Folket i Bild #1-2009

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 1 2009 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

LAVAL, LAGSTIFTAD APARTHEID SKARPNÄCK FRÅN UTSIDAN HAMAS OM MOTSTÅNDET

fibett2009

På egna ben sedan 1972

folketibild/kulturfrontett2009

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073

counterpounch:

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Omslagsbild: Botox Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

MÖT HAMAS 8

Möt Khaled Meshal, ordförande för Hamas politiska utskott i en intervju om det palestinska motståndet och Israels väg utför.

junesjö

lagstiftad apartheid 14

Lagstiftad diskrimineringen är resultatet av Lavalutredningen anser Kurt Junesjö i en krönika för Folket i Bild.

maria küchen

allemansrätten 18

Sedan september 2006 ligger Maria Küchen sömnlös och orolig eftersom hon inte vet hur hon ska kunna skrapa ihop pengar till alla privata företag som i framtiden kommer att göra maxvinst på hennes barns behov.

eva wernlid

skarpnäck 22

Skarpnäck är slutstationen på linje 17, den gröna tunnelbanelinjen i Stockholm.

Här byggdes en röd tegelstad upp för exakt 25 år sedan.

Eva Wernlids bilder visar ett annat Skarpnäck än vad vi är vana vid att se.

erik paulsson rönnbäck

goodman 32

Den 8 december i fjol delades 2008 års Right Livelihood-pris ut i riksdagshuset i Stockholm. Journalisten och författaren Amy Goodman var en av fyra pristagare.

Under vistelsen i Sverige gav hon sin syn på amerikanska medier, krigen i Mellanöstern och svensk vapenexport.

sverigebilden 4

mohammad gerami versläraren 36

lisa forsberg jorden runt 5

debatt 39

johan kellman larsson aktuellt 6

hans isaksson filmrecension44

lasse karlsson levande radiohistoria 8

recensioner sett/läst/hört 40

jan myrdal skriftställning 16

ingemar folke juridik 46 hans lindström sista sidan

fibett

ISRAELS STATSTERRORISM

A

tt skriva om de statsterroristiska dåd – inklusive de senaste – som Israel utför mot folket i Gaza är svårt. Inte på grund av att det saknas fakta och material om illdåden, utan därför att med vilken upprördhet och emfas orden än skrivs, så ekar de platt och tomt i förhållande till den fruktansvärda fruktansvärda verklighet palestinierna på Gazaremsan får uppleva. Det är svårt att föreställa sig den oerhörda fattigdom som uppstått bland befolkningen på grund av Israels långa belägring, blockad och medvetna utsvältningspolitik. Lika svårt är det att föreställa sig det fasansfulla lidande som Israel – genom massiva bombningar – utsätter de boende i Gaza för. Den 3 januari, efter ihållande bombningar, startade Omslag; Carlos Latuff israeliska arméstyrkor markinvasionen av Gaza. Enligt rapporterna om striderna utför http://latuff2.deviantart.com/gallery de sionistiska styrkorna massakrer på palestinierna.

Israels cynism är total. Dess arroganta utrikesminister, Tzipi Livni, låter meddela: ”Det finns ingen humanitär kris i Gaza och därför finns det ingen anledning för en humanitär vapenvila.” De israeliska propagandalögnerna är många, till exempel påstår man att det var Hamas som bröt vapenvilan. Ett påstående som upprepats av USA, medan det i själva verket var så att det var Israel som bröt den när de den 5 november 2008 gjorde en räd mot Gaza och dödade sex av Hamas medlemmar. EU och USA har gett det rasistiska Israel fria händer i denna slakt av palestinier.

För en tid sedan kom EU:s utrikesministrar överens om att utöka samarbetet med Israel, detta inom ramen för unionens grannskapspolitik. I en artikel i Aftonbladet skriver Per Gahrton att överenskommelsen bland annat innebär att Israel skall konsulteras innan EU agerar i Mellanöstern, att Israel ska få tillträde till EU:s säkerhetskommitté (PSC) och att Israel ska inbjudas medverka i vissa av EU:s operationer utomlands. Det politiska Sverige – inklusive oppositionen – har i stort sett varit tyst om detta. Det enda undantaget har varit vänsterpartisten Hans Linde, som i EU-nämnden uttalade sig kritiskt till överenskommelsen.

Den svenska regeringen förmår inte göra det enda rimliga och anständiga, nämligen att fördöma Israels brottslighet. Det spel som den svenska regeringen och EU håller på med är i sanning skamligt.

I solidaritetsarbetet med det palestinska folkets befrielsekamp måste vi så brett som möjligt arbeta för att Sverige ska bryta allt närmare samarbete med det brottsliga Israel.

kenneth lundgren ordförande i FiB/K

»De bombet det sentrale grønnsaksmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drepte, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i død, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri opplevd noe så fryktelig. Nå hører vi tanks.

Fortell videre, rop det videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå!«

SMS från Mads Gilbert, norsk läkare i Gaza, Palestina.

ETNISK RENSNING DÅ & NU

Enligt den israeliske historieprofessorn Ilan Pappé så handlar det som nu sker mot Gaza om att Israel försöker verkställa en etnisk rensning, något som funnits med i planeringen ända sedan Plan Dalet. 2007 kom Ilan Pappé med boken Den etniska rensningen av Palestina på Karneval förlag. I boken gör den israeliske historikern upp med den systematiska lögnkampanj som länge har dolt för eftervärlden vad som egentligen hände i Palestina 1947–1948.

Aktuell att läsa mot bakgrund av vad som nu sker.

MARTIN SCHIBBYE

KLARSPRÅK AV GALLOWAY

”Bröder och systrar.

Kamrater och vänner.

Salam Aleikum.

Fred vara med er.

I april och maj 1943 var judarna i Warszawaghettot omringade av taggtrådsstaket och polska ockupanter.

De stod inför ett val – med orden ur partisanernas sånger – kunde de dö på sina knän eller leva för evigt!

Och de valde att resa sig mot sina ockupanter; de valde att använda sina kroppar som vapen; de valde att gräva tunnlar och att slåss; istället för att dö en och en av hunger och tyfus – valde de att dö som fria män och fria kvinnor.

I dag befinner sig det palestinska folket på Gaza i vår tids Warszawaghetto.

De som mördar dem är motsvarigheten till dem som mördade judarna i Warzawa 1943.”

Ur parlamentarikern George Galloways tal i London den tredje januari 2009.

fibsverige fotograf: HILLEVI NAGEL: www.hillevinagel.se

fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

>

Trots att fängslandet av Muntazar al-Zaidi, den irakiske journalist som under en presskonferens i Baghdad kastade sina skor mot USA:s avgående president George W. Bush, har lett till utbredda protester i Irak, har Bush själv sagt till brittiska Times att han inte tror att ”en kille som kastar skor representerar en bred rörelse i Irak”.

Det finns dock en del som talar för att al-Zaidi inte är ensam i sitt missnöje. Den turkiske man som först tog åt sig äran av att ha tillverkat de skor som kastades har tvingats utöka sin personalstyrka med 100 personer för att kunna möta den lavinartade ökningen i efterfrågan av skor av model 271, vilken nu ska döpas om till The Bush Shoe, alternativt Bye-Bye Bush. Redan under den första veckan efter skokastningen hade 300 000 par skor av model 271 beställts.

Beställningar har framförallt inkommit från Irak, USA och Storbritannien. Men skotillverkare är inte ensamma om att sko sig på al-Zaidis attack. På internet kan man köpa tröjor och kepsar med skoattacksmotiv, och en it-entreprenör i London var den första att utveckla ett internetsajt där man själv kan kasta simulerade skor på en virtuell Bush, ett spel som redan fått flera efterföljare, däribland ett spel där man kan kasta skor även på Tony Blair, och ett annat där man kan kasta älghuvuden på Sarah Palin. Den ursprungliga skokastningssajten har döpts till Sock and Awe, efter namnet på den militäroperation som gick ut på att bomba Bagdad under den amerikanskledda invasionens andra natt, kallad Shock and Awe. Redan under de första dagarna hade 47 miljoner skor kastats av 4,7 miljoner unika besökare. Amerikanska användare är de som kastat flest skor.

Den turkiske man som först tog åt sig äran av att ha tillverkat de skor som kastades har tvingats utöka sin personalstyrka med 100 personer.

> Bolivias president Evo Morales har förklarat sitt land som det tredje latinamerikanska landet att vara fritt från analfabetism, efter Kuba (1961) och Venezuela (2005). Enligt Morales är detta en viktig seger över kolonialismen, under vilken folkbildningsåtgärder systematiskt förbisetts, alternativt aktivt motverkats. I sitt tal tackade den bolivianske presidenten Kuba och Venezuela för deras stöd i den bolivianska folkbildningskampanjen. Fler än 820 000 bolivianer lärde sig att läsa och skriva med hjälp av den kubanska audiovisuella inlärningsmetoden Yo sí puedo (”Ja, jag kan”). Morales var också noga med att betona att 30 000 av dem som har lärt sig läsa och skriva gjort det på sina ursprungsspråk, quechua och aymara.

Bolivia är det tredje latinamerikanska landet som blir fritt från analfabetism.

>

Richard Falk, professor emeritus i folkrätt vid Princeton University, reste som FN-observatör till Israel för att undersöka i vilken utsträckning de mänskliga rättigheterna för civilbefolkningen i de ockuperade palestinska områdena respekteras. Men han kom inte längre än till Tel Avivs Ben-Gurionflygplats. I stället för att observera den akuta humanitära kris de 1,5 miljoner palestinier, varav hälften barn, lever under i det belägrade Gaza samt möta den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, blev Falk kvarhållen i en liten cell på Tel Avivs flygplats i 20 timmar, för att sedan deporteras. Israel har upprepade gånger nekat FN-observatörer tillträde till de ockuperade palestinska territorierna. Bland annat nekades den sydafrikanske före detta ärkebiskopen och Nobelfredspristagaren Desmond Tutu tillträde år 2006, då han på FN:s uppdrag skulle utreda den israeliska arméns attack på Beit Hanoun i Gaza. Skälet att Tutu och Falk nekats tillträde uppges vara att de ”inte är tillräckligt opartiska”.

Brevvänner? Israeliska barn signerar granater.

> Brittiska humanisters ateistiska reklamkampanj på Londons bussar har nu fått en amerikansk efterföljare, i Washington DC. Kampanjens reklamskyltar bär texten ”Varför tro på en gud? Var god för godhetens skull”.

Den amerikanska kampanjen har fått stort genomslag i medierna, men även genererat flera motreklamkampanjer, varav en bär texten ”Varför tro? För att jag skapat er och älskar er”, signerat ”Gud”, vilken har upprört många. I ett land där stämningarna haglar har kampanjen fått jurister att fundera över frågor om falsk marknadsföring och upphovsrätt. Vidare är kampanjens premiss ifrågasättbar. Som en brittisk kommentator påpekat: ”om gud verkligen hade älskat det amerikanska folket, hade han då sänt dem George W. Bush och Dick Cheney, Enron och Madoff, förstört deras ekonomi, och sett till att de förlorat alla dessa krig?”

Om gud verkligen hade älskat det amerikanska folket, hade han då sänt dem George W. Bush…

fibaktuellt aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

Musiker vänder sig mot att deras musik har använts som tortyrvapen Våldsam rock av bandet Nine Inch Nails skrällde ur högtalare bakom järngaller i fånge nummer 200343:s lilla cell i Irak och slog honom som en knölpåk av ljud.

Ljudövergreppen pågick i dagar, veckor och till sist månader vid den amerikanska militära interneringsanstalten i Irak. Tjugo timmar om dagen. AC/DC, Queen, Pantera.

Fången, Donald Vance från Chicago, var snart redo för självmord. Samma taktik har använts mot USA:s fångar i Guantámamobasen på Kuba och i Afghanistan. Det var generallöjtnant Ricardo Sanches som i egenskap av USA:s ÖB i Irak beordrade metoden den 14 september 2003 ”för att skapa fruktan, förvirring ... och förlängning av chocken över gripandet”.

KRIGET MOT GAZA I SIFFROR

14 10 12

israeler har fram till den 30 december 2008 dött på grund av projektiler från Gaza sedan år 2000. Under samma period har Israel tagit livet av drygt 5 000 palestinier. månader innan bombplanen angrep Gaza, den 29 februari år 2008, sade Israels vice försvarsminister Matan Vilna: ”När Qassam-beskjutningen tilltar och raketerna når allt längre kommer de” – palestinierna i Gaza – ”att nedbringa en större Förintelsen över sig, för vi kommer att använda all vår makt för att försvara oss.” ambulanser har hittills träffats av israeliskt artelleri. Gaza har 58 ambulanser men bara 29 av dem fungerar i dag. 3080 sårade hittills och 700 döda.

»Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger.

Inget gott kan komma ut ur det.« vår egen utrikesminister Carl Bildt förklarar varför han var emot en israelisk markoffensiv före sin avresa för att medla mellan parterna. stackars soldater.

I december samlade sig ett antal musiker i en kampanj mot denna användning av musik. Några namn: Massive Attack, Tom Morello från Rage Against the Machine och Audioslave. Till och med musik från barn-TV-serien Sesame Street har använts.

Christofer Cerf som skrivit musik för serien sa att han var förfärad. ”Jag vill inte att min musik är med i detta.”

Bob Singleton som skrivit ”I Love You” som älskas av massor av förskolebarn i USA sa att det är ”absolut löjeväckande att en låt som skrevs för att småbarn ska känna sig säkra och älskade ska kunna hota vuxnas mentala hälsa och driva dem till känslomässigt sammanbrott”.

Morello i Rage Against the Machine är den som uttalade sig kraftfullast när han på en konsert föreslog hämnd mot president Bush: ”Jag tycker de ska jämna Guantánamo-basen med marken, men lämna en liten cell och sätta Bush där... och sedan spränga lite Rage Against the Machine. Vance som berättade för AP om musiktortyren mot honom släpptes efter 97 dagar. ”Nu håller jag mitt hem mycket tyst.”

LASSE LINDSTRÖM

fib 7

»Det är ju jag som äger den här banken!«

Bo Lundgren till securitasvakterna som inte ville släppa in honom i Carnegies lokaler.

»Skillnaden mellan Horace Engdahl och Peter Englund kan sammanfattas i ett ord: Tippex.

Peter Englund har uttryckt att han inför högtidssammankomsterna brukade måla över smutsfläckar på sin frackväst med just Tippex. Inget av detta skulle Engdahl ha gjort: inte fått fläckar på västen, inte dolt dem med skrivmaskinssudd och framför allt inte bloggat om det.«

Expressens kulturchef Björn Wiman om Svenska Akademiens avgående ständige sekreterare Horace Engdahl och dennes ersättare.

»Dåden i Högdalen är inte orsakade av några enskilda virrhjärnor, som man så gärna vill tro, utan av ett helt samhällssystem. Det tågar fascister på våra gator, men det är inte många som lyssnar efter stöveltrampen. Elden är lös, men få bryr sig om att släcka den.« Åsa Linderborg i Aftonbladet (12/12) angående nynazisternas framfart i Stockholmområdet den senaste tiden. Bland annat sattes kulturhuset Cyklopen i brand den 29 november. En kampanj har nu startats för att bygga upp det på nytt; skänk en slant till plusgiro 1607552-5.

6,6

biljoner (en etta följd av 12 nollor) svenska kronor har krigen i Afghanistan och Irak hittills kostat. President George Bush har gjort slut på mer pengar på krig än någon av USA:s tio andra presidenter efter andra världskriget.

»…varför så många skadade och dödade? Är det för att israelisk trupp är synnerligen dåliga på att träffa? Nej tvärtom och det vet de mördande hundarna som sänder sina missiler från Gazaremsan. Därför placerar de sig alltid i civila områden. « Fredrick Federley, centerpartiet, kallar palestinierna hundar på sin blogg.

Muntadar al-Zaidy

»Mycket har jag sett på Aftonbladet.se i mina dagar, såväl strandade rymdmonster som argentinska djungeltroll, men aldrig har väl Sveriges största dagstidning känts så National Enquirer som när Guillou-krönikan ’Ett ilsket fåtal vill legalisera nätstölderna’ kördes ut den 23 november.« Kjell Häglund i Göteborgs-Posten (8/12) om Jan Guillos kolumn om illegal nedladdning.

fibintervju counterpunch alexander cockburn och alya rea text rafah.virtualactivism.net bild

Intervju med Khaled Meshal, ordförande för Hamas politiska utskott om det palestinska motståndet och Israels väg utför.

MÖT MOT

fib 9 Kvinnliga Hamasmedlemmar demonstrerar pĂĽ Gaza.

TSTĂ…NDET

>

fibämne fibintervju

Khaled Meshal är ordförande för Hamas politiska utskott.

