FiB 12-2011 by Folket i Bild Kulturfront

BARNMORSKORNA 300 ÅR

KVINNLIGA FÖREBILDER

DOKUMENT USA-imperialismen granskas PORTRÄTT Möt Jan Myrdal TEMA De glömda arbetslägren Folketibildtolv201165 kr

Red.

INNEHÅLL fib TOLV 2011

Läs, njut, bli upprörd! SÅ HAR SNART ännu ett år nått sitt slut.

Ett år fyllt av ilska, hopp, förtvivlan och glädje – liksom detta 72 sidor fullmatade julnummer. Gösta Elmquist och Eva Wernlid har träffat Jan Myrdal, en av FiB:s grundare, för ett närgånget porträtt. En smygstart på det kommande jubileumsåret. FiB fyller 40 år som en ständigt brinnande fackla för yttrandefrihet, folkets kultur och antiimperialism. Anders Romelsjö tar sig an USA-imperialismen i en analys som avslöjar dess historia och nuvarande karaktär.

FIB LYFTER OCKSÅ fram en av årets vik-

tigaste böcker Terroristjaktens svarta bok som sätter maktens dubbelmoral i skarp belysning: kriget som ska värna frihet och demokrati utgör i själva verket det största hotet mot dessa värden. Nils Lundgren guidar oss till svensk 1900-talshistorias skuggsida. Sveriges interneringar av oliktänkande under andra världskriget talas det normalt sett tyst om. FiB ser till att de inte glöms bort. Men det finns också utrymme för ljuspunkter. I ett utdrag ur boken 300 år i livets tjänst får vi ta del av afghanska barnmorskors vardag. De kämpar envist för kvinnors rättigheter och har nått goda resultat. Donald Boström har fått en unik inblick i miljöer som män normalt sett inte får tillträde till. Genom hans talande bilder bjuds vi också in. Vad tycker du om tidningen? Vad vill du att den ska innehålla? Mejla red@fib.se och berätta vad du vill se i tidningen.

Månadens SATIRARKIVET.SE

Sverigebilden

Noterat

Martin och Johan

Jorden runt

Krönika: Skilsmässa

Stick&Klipp

Krönika: Breivik

Dokument: Imperialism

Kultur: Poesi

Novell: Faster Harriet

Recensioner

Film

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

Intervju. JAN MYRDAL. Så gick det till när FiB grundades för 40 år sedan.

God Jul & Gott Nytt År!

stefan ljung, redaktör fib 2

Kultur. RÄTTSRÖTA. I Terroristjaktens svarta bok riktas ljuset mot rättsövergrepp som begås för att försvara rättssamhället.

Krönika.

FINANSKAPITALISM ELLER DEMOKRATI? JAG FÖRSTÅR DE ITALIENARE som jublade på gatorna och fi-

rade Berlusconis avgång med champagne. Samtidigt känner jag obehag inför det som nu skett i Italien och Grekland. Naturligtvis måste någonting göras åt de gigantiska ekonomiska problem som dessa länder brottas med (ungdomsarbetslöshet på runt trettio resp. fyrtio procent, korruption, maffiaekonomi och en superrik överklass som vägrar betala skatt). Men är då rätta botemedlet att avskaffa demokratin? STARKA ORD, invänder kanske någon. Ja, men vad skall man

Kultur. BARNMORSKORNA FYLLER 300 ÅR.

Donald Boström visar en annan bild av Afghanistans kvinnor i boken 300 år i livets tjänst.

22 Tema Interneringsläger. 2:A VÄRLDSKRIGET. De internerades anhöriga väntar fortfarande på upprättelse.

då kalla det när Marknaden avsätter och tillsätter regeringar samt dikterar den ekonomiska politiken? Italiens och Greklands nya, förment ”opolitiska”, regeringar består av teknokrater, professorer och personer som tidigare beklätt höga poster i finansvärlden. För Italiens del skärptes krisen i somras: rasande spekulationsattacker (initierade av banken Goldman Sachs), misstro mot regeringens förmåga att genomföra den politik som Marknaden krävde och ett konfidentiellt brev från Europeiska Centralbanken med en lista på de nyliberala reformer som måste vidtas (privatiseringar, sänkta löner och försämrade arbetsvillkor, nedskärningar i den offentliga sektorn etc.) Den akuta orsaken till att Marknaden förlorat förtroende för Berlusconi var utgången, i juni, av en folkomröstning om privatisering av dricksvattnet. Resultatet, ett skrällande NEJ, sågs av Marknaden som ett tecken på att Berlusconi inte längre hade folkopinionen i sin hand. I MITTEN AV NOVEMBER beskrev Le Mondes Londonkorrespondent Marc Roche vad det är som förenar Mario Draghi (ny chef för ECB), Mario Monti och Lucas Papademos (ny italiensk resp. grekisk regeringschef). Dessa herrar ingår alla i Goldman Sachs europeiska nätverk eller, som Roche skriver, ”den europeiska regeringen Sachs”. Enda sättet att rädda demokratin är nog därför att vi, de 99 procenten, börjar uppträda som medborgare, tar till orda, organiserar och kräver ett nytt demokratiskt samhällsfördrag som inte kan sättas ur spel av Marknaden.

margareta zetterström fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib 4

FiB-noterat.

ILLUSTRATION mare toomingas

Arbetets museum ställer ut TRUTH BE TOLD – om sanningen ska fram? ILLUSTRATION karin sunvisson

Glöm inte att skicka en hälsning hem (slicka där bak) Om hyckleriet i att åka på solsemester och göra affärer med diktaturer.

VAD GÖR DU ÖVER JUL OCH NYÅR? Kanske finns det utrymme för en resa till Östergötland? Den nordiska vandringsutställningen TRUTH BE TOLD – om sanningen ska fram visas på Arbetets musem i Norrköping 12 november 2011 -15 januari 2012. Utställningen berör tre tabun; politik, sex och religion. Går dessa tabun att utmana och vilket pris måste man betala?

Nordiska satirtecknare arbetar filtrerar sina verk genom värden som yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter. I utställningen visas bilder som kommenterar såväl Norden som länder traditionella värderingar försvaras allt hårdare. Utställningen är producerad av Nordiskt nätverk för politisk illustrationskonst. fib 5

Intervju.

fib 6

Samtal med Jan Myrdal

För 40 år sedan gavs första numret av Folket i Bild/Kulturfront ut. En av grundarna var Jan Myrdal. Fib/Kulturfront blev en del i hans utveckling som författare och debattör. FiB:s Gösta Elmquist och Eva Wernlid har träffat Jan Myrdal, just i färd med att packa för att återigen bryta upp och söka sig en ny framtid vid en ålder av 84 år.

Alltid på väg Daggen dryper om fruktträdens nakna grenar. Gräsmattan slokar och borde ha gått i vinterdvala för länge sedan men plusgraderna dröjer sig kvar. På verandan står fyra svarta sopsäckar, fyllda med brevpapper, kasserade manus och kuvert med Jan Myrdal som mottagare.

TEXT gösta elmquist FOTO eva wernlid

an Myrdal, 84, ska flytta. Igen. Bort från Bergslagen, bort från gården som var Gun Kessles ögonsten. Nu väntar västkusten och vännerna. –Jag får en lägenhet mitt i Varberg. Hela mitt bibliotek kommer också att finnas där. Och 200 meter bort ligger järnvägsstationen. Därifrån kan jag åka vart jag vill, Paris, vart som helst i världen. Entusiasmen är tillbaka, energin har återvänt efter månader av en ganska dyster tillvaro i svallvågorna efter skilsmässan från Andrea Gaytán Vega. –Om du har läst Nalle Puh så vet du att man ska ha ett privat O här inne, säger Jan och knackar sig själv på bröstet. Poängen är given: Man ska inte hälla ut alla sina tankar utan bevara lite för sig själv. Och så är samtalet om skilsmässan slut.

årens lopp. Det var alltså ingen tydlig vänstertidning, vilket förvirrade en del kritiker. Kanske är det också förklaringen till varför tidningen fick sitt namn. Det började den dag Jan Myrdal upptäckte att Bonniers förlag Åhlén & Åkerlund glömt att skydda sitt nyinköpta tidningsnamn Folket i Bild. Å&Å hade planerat att starta en kulturtidskrift och sneglade på det magasin som Esselte och Socialdemokraterna gav ut, vars namn var Folket i Bild. Tidningen som funnits under lång tid publicerade litterärt material, hade roliga sidor och var ganska bred. Här lanserades nya författare som Moa Martinsson och unga konstnärer presenterades. Det var en lämplig uppköpskandidat för familjen Bonnier som lade ett bud och det blev affär.

JUBILEUMSÅR. Samtidigt som Jan flyttar till Var-

ägarna blev en gigantisk kultursatsning med utrikesreportage från Kina likaväl som kulturella nedslag i Sverige. Men läsarintresset var katastrofalt lågt och konkurrensen från andra magasin stenhård. Bonniers beslöt snabbt att ändra inriktning och skapade en herrtidning som fick namnet FiB aktuellt. Men sedan hände något. –Jag upptäckte att Åhlén &Åkerlund inte hade

berg börjar Folket i Bilds jubileumsår. Det var 1972 som första numret utkom. Tidningen som från början kallades Myrdals tidning har av kritikerna utmålats som allt från nationalvänster och nationalmaoistisk till stockkonservativ. Förklaringen ligger i att kring tidningen har människor ur olika partier och organisationer aktiverat sig under

RASANDE BONNIER. Det första numret med nya

fib 7

INTERVJU

– Vad ger du? – En krona. – Topp. Du får den.

skyddat namnet hos myndigheterna och begärde att få överta tidningsnamnets utgivningsbevis. Det fick jag, säger Jan Myrdal. I familjen Bonnier slog nyheten ned som en bomb. Lukas Bonnier var rasande. I Dagens Nyheter sa han att det skulle gå illa för de inblandade. Irritationen var förståelig. Först hade Bonniers lyckats övertyga sossarna om att sälja Folket i Bild till mediehuset. Sedan hade ”kommunisten” Jan Myrdal lyckats ta tillbaka namnet Folket i Bild. Och nu skulle han ge ut en tidning som hette FiB Kulturfront. Lukas Bonnier lyfte telefonluren och slog numret till familjen Myrdal. Han ville ha en förklaring. Och kanske en ursäkt. –Men herregud jag betalar väl för namnet då, sade Jan Myrdal. –Vad ger du? –En krona. –Topp – du får den. Så ser Jan Myrdals historieskrivning ut. –Jag hade köpt AB Folket i Bild för en krona och Lukas Bonnier tyckte trots allt att det var en bra historia. Då blev Bonniers advokater alldeles galna. För med köpet skulle följa tidningens alla papper. Jag skulle få alla jävla papper om hur sossarna hade fixat den skumma försäljningen av Folket i Bild till Bonniers. Men advokaterna hittade en lösning. De bytte helt enkelt namn på två av Bonniers vilande bolag. –Ett bolag utan verksamhet, 739 eller vad det hette, fick namnet Folket i Bild och så var saken klar. BREDA PAROLLER. Men tidningens historia började

tidigare. På hösten 1970 reste Jan Myrdal och Gun Kessle till Indien. Bakom sig lämnade Jan en av sina otaliga sammandrabbningar med Afton-bladet. Det kunde gälla något han hade skrivit eller en personkonflikt på redaktionen. När Jan kom tillbaka till Stockholm på våren 1971 började han söka efter ett publiceringsalternativ till Aftonbladet. På ett möte med Fria Pro tände fler på idén om en egen tidning. Efter mötet fortsatte ett gäng till närmaste fik där de första skisserna tog form. –Ganska snart hade vi samlat många intresserade. Vi fick låna Filmcentrums lokaler vid Kungsholms torg som redaktion och så småningom växte parollerna fram. fib 8

Det var inte några exakta, vassa paroller utan snarare som en solfjäder – breda men avgränsade. Försvar för yttrande- och tryckfrihet För en folkets kultur Antiimperialism –Det blev en stridsfråga hur vi skulle använda parollerna. Vi var antiimperialister och kämpade mot USA:s krig i Sydostasien likaväl som mot Sovjets behandling av Tjeckoslovakien. Gärna kvinnoprästmotståndare om de var antiimperalister, för yttrande- och tryckfrihet och folkets kultur. Extrema liberaler menade att vi bedrev censur. Det var helt enkelt ett jävla liv. Så småningom skingrades krutröken. Tidningen fick namnet Kulturfront. Det anknöt medvetet till 1930- och 1940-talen. Under 1940-talet hade det nämligen funnits en bred samlingstidning med namnet Kulturfront. Nu skulle den nybildade tidningen jobba i samma anda som föregångaren. –Vi ansåg oss vara arvtagare till 1930-talsrörelsen med allt från Populär Tidskrift till Sexuell Upplysning, Clarté och andra som exempelvis Konst & Kultur. När Myrdal sedan köpte namnet Folket i Bild av Lukas Bonnier var det några renläriga i föreningen som sa att Myrdal borde ha processat. Varför betala för ett namn som man redan hade fått? –Men det hade varit dumt. Ingen hade haft glädje av det. Dessutom skrev jag i Bonniers tidning Månadsjournalen där jag uppträtt på en reklambild iförd hög hatt. Våra renläriga kamrater var upprörda över att jag framträtt där. Men herregud sade jag, de betalade mig ju för att göra ett jobb. De skickade mig till Saudiarabien och överallt och betalningen var jävligt bra. Jag levde på det. Skulle man svartlista alla som någonsin skrivit i en Bonniertidning, eller för Stenbeck för den delen, så skulle ingen bli kvar. JAN MOT JAN. Köpet av namnet Folket i Bild var

genialiskt. Nu hade föreningen plötsligt rätten till namnen efter två radikala kulturtidskrifter som präglat många intellektuella från 1930-talet fram till 1960-talet. Namnen slogs ihop och fram steg tidningen Folket i Bild Kulturfront. Hösten 1971 var det dags för första provnumret. Jan Guillou var ansvarig. Och efter årsskiftet rullade det första ordinarie numret ur pressarna. FiB Kulturfront var på banan.

Tidningen växte fram med sina paroller. Ekonomiska bidrag strömmade in. Allt hamnade på Myrdals eget konto. –Det var inte bra. Vi var tvungna att få ordning på administrationen och på pengarna. En del kamrater trodde att vi hade en vattenkran som bara stod och rann. Där fick vi en väldig fajt, också med närstående. Men – förstå mig rätt – vi hade ju dragit ihop en halv miljon som jag i princip hade haft i bakfickan. Det höll bara inte. Det krävdes ordning och reda. Jan Myrdal klassar det som att vara formell. Formell med mötesformer, formell med föreningens uppbyggnad, formell med allt. –Det formella var inget jag hade med mig från föräldrahemmet. Det lärde jag mig i Kommunistisk ungdom. Där hade vi ordning och reda och det behövdes också på Folket i Bild. Det var samma formalitet när det gällde ansvarsfrågorna. –Vi hade ingen redaktionell demokrati. Jag hade kämpat FÖR detta då jag jobbade på Aftonbladet men jag ändrade uppfattning när jag var med på massmötena på tidningen. Det var svek och bedrägerier. Jag kom politiskt och intellektuellt fram till att en tidning som ägs och styrs av sina medlemmar

inte ska ha redaktionell demokrati utan rörelsedemokrati. Därför blev föreningens ordförande och inte redaktören ansvarig utgivare. –Dessutom, tillägger Jan, var och är jag intellektuellt emot journalister som sådana. Man är den man är med de övertygelser man har och dem försöker man driva. Jag tycker helt enkelt inte om den falska objektivitet som finns i journalistiken. Men hur var det med konflikterna, då? –Vi hade egentligen inte några stora konflikter på FiB. Bortsett från dem med Jan Guillou. Vid ett tillfälle sa jag i redaktionskommittén att Guillou var som deckarförfattaren Raymond Chandler. Det förbluffade honom eftersom Chandler var så berömd. Men han fattade inte vad jag menade. Kritiken mot Chandler var enligt Myrdal att han agerade som ett ägg. Visserligen med hårt skal men sticker man hål i skalet så säger det blubb, blubb. –Alltså, ett hårt skal men lös inuti. Och under IB-affären växte motsättningarna mellan Guillou och redaktionsrådet rejält. –Vi gömde blåkopiorna på manuset för Guillou så han inte kunde springa till Aftonbladet med dem. Han såg inte skillnaden mellan att publicera

Jan Myrdal hyser ett intellektuellt agg mot journalister. Det är journalistikens inbyggda falska objektivitet han vänder sig emot.

fib 9

INTERVJU

n: e r ä f a f n a r o B i I p o Om låk b e d m ”Vi gö r Guillou.” fö t e s u n på ma

fib 10

fib 11

INTERVJU materialet i FiB och i Aftonbladet. Guillou är inte ond men han har en oförmåga att se saker ur en principiell synvinkel, säger Jan Myrdal. Samtidigt som FiB blev rejält omtalad för IBaffären så fick uppmärksamheten också en negativ effekt. –IB-historien nästan knäckte oss. Upplagan rasade och vi gick på knä.

”IB-historien nästan knäckte oss. Upplagan rasade och vi gick på knä.”

fib 12

FIB ÖVERLEVDE. Men precis som tidigare redde

problemen ut sig. Medan andra magasin kom och gick så bestod Folket i Bild. –Det viktiga man kan säga är att vi har varit trogna våra paroller, vi har en finansiering som bygger på att inte ta emot statligt stöd och vi har den formella demokratiska organisationen att luta oss emot. På detta har vi överlevt. Jan understryker orden genom att slå fingertopparna mot bordsskivan. Förstår jag vad han menar? Ja, i det här fallet. Men inte alltid. Den intellektuella styrkan, det enorma kunnandet och den självklara auktoriteten lägger ibland Jans resonemang på ett plan som är svårt att nå upp till. Jag tar hjälp av hans ungdomsvänner. Författaren Birgit Öhrn Baruch har följt Jan sedan tidig ungdom. De möttes första gången 1946 utanför biografen Gnistan på Flemminggatan strax efter sjuföreställningen. Jan säger att det var en biograf på Odengatan men Birgit är bestämd. Hon var på väg in på nästa föreställning tillsammans med en jazztrummis som arbetade med barn och ungdomar i nybyggda förorter. Jan: –Jag gick tillsammans med målaren Sten Ljung. Så såg jag den här tjejen och reagerade omedelbart. Jag sa: ”Du, du ska komma till Löwenbräu när din föreställning är slut.” Hon hade en kille bredvid sig. Han såg jävligt störd ut. Birgit kände några ungdomar i Bromma läroverk där Jan också gick. Alla möttes på Löwenbräu. Ordet gick bordet runt, alla berättade något om sig själv. –Jag upplevde Jan som ett flöde av kunskaper. Han berättade om jazzen som han mött under sina år i USA – Lead Belly, Bessie Smith… Han imponerade förstås stort men irriterade också. Gänget träffades flitigt. Vi var unga och ivriga. Vi läste upp nyskrivna manus och visade påbörjade målningar. Man såg sig som kolleger med 1940-talets profiler: Albin

Amelin och X-et liksom 1940-talets författare. Alla angick oss och så lärde man liksom känna dem. DYNAMITARDLIGA. Jan och Birgit gick på utställ-

ningar och såg film. Jan var outtröttlig i sina analyser. –Det var en period av snabba kontakter. Jan hade bråttom. Vi åkte till Bro där Jan för sitt skrivande disponerade ett litet torp som Myrdals ägde. Där var vackert, primitivt och kallt den hösten. Vi diskuterade och analyserade och han matade på min läshunger. Och han hade åsikter, säger Birgit. Det var en dramatisk period för Jan och den slutade med att Birgit lämnade honom. –Jag var ung och dum och blev alldeles knäpp. Minns att jag stod i en telefonkiosk och bara skrek i telefonen att jag hatade alla och skulle spränga dem åt helvete, berättar Jan. Det var inte helt lyckat. Just vid den tiden jagade polisen intensivt efter den så kallade sabbatssabotören – en dynamitardliga som härjade i centrala Stockholm hösten 1946. Ligan utförde åtta sprängdåd, alltid under helgerna. Någon hade hört Jans förtvivlade hot i telefonkiosken och polisen kom. –Det var en sådan där typisk ungdomshistoria. Ja herregud… MEST KNÄPP. Jag ber Jan att lyfta fram tio händelser eller personer som har haft avgörande betydelse i hans liv. –Nej, det går inte. Det skulle bli ett slags självbiografi som nutida läsare knappt begriper – som för min generation att läsa om 1910-talets revoltörer. Ändå återkommer Jan till vissa händelser och perioder under vårt samtal. Där finns ensamheten, kärleksrelationerna, katastrofen att hamna i Bromma läroverk, farmor och farfar med Flamma stolt! och Gud som haver! och – förstås – mamma Alva och pappa Gunnar, dåtidens radikaler, som Jan kallar dem. –Farmor betydde lika mycket eller mer än mina föräldrar. Hon fyllde modersrollen genom att jag aldrig kunde göra något fel i hennes ögon. Aldrig i livet. Oavsett att hon var religiös och annat så var det skönt att ha detta. Jag kände mig på många sätt känslomässigt främmande för Gunnar och Alva. De begrep inte ett skvatt av mig.

