanna den amerikanska politiken och tillade: ”Systemet med fri företagsamhet i USA kan bara överleva om det blir allenarådande över hela världen.”

Oljan har som bekant varit den viktigaste varan där ”fri företagsamhet” måste råda.

Det har Libyen liksom länder som Iran, Irak och under senare år även Venezuela fått erfara. Oljepengarna i Libyen också använts till att förbättra levnadsvillkoren för de breda folklagren i Libyen. Landet har satsat sina oljeinkomster på infrastruktur, hälsovård, utbildning. Libyen, som på 60-talet var en av Afrikas allra fattigaste länder är idag ett av de rikaste och innehar nummer 53 på världsrankningen (före alla arabländer, inklusive Saudiarabien).

Barnadödligheten är så låg som 17 per 1000. Även på jämställdhetens område

ligger Libyen relativt högt, 52:a i världen, (Algeriet 70:de och Egypten 108:de.)

Men Khadaffi har också fört en aktiv utrikespolitik som går långt utöver vad som är ”tillåtet.” Libyen är tillsammans med Syrien det enda landet runt Medelhavet som inte gått med i Natos medelhavssamarbete.

Landet har inte heller gått med i det av USA skapade Africom, vars syfte är att ”skydda” handel och investeringar och att försöka utestänga Kina från kontinenten.

»

Khadaffi har ett långt syndaregister enligt NATO. På 90-talet gick 45 afrikanska länder samman i ett satellitsamarbete för att skapa billigare radio,-TV-och telefonförbindelser.

Afrika hade då världens dyraste samtalskostnader, pengar som gick till europeiska bolag. Men hur skulle den nya satelliten betalas. De afrikanska länderna vände sig till Världsbanken och Internationella valutafonden. När dessa visade kalla handen och förespeglade höga ränteutgifter gick Libyen in och betalade större delen av kostnaden.

2007 hade Afrika en egen kommunikationssatellit.

Libyen har också en viktig roll i planerna på en afrikansk valuta. 30 miljarder dollar hade Libyen öronmärkt för detta. Pengarna har nu genom beslut av Obama frusit inne i amerikanska banker. Den nya valutan skulle, om den blev verklighet, slänga ut

den franska CFA-francen, vilket kan förklara den franske presidenten Szarkozys starka engagemang i att största Kadaffi. I de flesta före detta franska kolonier i Afrika har CFA-francen varit den officiella valutan alltsedan avkoloniseringen på 60-talet.

Kadaffi har också retat väst genom flera handels-och investeringsavtal med BRICländerna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Väst oroar sig också för det ökade intresset från rysk sida för den libyska oljan. Det ryska oljebolaget Gazprom är på väg in i Libyen efter att ha köpt in sig i det italienska oljebolaget ENI:s oljefält där.

Kadaffi har alltså ett långt syndaregister och det är knappast förvånande att han hamnat på Natos dödslista.

Inrikespolitiskt satsade Kadaffi på 70-talet ”direktdemokrati” genom folkkommittéer.

Men någon politisk tänkare av mått är inte den libyske ledaren. Han har inte byggt upp något politiskt parti som plattform.

Med tiden har han blivit mer och mer auktoritär och isolerad, inkomstskillnaderna har ökat. Oppositionen har blivit mer och mer förföljd.

Men Libyen är inte detsamma som Tunisien eller Egypten, något som västerländska medier undanhåller. Att stödja oppositionen i Tunisien och Egypten är inte detsamma som att stödja den i Libyen.

Natos krig i Libyen bör snarare jämföras med USA:s krig i Irak, inte med händelserna i Tunisien och Egypten. En strategi för demokrati i Libyen utan att ha detta i åtanke är inte mycket värt.

peo österholm journalist

fibship to gaza

Ship to Gaza byter strategi

F

rihetsflottiljen Ship to Gaza kom aldrig iväg från Grekland. 500– 600 personer, varav 25 svenskar, fick resa hem med oförättat värv.

Men med en stärkt kampvilja och med en beslutsamhet att komma tillbaka.

– Israel har ingen rätt att stoppa oss, säger en av de svenska deltagarna. Vi är bara mer övertygade om att vi gör rätt, Victoria Strand från Stockholm.

Denna gång var det Grekland som stoppade Ship to Gaza. Victoria Strand berättar att under tid man väntade på att få ge

sig av genomförde Grekland och Israel en 14 dagars gemensam militär flygövning.

Samtidigt är premiärminister Andreas Papandreou inbjuden att besöka Israel.

På vilket sätt Israel har lyckats få Grekland att ändra sig kan hon inte säga.

Men det officiella Grekland hävdade att det var för passagerarnas säkerhet som man stoppade flottiljen. Deltagarna riskerade livet om de gav sig iväg.

eller kanske att vi återgår till den ursprungliga idén att utgå från våra hemländer.

Lastfartyget Det Fria Medelhavet ägs av Ship to Gazaorganisationerna i Grekland, Sverige och Norge. Den båten skulle kanske kunna utgå från Tromsö. Det är Gazas vänort, säger Strand.

Även Turkiet har utsatts för intensiva påtryckningar att stoppa flottiljen men också lockats att få stå som värd för för-

Samtidigt undersöker Ship to Gaza möjligheten att vidta juridiska åtgärder. Strider stoppet för Ship to Gaza mot sjörätten är en sak som eventuellt kan komma att prövas i domstol.

I Aten fick flottiljfartygen en rad förelägganden som deltagarna uppfattade som rena trakasserier. Hamnmyndigheterna ifrågasatte brandsläckare, flytvästar etcetera. Alla dessa påpekanden har dock enligt Strand åtgärdats och skeppen har rätt att segla iväg.

»

Kanske att vi återgår till idén att utgå från våra hemländer. handlingar om Libyen.

Under det år som har gått åt till förberedelser för en ny frihetsflotta till Gaza har israelerna inte legat på latsidan.

I tysthet har landet fört en intensiv diplomatisk offensiv för att stoppa Ship to Gaza.

I Kanada försöker en judisk organisation dra den kanadensiska båten i flottiljen inför rätta med motiveringen att den stött en ”terroristorganisation” (Hamas). USA har hotat telefonbolag, försäkringsbolag och andra som sluter avtal med Ship to Gaza med repressalier.

– De kan inte styra oss och Israel har ingen rätt att stoppa oss, säger Victoria Strand, en av de svenska deltagarna i Ship to Gaza.

Ship to Gazas internationella koalition höll i början av augusti ett möte där en ny strategi drogs upp.

– Det kan handa om att vi söker nya hamnar som utgångspunkt i Medelhavet

Victoria Strand var med när de svenska deltagarna besökte svenska ambassaden i Aten. Ambassadören Håkan Malmqvist hade stor förståelse för de svenska deltagarnas frustration och tyckte att hela historien var ”egendomlig” och att det var ”anmärkningsvärt” att fartygen inte tilläts lämna Aten. Men han kunde inget göra.

Bakom Israel står inte bara Grekland och USA utan även EU. – Men vi är en gräsrotsorganisation. Vi utmanar det internationella samfundet.

De kan inte styra oss. Vi är ostyrbara.

Därför är vi farliga.

peo österholm journalist eva wernlid fotograf

fibKampen om Arktis

fib 27

Här börjar KRIGET

Sveriges största civila olydnadsaktion riktades mot den militära flygplatsen vid Vidsel i Norrbotten. 200 aktivister tog sig in på det militära övningsområdet NEAT. FOTO: Ofog/Warstartshere

»

fibKampen om Arktis Världens krigsmakter övar bombfällning, testar drönare och utvecklar nya vapensystem. I Norrbotten.

På alliansfria Sveriges territorium ligger Europas största militära övningsområde. Några futtiga mil norrut pågår kampen för fullt om Arktis rikedomar. Väst rustar, Ryssland rustar. Sverige är i fokus.

STOPPA KRIGET – I NORRBOTTEN!

I

byn Rosvik, mellan Luleå och Piteå, bor författaren och ledamoten av Svenska militärhistoriska kommissionen, Lars Gyllenhaal. Han har deltagit i det aktionsläger som Ofog genomförde i Norrbotten i sommar. Han säger: – Politiskt och militärt räknas norra Sverige sedan några år till Arktis och är därmed en del av en maktkamp om gas,

»

SSAB säljer stål utan att fråga vad det ska användas till. olja och militärt inflytande i Arktis. Jag är inte något stort fan av Ofog-arrangörerna.

Men det var definitivt logiskt att man i år lyfte upp Arktis.

Ofoglägret, War starts here, låg nära Europas största militära övningsområde över land, NEAT (North European Aerospace Testrange). Där övar världens

krigsmakter bombfällning, testar obemannade stridsflygplan och utvecklar nya vapensystem. Militära övningar som fått fortgå ostört länge. För att blottlägga militariseringen av samhället genomförde Ofog ett antal icke-våldsaktioner.

Bland annat tog sig 30 personer in på SSABs område i industrihamnen i Luleå.

– Vi ville bjuda arbetarna på fika, fotbollsmatch och ett samtal om stålindustrins kopplingar till krigsindustrin, säger Kimo Kjernmoen, Ofog.

Flera anställda blev inbjudna att spela fotboll men avböjde eftersom de inte kunde avbryta sina arbeten. Efter 30-40 minuter kom polisen och då lämnade gruppen området.

Aktionen arrangerades av klimatnätverket Klimax. SSAB är Sveriges största ståltillverkare, med både direkt och indirekt koppling till det militärindustriella komplexet.

I SSABs etiska riktlinjer sägs bolaget vara ”fördomsfritt” då det väljer samarbetspartners och upphandlare. I praktiken innebär

detta att SSAB säljer stål till länder och företag utan att fråga eller följa upp vad stålet kommer användas till.

– Stål är naturligtvis inte dåligt i sig men det används för att konstruera mängder av vapen, säger Rikard Rehnbergh från Klimax. År 2008 öppnade SSAB säljkontor i tre nya länder. Dessa länder var Israel, Förenade Arabemiraten och Marocko.