I mitten av maj 2008 träffade han en grupp amerikaner, bland dem Alexander Cockburn och Alya Rea från CounterPunch, i en förort till Damaskus. Delar av det två timmar långa samtalet återges här.

M

eshal: Vi, som palestinier, har äran att företräda en rättvis sak. Vi har utstått över­ grepp och ockupation. På grund av den israeliska ockupationen lever hälften av det palestinska folket under ockupation inne i Palestina och den andra hälften lever utanför, utan hem. I dag ser vi som ett palestinskt folk, en palestinsk nation, bara fram mot att leva i fred utan ockupation. Vi tar avstånd från ockupationen. Vi tar avstånd från övergreppen. Och vi tar avstånd från att vara hemlösa och hemifrån. Vi har inga problem med någon religion i världen och inte hel­ ler med något folkslag i världen. Vi har lärt mycket väl att den allsmäktige guden Allah skapade människorna med skilda folkslag och olika religioner och uppmanade oss att anpassa oss till skillnaderna. Därför begär vi det­ samma av nationerna världen över, att anpassa sig till denna rättvisa sak.

Vårt problem gäller orättvis politik inom världssamfun­ det, särskilt den amerikanska administrationens politik.

Och naturligtvis anser vi inte att det amerikanska folket är ansvarigt för det. Jag har besökt Amerika många gånger, och jag vet mycket väl att det amerikanska folket är mycket vänliga människor. Men vårt problem har att göra med de på varandra följande amerikanska adminis­ trationernas utrikespolitik. Vi accepterade en palestinsk stat med 1967 års gränser. Världssamfundet lyckades inte förmå Israel att göra detsamma. Så vad återstår då för palestinierna utom att göra motstånd? För vår del föredrar vi den fredliga vägen, men vi finner den fredliga vägen blockerad. Därför har palestinierna ingen annan möjlighet än motståndet. Och det är detta som förklarar varför det palestinska folket valde Hamas och varför, trots den svält och hunger och belägring som påtvingats

I dag avvisar Israel de förslag som erbjudits av araberna och palestinierna: det är Israel som förlorar på det, för framtiden är inte till dess fördel.

det palestinska folket i dag, man finner samma sak: det palestinska folket stödjer Hamas.

Gaza är historiens största fångläger. Kom ihåg Newtons lag att för varje handling finns det alltid en motsvarande motsatt reaktion. Den israeliska ockupa­ tionen är handlingen, och motståndet är reaktionen.

När man ökar övergreppen under en ockupation, då ökar man samtidigt motståndets reaktion.

Så våra raketer följer denna formel. Om övergreppen och ockupationen skulle upphöra, så skulle också rake­ terna upphöra.

Israel har för vana att sätta sin egen dagordning, att sätta tändstickan till brasan närhelst de vill och upp­ höra med elden när det passar dem. De vill inte ha ett ömsesidigt åtagande. Vet ni varför? Därför att de tror att araberna är svaga. Varför skulle de respektera dem?

Varför skulle de arbeta fram ett ömsesidigt åtagande med dem? Därför säger jag att freden inte kan ingås mellan en svag part och en stark part. Fred ingås mellan starka parter. Vi är redo för fred, men en fred som formas genom kamp och ömsesidighet, utan övergrepp och utan ockupation.

Vilken tror du att Israels långsiktiga strategi eller vision är? Vilken lösning tänker de sig?

Meshal: Jag tror att Israel vill behålla landet Palestina.

Gaza är ett undantag. På grund av Gazas höga befolk­ ningstäthet och storlek var det okej för israelerna att ge sig av. Men religiösa skäl, frågor om tillgång till vatten och militära posteringar gör att Israel aldrig kommer att ge upp Västbanken. Ja, de kan erbjuda sig att dra sig bort från 60 eller 70 procent av den. Ibland erbjuder de 40 eller 50 procent av marken. Men det är en temporär taktik för att vinna tid, för att bygga eller etablera en “verklighet på marken”, för att utvidga bosättning­ arna och stycka upp marken på ett sådant sätt att det är omöjligt att bygga någon nationell enhet. I varje fredsförslag vill Israel alltid behålla fyra block av bosätt­ ningar på Västbanken. Det största är det som omger Jerusalem; det andra blocket är Västbankens norra område. Det tredje är i Västbankens södra område och

fib 11 15 det fjärde i Jordandalen. Så vad finns det sedan kvar av Västbanken?

Då USA:s förre presidenten Carter var på besök här, sa jag till honom att omständigheterna kring fredsö­ verenskommelsen i Camp David mellan Egypten och Israel inte längre råder. På den tiden tvingades eller pressades Israel att underteckna överenskommelsen av två skäl. Det ena var kriget 1973. Då insåg israelerna att Egypten inte var ett land som lätt kunde besegras. Det andra skälet var att den dåvarande premiärministern Begin såg att Israel hade ett stort intresse av att isolera Egypten från det allmänna arabiska samförståndet.

I dag påverkas inte Israel av några sådana tvingande skäl. Vi sa till förre presidenten Carter att det palestin­ ska motståndet är den enda kraft som kan tvinga Israel att agera.

Kan ni acceptera en enda stat?

Meshal: Problemet är inte vad palestinierna eller

araberna kan acceptera. Palestinierna har accepterat mycket. Och araberna har accepterat mycket. Men Israel vägrade. Inte ens det som israelerna skrev på, under amerikanernas beskydd har Israel hållit fast vid.

Huvudfrågan är: kommer Israel att acceptera en pales­ tinsk stat eller inte? Felet i den arabiska strategin och i det tidigare palestinska ledarskapets strategi består i de olika enkla erbjudanden, som israelerna vederbörli­ gen avvisat. Vi kommer inte att följa det spåret. Israel måste erbjuda. De måste föreslå vad de vill acceptera.

Sedan kommer vi att svara.

Du har sagt att styrka och förmågan att göra motstånd är det enda som Israel och de som stödjer landet kommer att förstå. Hur kommer detta motstånd att fortsätta och utvecklas under Hamas ledarskap?

Meshal: Motståndet i Palestina lever i en mycket onormal situation. Enligt klassiska förutsättningar för motstånd borde det inte finnas något motstånd i Palestina. Vi har ingen internationell part som stödjer oss. De arabiska grannarna och de regionala grannarna välkomnar inte motståndet, även om det finns några regionala parter som samarbetar med motståndet. Så ur ett helhetsperspektiv vinner ”helheten” över mot­ ståndet.

Vilken är då hemligheten bakom motståndets orubb­ lighet? Först och främst ockupationens raseri. Med ett sådant tryck, uppstår en reaktion från folket.

Det andra elementet är den israeliska oförsonlighe­ ten. Palestinierna har prövat förhandlingsmöjligheten och de gav fredsprocessen en chans att lyckas med Osloöverenskommelserna, deras efterspel, med 1991 och Madridkonferensen. Det palestinska folket följde fredsprocessen, förhandlingarna, och såg att resultatet

var negativt. Därför har det palestinska folket insett att alla andra vägar är blockerade. Denna realitet har drivit palestinierna till orubblighet i sitt motstånd.

För det tredje finns det ingen annan part inter­­nat­ ionellt som palestinierna kan förlita sig på. En ameri­ kansk administration skulle kunna pressa israelerna, men den gör det inte. Då vi talar om världssamfundet, står det hjälplöst inför Israel. Därför ser det palestinska folket inte motståndet som en möjlighet eller ett alter­ nativ, utan som en livsstil, ett sätt att överleva.

Har då detta motstånd en framtid, eller är tiden emot det? Jag skulle säga att framtiden är för motståndet och framtiden är för det palestinska folket.

I dag avvisar Israel de förslag som har erbjudits av araberna och palestinierna: det är Israel som förlorar på det, för framtiden är inte till dess fördel. Är Hamas villigt att acceptera en tvåstatslösning om Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser?

Meshal: För att ena palestinierna kring en politisk ståndpunkt kom vi överens om en politisk plattform 2006, i ett dokument som vi undertecknade. Vi kallade det Nationella Försoningsdokumentet. I dokumentet sa vi att vi accepterade en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser, inklusive Jerusalem, utan bosättningar och

Khaled Meshal är ordförande för Hamas politiska utskott.

Hamas grundare, schejk Ahmad Yassin, utsattes den 22 mars 2004 för ett israeliskt mis­ silangrepp. Ahmad Yassin dog omedelbart tillsammans med sju andra personer. Hans efter­ följare, Abd al-Aziz al-Rantissi, avled av de skador han tillfoga­ des vid ett israeliskt helikopter­ anfall mot honom i Gaza den 17 april 2004.

Israel har försökt döda även Mashal, när han 1997 förgifta­ des av israeliska säkerhetsa­ genter i Jordanien. Sedan två av agenterna arresterats av jordansk polis, tvingades Israel lämna över motgift.

>

fibintervju fibämne ”Sedan 1982, för 26 år sedan, har israelerna inte vunnit något krig.

De besegrade inte det palestinska motståndet och de besegrade inte det libanesiska motståndet. Detta är tecken på att framtiden inte är gynnsam för Israel.”

> > I det senaste valet blev Hamas politiska gren det största palestinska partiet. Organisationen har sina rötter i egyptiska Muslimska Brödraskapet.

Hamas bedriver en omfattande social verksamhet.

Den väpnade grenen kallas Izz al-Din al-Qassambrigaderna.

med rätt för flyktingarna att återvända. Detta är en plattform som vi kom överens om. Men vi i Hamas har en annan mycket viktig ståndpunkt, att inte erkänna Israel. Men att inte erkänna betyder inte krig med Israel. Vad vi vill ha är en palestinsk stat med 1967 års gränser. Då kommer det att råda vapenvila mellan oss och Israel. Vi säger att internationella relationer mellan stater inte alltid upprättats på en grundval av ömsesi­ digt erkännande. Och då en palestinsk stat har upprät­ tats, kommer den att precisera nivån på relationerna med Israel.

Den stora utmaningen för oss alla i dag är att ge palestinier en chans att leva i fred. Problemet i dag är att det palestinska folket är offret. Hälften lever under Israelisk ockupation under dödliga omständigheter.

Resten är flyktingar i lägren, utan ett hemland. Och så ber man offret här – det palestinska folket – att erkän­ na Israel! Detta är orättvist.

Du menar, de säger “Erkänn Israel nu!” De ber pales-

tinierna säga: “Det är okej att gå vidare och stjäla vårt land, vi förlåter er.”

Meshal: Naturligtvis.

Om vi hade haft detta samtal för 30 år sedan skulle FN ha nämnts, men ingen här i dag har nämnt FN. Anser du att FN numera enbart är ett instrument för USA? Meshal: Tyvärr har Förenta Nationerna blivit ett skämt.

Du är överens med israelerna på den punkten.

Tidigare sade du att Israels framtid inte är så bra, inte så ljus. Kan du utveckla det?

Meshal: Då vi försökte avläsa framtiden, läste vi den ur det förgångnas och det nuvarandes perspektiv, och vi avläste den med nationens värderingar och folket som måttstockar. Finns det någon framtid för ocku­ pation och bosättningar? Finns det någon nation i världshistorien som insisterat på att trygga sina egna rättigheter och inte lyckats göra det?

fib 13 17

Om vi hade smarta missiler – och vi önskar att vissa länder kunde ge oss dem – så kan ni vara förvissade om att vi aldrig skulle sikta på någonting annat än militära mål. krympt. De har dragit sig tillbaka från södra Libanon och från Gaza. Detta är tecken på att framtiden inte är gynnsam för Israel. Och i dag är Israels hela militä­ ra kapacitet – konventionell och okonventionell – inte tillräcklig för att garantera Israels säkerhet. I dag, med all denna kapacitet, kan de inte hindra en enkel raket från att avskjutas från Gaza.

Den stora frågan är därför: Kan militär makt trygga säkerheten? Därför kan vi säga att då Israel avvisar det arabiska och palestinska erbjudandet, en pales­ tinsk stat med 1967 års gränser, förlorar Israel ett stort tillfälle. Några år framöver kanske en ny palestinsk generation, nya arabiska generationer, inte accepterar dessa villkor, därför att maktbalansen kanske inte är till Israels fördel.

Om vi vill rita upp en kurva över Israels framsteg sedan 1948, tror ni att denna kurva fortfarande pekar uppåt, eller kanske befinner den sig på en platå, eller är den på väg nedåt?

Jag tror att kurvan nu är på nedåtgående. Och i dag förmår Israels militärmakt inte avsluta skeenden till Israels belåtenhet.

Man kan observera att Israel sedan 1948 har bese­ grat sju arméer. De besegrade Egypten 1956. Och 1967 besegrade de tre länder: Egypten, Syrien och Jordanien. 1973 var kriget någorlunda lika på båda sidorna mellan Egypten och Israel; om det inte hade varit för Nixons luftbro till Israels styrkor vid den tiden, skulle världskartan se annorlunda ut i dag. 1982 besegrade Israel PLO i Beirut.

Men sedan 1982, för 26 år sedan, har israelerna inte vunnit något krig. De besegrade inte det palestinska motståndet och de besegrade inte det libanesiska motståndet. Sedan dess har Israel inte utvidgats utan

Jag har en fråga som rör användandet av våldsmedel.

När människor använder våldsmedel är det oundvikligt att oskyldiga människor blir lidande, särskilt barn – inte bara på den palestinska sidan, utan israeliska barn också. Vad anser du om användandet av våld?

Meshal: Bra fråga. Vi tycker inte om att se några offer, som barn eller kvinnor, inte heller på den isra­ eliska sidan, fastän det från början var israelerna som angrep oss. Men tyvärr leder våra angripares våld­ samma förtryck till oskyldigt blod på gatan. Sedan 1996, för tolv år sedan, har vi föreslagit att civila mål ska exkluderas från konflikten, på båda sidor. Israel svarade inte på det. Då Israel insisterar på att döda våra barn, våra åldringar och kvinnor, och bombarde­ rar hus med stridsfartyg, F16-plan och Apacherobotar, då Israel fortsätter dessa attacker, vad återstår för palestinierna att göra? De försvarar sig med de medel de har.

Om situationen vore sådan att vi hade en smart missil, skulle vi aldrig avskjuta den mot något annat än ett militärt mål. Men våra missiler och raketer är mycket primitiva. Därför avskjuter vi dem för vad de förmår, som reaktion på israeliska övergrepp. Och vi vet inte exakt vad de kommer att träffa.

Hade det varit så att vi hade smarta missiler – och vi önskar att vissa länder kunde ge oss dem – så kan ni vara förvissade om att vi aldrig skulle sikta på någon­ ting annat än militära mål.

(c) counterpounch.org alexander cockburn och alya rea. bild : rafah. virtualactivism.net översättning: christer lundgren.

TIPS! i nästa nummer intervjuas Hizbollahs talesman ibrahim Mousawi som ockå är redaktör för tidningen al-Intiqad. bara i FiB.

fibkrönika Lagstiftad diskriminering är resultatet av Lavalutredningen anser Kurt Junesjö.

lagstiftad apartheid

D

kurt junesjö text robert nyberg illustration

et vilsna och dumma tilltaget när några byggnadsarbetare skrek ”go home” till lettiska anställda på företaget Laval vid skolbygget i Vaxholm, har alltsedan dess använts som ett bevis för att facket är främlingsfientligt. Men Byggnads krav på kollektivavtal syftade till att de lettiska byggnadsarbetarna skulle ha samma lön som de själva, alltså gammaldags facklig solidaritet. Att kravet dessutom samtidigt tjänar till att undvika social dumpning genom avtalsbestämda löner är den klassiska användningen av kollektivtalet alltsedan Murarstrejken 1869.

Den statliga Lavalutredningen (SOU 2008:123 Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen) föreslår en anpassning av svensk rätt till den mall som EGdomstolen enligt Vaxholmdomen menar ska gälla för strejkrätten inom EU mot utländska företag som tillfälligt jobbar i Sverige. Och där kan man verkligen tala om främlingsfientlighet. Lavalutredningen föreslår nämligen att utländska EU-arbetare, oberoende av om de är medlemmar i fack från sitt hemland eller i ett svenskt, bara ska begränsad rätt till stridsåtgärder för att förbättra sina anställningsvillkor. För den föreslagna lagstiftningen inskränker bara just de utländska arbetarnas rätt att understödja egna krav med stridsåtgärder, inte svenska arbetares.

»Att det dessutom är så arbetstagarfientligt att man är förvånad över att det inte utlöst generalstrejk är en annan sak.«

Begär svenska arbetare genom sitt fack kollektiv­avtal för högre lön, bättre boendeförhållanden i arbetet, förkortad arbetstid, finns det vid avtalslöst tillstånd inga andra lagliga begränsningar i konflikträtten än att åtgärderna eller kraven inte får vara brottsliga.