Gunnar var enligt Jan mycket begåvad och nyskapande. Men Alva? –Hon var inte nyskapande utan mest knäpp. Knäpp på det enkla sättet att när jag föddes hade läkarna varnat henne. Hon hade haft ett missfall tidigare. Och efteråt envisades hon att fortsätta försöka få barn med missfall på missfall som följd. Hon var inte speciellt barnkär men ville ha barnen. Många gånger har Jan fått frågan om han ändå inte satt i Alvas knä. Nej, det gjorde han inte. Hon var inte den personlighetstypen. –Alvas sätt att vara mot barn har präglat mig. Vad man är grundas genetiskt och erfarenhetsmässigt. På gott och på ont. En så enkel sak som när de skäller som fan på mig – tar jag åt mig? Nej, jag tycker inte det är så förfärligt roligt förstås men det gör mig inget. I stället var det den intellektuella miljön hos Gunnar och Alva som gav Jan behållning. Han började läsa i elvaårsåldern, allt från Karin Boije till Spektrum och Strindberg. SKILDA VÄGAR. Kanske färgade den kyliga stäm-

ningen i hemmet av sig på Jan när han senare bildade egen familj med Maj Lindberg. När Maj ville flytta ut till en modern lägenhet i Stockholms förorter så ville Jan stanna i gamla lägenheten på Skånegatan. Där skildes deras vägar. –Jag kunde inte göra på något annat sätt. Jag kan tänka mig ett ramaskri från feminister men om man står inför valet mellan vad man tycker vara ens uppgift i livet och familj och kärlek så väljer man uppgiften. Det som händer med tjejer i dag är att de tydligen gör detsamma. Klandrar du Alva och Gunnar för att DE valde sina liv på bekostnad av den känslomässiga kontakten med dig? –Men jag ville ju inte HA den känslomässiga kontakten. Något hemskare än att hamna i … jag vill inte ha det där. Jag tycker inte familjeliv är trevligt. Jodå, man kan ha barn, men jag läser exempelvis rådgivningsspalterna och tycker att de är hårresande. Jag förstår inte ett knäpp av vad de talar om. ENSAMHETEN. I stället är det ensamheten som Jan

söker. Den känns bra, ger utrymme för funderingar och läsning. Han plöjer fortfarande två böcker om dagen och gillar att det bara är en katt eller hund som ser och hör honom. Ändå – Jan levde

52 år med Gun Kessle. Är det att vara ensam? –Ja men vi levde som två gamla ungkarlar. Visst hade vi vår kärlek och sexualitet men där fanns också vår integritet. Vi läste mycket av samma sak. Det var på många sätt ett rätt bra äktenskap, säger Jan Myrdal. Ändrar du aldrig åsikt i någon fråga? –Visst gör jag det. Men det är som när jag skrev min debutbok. Då jag var 18 år. Det var känslor jag hade då och det står jag för. Jag spottar inte min 18-åring i ansiktet. Däremot har jag förändrat mig, ändrat uppfattning. Gäller det också Kampuchea och Pol Potregimen?

Jan Myrdal söker gärna ensamheten, som ger tid till att tänka och läsa – men en katt finns det alltid plats för.

STÅR FAST. – Jag skrev efter vad jag visste då. Vid

den tiden var det rätt. Det står jag fast vid. Det säger varken att det var eller inte var massmord. Så har jag alltid gjort i många andra konflikter, säger Jan. Och så gör han fortfarande. ”Det var rätt vid den tiden” är fortfarande rättesnöret. ■ ■ fib 13

Martin&Johan.

Svåra förhållanden i fängelset TEXT solveig giambanco

När detta skrivs ska rättegången mot Martin Schibbye och Johan Persson snart påbörjas i Etiopien. Kanske har domen också fallit när denna tidning distribueras. Följ utvecklingen på www.fib.se

Martin Schibbye, redaktör för FiB 2007–2009, och Johan Persson.

en 1 december arrangerade tidningen Omvärlden och Reportrar utan gränser ett möte till stöd för de åtalade, Martin Schibbye, tidigare redaktör för FiB och fotograf Johan Persson, inför rättegången 6-7 december. Martins hustru Linnea Schibbye och fotografkollegan Jacob Zocherman deltog i samtalet med RUG:s ordförande Jesper Bengtsson. Linnea beskrev förhållandena för Martin och Johan. Det svåraste är den frekvent höga ljudnivån, strålkastarbelysning nattetid och den enorma trängseln. Personal från ambassaden besöker dem var 14:e dag. De har under den senaste månaden inte fått ta emot vare sig brev eller böcker. Däremot har de anhöriga fått träffa dem när det varit på plats.

Och utan en tydlig uppdragsgivare är det än värre. Vi frilansare ses som journalistikens slasktratt, som Jacob uttryckte det. Troligtvis skulle inte Sveriges Radios Cecilia Uddén ha behandlats på samma sätt som Martin och Johan. Han berättade att han inför resan till rättegången i Addis Abeba kontaktat en av våra största tidningar och erbjudit sina tjänster. Men de ville inte beställa något av honom, var inte beredda att ställa upp ifall något skulle hända. DET ÄR VIKTIGT och värt att återigen påpeka det

som Ola Wong skrev i SvD 25 oktober ”Riktiga journalister vågar vara på plats”. Följ med vad som skrivs om Martin och Johan på FiB:s hemsida www.fib.se. Hela samtalet från mötet ligger också på FiB:s hemsida. ■

MÖTET HANDLADE mycket om frilansjournalis-

ternas osäkra tillvaro. Färre fast anställda utrikeskorrespondenter genererar fler frilansare som i de allra flesta fall lever under ekonomiskt och rättssäkert bistra förhållanden.

27 fib 14

foto: Hillevi Nagel

Över 500 000 kronor har kommit in genom Reportrar utan gränsers och Journalistförbundets insamling. Bankgiro 5567-3818. Märk inbetalningen Johan och Martin.

göteborgsfotografer skänkte signerade bilder för att ställas ut till försäljning på galleriet Stilla Bilder i Göteborg 3-11 december. Initiativtagare är bland andra Tommy Wiberg och Maidi Eriksson som står bakom det konstnärs- och fotograf-drivna galleriet i Vasastan. –Vi kände att vi ville göra något för att hjälpa pojkarna. Det kostar ju mycket med advokater och vittnen och vi vill också bidra till att de får bättre förhållanden i fängelset, säger Tommy Wiberg, press- och filmfotograf sedan många år. Pengarna går oavkortat till Reportrar utan gränsers fond för Johan Persson och Martin Schibbye. Bilderna kommer att kosta mellan 3 000 och 15 000 kr och man hoppades få in cirka 100 000 kr sammanlagt. Strax innan julnumret trycktes hade försäljningen inbringat cirka 53 000 kr. www.stillabilder.se/sb-web/tommy/gallery/index.html

USA/Nato för in Sverige i krig

TEXT berndt a. paulsson

verige ligger geografiskt i en neutral zon mellan Natoländerna och Ryssland. Ryssarna bevakar sina närliggande före detta satellitstater och har reagerat starkt på vissa tidigare östländers anslutning till Nato och mottagande av vapensystem som avses vara sköldar mot angrepp. Är den svenska regeringen medveten om vad den har för sig och vad diverse uttalanden och öppna ställningstaganden kan medföra på sikt? Är den lättledde och militärt oerfarne försvarsministern Sten Tolgfors medveten om vad han går med på i avtal på amerikansk engelska? Sverige kan mycket väl bli en krigsskådeplats. NÄR GEORGIEN med understöd från Förenta sta-

terna bekrigade utbrytargrupper i Sydossetien – en georgisk provins övervakad av Ryssland enligt ett FN-mandat från 1994 – reagerade Ryssland med att starta pansarkrig mot Georgien. Om Rysslands anfall var oprovocerat är aktionen ett uttryck för att den ryska ledningen är mycket känslig för vad som händer i randstaterna. De baltiska staterna, Finland och även Norge och Sverige finns med i den geografiska och geopolitiska ringen runt Ryssland. Enligt uppgift från Nätverket mot Nato utsattes denna ring under ett enda år, 2009, för inte mindre än 33 stora krigsövningar under USA/Natos ledning. Det kalla kriget återuppväcks. I november 2009 bjöd också Sverige in Natotrupp och -flyg från ett tjugotal länder att samöva på svenskt territorium i Bottenviken och övre Norrland. Natotrupp gick in över gränsen vid Abisko och USA-flyg tilläts bomba mot svensk mark i Norrbotten. USA-flyg övar bombräder mot Sverige. För något år sedan bombade nordamerikanskt flyg byn Gerani i Afghanistan. Röda korset som efteråt lyckades ta sig till byn rapporterade att

många oskyldiga kvinnor och barn dödats. Uppgifterna om antalet döda varierade från ett trettiotal till över 100. Under det gångna året har otaliga liknande bombräder genomförts i Afghanistan med civila dödsoffer som följd. Afghanistan är den plats, vid sidan av Libyen där Sverige nu dras närmare in i Natosamarbetet. Den svenske ambassadören i landet, Torbjörn Pettersson, har gjort flera resor i Afghanistan och konstaterat att det ökade antalet nordamerikanska soldater innebär att striderna trappas upp. UNDER DESSA FÖRHÅLLANDEN ska den svenska

truppen träda in och ändå påstås kunna gå vid sidan av krigshandlingar och befälsföring från Förenta staterna och Nato. Men styrkan står ju redan under Natos och Förenta staternas befäl. Sverige är i krig som lättledd stödtrupp till Förenta staterna. De senaste åren har Sverige i utrikespolitiken och i militärt hänseende framstått som oklart. Tvärt emot de övriga partierna har folkpartiet propagerat för en Natoanslutning och Sverige visar därmed upp två utrikespolitiska linjer. Ett sådant närmande till Nato – och därmed dess ledande nation Förenta staterna – är i hög grad diskutabelt. Ett av skälen aktualiserades genom de allvarliga händelserna sommaren 2008 i Georgien. Nu närmar vi oss Nato genom samövningar och medlemskap i ”Partnerskap för fred” – en Natofilial. Detta är accentuerat av att ett parti i regeringskoalitionen uttalar sig positivt för Natomedlemskap och därmed kan vi faktiskt komma i en liknande situation som Georgien, som så starkt flörtat med Nato och Förenta staterna att landet i augusti 2008 utsattes för angrepp från Ryssland. På sikt kan USA/Nato föra in Sverige i krig närmare våra gränser. ■ ■

Debatt.

USA-flyg övar bombräder mot Sverige.

fib 15

Jordenrunt. TEXTER lisa forsberg

KONGO

Skuldgamar suger ut Afrika

STORBRITANNIEN/INDIEN

Miljöbov sponsrar London-OS Lord Coe, som leder den kommitté som ansvarar för att organisera de olympiska spelen i London år 2012, har försvarat beslutet att skriva under ett sponsoravtal värt sju miljoner pund med företaget Dow Chemical Company, trots omfattande protester från 24 medlemmar av det brittiska parlamentet, ett antal före detta olympiska atleter och en rad människorättsorganisationer, däribland Amnesty International och Bhopal Medical Appeal. De som motsätter sig beslutet menar att Dow har blod på sina händer, eftersom företaget var ett av dem som var

ansvariga för ett omfattande gasläckage i Bhopal i Indien år 1984, vilket dödade över 20 000 människor. Dow har vägrat att betala ut ekonomisk ersättning till dem som drabbades av katastrofen. Enligt dem som deltar i kampanjen mot att Dow ska tillåtas sponsra olympiaden lider över 120 000 människor i Bhopalområdet från sjukdomar som orsakats av gasläckaget och påföljande miljöförstöring. Dow självt uppger dock att det är ”besviket” över att folk fortfarande ”beskyller” bolaget för olyckan, och Lord Coe menar att man ”noga övervägt” alla faktorer innan beslutet om sponsoravtalet fattats.

Ockuperad bank blir ”the Bank of Ideas” Storbritanniens Occupyrörelse skaffade sig nyligen ett nationellt högkvarter genom att ockupera en tom kontorslokal tillhörande den schweiziska banken UBS, belägen i ’the City’, Londons bankdistrikt. Lokalen går numera under namnet ”the Bank of Ideas”, fib 16

och har blivit en samlingslokal för representanter för lokala Occupyrörelser i olika delar av landet, från Edinburgh till Plymouth och Isle of Wight. Lokalen kan även användas av dem som har förlorat lokala ungdomsgårdar och samlingsplatser på grund av den konservativa brittiska regeringens nedskärningspaket.

Folkrepubliken Kongo skulle, med sina ansenliga naturtillgångar, ha kunnat vara ett av världens rikaste länder. Dess tillgångar på mineraler har uppskattats till omkring 24 000 000 000 000 000 000 000 000 amerikanska dollar. Inte desto mindre är Kongo världens näst fattigaste land. En av orsakerna till att Kongo aldrig har lyckats återhämta sig efter år av krig och inbördeskrig är att landet har blivit en av de främsta måltavlorna för dem som sysslar med en form av internationell skuldspekulation. Denna går ut på att ett skuldspekulationsbolag (på engelska kallat vulture fund, på grund av sin ”gamliknande” natur) baserat i ett skatteparadis (till exempel Jersey). När landets situation senare har stabiliserats återvänder skuldspekulationsbolaget för att kräva landet på miljontals dollar i räntor och avgifter som lagts till den ursprungliga skulden. Om landet ifråga inte genast kan betala den summa som krävs initierar skuldspekulationsbolaget en rättsprocess. På det här sättet krävde exempelvis nyligen amerikanska FG Hemisphere Kongo på 100 miljoner amerikanska dollar. Världsbanken uppskattar att världens 26 största skuldspekulationsbolag tillsammans hittills lyckats suga ut miljarder amerikanska dollar från några av världens fattigaste länder – vilket motsvarar hela Röda korsets årsbudget för den afrikanska kontinenten.

Krönika.

Jämställd – och skild?

TEXT tom carlson

foto: Eva Wernlid

ina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alla gånger så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Desto gladare blev jag när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) visar att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Det förklarar kanske också intensiteten i debatten.

Tom Carlson är förlagsredaktör och medlem i Folket i Bilds redaktionskommitté. Driver bloggen Tankar i trappen.

JAG HAR VARIT GIFT i över 30 år men är ingen kärn-

familjskramare. Människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i Skymningssång i Kalahari, Ordfront 2011.) Synen på trohet och otrohet har också varierat. Kärnfamiljen i dess nuvarande form är en rätt modern skapelse. Paräktenskapet man–kvinna har också sett olika ut inom borgerligheten och bland vanligt folk. (Läs Anette Rosengrens roliga och tankeväckande avhandling Två barn och eget hus. Carlsson 1991.) NU LÄSER JAG (Fokus sep 2011) att det är först när

man skiljer sig som det blir möjligt att leva jämställt. Om vi lämnar de känslomässiga argumenten (vilket är nog så svårt, en skilsmässa är ju för de flesta föräldrar och barn en livskris) och ser hur människor har det, kan vi konstatera att de flesta par lever hyfsat jämställt tills barnen kommer. Då går kvinnan i många fall ner på deltid och får huvudansvaret för hem och hushåll. Männen bidrar till hushållsarbetet på annat vis, men yrkesarbetar i genomsnitt som mest under småbarnsåren, det

visar de återkommande levnadsnivåundersökningarna (SOFI). Tidigare generationer inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen har, genom politiska reformer som särbeskattning, rätten till fri abort, skilsmässa och utbyggd barnomsorg, under 1900-talet sett till att äktenskapet blivit en samlevnadsform som kan bygga på kärlek och ömsesidighet. Äktenskapet behöver inte längre vara en symbol för mannens överhet över kvinnan. MEN MAN KOM aldrig hela vägen, hemarbetet

lämnades orört, kollektivhus och familjehotell blev enstaka öar i 50-talsidyllen, sex timmars arbetsdag en utopi som ingen ens längre orkar prata om. Istället har vi fått färdigtuggad industrimat och ”drömboende” (för vissa) i villa eller bostadsrätt. Borgerlighetens lösning på den bristande jämställdheten (dvs. männens deltagande i hushållsarbetet) är Rut-avdrag – för dem som har råd. Ska feministernas och vänsterns svar då vara ”lycklig skilsmässa”? Vart tog politiken vägen? ■ ■ fib 17

Sverige.

Vi är inte alla lika inför terroristlagen Vad heter du? Vad finns inbäddat i ett namn? Vem riskerar att på olika sätt utsättas för rättsövergrepp i terroristjaktens kölvatten? Se på listan nedtill. Ser du något samband – en röd tråd?

TEXT stefan ljung

GÖSTA HULTÉN

Journalist och författare till ett flertal böcker. Har bland annat skrivit boken Fånge på Guantánamo – Mehdi Ghezali berättar (2005)

LENA SONNE

Journalist, medförfattare till Terroristjaktens svarta bok och medgrundare till Charta 2008. Tidigare aktiv i Guantánamogruppen.

östa Hulténs, medförfattare till Terroristjaktens svarta bok, slutsats är glasklar: –Terroristlagstiftningen tillämpas på ett rasistiskt sätt. Lagarna strider också mot grundläggande rättsprinciper, säger han. Utgivningen av boken, som kritiserar både maktelit och stora media, har mötts med tystnad. Därför känns det särskilt viktigt att, som FiB gör nu, uppmärksamma boken genom att publicera ett utdrag. –I boken pekar vi på ett systemfel. Det är många troende muslimer som har drabbats av rättsöver-

grepp och kränkningar, säger Gösta Hultén. Boken handlar om polisers brutala stormningar av människors hem, där pappor har gripits medan barnen tittat på. Den handlar om män som skickats iväg till fängelse och tortyr i andra länder. Den handlar också om godtycke, sänkta beviskrav och ett framväxande övervakningssamhälle. Terroristjaktens svarta bok ges ut av Charta 2008, en tvärpolitisk förening som värnar om idealen från Magna Charta från England 1215. Det 800-åriga dokumentet säger att ingen får gripas godtyckligt och hållas frihetsberövad utan en rättvis rättegång. Idéer som kränks om och om igen under jakten på terrorister. –De ansvariga är politiker från Bodström till Billström, Säpo och domstolar, konstaterar Gösta Hultén. Terroristlagstiftningen är en främmande fågel i svensk lagstiftning, otydlig och åsiktsinriktad. –Det är dags för en parlamentarisk utredning av alla lagar som motiverats med terroristjakten, avslutar Gösta Hultén. ■

DRABBADE AV TERRORISTJAKTEN:

För Gösta Hultén är det uppenbart: terroristlagen tillämpas rasistiskt. fib 18

Abdirisak Aden, Ahmed Yusuf, Abdi Abdulaziz Ali, Ahmed Agiza, Mohammed Alzery, Mehdi Ghezali, Ali Berzengi, Ferman Abdullah, Abderazzak Jabri, Abdul Kadir Okasha, Ahmed Sofri, Mirsad Bektavic, Hassan Asad, Abdel el Qader, Josef Guemir, Yassin Ali, Omar Ali, Abdulkadir Okashe Ali, Khalid al-Yousef, Mohammed Moummou, Oussama Kassir

Utdrag ur

Terroristjaktens svarta bok

TEXT gösta hultén & lena sonne ILLUSTRATION tzenko stoyanov

En gryningsrazzia i Rinkeby

Charta 2008:s presskonferens den 28 april 2008 berättat om händelseförloppet. –Barnen grät och förstod inte vad som hände. Polisen tog mobiler, hushållspengar och barnens saker. Jag fick klä på mig inför poliserna. Det var så förnedrande, berättar Luul Mohammad, hustru till en av de häktade svensksomalierna från Tensta. –Poliserna var 15–20 personer – 5 eller 6 med visir för ansiktet och skjutvapen. De stannade kvar i flera timmar, 4–5 i varje rum. Flera av dem som kom först hade svarta rånarmasker för ansiktet och bar synliga skjutvapen. –Barnen blev instängda i olika rum och jag fick inte gå in till dem och försöka trösta dem.

MÅnGa rÄTTsÖverGrePP UnDer 10 Års TerrorisTjakT

Det ”krig mot terrorismen” som startade efter 11 september 2001 har förändrat vår värld. Det räcker att peka på krigen i Afghanistan och Irak. Men förändringarna i vårt samhällsklimat, våra rättssystem och allas självklara likhet inför lagen är svårare att beskriva, men samtidigt mer försåtliga och djupgående.

I detta ”krig” som nu pågått i 10 år, har demokratiska fri- och rättigheter ofta åsidosatts. Många har frihetsberövats utan rättegång. Den nya terrorlagstiftningen har inneburit att människor frihetsberövats eller svartlistats ekonomiskt på svaga grunder. Svenska regeringar av olika färg har på Säpos inrådan i all tysthet avvisat ”säkerhetsärenden” till tortyrländer, utan rättslig prövning.

Rapporten visar att den svenska terroristjakten ensidigt riktat sig mot muslimer. Men massakern i Norge den 22 juli 2011 visar att hotet kan komma från motsatt håll, från islamhatare. Frågan är om ensidigheten minskat vaksamheten mot sådana hot. Charta 2008 vill med denna rapport främst kartlägga i vilken mån svenska myndigheter kränkt mänskliga rättigheter och internationella konventioner i kriget mot terrorismen. Det här är den första samlade genomgången av hur krigets rättslöshet drabbat svenska muslimer.

ABDUL KADIR OKASHA , som blev släppt efter tre www.charta2008.se

ISBN: 978-91-633-9310-5

Charta 2008

Te rror i sTjakTens svarTa bok

ChARtA 20 0 8

TVÅ ÖGONVITTNEN från två av familjerna har vid

Ett av barnen fick sömnproblem efter den traumatiska upplevelsen. Ett annat barn fick gå till skolpsykolog. Ett barn slutade tala. –Det hade räckt med ett brev, säger Luul Te rror sT- ville tala med min man. Muhammad, om ipolisen jakTe ns –Att förnedras inför sina barn i sitt hem är svarTa bok den värsta integritetskränkning man kan tänka sig. Behövs 15–20 militärt tränade poliser ur nationella insatsstyrkan för att gripa en obeväpnad man i hemmet inför hans minderåriga barn?

Te rror i sTjakTe ns svarTa bok

Den 28 februari 2008 slog den nationella insatsstyrkan till i Rinkeby och Tensta hos fyra svensksomaliska barnfamiljer där papporna i familjerna var terroristmisstänkta. Två släpptes efter kort tid, men två fick sitta häktade i tre månader. Misstankarna räckte inte i något fall för åtal.

