FiB10-2012

MARTIN&JOHAN

KÄMPAR FÖR DET FRIA ORDET

SEIERSTAD Island – landet annorlunda JUBILEUM Mare Toomingas vassa penna PALESTINA Hoppet väcks på nytt Folketibildtio201249 kr

Red.

INNEHÅLL

En hyllning till det fria ordet RÄTTEN ATT FÅ SÄGA sitt hjärtas mening, yttrandefriheten, är under hot på många håll i världen. Diktaturer och bolag vill få arbeta ostört utan insyn och mothugg. Vi behöver yttrandefrihetskämpar som fotografen Johan Persson och tidigare FiBredaktören Martin Schibbye i kampen för det fria ordet. Det känns extra skönt att välkomna dem hem när de med kraftfull tydlighet använder sin tid i rampljuset till denna kamp.

YTTRANDEFRIHETEN ÄR framför allt till

för att värna svaga och utsatta från att bli utnyttjade, men också för att motverka enfald; mänsklig tillvaro är komplex och det finns nog ingen Den enda vägens politik, som är den bästa möjliga för alla människor på alla platser i alla tider. Många av oss tar rätten att säga vad vi vill, både kloka och dumma ord, som lika given som luften vi andas, men efter 14 månader i fångenskap har Martin och Johan fått känna av motsatsen, så här uttryckte Martin det på presskonferensen strax efter att ha landat i Sverige: ”Efter att ha suttit 438 dagar som samvetsfångar i ett fångläger och inte kunnat säga vad vi tycker, tänker eller känner, så är den starkaste känslan här i dag och sedan vi släpptes inte den rent fysiska friheten från kedjor utan att ha fått yttrandefriheten tillbaka. Det är en mänsklig rättighet, som vi tar alldeles för given.”

I DETTA NUMMER säger vi välkomna hem

Månadens SATIRARKIVET.SE

4

Sverigebilden

5

Noterat

11

Frankrike

12

Krönika

13

Jorden runt

17

Debatt

18

Island

20

Stick&Klipp

34

Följetong

36

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

22

43 6

Martin&Johan: YTTRANDEFRIHET. Efter frigivningen ur fångenskapen i Etiopien har Martin och Johan använt sin tid till att värna det fria ordet.

till Martin och Johan genom att kort uppmärksamma situationen i Ogadenregionen samt fängslade journalister runt om i världen. Vi har också bjudit in krönikörer och debattörer, de kan förespråka och skildra olika alternativ tack vare yttrandefriheten.

stefan ljung, redaktör fib 2

Jubileum: MARE TOOMINGAS. En av FiB:s flitigaste illustratörer visar upp ett axplock ur sin digra produktion. Hon – med hjälp av sin vassa penna – använder sig till fullo av rätten till det fria ordet.

14

Krönika.

Vilks – ett hot mot yttrandefriheten LARS VILKS HAR på något märkligt sätt lyckats utnämna sig

själv till spjutspets i kampen för yttrandefrihet i vårt land.

När han ritar en streckteckning av något som sägs föreställa en rondellhund och påstår att den föreställer profeten Muhammed och får den publicerad i en dansk tidning lyckas han väcka en enorm uppmärksamhet för att hans yttrandefrihet hotas. Hotet består i att en del svenska tidningar inte publicerar hans bild och att han har blivit avstängd från en utställning på Jamtli i Östersund dit han först blivit inbjuden.

Att inte få sina verk publicerade har ingenting med censur att göra. Det vet alla vi som har fått artiklar, bilder eller bok-manus refuserade av tidningar och bokförlag. Det är inte heller censur att tacka nej till en konstnärs medverkan i en samlingsutställning som den som planerades i Östersund.

Det ingår i yttrande- och tryckfriheten.

VISST FINNS DET CENSUR i Sverige. Myndigheterna har rätt

Sverige: PAPPERSLÖS VÅRD. Bakom en stängd dörr bedrivs

en omfattande mottagning för papperslösa flyktingar. De har inte samma rätt till svensk sjukvård som andra.

28

Palestina. HOPPFULLT. FiB:s Inger Nilsson har rest

i Palestina med reseprogrammet Nya spår. Här är hennes berättelse om engagemang för att skapa nytt hopp.

att ingripa mot förgripliga texter och bilder som förekommer i olika sammanhang. Det förekommer brevcensur. Men allt detta är myndighetsutövning. Enligt lagen har Lars Vilks rätt att säga vad han vill. Ingen har förbjudit honom att visa sina bilder. Däremot har Jamtli tackat nej till hans medverkan sedan han valt att framträda på en konferens för den antiislamska organisationen Sion (Stop Islamization of Nations).

Ingen har däremot förbjudit honom att resa till den konferensen och hans anförande där var inte censurerat av vare sig svenska eller amerikanska myndigheter. Även tidningar, bokförlag och konsthallar har yttrandefrihet. Det finns lyckligtvis inte en lag som kan ålägga dem att trycka vissa saker eller ställa ut vissa saker. Det skulle vara värre än censur. Men många av dem som hävdar att Lars Vilks är censurerad tycks vilja ha ett system som gör att man kan tvinga tidningar och konsthallar att visa hans bilder. På det viset skulle han bli ett hot mot både yttrande- och tryckfrihet.

YTTRANDEFRIHETEN INNEBÄR natuligtvis en frihet under

ansvar. Man får ta konsekvensen av sina yttranden. Det gör inte Lars Vilks. Han rör sig på gränsen till hets mot folkgrupp både genom sina Muhamedteckningar och sitt deltagande i Sions konferens. Och han lyckades också sabotera en hel samlingsutställning i Östersund.

Han kan känna sig nöjd för han har uppnått sina syften, blivit martyr, fått livvakt och elektronbevakning av sitt hem.

Alltsammans ingår naturligtvis i hans stora konstverk, kampen för en speciell yttrandefrihet för Lars Vilks. Att den samtidigt är en fara för annan yttrandefrihet struntar han i.

HANS O SJÖSTRÖM fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat.

Pensionärerna får 50 pix mer i månaden.

Ett gott skratt förlänger livet.

TEXT mare toomingas BILD ximena duhalde

Vapenindustrin slår tillbaka Den 29 oktober 2012 ställs två fredsaktivister inför rätta för att ha klättrat över det svenska vapenföretaget Aimpoints staket under en fredsmanifestation, uppger det antimilitaristiska nätverket Ofog. Ofogaktivisterna ville genom sin handling visa sitt motstånd mot den svenska vapenexporten. Aimpoint kräver dem på ett skadestånd på dryga 355 000 kronor trots att aktivisterna redan 2010 tagit sitt straff i domstol och betalat böter. Aimpoints skadeståndskrav är ett sätt att skrämma aktivister till tystnad, anser Ofog.

Aimpoint tillverkar rödpunktsikten för militärt bruk, bland annat har de använts i krigen i Afghanistan och Irak. Sverige exporterar mest vapen per capita i världen, exporten har ökat med 350 procent de senaste tio åren, och går till både krigförande länder och diktaturer. ”Vi kan inte låta vapenföretag ta sig rätten att stämma människor som genom civilkurage och fredlig opinionsbildning protesterar mot vapenexporten. Om Aimpoint får igenom sina skadeståndskrav innebär det ett allvarligt hot mot vår demokrati. Yttrandefrihet och demokrati kommer att få ett högt pris, och risken är att färre människor våga utnyttja rätten till yttrandefrihet.” kommenterar Ofog skadeståndskravet i ett pressmeddelande.

STEFAN LJUNG

Kungliga horkarlar på de svenska mynten – en anrik tradition De närmare åren kommer vi att få nya sedlar och mynt. På sedlarna kommer vi efter 2015, i stället för monarkerna Gustav Vasa och Karl XI, blomsterkungen Linné eller Jenny Lind och Selma Lagerlöf se en rad lika avlidna, men av almänheten i dag mera välkända kulturpersonligheter i fallande valörer från Dag Hammarskjöld, Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Evert Taube till Astrid Lindgren. Jag tror dock inte att efterfrågan på pengar skulle ha varit mindre om man i stället valt att avbilda de lika välkända Peter Settman, Johan af Donner eller Christer Petterson på sedlarna – men ombyte förnöjer hur som helst.

Metallmynten kommer ut först 2016.

En amatörkonstnär lät i somras sin mor smyga ut några stycken enkronor där kunganamnet ersattes av den mera rättframma än finkänsliga beteckningen ”horkarl”.

Upphovsmannen vägrar att uppge motivet för åtgärden. Men kanske kan man se hans tilltag som en protest mot att Riksbanken ett tag tycktes benägen att bryta en månghundraårig tradition att alltid pryda svenska mynt med porträtten av kungliga horkarlar. Tydligen hade konstnärens aktion verkan, om jag nu tolkat dess syfte rätt. Idag offentliggjordes nämligen även baksidan av en- och tvåkronorna – med kungens bild. Det hade varit en skral ersättning att som de nya sedlarna blott avbilda en och annan icke-kunglig horkarl.

HANS ISAKSSON fib 5

Martin&Johan.

VĂ„LKOMN

fib 6

Efter 438 dagar i en brutal fängelsetillvaro släpptes till slut reportern och tidigare FiBredaktören Martin Schibbye och fotografen Johan Persson ut i frihet. Efter återkomsten till Sverige ägnade de all sin tid under de första två veckorna till att tala om vikten av det fria ordet.

NA HEM! TEXT stefan ljung ILLUSTRATION tzenko stoyanov

2009

30 juni 2011

27 december 2011

Johan Persson och Anna Roxvall träffar flyktingar från Ogaden i Etiopien under en reportageresa till flyktinglägren i Dadaab i nordöstra Kenya. De första tankarna väcks på det reportage som Martin Schibbye ansluter sig till längre fram.

De grips av etiopisk militär i Ogaden.

Straffet meddelas – elva år i fängelse för båda.

6 september 2011

10 januari 2012

De åtalas för terrorbrott och illegal inresa och flyttas till Kalityfängelset, ett av Etiopiens värsta fängelser.

Martin och Johan meddelar att de inte kommer att överklaga.

Januari-juni 2011 Researchfas.

18 oktober 2011 Rättegången inleds i Addis Abeba.

14 juni 2011 ONLF, som Martin och Johan ska träffa i Ogaden, terroriststämplas av Etiopien.

15 juni 2011 Martin och Johan flyger till Galkayo i Somalia. Planen är att med privatchaufför ta sig in i den stängda Ogadenprovinsen. Säkerhetsproblem vid gränsen orsakar försening.

3 november 2011 Åtalspunkten om terrorism stryks.

19 januari 2012 Tre etiopiska journalister döms till fängelse.

7 mars 2012 Nådeansökan överlämnas.

27 juni 2012 21 december 2011 De döms för illegal inresa och samröre med terrorister.

Sex etiopiska journalister döms till fängelse.

10 september 2012 Martin och Johan benådas och släpps ut ur fängelset.

fib 7

>

Yttrandefrihet.

TEXT stefan ljung

Elva mörka år ERITREA

V

ad gjorde du 23 september 2001? Äsch, det går ju inte att komma ihåg – det är ju jätte längesedan. Ja, det är länge.

Drygt elva år faktiskt. Elva år – så långt var fängelsestraffet som Johan Persson och Martin Schibbye dömdes till. Så länge har Dawit Isaak varit berövad friheten.

4 000 DYGN. Han greps 23 september 2001. Mer än

4 000 dygn har han varit i ofrihet nu. Elva journalister greps på kort tid av eritreanska myndigheter för elva år sedan, Dawit Isaak var en av dem. Sju av dessa journalister lever inte längre. Nyligen dog tre av dem i det eritreanska fängelset Eiraeiro –

Dawit Habtemichael, Mattewos Habteab och Wedi Itay. Enligt tidigare rapporter har också Medhanie Haile, Yusuf Mohamed Ali, Said Abdulkader och Fessehaye ”Joshua” Yohannes dött i fångenskap.

Dawit Isaak, Seyoum Tsehaye, Amanuel Asrat och Temesgen Gebreyesus är fortfarande vid liv, rapporterade Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris för några veckor sedan. Men klockan tickar. ■

COLOMBIA

I

nte fullt lika uppmärksammad som Martin och Johan sitter svensk-colombianske journalisten Joaquín Pérez Becerra fängslad i Colombia sedan april 2011. Liksom i fallet med Martin och Johan används anti-terroristlagstiftning.

Svenska medborgaren och journalisten Joaquín Peréz Becerra startade 1995 den regimkritiska nyhetsbyrån Anncol tillsammans med Latinamerikareportern Dick Emanuelsson och Vänsterpartiets riksdagsledamot Jens Holm. Anklagelsen går ut på att terroriststämplade Farc skulle ha både initierat och finansierat Anncol.

FARLIGAST. Under 1980- och 1990-talen var Co-

lombia ett av världens farligaste länder för journalister, enligt Reportrar utan gränser. Colombia var ett av de länder där flest journalister dödades årligen. Drogkarteller, gerilla och paramilitär förföljde och kidnappade journalister. Journalistmorden har blivit färre sedan dess. I dag räcker det oftast att hota för att en journalist ska tystna. Journalisfib 8

Foto: Privat

Den glömda journalistfången

terna tar hoten från de paramilitära grupperna på största allvar.

LO-TCO Biståndsnämnd konstaterar att Colombia fortfarande är världens farligaste land för fackligt aktiva. 2011 mördades 29 personer på grund av sitt fackliga engagemang. Över 40 års inbördeskrig med vänstergerillor och högermilis har lett till att Colombia också är platsen för en av världens största internflyktingkatastrofer – bara Sudan har fler internflyktingar – med uppemot fyra miljoner flyktingar kvar inom landets gränser.

■

438 dagar i fångläger

E

fter att ha suttit 438 dagar som samvetsfångar i ett fångläger och inte kunnat säga vad vi tycker, tänker eller känner, så är den starkaste känslan här i dag och sedan vi släpptes inte den rent fysiska friheten från kedjor utan att ha fått yttrandefriheten tillbaka. Det är en mänsklig rättighet, som vi tar alldeles för given.

Etiopien lyckades med att fängsla oss två journalister men de lyckades aldrig tysta journalistiken.Vi har under de senaste 14 månaderna upplevt saker, sett saker, utsatts för händelser som är rätt unika. Vi har vandrat, vi har levt, vi har fängslats med några av världens mest utsatta och bortglömda människor.

Vi har själva gått igenom det man annars endast möter i intervjuer med flyktingar och på reportageresor. Befolkningen i den stängda Ogaden-regionen bloggar inte, de tar inte med sig

Foto: Eva Wernlid

Texten är citat från Martin under Martin och Johans presskonferens efter att de landat i Sverige.

OGADEN

block och penna in i fängelserna, de publicerar inga memoarer. Deras berättelser om övergrepp bärs av flyktingar över till Somalia och Kenya, där de åldras.

Vi bestämde oss för ett antal år sen nu, att gå till dessa berättelsers källa, att gå till regionens oljefält.

