FiB #12-2008

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 12 2008 • 65 KRONOR

FOLKETiBILD

USA STÄRKER GREPPET OM IRAKS OLJA PIA SUNDHAGES VÄG TILL OS-GULDET LEIF ZETTERLING & SATIREN

fibtolv2008

På egna ben sedan 1972 Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslag; Foto av Pia Sundhage, taget av Sofia Runarsdotter.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren Redaktion: Martin Schibbye, Anna Nyberg (praktikant).

Redaktionskommitté: Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, LarsIvar Juntti, Pia Karlsson, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Martin Schibbye, Eva Wernlid, Peo Österholm.

Debatt: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye, Anna Nyberg (praktikant).

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd­ prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2008 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligen till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontsexsju2008 anna roxvall

pia sundhage 8

När Pia Sundhage började sin fotbollskarriär var tjejerna tvungna att kalla sig Pelle för att få spela. Fyrtio år senare bor hon i USA, tränar världens bästa landslag och har ett OS-guld i bagaget. Framgångsreceptet är enkelt: Hon älskar fotboll. Så är det bara.

martin schibbye

blue bird 20

För snart 140 år sedan, julafton 1872, förliste briggen Blue Bird utanför Smögen. Med nedisad rigg, dömd att blir vrak, krossades fartyget mot den rödfärgade bohuslänska graniten. Men är historien sann?

massip farid ikken & hillevi nagel

rosengrenska 24

I Sverige dör människor för att de vägras sjukvård. På Rosengrenska stiftelsen i Göteborg kämpar personalen för att ändra på det.

sture karlsson

norberg 1977 46

Tiden var sommaren 1977.

Platsen var Norberg och berättelsen gällde en förlorad strejk, skriver Spelet om Norbergsstrejkens författare Sture Karlsson i en essä för FiB.

donald boström & bengt nilsson

syrien 58

I Syrien bävar de kristna för de förändringar som nu sker i regionen. sverigebilden 4

lasse karlsson irak & oljan 36

jorden runt 5

hans isaksson film42

fib noterat 6-7

hans johansson fibomat 52

ulla johansson novell 24

ingemar folke juridik 53

matilda bramberg krönika 27

recensioner sett/läst/hört 62

martin schibbye leif zetterling 28

stefan lindgren okända mästare 62

jan myrdal skriftställning 28

hans lindström sista sidan

efter lissabon

fibsexsju

I

och med att riksdagen ratificerade Lissabonfördraget hamnade kampen för att återupprätta den svenska arbetsrätten i ett försvårat läge. Men striden är naturligtvis inte över.

När den djupa ekonomiska krisens effekter verkar fullt ut kommer självklart alla klassmotsättningar att skärpas. Därför är det oroande att LO:s och PTK:s ledningar och förhandlare varit så hemliga beträffande läget i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.

Vad Svenskt Näringsliv (SN, förutvarande SAF) vill är inte obekant. De eftersträvar i huvudsak att uppnå i två saker.

Ett av deras huvudmål är att skrota turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (LAS).

I den frågan har Svenskt Näringsliv styrt småföretagen framför sig och säger att dessa har det särskilt besvärligt med turordningsreglerna och att de därför inte vågar anställa fler. Detta är obegripligt, för vid arbetsbrist får de ju säga upp de sist anställda. Men framförallt oförståeligt därför att företag med max tio anställda som har arbetsbrist, får undanta två personer från turordningslistan. Vid riktigt små företag innebär detta i praktiken att ägaren har fri uppsägningsrätt. Att ytterligare försvaga anställningsskyddet kommer att bli förödande för lönearbetarna, nu när vi med rask takt närmar oss en situation av massarbetslöshet.

Företagsägarnas andra huvudmål är att försämra fackens möjligheter till stridsåtgärder. De kräver att facken ska gå med på: Förbud mot sympatiåtgärder, proportionalitetsregel som ska stoppa konflikter, förbud mot att fackföreningar slåss för kollektivavtal där de saknar medlemmar med mera. Fackens förhandlings- och konflikträtt är en av de centrala demokratiska rättigheterna, som lönearbetarna fått kämpa hårt för att uppnå.

LO och PTK har förslagit att det ska tillsättas en huvudavtalsnämnd, som ska bedöma vad som är ”god sed” på arbetsmarknaden. Nämnden ska vara proportionerligt sammansatt och kan alltså inte fatta beslut vid lika röstetal. Svenskt Näringsliv har föreslagit en nämnd som även ska innehålla en oberoende jurist, som får den avgörande rösten vid lika röstetal.

Fackens linje är redan den nog så riskabel, men där har de ju alla fall själva avgörandet i egna händer. Skulle de dessutom gå med på ett tvingande skiljedomsförfarande, så skulle det innebära en förödande förlust av fackföreningarnas möjligheter att förhandla och ta till konfliktåtgärder, vilket blir särskilt kännbart i en allvarlig kris som den vi nu upplever.

kenneth lundgren , ordf i FiB

Gomorra

■ ■ ”Boken Gomorra är ett lysande bevis för att den italienska litteraturen lever och att själva verkligheten är den stora utmaningen för varje ung författare”, skrev Margareta Zetterström i FiB/K 67-07 om den italienska utgåvan av Roberto Savianos debutbok.

Ingen som öppnat en tidning eller slagit på tv:n har väl kunnat undgå den unge författarens besök i Stockholm i november.

Förhoppningsvis leder intresset till att fler, kanske också blivande författare, läser boken, nu påpassligt utgiven i pocket (Brombergs förlag).

Zetterström konstaterar vidare ”… att hans bok inte bara handlar om Neapel och Kampanien utan … om allas vår samtid, om människolivets villkor under ’turbokapitalismen’ där sådant som skatter, moms, löner till arbetskraften, arbetsmiljölagstiftning och fackföreningar … är hinder som helst bör kringgås och som camorran hjälper de ’legala’ företagen med.”

Kanske är det vår egen mörknande framtid vi ser i dagens Italien.

Och, för att travestera John Redd, den fungerar. Dessvärre.

TOM CARLSON

Numrets medarbetare: STURE KARLSSON Född: 1928.

Aktuell: Skriver i det här numret en essä om Spelet om Norbergsstrejken.

Bor: Liljeholmen i Stockholm.

Yrke: före detta officer, sedan författare och dramatiker.

■ Vad hade ni, i korthet, för ambitioner med strejkspelet 1977?

– Stolthet över arbetarnas historia. Stolthet över att skapa det konstverk byggt på samarbete som strejkspelet var.

■ Vad skriver du på idag?

– En historisk roman som utspelas långt ut på landet och vid ett regemente.

■ Du vann även det första kvartalet i prenumerationsvärvartävlingen, hur var Hotel Gästis?

– Så befriande. Så annorlunda.

fibsverige

julen kommer till det av varsel hĂĽrt drabbade gĂśteborg. fotograf: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

>

En fransk domstol har slagit fast att man även fortsättningvis kommer att få sälja vodoodockor föreställ­ ande den franske presidenten Nicolas Sarkozy. Sarkozys juridiska ombud gjorde gällande att presidenten har en rätt till sin bild, vilken företaget som tillverkat vodoodockorna kränkt, men den franska domstolen slog fast att utövande av vodookonster på Sarkozy-dockor faller inom ramen för yttrandefriheten. Vodoo-uppsättningen innehåll­er en kort humoristisk biografi, en Sarkozy-docka med några utvalda Sarkozy-citat tryckta på kroppen, och en uppsättning nålar att sticka i dockan. Nicolas Sarkozy – the Voodoo Manual har toppat Amazons bästsäljarlista ända sedan presidenten stämde företaget som tillverkar dockan.

>

I Namibia har 9 000 personer vilka tillhör en av södra Afrikas urbefolkningsgrupper, sanfolket, tillåtits återvända till den plats där de bodde under tusentals år, fram till dess att de under tidigt 1960-tal fördrevs därifrån. Namibias regering har börjat påbörjat implementeringen av ett system som går ut på att regeringen köper upp ägor kring Namibias Etosha-reservat, och ger urbefolkningsgrupper som fördrivits därifrån möjlighet att återvän­ da. Först ut är en san-stam kallad haikom, vars medlemmar blev hemlösa då Sydafrikas apartheidregim delade upp Etosha-området i bantustaner, men i det glömde bort haikom. I Namibia bor 30 000 personer tillhörande sanfolket, och de har länge varit Namibias mest marginaliserade befolkningsgrupp.

9 000 personer ur sanfolket får återvända hem till platser de fördevs ifrån på 1960talet.

>

Grönlands befolkning röstade nyligen för självständighet från Danmarks kolonialstyre. Valdeltagandet var över 70 procent, och närmare 76 procent röstade för självständighet. Grönland, som är världens största ö, har en befolkning på 56 000, varav 90 procent är inuiter. Även om Danmark också fortsättningsvis kommer att utöva inflytande över Grönland i utrikes- och säkerhetsfrågor, beskrivs folkomröstningen som slutet på Danmarks 300-åriga kolonialstyre. Grönlands befolkning kommer nu att erkännas som ett eget folk under internationell lagstiftning, och det grönländska språket att erkännas som Grönlands officiella. Man hoppas kunna överleva på inkomster från olja och fossila bränslen. Grönland är även känt för sin roll i miljödebatten, främst för att den danska klimatministern, Connie Hedegaard – trots att den danska regeringen gjort anmärkningsvärt lite för att bekämpa global uppvärmning – har för vana att bjuda in ledare världen över till Grönland för att titta på isberg som smälter. Dansk Folkeparti mot­ satte sig resultatet av folkomröstningen, eftersom den danska allmänheten inte fått rösta om huruvida de är villiga att lämna ifrån sig Grönland eller ej.

Grönland, som är världens största ö, har en befolkning på 56 000, varav 90 procent är inuiter. Nu har de röstat för självständighet.

>

Australien, det enda industrialiserade land som av FN:s kommitté för att bekämpa rasdiskriminering dömts ut som rasistiskt, för sina inskränkningar av den australiensiska urbefolkningens rättigheter, har även kri­ tiserats för sin ovilja att ta emot flyktingar, och för införda hinder för att få medborgarskap. Nu har man dock tagit åt sig av kritiken och bestämt sig för att modifiera det inträdesprov om Australiens kultur och samhälle som man använt som grund för beslut om medborgarskap. En av förändringarna är att frågor om cricketlegendaren Sir Donald Bradman helt ska tas bort ur testet. Kort före Bradmans död 2001 deklarerade dåvarande premiärminister John Howard att Bradman var ”den mest betydelsefulla nu levande australiensiske medborgaren”.

>

Cynthia McKinney, presidentkandidat för det amerikanska Green Party och välkänd antikrigsaktivist, hin­ drades i november från att lämna USA, då hon kom till flygplatsen för att resa till Damaskus, där hon skulle delta på en konferens i åminne av den universella deklarationen om mänskliga rättigheter och det 60:e året palesti­ nierna förvägrats den rätt att återvända som de har i enlighet med deklarationen. McKinney har sagt att hon tror att det hela var ett missförstånd, även om det ter sig besynnerligt att en välkänd kongressledamot från Georgia skulle nekas att gå ombord på ett flygplan för att lämna USA.

Frågor om cricket ska nu tas bort ur Australiens språktest.

fibaktuellt aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

det är inte bara börsen som störtdyker S.A.S Illustration Mare Toomingas

n n Nyligen belägrade aktivisterna i Klimax Vattenfalls huvudkontor på Sturegatan i Stockholm – iklädda gula kläder. FiB ringde upp Martin Sjöstrand, aktiv i Klimax, för att reda ut saken närmare. n n Hallå där Martin, vad var grejen med de gula kläderna?

– Vattenfall bedriver just nu en kampanj för att locka till sig nya kunder som kallas för klimatsignaturen. I korthet går den ut på att privatpersoner via en hemsida kan skriva under på tre klimatkrav som Vattenfall stäl­ ler på politikerna. För varje signatur tillverkas sedan en gul liten gubbe av petroleum­ baserad plast som sedan fraktas runt i Europa med lastbil på en turné till ”de ställen där besluten fattas”. Slutdestinationen är Poznan i Polen där ett klimattoppmöte kommer att hållas i december.

– Vattenfall försöker på så sätt lura folk att tro att de är ett företag som värnar om kli­ matet, när de i själva verket är ett av Europas smutsigaste bolag genom bland annat för­

värvningar av kolkraftverk och brunkolsdag­ brott i Tyskland och Polen. Förra året släppte de ut mer koldioxid än hela Sveriges samlade utsläpp, 85 miljoner ton mot Sveriges 55 mil­ joner ton. Dessutom fortsätter de att bygga ut kolkraften i Tyskland. 80 procent av företa­ gets totala investeringar går till icke förnybar energi. n n Vilket är Vattenfalls enskilt största miljöbrott?

– Att man satsar enorma resurser på fort­ satta investeringar i fossila strukturer. Man bygger nya kolkraftverk och fortsätter att bryta upp ännu mera kol. Detta är 1800-talsteknik, det är som att investera i hästdroskor när det finns spårvagnar. Alla pengarna som bränns på den här kampanjen och på kolkraftsutbyggnaden borde i stället gå till investeringar i förnyelsebar energi. Tyskland behöver göra en omställning ifrån beroendet av fossil energi till en energisektor som inte bidrar till klimatförändringarna. Vattenfall försvårar avsevärt en sådan omställning. Vad

Foto: Maja Brand www.klimatet.org

Klimataktion mot Vattenfall

som står på spel är allas vår framtid och en bebolig planet. n n Vilka planerar ni att sätta käppar i hjulen för härnäst?

– Vi agerar mot de strukturer i samhället som bidrar till att förvärra klimatförändringarna.

Vägverkets planer på att bygga ”Förbifart Stockholm” är ett vansinnesprojekt som kan förvänta sig aktivt motstånd. Ingen klimat­ bov kan känna sig säker!

JOhan-kellman larsson

fib 7

»För två veckor sedan besökte jag Bagdad. Jag var den första svenska riksdagsledamot som besökt staden sedan Saddam Husseins fall 2003. Det var en fruktansvärd syn.«

4

folkpartisten fredrik malm (bombliberal) ger i tidningen ångermanland en sinnesförvirrat korrekt beskrivning av läget.

»Utställningen vrider det ”naturliga” slagträet ur händerna på de inskränkta – som i stället får det vänt mot sig själva.« lennart kuick i dagens nyheter (2008-11-19) om utställningen ”rainbow animals – om homosexualitet i djurvärlden” på naturhistoriska muséet.

»A true feeling of authenticity, as the turkeys had their heads chopped off just feet behind Palin.« Den amerikanska tidskriften Vanity Fair om Sarah Palins lätt morbida intervju i en lokal TV-station i Alaska veckan innan thanksgiving. Kalkonerna slaktas – bokstavligt talat – i bakgrunden under intervjun. Kika själv här: http://www.youtube.com/ watch?v=k8DTSPzU0RI

»[Jag] har svårt att förstå personer som menar att jag diskriminerar dem för att jag i Sverige vill hälsa som de flesta hälsar.« Carl Hamilton (som även uttryckte sig i termer av ”åka hem” och ”bo i en jordhåla”) sänker sig när han i SVT:s Halal-tv menar att beslutet att ta på någon annans kropp är hans eget, inte personen han vidrör.

»Nu kommer Irlands premiärminister Brian Cowen till Sverige...för att informera statsminister Fredrik Reinfeldt om hur Irland har tänkt sig komma runt väljarnas folkomröstnings nej. « tt:s ordval ”komma runt” är hur kul som helst. publicerad: 2008-11-25

»Barack Obama vill sända ytterligare 7 000 man till katastrofzonen. Har han den ringaste föreställning om vad som pågår i Afghanistan? I så fall borde han skicka 7000 läkare.” robert fisk i dagens nyheter (28/11) .

miljoner

besökare har varit inne på Carl Bildts blogg sedan starten. Gränsen passeras samma dag som skandalen briserar om att utrikes­ minister Bildt inte betalar skatt i Sverige för sin barnflicka — trots att hon är skriven på familjens adress i Stockholm. ”Intresse finns tydligen”, konstaterar Bildt lakoniskt.

Arguspriset till Olle Josephson

Grattis Olle Josephson, Språkrådets ordfö­ rande, som fått det nyinstiftade Arguspriset för humaniora som delas ut av Kungliga Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala. Priset är på 100 000 kronor.

Priset ska gå till någon som ”på ett för­ tjänstfullt sätt har manifesterat humanioras värde och betydelse för en bredare allmän­ het”.

Vi på Folket i Bild känner extra glädje över att Olle som många gånger medverkat i vår tidning har fått priset. Olle som kämpar tap­ pert mot risken för fördumningen i samhäl­ let, på grund av språket har särskilt pekat på det stora anglofila inflytandet vi tillägnar oss varje dag, i den mot engelska lutande offentligheten. Han öppnade också ögonen på många av oss med sina inlägg i frågan om svenskans ställning som nationalspråk, eller som det olyckligt nog blev – Sveriges huvudspråk – i samband med den statliga utredningen Mål i mun 2002 .

KNUT LINDELÖF

fibintervju

Pia Sundhage om framgångarna:

»Det är som Dylan s I became what I wa

anna roxvall text sofia runarsdotter bild

När Pia Sundhage började sin fotbollskarriär var tjejerna tvungna att kalla sig Pelle för att få spela. Fyrtio år senare bor hon i USA, tränar världens bästa landslag och har ett OS-guld i bagaget.

Framgångsreceptet är enkelt: Hon älskar fotboll. Så är det bara.

sa: as practicing.ÂŤ

fib 9

fibintervju

P

>

ia Sundhages senaste dagbok börjar med en fråga: Vad fan har jag gjort?

Dagen innan har hon lånat faxen på sin systers jobb på Kommunal för att skicka över ett påskrivet kontrakt till USA. När hon vaknar nästa morgon med hunden i sängen, knyter sig magen.

Förbundskapten för världens bästa landslag. Vad har hon gjort?

Men efter att ha tittat på lite detaljer, snackat med syrran och bästa kompisen, känns det bra igen.

Sedan packar hon väskorna och åker för att ta OS-guld.

Om du tar dig norr om Stockholm och kör längs oändliga grusvägar ett par evigheter kommer du fram till Spersboda. Där har Pia

Sundhage sitt sommarhus, ett renoveringsobjekt med utsikt över Trehörningssjön, som hon jobbar på lite grann mest hela tiden. Hon öppnar i keps, färgstänkta jobbarbyxor och en grön Tuborgtröja. Kokar kaffe, försöker schasa bort den leksugna hunden Cruyff.

Det har gått lite drygt en och en halv månad sedan hon tog OS-guld med USA:s landslag efter förlängning mot Brasilien, och hon börjar äntligen fatta vad som har hänt.

– Jag har fått så otroligt många e-mail från alla världsdelar, gamla kompisar, människor som jag har träffat för 20 år sedan… det har varit helt fantastiskt. Jag har sparat en del av dem, och så håller jag på och läser min dagbok igen, för att liksom njuta så mycket som det bara går av det som händer.

Det var aldrig något snack om saken. När Sundhage fick jobbet som förbundskapten för det amerikanska damlandslaget i fotboll visste hon vad de väntade sig av henne.

– Det var det jag fick höra: I see gold.

Punkt slut. Men det bekymrade mig egent-

”Att Pia Sundhage är förbundskapten i USA är ett underkännande till den mansdominerade svenska fotbollen som inte lyckats, orkat eller velat ta till vara hennes talang,”skrev SPORT-Expressens Mats Olsson inför OS-finalen.

ligen inte, av den enkla anledningen att jag inte kunde göra något åt målet, säger hon och rycker på axlarna.

Det började inte särskilt bra. I den sista matchen före OS bröt Abby Wambach , lagets veteran och ledande målskytt, benet.

Krönikör efter krönikör konstaterade att gulddrömmarna redan började blekna och att Sundhages jobb hängde löst. Men själv körde hon bara på. Som hon alltid gör.

– Och ju mer vi spelade, desto säkrare blev jag på att US Soccer skulle välja mig även om vi inte vann guld, för spelarna gillar min stil, säger hon.

Pia Sundhages ledarstil liknar inget som det amerikanska landslaget har stött på tidigare. Hennes passion för fotbollen går inte att ta miste på och hon har jobbat mycket med att få laget att fungera just som ett lag. Den traditionella motivations-

»I stället för att säga saker som: du har lön, spring tills du spyr, så har jag tittat mer på vägen dit: vad har du för möjligheter?«

stilen skyr hon som pesten.

– I stället för att säga saker som ”it’s not good enough”, ”you can do better than this”, ”du har lön, spring tills du spyr”, så har jag tittat mer på vägen dit: vad har du för möjligheter? Förmågan kommer ju inifrån spelarna, jag är bara ett redskap.

Och laget har varit med på noterna. Abby Warmbach har själv sagt att ingen har utmanat henne i hennes anfallsspel på samma sätt som Pia Sundhage.

– Skillnaden är väl att jag inte bara ger dem mina svar, utan att jag ställer en massa frågor, säger Sundhage.

Hon bjuder mycket på sig själv också.

När hon skulle presenteras för laget första gången gjorde hon entré genom att sjunga The times they are a-changin med Bob Dylan. Och så där har det fortsatt, hon drar sig inte för att göra bort sig lite.

För Sundhage handlar det i det större perspektivet om att få ett gäng privilegierade fotbollsspelare att inte ta något för givet, finna fotbollsglädjen och njuta av stundens framgångar.

– Rätt som det är kan man faktiskt bli skadad, eller helt enkelt spela dålig fotboll.

Min livsfilosofi är att man ska fånga dagen och vara tacksam för det man har. Det har

fib 11 jag från min familj, de är enkla och har båda fötterna på jorden. Det går att coacha på det sättet också.

Sundhage växte upp med fem syskon i lilla Marbäck utanför Ulricehamn. Hon beskriver familjen som ett lag där alla jobbade för varandra och solidaritet hade stor betydelse. Mamma var servitris, pappa busschaufför. In i det sista fortsatte han att fråga om hon inte skulle skaffa sig ett riktigt jobb någon gång.

– Han fattade inte ett skit, säger Sundhage med ett flin.

Hon började sin fotbollskarriär som sexåring i Marbäcks knattelag. Egentligen fick tjejer inte spela, eftersom där inte fanns något flicklag, men en uppfinningsrik tränare gav henne namnet Pelle och så var det

bara att börja sparka. Som elvaåring tog hon plats i Ulricehamns damlag, 15 år gammal gjorde hon landslagsdebut.

Det låter lite bisarrt 2008.

– Åh herregud, i dag det är en helt annan värld! Tjejerna har kvinnliga förebilder, hade jag varit 18 hade jag kollat på Marta och Victoria Svensson, för att nämna några. Dessutom har vi haft två kvinnliga förbundskaptener, så tjej och fotboll passar mycket bättre ihop än vad det gjorde för ett par år sedan, säger Sundhage.

Det finns också en helt annan infrastruktur. Den som är duktig tas ut till elitflick­ läger och omgärdas av kompetenta tränarteam. Samtidigt ser Sundhage något som inte fanns på hennes tid: skickliga spelare som har haft lag och tränare hela livet, men som ändå inte är särskilt motiverade.

– När det gäller dem i min ålder, så var det ingen som tyckte att vi skulle spela fotboll egentligen, det var mera ”Okej, ni kan väl få hålla på då”. Så vi hade en inre motivation som var oerhört stark, och vi blev begåvade genom att använda vår motivation. Det är jag väldigt tacksam för, säger hon.

Den motivationen har fört henne till länder som Norge, Italien, Kina och USA – hela vägen till finalen i OS. Där låg USA stundtals riktigt risigt till mot Brasilien, men laget höll emot. Och i finalen visade Sundhages lag att det hade bättre fysik,

mer ork. Carli Loyd satte 1– 0 sex minuter in i förlängning och Brasilien lyckades aldrig kvittera. Sedan är allt lite suddigt i förbundskaptenens minne. Det var fest, klang och jubel, superlativ i amerikansk press.

Men när vinnarna bjöds in till Vita huset sa Sundhage nej tack och åkte hem till Örebro i stället. Där gick gränsen.

– Jag har förklarat att jag inte tycker att det är roligt, tycker inte att det är intressant, tycker inte att det är värt att åka dit,

SUNDHAGE OM:

• Obama då?

– Det är spännande om det går från ord till handling, för det här landet behöver verkligen förändring. Men hittills har det mest varit lyckotårar och typiskt amerikanskt firande och inte så mycket konkret, säger hon till Expressen.

• Om Barack Omama bjuder in, kommer du då?

– Nej, det skulle jag aldrig göra.

Jag finner inget nöje i det. Ska man förknippa mig med något så är det fotbollslandslaget, ingenting annat, säger hon till Expressen.

Sundhage har dock fått en lite annan, mer positiv bild av många amerikaner sedan hon flyttade USA, men landets roll i världspolitiken stödjer hon inte. Och hon har sitt eget sätt att tackla den amerikans­ ka nationalismen.

– Det här låter kanske töntigt, men det är mest för att tillfredsställa mig själv: när de spelar nationalsången inför varje landskamp så vänder sig alla mot flaggan. Det gör inte jag, jag vänder mig mot laget, och jag sjunger inte med. Det har folk registrerat, men de accepterar det. Jag är inte förbundskapten för

och sedan var det inte så USA, utan för landslaget, mycket snack om det i säger hon.

USA, säger hon.

Men i Sverige, där Sundhage hade sina funPia Sundhages hund Cruyff. journalisterna känner deringar innan hon tog sitt Sundhages historia, vädnuvarande jobb. Vad skulle rade man en uppiggande sportskandal. det innebära för henne själv och hennes Följaktligen blev det amerikanska lands­ ställningstaganden? Hon vill inte gömma lagets presskontakt uppringd av en svensk sig bakom det vanliga svaret att hon bara tidning som informerade honom om att ”vill spela fotboll”. hela Sverige talade om Sundhages Vita – Äh, idrott är ju politik, punkt slut. Det huset-bojkott. är faktiskt ett politiskt beslut att ha OS, – Journalisten hade även frågat mediakil- och det får enorma följdverkningar. Fotboll len om landslaget var medveten om att är politik. Titta bara på vad fotbollen kan jag har vänsteråsikter. Han ville egentligen göra i olika länder och här i Sverige – vilken inte ta upp det med mig, var ganska besvä- ekonomi som ligger bakom, säger hon. rad, men jag sa att ”jovisst, jag har fått en När Sundhage åkte till Kina för att bli massa kommentarer från Sverige om det, assisterande förbundskapten, fick hon och men jag ska inte dit”. Och det visade sig att Marika Domanski Lyfors flera gånger svara han inte heller skulle dit, och sedan var det på frågan hur de kunde åka och jobba i en inte mer med det. diktatur som tillämpar dödsstraff. Då svarade de att det nog är bra att åka just till I stället åkte hon hem till Sverige för att bli Kina, visa att en kvinna kan vara förbundsavtackad i Örebro rådhus. kapten och ta med sin svenska ledarstil dit.