Samma år inledde Israel Operation gjutet bly på Gazaremsan i den största beskjutningen av det palestinska folket sedan 1990-talet. Runt 1 400 människor dödades.

Samtidigt pågick bygget i stål och betong av muren som nu fängslar det palestinska folket. Det existerar visserligen ett FN-embargo som förbjuder dess medlemsländer att sälja krigsmateriel till Israel.

Men detta kringgår Sverige genom att exportera sitt stål till Israels fabriker, som bland annat tillverkar vapen.

Men SSAB medverkar mer direkt än så i krigsindustrin. En av företagets produkter

fib 29

fakta Ofog

FOTO: Ofog/War starts here

Den 22-29 juli organiserade det antimilitaristiska nätverket Ofog det internationella aktionslägret ”War starts here” i Luleå mot Europas största militära övningsområde NEAT (North European Aerospace Testrange). Fredsaktivister från hela världen deltog i seminarier, workshops, diskussioner och en massaktion mot NEAT. NEAT används för att träna bombfällning, testa förarlösa bombplan och utveckla nya vapensystem. Ofog har två somrar i rad arrangerat aktionsläger mot Natos och USAs bombövningar på NEAT och denna gång samlades över 200 aktivister.

Under lägerveckan arrangerades seminarier, aktioner, manifestationer, diskussioner, workshops och mötesplatser.

Tisdagen den 26 juli gick en rosa karavan bestående av 200 fredsaktivister mot NEATs flygplats i Vidsel. En manifestation hölls utanför området varpå 170 personer trotsade avspärrningarna och gick in på området. Ett 30-tal personer tog sig in på själva flygfältet, målade landningsbanan och markerade på andra sätt området med rosa.

Uppåt 30 personer arresterades, varav tio utländska medborgare som senare anhölls. Samtliga kommer antagligen att kallas till rättegång senare i år.

Läs mer om lägret, aktionerna, seminarierna och allt annat på www.warstartshere.com

»

Den otäckaste nyheten denna sommar var att polarisen smälter i rekordfart. Nu är det öppet vatten från Atlanten till Stilla havet enligt Centret för is- och snödata i Colorado. /Professor Hans Rosling i Dagens Nyheter.

Ju fortare isen smälter desto snabbare ökar maktkampen om gas, olja och militärt inflytande i Arktis.

FOTO: Gösta Elmquist

är pansarstålserien Armox som används på stridsvagnar, exempelvis AMV XC 360p som tillverkas av Patria och används i bland annat Afghanistan av den polska insatsstyrkan.

Gun-Britt Mäkitalo från Kiruna är en av de lokala fredsaktivister som organiserade lägret. Hon har varit aktiv i Kvinnor för fred i Kiruna sedan 1985. Den 15 december 2004 klädde hon sig i Lucialinne med plakat på Kupoltorget i Kiruna när regeringen skulle ta beslut om utredningen ”Snö, mörker,och kyla”. I dag samarbetar hon med fredsnätverket Ofog mot militariseringen av Norrbotten.

– Jag träffade folk från Ofog 2008 och åkte med dom och finska vapenvägrare till Bryssel för protesten ”NatoGame over”.

Där berättade jag om övningarna i norr.

Då, för tre år sedan, hade Ofogarna en veckas läger utanför Bofors varje sommar för att protestera mot vapenexporten.

Ofog bestämde sig då för att lägga lägret

i Luleå.

Ofog ställde sig bakom parollerna “Stoppa Nato övningarna” och “Nato ut ur Sverige”. I Stockholm bildades Arbetsgruppen för neutralitet och alliansfrihet, paraplyorganisationen som vill stoppa smyganslutningen till NATO. Sverige anses i all tysthet ha gått med på avtal som gör att Sverige mer och mer blivit ett NATO-land. Kulmen nåddes när den borgerliga regeringen bjöd in US Air Force att öva bombfällningar i Norrbotten.

I Luleå bildades 2009 nätverket ”Nato ut ur Sverige”. Miljöpartiet och Svenska Freds, Vänsterpartiet, Ung vänster, Grön ungdom, Afghanistankommiten med flera var aktiva. De senaste två åren har dock Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och Miljöpartiet inte deltagit.

– Dom tyckte kanske att några av vänsterns paroller var för politiska, tror GunBritt Mäkitalo.

nils lundgren journalist

w

fibKampen om Arktis Han ÄR Rysslands regering. Och Yury Morozov har ett budskap till länderna i Nato: -Ni närmar er den ryska gränsen. Steg för steg. Det hotar vår nation. Nu är det kapprustning som gäller.

”En militär knytnäve” – Nato är en militär-politisk organisation som steg för steg närmare sig de ryska gränserna. Den hotar nationen.

S

å sade Yury Morozov, professor vid USA/Kanada-institutet i Moskva, som under en föreläsning i Ofog-lägret i juli förklarade Rysslands syn på de hot som byggs upp i Arktis.

Morozov är rådgivare till ryska regeringen. Han har varit överste och militär rådgivare i Afghanistan, på Balkan och i Georgien. På Ofog-lägret gick han till skarpt angrepp på USA, EU och Nato och sade bland annat: – Västländernas militära orientering mot Ryssland, med en arktisk inriktning i det skandinaviska blocket, är skäl nog för att Ryssland ska skapa en militär knytnäve. En tävling i kapprustning kommer att gälla för ryska styrkor i Arktis.

Enligt Morozov handlar det för Rysslands del framför allt om flygvapen och flotta.

– Vi talar om 600 krigsfartyg, 24 ubåtar och över 30 skepp som fungerar som baser för upp till 220 mindre fartyg och båtar, plus 600 stridsflygplan, slog Morozov fast.

Motsättningarna när det gäller Arktis är inte bara militära. Det finns en ömsesidig, växande misstro mellan Moskva och Bryssel, där avsaknaden av korrekta regler borde åtgärdas med gemensamma ansträngningar för att ge stadga i Arktis.

– Ryssland lägger sina väpnade styrkor i Arktis för att tillhandahålla säkerhet

för den ryska federationen i den arktiska zonen i olika militär-politiska förhållanden. Än så länge är läget i Arktis relativt stabilt, men om denna region delas upp med våld kan Ryssland inte utesluta ett scenario där en konflikt med taktiska kärnvapen kan inträffa, sade Morozov.

»

Ett scenario med taktiska kärnvapen kan inte uteslutas.

Enligt Morozov har USA och Nato redan lämnat Ryssland bakom sig i skapandet av nya vapensystem. Samtidigt är den totala storleken av de ryska styrkorna i Europa i dag mindre än den sovjetiska styrkan var i Tyskland under det kalla kriget. Trots att Ryssland spenderar mer på försvaret i dag.

Hotet mot Ryssland ökade när USA ensidigt drog sig ur ABM-avtalet och placerade sin radar i norska Vardö.

ABM-avtalet framförhandlades mellan USA och Sovjetunionen som en del av SALT (Strategic Arms Limitation Talks).

Det undertecknades 1972. Innebörden var bland annat: * Washington och Moskva skulle hindras från att placera ut försvarssystem mot ballistiska missiler över hela sitt landområde.

* Länderna skulle förbjudas att placera ut radaranläggningar som kunde ge tidig varning för strategiska ballistiska missilattacker förutom i varje landområdes periferi av USAs eller Sovjets territorium. * ABM-radaranläggningar som kan spåra och förinta inkommande strategiska guidnings- och försvarsrobotar skulle förbjudas.

I december 2001 ansåg president Bush att Washington och Moskva inte längre behövde basera sina relationer på den ömsesidiga förmågan att tillintetgöra varandra (Mutual assured Destruction MAD). USA lämnade ABM-avtalet den 13 juni 2002 eftersom avtalet hindrade USAs utveckling av sitt försvar mot möjliga terroristattacker eller skurkstaters attacker med missiler.

I stället ska nu ett missilförsvar med massor av radaranläggningar placeras ut över hela Europa. USAs anläggning i norska Vardö är en av dessa.

– Ryssland är totalt omringat av USA/ NATO-baser. NATO – varför inte enbart säga USA eftersom de har levererat ett säkerhetsdirektiv som säger att de har rätt att placera ut missilförsvar. Hur skulle USA ha reagerat med ryska radarbaser runt sina gränser, säger Agneta Norberg, vice ordförande i Sveriges Fredsråd och ansvarig för frågor om kärnvapen och NATO.

nils lundgren journalist

fib 31

Tyst i media om kampen i Arktis

R

ysslands militära flygaktivitet har ökat markant kring norra Norge.

Ryssland moderniserar sina amfibie- och luftlandsättningsförband och sätter upp minst en arktisk brigad.

Ryssland övar landstigningsoperationer och USA ska öva i Östersjön oftare.

Nato har övat flera gånger i Norrbotten.

Nato har flyttat sin viktigaste bas i Norge från södra till norra delen av landet.

– Det är väldigt tyst om det som händer.

Nya och gamla vapenplattformar placeras strategiskt i flera länders arktiska områden. Det är plattformar som många gånger drivs med kärnkraft och bär kärnvapen.

I en forcerad uppladdning ökar riskerna för olyckshändelser.

Det säger Lars Gyllenhaal, ledamot av Svenska militärhistoriska kommissionen.

Han är oroad över bristen på kunskap och debatt kring det som sker.

– Det är en kamp om Arktis och de militära inslagen är tydliga. Vare sig vi vill eller inte så är vi en del av Arktis och därmed en del av maktkampen om gas, olja och militärt inflytande, säger han.

Gyllenhaal gör ett snabbt axplock: Norska försvaret beskrev den ryska militära flygaktiviteten under 2009 med orden ”inte sedan kalla kriget har ryska militärflygplan varit så aktiva i norska närområden som nu”. Nyheten rapporterades av norska NRK men togs inte upp i svenska medier.

Ryska försvarsministeriet påminde i ett nyhetstelegram om att norra Sverige och Finland ingår i det arktiska området. Ingen reaktion i svenska media.

Natoövningen ”Loyal Arrow” över Norrbotten var historisk. I övningen ingick ett hangarfartyg för första i Bottenviken.

