FiB 11-2011

BOTSWANA

AV FÄNGSLADE JOHAN PERSSON NOBELPRISET Medaljens baksida AFGHANISTAN Bilder av en åsikt NY FORM Folket i Bild renoverar sig Folketibildelva201149 kr

Red.

INNEHÅLL fib TOLV 2011

Det fria ordet måste värnas

Månadens SATIRARKIVET.SE

I DETTA NUMMER kan vi stolt pre-

sentera Folket i Bild/Kulturfront i en ny, uppfräschad form (läs intervjun med tidningsdesignern Losita Garcia, kvinnan bakom formändringen, på s. 5). Tanken är att det ska bli lättare att navigera i tidningen – tydlighet är ledordet. Jag hoppas att du som läsare gillar den nya formen. Ägna också gärna extra tid åt den nya avdelningen Stick&Klipp med Lars Ivar Juntti som redaktör och kryptokonstruktör.

I SKRIVANDE STUND sitter Martin

Schibbye och Johan Persson fortfarande fängslade. I FiB:s augustinummer uppmärksammade vi Martin med ett reportage från Filippinerna, i vilket han stod för texten. I detta nummer kan vi stolt publicera ett reportage från Botswana med Johans fina bilder (ni såg ett första smakprov på första sidan).

VI LEVER I TIDER när representanter för det fria ordet fängslas. FiB behövs mer än någonsin på barrikaderna för yttrandefriheten. FiB ger plats åt röster som inte får plats någon annanstans. FiB låter orden flöda fritt.

FiB behövs som en motvikt i en tid när journalister kallas terrorister.

Eller med en Tranströmer-strof:

Språket marscherar i takt med bödlarna.

Därför måste vi hämta ett nytt språk.

4

Sveigebilden

5

Noterat

14

Stick&Klipp

16

Det stora tågrånet

20

Martin och Johan

21

Jorden runt

37

Recensioner

41

Film

44

Skriftställning

46

Råd&Rätt

47

Medlem

35 32 Intervju. NOORA KOTILAINEN. Hon synar propagandabilderna från Afghanistan

6

stefan ljung, redaktör

Tema Nobel. YES WE CAN. Nobelprisen är en ständig källa till kontroverser. Vann rätt person? Finns det intriger i bakgrunden? fib 2

Krönika.

24

Reportage. BOTSWANA METAL GENERATION. I lilla Botswana finns en av södra Afrikas snabbast växande metal-scener.

22

Det fanns två Muammar Khadaffi VIJAY PRASHAD, författare till När bojorna brast (Leopard 2010) skriver på Counterpunch för 22-23 oktober om Muammar Khadaffis död: ”Medan euforin lägger sig kan det vara viktigt att komma ihåg att vi har att göra med åtminstone två Khadaffi” Den första störtade 1969 en slö och korrumperad monarki och började omforma Libyen enligt en ganska enkel modell för nationell utveckling. Under denna nationella frigörelse lyckades Khadaffi använda en stor del av det nationella överskottet till att förbättra välståndet för Libyens folk.

OMKRING 1988 omvandlades den första Khadaffi till den andra. Han bytte anti-imperialismen mot samarbete med imperialismen och ersatte det nationella utvecklingsprogrammet med nyliberal privatisering. Det var denna andra Khadaffi som folket revolterade emot, menar Vijay Prashad, och nu gäller det för Jibril och de andra att få det att se ut som om den politiken har besegrats trots att den i själva verket fortsätter som förut fast i ny kostym.

Hur rätt Vijay Prashad har i sin skildring av kriget i Libyen är inte lätt att avgöra på det här stadiet. Så mycket är i alla fall klart att den vanliga mediebilden av en blodtörstig diktator som står mot ett enat folk inte stämmer. Det är tveksamt om ”rebellerna” alls skulle ha lyckats utan det omfattande stöd de haft av NATO:s bombningar och FN:s fullständiga undfallenhet för militärledningens tolkning av FN-mandatet. Och Nato och EU som modigt var beredda att utkämpa kriget till sista ”rebell” tar krigsbytet. I april erbjöd rebellerna Frankrike 35 procent av Libyens oljeproduktion som tack för stödet till Nationella övergångsrådet. Om detta löfte infrias vet vi inte. Det finns många andra intressenter.

NATURLIGTVIS HAR KRIGET i Libyen inte varit ett krig om ”bara” olja. Det har också handlat om mänskliga fri- och rättigheter och interna motsättningar. Men hur sådant ska kunna lösas genom att bomba befolkningen till frihet och människovärde överstiger mitt förstånd. Dessutom, och det är viktigare, bryter det mot folkrätten.

Kriget i Libyen är knappast slut än, så enkelt är det inte.

Men det kan ge sysselsättning åt en betydande del av världens allt större krigsmaskin. Hur det går till får vi antagligen läsa om i Prashads nya bok Arab Spring, Libyan Winter som utkommer i USA i vår.

hans o sjöström

Krönika. ULF NILSSON ”Vilhelm Moberg var inte islamofob.” fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib 4

FiB-noterat.

FiB ömsar skinn Du håller just nu i det första numret av FiB/ Kulturfront med ny formgivning. Tidningsdesignern Losita Garcia har styrt projektet under vägen från ax till limpa.

Losita, vad är ambitionen med omgörning­en?

– Den stora ambitionen är att tidningen ska bli folkligare, bredare och mer lättillgänglig. Förhoppningen är att det ska bli en större variation i tidningen, det bygger så klart på att bilder och texter är mer varierade. Idag saknas de stora reportagen. Är det något nytt i innehållet?

– Ja, den nya avdelningen Stick & Klipp, som ska roa och oroa. Tanken är att läsarna också ska bidra.

Vad är nytt i formen?

– Jag eftersträvade mer magasinskänsla, därför är formatet nu ett annat, lite nedskuret. Det blir också tydligare vinjetter och tydligare början och slut på olika artiklar.

Mer färg.

Finns andra förändringar?

– Vi har också bytt ut typsnittet i brödtexten, till en förhoppningsvis lättläst antikva.

Vad är en antikva?

– Det är bokstäver med fötter. I Sverige är vi vana att läsa den typen av typsnitt i längre texter.

Har du något mer att tillägga?

– Jag tycker att Folket i Bild är en tidning som behövs. Jag tycker att den är värd många fler prenumeranter.

Tack, Losita! Vad tycker ni som läsare?

Hör av er med ris och ros (mest ros) till red@fib.se

*Tobias är ett hebreiskt namn som betyder ´Gud är god´

ILLUSTRATION mare toomingas

STEFAN LJUNG

EWK-pris till Robert Nyberg Illustratören och FiB-medarbetaren Robert Nyberg har fått 2011 års EWK-pris. Han tilldelas priset på 10 000 kronor bland annat för sin förmåga att ”dra ner brallorna på pampar, byråkrater och räknenissar”. Allt enligt juryns motivering.

Robert Nyberg är också en av initiativtagarna till satirakivet.se, en webbsida som ägs av FiB och presenterar satir från hela världen.

EWK-priset instiftades till minne av konstnären och karikatyrtecknaren Ewert Gustav Adolf Karlsson, som verkade under signaturen EWK. fib 5

INTERVJU

fib 6

TemaNobel.

YES WE CAN! Konsten att både föra krig och få fredspris Nobelprisen är en ständig källa till kontroverser. Vann rätt person? Finns det intriger i bakgrunden? Varför blev den och den förbigången? Några priser är mer kontroversiella än andra – när krigande presidenter får fredspris och nyliberala ideologer får Riksbankens ekonomipris så bespottas Nobels testamente.

TEXT stefan ljung

N

är FiB/Kulturfront granskar nobelprisutdelningen, så hamnar det förflackade fredspriset och det falska ekonomipriset i skottgluggen.

Hans O Sjöström har intervjuat Fredrik S. Heffermehl, nestor inom norskt och internationellt fredsarbete. Heffermehls bok Nobels fredspris Visionen som försvann sågar den norska Nobelkommitténs arbete – ledamöterna nonchalerar Nobels vilja när krigförande amerikanska presidenter belönas, från Theodore Roosevelt redan 1906 och nu senast Barack Obama 2009.

Peo Österholm ger en inblick i det smutsiga spelet bakom Riksbankens egna nobelpris, som Peter Nobel kallar ”ett framgångsrikt varumärkes-

intrång”. En utveckling som är desto olyckligare då prisen har en marknadsliberalt slagsida; en fjärdedel av pristagarna har någon koppling till Chicago University, marknadsliberalismens högsäte.

Till sist några ord om litteraturpriset som också står i centum för kontorverser, inte minst när svenskar prisas. I år faller dock en sådan kritik platt till marken, trots att det är svenske Tomas Tranströmer som föräras priset. Tranströmer – om någon – är värd priset!

Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss och ett svagt ljus faller.

Vi ser uppåt: stjärnhimlen genom avloppsgallret. ur Vinterns blick, Tomas Tranströmer

Fakta/Nobelpriset 2011 I medicin/fysiologi: Bruce Beutler, Jules Hoffman och Ralph Steinman för forskning om immunförsvaret.

I fysik: Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess för upptäckten av uni-

versums accelererande expansion.

I kemi: Daniel Schechtman för upptäckten av kvasi­ kristaller.

I litteratur: Tomas Tranströmer

Fredspriset: Liberias president Ellen Johnson Sirleaf, den liberianska medborgarrättskämpen Leymah Gbowee samt Tawakkul Karman från Jemen för deras fredsbefräm­­jande arbete i Afrika respektive arabvärlden.

Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne: Thomas Sargent, Christopher Sims för empirisk forskning om orsak och verkan i makroekonomin.

> fib 7

TEMA NOBEL

Han arbetar för fred Fredrik S. Heffermehl, 72, har ägnat de senaste trettio åren av sitt liv åt freds­arbete. Men redan när han var sexton år och kallades till mönstring började han ifrågasätta militären.

TEXT hans o sjöström FOTO eva wernlid

J

ag kunde inte förstå varför jag skulle lära mig att döda och att lära mig att lyda order från andra och att i värst fall döda jämnåriga som jag inte hade något otalt med och inte ens kände, säger han.

Men han gjorde sin värnplikt, blev sedan domare och studerade därefter ett år i New York i USA. – Det var mycket inspirerande. När jag återvände hem var jag mer intresserad av politik än juridik.

Fredrik S. Heffermehl sågar den norska Nobelkommiténs hantering av arvet efter Nobel.

fib 8

FRED PÅ HELTID. Sedan femtioårsåldern har han sysslat med fredsarbete på heltid både i Norge och i internationella sammanhang. Han är hedersordförande i Norges fredsråd och även i Internationella fredsbyrån som fick Nobels fredspris redan 1910. Nu kommer han ut med en bok på svenska som är en stark kritik mot den norska Nobelkommitténs sätt att hantera arvet efter Nobel. Boken heter Nobels fredspris. Visionen som försvann och är övesatt från engelska av Stefan Lindgren.

– När Nobel utsåg de institutioner som skulle dela ut hans olika belöningar för framsteg som tjänade mänskligheten på olika områden ville han att de skulle delas ut av framstående experter inom sina fack, säger Fredrik Heffermehl. Det var Svenska akademien, Kungliga vetenskapsakademien och Karolinska institutet inom litteratur, fysik, kemi och medicin. Uppdraget att dela ut ”priset för fredsfredsförfäktare” gick till Norges storting. Nobel använde själv inte ordet fredspris.

Han sa i stället att belöningen skulle tillfalla ”den som (under det gångna året) har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser”.

Det var alltså aldrig tal om att i största allmän-

het verka för ”fred” utan för fredsrörelsens idéer om nedrustning, folkförbrödring och fredskongresser.

Redan 1901, det första år som fredspriset utdelades, delades det mellan Röda korsets grundare Henry Dunant och Frédéric Passy, fransk nationalekonom och fredsivrare. Dunant var visserligen ivrig fredsanhängare och aktiv i fredsrörelsen men Nobelkommittén gav honom priset för hans insatser för krigets offer, inte för att han strävat efter att förhindra krig. Fredrik Heffermehl menar att Dunant kanske hade gjort sig förtjänt av ett fredspris men att motiveringen för hans pris inte stämde med Nobels testamente. År 1906 tilldelades USA:s president Theodore Roosevelt fredspriset, trots att han var mer känd som krigare än som fredskämpe. Men de allra flesta pris före andra världskriget var berättigade och lojala mot Nobel, menar Fredrik Heffermehl.

NORGE MED I NATO. Efter andra världskriget blir det definitivt annorlunda. Norge gick med i Nato, som var en militärallians under ledning av kärnvapenmakten USA. – Militären drabbas sällan av kritik och den har stor förmåga att driva igenom sina krav även om de är rent asociala och skadliga för nationens intressen. Efter kalla krigets slut var USA:s militär starkt hotad. Nu hoppades folk på en freds­ återbäring. Då gjorde den amerikanska militärledningen först ett budgetförslag som gick ut på att krigsmakten måste ha förmåga att föra ett stort regionalt krig. Men det visade sig att de kostnaderna inte motsvarade vad militären ville ha.

De gjorde ett nytt förslag som gick ut på att krigsmakten måste kunna föra två stora regionala krig sam­tidigt. Först då blev det inga nedskärningar och det förslaget fick de igenom. Militären har

alla möjligheter att bestämma sin egen budget. De får vad de begär och det finns mycket liten insyn i vad de bygger sina anslagsäskanden på.

I Norge råder en bred allmän enighet bland politiker och medier om säkerhets- och försvarspolitiken. Den som inte vill ingå i den enigheten råkar illa ut. I dag har till och med de tidigare Natokritiska partierna slutit upp bakom Nato och dess krigspolitik i Irak, Afghanistan och Libyen, aktioner som strider mot folkrätten och som utsätter tusentals människor för fruktansvärda lidanden.

En av mina kolleger, folkrättsprofessorn Ståle Eskeland, skriver i sin bok De största brotten att Norges statsledning kan ställas inför rätta för krigsförbrytelser på grund av sitt deltagande i de krigen. Liksom fallet är med min kritik av fredspriset bemöttes hans bok med ”största möjliga tystnad”. År 1948 ändrade Stortinget reglerna för tillsättande av ledamöter i Nobelkommittén. Tidigare hade de utsetts direkt av Stortinget, men nu ville regeringspartiet att partigrupperna i tinget skulle utse ledamöter i förhållande till antalet mandat. På det sättet övergick alltså Nobels uppdrag till Stortinget att förvalta hans arv till partigrupperna.

ALLA PARTIER ÄR FÖRSVARSVÄNLIGA. Tidigare var socialistiska vänsterpartiet, SV, motståndare till Nato och anhängare av nedrustning, men nu har de anslutit sig till försvars- och Nato-anhängarna.

Det var det pris partiet fick betala för att få sitta med i regeringen.

Nobels pris till fredsvänner (som han skrev i testamentet) delas alltså ut av försvarsvänner, anhängare till Nato och norska militära insatser i avlägsna länder. Försvarsvänner har lagt under sig fredspriset. Det är inget annat än lagbrott.

Fredrik S. Heffermehl skräder inte orden.