– Det tycker jag är roligt, för där vet jag – Och jag har haft alla dessa möjligheter att jag får träffa ÖSK:s ordförande och två att ställa frågor till privilegierade mänfantastiska kvinnor i kommundirektören niskor i Kinas fotbollslag om livet i landet, och ordföranden för KIF Örebro. Det är kultur och politik. Jag har gjort likadant ett lustfyllt tillfälle där man får tjöta lite, i USA, men ingen ställde samma fråga när snacka skit med tanterna, träffa nån morsa jag tog jobbet där: ”hur kan du ta jobb i till nån spelare och så… det är en stund kapitalistlandet USA där man har Bush som jag uppskattar. Det skulle jag inte som president och också har dödsstraff”? göra i Vita huset.

Det var det aldrig någon som undrade.

>

fibintervju

fib 13

>

»När de spelar nationalsången inför varje landskamp så vänder sig alla mot flaggan. Det gör inte jag, jag vänder mig mot laget...«

Det var den 25 augusti. Pia Sundhage, förbundskapten för världens bästa landslag, hade tagit OS-guld och landade på Arlanda. Ett stort pressuppbåd väntade.

Fotoblixtarna gick varma och alla ville snacka med en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika tränare.

Nej, så gick det inte till. I själva verket var det bara en reporter och en fotograf någonting i fotbollen och människorna från Borås Tidning som orkade pallra sig till jag har träffat som har gett väldigt mycket flygplatsen. energi och gjort det roligt.

– De var förvånade och frågade om det Att Pia Sundhage blev tränare var aldrig inte skulle komma några fler. Nej, sa jag, jag något val. Hon hade så mycket att säga, så fick till och med hyra egen bil för att ta mig mycket som hon ville ändra på att det bara till Örebro. Men det är så det är… blev så. Hon tror att framgångarna kommer Hon blir tyst en stund, klappar hunden. av all träning. Hon har spelat så många Konstaterar att hon numera upprörs mer matcher, varit en del av ett lag så länge att intellektuellt än hon gjorde som det är en del av blodomloppet.

20-åring. Att hon inte får en – Det är som Bob Dylan promille så mycket uppmärksa: ”I became what I was samhet som till exempel practicing”. Han spelade på Sven-Göran Eriksson får, gör sin jävla gitarr hela tiden, henne mest upprörd för damoavsett om det var en som fotbollens skull. lyssnade eller om det var – Men det finns ett antal kallt ute. Så där är det för situationer med träningstimig med. Jag har fotbollsder, planer och utrymmen, vana helt enkelt. som har gjort förbannat ont helt enkelt. Som till exempel Redan nu tillhör Sundhage att mitt engagemang och damfotbollens veteraner.

PIA SUNDHAGE • Född: 13 februari 1960. jobb med Hammarby IF inte När hon är 70 kommer hon • Yrke: tränare och före detta fotansågs lika mycket värt och att vara legendarisk. Men bollsspelare.

Sundhage har gjort flest mål i det viktigt som Hammarbys herhur kommer sporten att se svenska damlandslaget. rar. Och hela tiden har de ut då?

• Familj: Sambo Marie, hund, katt, två bröder, tre systrar och relaterat det till pengar!

– Jag tror att alla spelare mamma.

Hon blir tyst igen. i de allsvenska lagen är pro• Landslagsdebut: Som 15-åring – Det har jag lärt mig i livet. mot Finland 1975. fessionella då. Man kommer • Meriter som spelare Tjejer och kvinnor måste preatt kunna tjäna pengar på 146 A-landskamper/71 mål (1975– 1996). VM: 1991, 1995, VM-brons stera innan de kan få resurser, damfotbollen, det handlar 1991. OS-turneringar: 1996.UEFA: medan man i herrfotboll bara om att någon med s damturnering: 1984 (inofficiell EM-turnering). EM-silver: 1987, säger: ”Vi satsar på honom så affärssinne inser det. Jag 1995. EM-brons: 1989. Svensk att han presterar”. tror också att fotbollen mästare: 1979, 1981, 1984, 1989.

Svensk cupmästare: 1981, 1984, När det har känts motigt kommer att vara mer tek1994, 1995. har Sundhage snackat skit nisk, liksom förmågan att • Klubbar Hammarby IF (1986, 1990–1996) med andra som tycker som höja och sänka tempot. Det ROI Lazio (1985), Östers IF (1982– hon, knutit näven och kört på. 1983), Jitex BK (1978–1979, 1984– händer mycket där redan 1985, 1987–1989), Falköpings KIK – Jag har en väldigt bra förnu.

(1978); IFK Ulricehamn. måga, och det är att glömma • Tränarkarriär Samtidigt räknar hon med OS-guld med USA 2008. KIF bort allt som är dåligt. Den att det kommer att dyka Örebro DFF 2005. Tränare för här resan har inte varit enkel upp fler idéer om hur sporBoston Breakers. Årets Tränare i Women’s United Soccer alla gånger. Men det finns ten ska göras mer attraktiv.

Association 2003.

Vissa kommer att behöva bekämpas med näbbar och klor.

– Inom 20 års tid kommer vi garanterat att få se en massa konstiga förslag. Det där har vi ju redan i dag, där till exempel Blatter har gått ut och sagt att man borde ändra på utstyrseln så att den anspelar mer på kvinnans attraktiva utseende… man bara storknar ju.

Det internationella fotbollsförbundet frågade faktiskt Sundhage vad hon tyckte om idén att låta damerna börja spela i linne.

De fick ett Sundhagesvar.

– Ni är för fan inte kloka.

I stugan i Spersboda har hunden Cruyff tröttnat på att söka efter uppmärksamhet och somnat på golvet. Han snarkar.

Sundhage rör i kaffekoppen och vägrar berätta om sina drömmar för en främmande reporter. Fast sina mål kan hon tänka sig att prata om. Ett sådant är att bli förbundskapten för Sveriges damlandslag.

– Jag tror att jag skulle tycka det var oerhört inspirerande och spännande att få använda alla de erfarenheter jag får nu, få fortsätta att vara i högsta internationella elit men ändå få vara ledare för mitt hemland, säger hon.

En gång i tiden hade hon också som mål att bli tränare för ett allsvensk herrlag, eftersom hon då skulle kunna få jobba som tränare på heltid. Sedan dess har damfotbollen professionaliserats, och det känns inte lika angeläget längre.

– I sådant fall skulle det mest vara för att ”jag ska minsann visa att jag kan”. Men jag tycker inte att jag har så mycket mer kvar att bevisa faktiskt.

anna roxvall är frilansjournalist och fotbollsspelare bosatt i alby. sofia runarsdotter är fotograf se mer på runarsdotter.carbonmade.com

fibkultur fibkultur För nästan 140 år sedan, julafton 1872 förliste briggen Blue Bird utanför Smögen. Med nedisad rigg, dömd att bli vrak, krossades fartyget mot den rödfärgade bohuslänska graniten. En tragedi som genom Evert Taubes ballad sitter djupt i många av oss. Men är historien sann?

Myten om Blue Birds förlisning

martin schibbye & anna froster text karin sunvisson illustration ”Det var Blue Bird av Hull, det var Blue Bird, en brigg som med sviktade stumpar stod på över Soten i snöstorm med nedisad rigg, själva julafton sjuttiotvå.”

Surra svensken till rors han kan dreja en spak ropade skepparn: alright bojs lös av!

Och Karls Stranne från Smögen blev surrad till rors Och Blue Bird som var dömt att bli vrak…”

– Det är en så grym historia! När jag var liten började jag alltid gråta av den. Karl Stranne var så modig och så glömde de kvar honom. Och så är den ju baserad på en

sann historia, säger vissångaren Sofia Karlsson som i fjol kom med en skiva där balladen fanns med.

Men är historien sann?

Förliste verkligen Blue Bird?

På Riksarkivet i Stockholm kan man ur underjorden beställa fram Generaltullstyrelsens arkiv.* Det var den myndighet till vilken bland annat tullkammaren i Lysekil varje år rapporterade. Mappen från 1872 är till bredden fylld av förlisningar, drunknande sjöman och förlorad last. Novemberstormarna 1872 krävde många offer: norska skeppet Nordkap, norska skeppet Edmund, och skeppet David med last av petroleum och bräder som alla bärgas eller blir vrak.

fib fib1517

Men ingen Blue Bird.

Och på julafton har inga skepp förlist.

Har den svenska ämbetsmannakåren slarvat och missat Blue Birds förlisning?

För det var väl storm?

– Julen 1872 var ganska mild, vid den här tiden gjorde man meteorologiska mätningar just vid Hållö fyr och den 24 december var det lugna och milda sydvästvindar och ett par plusgrader i luften. Så någon storm var det ju definitivt inte fråga om, säger Sverker Hellström meteorolog på SMHI i Norrköping.

Men kan inte riggen ha varit nedisad även om det inte blåste stormvindar?

– Nej, vindriktningen var fel för det, med en måttlig sydvästlig på västkusten är det ingen risk för nedisning.

För nedisning krävs det att det blåser kallt från land och man hade då behövt en ostlig eller nordostlig vind. Är det ett spökskepp vi letar efter? Uppdiktat av Taube; förevigad i en version av Thåström. Har Briggen Blue Bird seglat utanför västkusten?

Datumet är kanske inte det viktiga i sammanhanget.

Blue Bird måste ha förlist en annan dag.

Vi letar vidare. Året innan 1871 har det stormnatten till den 26 augusti skett fem förlisningar: holländska skeppet Jante, Hilma, den svenska briggen Apollo och så plötsligt, med knirrande taljor och fladdrande segelduk, dyker namnet briggen Blue Bird upp i Generaltullstyrelsens arkiv – på resa från Riga till Boston:

”Bärgad utanför Tryggö?”

Bärgad?

Men de nedisade seglen, tragedin, stormen, hållefyrsblänket, den fastsurrade Karl Stranne?

Inget av detta står att läsa om i Generaltullstyrelsens arkiv.

Det knyter sig i magen.

Varför kan inte båten sjunka till botten? Har jag nynnat ett decennium på en lögn?

Läser vidare: ”Bärgad och efter reparation fortsatte resan med hampa mot Boston.”

Fortsatte sin färd? Vad är detta?

När chocken har släppt finns det ett halmstrå kvar att gripa efter: Karl Stranne. Svensken som står surrad vid rodret och möter hjältedöden för att rädda sina kamrater.

Han var väl verklig i alla fall?

Balladen om briggen Blue Bird av Hull

Är en visa av Evert Taube, som handlar om ett segelfartygs förlisning vid Hållö fyr i närheten av Smögen på själva julafton 1872.

Visan berättar hur de skeppsbrutna sjömännen tas omhand av Stranne den äldre, som sedan får veta att hans son Karl är den ende ur besättningen som blev kvar ombord då han stod surrad vid rors och glömdes bort, när besättningen gick i livbåtarna. Balladen har bland annat framförts av SvenBertil Taube, Sofia Karlsson och Imperiet.

”Och kaptenen steg upp. Han var blek, han var tärd, stormen tjöt, knappt man hörde hans ord.

När han sade med skälvande röst till sin värd: – Karl blev surrad och glömdes ombord!”

I kyrkoböckerna från år 1872 finns lyckligtvis en Karl Stranne i Smögen.

136 år senare ger en sökning på Stranne på hitta.se resultat: Familjen Stranne bor fortfarande vid havet.

Familjen har varit sjömän, lotsar och fiskare på Smögen sen 1700-talet så det är många som har drunknat, säger släktingarna. Men inte Karl.

Inte Karl?

>

>

fibkultur

>

– Karl Stranne fanns, men han var krympling med klumpfot och hade aldrig varit till sjöss. Verkligheten är bättre än visan, men nu kanske du blev besviken?

Men varför låter Evert Taube då Karl Stranne stå surrad till rors i balladen?

Bertil Abrahamsson är en av författarna till boken Sotenäs – Skeppsbrottets kust.

Han har kanske svaret?

– Bara några timmar efter att Blue Bird räddades 1871 hamnade det engelska skeppet Nymph i sjönöd.

Kaptenen på skeppet Nymph hade spolats överbord en dag tidigare och besättningen visste inte vad de skulle göra. De släppte ner två ankare men de trasslade in sig i varandra. Då surrade de en man vid rodret för att stå kvar om det kom en stormvåg akterifrån, berättar Bertil Abrahamsson.

Skeppet var på väg in rakt in i granitklippan när några pojkar från Smögen gick ut och lyckades rädda besättningen.

– De var så chockade dessa engelsmän. De visste inte hur många de var eller någonting. Men när de hade blivit i landsatta sa en av dem ”Var är yngsta pojken?”, och herregud, honom som de surrade hade de glömt ombord, berättar Bertil Abrahamsson.

Men när den 19-årige engelsmannen som stod surrad till rors såg vartåt det barkade skar han sig loss och klättrade upp i förmasten. När skeppet gick in i berget slungades han enligt berättelsen upp i en vattenfylld klippskreva – vilket blev hans räddning.

Våt men levande tog han sig upp. Klyftan kallas ännu idag för Engelsmanklyftan och ligger på Sandö vid Smögen. ”Det var Stranne den äldre, en viking, en örn, som på julafton sjuttiotvå tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn till att bjuda de skeppsbrutna på – Hur var namnet på skutan, han sporde och slog nio supar i spetsiga glas.

– Briggen ”Blue Bird”! – Det tionde glaset han tog och han slog det mot golvet i kras!

– Sa ni ”Blue Bird”, kapten, – briggen ”Blue Bird” av Hull?

Gud i himlen! var är då min son?

Var är pojken, kapten? För vår frälsares skull!

Det blev dödstyst bland männen i vrån.”

Men om Karl Stranne överlevde varifrån kommer då smärtan som Karl Strannes far upplever i balladen?

När bokhandlare Gösta Hansson på Smögen läste

Briggen Tre Kronor. Foto: Sture Haglund.

Observationer vid Hållö fyr

n n 1872 utfördes meteorologiska observationer vid Hållö fyr under fyrmästare A. Olssons ledning. Originaljournalerna finns bevarade i SMHI:s arkiv i Norrköping. Vad säger dessa observationer om vädret på julafton 1872? Jo, då låg temperaturen mellan 2 och 3 plusgrader och vinden var måttlig sydvästlig. Det är inget väder som skulle föranleda SMHI att utfärda nedisningsvarning, Att västkustborna hade ett ganska odramatiskt väder på julafton 1872 får också stöd av mätningarna vid Vinga fyr knappt tio mil längre söderut.

Källa: Sverker Hellström, meteorolog vid SMHI.

Vad är en brigg?

n n”En brigg äro ett tvåmastadt, rårtackladt fartyg, stundom af mer än 300 tons drägtighet och med en tackling, som är alldeles den samma som de två främsta masternas på ett fullriggadt skepp, utom det att briggen på stor masten (den aktre) förer ett stort gaffelsegel, kalladt brigg-segel.”

Nordisk Familjebok

Sviktande stumpar

n n Evert Taube, som var en kunnig sjöman, skrev sviktade stumpar, som innebär stormsegel för biliggning, men någon hjälpsam redaktör ”rättade” till sviktande stumpar i tron att det var ett språkligt slarvfel av Taube. Denna missuppfattning har sedan hängt med i de flesta sångböcker.

Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast, benämndes ”stumpar”.

De fungerade som stormsegel när alla andra segel var nertagna. I riktigt besvärliga förhållanden, kunde stumparna sviktas, vilket innebar att man surrade upp ena halvan av seglet så att bara en liten trekant blev kvar.

Att segla eller ligga bi för sviktade stumpar var en överlevnadstaktik då fartyget i stormförhållanden inte längre kunde manövreras.

igenom en förteckning över avlidna i Kungshamns pastorat 1785–1930 insåg han varifrån den kom.

Han tar fram den gamla boken och pekar.

– 1906, Fredrik Gerard Taube. Drunknad.

Fredrik Taube var Everts fyra år äldre bror. I december 1906 fiskade han med långrev utanför Smögen. Han gick in till Hållö fyr för att hälsa på sin morbror som var fyrmästare. Men när det började blåsa upp gick Fredrik ut igen för att hämta in långreven. Morbrodern följde oroligt det hela genom sin kikare. Men tappade för ett ögonblick blicken från Fredriks krängande båt då ett annat skepp seglade förbi. När han vred tillbaka kikaren syntes den inte mer.

Fredrik gick till botten.

– Då var Evert Taube 16 år. Jag menar att den här dramatiken fanns i bakgrunden när han skrev balladen om briggen Blue Bird, säger Gösta Hansson. ”En dikt ska vara sannolik, men riktigt sann vill den liksom inte riktigt själv gå med på att vara, ” lär Evert Taube själv ha sagt.

Sångerskan Sofia Karlsson blir bara lättad över att ingen gick till botten fastsurrad vid rodret.

– Å, det gläder mig verkligen!

Att balladen inte är sann spelar inte så stor roll, tycker hon.

– Lyrik är ju att förhöja verkligheten. Starka livsöden och känslor kommer människor alltid att vara intresserade av. Briggen kommer att fortsätta segla länge.

martin schibbye är frilansjournalist och redaktör för fib/k. intervjuerna med sofia karlsson och gösta hansson gjordes av anna froster och har tidigare publicerats i bohuslänningen. karin sunvisson är illustratör bosatt i paris. * Om Skeppets Blue Birds förlisning har Sven H.

Gullman forskat i Generaltullstyrelsens arkiv.

fibdebatt

fib 17 19

Skriv till debatt! red@fib.se

HENNING MANKELL SVARAR EVA MYRDAL henning mankell författare

Naturligtvis har Eva Myrdal rätt i det mesta av det hon skriver (Debattinlägg i FiB #11-

08). Men jag kan för mitt liv inte begripa vad det har med min meditativa artikel om ett besök i Timbuktu att göra. Jag har försökt läsa in exakt var hon ska ha kunnat finna skäl för sina invändningar, och jag hittar dom inte. Helt enkelt därför att dom inte finns. Hon läser något som inte står.

Men det hon sen skriver är i stort sett rätt.

Låt mig upprepa en av mina grundläggande slutsatser efter 30 års resande, diskuterande och boende på den afrikanska kontinenten – olika länder, men mest i Moçambique. Ett av de viktigaste redskapen de olika koloniala koloniala staterna använde var att inte tillåta kunskapsutveckling bland de afrikanska befolkningarna.

De som kunde läsa och skriva blev farliga eftersom dom kunde studera varför dom hade så jävligt som dom hade det. När Moçambique blev självständigt 1975, efter ett långt befrielsekrig, fanns det cirka tio mocambikaner – 10! – med akademisk utbildning. Bland det första Samora Machel som ledde befrielsen och blev landets första president – efter Mondlane som mördats redan 1969 -bestämde var att en stor alfabetiseringskampanj skulle börja – för vuxna! Och så har det varit i nästan alla de forna afrikanska kolonierna.

Under uppbyggnaden av kolonialismen under främst det sena 1800-talet fanns det med i strategierna att läskunnighet och skrivkunnighet skulle förhindras.

Undantagen utgjordes av missionsskolor – där många av de afrikanska frihetsledarna i den första generationen fick sin utbildning.

En del av den här strategin utgjordes också – och det är i det här sammanhanget det viktiga – av det faktum att man påstod det som idag fortfarande är levande hos de som är okunniga i vår del av världen: att det knappast fanns en skriven historia och tradition i Afrika. Men det fanns ju?

Timbuktu var bara ett exempel; jag kunde ha skrivit om Kongo eller andra länder; det fanns en mer eller mindre ”hemligt” skriven historia. Men nu valde jag Timbuktu eftersom det exemplet är så bedövande starkt.

Denna koloniala strategi handlade lika mycket om att förbjuda den traditionella kulturen. Jag har hört de äldre skådespelarna på teatern i Maputo berätta hur dom fick stryk om dom dansade sina traditionella danser när dom gick i nån sorts primitiva förskolor. Dom skulle dansa klassisk europeisk balett! Stå vid stänger och göra plié!

Så, Eva Myrdal, varför skulle vi ompröva vår syn på kolonialismen? Den var precis så brutal och så falsk som jag beskriver den.

Och som du skriver.

Att skriva om Afrika betyder för övrigt att akta sig för att generalisera. Kontinenten är stor, skillnaderna likaså. Men de koloniala strukturerna var på många sätt lika.

Förtryckets män har som vana att lära av varandra!

hur vi afrikaner är” påstods han ha sagt.

Ett uttalande som borde ha fått Sabuni att reagera, eftersom han talade om rasism.

Det fanns alltså mycket att kommentera för mig som jobbat i Zimbabwe i nio år. Jag har debatterat med Öhrn och Björnheden förr och deras strategi var uppenbar – att jag inte skulle få ställa frågor. När jag äntligen fick ordet, insköt moderatorn omedelbart att jag fick 20 sekunder på mig!

Eftersom jag vägrar att tro att seminariearrangörerna Clarté och Folket i Bilds Stockholmsavdelning stödjer den typen av administrativt förtryck av yttrandefriheten, så ställer jag mina frågor skriftligt här: Hur förklarar ni, som kallar er vänster, att hela den samlade arbetarrörelsen, inklusive den så kallade yttersta vänstern (Anti Privatisation Forum), i södra Afrika starkt fördömer Mugabe? Har ni bättre kunskaper om södra Afrika än till exempel Cosatu (Sydafrikas LO)? Gör ni bättre analyser än det stora Sydafrikanska Kommunistpartiet (SACP), som betecknar Mugabeklicken som en parasitisk elit som förvägrar det Zimbabwiska folket dess demokratiska rättigheter? Fick ni inte ens en liten tankeställare när hamnarbetarna i hela södra Afrika gick ut i en vild strejk för att stoppa vapenlasten till Mugaberegimen?

REPLIK FRÅN MÖTESARRANGÖRERNA PUBLICERAS I NÄSTA FiB.

VÄNSTERN & MUGABE

TIPS PÅ MILITANT NAKENLÄSNING

Under Socialistiskt Forum i november 2008 hölls ett öppet seminarium om ”Bilden av Zimbabwe”. Panelen bestod av Kerstin Björnheden, Hans Öhrn och Kitimbwa Sabuni – alla kända Mugabeförsvarare.

Björnheden slog fast att allt handlar om landfrågan. Men trots moderatorns frågor om vad jordreformen gick ut på, kunde ingen i panelen ge klart besked. Björnheden berättade istället en anekdot om att hon kände en oppositionspolitiker som fått land, men han odlade inte jorden ”du vet

Apropå Anders Person och diskussionen om (tysk) nakenkultur. Dr. Kerstin Steinbach skriver uppslagsrikt om detta – särskilt om den frihetligt offentliga nakenheteten – i den rikt illustrerade Es gab einmal eine bessere Zeit (1965-1975) som gavs ut av Ahriman Verlag 2004. (ISBN-3-89484-816-2) Kerstin Steinbach är – som den studentrörelsens sena sjuttiotal hon deltog i som tonåring – militant nakenhetlig, hennes hållning är vänsterpsykoanalytisk, närmast reichiansk.

Hon är mångordig men intressant och tankeväckande.

birger norström

jan myrdal

fibsverige

massip farid ikken text hillevi nagel bild

Olaga v I Sverige dör människor för att de förvägras sjukvård. På Rosengrenska stiftelsen i Göteborg kämpar personalen för att ändra på det.

fib 19

Många tar med sig mediciner som blivit över på deras arbetsplatser till Rosengrenska. ”Jag tog till exempel hit mediciner som min mamma använde, när hon dog tog jag hit dem,” säger en sjuksköterska.

vård

>

fibsverige

>

A

nne Sjögrens mobil ringer. En gråtande kvinna från forna Jugoslavien berättar att hon är sjuk, det har hänt något i kroppen. Hon kan inte hålla kvar urinen.

Anne Sjögren försöker lugna henne.

– Du kan åka dit, de ska hjälpa dig, åk nu, idag är det fredag, lördag och söndag är det inte öppet, åk nu, de hjälper dig, jag lovar dig, jag har pratat med flera sjuksköterskor där på kvinnokliniken, de känner dig, de vill hjälpa dig det är inga problem, kan du säga ditt telefonnummer till mig? Din mobil ja, a... a... bra, men åker du dit upp nu, till Sahlgrenska, lovar du det? Till Sahlgrenska till kvinnokliniken, vad sa du? Klockan är nu kvart i elva, detta är akut, den andra tiden är den 27, 2...7... klockan ett, du måste åka nu, om du kissar blod och har feber, du behöver inte någon tid, du ska bara åka dit, du är sjuk, du måste åka, du menar sms, då ska jag sms:a numret till dig den 27..oof.

Samtalet bryts.

– Vi kan ge henne blöjor och psykologsamtal, men hon måste in i den vanliga sjukvården, säger Anne Sjögren som är sjuksköterska och en av grundarna av Rosengrenska stiftelsen.

»Jag har sett liknande skottskador när jag jobbade i Afrika. Den här ammunitionen är förbjuden.«

Ute i korridoren börjar det hända saker; en kvinna med svenskt utseende drar in en vagn till väntrummet. En dörr öppnas intill lokalen och tre kvinnor går in i ett litet rum som av allt att döma är medicinrummet. De flyttar ut bord och stolar i korridoren, ställer vagnen intill dörren så att den blockerar halva korridoren och lägger upp en bunt papper på bordet.

Det påminner om en amatörteaterscen där skådespelarna förbereder sig inför nästa akt: Vårdmottagningen är öppen!

Men det är något som inte stämmer.