En rysk militärexperts fördömande i nättidningen Pravda rapporterades stort av svenska medier. Men man missade att en större tidning, dagstidningen Novyje Izvestija, rapporterade mycket kritiskt om övningen, liksom att ryska UD uttalade sin förvåning över att Sverige stod värd för ”Loyal Arrow”.

Hösten 2009 genomfördes de största militärövningarna i det nya Rysslands historia, från Barents hav i norr till den rysk-polska gränsen i söder. De var kanske tio gånger större än ”Loyal Arrow”. Polen och baltstaterna uttryckte stark oro men ingen reaktion i medierna.

Under 2010 blev svenska riksmedier lite bättre på att berätta om den ökande rivaliteten runt Sverige. Svenska Dagbladet skrev: ”I fjol övade ryska styrkor landstigning utanför Kaliningrad i den största övningen sedan 1981 och i september i år sade den amerikanske marinchefen amiral Gary Roughead att USA ska öva oftare i Östersjön, officiellt efter att de baltiska Nato-länderna krävt det.”

Norges anskaffning av ett nytt amerikanskt stridsflygplan liksom Rysslands

Lars Gyllenhaal med sonen Lars Jarl i trakterna av övningsområdet. FOTO: Ann-Sofie Gyllenhaal

anskaffning av fyra större franska fartyg för landstigningsoperationer har sedan tagits upp av svenska medier. Men man har missat flera danska och ryska satsningar specifikt för att verka i Arktis och Östersjön. Inte minst att Ryssland fokuserar på att snabbast möjligt modernisera alla amfibie- och luftlandsättningsförband.

Lars Gyllenhaal tycker att Ofog är beundransvärda för att de ”tar upp rätt frågor, även om de har fel lösningar”. Han säger bekymrat att det känns jobbigt att vara negativ, men att kritisera Nato med hjälp av en rysk militäranalytiker, det räcker inte.

Han oroas över att Ofog enligt honom är alldeles för insyltat på ena sidan.

Läs och se mer om Arktis på www.fib.se

nils lundgren journalist

fibgranskar

Så körde IMF i diket FNs syfte var att skapa ett organ för att reducera fattigdomen i världen – Internationella Valutafonden, IMF. I stället har land efter land drivits till konkursens brant, människor förlorat sina jobb, fattigdomen ökat och hela ekonomier raserats.

FiB Kulturfront har granskat IMFs verksamhet.

I

MF har ofta nämnts i massmedia den senaste tiden i samband med Greklands-krisen och för att dess förre chef Dominique Strauss-Kahn anklagats för våldtäkt.

I förra numret av FiB Kulturfront framkom att IMF, som är ett i praktiken självständigt underorgan till FN, är en odemokratisk organisation som främst tillgodoser intressena hos USAs ekonomiska elit (”Washington consensus”). Ändå bildades IMF liksom systerorganisationen Världsbanken 1944 för att stödja länder i ekonomisk kris.

De vanliga IMF-villkoren lyder: Minskade statsinkomster, minskning av utgifter för social välfärd, frysta eller reducerade löner, privatisering, och avreglering samt finansiella avreglering, kallat SAP (Structural Adjustment Programs).

IMF sammanfattar på sin hemsida: “IMF är en organisation med 187 medlemsländer som arbetar för att främja valutasamarbete globalt, för att säkra finansiell stabilitet, underlätta internationellt handelsutbyte, stimulera till hög sysselsättning och uthållig ekonomisk tillväxt och för att reducera fattigdomen i världen”. Men är det så i verkligheten?

En rapport till USAs kongress (Meltzer Commission) år 2000 styrker bedömningen från IMF-kritiker. I rapporten sägs att ”G7-gruppens regeringar, framför allt USAs, använder IMF som ett verktyg för att

uppnå sina politiska mål. Otaliga studier har misslyckats med att finna något tydligt samband mellan IMFs engagemang och ökning av välstånd eller inkomst, och belagt särskilt skadliga effekter i utvecklingsländer.” ”Människor som arbetat hårt för att undgå fattigdom har sett resultatet av sitt arbete bli förstört, besparingar förlorade, småföretag har gått i konkurs och arbetare har förlorat sina arbeten. Inhemska kapitalägare gjorde stora förluster medan utländska bankintressen skyddades.”

Här följer exempel på IMFs insatser, främst från boken ”Debt, the IMF and the World Bank” av Toussaint & Millet (TM nedan) och från Joseph Stiglitz, Nobelpristagare och före detta vice världsbankschef.

Efter recessionen under 1970-talet beslöt de rika länderna att öka köpkraften hos fattiga, ofta nyblivna stater (före detta kolonier som plundrats av rika länder) genom villkorliga lån – vilket låter bra. De multilaterala lånen har främst förmedlats av Världsbanken och IMF. Skuldsättningen ökade kraftigt medan lånepolicyns faror undertrycktes (TM, sid.

79). Lånen blev ett ”geopolitiskt vapen” och gavs ofta till USA-stödda diktaturer.

Utvecklingsländernas lån uppgick till 70 miljarder USD 1970, till 2 266 miljarder år 2000 (30-dubbling på 30 år) och till 3 360 miljarder år 2007 (Världsbankens statistik, 2008). Återbetalningarna ökade givetvis

och 1970-2007 återbetalades 7,2 biljoner USD ( hälften av USAs statsskuld).

Omkring 1980 försämrades ekonomin i många utvecklingsländer, inte minst de råvaruproducerande, med sjunkande världsmarknadspriser med 2,8 procent årligen 1977-2001. Vid den ekonomiska krisen 1979-1981 höjde USA räntan från 8 till 18 procent, följt av kraftig ränteökning internationellt.

Det första landet att ställa in betalningarna var Mexiko 1982, snabbt följt av Brasilien och Argentina. Nästa kris 1994 öppnade Mexiko för utländska uppköp.

En sektor som drabbades var bankerna. År 1990 var bara en av Mexikos banker utlandsägd, men år 2000 var 24 av 30 utlandsägda.

Massmedia har jämfört krisen i Grekland med krisen i Argentina, vars lånekostnader fördubblades mellan 1996 och 2000. En enorm utförsäljning av statliga tillgångar medförde lägre inflation men den till dollar bundna peson blev kraftigt övervärderad, exporten rasade och arbetslösheten steg till 25 procent. IMF bidrog i hög grad till problemen enligt Stiglitz. Argentina ställde in betalningarna, men kunde förhandla till sig minskade skulder.

Efter en snabb ekonomisk utveckling öppnade många länder i Sydostasien sina marknader för fritt kapitalinflöde. År 1997 ökade trycket mot Thailands valuta, främst genom valutaspekulation. Avregleringen medförde ökade kapitalsatsningar från Japan och USA, främst kortfristiga banklån, som användes till långfristiga inhemska lån och värdepapper. När problemen ökade ”vände sig Thailand och andra länder till IMF, som bara gav lån på en lång rad villkor inklusive sänkta statsutgifter, skattehöj-

fib 33

Kritiken ledde till att IMF verkade ha kört i diket. Uppståndelsen kring IMFs förre chef, Dominique Strauss-Kahn, DSK, skymmer kritiken av verksamheten.

ningar och högre räntor.” ”IMF lyckades … bara förvärra den ekonomiska nedgången” (Stiglitz, 2007).

Världsbanken uppskattade att 20 miljoner människor hamnade i fattigdom. Thailand och andra länder gav upp försvaret av valutan. Sydostasien-krisen spreds över världen. Clinton-regeringen motsatte sig räddningsaktioner. Stiglitz menar att ”allt vad IMF lyckades med var att göra den asiatiska recessionen djupare, längre och mera smärtsam” (New Republican, april 2000).

Efter statskuppen 1991 kom Jeltsin till makten i Ryssland och fick extraordinära befogenheter av parlamentet att omvandla det ekonomiska systemet. IMF godtog inte budgeten och det läckte ut att IMF skulle dra tillbaka ett stort lån. Uppmuntrad av västmakter lät Jeltsin militären storma parlamentsbyggnaden och under en dag dödades omkring 500 människor och 1 000 sårades.

När den asiatiska finanskrisen drabbade Ryssland 1998 inställde landet betalningarna. Resultatet blev en enorm fattigdom. År 1989 hade två miljoner i Ryssland mindre än fyra dollar om dagen att leva på och i mitten av 1990-talet var antalet 74 miljoner enligt Världsbanken och medellivslängden minskade.

Efter en tynande tillvaro några år har IMFs verksamhet ökat kraftigt efter den ekonomiska krisen och våren 2010 tredubblades lånekapaciteten till 750 miljarder USD. Men trots vackert tal har IMFs program knappast ändrats, vilket märks i lån till Grekland, Irland och Portugal. Även i Somalia där IMFs lånepolicy varit en viktig bakomliggande orsak till den aktuella krisen.

IMF krävde också att matsubventionerna skulle tas bort i Tunisien och Egypten, vilket bidrog till de folkliga resningarna – så något positivt kan IMF åstadkomma.

Toussaint & Millet (sid 91) menar att lösningen är omkastning av IMFs priori-

teringar: Stark kontroll av privata bolag och massiva investeringar i samhälleliga sektorer under demokratisk kontroll. Men behövs inte ett annat ekonomiskt system, där resurserna under demokratisk kontroll används till att bygga en bättre värld efter behov och inte främst för att öka vinsten till enskilda företag utan insyn?

anders romelsjö stockholm, text mats falk illustration Litteratur: Stiglitz J. Fungerande globalisering. Göteborg: Daidalos, 2007. Toussaint E, Millet D. Debt, the IMF and the World Bank. Monthly Review Press, 2010. Romelsjö A. Om IMF (längre avsnitt).

