FiB 10 2014

THAGE G PETERSON Turnerar med fredsbudskap NATO Starka reaktioner efter påskrivet avtal ELLEN EKMAN Tecknar hipsterns jakt på bekräftelse

DET FRIA VALET

DRÖMMEN OM EN JÄMLIK SKOLA Folketibildtio201449 kr

Red.

INNEHÅLL

Vi fortsätter att kämpa

Månadens SATIRARKIVET.SE

DET ÄR HÖST OCH NÄR det här skrivs har vi nyss lämnat ett riksdagsval bakom oss. Jag vet inte om jag ska glädjas åt att det har blivit ett regeringsskifte eller bita mig i knogen över att de bruna vindarna har växt sig ännu starkare.

Klart är att Stefan Löfven har en knepig uppgift framför sig i att utestänga Sveriges tredje största parti. ”Samarbete är nyckelordet”, sa han efter ett möte med riksdagens talman och sträckte ut handen över blockgränsen. Skolan nämndes som ett område att samarbeta kring.

Frågan är bara hur.

Om skolan handlar ett av reportagen i det nummer av Folket i Bild du nu håller i handen. Skribenten Magnus Zackariasson har tagit ett grepp på det fria skolvalet, en reform som infördes 1992 och vid ett besök på Husbygårdsskolan i Stockholm träffat läraren Anna Holmgren. Hon kämpar för att varenda unge ska lyckas, oavsett förutsättningar.

DEN TIDIGARE försvarsministern Thage

G Peterson kämpar också. Med ilskan han känner över sitt partis uppgörelser med de borgerliga i försvars- och säkerhetsfrågor och över det faktum att Sverige har skrivit på ett värdlandsavtal med Nato.

Serietecknaren Ellen Ekman kämpar med att få sina karaktärer att göra som hon vill och bry sig lite mindre om sina statusuppdateringar på Facebook.

Men inte är det särskilt lätt, inte. Möt Anna, Thage och Ellen i det nya numret av Folket i Bild/Kulturfront.

Välkommen.

johanna lundqvist, redaktör fib 2

43 4

Sverigebilden

5

Noterat

13

JordenRunt

14

Krönika

20

Nato

24

Skolan

32

Litteratur

35

Sagt på webben

36

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

24

Sverige: NILS HOLGERSON-REPORTAGE. Segre-

gationen har ökat mellan svenska skolor sedan 1990-talet, men i Husby vägrar man att rätta sig efter statistiken.

6

Intervju: ELLEN EKMAN. ”Mina karaktärer borde gå i terapi.” Serietecknaren Ellen Ekman ömmar för storstadsmänniskan.

Krönika.

Låt nassarna demonstrera MASSMEDIEKAMPANJEN FÖR att förbjuda nazistiska demon-

16

Intervju: THAGE G PETERSON. ”Vi accepterar Natotrupper på

FOTO: FREDRIK WENZEL

svensk mark.” Den tidigare socialdemokratiska försvarsministern Thage G Peterson upprörs över Sveriges avtal med militäralliansen.

40

Film: LAVINFARA. Vad händer med våra invanda mönster och

instinkter när katastrofen lurar bakom närmaste alptopp? I Ruben Östlunds nya film sätts mansrollen på hårt prov.

Stöd reportagefonden!

Folket i Bild/Kulturfront vill vara en oberoende tidskrift, därför tar vi inte emot några statliga bidrag. Vi må ha små finansiella muskler, men idéerna om vad vi vill är desto större. Vi vill se fler granskande och avgörande reportage i tidningen. Lyssna till nya berättelser, låta fler röster tala. Vill du det också? Stöd Folket i Bild/Kulturfronts reportagefond. Då kan vi betala alla de journalister, illustratörer och fotografer som gör vår tidning nödvändig. Var ska annars de obekväma perspektiven publiceras?

Stöd fonden genom ett bidrag till plusgiro 65 77 50-6.

strationer – fel, säger Folket i Bild/Kulturfront. En del kallar oss därför en brun vänster. Trams! FiB är varken brun (fascistkramare) eller vänster (en hopplös samlingsbeteckning).

Beteckningen skvallrar däremot om det politiska klimatet i dag.

Varje generation måste erövra demokratin. Själv förstod jag dess betydelse när jag i 60-talets början hade ett antikärnvapenmärke på jackan och lyckades hålla en morgonsamling om rasförtrycket i södra Afrika på mitt gymnasium Norra Real där majoriteten från de fina kvarteren stödde apartheid. Då fick jag känna på mobbning. Det lärde mig mycket. På samma sätt måste dagens ungdom få gå i verbal närkamp med nassegruppernas grumliga tankar.

Alltså, släpp in nassarna på skolorna! Kloka ungdomar och lärare måste vara förberedda att ta debatten så att nassarnas åsikter och beteende kläs av ordentligt. Så lär man sig demokrati.

DE KRÖNIKÖRER, JOURNALISTER och politiker som hojtar om förbud uppträder som en fårskock som läser av rådande vindar. De liknar Solsidans tragikomiska figurer som ängsligt anpassar sig till modetrenderna för att inte stämplas som ute. I journalisternas fall kan den rådande arbetslösheten inom skrået spela in – men bara som en förklaring och ingen ursäkt. Att fjäska för massmediers chefer och ägare är ingen vacker roll. Folket i Bild/Kulturfront har under 43 år benhårt försvarat yttrandefriheten.

Minns till exempel försvaret att ge ut Hitlers Mein kampf på svenska av en tidigare redaktör – man måste ju kunna läsa urkunderna!

INOM FIB VET VI HUR en maktelit kan agera när det bränner

till – förbjuda allt opassande och utnyttja gjorda begränsningar i yttrandefriheten. Våldet från den svartklädda vänstern i samband nassedemonstrationerna klargörs med det gamla franska uttrycket ”Les extrèmes se touches” – ytterligheterna möter varandra. Våld från höger kan lätt ursäktas med våld från vänster och göra det lättare för makthavare att inskränka demokratin. Ett exempel finns Folket i Bild/Kulturfront nummer 12 2013: En inrikesminister tillsammans med en rådgivare till Kissinger såg till att terrorgruppen Röda brigaderna iscensatte mordet på Italiens premiärminister Aldo Moro under 1970-talet.

Därför ska yttrandefriheten försvaras samtidigt som våld bannlyses. Vågar krönikörerna och politikerna tala högt om sådana sanningar? torbjörn wikland fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib 4

FiB-noterat.

Folkhemmet. Löfvens renoveringsobjekt.

ILLUSTRATION mare toomingas

Vi är övertygade om att många fler vill läsa Folket i Bild/ Kulturfront. Men vi har ingen reklam- eller marknadsavdelning. Därför startar vi i höst en tävling som riktar sig till alla prenumeranter, medlemmar och ombud. Varje månad belönas den som har sålt flest prenumerationer med en bokpresent, biobiljetter eller ett konstverk. Den som säljer flest prenumerationer fram till sista mars 2015 får tillsammans med en vän en weekend på Hotell Gästis i Varberg inklusive ett särskilt besök på det unika Myrdalbiblioteket.

FOTO : gal ago

Vår tidning behöver många prenumeranter! Vill Du hjälpa till? Är du bra på att sälja tidningen? Då ska Du läsa detta!

Månadens pris är boken Vilgot på arbetslinjen av serietecknaren Robert Nyberg.

Anmäl dig nu! Hjälp oss att bli större!

Ta chansen att få fina priser!

Du som vill delta kontaktar prenumerationsansvarig Henrik Linde på prenum@fib.se eller 0152 155 13. Då får du mer detaljerad information om prenumerantvärvningen och tävlingen.

fib 5

Intervju.

Nästan hemmakvarter. Ellen Ekman är uppväxt i Stockholmsförorten Tallkrogen men hängde på Södermalm som tonåring. Stadsdelen ger henne också inspiration till nya serier. – Ibland kan jag åka hit och sätta mig i en park och lyssna på vad människor pratar om. fib 6

Rutar in den nervösa storstadsmänniskan

Ständigt puttrande långkok och karaktärer som nätdejtar och får ångest över att råka synas i fel sammanhang på Facebook. I serien Lilla Berlin sätter tecknaren Ellen Ekman fingret på vår tids neuroser.

TEXT johanna lundqvist FOTO oda lystrup hodlekve ILLUSTRATION ellen ekman

V

i fläker ut varsin Metro i gräset på Nytorget på Södermalm i Stockholm och sätter oss. Pappmuggarna med kaffe står stadigt mellan skosulorna och det är fortfarande varmt i luften. I snart två år har Ellen Ekman tecknat sin serie Lilla Berlin för gratistidningen och i september släpptes hennes andra album med samlade strippar. Men bildintresset är äldre än så. Egentligen började det hela med en bunt tidningar i stugan på landet.

– Jag hade en tjock hög som jag drog med mig in på toaletten och där blev jag fast. Jag läste Knasen och Serieparaden tills benen domnade. När jag själv började rita härmade jag de där teckningarna, pratbubblorna, uttrycken i ansiktena och näsorna.

I skolan gav jag lappar till min lärare med små knäppa gubbar. Det var mitt sätt att smöra, säger Ellen Ekman och skrattar.

Flera år senare står Ellen på en konstskola i Stockholm och skissar svala blyertsteckningar.

Men de blir barnsliga och pockar hela tiden på text. På fritiden plöjer hon kvinnliga feministiska tecknare. Liv Strömquist, Sara Hansson och Nanna Johansson. Ellen är 24 år och hoppar av sin utbildning, lägger blyertsteckningarna i en låda och söker till Serieskolan i Malmö. Hon kommer in och därefter går allting mycket fort.

– I Malmö kom jag i kontakt med Dotterbolaget, ett kvinno- och transseparatistiskt nätverk för serietecknare. Tanken är att man ska hjälpa snarare än tävla mot varandra. Någon där tipsade om att Metro sökte nya tecknare och jag skickade in Möllan Deluxe, en stripserie jag hade gjort som en skoluppgift och som handlar om ett gäng männ-

iskor på Möllevången. Metro nappade och Möllan blev Lilla Berlin. Är det där vi är nu?

–Ja, det skulle det kunna vara, säger Ellen och ser sig om.

EN SKOCK UNGAR i gröna västar leker bland gung-

orna och en man rastar sin tax i blomrabatten. På bänkar trängs barnfamiljer, tonåringar och de däremellan: unga vuxna i uppkavlade jeans och mössa fast höstkylan inte här än. Någon plockar fram sin mobiltelefon och tar en bild på sig själv och sina kompisar på parkbänken, snett uppifrån. Kanske fastnar den någonstans i det surrande nätbruset.

– Lilla Berlin är en fiktiv plats, ett hopkok av både Stockholm och Malmö, fortsätter Ellen. Serien handlar om några hippa storstadsmänniskor, men jag uttalar aldrig var de bor. Jag tror ändå att de gärna hade velat bo i något som kallas Lilla Berlin, det känns så kontinentalt och ruffigt. Går man på svartklubb och den är bra säger man ”det här är så Berlin”. Det blir ett kvitto på att något är väldigt rätt, och att man själv är medveten om det. Det där sista är viktigt för mina karaktärer.

Hur då?

Ellen kliar sig på näsan och blir tyst en stund.

– De har så många tankar om hur de borde vara, säger hon till slut. Jag brukar säga att serien skildrar samtida neuroser, som ofta är kopplade till teknik. Mina karaktärer slåss mot rädslor att råka fastna på fel sorts sätt på internet, att spridas på någon osmickrande bild på Facebook eller Insta­ gram. Att karaktärerna ständigt brottas med de där tankarna gör att jag tycker synd om dem. Jag

>

fib 7

INTERVJU

ser hur de stressar över livsval som jag själv har befunnit mig i som ung vuxen. De funderar mycket på vad de ska göra med sina karriärer, hur de ska förhålla sig till att de vill vara små entreprenörer.

ATT LÄSA ELLEN EKMANS serier är som att få en hu-

moristisk och något tillspetsad lektion i hur man bäst smälter in i ett nutida storstadsliv. Här finns Otto, en filur i blåtonad pottfrisyr som helst av allt vill gå på klubb, men vars kompis måste vara hemma och passa sin boeuf bourguignon. Här

fib 8

finns Mira som har blivit inneboende hos sin kompis, och som köper Nutella och Tom och Jerry-kex för nästan alla pengar på det gemensamma matkontot. I Expedition Lilla Berlin får läsaren lära sig att se skillnaden mellan en riktigt gammal människa och en hipster (båda kan ha hund, vilket försvårar det hela).

– Jag tänker att serien skojar med en grupp personer som tycker att de har ryggen fri. De är unga mediemänniskor med rätt analys, som säger att de är feminister och sopsorterar. De är vana vid

Ellen Ekman ÅLDER: 27 år.

FÖDD: i Tallkrogen, en förort i södra Stockholm. BOR: I Bagarmossen och har ateljé i Hökarängen.

FAMILJ: Sambo GÖR: Är serietecknare och ritar strippserien Lilla Berlin som publiceras i Metro fem dagar i veckan. I början av september släpptes hennes andra bok Lilla Berlin – mina vänner med strippar från 2013 fram till i dag.

Hon har tidigare gett ut Lilla Berlin: so last year.

att man i satiriska serier skojar med borgare och kungahuset, och tror att de på så sätt slipper kritik.

Jag vill visa att den här gruppen också bär på någon sorts dubbelmoral.

Hur då?

– Det kan handla om att man uttrycker ett klassförakt trots att man säger att man står för något annat. Det här gäller mig också – jag skämtar ju om mig och min generation. Serien blir en spark uppåt eller rakt in, säger Ellen. Är Lilla Berlin en politisk serie?

– Jag skulle inte säga att den kategoriseras som politisk satir. Däremot är den politisk i att skildra den tid vi lever i och det vi tvingas förhålla oss till.

Gör jag exempelvis en seriestripp om Stefan Löfvens väckarklocks-app blir det ett sätt att kom-

»

Jag tänker att serien skojar med en grupp personer som tycker att de har ryggen fri.

mentera vårt samhälle. Feministisk är den däremot mera uttalat.

Hur kommer det sig?

Ellen skrattar och lägger benen i kors.

– Jo, men jag är feminist och ser världen genom

>

fib 9

INTERVJU ett par feministiska glasögon. Allt jag gör, tecknandet också, påverkas av det. Du vet den där bunten jag berättade om?

Ja? – Jag var på landet för några dagar sedan och bläddrade igenom den. Det var lite av en chock att se vad historierna egentligen handlar om. I Knasen drar de manhaftiga fruarna hem sina soldatmän i håret, medan det enda de drömmer om är sekreteraren med stora bröst. Något sånt hade varit otänkbart för en svensk dagstidning att publicera i dag, så visst har tiderna förändrats. Samtidigt är seriebranschen fortfarande ett manligt fält där fib 10

stora serier som Kalle Anka och Bamse tecknas av män. Vi glömmer lätt bort det eftersom kvinnliga tecknare har fått mycket uppmärksamhet de senaste åren.

Det har påtalats att dina kvinnliga karaktärer ibland får uppfostra de manliga, exempelvis i frågor om feminism. De blir ett slags lärare.

Vad tänker du om det?

– När jag hade hållit på med serien ett tag kom jag på mig själv med att teckna de kvinnliga karaktärerna ganska endimensionellt. De hade svar på allt och var alltid så goda och kloka. De spexiga och neurotiska karaktärsdragen hamnade i stället

hos mina manliga karaktärer. Och det var inte bra.

Jag vill inte ha några duktiga flickor. Det är svårt att svara på varför det blev så i början, kanske för att jag inte hade tecknat serien särskilt länge innan den blev publicerad. Det har varit en process att lära känna karaktärerna, lite som ett kompisgäng man måste hänga med.

STEREOTYPER. DE FINNS ÖVERALLT. Så också på

Nytorget. Där går två föräldralediga pappor med barnvagnen i ena näven och kaffet i den andra. På bänken sitter Otto och fotar sina nya begagnade kängor bland löven. Ellen berättar att hon försöker motverka stereotyper när hon tecknar. Att det handlar om att stoppa en reflex, ibland kroppslig, i hur man vill skildra en person.

– I serietecknarsvängar pratar man ofta om att kommunicera snabbt, och att det kräver att man använder sig av stereotyper. En elak person ska ha en spetsig näsa och en seriekannibal ett litet ben i håret. Jag har försökt tänka tvärtom: det blir roligare om de där sexistiska kommentarerna kommer från en liten man i sotarmössa än från en gubbe med ölmage. För att undvika att hamna i stereoty-

pa fack har jag valt att låta karaktärerna se nästan likadana ut. Det handlar om detaljer, att jag låter alla figurer vara lika långa till exempel. Då hamnar inte den ena i ett maktförhållande till den andra.

Det börjar bli kallt i gräset på Nytorget. Bänken där Otto satt för en stund sedan är tom. Några kajor försvinner i ett streck över himlen mot Sofia kyrka.

