FiB09-2012

intervju

GUILLOU MOT VÄGGEN ARBETARSKRIVARE Motståndets röster HYLLNING Till minne av Jean Hermanson Folketibildnio201249 kr

Red. Kulturens värde som motmakt

INNEHÅLL

Månadens Satirarkivet.se

Under septembers sista skälvande dagar

kommer mässhallarna vid Korsvägen i Göteborg att sjuda av febril aktivitet – Bokmässan är en gigantisk manifestation för kultur och litteratur. Självklart kommer Folket i Bild/ Kulturfront att vara där. Besök oss gärna i monter B08:69!

Detta nummer har verkligen tyngdpunkten på kultur och litteratur i bred mening. Kultur kan stryka medhårs, vara fjäskande och inställsam, lättsmält, ytlig underhållning tom på mening. Men kultur kan också ha ett värde som motstånd, kultur som närmar sig samhällets brännpunkter, speglar en hård verklighet för alla som redan med klar blick ser samhället nedifrån eller öppnar ögonen på dem som inget ser – sådan kultur lyfter vi fram i detta numret.

Det går en röd tråd genom tidningen, i manifestationer, aktioner, dokumentärfoton, mediekritik, fiktion och fakta, en tråd som slingrar genom tid och rum – från etiopiska Kality-fängelset till det militära övningsområdet NEAT i Norrbotten, från 1910-tal, via 19601970-tal, 1990-tal och 00-tal till en oviss nutid.

Den röda tråden är spunnen av respekt för medmänniskan och arbetet, motstånd mot överhetens krig och uppror mot klassklyftor och diskriminering.

FiB kan stolt presentera bilder tagna av nyligen avlidne Jean Hermanson, som en hyllning till en fotograf som tydligare än andra såg de arbetande människorna.

FiB uppmärksammar också Föreningen Arbetarskrivare, en mångfaldig kör av röster som i sin åttonde antologi tecknar en bild av ett söndrat Sverige. Budskapet är: tillsammans står vi starka.

Eller som Jan Guillou säger i en stor intervju om skrivande och politik i detta nummer: – Det måste uppstå en övertygelse om att det inte är bara den egna plånboken som skapar en god värld.

4

Sverigebilden

5

Noterat

14

Jorden runt

15

Martin&Johan

16

Arbetarskrivare

22

Stick&Klipp

30

Syrien

34

Insändare

36

Recensioner

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

43

6 Intervju: JAN GUILLOU. Rykande aktuell med

Dandy, andra boken i romanserien Det stora århundradet, talar han ut om politiken, nu och då.

24

Minnesruna: JEAN HERMANSON. En av Sveriges stora arbetarskildrare stefan ljung, redaktör fib 2

har gått ur tiden. FiB publicerar ett urval av hans bilder – betrakta dem länge och känn styrkan i dem.

18

Arbetareskrivare. en kör av röster. Föreningen

Arbetarskrivare har gett ut sin åttonde antologi Landet som sprängdes med 35 medverkande författare.

40

Media. OLYMPISKA SPELEN. FiB:s Hans Isaksson reflekterar över de moderna olympiska spelen. Varför kom de till?

Varför arrangeras de idag?

Krönika.

Att bygga en fredsrörelse

I ett sommargrönt Degerfors i södra Värmland – med

fotbollslag i Superettan och ett bruk som, mot många odds, hankar sig vidare som Outokumpu Stainless – samlas en helg i augusti en grupp människor för att diskutera fred.

Förebilden för dessa nordiska fredssamtal är den fredsrörelse som 1905 stoppade ett hotande krig mellan Sverige och Norge. Behovet av en rörelse för fred är, då som nu, trängande.

Trots att nästan hela FN-stadgan handlar om att förebygga krig hänvisas numera i stort sett bara till kapitel VII – det om rätten att som sista möjlighet använda våld. Alla större konflikter sedan Kosovo 1999 har hanterats enligt detta koncept.

I norra Sverige tränar utländska krigsmakter inför kommande angrepp. Sverige, för många själva symbolen för ett fredligt land, deltar inte längre i någon av FN:s fredsbevarande uppdrag utan bara i NATO-missioner som ISAF i Afghanistan. I dag gäller mer krig för mer fred. Senast har Libyen bombats till lydnad. Nu är det Syriens tur.

Krigsivern har spridit sig långt in i de humanitära leden.

Svenska FN-förbundet, vars arbete vilar på FN-stadgan, efterlyser metoder som användes ”med framgång förra våren i Libyen” och kräver att medlemsländerna i FN ”förbereder bidrag till internationell trupp i Syrien”.

På Amnestys årsmöte framträder en representant för den syriska oppositionen som ”tror innerligt att det enda sättet att bekämpa regimen med är våld”, och generalsekreteraren Salil Shetty säger i en intervju att ”tusentals människor dött” för att Kina och Ryssland, som i detta fall respekterar FN-stadgan, ”bevakar sina intressen”.

Naturligtvis finns politiker som förstår vart allt barkar hän. I Degerfors lyssnar vi till tunga namn som Anders Ferm, Thage G Peterson och Maj-Britt Theorin. Budskapet är entydigt. Sverige måste tillbaka till sin roll som respekterad internationell medlare och förespråkare för fredliga lösningar av konflikter. Men hur bygger vi en verklig fredsrörelse? Fred kan varje förtryckare ställa upp på – på sina egna villkor. Tillsammans med rättvisa blir det dock verklig dynamit.

Stockholmsappellen 1950 mot atomvapen nådde inte långt

utanför dåvarande Östeuropa, och vänsterorganisationer i väst. En fredsrörelse idag måste nå längre. Den måste byggas där vi står, i lokalsamhället, partierna och folkrörelserna.

En fredsappell för vår tid måste formuleras och spridas, med inriktningen fred och rättvisa för alla folk. Byggd på det självklara kravet ”inget svenskt deltagande i krig”. Inför valet 2014 skall ingen politiker på valbar plats kunna undslippa frågan om fred. gunnar olofsson fib 3

sverigebilden foto hillevi nagel www.hillevinagel.se

fib fib 44

FiB-noterat. illustration mare toomingas

Enstaka fall* allvarligt skadade! Fick champagnekorkar i ögonen när de var på På Örat. * Svågrar, politiker, byråkrater o.dyl.

Krigsövning fortsatte trots civila Ofog-aktivister på skjutfältet Den 27 augusti till den 6 september genomfördes årets näst största militära flygövning i Europa, Nordic Air Meet 2012 . I övningen deltog sju länder och 65 stridsflygplan från USA, Danmark, Finland, Schweiz, Storbritannien och Sverige. Strax före denna tidnings pressläggning fick FiB uppgifter från det antimilitaristiska nätverket Ofog. Ofog-aktivister hade gripits inne på militärflygplatsen F21 utanför Luleå. De hade tagit sig in på flygplatsen för att överlämna rosa färg och en uppmaning till personalen att måla stridsplanen rosa och på så sätt delta i kampen för fred.

Aktionen ingick i kampanjen War starts here där fredsrörelser i flera länder märker ut de platser där krig förbereds, planeras eller utrustas med färgen rosa.

Ett par dagar senare gick fredsaktivister in på det militära övningsområdet Neat i Norrbotten för att förhindra pågående stridsövning. Ofog uppger att de hade informerat Försvarsmakten

om att aktivisterna befann sig på det militära skjutfältet. Trots det fortsatte krigsövningen.

– Halv tio på morgonen hör vi stridsplan flyga över oss inne på Neat-området. Att militär bombar civila i Afghanistan är ingen nyhet – men nu gör de det även här i Sverige, konstaterade Gunnar Svensson, 77, tecknare och en av personerna som befann sig inne på området.

Krigsövningen genomfördes på Neat, North European Aerospace Testrange, ett militärt område som under övningen sträckte sig från Lycksele i söder till Kiruna i norr. Förutom militära krigsövningar utvecklas och testas vapen såsom förarlösa plan, så kallade drönare, på Neat. Läs mer på www.ofog.org. Se också insändare på s. 34 i denna tidning. stefan ljung fib 5

Intervju.

– Den socialdemokratiska solidaritetstanken är död … eller i det närmaste död, säger Jan Guillou.

fib 6

Tidigare FiB/K-medarbetaren Jan Guillou är ständigt aktuell, numera främst som en av Sveriges mest uppmärksammade kolumnist och författare. Just nu är han extra aktuell med sin pågående romanserie

Det stora århundradet – i juni gavs del 1, Brobyggarna, ut som pocket och nu i september kommer den första utgåvan av del 2, Dandy. FiB/K publicerar här ett utdrag ur Dandy samt en intervju med Jan Guillou.

Solidaritet efterlyses T

Text stefan ljung foto per kristiansen

idigt på dagen för vår intervju befann sig Jan Guillou i TV4:s morgonstudio för att debattera med tidigare justititekanslern och numera justitierådet Göran Lambertz om Quick-utredningarna, en rättsskandal av absurda mått.

Vår intervjutid är satt till 13.30, men Jan Guillou har inte hunnit hem. Ingen öppnar när jag och fotografen Per knackar på. Samtidigt som jag ringer presskontakten på Piratförlaget så sätter sig den minimala hissen i rörelse. Och mycket riktigt – det är Jan Guillou som är på väg. Han gör stora förvånade ögon när han når våningsplanet och ser att hans lägenhet är belägrad av mig och Per. Han förefaller ha glömt bort intervjun, men finner sig snabbt och bjuder oss in i Östermalmsvåningen.

Vi tar av oss skorna i hallen och slår oss ner i soffa och fåtölj för att inleda intervjun. Jag startar inspelningen och lägger diktafonen på bordet.

Det är fem år sedan tidigare FiB-redaktören Martin Schibbye satt här och intervjuade Jan Guillou. Nu har han suttit i etiopiskt fängelse i över ett år, längre tid än tidigare FiB-redaktören Jan Guillou satt i svenskt fängelse.

Jag nämner att Martin och Johan (läs mer om dem på sidan 15) lever efter Guillous principer från sin fängelsetid.

Är det något du vill hälsa Martin och Johan?

De lever efter dina fängelseprinciper, sköter hygienen, tränar, sover endast på natten och kämpar för att behålla värdigheten.

– Ja, det måste man göra. Men det har de tydligen redan fattat. Så det är inte så mycket mer att säga om det. Att sitta i fängelse för en god sak är inte det sämsta.

Men vad tror du annars utifrån dina erfarenheter i Afrika?

– Jo ... jag vet mer om jakten i Etiopien än jag vet om det politiska läget. Jag vet ganska mycket om jakten för all del. Etiopien är specialiserat på ett djur som bara finns där, en Mountain Nyala, en av nio afrikanska antiloper med spiralformade horn, säger Guillou och återvänder sedan till huvudspåret: – Etiopien är en vanlig tredje världen-diktatur där man förstås inte får kränka överheten och som många sådana stater har de tagit de västerländska terroristlagarna till intäkt för att hitta på egna terroristlagar.

Jag menar; om USA och Sverige och Storbritannien och alla inskränker de demokratiska rättigheterna i jakten på terrorismen – varför skulle inte Etiopien få göra det? Så det är ännu en olycklig

>

fib 7

intervju sidoeffekt av alla de här terroristlagarna som hittades på efter elfte september.

AFRIKA. Jan Guillou kan nog ändå sitt Afrika och

ungefär hälften av Jan Guillous första bok i serien Det stora århundradet utspelar sig i Östafrika, främst i dåvarande Tyska Östafrika – de många jaktscenerna bär det självupplevdas prägel. Även i Dandy finns ett väsentligt kapitel med handlingen förlagd till Östafrika, denna gång Brittiska Östafrika.

Båda böckerna berör 1900-talets två första decennier. Textavsnitten från Afrika är böckernas i mitt tycke viktigaste – de ger en inblick i kolonialt maktutövande i tysk, brittisk och belgisk regi (tyskarna är betydligt humanare än britterna, men belgarna i Kongo är värst, rentav obegripligt brutala).

Serien är tänkt att täcka hela 1900-talet, men hur många böcker det kommer att bli vill Guillou inte sia om.

– Det har jag inga som helst planer på. Jag tänker inte längre än till den 31 augusti 1939 just nu, säger Guillou.

Det är ett gigantiskt projekt att beskriva det europeiska 1900-talet.

– Ja, det är inte som 1200-talet som är en baggis i jämförelse (Arn-sviten utspelar sig under 1100- och 1200-tal, red. anm.). 1200-talet går dessutom att läsa in. För skandinaviskt vidkommande läste jag helt enkelt in 1200-talet – det är fem meter böcker, det är inget oöverstigligt. Vad är 1900-talet? 50 mil böcker? Konstaterar Guillou.

Böckerna handlar om tre norska bröder, som är löst skisserade på Jan Guillous egen morfar med bröder och hur de påverkas av 1900-talets, enligt Guillou, viktigaste teman – teknisk utveckling och krig. Romanseriens bröder får dåtidens bästa tekniska utbildning, men skingras sedan. I Brobyggarna får vi följa Lauritz i Norge, Oscar i Östafrika och i Dandy får vi följa Sverre i England.

I Dandy skildras hur krigspropagandan under första världskriget tar över i London-pressen och hur homosexuella Sverre och hans älskade Albie utsätts för en rå misshandel och hängs ut som tyskvänner, landsförrädare och sexualförbrytare.

I Brobyggarna är det Norge-baserade Lauritz familj som råkar illa ut, hans tyska fru isoleras allt mer och till slut misshandlas äldste sonen svårt fib 8

av andra skolpojkar, vars fäder har dött när tyska u-båtsbesättningar har torpederat norska fartyg.

Det är lätt att dra paralleller till nutiden, både när det gäller propaganda för det ”nödvändiga” kriget och hur enskilda individer associeras med ”fienden” och drabbas av trakasserier.

Har man ett tyskklingande namn i Norge eller England kan man räkna med …

– ...att bli lynchad. Och senare i vår historia så blir det judar och för närvarande är det muslimer, fyller Guillou i.

Och på 60- och 70-tal kommunister.

– Det var fiender till staten på ett annat sätt, inte fiender till folket. Man kunde ju gå på krogen i FNL-märke utan att bli lynchad, men hade man FNL-märke så fick man också säkerhetspolisen efter sig som en sorts landsförrädare, säger Guillou.

I dag domineras världspolitiken av västerlandets Kriget mot terrorismen och Kriget mot islam. Ämnen som Jan Guillou berört i såväl Hamiltonserien och Arn-serien som i sina Aftonbladetkolumner, inte minst hur dessa hetsen kring detta krig har urholkat rättssäkerheten för olika invandrargrupper. Propagandaapparatens roll var väsentlig även för hundra år sedan.

– Om man räknar från Waterloo och framåt så har England varit i krig tio gånger, Frankrike åtta och Tyskland tre. Men Kipling och andra börjar ändra på bilden av Tyskland. Kipling uppfinner två uttryck: det ena är ”The Great War” och det andra är att tyskarna döps om till ”hunnerna”.

Det finns paralleller mellan hur första världskriget uppstod ur propaganda, utan några territoriella anspråk i ursprungsläget och hur det nutida Kriget mot islam uppstod.

– Det är en artificiell konflikt som hittades på efter det kalla kriget. När Sovjet och Warszawapakten är borta så uppstår frågan om Nato ska vara kvar. Ja, visar det sig, men vem är fienden nu? På tidigt 90-tal börjar man i Bryssel, London och Washington tala om islam som fienden. Jag kan försäkra att på den tiden lät det fullständigt knäppt. En religion? Är ni inte kloka? säger Guillou och fortsätter: – Men efter elfte september så accelererar det här våldsamt och idag är det fullkomlig sanning.

Det som var vansinne när man började med det, förvandlades genom elfte september till en världs-

»

Det måste uppstå en övertygelse om att det inte är bara den egna plånboken som skapar en god värld.

omfattande västlig föreställning om ett krig mot islam. Ute i världen vandrar Svarte Petter mellan den ena muslimska staten efter den andra och för närvarande är Iran skurkstat nummer ett, medan Saudiarabien som är om möjligt ännu skurkaktigare är vår nära allierade och vår vän som till och med Sverige skickar vapen till.

Det är en öm punkt.

– Ja, det är Saudiarabien som finansierar större delen av den islamistiska terrorn – den som vi ska föra krig mot – men de är lik förbannat våra nära allierade. Iran som inte bedriver terror i någon omfattning utanför sitt eget land är däremot skurkstat, säger Guillou och fortsätter: – Men till följd av denna ständiga hets så blir våra muslimska minoriteter i väst vår inre fiende och så sätter vi igång att lagstifta. Vi i Sverige har fördubblat vår säkerhetspolis. Hälften av resurserna är inriktade på att jaga invandrarminoriteter.

Det skapar en allt hätskare stämning.

Var IB:s åsiktsregistrering lika tokig?

– Nja, den historiska bakgrunden är mycket mera konkret. För sossarnas del sägs det vara Prag-kuppen 1948, när kommunisterna lyckas gripa makten i ännu en europeisk stat. Då vill sos-

sarna vara utomordentlig noga med att hålla koll på de egna kommunisterna. Det finns historiskt mera logiska skäl för åsiktsregistrering och kommunistjakt, medan islam som fiende var en ren fantasikonstruktion från början.

– Islam som fienden. En religion? Är ni inte kloka? säger Jan Guillou.

Kommer islam som fiende nummer ett att bestå över en längre tid?

– Resten av mitt liv i alla fall. Nu har man ju fått igång ruljansen. Två riktigt långvariga krig med miljoner döda i Irak och Afghanistan har cementerat motsättningen. Och det är inte slut, nu talar man om att kriga mot Iran som nästa projekt.