En rapport om 10 års svensk terroristjakt

dagar, berättar: –De kom kl 7.20 på morgonen och sa att de var från Svenska Bostäder. Jag tittade i kikhålet och såg två män. Jag öppnade. In kom 15–20 poliser. –De sa att det var en läcka. ”Var – vilket rum?” frågade jag. I hela huset, sade de, men jag förstod att de ljög. –En del var svartklädda med masker och vapen – både kvinnor och män – en del civilklädda. Jag såg att de hade kofot. Min fru skulle föda och värkarna hade satt igång. Vi hade två

fib 19

SVERIGE

Var det nödvändigt att Abdul Kadir Okasha tvingades lämna sin höggravida fru utan hjälp? av barnen magsjuka som jag satt med i knäet i vardagsrummet. De hade kräkts. ”Du är gripen”, sa de efter att ha kontrollerat att det var rätt person de var ute efter. –Och så genomletade de lägenheten. De var kvar i åtta timmar. Min fru lämnades ensam. Vi har 7 barn, som hon inte kunde ta hand om eftersom hon skulle föda. –Barnen mår dåligt – kissar på sig – sover oroligt efter detta – klarar inte att gå i skolan. Efter detta förlorade jag mitt jobb som busschaufför. Vad frågade de i förhören? –De frågade till exempel om jag kände Usama bin Ladin. Var det nödvändigt att Abdul Kadir Okasha tvingades lämna sin höggravida fru utan hjälp? Ja, om det dramaturgiska syftet är att medialt stigmatisera ”misstänkta terrorister”– misstänkta för att ha skickat pengar till motståndet i ett då ockuperat hemland. Men naturligtvis inte om nationella insatsstyrkan som man påstår ”tog särskild hänsyn till att det handlade om barnfamiljer.” VI JO-ANMÄLDE tillvägagångssättet och skrev till

Rädda Barnen, Barnombudsmannen och BRIS. Att göra gryningsrazzior hos barnfamiljer är inte förenligt med FN:s barnkonvention, som Sverige skrivit under och det ingår inte i vår nationella självbild. I JO-anmälan och för Rädda barnen, Bris och Barnombudsmannen beskrev vi också andra tidigare och liknande brutala överfall hos muslimska barnfamiljer från den nationella insatsstyrkans sida. Hos Ali Berzengi – en av de två kurder som dömts för att ha förmedlat pengar till Irak, gjorde nationella insatsstyrkan också sin entré efter att fib 20

ha slagit sönder ytterdörren. Även då fanns flera minderåriga barn i lägenheten. Hos en annan misstänkt, också den 19 april 2004, valde insatsstyrkan att slå sönder fönstret till barnens rum, där tre barn sov och via det gå in i och gripa pappan. Också då var 15–20 poliser inblandade vid gripandet. De ”kunde” inte gå in på framsidan, eftersom familjens bil stod parkerad alldeles framför radhusets dörr i Märsta. BEHÖVDES DET 15–20 poliser och detta massiva

övervåld för att gripa en obeväpnad man, som inte gjorde motstånd? Var det nödvändigt att göra gripandena inför barnen? ”Att inte bli trodda av JO är en andra kränkning”

JO:s svar var kort: ”Jag finner inte anledning att vidta någon ytterligare åtgärd eller att göra något uttalande i saken”, skrev JO Mats Melin och Elisabeth Sjöblom. De har, skriver de, vid ett telefonsamtal den 29 april 2008 blivit upplysta av Bertil Olofsson, chef för Nationella Insatsstyrkan (NI)”. ”Samtliga husrannsakningar i bostäderna utfördes av civilklädda poliser från NI, bestående av en gruppchef och fyra övriga polismän i varje grupp. Gruppcheferna bar ljusgula västar med texten polis, tjänstevapnen var dolda under kläderna. Inga promemorior har upprättats vid NI avseende husrannsakningarna. Vid telefonsamtal den 29 april 2008 med chefsjuristen LarsÅke Johansson vid Säkerhetspolisen framkom att samtlig personal från Säkerhetspolisen bar civila kläder vid husrannsakningarna.” Hela JO-utredningen bygger alltså på två te-

lefonsamtal till chefer hos Säpo och Nationella insatsstyrkan. Ingen av dem var närvarande vid razzian. Ingen av de drabbade hördes. Många föreställer sig kanske att JO är skyldig att ta en anmälan på allvar, göra en seriös utredning och höra fler än en part – i detta fall endast de anklagades chefer.

Att gripandena gjordes inför barnen och andra anmärkningsvärda detaljer kommenteras inte av JO. Jakob Larsson, pressekreterare på Säpo, sägertill medierna endast att gripandet ”gick lugnt”. Men som Luul Mohammad säger: –Att inte bli hörda eller trodda av JO är en ytterligare kränkning ■ ■ fib 21

Sverige.

ETT FOTO SOM ALDRIG SKULLE HA TAGITS

TEXT nils lundgren

En man med keps, tröja med dragkedja, klädd i kavaj. En herrcykel står lutad mot väggen. Mannens byxa ser ut att vara ihopsnörd runt det ben vi ser. Var det för att han cyklat till huset med förstubron? Han har lagt händerna på pojkens axlar. I hans ena hand brinner en cigarett som han tänt efter att han fått pojken att stå still. Kvinnan är klädd i en klänning typisk för 40-talet. Hon stödjer sig vant mot stolpen. Hon kanske arbetar inne i huset? Pojken är sammanbiten, stirrar stint på fotografen.

Påstådda kommunister ”krigsplaceras” i hemliga arbetskompanier

fib 22

ojken har fog för att vara på sin vakt. Fotografiet är taget trots att det råder förbud mot att ta bilder på platsen. Militärt förbud. Fotografiet skulle aldrig ha tagits. Det ska inte ens finnas. De tre civilklädda som blivit tillsagda att stå på bron till ett hus i Lövnäsvallen, Sveg, är en familj. Det är pappa Anton, mamma Ida med sonen Alf. Alla är idag avlidna. Fotot är taget under andra världskriget, troligen1941. Huset de står vid låg i den lilla byn Lövnäsvallen i Härjedalskogarna cirka sex mil väster om Sveg. Närmaste större ort var Lillhärdal, dit det går en 2,5 mil lång grusväg av den smalaste sorten. Sveg var närmaste järnvägsstation. INSPÄRRADE. Fotografen är en av soldaterna som

internerats i arbetslägret Lövnäsvallen under andra världskriget. Påstådda kommunister ”krigsplaceras” i hemliga arbetskompanier. Utan vapen, utan militär uppgift, stämplade som möjliga landsförrädare. 3500 man registreras som kommunister, i avsikt att krigsplaceras på 10 interneringsläger runtom i landet, från Öxnered i söder till Naartijärvi i norr. Den svenska säkerhetstjänsten har ytterligare 40 000 registerkort med namn, fler än det finns medlemmar i Sveriges Kommu-

nistiska Parti. Tidningarna är förbjudna att skriva om lägren. Trots det skriver Norrskensflamman om ”koncentrationslägret i Storsien” 1939, men därefter utan att ange de andra lägrens ortsnamn. Kommunisten Nils Holmberg är en av de som interneras i Lövnäsvallen, trots att han är folkvald ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige för SKP. Interneringarna verkställdes utan anklagelseakt, rättegång eller dom. Ingen var skyldig till någon brottslig handling. Det räckte med att bli angiven om att ha ”fel” åsikt, för att bli stämplad som landsförrädare. Angivarna fick dessutom betalt för att ange folk. De flesta av de internerade greps på sin kompanier, men det finns också exempel på att de hämtades hemma hos sina familjer. Forskarna beräknar att mellan 600 och 700 värnpliktiga män isolerades i de särskilda militära interneringslägren under andra världskriget. Nils Holmberg ansåg att de så kallade arbetskompanierna var maskerade koncentrationsläger för kommunister, godkända av den socialdemokratiske försvarsministern. Han kritiserade också minister Sköld för att samtidigt låta kända nazister tjänstgöra som officerare. Det kan ha funnits fler läger, men militären har förstört många av de handlingar som dokumenterat lägren. ARBETSLÄGER. Om detta gjorde jag TV-dokumen-

tären Upprättelse – en film om interneringslägren i Sverige under andra världskriget, vilken sändes för cirka 10 år sedan. Fortfarande kontaktas jag av folk som förvånat vill veta mer. Författaren AnneChristine Liinanki gav för något år sedan ut boken Storsien: ”När min mor hastigt avled för några år sedan fick jag inspiration till att skriva en historisk roman om hennes hemby Storsien. Den norrbottniska byn Storsien är en paradox, en idyll med ett

Pappa Anton, mamma Ida med sonen Alf. Alla 채r idag avlidna.

fib 23

SVERIGE

De internerade bodde i tält och masonithyddor.

fib 24

skrämmande förflutet. Under andra världskriget internerades som mest 350 oliktänkande i ett arbetsläger i byn. Storsien... är beläget 35 km utanför Kalix, mellan Morjärv och Vitvattnet. Jag har själv tillbringat många av mina sommarlov i byn och är fortfarande upprörd över att någon överhuvudtaget kommit på tanken att placera ett interneringsläger i byn. Mina romanfigurer i romanen Storsien är fiktiva och har vuxit fram som egna personligheter i min fantasi. Jag har levt med dem under två års tid och det har krävts en hel del research för att få till de historiska perspektiven. En stor del av berättelsen ägnas till att spegla arbetslägrets konsekvenser för familjen.” Tre andra författare skriver idag på skönlitterära böcker om interneringslägren. EFTERLÄMNADE BILDER. Fortfarande hör anhö-

riga, mestadels barnbarn, av sig för att få veta mer om deras släktingar sattes på läger: ”Jag bor i Luleå och vill veta mer om specifikt lägret i Lövnäsvallen utanför Sveg. Jag har mina rötter i Härjedalen och visste faktiskt inte att det hade funnits ett läger i Härjedalen. Storsien var det som jag kände till sedan tidigare.” En av Folket i Bilds läsare har nu hittat de svart-vita fotografier som hans far efterlämnat efter sin död. Små papperskopior av negativ som inte längre finns. Bilder inte större än en tändsticksask. Tyvärr utan beskrivningar av motiven. De flesta bilderna visar de internerade unga männen, där också de flesta är avlidna. Men vi vet en hel del om dem. Därför att de internerade trädde fram och vittnade i tidningsintervjuer. KRAV PÅ UPPRÄTTELSE. Även i riksdagen väcktes krav på upprättelse i motioner. Riksdagsledamoten Karin Svensson Smith frågade statsministern dels om han är beredd att medverka till att förhållandena kring de svenska interneringslägren klarläggs så att vi får veta motiven för lägrens upprättande, vem eller vilka som fattade besluten och vilka urvalskriterier som användes för att placera människor dit, dels om han kommer att medverka till en officiell ursäkt till dem som drabbades. Men det avslogs av vice statsministern Lena Hjelm-Wallén (s), som år 1999 nekade de interne-

rade upprättelse med motiveringen att ”Det är inte meningsfullt att nu granska förhållandena under början av 1940-talet i syfte att få underlag för uttalanden om lämpligheten av vissa åtgärder. Detta gäller särskilt som det måste vara praktiskt omöjligt att efter så lång tid pröva om uttagningen av värnpliktiga till arbetskompanierna i det enskilda fallet haft fog för sig utifrån vad som kunde anses rimligt vid den tidpunkten... Konstitutionsutskottet ansåg att det efter den långa tid som förflutit inte var meningsfullt att vidta åtgärder för att utreda påtalade förhållanden.” UTEBLIVEN URSÄKT. Historikern Karl Molins bok

Hemmakriget – om den svenska krigsmaktens åtgärder mot kommunister under andra världskriget som gavs ut 1982, angavs som skäl till att inga fler statliga utredningar kunde göras. Det gick inte att komma längre. För många år har hunnit gå. Ett viktigare skäl som aldrig öppet anges är att en ursäkt och en upprättelse till de internerade skulle göra det svårare att i framtiden internera medborgare utan rättegång och utan dom. Karl Molin anser att interneringar utan rättegång kommer att ske igen. GRANSKNING MÖJLIG. Och så dyker detta foto-

grafi upp. Tillsammans med fler okända och aldrig publicerade bilder. På civila människor, på ett hemligt militärt läger långt ute i glesbygdens skogar. Vad gjorde de där? Var de anställda på lägret? Stod huset i lägret? De internerade bodde i tält och masonithyddor. De utspisades utomhus. Men hur bodde och levde Anton, Ida och Alf? Vad gjorde en familj på interneringslägret i Lövnäsvallen under andra världskriget? Det är fortfarande möjligt att fortsätta granska förhållandena som ledde till interneringarna. Idag anger FN att det är en mänsklig rättighet att inte bli fängslad eller internerad utan att veta vad man anklagas för, än mindre att det sker utan rättegång och utan dom. ■ ■ På Folket i Bilds hemsida http://fib.se/yttrande-och-tryck finns ett videoklipp med sången ”Den tappre soldaten i Sveg” om interneringslägret i Lövnäsvallen.

De söker sanningen om arbetslägren TEXT nils lundgren

Fånglägren där svenskar - som statsmakten ansåg hade fel åsikter – spärrades in utan rättegång och dom under andra världskriget låg spridda över stora delar av landet. Detta är ett stycke svensk historia man måste söka för att finna. Eleverna vid Bäckadalens folkhögskola förvånades över upptäckten av ett läger i Härjedalen.

leverna på Bäckadals Folkhögskola i Sveg läser historia om Sverige under andra världskriget, de är överraskade över att det fanns ett interneringsläger i Lövnäsvallen. –Jag visste att det fanns ett läger uppe i Norrbotten men inte att det fanns ett i Härjedalen, säger Emil Modig. KÄNSLIG FRÅGA. Läraren Emma Jönses förstår att

Härjedalsbyn Lövnäsvallen passade som interneringsläger, placerat ensligt långt ute i skogen. Det behövdes vara en isolerad ort, det var politiskt inkorrekt redan på den tiden att internera människor med avvikande åsikter, tror hon.

–Det här är fortfarande en känslig fråga och jag diskuterar med mina elever om det här är något som skulle kunna hända idag, säger Emma Jönses. För folkhögskoleleven Anna Kuznetsova som kommer från Ryssland var svenskarnas rädsla för ryssen en överraskning. - Jättekonstigt säger hon. Men att lära sig mer om Sveriges historia intresserar eleverna, särskilt de som inte kommer från Sveg. –I Estland tyckte jag att historia var väldigt tråkigt, trots att jag har en farbror som är historiker. Jag brukade spela poker under lektionerna. Men att få lära sig om den här delen av Sveriges historia är jättespännande, säger 31-åriga Svetlana Hurtig. ■ ■

Zidou Kidou: Nu vet jag att även Sverige fängslade de med ”fel” åsikter, kommunister och syndikalister och sådana som annars ”störde” den politiska ordningen i landet.

Elever Bäckedals FHS: Det var nytt för oss att det fanns ett arbetsläger i Lövnäsvallen mellan Lillhärdal och Särna. Än mer att det fortfarande är relativt hemligt, eller i alla fall inte särskilt offentligt. fib 25

SVERIGE

De spärrades in utan rättegång TEXT nils lundgren

Idag borde det anses som en mänsklig rättighet att inte bli internerad eller fängslad utan att få veta vad man anklagas för. Än mindre att man fängslas utan rättegång och utan dom. FN uttalar också 1976 i konventionen om civila och politiska rättigheter, att varje individ har rätt till en rättvis rättegång.

Jonas Sjöstedt (V) ”De som internerades var antifascister”

ed all rätt protesteras det mot USA:s fångläger på den amerikanska militärbasen Guantánamo dit hundratals individer förts och spärrats in utan rättegångar eller formella brottsanklagelser, liksom mot Abu Ghraib-fängelset och CIA:s hemliga fängelser runtom i världen. Sedan tio år tillbaka är svenske medborgaren Dawit Isaak inspärrad i eritreanskt fängelse utan rättegång och utan dom. En rättsvidrig och omänsklig kränkning som får alltfler att uppröras och protestera. Lika upprörande borde det anses att mellan

590 och 660 värnpliktiga svenska medborgare under andra världskriget internerades utan rättegång och utan dom i hemliga läger som påstådda landsförrädare av angivare som till och med fick betalt. JONAS SJÖSTEDT (V) tog nyligen upp de svenska

interneringslägren i riksdagen, i en fråga till justitieminister Beatrice Ask: ”De som internerades var antifascister. Det var det som förenade dem. De satt där på politiska grunder. Många av dem upplevde under hela sina liv att det hade begåtts en oförrätt mot dem, och de hoppades på att få en ursäkt från den svenska staten eftersom de upplevde att de godtyckligt och på politiska grunder hade frihetsberövats. Några få av dem lever än i dag, och deras anhöriga lever vidare. Om den svenska regeringen skulle kika på frågan i dag och kanske framföra en ursäkt eller upprättelse till de internerade vore det en fin gest. ” BEATRICE ASK (M) svarade: ” Jag kanske ska skäm-

foto: Johan Gunséus

mas över att erkänna att jag inte kan detaljerna i historien om denna del, mer än ungefär den beskrivning som jag har fått här. Det är många som har känt att myndigheter har klampat på deras liv eller begått handlingar mot dem på ett sätt att de har fått lida för detta i hela sina liv och de har känt sig kränkta. Jag tror inte att det är möjligt att i någon mening rätta till allt som har skett bakåt, men det är viktigt att på olika sätt belysa historien och att i efterhand också syna myndigheters agerande i sömmarna. ..Just i denna specifika fråga har jag inte något förslag i dag, och jag har inte heller tidigare haft möjlighet att fundera över det. Jag har inte tänkt på saken – det kanske man också ska erkänna.” fib 26

Jag kanske ska skämmas över att erkänna att jag inte kan detaljerna i historien /Beatrice Ask

NORDSKANDINAVISK SOVJETREPUBLIK

Beatrice Ask (M): ”Jag tror inte att det är möjligt att i någon mening rätta till allt som har skett bakåt”.

foto: Pawel Flato

I början av andra världskriget ansåg högre militära befäl att kommunisternas mål var att med sovjetisk hjälp avskilja Nordskandinavien, inklusive Norrbotten, för att där skapa en sovjetrepublik. De såg också kommunisterna som ett hot mot den utrikespolitik de önskade att Sverige skulle föra, det vill säga mot aktivismen ”Finlands sak är vår” under vinterkriget och mot anpassningen till Tyskland 1941. Med hjälp av säkerhetstjänstens register krigsplacerades mellan 3000 och 3500 man i tio ”arbetskompanier”, egentligen interneringsläger. Lägren var hemliga men de läger som är kända låg i Storsien, Naartijärvi, Öxnered, Lövnäsvallen, Grytan, Vindeln, Stensele, Gröna kulle, Växjö, i Österjön fanns läger på stålpråmen Bercut utanför Dalarö och på ångfartyget Vesterbotten i Nynäshamns skärgård. Ännu ett läger kan ha funnits i Kovacksberg. Läger planerades i Koutojärvi, Morjärv och Ragvaldsträsk. TAGE ERLANDER var under kriget statssekreterare,

han försvarade lägrens tillblivelse: ”De var nödvändiga för medborgare som handlade i konflikt mellan sin ideologi och sitt fosterland”. 1972 sa Erlander att samma typ av läger kan återkomma vid ett nytt krigshot. 1961 fanns 1700 personer registrerade för att placeras i läger istället för i sina ordinarie förband. Deras inkallelseorder låg klara att skickas ut, enligt Svenska Dagbladet. 1993 planerades enligt ett internt SÄPO-PM att ”omhänderta medborgare som p.g.a. sin politiska aktivitet eller på annan grund bedömas utgöra ett hot mot rikets säkerhet” enligt Säkerhetstjänstkommissionen.

Säkerhetstjänstkommissionen anser att det finns risk för att åsiktsregistrering pågår än i dag. Enligt grundlagen är åsiktsregistrering förbjuden. FIB nr 19/1972 (26 oktober) innehåller tre sidor om Storsien med rubriken ”Här låg ett svenskt koncentrationsläger” i artikelserien ”Vår okända historia”. ■ ■ 1. Arbetskompaniet Storsien, boken finns som pdf på internet: http://www.marxistarkiv.se/varldskrig/storsien.pdf fib 27

Stick&klipp.

Photodisc

Systemfel? "Vad gaV oss privatiseringarna? Dyr el, tågkaos, skattepengar till skatteparadis och äldrevård som väger kissblöjor medan vd:n får bonus. Statsminister Fredrik Reinfeldt förminskar kritiken genom att hävda att de olika skandalerna är enskilda fall. Naturligtvis är det så att varje träd är ett enskilt träd, men tillsammans bildar de faktiskt en skog."

November 2011 Ur FiBs tomtesäck

Från Husse i Vita huset får pilten Bildt, både koppel och filt Sluge Euro-Borg, får sig nöja med Tomtens något använda blöja Till varje grek en tomteklapp slippa euron och välfärdstapp Till sist, till er som något vet, tomtens stora larmpaket

LiJ & LG, Material skickas till: losita@lositadesign.se

FiB-strippen

fib 28

Privatiserad vård

1980 fick 62 procent av de över 80 år någon form av omsorg. Idag är den siffran nere på 37 procent. 1980 fick 40 procent av de gamla hjälp av någon anhörig som de inte bodde ihop med. I dag får 67 procent förlita sig på släkten. 100 000 personer (läs döttrar) tvingas idag gå ner i arbetstid eller sluta jobba för att ta hand om sina gamla föräldrar. Det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje det. / Eva Franchell (AB)

Jonas Gardell/Expressen

Månadens ord Vad ska-jag-ha-påmig-kris, hårkris och Idolkris. Jobbkris och äldreomsorgskris. Greklandskris, Italienkris, eurokris, politisk kris, ekonomisk kris och matkris och klimatkris, världskris och systemkris. Kris alltså. /LG

Robert Nyberg

FiB-krypto

Lars-Ivar Juntti/LiJ 20 7

1 17

14 4

3 18

Det största hotet det största hotet mot euron består inte av några tusen miljarder euro i statsskuld eller budgetunderskott. Betydligt allvarligare är det demokratiska underskottet. Utan en solid grund i form av folkligt stöd hjälper i längden inga tjusiga ekonomiska överbyggnader oavsett om de kallas EFSF, ESM eller något annat. Ur ett enögt marknadsperspektiv vore kanske det snabbaste sättet att rädda euron att helt avskaffa demokratin. I själva verket ligger nog den enda räddningen i att göra precis tvärtom. Andreas cervenka /svenska dagbladet

Vaccin mot hundallergi nära – Problemet är att de stora läkemedelsföretagen, de som har resurser nog att driva vidare forskningen så långt att vaccinet blir godkänt för användning, inte verkar intresserade. Och varför skulle de vara det? De tjänar ju miljarder på mediciner som dämpar symtomen som pälsdjursallergiker och andra allergiker har. Karolinska institutet /Allergifakta

hans Grönlund, medicine doktor och docent vid

9 3

20 6

6 7

4 17

15 6

7 13

10 9

20 18

5 8

5 25

14 3

26 12

3 3

7 17

22 7

17 9

17 3

Orden står i sin grundform. Alla finns i SAOL, Svenska Akademins ordlista. Rätt lösning presenteras på www.fib.se till nästa nummer. Lycka till!