Men reportaget, som jag och Johan skulle göra, som skulle handla om olja kom snart att handla om bläck. ■

De g(l)ömda övergreppen

O

NLF (Ogaden National Liberation Front) som består av etniska somalier – i Etiopien finns cirka fyra miljoner – har bedrivit ett lågintensivt uppror i över ett decennium i Etiopiens somaliskbefolkade region.

2007 inträffade en vändpunkt när ONLF attackerade en oljeanläggning när den etiopiska armén var upptagen med invasionen och den därpå följande ockupationen i Somalia. Flera kinesiska oljearbetare dödades och flera togs till fånga. Då stängdes regionen för internationell insyn.

TORTYR. Etiopien inledde en kampanj för att

kämpa ned upproret. Human Rights Watch konstaterade i en rapport redan 2008 att båda sidor i konflikten hade begått krigsbrott, men att den etiopiska armén kunde vara skyldig till brott mot mänskligheten. Anklagelsen baseras på ett genom-

gående mönster som innehåller avrättningar, tortyr, våldtäkter och tvångsförflyttningar.

Ogadenregionen har sedan attacken 2007 hållits stängd i fem år för alla utomstående, förutom för dem som vill exploatera regionens naturtillgångar. Under tiden har Specialpolisen, en paramilitär styrka skapad av etiopiska myndigheter, härjat fritt i området. Det var Specialpolisen som besköt och tillfångatog Martin Schibbye och Johan Persson. Human Rights Watch rapporterar om att Specialpolisen har genomfört summariska avrättningar utan rättegång, bortrövanden och plundring vid ett tillfälle i mars i år. Information samlade organisationen in bland flyktingar i Somaliland i april – de var ögonvittnen till övergreppen.

SVT kunde i september, efter att Martin och Johan frigavs, visa utsmugglat videomaterial som visar byar som står öde efter avrättningar och massflykt. ■

»

… avrättningar, tortyr, våldtäkter och tvångsförflyttningar …

>

fib 9

YTTRANDEFRIHET

Fängslade journalister i Eritrea och Etiopien, enligt Reportrar utan gränsers statistik.

ERITREA Sedan: 22 februari 2011 Nebiel Edris – Dimtsi Hafash Sedan : 22 februari 2011 Ahmed Usman – Dimtsi Hafash Sedan : 22 februari 2011 Mohamed Osman – Dimtsi Hafash Sedan : 30 juli 2010 Eyob Kessete – Radio Dimtsi Hafash Sedan : 22 februari 2009 Bereket Misghina – Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Yirgalem Fisseha Mebrahtu – Zemen, Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Basilios Zemo – Radio Bana

Sedan : 22 februari 2009 Meles Negusse Kiflu – Radio Zara, Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Mohammed Said Mohammed – Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Biniam Ghirmay – Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Esmail Abd-el-Kader – Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Araya Defoch – Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Mohammed Dafla – Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Simon Elias – Radio Bana Sedan : 22 februari 2009 Yemane Hagos – Radio Bana Sedan : februari 2009 Girmay Abraham – Dimtsi Hafash Sedan : 2008 Isaac Abraham – Eri TV Sedan : 2008 Mulubrhan Habtegebriel - Meqalih, Setit, – Radio Zara, Hadas Eritrea Sedan : december 2007 Nega Woldegeorgis – Radio Zara, Dimtsi Hafash, Hadas Eritrea Sedan : 12 mars 2007 Identitet okänd – Hadas Eritrea Sedan : 2007 Eyob Netserab – Radio Dimtsi Hafash Sedan : 12 november 2006 Daniel Mussie – Radio Dimtsi Hafash

Sedan : februari 2002 Hamid Mohamed Said – Eri-TV Sedan : februari 2002 Saleh Al Jezaeeri – Radio Dimtsi Hafash Sedan : 21 september 2001 Seyoum Tsehaye – oberoende Sedan : 20 september 2001 Temesgen Gebreyesus – Keste Debena Sedan : 18 september 2001 Emanuel Asrat – Zemen Sedan : 18 september 2001 Dawit Isaak - Setit

ETIOPIEN Sedan : 21 juni 2011 Reyot Alemu – Fitih Sedan : 19 juni 2011 Woubeshet Taye – Awramba Times Sedan : januari 2007 Saleh Idriss Gama – Eri-TV Sedan : januari 2007 Tesfalidet Kidane Tesfazghi – Eri-TV Sedan : 22 april 2004 Shiferraw Insermu – Ethiopian Television (ETV)

MINNESRUNA

Anders R. Olsson har gått bort

M

TEXT anders björnsson

an visste att han led av en svår sjukdom. Han hade alltid hållit kroppen i trim och det dolde på något sätt att han tacklade av. Femtionio år gammal blev han; han hade gjort viktiga insatser inom den seriösa journalistiken så länge att man trodde att han var äldre.

Givetvis fick han inga fina anställningar; blev aldrig chef och tidningsmakare. Han var en självständig röst, omutlig. Oförtrutet radikal tog han fasta på vad som var väsentligt inom opinionsbildning och nyhetsförmedling.

Han tillhörde en krympande krets av skribenter som vägrar att servera läsarna – för han var i allt väsentligt en skrivande journalist – vad de vill ha. Han skrev om sådant som de annars inte hade upptäckt.

I sitt envetna försvar för den svenska tryckfrihetstraditionen – med de basala elementen av offentlighet och ensamansvar, fib 10

meddelarfrihet och förbud mot förhandsgranskning – gjorde han sin främsta, sin bestående insats. Detta var en sak som han skrev flera böcker och ett oräkneligt antal artiklar om, som han grävde ned sig i och aldrig släppte befattningen med. Att tryckfrihetsförordningen för överskådlig tid får fortsätta att vara en självständig grundlag, som ger det skrivna ordet i vårt land en unikt stark konstitutionell ställning ur ett internationellt perspektiv, kan i icke ringa utsträckning anses vara Anders R. Olssons förtjänst. Tryckfrihetsivrarna försåg han ständigt med ammunition, till synes outtröttlig.

Det har sagts att tryckfriheten är rätten att ohotad kunna kritisera överheten. Anders R. Olsson gjorde klart att denna är så värdefull att den enskilde måste vara beredd att uppoffra något av sin egen bekvämlighet och integritet för den allmänna sakens skull. I det avseendet levde han som han lärde. ■ ■

Frankrike.

Höst för euron

Söndagen den 30 september demonstrerade tiotusentals fransmän mot euroländernas finanspakt, vilket föranletts av att den franske ministern för relationerna med de folkvalda, Alain Vidalies, hade kallat in ledamöterna i nationalförsamlingen till extrasession redan den 10 september i stället för normalt den 24 september.

D

TEXT jan-erik gustafsson

en tidiga extrasessionen möjliggör för nationalförsamlingen och senaten att med enkel majoritet säga ja till EU:s finansspakt redan senare i oktober. Inför presidentvalet lovade presidenten François Hollande att finanspakten skulle omförhandlas med motiveringen att den bara står för åtstramning och nedskärningar. Men detta var bara valtaktik, för inte ett kommatecken i finanspakten har förändrats.

PARTIPISKA. I stället skriver Financial Times

i slutet av augusti att socialistpartiet (franska socialdemokrater) med premiärministern Jean-Marc Ayrault i spetsen har startat en kampanj mot sina egna politiker i Socialistpartiet och De gröna som motsätter sig en ratificering. Ayrault kräver rättning i leden och säger till tidningen Le Dimanche att ”när ett beslut av denna magnitud har tagits måste det respekteras” och han fortsätter ”för att fortsatt ha inflytande i Europa behöver presidenten och regeringen ett tydligt och solitt stöd från den parlamentariska majoriteten”. Han varnade även de två ministrarna från De gröna att beakta sitt ansvar som medlemmar i regeringen.

För att fälla finanspakten behövs en kraftfull mobilisering, för i nationalförsamlingen har Socialistpartiet 314 av 517 platser och kan räkna med stöd från Sarkozys UMP. REVOLT. Men revolten mot Hollandes svek växer.

Ordförande för det inflytelserika facket CGT Bernard Thibault tillkännagav i en intervju med nyhetsbyrån AFP 29 augusti att CGT har startat en kampanj mot ett godkännande av EU:s finanspakt samtidigt som han bedömde den ekonomiska och sociala situationen i Frankrike som alarmerande.

Han tillade att CGT kommer att ”strida för att Frankrike säger nej till finanspakten, oavsett vilken procedur som kommer att användas”. Thibault

är också en av de tongivande ledamöterna i Europafackets styrelse. Likaledes betonar Attacrörelsen i Frankrike nödvändigheten av ”en tydlig och klar kampanj mot budgetstyrningspakten genom att samla ihop föreningsliv, fackföreningsrörelse och politiska organisationer”.

BESPARING. Hollanderegeringen har i septem-

ber lagt en budget som innebär 30 miljarder euro i besparingar för 2013. Den annars så splittrade franska vänstern har insett allvaret och lyckades förena sig i den kraftfulla nationella manifestationen i Paris mot finanspakten den 30 september.

Allt fler ledamöter till vänster i socialistpartiet går öppet ut i medierna och säger att de skall rösta nej.

Många valda ledamöter i Socialistpartiet är nu aktiva i de över 120 breda kommittéer som byggs upp över hela Frankrike som nu har samlat ihop över 70 000 namn mot Super-Maastricht, som många fransmän kallar finanspakten. Ordföranden för Vänsterfronten (PCF, PG med flera) JeanLuc Mélenchon kräver en folkomröstning om finanspakten. Även generalsekreteraren i franska kommunistpartiet (PCF) Pierre Laurent har begärt en folkomröstning.

Den politiska temperaturen är på höjdpunkten under oktober. För EU-eliten är det mycket som står på spel i ett Frankrike där arbetslösheten överstiger tre miljoner. Det förstår man när man läser den franska finanstidningen Les Echos oro: ”Med nejet i folkomröstningen om Lissabonfördraget 2005 färskt i minne vet François Hollande att en europeisk text lätt kan förvandlas till en storm av oro och vrede hos fransmännen. I en situation där arbetslösheten sätter nya rekord och/eller den obefintliga tillväxten tvingar regeringen till en hårdare åtstramning än den har uttalat är risken för en ökad fientlighet gentemot Europa uppenbar”. ■ ■

»

För EUeliten är det mycket som står på spel

fib 11

Krönika.

Tillsammans ser vi hoppet tändas Himlen skiftar färg. Göteborg ger oss omväxlande sommarhöst. När det regnar över Sannegårdhamnen slår solen igenom borta vid Sjömanskyrkan. Himlen skiftande i blått, vitt, grått.

V

TEXT jenny wrangborg

Jenny Wrangborg är poet, kallskänka och krönikör i bland annat Dagens Arbete. Tidigare i år tog hon emot Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset. I år har hon också tilldelats LO:s kulturpris.

fib 12

inden blåser genom folksamlingen som samlats för att vinka av Ship to Gazas tremastade segelskonare Estelle, bär oss genom Göteborgs skärgård, ut mot Gazas blockerade hamn. Jag är med på seglatsen till Oslo och vi har lastrummet lastat sprängfyllt med solidaritet.

Vinden vågorna viljan att bryta blockaden fyller seglen, hoppet om att det går att nå fram bär oss till Gaza. Människorna står som vimplar på kajen och vinkar oss vidare, Älvsborgsbron sträcker sig efter oss, fastlandets fyrar ställer sig på tå och välkomnar oss. Sagoskeppet.

LJUSKÄGLOR. I varje hamn nya bevis på männis-

kors solidaritet. Oslo ligger där borta i horisonten efter tre dagar till havs. Och där bortanför Gazas instängda befolkning med tyngden av blockaden hängande över sig. Vattenbristen, soldaternas nyckfullhet, 1,6 miljoner människor instängda på en yta stor som en fjärdedel av Öland.

En natt väcks vi av ett may day. En nödraket har siktats och hela besättningen står på däck och spanar ut över mörkt hav. I horisonten räddningsbåtar, lyxkryssare, lastskepp med käglor av ljus riktade ut i det svarta. I horisonten land, och där bortanför Gazas instängda människor. Kämpande på sitt håll för att bryta den folkrättsvidriga blockaden. Så är även Ship to Gaza, ett ljus riktat ut i mörkret, letandes efter människan, det mänskliga bakom omvärldens tystnad. Riktar ett ljus över

Gazas människor, tänder upp i mörka, tysta rum.

På morgonen sen, efter att sökandet avbrutits och Estelle återtagit sin kurs, kommer Daniel uppkrypandes ut maskinrummet. Sätter sig på lastluckan och tittar ut över hav, himmel. Med blicken riktad utåt berättar hur han reagerat instinktivt med ilska när något kallat Estelles motor Alfons för ”en väldigt liten dieselmotor”.

HOPPET TÄNDS. Med nattens ljuskäglor fortfaran-

de flimrande innanför ögonlocken tänker jag att däri ligger hoppet om att vi denna gång kommer att lyckas häva blockaden.

I människors fysiska känsla för att lasten ska nå fram. Det är Estelles hjärta, solidaritetens halspulsåder. Människa till människa över kalla hav.

För vi seglar inte främst över Östersjön, Skagerack eller Medelhavet utan viktigast av allt: genom människors medvetanden.

För på däck står inte bara styrman, kapten eller maskinisterna, inte bara poeterna, skådespelarna eller aktivisterna. Segelskonaren Estelles besättning är inte bara de ombord mellan hamnarna.

När Estelle når Gaza kommer alla som skramlat med insamlingsbössorna, alla som skänkt en krona, alla som vinkat av oss eller kommit med nybakat vid kajerna att stå där på däck och se solen gå upp över Gaza hamn. Tända hoppet som ett ljus efter så mycket mörker. ■ ■ Texten är ursprungligen publicerad i Dagens Arbete, där Jenny Wrangborg är krönikör.

JordenRunt.

TEXTER lisa forsberg

USA

Klassklyftan som dödar

TYSKLAND

Krisen gör de rika rikare – de fattiga betalar Emedan den tyska statens nettotillgångar har sjunkit med 800 miljarder euro under de senaste två årtiondena, har tyska hushålls nettotillgångar mer än fördubblats under samma period: från 4.6 till 10 triljoner euro. Det är dock inte många tyska hushåll som äger en betydande del av denna samlade förmögenhet. Enligt Poverty and Wealth Report, vilken nyligen lades fram av den tyska regeringen, ägs mer än hälften av de samlade privata tillgångarna av en grupp människor vilka tillsammans utgör mindre än tio procent av den tyska befolkningen.

Denna tiondels förmögenhet har enligt rapporten ökat stadigt den senaste tiden. År 1998 kontrollerade de rikaste tio procenten av befolkningen 45 procent av de samlade privata tillgångarna. År 2008 hade andelen ökat till 53 procent, och sedan dess har den fortsatt att växa. Enligt Health and Poverty Report ökade privata nettotillgångar med 1.4 triljoner euro under perioden 2007-2012, det vill säga när den ekonomiska krisen var som värst. Rapporten visar att den ökande privata rikedomen är ett resultat av stora skattesänkningar och insatser för att rädda konkurshotade banker med

hjälp av skattepengar. Den rikaste gruppen människor har alltså inte blivit rikare trots, utan tack vare, den ekonomiska krisen.