Den där strävan efter att visa upp en lyckad fasad, som dina karaktärer brottas med, var tror du den kommer från?

– Jag tror att det har att göra med att sociala medier tar en så stor plats, säger Ellen och tar fram sin mobiltelefon ur väskan. För några dagar sedan bläddrade jag igenom min privata Instagram och tänkte att ”fan, vilket trevligt liv jag lever”. Trots att jag vet att det har varit tufft och motigt, så som livet är. Jag kunde lura mig själv genom ett filter på något sätt. Den där hetsen … Jag tror att den kommer utifrån, men också som en drivkraft från en själv. Det handlar nog också om att vi lägger en så stor vikt vid vad vi gör, vilka yrken vi har. De blir en markör för om vi har lyckats. Jobbar man med ett lågstatusyrke ska man motivera det. Även om man råkar trivas. ■ ■

»

Vi glömmer lätt bort det eftersom kvinnliga tecknare har fått mycket uppmärksamhet de senaste åren.

Ellen om … … ATT VINNA NORDENS STÖRSTA SERIEPRIS, STORA PONDUSPRISET PÅ 50 000 KRONOR, INSTIFTAT AV TECKNARNA FRODE ØVERLI OCH HÅKON STRAND: – Jag fick veta det på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg förra året och jag blev verkligen förvånad. Jag hade bara tecknat i ett halvår då, och många gånger tvivlat på vad det var jag egentligen höll på med. Att få ett branschpris blev en bekräftelse på att jag är på rätt väg. … STOCKHOLM: – Jag är född i Tallkrogen men åkte in till Södermalm och hängde som tonåring. Stockholm är min uppväxtort och de här miljöerna kan jag ganska bra. … FRAMTIDEN: – Jag vet inget om den. Det är svårt att hinna med projekt vid sidan av Lilla Berlin. Jag skulle gärna vilja jobba mer med min serie Doris & Bettan, som handlar om två solariebrända tanter som slåss och super. Jag har tecknat av klassiska äventyrsserier, Stålmannen till exempel, och stoppat in Doris och Bettan i dem. De upplever ett kasino- och ett alpäventyr och ett på en tropisk ö. Nästan samma upplägg som i Sällskapsresanfilmerna. Det vore kul att samla det till en bok någon gång.

… SERIEBRANSCHEN: – Den har vuxit de senaste åren, men är fortfarande väldigt vit och medelklassig i vilka som ges utrymme. Och det är ett problem. Jag tecknar en serie för en gratistidning som når många olika sorters läsare, och funderar mycket på vem den där läsaren är. Lilla Berlin träffar en rätt liten grupp människor om man ser till vilka som bor i Stockholm. Ändå tror jag att alla kan förstå berättelserna. Om jag har funderat på att teckna en annan grupp människor? Nej, det får någon annan göra. ... VAD EN HIPSTER ÄR: – Det är någon som vill vara inne med det senaste. Någon som vill vara unik men är det i grupp. Det är viktigt för hipstern att få identifiera sig med andra ”unika” personer och bli bekräftad i sin unikhet.

ELLEN TIPSAR: SÅ BÖRJAR DU TECKNA – Gå med i ett nätverk och teckna tillsammans med andra.

Läs serier och härma mycket, det är tillåtet. Seriebranschen är uppbyggd av amatörer som började sin karriär med att trycka upp sina alster på vanligt kopieringspapper, och sedan visade upp dem på mässor. Det har gjort att det är en rätt tillåtande och icke-elitistisk kultur att befinna sig i. fib 11

Uppmaning.

»

Kanske kan vi finna de där glömda hjältarna som har gjort tysta men tydliga spår i historien?

fib 12

Kära läsare

TEXT: johanna lundqvist

DET ÄR ÅR 2001 , jag är 15 år och hemma hos en kompis från parallellklassen. Vi är i hennes vardagsrum och jag tittar på de många fotografierna i bokhyllan: min kompis som barn i mörklockigt hår och ljus klänning, hennes mamma i den bolivianska folkdräkten och däremellan ett svartvitt porträtt av Olof Palme. ”Han är morsans hjälte”, säger min kompis och tar en tugga av sin kladdiga marmeladsmörgås.

En annan tid och en annan hjälte: Elin Wägners släta ansikte klippt ur en dagstidning och inramat i en guldram på väggen hos Dag på äldreboendet där jag jobbar. ”För hennes fredsarbete och för att hon var så vansinnigt vass med pennan”.

ALLA SAMHÄLLEN i historien har haft sina hjältar.

Mytiska eller högst verkliga personer som har setts som moraliska gestalter för just sin tid.

Under nationalstatens framväxt på 1800-talet formades hjältarna utifrån krigiska ideal. Vi uppfann begrepp som vikingatid och stormaktstid och hyllade män som Gustav II Adolf och Karl den tolfte.

I höst kommer Folket i Bild/Kulturfront att försöka ta fram folkets egna hjältar och vi behöver din hjälp. Vilka har gjort berömvärda insatser

mot imperialism, för yttrandefriheten och för en folkets kultur, alltså utifrån tidningens och föreningens egna paroller? I en serie porträtt vill vi lyfta fram de personer som under hundra år – från första världskrigets utbrott år 1914 fram till i dag – som har uträttat något stort. Kanske kan vi finna de där glömda hjältarna som har gjort tysta men tydliga spår i historien?

NÅGRA RIKTLINJER att hålla sig till: personen ska

vara född i och ha verkat i Sverige mellan 1914 och 2014 enligt någon eller några av Folket i Bild/ Kulturfronts tre paroller: till försvar för yttrandefriheten, för en folkets kultur, till stöd för antiimperialistiska krafter.

SKICKA DITT BIDRAG med motivering samt dina

kontaktuppgifter till: Folket i Bild/Kulturfront Brogården Högalidsgatan 35 117 30 Stockholm Märk kuvertet med ”FiB-hjältar”. Det går också bra att skicka ett mejl till red@fib.se. Vi vill ha ditt svar senast den 3 november 2014.

Välkommen! ■ ■

JordenRunt.

»

Brasilien var ett demokratiskt genombrott men tolkades av USA som farlig kommunism.

BRASILIEN

Inte bara kaffe, samba och fotboll Med anledning av presidentvalet den 5 oktober har Folket i Bild/Kulturfront låtit journalisten Björn Kumm, aktuell med boken I morgon Brasilien, göra en djupdykning i Brasiliens historia. Han finner hur två metallarbetare blev avgörande för landets framtid.

Kaffe, samba, fotboll och karneval är gissningsvis vad den vanlige tidningsläsaren och tv-tittaren spontant förknippar med detta väldiga land och dess åtminstone 200 miljoner invånare som utgör hälften av alla latinamerikaner.

Under sent 50- och tidigt 60-tal skedde en sjudande social och politisk utveckling i Brasilien som sammanföll med kubanska revolutionen. Detta oroade den store grannen i norr, USA. Vad som pågick i Brasilien var ett demokratiskt genombrott men tolkades av USA som farlig kommunism. I nordöstra Brasilien började fattiga sockerarbetare ställa krav. Två framträdande brasilianska politiker, João Goulart, president 1961–1964, och hans svåger, delstatsguvernören Lionel Brizola, nationaliserade amerikanska företag och krävde att utländska företag skulle lämna kvar mer av sina vinster i Brasilien. Det bestraffades.

1964 genomförde Brasiliens krigsmakt med uttalat amerikanskt stöd en militärkupp och blev kvar vid makten i flera decennier.

Under militärerna konsoliderades Brasiliens ”ekonomiska under”, baserat på

bilindustrin framför allt i São Paulo. Fackföreningarna ersattes av lydiga, statskontrollerade organismer, modell Mussolinis Italien. På tidningsredaktionerna satt militära censorer och förhandsgranskade allt, särskilt det de inte förstod. En stadsgerilla ledd av Carlos Marighela, en annan ledd av Carlos Lamarca, slogs ned. Vid 1970-talets mitt stod L M Ericsson för en mycket stor del av Sveriges export till Brasilien och sålde telenät till många av Brasiliens delstater. Svenska företag skaffade sig intima kontakter med krigsmakten. Både L M Ericsson och Saab-Scania hade höga brasilianska officerare i sina bolagsstyrelser. Omfattande strejker slogs grymt ned 1968. Att fackföreningsrörelsen lamslogs framhölls som en fördel. Lönebildningen, sade en brasiliansk finansminister, skedde utan ”traumatiska” motsättningar.

Två metallarbetare bröt Brasiliens politiska och sociala förlamning. Den ene, Manuel Fiel Filho, återfanns 1976 död i en fångcell efter att ha gripits i en militärrazzia och utsatts för svår misshandel.

Protester utbröt. Den andre metallarbetaren, Luis Inacio da Silva, känd under smeknamnet ”Lula”, var bilarbetarnas ledare i São Bernardo utanför São Paulo och ledde 1978 den första strejkvågen på tio år. Först ut i den strejken var svenska Saab-Scanias lastbilsfabrik. ”Lula” var senare med om att bilda ett brasilianskt arbetarparti, PT, Partido dos Trabalhadores. Tre gånger –

1989, 1994 och återigen 1998 – ställde Lula upp som presidentkandidat och förlorade.

Men i valet 2002 blev förre skoputsaren och därefter bilarbetaren Lula äntligen vald till brasiliansk president, med stor majoritet och stora förhoppningar knutna till sin person.

Efter sitt tillträde gjorde Lula många av sina anhängare besvikna genom att föra en från de internationella bankernas och investerarnas utgångspunkt ”ansvarsfull” och närmast nyliberal politik, den som han och hans partivänner hårt kritiserat medan de befann sig i opposition. År 2010 efterträddes Lula av sin nära medarbetare Dilma Roussef, som blev Brasiliens första kvinnliga president. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var Dilma Roussef medlem av en av de brasilianska gerillarörelserna. Hon tillfångatogs och torterades svårt av militärens säkerhetstjänst.

Brasilien har inte som Argentina och Chile gjort räfst och rättarting med sin krigsmakt för dess hårda politik och tortyr från kuppen 1964 och framåt. Men Dilma (som likt Lula) kallas vid förnamn har många gånger påpekat att hon tydligt minns sin tid i fängelse – och hur hon torterades. Hon troddes, när hon tillträdde, vara beredd att dra pensionerade kuppmakare och torterare inför rätta.

Av det har det inte blivit så mycket, men en och annan gammal torterare har utsatts för utfrågning i Brasiliens motsvarighet till Sydafrikas sanningskommission.

TEXT: björn kumm

fib 13

Krönika.

Kan Israel befria sig självt?

En majoritet av den judiska befolkningen stöder den pågående militäraktionen mot Gaza och de få fredsaktivister som försöker stå emot hotas till livet. Det skriver debattören Gunnar Olofsson och blottlägger ett allt mer utbrett arabhat i Israel.

M

in vädjan till er är: Befria er själva genom att befria Palestina”. Så skriver den sydafrikanske tidigare ärkebiskopen, anti-apartheidaktivisten och fredspristagaren Desmond Tutu i en artikel i den israeliska tidningen Haaretz.

Staten Israel beter sig, menar Tutu, som om det inte funnes någon morgondag.

En tid där människor kan leva i fred och säkerhet med varandra. ”Jag bönfaller er att ta med er detta meddelande hem: vänd vågen mot våld och hat genom att gå med i icke-våldsrörelsen för rättvisa åt alla fok i regionen”, skriver Tutu.

Frågan är vilket gehör Desmond Tutus vädjan får. Enligt Eva Illouz, professor i sociologi vid Hebrew University i Jerusalem, ökar arabhatet i Israel nu dramatiskt. Slogans som ”Döda alla araber”, som tidigare kunde höras bland extrema grupper, hörs nu överallt – även bland medlemmar av parlamentet.

SÅ HAR TILL EXEMPEL Ayelet Shaked, ledamot för partiet ”Judiskt hem”, föreslagit mord på mödrarna till ”terrorister”, Mordechai Kedar, professor vid Bar-Ilan University, hellre våldtäkt på mödrar och systrar till dessa – och biträdande talmannen i parlamentet Moshe Feiglin, medlem i premiärminister Benjamin Natanyahus parti Likud, utmärkte sig nyligen genom att kräva total ödeläggelse av Gaza och fördrivning av dess befolkning. Även Benjamin Netanyahu själv har bidragit till den uppskruvade stämningen genom att påtala ”det moraliska gapet mellan judar och araber”.

Arabhatet ligger hela tiden latent i det israeliska samhället och aktiveras under perioder av ökade motsättningar. Den aktuella militäraktionen mot Gaza har fib 14

haft stöd av säkert 95 procent av Israels judiska befolkning, och de få fredsaktivister som försökt att stå emot har fått utstå mycket spott och spe, och även hotats till livet.

Israeliska skolböcker har i årtionden spridit rasism och fördomar om araber till judiska barn. Enligt Nurit Peled-Elhanan, professor vid Hebrew University, finner man nästan aldrig en arab avbildad som en ”normal person” – utan endast som flykting, primitiv bonde eller terrorist. Araber avbildas i Ali Baba-dräkter, med kameler, och beskrivs som vilda och ibland kriminella personer som lever utanför samhället och inte betalar skatt.

OPINIONSUNDERSÖKNINGAR har visat att mer än hälften av de judiska israelerna anser att man bör”uppmuntra” arabisk utvandring från Israel, något som utrikesminister Avigdor Lieberman tagit till intäkt för att föreslå ”transfer”, det vill säga fördrivning, av Israels palestinska medborgare. En klar majoritet judar motsätter sig något inflytande av arabiska partier i regeringen och tre av fyra studenter vid universitetet i Haifa ser arabiska studenter som ”smutsiga”. De flesta judiska israeler är helt emot äktenskap mellan araber och judar och vill heller inte bo i samma hus som araber. På det praktiska planet har man i nuläget infört över 50 lagar som aktivt diskriminerar icke-judar vad gäller utbildning, bostäder och kommunal service, och man diskuterar öppet att införa ”trohetsed”mot Israel som judisk stat, köra ut arabiska partier ur parlamentet och belägga kontakter med palestinska organisationer utanför Israel med dödsstraff.

De senaste veckorna har över 1,6 miljoner människor runt om i världen

undertecknat krav på isolering av Israel tills man avslutar ockupationen, ger samtliga sina medborgare lika rättigheter och tillåter flyktingarna att återvända. ”Vi sydafrikaner känner till våld och hat”, skriver Desmond Tutu. ”De som fortsätter att göra affärer med Israel, som bidrar till en känsla av normalitet i det israeliska samhället, gör folket i Israel och Palestina en otjänst. De som bidrar till Israels temporära isolering säger att israeler och palestinier har samma rätt till värdighet och fred”.

TUTU MANAR TILL stöd för den palestinska BDS-kampanjen, som liksom i fallet Sydafrika medbojkotter, desinvesteringar och sanktioner vill förmå regimen att ändra sin politik – och ber om israelernas förståelse för detta. ”Min vädjan till Israels folk är att se bortom ögonblicket, att se bortom ilskan över känslan av ständig belägring, att se en värld där Israel och Palestina kan samexistera”. ”Som Nelson Mandela så välkänt sade, kommer sydafrikaner inte att känna sig fria förrän Palestina är fritt”,avslutar Desmond Tutu.

Detta borde också gälla alla världens andra folk, inklusive israelerna.

Men Israel, en av världens starkaste militärmakter, sitter obönhörligt fast i sin egen självbild av offer, ett litet land omgivet av hemska fiender som vill förgöra det.

För att uppnå den befrielse Desmond Tutu efterlyser krävs en enorm folkbildningsinsats, ett nationellt exitprogram för en fullständig mental omställning. Frågan är om och när denna process kan komma i gång – eller om den ens är möjlig.

gunnar olofsson

DEBATTÖR OCH MEDLEM

I PALESTINA­GRUPPERNA

Poesi.

Order att springa

TEXT lena khalaf tuffaha och alan dawson ÖVERSÄTTNING: kerstin forsberg ILLUSTRATION: kristina eriksson och hans-magnus meincke

De ringer oss nu, innan de släpper bomberna.

Telefonen ringer och någon som känner till mitt namn säger på perfekt arabiska: “Det är David”.

Och i mitt omtöcknade tillstånd, mitt i kakafonin av smällare och glas som krossas, fortfarande ljudande i mitt huvud tänker jag “Känner jag någon David i Gaza?”

De ringer oss nu för att säga – spring!

Du har 58 sekunder efter detta meddelandes slut.

Det är ditt hus som står i tur.

De tänker på det som någon sorts artighet mitt i kriget.

Det spelar ingen roll att det inte finns någonstans att springa.

Det betyder ingenting att gränserna är stängda och att dina papper är värdelösa och endast pekar ut att du är dömd till livstid i detta fängelse vid havet och att gränderna är trånga och att det är fler människor som lever mer tätt ihop här än på någon annan plats på jorden.