Men om utländska EU-arbetare och deras fack tycker att boendeförhållandena i Sverige är dåliga, traktamentet när de jobbar i Sverige är uruselt, lönen är för låg eller att de vill ha slut på det eviga nattarbetet genom ett eget kollektivavtal får de enligt Lavalutredningen endast lägga ner arbetet för att få en nivå som motsvarar den svenska miniminivån när det gäller lön.

Däremot får de inte strejka alls för att förbättra till exempel boendeförhållanden, nattarbete och annat som inte tillhör den så kallade hårda minimikärnan av sociala rättigheter för utstationerade arbetare enligt utstationeringslagen. Utstationeringslagen är en lag grundad på EG-rätten som skall skydda EU-arbetare när de arbetar utanför hemlandet, men som av EG-domstolen vänts till sin motsats, att förbjuda stridsåtgärder för förbättringar över miniminivån.

Samvetslösa arbetsgivare kommer självfallet att få uppdrag i Sverige, eftersom de kan ge lägre anbud då de till utländska EU-arbetare bara behöver betala minimilön. Inget hindrar att de utländska EU- arbetarna själva tvingas betala ersättning för till exempel boende, resor, traktamentskostnader, pensionsförsäkringar och arbetsskadeförsäkringar, saker som den svenska arbetsgivaren måste betala enligt kollektivavtalet. Vid stora anläggningsarbeten i Sverige, till exempel tunnelbygget för ny järnväg i Malmö, kan vi redan med dagens

fib 15

lagstiftning se en sådan utveckling. De föreslagna begränsningarna i strejkrätten och den arbetslöshet som kommer att följa i spåren på dagens ekonomiska kris och som på grund av deras bräckliga ekonomi framförallt kommer att drabba våra baltiska grannar, kommer att göra det omöjligt att stoppa en ökad diskriminering. Det går inte att blunda för att denna utveckling också kommer att späda på den främlingsfientlighet, vars fula tryne vi börjar se allt tydligare.

Den lagstiftade diskrimineringen framgår klart av Lavalutredningens förslag till ändringar i utstationeringslagen 5 b § jämfört med förslag till ändringar i medbestämmandelagen som begränsar strejkrätten till förmån för utländska EU-arbetare.

Europakonventionen skyddar mot kränkningar av vissa uppräknade mänskliga rättigheter. Den är lag i Sverige men kränkningar kan också prövas av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

Att tillämpa olika villkor för rättigheter som skyddas av Europakonventionen, artikel 8 om rätt till privatoch familjeliv inklusive försörjning och artikel 11 om för­eningsfrihet, på grund av nationellt ursprung, är en otillåten diskriminering enligt artikel 14. Utredningens förslag strider alltså mot konventionens diskrimineringsförbud. Att det dessutom är så arbetstagarfientligt att man är förvånad över att det inte utlöst generalstrejk är en annan sak.

Att en statlig utredning i gammaldags preussisk anda i blind lydnad inför EU:s överhöghet konstruerar en regel som så uppenbart strider mot Europakonventionens förbud mot diskriminering på grund av nationellt ursprung är oroväckande när det gäller den svenska juristkårens oberoende och integritet. Men än är det bara ett förslag.

Så upp till kamp: Ingen lagstiftad apartheid på svensk arbetsmarknad.

kurt junesjö är före detta förbundsjurist på lotco rättsskydd. Vill du läsa mer om Lavalutredningen se www.kurt.nu robert nyberg är illustratör.

fibskriftställning Legenden om spanjorerna som extremt grymma och religiöst fanatiska byggdes medvetet upp under 300 år.

fib 17

Levande historia &

SVARTA LEGENDER

E

jan myrdal text

nligt regeringsbeslut 111:40 har den svenska regeringen från och med 010109 gett sin myndighet Forum för levande historia i uppdrag att ”i tillägg till det arbete som Forum för levande historia gör om nazismen” även ”belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. ... Uppdraget skall genomföras i samråd med lärosäten och forskningsfinansierade myndigheter samt berörda myndigheter och institutioner.”

På myndighetens hemsida står att läsa: ”Forum för levande

historia är en ovanlig myndighet, en kunskaps och kulturinstitution som saknar direkt motsvarighet någonstans i världen. Vårt uppdrag är att sprida kunskap och engagera.”

Uppdragsformuleringen ”belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten” är en pinsamhet. Begging the question heter det på engelska.

Cirkelresonemang på svenska. Det som skulle bevisas tas som utgångspunkt. Jag tror inte det är regeringens obildning. Det är folkförakt.

För den vilken oavsett tillfälliga och tidsbundna partier och organisationer anser sig tillhöra den stora befriande traditionen ställer detta uppgifter.

Elever i skolor och lärosäten måste medvetandegöras om vilken institutionell tradition denna nya svenska myndighet tillhör. De folkfördummande sanningsministerierna; kungliga, kyrkliga, statliga vilka arbetat just enligt denna falska logik. Att det går att anställa intellektuella och akademiker att mot betalning arbeta för sådana syften är inte konstigare år 2009 än det var år 1609; för att inte tala om 1933. Vi kan i och för sig ta dessa personer en efter en (nästa man till rakning!) om det behövs, men nu viktigare är sammanhanget.

Visst kan man orda om kommunismens brott som man kan det om kristendomens brott och om parlamentarismens brott. Blodet skvalar om orden i den ena händelsekatalogen som den andra. Fast det vore sedan både nödvändigt att visa att det som skildras i sådana kataloger är tillrättalagt, missvisande, delvis lögnaktigt och oriktigt samt att rubrikerna som sådana (”Kommunismens brott”, ”Parlamentarismens brott”, ”Kristendomens brott”) är tomma; utan verklig mening. Det detaljarbetet behöver utföras.

För att dock förstå varför den svenska staten nu ger sin

myndighet Levande historia i uppgift att sprida kännedom om kommunismens brott kan man se närmare på den Svarta legenden. Själva uttrycket formulerades av den nationalistiske spanske akademikern Julián Juderías y Loyot (1877 – 1918), La leyenda negra y la verdad histórica. (Madrid: Revista de Archivos, Bibliotecas y Museos. 1914). Han påpekade att denna under mer än trehundra år tjänande beskrivning av Spanien och spanjorerna som extremt grymma och religiöst fanatiska medvetet hade byggts upp av överdrivna

beskrivningar, antingen förvrängda eller helt falska. Eller som Nationalencyklopedin skriver 1995:”Svarta legenden (sp. la leyenda negra). Antispansk propaganda som lanserades av den spanska stormaktens fiender på 1500-talet och fortlevde ända inpå 1900-talet. Den framställde spanjorerna som speciellt grymma i samband med erövringen av andra folk. /.../ Svarta legenden byggde på historiska förvrängningar och halvsanningar...”

Denna svarta legend var tjänande ideologi under Englands kamp mot Spanien om världsväldet och den tjänade ännu in mot nittonhundratalet i Förenta staternas krig mot Spanien för att erövra Filippinerna och ta Kuba. Den kunde tjäna då den var legend, inte blott myt. Den spanska erövringen av Mexiko var grym. Inkvisitionen var en skrämmande institution. Men samtidigt som England använde sig av den Svarta legenden om spanjorernas grymhet inledde dess egna gudfruktiga kolonialister i Nordamerika ett folkmord som inte upphörde förrän i efterföljarstaten Förenta staterna – till skillnad från i Mexiko – ursprungsfolket helt (bortsett från några ghetton) förintats.

När Förenta staterna så nästan helt lyckats genomföra utrotningen av sin ursprungsbefolkning utnyttjade de i sitt erövringskrig mot de spanska besittningarna just den Svarta legendens vrångbild av spanjorer samtidigt som de fortsatte sin traditionella folkmordspolitik i det Filippinerna de sade sig ha befriat. (Om detta kan man läsa i Mark Twain.)

När den svenska staten nu deltar i de nya kolonialkrigen inrättar den därför följdriktigt en myndighet där ämbetsmän mot betalning sprider vår tids Svarta legend till folk.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibinrikes fibprosa

fib 19

Maria Küchen sablar ner den nyliberala drömmen om friheten.

»marknadsliberalismen bygger de facto inte på logik utan på religion« I maria küchen text ruben vargas dahlstrand illustration absoluta tal betalar jag troligen mer skatt än vissa av Reinfeldts kompisar. Jag har lyckligtvis hittills i livet inte tvingats leva på a-kassa en enda dag. Jag har sällan behövt vabba eller vara sjukskriven, jag lever upp till nyliberal standard genom att försörja mig på mitt författarskap, några av mina käraste vänner är extremt välbärgade och jag har aldrig missunnat dem det, lika lite som de missunnar mig ett anspråkslöst men tryggt liv i hyresrätt. Individens frihet och rätt till rörelsefrihet och initiativ ligger mig varmt om hjärtat och jag står inte i skuld till någon.

Före hösten 2006 hade jag aldrig kunnat drömma om att behöva se mig själv och mina barn som potentiellt utslagna, eftersom jag gör rätt för mig. Sedan september 2006 brottas jag med svår sömnlöshet och oro eftersom jag inte vet hur jag ska kunna skrapa ihop pengar nog till alla privata företag som i framtiden, om Nya arbetarpartiet får fortsätta styra, kommer att göra

maxvinst på mina barns behov av tak över huvudet, sjukvård och utbildning.

Och jag är ändå inte utfattig. Frågan är hur de allra minst bemedlade ska orka bidra med sin skärv till vinst åt olika smarta entreprenörer som bara längtar efter att få börja gama på kakan.

Jag tror kort sagt inte de kommer att orka. Jag tror att rättskaffens folk kommer att gå under i Sverige och jag känner undergångens vind iskall i min egen nacke.

Enda sättet att besvärja den är att skriva. Så länge jag skriver är jag inte rädd. Så jag skriver: Kanske tror marknadsliberaler att allemansrätten är ett socialdemokratiskt uttryck för den svenska avunden; vi andra vet att sedvänjan har djupare rötter men nu rycks de upp. Allemansrätten är i farozonen.

Regeringen har presenterat förslag till en ny lag där det ska bli lättare för kommuner att ge dispens om

>

fibinrikes

>

någon markägare på olämpligt vis vill bebygga en strand. Det kan låta som en bagatell, men det är inte så. Det är ett symtom på dödlig sjukdom i samhällskroppen. Är du en bypamp som önskar stängsla in och bygga chateau vid en av allmänheten älskad strandpromenad där du tycker att bara du och dina polare fortsättningsvis ska få vara? Knuffa lite på din golfpolare i kommunstyrelsen över en bättre middag och vips får du tillstånd. I andra länder kallas det korruption. I Nya arbetarpartiets Sverige kallas det förmodligen frihet.

Liknande drömmar om frihet för de rikaste, fick en då ännu rätt nybakad regeringschef Reinfeldt att utbrista i SJ:s gratistidning Kupé att svenskarna lider av Martin Timell-komplex. Alla behöver inte göra allting själva, förtydligades det. Vad Reinfeldt menade var att den livspusslande välbärgade medelklass som utgör hans kärnväljartrupp, billigare än i dag borde kunna anlita fattigare medborgare som tjänstefolk.

Denna frihetsdröm kommer dock på skam i lågkonjunkturen. I dag får medelklassen i stället massivt statsstöd för att orka med räntorna på bolånen, helt rimligt, ingen ska behöva ställas på gatan för att marknaden havererar. Vi hör ihop här i samhället. Det är dock föga troligt att empirisk förnuftsanalys av faktum – marknaden måste statssubventioneras ifall det inte ska gå massivt åt helvete för vanligt hyggligt folk – skulle få nyliberala fundamentalister att rucka sitt credo.

Marknadssamhällets utopistiska heliga lyckorike ska enligt detta credo drivas igenom till vilket mänskligt pris som helst, om nödvändigt med stats- och skattesubventioner på miljoner och åter miljoner dollar och euro och kronor. Ologiskt? Och? Marknadsliberalism i dag handlar de facto inte om logik utan om religiös tro.

Vissa ser dock klarare. Det börjar redan bli ett bra tag sen som chefen för Deutsche Bank avsade sig sin religion, med argumentet att han inte längre tror på marknadens självläkande kraft. Pågående skeenden bevisar för ännu fler, bankmän och andra, att medborgarna behöver statsskydd mot marknadsekonomins dysfunktioner.

Svenska medborgare vars bostad ägs av någon bank har fått detta statsstöd, medan vi i hyresrätt – unikt på bostadsmarknaden i dessa räddningspaketens dagar – förväntas acceptera något som tidigare kallades ”marknadshyror” men nu eufemistiskt har döpts om till ”efterfrågehyror”.

I praktiken innebär det att fastighetsägare ska få full frihet att ta ut ockerhyra. Vill de inte göra det ska staten kunna tvinga dem. Normala grundläggande köpoch-sälj-principer – man kan vinna marknadsandelar, goodwill och bra kundrelationer genom att erbjuda sin vara till ett rimligt pris – ska inte gälla svenska hyresvärdar. Svenska hyresvärdar ska, enligt en utredning på direktiv av kommunminister Mats Odell (kd), lagstiftningsvägen åläggas höja hyrorna med 5-7 procent årligen tills folk kroknar och flyttar, oklart vart.

Jag har fått nog. Jag får nog varje dag. Jag accepterar inte regeringsåläggandet att formatera min familj till välbärgad egnahemsägande schlagerälskande konsumtionsfixerad medelklass eller gå under, och jag accepterar inte att av detta skäl kallas kommunistisk kvarleva och flumvänsterspöke. Jag är inget vänsterspöke. Jag är en fram till 2006 politiskt rätt så neutral medborgare som över en natt sattes under extrem press helt utan sakskäl. Vid tanken på risken för ännu en mandatperiod under regeringen Reinfeldt får jag panik.

Det finns en agenda dold under denna politik som formulerades öppnare när Reinfeldt och hans ministrar var yngre. Den allmänna välfärden måste, för att citera Anders Borg, brytas ner. ”Att … nedmontera den generella välfärdspolitiken … kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift under de närmaste tre, fyra decennierna. Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser, precis på samma sätt som det mödosamma arbetet med att bygga upp modellen. Men det måste ske.”

I dag sker det med framgång, under täckmanteln att välfärden i själva verket stärks. En av destruktionsmetoderna kallas starve and sell. Starve and sell är marknadsliberalismen medvetna taktik att trasa sönder medborgarnas skyddsnät genom att svälta ut det allmännas institutioner tills de inte kan fullgöra sina uppdrag, varpå verksamheten privatiseras. Kanske har någon mer än jag lagt märke till att starve and sell nu tillämpas på Försäkringskassan i Sverige som håller på att braka ihop under orimlig arbetsbelastning och resursbrist.

Eftersom svenska folket av regeringen betraktas som ett folk av fifflare ska Försäkringskassan ägna oceaner av tid åt att systematiskt kolla upp varenda vabbdag.

Samtidigt konstaterar tidskriften Socialpolitik att staten år 2007 tjänade 1,7 miljarder i form av föräldrapeng som folk var berättade till men inte tog ut, ett

fib 21 27

»Jag accepterar inte regeringsåläggandet att formatera min familj till välbärgad egnahemsägande schlagerälskande konsumtionsfixerad medelklass eller gå under.«

dem till någon bank.

Att överbelasta Försäkringskassan utan sakskäl bereder väg för privat övertagande även av basala sjukförsäkringsfunktioner, varefter jag och de mina i så fall måste jobba ihop till fetbonusar inte bara åt bankernas toppledare utan även åt entreprenörer i privata sjukförsäkringsbolag, eller också avvisas vi blödande vid akutintaget precis som i USA. Vad de privata vårdentreprenörernas vinster beträffar lär de knappast komma patienterna till godo. Ett privat vårdaktiebolag i Stockholm plockade enligt Dagens Nyheter tvärtom ut över trettio miljoner i vinst häromåret för ägarna att stoppa i egen ficka när de sålde firman, landstingsskattekronor som kunde ha använts till vård.

Inte heller lär pengarna gynna entreprenörernas anställda. När Reinfeldt förra året träffade personalen på en vårdinrättning i Ängelholm sade han, enligt en artikel i Sydsvenska Dagbladet, apropå vårdanställdas skriande låga löner, att det är en sympatisk tanke att höja lönerna för dem i vårt land som tjänar minst men ingen bra praktik eftersom allt i så fall blir så ”hoppressat”.

I samma artikel påpekades hur dumt det är att bränna energi på stöd åt dem som ”inte arbetar”. Ni i Sverige som helt ofrivilligt inte arbetar lär bli alltfler de närmaste åren i marknadskollapsens spår. Kom under alla omständigheter ihåg: Det är inte er regeringen Reinfeldt jobbar för. Jag vet det eftersom regeringschefen själv har sagt det uttryckligen.