Att Nobelkommittén har glömt Nobels avsikter och testamente framgår också av att andelen pristagare som har arbetat för fred har minskat drastiskt under efterkrigstiden. 1931–1940 utdelades åtta fredspris. Av dessa anser Heffermehl att sju var berättigade, det vill säga att kommittén visade en viss lojalitet gentemot Nobel. År 2001—2009 utdelades 14 fredspris. Av dessa 14 pristagare kan bara fyra anses som berättigade enligt syftet med Nobels testamente. Nobelkommittén har alltså glömt bort Nobel och infört

sitt eget fredsbegrepp som omfattar både miljö, ekonomi och mycket annat. Och den visar till och med öppet att den fritt utformar sitt eget begrepp om ”fred” och inte har något intresse av Nobel.

Dessutom påpekar Heffermehl i sin bok att kommittén för att bekosta sin utåtriktade verksamhet som ”varumärke” för Norge har blivit beroende av sponsring från storföretag. Flera av dessa har anknytning till försvarsindustrin och är inte särskilt intresserade av att priset går till personer som arbetar för nedrustning.

OBAMAS TVÅ KRIG. Ett tydligt uttryck för den inriktningen är att Barack Obama tilldelades priset trots att han som USA:s president var högsta befälhavare för två krig – Afghanistan och Irak. Andemeningen i hans Nobelföreläsning var också ”krig är fred”.

En av dem som Fredrik S. Heffermehl anser har gjort sig förtjänt av fredspriset är israelen Mordechai Vanunu, som 1986 avslöjade Israels kärnvapen för internationell press. För detta satt han tolv år i isoleringscell och har fortfarande yttrande- och reseförbud. När han blev hedersdoktor vid Tromsö universitet 2001 förbjöds han att resa till promoveringen. I stället fick han skicka sin bror. Heffermehl och andra norska jurister har uppvaktat regeringen om att ge Vanunu asyl i Norge men utan resultat.

De anser att Norge har ett speciellt ansvar, eftersom det var Norge som sålde tungvatten som kunde använda för framställningen av kärnvapen i Israel. Heffermehl har också skrivit en bok om Vanunu. Den heter helt enkelt Vanunu.

I boken Nobels fredspris finns en lista över personer och organisationer som enligt Fredrik Heffermehl kan vara värdiga fredspristagare genom att de arbetar för fred, konfliktlösning utan vapen och nedrustning.

Han vill också ha en annan Nobel­­kommitté, utsedd av Stortinget bland fristående fredsvänner och experter på konfliktlösning.

– Den nuvarande Nobelkommittén vet inget om fredsarbete. Den har hittat på ett eget fredsbegrepp – utan någon ram – och helt och hållet nonchalerat dem som Nobel kallade fredsförfäktare.

Det är dags att byta ut den mot människor som vet vad fredsarbete är och som inte ansluter sig till den allmänna tystnaden kring militärmakten. ■

> fib 9

TEMA NOBEL

»

Nobel är värd att lyssna till. Med sitt freds­pris gav han redan för 116 år sedan framsynta svar på vår tids allra mest akuta problem.

NOBEL och kvinn Alfred Nobel var tidigt ute med att kräva en likvärdig plats för kvinnorna i samhällslivet.

Men årets fredspris är inte ett kvinnosakspris – det är lätt att motivera utifrån Nobels avsikt med priset.

TEXT fredrik s. heffermehl

Å

rets tredelade Nobelpris är en stor och banbrytande händelse. Kvinnorna har alltid gått i spetsen för protesterna mot militarism och krig. Nobelkommittén har avgett ett kraftfullt budskap om kvinnors demokratiska deltagande och plats vid alla förhandlingsbord, den har sökt sig fram till en viktig sida av fredsarbetet och till tre imponerande kvinnor som symboliserar detta, Johnson-Sirleaf, Gbowee och Karman. Årets utdelning är speciellt glädjande därför att visionären Nobel också var en tidig talesman för kvinnornas sak. Han krävde en likvärdig plats för dem i samhällslivet mer än hundra år innan vi fick FN-resolution 1325.

Nobel använde sig 1892 av orden ”han eller

fib 10

henne” om den person som skulle tilldelas priset.

Den gången – 20 år innan kvinnorna fick rösträtt i Norge – var det sannerligen radikalt.

Bertha von Suttner, den ledande kvinnan i fredsarbetet och Nobels goda vän, var den som hade inspirerat honom till att inrätta ”priset till fredsförfäktare”.

1901 borde hon ha tilldelats det första priset.

I stället fick vi den första norska illojaliteten mot Nobel – för männen i Nobelkommittén måste det ha vägt tyngre att inte försvaga fronten i kampen mot kvinnors politiska rättigheter.

Suttner fick inget pris förrän Björnstjerne Björnson, som medlem av Nobelkommittén, hade mobiliserat den europeiska opinionen och ställt ultimatum.

norna vinner!

ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG. Bara några dagar efter det att 2011 års priser hade tillkännagivits framträdde Gbowee vid några möten i New York som en skarp och principiell motståndare mot krig och militarism: våld har aldrig löst några problem. ”Aldrig, aldrig, aldrig”, sa hon när hon fick frågan om hon stöder Natos bombning av Libyen. Där har vi en pristagare i Nobels anda. Det är bara en sak som fattas – att kommittén säger att detta är vad Nobels fredsvision handlar om.

När man har en pristagare som skulle vara så lätt att motivera utifrån Nobels avsikt med priset, varför ger då Jagland intrycket av att det är ett kvinnosaks- och demokratipris som hans kommitté delar ut år 2011? Det är omöjligt att förneka att visionen om en värld utan vapen var vad Nobel ville stödja. Målinriktat och specifikt ville han plocka bort själva motorn ur krigsmaskineriet.

BÖR FÖRKLARA . Kommittén bör i sin motivering varje år förklara vad den har tänkt och hur den har tänkt så att vi kan känna oss övertygade om att den tar sitt mandat på allvar och inte fortsätter att ta sig friheten att helt på egen hand utforma

sitt eget pris för ”fred” (ett ord som Nobel inte använde).

Stortinget har till uppgift att utnämna komittéer som på det mest kompetenta och helhjärtade sätt stöder Nobels avsikt med priset. Då är knappast någon av dagens representanter och bara några få forskare kvalificerade för uppgiften. Det är en stor men likväl utbredd missuppfattning att Stortinget har full frihet, eftersom testamentet ”inte säger något annat än att fem medlemmar skall utnämnas”.

Sådana förenklade bokstavliga tolkningar av ord och uttryck som lyfts ur sitt sammanhang saknar fullkomligt stöd i lagen.

Tolkning kräver en grundlig undersökning och lojalitet mot vad Nobel själv menade med de ord han använde.

Nobel är värd att lyssna till. Med sitt fredspris gav han redan för 116 år sedan framsynta svar på vår tids allra mest akuta problem. I år har kommittén hittat imponerande symboler för kvinnors insats i arbetet för en internationell rättsstat utan (nationella) vapen.

Jagland är skyldig oss en förklaring: Varför måste Nobels vision hållas hemlig? ■

> fib 11

TEMA NOBEL

Snyltgäster på festen I dagarna samlas årets nobelpristagare i Stockholm. Men bland pristagarna finns några som inte borde vara där.

TEXT peo österholm ILLUSTRATION botox

D

e åker snålskjuts på Nobelprisets prestige och glans och får sitta med vid kungens bord – ekonomipristagarna (i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels

»

Det sägs att Alfred Nobel inte ens tyckte om ekonomer.

minne).

Något nobelpris i ekonomi finns nämligen inte. Och någon vetenskap kallad ”ekonomi” eller ”nationalekonomi” existerade över huvud taget inte när Nobelprisen började delas ut 1901, än mindre när han skrev sitt testamente 1896.

Det sägs att Alfred Nobel inte ens tyckte om ekonomer. Det framgår av hans dagböcker. Alfred själv hade inget med detta pris att göra. ”Ekonomisk vetenskap” förresten? Det handlar om ett pris i kapitalism. Eller marknadsekonomi om det låter finare. Medan fredspris och litteraturpris åtminstone ibland tilldelas folk från tredje världen är nästan alla ekonomipristagare västerlänningar, mest amerikaner (två tredjedelar). Nästan alla ekonomipristagare har teorier kopplade till en marknadsliberal politik. Var fjärde pristagare har någon koppling till Chicago University, något av marknadsliberalismens eget kyrkosamfund.

Medicinpristagare har lyckats befria mänskligheten från vissa sjukdomar. Men ingen ekonomipristagare har lyckats befria oss från de kriser och bankkrascher som vi nu ser.

SLÄKTINGARNA EMOT. Nobels efterlevande släktingar är också emot priset. Priset står i direkt strid med Nobels testamente. En av dem, förre advokaten och generalsekreteraren i Röda korset Peter Nobel, säger: Priset kan närmast liknas vid ett framgångsrikt varumärkesintrång. Priset delas ju ut av Riks-

fib 12

banken men i och med att man delar ut det samtidigt med de övriga priserna får man det att se ut som om det hade med Nobelpriset att göra. Priset borde delas ut i riksdagen, där det hör hemma.

Han tycker också det är olyckligt att priset är politiskt snedbelastat.

– Vad har pristagarna lyckats åstadkomma mot de nedgångar och kriser som vi har sett?

Historien om hur ekonomipriset kom till luktar korruption, överrumpling och misstankar om rena påtryckningar har cirkulerat. Faktum är att inte bara släkten Nobel sa nej när Riksbanken kom med sitt förslag utan även Nobelstiftelsen själv. Ändå lyckades Riksbanken få igenom priset. Hur gick det till?

Riksbanken delade varje år ut priser och stipendier. Men ingen tog notis om bankens generositet. Dåvarande riksbankschefen Per Åsbrink föreslog 1968 då banken skulle fylla 300 år – varför inte göra ett nobelpris av priset?

På tre veckor lyckades Riksbanken få Nobelstiftelsen med sig.

MOTVILLIGT MEDGIVANDE. När den övertalats, en vecka före 300-årsjubileet, var det ned ett förbehåll – släkten Nobel måste ge sitt medgivande.

Denna hade tidigare sagt absolut nej. Nu gav man sig på några framstående medlemmar. Men där var man fortfarande negativ. Nobelsläktens äldsta medlem, dess 87-åriga överhuvud, Martha NobelOlenikoff fick besök av stiftelsens ledning. Hon gav då motvilligt sitt medgivande men med förbehållet att ”det under inga omständigheter fick benämnas ett nobelpris.”

Släkten Nobel är en förening med cirka 400

»

Inte bara släkten Nobel sa nej när Riksbanken kom med sitt förslag utan även Nobelstiftelsen själv. Ändå lyckades Riksbanken få igenom priset.

Hur gick det till?

medlemmar. Men släkten tillfrågades aldrig, säger Peter Nobel. Vi har aldrig diskuterat detta. Juridiskt har man inget mandat från oss.

POLITISKT BESLUT. Peter Nobel anser att beslutet

var rent politiskt. Men även i de främsta politiska kretsarna finns så här efteråt en viss ånger.

Dåvarande ordföranden i riksbanksfullmäktige, Kjell-Olof Feldt som var den som själv skrev själva förslaget till riksbanksfullmäktige sade flera år efteråt att han ångar beslutet.

En av dem som var med hemma hos Martha Nobel-Olenikoff vid övertalningsförsöket var

Nobelstiftelsens VD, Nils Ståhle, som tidigare sagt ett klart och tydligt nej till Riksbankens uppvaktning. Det uppstod också spekulationer om rena hot från Riksbankens sida. Nobelstiftelsen är en av de stiftelser som är skattebefriade. Kanske aldrig hot uttalades rent ut. Men de låg i luften.

Också fackekonomer är tveksamma till ekonomipriset. Många läser fortfarande Selma Lagerlöfs och andra litteraturpristagares böcker. Men de teorier som ger ekonomipriset har kort livslängd.

Snart minns vi dem inte längre.

Hur mycket ”till Alfred Nobels minne” de än är ägnade. ■ ■ fib 13

Stick&klipp.

Hans Lindström / Bonton

Oktober 2011

Passerad 28 ÅR ung och passé.

Ler när jag hör Mats Knutsson i Rapport presentera Annie Lööf, centerns nya ordförande, med orden modern och reformatör. Annie som beundrar Thatcher, nyliberalism, avreglering, privatisering.

Hela denna politik av låtgå-kapitalism som kraschat och saknar svar på mänsklighetens stora problem.

Men Annie kan kanske byta åsikt om karriären kräver det? / LiJ

Månadens ord Välkommen till Stick&Klipp

Jimmies räddning?

TVÅ NYA SIDOR I FIB som vi hoppas ska intressera och även ge dig lust att själv delta. Skicka material till: larsivar.juntti@gmail.com Vi kommer inte att kunna publicera allt och vi kommer att korta om det behövs. Tyvärr kan vi inte heller skicka tillbaka material.

Med det sagt hoppas vi att postlådan är proppfull framöver. /Lars-Ivar Juntti, sidredaktör

DEN HÅRDA SANNINGEN är att Sverige behöver invandrare. Både de som ska byta blöjor på Jimmie Åkesson på ålderdomshemmet, och de högutbildade och driftiga som ska skapa nya jobb genom forskning och entreprenörskap.

Antalet europeer mellan 15 och 64 år är på väg utför, medan pensionärerna ökar.

Den ekvationen går inte ihop. / Ola Wong, SvD

FiB-strippen

fib 14

I NÄRHETEN av ordet arbets­givare har vi det kända ordet arbetslös.

Släkting till rotlös, sömnlös och medellös.

Kan ibland utvecklas till vettlös eller upprorisk, gamla uttryck för det moderna ordet förändringsbenägen. /Losita Garcia

Robert Nyberg

FiB-krypto Foto: Emilia Öije

Lars-Ivar Juntti/LiJ 1

2

19

25

22

21

26

23

5

5

3

24

3

3

9

18

22

26

6

22

5

15

7

4

26

16

4

4

26

ENLIGT storinvesteraren Jim Rogers kommer råvarurallyt att fortsätta i många år till.

– Jag har alla råvaror i min portfölj och blankar samtidigt aktier. Om världsekonomin blir bättre kommer bristen på råvaror att bli större. Och då tjänar jag en massa pengar. Om den blir sämre kommer jag inte att tjäna några pengar på aktier, och förlorar troligen mindre på råvaror.

– Kollapsar världen så hoppas jag kunna tjäna pengar på mina blankningar. /Svenska Dagbladet

Fler män föredrar nätporr HANNA BETT i Elle har plöjt aktuell forskning och enligt den så tar allt fler män hand om sin egen njutning på internet.

Advokat: ”Sex är bara så ansträngande. Just nu är jag lycklig om jag aldrig mer behöver ha sex med nån annan än mig själv”.

Men det finns en baksida på nätsexet. Män som är porrmissbrukare har tappat lusten för riktiga kvinnor.

Musikern John Mayer säger: Det har funnits dagar när jag stirrat på 300 vaginor innan jag kommit ur sängen. /Aftonbladet

6

4

6

13

5

8

8

21

3

7

22

16

25

4

P

2 13

8

24

23

16

7

13

16

4

16

17

7

3

22

21

5

2

24 24

25

16

16

4 16 16

12

24

4

25

8

8

8

19

18

20

20 18

7

4

3 6

8 18

23

4

16

25

24

21

5 11

2

24

5 1

A

14

19 18

A

2

22

6

4

20

14 6

8

2

5

8

5

9 17

25

19

21

6

12

4

24

3

17 3

2 11

9 22

8

16

2

16

4

Om världen kollapsar

4

5

26

26

7

4

14

24

3

7

1

16

7

6

17

5

6

5 19

7 6

4

14

6

22

6

17

20

22 5

3

Orden står i sin grundform. Alla finns i SAOL, Svenska Akademins ordlista.