Spring bara!

VI FÖRSÖKER INTE döda dig.

Det spelar ingen roll att du inte kan ringa tillbaka för att tala om att de människor de är

ute efter inte finns i ditt hus, att det inte finns någon annan här utom du och dina barn, vilka hejade på Argentina, delade veckans sista limpa, räknade hur många ljus som fanns kvar ifall det skulle bli strömavbrott.

DET SPELAR INGEN ROLL att du har barn.

Du bor på fel ställe och nu har du chansen att springa till – ingenstans.

Det spelar ingen roll att 58 sekunder inte är tillräckligt lång tid för att hitta ditt bröllopsalbum, din sons favoritfilt eller din dotters nästan helt ifyllda ansökningsblankett till högskolan – eller dina skor – eller samla alla i huset.

Det spelar ingen roll vad du hade för planer.

Det spelar ingen roll vem du är.

Bevisa att du är en människa.

Bevisa att du står på två ben.

Spring! fib 15

Intervju.

Thage G Peterson har efterlyst en vitbok om de svenska krigsinsatserna i Afghanistan. ”Kriget startade utan något klart FN-mandat och är heller ingen FN-operation. Det är Natos krig.” skrev han i Göteborgs-Posten förra året.

fib 16

”Med en annan linje hade vi haft ungdomen med oss” TEXT peo österholm FOTO eva wernlid

På 70-talet stod ungdomar i vartannat gathörn, skramlade med bössor och sålde bulletiner för frihet, mot krig. Äldre generationen höll sig avvaktande. I dag, medan Sveriges politiker rustar för flera krig, reser 81-årige före detta riksdagens talman Thage G Peterson land och rike runt och predikar fred. De unga i gathörnen är borta.

N

är jag började engagera mig i fredsfrågor ville jag att socialdemokratin skulle bli en ledstjärna för ungdomen.

De unga saknade signaler om fred och solidaritet.

Thage Peterson återkommer ofta till ”Palmelinjen”. Han måste kämpa mot sina egna partikamrater som inte längre låter sig inspireras av denna linje han själv fortfarande anser vara högaktuell.

I stället ställer hans eget parti upp på Natos krig, alliansens snabbinsatsstyrka på svensk mark och EU:s allt mer krigiska retorik.

Man kan tycka att det är dags för en 81-åring, som just avslutat sin tjugosjätte valrörelse, att ge upp, i stället sitta hemma i Nackavillan och njuta av utsikten över Järlasjön. Men i hans kalender finns flera resor i landet inplanerade, till möten där han fortsätter tala om något i dag så osexigt som fred. Varför? För att få tillbaka ungdomen till gathörnen.

Thage talar om vilken ledstjärna Olof Palme var under 70-talet i frågor som Vietnam, Tjeckoslovakien, Sydafrika ...

S-kongressen 2009 är något som Thage upplevde som en negativ vändpunkt.

– Den ägde rum under Mona Sahlins ordförandeskap. Föredragande för Afghanistanpolitiken var Jan Eliasson, Lena Hjelm-Wallén och Urban Sahlin. Det var ett ödesdigert beslut. Socialdemokratin valde fel väg. Hade vi valt en mer progressiv linje hade vi haft svenska ungdomen med oss.

Då hade vi kommit bort från bundenheten kring Carl Bildts retorik med kallt stål och återkallande av det kalla kriget. Jag vill inte gå så långt som att säga att partiet övergivit Palmelinjen men däremot brutit mot linjen med fredsbevarande operationer.

Det finns idag 84 000 FN-soldater. Bara en hand-

full är svenskar. De internationella insatser utanför FN som gjorts de senaste åren, Irak, Afghanistan, Libyen har bara lett till elände. I Afghanistan är det i dag sämre ordning och reda än när talibanerna regerade.

Thage Peterson nämner gärna namnen på de partikamrater som lett partiet in på fel väg – Urban Ahlin, Jan Eliasson, Leni Björklund och även nuvarande försvarspolitiske talesmannen Peter Hultqvist. Man blir inte precis gladare när han konstaterar att hans parti just ställt sig bakom den tidigare försvarsministern Karin Enströms (M) godkännande av ett värdlandsavtal med Nato.

– Vi, även mitt parti, accepterar Natotrupper på svensk mark. Det ingår INTE i min fredsfilosofi.

Vår försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist har kommit alltför nära Carl Bildts linje. Man gör upp med de borgerliga om försvars- och säkerhetspolitiken. Tyvärr är motståndet svagt i partiet. Partikamrater kritiserar min linje och säger att den är gammaldags och att jag är naiv. Min linje är hur modern som helst. Men tyvärr är jag ganska ensam om att hålla på det jag kallar Palmelinjen.

I RUMMET DÄR VI sitter har Thage Peterson och

Olof Palme suttit och pratat många gånger. Folket i Bild sitter i fåtöljen där Palme satt.

– Ibland somnade han i den, skrattar han.

Men man somnar inte i den när Thage med engagemang lägger ut texten om vikten av fred, samtal, diplomati. Han saknar den ställning Sverige haft internationellt med många FN-uppdrag och medlare som Folket Bernadotte, Dag Hammarskiöld, Gunnar Jarring, Alva Myrdal. Samtal, diplomati är som sagt hans linje. Han har grunnat på en idé: fib 17

INTERVJU

Thage G Peterson ... ... är född 1933 i Småland och är en svensk politiker som bland annat har varit industriminister under Palmes regering 1982 till 1987, talman 1988 till 1991 och försvarsminister under Göran Perssons regering 1994 till 1997. Han har även varit ledamot av radionämnden och styrelseledamot av Svenska Filminstitutet. År 2007 var han tillsammans med bland andra skribenterna Margareta Zetterström, Stefan Lindgren, Eva Moberg och Birger Schlaug med och författade det upprop ”Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan”, mot kriget som publicerades i Aftonbladet.

En stark röst mot Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. ”Kriget är hemligstämplat men jag tror att antalet dödade av svenska vapen är fler än 300”, säger Thage G Peterson, som var försvarsminister i Göran Perssons regering mellan 1994 och 1997.

Här under en demonstration på Sergels torg i Stockholm 2010. fib 18

»

Vi behöver bygga upp en armé av fredsmäklare för försoning och för förebyggande av konflikter.

– Sverige bör börja utbilda medlare. Det bör ske på högskolenivå. Jag kan tänka mig Södertörns högskola eller Uppsala. Vi behöver bygga upp en armé av fredsmäklare för försoning och för förebyggande av konflikter. Är värnplikten en förlegad institution?

– Nej, nej, nej.

De är svårt att tänka sig ett nej med mera eftertryck.

– Det var ett katastrofalt misstag att avskaffa den. Illa genomtänkt. Det största misstaget vi gjort i Sverige. Det var inte så lätt som man trodde att bygga upp en yrkesarmé. Intresset var svagt, avhoppen många. Vi måste tillbaka till det gamla folkförsvaret. Beslutsfattarna struntade i folket.

Historikern Anders Björnsson har påpekat att den allmänna värnplikten aldrig varit ifrågasatt under 1900-talet. Bara av politikerna.

Här konstaterar Thage Peterson att hans parti i alla fall var emot. Försvarsministern Sten Tolgfors (M) höll i yxan.

– Men S följde inte upp sitt nej.

Går det att bygga upp värnplikten igen?

– Ja, men med mera civila uppgifter, som be-

kämpning av skogsbränder, översvämningar och med kvinnlig värnplikt.

Samma morgon som denna intervju görs kommer nyheten om att Folkpartiet vill återinföra värnplikten och Kristdemokraterna vill ha repmånader. Ett visst vad-var-det-jag-sa-leende syns på den förre försvarsministerns läppar.

MEST KÄND HAR Thage Peterson blivit genom sin

envisa kamp mot Sveriges deltagande i Afghanistankriget. Partierna har inte vågat ta upp Afghanistan i valrörelsen. Inget har haft intresse av att diskutera frågan. Kriget är ju ett enormt misslyckande, som många beslutsfattare i dag skäms över.

Hur skulle det gått om frågan tagits upp? Inte ens Djingis Khan kunde erövra landet. Varför skulle Reinfeldt klara det?

Thage Peterson har som många andra efterlyst krigets kostnader. De siffror som figurerar ligger kring 10 miljarder kronor. Han tror det är mycket mer. Men politikerna mörkar.

– Om man översätter USA:s beräkningssätt till svenska förhållanden, det vill säga att en svensk soldat kostar lika mycket som en amerikansk, skul-

le Sveriges kostnader uppgå till över 30 miljarder.

Riksrevisionen har riktat förödande kritik mot att de verkliga kostnaderna inte kommit fram.

Det har inte regeringen brytt sig om – en häpnadsväckande flathet.

Från Försvarshögskolan har man också sagt häpnadsväckande saker: – Sverige är med i kriget för att kvalificera sig som militär partner till Nato och för framtida internationella militära operationer. Med andra ord för att träna Sverige för krig. En ny folkrätt håller på att växa fram som innebär acceptans av våldet under täckmantel av självförsvar och mänskliga rättigheter Det är farlig väg som öppnar för krig i större skala och legitimerar våldet.

EN VITBOK OM Afghanistankriget har efterlysts.

Förslaget kommer från – Thage Gerhard Peterson.

Han vill veta, vad hiar kriget kostat, hur många har vi svenskar dödat efter 13 års krig?

– Kriget är hemligstämplat men jag tror att antalet dödade av svenska vapen är fler än 300.

Thage säger sig inte ha sett så många krig och konflikter under en koncentrerad period som under den gångna sommaren. Han får det till över 20 stycken. Han passar på Ukraina som han inte är så insatt i. Men säger samtidigt att allt isolerande av och spottande på Ryssland är just den felaktiga väg som han inte vill se.

NÄR SOLEN LYSER som vackrast över Järlasjön och

de flesta av hustru Marions smålandskringlor är uppätna (av Folket i Bild) reser sig Thage Peterson upp och visar på en bokhylla, full med religiös lit-

FOTO: ODA LYSTRUP HODLEKVE

I Psaltaren har Thage G Peterson funnit sitt andra partiprogram.

teratur. I juni avlade han en teologie kandidatexamen vid Ersta Sköndals högskola. Kandidaten tar fram en bok där han säger sig att hittat sitt andra partiprogram, vid sidan av det socialdemokratiska. Det är Bibeln och kandidaten slår upp Psaltaren 72.

– Kristenheten borde samla sig i ett gemensamt arbete för att väcka debatt om freden. Grunden är att hata våldet och kriget och inte fienden som människor. Vi skall visa att vi har ett alternativt sätt att åstadkomma fred, säger den småländske kyrkvaktmästaresonen.

FIB:S REPORTER reser sig ur Palmes fåtölj. Bara en småländsk kringelkaka kvar på kaffebordet.

– Folket i Bild betyder oerhört mycket, säger FiB-medlemmen Peterson. Den har en kvalificerad läsekrets. När FiB tar i märks det ute i landet.

Välbalanserade reportage med salt. Det behövs en ny folkrörelse för fred. Det är vi som ska ta initiativet till den. ■ ■

Thages 8 krav på en S-ledd regering 1. Tillbaka till Palmelinjen.

2. En klar neutralitets- och alliansfri linje.

3. Absolut nej till Nato-medlemskap, nej till värdlandsavtalet.

4. Nej till ”fredsframtvingande” FN-operationer, ja till fredsbevarande.

(Bland annat baskrar – ja, Natohjälmar – nej.)

5. Nej till deltagande i EU-armé.

6. Klar ställning för FN-stadgan och dess våldsförbud.

7. Delta i humanitära insatser som översvämningar och liknande.

8. Aktiva medlingsinsatser. fib 19

Nato.

I slutet av augusti godkände den förra regeringen ett så kallat värdlandsavtal med Nato. Det innebär att militäralliansens snabb­insatsstyrka kan komma till Sverige för att öva i fred och krissituationer – men även i krig.

Här presenteras Sveriges närmande till Nato, steg för steg, och de starka reaktioner det har medfört.

STARKA REAKTIONER MOT NATOSAMARBETET

F

PIERRE SCHORI och Anders Ferm, båda med anknytning till Palmecentret och tunga namn inom socialdemokratin, har också kritiserat det nya Natosamarbetet.

– Vi kommer att dras in i en konflikt från dag ett, säger Anders Ferm i Aftonbladet.

– Nato skulle med ett värdlandsavtal (något som USA har haft med Afghanistan) också kunna förvara vapen och bomber på svensk mark, både vid övningar och vid förberedelser för gemensamma insatser, skriver Pierre Schori.

Bland de kritiska rösterna märks fib 20

IST ILLUSTR ATION: KR

S MEINCKE H HANS-MAGNU INA ERIKSSON OC

lera tunga opinionsbildare och personligheter har reagerat mot det svenska avtalet med Nato från den 28 augusti.

I Svenska Dagbladet skriver Hans Blix, tidigare utrikesminister och chef för FN:s inspektörer i Irak tillsammans med Sven Hirdman, som tidigare var Sveriges ambassadör i Ryssland att: – Vi finner det stötande att ett för Sverige och fredsutvecklingen potentiellt mycket viktigt militärt samarbetsavtal med Nato kan presenteras för landet en onsdag ett par veckor före ett allmänt val, kan utan föregående offentlig diskussion godkännas av en eventuellt utgående regering dagen därpå för att vara klart till ett stundande Natotoppmöte och först senare i enlighet med grundlagens kapitel 10 paragraf 3 underställas en nyvald svensk riksdag.

också Lennart Palm, professor i historia vid Göteborgs universitet: – Ett medlemskap i Nato försämrar Sveriges säkerhetspolitiska läge på ett dramatiskt sätt. Det skulle innebära att vårt land vid en stormaktskonflikt med automatik dras in i ett eventuellt krig.

Och risken för krig ökar eftersom ryssarna skulle uppfatta Natointrädet som ett led i en aggressionspolitik riktad mot Ryssland. En politik för säkerhetspolitisk avspänning vore att tvärtom bryta Natosamarbetet.

christer lundgren

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Krönika.

”Det borde stå klart för oss att en allt starkare Natointegration kommer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet.”, skriver Hans Blix och Sven Hirdman. Efter protesterna på Majdantorget i Kiev har spänningarna mellan Ryssland och Ukraina ökat.

Detta har hänt – steg för steg in i Nato

Vid militäralliansen Natos toppmöte i Newport i Wales i september fick Sverige på USA:s initiativ ett så kallat ”Gold Card”, en ny status så nära fullt medlemskap som möjligt.

Någon vecka tidigare hade regeringen utannonserat ett avtal om värdlandssupport som innebär att Natoförband ska kunna verka på eller från svenskt territorium. Det gäller i synnerhet snabbinsatsstyrkan Nato Response Force (NRF) på upp till 25 000 man.

Dagarna efter Natotoppmötet deltog Sverige i militärövningen Northern Coast i Finland och Östersjön – en av många Natoövningar som Sverige numera rutinmässigt deltar i utan att media ägnar dem någon större uppmärksamhet.

Denna snabba utveckling veckorna före riksdagsvalet påverkade inte valrörelsen märkbart.

USA har länge velat ge ett så kallat ”Gold Card” till länder som står Nato nära, men inte vill eller kan bli medlemmar. Officiellt kallas denna nya status för ”enhanced opportunities for cooperation”, alltså utökade möjligheter till samarbete. Fyra andra länder fick

samma status: Finland, Australien, Georgien och Jordanien.

Toppmötet antog också en Interoperability Platform, som ska ger Sverige och andra länder ökade möjligheter att samöva och testa vapensamarbete med Nato.

Förra året anslöt sig Sverige utan debatt eller någon större publicitet till Natos förstärkningsförband, RFP (Response Force Pool), som ingår i snabbinsatsstyrkan NRF och består av 16 000 man med 30 dygns beredskap. (Den tiden ska nu kortas till 48 timmar enligt en ny Readiness Action Plan, vilken inbegriper åtgärder för att utplacera mera vapen i medlemsstaterna.) Sverige ska ställa upp med åtta JAS 39 Gripen och ett minröjningsfartyg under 2014 och åtta JAS 39 Gripen och ett amfibiekompani under 2015.

Sverige är ett av Natos 22 partnerländer, men ses enligt uppgift som ”Partner No 1” på grund av den i Sverige baserade (men numera huvudsakligen utlandsägda) krigsmaterielindustrin samt Sveriges deltagande i Natoledda krigsinsatser (med orwellsk terminologi benämnda ”fredsinsatser”).

christer lundgren

Går Karl den tolfte igen?

Svenska regeringen smög fram ett avtal med Nato den 28 augusti. Nato kan snart landsätta trupper och materiel i Sverige. Plötsligt är skillnaden mellan detta avtal och ett formellt Natomedlemskap hårfin. Att en majoritet svenskar sedan långt tillbaka är emot ett Nato-medlemskap och ställer upp för ett oberoende svenskt försvar verkar inte bekymra den tidigare alliansregeringen. Inte heller de socialdemokratiska spetsar som stöttade Alliansens beslut.