Nätfiskat

Nyordsfundering

Valutaproblemet enligt Juholt

Vad ska en sambos efter levande kallas? • Sänka/sänkling • Efterlevande sambo • Efterbo • Samboänka/samboänkling

enligt Juholt skulle krisen inte varit mindre om Italien hade haft liran och Grekland drachmer. Om man tror detta och tror att svenska budgetregler skulle ha räddat Grekland så har man inte insett problemets omfattning. Huvudproblemet för eurozonen är inte (enbart) att länderna har underskott i statsbudgeten eller för hög statsskuld. Huvudproblemet är att den gemensamma valutan skapar obalanser i en eurozon som består av mycket olika ekonomier.

språktidningen omröstar

Isig moské ishotell är redan rutin i Jukkasjärvi. En kyrka av is likaså. Nu planeras en ismoské. – Vi håller på med en förprojektering. I våras trodde vi att det eventuellt skulle kunna byggas redan i vinter. Finansieringen skulle i så fall ha varit klar redan i augusti men den är fortfarande inte det så nu får vi lägga de planerna på is, säger Yngve Bergqvist, senior advisor för Icehotel Sweden, som driver verksamheten i Jukkasjärvi. Källa Byggvärlden

thomas Jansson/tco-utredarna

Olösta pr-problem bemanningsföretagens nya pr-kampanj var också en tävling. Ett positivt ord för bemanningsanställda skulle utses. Men en snarlik sajt har snabbt blivit populärare än företagens egen. Här sker ingen censur och i topp ligger i skrivande stund ”slav”. Livegen och träl klarar också topp tio. När det segrande förslaget nu har korats av bemanningsföretagen, visar det sig att också vinnaren stöder motkampanjen. – Det känns bra, det är kul att vinna. Det känns också kul att jag får en chans att prata om de usla villkoren i bemanningsbranschen, säger vinnaren Simon Kjellberg. /Källa Arbetaren fib 29

V채rlden.

fib 30

KVINNLIGA FÖREBILDER N

v li

jä

TEXT solveig giambanco FOTO donald boström

veriges barnmorskor var framsynta. De visste sitt värde och förstod från början vikten av att hävda sin kompetens och att försvara den. De lärde av läkare, jurister och präster. Barnmorskeförbundet bildades för 125 år sedan, 1886. Deras område skulle gälla den friska graviditeten och den normala förlossningen. Det beslutades redan vid bildandet. Inga intrång från andra skulle accepteras. De hade vid den tiden varit verksamma sedan 1711 då Sverige fick sitt första barnmorskereglemente. Det innebar att de som ville ägna sig åt yrket skulle utbildas, examineras och svära en ed. De åtog sig att alltid hjälpa de födande, att inte göra skillnad på fattig och rik, att inte föra vidare vad som sades i förtroende och att alltid vara hjälpsam gentemot sina kolleger.

300 år i livets tjänst

Svenska Barnmorskeförbundet firar 125 år som yrkesförbund och 300 år med utbildade barnmorskor. År 1711 fick vi det första barnmorskereglementet som sa att barnmorskorna i Stockholm skulle utbildas, examineras och svära en Ed. Att bli edsvuren innebar ett åtagande att alltid bistå födande kvinnor, fattiga som rika, höga som låga, att aldrig avslöja det som sades i förtroende och att alltid hjälpa sina kollegor.

Den skolmässiga utbilDningen av kvakarbolsyra, för de förra och t ex vädring av rumlificerade barnmorskor var en lyckosam satsning som bidrog till att minska mödradödmen och egen tvättlapp för mödrarna, bidrog till ligheten i Sverige redan under 1800-talet. att minska smittspridning.En barnmorska kan rädda liv – barnmorskor behövs. Våra svenska erfarenheter har i Genom att barnmorskorna förde journal finns dag ett internationellt intresse eftersom ett mödradödlighetens variationer över tiden väl doav FN:s millenniemål är att minska mödradödligheten i världen. Vårt då är många kumenterad.

andra länders nu. Med text och bild vill vi skildra kvinnor, och deras barnmorskor ur olika MINSKA DÖDLIGHETEN. föderskor Barnmorskorna har följt infallsvinklar och från olika tidsepoker. Vi med sin tid. När hemförlossningarna ersattes av vill visa barnmorskans kompetens och lyfta fram frågor kring sexuell och reproduktiv kliniker och barnafödandet minskade tog de sig hälsa och rättigheter med internationella an nya verksamhetsområden. Mödra- och barnautblickar och jämförelser. Vi vill att historiska insikter ochhälsovård dagens behov blirblev tydliga. vårdscentraler med förebyggande Alla människor har rätt att bestämma en viktig uppgift. En stridbar ordförande, Ellen över sina liv och kroppar och kvinnor har rätt att frågan överleva sina graviditeter och förErup, drev under 1940-talet om att barnlossningar. I dag vet vi vad som krävs. Vi morskorna skulle ha dubbel utbildning; både till måste våga se hur det är och bestämma oss för att det är vilket viktigt att genomförgöra något åt det. sjuksköterska och barnmorska,

des under början av 50-talet. Margareta Rehn Barnmorskorna har barnmorska, ett varierat och omfatSvenska Barnmorskeförbundet tande arbetsområde. Från förebyggande prevenTema Jubileum aLLa BaRN FÖDDeS Hemma. När Anna Johansson tog barnmorskeexamen var hemförlossning det vanligaste. När DUBBELJUBILEUM. I år firar man dubbelt med bo- tivrådgivning och information om sex och reprohon slutade sin praktik på 1960-talet dominerade BB-förlossningar helt. Foto: Svens-Gösta Johansson, 1954. ken 300 år i livets tjänst. En omfattande och ge- duktion till mödragymnastik, smärtlindring, och nerös minnesbok med unika bilder om det äldsta naturligt födande liksom pappornas del i förlosskvinnoyrket; barnmorskans historia, yrkets ut- ningen. Och inte minst forskning. veckling och breddning och många berättelser Att minska mödradödligheten är ett interfrån förr och nu, från när och fjärran. nationellt mål. Omkring en halv miljon kvinBarnmorskornas främsta uppgift var att mins- nor dör årligen i barnsäng. År 1900 dog i Sverige ka mödradödligheten. När det installerades en i 430 kvinnor av 100 000. I dag mellan fyra och fem. varje socken sjönk dödligheten. Men när förlossVårt då är många utvecklingsländers nu. Meningsvården byggdes ut och barnbördshusen blev toden att minska mödradödligheten är densamvanligare under 1800-talet steg åter dödlighetssiff- ma. Det visar exemplet Afghanistan, det land som rorna. Barnsängsfebern grasserade. Infektionen har den högsta mödradödligheten i världen. Till överfördes från läkare och barnmorska mellan pa- följd av barnmorskeutbildningen går nu dödstalen tienterna. Noggrann handtvätt, småningom med sakta ned. ■

300 ÅR I LIVETS TJÄNST 300 ÅR I LIVETS TJÄNST

SVENSKA BARNMORSKEFÖRBUNDET

300 år i livets tjänst

Svenska Barnmorskeförbundets jubileumsbokutgiven är en berättelse med många olika rösav Svenska ter. Barnmorskans historia är allas vår hisBarnmorskeförbundet. toria och nästan alla har en egen bild av barnmorskan. Vi hoppas att du som läser Redaktörer: Donald boken ska tycka om vår berättelse. Kanske Boström och känner du till och med igen dig? Det var en gång…Rehn. Margareta

Donald Boström står för de nutida reportagen i boken – från Ljusdal till Afghanistan, från Huddinge BB till BB på Grönland.

> fib 31

VÄRLDEN

Utdrag ur

300 år i livets tjänst

TEXT & FOTO donald boström

Utdraget är taget från kapitlet om Afghanistan. Donald Boström har fått en inblick i kvinnornas värld och ger en annorlunda bild av kvinnan i Afghanistan jämfört med den vanliga.

jöar av smältvatten och snösörja får trafiken att sakta ner förbi de höga grå betongmurar som ställts som skydd framför många av stadens officiella hus. Mängder av vakter kroppsvisiterar besökare som kommer och går, och upptejpade lappar visar att det är strängeligen förbjudet att ta med sig handgranater och maskingevär på restauranger och kontor. Med viss regelbundenhet spränger sig en självmordsbombare på gatan, i ett varuhus, eller i en folksamling. Krigen i Afghanistan har rasat i trettio år i olika former. Ingen ser något slut. –Vi har formulerat de viktigaste orsakerna till mödradödligheten som vi nu fokuserar på säger Feroza Mushtari, ordförande i Afghanistans Barnmorskeförbund. Åttio procent av mödrarna som dör gör det på grund av massiva blödningar. En viktig orsak till det är att kvinnor i Afghanistan föder i snitt upp till sju barn och då ökar riskerna med blödningar. Därefter är det olika komplikationer som att fostret ligger fel, kvinnan är för trång et cetera. En orsak till de problemen är att över hälften av kvinnorna är under sexton år när de gifter sig i Afghanistan. Deras kroppar är inte alltid redo att föda. Tredje viktigaste orsaken är infektioner. I Afghanistan bistår oftast en äldre kvinna i byn med förlossningen, dessa kvinnor kallas daya, eller TBA, traditional birth attendant. Deras roll är densamma som gamla kvinnor hade i Sverige förr. Även om de med tiden förvärvat en viss erfarenhet så leder deras brist på kompetens till att de inte kan klara svårare situationer. En orsak till mödradödligheten är också att daya överför infektioner till den födande kvinnan. På fjärde plats kommer graviditetsförgiftning och högt blodtryck. Kombinationen av 86 procent av att alla förlossningar sker i hemmen, och 80 procent av de kvinnor som dör förblöder, ger den enkla slutsatsen att vårdinrättningar och utbildade barnmorskor måste finnas där kvinnorna finns.

fib 32

Barnmorskeutbildningen i staden Aibak i Samanganprovinsen finansieras av Svenska AfghanistankommittĂŠn.

> fib 33

VÄRLDEN Efter en förlossning behöver både mor och nyfödd vila.

Barnmorskeutbildningen söker efter kvinnor som förstått vad som måste göras, som är starka och kan prata för sig.

fib 34

– En barnmorska måste klara av att arbeta oberoende och ensam, även i de farliga provinserna säger Latifa Baktash som leder barnmorskeutbildningen i staden Aibak i Samanganprovinsen som startats och finansieras av svenska Afghanistankommittén i norra delen av landet. – Under utbildningen har vi en modul som heter etik. Där lär sig barnmorskestudenterna hur de ska samtala med människorna i byarna, influera dem med våra idéer, få dem att ändra sitt beteende. Idag är det fortfarande tabu för en kvinna att besöka en klinik. Männen förbjuder dem att gå dit. I några provinser börjar nu kvinnorna ändå att ta sig till klinikerna även för normalförlossningar. Stigmat avtar sakta tack vare barnmorskornas insatser i byarna, säger Latifa. – Vi har noggranna kriterier för vilka som kan antas till vår barnmorskeutbildning. Och hur de ska bli lokalt förankrade. – Först och främst måste det vara en kvinna. Hon ska ha gått minst tio år i skola, ha fyllt arton år och helst vara gift och ha barn. För att säkra den lokala förankringen diskuterar varje by i sina byråd, Shura, vilka personer som kan komma i fråga för att söka utbildningen. – Vi söker efter kvinnor som har förstått vad som måste göras, som är starka och kan prata för sig och garanterar att de kommer att gå tillbaka till sin by och arbeta. Sedan får de göra ett inträdesprov och därefter intervjuas på nytt. Av de nittio kvinnor som sökte från sex distrikt i provinsen antogs de 18 bästa till årets kull, säger Latifa. Barnmorskorna har ingen lätt uppgift. De är ensamma i många fall i starkt konservativa byar och får ta tuffa matcher med de äldre männen, en svärmor eller äkta män som inte ens tillåter sin kvinna att söka vård på egen hand. – Vi förväntar oss att våra barnmorskor går tillbaka till sina byar där de kan kulturen och förstår tänkandet, med inställningen att förändra säger Latifa. DE UNGA GIFTA barnmorskestudenterna sveper av sig burkorna när de kommer in från gatan, pussar och kramar sina barn som skolans dagis tar hand om medan de har lektioner. De visar, berättar och svarar på mina frågor med avspänd entusiasm. Zainabs man som följt med från deras hemby till hennes utbildning i Aibak har fått jobb som sko-

lans vaktmästare under tiden. Studenterna känner sig utvalda och ser allvaret i uppgiften. De förstår att i någon avlägsen by framöver är de ensamma, liv och död kommer vila i just deras händer. BARNMORSKORNAS ARBETE i dagens Afghanistan

är inte bara en hälsoinsats, räddar inte bara liv, är inte bara en kvinnorättsfråga, inte bara en praktisk eller ekonomisk fråga. Barnmorskorna är idag tillsammans med den ökade skolutbildningen för både flickor och pojkar den starkaste samhällsomdanande kraften i hela det afghanska samhället. Det är inte ett litet ansvar som vilar på en barnmorskas axlar. Men i en kultur där kvinnan varit mannens egendom utan egna rättigheter är det en enorm sprängkraft i den auktoritet barnmorskorna nu bygger upp kring sin samhällsroll. Med att vara utbildad och arbetande kvinna är hon ett föredöme som får respekt i alla läger, och som kvinnor i hela landet ser upp till. Barnmorskorna bidrar till samhällsekonomin och påverkar hela samhället med sig själva som exempel. Som en osynlig vind sveper barnmorskornas mera moderna kvinnosyn in i provins för provins, distrikt för distrikt, i by för by och inget ser ut att kunna stoppa det, utom möjligtvis ett återfall till talibanstyre eller inbördeskrig.

Idag arbetar 98 barnmorskor på kvinnosjukhuset i Kabul i treskift på 10 avdelningar. De bistår 25–80 födande kvinnor per dygn.

> fib 35

VÄRLDEN

fib 36

Barnmorskor i fĂśrlossningssalen pĂĽ kvinnosjukhuset i Kabul.

> fib 37

VÄRLDEN

» fib 38

Studenterna känner sig utvalda och ser allvaret i uppgiften. – Min stolthet är att vi har minskat dödligheten säger Nasrin Oryakhil som är läkare och chef för kvinnosjukhuset i Kabul. Av de 27 000 födslar vi genomförde på detta sjukhus under 2010, upp till 80 om dagen, avled endast 13 mödrar och 94 barn. Det visar att vi kan komma tillrätta med mödradödligheten. Receptet har varit hårt arbete och utbildning säger Nasrin Oryakhil. – Vi började från början säger Nasrin Oryakhil. Ändrade vårt uppförande mot patienterna, vi lärde oss bli artiga, ta hand om dem och ge dem patienträttigheter, som rätten att välja doktor och barnmorska. Vi förbättrade vår utbildning, tränade, lärde oss mer om hygien, vaccinering och familjepla-

nering, och försökte förbättra vår utrustning. Allt detta svetsade samman oss, gav oss en mental inställning, ett engagemang och teamwork som har räddat många liv här på sjukhuset fortsätter Nasrin Oryakhil. IDAG ARBETAR 98 barnmorskor på sjukhuset som

i treskift på 10 avdelningar bistår mellan 25 till 80 födande kvinnor per dygn, och som mest har de utfört 28 kejsarsnitt på ett dygn. – Dörren är öppen för alla som vill komma hit säger chefsbarnmorskan Nasima Samadi på kvinnosjukhuset. Privatkliniker skickar hit svåra fall med ambulans, likväl som en enskild kvinna från vilken del av landet som helst är välkommen. ■ ■

Vårdinrättningar och utbildade barnmorskor måste finnas där kvinnorna finns.

Idag är det fortfarande tabu för en kvinna att besöka en klinik. Männen förbjuder dem att gå dit.

> fib 39

VÄRLDEN

fib 40

>Fakta< AFGHANISTAN har världens högsta mödradödlighet. 1 600 afghanska kvinnor per hundratusen förlossningar dör i barnsäng. Av den över halva miljon kvinnor i världen som dör varje år i samband förlossning är 18 000 av dessa kvinnor från Afghanistan. Vilket är lika med 49 kvinnor per dygn eller fler än två i timmen. I provinsen Badakhshan i nordöstra Afghanistan är mödradödligheten än värre, den högsta i världen, 6 500 kvinnor per 100 000. 86 % av kvinnorna föder i hemmet i Afghanistan och 74 % av de barn som föds av en mor som dör i barnsäng, dör själva inom ett år. 257 barn per tusen barn under fem år dör, och 157 av tusen barn under ett år. Siffrorna ovan är från en undersökning 2005 då sex distrikt

i Afghanistan undersöktes. Därefter finns endast uppskattningar.

fib 41

Krönika.

Breiviks religiösa värld – och Reinfeldts TEXT gunnar olofsson

Anders Behrung Breivik – ett fall av paranoid schizofreni och psykos eller av kristen värdegrund?

Breivik drömmer om framtida kristna riken i Mellanöstern

fib 42

en norske massmördaren Anders Breivik är förvisso en fanatisk högerextremist. Men framför allt muslimhatare. Och – inte minst – kristen! I Breiviks religiösa värld är den kristna värdegrunden självklar, och då den katolska varianten med påven som högsta auktoritet. ”När man frågar mig” – skriver han i sitt manifest, på framsidan prytt av korsfararnas symbol, malteserkorset – ”vad som drog mig till katolicismen så kan jag inte svara för det var ingenting särskilt, utan allting”. Enligt Breivik har den protestantiska kyrkan i dag urartat till att förespråka multikulturalism och, genom sitt engagemang för de fattiga, bäddat för ”suicidal humanism”. Styggelser som abort, distribution av p-piller, homosexualitet och kvinnliga präster som bär jeans och är sexuellt aktiva, måste stoppas. ”Vad är annars poängen med detta? Vi måste tillbaka till våra katolska rötter” skriver Breivik. BREIVIK DRÖMMER OM framtida kristna riken i Mellanöstern, från ett assyriskt-kristet rike i Syrien, över ett kristet Libanon, där alla muslimer deporterats, till ett kristet/judiskt Palestina och ett koptiskt rike i Egypten. Alla muslimer skall deporteras från nuvarande Bosnien-Herzegovina till Anatolien, liksom turkar på Cypern och i den europeiska delen av Turkiet. Palestinierna, av Breivik kallade ”muslimska syrianer”, ska skickas iväg, Al-Aqsamoskén och Klippmoskén förstöras, och Jerusalem delas lika mellan kristna och judar. Norge kryllar av religiösa extremister. Men Breiviks kristna visioner ligger inte särskilt långt från en del svenska samfund, där man drömmer om nya projekt för att införa ”kristen etik

och moral” i länder med andra religioner. Utgångspunkten är att den kristna värdegrunden är högre stående än alla andra och att man som kristen är skyldig att ”upplysa” och ”övertyga” andra folk – om så behövs med vapen! – om att överge sina egna seder och bruk till förmån för den kristna läran och detta oavsett om dessa människor hellre skulle vilja, för att tala med Rudyard Kipling, fortsätta att vandra i sitt ”egyptiska mörker”. SPECIELLT INTRESSANT ÄR fallet Israel. Här anser Breivik, liksom många i olika kristna samfund, att man måste ”stödja Israels kamp mot Jihad” och ”befria de kristna i Mellanöstern från islamiskt styre”. I denna kontext är judar som grupp egentligen potentiella kristna, som på den yttersta dagen kommer att omvändas och sedan tillhöra de allra yppersta i Paradiset. Kristna samfund, som Livets Ord, har redan tagit till sig denna ideologi i praktiken och arbetar sedan snart 20 år genom Operation Jabotinsky med att uppmuntra ryska judar – hittills minst 13 500 – att invandra till Israel där de, genom att befolka områden dit fördrivna palestinier hindras återvända, nu har blivit en del av problemet och att effektivt bidrar till att hindra en fredlig lösning av konflikten. Som Fib tidigare redogjort för drivs Operation Jabotinsky från Livets Ord i Uppsala. PARADOXALT NOG bidrar de kristna samfundens

handfallenhet inför Israels allt grövre folkrättsbrott till att, åtminstone på kort sikt, snarare underminera än stödja de kristnas ställning i Palestina. Kristna palestinier behandlas nämligen av Israel som inte i första hand kristna utan just – palestinier. Avspärrningar och dagliga trakasserier drabbar alla palestinier, muslimer som kristna, lika. De kristna i Gaza utsätts liksom alla andra för

bomber och raketanfall och hindras att ta sig in och ut genom blockaden. Ett resultat är att allt fler av de kristna som kan nu försöker lämna Palestina, och den kristna befolkningen minskar hela tiden. Breiviks kristna fundamentalistiska visioner borde vara ett problem för de samfund som delar en stor del av hans värdegrund. Man borde ta varningen på allvar, göra upp med Breiviks uråldriga syn på religion och samhälle, ta itu med korstågsmentaliteten och sluta upp med det ensidiga stödet till Israels vålds- och fördrivningspolitik. I grund och botten tjänar alla på att den kristna religionen inte används som argument för krig och erövringar, och att det Heliga landet bevaras som just detta – en sakrosankt mötesplats och gemensam oas för de tre världsreligionerna kristendom, judendom och islam. Och hur reagerar vi i Sverige? Jo, snabbt som ögat. Det tog bara två veckor för vår regering att komma över chocken att det värsta terrordådet i vårt närområde i modern tid utförts – inte av några militanta islamister eller ”autonoma” vänstergrupper eller ens någon ”vit makt”-figur – utan av en rätt hygglig kille med ideal ganska nära de egna om kulturkonservatism och kristen etik och moral. Men nu har man hämtat andan. Hoten mot samhället kommer – jovisst, vem trodde något annat! – fortfarande från ”den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen” som Fredrik Reinfeldt skrev i DN redan den 5 augusti. Hur länge till skall vi låta oss luras av detta? Hur många fler Oklahomabombare och Breivikar behövs det innan vi inser att det inte är några våldsbejakande islamister som skickar fjärrstyrda förarlösa attackplan, så kallade ”drönare”, mot bröllopsföljen i Afghanistan och Pakistan, och inte någon ”autonom vänster”? Av alla terrordåd som utförts i Europa utgör de med islamistiska förtecken endast några få procent, och i Sverige finns i modern tid inte ett enda fall av politiskt våld med dödlig utgång utfört av någon grupp inom vänstern.

konstiga debatter om språktester och medborgarexamina, krav på angiverisystem i skolorna och kontroll av invandrade kvinnors underliv – och inga svenska soldater deltar längre i några av FN:s fredsmissioner utan enbart i Nato-ledda militära angrepp, så kallad ”krishantering”. Den våldsbejakande liberalismen har spridit sig kraftigt utanför de ursprungliga liberala kretsarna och omfattar numera även stora delar av socialdemokratin och Miljöpartiet. Av riksdagens samtliga partier står alla utom två bakom ”insatsen” i Afghanistan, ett krig utan tydliga mål eller tidsramar, och som därför sannolikt på sikt är dömt att misslyckas. I fallet Libyen stod från början även Vänsterpartiet bakom angreppet, men har nu börjat få kalla fötter. Men fler projekt väntar. Försvarsministern har låtit Nato göra en ”utvärdering” av det svenska försvaret – en granskning som, om den utförts av Ryssland, antagligen skulle ha klassats som spioneri! – och konstaterar förnöjd att Nato anser att ”den nya svenska insatsorganisationen kommer att kunna bli en av de mest användbara i Europa” (DN Debatt 25/7). STATSMINISTER Fredrik Reinfeldt skriver, tillsammans med sina kollegor i Danmark och Finland, att vi måste agera så att ”vi i tid lyckas upptäcka personer som riskerar att dras in i extremistiska miljöer” (DN Debatt 6/8). Men, snälla statsministern, vi är ju alla redan där! Det är bara att se sig omkring och sätta igång jobbet. ■ ■

DET ÄR I DAG den våldsbejakande liberalismen som är det verkliga problemet. Dagens liberaler har helt givit upp att lösa någon som helst konflikt med annat än tvång och kontroll – vare sig det gäller klädvanor, språkkunskaper eller omskärelse – och ingen internationell kris med annat än militärt våld. Därför har vi ständigt återkommande fib 43

Dokument. FiB:s ultimata guide till den amerikanska imperialismen

USA-imperialismen synas i sömmarna TEXT anders romelsjö GRAFIK björn folke johansson

Vad är imperialism? Det finns minst tre goda skäl att mer uppmärksamma begreppet imperialism, och främst USA-imperialismen. Det ger förståelse för USA:s ekonomi och utrikespolitik. Det är tämligen etablerat, med olika tolkningar. Vidare används begreppet inte bara av vänsterpolitiker och forskare utan av förespråkare för USA:s politik, dock inte officiellt av de högst uppsatta politikerna och ämbetsmännen, kanske då ”imperialism” kan ge negativa associationer till krig.