Bara de senaste tjugo årens ökning ifråga om privata tillgångar – 5.4 triljoner euro – skulle vara tillräcklig för att betala av hela den skuld som tyska städer, delstater och federala regering har sammantaget – vilket uppskattas uppgå till omkring 2.1 triljoner euro – två och en halv gånger om.

Eurozone-ländernas sammantagna skuld motsvarar det sammantagna värdet av privata tillgångar i Tyskland 10.4 triljoner euro. Emedan de rika blir rikare sprider fattigdomen ut sig bland resten av den tyska befolkningen. Enligt Health and Poverty Report äger den fattigaste hälften av alla tyska hushåll tillsammans lite över en procent av de sammantagna privata nettotillgångarna, och 15.3 procent av befolkningen uppskattas vara ”på gränsen till fattigdom”. Poverty and Wealth Report har givits ut av den tyska regeringen vart fjärde år sedan år 2001 Ekonomiminister Philipp Rösler uppgav dock i samband med att årets rapport lades fram att ”det federala ekonomidepartementet inte tänker stödja några krav på mer ekonomisk omfördelning”.

Medellivslängden hos USA:s arbetarklass sjunker. Det visar en studie som nyligen rapporterades i den akademiska tidskriften Health Affairs. Skillnaden i medellivslängd mellan de mest socio-ekonomiskt priviligierade och de mest socioekonomiskt eftersatta grupperna i USA är över tio år för kvinnor och över fjorton år för män. Skillnaden i medellivslängd har ökat stadigt under de senaste åren.

Bland den fattigaste gruppen av vita arbetarklasskvinnor sjönk medellivslängden från 78 till 74 år mellan år 1990 och år 2008. För män inom samma grupp sjönk medellivslängden med tre år under samma tidsperiod. Bland dem som hade gått i skolan färre än tolv år är medellivslängden nu densamma som den var för vuxna personer under 1950- och 60-talet. Övervikt, rökning (och framförallt en ökande andel kvinnliga rökare), samt avsaknad av sjukvårdsförsäkringar är alla orsaker som bidrar till en allt kortare livslängd hos den här gruppen. År 2006 saknade 43 procent av de med lägst utbildningsnivå sjukvårdsförsäkring. FN:s årliga rangordning av kvinnors medellivslängd i enskilda länder visar att USA år 2006 hade glidit ner till 41:a plats, efter att ha befunnit sig på fjortonde plats år 1985. Med avseende på kvinnors medellivslängd ligger USA nu på sista plats bland industriländerna, enligt Human Mortality Database. Men USA är världsledande i antalet miljardärer, soldater, poliser, bomber, missiler och fängelser. fib 13

Sverige.

DEN UNDERJORDISKA HUMANISMEN

Papperslös vård Vi befinner oss i en kontorslokal nära en tunnelbanestation, det är en liten lokal gömd bakom en anonym ståldörr. Människor finns överallt, de sitter i omaka soffor och på stolar vid omaka bord. De väntar.

J

TEXT jonas lundgren

ag träffade Anita Dorazio första gången för nästan två år sedan och i ett helt annat sammanhang. Hon är en av de drivande krafterna bakom denna verksamhet. Vi befinner oss i en lokal där man två kvällar i veckan har en omfattande vårdmottagning för papperslösa flyktingar. I ett hörn finns MR- (information om mänskliga rättigheter) och juridisk rådgivning för papperslösa flyktingar.

Situationen idag är att det finns människor som inte har uppehållstillstånd i Sverige och därmed inte samma rätt till svensk sjukvård och

FAKTA Läkare i världen

Läkare i världen är en ideell organisation som arbetar för människors lika rätt till vård. Läkare i världen driver vårdmottagningen i reportaget som en del av sitt arbete för människor i vad man kallar försummade vårdgrupper.

Anita Dorazio sitter i verksamhetens s.k. klinikutskott och i valberedningen för styrelsen.

Dublinförordningen

Dublinförordningen är ett regelverk inom EU, som reglerar vilken stat som ansvarar för att hantera asylärenden.

Bland annat gäller följande för den asylsökande: asyl ska sökas i det första EU-land den asylsökande anländer till. Om det kan bevisas att en asylsökande i t.ex. Sverige först vistats i ett annat EU-land, ska han eller hon skickas tillbaka dit. fib 14

det är anledningen till att den här verksamheten har kommit igång. Behovet kom så att säga först.

Människor som behöver vård men inte har någon annan stans att vända sig kommer hit. Här finns volontärarbetare i form av tolkar, ledsagare, klinikvärdar, läkare och andra sjukvårdsutbildade (sjuksköterskor, sjukgymnaster, psykologer, psykiatriker, barnmorskor) men även asylrådgivare och jurister.

ASYLRÅD. Verksamheten är uppdelad i två delar, dels vårdmottagningsdelen som drivs av ideella krafter för att hjälpa människor som är i behov av sjukvård, dels asylrådgivningen dit människor kommer som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i alla instanser, men som omöjligt kan återvända till det land de flytt från och därför måste stanna i Sverige. Här i den s.k. MR-hörnan kan de därför få diskutera vilka möjligheter som finns att få hjälp med bland annat överklagande av Migrationsverkets beslut. Den sistnämnda delen är den Anita Dorazio är mest involverad i. Hon har arbetat energiskt med den här frågan i många år nu och har bland annat fått priset Årets svensk av tidningen Fokus för sina insatser.

VÄNTAN. Lokalen är trång och instängd, någon öppnar ett fönster, läkarna springer ut och in ur mottagningsrummen och ropar ut nya nummer på patienter, en del väntar också på att få prata med Anita och en juristvolontär, som sitter i ett hörn av rummet, avskilt med en skärm. Volontärerna bjuder på kaffe och bullar medan besökarna vän-

tar, tålmodigt. Precis där jag står sitter en man i en lädersoffa. Han har svårt att andas. En läkare uppmärksammar honom och skyndar dit, han får tabletter och en volontär för honom i bil till sjukhus.

– Man kan inte tänka på miljön nu, detta är en jourutryckning, säger hon och ler snett mot mig, sedan är de borta, hon, läkaren, mannen och en tolk. När jag pratar med Anita dagen efter berättar hon att mannen har KOL, kronisk obstruktiv lungsjukdom, en sjukdom kopplad till rökning, och akut astma. Mannen vistades på akuten till klockan 01.00 samma natt.

AVSLAG. Jag pratar med två unga kvinnor från

Bangladesh, den ena av dem har fått avslag på sin asylansökan. Hon kan inte vara äldre än 19 eller 20 år. Anita berättar för mig att hon blev uppringd av flickans rektor på gymnasiet där hon går.

– Hon har vistats här i fyra år, toppbetyg och

Foto: Björn Folke Johansson

»

Man får höra talas om kliniken på olika sätt, men vi kan ju inte sätta ut reklam i tidningen precis.

pratar flytande svenska, men det är inte skäl nog till att få stanna i Sverige, säger hon och suckar. Jag frågar en av volontärerna, vi kan kalla henne Lisa, hur man får reda på att den här kliniken finns, hon svarar att det helt enkelt handlar om mun mot mun-metoden.

– Man får höra talas om kliniken på olika sätt, men vi kan ju inte sätta ut reklam i tidningen precis, säger hon.

Den hemliga kliniken är helt anonym och gömd bakom en ståldörr.

(Bilden är tagen på annan plats.)

UNDER JORDEN. Hur ser du på att en sådan här

verksamhet måste drivas under jorden, frågar jag.

– Det får man ta, svarar Lisa med en axelryckning, så länge politikerna inte gör något åt den inhumana synen man har på flyktingar och asylrätt så kommer det att förbli såhär och vi kommer fortsätta såhär också för den delen.

Mottagningen har funnits sedan 1995 och startades av bland andra Anita Dorazio. Tanken var att kunna ge hjälp åt människor, dels genom läkarvård och dels genom Asylkommittén. Man ville försöka hjälpa till med exitentiella frågor så som asylfrågor och den juridiska biten. Dessutom samlar man genom Asylkommittén in pengar till ”mat och potatis”, ett uttryck som kommer sig av att det är ungefär vad pengarna räcker till.

>

fib 15

SVERIGE – Människor som måste ha mat, de måste ha mobilkort för att kunna nå oss, de måste ha SLkort för att kunna komma hit, därför behöver vi bidrag från olika frivilligorganisationer och privatpersoner, säger Lisa.

FÖRTRYCK. Jag lämnar lokalen efter några timmar.

Full av intryck och framförallt förvissad om att detta skulle alla behöva se någon gång. Papperslösa flyktingar som flyr från diktaturer, förtryck, från tvångsgifte eller tortyr. De ser ut som alla andra människor och jag skulle aldrig kunna veta om de var papperslösa eller inte om de bara gick förbi mig på gatan.

När jag ringer upp Anita dagen efter summerar hon det hela tydligt för mig genom att säga: – Tänk om det var du eller jag, våra systrar eller bröder som behandlades på detta sätt, i ett civiliserat land som vi utger oss för att vara. ■

EFTERORD

Detta reportage skrevs för en tid sedan och sedan dess har en del hänt i avseende vård av papperslösa flyktingar. Regeringspartierna har i samarbete med Miljöpartiet de gröna fattat en del beslut som är tänkta att förändra vårdsituationen. Papperslösa under 18 år ska från och med juli 2013 ha rätt till fullständig vård och läkemedel. Papperslösa vuxna har rätt till mödravård och akut vård.

För att få en uppdatering av det nya regelverket och en kommentar till hur det förändrat vårdsituationen för papperslösa bortom stora ord från gröna oppositionspolitiker och blåa regeringsrepresentanter ringde jag upp Anita för att höra hur hon ser på utvecklingen.

– Det har inte hänt något alls i praktiken. Överenskommelsen som den såg ut från början var skamlig och borde ha rivits för länge sedan. Bara det att man gick med på att de som fått avvisningsbeslut ska tvingas återvända till sina hemländer är i grunden upprörande.

Sedan ett och ett halvt år har extrachartrade plan deporterat tusentals förtvivlade irakier tillbaka till helvetet där, berättar Anita och det hörs att hon är upprörd. fib 16

– Uppsåtet då från Miljöpartiets sida var kanske välment. Många av dem som gjort den här överenskommelsen har stora hjärtan och har varit aktiva i flyktinghjälpen i landet.

Verkligheten idag ser inte så ut att det här i praktiken förändrar ett dugg.

Varför gör överenskommelsen så lite skillnad då?

– De som söker hjälp hos oss på vår vårdmottagning är människor med allt från enkla åkommor till svåra sjukdomar. Många har posttraumatiska symtom. De vågar inte uppge sina adresser så de kan inte bli kontaktade med provsvar, eventuella kallelser och räkningar. Det gör det svårt att söka hjälp hos den vanliga sjukvården. De blir även i fortsättningen helt utlämnade till frivilligkliniker och ”snälla” landsting som kanske river räkningen. De vi möter dagligen har flytt sina länder undan krig, tortyr och förtryck, bland annat från Irak, Iran, Afghanistan, Syrien och Somalia. Somalierna och syrierna är de som har störst chans att få stanna just nu, till och med svenska myndigheter verkar fatta att det inte går att skicka tillbaka någon till Somalia eller Syrien just nu. Många har flytt från svår etnisk förföljelse till exempel uigurer från Kina, Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan.

De gömda papperslösa är dödsrädda och ytterst misstänksamma mot myndigheter. Visst är det bra att barn- och mödrahälsovården gjorts tillgänglig för dessa människor men den som påstår att det är tillräckligt borde göra ett besök i dessa människors verklighet, säger Anita.

– Våra läkare på Kliniken brukar hjälpa till med remisser till specialister på större sjukhus. Psykvården för traumatiserade och våldtagna, kvinnor och män i Stockholm är under all kritik. Vi har ett antal frivilliga psykologer och psykiater som ställer upp ideellt och gör ett fantastiskt jobb. Min och vår grundtanke är att alla människor har lika rätt till hälsa och sjukvård oavsett ekonomisk eller social status. Ingen människa kan vara illegal, avslutar Anita Dorazio. ■ ■

Debatt.

NYURBANISMENS TÄMLIGEN ODISKRETA CHARM och slingrig. Vi åker först genom Gärdets spatiösa funkisbebyggelse, in mot centrum. Husen uppfördes för en klass av lägre tjänstemän, liksom Riksby i Bromma nära flygfältet byggde för arbetare som slet. De skulle kunna gå rätt ut naturen, precis som storborgerskapet i Djursholm och Saltsjöbaden, och de skulle inte behöva resa så långt för att komma till sina jobb.

Men är detta en stad? Här finns ju nästan ingenting av sammanbyggda kvarter och dunkla bakgårdar, inslagen av punkthus är betydande, skylinen följer den backiga, välvda naturgeografin. Så här vill inte nyurbanisterna ha det. De vill ha ett tätt stadsrum, de vill bygga anslående, på höjden, de gillar långa och spökiga fasader, de har svårt att tala sig tysta om stenstadens outgrundliga charm.

Men när man känner dem på pulsen trivs många av dem just i miljöer som Gärdet, de skriver gärna lyriskt om Rödabergsområdet i innerstaden med sin låghusbebyggelse och generöst tilltagna grönska. Kanske är det för att de vill kunna dra sig tillbaka från jäktet under en arbetsdag, bullret under ett krogbesök, man vågar ändå inte tänka tanken att de skulle ha stått på ett slamrigt industrigolv en enda dag under sitt verksamma liv.

MÅNGA MÄNNISKOR vill då och då på dygnen

vila ut i någorlunda avskildhet. De vill ha nära till svampskogen och löparslingan. De kanske inte har haft råd att skaffa sig sommarnöjen i Roslagen eller på spanska sydkusten. Förstads- eller förortsmänniskan kan ha avstått från det dagliga kafésittandet alldeles frivilligt, hon föredrar att vandra i parker och skogsområden eller odla upp en kolonilott några hundra meter det egna bostadshuset.

Människor är olika, varför ska städer vara lika?

Det kan vara en poäng att det finns en mycket stor spännvidd i boendet i en stad där det lever många människor. Kocksgatans mörker på Södermalm i Stockholm – detta var en gång huvudstadens mest exploaterade gata, det vill säga där bodde flest människor per bostadsytenhet – kan för många vara ett paradis framför en lummig trädgård i Älvsjö. Men nog bör man ändå låta Älvsjö vara Älvsjö, Huddinge Huddinge.

samhälleutanmoral

FRÅN FRIHAMNEN TAR VI ettans buss, lång och blå

Förorternas skärgård. Som ensliga öar breder de ut sig utanför Stockholms innerstad. Avskurna av olika barriärer som exempelvis tungt trafikerade motorvägar och andra trafikleder erbjuder de ett lämpligt boende utifrån vilket samhällsskikt du tillhör.