Samma kväll åt jag en mycket god middag med ett fylligt rött vin och en efterföljande whiskypinne. Men på natten fick jag mardrömmar.

I den dröm jag efteråt kommer ihåg reser sig Karl den tolfte upp från sin grav som en Frankenstein och vrålar högt: ”Äntligen är det tid att fullfölja min plan att erövra det stora Ryssland. Är ni redo?” Ja! ropar en hes manskör av Carl Bildt (M), Jan Björklund (FP) och Urban Ahlin (S) nedanför hans grav och vrålar tillbaka: ”Med Natos hjälp ska vi fullfölja din dröm!”

Det obehagliga med drömmen är jag efteråt inte förmår skaka den av mig.

Sättet att skildra konflikten mellan Ukraina och Ryssland och använda den som argument för att närma sig Nato liknar en av sommarens översvämningskatastrofer: det bara väller fram och verkar inte gå att stoppa, men det är inte sant.

Den majoritet av svenska folket som säger nej till Nato måste bara mobiliseras.

torbjörn wikland

Ansvarig utgivare fib 21

Nato.

Den nya bossen – hök eller duva?

Natos nya generalsekreterare Jens Stoltenberg blir en lydig verkställare av Natoländernas aggressiva politik. Det säger fredskämpen och advokaten Fredrik Heffermehl, som i boken Nobels fredspris skildrar hur den norska nobelpriskommittén har förvanskat Alfred Nobels avsikt med sitt fredspris och i stället flera gånger delat ut det till krigsförbrytare.

TEXT sven-erik simonsen, tidningen arbejderen i köpenhamn FOTO eva wernlid ÖVERSÄTTNING hans o sjöström

U

nder Jens Stoltenbergs tid som statsminister försköts inriktningen för Norges krigsmakt från försvar av nationen till deltagande med norska styrkor i internationella operationer. Norges mentalitet och kultur har militariserats. Det säger författaren, advokaten och fredskämpen Fredrik Heffermehl. Natos nya generalsekreterare, Norges före detta statsminister Jens Stoltenberg, är ingen duva, fortsätter han.

Stoltenberg utnämndes officiellt till generalsekreterare på Natos toppmöte i Wales den 4 och 5 september. Han efterträdde formellt Anders Fogh-Rasmussen den 1 oktober.

– Vår före detta statsminister är en man som gör det som ska göras, alltså det han har fått i uppdrag och han utför det han har åtagit sig.

Detta bekymrar Fredrik Heffermehl som förutser att Stoltenberg blir en farligt handlingskraftig Natochef.

Heffermehl understryker att han är imponerad av och tacksam över Jens Stoltenbergs mänskliga och politiska format, när han som statsminister 2011 hanterade terroraktionen i Oslo och på Utøya.

Den handlingskraften kan komma till användning på gott och ont i jobbet som Natos nya generalsekreterare.

MEDAN STOLTENBERGS INSATS i samband

med Utøya den 22 juli 2011 och dagarna fib 22

därefter har gett honom gott anseende både i hemlandet och utomlands, så är det snarare den före detta statsministerns lojalitet mot USA som har stärkt hans anseende i Washington och öppnat dörren till jobbet som generalsekreterare.

– 2011 såg Stoltenberg till att Norge gick med i bombkriget mot Libyen. Han gav prov på ett mycket starkt personligt engagemang för den saken, förklarar Heffermehl, som liksom många andra anser att beslutet att skicka norska F16-plan på bombuppdrag till Libyen togs i strid med Norges grundlag.

FREDRIK HEFFERMEHL förklarar att ett norskt deltagande i krig ska beslutas efter en debatt i Stortinget. Men Stoltenberg ringde bara till en rad andra partiledare och de gav honom grönt ljus. Därmed blev Norge deltagare i ett krig som hade helt andra mål och medel än vad mandatet från FN medgav. Nu behandlar Stortinget flera anmälningar mot Stoltenberg och två andra regeringsmedlemmar för krigsförbrytelser.

Heffermehl är rädd för att denna lojala beslutsamhet inför Washington kommer att känneteckna Stoltenbergs uppträdande som generalsekreterare för Nato.

Stoltenberg står på en solid politisk grund. Norge har både historiskt sett och i dag en bred politisk enighet om landets förhållande till Nato och USA.

– Arbeiderpartiet är nära förbundet med Nato och USA och den ansluter sig de borgerliga partierna till, säger Fredrik Heffermehl.

Han är upprörd över att det socialdemokratiska Arbeiderpartiet 1948 kuppade in Norge i Nato. Då hade partiet absolut majoritet i Stortinget och kunde självt fatta beslut i frågan.

– Partiet höll landsmöte och enligt dess stadgar ska ärenden för att behandlas på landsmötet presenteras två månader i förväg och tas upp på dagordningen. Förslaget om att Norge skulle gå med i Nato lades fram först under landsmötets sista dag och tvingades igenom genom helt otroliga påståenden om att ett sovjetiskt ingripande mot Norge kunde vara omedelbart förestående med hänvisning till att något liknande hade inträffat i Tjeckoslovakien samma år.

– Vad ska man med demokrati till när så viktiga beslut hålls helt utanför den demokratiska beslutsprocessen? frågar sig den numera pensionerade juristen, författaren och fredsaktivisten.

JENS STOLTENBERG VAR ordförande i Ar-

beiderpartiet och Norges statsminister från 2005 till 2013. Han ledde en koalitionsregering med Sosialistisk Venstre och Senterpartiet.

– Det blev åtta år av kraftig upprustning i Norge. Under den perioden som ändrade

– 2011 såg Stoltenberg till att Norge gick med i bombkriget mot Libyen. Han gav prov på ett mycket starkt personligt engagemang för den saken, säger den norska advokaten och författaren Fredrik Heffermehl, som spår att Natos nya generalsekreterare blir en lydig verkställare av militäralliansens aggressiva politik.

Norge på allvar sin militärpoliska inriktning från försvar av nationen till ”deployment” – det vill säga insättande av norska styrkor i internationella operationer.

Norges försvarsutgifter ökade under Stoltenberg från 30,4 miljarder norska kronor år 2005 till 34,2 miljarder år 2013.

Det är en utgiftsökning på 12,5 procent.

– Under Stoltenberg har det uppkommit en militarisering av den norska mentaliteten och kulturen. Det är skrämmande, inte enbart för att vi har varit i krig.

Hemma i Norge får vi uppleva att det tas in stora PR-annonser för krigsmakten i dagstidningarna. En del tidningar innehåller bilagor på 60 sidor, där den norska militären lovprisar sig själv.

– Den 8 maj har sedan andra världskriget varit en nationell dag mot krig och för firande av slutet på andra världskriget och

den tyska ockupationen av Norge. Nu har den dagen militariserats. Den har blivit en ”veterandag” och under firandet sätter man likhetstecken mellan de norska militära insatserna i dag och kampen mot nazismen.

FREDRIK HEFFERMEHL väntar sig inte att

den före detta norska statsministern kommer att kämpa för någon viss politik som Natos generalsekreterare. Däremot är han övertygad om att Stoltenberg blir en lydig och effektiv verkställare av den globalt aggressiva politik Natoländerna beslutar att föra.

Detta bekräftar Nato självt i ett brev som offentliggjordes i samband med presentationen av Stoltenberg som ny generalsekreterare. Alliansen skriver bland annat: ”Under herr Stoltenberg tid som statsminister ökade Norges försvarsutgif-

ter varför Norge i dag är en av de allierade som har de största försvarsutgifterna per invånare. Herr Stoltenberg har även haft en avgörande betydelse för att lägga om Norges väpnade styrkor och ge dem en kraftfull inriktning på avancerad kapacitet för insatser utomlands. Under hans ledning har den norska regeringen bidragit med norska styrkor i en rad Nato-operationer. Under sin tid som statsminister uppmanade herr Stoltenberg flera gånger Nato att skärpa inriktningen på säkerhetsutmaningar i alliansens närområden.

Herr Stoltenberg är en engagerad anhängare av utvidgat transatlantiskt samarbete och bland annat en rättvisare fördelning av bördorna på ömse sidor om Atlanten.

Han betraktar Nato och EU som komplementära organisationer för att säkra fred och utveckling i och utanför Europa.” ■ ■ fib 23

Sverige.

Nils Holgersson fortsätter sin färd över landet DEN BERÄTTELSE DU NU kommer att läsa ingår i en

satsning på reportage där Nils Holgersson från sin gås blickar ner över Sverige. Vad är sig likt och vad skiljer sig sedan Selma Lagerlöf första gången sände ut Nils för över hundra år sedan? Gemensamt för dessa Sverigereportage är att de har kommit till med hjälp av pengar ur Folket i Bild/Kulturfronts reportagefond. Men varför en sådan fond? Svaret är i all enkelhet att det finns många goda reportage som vi skulle vilja se i tidningen men ännu saknar.

Det saknas inte heller missförhållanden att granska och avslöja. Men vad som karakteriserar ett väl utfört journalistiskt grävjobb är ofta att det kräver mycket tid. Tid som fotografer och skribenter inte kan använda till annat lönearbete. Det tar också tid att läsa dokument och att göra många intervjuer för att säkerställa att fakta blir korrekta – viktigt i all journalistik, men särskilt för avslöjande grävjobb när man kan räkna med att få mothugg och att alla faktafel blir ammunition i de avslöjades moteld.

Ett grävjobb kräver ofta också mer tid för att skrivas och layoutas på ett läsarvänligt sätt. Ibland går tiden åt till att komma människor – på arbetsplatser, i skolan, i politiska rörelser – riktigt nära.

Den här närvaron kostar. Dels i tid, dels i utlägg för resor, kost och logi.

Hjälp oss att göra fler granskande, oroande, upplyftande, viktiga och goda reportage i framtida nummer av Folket i Bild/Kulturfront. Med fler bidrag kan vi låta Nils Holgersson fortsätta sin färd.

Stöd reportagefonden på plusgiro 65 77 50-6. johanna lundqvist REDAKTÖR

fib 24

SKOLAN TUFFAST FÖR DE ELEVER VARS FÖRÄLDRAR ALDRIG GICK DIT

Husbygårdsskolan vill bli bäst i klassen

Skolan ska vara likvärdig, det säger lagen. Samtidigt slår Skolverket fast att det är den inte. Sedan slutet av 1990-talet har skillnaderna mellan olika skolors betygresultat ökat och samma mönster syns hos eleverna: de svagaste blir svagare medan de starkare rusar ifrån. Folket i Bild/Kulturfront har träffat Anna Holmgren, lärare på Husbygårdsskolan i norra Stockholm, som vägrar att ge efter för statistiken. Tillsammans med sina kollegor jobbar hon för att alla elever ska lyckas, oavsett förutsättningar.

TEXT magnus zackariasson FOTO bobo olsson

> fib 25

SVERIGE

D

et tar mindre än en sekund för Anna att visa vem som bestämmer i klassrummet.

Samtidigt som hon säger välkomna till barnen i 9C pekar hon på Omar som lydigt tar av sig kepsen. Anna knäpper inte ens med fingrarna. Det behövs inte med den här klassen.

Under sina tjugosex år som lärare har hon aldrig tidigare haft en lika driven grupp killar och tjejer. I övrigt är de som barnen brukar vara i Husby, vänliga och väluppfostrade.

Anna berättar att lektionens syfte är att lära sig mer om partierna inför valet. Arton nyfikna ansikten möter henne men längst bak kollar en kille sin mobil. Det behöver inte betyda så mycket, även högpresterare gör det ibland, fast det stör Anna och går emot hennes viktigaste lärdom för att lyckas: – Fokus, fokus, fokus.

När Anna ser ut över klassrummet vet hon exakt vem som har tankarna på annat håll, och redan första dagen i sjuan ser hon vanligtvis vem som kommer att behöva extra hjälp under högstadieåren.

Detta är det underliggande problemet i stora delar av skoldebatten: många barn klarar sig bra men några hänger inte med. Enligt Skolverkets statistik för 2012/2013 fanns skolor i Stockholm där varenda niondeklassare godkändes i samtliga ämnen, medan 90 av 118 elever underkändes några tunnelbanestopp bort. Skillnaden mellan svenska skolor har mer än fördubblats sedan 90-talet och Sverige anses numera medelmåttigt på likvärdighet. Med likvärdighet menas att alla elever har rätt till utbildning samt att skolan ska kompensera för barns olika förutsättningar, enligt lag.

SKOLANS UTMANINGAR handlar inte bara om

elever som kommer efter, utan även om samhällsproblem som berör alla. Enligt Socialstyrelsen ökar risken kraftigt för kriminalitet, missbruk, bidragsberoende och självmordsbeteende för barn med otillräckliga betyg från grundskolan, oavsett om uppväxtmiljön är fattig eller privilegierad.

– Om ni inte förstår någonting, måste ni fråga, ni måste fråga, säger Anna till klass 9C. En del behöver mer hjälp än andra och svårast är det för barn vars föräldrar också hade det tufft i skolan, om de ens gick där. Anna jobbar för att alla ska lyckas och kanske låter det självklart men vissa makthavare håller inte med. fib 26

”Likvärdig skola är en utopi!” säger rubriken till en debattartikel av Bengt Stillström i Dagens Industri. Han är riskkapitalist och grundade Nordens största privata skolkoncern som numera ägs av familjen Wallenberg, via EQT. Stillström menar att inget kan hjälpa barn som har det svårt och kommer från en svagare socioekonomisk bakgrund. Artikelkommentarerna visar att många invänder men att Stillström inte står ensam: ”Jag delar din uppfattning till 100 %. Tack Bengt!” ”Bra artikel, säkert är det många som tycker som du …” ”Dela upp eleverna i olika grupper, högpresterande, normalpresterande, underpresterande och hopplösa idioter.” ”Puckona kan gå i vanliga skolor och leka med fingerfärger …” Åsikterna provocerar Anna. Förutsättningarna för barnen i Husbygårdsskolan är möjligen fränare än för barnen där Stillström bor, i Djursholm, men hennes jobb är att göra allt hon kan för alla elever: Ameen, Mohammed, Fazel, Isabel, Amani, Neda, Arvin, Alan, Adam, Cheima, Mona, Hande, Gülsüm, Nesim, Sara och Omar.

I DEN LJUSA KORRIDOREN utanför klassrummet

läser Mona högt om Moderaterna för Sara.

– Du är ofokuserad, säger Mona och snuddar lekfullt med handen mot Saras haka.

– Nej då, jag lyssnar.

Mona kikar på lappen och läser igen.

– Boom, så! säger hon när hon är klar.

Men Sara är inte nöjd och Mona läser igen, och igen, och några gånger till.

Golvets gula kakel skiner och doftar fräscht. På skolans ljusblå väggar hänger färgglada tavlor och mattor och svartvita porträtt av kändisar som Pythagoras, Newton och Einstein. För några år sedan var lokalerna slitna, smutsiga och mögliga men nu är här rent och fint. Det syns knappt något klotter längre och Anna märker att eleverna blivit lugnare och försiktigare, med varandra och skolan.

Det är svårt att veta precis vad som ger framgång i skolan. Häromdagen frågade Anna eleverna i 9C. ”Måste plugga.” ”Göra sina läxor.”

”Skippa spel … och sociala forum.” ”Måste vilja.”

De fjortonåriga barnens tankar verifieras av den nya zeeländska utbildningsforskaren John Hattie som blivit berömd för studien Visible Learning – världens största forskningsöversikt om vad som påverkar elevers studieprestation. Bland annat betonar han betydelsen av vad barnen har med sig till skolan: kunskap, erfarenhet, personlighet.

Redan från åtta års ålder vet människan sin plats i prestationshierarkin och så långt borde Stillström vara nöjd, åtminstone om Hattie tigit därefter, men det gör han inte. I stället poängterar han att skolan kan balansera upp barnens olika förutsättningar.

»

Om ni inte förstår någonting, måste ni fråga, ni måste fråga.

Anna Holmgren har varit lärare på Husbygårdsskolan i 26 år.

Och hon trivs.

ANNA CIRKULERAR BLAND eleverna som läser sina

stenciler med partiernas idéer. Barnen delar tusenåriga tankar med varandra: lika värde … de äldre ska få bestämma … inte så här att män ska ha mer … jämlikhet … staten inte lägger sig i … staten ska ta hand om det.

Anna lyssnar, uppmuntrar och utmanar. Relationen till barnen betyder mycket. Förra året kom en kollega ihop sig med en hel klass och genast föll flera elever igenom. Anna vet inte vad som hände men tänker att många elever pluggar för föräldrarnas eller lärarnas skull, sällan bara för sig själva, och att de som blev underkända kanske inte hade någon hemma som brydde sig om deras skolgång.

Anna försöker alltid peppa eleverna.