Vad vill man uppnå i kriget mot islam? Business as usual, på något sätt. Ett skäl att hålla de stora arsenalerna intakta.

Det var till slut inför första (och andra) världskriget svårt att göra sig hörd som fredsförespråkare. Är det lättare att göra sin röst hörd i dag om man vänder sig emot kriget mot terrorismen och bilden av islam som fiende?

– Det är förvånansvärt få kritiker i Sverige av det svenska kriget mot terrorismen som innebär nedmontering av rättssäkerhet och principen likhet inför lagen. Eftersom jag har tillhört de flitigaste kritikerna så riskerar jag nu att utdefinieras

>

fib 9

intervju

»

Om socialdemokratin ska överleva så måste de väcka just solidaritetstanken till liv.

som en halsstarrig bråkmakare som alltid tjatar om samma saker. Är man ensam så framstår man som den där tjatoxen. Och det är problematiskt, det måste jag medge.

Men när Folket i Bild/Kulturfront kom till för 40 år sedan, då var läget ett helt annat?

– Om man betänker innebörden i Folket i Bilds paroll anti-imperialism så var det ju kristallklart vad det betydde. Om vi tar året 1968 som alla nu håller på att förlöjliga så mycket genom att säga ”är man en sådan där -68:a så är man lite tokig”.

1968 är Grekland sedan ett år tillbaka en fascistisk militärdiktatur. Spanien och Portugal är sedan länge väl etablerade fascistiska militärdiktaturer. Italien riskerar att bli det. Portugal för tre samtidiga kolonialkrig i Afrika. Södra Afrika behärskas av apartheid. Israel har sedan ett år tillbaka förvandlats från en socialdemokratisk dröm till en ockupationsmakt. Och över Indokina haglar bomberna varje dag.

Nu är det lätt att vara anti-imperialist. Den som inte är emot allt det här är ju inte riktigt klok.

Hur kan man vara moderat 1968? Är det så att vi som bor i Sverige idag bryr oss mindre om varandra än tidigare?

– Ja, för den socialdemokratiska solidaritetstanken är död, säger Guillou snabbt och lägger efter en paus till: – … eller i det närmaste död. Ordet låter som något ålderdomligt. Ett 1800-talsbegrepp eller ett gammalt kommunistiskt paradord från ett högtidstal.

Kan man väcka den till liv igen?

– Om socialdemokratin ska överleva så måste de väcka just solidaritetstanken till liv. Det måste uppstå en övertygelse om att det är inte bara den egna plånboken som skapar en god värld, säger Guillou. Är detta möjligt? Vi har pratat mycket om propaganda och mediamakt.

– Det förunderliga är att vi är så få kritiker av det här antidemokratiska systemet med udden riktad mot vår muslimska minoritet. Att det är kontraproduktivt borde vem som helst förstå. Men det är egentligen bara vänsterpartiet i riksdagen som är emot terrorlagarna.

Guillou menar att socialdemokraterna tappa-

fib 10

de i självförtroende efter Sovjets kollaps när idén om socialismens omöjlighet trumpetades ut från USA och sedan svepte över världen. De svängde om ideologiskt och deltog i kommunalisering och privatisering.

– De vägrar att gå med på att de har begått misstag som nu måste rättas till. Löfven säger att det går inte att ändra på privatkapitalisternas grepp över sjukvården. Det är ogörligt, säger han.

Det är mycket besynnerligt. Vi är det enda landet i världen som tillåter sådana excesser, säger han med äkta indignation och fortsätter: – De tjänar sig en förmögenhet på att försämra åldringsvården. Ju fler kissblöjor desto rikare riskkapitalister. Det är som en satir av Bertol Brecht om en kapitalistisk avart som är så grym och så omänsklig och överdriven att den bara kan göra sig på en teaterscen. Vi har det i verkligheten.

Avslutningsvis – är det något du vill säga kring att FiB har överlevt i 40 år?

– Ja – det är konstigt. När Folket i Bild blev sekteristiskt på 70-talet så trodde jag att det är döden, men det blev det inte. Det blev däremot inte en upplaga kring 40 000 utan 3 000 istället. Och då förvandlades tidningen till en kulturtidskrift och det var också det som jag påstod när jag blev utkastad. Men så finns det då tillräckligt många idealister som gnetar på i motvinden. Det är beundransvärt på sitt sätt.

Skulle du vara intresserad av att skriva en jubileumskrönika?

Då kommer intervjuns i särklass snabbaste svar: –Nej. Tystnad. Sedan kommer förklaringen.

– Jag vill inte bli censurerad i Folket i Bild igen.

Det har jag blivit för mycket.

Jag har läst din bok, Ordens makt och vanmakt …

– Det är en mycket väldokumenterad, återhållsam och precis skildring av hur det gick till på Folket i Bild …, konstaterar Jan Guillou om sin egen bok.

Intervjun är över. Jag tackar, vi skakar hand och jag går ut i hallen. När jag stänger dörren om mig hör jag radion när Jan Guillou har börjat lyssna på P1:s Studio Ett som håller en hearing kring Quick-skandalen. ■ ■

FAKTA JAN GUILLOU Fullständigt namn: Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou Född: 17 januari 1944 Arbetade för FiB/K 1972–1977.

En av avslöjarna i FiB/K:s scoop ”IBaffären” 1973.

Dömd till fängelse för spioneri i samband med avslöjandet. Satt i fängelse i tio månader.

Författare till Ondskan, som renderade Prix France Culture 1990 för bästa roman översatt till franska. Filmatiseringen från 2003 Oscar-nominerades som bästa utländska film, men vann inte.

Programledare för de samhällskritiska tv-programmen Magazinet och Rekordmagazinet.

Författare till Hamilton-serien som sålt i över fem miljoner exemplar, Arn-serien som sålt i 2,2 miljoner exemplar och nu Det stora århundradet-serien.

Författare till memoarboken Ordets makt och vanmakt: Mitt skrivande liv som gavs ut 2009. En stor del av boken berör Guillous tid på FiB/K. Kolmnist i Aftonbladet.

>

fib 11

dandy

UTDRAG UR DANDY Text jan guillou

Théâtre des Champs-Elysées låg inte långt från Triumfbågen, när de kommit ett stycke bort från små grupper av publik som fortfarande grälade återkom känslan av att vara en sorts landsflyktiga engelsmän i konstens huvudstad, inte längre omgivna av fiender, även om den känslan hade börjat klinga av redan i början på året när den engelska opinionens hat fortfarande varit riktat mot Tyskland och allt tyskt. Nu ett halvår senare hade hatet i stället riktat sig mot irländarna, som börjat kräva självständighet. Det hade överskuggat allt annat och var för närvarande det största påstådda hotet mot sammanhållningen inom Imperiet.

1912 hade varit ett förfärligt år. Konstnärer, författare och poeter delades upp i två grupper, pacifister och krigsanhängare, och tidningarna skänkte gladeligen utrymme åt de senare. Värst av alla hade förstås Rudyard Kipling utmärkt sig. För att vara en så charmerande författare av barn- och ungdomsböcker hade Kipling en förvånansvärt lång hatlista, tyskar, demokrati, skatter, fackföreningar, gruvarbetare, irländare och indiska nationalister och självklart pacifister, kvinnor och socialister. Förra året hade han kommit på ännu ett avgörande argument mot kvinnlig rösträtt, förutom det gamla vanliga om kvinnans hjärna och kvinnans natur. Eftersom kvinnorna tenderade, i överensstämmelse med sin primitiva natur, att vara freds anhängare kunde man självklart inte ge dem rösträtt, resonerade han. Kvinnlig rösträtt innebar ju en risk för att England inte skulle få ge sig ut i det ”Stora Kriget” mot ”hunnerna”.

Det var hans nya ord som han försökte banka in i det engelska språket. Tyskar kallade han för hunner och det mer än allt annat önskvärda kriget döpte han till det Stora Kriget.

Då, för precis ett år sedan, när Albie och Sverre kommit ut från den Ryska balettens föreställning av L’Après-Midi d’un faune var läget fruktansvärt dystert. Hela England tycktes ha ställt in sig på krig mot Tyskland. Nu i år tycktes den aktivismen som bortblåst när alla politiker och ledarskribenter i stället talade om Irland.

Vädret var dessutom mycket bättre i år på denna majdag, mild försommar, vindstilla och blommande fruktträd. De svarta orosmolnen från förra året var borta. Himlen var rosa och guld. Och de var alldeles för sig själva och kom just från världspremiären på ett konstverk som skulle leva i alla tider framöver och alltså kunde tillvaron knappt vara bättre.

Albie menade att det inte kunde ha varit Stravinskijs musik som drivit somliga i kvällens publik till galenskap. Musiken var inte experimentell i den meningen att den i huvudsak varit atonal, eller uppblandad med icke-musikljud. Det var rena växlingar mellan dur och moll, ingenting konstigt och det mesta bottnade antagligen i rysk folkmusik, bara tempo och frasering hade i så fall ändrats. Och det där med att dansarna var barfota och exempelvis i offerscenen dunsade tungt med hälarna var ju bara kongenialt med den visuella berättelsen. Om dansarna piruetterat runt på klassiskt manér i tåspetsskor, ja då hade det verkligen blivit löjligt eller parodiskt och i så fall möjligen provocerande. De konsthatande konstälskarnas rädsla för nya formgrepp var fascinerande i sin svårbegriplighet. fib 12

Vad var de rädda för? Eller hellre, vad var det som gjorde dem så förbannade att de till och med började slåss efter en balettföreställning? Sverre kunde bara hålla med om att här någonstans dolde sig en högst gåtfull mänsklig defekt.

Det var samma sak som med utställningen ”Manet och postimpressionisterna” för några år sedan. Då visste raseriet, åtminstone hos de konservativa konstkritikerna, inga gränser.

Kanske var problemets kärna, men det här var bara ett antagande, att man var så strikt uppdelade i konstnärer och konstbedömare.

De senare fungerade som smakdomare och dömde i tidningarna och formade på så vis den erkänt goda smaken. Den tidningsläsande medelklassen fogade sig i detta som allt annat som kom från överheten. Följaktligen var allt sådant som de inte kände igen, som alltså ännu inte godkänts av Times, dålig konst. Som van Gogh, eller på senare tid Matisse. Nej, det gick egentligen inte att reda ut, det kanske bara var obegripligt. Eller i värsta fall något engelskt, eftersom det till och med kunde vara landsförrädiskt att ställa ut målningar av Cézanne. Eftersom man därmed, av alla argument, gick Tysklands ärenden. Kort sagt var åtminstone den engelska konstbedömande överheten galen.

Möjligen borde man göra mer aktivt motstånd.

Där blev Albie misstänksam eftersom han tyckte det lät som om Sverre menade att konsten skulle engagera sig direkt i politiken. Där vek han sig

aldrig, det var den bastion han sist skulle överge.

Sverre försökte argumentera, även om han redan anade Albies invändningar.

Under de senaste förfärliga åren, när hela den engelska överheten hamrade på krigstrummorna, hade inrikesdepartementet värvat både konstnärer och författare att direkt tjäna Imperiet. Som de som nu, ja inte längre nu när det hela blåst över, men till för något år sedan satt och ritade tyskar som apor och grisar. Nu satt de väl och gjorde irländare.

Författarna var inte bättre, var och varannan nyskriven teaterpjäs handlade om faran med tyska spioner och den där John Buchan gav ut bok på bok om spioner, sammansvärjningar, hemliga radiosändare och hjältemodiga detektiver på Scotland Yard.

Arthur Conan Doyle var lika korrumperad han.

Mer politisk än så kunde konsten inte bli. Eller hur?

Alltså kunde det bli en uppgift för fredsvänliga konstnärer, om krigshetsen skulle återuppstå, att göra den rakt motsatta konsten.

Hurdå? undrade Albie misstänksamt. De stod på Place de l’Étoile och betraktade hänfört Triumfbågen, inte så mycket för att beundra arkitekturen, den var bara bombastisk, utan för frihetskänslan av att andas luften i Paris. Sverre måste tänka efter. ”Om vi vänder på Kiplings propaganda”, började han resonera. ”Så kan vi tänka oss en bild där han själv, lätt igenkännlig hänger över axeln på en gris… en gris med konstnärsbasker, palett i vänsterklöven och pensel i den högra… de står vid ett staffli, grisen försöker avbilda en annan gris med pickelhuva… men det som vuxit fram på duken är en alldeles realistisk avporträttering av kaisern. Kipling är misslynt och säger något i stil med att kaisern ser alldeles för mänsklig ut och då svarar griskonstnären, som förresten har en Union Jack spänd över knorren för att inte se sedlighetssårande naken ut, ’Jamen Sir, det är ju det som är så skrämmande’.”

Albie skrattade inte. Sverre sade utan hopp om medhåll att han skulle kunna göra bilden bara för att visa hur det skulle se ut, fastän hans beskrivning borde ha gjort den saken alldeles klar.

Albies invändning var självklar. Bara för att fienden kunde prostituera konsten skulle man inte själv sjunka lika djupt.

De släppte samtalsämnet. Sverre bestämde sig för att nästa gång hitta en bättre idé och göra bilden innan han sade något mer i ämnet.

De tog en automobiltaxi upp till Café de Flore i Saint- Germain-des-Prés där de skulle träffa Roger Fry för en sen supé. Han var i stan för att som vanligt träffa konstnärer och om möjligt köpa ihop en ny utställning i London som Albie i så fall skulle finansiera. Roger hade inte gett upp hoppet om den engelska konstpubliken, vilket tydde på antingen en oerhörd uthållighet eller en lika oerhörd optimism, egentligen beundransvärt i båda fallen.

Café de Flore var inrett i jugendstil med typiska blomornament i blyinfattade konstglas mellan båsen med röda stoppade lädersoffor. Stämningen var hög, cigarrettdimman så tät att det nästan var svårt att hitta Roger längst in i lokalen, inbegripen i en vild diskussion. Hans franska var ju perfekt.

Extra stolar trollades fram och de nyanlända engelska gästerna pressade sig ner i sällskapet och försökte sätta sig in i diskussionen som var dubbelt så snabb som om den varit engelsk.

Det tycktes handla om politik snarare än konst. De tyska och franska socialisterna skulle gå samman för att hindra överklassen att sända varandras arbetare i strupen på andra arbetare, stora fredsmöten förbereddes både i Paris och Berlin. För även om faran för krig tills vidare var blockerad kunde man aldrig vara säker och måste alltid vara på sin vakt.

Den franska överheten ville ha krig, folket ville det inte. Samma tillstånd tycktes råda i både Berlin och Paris. Och utan uppslutning från folket kom generalerna ingen vart!

Ungefär sådant var innehållet i diskussionen så långt Albie och Sverre, som båda hade franska som sitt sämsta språk, förstod. I vanliga fall skulle åtminstone Albie ha blivit våldsamt avkyld av konversationen. Men stämningen var varm och optimistisk och samtalet fördes under så många skämtsamma utvikningar att de inte kunde undgå att ryckas med i någon sorts optimistisk euforisk föreställning om att det Stora Kriget, som så många engelsmän hoppades på, faktiskt var en alldeles för uppenbar idioti för att kunna bli verklighet utan folkets stöd.

Medan han lyssnade tog Sverre fram en blyertspenna med tjock mjuk spets och tecknade tre generalsparodier, en tysk, en fransk och en engelsk, som alla tre med revolvrar i hand beordrande pekade till anfall åt soldater som med armarna i kors tycktes totalt ointresserade.

Intill gjorde han en bild där de tre generalerna sköt varandra och stöp, till respektive soldaters vilda applåder. En tredje bild, där pappersduken höll på att ta slut, föreställde de tre generalerna liggande döda över varandra med magarna i vädret, medan nöjda soldater gick hem.

Någon upptäckte bilderna, svepte undan glas och flaskor och drog fram pappersduken till allmän beskådan, jubel och applåder. Mer vin dukades omedelbart fram och sedan tog någon upp Internationalen, alla stämde in men det blev lite ­rörigt eftersom Albie och Sverre bara kunde den tyska texten. ■ ■ fib 13

JordenRunt.

USA

texter lisa forsberg

Självmorden i USA:s armé har fördubblats

sydafrika

Sydafrikas regering uppmanar till Israel-bojkott Sydafrikas biträdande minister för internationella relationer och internationellt samarbete, Ebrahim Ismail Ebrahim, riktade nyligen skarp kritik mot sydafrikanska medborgare som väljer att deltaga i så kallade ”bojkottbrytarresor” till Israel.

Det som åsyftas är den typ av kostnadsfria resor till Israel som erbjuds studenter, journalister, sportutövare, regeringsföreträdare och kommunpolitiker, bland annat i syfte att dessa i Israel ska träffa företrädare för israeliska lobbyorganisationer.

Ebrahim uppgav nyligen till sydafrikanska City Press att ”Israel är en ockupationsmakt som förtrycker Palestina, så det är inte lämpligt för sydafrikaner att associera med Israel”. Han uppgav att ” [p]å grund av sättet på vilket Israel behandlar det palestinska folket, avråder [den sydafrikanska regeringen] folk å det fib 14

bestämdaste att resa dit, och sydafrikanska företag från att deltaga i några förehavanden som kan stärka den israeliska ockupationen av palestinska territorier”.

Förra året ledde omfattande protester, bland annat från före detta medlemmar av rugbylandslaget, vilka hotade med att bränna sina matchtröjor, till att sydafrikanska rugbyspelare ställde in en planerad bojkottbrytarresa till Israel.

I augusti i år ledde samma typ av protester till att representanter för området Kwa Zulu-Natals regering ställde in en liknande bojkottbrytarresa.