Det luktar inte medicin.

olika språk; arabiska, afghanska, kurdiska, serbokroatiska och ytterligare ett par språk jag inte känner igen. De flesta verkar känna till varandra eller ha träffats tidigare.

På väggen hänger tavlor med bilder på människor, troligtvis flyktingar de också. På dörrarna hänger tidningsnotiser från lokaltidningar som berättar om kommuner som erbjuder vård för papperslösa.

Två barnfamiljer sitter på en bänk längs med väggen. Det ena paret har två flickor mellan tre och fem år och en bebis i en barnvagn. Det andra har två små flickor, som kanske är i samma ålder. Kläderna de bär är inte särskilt varma. En äldre beslöjad kvinna gör dem sällskap. Det yngsta barnet springer till stora bordet och sätter sig. Pappan, en man i fyrtioårsåldern skakar på huvudet, upp och ner, mot sin lilla flicka för att hon ska komma till honom, flickan vägrar och leker runt stolen.

Föräldrarna vill inte tala med en journalist, de avvisar frågorna artigt och ber om ursäkt. De har pratat med tidningar och tv så många gånger.

– Det hjälper inte, säger de.

Anne Sjögren tar fram en lista där de skriver upp namnen på dem som behöver träffa en läkare eller få mediciner. Är medicinen slut skriver läkaren ett recept och sedan får de pengar i handen, förklarar en sjuksköterska.

Patienterna kommer fram och skriver upp sig på listan. Läkarna sitter en trappa upp.

Ingen av dem har eget kontor – de tar bara det första lediga rummet.

Korridoren fungerar som ett väntrum. Några kvinnor sitter på ett bord. En äldre man, kort och väldigt smal går fram och tillbaka mellan borden med små, små steg. Han ser inte frisk ut.

In till höger finns en stor lokal med ännu fler bord. Runt borden sitter familjer, kvinnor och några yngre ensamma män. De pratar

Amputation.

Så lyder diagnosen för Mohammed Dowood Abadi. Han är i femtioårsåldern. och fick nekros i foten efter tortyr i fängelset i Iran. På Rosengrenska får han medicin och kämpar för att rädda foten.

Det är svårt att se något hopp i hans ansikte och han är arg när han pratar. Men

han tar sig tid och visar foten – eller vad som är kvar av den.

– Det ser inte alls bra ut, säger läkaren.

Han är inte den ende med allvarliga skador. Ett liknande fall är Mohammad Ahmed Sirwan 29 år, kurd från Irak. Han går på kryckor på grund av ett skottskadat ben.

Hans läkare Lars Seligman berättar att han har blivit skjuten med så kallade dumdumkulor, som vobblar i kroppen.

– Jag har sett liknande skottskador när jag jobbade i Afrika; litet ingångshål och ett stort utgångshål. Den här ammunitionen är förbjuden, säger han.

En ortoped har tittat på benet och bedömt att det skulle kosta mellan 50 000 och 100 000 kronor att operera. Men foten är i så dåligt skick att läkarna rekommenderar amputation.

Rosengrenska startades 1998. Stiftelsens första mål var att avskaffa sig självt – sjuka ska inte behöva lita till ideella krafter. I dag, tio år senare, är behovet av stiftelsen fortfarande enormt och lagen omfattar fortfarande inte de som lever ”utan papper”, efter att till exempel fått avslag på asylansökan.

De personerna får själva stå för hela sina sjukvårdskostnader – något som är svårt för den som inte har laglig rätt till arbete.

– Sjukvård är en mänsklig rättighet och inte en medborgerlig, säger Anne Sjögren medan hon letar efter bevis bakom skrivbordet i den tomma kontorslokalen.

Det är någonting hos henne som påminner om sextiotalets studentrevolutionärer, kanske är det håret? Långt och blont, kanske är det jeanskjolen.

– Barnkonventionen, FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, den medicinska etiken inom läkaryrket… är bara några av de lagar och konventioner som Anne Sjögren räknar upp.

Men någon svensk lag att hänvisa till finns inte.

>

fib 21 Mina lever gömd i Sverige.

Vård för gömda?

nn Alla som vistas i Sverige, det vill säga även gömda, har rätt att vid behov få akut vård, eller ”omedelbar vård” som det kallas. Detta gäller också tandvård. Vad som kan anses vara omedelbar vård prövas från fall till fall av ansvarig läkare. De gömda måste betala fullt pris för vård och medicin. Gravida kvinnor som har fått avslag på sin asylansökan i Sverige ska betala för mödravård och förlossning själva. Så säger lagen.

Asylsökande?

nn Asylsökande ska utöver akut vård också få sjukvård och tandvård “som inte kan anstå”, preventivmedelsrådgivning, mödrahälsovård, förlossningsvård, vård vid abort samt vård och åtgärder enligt smittskyddslagen. Alla asylsökande ska också erbjudas hälsoundersökning/hälsosamtal. http://www.vardforpapperslosa.se

>

fibsverige

>

Amir (t.h) är allmänläkare utbildad i Spanien och på Kuba. Han är chockad över att gömda flyktingar nekas vård: ”När jag jämför med Spanien så tycker jag att det är väldigt skamligt. I Spanien kan man komma i kontakt med läkare utan att betala någonting, medicinen är gratis och man behöver inte visa legitimation. På Kuba är det samma sak, så fort du kommer i kontakt med en läkare så får du hjälp, du behöver inget personnummer för det.” I mitten Anne Sjöberg. Till vänster Mohammed Dowood Abadi.

Det är med stor besvikelse i rösten hon berättar om den senaste lagändringen i våras. Trots massiva protester utelämnar lagen helt de gömda, och asylsökande nekas även fortsatt vård på lika villkor.

Gömda flyktingar kan endast få vård i akuta fall eller som lagen uttrycker det: ”vård som inte kan anstå”. Vad som inte kan vänta får varje läkare och sjukhuschef själv bedöma.

– Ska en graviditet ge rätt till akut vård, eller bara en förlossning? Är kärlkramp akut, eller bara hjärtinfarkt? Ska en diabetiker få vård, eller är det bara om hon hamnar i diabeteskoma det är aktuellt? Och är cancer ett akut tillstånd, eller är det bara om cancern blir direkt livshotande som den är akut? frågar sig Anne Sjögren.

Gömda måste dessutom betala fullt pris för den akuta vården. En vanlig förlossning kostar över 20 000 kronor. Ett brutet ben 63 000. Dessutom är många rädda för att vårdpersonalen ska kontakta polisen, och därför vågar de inte ens ta sig till ett sjukhus. De förlösta kvinnorna har förstås inga pengar. Sjukhusen ställs inför ett dilemma: vem ska betala?

Så vad gör Anne Sjögren om en gömd gravid kvinna ringer på jourtelefonen?

»Jag låtsas som att världen fungerar och ringer närmaste sjukhus.«

ann sjögren från rosengrenska svarar på frågan vad hon gör om en gömd gravid kvinna ringer på jourtelefonen.

– Jag låtsas som att världen fungerar och ringer närmaste sjukhus. Oftast gör den det.

För ett år sen blev Mina slagen i huvudet under ett rån. Hon åkte till sjukhuset där hon fick akut hjälp men inget mer. Hon lever nämligen gömd i Sverige och jobbade svart i en affär.

Mina är 36 år och från Iran. Hon pratar bra svenska för att bara ha bott fyra år i Sverige.

– De tror inte flyktingar du vet, om man är flykting eller inte har uppehållstillstånd, man kan inte blanda sjukdom med hälsa... om jag säger att jag är sjuk, de tycker att jag skojar med dem, kanske bara för att få uppehållstillstånd.

Mina har undersökts av sammanlagt sex läkare och alla har gett samma diagnos: stress och depression. Hon har tagit antidepressiva medel i fyra år och togs in under

två veckor 2007 på Sahlgrenska. Efter det började hon få hjälp på Rosengrenska. Hon är smal och blek. Efter en stund gömmer hon ansiktet bakom händerna och börjar gråta.

– Migrationsverket tror mig inte när jag säger att jag är deprimerad.

Samtidigt som den nya sjukvårdslagen antogs så lovade regeringen att tillsätta en utredning som ska se över gömdas rätt till vård. Men än har man inte lyckats presentera ens ett utredningsdirektiv.

– Utredningen har inte satts igång än, det är Justitiedepartementet och Socialdepartementet som inte är överens ännu, bollen ligger nog där, säger Martin Andreasson (m) som är regionråd och vice ordförande i Sjukvårdsutskottet i Göteborg. Region Skåne, Västra Götaland och nyligen Blekinge har fattat ett beslut om att alla gömda flyktingar är välkomna

fib 23 och att man inte ska behöva visa legitimation för att söka vård. Men det hjälper inte Helen som är 29 år. Hon och maken är avhoppade soldater från Nigeria. De fick avslag efter tre år i Sverige. De kan inte längre gå till en vanlig läkare eftersom det finns en risk att de grips och skickas tillbaka till hemlandet. Än så länge får deras dotter Michelle, 21 månader, gå till Rosengrenska istället, trots att hon är född i Sverige.

Att många asylsökande inte vågar söka vård är Lars Olof Rönnkvist, regionchef i Göteborg, medveten om och han håller med om att beslutet inte är någon definitiv lösning.

– Vi väntar på att regeringen ska komma med något förslag, det vore enklare med en nationell standard.

När FN:s särskilda rapportör för rätt till hälsa, Paul Hunt besökte Sverige i våras var han starkt kritisk till regeringens agerande. ”Asylsökande och papperslösa är bland de mest sårbara i Sverige. Det är precis en sådan sårbar grupp som internationella lagar om mänskliga rättigheter är till för att skydda… Jag hoppas att regeringen kommer att överväga sin position, med syfte att erbjuda alla asylsökande och papperslösa individer samma medicinska vård, på samma grund som svenska medborgare”, skrev Paul Hunt i sin slutrapport.

På Rosengrenskas hemsida finns en avdelning där personalen lägger upp önskningar.

För snart ett år sedan såg det ut så här: @ January 1, 2008 11:11:53 PM CET ( ) Category: /vi behöver nu : 1. några fler medarbetare... läkare och sköterskor mest. 2. Novonorm 2 mg, Norvasc 10 mg, Symbicort och Simvastatin. 3. fred på jorden... för det fick vi inte i julklapp. ring anne sjögren 0705 75 34 15 ...En liten blänkare också om enfamil ersättning för barn med reflux då en liten gömd jätte gullig bebis måste äta det. Gott nytt år från Sara Posted by: Rosengrenska Hur kommer önskelistan se ut i år?

massip farid ikken är frilansjournalist ikkenfrilans@gmail.com. hillevi nagel är fotograf med bas i göteborg. www.hillevinagel.se

Papperslösa, det vill säga människor som befinner sig i Sverige utan tillstånd att vistas här, har endast möjlighet att få omedelbar vård och måste dessutom betala de faktiska kostnaderna för denna.

>

fibnovell

NOVELL AV ULLA JOHANSSON

GENOM SNÖN

Kvinnan drog cykeln tungt genom snön och smärtan strålade ut i armen.

Som det brukade kännas när hon arbetade för hårt. Snöfallet hade upphört någon gång vid midnatt och han hade inte haft lust att stiga upp så tidigt på morgonen för att ploga undan drivorna. Själv var hon tvingad att ge sig ut i svinottan.

fib 25

A

ulla johansson text emma hanquist illustration

lla hennes arbetsdagar startade klockan sex. Kom hon för sent väntade obönhörligt utskällning och ”varningar”. Chefen som övervakade hennes städarbete hade skrämt henne rejält och hon vågade inte sjukanmäla sig en dag som denna; han skulle förstå att hon inte kunnat ta sig fram genom drivorna. Och för honom var det ingen giltig ursäkt. Sitt arbete skall man sköta. Den andre mannen hon var rädd för – han som nu sov i det varma rummet i stugan bakom henne – ville inte heller han förlåta hennes olika misslyckanden. Han irriterade sig över att hon varje dag måste iväg till fabriken, alltid arbeta. Och även en dag som denna. Hennes arbete ställde till besvär för honom. Ibland blev hon försenad hem också och fick inte i ordning hans middag i tid.

Händelser hon straffades hårt för. Genom blängande tystnad och smällar i dörrar. Och kanske en vägran att ploga väg för henne genom skogen. Även i barmark var skogsvägen besvärlig, mest en stig och bilar kunde inte ta sig fram. Halvvägs ut till stora landsvägen fanns en svacka i stigen som alltid yrde igen när snön kom; där hade nu bildats en djup driva och cykeln sjönk ner och hon kände hur stövlarna fylldes med kall snö. Hennes sviktande hjärta gjorde att hon nu började få svårt med andningen och hon undrade om kärlkrampen skulle bli riktigt svår denna

gång. Komma med den intensiva smärta som gjorde att hon måste skrika rakt ut, lägga sig ner och förlora vilja och kontroll. Vid sådana tillfällen brukade han trots allt hjälpa henne. Leta upp medicinen och resa upp henne. Fråga om han borde sända efter doktor; släppte fram en viss oro han inte kunde dölja. Något av dåligt samvete för att han nonchalerat hennes sjukdom.

Skogen var så tyst, granarna tyngda av snön som förtog alla ljud. Det hade nu också blivit totalt vindstilla efter förnattens storm. Hon hängde över cykeln och såg bakom sig sitt vindlande spår. Hon hade dock tagit sig ur den värsta drivan men hjärtat betalade sitt pris.

Hon försökte andas lugnt, försökte vila och tvinga tillbaka det värsta onda. Hennes väsande andning fyllde gläntan hon stod i.

Hon hade givit sig av från stugan redan klockan halv fem och naturligtvis fanns inga människor ute en så okristlig tid på morgonen. Hon hörde inga motorljud från stora landsvägen. Andra dagar brukade det kännas tryggt att veta att bilar färdades där och att någon kanske skulle hjälpa henne om hon cyklade omkull eller plötsligt drabbades hårt av sjukdomen. Vanliga arbetsdagar brukade dock passera utan smärtangreppen. De kom på kvällarna när han fanns i närheten.

>

fibnovell

>

I början hade han nog trott att hon spelade teater och att hon ville skrämma honom till medlidande. Sedan förstod han ju att ingen människa kan spela sådan smärta eller ett så likblekt ansikte. Men han är arg för att hon inte lyckas bli sjukskriven så att hon kan stanna hemma och ”vila sig”. En vila som skulle bestå i att passa upp honom. Men hon kunde hålla med om att hon borde bli mindre sjuk av att sköta huset och honom än av städningen på fabriken.

Hon hade besökt småstadens samtliga fyra läkare.

Den ene efter den andre. Alla lika ovilliga att förstå hennes situation och alla lika snabba att skriva ut olika sorters ”tabletter” hon skulle ta när smärtan kom.

Ingen av dem ville sjukskriva henne. Sjukkassan ogillade att läkarna sjukskrev gamla människor som led av olika sorters ålderskrämpor. Ingen ville heller remittera henne till centralsjukhuset, de tyckte att pillren räckte för henne. Hon var ju till åren och kunde inte vänta sig några underverk eller tillfrisknande.

Hon förstod nu att hon måste överge cykeln, ställa den mot en trädstam eller i ett buskage. Försöka dölja den litet om än inga cykeltjuvar kunde tänkas pulsa genom drivorna i jakt på övergivna cyklar. Hon hade släpat den med sig för att kunna hänga påsarna med matinköpen på cykelstyret under hemvägen. Det underlättade, även om cykeln måste ledas i otjänligt väglag. Hon vågade inte tänka på hur arg han skulle bli när middagsmaten denna dag inte kunde forslas hem. Gå och bära orkade hon helt enkelt inte.

Ute på landsvägen var det lika tyst och öde som inne i skogen. Hon hade hoppats att någon bilist från byn uppe vid berget skulle passera. Någon hon kunde få åka med in till fabriken. Flera som arbetade därinne hade bil och ibland bjöd de både henne och cykeln på skjuts. De var snälla och tyckte synd om kärringen. Ett par bilar körde till slut förbi och sprutade snömodd över henne men tydligen ville ingen vara hjälpsam denna morgon.

Hennes ben och fötter lydde henne fortfarande genom snön. Meter efter meter. Hon gick framåt och staden och fabriken närmade sig; hon skulle komma försent men inte så farligt mycket. Om hon nu orkade hålla ut ända fram.

Inne i värmen vid stämpelklockan kan hon bara förundra sig över hur hon haft kraft att gå dessa tre kilometer. Ett slags underverk hon åstadkommit. Undrar hur det känns att svimma; att mista medvetandet.

Det är nära nu det inser hon. Tur att hon inte haft den känslan ute på vägen. Glasögonen immar i värmen, hon öppnar kappan och torkar av dem på tröjan för

»Hennes sextioåriga liv hade lärt henne att gråt lagade ingen kärlkramp.

Eller andra skador.«

att kunna se stämpelkortet. Som får röd markering i dagens första ruta.

I personalrummet vänds alla kvinnornas ansikten mot henne: – Som du ser ut. Och varför kommer du försent?

De tystnar sen och någon hjälper henne till en stol.

Någon frågar om hon behöver ligga ner och vila. Om de skall hämta företagsköterskan? Hon vill inte ha någon sköterska men ber om varmt kaffe. De tar av henne kappan och de våta stövlarna och ställer en mugg hett kaffe framför henne. Som det känns skönt att värma händerna på. Hon fryser nu. Egendomligt med känslan av köld härinne. Därute på vägen hade hon inte frusit. Hon vill inte ligga ner. Ingen sjukrumsbrits; det kändes farligt på något sätt. Som om hon då aldrig skulle orka resa sig mer. Bättre att bara sitta alldeles stilla och värma sig med kaffet.

Tankarna kring dagens städarbete kändes omöjliga.

Därtill tror hon inte att hon orkar ta sig tillbaka hem.

Inte ens om hon beställer taxi fram till skogsstigen.

Vem kan nu hjälpa henne? Gråta förmår hon inte.

Hennes sextioåriga liv hade lärt henne att gråt lagade ingen kärlkramp. Eller andra skador. En oro gick runt i hennes huvud. Hur många oplogade snövägar skall denna vinter ge? Och vilken skall bli hennes sista?

Kvinnorna visar att de bekymrar sig för henne men lämnar personalrummet en efter en; de måste ju sköta sitt arbete. De lovar att säga till städchefen att hon är sjuk. Och att han inte skall gräla på henne.

– Inte idag.

ulla johansson skriver noveller, naturkåserier och reserapporter i olika tidningar och tidskrifter. har medverkat i otaliga antologier och böcker. senast otillåtna reflexioner (airela bokförlag, 2004) samt valets pris ( murbruk förlag 2008). emma hanquist är illustratör, utbildad i visby, hällefors, baltimore och göteborg. se mer på www.emmahan.com

fibkrönika

fib 27

Matilda Bramberg om den allt mer institutionella ungdomskulturen på partyhostel runt om i världen.

»Välkommen till Lokovärlden«

F

matilda bramberg text

enomenet startades för ett antal år sen av några backpackers som ville öppna ett bra hostel som skulle tillgodose backpackerns alla behov. Detta inkluderar i Lokis fall ungdomlig personal, happeningbar, turförmedling och dvd-rum.

Partyapproachen är hög med tips om vart man ska bege sig nattetid och här erbjuds även ”partytours”.

Lokis budskap är att förmedla äventyr såväl utanför som innanför hostelsväggarna. Och intrigerna tätnar definitivt på insidan allteftersom kvällen fortgår.

Hostelskedjan finns numera i Lima (Peru), Cusco (Peru), La Paz (Bolivia) och nyligen öppnades Loki i strandorten Mancora (Peru).

Loki presenterar sig som ett paradis. Ett bekvämt sådant där parollen ”hellre klamydia tillsammans än könsherpes ensam” tycks lyda. Man lever sålunda efter ”vi är enade och trygga tillsammans och behöver inget annat. Dessutom är det faktiskt bättre att kopulera med annan västerlänning än med en inhemsk”.

Att romantik och chauvinism puttrar oavsett om man befinner sig utanför eller innanför hostelhemmets väggar är givet.

Gubbromantism, klassisk uppvaktning på utsidan och liknande uppvaktning på insidan om än mer tafatt på ett skandinaviskt vis. Runtom homogena partymassor. Bondromantik, manlig heder. Det buffas och gruffas och hedonismen sjuder. Kvällsaktiviteterna på Loki resulterar därför icke förvånande i sängvätning, markerande av revir. Gärna i annan Lokiboendes våningssäng framåt fyra bläcket. Att pinka på sackosäcken i ”dvdrummet” tillhör också en klassiker. Loki är excellent som affärsidé, det går inte att förneka.

Hostelskedjan uppfyller alla de krav man i regel har som backpacker. Fristad.

Som Jenny Dielemans skriver i Välkommen till Paradiset finns en ytterst stereotyp backpackervärld där alla med Lonely Planet i högsta hugg inte avviker nämnvärt från varandra. Secondhand har blivit svennigt, dansband hippt. Att vi som medelmåttiga Svenneresenärer, vad vi än företar oss väljer att anamma allt efter egen dos resulterar i att vi utifrån det egenskapade partyghettot då och då förmår oss att ta en tur utanför väggarna för att insupa lite inhemsk kultur. Vi kan se en alltmer destruktiv symbios mellan turister och lokalbefolkning, en alltmer nonchalant mentalitet.

Men kanske kommer vi nu att börja se en minskning av skördande och ödeläggelse i naturen då hostelkulturen institutionaliseras och mer och mer börjar likna charterkulturen?

matilda bramberg, är 22 år och bosatt i stockholm.

satirarkivet.se Leif Zetterling har i karikatyrform följt Sverige sedan andra världskriget. I höst kom boken Tid & Otid. FiB:s Martin Schibbye träffade konstnären för ett samtal om makt & satir.

B

martin schibbye text

link, blink, blink.

På sjunde våningen i Rosenbad, står statsminister Göran Persson i sitt tjänsterum och ser ut mot Söders höjder samtidigt som han omväxlande släcker och tänder lampan.

På andra sidan strömmen, i sin ateljé, med utsikt över Rosenbad står satirtecknaren Leif Zetterling och blinkar tillbaka med taklampan, medan han målar statsministerns porträtt.

– Makten har lärt sig att hantera satiren, tiderna har förändrat politikerna, de vet att de får skrattarna mot sig om de protesterar. Göran Persson var smart, han tyckte allt var roligt, säger Leif Zetterling och skrattar när han ­i dag, några år senare, berättar om episoden.

>

»Makten har lärt si

fib 29

sig hantera satiren.ÂŤ

satirarkivet.se

>

ZETTERLING

Leif Zetterling, född 1940, svensk konstnär, satirtecknare. Gift, sedan 1978, med skådespelerskan Lena Söderblom. Bor på Söder i Stockholm.

Han har förekommit i de flesta stora svenska medier, just nu tecknar han på Dagens Nyheters webbplats DN.se.

2 snabba

Ångrar du något?

–Nej, men jag har refuserat mig själv ibland. Sen har ju tiderna förändrats. För trettio år sedan hade vi inte samma genusdiskussion i samhället som i dag. En del bilder jag gjorde då hade jag kanske inte gjort idag.

Hur jobbar du rent tekniskt?

– Jag jobbar ofta med ”halvfabrikat”. Jag börjar på pappret eller vid staffliet och när bilden är halvfärdig scannar jag in den i datorn och gör färdigt den digitalt. På så sätt kan också mycket av grundmaterial som tegelväggar, husfasader och kaklade golv återanvändas.

Zetterling har i karikatyrform följt Sverige sedan andra världskriget. I höst kom boken Tid & Otid. 2 627 gram samtidshistoria fördelat på 348 sidor med bilder ur efterkrigstidens folkhem och texter av Anders Ehnmark. Här finns allt från minkar i skärgården, över IB-affären, till utförsäljningen av Vin & Sprit. Och så politikerna förstås: med fingrarna i syltburkarna i färd med otukt och djävulskap.

– Det är väl inte den sanna historien, men den är inte heller helt osann. Med tecknandet kan man visa sådant som inte går att beskriva med ord, säger Zetterling.

Ordningen bland penslarna i ateljén är preussisk och man skulle kunna operera på det vita skrivbordet. Nu för tiden gör han en teckning i veckan för DN.se som

läggs upp varje fredag. Veckans bild föreställer en skjutglad Sarah Palin i camouflagekläder och John McCain i en sönderkörd amerikansk raggarbil.

– Ibland är det rätt hopplöst att försöka överträffa verkligheten, den är så otrolig i sig själv, säger Zetterling och skrattar högt åt sin egen bild.

Det märks att han har roligt på jobbet.

Men för de som hamnat i hans bilder har det inte alltid varit lika roligt; Nöjet har varit helt på hans sida.

Zetterling berättar att Palme kunde bli väldigt ledsen, även Ingvar Carlsson tog hårt åt sig. Men i dag tiger politikerna, även om de blir kränkta och ledsna hör de inte av sig. De har lärt sig hantera satiren och vet att de får skrattarna mot sig om de ”blir arga”.

– Jag var nog också lite elakare förr, men i dag tror jag på att det är bra med mycket värme i humorn. Jag får ofta höra att jag är för snäll, ”ska du inte vara lite elakare Leif”, säger folk.

Som satirtecknare har han inga illusioner om att han kan påverka opinionen. Men genom sina bilder vill han bidra till att upprätthålla ett öppet kulturklimat där det är högt i tak.

– Jag har inga illusioner om att förändra världen, det trodde man när man var ung och alla var röda. Men nu vill jag mer allmänt påvisa ett skeende.

Det bästa sättet att återge ett historiskt skeende är med hjälp av komiken, menar Zetterling och han visar ur Tid & Otid en bild från 1976 som han gjorde till 200årsdagen av USA:s bildande: Mitt på prärien sitter en nyfödd Uncle Sam i full färd med att klubba ihjäl den sista indianen.

– Eftersom det inte finns några autentiska bilder där

indianer massakreras får man måla, bilden är dessutom överlägsen ett foto, det hade krävts hundratals foton för att visa vad som ryms i den bilden, säger Zetterling.

Bilden ingick i en tv-film, delvis animerad, delvis dokumentär som Zetterling gjorde tillsammans med Ulf von Strauss.

Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Till Sveriges Radio kom det in 34 anmälningar, som kröntes av en diplomatisk protest till radiochefen Otto Nordenskiöld från den amerikanska ambassadören David S. Smith.