Rätt lösning presenteras på www.fib.se till nästa nummer. Lycka till!

Nätfiskat

E

Skäll på gnäll

”Ett litet struntspråk”

DETTA EVINNERLIGA gnällande! Boendet är för dyrt, jobben flyttar till utlandet, TV-kanalerna visar skräp.

Tidnigarna fylls av skvaller.

Och politikerna gör ingenting och facket gör ingenting.

Men, vem är det som köper tidningarna som bara förmedlar skvaller, vem tittar på TV, vem har valt politikerna, vem är det som antingen inte organserar sig fackligt eller gör det och sedan sitter och väntar på att någon annan ska ordna allt?

EFTER ATT HA SYSSLAT med stavningsprogram i femton år kan jag med en suck slå fast att det inte är så enkelt. Särskilt svårt är det fakiskt för svenska, eftersom det inte finns någon fullständig ordlista över svenska språket. Och någon sådan kommer heller aldrig att finnas, för vårt språk har oändligt många ord. Engelska är i jämförelse ett litet struntspråk med bara några hundra tusen ord.

Viggo Kann/Språktidningen

Många universum i bubbelbad

Saco- ordföranden är absolut inte för löneklyftor.

Däremot gillar han lönespridning.

ENLIGT STRÄNGTEORIN kan det finnas ofattbara 10 500 olika universa, dessutom med helt andra egenskaper än vårt.

Också i den kaotiska inflationsteorin talas det om multiversum. Där är vårt universum bara en bubbla i ett oändligt bubbelbad av mindre eller större kosmiska bubblor skilda från vår.

– Det är värt att påpeka att det inte är några lösa filosofiska idéer som vi undersöker utan vi testar vilka matematiska ekvationer som är korrekta.

Dessa parallella universum är faktiskt beskrivna i matematiken, säger Max Tegmark, professor i fysik vid prestigeuniversitet MIT i USA.

/Kristina Mattson

/ Källa Forskning& Framsteg

»

Sirpa Moisio/ 9-Revyn

fib 15

Sverige.

Så lurades folket Utförsäljningen av en fungerande järnväg

Mikael Nybergs nya bok Det stora tågrånet är en svidande kritik av hur det svenska järnvägssystemet har raserats.

– Det är ett systemfel som leder till allt från rent fusk och underbud till kunskapsdevalvering, säger Mikael Nyberg.

TEXT stefan ljung

fib 16

A

llt påverkas av konkurrensutsättningen – arbetsmiljö, service och säkerhet.

– Järnvägsarbete är på många sätt ett klassiskt hantverk som nu förslummas och styckas upp i enahanda arbetsuppgifter, säger Mikael Nyberg.

Självständiga arbetslag med ett stort kollektivt kunnande hade tidigare mandat att rätta till småfel. De gjorde allt för att tågen skulle gå. I dag får de inte det. De får inte byta ut delar på en gång utan måste få en beställning först. Samtidigt sjunker kunskapsnivåerna.

ILLUSTRATION: ROBERT NYBERG

MIKAEL NYBERG Författare till: Det gröna kapitalet (1998) kapitalet.se – myten om det postindustriella paradiset (2001) Arbetslivserfarenhet i urval: 14 år som lagerarbetare på deltid i Årsta partihallar. Frilansjournalist. Första artikeln publicerades i Clarté 1968 när Mikael var 15 år. Första artikeln i Aftonbladet kom 1969.

Medarbetar regelbundet i Clarté och Aftonbladet Kultur.

UPPHANDLINGAR AV ONDO. I och med alla upp-

handlingar sker en förflackning av kunnandet i organisationen. Det gäller hela linjen – från banan och uppåt. Cheferna är räknenissar och paragrafryttare och längs banan är det billigare att anställa oerfarna.

Detta är ett av systemfelen vid uppstyckningar och återkommande upphandlingar. Ett annat är att de uppstyckade enheterna inte ser till helheten, de har sin egen budget att värna. Ett tredje är att det skapar en grogrund för fusk och slarv.

Mikael Nyberg nämner, som ett exempel bland många, ett underbud för underhåll av sträckan Ulvsunda – Uppsala.

– Tidigare sköttes underhållet av 45 anställda, men för att vinna budgivningen lade man ett bud räknat på 15–16 man. När man väl vunnit kon-

traktet så fuskades det. Chefer skrev falska rapporter där man rapporterade in att man gjort underhåll som inte hade utförts.

Vanskötseln av sträckningen äventyrade säkerheten och hade kunnat leda till en svår olycka.

DÖDSOLYCKOR. Allt sämre arbetsmiljö – inklusive dödsolyckor – och allt sämre service och tidhållning för resenärerna är än så länge konsekvenserna i nedmonteringens spår, men fortsätter den urspårade järnvägspolitiken i samma riktning väntar troligen en större tågolycka med många svårt skadade och döda. Klockan tickar. ■

Utdrag ur

Det stora tågrånet

TEXT mikael nyberg ILLUSTRATION robert nyberg

röSTer Ur DeT STOrA TågråNeT:

’’Det tog mig 38 minuter en gång att nå vår trafik­ ledning på Sj. De har bara en telefon, och de är gravt underbemannade.’’ lOKFörAre på UppSAlApeNDelN ’’jag har jobbat i 30 år på järnvägen. Det här är det i särklass värsta jag varit med om. Allt, precis allt, som kunde gå åt helvete gick åt helvete.’’ iNgMAr briNK, lOKFörAreN på TågeT SOM bleV STåeNDe Sex TiMMAr i SOMMArHeTTAN

’’pappershanteringen har ökat tusenfalt och kontors­ verksamheten är mer än dubbelt så stor som förr.’’

UlF CArlSSON, lAgbAS iNFrANOrD

’’jag hade jobbat i nästan 25 år med underhållet. Det här var människor som varit med högst ett eller ett par år och bara såg till det affärsmässiga. jag är rak, jag är kunnig – och jag är tjej. Det var tre fel av tre möjliga.’’

CAriNA SäMFOrS, F. D. FOrDONS­ OCH TeKNiKCHeF, eUrOMAiNT

’’Det är misär. Här funkar ingenting. Man struntar i regler och lagar och allting.’’ repArATör på STOCKHOlMS CeNTrAl ’’Hela branschen lider av att ingen kan järnväg längre.’’ berTil HAlléN, SeKO eUrOMAiNT

’’Säkerheten går före, säger man. Om det inte stör trafiken.’’ lArS KilSgårD, elSäKerHeTSVerKeT

’’Toaletterna var ett jätteproblem när reginatågen kom. De frös itu. Tågmästarna fick springa och ösa baj och kiss i pappmuggar.’’ leiF HOlMgreN, VäxlAre, göTebOrg

T

åg som inte går i tid. Tåg som inte går alls. Nedfallna kontakt­ ledningar. Haverier. Dödsolyckor. Den svenska järnvägen är i kris. Och det beror inte främst på snön.

Tågtrafik kräver samordning och planering. Men svenska politiker bestämde i slutet av 1980­talet att det skulle fungera bättre med marknadsmekanismer.

Arbetskamrater som förr löste problem tillsammans sitter nu på var sin sida i gräl om paragrafer i affärskontrakt. Det blir fler och fler administratörer, färre och färre järnvägare ute på spåren. Fuskjobb ersätter yrkeskunnandet i underhåll av spår och vagnar, och tåg blir stående i timtal ute i spåren för att fungerande beslutsgångar brutits sönder. För personalen i vagnarna gäller det att le och se ut att trivas i ett tilltagande kaos.

Modellen med fri konkurrens på spåren övergavs redan i järn­ vägens barndom. Nya försök i Storbritannien fick katastrofala följder. Men svenska politiker framhärdar.

DeT STOrA TågråNeT är den första stora granskningen av tågkaoset. Mikael Nyberg gräver i dokumenten och talar med banarbetare, tågmästare, städare, lok förare och tjänstemän. Det finns ett samband, upptäcker han, mellan järnvägens sönder­ fall och de finansiella bubblorna.

Mikael Nyberg Det stor a tågr åNet

NU FÖREFALLER ALLT HA AVSTANNAT. Jag följer längan av tegelhus söderöver. En buss väntar på passagerare, vid andrahandsbutiken Lite av varje hänger en svensk flagga på en stång, och på en tvärgata ser jag en pojke med en blågul mössa cykla förbi. Annars inte en människa.

Men vid Storgatans slut öppnar sig Medborgarhuset, vitt och vackert, som ett minne av ett folkhem. 1957 var byggnaden färdig, formgiven ner till minsta handtag av arkitekten Hans Asplund.

Funktionalismen i detta hus är långt från det nya århundradets brutalfunkis.

Ledstången nerför trappan slutar i en krusidull. Men Cecilia Lind, kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande, sitter inte här. Hon har sitt enkla rum i stadshuset, ett kontorsbygge modell 1982. Jag skulle ha kommit på våren eller sommaren, säger hon och talar om blommorna i staden och de gula rapsfälten på åkrarna utanför.

– När bönderna började odla raps här i stor skala för 20 år sen var många arga. Den hörde inte

hemma i det skånska landskapet, tyckte de. Nu har rapsen blivit en symbol för Skåne.

Samma sak med Medborgarhus. Många var kritiska när det invigdes. De tyckte inte att det passade i Eslöv. Nu vördas det som en av stadens sevärdheter.

Den kommun hon talar om är ingen rest av en svunnen tid. Visst var det svårt när Volvo lade ner Åkermans grävmaskiner 1998 och flyttade produktionen till Sydkorea. Över 1 500 anställda förlorade jobbet. Men det finns gott om arbetsplatser i trakten. Hon räknar upp en rad av dem: Arjo, som tillverkar sjukvårdsutrustning, Sekurit, som gör bilrutor till Volvo och Smurfit FrånSaab, hela Folkets järnväg Kappa till hela Folkets tågkaos med sina förpackningar, Nordic Sugar, det enda kvarvarande sockerbruket i landet, och Doktor PersFood med varumärket Druvan.

– Vi har många små verkstadsföretag också, och Procordia Food har sitt huvudkontor här.

De tog över Felix, Eslövsföretaget som är känt för sin smörgåsgurka och ketchup. Herbert Felix, en judisk flykting från Tjeckoslovakien, byggde upp den industrin efter kriget.

Det stora tågrånet karneval Förlag

OM FörFATTAreNS Förr

’’pedagogiskt klar och re verk, journalistiskt i bäst KArl eri

’’en livfull, lättläst och vä av alla de hugskott som politiker kastat fram und CArl­görA

’’Vissa stycken berör och nästan blir illamående. b att förändra.’’ NiNA björ

’’Den nya arbetsordninge SVer

DAGENS FLYKTINGAR kommer från Irak, Afgha-

nistan och Somalia. Var sjätte invånare i kommunen är född utomlands.

– Vi är duktiga på att integrera. Herbert Felix började ta hit arbetare från Österrike och Ungern och sedan från Balkan. De var säsongsarbetare, men många av dem stannade. Därför har kulturen i Eslöv länge varit mixad.

Men i valet 2006 fick Sverigedemokraterna tolv procent av rösterna och sex platser i fullmäktige.

Med sin bas bland industriarbetare, lantarbetare och offent­liganställda hade socialdemokraterna länge lett kommunen. Nu skulle de styra i minoritet med Sverigedemokraterna som vågmästare.

– Det var förfärligt, säger Cecilia Lind.

I oktober 2006 höll Sverigedemokraterna konferens för sina kommunpolitiker i Medborgar­

Mikael Nyberg är frilansj av redaktörerna för tidsk regelbundet i Aftonblade Kapitalet.se, en analys a och arbetsliv som har bli www.mikaelnyberg.n

Mikael Nyberg

biLd: robert nyberg

D

et är kanske fel tid för Eslöv. Jag kliver av Pågatåget en onsdagsmorgon i januari. Grå himmel, ödslig bangård, rester av snö från ett gammalt oväder.

Trappan leder ner i ett sönderfall. Någon gång i modern tid blev tunneln restaurerad. Nu faller sjok av kaklet ner och färg hänger i flagor från taket.

Jag köper en samtalscheck till mobilen av invandrarkillen i kiosken.

För hundra år sedan var här livat. Eslöv hade växt från by till stad och knut för järnvägen. Bibanor från Helsingborg, Landskrona, Ystad, Klippan och Kristianstad anslöt till Södra stambanan.

Tåget från Stockholm stannade till, godståg med socker, spannmål och andra jordbruksvaror anlände och lok och vagnar rangerades på bangården. På Jernvägshotellet tvärs över gatan kunde resenärer ta in.

’’en viktig och bitvis strå myter.’’ ArON eTzler, Fl

> fib 17

SVERIGE eller jäktande till anslutningsbussen. Likväl riskerar Eslöv att se sina järnvägskommunikationer försämras ytterligare.

Bilen är förstås en förklaring. Många föredrar bilens bekvämlighet. Redan i början av 1900talet kände tågtrafiken av konkurrensen från bilar, bussar och lastbilar. Efterfrågan sviktade.

Men denna förklaring är i all sin självklarhet förledande. Inom kommunikationerna är efterfrågan, liksom på många andra områden, i hög grad styrd av det tillgängliga utbudet. Om staten investerar i en infrastruktur för massbilism och låter järnvägsnätet tunnas ut och förfalla, blir bilens bekvämlighet ofrånkomligen alltmer påtaglig.

Så var utvecklingen i Sverige under större delen av 1900-talet.

»

Skogs­länens framtidsutsikter förångades i diesel och bensin.

fib 18

huset. Svartklädda aktivister från Malmö och andra håll kom dit för att demonstrera sin avsky.

Pressen rapporterade om krossade rutor, handgemäng och polisinsatser. I nästa val blev Sverigedemokraterna tredje största parti i kommunen med 13,5 procent av rösterna. Socialdemokraterna valde att gå i koalition med Moderaterna.

– Vi har en stabil majoritet, säger Cecilia Lind.

Det är faktiskt en sann fröjd. Moderaterna här på lokal nivå är inga nyliberaler. Kommunikationerna är en stor fråga i kommunpolitiken. Eslöv är inte längre en punkt där lokala och regionala järnvägar löper samman med stambanan. Den gamla bangården sträcker livlös ut sig, och godsmagasinen är stängda. Det har inget med bristande resandeunderlag att göra. Tvärtom, mångdubbelt fler människor än för hundra år sedan reser kors och tvärs genom trakten. Drygt 7 000 av Eslövs 31 000 invånare lämnar kommunen varje dag för att arbeta på annan ort, 4 000 reser i motsatt riktning. Om jag anlänt tidigare på morgonen hade jag sett dem på perrongen, spanande efter nästa tåg

TILL KLASSKOMPROMISSEN som socialdemokratin förvaltade efter kriget hörde en planmässig omställning av samhället efter bensinmotorns möjligheter. Skogslänens framtidsutsikter förångades i diesel och bensin. När lastbilen och motorsågen tog över kunde landsbygdsproletärer som växlat småbruk med avverkning och flottning av timmer om vintrarna inte längre försörja sig. Nyss hade det varit brist på arbetskraft, och staten hade uppmuntrat arbetare söder ifrån att i järnvägens spår kolonisera Norrlands inland. Nu kom Ams-agenter på moped till skogarna för att värva folk till exportindustrierna i södra Sverige.