(Bloggen http://aromelsjö.se) Rättelse: I förra numrets artikel om IMF innehöll ett parti i texten felaktigheter. Här är den korrekta formuleringen: ”Nu är det så vist ordnat att ett land som har minst 15 procent av rösterna har vetorätt, en händelse som ser ut som en tanke, med tanke på USA: s röstandel. (Tidigare var vetogränsen 20 procent. USA:s ställning urholkades då nya medlemsstater kom till och USA fick igenom att gränsen sänktes till 15 procent). IMF är alltså en djupt odemokratisk organisation liksom Världsbanken (och FN).”

satirarkivet

Månadens bildskapare: Mats Falk Mats Falk, 53 år, producerar varje vecka politisk satir främst för media. ”Veckans falk” sätter varje vecka fingret på en händelse i världen. Det kan, som i fallet med det hungrande barnet på Afrikas horn, vara ett rop på hjälp men i andra sammanhang skildra en politisk händelse elakt eller roligt.

–Jag är politiskt obunden och häcklar främst makten, omoralen och dumheten, säger Mats Falk.

Han har varit politisk tecknare sedan 2005 och arbetar både för dagspress och för webbtidningar där bilderna många gånger är rörliga till musik – allt i egen regi.

Mats Falk bor i Södra Dalkarlså i Bygdeå i Väterbotten.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fibpalestina

fib 35

Filmerna som tv inte vågat visa Tre filmer gjorda av kvinnor. Tre filmer som hittills inte sänts av Sveriges television eller någon annan tv-kanal. Tre subjektiva dokumentärer som är uttalat partiska men baserade på fakta.

Alla tre filmerna handlar om palestinierna. Opinionen i Sverige växer för att filmerna ska visas och för att bryta det som vissa anser är censur och kallar för en tystnadens konspiration.

F

ilmen Gazas tårar sändes av den norska public service-kanalen NRK redan i april 2010 och filmen finns på NRK:s hemsida i två år framåt, till åttonde december 2013. Men hittills har filmen inte visats av de svenska biografkedjorna eller sänts i SVT eller TV4.

Facebookgruppen ”Vi vill att Gazas tårar ska visas på svensk bio” är bara ett av flera uttryck för den folkrörelse i Sverige som i protest mot detta arrangerat visningar av filmen på bio Panora i Malmö, i Lund, på Hagabion i Göteborg och på Bio Rio i Stockholm.

Maria Bergom Larsson, författare, litteraturkritiker och numera pensionär kräver på Facebook att SVT visar Gazas tårar: ”Enormt skakande film som tillbakavisar alla tvivel om Goldstonerapportens riktighet. SVT har en skyldighet mot sin publik att visa den”.

Den norska regissören Vibeke Løkkeberg gjorde Gazas tårar efter att ha blivit djupt tagen av ett reportage om en liten pojke i Gaza som förlorade sin familj vid Israels attack vintern 2008–2009. Hon beslöt sig för att till vilket pris som helst göra en film om barnens liv under och efter attacken. Eftersom hon inte tilläts resa in, kontaktade hon lokala tv-team och privatpersoner som gav henne ett omfattande arkivmaterial från attacken.

– Filmen är gjord trots starkt motstånd från Israel. Jag kunde köpa det som hade filmats inifrån Gaza under

kriget först efter att filmerna smugglats ut. Kom ihåg att inga västerländska journalister tilläts komma in under attacken, påpekar Vibeke Løkkeberg.

Efter Løkkebergs instruktioner gjordes nya filmade intervjuer med några av Gazas barn. Trots allt de har gått igenom tänker de inte likt många vuxna i första hand på hämnd, utan önskar sig en framtid som läkare eller advokater. Hoppet ligger hos barnen och barnen får fortfarande stöd av filmen.

– Gaza gav den Golden Prize för bästa film.

Prissumman skänkte vi till de deltagande barnen. Vi försöker nu få pengar till en dvd eftersom inga tvstationer i USA kommer att köpa den och inga biografer någon annanstans än i Norge och Sverige kommer att visa den. Det har varit en stor genomgripande erfarenhet att göra den här filmen och möta den stora respons vi fått från alla som vill göra något efter att ha sett filmen, säger en trots allt glad Vibeke Løkkeberg.

Barnen tänker inte främst på hämnd utan på sin framtid.

FOTO: Okänd palestinsk fotograf i Gaza

w

fibpalestina

»

SVT ska sända Gazas tårar, sägs det. Men när?

Och hur dags på dygnet? för, motståndet, folkets makt. Därför tullar man på yttrandefriheten.

Den norska regissören Vibeke Løkkeberg som gjorde filmen Gazas tårar.

FOTO: Norsk Filminstitutt

Filmaren Antonie Frank och Susanne Lundgren, ordförande för Palestinagruppen Stockholm, ingår i den arbetsgrupp för visning av film om Palestina, som hyrde Bio Rio och ABF. Salongerna fylldes av folk som ville se Gazas tårar. Antonie Frank berättar varför hon tog den ekonomiska risken att hyra en hel biograf.

– Jag kontaktade organisationer för att kunna visa filmen. Samtidigt blev jag chockad av att så få var villiga att ta in filmen för visning. Jag upplevde en rädsla och feghet hos många. Filmen kan ses som en visualisering av Goldstonesrapporten, som också har blivit nedtystad. Vi måste våga se med egna ögon vad bomber gör med människor. För att förstå och för att skapa opinion. Det är precis vad makthavarna är rädda

Trots en solig lördag eftermiddag var biosalongen nästan fullsatt. Det blev samtal efteråt med många intressanta frågor, trots att både SVT och TV4 tackade nej till att diskutera filmen. Veckan därpå var salongen fullsatt igen på ABFs visning. TV4:s samhällschef Fredrik Lundberg svarade med ett mejl: –Jag är rädd för att TV4 inte kommer att slå dig med häpnad och visa filmen Tears of Gaza.

– När jag hade sett filmen första gången tänkte jag att den här filmen är unik. Detta är en film som måste spridas vitt och brett, det måste bli en film som alla ska ha sett, en film man ska känna till, säger Susanne Lundgren.

Det unika ligger i att kameran är på plats och publiken får dela Gazabornas vardag och vara med när det händer, när bomberna faller, när husen rasar.

– Barnen som talar i filmen med sina egna ord och till punkt är rakare, ärligare, modigare och starkare än några andra jag mött genom film. Jag kommer aldrig att glömma deras ansikten, deras ord eller deras tårar.

Susannes smärta och medkänsla omvandlades till en ilska: Hur vågar någon kalla detta för en ”politisk konflikt”? Hur vågar någon kalla Israels attacker för ”krig”?

– Detta är ett illegalt, fullkomligt, beväpnat, våldsamt, konstant, övergrepp utfört av en övermakt mot civila.

Mordisk apartheid, etnisk rensning, etniskt förtryck…

Det måste sluta. Nu, säger hon.

fib 37

I likhet med den israeliske journalisten Gideon Levy tror Susanne Lundgren att förändring, påtryckningar och krav måste komma utifrån.

– Det vi alla kan göra är att ta ställning genom bojkottaktioner som konsumenter, som akademiker, idrottare, genom stöd till Ship to Gaza, genom att sprida palestinsk film, skriva och tala om detta.

Just Ship to Gaza ser hon som oerhört viktigt i kampen för ett fritt Palestina. Hon menar att alla som inte är fångade bakom murar, vägspärrar eller nationaliteten i sina pass måste ta striden – här i vardagen och i Palestina.

I nästa nr: Filmen Marken talar arabiska stoppad.

TV France 5 köpte snabbt dokumentären. Men efter några månader blev det stopp, den visades aldrig. Sveriges Televisions inköpare rekommenderade också filmen. Men den köptes aldrig in. Skolornas AV-centraler distribuerar nu Marken talar arabiska att visas för landets skolelever efter att flera personer frågat efter filmen.

Trots att Gazas tårar är en dokumentär, är den i år nominerad som bästa biofilm till Amandapriset, den norska motsvarigheten till den svenska Guldbaggen.

nils lundgren journalist

Kommer SVT att visa Gazas tårar?

– Jag har hört talas om visningar av filmen Gazas tårar runt om i landet, där någon påstått att SVT stoppat filmen. Så är det inte alls. Den som säger så vet inte hur SVTs beslutsprocess går till, säger Otto Fagerstedt, projektledare på SVTs dokumentärredaktion.

Han känner väl till Israel – Palestinakonfilkten och anser att SVT redan sänt många dokumentärer som belyser ämnet och motsättningarna i området. Otto Fagerstedt är en av dem som beslutar om förslagen till sändningar av filmer som kommer från SVT:s inköpare.

– Gazas tårar kom under förra året. Jag och andra på SVT har fått flera mejl om att SVT borde sända Gazas tårar och frågor om varför filmen inte redan

sänts. Lobbygrupper från alla sidor försöker hela tiden påverka vad SVT ska sända och inte sända, säger Otto Fagestedt.

Uppgiften om att SVTs ledning under våren länge diskuterat om filmen ska visas besvarar han med att konstatera: – SVT Dokumentär räknar med att sända Gazas tårar någon gång under hösten. Exakt när och vid vilken tid på dygnet beslutar Axel Arnö som basar för SVTs Dokument Utifrån och Dox. – Filmen kommer att visas på Folkets bio i september och SVT köper in den, säger filmens producent Terje Kristiansen .

Barnens liv under och efter attacken är centrala i filmen Gazas tårar.

FOTO: Okänd palestinsk fotograf i Gaza

fibrecenserar Och allt skall vara kärlek Kristian Lundberg Ordfront Och allt skall vara kärlek är en fristående fortsättning på Yarden, den bok för vilken Kristian Lundberg belönades med Ivar-Lo priset.

Jag blev fängslad av det vackra språket när jag läste Yarden. Det stod i bjärt kontrast mot innehållet. Dessutom var det länge sedan jag läst en så vredgad skildring av arbetets baksida. I sin nya bok återvänder Kristian Lundberg ofta i tankarna till sin gamla arbetsplats i Malmö.

Fastän han inte arbetar där längre äter den honom.