USA-imperialismen idag

Stödet i Fuchs’ arbete för aktualiteten i Lenins teser är intressant, men minskar inte behovet av en uppdaterad ingående analys av dagens imperialism. Detta korta avsnitt erbjuder några punkter att beakta i en analys av USA-imperialismen, vid sidan av Fuchs uppdatering. Den baseras främst på arbeten i den marxistiska tidskriften

fib 44

Monthly Review och officiell statistik från USA. Det ska sägas att min beskrivning inte delas av alla. I den läsvärda boken Den sårbara supermakten av Erik Åsard, professor i statskunskap, saknas samband mellan politiska alternativ och beslut i USA:s ledning och dess globala ekonomiska situation som bakomliggande drivkraft.

Begreppet imperialism i dagens USA och tidigare EFTER 9/9 2001 hördes frasen ”ett amerikanskt impe-

rium” både i akademiska sammanhang och i den offentliga debatten, och vanligen inte nedsättande. I ett föredrag november 2000 menade Richard Haas, medlem av nationella säkerhetsrådet att det var nödvändigt att USA omvärderade sin roll till ”imperial power”. Michael Ignatieff, professor i mänskliga rättigheter vid Harvard-universitet skrev 2002 i New York Times att ”imperialismen upphör inte att vara nödvändig bara för att den är politiskt inkorrekt.” ”Denna nya imperialism är humanitär i teorin men imperialistisk i praktiken; den skapar begränsad suveränitet där stater äger oberoende i teorin men ej i praktiken.” ”Faktum är att Amerikas hela krig mot terrorismen är en övning i imperialism.” NEWSWEEKS CHEFREDAKTÖR Fareed Zakaria skrev två

månader efter intåget i Bagdad 2003 att ”I Washington finns en växande bransch av nya imperialister, människor som argumenterar för att Amerika bör anamma sin roll som liberal imperiemakt” (Newsweek 23/6 2003). I DN 26/7 2011 citerar Göran Greider ett uttalande av en rådgivare i Vita Huset (troligen Karl Rove) ”Vi är ett imperium nu”, och menar (felaktigt) att den imperiala verkligheten sprack när finanskrisen detonerade 2008. Att använda termen imperialism som något positivt var närmast omöjligt politiskt under decennier efter andra världskriget då många kolonier gjorde sig fria. I

kriget mellan USA och länderna i Sydostasien fram till 1975 aktualiserades och studerades begreppet av bland annat den starka svenska solidaritetsrörelsen De Förenade FNL-grupperna (DFFG), som hade ”Bekämpa USAimperialismen” som en av sina huvudparoller. Under 90-talet försvann termen i stort sett även inom vänstern, trots interventioner av USA i länder som Nicaragua, Grenada, El Salvador, Honduras och Guatemala, kanske ett uttryck för en initial framgång för neoliberal ideologi. Men under senare år har det kommit flera publikationer om imperialism. De spänner över ett kontinuum, alltifrån de som förnekar att imperialism finns (Hardt & Negri, 2000, 2004), över dem som menar att imperialism finns men att den ändrats sedan Hobsons och Lenins dagar (Harvey) till dem som menar att Lenins inflytelserika snart hundra år gamla karakteristik håller än idag. MEN GLOBALISERING DÅ – är det inte detsamma som

imperialism? Och det är väl bra? Ja, jag tycker att globalisering i betydelsen av ökat ekonomiskt, kulturellt och socialt utbyte under likvärdiga villkor är bra. Men imperialism innebär globalisering under orättvisa villkor. Och det är inte detsamma som kolonialism.

> Stagnation

Tillväxttakten i USA:s ekonomi har avtagit.

/år 2000–2007

Skulder /år innan 2000 (US Bureau of Economic Analysis)

Den totala skuldsättningen i USA har ökat kraftigt, se ovan. Hushållens skuldandel har fördubblats mellan 2000 och 2007. (Economic Report of the President med flera källor)

fib 45

DOKUMENT

Litet historik BEGREPPET IMPERIALISM har definierats på olika sätt se-

dan det först lanserades på allvar under senare delen av 1800-talet och olika uppfattningar finns än idag. I mitten av 1800-talet var ordet ”imperialism” ett skällsord bland ledande politiker, men förlorade denna karaktär i takt med ökad kolonialisering. År 1860 bodde 13 % av världens befolkning i områden som koloniserades av européer medan andelen var 34 % år 1914. I slutet av 1800-talet framträdde USA som kolonialmakt genom erövring av Kuba, Puerto Rico och Filippinerna från Spanien. ”Imperialismen brukar kallas den vite mannens börda” är ett uttryck som myntades i slutet av 1800-talet av den engelske författaren Rudyard Kipling, en förespråkare för imperialism och kolonialism, som stöd för USA:s mycket blodiga erövring av

Filippinerna. Kiplings karakteristik kan uppfattas som hyckleri eller en ytterst förskönande omskrivning av inte minst de drabbade. AV STOR BETYDELSE blev boken Imperialism – a study

av den radikale liberale engelske ekonomen Hobson år 1902. Han menade att det centrala i imperialismen var ekonomisk exploatering, och att den avvek mycket från den tidigare kolonialismen. Hobson visade att de brittiska utlandsinvesteringarna ökade kraftigt från 1880-talet, och menade att en imperialistisk utrikespolitik syftade till att trygga dessa. Liknande tankegångar, med betoning av finanskapitalets roll, framfördes i Das Finanzkapital 1910 av Hilferding i Österrike.

Ekonomiska ojämlikheter

Mellan 1979 och 2004 ökade den genomsnittliga disponibla inkomsten hos den fattigaste femtedelen med 9 %, medan den ökade med 69 % (7,5 gånger mer) hos den rikaste femtedelen (Skarstein, Clarté, 2009)

fib 46

2001 ägde den rikaste 1 % av befolkningen fyra gånger mer än de 80 % med minst tillgångar.

”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” LENINS Imperialismen som ka-

pitalismens högsta stadium som kom ut i Ryssland 1917 var inspirerad av Hobson och Hilferding. Dess inflytande stärktes av att Lenin ledde Oktoberrevolutionen, genom aktiv marknadsföring av kommunistpartier och vänstergrupper, och då ekonomisk utveckling under några decennier syntes bekräfta Lenins analys. LENIN MENAR efter analys av omfattande ekonomiska

data att imperialismen (=monopolkapitalismen) är kapitalismens högsta stadium med fem kännetecken:

1. Koncentrationen av produktion och kapital har skapat

monopol som spelar en avgörande roll i ekonomin. 2. Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit 3. Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, får stor betydelse. 4. Internationella monopolitiska kapitalförbund delar världen mellan sig. 5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad. LENIN VISADE liksom Hobson och senare författare att

imperialism kan finnas genom kontroll över andra länders ekonomi, utan kolonier.

USA:s utrikespolitik innebär ofta stöd till diktaturer och åsidosättande av nationell självbestämmanderätt och reell demokrati.

USA:s arbetslöshet minst

BNP

Finansmarknadens roll har ökat kraftigt

USA:s andel av BNP i världen har minskat

Vinsten från finansmarknaden uppgick till 15 % av de inhemska företagsvinsterna år 1980, till 44 % år 2002, 27 % år 2007 och 31 % år 2009, fastän dess samlade BNP endast var drygt 8 % år 2007.

2000 invånare lever på matkuponger.

2009

(UNCTAD)

(Economic Report of the President)

fib 47

DOKUMENT

”Bekämpa USA-imperialismen” är minst lika aktuellt idag som 1970.

Senare analyser av imperialismen FEMTIO ÅR SENARE , 1968 publicerade ekonomen Harry

Magdoff från USA en inflytelserik bok, som i mycket bygger på Lenins tankegångar, men som uppdaterar och förnyar bilden. Han hävdade att tyngdpunkten har flyttats från kamp om världens uppdelning till kamp mot inskränkningar i det kapitalistiska systemets geografiska utbredning genom uppkomst av socialistiska stater, genom att kolonier blivit självständiga och att USA fått en ny hegemonisk roll som ledare för hela det imperialistiska systemet. Magdoff presenterade också nya kännetecken för den imperialism som tar vid kring 1945, bland annat tillväxt av transnationella företag, en ny internationell teknologi, en mer intensiv jakt på råvaror och nya marknader och kraftigt ökad internationalisering av bankverksamhet. USA framträder som ledande kapitalexportör och militärmakt med många utlandsbaser och dollarn blir världsvaluta. U-länder, om än nationellt självständiga, är främst råvaruleverantörer och hjälp och lån till uhjälp framträder som ett nytt medel för kontroll. André Gunder Frank betonade skillnaden mellan centrum och periferi (underutvecklade och fattiga län-

Väldig koncentration av bankväsendet År 1990 svarade de 50 största bankerna för 48 % av banktillgångarna medan de tio största bankerna svarade för 60 % av tillgångarna år 2008.

(JOB Foster. The age of monopoly finance capital. Monthly Review 2010; 61:1-13)

fib 48

der) och menade att imperialismen befrämjat en parasitär borgarklass (”kompradorbourgeoisi”), som levde av smulorna från utländska imperialistmakters bord. Denna beroendeteori kom att utvecklas av den egyptiske ekonomen Samir Amin, tidigare chef för FN:s Afrika-institut och ordförande i Tredje världens Forum i Dakar, som är en flitig skribent upp i 80-årsåldern. I SINA BÖCKER betonar Amin att huvudmotsättningen

i världen går mellan å ena sidan den så kallade triaden (USA, EU och Japan), lett av USA och å andra sidan övriga världen. Kinas stora ekonomiska utveckling med en allt tydligare marknadsekonomi motiverar nog att man diskuterar relationen mellan en kvartett och världen i övrigt. Svensken Andreas Malms bok innehåller mycket kunskap. Han betonar starkt hegemonin mellan ledande imperialistiska makter, ledda av USA och krigens betydelse för krigsindustri, sysselsättning och ekonomisk utveckling (hos segrarna). I boken saknas i stort en analys av grundläggande drag i imperialismens ekonomi, och av samband ekonomi-politik och militära insatser.

Utlandsinvesteringarna ökar

Fördubblades 2000-2007 jämfört med 1990-1999. Andra länders investeringar i USA ökade nästan lika mycket.

Fattiga länder plundras

på råvaror och deras tillväxt motverkas i många fall av den ekonomiska politik som förs av IMF, Världsbanken, USA:s finansdepartement i samverkan (Washington Consensus) och WTO genom krav på privatiseringar, minskade utgifter för social välfärd och sjukvård och genom krav på avskaffande av jordbrukssubventioner och skyddstullar som USA, EU m.fl. har.

Lenins ekonomiska analys ännu aktuell CHRISTIAN FUCHS hävdar våren 2010 att ak-

tuella ekonomiska data ger stöd för att Lenins fem punkter är relevanta idag. Han påtalar att bolagen med fler än 250 anställda utgör 0,2 % av alla bolag i världen, men har 33 % av alla anställda och drygt 42 % av omsättningen och vinsten. LENINS ANDRA PUNKT

avsåg finanssektorn (inkluderande banker, pensionsfonder och försäkringsbolag) som efter en kraftig uppgång stod för 76 % av de totala till-

gångarna i världens 2000 största bolag, med olje- och gassektorn på andra plats med knappt 6 %. Det ackumulerade värdet av utlandsinvesteringar (kapitalexporten) ökade från cirka 5 % av världens BNP år 1970 till cirka 25-30 % år 2006. LENINS FJÄRDE PUNKT, om storbolagens uppdelning av

världen i marknader har tveklöst blivit tydligare under senare decennier. Den sista punkten sa att jordens territoriella uppdelning mellan stormakterna var avslutad, men innebar också att en ny uppdelning kunde ske (vilket skedde bland annat under världskrigen, och nu genom krig i bland annat Irak och Afghanistan). I några decennier var delar av jorden väsentligen utanför detta genom existens av socialistiska stater. Fuchs visar alltså att Lenins fem punkter fortfarande är viktiga, men han undersöker inte om det finns andra lika viktiga områden i dagens imperialism. ■ ■

Koncentrationen av ekonomin har fortgått genom sammanslagningar och uppköp. Till vänster antalet uppköp/sammanslagningar och till höger värdet av dessa.

LITTERATUR: Amin S. Beyond US hegemony? –Assessing the prospects for a multipolar world. London & New York: Zed Books, 2006. Fuchs C. Critical Globalization Studies: An empirical and theoretical analysis of the new imperialism. Science & Society 2010; 74:215-47. (Har många aktuella referenser) Hardt M, Negri A. Empire.Harvard University Press, 2001. Harvey D. The new imperialism. Oxford University Press, 2003 Hobson JA. Imperialism. A Study. London, 1902.

Dollarns ställning Dollarns ställning som världsvaluta kvarstår väsentligen oförändrad, bland annat genom stödköp av andra länder som Kina, vilket ökar det ömsesidiga beroendet.

Klimatfrågan nonchaleras, då kortsiktiga ekonomiska intressen väger tyngre.

Magnusson L. Teorier om imperialism och globalisering Uppsala:Prisma, 2002. Lenin VI. Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Stockholm: Bo Cavefors Bokförlag, 1969. Zenitserien 4. Magdoff H. Imperialismens politiska ekonomi. Stockholm: Bo Cavefors Bokförlag, 1969 Zenitserien 5. Malm A. När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid. Stockholm: Agora, 2004. Läs mer om USA-imperialism på http://aromelsjö.se

Militärutgifter och krig Militärutgifter och krig för kontroll och utvidgning av marknader har ökad betydelse. Militärutgifterna har fördubblats de senaste 10 åren och uppgår till ungefär hälften av de samlade militärutgifterna på jorden. Officiellt uppgår de till 660 miljarder USD. Faran för nya krig ökar genom att USA:s ekonomi försvagats relativt och genom ökad knapphet på råvaror

(US National Income and Product Accounts)

fib 49

HÄLSNING FRÅN EN LÄSARE TILL ACKEBO VIA SATIRARKIVET.SE. Jag har en hälsning till Lena Ackebo. Jag kom över en av hennes serier på biblioteket, lånade två till och nu ser jag hela världen som om den vore avbildad i en av hennes serier. Tittade på TV häromkvällen, Skolfront, (jag är en pensionerad lärare så jag är egentligen intresserad) men var tvungen att byta kanal för jag gapskrattade, och det är likadant med alla program jag tittar på. I alla fall när de medverkande uppvisar en total avsaknad av självdistans och tar sig själva på blodigt allvar. Bussar och tunnelbana ska vi inte prata om, de är fulla av hennes typer. En eloge till henne, som kan färga min värld så. I betydligt färggrannare toner än tidigare, måste jag säga. /Ingela U

LENA ACKEBO FÖDD 1950. Verksam som serietecknare sedan 1984. Medverkat i dags- och kvällspress, varit medarbetare i Dagens Arbete (bildkrönikor / serier) samt skrivit manus för TV. Nio egna seriealbum, bland andra Amen, Härregud och Alla Kan Tralla (Tago), Hallå Där och Rysk Räka (Ordfront), Brynebrinks (Kartago), Gud va hemskt! (Galago) samt Fucking Sofo (Kartago). Bor på Kungsholmen och har arbetsplats på Katarina Bangata tillsammans med fem illustratörer / journalister (Fox Illustration).

fib 50

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Kultur.

Motståndsskrik Den syriske poeten Muhammed al-Maghut, 1934-2006, har tagit poesin till en egen nivå. Erfarenheter av förtryck, fängelsevistelser och tortyr har kanaliserats genom formexperiment och metaforer, som är både absurda och mångfacetterade. En ny antologi finns nu på svenska.

TEXT cecilia persson

u finns antologin Trampa på mitt hjärta (Tranan 2011) med den syriske poeten Muhammed al-Maghuts poesi. Det är det andra tolkningsarbetet som jag och Bo Holmberg rott i hamn. Det förra arbetet, med Nizar Qabbanis poesi, utmynnade i antologin Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen (presenterad i FiB/K 6–7/08). Att arbeta med att översätta och tolka poesi som kommer från Mellanöstern är också att lägga hjärtat intill denna del av världen, som är ständigt utsatt för konflikter, våld, krig och diktaturer. Det innebär att poesin och poeternas verklighet skiljer sig radikalt från vår svenska. När vi skulle slutföra arbetet med Trampa på mitt hjärta så pågick även ”den arabiska våren” som intensivast och nu när jag skriver dessa rader är situationen i Syrien bedrövligt svår och ingen vet hur det ska sluta. ETT MÖJLIGT LIV. Muhammed al-Maghut levde åren 1934–2006 och anses vara en förnyare av prosapoesin och har även efter sin död fått status som banbrytare också inom poesin. En mycket respekterad poet. I hans diktning kommer också erfarenheter av fängelse, tortyr och andra former av förtryck oss till mötes i absurda, disparata och mångfacetterade metaforer och formexperiment. I Muhammed al-Maghuts poesi förmedlas ett motstånd, ett slags skrik under en naken himmel vars molns rörelser är

Jag går bort simmar i min grav som en plog dör med en gäspning andas in alla dofter skämtar gråter Ur dikten ”En mulen dag” (Ett rum med miljoner väggar, 1964)

obegripliga att förstå, men likväl försöker al-Maghut skriva fram en möjlig väg och ett möjligt liv för människan i en omöjlig värld. HOPP OM RÄTTVISA. För mig som arbetar som

poet i Sverige har mötet med Muhammed al-Maghuts poesi vidgat min förståelse för poeters grundläggande villkor i världen och gett mig ett annat allvar och – faktiskt – ansvar inför att arbeta med litteratur i litet och stort. Jag är självfallet jävig då jag önskar att så många som möjligt läser och tar del av en av Mellanösterns viktigaste poetiska röster. Tillåter er att bli stumma i begrundan inför det rika språkliga universum al-Maghut låter oss träda in i. Öppna sedan munnen och tolka och tala om poesi som gestaltar det hopp som aldrig får dö om en rättvis värld – för både poeter och bönder. ■ ■

MUHAMMED ALMAGHUT

har skrivit följande poesiböcker: 1959: Sadness in the moon light (Huzn fi daw when qamar) 1964: A room with millions of walls (Gurfa bi malayin al-judrán) 1970: Joy is not my profession (Al-farah laysa mihnati) 2001: The rose slayer (”Sayaf al-zohour”) 2005: East of Eden, West of God (” Sharq Adan, Gharb alaah”) 2006: The red bedouin (”Al-badawi al-ahmar”) Källa: Engelska Wikipedia

> fib 51

KULTUR TEXT muhammed al-maghut ILLUSTRATION hillevi duus

Den överflödiga människan Jag är den som ännu inte dött i krig, jordbävning eller trafikolycka vad ska jag göra med mitt liv med åren som sköljer mot mig som havets vågor mot en pelikan? Jag skickade iväg blomman av mina ord i brev och nådeansökningar ritade min framtid som en anka på svarta tavlan ska jag berätta mina drömmar mumlande, trevande som en blind eller låta dem rinna längs kinderna som gummi på tropiska träd? Låt fönstren släppa in lite luft från skogen jag kvävs lungorna tränger ut ur mitt bröst som det utsvultna barnets ögon min röst är oberäknelig som åsknedslag utan kommande generationer att sjunga för ingen gammal mun att återvända till ”Den överflödiga människan” (Glädjen är inte mitt yrke, 1970) fib 52

Sagofågeln Svärdet skriver hjärtat läser tiden utplånar allt ta dig samman, avrättningsplats lugna ner er, rep undersåtar och patrask nog har ni sett en lärare bli hängd i början eller slutet av varje läsår i detta österland eller en rikeman locka till sig en vild gasell och överösa den med blykulor mellan ögonen eller en hjälte kapitulera mitt i striden av sorg? ”Sagofågeln” (ur diktsamlingen Öster om Eden, väster om Gud, 2005)

fib 53

Novell.