VÄLDIGA KAPITAL utvanns som förut ur skogen och gruvorna, men de cirkulerade i allt mindre utsträckning lokalt och det var inte tal om att med politiska medel främja en allsidig utveckling av landet.

De arbetslösa och de unga och friska skulle till de löpande banden i Torslanda och Trollhättan.

Järnvägen, som länge varit symbolen för modernitet och framsteg, tycktes plötsligt tillhöra det förgångna. Nu skulle de sociala ingenjörerna efter amerikanskt föredöme leda oss in i bil­samhället.

Europavägar drogs upp över landet, grävskopor gick lös på innerstäderna för att ge plats åt trafikleder och parkeringsplatser, och med de nya

förorterna skildes bostäder, arbetsplatser och köpcentra åt. I Stockholm säkrade 1941 års beslut att bygga ett nät av tunnelbanor visserligen en fortsatt stark ställning för kollektivtrafiken, men i Göteborg, Malmö och många andra städer tog bilarna över.

På järnvägarna ersattes marknadens kaos på de enskilda banorna med en centralt påbjuden nedläggning av, som det hette, icke lönsamma linjer.

Mer än en fjärdedel av den sammanlagda banlängden försvann från 1950 till 1970, och mot slutet av 1980-talet tog nedläggningarna ny fart. Kalkylerna var ofta, som Jan Du Rietz visat, riggade för att bevisa det som skulle bevisas, att järnvägen bara lämpar sig för långväga resor och godstransporter i stor skala.

SJ satsade för egen del alltmer på lastbilar och bussar och gjorde ingenting för att främja lokal och regional trafik på de mindre banorna. Samtidigt hade länstrafikbolagen starkt intresse av nedläggningarna. De kunde räkna med statliga mångmiljonbidrag för sin ersättningstrafik med buss så snart tågtrafiken ställts in.

SÅ FÖRLORADE ESLÖV järnvägen till Tome­ lilla

i början av 1980-talet, trots goda utsikter att rusta upp banan och få igång en väl fungerande och ekonomiskt bärkraftig lokal trafik efter år av vanskötsel från SJ:s sida. Övrig trafik vid sidan om stambanan försvann också under de stora nedläggningarna. Spåren revs upp och banvallarna blev vägbankar eller cykelbanor.

Men spåret från Eslöv via Marieholm till Teckomatorp ligger kvar där det sträckte ut sig vid invigningen 1865. Utvecklingen inom Skånetrafiken de senaste åren visar att intresset för goda tågförbindelser är stort i regionen. Eslövs kommun och Region Skåne vill därför öppna trafiken på det gamla spåret igen och är redo att investera 40 miljoner kronor vardera i projektet.

– Det skulle underlätta för alla som arbetspendlar mellan Eslöv och Helsingborg, säger Cecilia Lind. Det skulle också betyda mycket för Marieholm, en liten ort med 1 500 invånare, och för hela vår kommun.

Hon vecklar ut en karta på bordet och visar sträckningen. Förhoppningarna var stora efter förhandlingarna i regionen, men i oktober 2010 ställde sig Trafikverket avvisande.

Skäl: regeringens anslag för underhåll och investeringar räcker inte till för nya tåglinjer.

Kostnaden för staten skulle enligt en utredning bli knappt 100 miljoner kronor de närmaste åren. Är det mycket pengar? Ungefär lika mycket som staten betalar i avgångsvederlag till ett antal avpolletterade direktörer i sitt Vattenfall.

STOCKHOLMSTÅGEN har sedan länge slutat stanna

i Eslöv, och hösten 2010 meddelade Skånetrafiken att mer än hälften av alla Öresundståg inte längre ska göra uppehåll i staden. Långväga resenärer påstods ha klagat över trängseln när Eslövsborna klev på. De utlovades också en förkortning av restiden med några minuter.

– En av de största arbetsplatserna för folk i Eslöv är sjukhuset i Lund med 15 000 anställda, berättar Cecilia Lind. Många kvinnor som jobbar där har hört av sig och klagat över försämringen.

De har alltid pendlat, de har inte råd med två bilar i familjen, och de jobbar ofta obekväma arbetstider.

Om de inte hinner med Pågatåget klockan 21:10 får de nu vänta 50 minuter på nästa avgång till Eslöv.

Missar de tåget 22:10 får de vänta en timme.

– Jag fasar för den senaste avregleringen med fri konkurrens på spåren. Skånetrafiken har lovat göra Skåne rundare. Den lönsamma trafiken ska bekosta den olönsamma. Hur blir det nu? Många kommer att slåss om trafiken Malmö–Lund och Malmö–Helsingborg mellan 8:00 och 20:00.

Men sedan?

HELA UTVECKLINGEN inom järnvägen oroar

henne. Allt är söndrat i myndigheter, verk och företag som inte talar med varandra.

– Stationshuset som SJ ägde tog Jernhusen över.

Det är nu sålt till ett fastighetsbolag här i stan, och det är vi glada för, för vi känner till det företaget och vi litar på att de kommer att ta hand om det.

Såg du vilken vacker station vi har? Men tunneln under spåren är något så anskrämligt skött. Det är den första tunneln i sitt slag i landet, och den är K-märkt, men Trafikverket som äger den låter den falla i bitar.

Här låg en mosse innan järnvägen kom.

1800-talets projektörer letade efter flack mark att anlägga en mötesplats och bangård på. Fukten från en vattensjuk fälad mättar en modern infrastruktur i sönderfall. ■ ■

»

Är det mycket pengar?

Ungefär lika mycket som staten betalar i avgångs­ vederlag till ett antal avpolletterade direktörer i sitt Vattenfall.

fib 19

Martin&Johan.

De stärks av stödet M Martin Schibbye, redaktör för FiB 2007–2009.

»

De vet att de hade en viktig uppgift.

fib 20

artin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade i Etiopien. Martin var under två år (2007-2009) hängiven redaktör för FiB. Fotograf Johan Persson medarbetar i detta nummer med ett reportage tillsammans med journalisten Anna Roxvall om hårdrockare i Botswana.

Under rättegångsveckan i oktober uppmärksammades Martin och Johan från många håll.

Här i landet hölls manifestationer och möten, otaliga artiklar skrevs om dem och i rättssalen i Addis Abeba trängdes svenska journalister med kolleger från andra länder och ambassadörer från många europeiska länder och från USA. Ett stort och viktigt stöd för dem.

Men minst lika viktig var närvaron av deras familjer. Martins fru Linnea och hennes pappa, hans mamma Karin och Johans pappa Kjell var alla på plats under en dryg vecka.

EN VIKTIG UPPGIFT. –Det var skönt att se med egna ögon att det vi fått höra från ambassaden stämmer. Att Martin och Johan är starka och målmedvetna. Att de klarar sig hyggligt, säger Karin Schibbye en vecka efter hemkomsten från Etiopien. De vet att de är oskyldiga, de har varandra och de vet att de hade en viktig uppgift. Det är det och allt stöd de får som håller dem uppe.

Vid två tillfällen fick de träffa Martin och Johan. De kunde överlämna kläder, böcker på engelska och litet smått och gott.

OFATTBART. – Men naturligtvis är det ofattbart att å ena sidan sitta i samma rum och vara dem så nära och å andra sidan att lämna dem kvar. Ambassaden har sagt att de har det litet bättre nu. De har fått en egen säng och extra mat och har en bättre relation till fångvaktarna. Men kontakten med ambassaden har minskat till en gång var fjortonde dag.

Familjen planerar en ny resa i mitten av november till det tredje rättegångstillfället.

Advokat Thomas Olsson är Martins och Johans svenska ombud. Han är anlitad av

foto: Privat

foto: Eva Wernlid

TEXT solveig giambanco

Johan Persson på fisketur i Kamerun.

familjerna. Hans uppgift är att svara på frågor, vara rådgivare till de etiopiska advokaterna och ta fram bevismaterial. Nu arbetar han med att kalla vittnen till rättegången. Vilka vittnen som i slutändan kommer att åka ner avgörs av hur åtalet formuleras den 1 november.

EN GOD SAK. – Kostnaderna för mat, mediciner, med mera till Martin och Johan betalas än så länge av familjerna, säger Karin Schibbye. Vi har fått tips om att vi kan ansöka om konsulärt bistånd för rättegångskostnaderna, men det är mycket osäkert om det beviljas. Räcker inte de insamlade pengarna får vi själva betala. Men vi kämpar för en god sak. Det här gäller mer än Martin och Johan! ■ ■

På FiBs hemsida, www.fib.se, läggs allt in som skrivs om Martin och Johan.

Enligt Reportrar utan gränser har 335 000 kronor hittills samlats in till stöd för Johan Persson och Martin Schibbye. Bg 5567-3818.

Märk inbetalningen med Johan och Martin.

Jordenrunt.

TEXTER lisa forsberg

ARGENTINA

Marx ersätter neoliberalism

USA/VÄRLDEN

Ockupationen växer snabbt En månad efter att Occupy Wall Street-rörelsen påbörjade sina protester mot kapitalismens ekonomiska och sociala ojämlikhet i New York har den globala ”Occupy-rörelsen” växt till den grad att den nu omfattar över 900 städer världen över.

Större protester har bland annat förekommit i länder som Chile, Paris, Spanien, Filippinerna, Nya Zealand, Malaysia, Israel, Storbritannien, Grekland och Tyskland. I Santiago deltog nyligen över 25 000 chilenare i en demonstration genom staden, där man bland annat stannade ropade slagord utanför Chiles mångmiljonär-presidents bostad. I Frankfurt samlades över 5 000 tyskar i en protest utanför Europeiska Centralbanken. Liknande protester har genomförts i över 50 städer runtom i Tyskland.

I Barcelona samlade den spanska proteströrelsen nyligen över 60 000 personer. Runtom i Spanien har över 200 000 människor deltagit i protesterna, och flera byggnader – bland annat flera hotell – befinner sig under ”ockupation”. I London har proteströrelsen – av vilken

stora delar under en längre del tältat utanför Londonbörsen – tvingat St Paul’s Cathedral att stänga. St Paul’s är en av Londons mest välkända turistattraktioner och drog under förra året in en summa som motsvarar ett genomsnitt på över 237 000 kronor om dagen på sin kommersiella verksamhet. Katedralen har inte varit stängd sedan andra världskrigets bombräder. Även om de specifika parollerna varierar från land till land utgör alla protester en del av en global antikapitalistisk rörelse. I vissa länder, såsom Spanien, Chile och Israel, började den här typen av protester långt innan den amerikanska proteströrelsen tog form. I flera länder, däribland Filippinerna, riktar sig protesterna även mot USA-imperialismen.

Man kan också se viss samordning och korsbefruktning olika länders rörelser emellan, exempelvis mellan den chilenska och den franska, och den grekiska och den italienska proteströrelsen. Hittills har 1 200 författare – däribland Noam Chomsky, Margaret Atwood och Salman Rushdie – undertecknat en skrivelse där man uttalar sitt stöd för ”Occupy-rörelsen”.

Argentinas finansminister Amado Boudou och hans vice, Roberto Feletti, tycker att det behövs ”mer Marx och mindre nyliberalism” på landets skolor och universitet. Boudou och Feletti vill införa läroplaner där en större vikt läggs vid de ekonomiska teorier som formulerats av ekonomer som Karl Marx och John Keynes, den argentinske ekonomen Raul Prebisch, den brasilianske ekonomiprofessorn Franklin Serrano och den polske ekonomen Mikhail Kalecki.

Det mål som Argentinas finansdepartement har satt upp är att ”minska inflytandet av ekonomiska texter som representerar 1990-talets neoliberalism”, däribland texter författade av amerikanerna Milton Friedman, Paul Samuelson, samt företrädare för den Internationella valutafonden (IMF). Boudou och Feletti menar att de kursoch läroplaner som används i ekonomistudier bidrar till att upprätthålla den nyliberala dominansen i samhällen världen över och därför måste modifieras om man vill kunna få till stånd samhällsförändringar vilka kan bidra till en ökad social och ekonomisk jämlikhet. fib 21

Krönika.

Hotet mot Sverige En kommentar till Anders Johanssons bok Drömmen om Ebba (Torsås, Solvändan 2011)

F

»

Han kom av folket och blev folket trogen.

örfattaren Anders Johansson, Kalmar, har skrivit en bok om ett kärleksbrev från Vilhelm Moberg. Första delen handlar om brevet samt kvinnogestalterna i Mobergs böcker, framför allt i trilogin om Knut Toring (Sänkt sedebetyg med flera). Där ger Johansson många intressanta och tänkvärda synpunkter. Den andra delen av boken däremot är fylld av en rasistisk människosyn som Vilhelm Moberg aldrig företrädde. Jag kommenterar här bara de allvarligaste sakerna: 1. JOHANSSON SKRIVER ”… en muslimsk själv-

mordsbombare … [har] utlöst en bomb mitt under julhandeln … detta nidingsdåd söker sin motsvarighet.” Dådet är helt oförsvarligt och måste fördömas men det är inte oförklarligt. Självmordsbombaren i Stockholm anger de svenska truppernas krig mot Afghanistan som en anledning till sitt terrordåd. Johansson nämner inte med ett ord detta USA-ledda krig som resulterat i att 1 000tals oskyldiga civila dödats. Han nämner inte heller med ett ord de mer än en halv miljon civila som dödats under USA:s ockupation av Irak. Ett krig fullständigt utan stöd i FN-stadgan och ett av de allvarligaste krigsbrotten efter 1945. Dessa krig, som drivs av USA med stöd av vissa västländer, skulle kunna kallas kristen terrorism i likhet med de terrordåd Johansson vill tillskriva islam; men tänkande människor inser att det inte är religion, utan ekonomi och politik, som är de grundläggande drivkrafterna.

KRIGEN I AFGHANISTAN och Irak är en verklig terror, även om de är statligt sanktionerade. Om sådana krig skriver Moberg i efterordet ”Tjugo år efteråt” till en nyutgåva av Den okända släkten (1968): ”Vi borde vid det här laget ha genomskå-

fib 22

dat en av världshistoriens största och ödesdigraste lögner: påståendet att ett folk kan försvara sitt fosterland genom att angripa andra folk, att fosterlandet kan försvaras även i andra länder.” När det gällde USAs bombningar av dåvarande Nordvietnam skrev Moberg: ”Och offret för dem är ett primitivt bondeland, som inte kan nå angriparen med motsvarande terrorvapen i dennes eget land (min kurs.)”. Om sådan, av stater utförd terror, skriver Johansson inget alls!

2. NÄR JOHANSSON SKRIVER att islam ”… tycks

rymma en potentiell dödskultsideologi” är det en historisk okunnighet som glömmer både de japanska självmordspiloterna under andra världskriget och alla soldater från kristna länder som under historien frivilligt anmält sig till självmordsuppdrag. De senare kanske drivna av samma ideologi som uttrycks på den gamla gravstenen i Växjö domkyrka: ”Gud är mitt liv och döden min vinning!” Fakta visar att endast 2-3 procent av terrordåden i Europa under de senaste åren kan kal�las ”islamistiska”.

JOHANSSON HÄNVISAR TILL boken Att stå det

onda emot (2002) med inlägg av Moberg och påstår att islam idag är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Det ”onda” som Moberg skriver om är Hitlertyskland som, med den tidens starkaste krigsmakt, hotade att anfalla vårt land.

Det är absurt att jämställa detta med de flyktingar som kommit hit, bland annat från det av USA krigshärjade Irak!