I flera avsnitt berättar han om barndomen. Hans mamma var schizofren och lämnade ofta sina barn. Hon återvände alltid men osäkerheten var konstant. Under

Evert Taube Förtrollningens problem. 32 berättelser Lindelöws bokförlag En pålitlig god vän påstår att han har hört Evert Taube sitta på sitt stamlokus Den Gyldene Freden i Gamla stan och beklaga sig med sin karakteristiska hesa, lite läspande stämma: ”Ingen läser min prosa!”

Efter några läsförsök för många år sedan förstod jag varför. Evert Taubes prosatexter är pratiga och svulstiga, överlastade med naturbeskrivningar, personbeskrivningar med titlar, matrecept och ovidkommande anekdoter.

Men det finns också texter som är intressanta, inte minst för oss som uppskattar

»

Den som vågade klaga fick inga jobb. sjukdomsperioderna hotade hon att lämna in barnen på sjukhus för att få deras tankar utbytta. Det var det enda som kunde rädda dem, ansåg hon. Pappan stack när sjukdomen blommade upp och han förnekade senare sin familj.

Detta förklarar författarens destruktiva liv; han diagnostiserades som alkoholdement när han var tjugosex och han beskriver hur han lämnade den lägenhet han delade med sitt livs kärlek, K, med ett par byxor, två tröjor och litet strumpor.

Kärleken till K böljar fram i berättelsen, liksom livet med sonen. Författaren återerövrar sitt liv.

Men det är som skildrare av arbetslivet Kristian Lundberg har sin egenart. Under ett drygt år arbetade han på Yarden, anställd av ett bemanningsföretag. Livet bestod av att arbeta, äta och sova. I mini-

Taubes låtar. I Lindelöws utgåva med utvalda texter, en prydlig och behändig bok, får den intresserade reda på en hel del ur diktarens liv och gärning. Bakgrunden och upprinnelsen till några av de mer kända visorna exempelvis. Men är allt sant?

Att ”Flickan i Havanna” dök upp första gången som en bild på en cigarrlåda i slutet av 1800-talet och slutade som måltavla för hagelskott är väl inte helt otroligt. Inte heller att ”Eldarevalsens” Charlie Barr i sin skrämmande kolbox föddes i en mörk garderob i diktarens barndomshem på Vinga.

Men när gamarna svävar över vår hjälte som ligger i trasor på en väg i Argentina och en avlägsen släkting dyker upp som en räddare med några välriktade pistolskott, hm…

Texten ”I Stockholm”, som bland annat innehåller en betraktelse av vår huvudstad 1907, ger en fin, levande och detaljerad skildring av staden för hundra år sedan.

I 32 texter får vi möta Taube från barn-

bussar kördes arbetarna, mest invandrare, runt och plockade efter en utprintad lista upp olika bildelar eller flyttade om bilar. Området var inhägnat och arbetarna övervakades. Arbetet var okvalificerat och monotont. Ingen frågade efter betyg eller kreativitet. Den som vågade klaga på något straffades med att inte ringas in till arbete på flera veckor. Man lärde sig att hålla käft.

Att vara timanställd innebar att alltid vara fattig och att leva i ovisshet. Att aldrig veta om det fanns arbete nästa dag eller hur stor lönen skulle bli. En dag gick han. Lämnade nycklarna och en lapp, dörren till klädskåpet öppen och arbetsskorna kvar.

1947 skrev Folke Fridell Död mans hand, en uppmärksammad skildring från textilindustrin. Rivar-Bohms mantra ”att man måste vara med och dela och bestämma” blev ett begrepp, i bjärt kontrast mot fabriksledningens vackra tal. Jag kommer att tänka på Fridells bok när jag läser Kristian Lundberg, slås av likheterna och skillnaderna.

solveig giambanco

domsåren och framåt. Men författaren är ju också diktare, en som kan frisera verkligheten. Särskilt om den ligger långt tillbaka i tiden. Men författaren är dessutom målare, vilket framhålls på flera ställen i boken.

En allkonstnär, duktig på allt han provade på, men visorna, som han själv kanske uppskattade minst, blev det mest bestående, det som gjorde honom folkkär. Men det gick kanske för lätt att nå framgång med den genre som var lättast att sprida med radions och grammofonens hjälp? I baksidestexten förklaras titeln Förtrollningens problem med att naturens skönhet förtrollar, något som en konstnär måste kunna stå emot för att kunna skapa.

Ljuspunkterna de utvalda prosatexterna är många och trevliga att känna till och det gör att boken har en plats i Taubeälskarnas bokhylla. Kanske något för Taubesällskapets medlemmar? Årsbok?

stefan estby

fib 39

Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens Björn Ramel Natur och Kultur Det fanns en tid, faktiskt inte så länge sedan, då bakterierna kunde härja fritt och då läkare stod utan vapen.

Scharlakansfeber, barnsängsfeber, difteri och tuberkulos härjade. På infektionerna kunde följa komplikationer som utvecklades till livslånga problem.

Läkarna hade ofta inte så mycket annat att erbjuda än god omvårdnad, tröst och dekokter. I början på 1940-talet kom vändningen med penicillinet. Med detta och andra antibiotika förändrades människans tillvaro i grunden. Antibiotikan var effektiv, billig och hade få biverkningar. Den har nått ut till jordens alla hörn och räddat miljontals människor från bakteriella infektioner.

Men säg den glädje som vara för evigt!

Nationalekonomi för vänstern – Teori för jämlikhet och välfärd Peter Gerlach (red) Kata förlag Tolv unga ekonomer medverkar i en antologi som ska göra läsaren bekant med nationalekonomins ”röda sida”. De har alla akademisk examen i ämnet och står nära socialdemokratin eller arbetarrörelsen. De söker stöd i nationalekonomisk teori för en ekonomisk politik som främjar ökad jämlikhet, rättvisare sjukförsäkringssystem och bostadspolitik, minskar arbetslösheten, större utbildningsinsatser och så vidare.

Syftet är vällovligt men de utgår från en

Ganska omedelbart upptäcktes stammar av penicillinresistenta stafylokocker. I ett par årtionden kunde man rädda situationen genom att upptäcka och utnyttja nya antibiotika. Men under 70-talet började det vända på allvar. Multiresistenta bakteriestammar hade fått spridning.

Ett exempel är multiresistent tuberkulos.

Sjukhussjuka, infektioner av multiresistenta bakterier som sprids på sjukhusen, har blivit ett allt större problem. I värsta fall kan vi snart åter stå i en situation då läkare saknar vapen. Problemet har flera och komplicerade orsaker och lösningarna är inte enkla.

Björn Ramel gör en fyllig beskrivning av dess många aspekter. Han utgår från olika exempel och utvidgar dem till allmänna resonemang. Han tar oss med till olika delar av jordklotet: Grekland, Kina, Kenya, Indien, England och USA. I Sverige låter han oss besöka vårdcentraler, sjukhus och patienter. Han belyser problemet från olika håll och diskuterar lösningar.

Svaren blir många och skiftande men vissa saker blir ändå tydliga. Problemen

undermålig teori. De plockar friskt bland de senaste decenniernas populära beteendevetenskapliga och spelteoretiska tankegångar i kombination med neoklassiska mikro-och makroteoretiska teorier om allmän jämvikt och marknader i balans. Och visst går det där att hitta stöd för att till exempel arbetslösheten inte behöver öka för att lönenivån hålls uppe eller att ökad jämlikhet kan gynna tillväxten (likaväl som motsatsen om någon annan teoretiker åberopas).

Problemet är att deras grundantaganden om varornas bruksvärden och om den ”ekonomiska människan”, som har fullständig information om de perfekta marknaderna, var överspelade för mer än hundra år sedan. Men de har överlevt som kärna i den samhällsbevarande teoribyggnad som brukar kallas nationalekonomi, en vetenskap som inte baserar sig på förete-

»

Denna bok borde hållas under näsan på varenda landstingspolitiker... handlar inte i första hand om brister hos läkare och annan vårdpersonal, även om i synnerhet läkarnas ansvar är stort. Det handlar om strukturer och beslutandenivåer. Möjligheter att minska resistenta bakteriestammar i vården handlar om sådant som tillgång på vårdplatser, överbeläggningar, förflyttningar, hygienrutiner, arbetsbördor och inte minst återkoppling.

Maktutövare på olika nivåer har ett stort ansvar.

Denna bok borde hållas under näsan på varenda landstingspolitiker, på varenda utgiftsminskningsivrare på vårdens område, på varenda vårdansvarig. Den kan bli ett vapen i handen på var och en som kämpar för en god offentlig vård.

sisela björnsson

elser i dagens verkliga samhälle och därför inte är relevant för författarnas syften.

Argumentationen för en folkvänlig ekonomisk politik måste ta avstamp i en historisk helhetssyn på ekonomin som tar hänsyn till politisk makt, monopolisering och internationella utbytesförhållanden det vill säga aspekter som nästan försvunnit ur den ekonomiska debatten under de senaste decennierna då neoliberalismen dominerat.

Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen är i skriande behov av radikal ekonomisk politik. Om den baseras på den nationalekonomi som författarna förfäktar, är det mycket illa.

En mer allsidig genomgång av boken ur nationalekonomiskt perspektiv görs i Stefan de Vylders recension 2011-04-07 på http://ekonomistas.se

åke kilander

fibrecenserar Alla monster måste dö Gruppresa till Nordkorea – ett reportage Magnus Bärtås och Fredrik Ekman Bonniers Bokens undertitel är missvisande.

Författarnas intryck från den åtta dagar långa turistresan är slumpartade och ytliga och gruppresans deltagare spelar i boken enbart roller som komiska staffagefigurer. Författarna summerar själva: ”Vi kan knappast säga att vi förstått hur människorna har det i det här landet.”

I stället kretsar berättelsen kring bortförandet 1978 av Sydkoreas mest kända filmstjärnepar, skådespelerskan Choi Eun-hee (som de intervjuat i Söul före resan) och regissören Shin Sang-ok till Nordkorea. Det är en märklig historia om Shin Films, som krossades av general Park Jung-his diktatur i södra Korea 1975 och återuppstod i norra delen av landet tre år senare, där de upp-

Var är du?

– Människan och mobilen.