TEXT hans falk

ILLUSTRATION kristina eriksson

är jag var liten trodde jag att faster Harriet var grevinna, eller åtminstone adlig på grund av sin gracila skönhet, den stolta hållningen, de avmätta gesterna, den höga pannan under det noggrant uppsatta grå håret, de långa, smala händerna och den skarpskurna, lite stränga aristokratiska profilen. Jag blev väldigt besviken när jag fick reda på att hon bodde i en etta i ett stort hus på Kungsholmen i stället för på ett slott eller en herrgård och att hon inte tillbringade dagarna med att rida på rashästar, utan arbetade som föreståndarinna på personalmatsalen på AGA:s stora fabrik i Lidingö. FASTER HARRIET var inte min faster, utan min farsas, och efter det att hon gått i pension vid 72 års ålder kom hon ofta på visit hos oss i vårt gröna hus i den lilla mälarstaden. Alla andra, som min farmor och farfar eller mormor eller vänner till vår familj hälsade på. Det var bara faster Harriet som var så förnäm att hon kom på visit. Hon hade ett sätt att le nådigt mot människor vilket gav ett nobelt intryck och gjorde att hon omedelbart satte sig i respekt. Detta trots att hon var fallen efter en enkel spegelmakare, precis som sina bröder, Elias och Arthur och farfar August. I och för sig hade faster Harriet gift sig fint och äktat Nils-Johan, revisor på Kommerskollegium och äldste sonen i en gren av den aktade köpmansoch ämbetsmannafamiljen Spaak. Men äktenskapet hade inte fallit väl ut. Redan på morgonen efter bröllopsnatten hade Nils-Johan gråtande bekänt för sin nyblivna brud att han förskingrat en ansenlig summa pengar, och, värre ändå, att detta uppdagats och att han nu skulle tillbringa det närmaste fyra åren på Långholmen. Hans far häradsdomaren hade utverkat att han skulle få gifta sig om han om han redan dagen bröllopet efter frivilligt inställde sig på fängelset. Men, försäkrade Nils-Johan för faster Harriet, han var nästan säker på att få komma ut efter halva fib 54

tiden till följd av gott uppförande och sin fars höga kontakter. Då skulle de få sin smekmånad, till och med på Capri lovade han, om hon bara hade tålamod att vänta på honom. Det hade faster Harriet inte. Skammen var för stor, så redan efter några månader lade hon in lagt in om ansökan om skilsmässa, vilket beviljades henne, varpå Nils-Johan Spaak hängde sig i sin cell med hjälp av ett hoptvinnat lakan. Därefter låtsades faster Harriet aldrig om att hon skilt sig utan titulerade sig som änkefru livet igenom. Hustru hade hon varit bara en enda natt, men det räckte för att göra henne gravid och fem månader efter sin makes, eller om man nu ska vara noga, före detta makes tragiska bortgång, hade hon nedkommit med en dotter som döptes till Beatrice och som sedan fyllde hennes liv med innehåll och mening. Beatrice hann bli sex år, få guldlockigt hår och bli vacker som en bokmärkesängel innan hon tynade bort i tuberkulos och dog på ett sanatorium i norra Dalarna. Hennes porträtt stod på faster Harriets nattygsbord. Det var taget av en riktig fotograf i ateljé och där omgavs Beatrices lockar av ett ljust skimmer, som en gloria. Och för att uthärda den oerhörda, ofattbara förlusten gick därför faster Harriet och blev religiös, enligt farsan. Ofta talade faster Beatrice som sitt änglabarn och var övertygad om hon att lekte med sitt rullband och hoppade rep tillsammans med de andra änglabarnen medan Herren själv med ett milt och faderligt leende såg på. NÅGRA GÅNGER hälsade jag på faster Harriet

i hennes etta i det stora huset på Kungsholmen. Då gällde det att uppföra sig fint, för allting var vackert och liksom skört. Stolarna med sina tunna ben fick man absolut inte väga på, matbordet var av ädelträ och spillde man på det så blev det fläckar som aldrig gick bort. Kristallkronan i taket såg så bräcklig ut att den skulle falla i småbitar bara man tittade på den. De enda leksaker som fanns

> fib 55

NOVELL var Beatrices gamla porslinsdockor, klenoder jag givetvis inte fick röra. Ändå minns jag mina fåtaliga besök hos faster Harriet med glädje. Hon var en god berättare och underhöll mig gärna med historier om hur farsan varit när han var ung – en riktig buspojke om man fick tro henne – och fast hon var så förnäm, kryddade hon sitt tal med roliga gamla ordstäv. Om jag till exempel var tvungen att tvätta halsen, vilket jag inte ville, men vilket hon var noga med, sa hon: ”Vill man vara fin får man lida pin”. Om något gick på tok, som att jag snubblade på en tröskel, sa hon: ”Så kan det gå när inte haspen är på” och när hon någon gång gjorde något alldeles extra som att köpa glass och jordgubbar till efterrätt kunde hon lättsinnigt utbrista: ”Ja, här hoppar inga halta symaskinsagenter.” VÅR SLÄKT på min farsas sida var inte någon fin släkt. En arkivarie som farsan anlitat för att bedriva släktforskning hade bara hittat småbönder, backstugusittare, drängar och en och annan smed, alla från Arbogatrakten. Undersökningen försvårades, hade arkivarien antecknat ”av det stora antalet barn födda utom äktenskapet.” Min farfars farfar hade dock tagit sig upp ett pinnhål på samhällsstegen i och med att han blev grenadier, alltså indelt soldat med eget torp. Därmed fick han byta efternamn från Larsson till Kask och han blev senare till och med en tämligen välbeställt kreaturshandlare. Han blev skjuten på en passagerarbåt mellan Arboga och Stockholm av den galna mördaren Nordlund, kallad ”Mordlund” eller ”Mälarmördaren” och som snart där efter halshöggs av skarprättare A. G. Dahlman. Förutom farfars farfar var det sju personer som föll för Nordlunds kulor. Faster Harriets far, farfars far Carl August Kask flyttade i unga år till Uppsala och blev spegelmakare. Han var lik faster Harriet till det yttre och kallades allmänt ”vackre Kask” och var, enligt faster Harriet, ämnad till att bli något stort. Enligt alla andra i släkten blev han det också, nämligen en av Sveriges första socialdemokrater och föreståndare för Folkets hus med hedersuppdraget att bära Uppsala Arbetarekommuns fana på första fib 56

maj fram till sin för tidiga död vid 54 års ålder. Han blev alltså en aktad pionjär inom den svenska arbetarrörelsen, men det dög inte alls åt faster Harriet. Hon ansåg i stället att hennes far borde ha satsat på att till att börja med ta över spegelmakeriet och sedan bli affärsman. Hon återkom ofta till hur han med sin intelligens, sin skötsamhet och sitt vinnande utseende slösat bort sitt liv med att kämpa för de otacksamma och supiga arbetarna. Faster Harriet berättade om när självaste Mäster Palm kom på besök. Det kunde hon höra på de ojämna stegen i trappan, eftersom Palmen som han kallades, var halt. Han hade varit särskilt förtjust i faster Harriet och ofta tagit upp henne i sitt knä. Det gjorde mig oerhört stolt, särskilt eftersom jag suttit i faster Harriets knä: en form av apostolisk succession. Men för faster Harriet var det inte märkvärdigt alls. Som den enda i släkten var hon inte socialdemokrat eller kommunist utan röstade med högern eftersom hon ansåg sig som förmer. Carl August Kask fick alltså fyra barn, av vilka faster Harriet var näst yngst och enda dottern. Hon var inte tillfreds med någon av sina bröder, inte ens med farfar som efter att ha arbetat som handsättare på Upsala Nya Tidning fick ta över hotelldelen av Folkets hus och sedan blev chef för det fina Park Hotell på Kungsgatan. Förvisso hade han gjort karriär och tjänade bra. Men han var samma förstockade sosse som förr och vägrade att fraternisera med sina likar i Uppsalas societet, utan fortsatte att umgås sina tarvliga kamrater från sätteriet. ÄNDÅ VAR FARFAR den i syskonskaran som hon

menade hade misslyckats minst. Hennes två andra bröder hade enbart dragit skam över släkten. Ludvig, den äldste var cykelreparatör och hade han bara hållit sig till det, så kanske allt varit, om inte gott och väl, så i alla fall inte direkt illa. Men nu var han tragiskt nog också en skicklig dragspelare, skicklig nog att utses till Upplands dragspelskung. Så i stället för att sköta sig och laga cyklar, for han omkring på dansbanor och andra tillställningar och lät sig bjudas på brännvin efter spelningarna, vilket han snart fick en sådan smak för att det mesta han tjänade gick till det.

Cykelverkstaden gjorde konkurs och farfar såg till att hans hustru Emilia fick arbete som receptionist på hotellet, vilket innebar en hel del kvällsarbete och till råga på det blev hon kommunist och började springa på möten. Faster Harriet fick ofta vara barnvakt åt de tre minderåriga barnen, vilket hon i och för sig inte hade någonting emot, samtidigt som hon beskärmade sig över deras bittra öde att praktiskt taget växa upp föräldralösa. Och ännu värre var det med den yngste brodern Arthur som var studiebegåvad och som det därför kostades på för att han skulle ta studenten och bli något fint. Men bara några månader innan det var examensdags stal han föräldrarnas silver och köpte sig en Amerikabiljett och hamnade därefter på ett valfångstfartyg. Efter tre år mönstrade av och sökte lyckan som guldgrävare i Yukon i norra Kanada. Det lilla guld han hittade spelade han bort tillsammans med sitt sparkapital. Men i saloonen i Dawson City arbetade Mary från staden Calgary i provinsen Alberta som han gjorde med barn. Dit flyttade de sedan som gifta och i Kanada, detta möjligheternas land, lyckades Artur under alla år inte göra en mer storartad karriär än att avancera från vaktmästare på stadens idrottsplan till att bli dess föreståndare. LÅNGT SENARE , 1969, blev jag den förste i släkten

som tog studenten, men jag hade blivit FNL-aktivist och kommunist så långt ut på vänsterkanten det gick att komma och vägrade att bära den vita mössan, denna förhatliga symbol för klassamhället. Då brast faster Harriet i gråt. Men farsan lyckades med stor möda övertala mig att för hennes skull låna en studentmössa och ta ett ateljéfoto. När faster Harriet fick det grät hon igen, den här gången av lycka. Hon ramade in det och placerade det längst fram bland släktfotografierna. Nu kunde hon säga till sina väninnor, varav flera var änkefruar som hon själv, och som hon spelade Canasta med varje tisdag, att det här är Lars, min bror Carl Augusts äldsta barnbarn, som tagit studenten med lysande betyg och som kommer att bli något stort, samma mina ord. Alla i släkten hade svart hår och var mörka i hyn. Vissa var utrustade med den karaktäristiska

Kaskska näsan som var stor och böjd. Farfar hade den och farsan hade den, inte jag, men däremot min bror Olz och min yngsta son Andreas. Detta gjorde att vi såg franska ut. Förklaringen till det var enligt farsan att vi var vallonättlingar som så många andra som härstammade från Bergslagen. Men det var en förklaring som inte alls dög åt faster Harriet. Hon hade nämligen anlitat en egen släktforskare och denne hade funnit ett märkligt samband. En förfader, drängen Lars Larsson hade nämligen plötsligt blivit storbonde snart efter det att han äktat pigan Anna Lovisa. Deras förstfödde, en son, hade kommit två månader ”för tidigt” och

> fib 57

NOVELL döpts till Eugen, ett mycket ovanligt namn, utom i den Bernadottska kungaätten. Och mycket riktigt hade Karl XV på sin Eriksgata just vid tiden för befruktningen gästat Arboga med omnejd. Slutsatsen var enligt Faster Harriet alltså given. Drängen Lars Larsson hade tagit på sig det konungsliga faderskapet i utbyte mot ett präktigt hemman. Dessvärre hade konungabarnet inte bara ärvt sin biologiska faders stilighet, utan också hans ”självrådighet”, som det så vackert uttrycks i historieböckerna. Sjutton år gammal hade han förfört den vackra unga bondhustrun i granngården. Det grova brottet skulle ha lett till åtskilliga års fängelse, men det kom till en uppgörelse. Lars Larsson bötade med att överlåta sin gård till den kränkte grannen och tog själv åter tjänst som dräng, dock på en annan gård i en annan socken. Eugen emigrerade till Amerika och hördes aldrig mera av.

Jag tyckte visst att faster Harriet hade någonting att leva för, även om hon själv inte alltid tyckte det. Ofta var hon ledsen och hade långa perioder av tungsinne, i dag skulle man väl ha sagt att hon var depressiv. Dock skötte hon alltid sitt ansvarsfulla arbete som föreståndarinna på AGA:s personalmatsal med bravur. Och varje år några dagar före julafton kom hon till oss i den lilla mälarstaden tillsammans med farmor Tyra och satte med ursinnig energi igång med att färdigställa julbordet. De kokade skinka och istersmör, rullade köttbullar och rullader, malde korv, la in strömming, minst sju sorters sill och grisfötter, blandade till mumman, grillade revbensspjäll, la lutfisken i blöt och det aniskryddade brännvinet på is, förfärdigade marsipantomtar och annat godis, satte upp misteln och inhandlade den allra tätaste och finaste granen av Tillby-bonden på Stora Torget.

DENNA RELATIVA Kaskska storhetstid blev alltså

NÄR HENNES KRAFTER började tryta och hon slutligen slutade sin tjänst på AGA, alltså vid 72 års ålder, flyttade hon till en pensionärslägenhet i den del av vår lilla mälarstad som kallades Kvarnboda, ett bostadsområde med höghus avsedda för de mindre välsituerade medborgarna i den lilla mälarstaden och som diskret doldes av Klockstapskullen. Men hon hade ändå kraft och energi kvar att bli en stöttepelare i den lokala Röda Kors-föreningen, där hon accepterades som den fina dam hon alltid velat vara. Då arbetade jag som lastare på den stora flygplatsen en dryg mil bort och mina yngre syskon Ola och Bo gick i gymnasiet, men vi tog oss ändå tid att hälsa på faster Harriet i hennes lilla tvåa och beundra porträttet av Karl XV som hängde på hedersplats i vardagsrummet, spela ett par partier Canasta med henne och tömma godisskålen av kristall som alltid var full till brädden av punchpraliner, piastrar och geléhallon. Änkefru Harriet Evelina Kask avled stilla i sömnen på Löwenströmska Sjukhuset i sviterna efter en lunginflammation. Hon nådde den aktningsvärda åldern av 93 år och var verkligen så sörjd och saknad som det stod i dödsannonsen, vilken hon enligt sin sista vilja krävt skulle införas i Svenska Dagbladet. ■ ■

kort. Men faster Harriet var besatt av tanken på hur väl allting kunde ha utvecklat sig om Eugen bara hade kunnat hålla sitt Bernadottska blod i styr bara några år till. Då kanske han blivit ärbart gift med en godsägardotter och adlats av Oskar II som trots allt var hans farbror. Hon påpekade att det ju hade hänt förr, som när Karl IX gav sin ”högst älskade frilloson” Karl Karlsson tillnamnet Gyllenhielm och sedan lät honom ta säte i kungliga rådet tillsammans bland andra den store Axel Oxenstierna. Som tioåring blev jag förstås mycket imponerad, men farsan avfärdade bryskt faster Harriets teori som fantasier av en gammal nucka och slog fast att vi var vallonättlingar, med tillägget det inte var otroligt att en eller annan tattare hållit sig framme att med tanke på det stora antalet utomäktenskapliga barn. Ett tecken på det skulle vara farbror Ludvigs musikalitet som sedan blommat ut hos min äldste son, en av landets mest framstående klassiska gitarrister. Men farsan sa åt mig att låta faster Harriet hållas med sina drömmerier. Hon hade ju inte haft det lätt här i livet, och hade inte så mycket att glädjas över nu heller. Det var bättre att ha en livslögn att leva på, än ingenting alls, sa farsan. Jag förstod inte riktigt vad han syftade på, men jag tyckte att han var orättvis. fib 58

Recension.

Guldsot

Det började som en skakning på nedre våningen hos de kvinnliga administratörerna. Kunde det stämma att den charmige Johan af Donner på Röda Korset var ohederlig? Burna av en känsla för anständighet började man syna fakturorna. Så avslöjades han av några rättskaffens själar. Redan på sitt första jobb stal Johan af Donner, berättar Bernt Hermele i denna läsvärda redogörelse över svindeln på Röda Korset. Han förfalskade också sina universitetsbetyg och när han väl var inne i svängen skrev han bluffakturor i samarbete med halvkriminella existenser. Var det ingen som fattade? Klart att de där med jackor från Barbour och tröjor från Lacoste fattade. Eller som man sa: ”Till slut visste alla att han ljög, folk garvade bakom hans rygg.” Men ursäktad och befordrad blev han då han tillhörde den tärande klassen med sitt adelskap och sin spatiösa våning vid Humlegården. MED SIN GLIDARSTIL blev han en nyttig

idiot åt de andra snattarna. Skillnaden var bara den att de andra stal enligt avtal. Som Christina Magnusson, född Bernadotte, som krävde ersättning av Röda Korset då prinsessapanaget sänkts.

En annan skithög är Christer Zetterberg, chef för af Donner, med en Jaguar X-type som tjänstebil.

En annan snyltare var styrelsens ordförande, liberalen Bengt Westerberg. I boken förklarar han med matematiska formler varför just han av alla jordens människor har rätt att ta miljoner ur de fattigas kassa som samlats in av frivilliga krafter. Det är, uppriktigt sagt, en biologisk gåta att en person av den sorten kan få ståfräs. EN ANNAN SKITHÖG är Christer Zet-

terberg, chef för af Donner och med en Jaguar X-type som tjänstebil. Smaka på den. Ratta en Jaguar X-type för världens svältande barn. Hur lär man en sådan person folkvett? Förstod man vad som hände? Det är väl klart att af Donners entourage begrep

att borgerlig välgörenhet, det som alliansen nu lanserar, är ett sätt att bli rik. Efteråt, när polisen kom, var det ingen som sett ens en fjärt av guldstoft från de miljoner han snodde. Inte ens han fru hade fattat, sa hon, trots att resten av familjeekonomin var glasklar för henne. Man sa att hon höll maken i ett stenhårt grepp, sådant man brukar säga när man menar att lustan styr. Sett ur den synvinkeln torde fru E K Josephson af Donner med åren blivit ett kostsamt ligg. Något maken kanske kan tänka på under de fem år han är dömd att tillbringa bakom galler med högerhanden som enda älskarinna. anders norborg fib 59

foto: Sara Appelgren

Bernt Hermele Leopard

Liv Strömquist Galago

Jag tycker mycket om serier. Och jag är beredd att göra en uppdelning helt utan empiriska krav. Å ena sidan ”nyserier”, som ofta har intressanta saker att säga men är medvetet fult tecknade. Å andra sidan mer etablerade serier som är mer estetiskt tilltalade, eller snarare mer arbetade visuellt, men inte säger något. Av dessa kategorier hör Liv Strömquists nya album till den första. Jag är bered att påstå att Ja till liv är det bästa Liv har gjort, då har jag i och för sig inte

Krigare – ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan

Johanne Hildebrandt Forum

Svenska soldater behövs i Afghanistan, anser Johanne Hildebrant. Hon beskriver soldatlivet med alla dess aspekter: Vänskapen, farorna, det privata och det yrkesmässiga. Hon tar soldaternas parti – mot byråkrati och politisering. En inbäddad krigsreporter med ett underifrånperspektiv på soldatlivet. Hildebrandt romantiserar inte soldaterna, men hon betonar de sidor av krigarna (hennes ordval) som är mindre aggressiva. Enligt Hildebrandt försvarar soldaterna – de ockuperar inte. Soldaterna är yrkesofficerare, sjukvårdare, poliser, tekniker och arbetslösa. Gemensamt har de viljan att se världen. fib 60

foto: Caitlin Mooney

RECENSION

Ja till Liv. Liv Strömquist ABC

läst Prins Charles känsla men allt annat. Liv fullkomligt sablar ner sin omvärld i stora och små betraktelser, rörande allt från borgerligheten till heteronormativa strukturer och människans märkliga beteenden. Jag finner mig ofta skratta högt under läsandet, något jag inte har gjort sedan jag läste Anders Jacobssons och Sören Olssons Bert-böcker i årskurs fyra. Det är inte utan att man känner

sig träffad av Livs betraktelser då hon raljerar mot besserwissrar och förlegat manligt beteende. Det enda jag egentligen önskar av detta furstliga verk är att hon kunde rita lite finare. Jag vet att hon kan det, hon gör det i Drift. Sedan är det ju omöjligt att säga vad som är estetiskt tilltalande, men bara för att det är satir behöver det inte vara ett hastverk. peter karlsson

Många vill göra en god gärning. Alla är träningsfreaks. Några har problem med jämställdhet. Hildebrandt blandar stridsscener med instick om soldaternas privatliv. Strax efter order om anfall filmar en av soldaterna sig själv: ”Hej, hej, mamma. Allt är bra!” Bilden blir att krigarna egentligen är vanliga hyggliga Svenssons med ganska sunda bondförnuft. Men samma människor som är beredda att dö för andras frihet är här också beredda att döda. Där börjar problemen.

byggdes för gud vet vilka pengar.” Just det! Det stannar där. Hildebrandt kollar aldrig uppgifterna om massmord eller var pengarna till lyxvillorna kommer ifrån. Citatet kanske får rapporteringen att låta allsidig. Men tanken att på allvar granska den egna sidan saknas.