– Ambassadörens protestbrev till SR, ser jag som mitt gesällbevis jag har det fortfarande inramat och uppsatt på väggen.

Zetterling har tidigare samlat sina verk i de satiriska

decenniekrönikorna: Ett 70-tal (Norstedts, 1980), Ett 80tal (Wikens förlag), Ett 90-tal (Arena, 1999) och seriealbumet Nils Holgersson flyger igen (Carlsen Comics) som sålde i 30 000 exemplar. Men ur år av satirtecknande föddes också ett behov av att göra något mer genomgripande och positivt. Resultatet blev att börja måla porträtt och flera samlades i böckerna Profiler (Prolabbet, 1995) samt Profiler 2004 (Leopard, 2004).

– Satir kan man göra på både vänner och fiender. Men porträtt kan man bara göra på vänner, säger Zetterling.

När Sveriges riksdag 1995 ville beställa ett porträtt på självaste konung Carl XVI Gustav till dennes 50-års dag, var det till Zetterling man ringde.

– Vi beställer porträttet men förbehåller oss rätten att inhibera överlämnandet. Men betalt får du, det lovar jag, sa riksdagsdirektören.

– Det gör inget, svarade Zetterling, vill ni inte överlämna ställer jag mig bara med porträttet under armen i folkets långa kö av gratulanter med virkade grytlappar och broderade dukar. Och framme hos Majestätet säger jag: – Ers höghet! Varsågod! Här är Kungens gratulationsporträtt som riksdag och regering beställt av denne undersåte men inte vågat överlämna.

Men det blev aldrig nödvändigt. Statsministern överlämnade porträttet och Silvia slog ihop sina händer och utbrast: – Men det är joo fint.

Vid en första anblick kan det se ut som en självmotsägelse att gå från att motta protestbrev från USA:s ambassad till att måla beställda porträtt av kungen.

Men Zetterling har under sina 40 år aldrig blivit sär-

fib 31

skilt långvarig på någon av landets tidningar.

Förklaringen menar han är att han aldrig varit någon partimegafon: Varken för högern eller för vänstern.

– Jag vill skoja med allt som är dumt. En del säger att man bara ska rikta satiren uppåt, men det finns ju massa folk som beter sig idiotiskt.

Men blir det inte svårt att karikera personer när man lär känna och umgås med makten?

– Jag kan bara måla

porträtt på dem jag gillar, så när maktmänniskor velat bli avmålade har jag skruvat på mig och sagt något i stil med ”vi får se när vi kan hitta en tid”. När de sedan dykt upp i något taskigt sammanhang har de inte blivit så glada.

Att porträttbranschen är en högriskbransch förstår man av Zetterlings historier.

– Folk vill ju ofta bli avbildade på ett visst sätt. Gärna glamoröst och tjusigt, men då kan de ju måla av sig själva, säger han och lägger till att den dagen man försiktigt börjar fråga folk: Hur vill du bli avmålad? – den dagen är man riktigt illa ute.

Historierna om refuseringar av ängsliga redaktörer har också blivit många under åren och i dag skrattar han åt dem. Men i skrattet ryms ett allvar. Zetterling anser att klimatet för karikatyrtecknare har hårdnat.

Finns det någon aktuell bild som du inte fått publicerad?

– Javisst, säger Zetterling och börjar bläddra i den tjocka boken samtidigt som han berättar att han efter uppståndelsen kring Muhammedbilderna ritade en bild av Pia Kjaersgaard och Anders Fogh Rasmussen som sitter i ett danskflaggat flygplan på väg att flyga in i två minareter. Han försökte få den publicerad i åtta olika medier – alla sa nej.

– Publicerar jag den får jag sparken, har redaktörer sagt till mig. Jag har även prövat med danska tidningar men utan resultat. Skulle du vilja publicera den?

Ja, varför inte?

– Säg bara till i så fall blir ni först i Sverige.

Det finns i dag två grupper i samhället som inte lärt sig hantera satiren lika skickligt som dagens politiker, anser Zetterling.

– Ritar jag nynazister eller muslimer så blir det liv. De är de enda man fortfarande kan locka ut på banan.

Men den sökta provokationen är inget som han sympatiserar med och han ser med oro på den tendens till vulgarisering som finns inom satiren.

– Man kan inte bara påstå saker i en bild, det måste finnas något mer. Se på Puss och Hillersberg som ofta tecknade socialdemokraterna som kapitalets tjänare i olika intima situationer. Till sist blev det ju lite tjatigt.

För att göra intryck måste man vara lite djupare, mer intelligent i sin kritik.

Ett modernt exempel anser han är Lars Vilks rondellhundar.

– De var ju provokativa men inte speciellt välgjorda.

Vad vill man uppnå med den typen av satir? Muslimer

Den nyfödde Uncle Sam på väg att utrota amerikas urbefolkning. Ur Den amerikanska drömmen, Ulf von Strauss och Leif Zetterling tecknade och animerade tv-film till USA:s 200-årsjubileum från 1976.

>

Efter uppståndelsen kring Muhammedbilderna ritade Zetterling en bild av ett danskflaggat flygplan på väg att flyga in i två minareter. Han försökte få den publicerad i åtta olika medier – alla sade nej.

FiB publicerar på nästa sida den refuserade bilden.

satirarkivet.se

Statsminister Anders Fogh Rasmussen och Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard ger igen efter den 11 september.

fib 33

1 Romani Prodi 2 Gerhard Schröder 3 Jacques Chirac 4 Giuliano Amato 5 Bertie Athern 6 Jean-Claude Juncker 7 Wim KoK 8 Antonio Guterras 9 Guy Verhofstadt 10 José Maria Aznar 11 Paul Nyrup Rasmussen 12 Göran persson 13 Paava Lipponen 14 Tony Blair

>

blir arga om man ritar av Mohammed, det vet vi ju.

Zetterlings förebilder inom yrket är flera.

Förutom de stora mästarna som Goya, Bosch och Michelangelo lyfter han fram Steve Bell som tecknar i The Guardian.

– Han gör en bild om dagen, men så är han också 10–15 år yngre. Det är ett kolossalt tempo och han är ofta genial.

En aktuell Steve Bell-favorit är en seriestripp av där Sarah Palins dotter är uttråkad och vill klubba säl. Så sker och väl ute på den blodiga isen dyker John McCain

upp. Och… liknar han inte en sälunge? ”Jag ska klubba ihjäl dig så att jag kan bli president”, säger Palin men hejdar sig då McCain påpekar att för att så ska ske måste han först bli vald.

– Han har en förmåga att se runt hörnen som är otrolig, säger Zetterling.

Men hemma i Sverige sjunker kvalitén på ny satir, något han ser som ett resultat av ”Idol”, och ”okunskap”. Dessutom är återväxten inom skrået dålig.

– Nu låter jag som en gammal reaktionär, men jag var gästlärare på Konstfack ett tag och det gör jag aldrig om. Eleverna var ju aldrig där: de åkte skidor, jobbade på H&M och drack öl, dessutom var det för mycket slafstecknande. Ska man utveckla en originalitet måste man vara beredd att jobba hårt och slipa sitt vapen.

Yrket som satirtecknare inte heller något han för sitt liv skulle rekommendera någon.

– Det är bland det jävligaste du kan hålla på med. Det finns nog inget annat yrke som kräver att du ständigt ska bita den hand som föder dig.

martin schibbye är redaktör för FiB/K och bosatt i bagarmossen.

fibskriftställning

ETT LIV I KAMP n n En elev på ett samhällsvetenskapsprogram fick i uppgift att skriva ett personporträtt av en skribent och ställde Jan Myrdal några frågor.

1. Vad har du för utbildning? 2. Hur såg du på samhället, och framförallt: hur såg samhället ut, under din uppväxt? 3. Varifrån kommer ditt stora intresse för att skriva? Har du alltid haft det? 4. Hur ser du på samhället i dag? 5. För vissa är det känsligt med politik, men hur ser du på den svenska politiken just nu? Något du skulle vilja förändra? 6. I vissa medier har det bland annat skrivits om att du förnekar Pol Pots massmord och sympatiserar med dödsskjutningen på Himmelska fridens torg. På vilket sätt anser du detta? Är det något du fortfarande står för eller har du blivit feltolkad?

I

jan myrdal text

och för sig finns svar i det jag publicerat. Men frågorna möjliggör att ta upp både det för mitt arbete grundläggande och något om det svenskt specifika.

Samhället? Sedan hundrafemtio år vacklar den kapitalistiska

utvecklingen framåt genom återkommande kriser med kolonial utsugning och inre blodig kamp om marknader och råvaror samt för systemets fortlevande oundvikliga värdeförstörande krig. En härskande minoritet lever i lyx under det att priset för det arbetande folket både i små och stora imperialistiska stater som i utsugna koloniala och avhängiga länder blir stort. Dock sedan hundrafemtio år har denna existerande verklighet med nöd, elände, utsugning och massmord varit historiskt onödig.

Ty visst bråkar flertalet – klasskampen är oundviklig som tyngdkraften – men inte med verklig insikt om att en mänsklig tillvaro världen över endast blir möjlig när man helt gör slut på den parasitärt härskande minoriteten. Att detta inte skett dessa hundrafemtio år av klasskamp beror inte på minoritetens alla soldater och mer eller mindre hemliga poliser utan – som Strindberg påpekade – på dess makt över tankelagarna. Till att göra verklig förändring otänkbar avlönar den horder av akademiker, journalister och konstnärer av alla de slag. Vilket säger att den medvetne måste ta kamp om tänkandet för att bidra till att göra de befriande gärningarna möjliga. Det om samhället.

Så till den sista frågan. Nu ställs några av Demokratiska Kampucheas ledare i Phnom Penh inför rätta. Då jag både känner tre av de åtalade personligen – särskilt leng Thirith som jag och Gun Kessle rest och varit samman mycket med och som skrev mig

innan hon häktades för att påpeka att det var meningslöst och därtill farligt för mig att komma – och jag skrivit om landet sedan första gången Gun Kessle och jag reste där 1967 blir det självklart att jag så fort rättegången kommit igång och Levande historias kampanj inleds i Sverige tar upp frågorna kring Kampuchea 19672008 igen; ordentligt och med alla mångtydigheter.

Men det är ju inte i ”vissa” svenska medier man kan läsa att jag hyllar dödsskjutningar och förnekar massmord. Den som googlar kan läsa tusentals (fast jag har inte räknat dem) mer eller mindre öppet hatiska inlägg om detta. Åsikten framförs också från vad som kallas det konstnärligt och/eller intellektuella kändisskapet i landet Den som sett på TV kanske minns hur den folkkäre estradören Claes Malmberg markerade stark upphetsning mot mig och – då gällde det deras försök att få tillstånd en uteslutning ur PEN – de ädellitterära Agneta Pleijel och Theodor Kallifatides hojtade sedlig upprördhet i direktsändning.

Problemet var och är att jag hävdar nödvändigheten att resonera i sak och med förnuft i synnerhet om sådant där det i offentligheten gives en enda obestridlig sanning. Ty när man skärskådar en sådan offentlig sanning närmre går det med den som med skalbaggen; den sönderfaller i sina beståndsdelar. Det är inte populärt, men det är nödvändigt. Om locket lagts på och det inte finns annan möjlighet att komma till tals då kan man i förnuftets tjänst trolla med truten. Tala med slavspråk, aisopiskt som det heter. För att de som har öron skall höra och förstå. Så var det till exempel i Italien på trettiotalet och Östeuropa på sjuttiotalet men här är det ännu inte riktigt så.

Officiella sanningar har dock korta ben. Den som levt några decennier och vant sig vid att märka ord finner att nu blir många en gång helgat officiella svenska gårdagssanningar till gammal offentlig lögn. Enbom! Catalina! Ingenting nytt finns

fib 35

dock att skriva om Enbom. Allt skrevs av oss redan då. Det nya är att det vi då skrev – och för vilket vi stämplades som fosterlandsförrädare – nu är gäspande vedertaget i officiösa media. Också dagens officiella sanningar kommer att gå samma väg.

När de tjänat sitt syfte att lura folket kan de avskrivas. Därför är det viktigt att försöka sticka hål på dem när de ännu är tjänande sanning.

”Intellektuellt, sade han, är Sverige som en långgrund strand. Var gång vågen drar sig undan finns bara sand. I Frankrike går kulturen på djupet. Även när böljorna går som högst finns något kvar.”

Dock varför bry sig? Varför inte ta skeden i vacker hand, rätta mun efter matsäcken och allmänt uppträda anständigt på det att det må gå en väl i ens ganska så få, kanske därtill genetiskt utmätta, dagar? Varför detta besvär? Då de däruppe behöver sina intellektuella kan livet ju vara så angenämt för den som har fått förmågan att formulera, att lägga sina ord?

Det går att svara med Marx att man inte är en oxe, en idisslare som kan nöja sig med sitt foder. Den då tjugoåttaårige Luis

Fürnberg (nu mer än femtio år död) uttryckte det år 1937 i en sång vi sjöng samman med tyska antifascistiska emigranter under kriget: ”Du hast ja ein Ziel vor den Augen, damit du in der Welt dich nicht irrst ...” (Du har ju ett mål för ögonen på det att du inte går vilse i världen...). Det låter romantiskt. På ett sätt är det väl det. (En medvetenhet, en inre kompass.)

Hur byggs den in i medvetandet? Läsningen naturligtvis, inte bara Marx, även Freud (även om han var idealist och tog fel i mycket) som påpekade att det inte finns slump och tillfällighet i vårt beteende. Själv tog jag det lästa på allvar. Fann att Strindberg hade rätt om skolan. (Mao sade sedan detsamma). Slutade alltså, bara gick därifrån när jag var sexton. Min farbror försökte tala mig till rätta. ”Du får inte ta allt du läser på sådant allvar”. Men allt detta de sade; släktingar som lärare, rann av mig som av en gås. Jag tittade bort dem om de blev besvärliga. Nyss fyllda sjutton blev jag journalistvolontär. Men varje fast arbete var sedan bara en tillfällig försörjning. Det uppdrag sextonåringen gav mig var att skriva och medvetandegöra. Men inte bara det. Organisera sig till praktiken alltså. Delta i det politiska arbetet. Sextonåringen menade också att folk börjar svika vid tjugofem (bli svettpåsar, som han sade) och att det därför var viktigt att se till att den trettioåring han själv skulle bli då skulle vara så omöjliggjord att han tvangs hålla sig till förnuft. Han lyckades. När jag var sjutton hade jag blivit så obekvämt röd att statsministern, Per Albin Hansson, ingrep för att söka få tyst på mig och att Förenta staterna vägrade mig återresa 1945 trots att jag hade mina First papers. Det bidrog till att det sedan skulle ta tio år av refuser innan jag slog igenom glastaket och kunde nå ut med orden. Jag tror det räddade mig. (Tänk på Per Wästberg som hade olyckan att debutera och prisas så ung att han sedan bara förmådde sikta på Akademien!)

Varför blev jag sådan? Också en spontan viljeyttring har sin historia. Kanske något genetiskt bidrog att forma (perseveration – det

drag som hos en gammal alkoholist blir till tjatighet – och eidetisk förmåga att se – läs Barndom). Men styrande blev två tillfälligheter i barndomen. Jag gavs tvesyn genom att växa upp dels hos farfar (konservativ, kristen) och dels hos mina föräldrar (trettiotalsradikaler, ateister, behaviorister). Det gav dubbelseende vilket förstärktes när jag först gjordes till amerikan i den progressiva Lincoln High School och sedan transporterades till beredskapstidens Bromma.

Mest har jag skrivit på svenska och det är i Sverige jag levt och arbetat större delen av (men alls inte hela) livet. Mycket här, folkrörelsetradition och folkhemstradition, för att inte tala om surströmming, Gustafskorv och hemkryddat brännvin, är gott.

Men annat är kvävande ont. På sextiotalet funderade vännen Carl Gustaf Bjurström av familjeskäl på att flytta från Frankrike till Sverige. Jag avrådde honom. Det skulle inte gå. Dels för att han var latinsk i beteendet; svenskar stod i tamburen med klockan i hand för att komma 18.15 prick om de var bjudna till kvart över sex på eftermiddagen. Han kom någon gång vid sex, sjutiden. Det skulle göra honom socialt omöjlig. Men dels också för att han faktiskt var bildad. Han skulle i det gängse Sverige ständigt finna sig gå i otakt. Man tålde i Sverige vad han skrev enbart för att han skrev utifrån. Riktig svensk intellektuell var han inte. (Märk att detta inte har med härstamning att göra; många så kallade invandrare – Kallifatides! – blir ohyggligt svenska.) Bjurström tänkte efter och sade sedan: ”Du har nog rätt. Intellektuellt, sade han, är Sverige som en långgrund strand. Var gång vågen drar sig undan finns bara sand. I Frankrike går kulturen på djupet. Även när böljorna går som högst finns något kvar.”

Detsamma kan sägas om andra europeiska och utomeuropeiska kulturer. Också om Förenta staterna. I någon nisch, på något litet universitet brukar det otidsenliga intellektuella (röda till exempel) kunna övervintra. Det även när den officiella McCarthyismen härjar som värst.

Svenska akademiker och medieintellektuella är i skola och universitet fostrade till att tänka i tropp. Eller som Svenolov Ehrén brukade säga: Rätt som det är reser sig någon bland dem upp i spalterna och säger: Nu går vi alla arton och badar!

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibutrikes Efter sex år har USA fortfarande inte kommit åt den irakiska oljan. Tanken är att Iraks nya oljelag ska ändra på det. Men motståndet mot lagen växer. Möt Issam al-Chalabi, Iraks före detta oljeminister.

OLJAN

IRAKS FÖRBANNEL

”Men nu är kriget här, och Blix avfärdade åtskilliga av de teorier som förts fram om varför det startade. Det handlar inte om en amerikansk strävan efter hegemoni i Mellanöstern, menade han. Det handlar inte om oljan, inte om religionen, inte om Israel. Den verkliga anledningen är den som USA angivit. Syftet är att förhindra att en farlig och hänsynslös diktator kan använda sig av massförstörelsevapen.” Ledare, Dagens Nyheter 5 april 2003

N

fib 37

Hur ska den vanvettiga ordningen i Irak kunna ändras? Hur ser vägen till fred och demokrati ut? Issam al-Chalabi svarar genom att öppna sin kavaj och känner först på vänster innerficka. Ingenting där. Sedan känner han på höger innerficka. Ingenting där heller. Det är hela svaret. Han är ”an oil man” ingen politiker. Han bjöds in till Sverige av föreningen IrakSolidaritet.

ELSE D

lasse karlsson text robert johansson kollage eva wernlid bild stig söderlind karta et första Issam al-Chalabi säger den här novemberdagen i Stockholm är att han vill berätta en historia.

Historien han vill berätta för oss handlar förstås om olja och Irak.

– Ni behöver inte fråga mig om USA:s motiv att anfalla Irak, säger al-Chalabi och citerar ordagrant vad Alan Greenspan (före detta chef för den amerikanska centralbanken) skrivit i sina memoarer: ”Jag är ledsen över att det är politiskt opassande att erkänna vad alla vet: Irak-kriget handlade på det hela taget om olja.”

Han är maskiningenjören, utbildad vid University of London, som sedan gick den långa vägen genom Iraks oljeindustri för att en dag, när han tittade på TV, få veta att diktatorn Saddam Hussein hade utnämnt honom till oljeminister.

Några år senare, när Irak hade invaderat Kuwait 1990, blev han avskedad.

Det fick han också veta när han såg på TV. I dag arbetar han som privat energikonsult i Amman i Jordanien.

Det visar sig snabbt att det i själva verket är två historier han berättar. Ena stunden är vi i den stora historien, som är minst hundra år gammal och där förbrytarna bär namn som Churchill och Balfour. I nästa stund ser vi hur dagens ministrar i Bagdad, trots hot och påtryckningar från världens enda militära supermakt, inte vågar gå till ”sitt eget parlament” för att få lagligt stöd för den oljepolitik, som Big Oil väntar på och som skulle vara ett oförlåtligt svek mot Iraks medborgare.

Vi tar närhistorien först.

Hösten 2002, långt innan bomberna föll över Bagdad, inleddes överläggningar inom Bushadministrationen om Iraks olja. Detta är väl dokumenterat. Höga chefer i USA:s oljeindustri kallades in som rådgivare och en särskild arbetsgrupp tillsattes inom Projektet för Iraks framtid, som pågick inom utrikesdepartementet. I gruppen ingick bland annat Ibrahim Bahr al-Uloum, som fått sin utbildning i USA och efter invasionen under några månader skulle bli irakisk oljeminister. Arbetsgruppen enades om att Irak

>

fibutrikes

>

Oljan nationaliserad sedan 1972 • Iraks oljerikedomar anses vara de tredje största i världen. Före kommer bara Saudiarabien och Iran.

• Landets oljesektor är nationaliserad sedan 1972.

• Före invasionen i Irak 2003 producerade landet i genomsnitt 2,5 miljoner fat olja om dagen. Nivåer man ännu inte kommit upp i.

BLI OLJEEXPERT LÄS MER •Böcker: Antonia Juhasz: The Bush agenda: invading the world, one (2007) The Tyranny of Oil: The World’s Most Powerful Industry--And What We Must Do to stop it (2008) Michael Klare: Rising Powers, Shrinking Planet: The New Geopolitics of Energy (2008) Blood and oil (2004) • Nyheter om olja och oljelagen på Internet: Antonia Juhasz´s hemsida och nyhetsbrev www.bushagenda.net/ Iraq Oil Report, www.iraqoilreport.com/ www.iraqoilreport. com/newsletter/ • Handsoff Iraqi Oil: www.handsoffiraqioil.org/ Unraveling the Carbon Web (ett Platform-projekt) www. carbonweb.org • Platforms Powerpoint-presentation om privatiseringen av Iraks olja: http://www.carbonweb.org/ documents/al-kindi_pres.pdf.

”skulle öppnas för internationella oljebolag så snabbt som möjligt efter kriget”.

Men hur skulle det gå till?

Inte ens Paul Bremer, USA:s man i Bagdad 2003– 2004, vågade ge sig på oljan när han bröt mot folkrätten och ändrade Iraks lagar så att landets författning började likna ett frihandelsmanifest, för att citera nyhetsbyrån Reuter. Oljan var alltför känslig. När det gällde den fick ockupationsmakten vara vänlig att gå via den regering och det parlament som den så småningom fick installerad. En ny oljelag behövdes, så lät det nya mantrat.

– Som om det inte redan finns en oljelag, genmäler al-Chalabi. Det är inget fel på den som togs 1967 och fortfarande gäller. Den användes när vi efter nationaliseringen 1972 expanderade produktionen till över tre miljoner fat om dagen och planerade för en fortsatt utbyggnad till sex miljoner fat. Men så kom kriget mot Iran, senare det andra Gulf-kriget 1991, som i sin tur följdes av åren med FN-sanktioner fram till 2003. I dag pendlar dagsproduktionen kring två miljoner fat olja, men den låga nivån beror inte på oljelagen. Den beror på att underhållet och upprustningen av anläggningarna inte sköts.

Nej, vad USA ville ha var naturligtvis en lag som tillät privatiseringar och gav utländska bolag möjlighet att kontrollera och profitera på oljeproduktionen. Men åren gick och det blev ingen lag. Kring årsskiftet 2006–2007 ökade USA trycket. I ett uppmärksammat TV-tal i januari offentliggjorde president Bush en upptrappning av den amerikanska truppnärvaron i Irak, the surge.

Samtidigt meddelade han att denna offensiv skulle bli framgångsrik eftersom regeringen i Bagdad ålagts att uppfylla vissa krav, benchmarks.

Ett av dessa krav var en ny oljelag som skulle försona landet och släppa loss investerare. Bush lyckades få igenom sina förslag i USA:s kongress, trots att Demokraterna hade majoritet efter sina stora framgång i mellanårsvalen 2006 som möjliggjordes av partiets kritik mot Irak-kriget. När det handlade om att stjäla Iraks olja gick Demokraterna nu Bush-regeringens ärenden, menade den upprörde demokratiske senatorn Dennis Kucinich.

Bush tycktes ha framgång med sin kravmärkta truppförstärkning.

Allmänheten fick upp ögonen för vad som var på gång. Nu, när vi är inne i julmånaden 2008, har lagen fortfarande inte börjat behandlas i parlamentet.

I februari 2007 godkände Iraks regering en ny oljelag och i mars skrev Associated Press att Iraks premiärminister Nouri al-Maliki fruktade att USA skulle torpedera hans regering om inte parlamentet godkände den nya lagen före juni månads utgång.

Men sedan hände inget.

Eller rättare sagt: lagförslaget läckte ut och oppositionen mot lagen växte sig stark, både i Irak och utanför landets gränser. Särskilt stor betydelse hade motståndet och strejkhoten från oljearbetarnas fackliga organisationer i Irak och kritiken från landets oljeexpertis. Issam al-Chalabi deltog bland annat i en konferens i Amman där han efterlyste möjligheter att föra en offentlig diskussion om lagförslaget innan det behandlades i parlamentet. Allmänheten fick upp ögonen för vad som var på gång. Nu, när vi är inne i julmånaden 2008, har lagen fortfarande inte börjat behandlas i parlamentet.

Det är två frågor som gör att Iraks regering inte kommer någon vart.

Den ena gäller kraven på regional kontroll över oljan.

Men ett förslag som i klartext förordar att Irak blir en federation med regional makt över oljetillgångarna skulle aldrig få majoritetens stöd.

Den andra frågan gäller privatiseringen av oljan och de utländska oljebolagens kontroll över produktionen. Den gällande oljelagen är glasklar. Produktionen ska skötas av det nationella oljebolaget INOC – Iraq National Oil Company. Varje undantag kräver beslut i parlamentet om en särskild lag. Det fick till och med Saddam Hussein finna sig i när han försökte bryta mot FN-sanktionerna och skriva kontrakt med ett brasilianskt och ett kinesiskt oljebolag. Issam al-Chalabis inställning är klar.