3. ANDERS JOHANSSON skriver om hotet från ”mångkulturen” utan att utreda vad hotet består av. Sverige har ju upplevt kulturblandning i alla tider: finsk, tysk och judisk invandring, för att bara nämna några exempel, har satt spår i vår kultur.

Har vårt land nu översvämmats av ”muslimsk” kultur (vad nu det är, eftersom islam finns i många

illustration: hillevi duus

länder)? Har det påverkat våra tidningar och tv?

Jag går en sväng i Växjö centrum och ser inte en skylt på arabiska eller något annat ”muslimskt” språk, däremot massor av skyltar på engelska, till exempel ”Sale” istället för rea! I ICA-affären ligger en ny tidning You life med underrubriker som ”mind book”, ”work time”, ”style”, ”spa travel” och ”spice”. Är det den muslimska invandringen eller våra inhemska politiska och ekonomiska makthavare som gett upphov till denna ”mångkultur”?

Vilka är det som hotar vårt svenska språk, den kanske viktigaste identiteten för oss?

4. ANDERS JOHANSSON skriver mycket om etik,

pornografi, mansrollen och föraktet för svaga. Här pekar Johansson ut verkliga problem, både i Sverige och i andra västländer, men även här lyckas han utmåla islam – ”en så aggressiv religion” – som en av orsakerna. Men mest av allt angriper han ”vänstern” som orsak till allt detta, inte minst genom att vänstern styr alla medier, enligt Johansson.

Detta är en märklig samhällsanalys. Under de senaste 30 åren har alla partier, utom ibland möjligen (V) anslutit sig till marknadsekonomin och nyliberalismen, medierna har hyllat denna utveckling mot ”större valfrihet” och att allt ska styras av marknaden; vi är kunder – inte medborgare.

När det gäller pornografi måste man vara fullständigt blind för att inte se sambandet med marknadsekonomin där, i princip, allt är en vara.

Se bara på de kommersiella tv-kanalerna! Man behöver inte vara ”vänster” för att se att denna samhällsutveckling skapat många av de problem Johansson beskriver.

Det räcker med att resonera som Moberg i förordet till Min svenska historia (1970–71): ”Om jag varit född… i en annan folkklass, hade jag också skrivit en annan historia.”

RASISTISKA PARTIER , från nazister till Sverigedemokraterna, har i alla tider tagit upp frågor som varit viktiga och verkliga problem för vanligt folk.

Men sen påstår man att bakom problemen och den synliga makten finns en sammansvärjning av ”judar och kommunister” (Tyskland på 30-talet) eller ”muslimer och vänster” (Sverige och Europa idag).

DET ÄR TRÅKIGT att en duktig författare som Anders Johansson gör samma fel. Det är dessutom allvarligt i en tid av ökad rasism och ökade klassklyftor. Det är nu vi behöver författare som, likt Vilhelm Moberg, använder sin förmåga till att bekämpa dessa hot mot folket och peka ut de verkligt ansvariga! Eller som Sven Delblanc skrev i boken Broder Ville, Käre Snälle Sven (2006): ”… han kom av folket och blev folket trogen. Rättvisa, frihet och solidaritet förblev hans ledstjärnor …” ulf nilsson, växjö, medlem i vilhelm mobergs-sällskapet fib 23

Reportage.

Botswana Metal Generation TEXT anna roxvall FOTO johan persson

fib 25

REPORTAGE

Wrust jobbar hårt I lilla Botswana finns en av södra Afrikas snabbast växande metal-scener. För femton år sedan hade få ungdomar här sett en elgitarr i verkligheten, men kombinationen av hängivna fans och teknikutveckling i ett av Afrikas rikaste länder har snabbt skapat en subkultur att räkna med.

F

UCK YOU!” En kille i skinnpaj med nitar och Iron Maiden-tröja stövlar fram till en annan kille i identisk utstyrsel, som svarar med att köra upp långfingret och vråla ett lika högt: ”FUCK YOU!” Sedan faller de ihop i en våldsam kram, dunkar varandra i ryggen och skriker i kör: ”FUCK THEM ALL!!!”

Klockan är runt midnatt en lördag i september och det är metal-festival i stadshuset i Botswanas huvudstad Gaborone. Omkring 200 personer i band-t-shirts, läderbyxor, och cowboyhattar har betalat en femtiolapp för att komma in. På scenen står Wrust – ett av södra Afrikas största metalband, och avgrundsvrålen från sångaren och gitarristen Stux Daemon studsar mellan betongväggarna.

SVETTIGT. Några av åskådarna står intill väggen och diggar stillsamt, medan de vildaste fansen har tagit av sig tröjorna, klumpat ihop sig i mitten och börjat kasta sig mot varandra i takt med musiken.

Någon lutar huvudet bakåt och sprutar öl med munnen, en annan blir milt nerputtad när han försöker klättra upp på scenen. Det luktar svett.

Stux greppar micken och vrålar: – Det är VI som ÄR WRUUUUUST! Just där, just då, ligger hela världen för deras fötter. Det är det här de lever för. Allihop.

fib 26

Det är lite av ett mysterium, men likväl ett faktum. Botswana, med sina knappt två miljoner invånare, har en av Afrikas största och mest snabbväxande metalscener. Grannlandet Sydafrika är visserligen en gigant i jämförelse, men där är både banden och publiken nästan uteslutande vita.

Botswana sticker ut som det enda afrikanska landet där killar som Stux på allvar har plockat upp mikrofonen och börjat growla. För ett decennium sedan fanns där bara ett enda metalband, i dag är de fler än tio. Och det kommer nya hela tiden.

FÖRSTA BANDET. Metal Orizon är sist upp på scenen framför den jublande publiken men egentligen var de allra först. Bandet bildades 1993 då det var ungefär lika vanligt att se en snöskoter som en elgitarr i Gaborone. Inspirationen fick de i stället från musiken som brukade spelas en timme varje lördag på Radio Botswana.

– Jag var elva när jag började lyssna på rock på radion, men jag visste inte att det kallades så. Jag var bara en vanlig bondpojke som inte ens hade råd med en kassettbandspelare. Vi brukade träffas hos någon kompis och lyssna tillsammans på band som Boston, Fleetwood Mac, Thin Lizzy och Kiss, berättar Slaezah Selaelo.

»

Bandet bildades 1993 då det var ungefär lika vanligt att se en snöskoter som en elgitarr i Gaborone

> fib 27

REPORTAGE

»

Visst är MaRockarna udda typer, annars vore de ingen subkultur.

fib 28

Han är 44 år gammal och är trummis i Metal Orizon. Han minns hur den numera nedlagda Motswedi bar i Gaborone blev ett nav som de började bygga en metalscen kring.

– Ägaren gillade vår musik och lät oss repa vägg i vägg i med baren. Efter ett tag frågade vi honom om vi inte kunde få arrangera konserter och han sa okej. Det var så allting började – plötsligt hade alla som gillade metal ett ställe att gå till, berättar Slaezah.

Vid den tidpunkten var kläderna nästan viktigare än musiken, fansen klädde sig i en blandning mellan hårdrocksstil och cowboystuk. Invånarna i Gaborone började kalla dem ”MaRock” – rockfans på lokala språket setswana. Och medan Metal Orizon blev större och började få spelningar också i Sydafrika, hittade allt fler en väg in i musiken.

– Det blev en våg. Du vet, om du gillar en musikstil så vill du kunna gå och lyssna på banden live. Nu fanns vi, och vi blev något slags förebild för andra. När sedan Wrust kom in tog de allt till en ny nivå, säger Slaezah.

GÖR ALLT. Det är Wrust som arrangerar metalfestivalen i stadshuset och nästa morgon är det ett rödögt gäng som stapplar ur bilarna för att samla ihop sladdar, skruva ner ljus och bära bort förstärkare. De har jobbat utan uppehåll i ett helt dygn för att få allt att klaffa och Stux konstaterar med hes röst att det är tufft när man måste fixa precis allting själv.

– Vi gör allt: bokar band, agerar säkerhetsvakter, sätter upp ljud, köper varmkorv och trycker biljetter. Vi har inget val, vi har inga sponsorer som satsar på oss ännu, säger han och ser ut över ett nymoppat klinkergolv.

Efter städningen skramlar Stux och trummisen Master hemåt på nyasfalterade vägar i sin vita pickup. De bor ihop, tillsammans med sina flickvänner och Stux son, i en rosa villa på landet. De flyttade dit för att kunna repa i garaget utan att skrämma slag på grannarna. Utanför fönstret passerar köpcenter, låga tegelhus och studenter under färgglada parasoll i skydd mot solen. Vid vägskälen bromsar bilarna lydigt in framför rödljusen.

– Ingen vet ett skit om Botswana. När du säger

Afrika kommer folk direkt att tänka på krig, ebola och svält, men alla länder är inte likadana, säger Stux.

Hans hemland är Afrikas stabilaste demokrati och har inte haft vare sig krig eller konflikt på sin mark sedan självständigheten från Storbritannien 1966. Mycket tack vare sin diamantindustri är det ett av kontinentens rikaste länder och i huvudstaden Gaborone finns en växande, välutbildad medelklass med köpkraft. Ändå är det en byråkratisk mardröm för bandet att söka visum för att kunna turnera i Europa.

Stux tror att det beror just på bilden av Afrika som ett enda land – fyllt av människor som inget hellre vill än att emigrera.

Men Wrust är Botswanas hetaste metalband och på god väg att bli något att räkna med på den afrikanska metalscenen, de har spelat ihop med både svenska Entombed och brasilianska Sepultura.

Därför drömmer de nu om att sticka hål på människors fördomar och sätta Botswana på kartan.

– Lite som för Brasilien: när metalfolk ser deras flagga säger de: ”just det, Sepultura”. På samma sätt vill vi att folk ska se Botswanas flagga och säga: ”Wrust”.

I GARAGET. Två dagar senare står gitarristen Ben och basisten Damon med ryggen mot varandra för att inte krocka i det lilla garaget hemma hos Stux och Master. Två filtklädda spånskivor står lutade mot de blekrosa väggarna för att dämpa ljudet och det ligger sladdar och instrumenttillbehör överallt. Ovanpå ett par kartonger balanserar en barnvagn och i taket hänger en tvättlina.

– Faan, det glappar! Jag måste ha glömt min favoritsladd i stadshuset, klagar Stux.

Efter ett par svordomar till lyckas de linda en annan sladd runt handtaget i en förstärkare, och rundgången dör ut.

UNGA HAR RÅD. 2000, ungefär samtidigt som Wrust bildades, köpte Stux sin första gitarr på e-bay av en kille i USA. Det råder ingen tvekan om att det relativa välståndet, kombinerat med teknikutvecklingen, har varit avgörande för metalkulturens blomstring i Botswana. Med lite hårt

arbete i botten har många av landets unga råd att köpa instrument.

På nätet finns tabs till kända metallåtar att ladda ned, musiken kan spelas in hemma i garaget och via communities som Myspace når banden nya fans. Wrusts bästa spelningsminne är från en show i Namibia för ett par år sedan, inför en nästan helt vit publik som aldrig hade hört dem förut.

– När vi gick upp på scenen visste ingen vad de skulle tro – svarta killar som vi förväntas mest ägna sig åt hårt kroppsarbete. När vi började spela satt de först stilla, chockade, sedan blev de helt galna. Efteråt fick vi skriva autografer och brudarna klängde på oss, minns Stux.

Sedan kör de en låt till, med en refräng där Stux skriker ut sin fråga: – Who’s to blame??? WHO’s to BLAME? SAMHÄLLSKRITISKA. Texterna är brutala och samhällskritiska här också. Precis som i väst är Bots­ wanas metal en revolt mot överhet och auktoritet.

Metal Orizon sjunger om mentalt slaveri, Wrust om imperialism och en gud som har vänt människorna ryggen. Stux, som skriver bandets texter, fick mycket inspiration när han pluggade historia på universitetet.

– Först kom religionen, sedan kom girigheten och det enda som fanns kvar när de lämnade var människor som slogs. Varför var det ingen som öppnade munnen och sa ifrån? Vem ska vi skylla på? Det år sånt vi sjunger om, säger han.

Master håller med. För honom handlar metal om att bryta mot samhällets oskrivna regler.

– Jag vill inte bli en slav vare sig under kulturen eller religionen, jag går min egen väg.

De bor tillsammans med flickvänner och barn i en villa på landet. De flyttade dit för att kunna repa i garaget utan att skrämma slag på grannarna.

Bandet gör allting själva, från att boka till att trycka upp biljetter.

OCH DET ÄR HELT OKEJ. För i Botswana, ett land med en ganska grundmurad trygghet i botten, uppfattas inte alla avvikare automatiskt som ett hot. Visst är MaRockarna udda typer, annars vore de ingen subkultur, men de motarbetas varken av religiösa grupper eller av staten. De får skrika och gorma ifred.

Till och med när de flätar tuppkam, greppar mikrofonen och vrålar ut sitt ifrågasättande av både den politiska och himmelska makten. ■ ■

> fib 29

REPORTAGE

fib 30

>Fakta< BOTSWANA brukar kallas för Afrikas äldsta demokrati. Sedan urminnes tider har landet haft ett system med bystämmor som fattar beslut om byns angelägenheter och där byhövdingen dömer i enklare tvister.

Landet har ett flerpartisystem och grund­ lagen ger alla människor lika rättigheter, det råder yttrandefrihet och det förekommer inte några rapporter om politiska fångar.

Botswana har minst korruption i Afrika och ligger på plats 37 över världens minst korrupta länder, före länder som Lettland. Å andra sidan har ett och samma parti, BDP, suttit vid rodret sedan självständig­ heten, och presidenten kritiseras för maktfullkomlighet.

Källa: Sida och Corruption Perceptions Index 2009

Botswana är det säkraste landet i Afrika.

Landet ligger på plats 33 på listan över säkra länder, långt före USA (plats 85).

Källa: Global Peace index

Huvudstad: Gaborone Antal invånare: 1 900 000 (2008) Medellivslängd: 48,1 (2005) Läs- och skrivkunnighet: 81 % Andel HIV-smittade hos befolkningen 15–49 år: 24,1 % (2005) Källa: Sida och Utrikespolitiska Institutet

Botswana

karta: stig söderlind

fib 31

Intervju.

Den falska bilden av Afghanistan TEXT hans o sjöström

foto: Eva Wernlid

K Noora Kotilainen vid Finlands utrikespolitiska institut har studerat bilder från kriget i Afghanistan.

fib 32

rig är i själva verket en blodig hantering.

Civila dör, soldater lemlästas, blir skjutna och dör även de under svåra plågor. De länder som drabbas av en militär övermakt blir förstörda. Det tar åratal för befolkningen att bygga upp sitt land igen, om den någonsin lyckas.

Men i västerländska medier framställs krigen sällan på det viset. De döda och sårade ser vi inte mycket av. Bilden av den brinnande flickan i Vietnam som vände opinionen i stora delar av världen har inte återkommit, trots att antalet brinnande barn av allt att döma har ökat genom att stridsmedel som vit fosfor har blivit effektivare och lättare att använda när de avlossas från förarlösa flygplan styrda från en stridsledningscentral på andra sidan jordklotet.

POSITIV BILD. Noora Kotilainen vid Finlands utrikespolitiska institut har studerat hur bilderna från moderna krig, i hennes fall kriget i Afghanistan, ser ut. Det är bilder som genom Flickr levereras till medier i hela världen.