DET JOURNALISTISKA kravet på allsidighet glimtar bara till vid några få tillfällen. Här en beskrivning av striderna runt Mazar-e Sharif: ”Krigsherrarna återtog staden tillsammans med amerikanska specialstyrkor den 9 november 2001. Tvåtusen talibaner som gav upp dödades och det finns många obekräftade uppgifter om etnisk rensning och massmord. Av denna del av stadens historia fanns dock inte ett spår kvar. Numera pågick en byggboom i Mazar-e Sharif, enorma lyxvillor med torn och gnistrande kakel på fasaderna

JOHANNE HILDEBRANDTS syn på medierna är problematisk: ”Debatten om insatsen i Afghanistan hade förvandlats till en show där läsare kunde rösta för eller mot närvaron.” En stor grupp som inte vill att Sverige ska kriga saknar nästan helt representanter i riksdagen. När man på några få debattfora kan rösta om insatsen beskriver Hildebrandt det som en ”show”. Bara de med rätt åsikt anses kompetenta: Håll med eller håll käft. Jag tror de flesta fredsvänner läser krigsförespråkarnas artiklar och försöker bemöta deras argument. Men jag ser inte samma intresse för fredsvännernas frågeställningar bland inbäddade journalister. De saknar nyfikenhet. olof rydström

Minnet av en smutsig själ Henning Mankell Leopard

Unga flickan Hanna Renström skickades iväg från Härjedalen en missväxtvinter då maten inte räckte till alla i familjen. Det var 1903 och nödår i norra Sverige. Efter en kort tid i Sundsvall, som piga hos en rik handelsman som farit förbi stugan i Funäsdalen, fördes hon vidare med ett fartyg på väg till Australien som kocka. Men dit kom hon aldrig. Väl på fartyget hann hon först både gifta sig och kort tid därefter bli änka, innan fartyget stannade till i LourenÇo Marques i dåvarande portugisiska Östafrika, dagens Maputo och Mozambique. Där lämnade hon fartyget. Svårt medtagen efter ett missfall hamnade Hanna på ett hotell som visade

Dylan en kärlekshistoria Håkan Lagher Norstedts

Vad kan mer skrivas om en som allt redan är skrivet om? Det gjorde mig nyfiken på Håkan Laghers bok om Bob Dylan. Och intrycket är kluvet. Lagher har hittat en del intressanta nedslag i en biografi som är exploaterad i övermått och gör de kapitlen läsvärda genom sin stil, en lite fritt flytande vandrande prosa mellan essä och kåseri. Sedan dras han vidare mot en hållningslös attityd till Den Store, det är Dylans känsla, det är hans konst, han är Picasso, han är den store poeten och giganten, det blir lite tradigt det där. Ingen sansad ”fan” kan anse att de senaste skivorna håller någon högre klass, texterna

sig vara en bordell. Efter en lång konvalescens där gifte hon om sig med bordellägaren och när även han en kort tid därefter dog, stod hon där plötsligt som vit kvinna och ägare till en bordell med svarta kvinnor. HENNING MANKELL har snappat upp en notis om att det en gång fanns en vit kvinna i staden och att hon var ägare till en bordell. Av den historien har han skrivit Minnet av en smutsig själ, en roman som kopplar ihop det kolonialt förtryckta Östafrika med en vit kvinna som gärna vill hjälpa de svarta kvinnorna på bordellen, men vars beslut ofta får en annan verkan än den tänkta. Företaget är och förblir mycket framgångsrikt och Hanna, eller Ana Branca som blir hennes portugisiska namn, blir en av landets rikaste. Mäktiga vita män passerar revy: militärer, advokater, kapitalister, präster. Vid sidan av kvinnorna på bordellen. Hon förstår snart hur saker och ting hör ihop och vill göra gott

är ofta torftiga, melodierna stulna, kompet mediokert, men här beskrivs en artist som exceptionell rakt igenom. ALLA DE SAMTAL Lagher för i boken bär upprepningens tråkighet över sig. Den ende som är intressant är Jörgen Lindström, en kille som åkt runt och sett Dylan några hundra gånger och samlat konsertinspelningar i otrolig mängd. Han verkar sympatisk. Men det var för att jag var intresserad av Dylan jag ville läsa boken, vad Anders F. Rönnblom och Ola Magnell har för sig numera är lika ointressant som någonsin. Varför ska de trängas in här? För det där mässandet gör mig lite äcklad, ungefär ”om jag inte mött Dylan hade jag fortsatt leva i mörkret”, jag vill inte höra några frälstas halleluja oavsett till vem. Det där varierar från kapitel till kapitel. Vissa tycker jag mycket om och jag känner igen mig i det här generationella, det där också jag minns, levt i,

i en värld full av korruption och förtryck. Med en schimpans från bordellen som bästa vän ser hon världen allt tydligare. Henning Mankell har alltid i olika genrer beskrivit den orättvisa världsordningen, valt sida mot överheten. Med teaterpjäser och romaner kopplar han Sverige och svensk debatt nära intill den afrikanska sanden. Minnet av en smutsig själ är inget undantag. Det går att läsa in en hel del av dagens diskussioner om bistånd och kolonialism i denna bok. ANA BRANCA hamnar med sin nyfiken-

het och sitt engagemang i dramatiska händelser som avlöser varandra. Upplösningen av dessa historier är överraskande och oberäkneliga. Sett till Mankells övriga berättelser känns denna bok med sin mustiga ramberättelse dessutom innehålla mer än vanligt av afrikansk magisk realism. Vilket klart medverkar till bokens höga läsvärde. åke johansson

störts av eller hyllat. Det där 50-talet, det där 60-talet och det är som en sorgesam tapet till vår upplevelse av Dylan, det han kom att bli för oss. Den där rösten, de där orden. För nog var det något visst och nog saknar vi det, det är inte samma sak att höra ”Like a Rollin’ Stone” för tusende gången som när vi hörde den först. Fast vi tröttnar ju aldrig ändå. Det finns en Dylan-strof för varje situation i livet, säger någon i boken och det är bra sagt och jag känner igen mig, men när Lagher sedan berättar om olycklig kärlek och missade möjligheter och inte refererar till Dylan blir det lite meningslöst. Det kan förvåna mig ibland nuförtiden, hur förlagen släpper igenom böcker som hade mått bättre av ordentlig redaktion, någon borde ha sagt till Lagher, ”Skriv personligt, skippa de där gubbarna du snackat med, skriv din egen Dylan-historia.” För den tror jag hade varit intressant. lennart rahm fib 61

RECENSION

Hej då! Begravningsboken Lotte Möller Bokförlaget Arena

Prisade trädgårdsjournalisten Lotte Möller har skrivit en bok om det tabufyllda ämnet begravningar. Hon har gjort ett ordentligt researcharbete. Källförteckningen uppgår till hela sex sidor och läsarna får veta det mesta i fråga om vad som gäller och vad som är tillåtet och inte tillåtet när en närstående ska begravas. Perspektiven vidgas betydligt eftersom det förekommer jämförelser med andra länder i fråga om allt som kan förekomma: begravningsbyråer, kistor, gravplatser, annonser, gravöl, nekrologer. Tydligt är att det växlar med tid och

Europas skam. Rasister på frammarsch Lisa Bjurwald Natur och Kultur

Lisa Bjurwalds bok är inte bara en reportageresa in i Europas mörka hjärta. Den är också en ögonöppnare för läsaren. Liksom för författaren själv, så verkar det åtminstone om man läser mellan raderna. Och detta trots att hon är verksam inom Expo, tidningen som särskilt skärskådat extremhögern i många år. Detta arbete har hon deltagit i förutom sitt arbete som DN-skribent. Fakta finns i och för sig för alla att se som vill se: över en miljon britter röstade i Europaparlamentsvalet på det högerfib 62

Vid ett dödsfall i Italien släpper man vad man har för händer och kommer direkt.

rum hur vi förhåller oss till dödsfall och begravningar. Författaren är med rätta kritisk mot att det i Sverige dröjer cirka sex veckor mellan dödsfall och begravning. Den som vill ta ett sista farväl och se den avlidna vid begravningen kan därför konstatera att kroppen har förändrats på ett obehagligt sätt. I Italien går det annorlunda till. Ett ögonvittne berättar om ett dödsfall i hemmet. Där sköter familjen om att den döda tvättas, får hakan uppbunden och kläs i bästa kostymen. En kista skickas efter, den döde läggs i den och släktingar och vänner kommer för att kondolera och dricka kaffe. I detta fall kom etthundrafemtio personer och konsumerade många koppar kaffe. Familjen vakar och nästa morgon kommer kistleverantören och plomberar kistan och på eftermidda-

gen sker begravningen. Vid ett dödsfall i Italien släpper man vad man har för händer och kommer direkt – utan titt i kalendrar. Boken är skriven i en lättsam ton åt det pratiga hållet vilket gör att det inte förekommer någon falsk medlidsamhet eller sentimentalitet. Tvärtom får den som läser nya infallsvinklar och möjligheter att agera i en situation som kan vara svår. Problemen som dyker upp när någon dött är ofta praktiska och ovana. Här får vi många goda råd och boken bör finnas i varje hem. Den kan läsas från pärm till pärm eftersom den är underhållande och späckad med citat och vackra bilder, men den kan också med fördel användas som uppslagsbok och diskussionsunderlag. stefan estby

extrema BNP, British National Party. Nu sitter de där i Bryssel med god väljarbas, precis som Sverigedemokraterna gör i Sveriges riksdag. Bägge partierna lär bli svåra att få ut. I Schweiz har samma grupper vunnit en av sina största segrar på många år i och med införandet av ett minaretförbud. En stor seger för islamofoberna i deras kamp mot muslimers fri- och rättigheter. Den våldsamma islamofobiska rörelsen EDL – European Defence League – vilken Anders Behring Breivik för övrigt uppgetts ha haft kontakt med – är en faktor att räkna med i Storbritannien. Inte minst extremhögerhotet mot en etnisk minoritet som romerna visar sig under Lisa Bjurwalds resa vara omfattande. I Ungern propagerar det nyfascistiska – och antisemitiska – Jobbik öppet mot romerna. Våldshandlingar och mord förekommer. I Frankrike är läget knappast bättre, även om Lisa Bjurwald inte har gjort nå-

gon reportageresa dit. Den nu avgångne Le Pens främlingsfientliga Nationella Front, Front National, lever vidare där. Nationella Fronten är efter en nedgång fortfarande ett stort parti regionalt i Frankrike. Med sig har de i själva verket även president Sarkozy som ger signalen att det är fritt fram att hata. Till exempel hata skyddslösa minoriteter som de romer från Östeuropa som Sarkozy orättfärdigt – och i strid med EU:s regelverk – utvisat ur landet. Lisa Bjurwald möter nazisterna och högerpopulisterna i olika länder, och talar med dem. Det som framkommer gör inte läsaren mindre oroad. Samtalen med forskare och aktivister förstärker bilden: Europas samhällen och särskilt dess minoriteter står inför ett större hot än på länge. Denna bok visar att sådana varningens ord, som alltså från Lisa Bjurwald kom redan innan terrordådet i Norge, inte bör förbises. henrik persson

Tills vattnet stiger Maryse Condé Leopard

Maryse Condé (född 1937 på Guadeloupe) kom som student till Paris. Studerade litteratur, gifte sig med en skådespelare från Guinea och flyttade till Afrika. Under tolv år undervisade hon i Guinea, Ghana, Nigeria och Senegal. Hon flyttade tillbaka till Paris 1973 och doktorerade på stereotyper i karibisk litteratur. Genombrottet kom på 1980-talet med en släktkrönika från Mali. Hon är professor emerita vid Columbia University (NY) och

Det stora tågrånet Mikael Nyberg Karneval förlag

Det stora tågrånet handlar om den svenska järnvägen, dess historia, utveckling och förfall. Bilden som växer fram domineras av två saker: å ena sidan samhällsnyttan, de samhälleliga behoven av goda kommunikationer, å andra sidan affärsmässigheten. Med exempel från Storbritannien, USA och Sverige visar Mikael Nyberg hur viljan att investera och få avkastning fanns med redan från början och hur olika intressenter konkurrerade om bra kontrakt. Resultaten blev kaotiska förhållanden. Det blev höga driftskostnader, slöseri med kapital och problem med samordningen. Den osynliga handen behövde en hjärna för sin styrning. 1936 ledde problemen till förstatli-

har totalt gett ut ett tjugo-tal romaner. Tills vattnet stiger är hennes nyskrivna (2010), fjärde roman på svenska och Leopard. I denna får vi följa barnläkaren Babakars uppväxt i Mali, hans medicinstudier i Kanada, till blodiga afrikanska statskupper och till Karibien, på Guadeloupe och Haiti. Condé känner väl till dessa länder/regioner, och har tidigare skildrat dem i böcker utgivna på Leopard förlag. DEN SVENSKE LÄSAREN erbjuds möjlig-

heten att stiga in i en mycket annorlunda värld, där krig, våld, mördande, fattigdomens förbannelser, naturkatastrofer, kärlek och exilens rotlöshet blandas. Den är en stark läsning, om än ganska svart, som vi vistas i under några timmar. Och efter läsbesöket dröjer sig bokens värld kvar. Är den så svart? Vad

gande av järnvägen. På 1950-talet hade järnvägsnätet nått sin största utbyggnad. På 1980-talet var det dags igen. Budgetstyrning, regelverk och föreskrifter skulle ersättas av målstyrning, affärskontrakt och konkurrensutsättning. 1988 antogs regeringens proposition om trafikpolitiken, och Sverige blev först i världen med att påbörja en upplösning av det statliga järnvägsmonopolet och att sära på tågtrafiken och förvaltningen av spårsystemet. Banverket bildades. HUVUDDELEN AV Nybergs bok hand-

lar om denna nyordning och alla dess konsekvenser. Genom olika röster, järnvägsanställdas i första hand, men också kommunpolitikers, chefers, och genom egna erfarenheter skildrar han resultatet, oreda och försämringar på alla tänkbara nivåer. Upplösningen av organisationen har resulterat i söndring mellan parter som borde samarbeta. Följden blir ökad byråkrati, osmidighet och förskjutning av beslut uppåt i organisationerna. Inblandade företag vill ha snabb avkastning och har varken förmåga eller incitament att

kan vi göra? Vad ska vi göra? Fattigdomen och våldet driver människor på flykt över hela världen och för lite godtyckligt samman olika människor. Boken är inget episkt mästerverk, utan består av ett antal berättelser om mycket dramatiska öden, i en lös ramberättelse. Däremot har berättelserna en intensitet och verklighet som griper läsaren. Karibiens säregna kultur, i så hög grad formad i motståndet mot den europeiska kolonialismen och senare USAimperialismen, ges en självklar plats. Kanske är de tre tidigare Leopardböckerna bättre än denna, men kopplingen och parallellerna mellan Centralafrika och Karibien är överraskande och slående. Så även denna gång, käre läsare, kommer du inte att bli besviken. ulf karlström

satsa de stora kapital som skulle vara nödvändiga för en vidareutveckling. Kortsiktigheten regerar och leder till snålhet i alla led. Det blir brist på underhåll av anläggningar, vagnar och maskiner, brist på material, brist på personal. Annat slösas bort: tid, personalens kunskaper och lojalitet och resenärernas tålamod och lust att nyttja järnvägen. DETTA ÄR EN BOK inte bara om den

svenska järnvägen utan i sin förlängning, om samhället och den kapitalistiska utvecklingen i stort. I slutet vidgar Mikael Nyberg perspektivet mot hela samhällsutvecklingen och slöseriet med människor och miljö och det förfall som följer när myndighetsutövning ersätts av kommers och big business med offentliga medel. Boken rör sig på ett engagerande sätt från det personliga och konkreta till det abstrakta och mera svårfångade. Det stora tågrånet är en bra och användbar bok för att förstå svåra ekonomiska sammanhang. sisela björnsson fib 63

RECENSION

Obamasyndromet Tariq Ali. Övers. Charlotte Hjukström Celanders förlag

Barack Obama väckte förhoppningar, både hos det amerikanska folket, vars entusiasm och förändringsvilja lyfte honom till makten, och hos europeiska politiker, som så gärna ville se en ledare för den västliga supermakten som inte i allmänhetens ögon förknippades med imperialism, aggression, övergrepp och kulturförstöring. Knappt hade Obama tillträtt som president förrän han – ledaren för världens största krigsmaskin, med minst två pågående krig och ockupationer och i full färd med upptrappning i Afghanistan och utvidgande av kriget till Pakistan – hyl-

Moderspassion Majgull Axelsson Brombergs

Majgull Axelssons bok Moderspassion utspelar sig några dagar under och efter ett kraftfullt oväder strax utanför Arvika i Värmland, en storm och ett skyfall som får förödande konsekvenser. Minna, bokens huvudperson, äger vägkrogen Sallys Café och Restaurang där ett antal personer blir strandsatta för att rädda sig undan ovädret. Läsaren får ta del av de disparata människoöden som format dessa olika individer. Majgull Axelsson skildrar i sina böcker framför allt kvinnors situation fib 64

lades med Nobels fredspris. Den orwellska mediesfären fortsatte, påpekar Tariq Ali, att förkunna att ”fred är krig” och ”krig är fred”. Nu har Obamas gloria falnat, men fortfarande vill många européer tro på hans goda vilja. Myten lever att Obama är en ny Franklin D Roosevelt, som kämpar för värderingarna bakom New Deal mot reaktionären Herbert Hoovers efterföljare i USA och utomlands. Det är en myt som Tariq Ali skoningslöst sågar. OBAMAS VÄLTALIGHET, hans hudfärg och den ständiga upprepningen av ordet ”förändring” bidrog till att skapa en ny anda i USA, som förde honom till Vita huset. Men han var ingen ny Jesse Jackson utan klar motståndare till den radikala traditionen från medborgarrättsrörelsen. När till exempel hans före detta pastor Jeremiah Wright beskrev USA som ett land med tre plågoris – ekonomisk ojämlikhet, strukturell rasism och imperiell militarism – kallade Obama den beskrivningen ”oacceptabel”, ”splittrande”,

och utsatthet. Hon lyfter ofta fram, som till exempel i boken Slumpvandring (2000), hur generationer av kvinnor bär med sig det sociala arvet. Så även i Moderspassion där Minna själv, hennes mormor och hennes mor och senare även dottern bär på ett sådant arv. Det onämnbara – hora. Männen förekommer endast som bakgrundsfigurer i romanen men det är de som formar kvinnornas öden och i hög grad bidrar till att kvinnorna stelnar i sin roll. MAJGULL AXELSSON har en god förmåga

att beskriva kvinnors situation, deras känslor, bevekelsegrunder och tankar. Beskrivningarna är klara och tydliga men kanske på bekostnad av att rollfigurerna är väl stereotypa; den alkoholiserade skådespelerskan, det missförstådda restaurangbiträdet gift med en alkoholist, den åsidosatta journalisten från lokaltidningen och den känslokalla, elaka modern till den framgångsrike TV-

”felaktig” och ”oförlåtlig”. Han kritiserade samtidigt uppfattningen att konflikterna i Mellanöstern i första hand berodde på ”våra trofasta allierade, såsom Israel”, och hävdade att de i stället var ”en effekt av ondsint och hatisk extrem islamism” – utan att klargöra dennas rötter. BOKEN BELYSER konkret vilka finansintressen som har investerat i Barack Obamas kandidatur och hur dessa sedan styrt såväl inrikespolitiken som utrikespolitiken. Denna stridspamflett är mer än en summering av de första tusen dagarna av Obamas presidentperiod, den är ett skakande reportage om tillståndet i vår tid – med fokus på den inrikespolitiska situationen i USA och på Mellanöstern. Den innehåller en tänkvärd övergripande utvärdering av den motsägelsefulla upprorsrörelsen i arabländerna under 2011. En konkret och belysande rapport av läkaren Teri Reynolds om situationen inom sjukvården finns med som bilaga. christer lundgren

kändisen, som visar sig vara Minnas far. Intressant och realistiskt är, i bokens ingress, författarens beskrivning av Minna, när hon vaknar upp ur medvetslöshet på ett sjukhus och i detta tillstånd försöker leta sig fram till verkligheten med hjälp av sina sinnesintryck. MODERSPASSION är lättläst och Maj-

gull Axelssons sätt att förmedla olika människoöden som ”fallbeskrivningar” bidrar till att fånga läsaren. Jag har följt hennes författarskap sedan jag läste den mycket gripande dokumentärromanen Rosario är död (1989), om gatubarnet från Filippinerna som föll offer för sexturismen. En rapport som dessvärre är lika aktuellt i dag som då. Majgull Axelsson är en socialrealistisk berättare med kvinnor och kvinnors situation i fokus. Moderspassion är ytterligare ett nedslag i kvinnornas värld. agneta willans

Gustavs grabb Leif GW Persson Bonniers

Fyrtiotalisterna , för vilka pluggskolan gjorde det möjligt att stiga uppåt i klassamhället, börjar nu skriva sina självbiografier samtidigt som samhällets och skolans utveckling stänger dörrarna för ”dom där nere”. Det kan tyckas vara en ödets ironi. Leif GW Persson, byggnadsarbetarens son, som föddes med ett ovanligt gott läshuvud och en god portion födgeni är en av dem som nu har skildrat sin klassresa. Om drömmen bort från tystnaden vid matbordet till ett liv på ”andra sidan Odengatan”. Om pengar och ära. Gustavs grabb lyckas mer än väl, till

Matens pris Malin Olofsson & Daniel Öhman Reporto

Malin Olofsson och Daniel Öhman är SR-journalisterna som gjorde succé med sin reportageserie om det verkliga priset för vår billiga mat, nu är boken här. Olofsson och Öhman sätter fingret på det ömma samvete som många känner då de köper kyckling för 19,90 kr/kg. Men inte ens som vegetarian, eller vegan för den delen, kommer du undan det dåliga samvetet. Både regnskogsskövlande sojabönor och energislukande holländska paprikor avhandlas i en rapp reportageform som gör detta till en mycket behaglig läsupplevelse, även om innehållet är allt annat än behagligt.

Överklassmannens alla njutningar – vin, kvinnor och god mat – periodvis fått fylla det svarta hålet inombords. priset av ett liv ”utan hemortskänsla” där överklassmannens alla njutningar – vin, kvinnor och god mat – periodvis har fått fylla det svarta hålet inombords. Avsaknaden av de övre klassernas bildningsideal ledde å andra sidan till att hans egna intressen alltsedan barndomen – brottslighet – fått råda över läsning och studier.