»

Segregation beror inte på att de fattiga vill bo ihop utan på att de rika vill vara för sig själva. /Ola Andersson

ola andersson, arkitekt och delägare i A1 arkitekter. Arkitekten bakom Årets Stockholmsbyggnad 2011. Arkitekturskribent publicerad i bland annat Svenska Dagbladet och fackpress. Utsågs 2006 till Sveriges bästa arkitekturkritiker av organisationen Sveriges Arkitekter.

» fib 10

Människor är olika, varför ska städer vara lika?

Personligen ser jag nyurbanisterna som råexploateringens planingenjörer. De menar att förortens främsta nackdel är de långa pendelavstånden, isoleringen mellan olika stadsdelar – men anlägg då fler tvärspårvägar, bygg ut pendeltågsnätet, uppmuntra cyklandet som en ren folkhälsoåtgärd om inte annat! Istället är nyurbanisterna de främsta förespråkarna för nya motorleder, genomfarter, nödvändiga genom ett befolkningstryck som de inte gör någonting för att mota. I de stora städernas cancerartade ansvällning flödar deras eget blodomlopp.

De lever på andras kollapser.

Varför ringaktar de annars den lilla staden som i rask takt utarmas på sina basfunktioner?

>

fib 11

Stadsbyggnadsdebatten i FiB/K fortsätter. I nummer 8/2012 publicerades en intervju med Ola Andersson samt hans stadsbyggnadsmanifest.

FÖR DEM FINNS DET INGA mellanlägen mellan

jordbruksmark och asfaltbeläggning. De är beredda att begå lagtrots, som i kampen mot nationalstadsparken i Stockholm, för att få innerstäderna att expandera och andra städer att förtvina. De borde någon gång tvingas bo i ett riktigt ”förortshelvete”. De kunde kanske trivas. anders björnsson fib 17

Island.

Texten är tidigare publicerad i Klassekampen 14 juli 2012.

SOM KRISLAND HAR ISLAND KONTROLL ÖVER SIN EGEN EKONOMI MEN VÄLJARNA ÄR MISSNÖJDA.

Island – landet annorlunda

K

TEXT dag seierstad ÖVERSÄTTNING hans o sjöström

»

Island har klarat det som inga andra europeiska krisländer klarat: Det har kontroll över sin egen ekonomi.

fib 18

risen är lika oviss – och minst lika skrämmande för krisländerna i EU:s periferi: Italien, Spanien, Portugal, Grekland och Cypern. Det är numera inte bara namn som utgör fristående blickfång i annonserna för semestern i söder. Det är samhällen där stora delar av befolkningen har det sämre än på flera decennier.

Några inslag i medierna vill framställa det som om Irland håller på att kravla sig ur den värsta krisen. Men det beror på vilka siffror man studerar.

Aktiekurser och räkenskap över utrikeshandeln säger mindre om hur folk har det än siffrorna för arbetslöshet, sysselsättning och utvandring. Arbetslösheten uppgick i juni till nästan 15 procent – trots att ständigt fler lämnar landet för att söka arbete, många i Kanada och Australien.

Andra påstår att de baltiska staterna och framför allt Lettland är de verkligt goda exemplen på en fungerande krispolitik. Men ingenstans har nedskärningspolitiken varit brutalare än där. Ingenstans har levnadsstandarden för de flesta sjunkit så kraftigt. Ingenstans har utvandringen av arbetskraft varit så dramatisk. ÅTERBETALT. I juni betalade Island tillbaka stora

delar av sina krislån från IMF och de nordiska länderna, flera år innan fristen gick ut. Centralbankens och statens likviditet var god sedan de isländska statsobligationerna var välkomna på de utländska marknaderna då de erbjöds till försäljning för första gången efter krisen. Något sådant kan regeringarna i Grekland, Portugal och Spanien bara drömma om i dag.

Den isländska ekonomen Gylfi Zoëga konstaterar i Iceland Review (29 juni) att ”Island har klarat krisen”. År 2011 växte ekonomin med tre procent och i år kan den öka med över fyra procent.

Det beror på ”ökade investeringar, ökad privatkonsumtion och ökad export”. Fiskexporten har ökat kraftigt och turisterna strömmar till landet eftersom den isländska kronan bara är värd knappt hälften så mycket som före krisen. Då var Island det dyraste landet i Europa att resa till. Nu är sju länder dyrare än Island. Tio länder har högre matpriser.

BANKKONKURSER. Detta är enligt Zoëga något

som de flesta människor inte lägger märke till under sitt dagliga slit. Levnadsstandarden är inte lika hög som den var 2007, ”men då levde vi delvis på lånade pengar. Nu måste vi leva av det vi producerar, samtidigt som vi betalar av utlandsskulden.”

Skulden, både för företag och hushåll, sjunker. Den socialdemokratiska statsministern Johanna Sigurdardottir sa nyligen (20 juni till IceNews) att ”Europa borde ta efter oss.” I egenskap av Islands mest hängivna EU-anhängare glömde hon att nämna att Island har sluppit konkurrera med samma valuta som EU-staterna och att regeringen har infört en sträng valutakontroll för alla penningströmmar över gränserna. Ingen EU-regering har försökt utmana EU:s princip om fria kapitalrörelser.

Den viktigaste skillnaden är ändå att den isländska regeringen lät bankerna gå i konkurs.

Den hade knappast något annat val. Finanskrisen på hösten 2008 fick slog mycket kraftigare på Island än i alla EU-länder utom möjligen Estland

Framstegspartiet

Övriga

Oavhängighetspartiet

Socialdemokraterna Vänster-Gröna

och Irland. Det berodde inte på dålig styrning av den offentliga ekonomin. 2007 var den isländska staten skuldfri. Nej, krisen på Island berodde på den allmänna liberaliseringspolitiken under David Oddsons regeringar från början på 1990-talet – och allra mest på privatiseringen av de tre stora statliga bankerna år 2001.

De nya ägarna använde dessa banker som säkerhet för lånefinansierade uppköp av banker, företag och fastigheter i det ena landet efter det andra. När bubblan sprack på hösten 2008 stod spekulanterna där med en total skuld på tio gånger Islands BNP. Ett så dramatiskt skuldläge var inga andra europeiska länder ens i närheten av.

Den isländska regeringen hade ingen möjlighet att ”rädda” de här bankerna bankerna genom att ösa in pengar i dem – som alla andra regeringar gjorde 2008 och 2009. Bankerna gick i konkurs och aktieägarna och långivarna fick ta förlusterna, men varken spararna eller skattebetalarna. I stället inrättade regeringen nya banker, tills vidare för rent inrikes bankverksamhet. Något sådant har ingen annan regering tordats – eller velat – göra under denna kris.

KONTROLL. Island har klarat det som inga andra

europeiska krisländer klarat: Det har kontroll över sin egen ekonomi. Den isländska ekonomin har växt stadigt sedan mitten av 2010. Arbetslösheten ligger strax över sex procent medan genomsnittet i EU ligger på 11 procent. De värsta krisländerna har en arbetslöshet på omkring 20 procent. Sex procent är ändå mycket i ett land där arbetslösheten traditionellt har legat kring en procent och där

ganska många tidigare hade både ett och ett halvt och två jobb. Men under hela krisen har andelen sysselsatta varit klart högre på Island än i något annat europeiskt land – både bland män, kvinnor, ungdomar och äldre. Den andelen är så mycket som åtta procentpoäng högre än i Norge, som ligger näst högst i Europa.

Den rödgröna regeringen valde ändå ingen lätt väg ut ur de isländska svårigheterna. Skatterna har ökat på högre och medelstora inkomster.

Många tjänar mindre än förr. De offentliga pensionerna har sänkts. Många som har privata pensioner med insättningar har drabbats av halveringar av pensionen och andra har förlorat så gott som hela.

Opinionen sviker socialdemokraterna och de Vänster-Gröna.

ANKLAGAS. Många islänningar bor i dag i bostä-

der som bankerna äger, men bostadslånen har de fortfarande kvar, framför allt de som tagit valutalån från utlandet. Alla valutaskulder fördubblades när kronan förlorade hälften av sitt värde.

Allt detta anklagas den sittande regeringen för. Väljarna vill ha tillbaka de två partier som lade grunden för ”finansvikingarna” genom den ekonomiska liberaliseringen efter 2001, det vill säga det liberalistiska Oavhängighetspartiet och Framstegspartiet (som på Island av tradition varit landsbygdens parti).

Den senaste opinionsundersökningen visar att regeringspartierna bara har stöd av 31 procent av väljarna, 19 procent för socialdemokraterna och 12 procent för de Vänster-Gröna. 35 procent skulle ha röstat på Oavhängighetspartiet och 13 procent på Framstegspartiet. ■ ■

Dag Seierstad

Tungviktare i norska Sosialistisk Venstreparti, bland annat ledamot i Stortinget.

Samhällsdebattör och EU-kritiker. Skriver regelbundet i norska tidskriften Klassekampen. För övrigt far till journalisten Åsne Seierstad.

fib 19

Stick&klipp.

Karl Swartling, Handelshögskolan, Investor, McKinsey&Co, är ny vd för Sjätte AP-fonden och har 19 miljarder i pensionspengar att förvalta.

Under sin tid på Wallenbergs riskkapitalbolag Investor Growth Capital skojade han med kollegan Thomas Eklund om vem som skulle vara Piff och vem som skulle vara Puff.

Vissa investeringar misslyckades nämligen för Piff och Puff, men Karl Swartling påpekade i intervjuer att risktagandet är en del av jobbet och det måste vara tillåtet att misslyckas.

Karl tar inga risker med sin egen lön. Enligt en branschtidning innefattar anställningsvillkoren som vd en månadslön på 242 000 kronor, en uppsägningstid på sex månader samt ett avgångsvederlag på sex månadslöner. /liJ, Källa: affärsvärlden, Svd

FiB-strippen

fib 20

”Skräp-DNA” ProjeKtet Hugo ”kartlade människans gener” hette det för elva år sedan.

Dock var man så oklar över 98 procent av genernas funktion att de kallades ”skräpDNA.” Ytterligare fem år av forskning i Encode-projektet avslöjar något helt annat än skräp. ”Skräp-DNA” fungerar i själva verket som en massiv kontrollcentral i ett ytterst komplicerat system, som omfattar miljontals kopplingar och kopplingsstationer, som i sin tur styr genernas aktiviteter.

– Bilden kompliceras avsevärt, kommenterar professor Gunnar Heijne vid Stockholms universitet.

/Källa: inger attestam, Svd

Rättelse angående mitt stick i nr 9 meddelar Bild: Sundaune

Piff och Puff

Redaktörer: Losita Garcia och Lars-Ivar Juntti

Kaj Schueler att han sagt upp sig

September 2012

som kulturchef på Svenska dagbla-

det. Jag ber därför om ursäkt för

min felaktig uppgift att han fått sparken.

/lars-ivar Juntti

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ

9 7

1 16

5

3 19

8

6 21

8

5

4 3

20

16

3

4

5

13

Tunn soppa ”ScHiBStedS koncernchef Rolv Erik Ryssdal sade när sparpaketet offentliggjordes att tidningarna måste göra två saker samtidigt: ’fortsätta stärka den digitala kompetensen och anpassa (det betyder minska) kostnaderna’.

Men då ökar också risken att det blir en allt tunnare soppa. Även i digitala restauranger kommer gästerna att kräva kvalitet. Vem ska annars kunna förmås att betala?” /Martin Jönsson, kulturchef, Svd

Månadens ord Återställare. Liten sup dagen efter fest.

Se även politiska betraktelser: ”Låter sig inte göras.” (Löfven).

Not. Enligt Svenskt Näringsliv är även själva festen indragen, förutom då den är utdragen och avdragsgill. /lG

Material till Stick&Klipp skickas till: li.juntti1@gmail.com

20

17

5

21

4

23

18

5

21

12

3

22

11

11

3

7

16

2 23

14

3

2

16

S

16

24 16

P

26

Ö

1

27

3

16

11

8 10

11

20 11

14 11

8

5

3

22 10

4

3 7

2

26

22

1 25

4

10

11

7 18

18

7

5 4

4 17

8

9

26

18

26

10

15

22

3

25

10 16

24

10

21 11

11

1 4

9

5

1

11

14

22

11

13

2

15

1 12

14

8

5

5

2

4

23 12

1

7

6 11

11

14

24

1

14 21

8 4

1

13

12

22

7

4

11

18

7

19

23

4 6

8

8 22

1

11

3 7

14 4

2

6 3

19

Varje siffra motsvarar en pröva vad som kan fungera. ning presenteras på www. bokstav. Tips: skriv upp alfa- Orden står i sin grundform. fib.se till nästa nummer. betet så är det enklare att Alla finns i SAOL. Rätt lösLycka till!

Nätfiskat

E

Björnar räknar bra

Svengelska-Svensk ordbok, A–C

Björnar förStår att fem myror är fler än fyra elefanter. Det visar en amerikansk studie där björnar fick trycka med nosen på pekskärmar som visade cirklar av varierande antal och storlek.

nu Startar Stickåklipps grundskola På riktig svenska. Vi hoppas därmed få tillgång till de korrekta orden och på en återkomst för det svenska språket. Hör av dig om du har fler exempel!

/Källa: Forskning&Framsteg

Foto: anders adermark

19

3

Tåräknare.

517 863

kalvar föddes i Sverige 2010. Av dem var 1 935 av lantrasen fjällkor. /Källa:SCB

Access =tillgång, åtkomst, Airbag =krockkudde Allround =allsidig, mångkunnig, All inclusive = allt inkluderat, At =snabel-a, Attachment =bilaga, bifogad fil, Backlash =bakslag, motreaktion, Backup =säkerhetskopia, Bag =väska, sportväska, Bag-in-box =lådvin, Big bang =stora smällen Bomullstops = bomullspinnar, Boom = uppgång Braindrain = kompetensflykt, Catering = färdigmat, matleverans, Champion =mästare, Coach =tränare, lagledare, Cockpit =förarkabin, Comeback =återkomst; revansch. / lG

Valspråk Kungliga Myntkabinettet i Stockholm har ställt ut två av de enkronor som hittats med texten Vår horkarl till kung.

Skall detta nu ses som ett valspråk i tiden? /liJ

Foto: anders adermark

2

1

Gamla kronan ur tiden? fib 21

Jubileum.

”Jag går på känslan”

Mare Toomingas är en av Folket i Bild/Kulturfronts långvariga och uppskattade medarbetare. Samarbetet inleddes med illustrationer av matrecept från Värmland, men efter ett tag var det Mares samtidskommentarer som var stommen och är det än i dag.

Kommentarer med en gemensam nämnare – de sparkar alltid uppåt.

TEXT solveig giambanco ILLUSTRATIONER mare toomingas

D

et gick så bra i slutet av 1990-talet. Inte så att hon helt kunde försörja sig, men betalt fick hon från sina uppdragsgivare.