Bland dem som protesterade återfanns bland annat den sydafrikanska fackföreningsrörelsen, regeringspartiet ANC:s ungdomsförbund, den nationella studentorganisationen, liksom en israelisk organisation (vilken återfinns på http://boycottisrael.info/) vilken stöder omvärldens bojkott av Israel inifrån.

Antalet självmord inom USA:s armé uppges nästan ha fördubblats mellan månaderna juni och juli i år. I juli i år begick 26 soldater i aktiv tjänst självmord, vilket är det hittills högsta antalet självmord bland den här gruppen soldater under en enskild månad sedan man började föra statistik över antalet självmord år 2009.

Vidare uppskattar Department of Veterans Affairs att i snitt 18 amerikanska krigsveterane tar sina liv varje dag. Inom vissa delar av den amerikanska armén hade antalet självmord under de första sju månaderna i år ökat med 50 procent, jämfört med samma tidsperiod förra året.

Statistiken visar också en kraftig ökning av antalet självmord bland soldater med längre erfarenhet och högre rang än man tidigare sett, något som man tidigare trott var relativt ovanligt. Statssekreterare Leon Panetta beskrev i ett tal inför den amerikanska kongressen i juli i år det ökande antalet självmord som ”en epidemi” och General Loyd J. Austin III, som är vice stabschef för den amerikanska armén, har kungjort att ”självmord är den tuffaste fienden jag har mött under mina 37 år inom armén”.

I en omtalad intervju tidigare i år uppgav arméns stabschef Ray Odierno att självmord är den främsta dödsorsaken inom armén, före dödsfall i strid.

Martin&Johan.

Samtidigt med presidentbytet i Etiopien på grund av Meles Zenawis död försöker Martin Schibbye och Johan Persson uthärda den plågsamma ovissheten och det hårda livet i Kalityfängelset. Ett sätt är genom att odla.

Håller modet uppe

E

Text solveig giambanco foto jacob zocherman

nligt den svenske ambassadören i Addis Abeba, Jens Odlander, hade Meles Zenawi och hans efterträdare, Hailemariam Desalegn, samma inställning till de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson.

– Vi måste förhålla oss på något vis. Och vi väljer att tro att Desalegn fortsätter på den utstakade vägen, säger Karin Schibbye, mamma till Martin.

ODLARGLÄDJE. I sommar har skrivits mycket om

odling på tak och balkonger, på oanvända utrymmen i storstäderna, i svenska medier. Dock inte om Martins och Johans. På en remsa på cirka 3x10 meter, ett land mellan zonerna i fängelset, har de utökat sina odlingar. Vattenmeloner, majs, bönor och gurka, kål och morötter. Och rädisor, som ibland fångarna kallas ”svenska morötter”. En storväxt fånge vakade ömsint över odlingarna i plåtburkarna, skyddade de späda växterna från julis slagregn.

Juli är en kall och fuktig period och då var det extra trångt i fängelset. Många hade begått småbrott för att få tak över huvudet en tid. Inte en kvadratcentimeter golvyta var fri.

INGEN IDYLL. I trängseln sitter Martin och

Johan med sitt modellbygge av Vasaskeppet, sina träningsredskap, sin matlagning, sina spel och böcker. De har fått in böcker om andras erfarenheter om hur det är att vistas i fångenskap; Ingrid Betancourts Even Silence Has an End och Sandra Gregorys Forget You Had a Daughter.

Karin Schibbye, som blivit intervjuad bland annat i radio med anledning av Zenawis död, uttrycker en viss oro för att det ska verka för idylliskt när hon berättar om allt som Martin och Johan gör i fångenskapen.

»

Det är allt annat än någon idyll, både hårt och farligt emellanåt.

Och ovissheten tärande.

Karin Schibbye, mamma till fängslade Martin Schibbye.

/Karin Schibbye

– Det är allt annat än någon idyll, både hårt och farligt emellanåt. Och ovissheten tärande.

Men de ser till att inte bli provocerade och är omtyckta av sina medfångar, de delar med sig av vad de har. Långtråkigheten och missmodet bekämpar de med att ta olika initiativ. De försöker att finna en vardag, att hålla modet uppe i väntan på den frihet som kommer en dag. ■ ■ fib 15

Arbetarskrivare.

DEN BISTRA VERKLIGHETEN

Sverige slits itu Föreningen Arbetarskrivare vill motverka borgerlighetens omdaning av Sverige.

Ett första steg är att skildra klassamhället.

– Vi måste prata om klass igen. Stå upp tillsammans, säger Åke Johansson, föreningens ordförande.

F

Text stefan ljung foto camille johansson

öreningen Arbetarskrivare vill utmana.

– Vi vill utmana borgerligheten och visa upp klassamhället – och medverka till en förändring, säger Åke Johansson, ordförande i Föreningen Arbetarskrivare.

Landet som sprängdes är Föreningen Arbetarskrivares åttonde antologi och gavs ut i år i samband med ABF:s hundraårsjubileum. Antologiformen fyller en väsentlig funktion i sammanhanget.

35 medverkande bildar en kör som sjunger med orkanstyrka.

Och sången handlar om att klyftorna i samhället fortsätter att öka.

– Vi måste göra det tydligare att det inte är fel på individen, att arbetslöshet och nedskärningar inte drabbar enskilda, utan att det är en systematisk överföring av resurser till de rika och att det är arbetarna och de redan fattiga som drabbas. Föreningen Arbetarskrivare är en motståndsrörelse och en av våra uppgifter är att beskriva denna utveckling, säger Åke Johansson.

KASTSAMHÄLLE. Åke beskriver utvecklingen på

Landet som sprängdes

är Föreningen Arbetarskrivares åttonde antologi.

Föreningen har funnits i över tjugo år.

fib 16

arbetsplatserna: otrygga anställningar, lönedumpning, förslitningsskador som ökar när kropparna inte orkar mer då allt färre ska utföra allt mer arbete, försämrade villkor för arbetslösa och sjuka, papperslösa, arbetsskador och dödsolyckor på arbetsplatser, urholkningen av välfärdssystemet.

– Det finns ingen respekt för arbetet och arbetarna idag. Det beror på att solidariteten och gemenskapen har försvagats. Borgerligheten har lyckats individualisera samhället. Ska vi ha en bra

pension är det egna val som gäller. Aktier och privat försäkring. Lägre skatt och försämrad skola och sjukvård ska kompenseras av privata val.

– Många känner sig hemlösa när arbetarrörelsen har hängt med på denna poltik och släppt klassgemenskapen och solidariteten. Därav många röster på moderater och Sverigedemokrater. Folk känner sig maktlösa. Men ska vi försvara oss mot försämringarna måste vi göra det tillsammans. Vi måste prata om klass igen. Stå upp tillsammans.

Han nämner att Günter Wallraff sagt att ”Det vi ser nu i Europa är en övergång från klassamhälle till kastsamhälle.”

– Vi riskerar en uppsplittring mellan arbetare med fasta jobb och arbetare som aldrig får jobb eller bara får tillfälliga låglönearbeten. De som har jobb har fått sänkta skatter och de som är arbetslösa har fått sänkta ersättningar. Det är ett jävla bra sätt att splittra, det har de lyckats med delvis – många har lämnat facken. Facken måste bli mer aktiva mot nyliberalismen, konstaterar Åke Johansson.

MOTSTÅND. Och ett ökat motstånd brådskar.

– Nyliberalerna kallar sig moderna men de för oss bakåt i tiden, med avregleringar och privatiseringar och så låga löner att vi måste ha flera jobb för att klara oss. Vi vill visa med Landet som sprängdes att det är en medveten politik som på alla nivåer skärper klassmotsättningarna, säger Åke Johansson.

Föreningen Arbetarskrivare har redan planerat nästa steg i motståndskampen. Under hösten

samarbetar föreningen med ABF och LO i satsningen Berätta om ditt arbete.

Skrivarcirklar ska ordnas runt om i landet och utmynna i en ny antologi nästa år samt ett LOmaterial om den nya situationen på arbetsmarknaden, som ska kompletteras med berättelser från arbetsplatser.

KULTURKAMP. – Vi vill stärka kulturens roll – en

fiktiv roman kan vara bättre på att visa på vad som händer i samhället än vad statistiken gör. Vi vill uppmuntra till läsande och skrivande. Vi vill se fler bibliotek och läs- och skrivcirklar på arbetsplatserna, vi vill att arbetarrörelsen ska se arbetarskrivarna som sina författare och ge mer plats för arbetarkulturen, avslutar Åke Johansson. ■ ■ Ur Åke Johanssons förord till Landet som sprängdes:

Vi lever i en tid när klassklyftorna i samhället ökar, när ojämlikheten breder ut sig liksom barnfattigdomen. Det talas om en oundviklig utveck-

ling styrd av marknaden och globaliseringen. Men det handlar om politiska beslut som underblåser utvecklingen.

Att tala om klasskillnader är fortfarande giltigt.

I politiken pratas det om hur viktigt det är med ett arbetande folk. Ändå påstås det ofta att det inte existerar någon arbetarklass och det finns en föreställning om att arbetare inte finns.

Men någon hämtar väl dina sopor, någon bygger ditt hus, någon lagar din mat på restaurangen, någon tillverkar din medicin, någon tar hand om din gamla pappa eller mormor. Arbetare finns. Och Föreningen Arbetarskrivare finns. … Vi tror på kulturens och litteraturens kraft och vi ser ett land som håller på att sprängas i bitar.

Alltjämt när vi en förhoppning om att en bättre värld finns inom räckhåll. Att våra ord har betydelse. Vi kan utifrån våra erfarenheter om samhället ge röst åt de utsatta.

Vi är många och vi skriver i olika genrer. Vi berättar om människors arbete och vardag…

Åke Johansson, ordförande i Föreningen Arbetarskrivare, arbetar till vardags som konduktör.

>

fib 17

arbetarskrivare

en kör av röster FiB/K frågade 9 av 35 medverkande i antologin Landet som sprängdes:

1) Varför är du medlem i Föreningen Arbetarskrivare?

2) Vad är allra viktigast att skriva om i Sverige i dag?

Monica Pettersson

1) Jag och mitt skrivande hör hemma i Arbetarskrivare. Det är givande att träffa likasinnade, och föreningen ger samhörighet och sammanhang, en kraft som stärker när det är ensamt vid tangentbordet.

2) Om klassamhället, att från ett underifrånperspektiv skildra människors verklighet och vardag.

Sven Wernström

Jag är medlem i Föreningen Arbetarskrivare för att jag som arbetarförfattare tycker att jag hör hemma där.

Som recensent i Folkbladet vägrar jag att skriva om medelklassens skönlitteratur. Vi har i Sverige haft en unik arbetarlitteratur, där nästan alla (utom Moa) har skrivit om sin väg bort från arbetarklassen men ändå gett en bild av det arbetande folket. I Föreningen Arbetarskrivare finns skribenter som står kvar i arbetslivet och kan skildra det. Utan ”litterära” ambitioner. Sådant känns viktigt för mej.

Ann-Gerd Simu

Jag är med i föreningen för att jag själv skriver om arbetslivet och för att jag anser det är viktigt att de utan makt ges en röst i litteraturen.

Ja, vad är viktigast att skriva om i Sverige i dag?

Jag bor själv i Norge sedan många år men har regelbunden kontakt med familj och vänner i Sverige. Mitt hemland har förändrats mycket sedan jag flyttade. Välfärden har på många områden krackelerat, klyftorna i samhället har ökat enormt och jag ser hur mina syskon efter ett långt arbetsliv får nöja sig med en pension som de knappt kan leva av. Novellen jag har med i antologin har en verklighetsbakgrund. Min vänninna som arbetade som undersköterska på en vårdcentral sedan tjugo år, blev ombedd att säga upp sig när vårdcentralen privatiserades. Hon hade svåra ryggproblem men klarade av att arbeta halvtid med vissa tillrättalägganden. Nu kallades hon in till sjuksköterskan och läkaren, kolleger på vårdcentralen som hade övertagit driften, och fick klart besked om att hon inte skulle orka med det ökande tempot. Sådant gör mig ledsen och heligt förbannad och är en stark drivkraft i mitt skrivande liv.

fib 18

Aino Trosell

Vad som är allra viktigast att skriva om i dag i Sverige är säkerligen politiskt relaterat. Men skönlitteraturen gräver djupare än debattlitteratur, den gestaltar komplexa och spännande processer som ingen kan eller får styra. En styrd konst är en krympt konst. Därför är det viktigt att ordet får fortsätta att vara fritt och att alla tillåts uttrycka sig om de vill. Då finns grunden för ett djupt känt och fritt skrivande också från dem som har svåra konflikter och värkande sår från till exempel uppbrott och flykt att bearbeta.

Emil Boss

1) Det skrivs många bra texter om arbete och föreningen är ett verktyg för skribenter att nå ut.

För mig känns det peppande och viktigt att föreningen samlar skribenter som identifierar sig som arbetare. Man hör ju ofta att det inte skulle finnas några arbetare längre utan att vi alla skulle ingå i någon sorts jättelik medelklass. Då blir det extra viktigt att vi får möjlighet att berätta om vår verklighet.

doris dahlin

1) Jag tycker om tanken att samla människor som har viktiga saker att säga, men som kommer från eller vistas i miljöer där det inte alltid är självklart att skriva.

2) Det är en nästan omöjlig fråga att svara på. Så mycket är viktigt att skriva om och vad är då allra viktigast? Men jag tycker det är viktigt skriva om att solidaritet och medmänsklighet har blivit satta på undantag och att vi i stället har skapat ett samhälle där så många människor lever utan hopp om en bättre framtid.

Kalle Holmqvist

1) Jag gick med för ett par år sedan eftersom jag skriver på deltid samtidigt som jag jobbar deltid i vården. Den mesta kultur skapas helt utan vinstintresse av människor som brinner för det de gör och som skriver, gör musik eller målar på sin fritid. Sverige har en lång och värdefull tradition av arbetarlitteratur, och av annan folklig icke-kommersiell kultur.

Det kulturarvet ska vi värna om och utveckla, och då kan Föreningen Arbetarskrivare vara ett av många sätt att göra det på.

2) Det är svårt att välja ut något särskilt ämne, men generellt tror jag det viktigaste är att vända debatten. Arbetarrörelsen och vänstern i bred mening måste lyfta fram sina egna perspektiv, och inte bara kopiera borgarna. Det gäller i princip på alla områden: ekonomi, historia, utrikespolitik, kultur. Vi borde diskutera hur vi vill att samhället ska se ut och hur vi ska göra för att börja bygga det samhället här och nu.

2) Viktigast vet jag inte, men personligen tycker jag att det är oerhört viktigt att skriva om, tala om, organisera sig mot den aggressiva klasskamp som i dag förs uppifrån och ner mot arbetare, arbetslösa, migranter och sjuka och som liksom riktas mot minsta rörelse som inte ”tillför värde” i den stora Lean-fabriken som är Sverige i dag.

Oscar Garcia

1) Jag hörde om föreningen genom en bekant och insåg direkt att vi hade samma mål: att skildra vanliga människors öden.

2) Företeelser och samhällsstrukturer som sällan diskuteras i de vanliga medierna, som den utbredda egoismen och ytligheten.

Kristian Lundberg

1) Aldrig har det varit viktigare än nu att organisera ett slags motstånd, också inom den samtida litteraturen som allt mer rör sig också inom ett nyliberalt spänningsfält – genom att vara medlem bekräftar jag i praktiken den jag tror i teorin – ensam är inte stark.

2) Det sociala utanförskapet – och att vi genom att ständigt förflytta våra gränser, ge upp den klasskamp som förs – har förvandlats till ett statarsamhälle. Det finns en annan klasskamp nu, den förs av borgerliga krafter och den riktar sig emot de svaga, sjuka, fattiga, förtryckta.

>

fib 19

arbetarskrivare

på jakt efter sanningen

Lodar på djupet

Henrik Johansson tyckte tidigare att arbetarlitteratur stod för något trist och förlegat.

Men efter att studerat frågan närmare ändrade han sig.

– Historiskt har den varit både radikal och utmanande. Och skönlitteratur är ett bättre sätt att skildra en djupare sanning, säger han.

N

Text stefan ljung

Foto: Privat

Henrik Johansson har varit medlem i Föreningen Arbetarskrivare i ett par års tid.

fib 20

är jag ringer upp sitter Henrik Johansson precis och skriver en krönika om arbetarlitteratur.

– Det är större chans att en vampyr har huvudrollen i en bok än en arbetare, och det säger någonting om vårt samhälle, säger han.

Henrik började skriva skönlitterärt ”väldigt sent” som han uttrycker det själv. Och han hade inte siktet inställt på renodlad arbetarlitteratur.

– Jag tänkte att det var trist och förlegat och att jag inte ska skriva så, men efter att ha läst, skrivit och studerat ändrade jag uppfattning.

Han konstaterade att arbetarlitteraturen var tidigt ute med att testa nya stilar och formgrepp, som att skriva på dialekt, exempelvis.

Idén att skriva skönlitterärt kom plötsligt och slumpartat.

– Jag blev ombedd att bidra till en antologi. Jag missförstod uppgiften och skrev ett skönlitterärt bidrag.

Antologin gavs aldrig ut, men Henrik hade nu fått upp ögonen för det skönlitterära skrivandet och ville fortsätta.

– När man skriver skönlitterärt är det inte viktigt med dokumentär sanning, att alla detaljer beskrivs exakt. Då kan man i stället lägga vikten på att nå en djupare sanning och spegla ett bredare perspektiv, konstaterar han.

Bland annat kan han använda stoff som han fått ta del av genom olika arbetsplatsers muntliga tradition för kunskapsöverföring.