– Regeringen och parlamentet är illegitima. De har tillkommit under ockupation i strid med internationell rätt. Det samma gäller konstitutionen och de lagar som stiftas. Den nuvarande oljelagen har däremot legitimitet och det är inget fel på den. Oljetillgångarna ska kontrolleras och utvecklas genom nationella beslut. Lagen ger alla möjligheter för Irak att kalla in utländska företag för serviceuppgifter. Jag ingick själv många sådana kontrakt med utländska företag.

Haliburton och alla andra är välkomna. De gör vad vi ber dem om, de får betalt och sedan säger vi tack och adjö. ”Det är väl en allmän uppfattning att USA anföll Irak för oljans skull. Men varför starta dyra krig när man kan köpa oljan?”, frågar en pensionerad ambas-

fib 39 sadör Issam al-Chalabis efter en föreläsning på Utrikespolitiska institutet.

– Olja är ingen vanlig vara. Den är geopolitik, svarar al-Chalabi.

En av de första som insåg det var Winston Churchill, och det var Shells grundare som lärde Churchill oljans vikt och värde, något som denne insåg på allvar när han 1911 blev marinminister och ansvarig för imperiets övermakt på världshaven. När första världskriget inleddes skrev utrikesminister Balfour att kontrollen över oljan i Persien och Mesopotamien var “ett första klassens krigsmål för Storbritannien”.

Imperiemaktens cynismer och dubbelspel upprepas på ett otäckt sätt. På affischen som britternas befälhavare i Irak lät sätta upp i Bagdad sedan man intagit staden 1917 stod det: ”Syftet med våra militära operationer är att besegra fienden [det ottomanska riket] och tvinga honom att lämna dessa områden. För att fullgöra detta uppdrag har jag anförtrotts full kontroll över och högsta posten i alla regioner där brittiska trupper opererar; men våra arméer går inte in i era egendomar som erövrare eller fiender utan som befriare. ”

n n Iraks parlament röstade i slutet av november igenom den nya säkerhetspakten med USA. Avtalet medger att de amerikanska trupperna får stanna i Irak fram till den 31 december 2011 och att de ska ha dragit sig bort från de större städerna den 30 juni nästa år. Men de amerikanska baserna som byggs talar ett annat språk.

Om USA planerar att slutgiltigt lämnar Irak, varför bygger militären ”permanenta” baser?

M Bagdadområdet

1) Den gröna zonen (Bagdad) Den gröna zonen i Bagdad innefattar förre presidenten Saddam Husseins främsta palats. Inom området hystes förut the Coalition Provisional Authority och där finns nu kontoren för de främsta amerikanska konsultföretagen och USA:s och världshistoriens i särklass största ambassad som närmar sig Vatikanen i storlek, eller sex gånger storleken av FN-högkvarteret i New York.

2) Camp Falcon-Al Sarc (Bagdad) I slutet av september 2003 levererade the 439th Engineering Battalion över 100 000 ton grus och den medverkar i bygget av vägar, murar, vakttorn och byggnader för Camp Falcon. Camp Falcon ska hysa 5 000 soldater.

3) Camp Victory-Al Nasr (Bagdads flygfält) Camp Victory är bas för US Army på flygplatsens område omkring fem kilometer från Bagdads internationella flygplats.

Basen kan hysa upp till 14 000 soldater. Al Faw-palatset i Camp Victory omges av en konstgjord sjö och fungerar som inofficiellt konferenscentrum för armén.

M Väster om Bagdad

4) Camp Anaconda/Balad Airbase Flygbasen Balad är världens näst trafiktätaste flygplats, på andra plats efter Heathrow Airport i London. Camp Anaconda är USA:s största logistikbas i Irak. Lägret är utspritt över 24 kvadratkilometer och byggs för att ta emot 20 000 soldater.

Där finns nattöppet gym, belysta basketplaner utomhus, simbassäng i olympiastorlek liksom en biograf med kristallkronor för soldaterna. ”Det närmsta en del soldater här kommer den irakiska verklighet som kan ses på kvällsnyheterna är minigolfbanan som är byggd som ett slagfält med små sandsäckar, små betongbarriärer, rullar av rakbladstråd och, i slutet, vad som verkar vara en liten fångbur”, skrev Tom Ricks för Washington Post.

>

Men ”befriaren” möttes av motstånd och britternas interna språkbruk blev snart ett annat. Redan 1920 sattes senapsgas in mot irakiska rebeller och i ett brev till flygstabschefen skrev Churchill att ”ni bör faktiskt fortsätta försöken med gasbomber, framförallt senapsgas, som skulle straffa de motspänstiga infödingarna utan att tillfoga dem allvarliga skador.” Över huvudet på irakierna delade sedan segrarmakterna krigsbytet vid förhandlingsborden.

Precis som hos Bush hösten 2002, då regeringstjänstemännen satt tillsammans med företrädarna för oljebolagen, utformades och tillämpades imperiernas geopolitik i samarbete mellan ministrar och företagsledare. Oljebolagen var då som nu utrikespolitikens förlängda arm.

– Först löste regeringarna sina konflikter. Sedan gick oljebolagen in och skötte det praktiska, berättar Issam al-Chalabi.

Till att börja med måste britterna och fransmännen bli överens. Så småningom ”fick” England mandat över Irak och Frankrike sitt mandat över Syrien vidgat. Sedan manövrerades turkarna ut. Det underlättades av att dessa inte förstått oljans betydelse.

Medan Churchill 1913 sände ut en expedition i

USA:s baser i Irak FiB har hela listan

Persiska viken för att utforska tillgången på olja meddelade storvisiren sin regering i Istanbul att Qatar och Kuwait var betydelselösa öknar och shejkdömen som inte var värda en konflikt med Storbritannien. Nationernas förbund hjälpte också britterna i konflikten med turkarna om kontrollen över Mosul. Organisationens ordförande var engelsman och turkarna var inte ens medlem i NF. Så småningom fick också USA sin plats vid bordet.

Holland, slutligen, blev något av en fripassagerare genom Royal Dutch Shell och dess band på ägarsidan med England.

När det politiska maktspelet var klart gick oljebolagen in. Siktet var inställt på att ta över IPC, ett företag som en turkisk affärsman bildat 1911 och av ottomanska imperiet fått vaga monopolrättigheter över oljan i Mesopotamien.

Efter många turer fick den turkiske ägaren behålla en liten del av aktierna i sitt företag och tog sin plats i Iraks oljehistoria som Mr Five Percent. Resten delades lika mellan Exxon (den gången Standard Oil New Jersey), BP, Shell och franska Total. De nya ägarna kom överens om att upprätthålla ett gemensamt monopol inom det gamla ottomanska imperiets gränser. Vid ett möte 1928 tog man fram en karta och en rödpenna och ingick The Red Line Agreement.

Utanför den röda linjen föll bara Egypten, Kuwait och ett stycke vid Iraks gräns mot Iran.

Men redan ett år tidigare, i oktober 1927, hade den första irakiska oljan sprutat ur marken, i Baba Gurgur, strax norr om Kirkuk. Landets ”befriare” hade efter femton år skaffat sig monopol över ”den välsignade oljan” genom det bolag som nu bytt namn till IPC – Iraq Petroleum Company. Det skulle krävas mycket blod innan irakierna kunde stifta sin egen oljelag och köra ut inkräktarna. Dessa protesterade i det längsta mot att Irak försökte ”stjäla vår olja”.

Men 1972 var saken klar. Iraks oljeindustri var nationaliserad under landets egna lagar. 1972 kördes BP, Shell, ExxonMobil och Total ut från ”sina” oljefält i Irak.

Och vad händer snart 40 år senare? Samma bolag välkomnas tillbaka till det ockuperade Irak för att skriva kontrakt om samma oljefält.

Hur det i detalj går till är inte lätt att reda ut.

Förslaget till ny oljelag har i december 2008 ännu inte presenterats för Iraks parlament.

>

fibutrikes >

>

Däremot har det för länge sedan delgivits USA:s regering och olika multinationella oljebolag.

USA:s energiminister, Samuel Bodman, besökte Bagdad 2006 och insisterade på att den nya lagen ska ge utländska företag möjligheter att investera. Det finns också en överenskommelse om att Internationella Valutafonden ska granska och kommentera lagen i förväg. USA:s ”rådgivare” på USA:s ambassad i Bagdad har täta kontakter med Iraks oljeministerium. När den nuvarande oljeministern, Husayn al-Shahristani, besökte Washington för mer än två år sedan presenterade han förslaget till ny irakisk oljelag för nio olika oljebolag. Men när 20 irakiska parlamentsledamöter i december 2006 tillfrågades om de sett lagförslaget var det bara en som svarade ja. I februari 2007 meddelades att regeringen enats om ett lagförslag. Den första mars skrev Carl Bildt på DN Debatt – samma dag som han hälsade marionettregimens utrikesminister välkommen till Sverige – att ”arbetet med den nya oljelagen förefaller nu ha lett till en överenskommelse.”

Sedan läckte förslaget ut på Internet.

5) Camp Taji (Taji) Camp Taji, det förra irakiska republikanska gardets ”militärstad”, är nu en jättelik USAbas med snabbmatställena Subway, Burger King och Pizza Hut på området.

6) Taqaddum Airbase Taqaddum Airbase ligger i centrala Irak, omkring 74 kilometer väster om Bagdad.

Flygfältet har två start- och landningsbanor, 3 960 och 3 670 meter långa.

7) Camp Falluja Exakt var denna bas ligger och vad den heter är okänt. Analytiker tror att USA håller på att bygga en ”permanent bas” i Falluja, en stor stad 64 kilometer väster om Bagdad.

8) Al Asad Air Base Al Asad Air Base som ligger omkring 190 kilometer väster om Bagdad, nära staden Khan al-Baghdadi vid Eurfrat hyser 17 000 soldater, en Burger King, en Pizza Hut och en bilförsäljning och ett internt bussnät.

Bushadministrationen begärde under budgetåret 2008 över 325 miljoner kr för ny flygfältsbelysning, flygledningssystem och upprustning som skulle möjliggöra att al Asad ansluts till det irakiska elnätet – ett typiskt kännetecken på en långsiktig bas.

Problemet för lagstiftarna var att lagen skulle tillåta att Iraks oljeindustri privatiseras och att utländska bolag släpps in – men att det var omöjligt att säga detta rent ut. Därför kamouflerades privatiseringsprojektet i något som kallas PSA – Production Sharing Agreements. Men redan innan förslaget behandlades i regeringen hade kritikerna fattat galoppen och PSA blev snart ett ”fult ord” som var omöjligt att skriva in i lagen. Alltså måste man bli ännu vagare i sina formuleringar och konstruera en diffus byråkratisk apparat med befogenheter att fatta beslut som släppte in Big Oil. Ungefär så.

Dessutom hade lagstiftarna problemet att med andra gummiformuleringar tillfredsställa både kurdiska krav på självstyre och motsatta krav på nationell kontroll över oljan genom regering och parlament.

Det bara inte gick att tillverka denna nyliberala trojanska häst och maktspelarna i regeringen var inte dummare än att de förstod detta.

Därför – har det senare visat sig – ingicks ett hemligt ”memorandum of understanding” mellan Förenade irakiska alliansen och Kurdiska Alliansen där det står att om den nya oljelagen

MKirkuk-området

M Tikrit-omerådet

8) Camp Speicher (Tikrit) Camp Speicher ligger nära Tikrit i norra Irak, omkring 170 kilometer norr om Bagdad. Det hyser flera tusen soldater och ett Burger King.

M Mosul-området

9) al-Qayyara (omkring 80 kilometer sydöst om Mosul).

10) Camp Marez (Mosuls flygfält).

11) Camp Renegade (Kirkuk) Camp Renegade har, med ett strategiskt läge nära oljefälten i Kirkuk och Kirkuks raffinaderi och petrokemiska fabriker, sovsalar för upp till 1 664 piloter i tretton byggnader med sex till åtta människor i varje rum.

12) Okänt namn (mellan Erbil och Kirkuk)

MNasiriyah

13) al-Talil Air Base (23 kilometer sydöst om Nasiriyah) 2006 anslog kongressen 130 miljoner kronor till bygget av en andra matsal för 6 000 sittande, ett dubbelt säkerhetsstängsel kring området med högteknologiska grindstyrningar, vakttorn och en vallgrav.

M Iranska gränsen

14) Patrol Base Shocker (Badraj) Sex kilometer från Iran. Hem för 240 soldater och kontraktsanställda, varav 55 USA-soldater och en kontingent soldater från Republiken Georgien. Basen blev funktionsduglig i mitten av november 2007.

Har också militära och civila underättelsemän som bevakar det iranska inflytandet i Irak.

Källor: GlobalSecurity.org, http://www. fcnl.org/iraq/bases_text.htm, A. Baker III and Lee H. Hamilton et al. The Iraq Study Group Report Vintage Books, New York (December 2006). Global Policy Forum, ed. War and Occupation in Iraq. (June 2007). GlobalSecurity.org, Iraq Facilities. http://www.globalsecurity.org/military/facility/iraq-intro.htm. Used with

>

inte godkänns före 31 maj 2007 kan dessa båda partigrupperingar ingå kontrakt med olika oljebolag. Detta är naturligtvis rättsvidrigt ett par gånger om. Det är ett grovt brott mot konstitutionen – som i sin tur saknar legitimitet i det ockuperade Irak. Men antagligen har denna uppgörelse i kulisserna betydelse för vad som sedan hände. Både kurderna i norr och oljeministern börjar nämligen förhandla bort den irakiska oljan.

– Med början i september 2007 skrev det regionala kurdiska självstyret närmare två dussin kontrakt med olika bolag. Det är PSAkontrakt men med små bolag. De stora tyckte det var för riskabelt. De vet att regeringen kan förklara kontrakten ogiltiga och svartlista företagen. Så skedde också. Inget av bolagen kan föra ut någon olja från Irak, pipelinen kontrolleras av regeringen. Ett av de små bolagen är norska DNO. Nu lastas en del av ”deras olja” på tankfartyg. Oljan säljs till låga priser och smugglas ut.

I år har också oljeministern, Hussein Shahrastani, börjat skriva kontrakt.

– Och nu handlar det om de stora oljebolagen och de stora oljefält som är i drift sedan decennier. I en första runda har oljeministeriet bjudit ut fyndigheter motsvarande 43 miljarder fat. I en andra runda som snart är klar handlar det om 52 miljarder fat. Sammanlagt alltså 95.

Ställ det mot uppskattningen av Iraks totala bekräftade oljetillgångar som uppgår till 115 miljarder fat!

Mest upprörd blir al-Chalabi när han kommer till kontraktet med Shell som gäller gasproduktionen i Basra-området.

– Det är det allra värsta. Denna gasproduktion har utvecklats sedan länge men man har tekniska problem. Sådant ska man köpa resurser för att lösa. Men inte ingå 25-åriga monopol tillsammans med ett utländskt företag.

Shell betalar 4 miljarder för ett kontrakt som kan ge dem 40 miljarder tillbaka.

Både kurderna i norr och oljeministern i Bagdad hävdar att de har rätten på sin sida. Kontrakten är hemliga och Hussein Shahrastani säger att det är bara oförargliga servicekonttrakt.

Fel, säger al-Chalabi.

– De är långtidskontrakt som i praktiken

KARTA: STiG SÖDERLIND www.stigsoderlind.se

fib 41

TURKIET

Mosul Arbil

as-Sulaymaniyah Kirkuk

SYRIEN

IRAN Tikrit Samarra

ar-Ramadi

JORDANIEN

al-Fallujah

BAGHDAD

Tig ris

Karbala al-Hillah

an-Najaf

Euf

rat

an-Nasiriyah

Basra

SAUDIARABIEN

IRAK I produktion (”Supergiant oilfield”, mer än 5 000 000 000 fat i reserver) I produktion Nära produktion Ej i produktion Pipeline Amerikanska baser 0 500

Persiska K U WA I T

viken

kilometer

fungerar som del i vinsten-kontrakt. Alla dessa kontrakt måste behandlas i parlamentet men dit törs inte regeringen gå med dem.

Varje dag kommer ny information om framtiden för oljan i Irak. Eller kanske desinformation. Läget är svårt att överblicka. Det mesta är hemligt. Ingen anbudsgivning förekommer och transparensen är så gott som

obefintlig. Mycket av det vi tror oss veta bygger på läckor.

– Inget lands öde har så mycket bestämts av oljan som Iraks. Det sägs att denna olja är en välsignelse för oss. Det är inte sant. Den har blivit en förbannelse,

lasse karlsson bor i åkersberga och är aktiv medlem i attac, framför allt inom dess wtonätverk.

> permission.

Hanley, Charles. Huge bases

raise question: Is U.S. in Iraq to stay? Arizona Daily Star (March 21, 2007) Jamail, Dahr. ìIraq: Permanent US Colony. Truthout (March 14, 2006), Ricks, Tom. Biggest Base in Iraq has SmallTown Feeling Washington Post (February 4, 2008), Sly, Liz. In Iraq, U.S. base eyes Iran border Chicago Tribune (December 10, 2007.

Sammanställt av Lasse Lindström.

fibfilm

D

hans isaksson text

et är i regel rätt att göra uppror.

Att det är rätt innebär dock inte alltid att revoltörens verklighetsuppfattning i alla stycken är det.

Ej heller omständigheterna: rätt tid, plats, resurser och metoder. Filmen The BaaderMeinhof Complex (regi: Uli Edel efter Stefan Austs romanförlaga från 1990) ger ett ökänt historiskt exempel på vad som kan hända om man framhärdar, trots att alltför få av ovannämnda förutsättningar finns. Vanligen är det de revolterandes beteende som anses behöva förklaras – inte de passivas eller folk som valt att aktivt stöda det bestående.

Vid andra hälften av 1960-talet präglades Tyska Förbundsrepubliken, liksom flertalet av Västeuropas länder av något som kallades ungdomsrevolt. Benämningen kan delvis vara rätt, ty revolten involverade inte i större skala arbetarklassen. USA-imperialismen hade en påtaglig fysisk närvaro i förbundsrepubliken, medan stridsfrågorna var andra i till exempel de Gaulles Frankrike, som 1966 hade dragit sig ur Nato-samarbetet.

För USA var Västtyskland både vapen och stridsäpple i det kalla kriget mot det ännu

existerande, men redan påtagligt krackel­ erande, socialistlägret. Det var på USA:s initiativ som Tyskland hade delats, till synes permanent. Gamla nazister, eller deras medlöpare, återinsattes påtagligt snabbt i sina gamla befattningar eller än högre, som till exempel förbundspresidenterna Heinrich Lübke och Kurt Georg Kiesinger, ty det var bara några få år sedan kriget och en mängd halvhöjdare från Tredje Riket levde ännu i högsta grad.

Det fordom starka kommunistpartiets (KPD:s) medlemskader hade däremot sånär helt likviderats eller drivits i exil av Hitler. Vid början av femtiotalet deltog KPD i Förbundsdagen. Partiet förbjöds 1956 och gick åter under jorden. Året dessförinnan hade Västtyskland släppts in i Nato.

McCarthyismen fick en påtaglig europeisk efterföljare med bland annat förföljelser och yrkesförbud även för måttligt röda akademiker. KPD anpassade sig snart till Sovjets nya så kallade samexistenslinje och blev snart både obetydligt och reformistiskt. Det upplöstes i atomer 1968. En sådan blev BaaderMeinhofgruppen och inom ett par år skulle den utgöra kärnan i Rote Armée Fraktion (RAF). Dess numerär uppgick under sin näs-

tan 30-åriga existens sällan till mer än 15 personer, även om tidvis minst 25 procent av BRD:s ungdom sade sig sympatisera.

Av ledarna hade Andreas Baader (född 1943), Gudrun Ensslin (född 1940) och Ulrike Meinhof (född 1934) alla sina rötter i KPD och sammanfattade den lilla rörelsens sociala spektrum perfekt: Baader var snarast en karismatisk, men utflippad, lumpen småborgare, liksom för övrigt Hitler en gång varit. Baader hade, åter liksom Hitler, drag av psykopati och sol och vårar-mentalitet.

Jean-Paul Sartre hävdade (på fin franska), efter att ha besökt honom i fängelset 1974 ungefär: ”Det var mig en dum jävel”. Chefen för Bundeskriminalamt ska däremot ansett Baader underskattad.

Ensslin, Baaders livsledsagarinna, var, liksom Meinhof, en moralist, evangeliskt kristen och hade pacifistisk bakgrund. Båda kvinnorna, inte minst den senare, förkroppsligade från början en etablerad, akademisk salongsbolsjevism, som förvisso historiskt har spelat stor roll i radikala uppgångstider.

I filmen framställs polisens massaker, assisterad av lokala shahgorillor, på en demonstration mot shahens statsbesök i

kriminella klåpare?

Hans Isaksson tar sig an Baader-Meinhof Komplexet

Det är i regel rätt att göra uppror. Att det är rätt innebär dock inte alltid att revoltörens verklighetsuppfattning i alla stycken är det, skriver Isaksson.

fib 43

Västberlin den 2 juni 1967, då pacifisten Benny Ohnesorg föll offer för polisvåld, som en utlösande faktor för en mera militant antiimperialistisk rörelse. Allt påminner, beträffande det omedelbara resultatet, om när en annan känd massmördare med liknande anhang besökte Göteborg 15 juni 2001, även om vår polis, trots försök, inte lyckades mörda någon demonstrant. Även den gula pressen var sig lik. En typisk rubrik i Berliner Bild-Zeitung om mordet på Benno Ohnesorg löd: ”En ung man dog i går i Berlin. Han blev ett offer för kravaller som politiska huliganer iscensatt.”

Gudrun Ensslin drog vid ett möte med Sozialistische Deutsche Stundentenbund samma dag slutsatsen: "De kommer att döda oss alla – ni vet ju vilka svin de är.

Det är ju Auschwitzgenerationen vi har att göra med. Man kan inte diskutera med dem som byggde Auschwitz. De har vapen men vi har inga. Vi måste också beväpna oss.”

Ja, hade det bara gällt ”svinaktigheten” hos motståndaren hade det inte varit något att invända mot Ensslin. Vi som hade liknande politisk bakgrund, och var någorlunda pålästa, må haft invändningar, men höll en låg profil, även om frågan, liksom terrorismens taktik diskuterades och ifrågasattes.

Inspirationen för Baader-Meinhofgruppen då de startade sin ”stadsgerilla” tillhandahölls av Frankfurterskolan och Che Guevara – lästa som fan läser bibeln.

Räckte det inte för Fidel och Che med tolv revolutionärer efter landstigningen på Kuba 1956? Och hade inte Che samma år i sin skrift Guerrillakrig (1967) slagit fast att: ”Man behöver inte vänta tills alla betingelser för revolution existerar – upproret kan skapa dem”? Det kan ibland vara sant – men ibland kan det tolkas som att man visst alltid kan lyfta sig själv i håret, om man bara vill tillräckligt mycket.

Hade de tyska kollegorna tittat mera ordentligt i Ches bok hade de kanske stillat sig lite: ”Där en regim kommit till makten genom någon form av (ärligt eller riggat)

»Medlemmarna skulle aldrig besätta en järnvägsstation utan att ha löst perrongbiljett.« val bland folket och åtminstone upprätthåller skenet av en laglig författning, kan man inte förespråka ett gerillakrig, eftersom möjligheterna av en fredlig kamp ännu inte har uttömts.”

Förbundsrepubliken var inte så mycket mer odemokratisk än vad flertalet kapitalistländer – tyvärr – var. Nog upprätthöll man skenet av en laglig författning. Ches ord kan självfallet också ges en legalistisk tolkning, det vill säga den gängse, inte bara i den svenska vänstern. Någon hade redan i Sozialdemokratische Partei Deutschlands (SPD:s) barndom sagt att revolution i Tyskland vore en omöjlighet, eftersom medlemmarna aldrig skulle besätta en järnvägsstation utan att först ha löst perrongbiljett.

Men, som man låter Ensslin säga i filmen, ”Det får vara slut med all teoretisk onani”.

Från den första mordbranden i ett varuhus 1968 till sprängningen av fängelsebygget i Weiterstadt 1993 och den formella upplösningen av RAF 1998 hann gruppen i gengäld med åtskilliga attentat, mord och kidnappningar. Därvid förlorade inalles ett par – tre dussin individer livet, många av dem som fiender ganska ovidkommande.

Som vår film helt riktigt erinrar om hade dock imperialisterna under tiden inte precis varit passiva, utan massakrerat minst ett par – tre miljoner.

Men om, som Gudrun Ensslin sa: ”Varje uniformerad person är vår fiende” – borde då inte även en biografvaktmästare vara värd att likvidera? Att till den grad bredda måltavlan, det vill säga som RAF gör i sin analys av det tyska samhället, var självfallet fel. Att gå ut i krig mot en massiv övermakt, bestående av, om analysen trots allt varit riktig, den överväldigande majoriteten av samhället, var ansvarslöst och kriminellt. Den enda tillgång kärnan i RAF hade, var moralen – känslan att de hade rätt att

göra allt de gjorde, eftersom de hade rätt – men detta är ett non sequitur. För vem fan har inte rätt?

Att utveckla och upprätthålla en revolutionär moral är en social process – och RAF utskilde sig av val och tvång mer eller mind­re från samhället och arbetarklassen.

Till slut blev gruppens överlevnad dess enda drivkraft och den räckte till slut inte.

Av allt att döma, bland annat enligt filmen och Aust, tog Meinhof, Baader, Ensslin, Meins och Raspe till slut själva sina liv i fängelset 1976–1977. De slutade paradoxalt nog som Hitler, som då fienden uppenbart hade vunnit valde att döda sig själv – vilket för den extrema subjektivismen går på ett ut.

Men för att inte bara yla med vargarna måste man också minnas Lenins förebrående ord mot sin forne läromästare Plechanow, som hade den dåliga smaken att omedelbart efter tsarens massaker på demonstranterna 1905 yttra: ”Man borde inte ha gripit till vapen.”

Låt oss ändå besinna att det faktum att Baader-Meinhofgruppen aldrig fått Nobels Fredpris, bevisligen inte berodde på att man dödat 34, ibland oskyldiga, människor – i så fall skulle knappast Teddy Roosevelt eller Henry Kissinger med flera kommit i fråga. Eller på att man bedrev vad som samtiden betecknade som terrorism – Menachem Begin och Nelson Mandela fick ju sina pris. RAF gick under för att de hade fel i det mesta, utom möjligen i det ursprungliga uppsåtet. Så ”lite” kan det skilja mellan att bli ihågkomna som hjältar – eller som ondskefulla clowner.