Tyvärr inte från FiB förstås, men hennes bilder kom med ändå.

Full rulle hos Carema.

– En annan av mina favoriter, säger Mare.

Mare Toomingas inledde sitt uppskattade medarbetarskap i FiB med att illustrera Hans Johanssons värmländska matrecept. Snart kom hennes egna samtidskommentarer och numera är det de som gäller.

– Det var nyttigt att följa en given text. Bra träning. Det har även varit andra illustrationer under åren, bland annat tidningsartiklar.

FÖRÄLSKAD. Tecknandet började i slutet av

1990-talet. Hon hade tidigare målat. Efter en kurs på Dramatiska Institutet i animation insåg hon snabbt hur svårt det skulle bli att försörja sig på det. Men en tecknarkurs på Konstfack kom väl till pass. Mare upptäckte en bild i DN av Martin Lamm och blev förälskad i uttrycksformen. Saken var given. Penna och papper var ju nästan gratis!

– Jag satte i gång. Skickade in en bild till Svenskan och de ville ha den. Och en till och en till. Och till DN och landsortstidningar i Sverige.

Och Hufvudstadsbladet i Finland. Och flera andra, Fokus till exempel. Och jag fick betalt.

STRECKKODER. Det var ”streckkodsteckningar”

och tusch och blyerts. Bilduttrycken är inte entydiga men perspektivet alltid underifrån. Streckkoderna klippte hon ut, klistrade upp på ett ark papper och snodde nummerkoden från ett nött fib 22

Globen i matvagnen. Världens rea. Omslagsbild på FiB nr 10/2010. En av mina favoriter. Och Mares femårige systerson som till och med bad att få köpa den.

fib 23

>

JUBILEUM En svensk tigger. ”Visst är det fint att det blivit så hos oss också” kommenterar Mare. fib 24

Xxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxx Xxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxx

fib 25

>

JUBILEUM En av Mares favoriter Årets promenix. Återigen en återanvänd tuschgubbe.

kuvert. Man känner igen både koden, tuschgubben, sverigekartan och jordgloben. Hon återanvänder.

Händelserna och utvecklingen i Sverige och världen är en aldrig sinande källa till bilduppslag.

– Jag går på känslan, funderar mycket på vad det är jag vill uttrycka. Det är lättare med bilden än med orden. Men jag brukar prata med pappa eller min syster eller andra jag litar på, de som har den rätta blicken. Jag får ofta goda råd.

Som när jag ville uttrycka något om Gudrun

»

Bilduttrycken är inte entydiga men perspektivet alltid underifrån.

Schyman och hennes tal om att män är som talibaner. Jag hade skrivit ”Gudrun målar om i folkhemmet” men min rådgivare sa skriv ”mullar ”i stället och så blev det. Jag önskar att jag fick mer respons på det jag gör. Alltså av andra än mina närmaste.

Till Virserums utställning Carema, min vän och Sverige – tillståndet i riket som pågår fram till början av december, kom hon med på tack vare att hon stod på sig. Vernissagen hade ägt rum och det blev först ”nej, vi har inte plats”. Men hon skickade in några bilder och blev erbjuden ett helt rum. Det passade henne utmärkt. Bilderna är som klippta och skurna för dessa teman.

ONDA TIDER. De goda tiderna för publicering av bilder är över. Efter en sorgeperiod med många dödsfall gick det inte att rita regelbundet. Men nu är hon på väg tillbaka.

För att försörja sig undervisar hon, inte i bild, men i svenska. Hennes pappa kom från Estland och mamma från Finland och själv undervisar hon människor från hela världen som kommer på kontrakt till Sverige, i det svenska språket med ”one-to-one”-metoden.

– Det tar ungefär 90 timmar för en tysk eller holländare att få grepp om språket och dubbelt så lång tid för en engelsman eller fransman och ännu litet mer för en kines. Ett roligt jobb som ger inblick i olika hem och arbetsplatser.

TRYCKGLÄDJE. Nu är det endast i FiB hon publice-

ras. Marknaden har hårdnat.

– Att få bildidéer är min största inspiration och drivkraft till att fortsätta med bildskapandet. Även att se sig i tryck är viktigt, en stor glädje. Ibland räcker det med att köra bilden genom kopiatorn. ■ ■ fib 26

Levnadsstandarden är numera så hög att endast ett fåtal når upp till den.

Den uppmärksamma betraktaren noterar att det är samma streckkod och sifferkombination som återkommer i samtliga steckkodsbilder. Återanvändning alltså.

Marknadens ålderstrappa. Streckkodsteckningarna var oerhört efterfrågade under en period. De var med som illustrationer i ett finskt TV-program om sådana.

fib 27

Palestina.

Ett avsnitt av separationsmuren mellan Betlehem och Jerusalem. I bebodda områden är muren just en åtta meter hög och två meter tjock mur, i obebodda områden består den av taggtrådsstängsel och breda ”säkerhetszoner” övervakade från vakttorn.

fib 28

Nya spår Reseprogrammet Nya spår vill att turister till Palestina inte bara ska möta de historiska och heliga platserna utan även dagens sociala och politiska verklighet. En viktig del i resorna är möten med människor som lever och verkar i landet.

Nya spår är ett samarbete mellan bland annat evangeliskt-lutherska institutioner i Palestina, Svenska kyrkan och turistorganisationer i Palestina. Det palestinska turistministeriet har godkänt programmet.

Resorna leds av svenska reseledare som utbildats av Nya spår.

ATT SKAPA HOPP DÄR FÖRTVIVLAN RÅDER DEL 1

Talitha Kumi (”flicka res dig”)

P

TEXT inger nilsson FOTO inger nilsson & ronny öberg

å en tallbevuxen kulle i Beit Jala, söder om Jerusalem, ligger skolan Talitha Kumi, grundad av tyska missionärer år 1851. Den dag vi kommer på besök är skolan tom, sånär som på tyskläraren som visar oss runt. Lärarna har studiedag på annat håll och eleverna är lediga. Allt är ljust och prydligt och det doftar rent.

Inte många spår syns av de 900 eleverna, av vilka 40 procent är muslimer och resten kristna. Men i en korridor hänger några teckningar som jag stannar till vid.

En av bilderna föreställer det delade landet mot en bakgrund av Palestinas flagga: på ena sidan en israelisk soldat, på den andra en obeväpnad palestinsk man i keffiyeh, den traditionella sjalen.

På nästa bild står en flicka med sorgsen min och betraktar en gul traktor, kanske i färd med att ge sig på träden i den lilla byn. Jag tänker i alla fall på det vi hört dagen innan: att bosättare angripit palestinier som skördat oliver söder om Nablus.

En tredje bild är mer hoppfull: glada barn i vackra kläder står och håller varandra i hand på en grön gräsmatta med blommor på.

Bilderna hänger säkert inte där av en slump utan illustrerar det som skolan vill åstadkomma, att i en omgivning med spänningar och politiska konflikter, vara en trygg plats där palestinska barn kan utbildas och utvecklas. Utgångspunkten för verksamheten är det kristna fredsbudskapet.

Det vår guide vill visa oss inne i skolan är salarna där eleverna har sina morgonsamlingar, inte för att rummen är märkvärdiga i sig utan för det de används till. Samlingarna är gemensamma för muslimer och kristna och viktiga, menar vår guide, därför att där kan man be tillsammans och fib 29

>

PALESTINA Skolflickorna på torget i Nablus är nyfikna på de västerländska turisterna.

är den enda skolan i Palestina där eleverna kan få lära sig att klättra. Klättring är bra, tycker han, eftersom klättraren får testa gränser och uthållighet och måste lära sig att lita på andra.

UTBILDNING. På skolan finns allt från förskola till

Pojken i olivträdet i Hebron kikar ner på besökarna.

fib 30

dela smärtan över vad som händer i landet, som under kriget mot Gaza. Även gemensamma religionslektioner hålls för att öka elevernas förståelse för varandra.

Utomhus är det lika propert som inne i skolan.

I ett hörn på den muromgärdade skolgården finns en klättervägg. Läraren berättar att Talitha Kumi

yrkesskola. Att Palestina vill satsa på turism avspeglas i att yrkesutbildningen förbereder för arbete inom hotellbranschen. Om eleverna vill utbilda sig vidare kan de sedan några år fortsätta på en tvåårig collegekurs i turism. Under utbildningen kan eleverna praktisera på Talitha Kumis gästhus.

En av hörnstenarna på Talitha Kumi är att flickor och pojkar ska ha samma möjlighet till utbildning. Betoningen på flickors utbildningsbehov har funnits med redan från början. När skolan grundades var det just för att ge palestinska flickor möjlighet till utbildning. Namnet, som är arameiska, betyder också ”flicka, res dig”. Idag finns ett internat på skolan där flickor från fattiga familjer

kan bo under sin studietid. Tanken med internatet är att flickorna ska kunna leva ett normalt liv, få en god utbildning och ett framtidshopp trots att deras hemland fortfarande är ockuperat och omgivet av en mur.

Skolan menar att utbildning är en nyckelfråga när man vill besegra konflikter och våld. Därför vill man erbjuda en förstklassig utbildning. Fokus ligger på att förmedla goda värderingar och respekt för andra människor liksom för deras trosuppfattningar. Eleverna ska fostras till att tänka demokratiskt och till att ta ansvar.

Konflikterna i samhället avspeglas ibland på skolgården. Elever i de högre klasserna utbildas därför till att arbeta våldsförebyggande i skolan och till att bistå med att lösa konflikter på ett sätt som båda parter kan godkänna.

AVSPÄRRADE. Huvudman för Talitha Kumi är

den evangeliskt-lutherska kyrkan i Palestina (EL-

CJHL). Skolan får inga bidrag utan finansieras huvudsakligen av gåvor. Skolavgiften ska täcka en del av kostnaderna, men den höga arbetslösheten i de avspärrade palestinska områdena gör dock att föräldrarna får allt svårare att betala för barnens utbildning. De flesta eleverna får därför någon form av subvention av avgiften.

När läraren är klar med sin visning av skolan vill han att vi ska gå upp på taket till en av byggnaderna. När vi kommer upp dit, i den iskalla vinden, släpper han sin korrekta hållning och är mycket upprörd när han pekar ut den israeliska separationsmuren och flera bosättningar i närheten av skolan. Ur fickan på sin kavaj tar han upp två slitna kartor som visar gränsen och separationsmuren. Han menar att Israel vill försvåra för de palestinska bönderna att odla sin mark och är orolig för att muren ska byggas över hela dalen.

– Då kan inte våra elever komma till skolan, säger han. ■ ■

På den tidigare affärsgatan i Hebron är alla butikerna nu stängda och övergivna.

>

fib 31

PALESTINA

ATT SKAPA HOPP DÄR FÖRTVIVLAN RÅDER DEL 2

Delat Hebron Hebrons historia sträcker sig över fem årtusenden. Den kompakta stadskärnan som är av huggen kalksten anses tillhöra mänsklighetens kulturarv. Under moskén Haram al Khalil i Hebron anses bland andra patriarken Abraham vara begravd. Staden är därför helig både för judar och för muslimer. Men delar av den gamla staden är död sedan de som bodde och verkade där skrämts eller tvingats bort av Israel och dess bosättare.

»

Det har funnits hebronitiska judar som bott och fungerat i staden sedan gamla tider.

Det är inte religionen vi har problem med, utan det är ockupationen.

– Walid, Hebronguide fib 32

V

TEXT inger nilsson FOTO inger nilsson & ronny öberg

år Hebronguide Walid är ung, han är vältalig och han är mycket arg: – Det började med att israeler kom hit 1968. De tog in på hotell som de sedan vägrade flytta ut ifrån. Fyra år senare startades den första bosättningen inne i Hebron och nu finns här fem stycken med sammanlagt omkring 600 bosättare. De vaktas av dubbelt så många israeliska soldater och säkerhetsmän. Bosättarna lever för sig själva och det enda jobb de har är att attackera palestinier.

– Bosättarna attackerar palestinier medan soldaterna ser på och de förstör palestiniernas vatten i cisternerna. Men, tillägger Walid, det har funnits hebronitiska judar som bott och fungerat i staden sedan gamla tider. Det är inte religionen vi har problem med, utan det är ockupationen. Det är den som får oss att känna ”dark and hard feelings”.

HÅRD KONFLIKT. Över en gata i gamla stan där

handeln trots allt pågår har man tvingats sätta upp nät över gatan för att skydda mot skräp och stenar som bosättarna intill slänger ner. Situationen är så spänd att gatan övervakas av både ekumeniska följeslagare och FN-observatörer. De dokumenterar vad som händer och kliver emellan vid bråk mellan palestinier och israeliska soldater.

Under Ibrahimmoskén i Hebron anses patriarken Abraham vara begravd tillsammans med bland andra sin hustru Sara. Staden är därför helig både för judar och för muslimer. År 1994 öppnade en bosättare eld inne i moskén och dödade 29 besökare. Märkena efter kulorna syns fortfarande i

väggarna. Efter massakern delades moskén i en judisk och en muslimsk del. Alla som vill komma in i moskén kontrolleras av israeliska soldater och inne i den finns övervakningskameror och mikrofoner. Walid berättar att han en gång arresterats för något han sagt när han visat runt besökare i moskén.

DELAD STAD. Det var genom Hebronöverens-

kommelsen 1997 som Hebron delades i två delar och Israel gavs säkerhetsansvaret för den del där Hebrons gamla stad ligger. Det har inneburit att palestinierna förbjudits att gå på vissa gator och att ett hundratal ingångar till gamla staden spärrats av med betongblock, tunnor och taggtråd.

Avspärrningarna har inneburit att palestinierna ibland tvingas till långa omvägar.

– Istället för två kilometer kan vägen bli 12 kilometer för att komma till samma plats, säger Walid. Och när barnen ska gå till skolan kollas var och en av dem och deras väskor av israelerna.

Många hus har rivits för att ge bosättarna egna vägar genom staden och 1 500 butiker har stängts på israelisk order eller övergivits av innehavarna.

Palestinierna i gamla Hebron tillhör nu, inte oväntat, de fattigaste i landet. 77 procent levde under fattigdomsgränsen år 2009, enligt Internationella Röda korset.

SOPPKÖK. På vår väg ner i staden ser vi en skara

pojkar i tio-tolvårsåldern, alla utrustade med små hinkar och plastpytsar. Walid berättar att pojkarna är på väg till ett soppkök som ligger ovanför

moskén. Där delas soppa ut en gång i veckan till dem som har det svårt.

Trots allt finns även här de som försöker bygga upp och tro på en framtid. Hebron Rehabilitation Committé, HRC, är en fristående organisation som arbetar med att restaurera övergivna hus och att modernisera infrastrukturen. Tanken bakom arbetet är att värna kulturarvet, få människorna att flytta tillbaka till staden och att skapa arbetstillfällen. Med tiden har Kommittén utökat sin verksamhet med ett socialt rådgivningscenter för familjer. I projekten ingår också satsningar på bland annat bibliotek och på barnens utemiljö.