– Bra, häftigt, hur gjorde du?

Hon vill vänja barnen vid att lyckas. Det vaccinerar mot dåligt självförtroende. Ibland går det inte och vid de nationella proven hade en tjej så mycket prestationsångest att hon inte kunde lyfta pennan från bänken. När hon senare gjorde om provet, utom betygsräkning, kunde hon varenda fråga.

ANNA RYCKER KORKEN av en röd penna och skri-

ver partibokstäverna på vita tavlan.

Hon frågar vilka som vill komma fram och berätta vad de lärt sig. Bara Mona viftar med handen på direkten och Anna vill att det ska gå snabbare.

– Vad mesiga ni är. Kom igen! säger hon och det blir lite oroligt tills en sträng röst hörs från en av tjejerna.

– Det är ingen respekt här nu, inget fokus!

Snart står några elever framför tavlan och före-

> fib 27

SVERIGE Jenny är speciallärare på Husbygårdsskolan och hjälper till på Annas lektioner.

läser. Klasskamraterna lyssnar avspänt men uppmärksamt. Anna ställer frågor: – Kan du förklara det? På vilket sätt? Kan du ge exempel?

INGET RIKSDAGSPARTI invänder mot likvärdig-

het i skolan men förutom Stillström finns andra makthavare som argumenterar mot att detta prioriteras. ”För det första utgår svensk skolpolitik ifrån en utopisk verklighetsbild, där det är möjligt att konstruera ett idealt tillstånd …” skriver Karin Svanborg-Sjövall och Eva Cooper i Expressen. De företräder tankesmedjan Timbro som verkar för marknadsekonomi och anser att mångfald är viktigare än jämlikhet. Timbro finansieras för övrigt av stiftelsen Fritt näringsliv som startades med hjälp av trehundra miljoner kronor från Svenskt Näringsliv, där Jacob Wallenberg sitter i styrelsen.

Liksom Stillström verkar Timbro anse att en likvärdig skola vore önskvärd, en utopi, men att den inte kan eller bör realiseras. Detta kommenteras av Daniel Suhonen i boken Slaget om den likvärdiga skolan: ”Kopplar man samman den svenska högerns ansvar för skolhaveriet med visionen om en låglönemarknad med otrygga anställningar och sämre villkor för en stor grupp löntagare så klarnar bilden. De vill helt enkelt, eller har i vart fall inga problem med, att döma en del av arbetskraften och medborgarna till sämre liv och villkor …” skriver Suhonen, som är chef för idéinstitutet Katalys. fib 28

I den offentliga debatten argumenteras framför allt om olikvärdigheten beror på privatiseringen av skolan. Vänstern menar att det är så och högern hävdar motsatsen och möjligen är det mer intressant att Skolverket, som ska företräda alla medborgare, konstaterar att skolvalet faktiskt har bidragit till den minskade likvärdigheten: ”Skolverket bedömer att det fria skolvalet sannolikt har bidragit till ökade resultatskillnader mellan skolor och en ökad socioekonomisk skolsegregation och därmed till minskad likvärdighet.”

DAGENS LEKTION I SO är slut för 9C i Husbygårdsskolan.

– Klockan är tio, tack hörrni, säger Anna.

Stolarna skrapar mot golvet och barnen strömmar ut i korridoren. De pratar och skrattar och skojar med varandra.

Socialdemokraterna var det enda parti som inte redovisades. Sedan tidigare hade två killar läst på om partiet men den ena dök inte upp och den andra satt för sig själv med Jenny, som är speciallärare. Så länge barnen kommer till skolan finns alltid hjälp att få och Anna har ett knep för att öka närvaron: en chokladbit. De som har full närvaro vid terminens slut vinner sötsaken, samt äran, och med de flesta elever går det strålande bra. Om några ändå uteblir är det förståeligt ibland, när de är sjuka, flyr utvisningshot eller ligger traumatiserade av krigsminnen. Därutöver finns skolkarna med mer tveksamma motiv. Om de åtminstone hänger i skolan brukar de kunna fångas in av Said, som är

»

Den nya rektorns första åtgärd blev att samla lärarna för att hitta tillbaka till tron och hoppet, på dem själva och barnen. elevstödjare och jobbar i Husbygårdsskolans korridorer.

– Vad gör du här? Snabba dig! Du har lektion!

Frånvarande elever är problematiska på flera sätt. Inte bara för sin egen skull men för att de räknas in i skolans totala resultat. Även om Husbygårdsskolan fungerar fulländat för dem som deltar i undervisningen rasar resultatet för varje elev som inte deltar. Därför är det svårt att jämföra skolor som möter olika typer av sociala utmaningar genom att endast studera Skolverkets klara men kalla statistik.

EFTER LEKTIONEN STÄLLER Anna stolarna under

bänkarna. Hon tänker att de här barnen kommer att klara sig bra.

För några år sedan kändes det värre. Då var skolan i kaos. Arbetsmiljöverket hotade med stängning och Skolinspektionen larmade och eleverna flydde till andra skolor. Nu är organisationen bättre och alla jobbar mer som ett lag: elever, ämneslärare, speciallärare, elevstödjare, kurator, skolsköterska, skolsekreterare, biträdande rektorer och så högsta chefen, rektor Söderberg, som tog över när det var som värst och bestämde att Husbygårdsskolan ska bli Stockholms bästa skola.

När rektor Söderberg tog över var moralen låg bland lärarna. Misshandel hade förekommit och vissa vuxna var till och med rädda för barnen. Den nya rektorns första åtgärd blev att samla lärarna för att hitta tillbaka till tron och hoppet, på dem själva och barnen. ”Vi ska ta över detta!” ”Vi bestämmer!” ”Vi sätter reglerna!”

Rektor Söderberg provocerade genom att inte tycka synd om barnen men utmana dem och fokusera på kunskap, lärande och inget annat. Målet var att ändra kulturen från ”Äh, skit samma …” till ”Jag ska ha 300 poäng”.

Anna trivdes, men det passade inte alla och framför allt inte dem som såg sig som Florence Nightingale och ville rädda stackars barn i Husby.

Att motverka fördomar som förstör barnens förväntningar på sig själva är viktigt enligt Anna, och därför var det bra att rektor Söderberg stängde skolan för medier under kravallerna.

– Detta berör inte oss. Vi har inget med det att göra, sa rektor Söderberg till reportrarna och föreslog att de skulle återkomma om några veckor, men ingen nappade på det.

Inte ens Financial Times fick komma in.

–Jag är jättebra på ekonomi. Jag har en bra budget. Vi kan prata om det, sa rektorn och tänkte att det kanske kunde intressera just Financial Times.

Reportern hade bara skrattat och kanske förstod han poängen.

ANNA GÅR BORT i korridoren mot rektor Söder-

bergs expedition. Den tidigare rektorn satt bakom låsta dörrar och utan in- eller utsyn. Rektor Söderberg syns genom stora fönster och dörren står alltid öppen. Om några minuter startar Anna nästa lektion med den andra nian. De har andra utmaningar och även om Husbygårdsskolan inte är perfekt så går det åt rätt håll.

Läsåret 2013/2014 förbättrade niondeklassarna sina resultat mest i hela Stockholm: 74 procent hade godkänt i samtliga ämnen mot 56 procent året före, och bakom statistiken finns mängder av barn som trotsar oddsen. En kille gick ut med kompletta betyg något år efter att han kommit ensam från Afghanistan. En tjej från Somalia fick MVG nästan rakt igenom. Nästa år kan det nog gå ännu bättre, tänker Anna, sedan ännu bättre. Steg för steg. Det går framåt. Det går. ■ ■ Fotnot: Rektor Söderberg heter också Anna i förnamn men omtalas som just ”rektor Söderberg” i texten.

Ur skollagen UTBILDNINGEN SKA KOMPENSERA FÖR OLIKARTADE FÖRUTSÄTTNINGAR: I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov.

Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. (Skollagen. 1 kap. 4§) DE FASTSTÄLLDA MÅLEN SKA KUNNA UPPNÅS: Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.

(Skollagen. 1 kap. 9§) OM DET FRIA SKOLVALET Det fria skolvalet och friskolereformen infördes 1992 av dåvarande statsminister Carl Bildt (M) och skolminister Beatrice Ask (M). I dag går vart femte förskolebarn, vart åttonde grundskolebarn och var fjärde gymnasieelev i en fristående verksamhet. Det fria skolvalet ersatte den tidigare närhetsprincipen som grund för vilken skola eleven är hänvisad till. fib 29

Kultur.

Fy sjutton så glatt TEXT johanna lundqvist FOTO oda lystrup hodlekve

Brandtal av författaren Maria Sveland, finsk tango på Sverigefinskt vis och ett musikaliskt äventyr med Nina Ramsby. Det var några av punkterna på Festival för 17, en heldag mot rasism som ordnades på Nytorps gärde i södra Stockholm i september.

Darya Pakarinen och Månskensorkestern spelade finsk tango med melankolisk elegans från stora scenen. På fiol syns Viktor Littmarck, på gitarr Daniel Rossetti, vid trummorna John Hugardt och på kontrabas Oscar Nygren.

Hej Anjana Saltas, projektansvarig för Festival för 17. Varför gör ni det här?

– Vi vill att folk ska tänka efter vilket Sverige de vill leva i. Samtidigt är det ingen politisk festival. Vi har inte har bjudit in några partier utan vill att vanliga människor ska få komma till tals.

Vilka står bakom arrangemanget?

– Dagen har skapats på initiativ av personer ur nätverket Linje 17 mot rasism. Även om arrangemanget är en helt fristående grej berör många av föredragen just rasism och nazism. Vi tycker att det är tragiskt att så många människor i Sverige sympatiserar med ett öppet rasistiskt parti, det kan vi aldrig acceptera. Vi vill visa på värdet i att människor från olika kulturer kan mötas och leva med varandra. Kanske kan den här dagen hjälpa till med det.

fib 30

Musikern Nina Ramsby vittnade om sin egen osäkerhet och samtidiga styrka i att inte tillhöra någon grupp. – Jag är halvfinsk, halvsvensk, född kvinna men definierar mig som grabb. Det är tungt men gör mig också stark.

på Festival för 17

Vad gör du på Festival för 17?

Isabelle Brandstätter, 27 år, Stockholm: – Jag vill lyssna på föredrag, exempelvis det av Maria Sveland.

Jag har läst hennes bok Bitterfittan och genom den upptäckte jag Erica Jong och Rädd att flyga. Nu vill jag veta mer.

Jag gillar också stämningen, att folk strömmar samman.

Musikern Tauna Nimgungo fick ta emot många applåder efter att han hade framfört sin sång ”En resa” på bambuspråk.

– Om jag kan leva på min musik? Nej, det är det få som kan. Jag ser musiken mer som en medicin. Den är livsnödvändig, sade han.

Författaren och journalisten Maria Sveland uppmanade publiken att inte väja för sin ilska. – Plocka fram din vrede och använd den: i demonstrationer, genom att vända ryggen åt Jimmie Åkesson. Vår vrede är giltig.

Linje 17 mot rasism … … är ett lokalt nätverk längs tunnelbanans gröna linje mot Skarpnäck i södra Stockholm.

Det startades av några privatpersoner i december 2013 som en reaktion mot ökade nynazistiska aktiviteter i framför allt Kärrtorp, en station längs samma linje. I mitten av december ordnades en demonstration mot rasism som drog cirka 500 deltagare. Under demonstrationen attackerade en grupp på mellan 30 och 40 personer från den nynazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen med glasflaskor och brinnande föremål.

Medlemmar från vänstergrupperna Antifascistisk aktion, AFA, och Revolutionära fronten gick till motangrepp. Flera skadades och omhändertogs av polisen. En vänsteraktivist åtalades och dömdes senare till sex års fängelse för försök till dråp efter att ha knivhuggit en nazist ur Svenska motståndsrörelsen i ryggen. Sju nazister åtalades och dömdes också för bland annat försök till våldsamt upplopp. Polisen har i efterhand fått kritik för att insatsen i Kärrtorp till en början var alldeles för liten, trots att man kände till att det fanns en hotbild mot demonstrationen.

Källor: dn.se och forsjutton.se

Måns Andersson, 50 år, Bagarmossen: – Vi är här för att supporta och ha kul.

Det finns något för både vuxna och barn. Samtidigt vill vi manifestera den antifascistiska rörelsen som har fått en rätt negativ stämpel för att några få rötägg förstör. Med den här dagen kan vi visa att rörelsen tillhör alla.

Marie Milling, Kärrtorp: – Jag är med i Feministas Acidas, ett radikalt feministiskt, queert och antirasistiskt slagverksband. Vi blev inbjudna att komma hit och trumma. Jag tror ändå att jag hade åkt hit utan trummorna.

Den här dagen känns lite som en fest för alla dem som var med och demonstrerade i Kärrtorp i december.

Emilie Norström, 59 år, Fruängen: – Min äldsta dotter tipsade mig om att åka hit. Jag har lyssnat litegrann på musiken.

Det är trevlig stämning och bra att det är uppdelat i stationer. Vill man kan man lyssna på tal eller så kan man bara ha kul. fib 31

Litteratur.

FREDRIK EKELUND SAMLADE IDÉER TILL NYA BOKEN UNDER VM I BRASILIEN

Fotbollsintresset blev brev till Knausgård I prosa, lyrik och kriminalromaner ger Fredrik Ekelund röst åt vår tids människa. Ofta med arbetarstaden Malmö som scen och med fotbollen närvarande. I september släppte han tillsammans med Karl Ove Knausgård en bok med samlade brev från fotbolls-VM i Brasilien.

TEXT kjersti bosdotter FOTO kennet ruona

F

redrik Ekelunds litterära värld är mångskiftande. Allt från debuten med Stuv Malmö, kom! (1984) har han gestaltat sina Malmövärldar i prosa, poesi och dramatik.

Alltid med ett öra mot marken, alltid med ögonen öppna för sociala orättvisor och alltid med känsla för människans strävan efter värdighet, lust och glädje.

I sin senaste roman, m/s Tiden (2008) spränger han tidens och rummets gränser och tar läsaren med på en svindlande resa genom klassernas kamp och idéernas historia. Allt gestaltat genom enskilda öden, i ett flöde av berättelser och på ett språk som kränger, dansar och sjunger.

Med sin språkliga djärvhet och sitt engagemang för människan har Fredrik Ekelund förnyat arbetarskildringen.

Tjugofem år hade passerat mellan romanerna Stuv Malmö, kom! och m/s Tiden när Fredrik Ekelund 2009 mottog fackföreningsrörelsens Ivar Lopris med motiveringen ovan.

I år har Fredrik Ekelund varit verksam som författare i trettio år och använt sig av i stort sett alla de uttryck som en ”ordets arbetare” kan bruka.

I romaner, kortprosa, diktsamlingar, kriminal-romaner, självbiografiska verk, i böcker om fotbollen och fotbollslivet, i teaterpjäser och filmer får vi möta dagens samhälle och vår tids människor.

Staden Malmö med dess människor, fotboll samt i språket – så kan man helt kort fånga de röda trådarna i Ekelunds författarskap.

fib 32

Arbetarstaden Malmö, präglad av den snabba förvandlingen från tung industristad till modern storstad med ett mer diffust näringsliv, spelar ofta en huvudroll i Ekelunds böcker. I de tidiga romanerna Stuv Malmö kom! och Taxi sju-två: bland drömmar och dårar möter vi kroppsarbetare i hamnen och transportsektorn som sällan skildras i skönlitterär form. De skrevs i en tid när Kockums storvarv ännu dominerade liv och arbete i Malmö.

Hamnarbetarna från debutboken får vi åter möta 25 år senare i romanen m/s Tiden. Under dessa år har en alltmer förråad kapitalism skärpt sitt grepp om människor och samhälle. En omfattande arbetslöshet, ökande klassklyftor och en arbetarrörelse som tappar kompassriktning och mod – de mest utsatta drabbas hårdast.

EKELUND VÄLJER OFTA kriminalromanens form för att skildra det som sker på samhällets undersida. Det gäller såväl romanen Nina och sundet om cynismen hos industriägare i samband med en arbetsmiljökatastrof med kriminella följder som romanerna Pojken i eken, Blueberry Hill, Casal Ventoso och Joggarna. Kopplingen till dagens verklighet och de människor som utnyttjar och utnyttjas är smärtsamt tydlig.

Fotbollen är ofta närvarande i Fredrik Ekelunds böcker. Inte bara i böckerna om fotbollens roll i Brasilien och i Hemma – Borta. Brevväxling kring litteratur, skrivandet, världen och fotbollen, den bok han nyss har släppt tillsammans med Karl

Författaren Fredrik Ekelund har varit verksam i trettio år. Arbetarstaden Malmö och intresset för fotboll har en särskild plats i böckerna. I den senaste boken uttrycks fotbollsintresset i brevform mellan Ekelund och den norska författaren Karl Ove Knausgård.

fib 33

LITTERATUR

»

Det med lyriken är lite av ett mysterium för mig. Den betydde mycket när jag var ung och jag skrev många dikter.