I dag ser dock Reinfeldt till att uppvisa lagom myck-

et Martin Timell-syndrom för att arrogansen inte ska sticka i ögonen också på de egnahemsägande kärnväljare som i krisens spår inte längre har råd med hushållsnära tjänster. I bokform har förmedlats till folket att han ibland tvättar bilen själv. Enligt en

blänkare i Svenska Turistföreningens medlemstidning är dessutom regeringschefen och hans familj förtjusta i vandrarhem. De sitter tydligen gärna och bläddrar i STF:s vandrarhemskatalog och tittar på kartan och ser efter hur långt man kan ta sig på en dag.

Fint! Den av oss lågbudgetsemestrande naturmullar som först siktar Reinfeldt med fru och barn in real life med medhavda lakan på något vandrarhem, den som råkar på Fredrik när han står och borstar tänderna i fjällstationens kollektiva duschrum, kan väl knuffa lite på killen och påpeka att hans chanser att gå långt på en dag just nu beskärs kraftigt av hans lagstiftare.

Nå, det där med kärleken till vandrarhemmen var kanske bara ännu ett reklambyråproducerat statement. För alla sina krampaktiga försök att demonstrera folklighet, är det bland Stockholms glittrigt urbana marknads- och reklambyråfolk som Reinfeldt och hans homies hör hemma. Annars skulle det yttersta ansvaret för svensk krishantering knappast ha lagts ut på en reklambyråtjej som firade sin jour med en bläcka på krogen.

Troligen krävs ingen jättedyr marknadsundersökning för att även en stureplanista ska inse hur många lantisar där ute som helt oberoende av politisk färg älskar att gratis ströva i skog och mark och tälta vid sjöar. Att spela på denna kärlek samtidigt som strandskyddet undermineras är en av flera metoder som Nya arbetarpartiet tillämpar när de säljer nyliberal politik som om det vore konserverad gröt. Ge dem en mandatperiod till och du anar inte hur mycket just du kommer att förlora.

Foto: Ester Schori.

faktum som knappast indikerar överdrivet bidragsfifflande där ute bland småbarnsföräldrarna. I den miljardhögen finns lite av mina pengar, Anders och Fredrik, pengar jag inte behöver tillskansa mig från det allmänna. Ni och de andra i er regering kan väl ge

maria küchen (f.d. gummesson) är författare och kulturjournalist. sedan debuten 1989 med hos ljusmålaren har hon gett ut en rad romaner och diktsamlingar, bland annat sång till en fjäril, jag ser mig själv i en stulen spegel och de försvunnas namn. ruben dahlstrand är serietecknare och illustratör bosatt i malmö och är ofta publicerad i galago. www.rubendahlstrand. com

fibfolkibild

Skarpn채ck fr책n eva wernlid text & bild

책n utsidan

fib 23

>

fibfolkibild

S

karpnäck är slutstationen på linje 17, den gröna tunnelbanelinjen i Stockholm. Här byggdes en röd tegelstad upp för exakt 25 år sedan. Och i Skarpnäcks ytterkanter finns flera av Stockholms vackra frilufsområden som Nackareservatet och Flatens naturskyddsområde. Men här finns också Stockholms stads senaste anlagda parkanläggning – Skarpnäcksparken och mycket

mycket mer. Om detta vill jag som fotograf och boende i Skarpnäck berätta. Jag vill berätta om människor gamla som unga som lever och använder sig av Skarpnäcks ytterområden med mina fotografier.

Kolonister, hundägare, tivolibesökare, brädåkare, fotbollspelare och motionärer. Listan kan göras lång över de olika aktiviteter som jag har fotograferat.

I en tid av förtätning av bebyggelsen

i Stockholm, där majoriteten i stadshuset vill att Stockholm skall bli en sammanhängande stenstad, tycker jag att Skarpnäck är ett levande bevis på att det går att kombinera en tät bebyggelse med ett rikt naturliv. Givetvis har Skarpnäck spår av en storstad. Tyresta leden som skär i utkanten av området. En stenkross som drar till sig mycket tung trafik. Ja – och vi får inte glömma våra stadsplanerare

fib 25

som gärna vill planera in nya vägar för att underlätta för trafikens framkomlighet. Men hittills har Skarpnäcksborna lyckats stoppa planerna, senast 2006 då Stockholms stad planerade en väg som skulle koppla samman Skarpnäck och Bagarmossen.

Hittills har jag haft tre utställningar i Skarpnäck (2006, 2007 och 2008). Varje utställning har haft ett tema. Bilderna som

visas här kommer från den tredje utställningen Skarpnäck från utsidan. Detta arbete och många fler bilder kommer att finnas med i en hembygdsbok om Skarpnäck där texten skrivs av Pia Roxell, journalist och kulturgeograf. Boken skall komma ut i november 2009.

eva wernlid är fotograf och boende i skarpnäck.

>

fibfolkibild

fib 27

fibämne fibutrikes

>

Levande radio >

Journalisten Amy Goodman var en av årets Right Livelihood pristagare. 1996 var hon med och startade det oberoende nyhetsmagasinet Democracy now! – enligt den modell med lyssnarfinansierad radio som växte fram i USA efter andra världskriget. Målet för rörelsen var och är att utgöra en motvikt till den annonsfinansierade mediemarknaden som annars är allenarådande i USA. Lasse Karlsson tecknar programmets historia.

fib 29

iohistoria »V

lasse karlsson text mikael klee bild

i är nästan det enda rika land i världen som inte har något som liknar public broadcasting”. Så säger den amerikanske medieprofessorn Robert McChesney. Han har visat hur idén om en hela nationens radio i allmänhetens intresse besegrades i USA redan på 1930-talet. Några decennier tidigare hade etern, sedan Guglielmo

des stiftelsen Pacifica Radio – där Pacifica inte syftar på Pacific Ocean utan på fred – och tre år senare startade KPFA i Berkely, San Fransisco sina sändningar.

Efter Hills död 1957 tillkom så småningom ytterligare fyra stationer, i Los Angeles, New York, Houston och Washington.

Företaget accepterade inte reklam utan byggde i stället på idén om att vara lyssnar-prenumererad.

I denna marginal levde Lewis Hill och så småningom också hans skapelse, Pacifica Radio, där Amy Goodman började sända Democracy Now! som ett dagligt program under presidentvalrörelsen 1996.

Lewis Hill föddes 1919 och som många andra pojkar i 1920-talets USA var han fascinerad av radio. Sex år gammal satte han illa kvickt ihop en kristallmottagare i en cigarrlåda. Han blev senare övertygad pacifist och under andra världskriget var han internerad som vapenvägrare i Coleville, en avlägsen by vid Kaliforniens östra gräns. Där hade han och en kamrat till uppgift att sent på kvällarna breda smörgåsar till lägrets 150 interner. Medan de gjorde vad som skulle göras pratade de om filosofi och politik, poesi och radio. Hill var uppfylld av tanken på ett nytt slags radiostation som skulle sända samtal om allting, det skulle bli dialoger som kunde leda till konflikternas rötter och lösningar.

De började se denna radiostation ”som ett slags vardagsrum”. Nästan 60 år senare ekar denna dröm i Amy Goodmans formuleringar, till exempel när hon intervjuas i Sydsvenska Dagbladet hösten 2008: ”Jag ser medierna som ett stort köksbord världen över som vi alla sitter och diskuterar aktuella frågor kring. Krig och fred, liv och död - allt mindre än det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle.”

Och Lewis Hills fantasi materialiserades. 1946 bilda-

Med Lewis Hills andra idé gick det sämre, den om radioprogrammen som ett vardagsrum för gränslösa samtal med alla slags röster. Han visste att det var en ganska lätt sak att samla en massa anarkistiska pacifister på ett särskilt ställe där man kunde predika för varandra och med ilskna röster anklaga resten av samhället för att vara våldsamt och orättfärdigt. Inspirerad av Kierkegaard och Gandhi ville han emellertid gå en svårare väg och blanda sig med vanligt folk i den allmänna kulturen. Men när det kalla kriget blev kallare blev denna utopi en illusion. Polariseringen i samhället uteslöt en öppen och frihetlig dialog och när kommu-

Marconi hade brutit isen med sin första trådlösa sändning, varit ett frihetligt myller i en oreglerad rymd, där dåtidens radioamatörer får en att tänka på dagens nördar och bloggare på webben. Men nu var manegen krattad för de stora bolagens rikstäckande och reklamfinansierade program. Allt annat var marginaliserat.

Problemet var förstås att programmen nådde alla som hade en radiomottagare antingen de var prenumeranter eller inte. Därför organiserades återkommande ”fundraising marathons” – kampanjer då stationens resurser riktade sig till lyssnarna med en vädjan om bidrag ”till er egen station”. Visserligen fick man vid ett tillfälle 150 000 dollar från Ford Foundation, som kanske räddade livet på stationen under 1950-talet, men än i dag fungerar denna finansieringsmetod.

Senast för någon vecka sedan fick jag ett e-mail undertecknat med Amy Goodmans namn där jag erbjöds att donera 1 000 dollar till Democracy Now! och på köpet få äta, dricka och dansa på deras partipolitiskt oberoende och redan utstålda ”2009 Inaugural Peace Ball” med Harry Belafonte som särskild gäst. Inte precis en folkhemsvariant – i Sverige fattade Kungl. Maj:t 1925 beslut om att starta Radiotjänst och licensen blev snabbt ett så självklart tecken på dygdigt medborgarskap att utebliven betalning kunde fälla en borgerlig kulturminister fortfarande år 2006.

Amy Goodman är inte den lättaste att ha att göra med, säger Juan Gonzalez (till vänster i bild), kollega på Democracy Now. – För det första sover hon aldrig.

Hon arbetar nästan alltid och den som försöker hålla jämna steg med henne blir utmattad.

Men Amy kan också vara mycket omtänksam på jobbet....och när hon hälsar på hemma hos oss ägnar hon sig mera åt min dotter än åt de vuxna.

Tar du aldrig ledigt, åker du aldrig på semester? frågade en gång en journalist Amy Goodman.

– Att sitta på min kudde sent på kvällen är som att vara på Rivieran. Efter 20 minuter känns det som att jag har tagit en månads semester, svarade Amy Goodman.

LASSE KARLSSON

>

fibämne fibutrikes

>

Amy Goodman. Bild: Chet Gordon.

När Clinton ringde n n Valdagen i USA år 2000 ringde president Bill Clinton upp Pacifica Radio/WBAI i New York för att på någon minut dra en lans för Al Gore och Hillary Clinton och uppmana lyssnarna att rösta. Han hade säkert räknat med ett vänligt varsågod.

I stället hamnade han i en direktsändning med Amy Goodman och Gonzalo Aburto. Hennes första fråga gällde vad Clinton svarar dem som menar att både det demokratiska och det republikanska partiet är finansierade av storbolagen och i praktiken står för samma politik.

Sedan blev han kvar i etern en halvtimme och fick bland annat försvara sitt stöd för dödsstraffet, sanktionerna mot Irak och sin Israelpolitik. Han avslutade med att säga att han svarat sakligt och ingående på hennes fientliga och aggressiva frågor. ”Frågorna är bara kritiska”, svarade hon. Nästa dag ringde Vita huset och hotade henne med framtida portförbud som journalist. Hon anklagades för att brutit mot reglerna för samtalet i radion och ha tvingat Clinton att tala i en halvtimme. ”Det fanns inga regler”, svarade Goodman, ”och Clinton är världens mäktigaste man. Han hade kunnat lägga på luren.”

Episoden berättas ofta med förtjusning i Alternativradiokretsar.

LASSE KARLSSON

nistjakten och hetsen mot oliktänkande intensifierades måste också Lewis Hill överge sina samtalsdrömmar för att i stället bli en agitator framför mikrofonen.

Stationen blev en alternativ offentlighet, inte ett vardagsrum för alla.

Genom decennierna har Pacifica fortsatt att vara det alternativa radionätet. Radikalism inom kultur och politik har varit välkommen, kommersen portförbjuden – och myndigheterna störda. I samhället uppstod nya motsättningar, strömningar och rörelser och Pacifica skakades av återkommande konflikter men överlevde och utvecklades.

Man gjorde pionjärinsatser i diskussionen om de homosexuellas rättigheter och var först med reportage direkt från Hanoi under Vietnamkriget. Allen Ginsburg introducerade beat-poesi och Alan Watts föreläste om zenbuddism. Pacifica förblev det enda radio- och TVföretag i USA som konsekvent utmanade regeringens politiska och finansiella stöd till Israels illegala ockupation av Palestina. Tredjevärlden-perspektivet gjorde sig gällande och dominansen av vita män bland de anställda minskade successivt. Pacifica kom också att bli en del av Community Radio-rörelsen som exploderade i USA i slutet av 1960-talet när en mängd små, lokala stationer började sända med hjälp av volontärer och andra entusiaster. Pacifica var inte bara lyssnarnas radio utan också gräsrotsrörelsernas och aktivisternas. ”Det är inga överord att påstå att om Pacifica inte hade funnits så hade inte heller den amerikanska vänstern existerat i radion, kontinuerligt och konsekvent, under 1950-talet och det tidiga 1960-talet”, skriver historikern Matthew Lasar. ”I USA hade vänstermänniskor då hörts någon gång emellanåt på mellanvåg eller FM och en del personer ganska nära mitten, som Martin Luther King Jr, skulle ha intervjuats med viss regelbundenhet.”

Likaså var det Pacificas överlevnad som möjliggjorde Democracy Now! – denna, med professor McChesneys ord, ”mest betydelsefulla progressiva nyhetsinstitution som skapats på länge”.

Under Lyndon Johnson fick USA 1967 sent omsider

en federal lagstiftning om Public Broadcasting. Bland annat skapades NPR – National Public Radio. Men satsningen var halvhjärtad, finansieringen bristfällig och snart skulle republikaner och demokrater hjälpas åt för att återigen vidga vinstintressenas spelrum i mediebranschen och drastiskt minska stödet för public service och lokalt producerade program. Ronald Reagan gick i täten för avregleringarna och kulmen nåddes när Bill Clinton skrev under Telecommunications Act 1996.

Den gav klartecken för en extrem maktkoncentration i medievärlden. 2003 startade en nationell motrörelse för ”mediernas reformering” som beskriver mediesituationen i USA som katastrofal och oförenlig med demokrati.

Detta var den yttre ramen för det ”inbördeskrig” som 1999 utlöstes inom Pacifica Radio och där Democracy Now! och Amy Goodman i slutfasen skulle spela en

avgörande roll. Det började med att ledningen för Pacifica Foundation, som ägde radiostationerna, avskedade en populär stationschef på KPFA i Berkely.

Personalen behandlade frågan som en nyhet och gick ut med den i etern. Då mobiliserades stationens volontärer och lyssnare – bara för att upptäcka att de inte hade något att säga till om på den station som de i alla år hade fått höra var deras egen. De hade stött den och finansierat den, men makten fanns, när det kom till kritan, hos en styrelse som vid det här laget utsåg sig själv.

Det handlade inte om någon tydlig politisk konflikt.

I båda läger sidor hade man sina poänger och goda skäl. Men när krisen växte till en nationell angelägenhet, åtminstone för den amerikanska vänstern, utkristalliserades två tolkningar av skeendet, skriver historikern Matthew Lasar. Enligt den ena handlade det om att Pacifica skulle genomgå en nödvändig och smärtsam process, en modernisering och anpassning till en ny tids villkor. Organisationen måste bli mera relevant, effektiv och professionell och det krävde en viss centralisering. Enligt den andra tolkningen hade de marknadskrafter som på alla andra ställen fördärvat rundradion nu också satt klorna i Pacifica – det sista fästet för

» Pacifica förblev det enda radio- och TVföretag i USA som konsekvent utmanade regeringens politiska och finansiella stöd till Israels illegala ockupation.«

fib 31

en icke-kommersiell, alternativ radio. Konflikten blev i denna tolkning en metafor för nationens totala mediesituation där landets vänster och liberaler blivit alltmer husvilla – och det blev till sist aktörerna bakom denna tolkning som skulle ta hem spelet.

Men innan dess skulle Pacficakrigets andra slag äga rum. Det utspelades på stationen WBAI i New York och nu hamnade Amy Goodman i konfliktens centrum.

Hon hade mest av en slump hamnat som ”lärling” på stationen i mitten av 1980-talet och redan efter några år var hon Pacifica Radios mest kända röst. Hon blev programvärd när Democracy Now! började sändas 1996 och snabbt blev Pacifica Radios flaggskepp i etern – ”det populäraste programmet i de alternativa mediernas historia”.