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web. telia.com/~u47210515/

fibkultur Tiden var sommaren 1977.

Platsen var Norberg och berättelsen gällde en förlorad strejk, skriver Sture Karlsson, författare till Spelet om Norbergsstrejken i en essä för FiB.

D

sture karlsson text lennart bergström & arne andersson foto

Nu – 2008 – ligger de stadigt i den härskande nutiden och de betingar varandra.

Etermedierna ger rätt tid och rätt bild av världen.

Världen är en glob som SVT Rapport låter snurra runt och belyser med kommentarer. Ibland rycker kameran och mikrofoninstrumentet till, som en hund i sitt koppel, varefter hunden pissar på globen.

Om 1977 års 40-talister funnes i dag, 2008, skulle de inte strejka. Och om de ändå strejkade, skulle de inte förlora.

Möjligen skulle de kunna förlora sin fru till en bonde och förmögenheten på elektroniska spel där man kan bränna av både kropp och själ.

Jag vet inte om det är möjligt att göra ett lokalspel, även kallat arbetarspel, i dag.

För det krävs gruvarbetare, åtminstone norbergare som kan spela gruvarbetare. Samt kvinnor och barn och därtill hela motståndarsidan.

Alla dessa måste lägga ner en stor del av sina liv under två år.

Jag förutsätter att Arne Andersson regisserar och Anders Lindström gör musiken medan jag forskar och skriver.

Det är en novemberdag med blötsnö. Arne Andersson har lovat FiB att ta ett färskt kort på platsen för strejken och spelet. Det är premiär för vinterns snömos på bilderna.

Jag drar mig tillbaka i minnet till sommaren 1977.

Norberg är i kris. Jag med. Två veckor till premiär.

Men jag hade en formel: Tiden gånger Platsen är lika med Berättelsen.

arne andersson foto

et är trendiga ord. Det är modeord.

Tiden, platsen och berättelsen. Men de var inte modeord 1977. Än mindre 1891/92.

Tiden x Platse >

2008

1977 Premiäråret.

1992

fib 55

100-års jubileum, pjäsen sätts upp igen.

1891/92 Norbergsstrejken.

Norbergs historia

1100-talet, Lapphyttan, tidig järnframställning. 1400-talet, Norbergs bergslag, central roll i malmbrytning och järnframställning. 1434, uppror utbryter i Dalarna, Borganäs bränns, de upproriska dalkarlarna samlas till Norberg.

1436, våren, Engelbrekt mördas på väg till Stockholm för förhandlingar. 1864 – 1871, Tysklands enande, högkonjunktur i Norberg. 1891, lågkonjunktur i Norberg, lönesänkning, strejk; 1892, arbetarna besegrade, strejken dör ut; 1909, ”Storstrejken”; 1914 – 1918, Första världskriget; 1939 – 1945. Andra världskriget 9 april 1940, Tyskland invaderar Danmark och Norge, Till tysk och svensk fördel är därmed järnmalmsexporten till Tyskland säkerställd; 1950 – 1974, ”Rekordåren”; 1969 , 1970, Gruvarbetarstrejk i Norrbotten. 1974”Oljekrisen”.

en=Berättelsen

1. Tiden Spelet låg i tiden. Det var som en fackla lyft mot himlen, ett bloss som tände andra bloss.

Men man kan fråga sig om det hjälper att tända facklor när järnfabrikanterna hade makt att blåsa ner masugnar och att sätta gruvor under vatten.

När vi gjorde vårt spel i Norberg fick vi tid att tänka över begreppen makt och maktlöshet.

En ödslig vind drog genom samhället förbi Elsas konditori och saloonen vid Engelbrekts hotell. Det var en stämning som i Vilda västern när guldrushen passerat.

Rekordåren var slut.

Skyltar på Norbergs kyrkogård varnade för risken att rasa ner i tomrummet under de döda, vilka vilade på taket av de utsprängda gruvschakten.

Marknaden för sin del hade gjort sitt och omplacerade sina vinster i nya strukturer.

Staten var lojal mot det uttågande kapitalet och ställde upp med såväl färd- som städtjänst. Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, på folkspråk kallad ”Alla måste söderut”, ombesörjde flytten och understödde lokaliseringen av nya arbetsplatser. Alltsammans medan miljonprogrammet gick i mål med en miljon nya bostäder på tio år.

Visst var det ett och annat anpassningsproblem, till exempel hur man släpper ut katten från ett höghus.

2. En plats som blivit förlorarnas Jag började gräva där jag stod. Jag hade blivit vald av spelföreningen för att försöka lyfta fram strejkens historia samt skriva ner den i dramatisk form.

Sommaren 1976 bosatte jag mig i Norberg. Föreningen bjöd på ett stort rivningshus som låg i samhällets utkant och kallades Täkten. Där hade jag utrymme att samla alla intresserade. De berättade för

mig och jag berättade för dem. Ibland var det som i Frälsningsarmén. Människor reste sig upp och talade om vad de hade hört av de äldre och dessa i sin tur av den generation som utkämpat den långa strejken.

Det var inga käcka historier.

Det var smutsiga berättelser. Det var särskilt ett vittnesmål av en gammal man som berörde mig djupt. Kanske var jag mer mottaglig än de flesta eftersom jag växt upp i 1930-talets Fattigsverige.

Mannens mor hade blivit gripen, häktad, åtalad och dömd till fängelsestraff för att hon åsett en demonstration. Hon hade dock inte deltagit i den. Åtalspunkterna blev emellertid störande av allmän ordning samt våld mot polisman. Vid gripandet var kvinnan gravid och hon födde sitt barn i fängelset. Barnet var en yngre bror till mannen som berättade historien.

Hela sitt liv hade den gamle mannen känt skam. Inte för det samhälle han levt i.

Inte för de klassklyftor som existerade och ojämlikheten som bestämde hur människor behandlades.

Han grät och han skämdes för den fattigdom han växt upp i, för sin mor som suttit i fängelse och för de arbetare som trotsat lagar och förordningar med sin strejk.

Det blev ett genombrott i förberedelserna till strejkspelet. Det visade sig att mannen inte var ensam i sin förnedring, sin smärta och sin sorg. Vi var många som upplevt orättvisa utan att fullt ut förstå dess orsaker och konsekvenser. Det var som smuts i själen.

Vi hade omedvetet kommit in på den antika grekiska tragedins område. Den som drabbats av ett ont öde kunde bli renad genom att bearbeta tragiken hos sig själv och andra. Katharsis, reningen, var enligt Aristoteles nödvändig såväl för individen som samhället. Så hade också den antika grekiska stadsstaten inte bara ett badhus för alla utan även en teater.

»Det blev ett genombrott i förberedelserna till strejkspelet. Det visade sig att mannen inte var ensam i sin förnedring, sin smärta och sin sorg.«

foto lennart bergström en av deltagrna i strejkspelet

>

fibkultur 3. Hjälten och folket I skolan i Norberg undervisade man aldrig om den stora strejken. Därför var det viktigt att välja den som ämne för det första stora amatörteaterspelet. Strejken ägde rum i samma skede i slutet av 1800-talet som arbetarna organiserade sig politiskt och fackligt.

Det är möjligt att stiga från omedvetenhet till medvetenhet. Arbetarklassen bytte självbild. Vi visade det i Spelet om Norbergsstrejken.

Men vi hade ingen hjälte. Gustaf Qvarnström, den autentiske ledaren, han som slog ut Hjalmar Branting vid valet till den första partikongressen, hade inte någon scen i pjäsen där han framstår som den obestridde ledaren.

Det finns ingen dokumentation, ingen

närläsning av Gustaf Qvarnströms råd och dåd under strejken. Vi kunde ha hittat på någonting.

Vi kunde ju göra unga Sara Viklund till pjäsens huvudkaraktär. Hon går med rak rygg från platsen för sitt avgörande möte med klassfienden.

Men hon är ingen ledare. Ingen hjälte.

Hon är tjej. Naturligtvis. En tjej ska inte göra sig till. Inte ens en karlakarl som Gustaf Qvarnström får lov att göra sig till.

Han är inte av den klassen.

Han spelar inte teater.

4. Engelbrekt Engelbrektsson, son av Norberg Det gör däremot Engelbrekt. Han spelar teater. Det skulle vara en stor lycka att få klä ut den lilla intensiva napoleongestalten, sätta honom på en järngrå häst och parkera ekipaget så att det inte syns bakom klippblock, risiga granar och en gruva som gått in i det stora ockupationsförfallet.

Fogden Jösse Eriksson sitter på en hög tron och han kommer att åse hur fyra svenska upprorsbönder ska brännas på bål.

Levande.

När en dansk knekt räcker en brinnande fackla till Jösse stiger denne ner från tronen för att tända bålet. En kvinna skriker hjärtskärande.

Då dundrar Engelbrekt och hans hästar in på gruvplanen i galopp samtidigt som

>

foto lennart bergstrรถm en av deltagrna i strejkspelet

fib 57

>

fibkultur beväpnade bönder till fots omringar hela gruvområdet.

Två gånger svepte Engelbrekts härar i ett rasande tempo över det gamla halvdöda riket. De svenska rådsherrarna uppsökte han där de satt i sina torn. Han tog dem i kragen, lyfte dem och hotade att kasta ner dem till folket. Så heter det i alla fall i krönikan.

Engelbrekt hade ett mod och en sinnesstyrka som gjorde att folket trodde att han var sänd av Gud, sade någon.

Rättfärdigheten bar han liksom talets gåva och ärligheten fanns alltid i hans ögon.

Men Engelbrekts ledarskap varade endast i ett år och tio månader. Sedan högg den unge adelsmannen Magnus Natt och Dag ihjäl honom med yxa.

Omkring femhundra år senare, i en ny tid, fick den politiske flyktingen och dramatikern Bertolt Brecht del av historien. ”Vem var Engelbrekt?” frågade Brecht. ”En sådan man kommer inte ur intet”, tillade han.

Från den dagen började Peter Weiss, Brechts unge följeslagare i exil att samla material till den stora pjäsen.

»I strejkspelet är det ingen scen, inga kulisser och ingen ridå. Det finns heller inga människor till en början. Utan endast ett tomt, öppet, skålformat schakt.« upproriska järnets väg ut till Mälaren och drar sedan vidare till Stockholm som belägras. Engelbrekt var ingen enkel och ensidig personlighet. För den svenska nationalismen har han varit en kultfigur genom seklerna, särskilt i tider då Sverige varit hotat.

Men Brechts pjäs om Engelbrekt blev inte uppförd. Källorna är få och propagandafärgade, så som på medeltiden, så och för 1900talets forskning.

6. Guldåldern I saga och sägen talas det ofta om en svunnen guldålder. I Norberg hängde lyckotiden samman med järnexporten till kontinenten.

Den var livlig under hansetiden men samtidigt riskabel. I slutet av 1800-talet ökade livligheten än mera i allt bättre kontakter med 5. Pjäsen som inte skapades tyskarna. I tre på varandra följande krig beseNågon fiende till unionen i sig var inte grade Preussen under Otto von Bismarcks Engelbrekt. Det var dansk och svensk högaoch Helmuth Moltkes ledning Danmark, del som blev hans huvudmotståndare. Österrike och Frankrike. Tyskland var därmed Främsta skälet var sannolikt att feodalherenat till en stat, kontinentens starkaste. rarna genomgående försökte ta hem allt Sverige hade fått en ovanligt pålitlig kund, större tribut från bönderna, för att inte tala ja kontrakten med kanonfabrikören Krupp om utvinningen från bergsmännen. Och och kontakterna med de preussiska generaEngelbrekt var i första hand bergsman. Men lerna var guld värda. Järnet fick en renässans, i ofärdstid var han tillika en skicklig politisk man talade om järnkanslar och järnkorset förhandlare samt besatt en militär kapacitet. var en sann prydnad som bars av hjältar.

Förhandlandet syftade till att bygga upp Tackjärnet stod nu i Norbergs gruvfält i 100 allianser bestående av lågadel till häst och kronor per ton och en gruvarbetare tjänade bönder som gick ”man ur drygt 100 kronor per månad.

Norbergsstrejken huse” i landskap efter landMen år 1891, när strejken bröt 1891–1892 skap. Till yttermera visso hade ut, hade tackjärnet sjunkit till n n Norbergsstrejken har gått Engelbrekt Hansan till sitt 54 kronor per ton och månadstill historien som Sveriges första förfogande och en lübeckare lönen för arbetaren till 40 stora strid mellan organiseföljde rikshövitsmannen med rade arbetare och arbetsgivare. kronor.

I februari 1891 inleddes en rad en påse pengar, kanske för Detta är ingen saga. Detta är strejker vid gruvorna i Norberg, som kom att pågå i nästan två år. att vid behov köpa ut besättden järnhårda lönelagen.

Konflikterna var av olika storlek ningar på belägrade borgar.

Tidigare hade bönderna och läget var stundtals så kritiskt att både extra poliser och militär Intressant är att strejken i riksdagen röstat igenom sattes in. När den sista strejken liksom upproret börjar i skyddstullar på införsel av avblåstes i maj 1892 stod arbetarna dock som förlorare.

Norberg. Därefter följer de livsmedel. Det amerikanska

fläsket och den ryska rågen var inte längre billig basmat för arbetarfamiljen.

Men Norberg var laddat för strid.

När så ett av gruvbolagen, utan någon form av förvarning, sänkte lönerna, bröt striden ut.

7. Den ödesdigra kurvan Malmproduktion, en grekisk tragedi eller en strejk följer samma mönster i sin utveckling, det vill säga den klassiska normalkurvan.

Malmproduktionen är gruvarbetarens och gruvbolagens kamp för att övervinna själva urberget och ta ut dess rikedomar.

Strejken gäller fördelningen av vinsten på malmproduktionen. Trots den försvagade konjunkturen vill gruvbolaget – och framför allt bankerna – behålla oförändrad vinst. Det blir ett nollsummespel. Arbetarna har ansvar för sina familjer. Bolaget vill inte förhandla.

Arbetarna känner sig tvingade att gå ut i strejk.

Det är den första vändpunkten. Sedan kommer stridsåtgärder från båda sidor slag i slag. Spänningen stiger.

Kurvan står på en vågrät tidsaxel. Den räknar timmar, dagar och månader. Lodrätt uppåt kommer händelserna.

Mot slutet kommer den sista vändpunkten, ”point of no return”, punkten utan återvändo. Men arbetarna kapitulerar inte.

En del lämnar Norberg, andra skaffar sig ett nytt arbete.

Hade de kunnat klara sig drägligt någon tid om de inte gått med på den så kallade kompromissen?

Kompromissen var Brantings förhandlingslinje. Men ingen av de fackligt välorganiserade gruvarbetarna tilläts vara med i den skiljenämnd som skulle utses. Och denna, av kapitalsidan helt beroende nämnd, hade som enda uppgift att bestämma det ständigt omtalade torrborrningsackordet i en

fib 59

8. Den dubbla scenen Alla konventionella teatrar har en scen, från vilken skådespelarna agerar, och en salong där publiken sitter.

Skådespelarnas scen kan iordningställas för att i stort sett föreställa vilken plats och vilken tid som helst på jorden. Låt oss säga att vi ska spela Hamlet. Då måste vi skapa en illusion av danska hovet i form av en del av 1500-talsslottet samt klä, sminka och frisera skådespelarna.

Publiken inne i den stora teatersalongen, vad ser då den?

Publiken får en illusion av historisk verklighet. I och med det och den spännande berättelse som löper genom tragedin aktiveras publiken och påverkar i sin tur spelet.

I strejkspelet är det ingen scen, inga kulisser och ingen ridå. Det finns heller inga människor till en början. Utan endast ett tomt, öppet, skålformat schakt.

Det är dödstyst. Skådespelarna ser inte publiken. Publiken ser inte skådespelarna.

Sedan kommer de hesa skärande varningsropen för sprängning. Därefter sprängsalvan. Ingen vet var i landskapet arbetarna ska dyka upp nästa gång.

Ingenting är förutsebart. Det ger spänningen. Publiken sitter under öppen himmel Den sitter kvar även när regnet faller.

Expressen kunde inte låta bli att fråga vad som skulle hända på Dramaten om man drog bort taket när regnet kom.

9. Motreformationen Spelet om Norbergsstrejken 1891/92 hyllades i vida kretsar, och fick efterföljare över hela landet, så även i Danmark och Norge.

Spelen slog ut som blommor i backarna.

Socialdemokraterna som parti jublade dock inte över framgångarna för en god sak. Spelen hade inte växt upp ur rörelsen, ansåg de. Till rörelsen räknades i första hand SAP, LO och ABF. De stora organisationerna hade som vanligt vaknat för sent. De hade missat Vietnamrörelsen, ”studentupproret” och den stora gruvstrejken 69/70. Och varje gång skyllde man på infiltrerande kommunister som förförde såväl ungdomen som gamla härdade gruvarbetare.

Det var som reformationens väckelsevåg riktad mot katolska kyrkan. Kyrkokolossen var i efterhand men försökte sig på en egen reformation, en motreformation.

Plötsligt fanns rörelsens fiender överallt.

En utredning gjordes av ABF med titeln Arbetarspelens utveckling. Sex spel analyserades, det vill säga att man registrerade hur många deltagare som tillhörde ”någon arbetarrörelseorganisation”.

Det visade sig att Norbergsspelet hade högsta andelen LO-anslutna. Men ändå?

Fienden kanske fanns mitt ibland oss.

Men spelet blev välkänt och var en fjäder i hatten för SAP. Partiordföranden själv, Olof Palme, bevistade en föreställning i spetsen för partistyrelsen. Palme höll tal från läktaren och påpekade att samma strid som i spelet fortfarande pågick.

Vi får hoppas att den striden i dag även gäller demokrati och åsiktsfrihet.

Då låtsades ABF inte ens plädera för åsiktsfriheten. De vill ha monopol på ”Arbetarhistoria” vilken ”inte kan/bör beskrivas av några andra utanför arbetarrörelsen ”(Björn/Paulsen citat ur examensarbete i teatervetenskap, sidan 23). Säsongen 1978/79 drar ABF igång drygt 400 (fyrahundra) studiecirklar över hela landet. Som lärobok nämns inte Sven Lindqvists Gräv där du står utan endast den mer beskedliga och minnesinriktade Stiga vi mot ljuset av Gunnar Sillén.

Men nu blir det goda bullar. Nu slås det på stora trumman och pengar rinner till för att bota bristen på ”teaterkunskap”.

Sålunda organiserades i januari 1979 AAA, Arbetsgruppen för Amatörteater inom Arbetarrörelsen. Två år senare 1981, bildade man ATF, Arbetarteaterförbundet och snart

lennart bergström foto

enda gruva, nämligen Kallmora järngruva.

Borde arbetarna ha varit mer militanta?

De hade ett tillfälle när Spännarhyttans masugn skulle blåsas ner. Hade de strejkande kunnat vänta med det något dygn hade de kunnat förhandla med ett starkt vapen i sina händer.

Nu pekade kurvan neråt för arbetarna.

Men kapitalsidan var också i en svår situation med leveranskontrakt som gick ut, vattenfyllda gruvor och konkurser som ryckte allt närmare.

>

>

fibkultur nog startade utbildningen av teaterfunktionärer och annan personal. Verksamheten ägde rum vid Bredsjögården i Bergslagen.

Redan i ett tidigt skede fick denna speciella socialdemokratiska teaterrörelse sammanlagt 1.5 miljoner kronor från SAP, LO och ABF. Något större enskilt projekt kom dock aldrig ut av det hela. Detta Arbetarteaterns flaggskepp sattes i konkurs 1994 och ”Föreningen Bredsjögårdens vänner”, som under 13 år organiserat ”brigadarbeten” för att hålla det materiella i stånd, upplöstes.

För det andliga kapitalet saknas redovisning.

8. VaD utsÄGs i DraMat? Tiden rör vid allting vi äger och har. Tiden fördärvar och föröder. Tiden bleker med solens brännande smärta.

Tiden kan inte förverkliga sig själv.

Människor vill gärna tänka sig att före oss rörde sig tiden som en osalig ande över jordens yta. Det är inte sant.

Före människan fanns ingen tid.

Planeten rusade fram utan iakttagare.

Som barn satt jag med tiden i min hand.

Det var en enkel klocka. Jag ville fastställa hur länge en själ kan stanna kvar i en död människokropp.

Grannbondens mor hade dött. Hon stod lik på logen. Begravningen dröjde på grund av försenad rågskörd. De hade lagt is i kistan för att senarelägga kroppens förstörelse.

Med jämna mellanrum ringde klockan. När den ringt drog jag upp den igen. Jag ville veta när och hur själen skulle komma ut ur den stinkande kroppen.

Tiden vill gärna återvända till vissa platser.

Men den kan inte åka baklänges. Och den kan inte komma loss ur en död kropp.

Tiden uppsöker Norberg men får inte stanna. Engelbrekt huggs ner av en riddare från

Recensionen av Lars Linder i Expressen från 1977 ger en bra bild av tidsandan och pjäsens mottagande.

den gamla tiden. Verkligheten går i stå.

En andra gång uppsöker tiden Norberg.

Det var en stark sol som visade allt i dess rätta dager.

Vi spelade upp allting och såg allting men inte med 1400-talets ögon, inte heller med 1892 års ögon, inte heller med ögonen från arbetarspelens tid 1977 utan med framtidens ögon, med mod att strida och med en bärande solidaritet.

»tiden uppsöker norberg men får inte stanna. engelbrekt huggs ner av en riddare från den gamla tiden. Verkligheten går i stå. en andra gång uppsöker tiden norberg. Det var en stark sol som visade allt i dess rätta dager.«

Vem såg allting? Vem hörde allting? Vilka sjöng så att berget darrade?

Berättargruppen: Med beundran för denna strid och för att hugfästa minnet därav uppförde Norbergs arbetare Spelet om Norbergsstrejken.

Alla: Solidariteten, det vackra i denna strid Må den alltid leva, leva och bestå!

I sju månar stredo Norbergs arbetare för människovärde, för frihet och rätt.

Rannsaka dig själv!

Vad gör du för arbetarklassens frigörelse?

Solidariteten, det vackra i denna strid Må den alltid leva, leva och bestå!

sture karlsson (f.1928) är författare och dramatiker. åtta böcker och åtta spelade pjäser, bland dem spelet om norbergsstrejken 1891 / 92.

fibpoesi

fib 51 61

Dikterna är tagna ur Ho Chi Minh: Dagbok från fängelset i tolkning av Jan Kunicki. Utgiven av FIB:s lyrikklubb 1970.

Bilden på Ho Chi Minh togs vid Lijang floden (nära Yangshuo, Guangxi, Kina). Bilden togs 1961 av en okänd fotograf.

Vattenransonering En halvkanna vatten per man.

Du kan tvätta dig eller laga te.

Om du tvättar dig får du inget te.

Vill du ha te så tvätta dig inte. Äventyr på vägen Efter att ha passerat så många stup vem kunde ana att jag skulle falla i dalen?

I bergen finns tigrar, där hände mig ingenting.

I dalen finns människan, där blev jag fängslad.

I det Fjärde militära områdets politiska byrå Jag har rest tvärs över hela Kuang-Si: tretton län.

Jag har besökt arton fängelser.

De frågar mig jämt vilket brott jag har begått?

Jag har tjänat mitt folk med hela min själ.

E

solveig giambanco text

n lång disciplinerad kö slingrar utanför mausoleet i Hanoi.

Det är tunga stenblock, vakter och dystert, trots att solen lyser obarmhärtigt. Väl över tröskeln räknar jag till fem olika slags marmor innan jag följer med strömmen några trappsteg upp. Nedsänkt och flankerad av fyra soldater ligger Ho Chi Minh i sin glaskupa, vit som lärft med händerna i kors över bröstet.

Ho Chi Minh dog den 3 september 1969, sex år före Vietnamkrigets slut. Han var märkt av sjukdom och hans konkurrenter räknade inte så mycket med honom under hans sista tid. Han var dock en utmärkt galjonsfigur. Därför kunde de som tävlade om makten bortse från hans uttryckliga

önskan: Att inte bli en kultfigur, att få en enkel begravning och att kremeras.

Vietnams Arbetarpartis centralkommittés politbyrå beslutade i november 1969 att uppföra ett mausoleum. Men redan före hans död hade i hemlighet balsameringen förberetts med hjälp av sovjetiska experter.

Från 1975, då mausoleet invigdes, har den bräckliga kroppen med jämna mellanrum fraktats till Moskva för ”restaurering”.

Inte långt från mausoleet ligger regeringsbyggnaden i fransk kolonialstil som i dag används för representation. Ho Chi Minh vägrade att bo där under sin tid som regeringschef. Han bodde i stället, under en tioårsperiod, inte långt därifrån i ett gul-

rappat stenhus med ett sovrum med säng och bokhylla, ett arbetsrum med skrivbord och läsfåtölj. Senare flyttade han några hundra meter bort till ett lika enkelt trähus byggt på pålar med sammanträdesrum i undervåningen och sovrum och arbetsrum på övervåningen.

Nere vid dammen matade han varje morgon guldfiskarna.

Ho Chi Minh levde enkelt, avskydde allt överflöd och gick klädd i prestigelösa bomullskläder. Han läste och skrev. Han skrev några av mina favoritdikter.

De handlade mot hans vilja, använde honom som ett redskap i maktkampen och håller honom fortfarande instängd i det mörka mausoleet.

solveig giambanco är med i fib:s kulturgrupp.

fibomat blodkorf

M

hans johansson text mare toomingas bild örkret har sänkt sig över landet.

– Ja, nu är den här igen, sade Tomten.

Jag märkte att han var spänd och hade svårt att koncentrera sig. Han hade frågat mig vilken min favoritjulkorv var, och när jag tvekade bytte han genast ämne.

– Då glimmar enskilda stakar, pappers­ stjärnor och ljusslingor så mycket klarare, sade jag glatt.