Ove Knausgård, i vilken författarna har samlat de brev de skrev till varandra under fotbolls-VM. Redan i romanen Jag vill ha hela världen! från 1996 spelar fotbollen en viktig roll, invävd i skeendet som till stor del utspelar sig i de framväxande invandrarområdena.

ATT LÄSA FREDRIK EKELUND är att gå på språklig upptäcktsfärd. Som läsare kommer man på sig med att förstå både portugisiska och spanska uttryck. Ordens historia, innebörd och utveckling blir till en egen berättelse, en bildningsresa i sig med rika associationer. I vår tid blir det mer och mer uppenbart att många pojkar och män i arbetarklassen har dålig tillgång till sitt språk, de läser inte. Ett demokratiskt underskott skapas. Fredrik Ekelund hör till de arbetarförfattare som i många år medverkat i fackföreningsrörelsens Läs-för-mig pappa-projekt och där delat med sig av lusten och nödvändigheten av språket.

Och Fredrik Ekelund själv – hur ser du på ditt skrivande? Andra delen av din självbiografi handlar mycket om läsande, vägen till boken och skrivandet. Du har själv kommit att bruka så många olika uttryckssätt. Lyriken till exempel – det var länge sedan du kom ut med en diktsamling?

– Det med lyriken är lite av ett mysterium för mig. Den betydde mycket när jag var ung och jag skrev många dikter. Sedan upphörde den ”ådran” i mig kring 1996–1997, efter samlingen LIVS öppet, och jag har aldrig riktigt förstått varför. Jag har försökt att skriva enstaka dikter men inte lyckats, fram till dess flöt de fram och upp i mig naturligt.

Ibland har jag tänkt att det kan ha haft att göra med att jag började skriva dramatik i den vevan och att det som ville ut i mig i dikt i stället tog sig fib 34

fram och ut i dramatiken. Genregränserna är inte heller alltid så tydliga och i m/s Tiden och de två självbiografiska böckerna därefter finns det, som jag ser det, rent lyriska partier.

Du är ju en flitigt läsande författare. Har du någon plan för läsandet eller är det spontaniteten som får råda?

– Jo, jag läser mycket och prioriterar hårdare nu för tiden, försöker gå mycket på lust när det gäller skönlitteraturen. Förr kunde jag plåga mig igenom romaner bara för att ha läst dem, nu lägger jag dem åt sidan om jag en bit in i dem känner att jag inte rycks med eller kan njuta av språket. För mig har det med tiden och åren blivit viktigare att läsa författare som verkligen kan skriva. Många gånger har stilen blivit viktigare för mig än innehållet. Då kan det leda till att jag blir inspirerad och kanske lär mig något för egen del, säger Fredrik Ekelund och fortsätter: – Inför VM i fotboll prioriterade jag under våren att läsa brasiliansk litteratur på både portugisiska och svenska. Översättandet som jag har hållit på med en del på senare år (från danska, franska och portugisiska) är något som också, märker jag, hjälper till att skärpa de egna stilistiska uttryckssätten.

Både som översättare och medverkande på kurser och liknande har du en folkbildande roll.

Hur värderar du den i förhållande till det egna skrivandet? Hur viktigt är mötet och diskussionen med andra om det du själv skriver och om annan väsentlig litteratur för ditt arbete som författare?

– När det gäller folkbildningen och, inte minst, ABF:s roll i densamma tror jag mycket på den. Det är viktigt att arbetarrörelsen och vänstern håller fast vid detta gamla vackra ideal, att mötas i samtal över böcker. Jag tackar aldrig nej till att framträda i sådana sammanhang. ■ ■

Sagt på webben.

Ett klick bort från andra perspektiv

Välkommen till en ny sida i tidningen där vi lyfter fram några av de diskussioner och ämnen som cirkulerar på Folket i Bild/Kulturfronts hemsida fib.se. Hemsidan uppdateras dagligen. De senaste veckorna har innehållet präglats av det svenska riksdagsvalet, konflikterna i Gaza och Ukraina och de attentat som utförts mot EU-migranters tältläger i Stockholm. Nedan följer ett utdrag ur tre artiklar. Vill du läsa dem i sin helhet? Besök fib.se!

Under sommaren inträffade flera allvarliga attentat mot EU­-migranter i Stockholm. Nu har polisen anmält sig själva efter en insats i ett tältläger i Högdalen.

FOTO : WIKIM

EDIA CO M

MONS

I början av sommaren attackerades ett tältläger i en söderförort till Stockholm. En man skar sönder flera tält med kniv och sprang från platsen.

Mannen återkom dagen efter men EU-migranterna lyckades skrämma bort honom.

Några månader senare startade en eldsvåda i ett tältläger i Högdalen i södra Stockholm. Fyra skjul med femton sovande människor brann upp och totalförstördes.

Under eldsvådan blev två unga män svårt skadade och fick föras till sjukhus. En av dem avled senare.

Till en början rubricerade Söderortspolisen brottet som ”allMoa Martinmänfarlig vårdslöshet”, att det son (1890– var migranterna själva som or1964) var en sakade branden. Nu utreder poav 1920- och lisen om ett brott ligger bakom.

30-talets Samtidigt ska polisens avdelarbetarförfatning för interna utredningar tare. Här står se om Söderortspolisen gjort hon staty i något fel.

Antonie Grahamsdaughter Redaktionen

Norrköping.

21 författare vill förstå Ukrainakrisen Vad är det egentligen som händer i Ukraina och hur skall man förstå och tolka utvecklingen? Skribenten Sisela Björnson har läst en antologi där 21 författare ger sin bild av krisen.

I slutet på våren utkom Flashpoint in Ukraine – How the US drive for hegemony risks World war three.

Redaktör är Stephen Lendman, välkänd radioman och skribent.

Boken är en antologi där de 21 medverkande författarna i 24 kapitel skriver utifrån olika kunskaper och perspektiv.

De flesta författarna är forskare, ofta professorer.

H ä n d e l s e u t v e c klingen under kuppen och tiden därefter fram till massakern i Odessa beskrivs i flera kapitel.

Svenska medier försöker ofta tona ner inslaget av neonazister och högerextremister, men här lyfts de fram liksom inslagen av våld som dessa ger upphov till.

Händelseutvecklingen efter kuppen i Ukraina beskrivs i boken Flashpoint in Ukraine – How the US drive for hegemony risks World war three.

FOTO: MSTYSLAV CHERNOV/UNFRAME

Har rasismen normaliserats i Sverige?

Vi får en historisk tillbakablick på Ukraina och Ryssland. Till historien också de amerikanska försöken att isolera Ryssland. I några kapitel får vi läsa om Ukrainas strategiska betydelse: kontrollen över Svarta havet och viktiga vattenvägar, Ukrainas strategiska betydelse för avskiljandet av Ryssland från Europa.

Tillsammantaget är detta en informativ och grundläggande bok för den som vill sätta sig in bättre i krisen i Ukraina.

Sisela Björnsson

Moa – modig, briljant, nydanande

Den 8 november föreläser litteraturvetaren och feministen Ebba Witt Brattström på Stockholms stadsbibliotek om Moa Martinson, en av Sveriges stora proletärförfattare. fib 35

Recension.

Och natten viskade Annabel Lee Bruno K Öijer Wahlström & Widstrand

Bruno K. Öijer är en av våra stora svenska poeter. Och ve och fasa för de exklusiva: han är populär och drar fulla hus vid sina turnerande diktuppläsningar. Hans speciella diktion har skapat en härlig tradition, och unga estradpoeter följer honom. För Öijer måste det upplevas som en ren hyllning.

Poeten har publicerat tio diktsamlingar, en roman, LP, CD och film, samt fem upplagor av Samlade dikter (1986, 1993, 1997, 2004, 2012). Utgåvorna av hans

Etik – människa, moral, mening – en introduktion Ann Heberlein Albert Bonniers Förlag

Ann Heberleins senaste bok , Etik är en samling essäer som behandlar begreppen människa, moral och mening.

Vad menar vi då med etik? Etik, skriver hon, är ”en teoretisk reflektion över människors och samhällens normer och moraliska förhållningssätt” – läran om hur vi bör leva.

För att åskådliggöra den sedan tider komplexa frågeställningen om hur vi bör leva, har hon gjort en uppdelning mellan människa, moral och mening. fib 36

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

Samlade dikter speglar onekligen hans popularitet. Det är få nutida poeter som beviljas den ynnesten. Öijer har ett speciellt lyrisk tilltal och man känner igen sig i hans poesi, utan att uppleva det som upprepningar. Snarare gläds man över igenkänning och hans stora förmåga till variation. I dikten Katedralen överraskar vändningen:

och ingen motas bort ingen hålls utanför vi är alla murbruk tegelstenar i Vår Katedral av Ensamhet.

Poeten åldras, som vi alla gör, och det finns ett stråk av resignerad betraktelse eller acceptans av det slut vi nalkas i diktsamlingen. Dock måste även det utmanas i en hyllning till möjligheten, till protesten, som i dikten Okänt Vin: och världen trängde sig på hade vunnit till slut om jag inte lärt mig en del... jag öppnade stängslet

släppte ut dom dagar jag har kvar jag stod vid sidan av såg dom leka fritt på fältet och klara alla hinder kasta av sig varje ryttare.

Den gamla rabulisten och radikalen, som på 1960-talet växlade in Bonniers stipendium i mynt och kastade ut stipendiet i tunnelbanan, reflekterar över högervridningen och idealens/utopiernas död. I dikten Skuggorna sjunger får vi möte de mexikanska revolutionärerna Pancho Villa och Emiliano Zapata, inte vid segrarnas rusiga triumf, utan på den sunkiga bodegan med ruset som tröst för nederlaget. Öijers raka, omedelbara tilltal är hans styrka, då det lätt fångar läsaren. Vi bjuds in till läsning och det är viktigt för poesin, som gärna framhålls som svår, otillgänglig. Samtidigt förmår poeten överskrida realismen, och bär oss med sina metaforer långt bortom här och nu.

Så skrivs stor poesi. ulf karlström

Människan har ett unikt värde just i sin kraft av att vara människa och alla människor är av samma värde oberoende av sina levnadsomständigheter, sitt ursprung, ras, religion eller läggning. Hon är en ansvarig, autonom och kapabel varelse som inte kan stå ensam, för det är först i relation till en annan människa som hon blir en människa.

Människor betyder således något för varandra och har inte bara ansvar för sig själva utan även för sina medmänniskor, hur de handlar och beter sig mot dem, vilken moral som styr dem.

Moralen vilken som idé är en teoretisk konstruktion och som visar sin kraft först när den omsätts i handling.

Människans identitet, menar Ann Heberlein, är ett resultat av hennes handlingar.

I avsnittet om meningen (med livet), tar hon bland annat upp den välkända

Sisyfosmyten – som gestaltar livets hopplöshet – där Sisyfos öde är att rulla den tunga stenen upp för kullen. Just före krönet tar orken slut och stenen rullar ner igen. Denna påtvingade upprepning borde kännas meningslös.

Men ”... själva strävandet mot höjderna är tillräckligt för att fylla en människas hjärta …”, skriver Camus i Myten om Sisyfos. Detta är bara några brottstycken ur denna intressanta och mångfacetterade bok.

På samma sätt som i tidigare böcker för Ann Heberlein en diskussion med läsaren, vänder och vrider på begreppen, reder ut, förklarar och ifrågasätter. Det är medryckande att följa hennes resonemang och det underlättar förståelsen av de stundtals snåriga teoretiska idéerna hon presenterar. Är man intresserad av moralfilosofiska resonemang är den här boken att rekommendera. agneta willans

Vem ska betala för välfärden?

Mikael Törnwall Atlas Förlag

“De flesta av oss

i Sverige lever ett ganska bekymmerslöst liv. De flesta har råd att resa bort på semestern, vi har alla de datorer och mobiler vi behöver och vi har för det mesta pengar kvar i slutet

på månaden.”

Om du inte känner igen dig i det “vi” som Mikael Törnwall talar om, så kan det bero på författarens bakgrund. Törn-

Fritänkarna – Alternativ svensk litteraturhistoria Torbjörn Säfve Karneval förlag

Ingen kanon kan ge rättvisa åt det svenska litteraturarvet. Varje sammanfattning blir en fråga om tycke och smak, om politiska värderingar – och om beläsenhet och allmän tillgänglighet. Torbjörn Säfve har tagit sig före att skriva en serie årskrönikor med start 1543, då den två år tidigare tryckta Biblia, thet är All then helgha Scrifft på swensko spridits till samtliga svenska kyrkor i städerna och på landsbygden och blev normerande för såväl skrift- som talspråket, och med 2012 som slutår. Varje år ger han en rubrik – från Den vita gentianians år (vit gentiania sägs vara torkad hundskit som utprånglades som medicin, likt

wall kallar sig själv “ekonomijournalist”.

Det är missvisande, eftersom han inte kan särskilt mycket om ekonomi och är mer propagandist än journalist. Mikael Törnwall har en bakgrund från Dagens Industri, Finanstidningen och pr-företaget Hill-Knowlton Strategies, där han fokuserade på “Corporate Storytelling”.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera en bok där författaren kan vräka ur sig sådant som: “Med teknokraten Anders Borg som finansminister prioriterades sunda statsfinanser framför dramatiska skattesänkningar.” Man behöver inte vara vänsterextremist för att förlöjliga detta påstående. Högersossen Magdalena Andersson kallade Anders Borg för “världsmästare i skattesänkning” under Expressens ekonomidebatt i valrörelsen. I tidningen Dagens Industri den 2 september påpekar Ekonomistyrningsverket att

det krävs skattehöjningar eller utgiftsminskningar för att statens överskottsmål (1 procent av BNP) ska nås. Vad menar då Mikael Törnwall? Ja, Gud vet!

I sin bok blandar han konsultrapporter med eget tyckande. Det behöver inte nödvändigtvis bli fel. Men här är de ideologiska svaren givna på förhand. Vi har hört det förut. Visserligen använder han ofta ord som folkhemmet, men inte i betydelsen med en demokratisk kontroll över ekonomin. Till exempel ser Törnwall “... ingen motsättning mellan tillväxt och god miljö”. Men vad händer om tillväxten sker på bekostnad av fattiga länders miljö? Inga av hans liberala incitament hindrar detta.

Jag ser att Aftonbladets kultursida beskrivit Mikael Törnwalls bok som saklig och konkret. Jag skulle i stället säga att den är flummig och oprecis. olof rydström

äkta gentianiarot) till Marknadsdiktaturskandalernas år.

Det är ett djärvt tilltag, inte minst med tanke på litteraturproduktionens ojämnhet genom tiden. Här är det emellertid inte fråga om katalog över bokutgivningen, utan om tidens politiska skeenden, kulturklimatet, yttrandefrihetens gränser och fritänkarna som banar väg mot framtiden. Det är respektlösa summeringar med gott humör, präglade av upprorisk uppsluppenhet, burdust humoristiska och personliga, kätterska och kättjefulla. På få rader fångar han träffsäkert, upplysande och med glimten i ögat kärnan i en roman eller diktsamling. Han drar sig inte för att tala om för läsaren vad folket (enligt hans mening) egentligen tyckte om överhetens påfund, och han kryddar sin framställning med mustiga ordstäv: ”Det står mycket smått och gott här, sa fan, såg i Bibeln.” ”Lika barn leka bäst, sa fan, dansade med prästen.” ”Adeln hotar med stryk och prästen med helvetet.” ”Jag synar vägen, sa länsman, låg full i diket.”

Författaren lyfter fram och citerar

sina favoriter, pärlor ur den litterära skattkammaren, men han ger också exempel på bakåtsträvarna. Mot Esaias Tegnér, vilken med rätta sågas, ställs Erik Fahlcrantz. Vi möter en del mindre bekanta skribenter, som Nikanor Teratologen (Niklas Lundkvist), Gunvall Grip, finlandssvensken Johan Bargum och ålänningen Joel Pettersson, och inte minst flera mer eller mindre kända kvinnliga författare (även om han helt förbigår Selma Lagerlöf!). Urvalet är subjektivt, som det bör vara, och det lockar till läsning och någon gång till invändningar. (Emanuel Swedenborg förespråkade decimalsystemets införande, men att han skulle ha uppfunnit det är överord.) Mot slutet blir det mer funderingar över tidsandan än redogörelser för den faktiska litteraturproduktionen, dock får Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri en avslutande hedersplats.

Heder åt en upprorisk och kreativ fritänkare – och åt förlaget för en snyggt inbunden utgåva! christer lundgren

RECENSION

Döda allt som rör sig. Det verkliga Vietnamkriget Nick Turse Övers. Lars Ohlsson Karneval förlag

Förenta staternas strategi i Vietnam i slutet av 1960-talet kunde sammanfattas som ”sök och förgör!”. Genom att jaga och döda gerillasoldater ville krigsledningen tvinga fram större fältslag där de amerikanska styrkorna var överlägsna.