SKILDRINGEN domineras av uppväxten

i Stockholmsstadsdelarna Gärdet och i Sibirien med en sjukligt (i dubbel mening) manipulativ mor, vars tillkortakommanden mer än väl kompenseras av en älskad far (Gustav), mormor och många andra släktingar. Han beskriver utförligt sin medverkan i Geijeraffären 1977. Det var då Peter Bratt i Dagens

Styrkan i boken är att den inte tar ställning, det är grävande journalistisk när den är som bäst. Under sina många möten med människorna bakom vår billiga mat får vi läsare en rejäl dos folkbildning oss till livs. Att man som köttätare bör ta sig en funderare är kanske ingen nyhet, men att sojan är en stor medbrottsling – bland annat som foder till det kött som vi uppenbarligen inte kan få nog av – är en nyttig lektion. KÖTTET JA. Ibland får man bilden av att det löper en vegetarisk våg över landet, men den myten avlivar Matens pris utan att blinka. Allehanda proteinstinna dieter, med Atkins i spetsen, har gjort att allt fler äter allt mer kött. Att vi får i oss 70 procent mer proteiner än rekommenderat är ett väl dolt faktum. En annan trend som är värd att ifrågasätta är att vi har slutat att äta efter årstid. Är vi sugna på sparris i december så har vi helt enkelt inte tid att vänta tills i april, även om sparrisen för att hålla sig färsk sätts på ett förstaklassflyg från Peru. Helt plötsligt känns den gröna

Nyheter avslöjade att dåvarande rikspolischefen Carl Persson överlämnat ett PM till Olof Palme om att justitieminister Lennart Geijer gick till prostituerade. Något DN efter en lika ursinnig som lögnaktig dementi från Olof Palme fick göra en hel kennel av ursäkter för. Leif GW ställer frågan vad Palme egentligen var ute efter (DN:s påståenden var ju riktiga och Geijers ”kvinnoaffärer” väl kända inom överheten), men ger inget svar. Svenska kriminologer får sig också en släng, själv beskriver Persson sin metodik som ”empiri kombinerat med sunt förnuft”. Gustavs grabb är som det mesta från Leif GW Perssons penna välskrivet och jag läser med stor behållning. tom carlson sparrisen lite mindre grön. Olofsson/Öhman nöjer sig inte med att studera enskilda livsmedels inverkan på människor och miljö. De tar sig också an den nya spekulationstrenden, råvarufonder. Det sista en kaffebonde i Vietnam, som är slav under ett marknadspris som kan variera med 500 procent över några år, behöver är ytterligare spekulation. Ändå innehåller första AP-fonden, som placerar våra pensionspengar, råvaruterminer. Resultatet blir att den tillgång och efterfrågan som i den perfekta världen skall bestämma priset på en råvara är helt satt ur spel. Den gamla spekulationsräven George Soros kanske säger det bäst: ”Att bara göra vinster på stigande priser är som att hamstra mat mitt i en hungersnöd.” Som avslutning på boken får vi några enkla, men bokstavligen matnyttiga tips. Mina favoriter är: om du ska äta kött, låt köttet bli tillbehör. Ät vitkål under vintern, sparrisen är värd att vänta på. Precis som den här boken. charlie aronsson fib 65

Film.

Puh enligt Tao eller Disney?

– När du vaknar på morgonen, Puh , sa Nasse slutligen, vad är det första du säger till dig själv? – Vad blir det till frukost? sa Puh. Vad säger du, Nasse? – Jag undrar vad som kommer att hända för spännande sak i dag? sa Nasse. Puh nickade eftertänksamt. – Det är samma sak, sa han. TEXT hans isaksson

ldre människor brukar påstå att ”livet är kort” utan att för den skull ha något att jämföra med. Unga personer säger sällan något så meningslöst, men brukar till exempel å sin sida, på lika mager erfarenhetsgrund, varva påståenden om att livet är hopplöst med att det är förskräckligt, okej, eller till och med härligt. Efter femtio års liv har vi i regel knappast kommit på någon djupare beskrivning än så, försåvitt vi inte hamnat i den samhällskast som av böjelse, eller för att betala amorteringar, måste formulera sig litterärt. Fast, även om på ytan våra synpunkter på livet ordagrant må låta likadant, oavsett om de uttalas av en 14-åring eller av en 80-åring, skiljer sig deras innebörd. EN VÄLBEPRÖVAD ATTITYD bland någor-

lunda helskinnade personer över 40 är att livet inte så mycket handlar om hur man har det, utan om hur man tar det. Fast en aldrig så fyndig fras kan inte lösa alla problem – då skulle alla problem sedan länge vara ur världen. Ty sedan tusentals år träter filosoferna i stället bland annat om detta – hur man bör ta

fib 66

det. Lao-Tse var en av dem som startade den kvalificerade debatten i denna fråga på 600-talet f. Kr – genom att försöka döda den. ”Att handla genom att inte handla” var Lao-Tses maxim. Enligt taoismen är man lyckligast då man lever och verkar med naturen och dess lagar, inte mot dem. Det handlar inte om att grubbla så mycket, utan om att följa ”minsta motståndets väg.” Och om du behöver en moral, som måste tala om för dig hur du ska leva i samhället är du nog i grunden omoralisk. Frågor som handlar om hur man ska överleva och varför man ska leva överhuvudtaget, har ingen plats hos Lao-Tse. Beträffande icke-handlande och brist på moral verkar det i förstone som om flertalet av våra politiker i den osynliga handens samhälle vore övertygade taoister – dock antagligen utan att riktigt uppfatta djupet av Lao-Tses lära. NALLE PUH är däremot ett utmärkt exempel på någon som i Sjumilaskogen lever i sann taoistisk anda, vilket uppdagades redan 1982 av Benjamin Hoff i hans bok Tao enligt Puh. Puh är en uppstoppad björn, men ingen teddybjörn.

Författaren menade att tillnamnet Puh kommer av det läte en uppstoppad björn släpper ifrån sig för att jaga bort flugor och mygg från ansiktet om han är alltför stel i axlarna för att använda tassarna. Puh är således inte inspirerad av Theodore Roosevelt, USA:s president (1901–09). Denne hann, liksom en del av sina efterträdare, föra flera rövarkrig innan han mottog Nobels fredspris. Ty AA Milne (1882–1956), fadern till Christopher Robin, Nalle Puhs stolte ägare, var principiell pacifist – i varje fall tills Hitler började bomba England. För att prestera eller förstå äkta Puhtankar krävs antingen en gammal filosof eller en modern fysiker. Enligt Hoff representerar Nalle Puh taobegreppen ”wei wu wei” (att verka utan att verka) och ”pu” (bland annat öppenhet för nya tankar). Nalle Puh brukar presentera sig som innehavare av en ”mycket liten hjärna”, vilket kan låta ödmjukt, om man inte beaktar att hans huvudskål mest är fylld av krollsplint. Visst händer det att Puh önskar sig en större hjärna: ”Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om

Kanin är begåvad. Och han har hjärna. Jag antar att det är därför han aldrig begriper något.

saker och ting för en.” Men han har i alla fall, likt de flesta, utvecklat sin rönnbärsfilosofi: ”Kanin är begåvad. Och han har Hjärna. Jag antar att det är därför han aldrig begriper någonting.” Man bör med andra ord enligt Puh inte överskatta intellektets betydelse för individens framgång. När det verkligen gäller ett vitalt ämne, till exempel honung, kan Puh dock vara kapabel till en imponerande tankeverksamhet: ”Om det är ett surr så måste det vara någon som surrar, och den enda meningen med att surra, som jag kan tänka mig är för att man är ett bi, och den enda meningen med att vara ett bi, som jag vet, är att göra honung, och den enda meningen med att göra honung är att jag ska äta den.” PUHS GODA uppstoppade vänner

i skogen är mindre avancerade taoister: Ugglan är en kvasilärd posör, Kaninen tänker och kalkylerar för mycket och Nasse är stundtals förlamad av mindervärdeskomplex och ängslan. Och åsnan Ior grämer sig över det mesta. Den ständigt skuttande Tiger är hans sangviniska motsats. Han känner, i motsats till Nasse, inte sina gränser – vilket gör att han trots goda avsikter ständigt klantar sig. Tiger har nämligen inte läst Lao-Tse, i motsats till Mao Zedong: ”Lär känna dig själv och lär känna din fiende (fast i Sjumilaskogen finns inga fiender) och du kan utkämpa tusen slag utan förlust.” Man kan anta att de flesta kan identifiera sig med Puh och de flesta av hans ofullkomliga, men välmenande vänner och överse med deras brister, som vore

de våra egna, vilket förklarar berättelsernas varaktiga succé. AA Milne har från början förklarat att hans Puhböcker inte i egentlig mening är skrivna för barn. Sonen, Christopher Robin (1920–1996) förstod så småningom detta, och var livet ut sur över att han som barn utan förskyllan blev förevigad i Puhberättelserna tillsammans med sina uppstoppade gosedjur. Han donerade surt de senare i original till USA. AA Milnes änka sålde genast rättigheterna för Puh till Disney Company, vilket sedan dess tjänat miljarder på att leasa ut puhbjörnens idé och/eller göra en lång rad av mer eller mindre infantila animerade filmer av den. Nalle Puhs film – Nya äventyr i Sjumilaskogen i regi av Stephen J Anderson och Don Hall är den senaste. För att få avnjuta den måste man för 63 minuter betala 95 kronor (normalt brukar man för att få kalla en film för långfilm och ta fullt betalt för den, kräva 75 minuter, men man har väl fått dispens av Kulturministern?) Inte sedan jag upptäckte att en dosa snus från Swedish Match, till högre pris numera innehåller 45 gram i samma förpackning som förr rymde 50 gram, har jag känt mig så grundlurad. Fast lite lättad ändå, när den slutade. ORSAKEN TILL att jag valde att se och

skriva om denna film var: 1. Jag hade hört att Puh skulle var njutbar även för vuxna och 2. SF-monopolet i flertalet svenska småstäder på repertoaren även denna vecka saknade mer intellektuellt ambitiösa vuxenfilmer än så. 3. Nalle Puh är ändå en intellektuell gigant jämfört med flertalet av de flesta

aktuella filmiska hjältegestalter. Fast Nalle Puhs film – Nya äventyr i Sjumilaskogen visade sig definitivt enbart vara en barnfilm och en dagismusikal. Den handlade huvudsakligen om att Ior hade förlorat sin svans i ett snår och om diverse taffliga försök att ersätta eller helst återfinna den. Det är en rätt mager intrig, i synnerhet för personer över tre och även för luttrade åskådare. Slutet var i alla fall lyckligt. Ior fick igen sin svans. DET KAN VÄL hända att man någon gång, när krämporna sätter i, likt en Ior grämer sig över att ha blivit gammal. Om man skall säga något positivt om Disneys senaste Puhfilm är det att man, när man sett den, ändå måste gilla läget. Ty vem vill drömma sig tillbaka ända till en tid då man ännu hade uppskattat en dylik infantil, animerad smörja? Om den litteräre Puh är en björn som inte innehåller annat än krollsplint så är detta en film som i sin tur är fylld med krollsplint eller annan skit som ersätter det tankeinnehåll som A A Milne eventuellt ursprungligen stod för med en massa hoppande och skuttande och med fyndiga effekter. I Matteusevangeliet, 7:9-11 frågar Mästaren retoriskt: ”Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd ..?”. Detta yttrades långt före Disneys tid , det vill säga före den tid där ungar tycker att pepparmynta luktar tandkräm och sedan länge hade slutat att efterfråga bröd. Visst är de synd om de gamla – men fastmer om de unga, som måste fortsätta leva vidare med Disney som andlig basföda. ■ ■ fib 67

Skriftställning.

DEN GAMLE I VÅR KULTUR

TEXT jan myrdal

enna sköna höstmorgon ser jag upp från tangentbordet. Utanför fönstret står björkarna kala med den mörka granskogen bakom sig och därovan på den ljust blå himmeln syns molnstrimmor. Jag ska skriva om ålderdom. JAG SKA BLI åttiofem nästa gång det blir sommar så även om ämnet är av allmänt intresse har det för mig också personlig betydelse. Visst är åldrandet – mitt, ditt, allas – biologiskt. Men ålderdomen är en social kategori, ett samhälleligt fenomen. Det har jag diskuterat många gånger. Nyss gjorde jag det när PensionärsGemenskap inbjöd mig att i Andreaskyrkan på Söder i Stockholm tala om ”Den gamle i vår kultur”. Utgångspunkten var något vi alla i vår ålder i livet upplevat – oavsett politisk och religiös tillhörighet. Som PRG skrev i kallelsen till mötet: ”När man går in i en tunnelbanevagn, ibland stapplande, då reser sig kanske en förstahandsinvandrare. Aldrig andra. Så är det inte i sydliga och asiatiska kulturer.” VI HAR ALLTSÅ ALLA – troende som

ateister, kommunister som socialdemokrater,liberaler, högermän eller

fib 68

opolitiska – själva upplevat detta i svenska bussar och tunnelbanor. Vi har också alla hört att så är det hos oss men – vilket vi kan iaktta när första generationens invandrarbarn reser sig – inte nödvändigtvis i Sydeuropa, Asien eller Latinamerika. Det finns sociala och ekonomiska olikheter, men därtill kulturella olikheter. Många kan tyckas utan verklig betydelse (hur – och med vilka redskap – vi äter, hur vi vinkar, melodierna vi präglats av redan som foster, hur vi hälsar och i vilken ordning vi tvättar olika kroppsdelar) men andra styr oss på djupare plan. DET ÄR MED DETTA som med språk. Vi

kan se hur det förändras, hur ord och uttal byter och växlar. Vi kan diskutera de sociala förändringar som återspeglas i denna språkförvandling. Dock vet vi samtidigt att språket förblir under det att den sociala och politiska verkligheten förändras. Det är lätt att bevisa. Det räcker att gå till bokhyllan. Tegnérs samhälle är inte vårt, men vi läser honom. I europeiska länder med djupare litterär tradition är detta än märkbarare. Voltaire läses, det trots att Frankrike genomgått våldsamma förändringar. Goethe läses. Tolstoy läses. (För att inte tala om att

islänningarna läser sina sagor.) Vi i Sverige bedömer nu – med rätta anser jag – en hel del andras kulturföreteelser som negativa; att bekämpa. De historiskt och socialt förklarliga men här och nu i vårt samhälle skadliga som patriarkat, hedersvåld, barnaga. DET FINNS OCKSÅ egna kulturella beteenden vi bekämpar. Särskilt i det europeiska potatis- och brännvinsbältet – Sverige, Finland, Ryssland – var kvinnomisshandel kulturellt vanlig. (Min egen morfars far – socialist och smed – sattes på fästning för fylla och hustrumisshandel.) Många nutida svenskar – och då även invandrare från Sydeuropa, Västasien och Latinamerika – går till fysiskt angrepp när de känner sin heder ifrågasatt. De reagerar som på landskapslagarnas tid då en kränkande som blivit ihjälslagen ”ligge ogill då ordet var första dråparen”. Men att den svenska – eller den skandinaviska – synen på ålderdom och åldringar i världsmåttstock blir sällsam och skadlig är vi oftast inte medvetna om. I alla kulturer har åldringar offrat sig – även offrats – när det varit oår och svält. Jag vet att i Kina slutade då farmor att äta för att sonsonen skulle få det lilla som fanns av ris. I Sydindien kunde

Foto: Svenska litteraturens historia II Norstedt.

Den finländske författaren Zacharias Topelius.

”Hedra din fader och din moder” ur Läsning för barn, andra boken, Albert Bonniers förlag 1866.

åldringar ges vad som eufemistiskt kal�lades oljebad. Men hos oss utvecklades detta till en kulturbestämd syn på åldringar som återspeglas såväl i sagorna (läs om Egil Skallagrimsons ålderdom) som i de spridda folkföreställningarna om ättestupor och ätteklubbor.

DENNA KULTURELLA särart gör åldringstillvaron hos oss obehagligare än i andra kulturer. (Om man korrigerar för allmän ekonomisk standard.) Det vet var och en av oss som rört sig utanför det egna lokala kulturområdet. Det är denna vår kulturspecificitet som möjliggör såväl det ålderdoms-

elände om vilket Ivar Lo skrev som den profitstyrda åldringsvård som nu blir skandal. FÖR ATT VERKLIGEN tydliggöra detta tog jag en text av Zacharias Topelius som exempel: ”Hedra din fader och din moder” ur Läsning för barn, andra boken, Albert Bonniers förlag 1866. Läs själva! Den texten vore helt obegriplig i Kina eller Indien eller de flesta andra kulturer. Skulle där läsas som en märklig skildring av familjesadism. Hos oss nu är språket lite ålderdomligt men gubben vid gristråget helt tänkbar. När min egen far började skaka så mycket att personalen på det dyra hem där han placerats vägrade ha honom i matsalen fick han sitta och skvimpa på sängkanten med pissankan bredvid sig. Fast senil var han inte. JAG MENADE i Andreaskyrkan att det inte räckte med värdegrunden. Man måste se och ta itu med den egna dåliga traditionen. ■ ■ fib 69

Rätt&Rådligt.

Bojkottuppmaningar FRÅGA

KAN DU UPPLYSA

mig om rättsläget när det gäller att lägga ut små lappar med uppmaning att bojkotta till exempel sodastream i affärerna, i anslutning till varorna? Jag förstår att affärerna inte gillar att man gör så, men har de rätt att förbjuda en? Och vilka kan påföljderna bli i så fall om man envisas? /.L

SVAR

LÄSARENS FRÅGA ger oss anledning att fördjupa vår förståelse av vad yttrandefrihet innebär. Senast jag skrev om detta var i septembernumret. Då handlade min krönika om Stockholms stads klotterpolicy och ifall en kommun har rätt att vägra stöd till aktiviteter som anses uppmuntra till brott. Vår regeringsform (RF) definierar yttrandefriheten som en skyldighet för det allmänna det vill säga stat och kommun, att tolerera medborgarnas yttranden. Den enskilde åtnjuter yttrandefrihet, liksom de andra opinionsfriheterna, ”gentemot det allmänna”. Begränsningar av friheten – så definierad – kräver stöd i lag. RF anger hur och för vilka ändamål sådana lagar får stiftas. I RELATIONEN enskilda emellan däremot kan inte de demokratiska fri- och rättigheterna anses ha betydelse, i vart fall inte samma betydelse. Strejkrätten är ett undantag. Om inte annat följer av avtal, har förening av arbetstagare rätt att vidta fackliga stridsåtgärder enligt RF. Avtalet/överenskommelsen, vare sig den är skriftlig eller muntlig, är det viktigaste instrumentet för att reglera förhållandet mellan enskilda. fib 70

Det diskuteras ibland att införa meddelarskydd enskilda emellan. Det skulle ge också den privatanställde skydd mot exempelvis att hans arbetsgivare efterforskar källan till uppgifter om arbetsgivarens verksamhet vilka publicerats i en tidning. Varje gång frågan hittills har varit aktuell har en ganska bred opinion enats om att, även om idén kan förefalla bra, så är den svår att genomföra på ett bra sätt. FÖR ATT ÅTERVÄNDA till läsarens fråga:

Den som uppmanar till bojkott gör sig inte därigenom skyldig till något brott, om han inte formulerar sig på ett brottsligt sätt, till exempel hotfullt, ärekränkande eller rashetsande. Men om jag lägger ut bojkottuppmaningar i en butik som saluför den produkt som uppmaningen gäller, kan jag inte anföra att yttrandefriheten ger mig rätt att göra så. Butiksinnehavaren är i sin fulla rätt att ta bort mina flygblad. Han är också i sin fulla rätt att uppmana mig att lämna lokalen och förbjuda mig att återkomma dit.

FRÅGAN ÄR BARA vad som händer om

jag inte efterkommer hans uppmaning och förbud. Man kan nämligen inte göra sig skyldig till hemfridsbrott i en butikslokal. Och det finns ett HDavgörande (Nytt Juridiskt Arkiv del I 1995 sid. 84) på att det inte heller är brottsligt som olaga intrång att gå in i en affärslokal som är öppen för allmänheten, inte ens om butiksinnehavaren har förbjudit en viss person att komma dit. I HD-fallet handlade det om en man som efter flerfaldiga snatterier i en butik hade förbjudits att återkomma och som

trotsade förbudet. För snatteri dömdes han men inte för olaga intrång. OM INNEHAVAREN tillkallar polis för att

avlägsna mig, är det således inte självklart att polisen kommer. Blir jag bråkig och stör ordningen i lokalen, kan det dock tänkas att ordningsmakten blir mer hjälpsam. Väktare har – till skillnad från förordnade ordningsvakter – inte större rätt att ingripa än vemsomhelst. För övrigt kan jag inte upphöra att bli förvånad över hur allmänbildande det är att svara på frågor. Innan jag började skriva den här krönikan hade jag inte en aning om vad sodastream är för något och ännu mindre om varför produkten bojkottas.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

Medlem. gen? r i förenin e d n ä h d a V ww.fib.se emsida w h a y n r å v Se

Rapport från Burmaseminarium: Minoritetsfolkens situation förvärrad

Under hösten genomfördes ett seminarium om ursprungsfolk och minoriteter i Burma, i en närapå fullsatt Beskowsal på ABF-huset i Stockholm. Bland tillresta från olika orter i Sverige fanns flyktingar från Burma. Mya Lai Tin från shanfolket nära gränsen till Kina, rapporterade om ökad militarisering, våldtäkter och strider i området: –Kina samarbetar med regimen i Burma, så där får vi inget skydd, konstaterade hon. Abul Kalam från rohingyafolket beskrev läget i flyktingläger i Bangladesh och visade bilder på hur båtflyktingar från rohingyas radas upp i strandsanden. Arrangörer: Fjärde Världen, Föreningen Varma Handen och Folket i Bild/Kulturfront. Läs mer på www.fib.se

henrik persson

Prova fyra nummer för en hundring! Läs mer på www.fib.se Månadens medarbetare KRISTINA ERIKSSON

Ålder: 66 år Sysselsättning: Pensionerad bildlärare och farmor. Joxar, konstruerar och leker i olika material och tekniker. En massa bilder rinner ur mina fingrar. Det är roligt när några kommer till användning i Folket i Bild, som jag känner starkt för. Många bilder är gjorda i samarbete med min man Hans-Magnus Meincke, så även i detta nummer.

MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI: Donald Boström MEDARBETARE Margareta Zetterström, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Gösta Elmquist, Eva Wernlid, Solveig Giambanco, Berndt A. Paulsson, Lisa Forsberg, Tom Carlson, Stefan Ljung, Gösta Hultén, Lena Sonne, Tzenko Stoyanov, Nils Lundgren, Lars-Ivar Juntti, Losita Garcia, Robert Nyberg, Donald Boström, Gunnar Olofsson, Björn Folke Johansson, Anders Romelsjö, Lena Ackebo, Cecilia Persson, Hillevi Duus, Hans Falk, Kristina Eriksson, Anders Norberg, Peter Karlsson, Olof Rydström, Åke Johansson, Lennart Rahm, Stefan Estby, Henrik Persson, Ulf Karlström, Sisela Björnsson, Christer Lundgren, Agneta Willans, Charlie Aronsson, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Christofer Ahde, Hans Lindström, Ingemar Folke.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Hans O Sjöström. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Tom Carlson,

Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se POSTGIRO: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr

(sommar- och julnummer 65 kr),

PRENUMERATION

Kallelse till föreningen Folket i Bild/ Kulturfronts ordinarie stämma. Lördagen den 14 april 2012 kl 10.00-16.00. ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Motioner till stämman ska vara styrelsen tillhanda senast 18 februari 2012. Medlemmar har närvaro- och yttranderätt. Läs mer på www.fib.se/foereningen

Nästa nummer kommer 19 januari. Prenumerera!

helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2010. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 71

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.