– Inte! Jag anar att de flesta, som röstade på Al Jansen och en gång trodde sin Borg vara dem en väldig Gud, nu i sin finansmi­ nister ser en trojansk häst med åtta travan­ de hovar och Sleipners rumpa där bak. De har förlorat sin tro på marknaden, sitt hopp om arbetsfri inkomst och sin kärlek till kon­ sumtionen. Och de andra tycker att julen bara är en stressfaktor till… att det är fullt tillräckligt som det är med alla nya fartbe­ gränsningar och varsel. Ja, vore det inte för Al Gore och hans växthuseffekt så skulle jag påstå att det här landet aldrig har varit så sekulariserat som den här vintern.

– Och ingen över fem mer än jag tror på tomten, förstås. Men det var julkorv vi tala­ de om, va. Jag har en favorit i romanen om vikingen Röde Orm, som Frans G. Bengtson skrev när det var världskrig… och livsmedels­ ransoneringar… hur jul dracks hos kung

Harald Blåtand på Jellinge. Jag kan de här raderna utantill: ”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tyck­ tes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok. Den lukten är bäst av allt”, sade Orm stilla. Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.” Jag har ett recept här från 1906… med mejram i stället för timjan… Lovisa Petterssons kok­ bok… hjälpreda för unga fruar och koker­ skor…

– Jag kände Harald, sade Tomten ilsket.

Men jag hörde aldrig talas om vare sig Orm eller Krok eller Toke när jag var på Jellinge kungsgård. Mejla receptet hem till mig du.

Jag måste iväg. Hej så länge.

Ni tror antagligen inte på tomten så jag skall inte berätta hur jag gjorde. Här är i vart fall Lovisa Petterssons recept på blodkorv och ett på korv med kalvlever för den, som inte har lust att dra blod; båda till den små­ varma vändan på julbordet.

Blodkorf (receptet kan med fördel halveras)

n Till 2 liter silad blod tages en liter söt mjölk (standard), hvari vispas tillräckligt med sammanmalet rågmjöl (el. grovt råg­ mjöl), så att det blir som en lagom tjock välling. n Då tillblandas (3 till…) 4 hg. finskuren

njurtalg eller svinister (osaltat späck) jämte stött peppar, mejram och salt efter smak. n Sedan detta är väl inblandat, öses mas­ san i rengjorda tarmar (krokfjälster), hvilka ihopsys (bindas ca. 20 cm. långa), hvarefter korfvarne få koka (sjuda) i lindrigt saltat vatten (15-20 min). De ätas helst stekta, då de skäras i tjocka skifvor på snedden och stekas i panna (i smör), hvarefter de serve­ ras med skirt smör eller lingonsylt.”

Risgrynskorv (receptet är ”moderniserat”)

n Koka 2 dl risgryn i 5 dl mjölk till en stadig gröt och låt den kallna. Blanda i 150 g späck skuret i små tärningar, 0,5 dl korinter, ett ägg, en msk rödvinsvinäger och en finhack­ ad och smörfräst rödlök. n Arbeta sedan in 300 g kalvlever och smaksätt med ett par msk sirap, lite salt och nymald svartpeppar, samt mejram och riven muskot. n Den som inte vill ta rå lever i sin mun kan provsteka små kakor att smaka på. Stoppa smeten i smalaste tillgängliga krokfjälster och bind korvarna 10-15 cm långa. Sjud dem i lättsaltat vatten i ca 30 min. ”När de skola användas, stekas de gulbruna på kol eller i en ugn och serveras med skirt smör.

hans johansson är kock och bor i karlstad. mare toomingas är svensklärare och illustratör.

fibrätt&rådligt

fib 53

FÅR MAN SOM STATSANSTÄLLD KRITISERA ARBETSGIVAREN?

P

ingemar folke text christofer ahde illustration

å min arbetsplats har en kollega planer på att starta en blogg och där bland annat kritisera förhållandena på vår arbetsplats och arbetsgiva­

ren. En annan kollega har varnat för detta. Han menar att lojalitetsplikten gentemot arbetsgivaren kan hindra den anställde från att kritisera på det här offent­ liga sättet. Vad är det som gäller?

Det grundläggande är att alla medborgare har ytt­ randefrihet enligt regeringsformen (RF) gentemot ”det allmänna”, det vill säga staten och kommunerna. Som anställd i staten är det alltså gentemot din arbetsgivare som du åtnjuter yttrandefrihet. Som huvudregel gäller följaktligen att den myndighet som anställt arbetsta­ garen inte får säga upp eller avskeda honom för att han utnyttjat sin yttrandefrihet. Det betyder inte att arbets­ tagaren får bryta en tystnadsplikt som har stöd i en lag eller en annan författning. Och inte heller får han lämna ut hemliga handlingar hur som helst. En viktig skillnad gentemot privat tjänst är att den offentligt anställde inte genom anställningsavtalet kan åläggas en längre gående tystnadsplikt än vad som följer av lag eller annan författning.

När Arbetsdomstolen (AD) har tagit upp fall till pröv­ ning där det handlat om uppsägningar som haft sam­ band med den anställdes utåt uttryckta kritik, så har det genomgående gällt privat tjänst. Den statsanställdes yttrandefrihet förstärks av tryckfrihetsförordningens (TF) regler om meddelarskydd. Han har således samma rätt som alla andra att vända sig till grundlagsskyddade medier och lämna uppgifter eller medverka med en insändare. Men som statsanställd skyddas hans anony­ mitet också på det sättet att myndigheten inte får efter­ forska hans identitet.

Omfattningen av statsanställdes frihet att vara obe­ kväm genom att utnyttja sina medborgerliga friheter

framgår av exempelvis följande tre rättsfall från AD:

l En häktesvakt till­ hörde 30 novemberför­ eningen och utmåla­ des i kvällspressen som nazist. Arbetsgivaren omplacerade honom på ett sätt som med fog kunde uppfattas som en straffkommen­ dering och även ledde till inkomstförlust för honom. AD förklarade att omplaceringen utgjorde ett brott mot kollektivavtalet och förpliktade staten att ersätta arbets­ tagarens inkomstförlust. l En officer vägrade att lämna en motorcykelklubb som närmade sig Hell´s Angels. Arbetsgivaren sade upp honom därför. AD fann inte att detta utgjorde saklig grund för uppsägning. l En polis skickade brev till en politiker. Innehållet kunde uppfattas som rasistiskt. Polismannen avskeda­ des. AD ogiltigförklarade och uttalade att det inte ens fanns grund för uppsägning.

Det nu sagda gäller skyddet för anställningen mot uppsägning och avskedande och omplacering. En helt annan sak är förstås att arbetsgivaren ofta har mer subtila medel att reagera på den anställdes som han tycker onödiga kritik. Utebliven befordran och minimala lönehöjningar är sådana medel. Ska den obekväme anställde kunna skyddas även mot sådant, krävs det facklig solidaritet.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i fib-juristerna (www.tffr.org). christofer ahde är illustratör se mer på www.christof­ erahde.se

fibutrikes

Umayyadmoskén i Damaskus är en av världens äldsta och största muslimska helgedomar. Där förvaras bland annat det som sägs vara Johannes Döpares huvud. Platsen betraktas som helig av både kristna och muslimer.

fib 55

Syriens kristna bävar bengt nilsson text donald boström bild

2006 hävdade Påven Benedikt XVI att några av profeten Muhammeds predikningar var onda och omänskliga.

Benedikt har försökt be om ursäkt och stormuftin Hassoun har tagit emot detta och sagt att saken är glömd. Men det betyder inte att alla problem är lösta mellan kristna och muslimer i Syrien.

I Syrien bävar de kristna för de förändringar som nu sker i regionen.

>

fibutrikes Katolska kyrkan har slagit fast att det i år är 2 000 år sedan aposteln Paulus föddes. Påven har därför proklamerat ett år till minne av Paulus – en enande gestalt, vars symbolvärde är starkt.

>

D

en öppna plazan framför Pauluskyrkan i Tal Kawkab, strax söder om Damaskus var fylld till sista plats av åhörare. De flesta var kristna som hade kommit dit för att fira öppnandet av Paulusåret. Huvudperson var ledaren för den grek-ortodoxa kyrkan i Syrien, patriark Ignatius IV. Men där fanns även Syriens stormufti Ahmad Hassoun, tillsammans skulle de markera att sämjan var total mellan de båda dominerande religionerna i landet.

Stormuftin Hassoun bjöd nyligen in påven att besöka landet, han sade att det här var ett utmärkt tillfälle för Benedikt att själv få vandra i Paulus fotspår. Det skulle kunna bli en möjlighet för honom att reparera den skada han vållade 2006 när han i ett tal i Tyskland hävdade att några av profeten Muhammeds predikningar var onda och omänskliga. Ett uttalande som väckte ont blod hos många muslimer. Benedikt har försökt be om ursäkt och stormuftin Hassoun har tagit emot detta och sagt att saken är glömd. Men det betyder inte att alla problem är lösta mellan kristna och muslimer i Syrien. Det finns en rivalitet, en strukturell ojämlikhet och den märks huvudsakligen på den personliga vardagsnivån.

En blåsorkester spelade, kamerablixtarna smattrade och läskedrycksförsäljarna gjorde strålande affärer. Där stod svarta limousiner

med tonade rutor på rad, bredaxlade unga män med solglasögon och hörsnäcka i örat punktmarkerade hedersgästerna. I publiken hittade vi bland andra Lamiss Khoury, en medelålders kristen kvinna som arbetade som lärare. Hon var lycklig över evenemanget men orolig för de kristnas framtid i Syrien.

– Vi föder färre barn är muslimerna, konstaterade hon. På sikt kommer balansen mellan oss och muslimerna att förändras

till vår nackdel.

På vår fråga om man som kristen märker av någon negativ särbehandling i samhället svarade hon tveksamt jakande.

– Vi känns ju igen på våra namn, sade hon.

Det finns ingen öppen diskriminering men om en muslim och en kristen konkurrerar om ett jobb så går det oftast till muslimen.

– Det är kanske naturligt, menade hon.

Man skyddar den som ingår i ens egen grupp, alla vill ta hand om sina egna.

Syrien är en mosaik av religioner och sekter, och i ett land där politik är en exklusiv verksamhet för en liten privilegierad grupp blir trostillhörigheten en viktig markör. Som Lamiss Khoury påpekade, man tar hand om sina egna. Ungefär 70 procent av landets befolkning är sunnimuslimer, men president Bashar Assad är alawit. I likhet med Libanons druser utövar de en religion som till stor del är hemlig och har sina rötter i förislamiska trosföreställningar. Som företrädare för en religiös minoritet är Assad beroende av stöd från andra mindre grupper, ett faktum som delvis kan förklara varför han vill hålla sig väl med landets kristna.

De kristna i Syrien utgör mellan 6,5 och 10 procent av befolkningen, uppgifterna varierar. De flesta är grekiskt-ortodoxa och ser sig som de mest genuint kristna i världen.

Strax norr om Damaskus finns byar och små städer som är i det närmaste helt kristna,

de utstrålar en materiell välfärd som kontrasterar mot kringliggande muslimdominerade motsvarigheter. I byn Maalula träffade vi människor som fortfarande talade arameiska till vardags, det gamla språk som var Jesu modersmål.

Det var i staden Antiokia – nuvarande Turkiet – som kristendomen fick sitt namn, och aposteln Paulus som anses vara kyrkans grundare omvändes till den kristna tron i Damaskus. Han räknas till apostlarna men träffade själv aldrig Jesus i levande livet.

Istället blev han den förste som fick erfarenhet av den uppståndne Kristus. Och mötet ägde rum vid Tal Kawkab i Syrien.

Berättelsen om hur det gick till är något som alla kristna barn i Syrien får lära sig, vid Pauluskyrkan träffade vi en man som

entusiastiskt och på rudimentär engelska berättade historien för oss. Paulus hette från början Saul, han var jude med romerskt medborgarskap och befann sig i Syrien i jakt på dem som hade låtit sig förföras av Jesu budskap. Han arbetade på uppdrag av det judiska ledarskapet i Jerusalem och utmärkte sig som en mycket grym förföljare av de kristna. Men i Tal Kawkab, på vägen till Damaskus inträffade det mirakel som har gett upphov till så många allegoriska tolkningar. Ridande på sin häst bländades Saul plötsligt av ett starkt ljus, han föll ur sadeln, ner på marken.

– Det starka ljuset förblindade honom, berättade vår sagesman vid Tal Kawkab.

Saul hörde en röst som sade: ”Saul, varför förföljer du mig?” Det var Jesus som talade, och han befallde Saul att gå till Damaskus, där skulle han få vidare order.

Den grymmaste förföljaren mötte den uppståndne Jesus, fick kallelsen, frälstes och blev sedan den unga kristendomens allra starkaste banerförare. Han reste vida omkring i Medelhavsområdet, jagades av lönnmördare och led skeppsbrott på Malta.

Berättelsen om hans liv och hans besatta strävan att sprida det kristna budskapet kan läsas som en spännande thriller. Hans tankar finns bevarade i de tretton breven i Nya testamentet, och i Apostlagärningarna finns hans levnadsöde nedtecknat. Han dog martyrdöden i Rom under kejsar Nero

>

fib 57

fibutrikes

fib 59

Kristna scouter vid Pauluskyrkan hĂĽller fanorna hĂśgt.

fibutrikes

>

»Nationaliserandet av skolorna i Syrien i efterdyningarna av kriget mot Israel 1967 var ett hårt slag för de kristna, som tidigare hade haft sina egna lärosäten, ofta enligt västerländsk modell och med utländska sponsorer.« omkring år 65, och ligger enligt traditionen begravd vid Via Ostiensis där basilikan S:t Paulus står idag.

Hans kristna medbröder och systrar för idag en något tynande tillvaro i Syrien.

Som Lamiss Khoury sade föder de kristna färre barn, och allt fler emigrerar också. Inte därför att de är förföljda, utan av omsorg om sina barns möjligheter till högre utbildning med internationellt erkänd kvalitet.

Nationaliserandet av skolorna i Syrien i

efterdyningarna av kriget mot Israel 1967 var ett hårt slag för de kristna, som tidigare hade haft sina egna lärosäten, ofta enligt västerländsk modell och med utländska sponsorer. Det nya skolväsendet drog generellt ned nivån på undervisningen, vilket bland annat märks på kunskaper i främmande språk idag.

Det var då, 1967 som den stora emmigrationen till Sverige inleddes. Syrier tillhörande den syriskt-ortodoxa kyrkan tillsam-

mans med assyrier anlände i stor mängd och fick uppehållstillstånd och slog sig ned huvudsakligen i Södertälje. Tillsammans med dem kom trosfränder från Libanon, Turkiet och Irak. Idag finns 18 lokala församlingar i Sverige, samt ett ungdomsförbund.

Assyrierna är den grupp kristna i Syrien som i allra störst mängd har lämnat landet för att söka sig en framtid i västvärlden.

Den komplicerade politiska situationen i Syrien utgör både ett hopp och ett hot mot landets kristna. Bathpartiet som styr sedan 1963 grundades som ett sekulärt, nationalistiskt och revolutionärt parti. Men de sekulära krafterna utmanövrerades och i dag säger konstitutionen att landets president måste vara muslim. Men minoritetssekten alawiterna styr och är beroende av andra, lojala minoritetsgrupper.

fib 61

Möjligen skulle situationen för de kristna förändras till det sämre om Syrien fick en sunnimuslimsk president som inte behövde de kristnas stöd lika mycket. Det är ett slags worst case scenario för dem, men på intet sätt en orimlighet. Bashar Assad som tog över som president efter fadern Hafez död 2000 beskrivs som en avsevärt mycket svagare statschef än sin despotiske föregångare. Han förlitar sig till stor del på sin hänsynslösa säkerhetstjänst för att parera de inhemska motståndarna, och brottas med stora utrikespolitiska problem. Syriens försvagade ställning i Libanon är ett, men där finns också motsättningen med Turkiet rörande Eufrats vatten, konflikten med Israel om Golanhöjderna och den gamla schismen mellan Syrien och Jordanien som också innefattar de båda ländernas relation till PLO och det muslimska brödraskapet.

De senaste åren har också en ny parameter introducerats i Mellanösterns religiösa och politiska ekvation, nämligen kriget i Irak som har skapat enorma påfrestningar på de muslimska länderna i regionen. Syrien har tagit emot uppskattningsvis en och en halv miljon irakiska flyktingar, nästan 10 000 anländer varje vecka. På sikt kan detta komma att få väldiga konsekvenser för landet. De demografiska, politiska och religiösa kartorna ritas om, vare sig syrierna vill det eller ej. Många minns situationen i Libanon på 1970-talet då de palestinska flyktingarna skapade en egen stat i staten som till slut resulterade i inbördeskrig.

Den 27 september i år blev syrierna brutalt påminda om hur skör deras säkerhetssituation är. En bomb detonerade på vägen som leder från Damaskus ut till flygplatsen, 17 människor dödades och 14 skadades.

Bombdådet inträffade i ett område huvudsakligen befolkat av shiamuslimer, ett skrämmande eko av våldet i grannlandet Irak.

Sunnimuslimerna är i total numerär dominans i Syrien, men saknar avgörande politisk makt. I Irak är sunniterna den grupp som har förlorat mest på störtandet av Saddam Hussein, Bathpartiet som han var ordförande för förbjöds av USA 2003.

Om de sekteristiska sunnitiska krafterna i Syrien och Irak går samman för att revanschera sig kan detta leda till en uppgörelse där såväl kristna som andra minoritetsgrupper i Syrien blir de stora förlorarna.

bengt nilsson är journalist & författare. www.ethnopress.se donald boström är journalist & fotograf. www.donaldbostrom.com

fibsettlästhört red@fib.se

Foto: Sjöfartsmuséet

slaveri volym 1, 2 & 3

Dick Harrison | Historiska Media Slaveri är en världshistoria om ofrihet i tre band. Den först volymen omfattar forntiden till renässansen och har som tema det som leder till att någon blir slav: krig och fattigdom. Den andra omfattar 1500 till 1800. Dess tema är kulturmötet mellan europeiska kolonisatörer och övriga världen. Det tredje bandet omfattar 1800 till nutid och temat är kampen mot slaveriet.

I den första volymen finns författarens avsiktsförklaring.

I den sista finns slutsatser och en slutdiskussion. I sin avsiktsförklaring skriver Harrison: ”Vi kommer aldrig att förstå slaveriet och dess bisarra logik om vi nonchalerar den enskilda människan och sätter massorna i högsätet. Ty i slaveriets innersta kärna finner vi den mänskliga naturen och den banala ondska som vi alltför lätt väjer för att analysera. Slaveriets historia handlar ytterst inte om kapitalets krav på profit, om kulturell sedvana, om religiösa dogmer och om notariens kalkyler i handelshus och på plantager. Slaveriets historia är berättelsen om hur enskilda människor utövar makt över andra människor, hur de tar sig rätten att behandla sina medmänniskor som ting, verktyg, saker, djur.”

Hur gör Harrison för att uppfylla dessa ambitioner? Han varvar skildringen av enskilda människoöden med de större perspektiven. Varje kapitel inleds med ett exempel som utgår från en enskild människa hämtad från olika historiska källor.

Andra exempel finns insprängda i texten.

Tillfångatagna slavar på väg mot usla levnadsförhållanden och omänskligt arbete.

Individerna kan vara slavar, slavhandlare eller andra som på något sätt är inblandade. Det är sådana exempel som ger liv och mening. Människor förstår människor bäst. Däremellan finns den historiska beskrivningen, förklaringar, diskussioner och analyser.

Författaren redogör för källor och olika forskares teorier. Han framhåller komplexiteten framför enskilda dominerande orsaker. ”Den banala ondskan” blir synlig i den behandling som slavarna röner, i straffen och misshandeln i det omänskliga arbetet, i de urusla levnadsförhållandena på slavskeppen och i slavkaravanerna. Den banala ondskan finns hos alla dem som tjänar på slaveriet och möjliggör detta.

Därmed inte sagt att allt är enbart eländesskildring. Slaveri kan vara mer eller mindre hårt och förhållandena mellan herre och slav sämre eller bättre. Skildringarna av den mamlukiska slavdynastin i Egypten och de mäktiga slavarna i osmanska riket fasci-

»Slaveriet är inte någonting som bara finns i det förgångna. Slaveriet lever vidare och befinner sig i expansion.«

nerar. Författaren förhåller sig inte heller som en neutral åskådare. Han använder uttryck som ond och girig. Men slaveriet handlar också om kapitalets krav på profit, kulturell sedvana och religiösa dogmer.

Förutom slaveriets många yttringar och konsekvenser behandlas en sak till, nämligen kampen mot detsamma. Slavar gjorde motstånd på alla upptänkliga sätt, från det individuella perspektivet, som att lata sig eller skada ägaren på olika sätt, till rymningar och regelrätta uppror. Utanför slavarnas värld har det under århundradena varit få som opponerat sig mot slaveriet som sådant men under sjuttonhundratalet började en motståndsrörelse, abolitionismen, växa fram. Denna fick en stor betydelse.

Slaveriet liksom kampen mot detsamma spelade båda en roll i den framväxande imperialistiska kapplöpningen, vilket skildras i det sista bandet. Kärnan i slaveriet ser författaren som förakt som närs av krig och fattigdom. Därtill kommer maktfaktorn.

Harrison menar att forskare har stirrat sig blinda på kopplingen mellan slaveri och ekonomi. Han vill också betona andra faktorer som förment överlägsenhet, status, lyx och traditioner. Ändå är det ekonomiska faktorer som sticker i ögonen när man läser böckerna. Harrison talar om girighet om ett

fib 63

antal ekonomiska faktorer som tillgång och efterfrågan. Han betonar att slaveri alltid lönat sig. Han nämner ofta arbetskraftbrist som en efterfrågefaktor.

Jag tycker att problemet tål att diskuteras.

Framför allt tror jag att man skall diskutera vad som är drivkrafter och vad som är den överbyggnad som stöttar och legitimerar men som inte utgör själva grundorsakerna.

Slaveriet är inte någonting som bara finns i det förgångna. Slaveriet lever vidare och befinner sig i expansion. På slutet diskuterar Harrison möjligheterna att förhindra utvecklingen. Till sist säger han att det krävs en ny våg av abolitionistisk medvetenhet.

Det krävs en folkrörelse mot slaveriet, stark nog att utöva påtryckningar.

Slaveri är ett mastodontverk på samman-

lagt 1800 sidor. Varje volym omfattar cirka 600 sidor. Är dessa tegelstenar något att läsa, något att ha i sin bokhylla? Svaret är ja.

• Det är en världshistoria med möjligheter att möta många olika regioner och nya sammanhang.

• Det är en historia i första hand om arbetande människor. Kungar och andra maktpersoner förekommer men mera i bakgrunden.

• Den visar fram människor i underläge som är starka och aktiva.

• Den ger ett brett perspektiv som är ekonomiskt, kulturellt och socialt.

• Den ger en bakgrund till nutida konflikter inte minst i Afrika.

• Den beskriver imperialismens uppkomst och visar fram historiska paralleller att fundera över.

• Den väcker frågor.

SISELA BJÖRNSSON

vi vet nog vem du är

Doris Dahlin | Ordfront I boken Vi vet nog vem du är får vi följa två ytterst olika individer. De förenas av att båda blivit rejält skadade i de gemensamma institutioner som livet oundvikligt tvingat dem igenom.

Vi har den av gravt missanpassade föräldrar födda Anna, som sedan unga år fått utstå den djupaste av mobbning och fysisk misshandel i skolan. Hennes, nu i vuxen ålder, trasiga liv med skilsmässa och oregerlig tonårsdotter delar hon med en av grundskolans andra trakasserade: Grace, som alltid hade de söta kläderna och det korrekta uppförandet, men som på grund av sitt utseende blev sexuellt utnyttjad och i vuxen ålder rids av en otroligt stark prestationsångest, samt att perfekt passa in på arbetsplatsen och i vardagen.

Vad vi nu måste förstå är att detta inte är en berättelse om vänskap mellan, av samhället ratade, individer, utan snarare en historia om en rent parasitär gemenskap där ingen av de båda huvudpersonerna egentligen vill umgås med den andra, utan snarare av ren desperation tvingar sig till det. Förhållandet drivs i mångt och mycket av en djup skuldkänsla för den andras situation och den egna ångesten.

Stilistiskt kan man uppleva boken som kanske lite grovt tillyxad. Detta är inte något direkt dåligt då det hela tiden handlar om kraftiga känslor som inte skulle förmedlas på ett tydligt sätt i ett mer sublimt språk.

Den dagbokslika formen som används passar också, då den hela tiden speglar historien ur dom olika huvudpersonernas perspektiv.

Sammanfattningsvis skulle man kunna beskriva Vi vet nog vem du är som en djupt ångestladdad skildring av det svenska utanförskapet, ett utanförskap som för vissa börjar redan i mycket unga år.

PETER KARLSSON

palestinas frihetskamp

Per Gahrton | Carlsson förlag Palestinafrågan, det vill säga de makalösa brott staten Israel begått och begår i form av den etniska rensning och fördrivningen 1948 och de följande årens

Målning på muren av konstnären Banksy.

mördande, terror, stöld och ockupation av ett helt land, är Europas blinda fläck.

Från socialdemokrati och högerut blundar man, eller låtsas som ingenting. Det finns inget som helst försvar för detta, men väl flera orsaker. USA:s hållning är avgörande. Motsättningen mellan EU och USA överdrivs ofta. Vi ser i Irak- och Afghanistankrigen hur villigt EU:s stora stater ställer upp på USA:s världsherravälde och krigsäventyr. Vad som kommer att hända efter finanskrisen 2008 är för tidigt att sia om, även om USA troligen kommer att degraderas.

Palestina behöver verkligen vårt stöd. Det finns också en hel del solidaritetskämpar i Sverige. En av dem är Palestinagruppernas nuvarande ordförande Per Gahrton, före detta folkpartistisk och miljöpartistisk riksdagsman och EU-parlamentariker. Under 1960-talet kom Gahrton att engagera sig och hans bok Kampen om Palestina (1970) skapade stor debatt. Och på den vägen har det fortsatt.

Nu kommer han med en ny viktig bok.

Det är en formidabel tegelsten uppdelad i förord, inledning, 33 kapitel, efterskrift och bilagor, varav en handlar om Sveriges vapensamarbete med Israel.

Framställningen är huvudsakligen kronologisk, men det finns även inlagda tema-

>

fibsettlästhört

>

avsnitt. Boken ger utrymme för många intressanta intervjuer och håller en sympatisk diskuterande ton.