HRC, som startades 1996, har hittills restaurerat 900 hus. Arbetet går inte snabbt, eftersom

byggmaterialet inte kan transporteras på bil utan på åsnor och hästar. Återkommande utegångsförbud och nya husrivningar gör också att arbetet är svårt. I en del avspärrade hus genomförs arbetena i hemlighet bakom de igensatta portarna.

BARNPERSPEKTIV. I projektet finns ett trettiotal

anställda, bland annat ingenjörer, arkitekter och konsthistoriker. Till att utföra arbeten anlitas lokala små-företag och hantverkare med prioritet för kvinnor. Under 2012 inleder HRC och svenska ”Arkitekter utan gränser” en serie workshops om hur barnperspektivet kan integreras i stadsplaneringen och återuppbyggnaden av Hebrons gamla stad. Projektet stöd av Sida. ■ ■

Affärsidkarna har satt upp nät mot skräp och stenar som kastas ned av bosättarna.

Pojkar i Hebron på väg till soppköket ovanför moskén. Olivförsäljare i Hebron – oliver är en viktig del i mathållningen på Västbanken, men också en av Västbankens största exportvaror.

fib 33

Följetong.

DEL 1 AV 4

TEXT carin åberg ILLUSTRATION tzenko stoyanov

DEL 1 AV ARBETSFÖRMEDLINGEN OCH JAG ELLER VÄGEN TILL UTANFÖRSKAPET JO, SÅ HÄR VAR DET.

Jag hade arbetat alldeles för mycket, alldeles för länge. Men det var jag ju inte ensam om. Överallt kunde man läsa om utbrändhet, utmattningssyndrom, stress, sjukskrivningar och åtgärder för att minska sjuktalen. Debattens vågor gick höga.

Christina Docktare kom med en bok om stress.

En del experter sa att det handlade om personlighetsdrag, andra sa att det handlade om de hårdnande villkoren på arbetsmarknaden. Den nya ideologin som gick ut på platta organisationer gjorde att folk rationaliserades bort och i effektiviseringens namn fick de som blev kvar och överta överblivna arbetsuppgifter arbeta övertid. Alldeles för mycket.

Men det var verkligen bra för företagen och aktiemarknaden. Vinsterna ökade och den ekonomiska krisen slog inte så hårt som den annars skulle ha gjort för vissa. Politikerna hade mött krisen med ansvar. Undersåtarna fick genomgå ett välbehövligt stålbad. Och dessutom att lära sig att inte leva över sina tillgångar. Hade man inget jobb skulle man inte ha några pengar heller. Och var man sjuk fick man väl skärpa sig och arbeta så mycket man kunde. Inte bara gå hemma och vänta på att man skulle friskna till, eller genomgå någon behandling.

Och man började faktiskt prata om att verkligen hjälpa människor i stället för att bara låta dem gå där och ruttna i ett utanförskap. Fast man fib 34

använde nog inte just det ordet då, för det här var redan 2000. Utanförskapet uppfanns väl någon gång 2006, eller så om jag minns rätt...

En del av hjälpen gick ut på att sätta parenteser kring saker, till exempel en bortre parentes då inget ekonomiskt stöd längre utgick, det var bara att börja jobba igen, även ifall det inte fanns något jobb. Fast det där sista satte dom nog också parentes kring.

MEN I ALLA FALL . Det här var runt 2000 och där

satt jag, disputerad och allt. Hade blivit headhuntad till en tjänst långt hemifrån. Sa ja tack, men sedan nej tack. Varför? Jo, jag förväntades föreläsa sju timmar om dan, fem dagar i veckan, därutöver utarbeta ett förslag för ett nytt ämne – tre terminer: syfte och målsättning, delkurser, kursplaner, examinationsformer, litteraturlistor och bemanningsplan, allt i Bolognaprocessens skugga.

Dessutom skulle jag delta i handledarkollegiet och forskarkollegiet, skriva forskningsansökningar, forska och vara närvarande på alla lärarkollegier.

Kort sagt hjälpa högskolan att bli ett universitet.

Varje vecka. Jag orkade i nie månader. Sen sa jag upp mig.

Men skam den som ger sig. Lyckades få förordnande på två olika universitet, 110% sammanlagt.

Jag och några andra lyckades få forskningspengar till ett nätverksprojekt i två år, och så blev jag tillfrågad om jag ville vara projektledare för ett

annat projekt. Mer än 110%? Nej, inte alls, projekten sköter man på kvällar, nätter och helger. Och på semestern.

Men alltihop hade ett pris – min hälsa. 2003 ramlade jag faktiskt bokstavligen ihop. Minnet fungerade inte, jag led av så kallad känsloinsuffiens, kunde bli rasande för en bagatell eller rycka på axlarna för ett fantastiskt besked. Jag kunde inte sova. Fast, två år tidigare, 2001 kunde jag sova hur mycket som helst, säkert 20 timmar per dygn, utan problem. Fick spotta upp mig och släpa mig till de föreläsningar och möten jag hade. Om jag var mer än fysiskt närvarande där och faktiskt uträttade något kommer jag inte ihåg. De dagar jag kunde jobba hemma brukade jag vakna vid sju, äta frukost och gå och lägga mig igen, vakna vid fyra, jobba någon timme tills allt bara svartnade för ögonen och gick och la mig igen. Så kan tillvaron också vara.

JAG KUNDE INTE koncentrera mig. Det var faktiskt

så att jag kunde läsa ett stycke i en bok men när jag kom till nästa hade jag glömt vad jag nyss läst.

För att inte tala om när jag vände blad, ibland fick jag faktiskt titta på framsidan och läsa titel och författare för att hitta tråden igen. Eller läsa baksidestexten. Kunde komma på ett lysande stycke att skriva i den där artikeln eller rapporten jag höll på att skriva, för att sedan bara minnas att jag hade haft en lysande idé. Inte vad den bestod i.

Jag försökte föra lärda samtal med kollegor och konferensdeltagare och andra potentater och visste precis vad jag skulle svara tills det blev min tur.

Då visste jag bara att jag hade haft nåt klyftigt svar och en listig kommentar att komma med, men inte vad det handlade om...

SOM STUDIEREKTOR och därmed ordförande i lärarkollegiet, därutöver grupp-

ledare för en intern arbetsgrupp fick jag verkligen hålla tungan rätt i mun. Det gällde att ha stenkoll på var vi var i dagordningen, hålla fingret på punkten tills den var exekverad, för minsta oplanerat avbrott gjorde att jag inte hade en susning om vad det var som vi talade om, vid vilken punkt vi var. Jag lärde mig snabbt att anteckna allt, och då menar jag om allt, mycket kort och mycket snabbt. Lärde mig också olika strategier för att mjölka mina kollegor om vad som hänt på kollegiet/vid gruppmötet, när mitt minne var blankt, genom att låtsas kontrollera uppgifter för protokollet. Mycket här i livet handlar om taktik och retorik.

Det blev väl lite bättre genom att vara sjukskriven, men inte bra. Började kunna sova mer normalt igen. Doktorn frågade mig efter två månader om jag ville fortsätta sjukskrivningen och så här i efterhand borde jag väl ha gjort det.

Men redan på den tiden var det skottpengar på sjukskrivna och jag var väl för mån om min image och självkänsla för att acceptera rollen som sjukskriven, att räknas in i detta ruttna, parasiterande patrask, så jag sa nej tack. Mitt första misstag i den den här frågan.

Men så var det ju det här med utbrändheten. Även om de jobb jag nu hade innebar att jag mest arbetade hemma och kunde styra mitt arbete själv till största delen, innebar det inte att jag inte längre var utbränd. Sjukskrivningen hade i alla fall gjort att jag inte var så puckad längre. Minnet fungerade bättre, jag kunde sova, kunde läsa någorlunda. Hankade mig fram. Men allting har en ände och pengarna var på väg att ta slut. Måste hitta på något innan dess.

Funderade och funderade.

Sen gick jag till Arbetsförmedlingen. ■ ■ fib 35

Recension.

Död men ganska levande

Ingemar Lindahl , till helt nyligen Sveriges Cypernambassadör, är en färgstark författare under sin diplomatiska kostym. Han debuterade som poet på 1960-talet med diktsamlingen Ffåntter, en ordlek som han briljerade med under vår gemensamma översättning av John Lennons In his own write – eller i vår tolkning – På eget sätt (1965).

Hamlets mustascher hette en annan påhittig diktsamling, utgiven på Podium. Däremellan en försvarlig bunt artiklar i olika ämnen, inte minst om säkerhetspolitik, tillkomna under ett numera långt diplomatliv i Boston, New York, Moskva, Santiago och Aten.

Under militärjuntans tid i Chile biträdde han Harald Edelstam. När den grekiska delen av det delade Cypern inträdde i EU, fick han uppdraget att bli svensk ambassadör i Nicosia. Han deltog också in i det sista aktivt i de hittills resultatlösa förhandlingarna om en återförening av den sargade ön. Dock har han nu i dagarna avgått som Sveriges ambassadör och är blott sin egen.

MEN TRO FÖR den skull inte att Ingemar Lindahl har låtit sig begravas på UD:s ambassadörskyrkogård i Sverige!

Tvärtom rivstartar han återigen som författare till en märklig självbetraktelse med titeln Död men ganska levande.

Det är en på samma gång apart men språkligt oerhört vital berättelse om en fib 36

Foto: Pawel Flato

Ingemar Lindahl Podium

man som trots en enig sjukhuspersonals protester förklarar sig död. I öppningskapitlet ligger han på en bår i ett grådunkelt utrymme på sjukhuset och tror sig vara död. Det är ett vilsamt och ansvarsbefriande tillstånd. Livstecknen är till det yttre få och begränsade. Men i den inbillade dödes fantasi gör livet ideliga repriser. Han minns sitt officiella liv som direktör för konstfirman Clarin, en gång i tiden grundad i S:t Petersburg, och de medfödda plikter som det krävde av honom. Men olika episoder och händelser av långt mer privat natur spelas återigen upp i hans medvetande, som ingalunda ger några indikationer på död och glömska. På ett språk, som är nära släkt med poetens Lindahls litterära förflutna, utspelas konkreta scener ur hans liv med hustrun och den första kärleken som kanske alltför snabbt försvann ut ur hans liv. Som en scenbild ur en film minns han den fatala kraschen då bilen körde in i ett träd. Hustrun överlevde dock.

Han rör sig i gränslandet mellan liv och död där allt är möjligt och ofta beskriver han sitt tillstånd och sina insikter på ett närmast aforistiskt träffsäkert sätt. Hur är det egentligen möjligt att en döende person kan hålla en levande läsare i ett sådant livsuppfordrande grepp? Hur kan en döende så slugt slå vakt om de levandes inre hemligheter och ge dem ord?

MYCKET SNART står läsaren helt på den döendes sida. Låt inte de fantasilösa företrädarna för det så kallade normala livet slå sönder de fantastiska flisor av liv som yr bland orden i denna berättelse! Ge dig en chans att bekanta dig med denne djupt originelle författare som här bjuder på sitt liv i glimrande formuleringar! Många av oss skulle nog kunna sammanfatta våra liv som ”Vid liv men ganska döende”. Därför behöver vi den stimulans som Ingemar Lindahl faktiskt kan ge oss! peter curman

Främling, vad döljer du för mig?

En bok om rasism.

Marcus Priftis Leopard

Författaren Marcus Priftis har gjort ett ambitiöst arbete genom att på 267 sidor försöka reda ut begreppet rasism, som numera används som ett vanligt skällsord i diverse sammanhang och mera sällan i sin ursprungliga betydelse. Det handlar sällan om andra rasers eventuella underlägsenhet gentemot den så kallade vita rasen utan oftare om xenofobi, sjuklig rädsla för främlingar. Författaren menar dock att allt som handlar om VI och DE och syftar till att nedvärdera DE andra är i grund

Route 66 och den amerikanska drömmen Peter Kadhammar Bilder av Urban Andersson Leopard

Vi svenskar blir alla från det vi är barn översköljda av USAkultur, främst i form av filmer i TV och på bio.

Lägg därtill musiken. I dag sker denna kulturpåverkan med större intensitet än någonsin. Samtidigt förblir bilden av verklighetens USA ofta så märkligt frånvarande.

Peter Kadhammar råder med råge i sin bok bot på denna brist. Den är baserad

och botten rasistiskt vilket också gäller den ursprungliga betydelsen: att andra raser, som förresten är svårdefinierade, är underlägsna den vita rasen, den så kallade kaukasiska.

Med tillförsikt använder Priftis uttryck som blatte och svartskalle, som är gängse bland ungdomar men som medelålders och äldre människor inte använder annat än med citatfingrar. Det är nog så debatten måste tas, om det nu är en debatt. Det går naturligtvis inte att hävda att människor är sämre eller har underlägsna egenskaper för att de kommer från en viss plats eller bor på en viss plats. Det är förstås lika befängt som att påstå att DE, invandrarna, ”tar våra jobb” samtidigt som de kostar i socialbidrag för att de är arbetslösa.

Författaren har gått grundligt tillväga. I slutet av boken finns en lång referenslista. Han vrider och vänder på begreppen och vi som läser boken får verkligen rannsaka oss själva när det gäller fördomar. För det är till syvende och sist fördomar rasism handlar om och

på en reportageresa han och fotografen Urban Andersson gjort mellan Chicago och Los Angeles på Route 66. Som förebild har de familjen Joads resa i John Steinbecks klassiker Vredens druvor.

Vi är vana att läsa Peter Kadhammars rapporter från krigshärjade områden och hans kolumner i Aftonbladet. Här får vi följa honom utmed vägarna i delstaterna Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien av idag. Kadhammar låter oss i lugnt takt möta platser och människor. Olika motell, ett tältfängelse, ett skomakeri, en sheriff, en Occupyaktivist, platsen för det första kärnvapenprovet – allt möjligt och alla möjliga passerar revy längs Route 66.

Det Peter Kadhammar och Urban Andersson får se och höra är sällan uppbyggligt. Klimatförändringarna börjar märkas rejält i det torra, sandiga landskapet. Här finns en god del av dagens 46 miljoner fat-

»

… vi som läser boken får verkligen rannsaka oss själva när det gäller fördomar. författaren visar att sådana finns både på det vardagliga och på det strukturella planet. Troligen går ingen riktigt fri. Inte ens författaren själv, vilket han också medger. Något oklar är han när det gäller vänsterns påstådda antisemitism trots att han skiljer mellan kritik mot staten Israel och nedvärderande av judar. Vilken vänster, kan man fråga sig.

Samtidigt är det antagligen omöjligt att skriva en sådan här debattbok utan att trampa på tår, mer eller mindre ömma.