– Många berättar om andra arbetsplatser de har varit på. Sådana historier kan jag inte lyfta in i en faktatext, men skönlitterärt går det.

Han tar upp möjligheten till identifikation som en viktig roll för arbetarlitteraturen.

– En bekant till mig skrev en berättelse som utspelar sig på en hamburgerrestaurang i Malmö.

En läsare hörde av sig och var helt övertygad om att novellen handlade om hans egen arbetsplats i Norrköping. Konflikterna ser likadana ut över både tid och rum, En annan roll för arbetarlitteraturen är att peka på andra roller och möjligheter. Om det finns litteratur som motsäger eller bekräftar ett skeende så påverkar den framtiden.

– Om man kan visa på alternativa tillvägagångssätt så kan det ändra på hur saker fungerar på en arbetsplats. ■ ■

Kvastens första dag på jobbet Text henrik johansson

Vi satt på mjölsäckarna . Jobbade och pratade

samtidigt, om man förstod att se det. Vi satt där och hade blicken åt var sitt håll, på varsin ugn.

Bildskärmarna visade vad som pågick vid de kritiska punkterna på bandet. Vi lyssnade inte på larmet från maskinerna, men reagerade när något oregelbundet klacketi-klack hördes. Vid inskjuten gick saftblandare igång om en brödform fastnade.

Han hade jobbat där i femton år när han berättade för mig att hans första dag på jobbet också hade kunnat bli hans sista. Kvasten var då några och tjugo – knappt torr bakom öronen som han sa själv. En kompis jobbade på bageriet och de behövde mer folk. Mer än så var det inte. Precis som för mig med andra ord. Han frågade mig vad jag hade lärt mig min första dag. Jag ryckte på axlarna till svar. Inte mycket, tänkte jag. Vad fan lär man sig första dagen egentligen? Han hade lärt sig en hel del. En hel del … sa han och började berätta.

Kvasten var mest i vägen , som man är som

ny, gubbarna skickade in honom att sopa i svalen.

Han blev förvånad när han kom in: över hur stort rummet var och mycket bröd det fanns där inne.

Ett enda långt löpande band som ringlade sig som en serpentinväg från taket och ner mot golvet för att till slut ringla sig ner en våning till packen.

Han började sopa upp mjöl och brödsmulor. Böjde sig för att krypa in under bandet och sopade i mitten av svalen också. Men han var oförsiktig och lyckades köra upp kvastskaftet i bandet.

Vid det här läget i berättelsen stod Kvasten upp och gestikulerade vilt när han visade hur han hade sopat och hur kvasten fastnat och ryckts ur hans händer. Han såg den flyga iväg med bandet och fastna i ställningen. Bandet stannade. Nödlarmet hade gått. Men bröden fortsatte komma från ugnen i samma hastighet. Ugnen stannade inte. Då skulle brödet bli bränt. Limporna föll ner i en rasande hastighet och Kvasten hade inte annat att göra än att springa till de gamla bagarna och be dem hjälpa till. Alla rusade dit.

När kvasten hade slitits loss och bandet rörde sig igen låg det 3–400 limpor på golvet. Bagarna

skällde ut Kvasten för att vara en klantig jävel.

Han tänkte mest på hur mycket brödet han hade förstört kostade och vad han skulle hitta för jobb nu. Då dök chefen upp. Han såg ut som gammal bakfylla. ”Vad har hänt här?”, frågade han.

Ingen svarade. Kvasten stod lika stum som de andra. ”Nå, vad har hänt? Varför ser det ut såhär och vem i hela helvetet har haft ner allt det här brödet i backen?” ”Vi vet inte.” ”Ingen aning faktiskt.” ”Bandet måste ha stannat och då trillade brödet ner. Inte mycket mer med det.”

Chefen grymtade till och gick. Gubbarna skrockade lite och sedan gick alla tillbaks till arbetet. Efterhand lärde sig Kvasten jobbet.

I början lade han formar, precis som jag. Efter det blev han ugnsskötare och nu skötte han två ugnar och lärde upp mig på dem. Kunskap går i arv. ”Man håller ihop. Det lärde jag mig första dagen på jobbet. Det var väl mest det.”, sa Kvasten.

■■

Henrik Johansson

är 39 år gammal och går på Författarskolan. Han har tidigare jobbat som bland annat bageriarbetare och kock. Hans första roman, Av kött och blod, har gått som följetong i Arbetaren där han också skriver krönikor. Av kött och blod kommer ges ut av Federativs Förlag under 2013.

Kvastens första dag på jobbet är Henrik Johanssons bidrag i antologin Landet som sprängdes.

fib 21

Stick&klipp.

Domen

Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Det er en stor lettelse for hele det norske samfunnet at retten valgte å dömme massemorderen strafferettslig tilregnelig og til lovens strengeste straff. Det er grunn til å berömme Oslo tingrett for en solid og betryggende gjenomföring av rettssaken. Dommen representerer et robust og kontant svar fra det norske samfunnet på de politiske massedrapene 22. juli 2011. Den vil bli stående. /Björgulv Braanen, Klassekampen

På Dommens Dag fikk vi vite at Anders Behring Breivik anses som tilregnelig. Om han i tillegg er et produkt av en ubrukelig barndom eller noe annet tragisk, vet vi ikke. Men uansett er han en cocktail der den mest fremtredende egenskapen er fascismen… Ideologien hans er ikke verken nyskapende eller särlig spesiell, men en del av en svart europeisk kulturarv som framdeles syder iblant oss. /linn stalsberg,, skribent

FiB-strippen

fib 22

Bild: ABode of ChAos

Fascismen

Augusti 2012

Schuelers tröst Den unga revolutionären Kaj Schueler blev en kulturkonservativ herre och krönte sin karriär som kulturchef på Svenska Dagbladet.

Hans framtoning och prosa har passerat bäst-före-datum både till formen och i sitt avstånd till världens larm och motsättningar.

Göran Greider ådrar sig Kajs vrede i en skarp recension av Greiders nya bok. ”Orden tycks komma lätt till honom”, skriver Kaj Schueler. ”Han kan leverera en åsikt medan vi andra tänker efter.”

Schuelers tid som kulturchef blev kort. Han har fått sparken.

Kanske hittar han ändå tröst hos just Greider, när han gillande citerar dennes beskrivning av besökarna på Kungliga Biblioteket i Stockholm: ”Livligast är de pensionerade, litet överåriga KB-besökarna, de som slutat på universiteten och kultursidorna och kanske bara forskar i något för sitt nöjes skull. De ser fria ut.” /liJ

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ 1 13

1 14

4

4

21 15

11 8

24

Foto: Chronowizard

9

4 18 20

24

15

19

21

15

19

5

9

6

12

5

9

Rubriken ”Allemansrätten medger inte våldtäkt på annans mark.”

4

21

6

17

13

18

8 9

12

20

26

19

18

11

15

8

9

10

7

21

2 20 9

Å

15

8

G

17

3 7 18

6

11

25

9

4 9

8

9

9

1

21

9

Nätfiskat

12

8

9

10

24

23 8

27

15

11

15

7 15

1

12 7

7 20

1

25 4

20

9 18

11

14

/Mats Pejer, Arbetet

1 127 000 kvinnor är ensamstående i Sverige och 1 137 000 män.

Den arktiska isen är på väg mot ett nytt bottenrekord sedan satellitmätningarna startade 1978. Aldrig tidigare har ett så litet istäcke uppmätts i augusti. /Källa:Vetenskapsradion

foto: ellduke

Material till Stick&Klipp skickas till: li.juntti1@gmail.com

23 16

5

20

E

I dagarna har mer än 40 000 medlemmar i norska LO fått en broschyr med titeln Stopp! Noe er galt i Sverige!

– Vi försöker avslöja vad som faktiskt har hänt i Sverige, säger norska LO:s ordförande Roar Flåthen.

– Svensk högerpolitik blir ett tema i vår valrörelse nästa år. Högersidan i Norge säger rent ut att de vill kopiera högersidans politik i Sverige.

– Vi tycker att det är en mycket dålig idé.

Springnota.

Snabbfotad gratisätare.

Se även Skattefinansierat representationsparty

7

9

Varje siffra motsvarar en pröva vad som kan fungera. ning presenteras på www. bokstav. Tips: skriv upp alfa- Orden står i sin grundform. fib.se till nästa nummer. betet så är det enklare att Alla finns i SAOL. Rätt lösLycka till!

Ojnareskogen hotad

Månadens ord

10 18

7

Norska LO slår larm Bottenrekord

/Källa: Jordens Vänner, svd, Vänsterpartiet m.fl.

7

8

/Källa:lantbruk.com

På gotlanD pågår en kamp för att behålla ett värdefullt naturområde: ojnareskogen. företaget Nordkalk har fått tillstånd att gå in och skövla skogen i jakt på kalk. Ärendet har överklagats till högsta domstolen av Naturvårdsverket, men företaget har i och med en lagändring rätt att påbörja avverkningen. i skrivande stund och efter en hel del protester har företaget nu ändå beslutat avvakta beslutet i hd.

11

3

12

15

12 19

21 19

4

10

18 21

L

10 18

10

17 15

9

2

24

16 3

13

15

15

9

7

8

15

10

8 18

7 5

22

8

18 26

1

4

14 23

3

16

19

9 5

4

9

4

13 25

7

1 13

3 15

9

1

7

2

21 000 miljarder en global superrik elit har gömt undan minst 21 000 miljarder dollar i internationella skatteparadis, lika mycket som USA:s och Japans bruttonationalprodukt sammantaget. Det hävdar James Henry, före detta chefsekonom vid konsultföretaget McKinsey. Siffrorna omfattar bara finansiella tillgångar och inte placeringar i fastigheter eller lyxföremål. Rapporten bygger på material från bland annat Valutafonden och Världsbanken. fib 23

Minnesruna.

En av Sveriges största arbetarskildrare, Jean Hermanson, skicklig fotograf, filmare och gammal FiB-medarbetare, är död. Jean medverkade tidigt i Folket i Bild/Kultufront med ett reportage från Guinea Bissau tillsammans med Anders Ehnmark. Ehnmark skriver en runa över honom i Expressen som FiB har fått tillstånd att publicera.

Barn som leker i Dublin 1967.

Xxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxx Xxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxx

fib 24

Bevisfri berättelse J Text anders ehnmark foto jean hermanson

ag lärde känna Jean Hermanson i Afrika.

Han var en sann dokumentarist som ville visa vad som hänt utan att bevisa något.

Teorierna lämnade han åt sidan. Det var i Guinea-Bissau på kusten under Senegal. Ett sönderslaget land reste sig. Vi fick vara med om hur en ny ordning började skymta mellan träden. Det var i november och december 1971. Jeans bilder fångar lättheten och glädjen fastän det är ett helvete samtidigt. Lättheten lever kvar i berättarsättet. Allt är möjligt säger Jeans bilder. Jag känner glädjen som en uppfordran.

I dag är berättarsättet mycket mera styrt av regler för det roliga och hemska. Alla vet hur det ska vara. Det är som på Machiavellis tid. Riktiga nyheter fordrar olydnad. Det underbara med Jeans bilder är att de inte stämmer. De visar något nytt. Bakom det hemska ser vi glada och allvarliga människor bestämma framtiden. De rör sig under träden i en lyrisk stämning. Det finns alltid någon kubansk läkare som sätter upp sitt stetoskop på en stubbe. Jag minns hur man gick till de där stubbarna för olika åkommor.

Platsen heter Sara . Den står inte på kartan.

Jag har varit tillbaka och allt är övervuxet. Det är mycket som har gått illa i Guinea-Bissau men stämningen i Jeans bilder är kvar. Jag tänker mig att stetoskopet står och väntar på stubben. Jean har fångat något som lever fastän allt tycks ha gått så illa. Han var en hoppets dokumentarist. ■ ■

FAKTA JEAN HERMANSON

är en av Sveriges stora arbetarskildrare.

Han föddes 1938 och växte upp i småländska Norrahammar, men flyttade till Stockholm och utbildade sig till fotograf.

Han gjorde under flera decennier långa reportageresor och dokumentärprojekt i såväl svenska industrimiljöer som i olika delar av världen, som Afrika, Vietnam och Spanien.

Resultatet blev bland annat ett stort antal fotoböcker och dokumentärfilmer.

fib 25

>

minnesruna

EN FÖRLUST FÖR OSS ALLA

Jean är död

F

Text eva wernlid foto jean hermanson

JEAN HERMANSONS

bilder finns att se i en bok utgiven av Malmö Museer.

Jean Hermanson fotografier.

Barn på daghem i Hanoi.

fib 26

otografen och filmaren Jean Hermanson är död. Jean var en lysande skildrare av svenskt arbetarliv men också resenär med världen som arbetsfält. Han arbetade främst under åren från 60- till 90-talet.

FiB undrade om jag kunde skriva några ord om Jean och hans arbete som fotograf och filmare.

Jag blev lite tveksam till uppgiften. Jag har aldrig träffat Jean personligen utan det är genom våra långa telefonsamtal vi har mötts. Allt började med att FiB gjorde en presentation av Jeans bilder. Det öppnade mina ögon för hans fotografi som då hade börjat falla i glömska. Jag blev så fascinerad av hans bilder att när jag fick höra att det fanns möjligheter att få köpa bilder av honom (fotopappersbilder) så passade jag på och ringde upp. Som sagt, vi hade aldrig träffats men vi samtalade om allt och alla.

Samtalen blev många och innan beställningen var

klar hade vi talat både om livet och om vad som var aktuellt för dagen. Jeans röst var ung och vital (jag hör fortfarande hans röst i mina öron).

Jag var intresserad av gjutarbilder från Åminne bruk, Värnamo. Jean hade tagit fram ett antal bilder digitalt och vi diskuterade dem. Jean visste exakt vilka personer som var på bilden. Till exempel finns ett följebrev till en av bilderna jag köpte där det står : ”… Kärnmakare Kaarlo Issal. Hans far arbetade också på Åminne bruk, så han tillhörde en gammal gjuterisläkt från Finland. Efter Åminne flyttade Kaarlo till Blomstermåla (Motala gjuterier) där han bosatte sig …” och så vidare. Allt antecknades, inget slarv.

Jean tog sitt arbete som fotograf på fullaste allvar, människorna på bilderna var inga iscensatta konstruktioner som skulle passa in i ett ”grepp” utan här står varje människa för sig, tydligt och klart, där respekten för arbetet är det centrala.

Jean visste att arbetet var det som skapade värden.

Jean själv var uppvuxen i Norrahammar, söder om Jönköping, en bruksmiljö. Flera från hans familj arbetade på bruket (även han själv en kort tid) så miljöerna var honom mycket bekanta.

Jean lyckades genom sin skicklighet som fotograf – och då talar jag både om den svartvita filmtekniken och också om ett säkert bildspråk – fånga denna stämning som blir ett signum i hans fotografi – kärleken till det arbetande folket.

Fotografiskt var Jean en del av den fotodokumentära traditionen som bland annat utvecklades på Christer Strömholms fotoskola (han gick kvällskurs 1959) och med inspiration från den franska gatufotograferingens mästare CartierBresson. ■ ■

Kärnmakaren Taarli Issal vid Åminne Bruk. fib 27

>

minnesruna Under en pir i utkanten av Malmö bygger Erik Vestman och Nils Petter Löfstedt Malmös hemligaste rum med vita väggar och parkettgolv. För första gången visas nu detta gatukonstprojekt i sin helhet.

Utställningen på Breadfield tillägnas fotografen och filmaren Jean Hermanson.

UTSTÄLLNING:

Piren, Nils Petter Löfstetd och Erik Vestman VAR: Breadfield Fotogalleri Föreningsgatan 49, Malmö NÄR: 1 sept–13 okt Mer info om utställningen: http://breadfield. com/breadfieldpresents-piren/ Mer info om Piren: www.thepier.se

Gjutare omgiven av rök på Söderköpings gjuteri. fib 28

Degerfors.

Fred i fokus

Degerfors var platsen där livsviktiga ting blev dryftade på ett ovanligt genomgripande och uppfordrande sätt helgen 3 – 5 augusti. Det var Folket i Bild/Kulturfront som arrangerade ett tredagars seminarium med rubriken Nordiska fredssamtal i Degerfors 2012.

E

Text knut lindelöf foto proletären/august eliasson

n rad talare ur ett mycket brett politiskt vänsterfält: Erik Andersson, Sigbert Axelsson, Ulf Bjerén, Anders Ferm, Jan-Erik Gustafsson, Ulf Karlström, Marielle Leraand, Lars-Gunnar Liljestrand, Stefan Lindgren, Christer Lundgren, Jan Myrdal, Agneta Norberg, Thage G Pettersson, Mike Powers, Pål Steigan, Aslak Storaker, Pelle Sunvisson, Maj-Britt Theorin, Ola Tunander och Juha-Pekka Väisänen, gav sin bild av den helt nya och mycket skrämmande situation som Sverige, Norden och världen befinner sig i – utifrån sina respektive specialområden.

STOR FARA. Den förlorade freden, den fragmen-

tiserade fredsrörelsen, den förvanskade politiska retoriken, mediernas knäfall för makten och allas kryperi för USA/Nato behandlades ingående.

Till detta fogades även det nödvändiga perspektivet om råvaru-, energi-, ekonomisk och ekologisk världskris. ”Vi lever i en otroligt farlig situation” som Pål Steigan sa.

EU har i dag 17 miljoner arbetslösa. Det är värre än på 30-talet. Skuldsättningen är så enorm att den omöjligen kommer att kunna betalas.

Kriserna förstärker varandra och rovdriften på de sista naturtillgångarna kommer att leda till ekonomiska kollapser och fler krig.