Ungefär tvåtredjedelar av texten avhandlar tiden efter 1973, då Egypten gjorde det sista försöket att militärt tvinga Israel till fred och träda tillbaka som ockupationsmakt. Med hjälp av 17 sidor register fungerar boken utmärkt som uppslagsverk.

En av de svåra frågorna är den om sionismen. Gahrton väjer inte, utan tar upp den i ett kapitel. Det är en avslöjande framställning, till exempel hur vänster i kolonial tappning blir svuren sionism, eller hur den sionistiska gruppen Lehy 1940 kontaktar Hitler för samarbete. Yitzhak Shamir, en gång ledare för Lehy blev sedan premiärminister. På slutet menar dock Gahrton att sionismen inte var mycket mer än vanlig 1800-talsnationalism. Det är sant att det ”låg i tiden” och de senare handlingarna, illgärningarna, är det primära. Här gör författaren en alltför ytlig analys. Ska man mörda människor lär det gå mycket lättare om man har ett rasistiskt bagage. Kolonialismens historia bär ju syn för sägen.

På andra ställen i boken är dock Gahrton mycket tydlig med att peka ut sionismen som en pelarna i förtrycket. I näst sista kapitlet gör författaren en stark genomgång av ”fredens förlorare, ofredens vinnare och profitörer”; det är ju dessa som bokstavligen håller igång krigen. Tänk om man kunde dunka in det i huvudena på ynkliga, svenska politiker som inte protesterar mot Israels ockupation, förtryck och mördande!

ULF KARLSTRÖM

järngreppet

Aino Trosell | Norstedts Det är som gammal järnverksarbetare jag läser Aino Trosells bok Järngreppet. Det är den fjärde kriminalromanen om Siv Dahlin, som mellan besöken på arbetsförmedlingen har hankat sig fram med bärplockning som

Aino Trosell Fotograf: Ulla Montan.

polackerna och med svartjobb. ”Kärlekslivet hade varit obefintligt. En golgatavandring som så kallad singel.

Singel, visst, ett gruskorn i sin egen sko, Det var Siv Dahlins romantik. Det skavde och det gjorde ont.”

Pressad av ekonomiska bekymmer tar hon jobb i köket på Jernbergshyttan, där den anrika gruvdriften bytts ut mot konferensgäster. Till konferenshotellet kommer ett gäng som skall spela in en film. Genom Siv Dahlins lyssnande och iakttagelser i sitt vardagsliv dras vi in i händelserna. Hon hör röster och ser ljusfenomen. Hon blir skärrad. Herrgården berättar sin historia.

Men under ytan är det något annat som utspelar sig.

Siv Dahlin möter sin före detta man, som kommit som kursledare till Jernbergshyttan och tar med henne på ett gruvbesök med ostron och champagne.

Han har suttit i Riksdagen och förlorat valet. Han säger: ”Var inte så proletärkonservativ, Siv. Nu är det andra tider. Du måste lära dej ge efter för det goda livet. Allt det här slitet nedanför oss är historia. Nu är det vår tid, vi har aldrig varit så fria som nu, låt oss njuta!”

Höststormen tilltar. Förvecklingsdramat blir en rysare med mord. Som ett kammarspel, där rummet utvidgats till enorma gruvhål. Kriminalromanen får sin upplösning, som jag lämnar till läsaren att själv

upptäcka.

Det som gör Aino Trosells böcker spännande är att de utgår från enkla människor, som bär på vardagsproblem vi kan känna igen oss i, sådant som vanligen tas med i graven. Detta går även att koppla till romanens gruvtema: ”Ovan vattenytan var alla spår efter gruvarbetarna borta. Under ytan däremot hade tiden stått stilla. Hissbanor, räls, en kastad hjälm och en sko, allt låg där som om människorna nyss hade lämnat sina skift och snart skulle komma tillbaka. Vattnet var kristallklart och drickbart, det var grundvatten som på naturliga vägar hade fyllt upp stora delar av gruvan.”

Det är sådant som gör att jag håller mig kvar, som ovan läsare av kriminalromaner, deckare och thrillers.

BROR KAJSAJUNTTI

hemlös – med egna ord

Victor Estby, red | Pocketförlaget Jag är själv engagerad i globala rättvisefrågor och har många gånger funderat på varför jag inte är mer engagerad i solidaritetsarbetet på min egen bakgata. Min

fib 65

fråga aktualiseras i och med antologin Hemlös – Med egna ord som är ett urval av de texter som 57 hemlösa har skrivit till Situation Stockholm under tio år.

Boken kryssar fram mellan stadens gathörn och härbärgen. Platser som borde te sig lika exotiska för gemene man som vilken favela i Rio som helst. Den fungerar också som en utmärkt vägvisare genom den växande storstadens allt hårdare politiska klimat. Maria Urdin blir väldigt glad när hon lyckas få audiens hos vice oppositionsborgarrådet innan valet 2002.

När oppositionen vunnit valet så konstaterar Maria dock att partifärgen inte har någon större betydelse när det kommer till realpolitik: ”Blåst igen! Finns det över huvud taget någonting man vågar tro på

längre?”.

Många texter påminner om det självklara men samtidigt svårfattliga i att det är vanliga människor som du och jag som en dag kan stå utan tak över huvudet. Ofta illustreras detta av vardagliga historier om författarnas uppväxt. Som när Rolle berättar om när han som nittonåring arbetade på svenska konsulatet i London och såg Rolling Stones på Marquee. Eller när Tony berättar om farsan som var Europamästare i boxning.

Raine blir frustrerad när han får läsa på Expressens ledarsida att försäljningen av Situation Stockholm är välgörenhet. Är det inte ett arbete jag utför när jag står och säljer tidningar på en söndagskväll, undrar Raine? Jo, Raine. Det är definitivt ett arbete. Det är till och med så att de texter du skriver ger oss andra Stockholmare en unik möjlighet att se hur vår stad egentligen ser ut. Och det är inte bara ett viktigt arbete. Det är till och med ett jävla bra utfört arbete!

Du ska inte köpa Hemlös – Med egna ord för att vara snäll. Du ska köpa den för Tobias dikter, Dags humor, Marias civilkurage eller Raines vardagsrealism.

Detta är nämligen det viktigaste nutidsdokument du kan läsa om Stockholm hösten 2008.

CHARLIE ARONSSON

»Boken Hemlös – med egna ord kryssar fram mellan stadens gathörn och härbärgen. Platser som borde te sig lika exotiska för gemene man som vilken favela i Rio som helst.« ett annat liv

Per Olov Enquist | Nordstedts När PO Enquist nu återkommer så är det som om en ny författare framträder. Men

ändå densamme. Romanen är ovanlig i så motto att Enquist här skriver dokumentärt utan omsvep om sig själv för första gången och om vägen till sammanbrottet då livet rasade.

Boken som har väckt stor uppmärksamhet är onekligen läsvärd. För PO Enquist är den sortens författare som får texten att lyfta. Hela livsresan från uppväxten i Västerbottens Hjoggböle bland 150 människor, där de flesta var släkt på närmare eller längre håll, fram till 1990-talets början.

Inför Enquists romaner ställs nästan alltid frågorna om äkthet och dokumentär sanning. Han har i romaner som Legionärerna, Sekonden och Hess, utgått från det dokumentära. För att sedan väva en historia kring dessa händelser. Här är det emellertid han själv, en del av hans liv som det handlar om.

Man skulle kunna beteckna Enquist som en författare av den undersökande sorten.

Så även här. Hur kunde hans liv, så rikt på framgångar gå så fel, lyder frågan. Det här utforskande sättet att angripa ett problem blir ofta bra. I denna roman blir det närmast lysande. En människa som har sitt på det torra krackelerar. Ur framgången med böckerna och pjäserna föds en tomhet som äter honom inifrån och ut.

Skildringen av alkoholismen som har

väckt sådan uppmärksamhet täcker bara ett litet avsnitt i boken. Den skildringen tillhör, liksom William Styrons Ett synligt mörke, något av det mörkaste och allra mest obarmhärtiga jag läst i genren.

Genom att se sig själv utifrån är verkan desto starkare. Här är en man på väg att gå under. Självföraktet, känslan av att sprängas inifrån – och skammen. Som att backa in i undergången.

Annars är det ändå det ljusa som dominerar. Pappans död kort efter Enquists födelse skapar inte något trauma i honom.

Denne blir istället likt den Kapten Nemo han skrev om hans välgörare och reskamrat. Utan större uppgörelser skakar han av sig barndomens frikyrklighet och syndabekännelser av synder han inte hade begått.

För han var ju ett snällt barn, som han helt oironiskt konstaterar.

Han hänsyftar flera gånger till detta i Ett annat liv. Första gången är det den helt osannolika händelsen med de två barnen som förväxlades på BB. Där ställer han första gången frågan om han var den han trodde eller det andra barnet Enquist är en författare som har verktygen i sin hand. När man läser honom så upplever man som läsare att man är med om någonting, att det är något viktigt som sker. Liksom de flesta angelägna böckerna är det även en rolig bok, med norrländska understatements, att liksom inte gnälla, eller förhäva sig. Även om det handlar om att gå under.

Han kom ut ur tunneln. Han skrev Kapten Nemos bibliotek. Den räddade hans liv skriver han. Ett annat liv är just så bra som man kunde hoppas.

JAN BERGSTEN

>

>

fibsettlästhört konsten att dölja en massaker Elin Jönsson | Ersatz

Fredagen den 13 maj 2005 ägde en blodig massaker rum på Baburtorget i Andizjan, Uzbekistans fjärde största stad. Av de tusentals människor som begett sig till torget för att demonstrera mot regimens förtryck så skjuts åtminstone ett par hundra kallblodigt ihjäl.

Islam Karimovs regim låtsas först som om ingenting hänt – uzbekistansk media, som helt är underkastad statlig censur, skriver inte om händelsen. Så småningom tvingas regimen emellertid att ge efter lite i taget, men skyller ifrån sig: skulden hör hemma hos demonstranterna, som i själva verket är uppviglare, landsförrädare samt islamister och terrorister. I en första vända döms 15 av de 121 personer som utpekats för inblandning i ”terrordådet” till långa straff i en rättegång vars frånvaro av bevis vägs upp av att samtliga erkänner (om än framtvingat genom hot och tortyr). En av de åtalade förklarar under rättegången: ”Jag begär ett hårt straff, helst vill jag straffas med döden för mina brott, men om det inte går ber jag om dubbelt straff.”

På plats i Uzbekistan vid denna tid fanns journalisten Elin Jönsson, som rapporterade för Sveriges Radio om massakern. Hennes envetna arbete för att ta reda på vad som faktiskt hände den där fredagen i maj finns nu att läsa i bokform. Konsten att dölja en massaker är oerhört välskriven och fängslande från början till slut. Läsaren får följa Jönsson, hennes journalistkollegor och andra som – trots riskerna – arbetar för en demokratisering av landet.

För att tysta journalister och aktivister som bevittnade massakern har regimen utsatt dem för hårda trakasserier, däribland förföljelse och fysiskt våld (vilket i och för sig aktivister, journalister och andra som yppat kritik mot hur presidenten styr landet, vid det här laget torde vara vana vid). Att bedriva kritisk och oberoende journalistik är

»Om du vill veta hur det är att leva i paradiset – slå på en uzbekisk tevekanal. Om du vill veta hur det är att leva i helvetet – flytta till Uzbekistan.« att sätta sitt liv på spel – att så bara skriva om sociala problem och fattigdom är olagligt och stämplat som landsförräderi. Ett av problemen är onekligen att Karimovs totala kontroll över media gör att många uzbeker ändå betraktar regimkritiker som landets fiender.

Man skulle önska att det ändå fanns ljusglimtar när det gäller Uzbekistans framtid, men Elin Jönsson skriver att situationen aldrig varit så svår som nu. Många flyr landet, inte minst på grund av den svåra fattigdomen. Karimov, däremot, fortsätter att åtminstone utåt låtsas som om allt är frid och fröjd i landet, vilket för tankarna till ett uzbekiskt skämt som citeras i boken: ”Om du vill veta hur det är att leva i paradiset – slå på en uzbekisk tevekanal. Om du vill veta hur det är att leva i helvetet – flytta till Uzbekistan.”

KRISTOFFER LARSSON

herodotos x 2

Herodotos. Den förste globalisten | Sture Linnér | Historia | Herodotos | övers. Claes Lindskog | Nordstedts Herodotos, som levde mellan 480 och 420 före Kristus, har kallats historieskrivningens fader. Skälet till det är att han är en av de första som försöker skriva historia med ett visst mått av objektivitet.

Han är dessutom intresserad av orsakerna till det som sker och följaktligen också av hur historien skulle kunna fungera som metod för att förstå världen i dess helhet.

Hans stora verk vet ingen egentligen vilken titel dess författare hade gett det, där-

för kallas det traditionellt bara för Historia.

Volymen finns nu i en behändig pocketupplaga för den som kanske kommer att, eller redan har, upptäckt att den antika litteraturen stundtals försätter läsaren i ett tillstånd som upphäver de tusentals år som ligger mellan bokens tillkomst och nutiden. Det sistnämnda är en iakttagelse som härstammar från Ryszard Kapuscinski. Han har för övrigt skrivit en utmärkt reportagebok med Herodotos som resonansbotten.

Herodotos begränsas självklart av sin tids kunskap, men då får man hålla i minnet att det forskningsarbete han utför sker helt utan tillgång till bibliotek eller arkiv.

Betraktat så är det han utför ett storverk.

Sture Linnér har skrivit en inledning till Herodotos samt påpassligt nog också gett ut Herodotos. Den förste globalisten. Det är en underhållande volym som helt klart ger en extra dimension åt läsningen av Historia.

Linnér konverserar underhållande och placerar in Herodotos i tidens ström. Han ger sig till och med i kast med att visa att några av underligheterna hos Herodotos kanske egentligen inte är så underliga.

Ta bara det här med att det enligt Herodotos skulle finnas myror stora som små hundar i Indien och att dessa myror kastar upp guldhaltig sand som folk skyndsamt lägger beslag på. Fantastiskt nog har någon nutida, enligt Linnér, funnit att det existerar murmeldjur i Indien som gräver gångar i guldförande mark och att murmeldjurens gammelpersiska namn eventuellt har misstolkats av Herodotos.

Det må nu vara hur det vill med detta.

Herodotos Historia är en fantastisk läsning som inte lämnar någon vetgirig läsare oberörd då okunnighet om historiens gång, och förmåga att upprepa sig, ganska snabbt leder den fåkunnige vilse i tiden.

ANDERS NORBORG

fib 67

det gångna är som en dröm

– och det närvarande förstår jag icke | Göran Greider | Bonniers Göran Greider har skrivit en intressant och rak berättelse om Dan Andersson. Greider ger en avmytifierad bild av den på många sätt vanliga människan med all sin kärleksvånda och alla sina vardagsproblem, den som så fast bestämt sig för att bli författare, men som vacklar och tvekar under trycket av alla de motgångar han möter.

För första gången skildras mer ingående den stora – och samtidigt omöjliga – kärle-

ken till Märta Larsson.

Dan Andersson är en verklig folkets diktare. Själv gissar jag att hans förhållande till skogen har betytt särskilt mycket.

Greider skriver bra om det speciella arv som finnskogarna gav Dan Andersson.

Hans snart hundraåriga dikter tycks leva starkare än någonsin. Hela tiden nya tonsättningar, nya tolkare, nya skivor, nya lyssnare. Vilka andra poeter från 1900-talets början har ett sådant grepp om läsarna idag? Och av detta fick han inget uppleva själv. Endast sju år blev hans aktiva tid som publicerad författare.

Själv är jag uppvuxen med Dan Anderssons dikter, framförallt Gunde Johanssons tonsättningar. Min pappa sjöng dem, mina barn lyssnar gärna och kan långa stycken utantill. Sitter man ett

gäng runt en eld en kväll, så visst börjar någon nynna någon av de mystiska dikterna eller kolarvisorna. Finns där en gitarr, så är snart flera röster med. Och det är främst dikterna som lever. Dan Anderssons romaner och prosaberättelser har inte samma magi och genomslag.

Greider skriver nästan inget om göteborgstiden. Lite synd, men det finns alltid ännu en bok att skriva. Dagsversen och artiklarna från Ny Tid under första världskriget kan vara både heta och hatiska mot krigshetsare och överklass, även om skalden själv längtade bort: Jag vill hem till det fattiga folket som svettas i somrarnas glöd, som vakar i bittra nätter i envig mot köld och nöd.

PER ARNE SKANSEN

manifestet

Karl Marx och Friedrich Engels | Regi Richard Turpin | Teater Tribunalen

Foto:Petra Hellberg.

Det är en grannlaga uppgift att recensera Det kommunistiska manifestet, vare sig det är uppsatt som teaterpjäs eller inte. Nu råkar Teater Tribunalen med hjälp av Teater Galeasen ha gjort en teaterföreställning av den historiska materialismens mest berömda manifest.

Det ska gärna sägas direkt att första akten är magnifik med sin storartade kör som handlar om alla orättvisor genom historien.

Den är rolig, respektlös, uppfriskande och uppfinningsrik. Här finns något som formuleras som historisk empati.

Medan andra akten känns vag och famlande då den tar itu med den nutida situationen genom exempelvis ett videosamtal på scenen. Det handlar bland annat om kapitalismens fall på Island.

Scenografen

Det Kommunistiska Manifestet i teatertappning på Tribunalen.

Sören Brunes är som alltid i toppform.

Centralt på scenen står ett litet rött växthus där det slipas knivar och kokas en gigantisk potatissoppa åt alla soffpotatisar (?) i publiken. Scenen är till en början indelad i tre trianglar. Jag skulle tro att den berömda trestegsmodellen – tes, antites, syntes – är mamma till denna ide.

I den första modulen finner vi en förvirrad, ung student som ska skriva en C-uppsats med titeln “Vad rör sig i huvudet på Pol Pot?” Vad ska hon använda för förhållningssätt? I modul två är det lekskola för Mao, Stalin och Pol Pot. Hejdlös drift med dessa storheter. Marlon Brando och Helan och Halvan är med på ett hörn.

I den tredje modulen förs ett hätskt analytiskt samtal om vad som kunde hänt om tyskarna erövrat Sovjet 1941 och andra spörsmål på temat “Den onödiga samtiden”.

Själva syntesen håller på att ta form. Så bryter det grandiose skådespelet ut och ”det går ett spöke genom Europa” skallar och skanderas av en skojfrisk upptågsrik kör.

En helig hetsjakt på detta spöke har satt igång med pukor och trumpeter. Dror Feiler har gjort musik som andas uppror.

Den marxistiska utvecklingsmodellen gestaltas i små scener från olika epoker på ett kul sätt. Det handlar om produktionsförhållanden, typ från pinne till visp till elvisp, och purjolökarna far i luften.

I andra akten deklameras om familjens roll, om kvinnogemenskapen och hustrun som ett produktionsinstrument och alla (åtminstone jag) längtar efter att detta skådespel som är två timmar och 40 minuter långt ska ta slut så att man kan få smaka potatissoppan och diskutera vidare om förhållandena i dagens samhälle.

Sympatiskt, demokratiskt och i sanning en svår regiuppgift som Richard Turpin löst på ett minst sagt både uppsluppet och vänligt sätt med hjälp av ett stort gäng duktiga, idealistiska skådespelare. Jag vill definitivt rekommendera alla gamla 68:or att ta sig en titt på ett nutida förslag till tolkning av läget och historien och vädra sina idéer på Hornsgatan 92 i Stockholm.

ANN MÅRTENS

V

fibkultur

Okända mästare

Anonymt kafferep.

Foto: Jan Storm.

Stefan Lindgren uppmärksammar en vacker och spännande bok.

O

stefan lindgren text

kända mästare av Olle Nessle (Hemslöjdens förlag, 2008) är en vacker och spännande bok.

Den är inte något som skrivits i förbifarten av någon tidningsjournalist utan Olle Nessle, själv konstnär, har ägnat en stor del av sitt liv åt att samla kunskaper om och verk av okända svenska mästare i ett gammalt missionshus.

Inledningsvis berättar han historien om Picassos och Braques chasse

nègre, jakten på afrikansk konst på franska loppmarknader, där de sökte ursprungliga och renhjärtade uttryckssätt. Nessles bok är beviset för att ingen i Sverige verksam behöver gå över ån efter vatten.

Runt om i Sverige har det funnits och finns många konstnärer som Döderhultarn och Lim-Johan, som endast av en slump har ”upptäckts” av någon stockholmare och därmed blivit katalogiserade och prissatta – men i några fall räddade också dessa förhatliga stockholmare deras verk från det vanliga ödet att förvandlas till kaffeved. Man kan fundera på boktiteln Okända mästare. I många fall har de varit kända i sin trakt, men i några fall har de kanske rentav eftersträvat att förbli okända, namnlösa.

Det är ett urgammalt fenomen att hantverkaren som gjort något väl på något sätt vill sätta sitt signum på verket. ”Jag, Schlevagastir från Hult, gjorde hornet” löd den fornnordiska ramsa vi fick lära oss i skolan.

Men säkert lika gammalt är fenomenet att konstnären velat vara anonym, av blygsel eller av vördnad för objektet. De gamla grekerna kringgick ibland problemet genom att låta verket bli subjekt: ”Jag, kruset från Minos, gjordes av…”. Ikonmålare som Andrej Rubljov efterlämnade inga signerade verk, de tillhörde Gud. Först under renässansen uppstod den signerade konsten.

Nessles mästare är okända och hans bok ger oss känslan av att titta in i en helt

fib 69

Nibblesbacketoken, självporträtt med fiol. Del av triptyk i granskott på papp. Av C. Lundberg som bodde i Köping i Västmanland och var verksam i slutet av 1800-talet.

annan värld. Jag minns att jag någonstans i Turistföreningens årsböcker läste påståendet att det i Sverige före 1850 knappast fanns någon folkkonst och när den kom var det välsituerade bönder som kopierade övreståndspersoners hem, bohag och utsmycknader. Ungefär som den röda stugan med vita knutar som gick från Holland till svensk adel, präster och först därefter till allmogen.

Men visar inte Nessles bok på något annat, att det länge, mycket länge – kanske sedan tidernas begynnelse – varit en drift hos enkla människor att tillverka bilder och utsmycknader och att detta skett i sådan mängd att det tagits för alldeles naturligt och aldrig har betraktats som konst? Vad som då kommer på 1800-talet är inte folkkonstens uppkomst utan borgerskapets privilegium att definiera denna konst.

Gubbe på pall. Figurer i rörelse är ovanliga i folkkonsten.

Denne berusade man – på väg att ramla av sin pall – har troligtvis ingått i en gruppskulptur. Foto: Beppe Arvidsson.

Nessle ger känslan av att ha öst ur en flod, vars omfattning vi bara kan ana.

Alla hans exempel är naturligtvis inte lika märkvärdiga, men ska jag nämna några favoriter är det till exempel Nibblesbacketoken som använder björkbark, näver och årsskott av gran. Mina tankar går åt olika håll - Dan Andersson och Nils Ferlin, den stora skatten av näverbrev från 1000-talet i Novgorod, näverkosorna som en gång var kännetecken för svensk soldat. Nibblesbacketoken valde ett material med tusenåriga traditioner och fångade en ”dröm av skönhet, vemod, ljusa nätter och ändlösa granskogar” som är lika svensk som Zorns Midsommardans eller en polska av Hjort-Anders, skriver Nessle.

Den här boken är en stig in på en kontinent av konstnärliga uttryck som uppstått i symbios med kroppsarbetarens vana

Foto: Beppe Arvidsson.

handföring. Snickar-Deas hundar, kossor och hästar, Arvid Munthers Adam, Eva och Ormen, Olof Perssons kyrkodekorationer i Töcksmark, surrealisten - och erotikern Harry Flodin i Orsa, alla värda var sin sal på Nationalmuseum.

För att inte tala om den säregne LimJohan (uttalas Liim-Johan efter Lima, Dalarna) vars väldiga konstnärliga energi gjorde att han aldrig behövde slipa sin kniv eller yxa. Han har åtminstone fått ett eget museum i Edsbyn. Det står högt på min lista över sådant som måste ses.

stefan lindgren är författare och översättare, boatt i skarpnäck.

God jul

Presentkort GOD JUL

……………………………………………………………………………

Du kommer under ..... månader att få tidskriften Folket i Bild i brevlådan.

GRATTIS ÖNSKAR…………………………………………………………………… www.fib.se

NYHETER FRÅN HÄGGLUNDS FÖRLAG

www.hagglundsforlag.se

Christian Braw Där utanför

Per Gahrton En kraft starkare än jag själv

En berättelse om utanförskap men också ett äventyr och en kritisk samhällsskildring.

325 s. inb.

Pris: 199:-

Boken är ingen självbiografi och handlingen är som i alla romaner en hopfantiserad blandning av självupplevt, hört, läst och påhittat.

363 s. inb.

Pris: 210:-

Maya Lamppu Kära hustru, älskade syster, kära tant Här talar brev skrivna i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet direkt till oss utan filtrerande mellanhänder.

245 s. inb.

Pris: 199:-

Marika Kråik Hyresgästen En historia om en stökig lägenhet med källare någonstans i Skitsommarsverige.

133 s. hft.

Pris: 90:-

Beställ direkt från förlaget: mail - best@hagglundsforlag.se post - Hägglunds Förlag, Folkets Hus, 360 72 Klavreström

fibförenar

bild: ROBERT NYBERG

KULTURFRONT

LISSABONUTSTÄLLNING I VÄRMLAND

n n Nybergs/Torstenssons utställning om ”Lissabonfördraget” kommer att visas på Årjängs bibliotek 8–29 november. Därefter åker vi till Säffle och sätter upp den: där får den hänga 1-15 december! Utställningen går efter nyår vidare till Sunne 12–24 januari. Så långt är den bokad.

Men vi har även klart med Filipstad, men inte bestämt exakta veckor. För övrigt räknar vi med att den ska kunna visas på samtliga kommunbibliotek i länet under våren Hälsningar från styrelsen i Folkrörelsen Nej till EU i Värmland Håkan Engvall

Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB kommer den 15 januari. Prenumerera!

fib 71 45

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se