Till en början stod Goodman mellan de stridande parterna. Ironiskt nog var Democracy Now! ett exem-

pel på vad det moderniserade och centraliserade Pacifica Radio kunde åstadkomma – samtidigt som programmet hade starkt stöd bland de ”dissidenter” inom personalen som ogillade stiftelsens nya strategier. Democracy Now! var ett nationellt program som förvaltade idealen om en självständig och icke-kommersiell radio och nu sändes det på Pacifica Radios samtliga stationer och dessutom över ett snabbt växande antal Community Radio-stationer med hjälp av satellitförbindelser. Detta krävde ett samarbete och en centralisering som förutsatte den nya ledningsfilosofi som snart skulle bli måltavlan för ”demokratirörelsen” i Pacifica Radios stora ”inbördeskrig”.

Under 2000 utövade Pacificas centrala ledning sin makt över WBAI på ett sätt som skärpte motsättningarna. Kulmen inträffade dagen före julafton då man bytte både ledning och lås på radiostationen.

Beväpnade vakter såg till att inga ”obehöriga” störde denna ”Julkupp” som aktivisterna snart döpte den till.

När WBAI:s nya chef i ”sitt” radioprogram på nyårsdagen fick telefonfrågor från lyssnare som ville veta vad som pågick svarade hon att ”Det handlar om en person som inte kan kontrolleras och inte har gjort det på flera år här på stationen”. Detta, påstod hon, hade lett till att ett par högre chefer måste avskedas. ”Vad jag säger är att våra problem började med en person men av någon anledning har ingen förmått att ställa sig framför den här personen och rakt upp och ner säga: Det är i stort sett du som är anledningen till att vi har hamnat i den här soppan.” Ingen kunde ta miste på att det var Amy Goodman som den nya stationschefen pekade ut.

Men Goodman fortsatte att producera Democracy

Now! i WBAIs lokaler under alltmer orimliga förhållanden. Samtidigt spred sig kritiken mot ledningen utanför företaget. Demonstrationer anordnades och tunga debattörer, som Robert McChesney i The Nation, ställde krav: ”Ge de anställda och lyssnarna mera formell makt.” Juan Gonzalez, Goodmans kollega som programledare på Democracy Now!, lämnade programmet och startade en offentlig ”Pacifica kampanj” för att rädda det.

När våren kom tog Amy Goodman som vana att avsluta sina program med att hälsa ”från WBAI:s omringade studio, från de bannlystas och sparkades studio”. Ledningen gnisslade tänder medan Pacificas samtliga fem stationer och 65 lokala samarbetspartner fortsatte att sända programmet med Goodmans dagliga påminnelser om den pågående krisen. Men i mitten av augusti gick det inte längre. Produktionsteamet bakom Democracy Now! kände sig alltmer hotat och

föreslog ledningen en tillfällig lösning. De skulle producera programmet i en gammal brandstation i en studio som hyrdes av Downtown Community Television nägra kvarter från World Trade Center. Budskapet till ledningen avslutades med orden ”Vår säkerhet är inte förhandlingsbar. Vi hoppas att ni samtycker.” Sedan flydde de från WBAI och Pacifica Radio. Från och med nu hette det i Goodmans påannons av programmet: ”Welcome to Democracy – Now in Exile!”

Pacificas högsta ledning svarade med att sluta sända Democracy Now! genom satellitsystemet och instruerade sina fem stationer att inte sända programmet – något som KPFA ensamt fortsatte att göra. Men ledningens agerande gav bara nytt bränsle åt den allmänna opinionen. Fredspristagaren från Öst-Timor, José Ramos-Horta, gjorde ett uttalande till Amy Goodmans försvar och medborgarrättskämpen Jesse Jackson och skådespelaren Danny Glover, som just deltog i FN:s konferens om rasism i Durban i Sydafrika, fördömde ilsket Pacificas beslut att inte sända Democracy Now!s live-bevakning av konferensen. Dessutom blev det alltmer uppenbart att Pacificas skulder växte lavinartat som en följd av alla räkningar från konsulter och advokater som ledningen hyrt in. Till sist påverkades också majoritetsförhållandet i stiftelsens styrelse. Med en rösts övervikt kunde den besluta att Democracy Now! skulle börja sändas igen. I december 2001 träffades en slutlig uppgörelse om att demokratisera Pacifica.

lasse karlsson bor i åkersberga och är aktiv medlem i attac. bloggar på www.larsingemar.blogspot.com

Democracy Now! sänds i dag över 750 stationer. Det kan ses och avlyssnas varje vardag via www.democracynow.org Där finns också utskrifter på engelska från det mesta som sänds i programmet. Democracy Now! sänds som TV-program i Stockholm över Öppna Kanalen varje tisdag till och med lördag klockan åtta på morgonen och vid midnatt.

fibintervju

Den 8 december i fjol delades 2008 års Right Livelihood-pris ut i riksdagshuset i Stockholm. Journalisten och författaren Amy Goodman var en av fyra pristagare. Under vistelsen i Sverige gav hon sin syn på amerikanska medier, krigen i Mellanöstern och svensk vapenexport.

En ljus röst i mediemörkret A

erik paulsson rönnbäck text michael kee bild

Amy Goodman,

född den 13 april 1957 i Bay Shore/New York, är en amerikansk radiojournalist, syndikerad kolumnist och författare.

Hon tog examen på Harvard 1984, och har sedan gjort sig känd främst som programledare på radioprogrammet Democracy Now! på Pacifica Radio.

Hon har i sin journalistik arbetat mycket med att följa fredsrörelsen och människorättsorganisationer, och även gjort mycket för att stödja oberoende medier.

Som grävande journalist, har hon fått erkännande för avslöjanden av överträdelser av mänskliga rättigheter i Östtimor och Nigeria.

my Goodman åtnjuter nästan rockstjärnestatus bland sina anhängare. Efter en föreläsning anordnad av Publicistklubben på Journalisthögskolan i Stockholm flockas de runt henne och ställer sig ivrigt i kö för att få ett exemplar av hennes senaste bok signerad. Vid hennes sida sitter David Goodman, medförfattare och bror och ser en aning bortglömd ut. Kanske med viss rätt, för det är trots allt inte för sina tre böcker som Amy Goodman gjort sig känd – även om de hamnat på den ansedda amerikanska morgontidningen New York Times lista över amerikanska bästsäljare – utan i stället för att ha grundat den alternativa radiostationen Democracy Now! med miljontals lyssnare världen över.

När Amy Goodman nominerades till Right Livelihood Award, i folkmun känt som det alternativa Nobelpriset, var det just Democracy now! som juryn tog fasta på, med motiveringen att hon har ”utvecklat en nyskapande form av verkligt oberoende journalistik, som ger miljoner människor de alternativa röster som ofta undantas i mainstreammedier”.

Democracy Now! är helt befriat från reklam, något som faktiskt sticker ut rejält i det annars så kommersiella nordamerikanska medielandskapet. Utöver ett mindre årligt bidrag från den amerikanska staten vars utrikespolitik ironiskt nog ligger bakom en stor del av radionätverkets rapportering hålls maskineriet igång

på med hjälp av lyssnarbidrag. Amy Goodman säger att hon har svårt att se något alternativ till oberoende journalistik.

– Visst, du kan få den gratis, men om du förstår att alternativet är att vända sig till vapentillverkarna, till livsmedelsföretagen, så förstår du det verkliga priset och hur högt det är, i relation till vilken information du får.

Det är svårt att inte hålla med om att Democracy Now! fyller ett visst tomrum i den amerikanska samhällsdebatten. Under upptakten till Irakkriget 2003 skärskådades de fyra största amerikanska TVkanalernas nyhetsrapportering på uppdrag av New York-baserade Fairness & Accuracy in Reporting. Under februari månads första halva förekom uppemot 393 intervjuer som anknöt till den stundande invasionen. Även om opinionsmätningar uppvisat ett sextioprocentigt stöd åt att ge vapeninspektionerna mer tid, gavs bara tre av dessa intervjuer åt krigsmotståndare.

– Det är häpnadsväckande att halva befolkningen var emot kriget, när de ständigt utsattes för pro-krigs­ åsikter. Det är inte längre nåhra likriktade medier – det är extrema medier som slår på krigets trummor.

De som är motståndare till krig och tortyr är inte en marginaliserad minoritet, inte heller en tyst majoritet. De är en tystad majoritet, tystad av kommersiella medier, säger Amy Goodman.

fib 33 Motst책ndare till krig och tortyr tystas av kommersiella medier, menar Amy Goodman.

>>

fibintervju

»Föreställ dig, om än bara för en vecka, att bilderna nådde USA – om vi fick se bilderna på döda spädbarn.«

>

Var är bilderna av kriget? n n Amy Goodman intervjuade Aron Brown [CNN-profil i USA] och sa: ”Var är bilderna av kriget?” och han svarade; ”Well, det är en fråga om smak.”

Goodman anser dock att det är kriget som är smaklöst, inte bilderna. ”Vi tittade på dem och frågade oss själva – hur kan vi visa detta?

Men det är inte bilderna som är förskräckliga, det är kriget, och det är vårt ansvar visa dem. Vi är inte där för att vinna popularitet. Vi är där med ett ansvar att uppsöka de platser där tystnad råder – för där finns lidandet.”

Amy Goodman:

nn ”Det är journalistens ansvar att ge röst åt de mest bortglöm­ da, övergivna och nertryckta av makten. Det är det bästa skälet jag vet, för att ta med våra pen­ nor, kameror och mikrofoner runt om i världen.

Medierna borde vara en fristad för de kritiska rösterna. Det är vårt jobb att finnas där tystna­ den härskar och råder. Det är min starka övertygelse att medi­ erna skulle kunna utgöra en kraftkälla för fred.”

Den amerikanska rapporteringen från krigen i Mellanöstern har dominerats av journalister som bäddats in i den amerikanska arméns stridande för­ band. Egentligen är det kanske inte så konstigt, trots allt har över 220 journalister och medieassistenter dödats i Irak sedan invasionen 2003. Men att det har förödande konsekvenser för den information som når ut är Amy Goodman säker på.

– Inbäddningsrapporteringen har sänkt medierna till den lägsta nivån någonsin. Reportrar bäddas in i frontlinjen, äter med soldaterna, sover med solda­

har till vår del av ockupationen, som oftast beskrivs som en ”insats”. Sveriges överbefälhavare Håkan Syrén skriver i ett nyhetsbrev från den 11 september 2008 att ”upplevelsen på plats” inte är ett land i krig, ”utan ett samhälle i stark utveckling med positiva människor som strävar på i sin fredsvardag”. När jag ringer Försvarsmaktens informationsstab håller Simon Rothstein på andra sidan linjen inte ens med om att det är krig i Afghanistan, utan i stället en ”konflikt” mellan ”talibaner, knarkhandlare, vapenhandlare, allt möjligt.” Amy Goodman förstår först inte vad jag

Två dagar innan Amy Goodman fick ta emot priset i riksdagshusets andra kammare rapporterade SVT:s Rapport att regeringen föreslagit en truppförstärkning på 100 svenska soldater utöver de omkring 365 som redan finns på plats. Precis som i USA når mycket lite av det som händer i Afghanistan oss i Sverige, trots att vi har en tittarfinansierad public servicetelevision.

En förklaring kan vara den ambivalenta inställning vi

erik paulsson rönnbäck är frilansjournalist och bosatt i stockholm.

terna. Deras liv är i soldaternas händer, hur tror du att de bevakar trupperna? Det ger dig säkerligen bara ett perspektiv. Varför bäddas de inte in irakiska sjukhus, i irakiska samhällen eller i fredsrörelser världen runt?

Inte nog med att rapporteringen är så pass ensidig; väldigt lite av det som händer i Irak och Afghanistan når USA:s befolkning. Amy Goodman säger att bara en knapp hundradel av allt nyhetsmaterial handlar om krigen och att bara själva utelämnandet av nyheter ger tittaren en känsla av att allt är i sin ordning. För om det inte vore det, lyder logiken, skulle de ju få se bilderna. – Det ger en känsla av självbelåtenhet, säger hon och tar ett djupt andetag.

– Vad skulle kunna vara viktigare än att täcka det viktigaste beslut ett land kan ta? Det är ett beslut att gå ut i krig, att skicka unga män och kvinnor till krig för att döda eller bli dödade. Föreställ dig, om än bara för en vecka, att bilderna nådde USA – om vi fick se bilderna på döda spädbarn liggande på marken, om ni i Sverige såg bilder på kvinnor med ben bortsprängda av klusterbomber, eller svenska granatgevär av märket Carl Gustaf – om ni såg döda och döende soldater.

Sedan ger hon en känga åt Sverige.

– För jag vet att ni har trupper i Afghanistan.

menar när jag berättar att många människor i Sverige ser på kriget som en ”konflikt”.

– I motsats till vad? frågar hon mig innan hon förstår att det är just ”krig” jag syftar på. Hon blir dock inte lika förvånad när jag berättar om Sveriges bild av sin närvaro som en fredsbevarande insats, för där skiljer sig USA och Sverige inte särskilt mycket åt.

– Det är att använda sig av vapen och död för att uppnå fred. Om du försöker göra en skillnad i männi­ skors liv ska du börja med att utbilda flickor och kvin­ nor och med att stärka en kultur, inte ödelägga den säger hon.

Att Sverige spelar den lite schizofrena rollen som neutralt världssamvete och samtidigt är en av världens största vapenexportörer per capita har Amy Goodman förvissat sig om under sin vecka i Sverige. I en artikel på Truthdig.com skriver hon om paradoxen i att dyna­ mitens uppfinnare, och därmed miljontals människors bödel, fått ge namn åt ett av världens mest ärofyllda priser, och på den knappa egentid hon haft har hon lyckats intervjua fredsaktivister från avrustningsnät­ verken Ofog och Avrusta.

– Det är väldigt viktigt att man ser till vad man gör där hemma, säger Amy Goodman, och aldrig har det känts så svårt att hålla den svenska neutraliteten uppe som en självbelåten gard inför en utländsk besökare.

– Det här landet har två berättelser. En är djupt förpliktigad till fred – den andra tillverkar vapen, och är beroende av det. Jag tycker att det kräver självrann­ sakan, precis som det gör i USA.

fibutrikes

fib 35

En ny världsordning?

”Change”, sa Barack Obama i valkampanjen.

Men FiB:s granskning visar att hans förbättra ”världen”-ministrar domineras av Bushfolk och krigsanstiftare.

N

peo österholm & eva myrdal text vita huset bild är det gäller vad som angår oss – Förenta Staternas krigspolitik – finns sannolikt de bland Obamas väljare som nu hoppas

att han skall låta bomba som Clinton, utan så stora åthävor. På dessa förhoppningar är väl ministervalen ett svar. Men vi kan ana att det också finns en genuin antikrigsopinion. De som verkligen hatade Bush politik.

De människorna måste vi söka samband med under året som kommer. Vi vet ju hur det är att välja mellan pest och kolera när man ännu inte vågat börja hoppas på ett långsiktigare tredje alternativ. Kanske kan vi dra vårt strå till stacken för att minimera krigsplansutrymmet för deras nyvalde president.

ROBERT GATES

Obamas försvarsminister, även Bushs försvarsminister vill utöka försvarsbudgeten med ytterligare 36 miljarder dollar. Vill utveckla USA:s kärnvapenarsenal.

ROBERT RUBIN

Ekonomisk rådgivare. Var med och upphävde Glass-Steagall-lagen vilket ledde fram till finanskrisen.

DENNIS ROSS

Rådgivare åt Obama. Arbetade för den nykonservativa tankesmedjan The Project for a New American Century som låg bakom Bushs utrikespolitik. Ordförande i en israelisk tankesmedja Jewish People Planning Institute.

KEN SALAZAR

Ny inrikesminister. Röstade i senaten emot en ny lag om strängare utsläppsrelger för bilar.

HILLARY CLINTON

Obamas utrikesminister, röstade för invasionen i Irak

MARTIN INDYK

Arbetade för den nykonservativa tankesmedjan Project for New American Century.

Före detta USA-ambassadör i Israel.

JAMES JONES

Före detta general i marinkåren. Obamas nationelle säkerhetsrådgivare. Var Condoleeza Rices sändebud i Mellanöstern.

Dekorerades för sina insatser i Vietnam.

Ordförande i Independent Commission on Security Forces of Iraq. Vill att Nato tar över Västbanken. Väntas få samma viktiga ställning som en gång Henry Kissinger.

RAHM EMANUEL

Obamas stabschef, vill öka antalet USAsoldater. Kompromisslös Israelvän. Son till en israelisk Irgunterrorist. Varm anhängare av Bushs Irakpolitik. Var under Gulfkriget verksam i den israeliska armén. Extrem Likudanhängare.

TOM DASCHLE

Tilltänkt sjukvårdsminister. Initiativtagare till Bipartisan Policy Center, som planerar att störta regimen i Iran.

Obamas tystnad inför Israels angrepp på Gaza är knappast en positiv början för vad som skulle bli en “change we can believe in.”