Kotilainen säger: Bildernas uppgift är att ge en positiv bild av kriget. Vill man att finska eller svenska pojkar och flickor ska gå ut i krig kan man inte locka dem med att de får lära sig att kämpa och dö på ärans fält och inte heller att döda. Vad de får höra är att de ska sprida demokrati och mänskliga rättigheter till länder som inte har uppnått samma höga humanitära standard som vi. ISAF:s bilder på Flickr avspeglar just detta.

ISAF-styrkornas soldater avbildas aldrig döda eller sårade. I stället får man se dem med sina

kraftfulla vapen i hjälm och skottsäkra västar, där de går på vakt utanför någon praktiskt taget ointaglig militäranläggning. De är osårbara, det är alltså inte farligt att vara ISAF-soldat. Man är väl skyddad, väl beväpnad och trygg.

ANONYM FIENDE. Kriget förs för att befria de afghanska kvinnorna från deras burkha och från förtrycket från männen. Dessa förtryckande män får man heller aldrig se på bilderna. Fienden är anonym, han förekommer bara genom den skada han åstadkommer, bilder på sjuksalar, sprängda fordon, en sko med en bortsprängd fot i. Men själva personen som har utfört gärningen får man aldrig se. Han är fienden som ligger i försåt, medan tyska, spanska, amerikanska och andra soldater hjälper den fredliga civilbefolkningen på olika sätt, gräver diken tillsammans med dem, delar ut pengar och samtalar vänligt med små magra afghaner eller undervisar afghanska småflickor.

INTE JÄMSTÄLLDA . Afghanerna är aldrig jämställda med soldaterna. De är ofta klädda i trasor eller traditionell klädsel. De ler och ser beundrande på de stora robotliknande varelser med tung beväpning som patrullerar genom deras byar.

– Det är en orientalisering av lokalbefolkningen, säger Noora Kotilainen. De är inga jämställda individer utan en annan sorts människor som behöver lära sig vårt sätt att leva. Och bakom dem eller mitt ibland dem gömmer sig den anonyma fienden som slänger primitiva bomber och åstadkommer ett outsägligt lidande för sina landsmän.

– Det är alltså fråga om ren marknadsföring.

foto: IsafMedia

> Natoloedda International Assistance Force, ISAF, pumpar ut bilder p책 internet. fib 33

foto: Eva Wernlid

INTERVJU Noora Kotilainen anser att ISAF-bilderna från Afghanistan är ren marknadsföring.

Flickr-bilderna använder samma knep som marknadsföringen. De förtiger stora delar av krigets verklighet och försöker på allvar få oss att tro att det är fråga om ett humanitärt krig som dessutom förs av soldater som är både välvilliga och osårbara. Uppenbarligen förhåller det sig inte så.

deltog i ett riktigt krig. De begick övergrepp mot civilbefolkningen, trampade ner deras åkrar, sköt deras ko och sköt sönder deras hus med kanon.

De farliga motståndsmännen visade sig vara helt underlägsna de välbeväpnade och skyddsutrustade danska soldaterna.

INGA HJÄLTAR. Den danska filmen Armadillo, som handlade om krigets vardag för ett danskt förband i Helmandprovinsen slog ner som en bomb i hela västvärlden. De danska soldaterna framstod varken som hjältar eller humanitära soldater. De deltog i strider, skröt med att de hade dödat talibaner, dåligt beväpnade krigare som hade gömt sig i ett dike. De drack öl och tittade på porrfilmer. Några av dem längtade hem, en del sårades och några dödades.

BILDERNA TALAR. – När man betraktar de många bilderna från ISAF måste man komma ihåg att det aldrig har förts ett krig som inte har påståtts vara ett rättfärdigt och nödvändigt krig. Det är bara berättelserna som motiverar och rättfärdigar kriget som skiljer sig från en tid till en annan.

Genom att analysera vår tids bilder kan vi lära oss vad det är som påverkar oss i vår tid och i vårt krig. Bilderna säger mer om våra politiska uppfattningar om världsordningen än om läget i Afghanistan om krigets förändring. Bilderna lär oss något om oss själva, men jag är rädd för att de inte säger särskilt mycket om läget på marken, lokalbefolkningens upplevelse av kriget eller det humanitära nödläget i Afghanistan. ■ ■

SKA VI DELTA? Den fråga bland européer som hade sett filmen ställde sig var: ska vi verkligen delta i detta? Den bild som krigspropagandan hade frammanat stämde inte med verkligheten, soldaterna fib 34

SARA GRANÉR FÖDD 1980 I MALMÖ. Har medverkat i tidningar som Dagens Nyheter, Galago, Ordfront Magasin, Sydsvenskan, ETC, Stockholms Fria och bloggen alliansfrittsverige.nu. Debuterade i bokform 2008 med ”Det är bara lite AIDS”. Medlem i serietecknarkollektivet Dotterbolaget. Har gått Serieskolan i Malmö (Kvarnby folkhögskola) 2004/2005 och 2007/2008. Har också medverkat i utställningar i bland annat Rom och Tokyo och haft separatutställning på Kulturhuset i Stockholm. 2010 utkom albumet Med vänlig hälsning samt Sara Granérs vikariekalender 2011. Sara Granér tilldelades EWK-priset 2010. I december ställer hon ut på Dunkers i Helsingborg.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­ skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 35

Palestina.

Varför bara en israel mot tusen palestinier?

TEXT gunnar olofsson

Palestinierna betraktas som en grå massa av fängslade objekt.

Bilden togs efter en israelisk räd 2007.

FOTO: EAPPI

fib 36

E

n enda tillfångatagen israelisk soldat utväxlas mot över 1 000 palestinska fångar.

Hur är det möjligt? Förklaringen är förstås att det helt enkelt inte finns några fler att frige. Det finns inga israeliska politiska fångar i palestinska fängelser på Västbanken och i Gaza. Ingen enda av alla de israeler som har palestinskt blod på sina händer sitter i något fängelse alls – vare sig i Palestina eller Israel. De 288 dödade barnen i Gaza har inga namn på de mördare som satte punkt för deras mänskliga rättighet att leva och växa upp.

Förövarna är mördare utan ansikten.

ISRAELERNA ÄR FRIA. Det finns idag inga som helst palestinska soldater på israelisk mark. Inga olagliga bosättningar, inga murar och inga militära checkpoints. Inga gäng av beväpnade palestinier gör dagliga raider mot israeliska byar, pryglar upp invånarna, sågar ner olivträd, förorenar brun�nar och förstör egendom. Ingen blockad hindrar

israeler från att fritt resa ut ur och in i sitt land och träffa vem de vill.

Israel, däremot, ockuperar palestinsk mark, plågar befolkningen och har minst 6 000 palestinska politiska fångar i olika fängelser. Ytterst få fångar är direkt kopplade till någon form av terrorism – de allra flesta är i stället dömda för att ha motsatt sig ockupationen.

Omkring 200 av fångarna är barn, oftast dömda för stenkastning mot militära fordon. Sedan ockupationen inleddes har omkring 700 000 palestinier suttit i israeliska fängelser, för kortare eller längre tid.

PALESTINIER UTAN NAMN. Många i Israel anser att en enda israel mycket väl är värd 1 000 palestinier. Även politiker och media i vårt land har anammat detta synsätt. Den frigivne israeliske soldaten har ett namn, en familj, en historia. Palestinierna, däremot, är bara en grå massa av fängslade objekt som på något oklart sätt kan visa sig farliga när de nu friges – ibland efter decennier i israelisk fångenskap. Varför frågar sig ingen vilka dessa individer alls är? Varför de egentligen suttit inspärrade?

Vilka som sitter kvar? Och hur man kan acceptera att barn sätts i fängelse?

Nazisterna använde på sin tid knepet att avhumanisera och deslegitimera judar som grupp.

Samma osynliggörande av människor som individer, med enskilda öden, drabbar nu palestinierna. De döda barnen i Gaza har inga namn, inga familjer, ingen historia. Intresset är helt centrerat till denne enskilde israeliske soldat som råkade så illa ut när han bara stod där, tungt beväpnad, vid gränsen till Gaza för att hindra palestinierna att utöva sina grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter. ■ ■

Recension.

Med gud på vår sida År 2009 kom Micke Evhammar med sin första roman, Thick as a brick, om byggnadssmeden Leo som representant för vår tids arbetarklass i Sverige i en tid då starka krafter gör allt för att förtiga att det finns klasskillnader – ja att det överhuvudtaget finns någon arbetarklass längre. Samma krafter talar ständigt om att industrisamhället är passerat, vi lever nu i informationssamhället, vilket är liktydigt med att alla har en tjänstemannaliknande tillvaro på mjuka mattor.

DE ÖKANDE KLYFTORNA mellan sam-

hällsklasserna skildrar Micke Evhammar i sin första bok och det finns som ett genomgående stråk även i årets roman, Med gud på vår sida. Här är sergeant Patrik Lind huvudpersonen. På sin tredje utlandstjänstgöring kommer han till Afghanistan och där utspelar sig händelser som kommer att prägla hans fortsatta liv.

BOKEN VÄXLAR SPELPLATS mellan kri-

gets Afghanistan och dagens Stockholm där huvudpersonen konfronteras med en vardag av ett helt annat slag. I kärleksrelationen till Katarina Blom prövar Patrik att ge utlopp för rädslan, skräcken och insikten om vad han faktiskt har

»

foto: Marie Arvstrand

Micke Evhammar Ordfront

Världen har krympt, ingen kommer undan ansvaret för sina handlingar

varit med om. Evhammar för här en diskussion om individens ansvar, om skam och skuld. Kanske förefaller sergeant Lind alltför aningslös och okunnig om de politiska och militära krafter som styr utvecklingen i Afghanistan.

Följdriktigt engagerar han sig i ett individuellt öde, en ung pojke som hjälps till skolgång i Kabul. Det är också denna välmenande välgörenhetsinsats som slår tillbaka och skadar Patrik Lind i hans på ytan trygga liv i Stockholm efter tiden i Afghanistan.

Världen har krympt, ingen kommer undan ansvaret för sina handlingar och heller inte för sådant som utförts i ”god och naiv tro”.

MICKE EVHAMMAR tar upp viktiga frågor i sin bok, han är en god och driven berättare, han kan konsten att levandegöra miljöer på ett sätt som inte lämnar läsaren oberörd. Klassperspektivet bär han med sig både i det nära livet och i det som utspelar sig i sargade krigsområden. kjersti bosdotter fib 37

RECENSION

Nobels Fredspris – Visionen som försvann Fredrik S Heffermehl. Övers. Stefan Lindgren.

Leopard

Förvaltarna av Alfred Nobels testamente struntar i testatorns klart uttalade vilja och skänker pengarna åt ändamål som de själva godtyckligt definierar. Det är både olämpligt och olagligt. Normalt vore det inte möjligt att förfara på det sättet med testamenterade pengar, men i detta fall tystas överklaganden ned på ett uppseendeväckande sätt – inte bara av norska Nobelkommittén som delar ut priset och av ansvariga norska politiker utan också av Länsstyrelsen i Stockholm, vars skyldighet det är att granska Nobelstiftelsen, och av förvaltningsdomstolen i Stockholm, som åberopar formella skäl fast man medger att det kan finnas orsak till klagomålet.

Underjorden Malte Persson Albert Bonniers förlag

Man kan ju börja med att fråga sig varför någon nu får för sig att ge ut en bok som består av sonetter (det vill säga ganska hårt formoch rytmbundna, rimmade fjortonradiga dikter, bland genrens stjärnor märks Petrarca och Shakespeare) som utspelas i Stockholms tunnelbana. Därefter kan man fråga sig varför man ställde sig den förra frågan – fib 38

»

Det är svårt att tro att denna skarpa anklagelseakt i längden skulle kunna tystas ned.

Fredrik S Heffermehl, norsk jurist, journalist och författare och internationell fredsaktivist, har skrivit en starkt engagerad och samtidigt mycket saklig bok om hur förvaltningen av Nobels fredspris successivt har övertagits av ett skikt av politiker som är direkt fientligt mot Alfred Nobels strävanden.

Alfred Nobel var en man med stora visioner. På 1890-talet stödde han den internationella fredsrörelse som Bertha von Suttner arbetade för under parollen ”Ned med vapnen”. I sitt testamente föreskrev han att en del av räntan av hans förmögenhet skulle gå till ”fredsförfäktare”, eller mera precist ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Testamentet blev genast omstritt.

Kung Oscar II var upprörd och uppmanade Nobels släktingar att bestrida

det. Hur pengar och värdepapper överfördes till Sverige innan motståndare med hjälp av fransk lagstiftning hann lägga beslag på dem är en dramatisk del av historien.

Fredrik Heffermehl visar genom ingående studier, bland annat av motiveringen för valen av prismottagare och deras egna tal vid mottagandet av priset, hur respekten för testatorns sista vilja har minskat efter andra världskriget (det vill säga under kalla kriget) för att under de senaste tio åren helt ha upphört och vänts till sin motsats.

När boken först kom på norska tegs den ihjäl. Sedan gavs den ut på engelska i USA, och därefter har den översatts till finska, ryska och kinesiska. På svenska har den kompletterats med ett nyskrivet avsnitt.

Det är svårt att tro att denna skarpa anklagelseakt i längden skulle kunna tystas ned. christer lundgren

är det egentligen så konstigt? Måste allt se samtida ut vid första anblicken?

och begrundas om och om igen.

Stora delar av Underjorden kretsar kring alienationen. Persson lyckas väldigt vackert beskriva hur oändligt ensam man kan känna sig i trängseln med andra pendlare i en stor stad, och han återkommer till den mystiska ”sången”, någon sorts romantisk livskraft som är svår att hitta (eller definiera), men som ändå ständigt finns där, liksom precis utom hörhåll. Kanske inga nyheter direkt, men det är ju inte så att ett problem lösts för att det beskrivits förut.

Just att bra idéer inte med nödvändighet är nya är ett av två starka intryck läsningen av Underjorden ger. Det andra är att jag redan ser fram mot nästa bok av Malte Persson. joel landberg

DEN TRADITIONELLA formen inbjuder kanske till ytterligheter, men Persson skriver varken pekoral eller pastischer, och han är sunt liberal med rytmen.

Och som man kan vänta sig efter hans tidigare böcker är han emellanåt väldigt rolig, i såväl iakttagelserna av medpassagerarna som ordlekarna, eller när han rimmar ”högtidstalen” på ”T-centralen”.

Men roligt betyder inte flamsigt, eller att Persson är rädd för allvaret. Tvärtom kan karln lägga fram just en ordvits som om den avslöjar något fundamentalt om språket och tänkandet, och han tänjer och skruvar metaforer och litterära referenser så långt att varje dikt tål att läsas

Välfärd utan tillväxt Tim Jackson Ordfront

Välfärd utan tillväxt vill Tim Jackson nyansera detta resonemang genom att ställa frågorna a) vad blir större? b) hur stor är den nu? c) hur stor kan den bli? d) hur stor bör den vara?

Tim Jackson har bestämt sig för att bena ut begreppet tillväxt. Ett ord som är så komplext och har en så stor inverkan på våra liv förblir ofta endimensionellt och utan förklaring i dags- och affärspress. Men nu vill alltså Jackson sätta stopp för detta.

Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. ”När någonting växer så blir det större”, mer komplext än så är inte begreppet enligt många ekonomer. Med

JACKSON ÄR vid sidan av sitt arbete som professor för miljöstrategier även medlem av den brittiska regeringens hållbarhetskommission. Det handlar alltså inte om någon marginell figur på den ena eller andra politiska ytterkanten.