Katarina Bjärvall Ordfront Det är med stor entusiasm jag tar mig an Katarina Bjärvalls bok Var är du? Människan och mobilen. Själv har jag under många år reflekterat kring mobiltelefonen: hur vi använder den, hur den förändrat vårt sätt att kommunicera med varandra i vardagen, hur vi ockuperar det offentliga rummet och omintetgör vår känsla för integritet med hjälp av den.

Efterhand som jag läser sjunker dessvärre min entusiasm. Var är du? är en synnerligen ambitiös reportagebok om mobiltele-

»

Nordkorea utmålas som centrum för knarktillverkning. burna och hyllade filmskaparna ges konstnärlig frihet och stora resurser.

Bokens egentliga huvudtema är emellertid skildringen av den nordkoreanska kommunistdiktaturen och den absurda, komiska, nyckfulla och skräckinjagande diktatorn Kim Jong-Il. Demoniseringen av Nordkorea och dess ledare baseras helt på amerikansk och sydkoreansk litteratur, och författarna saknar totalt källkritik och distans till de uppgifter och antaganden de serverar.

Till exempel utmålas Nordkorea som centrum för knarktillverkning och tillverkning av falska 100-dollarsedlar, ”så välgjorda att FBI tvingats erkänna att de i princip är omöjliga att skilja från de äkta”!

Författarna konstaterar att USA:s bombardemang av Nordkorea under Koreakriget ”obönhörligt och tveklöst” var ”ett utdraget

fonen. Varje tänkbar infallsvinkel täcks av, varje teknisk funktion behandlas, diskuteras och dissekeras. Till varje kapitel finns en räcka referenslitteratur – ett bevis på den gedigna research som ligger till grund för boken. Men trots författarens högt ställda ambitioner – eller kanske på grnd av dem – och trots det mycket angelägna ämnet, blir eftermälet att hon gjort ett hönshus av en fjäder.

Katarina Bjärvall sätter in mobiltelefonen i ett historiskt perspektiv, kartlägger alla dess funktioner, lyfter fram faror och missförhållanden vid tillverkningen och hur den slutliga skrotningen av mobilen förgiftar vår planet. I kapitlet ”Gruvan, fabriken och skrothögen” glider hon in på det faktum att vi i västvärlden med vårt konsumtionsinriktade levnadssätt lämnar efter oss ett ofantligt sopberg, som vi dumpar i tredje världen. En synnerligen viktig fråga

krigsbrott”, men i övrigt saknar boken perspektiv på och analys av USA:s agerande och intressen i Koreafrågan.

I samband med besöket på krigsmuseet i Pyongyang noterar de att nyligen offentliggjorda dokument ur USA:s krigsarkiv klart visar att det var de sydkoreanska trupperna, inte som det påståtts nordkoreanerna, som under Koreakriget – med de amerikanska befälens goda minne – massakrerade civilbefolkningen i Daejon, mellan 3 000 och 7 000 män, kvinnor och barn. Men även detta vänds mot Nordkorea eftersom guiden på museet inte nämner ”nyheten”.

Den ganska utförliga litteraturförteckningen saknar centrala böcker om maktspelet på Koreahalvön av författare som I F Stone, Bruce Cumings, Martin Hart Landsberg och Tim Beal.

Detta är tyvärr ännu en i raden av böcker som ideologiskt förbereder den svenska opinionen för uppslutning kring USA:s aggressiva konfrontationspolitik och ett eventuellt nytt krig på Koreahalvön.

christer lundgren

som borde behandlas i en egen separat bok och inte som en avvikelse från ämnet ”vad händer med våra uttjänta mobiler?”.

Det är bokens, i många stycken, avsaknad av stringens som är dess största brist.

Författaren tycks allt som oftast tappa ämnets egentliga fokus, sväva ut i associationernas vidsträckta rymd för att ta upp en ny tråd som hon i stället utvecklar. Hon växlar mellan ett inte bara personligt utan snarare privat innehåll och att på ett torrt och sakligt sätt återge information och statistik som om det vore en vetenskaplig rapport. Denna hybrid av olika genrer gör att bokens budskap förfelas och den blir ointressant. Ämnets angelägenhetsgrad är dock oförändrat men det borde presenteras på ett mer avgränsat och sammanhållet sätt.

agneta willans

fib 41

Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Natoförbindelser Mikael Holmström Atlantis

»

Här uppträder nordiska överbefälhavare som återkommande möts civilklädda i en fjällstuga vid Treriksröset.

Vad kan man säga om en bok om Sveriges hemliga Natoförbindelser?

Vadå hemliga?

Kanske. I viss mån slår Mikael Holmström in öppna dörrar. Men, och det hör hit, många av dem har han tidigare öppnat själv som mångårig försvarsreporter på Svenska Dagbladet.

Den drygt 600-sidiga genomgången av svensk försvarspolitik efter andra världskriget innehåller både känt stoff och nytt.

Det är inte enskilda uppgifter som står tydligast efter läsning. Det är helhetsbilden. Visserligen var den förda politiken enbart känd av ett litet fåtal, men ett fåtal i många olika kretsar och på skilda nivåer.

Här uppträder nordiska överbefälhavare som återkommande möts civilklädda i en fjällstuga vid Treriksröset. Här uttalar sig amerikanska officerare, svenska planläg-

gare av strategiska krigsspel, marinens minutläggare i Öresund, politiker och ämbetsmän av olika valörer och, som ofta när Holmström är i farten, anonyma uppgiftslämnare. De senare känns lite onödiga här. Holmström har tillräckligt många öppna källor för att övertygande styrka sin tes.

En bärande och djupt sympatisk tanke med boken är ”the people has a right to know”. Amerikanerna visste förstås, de nordiska grannländerna visste, Sovjet visste (i hög grad och i detaljer efter Stig Wennerströms insatser, om inte förr). Men de svenska väljarna hölls ovetande.

Skall vi bli upprörda? Tja, man kan ju som Eric Krönmark, den moderate försvarsministern och ett återkommande sanningsvittne i boken, tala om ett ”dubbelspel som var ens förbannade skyldighet”, eller med Ingvar Carlsson (S): ”Det finns vissa saker där du har rätt att mörka”.

Dilemmat uppstår om sprickan mellan de försvarbara förberedelserna för hjälp ut-

ifrån, med i grunden patriotiska motiv, och det politiska ljugandet blir alltför stor. Den frågeställningen pekar framåt och vidare.

I sitt avslutande kapitel visar försvarsvännen Holmström hur Sveriges invasionsförsvar kom att monteras ned i rasande takt efter kalla krigets officiella slut – till skillnad mot Finlands. Samtidigt deltar ”di svenske” i mer än 190 arbetsgrupper och kommittéer under Nato och i ett ökande antal krig med Natoemblemet fastsytt på uniformsskjortan. Och så på samma gång denna ihärdiga folkliga skepsis mot att ta steget fullt ut, att bli formell Natomedlem med rösträtt. Denna skepsis blir inte nödvändigtvis mindre efter att ha insett att vi nog blev långt mer lurade än de flesta av oss kunde ana.

En slutsats efter Holmströms bok – det finns ju också andra – är att det är hög tid för något nytt: Neutralitet, till exempel. På riktigt.

Eller, kanske bara alliansfrihet.

Empatins tidsålder

andra boken på svenska.

Schimpanserna är vår närmaste släkting med en gemensam urfader för cirka sex miljoner år sedan. Vi delar därmed vissa beteenden, vilka bundits genetiskt under evolutionen. Frans de Waals böcker redovisar primaters beteende och paralleller till humansamhällen. Det är knappast oproblematiskt och oomstritt, men bidrar till de Waals popularitet. I denna bok låter han Gordon Geckos – från filmen Wall Street (1987) – nakna nyliberalism konfronteras mot olika primatstrategier för att skapa ett bra samhälle.

Hans tes är: Ett samhälle som endast är baserat på själviska motiv och marknadskrafter kan visserligen skapa rikedomar men det kan inte skapa den enhet och

...god populärvetenskap, djup kunskap och djärva politiska diskussioner.

Frans de Waal Karneval förlag Det tycks vara en evig fråga: Är det arvet eller miljön som bestämmer människans karaktärsdrag?

Positionerna har varit klara: Högern har pekat på arvet och vänstern på miljöns betydelse.

Författaren är biolog/beteendeforskare och bjuder på en sympatisk kompromiss.

Han har givit ut ett flertal böcker om schimpansernas beteende. Detta är den

»

staffan dahllöf

ömsesidiga tillit som gör livet värt att leva. Det är verkligen ett budskap som vi måste lyftas fram i dagens högerhegemoni. Boken tar vidare upp teman som konfliktlösning, samarbete och socialitet, medkänsla och jämlikhet. Det är god populärvetenskap, djup kunskap och djärva politiska diskussioner.

Boken är försedd med noter, källhänvisningar och register, vilket är ett klart plus.

ulf karlström

fibfilm

”Kom Ketchup, så går vi!”

Om infantil humor på bio

D

et finns mycket litet av humor i naturen – det var kanske därför som filosofen Hegel och en del av hans efterföljare tyckte att naturen var det tråkigaste som finns.

Humor är ett människopåfund.

Humor är en mycket allvarsam sak och följaktligen ingenting att skoja med.

Framför allt är vuxenhumor i bästa fall en metod att överrumpla Den Andre (eller rent av en själv) genom ett nytt, oväntat, fast medvetet, beteende. Och/eller en dito synvinkel på livet, en själv och omvärlden.

I så måtto kan den tjäna som ett redskap för frigörelse.

Filmen, liksom all kommersiell masskultur i det kapitalistiska samhället, har självfallet och framför allt syftet att dra in pengar till finansiären. För att göra detta måste den vara ”underhållande”. Den vanligaste och bredast tillämpbara metoden att vara underhållande genom film är som regel att göra en komedi eller rentav fars, det vill säga att just använda sig av humor, men ett visst mått av humor är oundgänglig i alla genrer.