TIMOTHY GEITHNER

Ny finansminister. Tidigare chef för den amerikanska riksbankens New York kontor.

Valdes för att glädja Wall Street där han agerat städgumma efter bank krascherna.

Anses som en av männen bakom den aktuella finanskrisen.

RICHARD HOLBROOKE

Låg bakom Clintons illegala bombningar av Serbien. Rådgivare till Obama.

TOM VILSACK

Ny jordbruksminister. Tveksam till att ta hem alla USA-soldater från Irak. Anhängare av genmanipulerade grödor. Står nära Monsanto, det amerikanska företag som tjänar stora pengar på det irakiska jordbruket.

peo österholm & eva myrdal är båda medlemmar i FiB:s utrikesgrupp.

fibprosa

VERSLÄRAREN

Jag lärde mig inte verser ur Koranen för att göra affärer med dem. Jag gjorde det för att rädda den gamla koranen som Ali-tiggaren gett mig.

fib 37

D

mohammad gerami text anna moberg illustration

et började en regnig fredagskväll när jag satt med mulla Ali och min syster. Vi drack te och tittade på ett krigsreportage på teve. En kameraman vandrade genom ett konstigt landskap och tog bilder av brända stridsvagnar, lastbilar och människokroppar, som låg på marken efter en häftig strid, vid gränsen till Irak. Sedan sprang en grupp gardister, som hade alla slags vapen på axlarna, emot kameran.

En av dem stannade och skrek: – Gud är stor!

Efter det kom en soldat framför kameran och skickade en hälsning till sin mor.

Det fortsatte tills Mulla Ali blev trött.

– Det här kriget kommer att fortsätta i många år, sade han.

Han steg upp, gick till ett skåp i hörnet och hämtade sin heliga bok för att läsa några verser för sina döda anhöriga.

Då kom jag ihåg koranen som Ali-tiggaren gett mig. Den låg i en

säck under min säng. Jag fick lust att visa den för mulla Ali och se hur han reagerade. Jag behövde höra hans synpunkter, trots att jag var medveten om konsekvenserna. Jag kunde ju inte gömma boken för alltid. Förr eller senare skulle jag bli tvungen att visa den för honom och för andra människor.

Därför gick jag till mitt rum. Jag tog boken och återvände snabbt till mulla Ali. Han hade inte börjat läsa sina verser ännu, men han förberedde sig med en bön.

Jag lade den gamla koranen framför honom på mattan och frågade: – Vad tror du om den här skatten?

Utan att säga ett ord lade han sin bok åt sidan och tog min.

Han öppnade försiktigt boken och när han bläddrat igenom den, blev han glad.

– Otroligt, otroligt, otroligt, den här boken är mycket gammal.

Hur har den hamnat hos dig? frågade han.

– Ali-tiggaren gav mig den när jag fångade honom i odlingen för ett tag sedan. Han hade stulit den från en man som flytt till utlandet, påstod han.

– Om du ger den här boken till mig, kommer Gud att belöna dig i paradiset. I ett stort slott kommer du att leva för evigt med alla slags tjänarinnor i Guds rike, sade han.

Jag skrattade och frågade honom: – Kan du sätta ett värde på den?

– Svårt att säga, boken har ett stort andligt värde i alla fall. Den har blivit skriven för hand, ser jag. Jag ger dig två tusen toman

för den så att du kan köpa nya kläder åt dig. Ge den till mig! Jag vill ha den. Jag ber dig snälla, sade han förtjust.

Nu låg jag mycket illa till. En sådan värdefull bok kunde jag inte sälja för två tusen toman. Jag kunde tjäna betydligt mer om jag sålde boken till ett antikvariat eller en rik man.

Boken var min räddning ur fattigdomen, men mulla Ali ville beslagta den med två tusen toman. Jag kunde tjäna betydligt mer om jag sålde boken till ett antikvariat eller en rik man.

Boken var min räddning ur fattigdomen, men mulla Ali ville beslagta den med två tusen toman. Det var ett rån i dagsljus och inte ett köp. Nu behövde jag starka argument om jag ville behålla boken för mig själv.

– Glöm det, sade jag.

– Vad ska du göra med boken? Du är inte en mulla. Du kan inte läsa den. Bara en läs- och skrivkunnig man får äga en koran, enligt islam. Du är en analfabet, sade min syster.

– Det är sant. Du ber inte till Gud. Du går inte heller till moskén.

Du är oren. Du kommer att smutsa boken. Låt mig ta hand om den. Ge den till mig! Jag ber dig, sade mulla Ali och lät som en hungrig varg.

Jag kom på en tanke. Det fanns en massa korta verser i koranen. Om jag lärde mig tio av dem räknades också jag som en läskunnig man och kunde behålla boken. Jag kunde snabbt lära mig de korta verserna, och efteråt kunde jag sälja boken till ett bra pris någonstans.

Jag skrattade och sade till mulla Ali: – Käre du, lär mig bönerna! Lär mig också verser. Sedan kan jag gå till begravningsplatsen på torsdagarna och läsa dem på Pärris grav och för dina döda anhöriga. Lär mig verserna så att jag kan fylla mitt bröst med Guds ljus så som du gör! Sedan kommer Gud att ordna två stora slott åt dig i paradiset och med ett hundra orörda fruntimmer. Du får också min syster vid sidan om kvinnorna, om du vill ha det så.

Han tittade surt på mig och sade: – Skojar du med mig?

– Nej försona mig med Gud! Rädda min själ från syndernas fördärv på en gång! Min fru är död nu. Mina barn är vuxna. Jag kan göra vad jag vill med mitt liv. Jag vill lära mig läsa och skriva. Det har varit min dröm och det vet du, sade jag.

– Nu har du en chans att göra min bror till en troende man. Vad väntar du på? Sätt igång och lär honom verserna, sade min syster.

Mulla Ali tittade på mig och sedan på henne.

»Boken var min räddning ur fattigdomen, men mulla Ali ville beslagta den med två tusen toman. Jag kunde tjäna betydligt mer om jag sålde boken till ett antikvariat eller en rik man.«

>

fibprosa

>

– Du har förändrats, Issa, sade han.

– Min frus död har öppnat mina ögon för livets förgänglighet. Nu vill jag komma till Gud, sade jag.

– Om det är det du vill, så får du det. Jag ska lära dig så många verser at du kommer att bli trött på dem. I morgon börjar jag med din utbildning. Jag ger dig min fickkoran, så att du inte skadar din värdefulla bok. Jag vill bevara den åt dig i gott skick, sade han.

När jag gick till mitt rum den kvällen, skrattade jag åt mulla Ali:s dumhet, men ändå bestämde jag mig för att ta det hela på allvar och lära mig verserna ordentligt.

Det kunde bli hur kul som helst. Jag hade inte någonting att förlora på det. /.../ Jag upptäckte versernas värde när vi begravde Reza. Själva ceremonin började vid Revolutionsgardets högkvarter.

Där var gatorna fyllda med människor.

Det sades att mer folk var på väg dit från byarna. Vi väntade tills Revolutionsgardets portar öppnades. En lastbil med stora högtalare på flaket och ett stort porträtt av imamen, samt några gardister, körde ut ur porten och stannade i folkmassan.

Gardisterna tog martyrernas porträtt från flaket och delade ut dem bland folk.

Rezas porträtt var det snyggaste av alla och det hamnade hos oss.

Efter det kom kistorna ut genom porten.

Varje familj tog emot sin egen martyr.

Kvinnorna slet sitt hår och männen slog sig på bröstet.

Släktingarna lade Rezas kista på axlarna och vi hamnade mitt i begravningståget.

Vi gick framåt. Ju mer vi gjorde det, desto mer upphetsade blev vi. Vår vrede ökade sekund för sekund. Vi var rasande, men folk i det främsta ledet var i trans. De skrek slagord mot fienden, imperialisterna, kommunisterna, kontrarevolutionärerna och dem som styr vår värld. Och så här fortsatte det tills mulla Ali blev trött och kom fram till mig. Han bad mig gå framför Rezas kista och ropa religiösa slagord i hans ställe, så att han kunde vila sig en stund och återfå rösten.

– Det ska jag göra, sade jag och sprang upp framför ledet.

Nu var jag också upphetsad och brydde mig inte om någonting.

– Säg att det inte finns någon annan Gud utom den Allsmäktige, ropade jag.

Folk svarade mig. Jag skrek kraftigare än förra gången. Jag fick ett kraftigt svar av människorna. Jag skrek ännu kraftigare.

Folk svarade med samma mynt.

Just då kom en skäggig man till mig och sade argt: – Ropa slagord mot fienden också.

– Krig, krig till seger! skrek jag och släktingarna svarade mig.

Mannen gick och kom efter en stund tillbaka med en högtalare.

Han gav den till mig och sade: – Använd apparaten så att din röst når alla i tåget.

Jag gapade i högtalaren och det kändes bra. När vi passerade lastbilen, som hade högtalarna på flaket och som nu hade fastnat i folkhavet, tog två gardister mina armar, lyfte mig upp och ställde mig på flaket bredvid sig.

– Visa oss vad du kan, farbror! sade en av dem och gav mig en mikrofon.

– Krig, krig till seger! skrek jag vredgat.

Folkmassan, som vimlade framför och bakom mig, knöt nävarna och ropade: – Krig, krig till seger!

Det var en magisk upplevelse. Mina ord och min röst var som vinden. Folkmassan var lik ett spannmålsfält. När jag blåste på det med slagorden, vajade det i vinden.

Så tågade vi in på begravningsplatsen och jordfäste martyrerna.

Efteråt ville alla återvända till sina hem och arbeten. I den stunden kom mulla Ali fram till mig och bad mig återvända till Galland med bussarna, som Revolutionsgardet lämnat till hans förfogande.

– Jag vill besöka Pärris grav först. Sedan kommer jag till bussarna. Vi får se om jag hinner med, sade jag och gick sedan till kapellet där Pärri var begravd.

Just när jag började läsa en vers vid hennes grav, ropade en man på mig.

– Mulla kom hit och läs en vers för min son!

Jag bugade efter versen, steg upp och gick fram till honom. Där satte jag mig ner vid en liten grav och läste samma vers för den döda, utan att säga ett ord till mannen.

Jag läste två korta verser. När jag stängde boken och ville återgå till Pärris grav sade mannen: – Vänta en stund!

Han tog sin plånbok och gav mig ett hundra toman för verserna. det var mycket pengar för ingenting.

– Tack för det, sade jag och tog gärna emot pengarna.

– Kom hit, farbror! ropade en kvinna på mig just när jag lade pengarna i fickan.

Jag gick även till henne.

– Läs en vers för min far! sade hon.

Jag läste två verser och fick tjugo toman för dem.

När jag ville återvända till Pärris grav, tog en grupp kvinnor min väg. Jag läste några verser för dem också och fick femtio toman för det.

Därefter fick jag ännu fler erbjudanden och på en gång började pengarna regna över mig. Efter två timmas versläsning hade jag samlat på mig mer än femhundra toman.

Så mycket pengar kunde jag inte tjäna på två veckors hårt arbete.

Jag fick syn på Kobra. Hon pratade med ett par kvinnor och tjuvtittade på mig. Då skyndade jag mot porten för att återvända hem. På väg till Galland funderade jag över det som hänt mig på begravningsplatsen.

Jag fick klart för mig, att min räddning ur fattigdomen inte var den gamla koranen utan versläsning på begravningsplatsen.

Därför bestämde jag mig för att lära mig ännu flera verser och tjäna pengar på dem, nu när jag hade chansen.

Jag blev fylld av glädje och hopp.

mohammad gerami föddes i en bondefamilj i norra iran. sedan 1989 är han bosatt i sverige. texten är ett utdrag ur romanen versläsaren och den levande martyren (ord & visor 2007) är hans debutbok. anna moberg är illustratör och fotograf bosatt i malmö. anna_moberg@ hotmail.com

fibrätt&rådligt

fib 39

Är det någonsin berättigat och politiskt meningsfullt att störa en demonstration eller ett möte? Och i så fall på vilket sätt och i vilka situationer frågar sig Ingemar Folke.

HUR SKA VI FÖRSVARA DEMONSTRATIONSRÄTTEN?

U

ingemar folke text

nder rubriken ”Stoppa den ohämmade demon-

strationsfriheten” kräver sex kommunpolitiker från Salem i DN den 6/12 att ordningslagen ändras. Mot bakgrund av demonstrationer i hemkommunen under senare år hävdar de att polisen i sin tillståndsgivning måste få större möjlighet att ”prioritera vanliga medborgares självklara rätt att vistas i sin närmiljö utan att behöva ta skydd för flygande gatstenar”.

Ordningslagen ger som den gäller i dag stort utrymme att ta hänsyn till de intressen som Salempolitikerna företräder. Polisen får nämligen vägra tillstånd till demonstration om det ”är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning”.

Ordningslagen ger vidare polisen rätt att upplösa en allmän sammankomst ”om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller en allvarlig störning av trafiken”.

I brottsbalken finns bestämmelser om straff såväl för upplopp som för störande av allmän sammankomst.

Det demokratiska samhället sätts på prov när en demonstration med starkt kontroversiellt budskap anordnas. Om motdemonstranterna således blir tillräckligt våldsbenägna och många, blir polisens uppgift att skydda den allmänna sammankomsten synnerligen krävande.

Men har samhället egentligen något val i det läget?

Jag tror de flesta inser att det är just då demonstrationens inriktning är sådan att majoriteten tar avstånd från den som det är angelägnast att försvara demonstranternas rätt att genomföra sammankomsten utan störningar.

Det måste anses oförenligt med demokratins syfte att

vägra tillstånd åt en demonstration bara därför att den

drar till sig antagonister.

Man kan inte räkna med att de motdemonstranter som ger anledning till Salembornas upprördhet är mottagliga för dessa argument. En god sak är att de med åren har förlorat all goodwill; knappt någon kan väl tro att den som stör en demonstration med stenkastning har ett hedervärt motiv. Till dess att de eller deras motståndare lugnar ner sig är nog dessvärre störda Salembor hänvisade till att hoppas på att polisens diplomati och taktik utvecklas med ökad erfarenhet. Lagändringar hjälper knappast.

Så långt om rättsläget. Men jag tror det finns anledning för de breda skikt av politiskt engagerade människor i vårt land att fundera vidare i den här frågan och att formulera den ungefär så här: Är det någonsin berättigat och politiskt meningsfullt att störa en demonstration eller ett möte? Och i så fall på vilket sätt och i vilka situationer?

Det finns en enligt min mening oreflekterad tradition inom vänstern att man använder motståndarnas arrangemang till att visa deras isolering och den egna styrkan. Ibland har man gått till motståndarens möte i sådana massor att man varit tio gånger fler än arrangörens anhängare. Sedan har man helt och hållet tagit över det ursprungliga mötet. Förloppet har skildrats så och det inträffade framställts som en stor framgång för mötesstörarna.

Den skepsis jag numera känner inför detta (när jag var ung resonerade jag inte likadant) beror nog inte på att jag blivit så mycket mera laglydig på gamla dar. Jag frågar mig i stället vad som ger störst politisk effekt. Det vore intressant att här i FiB/K diskutera detta.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i fib-juristerna (www.tffr. org).

reglerna

Sara Mannheimer | Wahlström & Widstrand Sara Mannheimer skriver i Augustnominerade Reglerna om ätstörningar. Formatet är det självbiografiska.

Huvudpersonen ränner var dag iväg till ”kristallaffären” (författaren själv är en skicklig glasblåsare).

Men jobbet är inte det viktiga, varje ledig stund gör hon sig beredd att skapa skapelsen levande, vad nu det betyder. Därför måste äppelklyftorna lindas med alger, medsols eller motsols, och pudras med rivna frön. Allt efter omständigheterna.

Och när hon tvivlar på nödvändigheten av det intensifieras jakten på frön och ritualerna blir allt mer invecklade. Balansen återupprättas. Det är den ena spiralen, den introverta, som – ohindrad – slutar med att utövaren sitter på en pinne ute i öknen och pratar med en dadel.

Men all denna uppfinningsrikedom handlar ju om att tygla något annat, en motkraft. Reglerna är avsedda att kontrollera. Och när denna andra kraft ändå bryter fram reagerar huvudpersonen med panik, stundom okontrollerad vrede. Och eftersom hon är begåvad ser hon paradoxen i att kontrollen ger upphov till förlust av kontroll. Alltså måste reglerna justeras så att motkraften kan släppas igenom utan att kontrollen förloras.

En dag sitter hon på en parkbänk och läser.

På något sätt registrerar hon – eller snarare hennes kropp – att en främling är på väg mot henne. ”I takt med att främlingen närmade sig, lystrade jag så till den grad att mitt öra fick så kallad ståpäls och började hetta.”