En bokstavskombination som får sig en rejäl och välförtjänt uppsträckning är BNP. BNP är ett mått på kvantiteten av ett lands rikedom men säger ingenting om kvaliteten eller fördelningen av rikedomarna. Författaren har en annan definition av välstånd, tagen från Amartya Sen: ”Möjligheten att blomstra och samtidigt inverka så lite som möjligt på andras liv.”

– så skapar vi ett hållbart samhälle

Frihet Jonathan Franzén. Övers. Rebecca Alsberg Brombergs

Berättelsen får inte riktig fart förrän efter ett par hundra sidor då det blir ribba i popmusikern Rickards kalsonger. Ned i sängen ångar hemmafrun Patty, gift med bäste kompisen och juristen Walter. Så dunkar det solkiga dramat igång i denna moderna tid med Bush, invasionen av Irak och dunkla nattliga drifter.

SLUTLIGEN LIGGER PATTY ångerfull och bedjande i nattkylan på makens trappa. Gräset var trots allt inte grönare på andra sidan. Givetvis öppnar Walter

Boken kritiserar också hur vi hanterar ekonomiska kriser: ”Att konsumera är det enda sättet att få hjulen att börja snurra”. Enligt Jackson är detta ett fängelse som han kallar ”konsumismens järnbur”. Det är konsumismen som har försatt oss i en omöjlig situation och receptet från politiker är mer konsumtion. Jacksons medicin är av mer strukturell natur: fattigdomsbekämpning och gröna investeringar.

TIM JACKSON tar ut svängarna rejält och utmanar de flesta västerländska konsumenters beteende. Det är alltså inte bara onda affärsmän och giriga bankirer som är bovarna, även jag som läsare får mig en släng av sleven. Uppsidan med detta är så klart att jag även är en del av lösningen. charlie aronsson

dörren och efter omsorgsfull upptining antar Patty snabbt rollen som områdets festfixare. Resultatet blir att grannarna omvärderar den bittre Rickard som tidigare i miljömedvetet nit förföljt deras högst älskade katter eftersom han ansåg att de var ett hot mot områdets fauna av småfåglar.

Så avslutas alltså denna tegelstensroman om den efter nordamerikanska mått mätt radikala familjen Berglund med en riktigt värmande och gosig familjescen. Ungefär som slutet på en banal teveserie.

rerna viktlösa som börsanalytikerlöften.

De är dessutom besynnerliga kufar i sin inställning att ständigt möta konflikter med våld och skaffa syndernas förlåtelse med sex.

Kanske kan gestalterna i Frihet uppfattas som trovärdiga av den grupp svenskar som däggat nordamerikansk massmedia så kritiklöst att de på svengelska stönar ”My God!” och ”Oops!” i trängseln i en folksamling. Eller rent av tillhör de som grät vid de smaklösa minnesorgierna efter terrorattentatet mot World Trade Center.

DEN SVENSKÄTTADE Jonathan Franzén arbetar med ett språk som ger god berättarfart, utom i de fall då fartblindhet uppstår och det låter som det slags mäklarprosa med vilken man i dag kränger bostäder. Alltsammans är dock effektivt komponerat och läsarvänligt trots utvikningar och snabba perspektivbyten.

Problemet med romanen är identifikationen. Med få undantag är karaktä-

MÅLGRUPPEN ÄR STOR, det är sant, och romanen bekräftar den konstiga amerikanska uppfattning som tror att grundläggande samhällsförändringar kan ske utan ingrepp i den privata äganderätten.

Utanför den här gruppen bör nog boken kännas ganska förutsägbar då allt till slut ändå kokar ned i ett slags credo på konservatismens nödvändighet. anders norborg fib 39

RECENSION

Straffrundor och ärevarv Lars Lerin, Kerstin Högstrand Natur och Kultur

Lars Lerin och Kerstin Högstrand, två konstnärer från Värmland, vänner, brevvänner, varandras förtrogna och stöttepelare. I boken Straffrundor och ärevarv presenterar de sin brevväxling mellan åren 2004 och 2006. Boken är fylld med foton och illustrationer, olika verk av dem bägge. Den är en fristående fortsättning på Tröstpriser och sidovinster (2006).

LARS LERIN , den gudabenådade akvarel-

listen gör mig förstummad varje gång jag ser hans konst. Hur är det möjligt att med sådan kraft kunna förmedla stämningar, nyanser och skiftningar. Tristessen i hans målningar förvandlas till

Den röda kvasten Torbjörn Säfve H:ström

”Jag recenserar ingen och vill inte bli recenserad själv” , skriver Torbjörn Säfve. Där skulle jag kunna sätta punkt. Ändå började han tidigt som filmrecensent på Norrbottenskuriren 1960 och berättar i boken om filmer han blivit berörd av och som han skarpt kritiserar. Han påpekar att boken inte är en självbiografi. Däremot återkommer han till det självupplevda. ”Det inre ögats falkar dyker och dör – och under det döende fallet ser de en glimt av allt livs minnen.” fib 40

skönhet som etsar sig fast hos betraktaren. Själv tycks den folkkäre Lerin har en mycket ödmjuk syn på sin begåvning och ett uppenbart ointresse för kändisskap.

Kerstin Högstrand är för mig mindre bekant. Hennes illustrationer i boken är försiktiga, trevande och inte alls så suggestiva. Motiven är flickan, kvinnan, fåglar, en mus – sådant som finns i hennes vardag.

MEN DET ÄR genom deras brevväxling som känslan växer fram att jag som läsare får lära känna dessa båda konstnärer. På ett mycket privat och självutlämnande sätt och med stor tilltro till varandra, söker de tröst och förståelse för det som är det egna livstraumat.

Deras vardag ser helt olika ut. Hon stationerad i sin stuga med ensamheten som följeslagare och naturen som kraftkälla. Stillsam och eftertänksam med en tro på att det värdefulla finns att hitta helt nära. Han med en intensiv längtan, på gränsen till besatthet, efter en partner, en man att älska och dela sitt liv med.

I boken finns mycket klokskap att skriva ned och tänka på. Han citerar författare, som han följt längs vägen, som till exempel H.D. Thoreau som skriver: ”Vanan att se på människorna i stort gör att deras liv blir mindre intressant för oss. Det finns stora skaror av arbetare, men var och en av dem har sitt lilla episka liv varje dag.”

HAN NÄMNER THOREAUS RÅD, ”smaka världen och smält den”, se allting som signifikant – och dina ord blir signifikanta.

Han gör Thoreau till en utomordentlig rådgivare för den som vill börja skriva och den som redan börjat: ”Gå i symbios hövligt och så ofta du kan med dina mest högtsträvande tankar. Varje tanke som välkomnas och nedskrivs är ett boägg, vid vars sida fler kommer att läggas.”

Boken är en retroaktiv dagbok, där han skriver utifrån specifika dagar, där han vidareutvecklar händelserna, utifrån Luleå, Uppsala, Tanger och Ubud på

Oron och rastlösheten som dämpas med resor i världen och nya hoppingivande möten som vänds i besvikelse. Gemensamt för dem båda är deras självtvivel.

KERSTIN HÖGSTRAND är, i likhet med det liv hon lever, den eftertänksamma, som tröstande tar emot och bemöter den självförkastelse Lerin delger henne.

Hennes medkänsla är stor och hennes språk mjukt och vackert poetiskt. Här överträffar hon Lerin. När hon som mest behöver hans stöd – då hon är intagen på sjukhus för en depression – reser Lars Lerin till sjukhuset och bjuder inte bara henne utan hela avdelningen på tårta. En handling som tycks spegla hans personlighet och sätt att leva.

Vad som berör mig djupast i boken är att ta del av dessa båda konstnärers, till synes, ständiga följeslagare – ångest, tvivel, smärta och längtan. Trots detta är de storartat kreativa – eller kanske tack vare detta, för ur smärta föds kreativitet. agneta willans

Bali, för att återkomma till det gamla skolhuset i skogsbyn Haddebo, Närke, där han nu bor. Det är där han röjer med den röda kvasten, sopar minnets avskräde från hörn till hörn och finner de lärospån han skriver om.

GIVETVIS FINNS DÄR även Säfves

signum: ”Det enda jag kan bli extatiskt inspirerad av är kvinnokroppen. Det övriga kan på sin höjd alstra en lägre form av entusiasm. Nå, nå…Det är mitt problem, inte ditt.”

Där finns även ett mer politiskt manifest: ”De individer som kastar bort sina liv på att ’utöva makt’ kan aldrig besegra individer som har bättre respekt för sina liv.”…” Herrarna betraktar folket (och särskilt de tydligt obstinata fritänkarna inom folket) som ’byfånar’, medan folket betraktar herrarna som de verkliga by­ fånarna – med rätta.” bror kajsajuntti

Film.

Pigan KLASS MOT KLASS PĂ&#x2026; DASS TEXT hans isaksson

> fib 41

FILM

»

Anna mitt hembiträde, vår trogna gamla skatt, förlora jag i poker till Stig Järrel förrgår natt... /BARON POVEL RAMEL: GRÄSÄNKLINGSBLUES

KATHRYN STOCKETT är en amerikansk journalist, som för något år sedan skrev den bästsäljande romanförlagan till filmen The Help, eller översatt till modern biosvenska, Niceville, som nyligen haft svensk premiär.

Författaren föddes 1969. Eftersom modern var frånvarande passades hon av en afroamerikansk hemhjälp. Hon blev så småningom journalist i New York.

Hon växte upp i Jackson, Mississippi, i efterdyningarna till den senaste vågen av den mer än sekelgamla afro-amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den vita hjältinnan i filmen påminner mycket om Stockett själv, även om handlingen i filmen utspelas 1963–64, det vill säga innan hon föddes.

MEDBORGARRÄTTSRÖRELSEN handlade om de svarta amerikanernas rätt till liv, frihet och sökandet av lycka. Denna rätt tycktes vid en första anblick vara garanterad redan i inledningen till de brittiska koloniernas självständighetsdeklaration 1776. Men framför allt handlade rörelsen om en fortsättning av kampen mot kolonialismen och slaveriet, under nya förhållanden. I filmen utspelas den fastmer i kök, barnkammare och till och med på de toaletter som de svarta hembiträdena förvägrades använda, även om de förväntades städa dem.

USA:s författning av 1787 medgav, trots 1776 års vackra ord, fortsatt ”import” av och handel med slavar. Den förbjöd hjälp till en slav som försökte fly fib 42

sin husbonde, trots att många slavar nyss hade slagits mot England. The Mother of the Free var den nation som under halvtannat århundrade fört in slavarna från sina kolonier. Möjligen skulle slaveriet till och med ha avskaffats i USA tidigare om USA hade förlorat revolutionskriget, ty England avskaffade slaveriet ”redan” 1833.

DE FÖRSTA afrikanska slavarna fördes först vid mitten av 1600-talet med våld till Englands amerikanska kolonier.

Merparten av dem som arbetade som kontraktsarbetare i Nordamerika fram till 1700-talets mitt var västeuropeiskt fattigfolk, som arbetade på kontrakt utan lön fyra till sju år under slavliknande förhållanden för att betala av kostnaden för Atlantresan. Alltför ofta fick de arbeta ihjäl sig innan kontraktet gick ut.

Därefter sinade tillgången på europeiska kontraktsarbetare genom bättre löner i hemländerna och framför allt billigare överresor, som inte längre tvang denna kategori att underteckna slavkontrakt.

Det var därför huvudsakligen under andra halvan av 1700-talet som direktimporten till Nordamerika av afrikaner skedde. Endast 645 000 av de totalt tolv miljoner som hamnade i den Nya Världen kom till nuvarande USA. Svarta och vita kontraktsarbetare och slavar hade tidigare behandlats ungefär lika uselt. Från mitten av 1700-talet etnifierades behandlingen av de arbetande och de afrikanska slavarna kom mer och mer att utgöra en kast, under ”the white

trash”. En stor del hamnade i det ”Svarta Bältet”, antingen som arrendatorer eller som slavar på plantagerna eller som hushållsslavar – ”house niggers” – i Alabama, Louisiana eller Mississippi. I den senare staten var 60 procent av befolkningen slavar 1860. Ännu är Mississippi USA:s ”svartaste” stat – 37 procent av invånarna är av afrikanskt ursprung.

Staten är USA:s fattigaste och ligger i absoluta botten vad gäller arbete, hälsa och utbildning.

FILMEN NICEVILLE handlar om hur en grupp kvinnliga ”house niggers”, självfallet genom insatserna från en mycket vit och liberal lokal kvinnlig journalist, blev en del av den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen.

Filmiska indignationsskildringar av USA:s ursprungsbefolkning, av afroamerikaner, eller av Europas judar, kommer, liksom denna film, som jästen efter degen det vill säga först när slaget tycks vara avgjort, ofta till den förfördelades nackdel. Onkel Toms stuga tycktes däremot komma i rättan tid (1852) – men slaveriets formella upphörande 1865 visade sig på sin höjd vara slutet på början.

Det var förstås ett framsteg att man efter Jim Crow-lagarnas upphävande 1964–65 även i Sydstaterna inte längre behövde vara läs- och skrivkunnig för att få rösta. Men än bättre hade det varit att alla, även svarta, ungdomar verkligen fått en undervisning som lärt dem att

läsa och skriva. Det är naturligtvis bra, om medelklasshemmen i sydstaterna inte längre anser sig behöva separata toaletter för det svarta tjänstefolket. Men bättre ändå om svarta ungdomar inte så ofta ännu efter 40-årsjubileet av rörelsen vore hänvisade till välja mellan arbetslöshet eller att bli pigor eller drängar i medelklassens hus. Om inte människors inkomster och förmögenheter – och de villkor som dessa skapar – vore så ojämlika, skulle inga tjänstehjon finnas till, varken i USA eller här. Etc. etc.

Ty formell demokrati är en stor sak, men ”Imperiet är, som jag alltid sagt, en fråga om bröd och smör” sade redan Cecil B Rhodes, som i detta fall måste tillmätas stor trovärdighet. Det gäller för USA. Men även för Sverige och i synnerhet för dem som kontrollerar produktion och tillgång på ”bröd och smör”.

SVENSK TV sände i fjol en film om trafiken som förde pigor från sina egna barn i Östeuropa och Baltikum till Sverige för att under slaveriliknande förhållanden städa medel- och övre medelklassens dass och passa deras avkomma – för att inte tala om att utföra sexuella tjänster.

Detta utlöste den sista debatt som ännu orkade ifrågasätta Rut-avdraget (se http://isakssons.eu/1piga.html).

Motståndet mot denna emblematiska alliansreform berodde enligt vissa uppgifter på ett ”socialt komplex” hos den svenska nation, som ”för några generationer sedan var pigor och drängar”.

Detta var nog alldeles korrekt. Det finns goda skäl, inte minst historiska, för arbetarklassens skepsis mot återinförandet av pig- och dräng- eller lärlingstjänster. För att inte tala om vår skepsis mot ett arbetarparti, vars topp nu tycks ha gett upp detta motstånd.

i Sverige reglerade förhållandet mellan husbonden och hans tjänstehjon mellan 1664–1926 och innefattade även en föregångare till vår tids så kallade arbetslinje, tjänstetvånget. Man var enligt denna lag tvungen att försörja sig, antingen genom att äga egendom eller genom arbete.

ALLA ÄR KANSKE inte medvetna om det, men aldrig i historien har så många människor levt under slaveri som i dag.