De senaste nya typkrigen är de i släptåg till den så kallade arabiska våren, alltså Libyen och nu Syrien. I förlängningen ligger ofrånkomligen en militär konfrontation mellan USA och Kina.

Om inget görs!

Degerfors kommunalråd Jan Ask välkomnade deltagarna i sitt ståtliga Folkets Hus och rev ner konferensens första applåd med att säga: ”Om

Degerfors fick bestämma så skulle Sverige inte ha en enda soldat i Afghanistan.” Stämningen var god och många nya kontakter knöts i minglet mellan föredragen.

Insikten om att vi måste agera tillsammans i Norden kändes som en nytändning. Marielle Leraand, nestleder (vice ordf.) för partiet Rødt i Norge, tog med sig stafettpinnen till nästa år.

1905 års fredsrörelse är förebilden för fredssamtalen som hölls i Degerfors.

MER PÅ WEBBEN. En fyllig dokumentation kommer så småningom att publiceras i tryck och i pdf-format för nedladdning. Föredragen finns tillgängliga på www.fib.se/nordiska-fredssamtal.

■■ fib 29

Syrien.

Min kompis Johannes Lindell som har varit munk står alltid upp för Kirunas tre kulturer. Han är flerkulturell på andra sätt också genom sitt internationella umgänge, så när han en dag i mataffären upprört började tala om hur Syrienkonflikten beskrevs i massmedierna – då tyckte jag att det var värt att lyssna ordentligt.

”Rapporteringen är ibland ren lögn”

J

Text&foto björn forseth

»

Det är häpnadsväckande hur enahanda informationen om Syrien är.

ag intervjuar dig för att jag vet, att du är kritisk mot huvudfåran inom journalistiken i väst angående vad som nu händer i Syrien.

Men varför skulle du veta bättre?

– Jag påstår inte att jag vet bättre, men jag har en aning om den historiska och mångkulturella situationen, och Syrien är i det avseendet helt annorlunda än till exempel Tunisien, Egypten och Jemen. Syrien har däremot många likheter med Irak när det gäller olika grupper.

– Det är häpnadsväckande hur enahanda informationen om Syrien är. Därför tittar jag ofta på Russia today och CCTV, där får man fler inblickar.

Russia today ger ofta inblickar från flera håll och har även journalister där. Då kan man väga det mot den information som svensk TV och BBC ger.

Man måste försöka hålla sig informerad om båda sidorna, inte bara den ena. Till exempel är det betecknande att de kristna i huvudsak värjer sig mot rebellerna. Inte heller kurderna är i hög grad involverade i rebellsidan. Det är däremot starka muslimska grupper, framför allt i nordvästra Syrien, som är känt som ett starkt fäste för det muslimska ledarskapet.

upp av många liberala krafter och studenter.

I Syrien har Damaskus och Aleppo varit relativt opåverkade av rebellrörelsen, som i Syriens fall har sitt starka fäste i nordvästra delen kring Homs och Hama. Alltså gränsområden, inte centrala Syrien.

BROKIGT. Gatubilden är väldigt brokig när det

Bilderna vi ser på teve visar ju stridsvagnar som skjuter mot stadsbebyggelse. Rebellerna har väl inte tillgång till pansar?

– Men till vapen som de får från väst. Och då får de svar. Det är ju rebellerna som har gjort uppror mot regeringen. Man ska inte tro att armén lägger ned vapnen.

Rebellsidan provocerar ofta regeringssidan med attentat. Inbördeskrig är alltid grymma, det vet vi från USA, Frankrike och Finland bland annat.

gäller hur folk är klädda. Det kan vara olika former av dräkter: arabiska, kristna prästers. Muslimska kvinnor har ibland ansiktena täckta, ibland kan det vara rena Parismodet.

– Det är väldigt brokigt och trevligt. Men just i konfliktområdena Homs och Hama är det påtagligt hur kvinnorna är beslöjade. Om vi ska tala om den »arabiska våren« så började den i huvudstäderna i Tunisien respektive Egypten och bars fib 30

USA-MANIPULATION. Sunnimuslimerna är i majo-

ritet i landet men dess medelklass i Damaskus och Aleppo har inte lierat sig med rebellerna. Det är ett begränsat område som präglats av stridigheterna och grymheterna, de är i stort sett begränsade till den nordvästra delen. De har väl sina orsaker till att opponera sig och göra uppror.

FN:s säkerhetsråd tycker ju inte som du, och Kina och Ryssland kritiseras ju av Amnesty?

– Den bakomliggande orsaken i väst är att Nato och framför allt USA är negativa till den syriska regimen liksom till den i Iran. De vill gärna se bägge dessa regimer falla. Det får de väl tycka och kämpa för. USA vill ju att de ska gå deras väg, därav deras rapportering. Men det är häpnadsväckande hur enahanda den är, ibland ren lögn.

Vad har du egentligen för erfarenheter av Syrien?

– Sedan 1981 har jag gjort tolv besök, det senaste 2009. Jag har varit där åtskilliga gånger och bott hos vänner och bekanta i olika delar av landet.

Det gör att jag kommit närmare inpå land, folk och kultur och hur de ser på saker och ting.

Från varje resa har jag gjort anteckningar.

Första resan följde jag med en asylsökande syrian som blivit avvisad från Sverige. Jag följde med för att se hur det skulle gå. Det var i januari 1981. Jag har fått bekanta genom de olika besöken, bekanta som kan betraktas som vänfasta. Med de kontakterna har jag kunnat ta reda på saker och ting vad gäller Syriens historia och situation.

Hur har du upplevt landet vid de besöken?

– Alltid positivt. Jag har aldrig haft besvär med folk, jag har alltid blivit korrekt behandlad.

Både kristna och muslimer har hälsat på mig. De är gästfria och öppna. Det har att göra med Syriens historia och läge. De är vana vid olika folkslag, kulturer och språk. Det är stor skillnad om man jämför med Turkiet, såväl politiskt som kulturellt och religiöst.

Syrien är en enpartistat som bekant. Det kan vi som turister inte ändra på. Man får finna sig i läget. Jag har aldrig haft något besvär med det, i motsats till många av invånarna. Politiken ska man inte blanda sig i. Däremot är Syrien väldigt mångkulturellt och tolerant när det gäller kultur och religion. Regimen är mycket noga med att det ska vara kulturellt öppet och tolerans mellan de olika religiösa grupperna, och den vakar över det, alldenstund den härskande klassen och familjen själv tillhör en muslimsk minoritet, alawiterna, som inte alltid är så väl sedd av andra muslimer.

De utgör tio procent av befolkningen, liksom de kristna. Landet har 23 miljoner invånare.

Sedan finns det en stor kurdisk befolkning på en halv miljon i den nordöstra delen, som präglas av kristna kurder. Där är araberna i minoritet, bortsett från beduinerna. Givetvis har många araber flyttat dit, men den delen av landet eller hela landet präglas inte av etniska motsättningar – i motsättning till Turkiet.

Bland de kristna finns olika riktningar; ortodoxa och katolska. Syrien har en gammal kyrka, aposteln Paulus blev omvänd i Damaskus, det är biblisk mark. Givetvis har den muslimska majoriteten olika riktningar också. Söder om Damaskus

finns en miljon palestinska flyktingar sedan 1948, så landet och befolkningen är blandad.

Jag säger fortfarande att Turkiet har en mer demokratisk författning och regering. Såtillvida är Turkiet på »rätt sida«. Men religiöst och kulturellt är Turkiet mycket inskränkt. Det har funnits miljoner kristna där, men de flesta av dem har turkarna förjagat. De har länge förtryckt kurderna som varit en majoritet i sydöstra Turkiet. Syrien däremot är en politisk enpartistat med en allestädes närvarande säkerhetspolis. Politiskt är alltså Syrien hårdare än Turkiet. Däremot är Syrien vad gäller kultur och religion utan jämförelse ett mycket, mycket bättre land.

Har du i landet några personliga kontakter som du får information från?

– Ja, i Kamishly i nordost, en stad grundad av kristna som flydde från folkmordet i Turkiet 1915.

Där bor jag hos en katolsk präst.

Därutöver har jag andra kontakter.

Och sedan har jag kontakt med en kurdisk läkarfamilj i Aleppo och i Damaskus en god vän som en tid var asylsökande här

Kyrkligt aktiva Johannes Lindell har besökt Syrien tolv gånger. Han är kritisk till den ensidiga mediebevakningen i Sverige av konflikten.

>

fib 31

syrien

»

Den syriska befolkningen i stort har inte bett USA om hjälp.

De har aldrig varit några dockor för amerikansk politik.

i Kiruna. Han fick uppehållstillstånd och bosatte sig i Trollhättan men har sitt hus kvar i Damaskus och har flyttat dit till sina döttrar. Han har dock kvar sitt svenska pass.

De lever ju i landet och kan det. Dem har jag besökt vid upprepade tillfällen. De har det gemensamt att de försvarar landet men är mycket kritiska mot enpartistaten och korruptionen.

Mycket som läggs ned på militär och annat kunde använts till sociala ändamål. Sist jag var där, i oktober 2009, sa de det, men inga av mina vänner är glada över rebellrörelserna.

Har du personliga kontakter i nordväst?

– Aleppo ligger i nordväst. Och så känner jag en katolsk präst i Homs. Där har jag varit. Min gode vän som varit i Sverige ringde för bara fjorton dagar sedan och frågade när jag skulle komma ned igen. De bor i en by utanför Damaskus, och där är helt lugnt.

Muslimska brödraskapet gjorde för 30 år sedan ett uppror i Hama, det slogs hårt ned av regeringen.

Presidenten beskrivs som känslokall?

– I ett land med inbördeskrig brukar regeringen slå vakt om sin auktoritet och sina områden. Det kan kallas hårdhänt, men det är så det fungerar: blir man angripen slår man tillbaka. Medlen kan vi inte vara glada över eller acceptera, men det är en inrikespolitisk konflikt. USA vill ha makt över Syrien, som är ett viktigt område för olja och sådant. USA och Ryssland är måna om sina maktsfärer, men kom inte och tala om demokratirörelser!

Vad säger du om medlarna som varit där?

– De gjorde väl sitt bästa i situationen. Det är ett stort land med många miljoner. Man får försöka återge situationen, medan regimen anklagas för att vara hårdhänt och militant. Men samtidigt erbjöd presidenten på ett tidigt stadium förhandlingar, och rebellrörelsen svarade då att de inte förhandlar så länge presidenten sitter kvar. Inte böjer han sig för några tusen rebeller! Man kan inte ställa krav på avgång innan man sätter sig vid förhandlingsbordet. Man kan inte sätta sig till samtal med villkor. Är det någon skillnad mellan de arabiska medlarna och Kofi Annan?

– Kofi Annan stod på en helt annan nivå och

fib 32

försökte medla mellan olika parter, de andra hade ju tagit parti för rebellerna. Där är det så falskt, att USA tycker att Saudiarabien, Qatar och Turkiet ska agera mot den syriska regeringen. De är ju verkligen inga präktiga gossar.

Låt syrierna bestämma i eget hus, måtte båda parter komma till förhandlingsbordet!

Vårt samtal hade vi ju före sommaren. Har du nu någon kommentar till den senaste utvecklingen?

– Medlarna gjorde sitt bästa, men det som nu sker i Aleppo är mycket tragiskt. Det beror på båda sidor. Men vem har egentligen bett om rebeller i sta’n? Det är en fråga man kan ställa. – Måtte båda sidor komma till förhandlingsbordet.

Avslutningsvis vill nog läsarna veta lite om din bakgrund.

– Jag har jobbat på Invandrarverket och varit engagerad för asylsökande och även jobbat inom kyrkans och klostrets ramar för att ta hand om asylsökande för att ge dem en tillflykt.

Vid två tillfällen har sådana personer blivit avvisade till Turkiet respektive Syrien, och vid de tillfällena följde jag med de avvisade och fick kontakt, som jag behållit.

Det där om din kyrka och kloster, kan du utveckla det?

– Jag är född i Kiruna, har studerat i Uppsala, gått i kloster i Österrike ett par år och sedan femton år i Sverige. Rent kyrkligt har vi kontakt med Syrien och vad som finns kvar i Turkiet i en »international«. Sedan är jag intresserad av ländernas förhållanden. Jag har lärt mig och sett en del av läget. Det gäller inte att ha en åsikt om allt utan en insikt.

Det finns en berömd tavla av en av Kirunas tidiga gruvarbetare i Folkets hus. Han är misstänkt lik dig…

Jag kommer från en järnvägsfamilj. Farfar och hans bror var rallare på malmbanan. Far föddes här. Oskar, farfars bror, blev kvar när farfar flyttade till Haparanda-banan. Oskar blev Gruvtolvans förste ordförande. Han dog 1958 och var mycket intresserad av fackföreningsrörelsen, syndikalisterna och kommunistpartiet. Det är han som finns avbildad på Albin Amelin-tavlan i Lars Janssonsalen i Kiruna Folkets hus. ■ ■

FiB:s Peo Österholm jämför mediebevakningen – och särskilt den i SVT:s tunga nyhetsprogram Aktuellt och Rapport – av det pågående dödandet i Syrien och dödandet under USA:s krig i Irak.

Den arabiska hösten

R

Text peo österholm

apport och Aktuellt, men även svenska medier i stort, det står klart var de står. De vill ”ha slut på våldet” i Syrien. De har valt sida. ”Hur länge kan regimen få hålla på?” ”Hur man kan döda sin egen befolkning?” ”Och hur kan Ryssland agera så grymt ”?

Så säger de inte men man ser det på ansiktsuttrycken. Dagligen får vi rapporter om hur många som har dött i striderna – 5 000, 10 000, 15 000…

I början på augusti låg siffran på cirka 20 000.

IRAKDÖD. Visst måste man få slut på våldet.

20 000 döda är 20 000 för mycket. Men nu ställer jag frågan – varför förekom inte samma ”bodycount” under Irakkriget? 20 000 döda är en hel del.

Men plötsligt är det så himmelens viktigt att dödandet upphör. Men jämfört med Irakkriget är det smulor. Under de senaste 20 åren har mellan två och tre miljoner irakier fått sätta livet till. Vilka brott har de begått? Jo, de bodde i ett oljeland. Men man kan inte säga att skildringarna av dödandet i Irak i svenska medier var särskilt ingående. De förekom nämligen nästan inte alls. USA förde inte bara ett bombkrig à la Vietnam. Man förde vad Chomsky kallar kemiskt och bakteriologiskt krig mot irakierna. Man bombade sönder vattenoch avloppsledningar och folk dog som flugor. En halv miljon barn strök med i brist på medicinsk vård. Rent vatten gick inte att få tag i. På sjukhusen fanns inte mediciner. Och knappast läkare heller för de hade flytt till Södertälje, utan att Bildt och Reinfeldt tyckte att det var nånting att orda om.

FULLT KAOS. ”Antalet dödade barn i Irak är nu uppe i 250 000”. Nej, något sådant fick vi aldrig höra Lisbeth Åkerman nämna i TV med väl anlagt bistert och upprört ansiktuttryck.

För Al-Assad ”dödar ju sin egen befolkning”.

Det gjorde faktiskt inte USA i Irak!

I dag råder fullt kaos i Irak. Dödspatruller, korruption, misär, sjukdomar, 40 000 politiska fångar.

Någon enstaka gång kryper ett nyhetstelegram igenom tystnadsvallen. Men då är det Al Qaida som är i farten. Irakierna själva är säkert nöjda och belåtna.

OBEROENDE. Inte heller får vi veta att den irakiska våren har varit lika stark i Irak som i övriga arabländer.

Inga svenska utrikeskommentatorer har heller fattat skillnaden mellan den arabiska våren i Egypten, Jemen, Bahrain och Tunisien å ena sidan och Libyen och Syrien å den andra. Libyen och Syrien skapade tidigt oberoende stater och vägrade inlemma sig i den västliga hemisfären.

Deras regimer måste därför störtas. Inte för att de förföljde oppositionella utan för att de var oberoende. Andra arabländer, som Egypten anpassade sig, lydde, fick militärhjälp från USA. BONDEOFFER. USA riskerar nu att förlora Egypten

och Tunisien. Hillary Clinton reser som en skottspole i regionen för att rädda vad som räddas kan.

Syrien har därför nu blivit en bricka. Det är sunniNato-Saudiarabien-Egypten mot shia-Al-AssadIran-Ryssland. Gammal härlig hederlig stormaktskonflikt. Man blir nästan nostalgisk. När Syrien är kirrat tar vi oss an Iran. Glöm det där med det syriska folket. Syrierna har reducerats till bondeoffer.

Den arabiska våren övergår i höst.

Varför bombade Nato inte Egypten? Varför gick man inte in i Tunisien för flera år sedan och hjälpte folket? Varför bombar man inte Västbanken? Människorna på Västbanken begår ju faktiskt allvarliga brott. Det gjorde aldrig irakierna.

Betala din TV-licens så får du en fri och oberoende TV! På köpet får du ett fritt Syrien, inlemmat i den västliga hemisfären, ett Syrien som kan få all nödvändig hjälp av oss här i väst och som slipper det där jobbiga oberoendet som hela tiden måste försvaras. Och inte nog med det – den fria syriska armén får stöd av två pålitliga demokratier – Saudiarabien och Bahrain. ■ ■

»

Betala din TV-licens så får du en fri och oberoende TV! På köpet får du ett fritt Syrien, inlemmat i den västliga hemisfär

fib 33

Insändare.

»

NORDIC AIR MEET 2012 VÄSSAR USA:S KRIGSMASKIN Hur påverkas ett land/region av att vara substitut för ett krigsområde?