Det är briljant skrivet. Och hon kan i sitt förvirrade tillstånd inte annat än titta upp och när hennes ögon möter främlingens så ler hon. ”Människan jag såg skapade en

Sara Mannheimer. Foto Sara Mac Key.

rörelse i mig. Det är rätt att le.” En ny regel fogas till de föregående. Notera hur precist det formuleras. Det är inte någon del av henne själv som söker rörelsen, rörelsen inom henne framkallas av en yttre kraft. En gubbe med gångstavar, ja, vem som helst.

Men under den kontrollerade ytan växer hungern.

Det går som det går. Först träffar hon Ove och sedan Ivo och sedan ännu några. Regeln för detta slags möten är att ”bägge kommer rusande”, det vill säga att hon och Ove (eller

»Sara Mannheimer är en generalteori för kontrollbeteendena på spåren.«

Ivo) ska se varandra från 80 meters håll och sedan bägge rusa 40 meter för att kasta sig i armarna på varandra, och sedan... ni vet.

Samtidigt. Karlen får inte komma släntrande med en matkasse i snömodden. Då börjar hon finna fel, då skaver det och kliar på alla ställen.

Ivo kommer från Balkan och med honom får hon en flicka. ”När jag tittade på barnet pärlade lätena ur mig som en kull utomjordingar”. Och då måste också barnet visas upp för pappans familj. Det är rätt att låta dem möta barnet. Därnere, bland brännvinsflaskor och fläsk, är hon så långt från eremitpinnen hon kan komma. Och en kväll

fib 41

går de yngre ut på krogen. De är alla fulla.

En karl hoppar upp och ner på dansgolvet och hon skrattar. Han hoppar en gång till och hon skrattar igen. Svägerskan och hennes väninnor lämnar krogen, strax därpå ger också hon sig av. Dagen därpå råder iskyla. Det är över. Hon har betett sig skamlöst.

Huvudpersonen har inte läst de sociala signalerna. Svägerskan, svandrottningen, har säkert flaggat ogillande några gånger men där fanns inga receptorer. Och plötsligt känner jag igen kvinnor jag levt med och vänner och nära. Jag känner igen mig själv. Det här handlar inte om ätstörningar.

De lindade äppelklyftorna är metaforen för ett mänskligt predikament, vi kallar det sedan anorexi, tvångsneuroser, asperger, allt vi kan komma på. Vi etiketterar.

Vad gör en människa som aldrig fått sin primitiva sensualitet, sin infantila sexualitet, bekräftad? Som haft ett skriande behov av mamma och en moster och en pappa och en mormor att krypa upp hos, som sällan blivit föremål för vanlig sinnlig kärleksfullhet? När kåtheten bryter fram som en skogsmaskin i puberteten och det är ett tuppfjät mellan lycka och social förnedring?

Sara Mannheimer är en generalteori för kontrollbeteendena på spåren. Det låter avskräckande, men hon skriver med en lätthet och distans som grundar sig på förtrogenhet. Och hon är ruskigt rolig, jag skrattar sällan högt när jag läser, men Mannheimer kan vara förintande. Bara att ställa huvudpersonen – denna emotionella elefant – i en kristallaffär, dit ledningsgruppen för gallerian anländer med bländande leenden och blinkningar: ”Vi är inte helt bekväma med ditt tänk.” Grabbarna i den där ledningsgruppen har ingen pejl alls, i vart fall inte ovanför slipsen. De kanske inte heller blev pussade av mamma, men det är de mera bekväma med.

Reglerna är oförliknelig inom sitt område. Kanske har Sara Mannheimer med den romanen sagt vad hon vill säga, men som hon har gjort det!

knut carlqvist

salvekvick och kvacksalveri

– Alternativmedicin under luppen | Simon Singh, Edzard Ernst | Leopard förlag Med ”alternativ behandlingsform” eller ”alternativmedicin” avses vanligen att den fungerar på ett sätt som ligger utanför den moderna läkekonstens tolkningsram. Intresset för alternativmedicin ökar. Man beräknar att den summa som läggs ut årligen på alternativmedicin världen över är omkring 490 miljarder

kronor. Så många människor och så mycket pengar kan väl inte ha fel?

Författarnas ambition är att avslöja vad som är sant beträffande alternativa behandlingar och läkemedel. Vad fungerar? Vad fungerar inte?

Frågan är inte alldeles lätt besvarad och mycket av problemet ligger i själva sanningskriteriet. Hur vet man? Författarna koncentrerar sig på fyra behandlingsformer, akupunktur, homeopati, kiropraktik och örtmedicin. Det som skiljer alternativmedicin från ”den vetenskapliga metoden” kan sammanfattas som kritik och auktoritet. Det som karakteriserar den vetenskapliga metod som vuxit fram under den senaste två århundradena är just ett noggrant utprövande av läkemedel och behandlingar och allt mer förfinade metoder att upptäcka fel och misstag.

Många ”väl beprövade ” metoder har på så sätt fått stryka på foten. Inom alternativmedicinen undanber man sig den kritiska prövning som skolmedicinen utsatts för, utan håller fast vid ursprungliga auktoriteter eller uråldriga traditioner.

Författarna gör inte ned alternativa behandlingar utan åtskillnad En del kan ha en positiv effekt. Men en alternativ behandling som visar sig klart positiv brukar accepteras av skolmedicinen och slutar därmed vara alternativ. En annan sak som många inte är medvetna om är de risker

som kan vara förbundna med alternativa mediciner. Det gäller inte minst örtmediciner som kan ha lika kraftiga biverkningar som konventionella läkemedel. En annan påtaglig risk är att patienten upphör med en fungerande behandling och i stället väljer ett verkningslöst alternativ.

I slutet av boken finns en snabbguide till alternativa terapier med historik och beskrivningar av vad forskningen säger.

Boken är en bra, om än ganska kritisk, introduktion till alternativmedicinen.

sisela björnsson

danko & flamman Lars Gunnar Carlsson | Black Island Book

Samma dag som NorrbottensKuriren flyttar sin redaktion till NSD:s mediehus inbjuder Black Island Book i kvarteret intill, till presskonferens med Lars Gunnar Carlsson om hans bok Danko & Flamman. Det är ingen medveten handling, men historien känns närvarande, eftersom det bland annat var i det huset, som attentatet mot Norrskensflamman planlades Lars Gunnar Carlsson växte upp med berättelserna om Flamman i sitt hem, där föräldrarna hade en kvartersbutik och umgicks med en del av dem som relaterades till brottet. De kände också en del av dem som dödades. Själv lärde jag känna attentatet genom bilder i Flamman som barn varje år kring den 3 mars, och kunde senare läsa artiklar om mordbranden som varje år återkom i Norrskensflamman, något som präglade mig i min uppväxt.

För de flesta yngre är dock sprängningen av Norrskensflamman fortfarande okänd.

Lars Gunnar Carlssons bok är en roman, som utgår från attentatet, men med författarens frihet utvecklar han en berättelse utöver det dokumentära.

Danko & Flamman blir för mig ett möte med minnets tragedi. Den kunskap jag har om den konkreta historiska händelsen, ställs mot en möjlig tolkning av hur en av dem som deltog i attentatet

>

>

kände sig. Vi får följa Leo, journalisten på den lokaltidning som inte nämns med namn och som är aktiv i Finlandhjälpen.

Han påverkas av den tid han lever i och där attentatsmännen inte kan se den yttersta konsekvensen av sina handlingar.

I nästa tidsplan finns sonen Lennart, vänsteraktivist och lärare som lever i sin tid, 1970-talet, där den politiska aktiviteten har omvända förtecken. Men samtidigt finns likheter, där man följer det hjärtat brinner för utan en kritisk distans.

Lars Gunnar Carlsson ger en trovärdig beskrivning med detaljkunskap ur vänstervågen, men också en imponerande vardagskunskap, när han gestaltar 1940talet.

Det är bara med hjälp av historiens backspegel vi som var med kan säga, att vi aldrig hade blivit attentatsmän och terrorister. Men, tänk om tiden hade utvecklats i en annan riktning? Lennart hinner i boken möta sin besvikelse.

Avståndstagandet från fadern utvecklas slutligen till en förståelse, medan minnena rullas upp.

Som läsare känner jag klassmärket. Hatet mot dom som var hotfulla. Men samtidigt ställer jag frågan om inte också de som var finlandsaktivister lärde sig något och om inte också den tidning som blev stämplad som ”mordbrännarorganet” tog sig ur sin svarta historia.

Lars Gunnar Carlsson komplicerar de enkla frågorna. Även om mycket var svart och vitt, som askan från attentatet mot den vita snön, så kan inte någon tvätta bort attentatsmännens gärning, men vi kan ställa frågorna till såväl historien som vår egen tid.

bror kajsajuntti

stridens skönhet och sorg

Peter Englund | Atlantis

Lagom till 90 års-jubileet av första världskrigets slut lägger en av Sveriges mest lästa populärhistoriker fram ett mastigt verk om detta krig, som så ofta försvinner bakom drivan av böcker om andra världskriget.

Englund väljer här att presentera kriget med personliga redogörelser från 22 personer ur en rad olika samhällsklasser och från olika länder. Det är dock omöjligt att läsa boken utan att ta sig en ordentlig funderare på om detta kan räknas till ett rent historiskt verk. Den tenderar allt som ofta

att tangera en skönlitterär bok. Man sugs lätt in i texten och Englund varvar eleganta dagbokscitat med egna redogörelser, men efter en stunds läsning blandas Englunds version av händelserna med bokens huvudpersoners redogörelser och allt blir otydligt och man lämnas med frågan vad det egentligen har stått i dessa dagböcker och brev som ligger till grund för denna bok?

Här blir man dock tvungen att lämna författaren tolkningsföreträde om man inte personligen är intresserad av att läsa dessa dagböcker, vilket boken i vissa fall lockar till.

I övrigt tar Englund inte ut svängarna med teorier och analyser av kriget, utan väljer att i enklast tänkbara form avsluta boken med ett långt citat ur Mein Kampf som en sorts populistisk tribut. Boken lämnar alltså en del att förklara. Fast som komplement i den annars så urvattnade populärhistoriska genren lyser den ändå stark, men jämför man med Herman Lindqvist och dylika kan man ju fråga sig vad som inte gör det.

peter karlsson

»Som komplement i den annars så urvattnade populärhistoriska genren lyser den ändå stark, men jämför man med Herman Lindqvist och dylika kan man ju fråga sig vad som inte gör det.«

men inte om det gäller din dotter Jan Guillou | Piratförlaget

Carl Gilbert Hamilton är dömd för terrorism i Sverige och lever i exil i S:t Petersburg. Säkerhetspolisen Eva och den före detta främlingslegionären Pierre Tanguys dotter Nathalie kidnappas av vad som tycks vara islamistiska terrorister. Länken mellan dessa personer är TT-journalisten Erik Ponti. Som synes återanvänder Jan Guillou alla sina favoritfigurer i sin senaste roman.

Guillous styrka som berättare ligger i att han är oerhört påläst. I sina bästa stunder farligt nära besserwisserskapets brant. I sina sämre stunder känns författaren snarare inläst än påläst. Ett exempel är Tjyvarnas marknad där hans insyn i Stockholms ungdomssocietet känns grund vilket skadar bokens trovärdighet.

Detta är dock inte fallet i Men inte om det gäller din dotter. Guillou spelar här på hemmaplan bland spioner, säkerhetspolis, journalister och terrorister.

Boken är som bäst när författaren väver in bitsk och aktuell samhällskritik i berättelsen. Såväl historiska ömma tår som IB- affären och aktualiteter som FRAlagen och Sveriges roll som vissa stormakters knähund, har sin plats i boken.

Problemen uppstår istället i bokens dramatiska partier som är förutsägbara, för att inte säga klichéartade. När Nathalie kidnappas så förvandlas mamma- säkerhetspolis till en känslomässig spillra, medan pappa främlingslegionären går professionellt/iskallt tillväga i planeringen av hans och Hamiltons fritagningsförsök av dottern.

När Nathalies föräldrar tillsammans med goda vänner drar sig tillbaka på Hamiltons gods så oroar sig moderns väninna över hennes bristande personliga hygien medan fadern med kamrater drar sig tillbaka i herrummet för att inmundiga en konjak. Som en riktig man.

charlie aronsson

fib 43

svart jord Gunnar Lindstedt | Frank Förlag

han lyckas bra i huvudsak. Han tar avstamp i sin egen östgötska hembygd, och beskriver jordbrukets villkor förr och nu på ett begripligt sätt. Här finns mycket lärorikt om näringslära, växelbruk, och växlingsbete.

Bäst är skildringen av utvecklingen i Ryssland, och den exploatering av de vidsträckta bördiga jordarna som pågår med internationellt riskkapital – även svenskt.

Bolagen köper böndernas jord för 700 kronor per hektar, men spelar med höga insatser mot naturkrafter och klimat. Och de historiska spåren förskräcker.

Det industriella jordbruket utarmar både jorden och matvarornas kvalitet. Själv har jag nog tagit ganska lätt på dessa frågor, men den här boken fick mig att förstå hur ekologisk odling faktiskt gör skillnad.

Svart Jord är en bra och tankeväckande bok i ett ämne som förmodligen bara blir hetare för vart år. Men stundtals blir texten mångordig och omständlig. Lindstedt refererar till exempel en levnadsteckning av sin morfar, Anders Kvissberg. Ger lokalfärg, visst, men förlorar sig i detaljer. Och avsnittet om USA-resan är en tämligen tunn anrättning, jämfört med den ambitiösa Rysslandsstudien.

Redaktörerna på Bonniers frifräsarförlag Frank borde bjudit motstånd och ta fram strykarpennan, även om författaren har fått Stora Journalistpriset.

per arne skansen

Eva Lindblad/Spegla Bildbyrå

Oljan kommer inte att ta slut än på länge, men det är nog så allvarligt att utvinningen inte kan öka i samma takt som tidigare.

När flödet avtar, och oljebolagen tvingas söka sig till mer svårtillgänglig olja kommer priserna att stiga, och i jakten på alternativa energikällor kommer alltmer av de odlade arealerna att användas till biobränsle, det vill säga odling av till exempel majs, sockerrör och spannmål, som omvandlas till etanol.

Det är ett stort problemkomplex som Gunnar Lindstedt tar sig an, och jag tycker

Gunnar Lindstedt aktuell med boken Svart Jord.

jag är inte den du ser

Åke Smedberg | Bonniers

Författaren Åke Smedberg återvänder med sin senaste bok Jag är inte den du ser till en miljö som liknar hans egen uppväxtmiljö, en liten by utanför Sundsvall. Jag besökte hembyn när Smedberg gjorde ett av få besök där förra året och den gamla skolsalen var fullsatt. Alla ville prata med författaren om olika figurer i hans böcker.

Många var igenkända och folk var stolt över grabben från byn och hans skrivande.

Smedberg kan detta landskap vars människor han skildrar utan att förminska dem varken till löjliga byfånar eller till hjältar.

Också berättandet är smedbergskt. Det är allvarligt, lågmält och dramatiskt. Han kan formulera människors tystnad samtidigt som deras dialoger är lika välslipade som rakbladet på sin väg genom hud och vävnad.

Med romanen Hässja var han nominerad till Augustpriset år 2000. Den nya romanen är kanske lite svårare att ta till sig. Det är lite svårare att få grepp om figurerna. Men det är med tanke på titeln också detta

som är hans idé. Det finns plats för överraskningar. Romanens huvudperson är Frank, en snickare som har svårt att få jobb.

Dessutom är han förbannad för att han inte fått ut hela den överenskomna ersättningen för ett tidigare jobb. Osäkerheten i hans vardag skapar en otrygghet hos honom som färgar av sig på hans närmaste och på framtiden. Snickarens fru jagar tryggheten och kärleken hos andra män. Dottern bor tillsammans med en narkoman och arbetar själv på ett vårdhem där hon misstänker att han stjäl medicin.

Ytterligare några personer finns med i relationsdramat, inte minst den man som lurade Frank på pengarna. Berättelserna går in i varandra.

Jag är inte den du ser är en svart roman om människor som inte trivs med sina roller. Livet har inte blivit som de tänkt sig.

Något har fått dem att vika av. I denna känsla av hopplöshet gör de sig skyldiga till händelser, som de inte skulle ha gjort, om bakgrunden fått vara en annan. Åke Smedbergs galleri består av människor jag som läsare önskar nöjet att få uppleva några bättre dagar. Till slut kommer det en öppning, men innan dess är det en tuff uppförsbacke med mycket dramatik väl värd sina läsare.

åke johansson

fibfilm

låt den rätte komma John Ajvide Lindqvists vampyrroman har filmats i regi av Tomas Alfredsson.