Det fungerade inte. De obildade och oerfarna ungdomar som sändes till Vietnam stod främmande för landets kultur och natur. De lyckades aldrig skilja gerillasoldater från resten av folket. Fienden hade sällan uniform och kunde vara bonde på dagarna. Kvinnor och barn kunde genomföra attentat och regeringssympatisörer kunde se ut som motståndsmän.

Inte längre hemma Chinua Achebe Övers. Hans Berggren Bokförlaget Tranan

Chinua Achebe är portalfiguren i den moderna afrikanska litteraturen. Hans debutroman Allt går sönder är en modern klassiker, som på svenska har utkommit i flera upplagor. Den romanen skaffade honom världsrykte. En bok som ingen med det minsta litteraturintresse bör missa. Den boken som nu har kommit med titeln Inte längre hemma skiljer fib 38

Oftast bar de ”svart pyjamas” i amerikanska ögon. ”Sök och förgör” blev därför ofta i praktiken ”döda allt som rör sig”. ”Skjut först och fråga sedan” var säkrast.

Vänner kunde ändå inte skiljas från fiender. Människoföraktet var utbrett i den amerikanska armén. Vietnameserna betraktades som djur och betecknades som gooks, dinks eller risätare.

Det främsta sättet för officerarna att göra karriär var att redovisa så många döda FNL-soldater som möjligt. Patrulluppdrag och helikopterjakter urartade ofta till rena massakrer på alla som kom i vägen. Och även döda bönder och barn kunde klassificeras som soldater i rapporterna uppåt. Det gynnade karriären.

Massakrer rapporterades ibland. Det fanns modiga soldater och visselblåsare även då. Men den extrema kårandan bland högre befäl lade locket på. Mörkläggningen var effektiv. Rapporter försvann, militärdomstolar lade ner det mesta och straffade ingen, vittnen och rapportörer hotades och omflyttades.

Men den 16 mars 1968 gick ett kompani in i byn Song My och dödade utan egna förluster över 500 obeväpnade vietna-

sig både i miljön och motiven totalt från debutboken.

Här är det den moderna storstaden Lagos, Nigerias huvudstad som är miljön, tiden är 1950-talet och huvudpersonen Obi Okonkwo är en ung man från igbofolket, som genom byns ekonomiska stöd fått möjlighet att studera i England. Därigenom får han vid återkomsten till hemlandet möjlighet att skaffa ett statligt jobb med privilegier och egen bil.

Tidigt hamnar han i konflikter mellan idealen och verkligheten. Hans eget folk som hjälpte honom fram väntar sig få något tillbaka. Något som huvudpersonen på ett sätt förstår men samtidigt motsätter sig. Han vill rensa landet från korruptionens träsk. Han är fånge mellan det gamla och det nya.

Achebes ställningstagande är inte enty-

meser; de våldtog, brände och torterade.

Händelsen nådde för en gångs skull ut och blev världssensation. Endast en underhuggare dömdes för brottet och fick sitta av 40 månader i bekväm husarrest. Men ännu i dag framstår Song My hos den amerikanska allmänheten som ett undantag, ett enstaka brott mot reglementet.

Den undersökande reportern och historikern Nick Turse har ägnat ett decennium åt att gräva i arkiv och intervjua vietnamveteraner, jurister och politiker.

Han redovisar en fruktansvärd bild av den amerikanska krigföringen där Song My inte var undantag utan regel.

Boken Döda allt som rör sig är fylld av beskrivningar av väldokumenterade, avskyvärda, systematiska och mörklagda massakrer och övergrepp, en strategi som hade stöd från högsta ort.

Få utanför Vietnam kunde nog föreställa sig att kriget var så jävligt, knappast ens FNL-aktivisterna. Dessvärre fortsätter helvetet än i dag. Abu Ghraib, Guantánamo, Gaza, Falluja och drönarattacker är inga undantag. De sker dagligen inför våra avtrubbade ögon. åke kilander

»

Det utgår en sällsam kraft från dessa antikoloniala klassiker.

digt. Även det moderna livet präglat av kolonialismen deformerar huvudpersonen Obi. Det är ingen tvekan att det här är en bok värd att läsa. Men mästerverket förblir Allt går sönder. Den kan ställas bredvid Pram Toers Människornas jord. Det utgår en sällsam kraft från dessa anti-koloniala klassiker som bägge skildrar vad som föröddes och gick förlorat när de traditionella samhällena gick under. jan bergsten

Sven Hedin-institutet.

En rasbiologisk upptäcktsresa i Tredje Riket Tommy Marklund Ord&visor förlag

Sven Hedin (18651952) var under större delen av sitt liv en internationell celebritet. Han skrev omåttligt populära bästsäljare om sina resor i Asiens inland och turnerade världen över då han var en lysande talare. Här hemma slöt borgerligheten upp kring sin Sven. Han var den som kunde ge ord åt deras klassförakt och starka övertygelse om Tyskland som civilisationens bålverk.

Mot slutet av sin levnad faller Sven Hedin likt en tragisk gestalt i ett klassiskt ödesdrama. Han som en gång suttit vid den internationella elitens dukade bord, invalts i Svenska Akademien och till och

Arbetarnas Stockholm 1880–1920 Anne- Marie Lindgren Murbruk förlag

År 1880 hade Stockholm 169 000 innevånare inom tullarna. 85 procent av dem var arbetare.

Staden påminde om en Dickensroman om 1800-talets London. Under de följande fyra decennierna ägde en enorm utveckling rum.

Nya företag växte fram, bostadsstandarden förbättrades, vatten och avlopp och sophämtning började organiseras, stora hus och gator byggdes, telefoni och spårvagnar infördes. Malmarna bebygg-

med adlats av den svenske kungen, han blir nu utstött. Det berodde nu inte på att man insett att hans resor inte varit mycket till vetenskap och att Strindberg kallat honom en humbug som endast upptäckt sandhögar. Orsaken till undergången var hans krypande beundran för Tyskland.

Det tyska sammanbrottet i första världskriget var för Sven Hedin en katastrof, fast snart kunde han skönja en ljusgestalt. Det var Hitler och nazismen, åt dem lånade han villigt sitt namn.

Det är om denna tid Tommy Marklund skriver. De gestalter som fattade besluten, de sociala klättermössen, Hedins aningslöshet, den perfida historieskrivningen om arierna, den vidriga rasideologin och dess miljoner offer.

Mycket av detta har givetvis redan beskrivits av andra, men det kan fortfarande inte låta bli att fascinera. Marklund tränger sig nära Hedin. Hur kunde han?

Vad visste han? Han som själv sa sig ha judiska släktingar.

Detta bokverk lägger ytterligare en pusselbit till den gåta som var Sven Hedin och till det mysterium det var att kulturlandet Tyskland med röstsedelns

des och antalet innevånare ökade till 419 000. Konflikterna på arbetsplatserna ledde till fackföreningar och LO. Socialdemokratiska partiet bildades. Vid slutet av perioden låg Stockholm fortfarande efter Europas mer utvecklade metropoler men hade lyft sig från djupaste armod till en modern stad med allmän rösträtt, spirande industri och stark arbetarrörelse.

Anne-Marie Lindgren, tidigare redaktör för Tiden, beskriver samvetsgrant denna utveckling ur ett folkligt perspektiv. Det är en noggrann redogörelse för arbetarrörelsens framväxt och organisering samt förbättringen av arbetarklassens levnadsvillkor. En nyttig och läsvärd översikt på drygt 130 sidor.

Framställningen är saklig och faktarik vilket också gör den lite protokollsmässig. De hårda klasstrider, internationella influenser och splittringar som präglade perioden kommer inte riktigt

»

Mycket av detta har givetvis redan beskrivits av andra, men det kan fortfarande inte låta bli att fascinera. hjälp kunde förvandlas till en motbjudande diktatur. Läsvärt? Naturligtvis.

Men det ger också en känsla av ett déjà vu. Finns det kanske en arvtagare till Hedin? En offentlig gestalt ständigt på resande fot, en med stort internationellt nätverk, en som borgerligheten oreserverat sluter i sin famn, en misslyckad akademiker som vill ge sken av att vara beläst, en som med fanatisk övertygelse klänger sig fast vid en främmande stormakt som Europas räddare och precis som Hedin är bosatt i Stockholms innerstad. anders norborg

»

Berättelsen blir lite blodfattig, något som författaren verkar medveten om.

fram. Berättelsen blir lite blodfattig, något som författaren verkar medveten om. Hon citerar till exempel skildringar av Maria Sandel och Fredrik Ström, men många läsare önskar sig säkert mer av det slaget. En parallell läsning av de tre första delarna av Per Anders Fogelströms epos ”Stad”, som behandlar just denna tid, kan därför rekommenderas.

De kompletterar utmärkt Lindgrens bok och resultatet blir tillsammans en god historielektion. åke kilander fib 39

Film.

Scener från ”Tomas TEXT hans isaksson

Mig icke tycka om Turist. Tycka Turist trist. (Povel Ramel: Naturbarn)

uben Östlund betraktar sig som lärjunge till Roy Andersson, som instämmer och med milt överseende kallar honom sin ”lärling” då han blivit alltför styv i korken. Östlund hade blott för några veckor sedan svensk premiär med familjedramat Turist. Filmen har också nyss erhållit pris på Festivalen i Cannes, dit den något pedantiske och senfärdige Andersson inte hann kvalificera sig.

Turist har, i synnerhet här hemma, blivit en kritikerframgång.

En filmhistoriskt intresserad kan kanske se fram emot en parallell till den gamla striden mellan anhängare av det tidiga femtiotalets båda mesta filmskapare av olika kynnen: Hasse Ekman och Ingmar Bergman. Man kan eventuellt redan skönja frontlinjerna när AB:s nöjeskrönikör ena dagen hade skrivit upp Turist till en femplussare, för att veckan därpå tycka att Roy Anderssons kommande film egentligen inte ens förtjänade mer än väl godkänt och tycktes emotse att regissören snart skulle stå där med ”rumpan bar”. Efter Guldlejonet i Venedig har denne kritiker hittills inte hört av sig. Kanske måste han ställa in en planerad attack och ladda om? Att den blide bråkstaken, Leninpristagaren och socialisten Andersson i längden skulle undgå repressalier låter osannolikt.

R

DET SOM DEN begåvade lärlingen Öst-

lund hämtat från Roy Andersson ligger framför allt i formen, vilket märktes mest hos hans tre första filmer: Gitarrmongot, De Ofrivilliga och Play: tablåer

fib 40

v (spelad a er Tomas d n U . a k lm s fi fran ds senaste sa till de en Östlun ongsli) re b K n, u n R e i v rn s o a o L ch b e (Lisa l snöm hustrun o ch Ebbas r En hel de o e ) rg e e k v n ö h as Bah Ku lavin. Tom Johannes de av en s a k s a rr e v alperna ö med sig. n får han e il b o m men

med fast kamera, ett sammanhållande tema i stället för berättelser med klar början och slut. Fast de båda filmkonstnärerna tycks ha utvecklats i motsatt riktningar: Andersson från den formellt mera konventionella ”En kärlekshistoria” mot den politiska skärpa som präglar hans tre senaste verk, medan Östlund i Turist nu slår in på den mera gängse dramastilen med ändlösa dialoger, alpin snödimma och mullrande lavinkanoner.

Samt ett snöskred, som skall fungera som publik attraktion och som metafor

för vad Stefan Löfven brukar kalla: ”något har gått sönder” i Sverige, åtminstone i kärnfamiljen: Övre medelklassarna Tomas och Ebba tillbringar i filmen en vecka på skidhotell i franska alperna med sina två barn och mängder av skid- och IT-utrustning samt med varsin eltandborste.

Vad de i övrigt hade med sig hemifrån i form av civila eller relationsmässiga problem framgår inte. Utflykten skedde för att framför allt Tomas skall få vila ut från sitt, enligt fruns utsago, krävande

och ansvarsfulla manschettarbete och tillbringa kvalitetstid med familjen. Tomas vittjar i smyg sin smartphone. Ungarna klagar, i egenskap av minderåriga frustrerade trainees, på dålig uppkoppling till sina medhavda surfplattor.

UNDER LUNCHEN överraskas gästerna på

uteserveringen av en lavin, som för ett ögonblick ser ut att begrava dem. Tomas tar sin Samsung (eller Iphone 5?)-mobil och försvinner, sannolikt i panik, in i huset, medan Ebba grabbar tag i de skri-

kande ungarna – som det snart visade sig helt i onödan, eftersom lavinen mest bestod av snörök då den kom fram. Objektivt var ingen skada skedd, men Ebba använde resten av veckan, i synnerhet då hon om kvällarna pimplar vin, till att inför publik tala om för Tomas hur han hade svikit dem i lavinsituationen.

Tomas förnekar förstås i det längsta en sådan avsikt att svika, men bryter till slut samman och erkänner (åtminstone inför kameran) sin ynkedom, jämte andra dittills okända tillkortakommanden

FOTO: FREDRIK WENZEL/NORDISK FILM

och Ebba i fjällen”

som familjens fasta värn. Ebba måste till slut försöka återupprätta den moraliskt skadskjutne Tomas och kärnfamiljen, genom att inför barnen låta honom ”rädda” henne, då hon i dimman på berget låtsats vara i nöd.

PÅ VÄG NER i hotellbuss från hotellet inför hemresan axlar Ebba rollen som familjens överhuvud genom att avskeda den inkompetente chauffören och leda hela truppen gående med bagage (varför?) och ungar serpentinvägen ner till fib 41

ÖSTLUND TYCKS, liksom Ingmar Bergman brukade vara, mera humoristisk och charmig i intervjuer, än på filmduken. Han angav i en intervju som mål för sin produktion att 1) undergräva skidturismen 2) öka antalet skilsmässor 3) göra historiens mest spektakulära lavinscen.

Lavinen var, det kan man säga direkt, inte mycket att hänga i julgranen för den som redan i flera upplagor på film har sett jordbävningar i San Fransisco, brinnande skyskrapor, Liberace i mink, Syndafloden och jordens undergång.

Kritiken mot förljugna machoattityder hos vita heterosexuella män och ältande hustrur känns opportun, men ganska passé. De flesta svenska karlar känner sig nog inte längre som familjens unika överhuvud och fysiska beskyddare, (även om återfall och efterblivenhet kan förekomma) och om de ännu gör det handlar det nog mera på strukturella faktorer, förstärkta av inkomstolikheter inom familjen och mellan könen. Sådana ting tycks inte intressera Östlund. Att ett äktenskap kan kännas klaustrofobiskt kan vi köpa, bland

»

Kritiken mot förljugna machoattityder hos vita heterosexuella män och ältande hustrur känns opportun, men ganska passé.

fib 42

FOTO: FREDRIK WENZEL/NORDISK FILM

FILM

dalen. Huruvida denna slutscen med en grupp svenska medelklassare gående med barn och övriga parafernalia utför på landsvägen alluderade på den återkommande mål- och meningslösa klasspromenaden i Buñuels ”Borgarklassens diskreta charm” låter vi vara osagt, men det är fullt möjligt.

Ruben Östlund har sagt sig vilja öka antalet skilsmässor med sin senaste film.

annat eftersom vi har läst, hört det och sett det på bio upprepade gånger. Det nya i denna film är snarast att det enda, så kallade fria, alternativ som presenteras genom en frigjord medsyster bland gästerna inte framställs som särskilt lockande. Att filmen avsevärt skulle kunna påverka skilsmässofrekvensen eller ens skidturismens omfattning verkar osannolikt. Men Östlunds angivna tre mål för Turism var nog, för att återigen referera till Bergman, ”bara något jag sa för att säga något”. Så vad var egentligen syftet med filmen?

DEN FÖRSTA FILM av Östlund jag såg var den smått geniala episodfilmen ”De ofrivilliga” som handlar om hur relativt vanliga människor själva gör bort sig till följd av grupptryck och gör omgivningen, inklusive publiken, generad.

Min uppskattning för Östlund dämpades sedan, när jag såg hans övriga filmer om irrationellt och vardagsdestruktivt beteende i Gitarrmongot och i Play.

Redan efter hans första spelfilm avgav en kritiker omdömet: ”Det är som Jackass utan hjärta, Dolda kameran utan humor.” I efterhand är jag beredd att hålla med, bortsett från att jag personligen heller inte funnit så mycket humor eller hjärta i ovanstående TV-produktioner från USA. Att fler recensenter, likt regissören själv, tyckt sig finna humor i

Turist, utom då makarnas skidhjälmar en enda gång stött ihop, kan förstås bero på att jag missat en massa andra subtila exempel.