På F21:s hemsida finns dessa uppgifter: ”27 aug. - 6.e sept. pågår en stor flygövning ”Nordic Air Meet 2012 NOAM”. Tre baser F21 i Luleå, Vidsel/Älvsbyn och Rovaniemi Finland är utgångspunkterna. Deltagande länder och stridsflygplan: Sverige – 211:a, 212:e, 172:a stridsflygdivisionen och TU-Jas med Jas 39 Gripen, Finland F-18 Hornet, Schweiz F- 18 Hornet, USAFE F-16 Fighting Falcon, UK GR4 Tornado, Danmark F-16 Fighting Falcon. Förutom stridsflygplan deltar Sverige med ett ledningsflygplan, ASC 890, ett tankerflygplan, C-130/T, och USAFE med ett tankerflygplan, KC-135.

I övningen ingår även POLYGON, Electronic Warfare Tactics Range. Övriga svenska förband som ingår i övningen är Högkvarteret, Livgardet, I 19, A9, Helikopterflottiljen och Luftstridsskolan.”

Amerikanska Raytheons produkter kommer uppenbarligen att finnas med under Nordic Air Meet 2012. Om Raytheon har Sverige som kund är obekant. Däremot är bolaget en av den amerikanska militärens stora leverantörer, bland annat av drönare och missilsystem. Raytheon uppger på sin hemsida att deras avdelning för system för elektronisk krigföring är ”världsledande inom utveckling och produktion av systemlösningar för strategiska och taktiska flygplan, helikoptrar och fartyg för det amerikanska flygvapnet, den amerikanska flottan och deras internationella motsvarigheter … våra sofistikerade försvarssystem har använts i flera militära konflikter, inklusive Iraqi Freedom, Kosovo, Desert

vi får inte låta vänja oss med militariseringen, inte heller med tigande, lismande politiker

Storm och Desert Fox. Våra bästa medarbetare är ständigt engagerade i att utveckla mer innovativa sätt att skydda våra friheter och vårt sätt att leva - oavsett om det är genom att upprätthålla säkerheten i vårt hemland eller stödja insatser för våra soldater utomlands.” ”Vårt sätt att leva, skydda våra friheter, säkerheten i vårt hemland, insatser ... utomlands.”

Ja ja, så kan man också frisera de anfall och ockupationer som leds av USA-imperialismen med hejdukar. Sverige deltar skamligt nog i stormaktens ambitioner för världsherravälde. Detta bottnar i svenska politiska beslut, uppdrag som regering och riksdag beslutat. På svenskt territorium övas samordnade insatser ”i det unika övningsområde som flottiljen förfogar över, från Lycksele i söder till Kiruna i norr.”

Fredsfrågan är uppenbarligen alldeles för viktig för att överlämnas till politikerna. De lade ner försvaret och gick ut i krig. Men vi får inte låta vänja oss med militariseringen, inte heller med tigande, lismande politiker utan bestämda åsikter. Krig eller fred är frågan! Återupprätta det gamla värnpliktsförsvaret.

Leif Öhman, Randijaur

»

VÄRLDSARVET LAPONIA ÄR HOTAT FRÅN TVÅ HÅLL Samen Nila Inga påpekade under samernas landsmöte i Jokkmokk att Världsarvet Laponia är under hot från två håll. Norrifrån prospekteras det i verklig ödemark söder om Kiruna, utan någon som helst infrastruktur. Söderifrån finns bland andra engelska bolaget Beowolfs minst sex prospekteringar. Sannolikt finns det många fler som skapar sig intressen. Det så kallade Kallak-projektet i Jokkmokks kommun talas det mest om för tillfället i Jokkmokksområdet. Beowolf är ett engelskt riskkapitalbolag, två entreprenörbolag utför provborrningar för dem.

Det är en sak att spränga och bryta malmen i fyndigheterna.

En helt annan sak är det att frakta malmen från brotten. Enligt infrastrukturministern kostar varje mil nyanlagd järnväg en miljard kronor. Frågan om vem som ska belastas med kostnaderna är obesvarad.

Kommunalrådet Stefan Andersson (S), har tidigare yttrat att frågan om det går att bedriva gruvdrift och renskötsel i samma område ”är en definitionsfråga”. Samebyarna i Jokkmokk säger

fib 34

landets mineraler sätts under lupp av ett flertal internationella riskkapitalbolag nej till planerad gruvdrift i Jokkmokk.

Jokkmokks kommun står inför ytterligare en ”Epok”, den tidigare var regleringen av Luleälven fram till 1970. Nu vankas en era där landets mineraler sätts under lupp av ett flertal internationella riskkapitalbolag.

I slutet av augusti anordnades ett seminarium i Jokkmokk, ämnet är ”Hur påverkas ett samhälle av en gruvetablering?”

Intressant i och för sig, men bör man inte samtidigt fråga sig hur ett land påverkas av att låta sig plundras på åtråvärda mineraler under parollen Arbetstillfällen?

Leif Öhman, Randijaur

Dikt.

I förra numret publicerades på grund av redaktionens misstag en förvanskad arabisk text till denna dikt.

Redaktören ber om ursäkt. Här är dikten än en gång, nu med korrekt arabisk översättning.

Text peter curman

Tahrirtorget Också här på Tahrirtorget

En översättning för Tahrirtorget till arabiska av Sameh Egyptson med tillägg av Hashim Al-Malki

med alla sina twittrande mobiler och förhoppningar dunkar livet på i sin egen takt.

‫ُ���ھ�� �ا���� ً �� ���ِ� �ا����ر���ر‬ ِ �ِ‫�ت �و �ا���ِ�ل �ا����د�ِ� ِ��ن �ا����و �ا‬ ِ ‫� � ��ل � �ا�����ر���د �ا‬ ��‫�ف �ا�َ����و‬ �����‫َ�ْ��ُِ�ق �ا������ةُ ِ�َ�َ���ِ���� �ا‬ ‫�ا���د �اُ�م �����م �و �ا��ر��ب ُ��رِ��ل ُ �ا���ر �ا�ت �ا��ِ�م �ا�ُ�����د‬ ‫�ض ����� �و �ا����ض �����ك‬ ُ ���‫�ا‬ ‫�ص َ������ط ������م‬ ُ ���‫�و �ا‬ �����‫�����د���ن �ا�ّ�����ل �ا�����د ��ن �ا���ر‬ ِ ‫ُ��َ�ّ�ط� ��� �و��ز �ا‬ ‫�ت �ا��ِ�م �ا������ ��ن �����ل �ا����ز‬ ِ ‫ُ����� ���ھ� ُ���ھ�� �� �ذ �ا‬ :‫�ت �ا����ظِ� �ا�����ر�ة‬ ‫�إ��ن �ا����� َ� �����و�و�ن ���ھ�� �ا��ن‬ ‫�س �أ�ٌ�د �ا���ل ��ن �أ��د‬ َ ��� ������ّ�‫�ّ�����ن ������ِ� �ا‬ َ �ُ�‫�� ��د �ا �ا‬ ���‫����و �ا ��ن �ا�����ن �أ�ن ����و��و �ا ِ�ّ�� �ا�ذ �ا �� ����و �ا َ�زّ�����م �ا���ر‬ ‫��ذ��ك ���ن ��ن �ا�����ن �ا�ن ���و�ن ِ�����م‬ �����‫��و �أ��ن �ا���د���� �أ��ط��� �ا�د�و �ا�ر �اً �ا ُ��ر�ى ُ��ؤّ�د‬ ‫�و���ن �ا��ن ��ن ����د�ر �ا�ٌ�د �أ�ن َ��ْ���ت ���ھ�ذ�ه �ا���و�ر�ة‬ ��‫��ْ�ت ����د �اَ�ن �ا����ر��ِ�ر �� �ا��و �اِ�ج �ا�َ�َ�ر‬ َ ‫�ا��� َ�و‬ � �����‫َ�و���ْ�ت �ا���و �اَ�ب ���ِ�م �ا‬ ٍ ‫�ا����ُ�ر �و �ا����ُ�ر َ��َ�َ�ّ�د�و�ن ��د�و�ن َ��و‬ �‫�ف �دّ�����ت �ا����ط‬ ‫��َ�ت �ا�����ح‬ َ �ٌ���� ٌ‫َ�دّ�����ت �����و�ر�ة‬ ُ ‫������ ِ��د �ا ء�آ‬ ‫�ض �ا���ر‬ ِ ���‫���� ��� �ا‬ ُ �� ‫�ت �ا����ِ�ر �����و �ا‬ ‫������ذ�� ���ھ�ذ �ا �ا������ل ُ �ا�ُ�����ر؟‬ َ ‫���� �ا��َ�ن‬ ‫������ر �ا���و���د�ي �����ر ��و�ر���ن‬ ‫��ر���� ����ر���� ��ِ�� �ا�������و�ن‬

Fötterna värker, knäna signalerar sin vanliga smärta, några gråter och andra skrattar men det egna blandas med alla de andras liksom vattenpipornas tunga rök lägger sig över över tårgasens stickande smärta Här är vi alla i samma nu Ingen är förmer än den andra förutom de tungt beväpnade soldaterna som avklädda sina uniformer kunde vara en del av oss liksom vi skulle kunna vara en del av dem om livet hade gett oss andra roller.

Men nu kan ingen längre kuva det uppror som försatt hela Tahrirtorget i gungning och öppnat dörrarna till allas drömmar.

Unga människor och gamla trotsar öppet maktens stridsvagnar som står övergivna och spöklikt tysta medan segerropen överröstar varann.

Vart för oss nu den fortsatta kampen? fib 35

Recension.

Era svin Mattias Alkberg Wahlström & Widstrand

med.bort.in Johan Jönson Bonniers

Ett av årets stora diskussionsämnen visade sig vara klasshat. Eller stora och stora – bland dem som skriver och oss som läser storstadstidningarnas kultursidor var det stort men antagligen finns i en annan del av verkligheten människor som pratade mer om annat. Upptakten var i alla fall att Dagens Nyheters Jens Liljestrand blev ”sur” för att Johan Jönson fick applåder när han läste en dikt om sina hämndfantasier riktade mot den rika familj han städade hos, varpå Aftonbladets Åsa Linderborg i sin tur

Maria Magdalena Mathsdotter

kungen, samekvinnan och den franske pastorn Lilian O. Montmar Alerta

Lilian O. Montmar, som 2010 gav ut Kolonisterna på hjortronmyrarna (2010) har ännu en gång hittat en intressant berättelse från vårt lands nordliga delar.

I Kolonisterna skildrar hon vad som hände med de människor som värvades för att starta jordbruk i södra Lappland – ett försök av myndigheterna i början fib 36

blev ”sur” på Jens Liljestrand och sedan drog någon in Lenin och då började i alla fall jag tröttna.

Att vanmakt och frustration leder till hat torde vi väl kunna enas om men att detta hat per automatik skulle riktas uppåt är verkligen inte självklart.

De två diktsamlingar som behandlas här visar båda hur lätt det är att sparka i sidled, neråt – för det finns i regel någon där – och mest av allt inåt.

Hat är titeln till trots långt ifrån det mest framträdande draget i Mattias Alkbergs Era svin men starka känslor hyser han och han har ambitionen att skriva om människor som sällan skildras i skönlitteraturen och han vill berätta något som annars inte hade blivit berättat. Ibland bränner det verkligen till: Om sex dagar stänger de av elen Stänger de av telefonen Vi är ledsna säger Socialförvaltningen Vi har rutiner Det har vi med säger vi Också de långa dikter där Alkberg låter båda sidorna i en separation

komma till tals och går in i dialog med sig själv, är riktigt starka.

Johan Jönson tar i betydligt mer än Mattias Alkberg, inte bara i den bemärkelsen att hans bok, med.bort. in, är drygt tolv(!) gånger så tjock som Alkbergs. Om Alkberg medvetet vill ge röst åt en grupp, verkar Jönson nästan skriva tvångsmässigt och mot sin vilja.

Han kastas hela tiden mellan uppgivenhet och tron på ett bättre samhälle. Prepositionerna i titeln är viktiga – han återkommer till en brist på riktning hos sig själv, politiken, samhället och det där hatet.

De erfarenheter från arbetslivet som en stor del av Jönsons senaste böcker behandlat, har tonats ner i med.bort.in. I stället berör han väldigt allmänna eller närmast existentiella teman som dock ges politisk vikt genom hans tidigare skildringar av klassamhället sett underifrån: oro över pengar eller känslan av att kasta bort sitt liv, är faktiskt ganska olika saker, beroende på vem som upplever dem. joel landberg

av 1900-talet att stävja utvandringen till framför allt Nordamerika. En bisarr, men också intresseväckande historia.

Detsamma kan sägas om denna berättelse, som handlar om en ung samekvinna som i mitten av 1800-talet tar sig till Stockholm vid två tillfällen för att tala med kungen. Första gången för att försöka få bättre villkor för samebarnen som far illa, andra gången för att få till en förlikning mellan samer och nybyggare.

Tack vare Svenska Missionssällskapets nätverk lyckas hon ta sig fram till hovet och få några slantar av drottningen och änkedrottningen och ett nådigt leende av kungen, som den gången hette Karl XV. Men hon får också kontakt med den franske pastorn Roerich som visar sig bli en god bundsförvant. Denne man skrev till och med en bok om denna märkliga samekvinna, Lappland och Maria Magdalena Mathsdotter, där han beskriver

henne så här: ”Hennes anletsdrag voro öppna och intelligenta, hennes blick, hennes ord, allt tillkännagaf en öfverlägsen qvinna”.

Man kan förstå att hon var en enastående kvinna som fick en hel del gjort under sitt korta liv. Självklart blev hon också motarbetad och misstänkliggjord – som alla som går i spetsen och gör vad andra inte vågar.

Om någon kritik ska framföras är det att författaren ibland glider förbi en del skeenden som då utmynnar i frågetecken. Författaren har som i förra boken gjort rejäl research och det finns en hel del uppgifter att tillgå. Det blir en känslig balansgång mellan fakta och fiktion eftersom andra redan har beskrivit denna märkliga samekvinna men ändå framstår Maria Magdalena som en högst levande kvinna. stefan estby

Drömmar i krigets skugga minnen från en barndom Ngugi Wa Thiong’o. Övers. Jan Ristarp Norstedts

Ngugi Wa Thiong’o

har ofta nämnts som en kandidat till Nobelpriset i litteratur. Efter sju översatta romaner mellan 1972 och 1984 har det ändå saknats nya böcker på svenska.

Nu kommer en självbiografisk bok om ungdomsåren.

Det är en händelserik period i Kenyas historia, då konflikten stegras mellan den brittiska koloniala överheten och växande kenyanska krav på frihet. Då tar Mau-Mau-rörelsen till slut till vapen.

Landgrabbing är inget nytt fenomen.

Efter första världskriget tilldelades vita brittiska soldater mark i Kenya. Afrika-

Elfte romanen, artonde boken 17:e romanen Dag Solstad (Övers. Cajsa Mitchell: Elfte romanen, artonde boken. Lars Andersson: 17:e romanen) Ordfront

Dag Solstad liknar

alltmer en modern Hjalmar Söderberg, där Solstad i motsats till Söderbergs ord om köttets lust och själens obotliga ensamhet, framhåller förförelsens illusioner och individens främlingskap i det moderna samhället.

Denna dubbelroman om den medelålders byråkraten Björn Hansens liv, handlar om hans protest, hans stora NEJ

nerna vräktes från platsen och protesterna bemöttes med våld, mord och deportationer.

Ngugi växte upp i skuggan av våld och protester. Hans mor var en av faderns fyra fruar som bodde i var sin hydda. En av kvinnorna var en fantastisk berättare och hos henne samlades de 27 barnen. Berättandet fortsatte på dagarna, särskilt på den tio kilometer långa vägen hem från skolan. Ngugi tvingades gå i en brittiskstyrd skola sedan den tidigare skolan stängts för att den inte följde den brittiska läroplanen.

Han beskriver hur han särskilt uppskattade berättelser som blandade fakta och fiktion. Där mod blandades med magi.

Som berättelser där gerillaledaren Kimathi bytte skepnad till en leopard och försvann in i skogen för att undkomma soldater. Om en av hans bröder berättades att han med handbojor på lyckades hoppa ner från en lastbil och springande i sick-sack komma undan såväl kulor som soldater.

Innan dess har Ngugi för berättel-

sernas och sångernas skull låtit sig döpas i den skotska missionskyrkan som gav honom namnet James. Den afrikanska kyrkan hade som alla andra afrikanska organisationer förbjudits. Först senare, som författare, återtar han sitt afrikanska namn Ngugi, samma som farfaderns, han som flytt från Nairobi där han tjänat hos en vit godsherre.

Drömmar i krigets skugga är en spännande läsning om en tid av krig och drömmar. Berättelserna leder läsaren bakåt i landets historia och hur kolonialismen ledde till upproren. Men också framåt. Som ung frågar han sig, och detta återkommer i hans senare romaner, hur afrikaner, till och med bröder, kan jaga upprorsmän, vakta dem i koncentrationsläger och medverka vid tortyr och hängningar?

Norstedts återutger nu även romanen En blomma av blod. Kanske är det ändå dags för ett nytt afrikanskt Nobelpris?

Jag har absolut inget emot om det hamnar hos Ngugi Wa Thing’o. åke johansson

inför livets obotliga meningslöshet.

Solstad återkommer ofta i sina romaner till känslan av främlingskap och likgiltighet inför samtiden. I den första boken, Elfte romanen, artonde boken, skildras hur Björn Hansen formar sitt livsprojekt, sitt öde, som ett slags yttersta protesthandling mot tillvarons absurditet.