V

hans isaksson text ad titeln i sammanhanget exakt kan betyda tål att fundera på – anknytningen till individers behov av närhet och deras faktiska utanförskap är i alla fall klar. Snart kommer en Hollywoodupplaga av denna skröna, filmad i snön i Colorado i stället för i Luleå, som för ändamålet fick vikariera för den mindre snösäkra Stockholmsförorten.

Filmen handlar om Oskar 12 år, som bodde – det här utspelades på 1980-talet – med sin frånskilda mor i ett ganska dystert bostadsområde i Blackeberg. Han hälsade ibland på hos pappan, som uppenbarligen fortsatt att prioritera spriten framför exhustru och son. I skolan mobbades Oskar av ett gäng anfört av en Conny – precis som Michael Nyquists plågoande hette i Så som i Himlen. Bokstaven -y i slutet på namnet på en yngling används sålunda även här, helt i enlighet med sociologins rön, för att signalera underklass och dyster social prognos.

Oskar hade dock turen(?) att som närmaste granne få Eli, som nästan till övermått ägde de egenskaper som Oskar hade

in

önskat sig: övermänsklig styrka, handlingskraft och vighet, och som det senare skulle visa sig, därtill en god ekonomi. Den sköna Eli visade sig så småningom faktiskt vara en kastrerad och pittamputerad pojke (vilket i filmen dokumenteras så diskret, att den som likt mig själv inte läst boken, och framför allt flertalet recensenter, har haft problem med att uppfatta det). Detta lättade på det sexuella prestationskravet för den socialt snöpte Oskar och hindrade honom hur som helst inte från att framgångsrikt fråga chans.

Att Eli inte tålde solljus, utan på dagarna fick sova övertäckt i ett badkar, passade säkert också Oskar, som likt många ynglingar gärna vred på dygnet. Att hans vän inte tålde vanlig mat, var blek som krita och trots sitt 12-årsutseende troligtvis var 200 år gammal, var iskall i huden och luktade lätt av jord kunde han väl också ha fördrag med. Oskar, som huvudsakligen hämtat sin litterära bildning ur skräckgenren, hade inga problem att snabbt identifiera Eli som en vampyr – en odöd, som det heter med ett norrländskklingande låneord. Elis sambo, en medelålders, omskolad

före detta alkoholist, visade sig vara hans Caliban, hans betjänt med speciell uppgift att slå ihjäl folk i grannskapet, tappa dem på blod, och snällt bära hem det i dunkar till sin husbonde.

Vad är man inte beredd att finna sig i för att ha en meningsfull uppgift och tak över huvudet?

Så långt var ju allt frid och fröjd, men efterhand blev filmens handling allt ruskigare och riskerade tidvis till och med nästan att urarta. Låt oss inte gå in på detaljer, bara nämna att Eli, efter att ha hjälpt sin för ändamålet förbrukade sambo med att ta livet av sig och själv dräpt och åderlåtit några grannar, hjälper Oskar med att hämnas på Connygänget genom att slita av dem huvuden och övriga kroppsdelar.

Varefter Oskar lämnade Blackeberg och for vidare ut i livet med beskyddaren Eli i en täckt korg och sannolikt med honom själv som ny, hängiven provianterare.

Anna Höglund, doktorand i litteraturvetenskap vid Växjö universitet, skriver nu på avhandlingen Vampyrer och människor om dessa ljusskygga och blodsugande mons-

fib 45

ter och deras minst 4 000 år gamla roll i västerländsk kultur. När det gäller att förklara varför vampyrfiktionen tycks minst lika odöd bland yngre folk som mytens själva huvudperson påstås vara, framhåller hon bland annat just utanförskapet i förhållande till mänsklig gemenskap. Detta skulle vara det gemensamma drag, som gör vår blodtörstige vän till ett bekvämt föremål för identifikation.

Folk i Oskars ålder har ofta en erfarenhet av just upplevt utanförskap.

Alliansregimen gör annars anspråk på överlägsen expertis i detta tillstånd, även om Riksrevisionsverket sedermera beklagat att någon använder ett så luddigt och totalt odefinierat analytiskt begrepp i sina officiella dokument. Luddigt eller ej – det

är verkligen mycket inne att tala om ”utanförskap”. Fast det är något märkligt med detta tal. Det verkar faktiskt mest komma från folk innanför. Det förutsätter vidare att folk ute i marginalen (det vill säga försiktigt räknat cirka 90 procent av oss) verkligen inget högre önskar än att komma ”in” på innefolkets villkor.

Alltnog – på sin höjd är man i Oskars ålder ett ämne till människa och är definitivt inte riktigt färdig som individ. Hundar och katter tycks delvis uppfatta sitt husbondfolk som djuriska kollegor. Barn känner sig å sin sida stundom mer befryndade och jämställda med djuren (troligen även med blodsugande fladdermöss) än med vuxna människor. Många uttalade djurvänner bibehåller tyvärr denna preferens upp i sen ålder.

Myterna om varulvar, vampyrer, rödluvor, skogsrån, troll och vargar har antagligen en gång i tiden spelat en socialiserande och disciplinerande roll – de visar hur det kan gå om man låter sig styras av de djuriska drifter som aldrig upphör att oroa och fascinera. Föreställningen, som möjligen är den som romanens/filmens titel också anspelar på, att en vampyr aldrig objuden kan ta sig in hos en person, torde spegla detta krav på självdisciplin.

Oskar kan således inte längre fullt ut åtnjuta fördelen av att vara barn, samtidigt

»…efter att ha hjälpt sin för ändamålet förbrukade sambo med att ta livet av sig och själv dräpt och åderlåtit några grannar…« som han ännu inte lärt sig hur man kommer in i det sociala, inte minst hur man skall ta sig till med det sexuella – den i hans ålder och under många år framöver allt överskuggande frågan. Sådant folk kan stundom bokstavligen bli för jävliga, vilket varje tonårsförälder kan intyga – eller överhuvudtaget varje vuxen med en gnutta självinsikt, som själv har överlevt den ålder

då tillvaron suger – då den inte är jättetoppen, förstås. Så djävulska som Oskar och Eli brukar de dock endast undantagsvis bli.

Vad skall man då tycka om Alfredssons film? Är det verkligen någon mening att fråga vad den som köper denna inte så lite morbida historia skulle dra för slutsatser av den för sitt eget handlande? Jovisst, om än i fullt medvetande om att folk som regel inte går på bio eller läser skräckromaner, Kalle Anka eller ens internetsajter - för att bli upplysta. Snarare för att bli underhållna och för att med- eller omedvetet bli styrkta i sina med- eller omedvetna attityder, vilket ofta innebär raka motsatsen.

Man finner 58 miljoner träffar på Internet på sökordet vampyr (vampire), jämfört med 3,8 miljoner på till exempel marxism, som vi säkert är fler som håller för mer anpassad till verkligheten. Detta vittnar i alla fall om att vampyrmyten fortfarande fascinerar, även om redan de gamla sumererna kunde vara skeptiska mot dess trovärdighet.

Eli är, med Höglunds terminologi, en så kallade humanvampyr. Sådana sägs vara den vanligaste typen i filmerna alltsedan 1970-talet. Fred Saberhagens och Anne Rice´s romaner gick i bräschen för ett ändrat perspektiv, där samhället och människorna nu ses även genom vampyrens ögon. Humanvampyren uppvisar till skill-

nad från ”monstervampyrer” tillräckligt många mänskliga drag och känslor för att ett ömsesidigt tycke skall kunna uppstå mellan vampyren och den levande huvudpersonen. En annan aktuell vampyrfilm – bland alltför många - uppenbarligen designad för 14-åriga flickor är Twilight, en typisk, mera vattenkammad, variant i genren, där Edward är en blek, underskön, måttligt farlig, humanvampyr som vinner flickornas hjärtan. I den mån Låt den rätte komma in utgör något nytt, skulle detta vara att tolkningsföreträdet beträffande vuxensamhället och det mänskliga kollektivet här helt och hållet övergått till vampyren.

”Behandla din nästa som han behandlar dig” lyder den moderna satanismens första bud. Eli och Oscar känner sig båda misshandlade av mänsklighet och samhälle. De är båda stats- och könlösa och efterhand bara symbiotiskt bundna till varandra med vad filmen vill få oss att betrakta som en ”sann kärlek” – som egentligen är sann narcissism. De kan känna sig obundna av det kollektiv som stött ut dem och av dess normer, till exempel att man inte bör dräpa och tvångsvis åderlåta sin fredlige granne. Troligen fanns Eli inom Oskar hela tiden. Han blir ett sant barn av 1980-talet när han genom sin vampyr fått lära sig att satsa helhjärtat på sig själv.

Så gick det kanske till när det nya, postsolidariska Sverige föddes?

Snart är det Oskars generation som tar över rodret här, eller kanske det är det de redan har gjort?

>

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web. telia.com/~u47210515/

fibdebatt fibockupationsnytt Skriv till debatt!

ffib 46

red@fib.se Debattredaktör: Eva Myrdal

REPLIK 1 TILL BIRGER NORDSTRÖM OM ZIMBABWE kerstin björnheden kitimbwa sabuni hans öhrn

För Nordström (FiB #12-2008) är frågan lätt.

Det handlar om att få bort ”Mugabeklicken” eller ”Mugaberegimen”, på annat håll av honom beskriven som ”fascistisk”, helt enkelt ”en parasitisk elit” som förvägrar det zimbabwiska folket dess ”demokratiska rättigheter”. Han hävdar dessutom att han delar denna syn med ”den samlade arbetarrörelsen” inklusive den ”yttersta vänstern” i södra Afrika.

Det är möjligt att ”yttersta vänstern”, vad det nu är för något, gör denna analys tillsammans med Nordström, men i övrigt ser vi ingen samlad syn på situationen i Zimbabwe vare sig i Afrika eller i övriga världen. Användandet av begrepp som ”fascistisk”, yttersta vänster” och ”arbetarrörelse” tyder snarare på ett mycket eurocentriskt perspektiv på Zimbabwe. För vår del tror vi att begrepp som kolonialism (imperialism), jordfrågan och bonderörelser bör användas för att bättre förstå situationen.

Jordreformen i Zimbabwe handlade helt enkelt om att ge tillbaka jorden till de rättmätiga ägarna för att på så sätt försöka bryta de koloniala banden och inleda en självständig utveckling. Det har vi gång på gång försökt förklara men vissa vill helt enkelt inte förstå.

REPLIK 2 TILL BIRGER NORDSTRÖM OM ZIMBABWE

fib/k, stockholm genom lasse antonsson, hashim al-malki, jan-erik romson Vi tror att Birger Norström (FiB #12-2008) grovt missuppfattat karaktären av Fib:s och Clartés Zimbabweseminarium den 15 november. Det vi arrangerade var inte ett

föreningsmöte, men ett offentligt seminarium dit vi inbjudit tre personer som står för ett annat fokus på Zimbabwe än det gängse mediadrevet. Andra har ju full rätt att ordna möten med talare som lägger fram motsatta ståndpunkter. Men vår satsning kändes angelägen och vi återkommer med beskrivning av Zimbabwe och resten av Afrika utifrån det antiimperialistiska perspektivet.

Lika absurt är hans påstående att Hans öhrn och Kerstin Björnheden skulle ha en strategi att han ”inte skulle få ställa frågor”.

Vi kan lova Birger Norström att varken dessa två, moderatorn eller arrangörerna konspirerade mot honom. Han liksom flera andra i den proppfulla salen fick, menar vi, rimligt utrymme för att ställa frågor och uttala åsikter.

Biger Norström är välkommen till våra kommande aktiviteter i den alltmer brännande frågan om den afrikanska nykolonialismen!

Kommentar från redaktionen: Redaktionen tänkte följa upp den debatt om Zimbabwe som uppstod efter Hans Öhrns artikel genom ett modererat samtal mellan debattörerna under våren 2009.

OM ETNICITET & MOTSÄTTNINGAR dan kotka stockholm

Om nu inte spöken finns så uppfinner vi dom. Minns hur det var där jag växte upp i Finland i österbotten. Som finlandssvensk tillhör jag en minoritet, som bor bättre, har högre lön än finnen, är mera belevad etcetera. Myten stämmer inte. Jag var assimlierad med mina finska grannar, vi hade det jobbigt ekonomiskt inte priviligerad som myten säger. Mina bästa vänner var finnar. Kom det en rikssvensk från Sverige till stadsdelen vägrade jag vara tolk. Vilket kanske var korkat men jag upplevde främlingsskap med rikssvensken. Likadant har det varit i arbetslivet. utifrån sades det från

sådana som inte jobbade ihop med invandrare att de var så och så.

I själva verket var dom som jag. Vi hade inga som helst ”etniska konflikter” mellan oss. Vi skrattade med muslimen som hade sin bönematta på jobbet. Vi röstade in varandra i klubbstyrelsen etcetera utan att kika på varandras etnicitet. Allt detta meddelade jag den som påstod att vi är så olika.

När jag läser artikeln Syriens kristna bävar

(FiB #12/08) tycker jag att författaren spekulerar i etnicitet. Ibland är ”kristna städer bättre än de muslimska” för att i nästa stund ”föra en tynande tillvaro i Syrien” ”Presidenten är minsann beroende av andra minoriteter därför att han är Alawit”.

Skolväsendet var bättre förr då kristna kunde gå i särskilda sponsrade skolor och undervisningen bättre. Inte ord om att flera elever får undervisning då skolorna nationaliserades och syrier i allmänhet utan att titta i plånboken fick undervisning. Stackars kristna som nu måste fly till Sverige bland annat för att de inte får ”kvalificerad utifrån sponsrad privat undervisning”. Istället flyr de till Södertälje och hemspråksundervisningen där (om den finns kvar) . Nu tror jag med bestämdhet att assyrierna har flytt till Södertälje av ekonomiska skäl först och främst. Liksom jag flydde till Sverige från Finland 1960 från en osäker ekonomisk situation. ”Den komplicerade situationen i Syrien ger både hopp och är ett hot mot landets kristna” säger artikeln. Sedan spekulerar författaren i vad som kan hända om sunnimulsimerna förenar sig med de irakiska sunnimuslimerna i Irak. Jag tror nu att det handlar om politik i botten av de så kallade etniska konflikterna. Se vad som hänt i till exempel Jugoslavien och i Irak när ockupationsmakter ingripit i länderna och använt de etniska förtecknen för sina egna syften.

46

fibförenar

KULTURFRONT Kallelse till stämma

nn Föreningen Folket i Bild/Kulturfront kallar härmed till ordinarie stämma lördagen den 25 april klockan 10.00 i Stockholm ( ABF-huset). Motioner skall vara styrelsen tillhanda senast 23 februari. Kenneth Lundgren ordförande.

Prisutdelning

nn Totalsegrare i prenumerationskampanjen blev Pieter Söron med 81 poäng (ett konstverk). Närmast efter kom Maj Lidberg med 31 poäng. Vinnare kvartal fyra blev Eva Wernlid med åtta poäng (övernattning för två på Gästis). Närmast följd av Pia Karlsson på sex poäng. nn Konstverk utlottade till följande kvartal 4: Charlotte Drugge (Leif Zetterlings bild) Mikael Andersson (Marja Rutas bild) Johanna Skog (Sandra Qvists bild). nn Följande värvare har nått minst 15 poäng och får ett konstverk: Sture Karlsson, Pieter Söron, Pia Karlsson, Pie Blume, Maj Lidberg, Eva Wernlid.

I nästa nummer: INTERVJU MED HIZBOLLAH

nn Läs en unik och exklusiv intervju med Hizbollahs talesman Ibrahim Mousawi som också är redaktör för tidningen al-Intiqad.

ÄR IDÈN OM GRUNDSKOLAN DÖD?

nn En gång vann arbetarklassen slaget mot elitskolan. Grundskolan kom. Men varningsrop hörs nu om att folkskolan för underklassen och läroverket för eliten kommer igen. Hur vill socialdemokratiska skolpolitiker att framtidens skola ska se ut? FiB samlade de socialdefibfolkibild mokratiska skolpolitikerna Roger Mogert och Robert Noord – för ett samtal i ett av Rågsvedsskolans klassrum. fib 49

Ett skepp kommer lastat david magnusson bild mirjam johansson text

Mörkret ligger tungt över Sofie Mærsk. Vi ligger i hamn i Yantian i södra Kina och ingen ombord kommer att sova än på ett par timmar. 700 containrar ska lastas på det 350 meter långa fraktfartyget och nästan lika många ska av. Tusentals Ipods, tändare, bananer och skjortor ska iväg från produktionen i Kina till konsumenterna i Europa.

Metall slår mot metall, kranar flyttas, lastbilar kör i en oändlig rad, walkie-talkies anropar och fryscontainrarna mullrar dovt.

Massor av extra läsning på

Bildjobb från containerfartyget Sofie Mærsk av fotograf David Magnusson.

fib.se >

Nästa FiB – den 12 februari. Prenumerera!

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se