Skratt är, liksom gäspning, smittsamt, vilket de flesta sit-coms på TV har insett. Därför lägger man in burkade skratt (absolut inga gäspningar!) på ljudbandet. Det är ju nämligen inte så enkelt som att man skrattar för att man är glad eller road – man blir också omvänt glad för att man skrattar. På bio förväntas publiken stå för de smittande skratten. Dessa infinner sig av sig själv efter ett par uppföljningar av en filmkomedi, då publiken, som har blivit allt mer selekterad, har lärt sig vilka aktörer och situationer som brukar vara roliga.

Den kapitalistiska marknadsekonomin sägs vara det hittills oöverträffade redskapet för att erbjuda folket ett rikt och varierat utbud. Om detta är sant måste man dra slutsatsen att även för kulturens del, och enkannerligen filmkonstens, varje annat ekonomiskt system för produktion och fördelning av varor och tjänster skulle ha resulterat i ett smalare och mindre varierat utbud, när Bonniers monopolföretag SF i Växjö, en mellanstor svensk universitetsstad, i mitten av juni 2011 erbjuder följande utbud på på sina sju dukar: Arthur och de två världarna (sv tal) Baksmällan del II Fast & Furious 5 Harry Potter del 2 3D Specialvisning Harry Potter och dödsrelikerna del 1 Kung Fu Panda 2 (sv tal) Kung Fu Panda 2 3D (eng tal) Kung Fu Panda 2 3D (sv tal) Limitless Pirates of the Caribb.. I Fr Pirates of the Caribb..3D: I fr Priest 3D Rio (sv tal) X-Men: First Class Det vill säga till nio tiondelar kommersiellt certifierad, beprövad humor. Flertalet är uppföljarfilmer (sk sequels) och alla, utom en, gjorda av vuxna i USA för minderåriga .

En kontroll av repertoaren i ett betydande antal svenska tätorter visar att Växjö inte bara för denna vecka intill förväxling är högst representativt för Riket som helhet.

Det finns därför bedömare som anser att biograffilmen har ballat ur, trots att den numera definitivt baseras på den oöver-

träffade, kapitalistiska, globaliserade marknadsekonomin. Fast redan för 75 år sedan utlöste en liknande kulturkris det beryktade konserthusmötet i Stockholm den 25 februari 1937, utlöst av premiären för den numera emblematiska pilsnerfilmen Pensionat Paradiset. På mötet avhandlades av bland andra Vilhelm Moberg och Carl Björkman (DN) ”Filmen som kulturfara”.

Fast då hade kritikerna åtminstone mest svenskproducerade vuxenfilmer att kräkas på. Och våra cineaster, som numera måste försörja sig på att recensera filmer gjorda för 7–17-åringar, betraktar nu ibland det svenska trettiotalet som (i jämförelse) en filmisk guldålder. Det är inte alltid så roligt att bli gammal ens i denna muntra bransch. En av de ovannämnda filmerna har smärtsamt påmint mig om detta: Baksmällan (The Hangover) i regi av Todd Phillips har på sina håll faktiskt kallats ”Den roligaste filmen någonsin ”. Sålunda förvarnad, och för att inte riskera att skratta ihjäl mig, avbröt jag tittandet efter 10–15 minuter. Eftersom jag såg filmen gratis på Canal+ gick detta smärtfritt.

Merparten av resumén fick jag hämta från IMDb: Baksmällan (1) handlar enligt IMDb om tre yngre karlar från övre medelklass, varav en med ADHD och autism, som firar svensexa i Las Vegas för en fjärde karl från övre medelklassen, super till det, får kollektiv blackout, vaknar med en hungrig tiger i rummet och träffar Mike Tyson, umgås alltför intimt med droger och professionella damer, tappar bort brudgummen, återfinner honom, ramponerar svärfars Mercedes, varpå allt löser sig till slut. Man hinner

fib 43

i sista minuten till bröllopet och finner att allt har fotats i en av deras kameror.

På enträgen rekommendation från begeistrade yngre släktingar, som föreföll allvarligt oroade för mig, och befarade att jag på på grund av framskriden ålder eller sjukdom hade förlorat förmågan att uppfatta subtiliteterna i ”den roligaste filmen någonsin” har jag nu därför sett uppföljaren, Baksmällan del II. För säkerhets skull investerade jag 70 kronor av pensionen i en biljett på SF-bion, ty då skulle det mycket till innan jag skulle bränna mina pengar och smita ut i förtid.

Baksmällan II visade sig handla om samma tre yngre karlar från övre medelklass, varav en med ADHD och autism, som firar svensexa i Bangkok för en annan fjärde karl i gänget, super till det, får kollektiv blackout, vaknar med en rökande och kuksugande apa i rummet, umgås alltför intimt med droger och professionella damer (varav en med stor pitt), tappar bort en minderårig svåger, återfinner honom, ramponerar en dyr motorbåt, varpå allt löser sig till slut – och man träffar Mike Tyson. Man hinner i sista minuten till bröllopet och finner att allt har fotats i en av deras kameror.

Filmer som Baksmällan I-II kan inte så lätt tolkas genom en direkt analys av sitt budskap – även om ett indirekt budskap kanske finns, också om det stinker. Det som finns hos dessa filmer, finns huvudsakligen på ytan. Till och med en psykoanalytisk tolkning vore därför helt förfelad. Ty de som har skapat denna film förefaller inte att ha något undermedvetet, eftersom detta mentala skikt hos dem verkar ha flutit upp och trängt ut ev tidigare existerande jag och överjag. Det vill säga ungefär som deras förvärvinstinkt måste ha ersatt alla eventuella konstnärliga och moraliska

»

Till och med en psykoanalytisk tolkning vore helt förfelad.

ambitioner. Och humorn, vad med den?

Katter gillar visserligen att leka, men någon humor, för att inte tala om ironi, visar de aldrig prov på, även om vi försöker lära dem. Riktigt små barn har samma defekt. Deras första, trevande försök på området tycks sammanfalla med talutveckligen – vi fängslas på detta stadium över ljudlikheter mellan ord med helt skilda betydelse (Pappa-papper-peppar-pippa et cetera) och finner sådana av allt döma oemotståndligt komiska. Senare försöker vi härma de vuxnas skämt i förhoppning att vid våra försök röna samma uppskattning som dessa tycks få: Till exempel det garanterat obegripliga, emedan felöversatta, skämt som snart två dagisgenerationer nästan har skrattat åt intill byxkissning, med slutpoängen ”Kom Ketchup så går vi!” (Det amerikanska originalet finns till exempel i Pulp Fiction och är visserligen begripligt, men obetydligt bättre). Det vi tolkar som lite större individers ”practical jokes” , till exempel att smyga på och klippa till en kollega, putta ner saker från bordet, stänga av/på TV:ns fjärrkontroll eller (vad i synnerhet gäller katter) att gå fram och tillbaka på pc:ns tangentbord

med bisarra resultat på skärmen - eller att i drogpåverkat tillstånd slå sig lös i Las Vegas eller Bangkok, handlar mest om motoriska, snarare än intellektuella övningar.

En sådan ontogenetisk tolkning av människans intellektuella och humorutveckling kan möjligen hjälpa oss att förstå Baksmällan 1-2:s kommersiella och publika succé, självfallet med hänsynstagande till de anala och falliska stadier som vi enligt Freud successivt från 1,5–6 år ålder genomgår och uppenbarligen aldrig riktigt kommer ifrån – varför jag själv annars anse Kålle & Adahistorien, den som slutar med ”Naaj, jag skiiter också” vara så förödande rolig?

Två tredjedelar av publiken på eftermiddagsföreställningen på SF-bio i Växjö verkade roade av Baksmällan 2, det vill säga två töser i åldern 11–13 längst bak i salongen. Jag kan dock inte helt frigöra mig från misstanken att det mest var mig de skattade åt. Det bjuder jag i så fall på.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

FOLKMORDET SOM TEGS IHJÄL Madhusree Mukerjee. Churchill’s Secret War. The British Empire and the Ravaging of India During World War II. (Basic Books, New York 2010.)

S

välten i Bengalen 1942 till 1945 var ett politiskt – och rasistiskt – motiverat folkmord.

Antalet döda offer i detta brittiska folkmord i Indien liksom antalet döda offer i det Hitlertyska folkmordet i Europa diskuteras fortfarande.

Statistiken för offren i Indien är dock av olika skäl än mindre tillförlitlig. En i mitt tycke något för exakt siffra är den – i Asien ofta förekommande – med 5 400 000 döda i Bengalen och därtill de ihjälsvultna i Orissa och Madras. Den ofta citerade uppskattningen tre miljoner är för låg. Jag tror att en rimlig siffra på offren för denna medvetna brittiska politik är mellan sex och sju miljoner döda i Indien varav ungefär fyra miljoner döda i Bengalen.

Det finns rasistiska skäl till att det i våra länder inte tillhör de mer omskrivna brotten mot mänskligheten.

Offren var asiater och förövarna europeer. Det japanska folkmordet i Kina har blivit något mera känt i våra länder då både offer och förövare var asiater. Under andra världskriget stod inte mycket om detta brittiska brott i den anständiga och lite västvänliga pressen i vårt land.

Inte ens i den tyskvänliga pressen (Kreugers Aftonblad till exempel) stod mycket att läsa om Bengalen. Hitler var ju i princip för det brittiska (ariska) väldet över Indien. Vilket gjorde det tyska – till skillnad från det japanska – stödet för det indiska motståndet mot det brittiska imperiet halvhjärtat tveksamt.

I den dåtida kommunistiska och motståndsrörelseorganiserade offentligheten i Europa stod vad jag kan minnas och se ingenting om detta brittiska brott som genomfördes 1942 – 1945. Jag kan inte påminna mig att heller de trotskistiska organen skrev om det.

Detta vänstertigande hade taktiska skäl. En taktik lika farlig som att det dåtida officiella indiska kommunistpartiet samarbetade med ockupanterna mot det – till stor del väpnade – folkliga motståndet mot britterna (“Quit India“).