Han beslutar att leva sitt liv som handikappad, som det ultimata skämtet för att föra samhället bakom ljuset. Samtidigt ryms hos Björn Hansen en skräckblandad längtan efter att bli avslöjad, vilket när det inträffar inte bekommer honom djupare.

Han har nu utfört något som formar hans liv. Inte till det bättre, men det var inte heller syftet. Förälskad i en annan kvinna hade han en gång lämnat sin familj.

Förälskelsen tog slut och ett liv utan all djupare betydelse eller innebörd tog vid.

För skämtet att simulera handikappad döms han och fängslas. Tjugo år efter fängelsevistelsen återser han sin vuxne

son och dennes familj, men flyr i visshet om det omöjliga i att de någonsin kan förstå varandra.

Genom hela sitt betydande författarskap har Solstad brottats med frågor om hur man ska uthärda att leva i ett rikt samhälle som vårt där allt finns att tillgå men ingenting betyder något. Den Solstad som skrev några av 1970-talets mest betydande politiska uppgörelseromaner, har nu en mycket mörkare syn på livet och samhället. För oss som fortfarande tycker att det är meningsfullt att förändra samhället är Solstad inte lika betydelsefull som då, men fortfarande kan han, som få andra, skärskåda tillvarons nollpunkter.

Han fortsätter att angå och irritera oss.

Dessa två böcker om den moderne hjälten eller antihjälten Björn Hansen tillhör dock hans mindre angelägna romaner och – det smärtar att skriva det – är stundtals lika tråkiga att läsa som Björn Hansens liv. jan bergsten fib 37

Recension

När någon tar sitt liv

– Tragedierna vi kan förhindra Alfred Skogberg Ordfront

Alfred Skogberg förlorade i sin ungdom en barndomsvän som tog sitt liv.

Denna chockartade och smärtsamma upplevelse ledde till ett engagemang från hans sida i suicidfrågan. Varje år tar 1 500 personer sina liv i Sverige och tio gånger så många försöker ta sina liv.

Trots dessa mycket höga siffror är samhällets förebyggande insatser små. Jag ser detta som bokens huvudfråga.

Alfred Skogberg är frilansjournalist och har bland annat arbetat på TV4:s Kalla Fakta där han redan 2004 gjorde ett program om självmord bland ung-

Inanna

skymningens drottning Övers och kommentar: Lennart Warring o Tania Kantola Illustrationer: Nicos Terzis Atlantis

De stora religionerna lever alla på kravet att det är vår gud eller våra profeter, som meddelat mänskligheten den enda sanningen om människan och tillvaron. Men symboler, traditioner, myter och gestalter i de stora religionerna är i många fall besläktade både till form och innehåll.

Likheter mellan texter i Bibeln och därmed i judendomens och kristendomens föreställningsvärld finns såväl i eposet Gilgamesh, skrivet omkring fib 38

domar. Hans program ledde till att ett nationellt program upprättades i syfte att förebygga suicid. Boken När någon tar sitt liv är den första reportage- och debattbok som kommit ut i ämnet självmord och den är också Alfred Skogbergs första bok.

Innehållet spänner över ett brett spektrum av infallsvinklar. Författaren lyfter frågor som speglar forskares data och statistik, samhällets och makthavares syn på suicidfrågan, fördomar och myter kring självmord, polisens roll när någon tagit sitt liv samt erfarenheter och tankar hos anhöriga som har ropat på hjälp länge utan att ha blivit hörda.

Med berättelser av fallbeskrivningskaraktär förmedlar Alfred Skogberg med tydlighet svårigheterna för till exempel ungdomar att få hjälp när de har behov av psykologiskt stöd, både från skolans och BUP:s (barn- och ungdomspsykiatrins) håll. Likaså är bristerna påtagliga när någon har tagit sitt liv och anhöriga är i behov av stöd från samhällets sida.

I vissa delar har boken karaktären av handbok. Den innehåller avsnitt om var man kan finna information och hjälp samt checklistor riktade till olika instanser; skolor och kommuner, politiker, medier, närstående och vänner till efterlevande – vad är viktigt att tänka på i förebyggande syfte eller när tragedin redan är ett faktum.

I sitt förord skriver Alfred Skogberg att han arbetat med boken åren 2003– 2012.

Som läsare förstår man att författaren är väl insatt i sitt ämne. Han har gått grundligt tillväga och behandlar på ett täckande sätt en mängd aspekter inom området suicid. Frågan som han ställer men – förståeligt nog – inte kan ge svar på är varför staten, som till exempel satsar 100–150 miljoner varje år för att förebygga trafikolyckor, endast ger tre miljoner till forskning om självmord, där dödssiffran är tre gånger högre än inom trafiken. Frågan är av stor vikt! agneta willans

1200 f Kr som i det äldre eposet från 2300 f Kr som nu presenteras på svenska under samlingsnamnet Inanna – skymningens drottning.

Texterna är skrivna av matematikern, astronomen och månprästinnan Enheduanna som var dotter till kung Sargon (2340–2284 f Kr) i södra Mesopotamien, nuvarande Irak. Hon är faktiskt den första namngivna författare som blir synlig i det förflutnas dimmor. ”Sammanställaren av tavlorna var Enheduanna./ Min kung, något har skapats som ingen har skapat förut”, fastslår skribenten stolt i slutet av texterna.

Trots att det har förflutit många tusen år mellan författarens tid och en nutida läsare går det inte att låta bli att fångas av storslagenheten i texterna. Språket är sprakande visuellt, stämningen laddad av subtila betydelser och det liturgiska mässandet som omformulerat upprepar strofens initiala budskap drar likt en mäktig vind genom det urgamla dramat om naturens fruktbarhet och död.

Inanna är krigets och kärlekens gudinna. Hon är en flera uppenbarelsers gud och gränsöverskridare som stiger ned i underjorden. Där avkläds hon alla insignier, hängs upp död på en krok, eller kanske ett kors, och återuppstår på tredje dagen i likhet med planeten Venus vandring över himlavalvet.

Det är ett drama vars stilgrepp och världsuppfattning i årtusenden har vandrat mellan olika skribenter och religionsstiftare. En modern tid har läst dem som skapade av gudomligt inspirerade och manliga litterära genier. Nu vet vi annorlunda. Det var en kvinna som gestaltade några av de grundläggande myterna.

De budskap som finns i de stora bokliga religionerna och som gör anspråk på att ha uppkommit genom en alldeles egen förbindelse med gudomen har fel.

Alla flyter de i samma flod, alla kliver de upp på samma strand och börjar predika. anders norborg

Bruden är vacker men har redan en man (sionismen – en

ideologi vid vägs ände?)

Ingmar Karlsson Wahlström & Widstrand

Sionismen är en ideologi sprungen ur europeiska idéer om ras och nation.

Framvuxen som en reaktion mot rasism och förtryck är den samtidigt ett sent uttryck för 1800-talets kolonialistiska och nationalistiska föreställningar och ideal.

Rörelsens främste grundare och ideolog Theodor Herzl litade till stormakternas egenintresse, bland annat av att bekämpa radikala och revolutionära strömningar, och till antisemitiska önskemål om att bli av med ett stort antal fattiga (och ofta revolutionära) judar i Europa. ”Antisemiterna

Vårt förakt för svaghet

– nazismens normer och värdering – och våra egna

Harald Ofstad Övers. Cilla Johnson Karneval

Filosofen Harald Ofstad utkom 1972 med Vårt förakt för svaghet. Boken analyserar den nazistiska ideologin och beskriver hur denna överlevt och lever kvar i efterkrigstiden. Boken väckte stor uppmärksamhet och skapade debatt. Nu har den utkommit i ny upplaga från Karneval förlag.

Ofstad anger tre tydliga syften med sin bok: för det första ”tränga in i det som de kallade sin världsåskådning, analysera de värderingar och normer och de uppfattningar av fakta som jämte

ska bli våra bästa vänner”, sa han.

Ingmar Karlsson är en flitig och grundlig författare, djupt kunnig på sitt område. Han dokumenterar och belyser föredömligt balanserat och resonerande den sionistiska rörelsens framväxt och historia, den nuvarande situationen såväl i staten Israel som för judarna i andra länder samt – inte minst skakande – den politiskt starka kristna sionismen i USA (med dess betydande antisemitiska inslag). Han avfärdar skoningslöst den så kallade ”fredsprocessen” som en fiktion där Israels främsta syfte är att få palestinsk och internationell acceptans för fortsatt kolonialism, ockupation och konfiskering av palestinsk mark. Han belyser sionismens och den israeliska politikens förödande konsekvenser för judarna i Mellanöstern och dess förlamande inverkan på judarna i diasporan.

Bland judarna har sionismen alltid varit omstridd, både på religiösa och politiska grunder. Konfrontationspolitiken, terrorismen och fördrivningen

av palestinier har mött opposition från judar som filosoferna Martin Buber och Hugo Bergmann, historikern Hans Kohn och reformrabbinen Judah Magnes.

I dagens Israel finns en politisk opposition mot fanatismen, och den officiella historieskrivningen har utmanats av en generation ”nya” historiker, däribland Benny Morris och Ilan Pappe (vars utmärkta bok Den etniska rensningen av Palestina jag har översatt till svenska).

Ingmar Karlssons bok riktar sig till en upplyst judisk och västlig opinion, den är en engagerad maning till stöd åt de demokratiska och toleranta krafterna i Israel. Det är dess styrka men samtidigt dess svaghet. Om förhållningssättet till den palestinska motståndskampen och de palestinska kraven säger boken föga.

Palestinierna manas blott att av det sydafrikanska exemplet lära att budskap om försoning – inte om hämnd för gångna oförrätter – kan avskaffa ett orättfärdigt system. christer lundgren

deras identifikationer och psykologiska motivationer bildade den livsinställning som låg till grund för deras handlingar”, för det andra ”komplettera det historiska nazismbegreppet med ett generellt nazismbegrepp som varken refererar till bestämda nationer, raser eller tidsintervall”, för det tredje ”visa hur nära vi och många av de stater vi associerar oss med egentligen står mycket av det centrala i nazismens världsåskådning.”

Ofstad utgår från det som framkommit i Hitlers egna skrifter och hans yttranden till olika medarbetare.

Huvudsakligen har han analyserat Mein Kampf. Ofstad börjar med att beskriva det som vi ofta ser som typiskt för nazismen: den extrema nationalismen och rasismen. Men det som framträder som centralt och som blir styrande för hela den ideologiska uppbyggnaden är något annat: identifikationen med makt och det därmed sammanhängande föraktet för svaghet. När Ofstad analyserar Hitlers ställningstaganden mot slutet av kriget då allt håller på att gå förlorat

kommer han fram till att det är makten som är det primära. Nationalismen kommer i andra hand. Men det finns en sak som är ändå mer grundläggande, nämligen föraktet för svaghet. Detta är den springande punkten från vilken allt utgår. Strävan efter den totala makten tvingar fram allting annat: lydnadskravet, brutaliteten, likriktningen, antiintellektualismen, den falska verklighetsuppfattningen med mera.

Ofstad plockar fram ett stort antal komponenter som han anser kännetecknade den historiska nazismen. Men han vill mera. Han menar att det också finns en generell nazism befriad från några av de mest tidsbundna kännetecknen.

Nazistiska tendenser menar han lever kvar i vår tid och det centrala även nu är identifikationen med makten och föraktet för svaghet. Andra tendenser i vår tid är inställningen till våld och kravet på likriktning.

Boken är en nyttig tankeställare att ha med sig när vi ser på vår samtid. sisela björnsson fib 39

Media.

Freden var motivet när de olympiska spelen väcktes ur sin dvala och de moderna spelens era inleddes. Senare vidtog nationalistiska propagandavinster som motivationsfaktor, kanske såddes fröet med Stockholms-OS för 100 år sedan.

Men vad hände sedan? Läs Hans Isakssons OS-betraktelse.

OS – varför det?

I

text hans isaksson

Dagens Eko noterades för en tid sedan att allt fler svenska kommuner ordnar allt fler idrottsturneringar och bygger allt fler dyra och underbudgeterade arenor, numera oftast med alltmer bisarra namn efter lokala företag. Där ligger vi i topp. Varje övernattande deltagare/ besökare drar nämligen in 800 kronor till den lokala ”besöksnäringen” säger man.

På tal om det…

Nyss avhöll London sina tredje

moderna olympiska spel under det senaste seklet. Där låg vi inte riktigt i topp.

I likhet med andra kostsamma evenemang på medborgarnas bekostnad, inklusive krig, föregicks Londonspektaklet av protester i värdlandet. Folk hade dåliga förhandsvibbar. BNP hade backat i sju av nio OS-länder sedan 1976. Sovjets stod still året efter OS 1980 och enda undantaget var OS i Atlanta 1996. I Sydkorea efter OS i Seoul 1988 försämrades tillväxten under 1989 med 3,9 procentenheter.

Fast regeringar och kommunledningar intalar oss att vi måste tänka om dessa fib 40

»

Kanske var det Stockholm-OS 1912, som lät stater att få upp ögonen för propagandavärdet av lyckade OS-tävlingar. förluster likt gumman som utfodrade grisen med fläsk: ”Det kommer tillbaka”.

Skillnaden är att gumman planerade att slakta grisen så småningom, medan vår överhet avser att fortsätta att göda den för evigt.

När London-OS väl kommit igång grep olympiafebern som vanligt omkring sig.

När spelen är över talar man om vilket lyckat spektakel det ändå var. Till och med SVT fick – med rätta – massor av beröm, för sin massiva och för personal och tittare resurskrävande rapportering.

MTG tar ändå hand om kommande OSTV. Vår regering tycker nämligen inte om reklamfri TV, ty den undantränger ”reklamnäringen”.

Nu, en vecka efteråt, råder ännu en viss eufori. Att räkningarna kommer in

efteråt märker britterna långt senare.

Varför arrangeras sådana spel och till vad nytta? Baron de Coubertin angav ursprungligen som motiv Freden, åtminstone mellan Västerlandets stormakter, när han tog initiativet till de moderna spelen genom att ”kalla världens ungdom till fredlig tävlan”.

Kanske var det Stockholms-OS 1912, som gjorde att stater fick upp ögonen för propagandavärdet av lyckade OStävlingar. Den återuppväckta nationalismen drev på med krigsmakten som motor. Sverige vann till och med den medaljstrid mellan nationerna som dittills hade spelat en undanskymd roll.

Arrangemangen gjorde med 2 547 deltagare (varav över en femtedel svenska!) och från fem världsdelar att i Stockholm den kritiska massa uppnåddes, där de

ekonomiskt utvecklade staterna började slåss om att få arrangera.

Joseph Goebbels sade inför sin egen olympiad 1936, med sitt vanliga sinne för måttfullhet: Spelen är ett tillfälle till propaganda som saknar motstycke i världshistorien. Utländska besökare och journalister imponerades som planerat av de storslagna arrangemangen. Många var positiva till den ”ordning och disciplin” som rådde i Naziyskland. Tyskland blev också spelens vinnare i medaljstriden.

Andra statsmän har just framhävt betydelsen av nationens framgång på arenan, som till exempel Gerald Ford: Med hänsyn till vad idrotten betyder kan en idrottsseger gagna en nation lika mycket som en militär triumf.

Fred och folkförbrödning? När det

gäller sådant är någon utvärdering av OS betydelse svår att göra. Aldrig tillförne har visserligen så många människor dött i, och till följd av, krig som under denna moderna olympiska era – men kanske hade än fler dött utan spelen? När OS

återupplivades vid förra sekelskiftet var de dominerande västmakterna mest sysselsatta med att slå ihjäl och underkuva folk i Afrika och Asien och Karibien. Först efter Andra världskriget började dessa folk att dyka upp på olympiaderna.

De antika olympiska spelen medförde att de hellenska rivaliserande småstater som deltog iakttog vapenstillestånd under spelen.

På nittonhundratalet hade dock tanken att avbryta ett krig på grund av mörker, helger eller olympiska lekar blivit absurd.

Prioriteterna blev omvända. Åren 1916, 1940 och 1944 inställdes tvärtom spelen på grund av pågående världskrig. Nu har man kanske hittat en kompromiss. Alltsedan 1980-talet kör stormakterna sina olympiader som vanligt, utan hänsyn till om de befinner sig i krig.

Men omvänt då – segrar på idrottsa-

renorna, som USA:s förre president 1974 ansåg lika viktiga som de militära?

Det kan ha varit en tröst för en ledare som just höll på att förlora sitt första stora krig i Vietnam. För 1912 års svenska OS-arrangörer fanns knappast någon större skillnad, för sportsliga framgångar tänktes leda till militära. Förgrundsgestalten framför andra var översten Viktor Balck, från början drivande i IOK, och 1913–28 vice ordförande i SOK, initiativtagaren till skarpskytterörelsen. Han såg utan tvivel som en av idrottens viktigaste funktioner att skapa bättre soldater. När Finlandsrörelsen under andra världskriget stod på sin höjdpunkt framhölls finländarnas initiala krigiska framgångar – förutom deras rena genetiska sammansättning som gav dem ”seghet” – som orsak till deras, i förhållande till folkmängden, stora sportsliga succéer.

I den mån detta motiv har spelat en verklig roll är denna sannolikt i stort sett passerad i imperialistnationerna, där fib 41

>

film

»

Krig, arbetslöshet och ekonomisk depression hindrar uppenbarligen inte spelen, tvärtom.

till följd av krigens långtgående teknologisering soldaternas – eller arbetares – främsta meriter inte längre är styrka, snabbhet och uthållighet. I alla dessa avseenden är det numera nationerna i Asien, Afrika och Karibien som dominerar. Det framgår klart, senast i årets London-OS.