Jag instämmer därför helt med MovieZines rättframma omdöme om Turist: ”Det här är svensk film ur sin absolut tråkigaste sida. Regissören får en idé, som får plats på ett halvt A4, fyller ut med 90 minuters dialog, och lyckas övertyga tillräckligt många om idéns absoluta briljans för att filmen ska bli av.”

OM JURYN I CANNES och Nordiska rådet, många svenska recensenter och rentav så småningom Oscarsjuryn övertygas även av resultatet ändrar det inte min bedömning – i annat fall skulle jag inte behövt avge detta ovanligt sura omdöme.

Man skulle också kunna beskylla Turist för att likna Scener ur ett äktenskap – fast för medelklassen. Detta skikt är sannolikt väl företrätt bland filmkritiker. Dess förväntningar kan ha bidragit till den uppskattning som Turist har rönt – till skillnad från Reine och Mimmi i fjällen eller Sällskapsresan II, trots att dessa filmer visserligen saknade lavinkanoner och snöskred och med rätta hade mindre litterära anspråk. De var inte heller så värst roliga att se, men var i alla fall inte lika utdragna och tråkiga. ■ ■

BERNARD NAUDIN 1876–1946

Fransk satirtecknare född i Châteauroux. Lärde sig först teckna av sin far, som var amatörtecknare och skulptör. Studerade sedan för Bonnat vid Ecole des Beaux-Arts i Paris.

Försörjde sig på musiklektioner innan han började medarbeta i Le Cris de Paris som nådde framgång

främst genom hans teckningar. Medarbetade i L’Assiette au Beurre (1904–1909) där han kritiserade det franska straffsystemet och förhållandet i främlingslegionen.

Gav ut flera böcker kring dessa teman liksom böcker med teckningar från fronten i första världskriget. Arbetade sedan som bokillustratör.

Källa till samtliga bilder Bibliothèque nationale de France. Där finns årgångarna 1901–1912 och 1921–1925 av L’Assiette au Beurre.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

Skriftställning.

ATT SE SAMMANHANG TEXT jan myrdal

N

u har Per Svensson publicerat en i sin genre god, välskriven och läsvärd liten volym: ”Vasakärven och järnröret. Om den långa bruna skuggan från Lund”, Weyler 2014.

Den första skrift av detta slag jag läste var Holger Carlssons ”Nazismen i Sverige … ett varningsord.” Det var i mars 1942 och på försättsbladet ser jag att jag skrivit: ”Direkt köpt av Jan G. Myrdal som fruktar snabbt beslag” ty sådan var atmosfären i landet. Sedan har kommit flera liknande. Till skillnad från flertalet bland dem är Per Svenssons bok dock ingen katalogaria utan en resonerande och litterär text. Han skriver heller inte som Cecilia Lindheimer vilken i Svenskt Biografiskt Lexikon XXIV sidorna 48–52 på gängse korrekt manér helt mörklägger hur Christer Strömholm fostrats i Arne Clementsons Nordisk Ungdom. Per Svensson skildrar i stället hur Strömholm, Sundman och andra senare framträdande kulturarbetare och politiker vuxit upp och varit aktivister i den dåtida nationalsocialistiska rörelsen.

VIKTIGT ÄR OCKSÅ att han på en gång vill

visa ”den långa bruna skuggan” genom svensk akademisk borgerlighet särskilt fram genom trettiotalet och samtidigt de nazistiska och fascistiska partiernas sinnevärldsliga politiska betydelselöshet. En bra text alltså. Köp boken eller låt bibliotek skaffa in den.

Men hans bok har samtidigt allvarliga brister. Tag rasläran. I “Almanack för alla” 1922 kunde professor Herman Lundborg skriva: ”Statsmakterna i vårt land ha i år tillmötesgått den allmänna opinionens och forskarnas länge uttalade önskemål om upprättandet av ett

fib 44

»

Inte bara liberaler utan särskilt inom ”vänstern” har många svårt att inse såväl ideologiernas betydelse som hur de kan styra till bestämmande negeringar.

statsinstitut för rasbiologi /.../ Detta steg har hälsats med stor tillfredsställelse i andra länder och kommer säkerligen att mana till efterföljd. /.../ Rashygieniska reformer följa i dess spår.” Riksdagen hade den 13 maj 1921 utan omröstning klubbat en socialdemokratisk motion – med stöd från Hjalmar Branting till Arvid Lindman (dock ej från kommunisterna som såg förslaget som reaktionärt och klassfientligt) om ett rasbiologiskt institut. Herman Lundborg blev detta rasbiologiska instituts chef och under tjugotalet var rasismen svensk sanning.

1929 gjordes den av högerregeringen i den då utfärdade soldatinstruktionens allmänna del också till den officiella svenska statsideologi i vilken rekryterna skulle fostras.

FRÅN TRETTIOTALET vände detta dels

genom en skandinavisk vetenskaplig debatt framför allt förd av vetenskapsmän som Gunnar Dahlberg och Karl Evang (se ”Raslära, Raspolitik, Reaktion”, Karl Evang och Ebbe Linde. Clartés förlag.

1935). Detta tycks Per Svensson inte riktigt känna till. Han nämner inte ens Dahlbergs insats samman med sådana som Julian Huxley och Joseph Needham för det internationella vetenskapliga manifestet mot rasismen 1939 eller hans bidrag till att formulera UNESCO:s riktningsgivande text ”Rasfrågan”, juli 1950.

Dels drevs den politiska ideologiomställningen i Sverige under trettiotalet inte bara av de liberaler Per Svensson nämner utan framför allt av kommunister, syndikalister och socialdemokratisk vänster. 1936 ersatte regeringen så (bland annat efter Gunnar Myrdals ingripande) Herman Lundborg som chef med Gunnar Dahlberg. Namnet ”Rasbiologiska institutet” behölls men inriktningen ändrades. Trettiotalet var inte ett brunt decennium i Skandinavien utan ett där ”det bruna” ideologiskt och administrativt kämpades ned. Fanns 1940 blott kvar som restföreställning bland vissa poliser, militärer, ämbetsmän och traditionella kälkborgare.

PER SVENSSON UNDRAR hur det kunde komma sig att en ”litterär begåvning som PO Sundman (lockades) till nazismen?” Ett svar är att Strömholm till skillnad från en Sundman inte hymlade.

I en extemporerad scen hos skräddaren i ”Myglaren” roar sig Gun Kessle och Christer Strömholm byta repliker om den clementsonska grabbighet vilken gjort Strömholm till en så lysande och beundrad fotolärare.

Tydlig blir hans betydelse i undanhållna texter från årsskiftet

1938/1939. Då strax innan han deltog i Clartéinbrottet och uteslöts från ”Nordisk Ungdom” publicerade ”Kamratskapsledare Christer Strömholm” i ”Stormfacklans” jul och midvinternummer 1938 två fascinerande kapitel om liftarerfarenheter från Sydfrankrike och gränsen till Spanien. De förebådar litterärt formen hos det tidiga femtiotalets Per Rådström och Stig Claesson. Han var inte ensam.

Just på fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet präglades i ett löst kamratgäng kring bland andra Christer Strömholm och Ingmar Bergman, en stor del av det som skulle bli det nya i teater, konst, foto och litteratur. I denna lösa gängbildning formades också sådana vilka tiotalet år senare skulle omvandlas till att bli tongivande litterär och dramatisk revolutionär vänster. Detta tillhör det taktiskt begravda i svensk intellektuell historia.

Rune Hassner höll på att gräva upp det när han dog.

PER SVENSSON HAR i likhet med en annan välmenande liberal skribent som Ola Larsmo svårt med tvesyn och därmed att förstå hur en Arvid Fredborg kunde framträda som reaktionär och judefientlig och sedan i kraft av just sin

nationalism se Hitler – efter ockupationen av Prag – som ett hot mot den svenska nationen och därför vara med om att omöjliggöra Rütger Esséns planer på ett stort protyskt parti.

Detta är han ju inte ensam om. Inte bara liberaler utan särskilt inom ”vänstern” har många svårt att inse såväl ideologiernas betydelse som hur de kan styra till bestämmande negeringar.

Det är som om de tror på det de lärt i skolan att A förblir A även i skiftande tid. Ser varken det enhetliga eller det sig omvandlande. Men om jag tar ett franskt exempel skulle de kanske förstå bättre.

TYPISK ÄR François Mitterrand. Det finns en ideologisk grundhållning som bestämmer honom under det han som student var aktivist i överste de la Rocques Croix-de feu och deltog i dess gatustrider, blev krigsfånge men lyckades fly – eller blev frisläppt av politiska skäl – och i Vichy sysslade med krigsfångefrågor i Legionen, därför också dekorerades av marskalk Pétain med l’Ordre de la Francisque i juni 1943 och svor marskalken trohet. Men då det då gick allt sämre för tyskarna, blev detta

handlande icke längre rationellt och han slöt sig till motståndet och flyttade till Charles de Gaulle i London. Så småningom bröt han – som tidigare Henri de Kerillis – med denne och Mitterand verkade som ledare för socialistpartiet och var en vänsterns mångårige franske president. (Som sådan gjorde han för övrigt mig till Chevalier i l’Ordre des arts et des Lettres vilken belönar ”dem som utmärkt sig genom kreativitet inom konst eller litteratur eller genom bidrag som spridit fransk konst och litteratur i världen”). Det räcker inte att ”avslöja”, spotta och fräsa, man måste ta ideologiska omvandlingar inom vad som dock är enhetliga livskurvor på allvar.

PER SVENSSON SKRIVER att när han var i ”tonåren gick jag i KFML:s grundcirkel” (s.113). Det har kanske betytt något för honom. Men hade han gått vidare och tagit sig tid att på allvar sätta sig in i dialektiken hos Marx och Engels – noga funderat på vad Mao skrivit i ”Om praktiken” och ”Om motsättningar” – då hade han verkligen kunnat se det viktiga skeende tredimensionellt han nu söker skildra i sin bok. Men för att vara liberal har han skrivit en bra och läsvärd text. ■ ■ fib 45

FOTO WIKIMEDIA COMMONS

Man måste ta ideologiska omvandlingar på allvar. Här François Mitterand (1916–1996), Frankrikes president från 1981 till 1995.

Rätt&Rådligt.

Författningskris i Sverige

N

TEXT per åberg

är den nu gällande regeringsformen slutligen antogs 1974 var det med bred enighet bland dem som då kal�lades ”de fyra demokratiska partierna”.

Men beslutet hade föregåtts av intensiva diskussioner där olika uppfattningar hade gjort sig gällande. I den så kallade Torekovskompromissen 1971 enades de fyra om de stora dragen i den nya grundlagen. Monarkin skulle behållas, riksdagens första kammare avskaffas, en gemensam valdag och treåriga mandatperioder införas, en fyraprocentsspärr mot småpartier införas och vissa fri- och rättigheter lagfästas. Man behöll den tidigare tillämpade modellen för beräkningen av tilldelningen av riksdagsmandat, den så kallade jämkade uddatalsmetoden, som gynnade stora partier och tillsammans med fyraprocentsspärren försvårade för småpartier att komma in i riksdagen.

ALLA PARTIER AGERADE i förhandlingarna utifrån sina egenintressen i stället för att beakta riksintresset av att ha en fungerande riksdag. Sålunda ville de borgerliga partierna avskaffa första kammaren eftersom den flera gånger räddat en socialdemokratisk regering kvar vid makten efter det att den förlorat den direktvalda andra kammarens förtroende. Socialdemokraterna fick i stället gemensam valdag för kommunal- och riksdagsval i linje med sin övertygelse att det ofta lokalt starka stödet för partiet gav det draghjälp i riksdagsvalet. Inget parti ville ha in nya partier i riksdagen och särskilt Folkpartiet ville ha en hög spärr som hindrade Kristdemokraterna (som man såg som naturliga FP-väljare) från att ta plats i riksdagen. Socialdemokraterna var glada åt att den jämkade uddatalsmetoden skulle ge dem en viss överrepresentafib 46

tion. Man talade mycket om vikten av ”starka regeringar”; med detta menades vanligen att det största partiet, som då var Socialdemokraterna, skulle få majoritet i riksdagen även om ett jämviktsläge rådde i valmanskåren.

DET VISADE SIG DOCK snart att den

nya regeringsformen snarare bäddade för svaga regeringar. Regeringsmakten har under 40 år vandrat mellan två ofta nästan jämnstora block. Under en period 1973–1976 rådde ett perfekt jämviktsläge mellan blocken och ett antal frågor fick avgöras genom lottning. Detta förhållande drog visst löje över Sveriges riksdag och partierna kompromissade hellre i de stora frågorna än att utsätta sig för hån i internationella kretsar.

Man kunde ha trott att blocköverskridande regeringsbildning därefter skulle bli vanligare men i stället blev det tvärtom. Blockpolitiken cementerades med svaga regeringar från höger eller vänster som ofta saknade eller hade mycket knapp majoritet. Det har saknats stöd i riksdagen för att genomföra större reformer. Sådana, som till exempel pensionsöverenskommelsen, har emellertid kunnat genomföras efter förhandlingar utanför riksdagen mellan de större partierna utan att dessförinnan ha gjorts till valfrågor.

VAD HAR FOLKET egentligen för åsikt om hur en regering ska bildas i ett parlamentariskt jämviktsläge? Och vad tycker folket om de mekanismer som byggdes in i 1974 års regeringsform och som har skapat den nuvarande situationen? Det vet vi inte, för det har folket aldrig fått uttala sig om i val. Den nya grundlagen har, i likhet med pensionsöverenskommelsen, aldrig underställt folkets avgörande, bland annat eftersom inget parti har velat

»

Efter det just avslutade valet kan vi konstatera att det parlamentariska läget är mera oklart än någonsin. göra dessa frågor till framträdande punkter i sitt valmanifest.

EFTER DET JUST AVSLUTADE valet kan vi konstatera att det parlamentariska läget är mera oklart än någonsin. Nu har vi åter en situation där inget block har absolut majoritet och dessutom som tungan på vågen ett parti, Sverigedemokraterna, vars stöd ingen vill ha. Flera partier, till exempel Feministiskt initiativ, har trots stöd från ett betydande antal väljare ställts utanför riksdagen. Sammanlagt är mer än 240 000 av de röstande utan representation. Hur demokratiskt är detta? Det verkar osannolikt att den nya regeringen ska kunna genomföra någon viktigare reform – kommer sådana att utebli eller kommer nya kompromisser att träffas i slutna rum utan medborgerligt inflytande? ■ ■ En anmärkning till: den ordning som infördes

1974 gynnar inte längre samma partier som den

gjorde då. De ångrar säkert i dag att de valde att agera för ett kortsiktigt egenintresse på bekostnad av ett långsiktigt hållbart riksintresse.

Per Åberg. Jurist i Uppsala och medlem i föreningen FiB-juristerna. Hemsida: tffr.org

Medlem.

gen? r i förenin Vad hände .fib.se w sida ww m e h r å v Se

Lars-Gunnar Liljestrand berättar om Lagen mot krig Den 20 oktober klockan 18 föreläser Lars-Gunnar Liljestrand, en av författarna till boken Lagen mot krig. Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen på café Kaka i Norberg. Föreläsningen är gratis och arrangeras av Folket i Bild/Kulturfronts avdelning Västmanland-Dalarna tillsammans med Norbergs arbetarekommun, LO-kommittén och ABF. Efter föreläsningen bjuds publiken in till ett samtal.

Prenumerera!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Bobo Olsson

MEDARBETARE:

Torbjörn Wikland, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Oda Lystrup Hodlekve, Björn Kumm, Gunnar Olofsson, Kerstin Forsberg, Peo Österholm, Eva Wernlid, Christer Lundgren, Hans O Sjöström, Magnus Zackariasson, Bobo Olsson, Kjersti Bosdotter, Kennet Ruona, Sisela Björnsson, Antonie Grahamsdaughter, Agneta Willans, Jan Bergsten, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Per Åberg, Hans Lindström.

www.fib.se/prenumerera Månadens medarbetare MAGNUS ZACKARIASSON – Jag heter Magnus Zackariasson och har skrivit reportaget om skolan i detta nummer av Folket i Bild/Kulturfront. Under 2014 har jag också haft med en reportageserie om arbete. I övrigt har jag till exempel skrivit för ETC och Sörmlands Nyheter. Förutom journalistik skriver jag lyrik och musik och mina förebilder inkluderar Nina Björk, Kristina Lugn, Tom Wolfe och Leonard Cohen. Jag är uppvuxen i Göteborg men bor i Stockholm. Om du har några tankar om vad jag har skrivit eller kanske borde skriva, så kontakta gärna Folket i Bilds redaktör så kan hon skicka vidare dina synpunkter till mig.

Nästa nummer kommer 6 november. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Johanna Lundqvist.

LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.

KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Joacim Blomqvist, Oda

Lystrup Hodlekve, Britta Ring, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt).

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr

(sommar- och julnummer 65 kr),

PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se