Fast, det man inte känner till, det ser man inte alltid: skuldslaveri, slavkontrakt, livegenskap, hushållsslavar, barn som gratis arbetskraft, mot betalning bortadopterade eller fosterbarn, tvångsäktenskap, trafficking. Slaveri är alltså en fråga om egendom och arbete: Slaveri är ett system där människor behandlas som egendom och tvingas att arbeta. (Ur Wikipedias definition). Övergången från slaveri till lönearbete är en mera utdragen process än vi föreställer oss, såväl i historien eller för individen. Vad värre är den är inte irreversibel! Det kan därför vara lärorikt, för att se historien i nutiden, att läsa den även baklänges: Hembiträdes- (det vill säga pig-) lagen gällde i Sverige mellan 1944 och 1970. Hembiträdet hade rätt till bostad hos arbetsgivaren, rätt till ledighet var tredje söndag och efter klockan 14 en vardag i veckan, samt efter klockan 19.00 om inte arbetsgivaren beordrade övertid om han/hon ansett att behov förelåg.

Denna lag ersatte Legostadgan, som

SÅVÄL FRIVILLIG som ofrivillig arbetslöshet var i svensk lagstiftning ett brott under större delen av 1800-talet. Fram till 1919 kunde polishämtning beställas om den anställde lämnat sin arbetsgivare innan anställningskontraktet gått ut. Rätten att slå sin anställde upphörde 1858, fast med undantag för pojkar under 18 och flickor under 16, vilka kunde agas fram till 1920, det vill säga 600 år efter det att träldomen officiellt upphörde i landet.

Den som trodde att den brännande toalettfrågan i medelklassens hem i 1960-talets Jackson var unik, hade bort se Slottsliv i TV8 den 11 oktober 2011 där en praktfull, åtta-kantig, fungerande bekvämlighetsinrättning ännu uppvisade två separata avdelningar, en för herrskap och en för tjänstefolk. Det gällde således inte ras – snarare att det skulle sätta felaktiga tankar i huvudet på proletärerna om de alltför lätt kunde föreställa sig arbetsgivaren under uträttande av naturbehov – vilket de, för att hålla modet uppe, ändå alltid har gjort .

Det finns rasism, könsförtryck, men framför allt klassförtryck. Och bröd och smör. Den som hävdar något annat tar på sig en tung bevisbörda. ■ ■ fib 43

Skriftställning.

”Varföre är den gode dum?”

Klas Åmark, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, Albert Bonniers Förlag, 201101, 710 sidor, ISBN 9789100124939

fib 44

JAG HÖLL PÅ ATT LÄSA Almqvist, Carl Jonas Love, när jag fick Klas Åmarks bok från Adlibris. Ämnet intresserade mig.

Men ju mer jag läste desto dystrare blev jag. Han menar väl och den förklaring han avger på omslagets baksida är alltigenom sympatisk: ”Många historiker bär på något särskilt problem, något vi varit med om i våra liv eller mött på annat sätt, och som vi vill veta mer om. Mitt problem är makt och förtryck. Nästan all min forskning har på något sätt handlat om detta. Varför kan fogden ta kon från den fattige bonden. /.../ Hur kommer det sig att kapitalägaren kan håva in vinsten från fabriken, och sedan lägga ner verksamheten och flytta den utomlands? /...”

Vilka möjligheter till motstånd fanns det mot nazismen och hur togs de till vara? Sådant vill jag veta, därför är jag historiker.”

MEN KLAS ÅMARK , denne i svensk akademisk historievetenskap administrativt mäktige och riktningsgivande man,

framstår under läsningen mer och mer med Almqvists ord som av en förklädd pöbel. De vilka ”kalla sig lärde, tro sig bildade, hälsa sig frisinnige, utan att vara det”. Ja ”varföre är den gode dum?”

ATT PIERRE LAVAL görs till ”den franska generalen Laval” (s.606) är inte avgörande. Klas Åmark är född 1944 och kan inte ha minnen av denne politiker med en enda slips, vit, och hundra åsikter som Rit-Ola tecknade honom. För mig och många med mig stördes vi lika litet över att han avrättades som över att Quisling gjorde det. Däremot stördes jag mycket när jag läste processprotokollen.

Men misstag gör vi alla i skrivandet.

Jag inte minst. Att Åmark hänvisar till andrahandskällor som när han tar upp bondeförbundaren Otto Walléns deklaration om sin antisemitism i andra kammaren den 22 januari 1939 är visserligen numera rätt gängse praxis också bland svenska historiker men gör att läsaren missar sammanhanget (högerledaren Gösta Bagges skarpa avståndstagande till

»

I Indien var det framförallt den brittiska kolonialismen som var ond

exempel). Nog med detaljanmärkningar.

Intressantare är vad Åmark inte förmår se. Att Per Albin talade om kriget som ”stormaktskriget” var ingenting jag som ungkommunist då stöttes av. Det andra världskriget var ju inledningsvis ett typiskt imperialistiskt omfördelningskrig som i takt med de tyska erövringarna i Europa steg för steg där förde till nationella befrielsekrig vilka tillsammans gav det en ny kvalitet.

Situationen i Asien var en annan.

Där hade den japanska imperialismen sedan den 18 september 1931 i Kina fört ett allt blodigare erövringskrig mot vilket de kinesiska kommunisterna och andra patrioter organiserat folkets motstånd. Samtidigt härskade den brittiska imperialismen över bland annat Indien och Burma där folken gjorde såväl civilt motstånd som väpnat uppror.

FÖRENTA STATERNAS politik var mångtydig. Dels var dess deltagande i Stillahavskriget en fortsättning av den politik (”manifest destiny”) som fört till erövringskriget mot Filippinerna 1899, dels var oviljan mot krig i Förenta staterna så stark och maktkampen om Stilla havsområdet så reell att allt tyder på att Roosevelt lät Pearl Harbour-katastrofen ske på det att det skulle bli möjligt att ta upp en militär kamp mot Japan. Under denna sökte Förenta staterna periodvis nå samförstånd även med Mao – och

samtidigt sökte Washington med anti­ koloniala argument i Indien ersätta Storbritannien som härskande makt.

DETTA KAN ÅMARK inte beskriva då hans ideologiska skygglappar hindrar honom. Därmed blir hans syn på även Per Albin och dennes politik skev. I stort kan sägas att Per Albins politik fortsatte den ”Bernadottepolitik” som formulerats 1834. Vi hade invändningar mot olika eftergifter men i stort var vi överens (efter slaget inför Moskva 1941 – som under första världskriget efter ”undret vid Marne” – spreds också inom den höga byråkratin ett starkare misstroende mot den tyska maktens hållbarhet.) Det var ingen motsättning mellan att gå med i U-30 (Ungdomslandstormen i Bromma, hemvärnet alltså) som fjortonåring och SKU-klubben i Kristineberg året efter.

DET PERSPEKTIVET saknas hos Åmark.

Per Albin manövrerade skickligt när Storbritannien och Frankrike (med stark uppslutning från Finlands regering) begärde genommarsch över norskt och svenskt territorium för väpnade styrkor att sättas in i kriget mot Sovjetunionen.

(Att britterna ville ta kontroll över järnmalmen var honom ingen hemlighet.)

I det svåra spel han då tvangs till hade Per Albin ett överväldigande folkligt stöd.

Per Albin drev då (samman med

Kollontay från den sovjetiska ambassa­ den) mot generalerna, högern, pressen och de brittiska, franska och finländska regeringarnas krigshets på för ett slut på det finsk-sovjetiska kriget. Detta räddade inte bara Sveriges folk undan krig, utan – som framgick när den tyska regeringen på sommaren 1940 publicerade de i Paris erövrade hemliga franska och brittiska dokumenten om deras krigsförberedelser (bombningar av Baku bland annat) mot Sovjetunionen – Europas folk från en helt katastrofal militär Münchenpolitik.

ATT KLAS ÅMARK som historiker hamnat så snett har bestämts av den hans märkliga ideologiska grundhållning som visar sig i själva titeln. Visst var Hitlerfascismen mycket ond, men i Indien var det framförallt den brittiska kolonialismen som var ond. Den Hitlertyska ”Generalplan Ost” syftade till att decimera den slaviska befolkningen med 30 000 000 (därtill judar, romer och andra). Det av Churchill beordrade bengaliska folkmordet (med mellan 3 000 000 och 7 000 000 offer) nådde inte dessa siffror. Men den som i detta sammanhang talar om ondskan i bestämd form och förintelsen med versalt f placerar sig i den av Almqvist beskrivna situationen.

Tyvärr.

jan myrdal fib 45

Råd&Rätt.

Är Sverige i krig?

I FLERA ÅR HAR VI SETT – och satt upp –

I BROTTSBALKEN (BrB) 22:1 beskrivs brottet landsförräderi bland annat så här: ”Den som, då riket är i krig, 1. ... missleder … dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till … modlöshet… skall, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för totalförsvaret eller innefattar avsevärt bistånd åt fienden, dömas för landsförräderi till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.”

I 2 § i samma kapitel finns en lindrigare variant av samma brott som kallas landssvek. I 3 § kriminaliseras den som ”av oaktsamhet” begår en sådan gärning som beskrivs i 1 och 2 §§.

innefatta avsevärt bistånd åt fienden”, som det talas om i brottsbalken 22 kap. Även många som inte var med på den tiden har sett bilden av flickan i Vietnam som hade träffats av napalm och som skrikande springer mot kameran, en av de bilder som starkast påverkade opinionen i USA till att ta ställning mot Vietnamkriget. Om publiceringen har en sådan effekt, så måste den ju också anses ge avsevärt bistånd åt fienden, FNL och Nordvietnam som då var USA:s fiender.

Skulle något liknande inträffa under de svenska soldaternas verksamhet i Afghanistan och skildras i svenska medier, kan man mycket väl tänka sig att effekten blir densamma här och hos vår militära personal. Men är Sverige ”i krig”? Det är ju en avgörande förutsättning för de här paragrafernas tillämpning.

ALLA TRE PARAGRAFERNA har sina mot-

KRIG BESKRIVS I Nationalencyklopedin

affischer med texten (mot bakgrund av en löpsedel om en stupad svensk soldat): ”Stöd våra soldater i Afghanistan! Ta hem dem levande!”

svarigheter i tryckfrihetsförordningen (TF) och gäller därför också yttranden som sprids i tryckta skrifter och i de medier som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Det är svårt att veta om svenska soldater i Afghanistan blir ”modlösa” av den agitation i tal och skrift som solidaritetsrörelsen med Afghanistan utvecklar för att Sverige ska ta hem sina trupper därifrån. Förhoppningsvis leder den till att svenska ungdomar tvekar inför att låta sig värvas till militärtjänstgöring där och helst avstår.

Men kan en sådan av antikrigsagitationen föranledd ”modlöshet” verkligen vara till ”men för totalförsvaret eller fib 46

så här: ”Användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål.” De svenska militärernas deltagande under Nato-befäl i Afghanistan motsvarar den definitionen.

Men är det en sådan allmän definition av krig som upphovsmännen till BrB har tänkt ska utlösa de här paragrafernas tillämplighet? Det är svårt att veta; i förarbetena till de här bestämmelserna har man bara gjort en ganska intetsägande hänvisning till folkrätten.

När regeringsformen (RF) skrevs om för ett par år sedan, ville utredningen, som beredde frågan, att de flesta regler i RF om krig och krigsfara skulle bli tillämpliga bara vid ”sådant krig eller

sådan krigsfara som innebär att rikets territorium eller bestånd är hotat”.

Utredningens uppfattning måste således vara att också det som svensk militär bedriver i till exempel Afghanistan är ”krig” men inget som sätter Sveriges territorium i fara.

Regeringen godtog inte utredningens förslag på den här punkten. Motiveringen håller alla dörrar öppna: ”Enligt regeringens uppfattning kan det, om Sverige blir indraget i en väpnad konflikt till följd av deltagande i ett internationellt uppdrag, uppstå situationer där reglerna i 13 kap. RF blir tillämpliga trots att det inte är motiverat. Reglerna i 13 kap. RF blir dock inte nödvändigtvis tillämpliga eftersom en sådan situation inte behöver innebära att riket är i krig eller krigsfara.” (Prop.

2009/10:80 s.204) ALLTSÅ , Sverige är kanske i krig i Afghanistan, kanske inte. Det betyder att det som vi betraktar som normal och önskvärd journalistik med reportage från Afghanistan och de svenska soldaternas verksamhet där kanske skulle kunna föranleda åtal för ”landsförräderi” eller ”landssvek” enligt bestämmelser, som aldrig har tillämpats tidigare och som ligger i ”malpåse”.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

en? r i förening Vad hände da www.fib.se hemsi Se vår nya

”Ett folks befrielse måste vara dess eget verk” 9 oktober 2011 ABF Bryggan i Falun blev i det närmaste fullsatt när 60 personer kom för att lyssna på Pierre Schori som talade utifrån sin bok Vägen ut ur Afghanistan den 6 oktober. Initiativtagare till mötet var FiB/K Västmanland-Dalarna. Övriga arrangörer var ABF Södra-Östra Dalarna, Arbetarekommunen i Falun, Miljöpartiet Falun, SSU Falun, Ung Vänster Falun och Vänsterpartiet Falun.

Pierre Schori menade att Sverige måste ta hem trupperna och istället satsa på humanitär hjälp. Han hänvisade till Olof Palme som i sitt tal 1980 efter att Sovjetunionen invaderade Afghanistan uttryckte sin indignation över detta brott och Palme avslutade sitt tal med orden att ”ett folks befrielse måste vara dess eget verk”. Över 30 år senare är detta en sanning som är än mer aktuell, konstaterade Schori, och hävdade att Sveriges regering och riksdag begick ett stort strategiskt misstag genom att ansluta sig till det militära projektet ISAF i Afghanistan.

p-o tellander.

MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Johan Persson MEDARBETARE

Johan Persson, Losita Garcia, Hans O Sjöström, Stefan Ljung, Hillevi Nagel, Björn Folke Johansson, Mare Toomingas, Robert Nyberg, Fredrik S Heffermehl, Eva Wernlid, Peo Österholm, Botox, Hans Lindström, Lars-Ivar Juntti, Mikael Nyberg, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Ulf Nilsson, Hillevi Duus, Anna Roxvall, Stig Söderlind, Sara Granér, Tom Carlson, Kjersti Bosdotter, Christer Lundgren, Joel Landberg, Charlie Aronsson, Anders Norborg, Agneta Williams, Bror Kajsajuntti, Jan Myrdal, Hans Isaksson, Ingemar Folke, P-O Tellander, Gunnar Olofsson

Månadens medarbetare HILLEVI DUUS Jag tycker väldigt mycket om att göra illustrationer som hör ihop med text. Att försöka hitta essensen i texter och komplettera med bilder är en utmaning. Det ställer krav på att man sätter sig in i ämnet vilket gör att man lär sig mycket.

Jag studerar informativ illustration vid Mälardalens högskola. När jag inte håller på med illustrationer så spelar jag bas och trummor i två band.

Jag tycker om att åka på landet och vara i naturen. Det gör mig lugn.

Nästa nummer kommer 15 december. Prenumerera!

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Hans O Sjöström.

REDAKTÖR: Stefan Ljung LAYOUT: Björn Folke Johansson, Losita Garcia.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Inger Nilsson, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se POSTGIRO: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN: http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

www.bonton.se