I vår del av världen har vi slutat att lyfta tungt manuellt. Vi använder datorer, i nödfall traverser eller gaffeltruckar – eller exporterar tyngre arbeten. Vi för krig med hjälp av datorer och som barn leker vi datorkrig och utbildar vår nya, betalda soldatgeneration till joystickmanipulerande drönarflygare.

Styrka? Endast i två viktklasser av femton var det en icke-asiat som segrade i tyngdlyftning. Alla övriga segrare kom från Iran, Kina, Kazachstan och Korea.

Vi noterar exempelvis att kinesiskan Lulu Zhou klarade 333 kg i stöt+ryck, vilket är långt mer än den legendariske afroamerikanske tungviktssegraren John Davis klarade i London-OS 1948.

Eftersom man i kraftsport tävlar i viktklasser kan man här inte förklara utvecklingen med att folk har blivit större under de senaste hundra åren.

Koreanen Yun-Chol vann OS-guldet 2012 i herrarnas 56-kilosklass genom att stöta 168 kilo – det vill säga ungefär den tyngd som tungviktaren Davis stötte i London 1948.

Snabbhet och uthållighet? Som bekant gjorde i OS Jamaica och Karibien (bland damerna assisterade av afroamerikaner) rent hus i löpning på alla herrarnas sprintsträckor. Loppen från medeldistans till och med maraton dominerades totalt av afrikanerna, om man beaktar att den brittiske dubbelsegraren Mo Farah hade invandrat från Somalia. Bland annat världsrekordhållaren Michael Johnson har gjort analysen att ägarnas hårdhänta urval av de svarta slavarna gjort att endast de snabbaste och mest uthålliga överlevt och kunnat föra sina gener vidare. Fast Johnson var nog bättre löpare än filosof och biolog. Om hans teori vore sann, hade den måst förklara varför afroamerikaner aldrig verkar orka med än högst

fib 42

400 meter, medan etiopier och kenyaner, som aldrig hamnade i Nya världen (förrän nu, som proffs) aldrig tycks få riktig fart på benen förrän i slutet av 5–10 000 meters eller maratonlopp. Det är nog mera belysande att erinra om att Sverige var som bäst i att producera stjärnlöpare under Andra Världskriget, då vi gynnades, dels av bristande konkurrens på banorna och inte minst av bensinransonering, vilken tillfälligt gjorde oss mera lika kenyanerna.

Ja, vi vita västerlänningar får leva på

hoppet. Och på kasten – trots att spjutkastningen just i år vanns av en svart 19-åring från Trinidad. Men än så länge är vi överlägsna i herrtennis, uppsuttna på tremiljonershästar och i segelbåtar.

OS handlar förstås i dag om ekonomi.

Krig, arbetslöshet och ekonomisk depression hindrar uppenbarligen inte spelen, tvärtom. Det enda som numera skulle kunna stoppa spelen skulle nog vara en världsomfattande konkurs för TV-bolagen eller för Coca-Cola Company, spelens huvudsponsor sedan 1928. ■ ■

Bönder och herrar, DN 1976

Torgny Wärn

1936– Besatt av obotlig klotterdrift sedan barndomen.

– Teckningslektionen är slut nu Wärn, sa latinläraren när det ringde till rast på gymnasiet.

Elev vid Slöjdföreningens skola i Göteborg (nuvarande HDK) och vid universitetet där (fil mag i bland annat konsthistoria och statskunskap). Debuterade som politisk tecknare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1964 under signaturen Barbarossa. Frilansade senare för Expressens ledar- och kultursidor. Efterträdde Martin Lamm på DN:s ledarsida 1983 och höll på där till 1998 då Magnus Bard tog vid. Gav 1995 ut boken Tankstreck i DN. Även passionerad trädtecknare med utställningar i Stockholm och Göteborg.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

www.torgnywarn.se fib 43

fib 43

Skriftställning.

Nödvändigt att arbeta mot det akademiska

J

text jan myrdal

ag börjar med auktoriteterna. Om vi använder dem rätt – läser med eftertanke – då hjälper de oss att handla medvetet.

Visst hade August Strindberg rätt när han skrev: ”Folket (vi veta nog vad ordet betyder) får mottaga lagar stiftade för dem, eller rättare mot dem, uppifrån, det veta de. Men allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade där uppe ...”

De många bland oss som någon gång läst Manifestet minns att Marx och Engels skrev just det: ”En viss tids härskande idéer var alltid blott den härskande klassens idéer.” Den unge Karl Marx hade på 1840-talet då resonerat om hur det klassbundna tänket (en nu användbar nyformulering) gjordes till evig sanning vilken därefter sprängdes av verkliga motsättningar. Fast inte automatiskt utan i kamp också om just idéerna, tänket.

Här öppnas för resonemang om de

nutida sanningar vilka tjänar som legitimation för sinnevärldsliga krig, utsugning och plundring. Hur spränga dem?

Därför är det viktigt att se närmare på de strukturer, de instrument, som håller folk fångade i ett för de härskande rätt tänk. Dessa är tvetydiga. För att inse detta kan man undersöka husförhör och läskunnighet. Kyrkolagen av 1686 påbjöd husförhör. Då kungen hade fått

fib 44

»

de nutida sanningar vilka tjänar som legitimation för ... krig, utsugning och plundring. Hur spränga dem?

sitt uppdrag av Gud hotade all vantro statens existens och prästerna hade att se till att folk hölls till rätt lära. Därför måste man – husbonden åtminstone – kunna läsa Skriften och Katekesen. Visst bidrog detta till att enväldet stärktes och att även en Karl XII kunde genomföra en folkförblödande politik utan större revolter. Men samtidigt blev 90 procent av folket läskunnigt långt innan den allmänna folkskolan.

Så kan vi undersöka den nutida åsiktsindustrin. Massmedierna och den dominerande populärkulturen med musik, bildvärld och texter. Dess tredubbelhet. Dels direkta och medvetet folkfördummande lögner (se ”Sälja krig som margarin” om krigspropaganda), dels de härskande sanningarna men dels även vissa inslag av folks motsanningar.

Där i skarven vacklar det, gränsen skiftar. När censuren och maktutöv-

ningen tillåter är det där på marginalen vi verkat och verkar.

Viktigt att minnas att just skolan i alla dess former från förskola till högsta akademier och universitet i sig är instrument för rådande sanning, ett i de härskandes intresse rätt tänk. Märk att det demokratiska systemet med hederliga examina, prov och vägen öppen för talangerna, inte blott är Napoleonskt utan visade sig effektivt samhällsbevarande i Kina från Han-dynastien framåt.

Den som på allvar sökt förändra skolan var Mao Zedong under ”kulturrevolutionen”. (Läs debatten om detta bland annat i Gun Kessles och min Revolutionen går vidare från 1969.)

Visst finns nu som förr lärare som söker smuggla ut motsanning inom systemet och visst publiceras även på många universitet i den stora papperstigern med de blodigaste klor, Förenta staterna, akademiska skrifter av värde också för oss. Sådana kom – om tobaksforskning till exempel – även i Hitlers Tyskland. Avgörande är att själva systemet är samhällsbevarande. (Just August Strindberg har skrivit mycket och mycket insiktsfullt om detta.)

Naturvetenskap kan skiljas ut. De kapitalistiska företagen och strukturerna spelar visserligen med i den tillämpade forskningen. Dock inte direkt i den

mande i det akademiska. Märk för övrigt att denna styrning nu just av omsorg om tänket leder till att källkritiska arbetsmetoder alltmer överges i akademiska avhandlingar om litteratur och politik.

Det citeras från andra- och tredjehandskällor och när det gäller för den akademiska ledningen olämpliga författare och tider ljugs det friskt i noterna (om detta har jag skrivit med olika exempel).

Periodvis har vi kunnat bygga upp

För alla gäller att det är den härskande klassens behov av intellektuell styrning som blir det onda och förlamande i det akademiska.

en intellektuell motoffentlighet. Men att vi inte lyckades hålla ”Förr och nu” (som ju faktiskt drev debatter kunnigt och anti-akademiskt) var ett nederlag.

Att ”Folkets historia” nu kämpar för att överleva och att vissa har övergett den för akademisk karriär och att det i nuvarande försörjningssituation är svårt att rekrytera unga forskare och skribenter är också det nederlag. Men den som varit med sjuttio år som jag vet att så är det i skeden som detta och att det bara är att arbeta vidare. (Den som på antikvariat hittar tidskriften ”Konst och kultur” förstår mitt perspektiv.)

Ja, det akademiska är nu en bred karriärväg. Förr var borgerlighetens få professorer vördade på rent tyskt sätt. Nu kan man inte lyfta upp en fråga utan att det därunder kommer en svärm professorer utflygande och framkryllande.

grundforskning de dock, som vi alla, vet är grundläggande för de allmänna vetenskapliga framstegen. Frågorna om mörk materia eller de genetiska sambanden mellan neanderthal och homo sapiens kan kanske – troligen – visa sig få stor betydelse. Men kapitalistiska intressen är så länge detta är grund-

På femtiotalet sades från svenskt statligt håll att sådana som vi sökte upplösa samhällskittet. Vilket var sant även om vi uttrycker det mer som Marx, Mao – och Strindberg. Det är alltså nödvändigt att både arbeta konkret med dagens frågor och intellektuellt med en anti-akademisk motoffentlighet. ■ ■

»

forskning inte direkt inblandade så som de är i läkemedelsforskning eller i den överbyggnad som kallas humanvetenskap och samhällsvetenskap.

För alla gäller att det är den härskande klassens behov av intellektuell styrning som blir det onda och förla-

fib 45

Rätt&Rådligt.

Tryckfriheten segrar

N

är detta skrivs, den 23 augusti 2012, kan alla tryckfrihetsvänner notera en stor seger.

Yttrandefrihetskommittén (YFK) lade i dag fram sitt slutbetänkande ”En översyn av tryck- och yttrandefriheten” (SOU 2012:55). I detta har kommittén klargjort att den inte vill föreslå en total omarbetning av grundlagsregleringen. Detta var nämligen förstahandsalternativet enligt regeringens direktiv. Det skulle ha inneburit att de befintliga grundlagarna, tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), hade upphävts och ersatts med en helt nyskriven lag. Ett utkast härtill arbetades fram inom kommittén och finns i bilagan till betänkandet under arbetsnamnet NYGL. Tryckfrihetsvänner från hela det

politiska spektret har under kommitténs fyraåriga arbete utövat opinionstryck på kommittén att avstå från ett så äventyrligt projekt som NYGL. Och även om det kommit ut på olika sätt redan i vintras att politikerna inom YFK inte ville beträda denna väg, så var det alltså först idag som vi fick svart på vitt hur majoriteten inom kommittén vill göra.

Kommittén är nämligen inte enig.

Ordföranden, justitierådet Göran Lambertz, är skiljaktig och förordar en NYGL. Men han är ensam om det.

YFK är den sjätte i raden av utredningar (alltsedan Massmedieutredningen på 70-talet) som har haft i uppdrag att föreslå en gemensam grundlag för hela yttrandefrihetsområdet inkluderande tryckta skrifter, etermedier, film, internet med mera. Genom kommitténs noggranna bearbetning av möjligheterna och svårigheterna att åstadkomma en sådan teknikneutral grundlag har denna tanke förhoppningsvis blivit säkert nedgrävd för lång tid framåt.

fib 46

»

Alla tryckfrihetsvänner bör lusläsa kommitténs förslag till lagtexter ... så att inte något virus kan smita in.

Kommitténs skäl för sitt principiella ställningstagande är att en NYGL skulle ge upphov till osäkerheter av ett nytt slag, vilka särskilt skulle försvaga meddelarskyddet innan en ny grundlag har satt sig och alstrat domstolspraxis som klargör hur lagen ska tillämpas. Vidare har YFK:s majoritet inte ansett att problemen med de befintliga grundlagarna är så stora att de motiverar att man ersätter dem med en ny grundlag. Därtill kommer att man bedömer att Sverige har större möjligheter att försvara sin säregna lagstiftning om yttrandefrihet i EU-sammanhang, om man håller fast vid TF, som ju har mycket gammal hävd i vår historia sedan mitten av 1700-talet.

Läsarna av min spalt känner nog igen de här argumenten.

Vad är det då som kommitténs majoritet föreslår i stället?

TF och YGL ska vara kvar, men inte helt oförändrade. Man har gjort en språklig storstädning i lagtexterna.

Innan jag kan svära på att inget viktigt har hamnat i papperskorgen, måste jag granska vartenda ord, något som kommer att kräva avsevärd tid.

Detsamma gäller hur kommittén har behandlat YGL, en grundlag som i dag i väsentliga delar får sitt innehåll genom de många hänvisningarna till TF. Kommittén har¸ som man säger, velat ”ställa YGL på egna ben” genom att i YGL ta in de paragrafer som hänvisningarna har pekat på.

Också kommitténs brottning med den erkänt svåra databasregeln i YGL 1:9 kräver tid att granska.

I övrigt framstår förslagen – i vart

fall såsom de saluförs av kommittén – mestadels som redaktionella förändringar, i några fall till och med förbättringar, i marginalen.

Alla tryckfrihetsvänner bör lusläsa kommitténs förslag till lagtexter och motiveringarna härför, så att inte något virus kan smita in. Betänkandet finns tillgängligt på internet (http://www. regeringen.se/sb/d/15631/a/197600).

Djävulen bor ju som man säger i detaljerna.

Mycket granskning krävs visserligen

innan man kan blåsa faran över för den här gången. Men det hindrar inte att det redan idag står klart att tryckfrihetsvännerna har vunnit en stor seger.

Vid något tillfälle borde man sätta sig ner och analysera hur det gick till. Vilka krafter som engagerade sig på de olika sidorna, hur de bar sig åt när de förde fram sina argument. Man borde inför framtida strider på området försöka lära så mycket som möjligt av detta. Se där ett ämne som också borde locka författare av magisteruppsatser och avhandlingar inom statskunskap, historia, sociologi och juridik. Bland läsarna finns säkerligen sådana författare och deras föräldrar och vänner. Jag ska gärna hjälpa till med råd.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem.

FiB/K Västmanland-Dalarna rivstartar höstsäsongen

Folket i Bild/Kulturfront Västmanland-Dalarna höll öppet styrelsemöte i Jularbo Gilles lokal i Skogsbo strax utanför Avesta torsdagen den 30 augusti.

Kristina Magnusson hade ordnat lokal och fika.

Efter genomgång av föregående mötesprotokoll inledde Gunilla Lagerlöf tidningsdiskussionen med en värdering av sommarnumret. Hon tyckte sommarnumret hade en tilltalande blandning av ämnen och bra omslag, men att flera artiklar var krävande.

Sommarens aktiviteter i Västmanland-Dalarna utvärderades. Prenumerationskampanjen och programmet i samband med högtidlighållandet av Norbergsstrejken den 17/7 kl 17, där FiB/K Västmanland-Dalarna bland annat firade FiB/K:s 40-årsjubileum befanns framgångsrika.

Hösten kommer med rivstart när lokalavdelningen tillsammans med socialdemokraterna och ABF redan den 4/9 drar igång en studiecirkel i Norberg utifrån Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår. Styrelsen beslöt att ansluta till Västsaharaaktionen i Falun den 15 och 17 september. Vidare att delta med bokbord i samband med Jan Myrdals möte om Strindberg på stadsbiblioteket i Västerås i samband med Kulturnatta. Planer finns också att delta på Socialistiskt forum med fredsfrågan som tema.

Nästa öppna styrelsemöte blir i Norberg 4/10.

PER-OLOF TELLANDER

Folket i Bild/Kulturfront på Bokmässan 27–30/9. Besök oss i monter B08:69

gen? r i förenin e d n ä h d a V w.fib.se msida ww e h a y n r å Se v

Medarbetare i detta nummer

Folket i Bild/Kulturfront

Olofsson, Hillevi Nagel, Mare

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Guillou, Lisa Forsberg, Solveig

Ansvarig utgivare: Hans O Sjöström.

Omslagsfotografi:

Per Kristiansen

medarbetare

Per Kristiansen, Gunnar

Toomingas, Stefan Ljung, Jan

Giambanco, Jacob Zocherman,

Camille Johansson, Åke Johansson, Monica Pettersson, Sven Wernström, Ann-Gerd Simu,

Aino Trosell, Doris Dahlin, Kalle Holmqvist, Emil Boss, Oscar Garcia, Kristian Lundberg, Henrik Johansson, Losita

Garcia, Lars-Ivar Juntti, Robert Nyberg, Anders Ehnmark,

Redaktör: Stefan Ljung.

Layout: Björn Folke Johansson.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig

Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Grafisk form: Losita Garcia.

löf, August Eliasson, Björn

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Öhman, Peter Curman, Sameh

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se

Joel Landberg, Stefan Estby,

plusgiro: 70 45 88-3, FiB/K bankgiro: 466-4140, FiB/K

Eva Wernlid, Knut Linde-

Forseth, Peo Österholm, Leif Egyptson, Hashim Al-Malki,

Jan Bergsten, Agneta Willans, Anders Norborg, Christer

Lundgren, Sisela Björnsson,

Hans Isaksson, Torgny Wärn, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Per-Olof Tellander, Hans Lindström

Månadens medarbetare björn forseth Björn Forseth är undertextare/ översättare av nyhetsprogrammet Ođđasat och andra program på samiska. Han följer försvars- och säkerhetspolitik samt internationellt översitteri med särskilt intresse.

Nästa nummer kommer 11 oktober. Prenumerera!

Ekonomi: ekonomi@fib.se

Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr

(sommar- och julnummer 65 kr),

Prenumeration

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2012.

FiB/K internetutgåvan:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se