Men något sipprade under åren igenom det mediala skyddsnätet mot olämplig information även om till exempel jag inte blev klart medveten om brottets omfattning förrän jag lämnat Europa och kommit till Indien.

Numera går det att läsa såväl en rätt akademisk skrift, Paul Greenoughs ”Prosperity and Misery in Modern Bengal: the Famine of 1943 – 1944 (Oxford University Press, 1982), som en mer närstående ideologiskt stark tiermondistisk genomgång av brittisk politik i Indien: Gideon Polya, ”Jane Austen and the Black Hole of British History. Colonial Rapacity, holocaust denial and the crisis in biological sustainability”, Melbourne (se http://janeausteand.blogspot.com).

Men just därför är den bok Madhusree Mukerjee nu gett ut på Basic Books värdefull. Den har också bidragit till att ge en rätt stor grupp allmänvänsterintellektuella i Förenta staterna, Storbritannien – och Indien – en klarare bild av Churchills rasism och hans samvetslösa imperiepolitik under andra världskriget. Det vore alltså förnuftigt om boken översattes och gavs ut på svenska.

Boken är också värdefull då den åter påpekar hur kolonialismen verkat. Madhusree Mukerjee inleder med att utförligt redovisa hur britterna plundrade Bengalen – och Indien. Av ett i dåtiden välmående land blev en utsugen svältande (tio miljoner hungerdöda 1769–1779) koloni.

fib 45

Här beskrivs utförligt hur icke-våldskampanjen mot britterna också blev våldsam och ledde till upprättandet av en verklig och väpnad parallellregering i Bengalen. (En förelöpare till dagens naxaliter.)

Indien var då under kriget ett ockuperat land. Att Gandhi och ledare som Nehru sattes i (uthärdligt dock) fängelse vet vi. Men massfängslandet och massdödandet har censurerats bort. De stora brittiska styrkorna i landet hade inte till uppgift att bekämpa den japanska imperialismen utan att hålla nere all opposition mot det brittiska herrefolket i det ockuperade Indien.

Vad detta koloniala plundringståg har inneburit för folken i de plundrande länderna – våra – bör diskuteras. I den socialistiska/kommunistiska rörelsen har den diskussionen pågått i ett sekel. Att det droppar på kycklingen när det regnar på hönan vet vi. Men var/är det blott arbetararistokratin som sluter upp kring sina plundrande herrar?

»

Churchill lät miljoner av dessa indier svälta ihjäl.

Boken redovisar utförligt hur det icke-våldskampanjen mot britterna också blev våldsam och ledde till upprättandet av en verklig och väpnad parallellregering i Bengalen. (En förelöpare till dagens naxaliter.)

Indien var under kriget ett ockuperat land. De stora brittiska styrkorna i landet hade inte till uppgift att bekämpa den japanska imperialismen utan att hålla nere all opposition mot det brittiska herrefolket i det ockuperade Indien.

Men boken får en speciell betydelse då den på grund av de nu tillgängliga krigstida regeringsprotokollen visar vad Churchill egentligen gjorde och sa. Att han var en reaktionär politiker visste jag, att han var kolerisk och drack för mycket var väl känt.

Men de nu frisläppta protokollen visar att han i den krigstida brittiska regeringen lät sitt tydligt rasistiska hat mot och förakt för indier styra en politik som medvetet syftade till att låta miljoner av dessa indier (”vilka ju förökar sig som kaniner”) svältas ihjäl. Hitler tillät utländsk hjälp att nå det hungrande Grekland.

Churchill tillät inte detsamma för Bengalen.

Churchill och hans mäktiga rådgivare professor Lindemann/Lord Cherwell träder i denna bok fram som klart fascistiska(ras!)politiker. Churchill som en i sitt historieskrivande medvetet lögnaktig fyfan därtill.

Churchill framträder i boken som en klart fascistisk (ras)politiker. foto: okänd

Om boken inte är under översättning – se till att den blir översatt!

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

Den som vill veta mer om detta folkmord bör – på bibliotek eller antikvariat – ta rätt på Bhanbani Bhattacharias roman Hunger och längtan som Artur Lundkvist lät ge ut på Folket i Bilds förlag 1953. I förordet skrev Artur Lundkvist: ”Det torde inte vara särskilt bekant att en av Indiens största tragedier under det engelska väldet utspelades i Bengalen under andra världskriget. Jag syftar på den ohyggliga hungersnöd som 1943 kostade mer än tre miljoner människor livet (enligt indiska beräkningar). Det var inte enbart eller ens huvudsakligen en naturkatastrof (om man nu i strängare mening kan tala om naturkatastrofer i en värld med moderna kommunikationer.) Den indiska anklagelsen går ut på att engelsmännen lät hungersnöden härja för att undertrycka frihetsrörelsen och upprorsviljan. /.../ Boken ... kastar en på många sätt aktuell belysning över imperialismens metoder.”

fibrätt&rådligt

Tänk på tryckfriheten så att du bevarar den

U

nder sommaren – före Osloattentaten – ägnade svenska medier stort utrymme åt den så kallade avlyssningsskandalen som rullades upp i Storbritannien. Vad som lades ett par Murdochägda tidningar till last var ju bland annat att man hade ”mutat” poliser att läcka hemliga uppgifter till tidningarna. Dessa hade sedan använt uppgifterna för att lyssna av andra personers telefon-

»

Svenska journalister får betala poliser för information. svararmeddelanden.

Med tanke på den stora uppmärksamhet som affären fick också hos oss tycker jag att det hade varit rimligt – och i vart fall lärorikt – att åtminstone någon kommentar hade handlat om hur ett motsvarande fall skulle ha bedömts enligt svensk rätt. Inte ens i en mycket ansedd svensk journalists krönika i Dagens Nyheter har jag emellertid funnit någon ansats till en sådan jämförelse. Kommentarerna hos oss tycks mest ha gått ut på att oja sig över de förskräckliga Murdochjournalisterna.

I det följande lämnar jag eventuella moraliska och pressetiska aspekter därhän.

Vår tryckfrihetsförordning (TF) är avsedd att skydda det fria ordet från angrepp som riktats mot det under 250 år. Dess garantier är laddade med erfarenheter av hur makthavare i staten har försökt – och

stundom lyckats – kringgå lagen.

Skyddet för den som lämnar uppgifter för publicering, meddelaren, är ett välkänt exempel. Med verkan från januari i år har meddelarskyddet till och med byggts ut med ett repressalieförbud till gagn för offentliganställda meddelare.

Inte lika känt är att TF också skyddar den som anskaffar en uppgift i avsikt att uppgiften ska överlämnas för publicering.

Själva anskaffandet får dock inte innefatta brott, såsom till exempel inbrott eller olaga intrång.

En tryckfrihetsgaranti som inte är känd av dem som gör bruk av den, eller av de jurister som ska försvara dem eller bedöma åtal mot dem, gör emellertid inte någon nytta. Tyvärr gjordes sålunda ingen invändning om anskaffarfrihet, då en journalist åtalades i den så kallade FP-skandalen 2006. Journalisten hade fått lösenordet till socialdemokraternas interna hemsida och hade varit inne där några gånger för att leta efter intressanta uppgifter att publicera. Han dömdes för dataintrång, vilket antagligen var fel.

Men för att återgå till Murdochskandalen: hur skulle den ha bedömts enligt svensk rätt?

En polisman som läcker hemliga uppgifter ur en pågående förundersökning till en tidning åtnjuter meddelarskydd. Han har rätt att vara anonym. Tidningens personal får – vid äventyr av straffansvar – inte röja hans identitet. Om tidningen ger honom pengar för hans uppgifter, anses dessa förvisso inte som en ”muta”. Tidningarna har

rätt att skydda uppgifter om sådana utbetalningar vid exempelvis taxeringsrevision på tidningen.

Antag att polismannen läcker lösenordet till en misstänkt persons e-postkonto!

Tidningens reporter tar sig med hjälp därav in i inkorgen. Sannolikt gör han sig skyldig till brott, dataintrång, och kan därför inte försvara sig med åberopande av sin anskaffarfrihet. Men alldeles säkert är det inte.

Låter reportern i stället någon annan ge honom tillgång till den misstänktes mejlkorrespondens, blir saken mer komplicerad för en åklagare. Den person till vilken journalisten överlämnat lösenordet och som därefter tar sig in på e-postkontot och sedan ger journalisten utskrifter av korrespondensen har visserligen gjort sig skyldig till dataintrång. Men han åtnjuter meddelarskydd, vilket innebär att hans identitet inte får röjas. Han borde därför kunna gå fri från straff. Möjligen skulle journalisten kunna hållas ansvarig för något slags medverkan till den anonyme anskaffarens dataintrång.

Medge att jämförelser av det här slaget ökar förståelsen för hur unik vår egen reglering av det tryckta och massmedialt spridda ordet är.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W. FIB .SE SE VÅ R HE M SI DA W W

Musikteater och föredrag till Norbergsstrejkens minne

Utdelning av ’sånghäfte’ vid den hemliga strejkmötesplatsen. Högtiden avslutades med Solidaritetssången.

w Med musik, teater och föredrag arrangerade LO-sektionen och Socialdemokraterna i Norberg, Folket i Bild/Kulturfront Västmanland-Dalarna och ABF i juli ett brett kulturarrangemang i Norberg. Evenemanget skedde i anslutning till det årliga högtidlighållandet av Norbergsstrejken 1891-1892.

Mest uppskattat var utan tvekan musikteaterprogrammet Den röda vallmon utifrån arbetarförfattarinnan Maj Hirdmans liv och gärning som hölls i före detta Folkets hus i Kärrgruvan. För framförandet stod Lycklig Ungdom med Malin Loman och Elinor Karlson och för regi svarade Arne Andersson och Yvonne Gröning.

Martin Viredius från Transport och David Eriksson, transportarbetare och författare, beskrev insiktsfullt och målande vad som håller på att hända med den svenska arbetsmarknaden. I Europa har transportbranschen havererat och tagits över av företag som exploaterar arbetare från öst exempellöst.

Nästa nummer kommer den 15 september. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se