Men författaren tar ändå kål på alla rasistiska, etniska och nationalistiska fördomar på ett övertygande sätt och med glatt mod. stefan estby

tiga amerikaner varav en viss andel är helt utan bostad. Urban Anderssons bilder visar detta och de är mästerliga, lite som Lars Tunbjörks fotografier. Av de som har bostad bor många dåligt i enkla mobila hus. Till exempel Alvin Yellowhorse, en navajoindian som Kadhammar träffar.

Orsaken, säger han själv, är att Yellowhorse vill ha en riktigt stor, bensinslukande äldre Ford att köra och meka med.

Bensinen är i dag så dyr att i stort sett inga pengar blir över till annat än bilen.

Familjen Joad hamnar till slut i Kalifornien som också är slutmålet för Peter Kadhammar. Där i lägret Weedpatch som är federalt och skapat för lantarbetare och kringdrivande familjer, får familjen Joad det åtminstone lite bättre. Peter Kadhammar besöker lägret – det finns fascinerande nog kvar – och där bor lantarbetare än i dag. henrik persson fib 37

RECENSION

Den dolda alliansen.

Sveriges hemliga Natoförbindelser

Sverige är en liten nation klämd mellan två imperialistiska stormakter. Österut och på mycket nära håll lurar Ryssland. I väster tronar USA som genom Nato har knutit till sig grannländerna i väster och söder. Hur ska Sverige hantera den situationen? Folkviljan är i varje fall klar. Sedan decennier har medborgarna gillat tanken på att riket ska hållas alliansfritt i fred och neutralt i krig. Detta är fundamentet och givetvis har folket utgått från att den statliga verksamheten sköts efter majoritetens önskemål.

Mikael Holmström, verksam som säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet och medlem av Kungliga krigsvetenskapsakademin, visar i sin mycket läsvärda bok att spetsarna i den svenska statsapparaten struntade i folkviljan. I verkligheten slöt man upp bakom USA och utgick från att Nato var en del av svenska försvaret. Exemplen på detta dubbelspel är många i denna bok på drygt 600 sidor.

Det tysta samarbetet i de slutna rummen har varit systematiskt och omfattande. Dock inte från vänstern utanför socialdemokratin förstås, den räknades som fosterlandsförrädisk och fick inte vara med enär den ansågs ha partivänner i Moskva.

Att däremot Carl Bildt, för att ta ett exempel, efter U-båtskyddskommissionens rapport 1983 skyndade sig att fib 38

Foto: Atlantis

Mikael Holmström Atlantis

»

I verkligheten slöt man upp bakom USA och utgick från att Nato var en del av svenska försvaret. Exemplen på detta dubbelspel är många … berätta ett och annat för husse i Washington var inget som fick de inblandade att reagera. Liksom att det var helt i sin ordning att svenska officerare och andra i den politiska och administrativa eliten skaffade sig ideologisk utbildning i USA eller på europeiska Natoskolor.

Man kan ju fundera om detta att luta sig mot den ena stormakten och samtidigt hyckla neutralitet är en klok strategi på sikt. Dubbelspel var det i vilket fall som helst. Kulissen var demokratisk, fast bakom den måste ha härskat en närmast feodal kultur. Furstarna på toppen bestämde vad folket fick veta och härolder skickades ut för att blåljuga i en

anda som beskrevs som ”ett dubbelspel som var ens förbannade skyldighet”.

Man kan bara spekulera över hur mycket av denna inställning som finns kvar bland den politiska elit som i dag talar sig varm för EU-projektet. Och man kan dessutom, något kallsvettig, försöka föreställa sig hur denna grupp av centrala beslutsfattare agerar om det blir skarpt läge för Sveriges vidkommande. Hur tungt kommer då den nationella suveränitetens tanke väga för detta patrask som så gärna vill hålla handen med våra vänner på andra sidan Atlanten? anders norborg

Uppdrag världen Björn Kumm Leopard

Författare, skribent, radioman – den flitiga Björn Kumm har brukat många medier i sin folkbildargärning. Vad har han inte betytt för sin lyssnar- och läsekrets som under mer än 50 år fått ta del av hans kunskaper och analyser från snart sagt världens alla hörn! Böckerna är många, från Latinamerika och Afrika men också från olika delar av Europa.

Biografierna handlar om Che Guevara, Jugoslaviens Tito och Fidel Castro. Perspektivet är konsekvent och genomtänkt.

Hans tid på OBS kulturkvarten i radions P1 minns man med stor saknad även om han inte var ensam om att prägla programmet på ett sätt som

Industriminnen Birgitta Lillpers Wahlström & Widstrand

Det tog mig lång tid att komma in i Birgitta Lillpers nya diktsamling.

Men engagerande är den från början.

Hennes viktigaste teman är gripande minnen av en far och ögonblicksbilder från en tynande glesbygd. De täta, ofta gåtfulla och ibland lite högtidliga dikterna, kräver stor koncentration från läsaren sida och det är lätt att börja leta efter mönster och sammanhang mellan dem – mönster och sammanhang som kanske inte finns.

Men efter en hel del läsning – och ett antal timmar vid tågfönster vända mot

»

Vapenproduktion, försäljning och smuggling hör till det som starkt engagerat Björn Kumm genom åren.

Berättelsen får där en ökad intensitet.

gjorde att man högst ogärna missade huvudsändningen eller reprisen. På den tiden fanns inte dagens möjligheter att lyssna i efterhand när man hade tid.

Björn Kumm gör nu bokslut med sina memoarer Uppdrag världen där läsaren får följa med på några av de många resor som fyllt hans tillvaro. Det är intressant – läsaren blir påmind om de gångna decenniernas utveckling utanför Sveriges gränser. Ändå får jag en känsla av att Kumm inte känner sig helt bekväm med uppgiften, att han hellre skulle velat delge oss kunskaper om något skeende som är viktigt att förmedla.

Sovringen av materialet har säkert varit svår, vissa frågor får större utrymme än andra. Vapenproduktion, -försäljning och -smuggling hör till

»

Hennes viktigaste teman är gripande minnen av en far och ögonblicksbilder från en tynande glesbygd.

(typ) landsbygden – blir Lillpers fragmentariska stil mer begriplig. Minnen – oavsett om vi menar dem vi har i huvudet eller dem vi rotar bland i källarförråd och pärmar – är ju något av pusselbitar och runt dem väver vi det vi säger oss komma ihåg. En inre bild har samma funktion som en låda med gamla papper på vinden eller en nedlagd bensinmack eller en sönderrostad traktor på Västgötaslätten. De är spår av det som var, påminnelser om tidens gång.

det som starkt engagerat Björn Kumm genom åren. Berättelsen får där en ökad intensitet. Annat kanske får alltför lite plats för att riktigt väcka intresse om man inte redan har lite kännedom. Så till exempel berättas kortfattat om familjen Kumms gode vän Arno Behrisch, en av de tyska politiska flyktingar som fängslades i Sverige under andra världskriget. Här skulle läsarna säkert kunnat få en berättelse om vår samtidshistoria som är känd av få.

Knapphändigheten i delar av boken har trots allt en positiv sida. Författarens strävan att hålla undan det privata är sympatisk men har säkert bidragit till att skildringen här och var blir fragmentarisk. kjersti bosdotter

Något förgånget som ändå finns kvar.

Birgitta Lillpers försöker försonas med förändringen och förgängelsen – vad skulle man annars göra? Livets och samhällets ständiga förändring blir hos henne parallella utvecklingarna som förstärker och speglar varandra: Här föll ingen ” from grace” det var bara tillvaron som skred, stilla och med fullständigt våld, ja kanske var det ändå ett fall Förra året tilldelades Lillpers Svenska Akademiens Bellmanspris i egenskap av ”verkligt framstående svensk skald”.

Det är välförtjänt. joel landberg fib 39

Film.

En svensk tidningsläsare upprördes av de riskabla arbetsförhållandena hos kökspersonalen på jumbojettar och exemplifierade med en notis om en flygkatastrof, där den krossade ”cockpiten” upphittades 200 meter från nedslagsplatsen.

Kockpitt??

D

TEXT hans isaksson

et var, vad jag minns, den eminente afroamerikanske författaren och exkommunisten Richard Wright som på 1950-talet (dystert) förutsade att framtidens politik inte längre skulle handla om klass, utan om religion och ras. Länge såg det ut som om hen talat helt i nattmössan.

I dag tror många (förhastat) att hen ändå hade rätt.

Dessutom glömde Wright könet.

Könsroller har, trots allt mindre praktisk betydelse, fått ökad uppmärksamhet i Västmedier. Den ekonomiska utvecklingen har lett till allt snabbare förändringar i arbetsliv, familjens funktion och reproduktion och därmed könens identiteter och kanske till och med vissa personliga pronominas form. Snart kommer kanske inte längre ”man” att vara synonymt med ”människa”. Inte minst har könens förändrade roller grundligt uppmärksammats till exempel hos Susan Faludi i Backlash och i Ställd.

MÅNGA VÄNSTERMÄNNISKOR i Väst

prioriterar nu kampen för så kal�lad jämställdhet och föreställer sig att kvinno- och HBTQ-rörelsen bara är mera tidsenliga former av klasskamp.

I den muslimska världen bedriver enligt utsago Nato och USA med vår hjälp en fib 40

”jämställdhetskamp”. Propagandan i föregivet syfte att placera fler ”Ruter Dam” i bolagens styrelser är också ett makabert, avledande skämt. Ty även jämställdheten uteblir när klasskampen underifrån, kampen för jämlikhet läggs ner – vi får ”backlasher” som faktiskt historien haft många av.

Enligt Ester Martin Bergsmarks högst trendkänsliga badkarsfilm, Pojktanten, går förstås könsidentitetskrisen ”djupare” än till vulgärt materiella faktorer. Och visst har könsidentiteter fascinerat människor sedan urminnes tider. Att kvinnor klär ut sig till män och vice versa kan exempelvis av många anses lite kittlande i ryggmärgen – annars hade vi aldrig envisats med att göra litteratur av det – alltifrån Homeros (där Akilles på mammans inrådan förgäves klädde sig som kvinna för att slippa slåss i Troja) via Shakespeare, till exempel i Trettondagsafton, fram till ett onödigt stort antal böcker, pjäser och filmer i vår tid. Varken postmodern dekonstruktionism, queer- eller genusteori har tydligen minskat attraktionen hos temat, tvärtom.

VI HAR JUST SETT en publik svensk succékomedi, Cockpit med queer- och dragtema i regi av Mårten Klingberg.

Eventuellt lite mer om filmen nedan, om utrymmet medger. ”Cockpit” må låta lite snuskigt både på engelska och svenska, men är en liten försänkt arena, där stridstuppar drabbar samman. Senare betecknade ordet matrosernas logi längst ner i fartyget och senare besättningens utrymme i flygplan och motorfordon. Verbet drag är ju en engelsk akronym (DRessing Alter Gender) det vill säga att uppträda klädd/

Foto: Nordisk Film

sminkad till motsatt kön. Terminologin är på detta område oftast anglosachsisk.

Kvinnor som klär ”upp sig” till män brukar kanske i allmänhet inte anses vara lika komiska som män som ”klär ner sig” till kvinnor. Sådana historier kan ibland till och med sluta riktigt illa för kvinnan, senast i filmen Boys dont cry. Stig Järrel uppträdde däremot som kvinnlig cellist i Ekmanfilmen Fram för lilla Märta, åt vilken vi i Sverige 1945

nästan skrattade på oss. Jack Lemmon och Tony Curtis måste i I hetaste laget (1959, Billy Wilder) för att fly undan maffian, likt lilla Märta, också turnera med en damorkester.

Damen Julie Andrews uppträdde – av arbetsmarknadsskäl som lilla Märta – i makens film Victor,Victoria 1982 till och med som manlig dragartist, det vill säga dubbeldraggade som kvinna. Hen blev sedermera gayikon. Av samma skäl

och år drevs Tootsie (Dustin Hoffman regisserad av Sydney Pollack) dock att framträda som bejublad kvinnlig skådespelare.

OM NI I FRAMTIDEN måste se ännu en

film i denna något slitna genre kan ni ha nytta av att veta att det i dragkomedier finns några obligatoriska moment i handlingen: 1. Publiken måste av dramaturgiska fib 41

>

KLINGBERGS COCKPIT har noga kryssat

av alla rutor i detta schema: Valle (cirka 40) är flygkapten som tyvärr förlorar sitt jobb, sin bostad och dessbättre fib 42

Foto: Nordisk Film

FILM skäl redan tidigt vara informerad om den draggande huvudpersonens verkliga kön för att redan från början kunna skratta med och uppskatta ”Verfremdungseffekten” av att se en gestaltning av ett könsbundet beteende, vilket, särskilt vad gäller karlar i kjol och höga klackar, uppfattas som komiskt.

2. Motivet hos draggaren måste komma utifrån – det duger inte att huvudpersonen är en transsexuell/ transvestit som av egen böjelse initierar dragget. Äkta transvestiter är det för övrigt numera inte ens riktigt lagligt att skratta åt, lika litet som åt manifesta bögar och lesbor. De båda främsta dragqueens vi i modern tid har haft – Divine och Dame Edna – har funnit det angeläget att påpeka att de utanför scenen inte får någon kick av att klä ut sig till kvinnor. Almodóvars många transhjältar är därför heller inte komiska, utan representerar normen i hens filmer. Om Pojktanten är komisk är det nog oavsiktligt. Att skratta åt den vore nog lika blasfemiskt som att göra det när folk i största allvar knäböjer vid altarrunden för att konsumera Jesu kött och blod. Vår självbevarelsedrift förbjuder det. Dessutom är ju de högst seriösa pojkarna i karet inte utklädda, snarare tvärtom.

3. Komplikationer uppstår nästan alltid genom den i komedier obligatoriska (lyckliga) kärlekshistorien, som efter ett dråpligt avslöjande skall leda fram till till – minst – en slutkyss. Alla förälskade är därvid vid den dramatiska demaskeringen inte lika vidsynta som den miljonär som på slutet av I hetaste laget vid sitt frieri får reda på att hens tillbedda dragperson (Jack Lemmon) inte besvarar hens känslor och till yttermera visso inte ens är kvinna: ”Well, ingen är perfekt!”.

även sin sällsynt vidriga hustru. För att få åtminstone delad vårdnad om sonen måste hen få inkomst och lägenhet. För detta ändamål kvoterar hen in sig i yrket som kvinna. Som motvillig medsammansvuren utnyttjar hen sin lesbiska och extremt genusmedvetna syster. Med hens persondata inklistrade i sin c.v. jämte peruk, kjol och makeup får hen ny anställning som trafikpilot. Hen träffar den docksöta flygvärdinnan Cecilia och ömsesidigt tycke uppstår, eftersom hen är bisexuell och tänder även på damer.

Eftersom Valle, även som uppsminkad till ”Maria”, är hetero, leder förhållandet till diverse, inte helt oförutsägbara, komplikationer. Och till ganska mycket masturbation hos Valle-Maria för att lätta på trycket – hur Cecilia klarade skivan får vi inte se, eftersom motsvarande aktivitet utförd av kvinnor inte anses lika komisk och lättfilmad.

EFTER EN GENOMKLAPPNING vid spakarna och efter en tid som hjältemodig mediehjältinna tvingas Valle-Maria ut ur garderoben. Därpå löser sig allt förstås till slut och från att vara ett hinder blir Cecilias läggning här snarast en tillgång.

”Det finns inte män och kvinnor – bara människor” är filmens devis – försiktigtvis gång på gång lagd i munnen och på plakaten hos queergrupper. Möjligen hade filmen varit intressant om man utgått från denna i stort oklanderliga ståndpunkt och sedan gått vidare. Men man gör på stället halt, litar inte på vårt omdöme och låter i stället för säkerhets skull alla heterosexuella rollgestalter, Valle undantagen, vara klart obehagliga och försedda med riktigt usla argument.

BEGREPPET PK (det vill säga politisk kor-

rekthet) har ett par decennier använts av borgerliga opinionsbildare så länge de befann sig i opinionsmässigt underläge, där de hänvisades till att slå underifrån utan att lämna träffyta genom att öppet stå för sin ståndpunkt.

En mera tidsenlig användning av PK kunde i dag vara att använda den om ställningstaganden som ansågs chockerande för ett par decennier sedan, men som i många fall debatterats färdigt, passerat riksdagen och ibland till och med redan blivit föremål för lagstiftning. I just denna nygamla bemärkelse är Cockpit mycket PK. ■ ■

ASEEM TRIVEDI FÖDD 1987 Assem Trivedi är född i Kanpur, Uttar Pradesh. Han inledde sin karriär som frilanstecknare för flera tidningar och magasin och är en av grundarna till Save your Voice, en rörelse mot internetcensur i Indien. År 2011 tog den legendariske medborgarrättskämpen Anna Hazare (född 1937) initiativet till India against corruption, en bred nationell rörelse mot korruptionen i Indien. För att stödja rörelsen startade Trivedi en nätsida. Hans teckningar fick masspridning och mötte bred uppskattning. I december 2011 tvingade polisen i Mumbai operatören att stänga nätsidan. Trivedi svarade med att lägga sidan på en ny adress cartoonsagainstcorruption.blogspot.se/ Den 9 september 2012 arresterades Aseem Trivedi anklagad för att ”ha visat bristande respekt för nationens symboler”. Trivedi skulle den 15 september ha tagit emot CRNI Award for Courage in Editorial Cartooning från Association of American Editorial Cartoonists i Washington, DC. Vi visar här ett antal av de bilder som har väckt myndigheternas misshag.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Så här beskriver Aseem Trivedi sitt eget ställningstagande: ”Jag är demokratisk. Jag är patriotisk.

Jag har levt i tjugofyra år utan att ha anklagats för korruption. Jag ritar bara satirbilder. … Jag talar om nationalism.

Jag älskar mitt land. Jag reagerar [mot korruptionen] på mitt eget sätt. Några protesterar. Andra hungerstrejkar i Indien.

[Vad mig beträffar,] är jag en satirtecknare.”

fib 43

Skriftställning.

Jan Myrdal läser Ivan Turgenevs Obruten mark, i översättning av Kjell Johansson, och hittar sanningar om såväl dåtid som nutid.

OM REVOLUTIONÄR UNGDOM

D

TEXT jan myrdal

et är en lysande roman. Och det den åldrande Turgenev lyckades med i sin allra sista roman år 1877 är vad den knappt medelålders Dag Solstad faktiskt inte – trots stor kritikerberömmelse – lyckades med 1982 i sin roman Gymnaslærer Pedersens beretning; att skildra det verkligt framtidsbådande i en radikal och revolutionär ungdomsrörelse som lider nederlag. I Solstads fall de norska maoisterna på sjuttiotalet och i Turgenevs fall de ryska narodnikerna hundra år tidigare.

ETT SKÄL TILL DETTA kan vara att Dag

Solstad själv hade varit aktiv i en då som det tycktes honom framstormande politisk rörelse under det att den politiske vänstermannen Turgenev tagit principiellt avstånd från såväl den ungdom som ville ”gå till folket” som deras teoretiker.

För att sedan i denna sin sista roman både skildra hur denna progressiva intelligentsia oundvikligen misslyckades och med en bokens huvudperson, teknikern

fib 44

»

Bevare mig väl: en människa med ideal – men utan fasoner; bildad – men en folkets man; enkel – men klipsk ... Vad behöver ni mer?

–Ivan Turgenev i översättning av Kjell Johansson

Solomin, visa vilka som skulle ta ledningen i det statsundergrävande arbetet och fyrtio år senare komma att välta hela det gamla samhället över ända.

De andra i rörelsen har fallit från, några har fängslats och några svikit men Solomin arbetar vidare politiskt i en fabrik enligt ”kollektiva principer” (Tjernysjevski!). Det Turgenev skriver om Solomin på romanens sista sidor är som en bolsjevikisk självdeklaration inför första femårsplanen femtio år senare: ”Sådana som han är verkliga män.

De biter inte ifrån sig genast – men tro mig de är verkliga, och framtiden tillhör dem. Han är ingen hjälte; det är heller inte de ’arbetets hjältar’ som den där konstiga typen – amerikanen eller

engelsmannen – skrev om i sin bok som uppbyggelse för oss, stackare; det här är starka, gråa, enfärgade män av folket.

Och det är nu vi behöver sådana! Se på Solomin! Han är klok som en korp, frisk som en nötskrika ... Är det inte underbart? Hittills har det hos oss i Ryssland varit så här: om du är en levande människa med känsla och samvete – då måste du absolut vara sjuk! Men hos Solomin värker väl hjärtat lika mycket som hos oss, och han hatar det vi hatar, men han har nerver av stål och kroppen bär sig åt som den ska ... alltså en karl med ruter i! Bevare mig väl: en människa med ideal – men utan fasoner; bildad – men en folkets man; enkel – men klipsk ... Vad behöver ni mer?”

Ivan Turgenev Obruten mark Översättning av Kjell Johansson. Utgiven på Bokförlaget Murbräckan.

Det är också som översättaren Kjell Johansson skriver i sitt förord att romanen ”i den ryska litteraturen förde in sådana, för den tidigare okända, begrepp som socialism, kommunism, proletärer och kapitalister.”

Detta förklarar varför den dåtida liberalt demokratiska kritiken tog avstånd från romanen. De såg den som skriven av en utomlands bosatt, om Ryssland okunnig, författare som ville förolämpa den revolutionära rörelsen.

Men som historien visar hade Turgenev rätt.

Ivan Turgenev av konstnären Ilya Repin (1844–1930).

DET HAR GÅTT hundrafyrtio år sedan Turgenev skrev romanen och i samhället har titlar, kostymer och fraser ändrats men dock känner vi igen de samhälleliga figurerna. Den liberale ämbetsmannen och politikern är inte längre jordägare och hans galoner är bytta men han och hela hans falska och motbjudande hyckleri är samma nu som då. Sannerligen vi känner lössen våra på gången när vi läser Turgenev.

Också den Hamletlikt kluvne diktskrivande revolutionär som efter att ha tappat tron – och kärleken – begår självmord, har jag dessa senaste sjuttio år mött inte så få gånger i så kal�lade vänsterkretsar runtom i vårt land och Europa. Liksom de starka klarögda kvinnorna i rörelsen. Det är alltså en spännande och läsvärd roman som ger klarsyn.

Kjell Johansson som fick översät-

tarpris häromåret har – säger mina rysskunniga vänner – gjort en utmärkt tolkning. Men han har inte bara översatt från ryskan (den förra utgåvan 1878 var översatt från franskan), han har sett till att romanen blivit tillgänglig genom att ge ut den på sitt eget förlag Murbräckan.

DET GÄLLER NU att se till att biblioteken

köper in den. Köp den också själv. Men framförallt: Läs den! ■ ■

fib 45

Rätt&Rådligt.

”Vi kan bara ha integritet i relation till andra.”

S

å länge jag har varit med i branschen har statliga utredningar arbetat med olika projekt om skydd av den personliga integriteten. Jag tror det började 1966 då den första integritetsskyddskommittén fick sina direktiv. Efter några år fick vi lagar om olovlig avlyssning och om namn och bild i reklam. Men slutbetänkandet från 1980 är ett svårslaget rekord i inbördes oenighet. Fyra ledamöter tyckte att det räckte med pressens självsanering. En förordade skadeståndssanktion.

Och tre, däribland ordföranden Bengt Lännergren (JK under IB-affären), ville ha en straffrättslig regel om ”kränkning av privatlivets fred”.

Sedan dess har frågan bollats mellan utredningarna. Som jag skrivit om tidigare i den här spalten (2011-4 och 2012-3) skickade justitiedepartementet förra våren ut en promemoria, där man föreslog ett förbud mot viss fotografering. Lagrådet sågade förslaget i mars i år.

YTTRANDEFRIHETSKOMMITTÉN landade, också under stor oenighet, i att inte föreslå någon straffbestämmelse om kränkning av den personliga integriteten när det handlar om publiceringar i grundlagsskyddade medier.

Men vad betyder egentligen personlig integritet? Nyligen läste jag en text som reder ut saken (och ur vilken rubriken ovan är hämtad). Det är Anders R. Olssons essä Vem är storebror? Myten om integriteten i antologin Myten om Internet med Pelle Snickars och Per Strömbäck som redaktörer, Volante 2012. Att fib 46

»

På 1970-talet rådde i stort sett konsensus … om att hotet kom från staten, som ju har ett stort informationsövertag.

Olsson har varit med ett tag det märker man i det breda greppet om ämnet och i hans observationer av hur hotbilden har förskjutits. På 1970talet rådde i stort sett konsensus mellan utredare med regeringsuppdrag och fristående debattörer om att hotet kom från staten, som ju har ett stort informationsövertag. Att skydda sig mot ”kontrollsamhället” var något de flesta fann angeläget.

Men efter mindre än ett par decennier var perspektivet helt omvänt; sedan dess är det mot andra medborgares snokande som de statligt tillsatta utredarna säger sig vilja skydda oss. Detta får motivera ett stort antal nya sekretessregler. Särskilt personuppgiftslagens (PUL) kategoriska förbud mot databehandling av personuppgifter, även harmlösa sådana, är ett utflöde av denna nya inställning.

Under tiden som den senaste integritetsskyddskommittén arbetade, 2004-2008, slog det så kallade Bodströmsamhället igenom med lagar om avspaning av all trådbunden teletrafik som passerar riksgränsen, preventiv tvångsmedels-användning och buggning med mera. Men, som Olsson noterar, det enda lagförslag med verkan för de enskilda medborgarna som kommittén i sitt slutbetänkande lade fram mot bakgrunden av allt detta var ett förbud

för medborgarna att fotografera varandra på vissa platser.

Särskilt tankeväckande tycker jag Olssons text är när han går i närkamp med påståendet att myndigheterna vet ”allt” om medborgarna och att den som lägger samman det som finns hos olika myndigheter om en enskild med det som låter sig googlas fram på Internet skulle ha skapat sig en heltäckande bild eller profil av den människan. Det är ju så det kan låta när politiker vill hemligstämpla.

SÅ LÄNGE DET INTE handlar om sekretessbelagda uppgifter och om det inte är den enskilde själv som har lagt ut uppgifterna, är detta i de allra flesta fall inte sant, konstaterar Olsson. De sammanställda uppgifterna säger egentligen väldigt lite om den enskilde, framför allt ingenting som skulle kunna vara skadligt för honom. Inget verkligt fall där någon skulle ha skadats har ännu påvisats. Ändå har denna retorik haft effekten att det öppna samhället har blivit allt mindre öppet.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem.

Ett Höstsamtal

En lördagseftermiddag träffades 14 personer på ABF i Karlskrona för att lyssna på Ulf Nilsson då han berättade om Vilhelm Moberg som samhällsdebattör. Moberg ville ständigt vara obekväm, en upprorsledare med pennan. För honom var det nödvändigt att ta ställning men hans ställningstaganden skiftade under olika delar av livet. Konstant var hans kamp för det fria ordet och mot överhetens korruption och rättsröta. Han kämpade också för nationellt självbestämmande och demokrati och i sina böcker stödde han folklig kamp i olika former. Efter föredraget utbröt en livlig diskussion och många frågor om det vi fått höra.

Mötet ingår i en liten serie på tre möten som Blekingeavdelningen anordnar under hösten. Temat är ”Vad händer med demokratin”. Vi är oroade av den demokratiska utvecklingen och vill få diskussion om denna och inspiration till nya tänkesätt.

Lördagen 27/10 Är titeln ”Om självbestämmande och mänskliga rättigheter”: Ulf Bjerén inleder.

24/11 ABF: framväxten av ett studieförbund.

Alla möten är mellan 13 och 15 och äger rum på ABF i Karlskrona, Ö Köpmansgatan 34.

Kontakt: Sisela Björnsson 0455/42635 eller sisela.bjornsson@telia.com SISELA BJÖRNSSON

gen? r i förenin e d n ä h d a V w.fib.se msida ww e h a y n r å Se v

MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Eva Wernlid

MEDARBETARE

Tzenko Stoyanov, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Ximena Duhalde, Stefan Ljung, Hans Isaksson, Eva Wernlid, Jan-Erik Gustafsson, Jenny Wrangborg, Lisa Forsberg, Jonas Lundgren, Björn Folke Johansson, Anders Björnsson, Dag Seierstad, Hans O Sjöström, Losita Garcia, Lars-Ivar Juntti, Robert Nyberg, Solveig Giambanco, Inger Nilsson, Ronny Öberg, Carin Åberg, Peter Curman, Stefan Estby, Henrik Persson, Anders Norborg, Kjersti Bosdotter, Joel Landberg, Aseem Trivedi, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Sisela Björnsson, Hans Lindström

Månadens medarbetare JONAS LUNDGREN Jag är 21 år och pluggar på högskolan med inriktning mot offentlig förvaltning. När jag inte gör det eller medarbetar i till exempel FiB/k så sitter jag i förbundsstyrelsen för Svenska Clartéförbundet, i förbundsstyrelsen för Unga Republikaner och är aktiv i Vänsterns Kulturnätverk. Utöver det är jag verksam som kulturpolitisk debattör och driver bloggen Kulturpolitikbloggen. Dessutom sitter jag i redaktionen för Clarté. Jag är också aktiv som ölskribent på siten Allt om öl.

Jag medarbetar i Folket i Bild/kulturfront därför att det är en av få tidningar som visar samhället från ett håll som många media, även på vänsterkanten, drar sig för att göra. Tidningar som Folket i Bild/kulturfront och Clarté är nödvändiga i bygget av en rörelse för förändring, vi tänker utanför ramarna, ifrågasätter och förändrar.

Nästa nummer kommer 8 november. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Hans O Sjöström.

REDAKTÖR: Stefan Ljung.

LAYOUT: Björn Folke Johansson.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Tom Carlson, Solveig

Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2012.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se