FiB 12-2013

GUDRUN SCHYMAN

POLITIKEN KOMMER TILL DIG

VIOLET ROAD Framgångsrik norsk folkmusik OKÄND BOKSKATT Matteus församlings fina bibliotek WILHELM AGRELL Synar Sveriges Afghanistankrig Folketibildtolv201365 kr

Red.

INNEHÅLL

Låt dig inspireras!

Månadens SATIRARKIVET.SE

DECEMBER. MÖRKER OCH KYLA. En tid

(för dem av oss som är lyckligt lottade) att dra sig tillbaka till sitt hem med familj och vänner. Kanske också hitta en stund att i ensamhet kura ihop sig i den bästa fåtöljen. Helst med något att läsa.

Något som får en att reflektera. Något att inspireras av.

Folket i Bild/Kulturfronts julnummer 2013 består av 72 sidor läsning för reflektion och inspiration. Ett stort antal medarbetare har gjort sitt allra bästa för att du via text, fotografier och illustrationer ska få en riktigt fin karamell att suga på medan du laddar om inför ett nytt år.

FÖRHOPPNINGSVIS KAN NI ta med er

något insiktsfullt från denna tidning in i nästa år. Som jag ser det är en väsentlig drivkraft bakom arbetet med Folket i Bild/Kulturfronts papperstidning och webbplats likväl som föreningsarbetet – både lokalt och nationellt – att folkbilda.

Det är en förhoppning att du ska se fotografier och illustrationer och läsa texter i Folket i Bild/Kulturfront som du inte hittar någon annanstans. Att du ska få en möjlighet till en annan vinkel på verkligheten än i övriga medier. Att du – bit för bit – ska kunna lägga samman olika pusselbitar till en sammanhängande världsbild.

EN LÄSESTUND MED en tidning du lär

dig något nytt av är inte en bortkastad stund. Varje dag då du lär dig något nytt, om så bara en liten smula, är inte en bortkastad dag.

Reflektera. Hur vill du att världen ska danas under det kommande året?

Bli inspirerad. Vad kan du bidra med för att vrida mänskligheten åt rätt håll?

stefan ljung, redaktör fib 2

4

Sverigebilden

5

Noterat

12

JordenRunt

13

Debatt

22

Novell

24

Italien

34

Novell

50

Historia

58

Recensioner

64

Medier

68

Skriftställning

70

Rätt&Rådligt

71

Medlem

6

67

Intervju: VIOLET ROAD. Det nordnorska folkmusik- och rockbandet målar ett musiklandskap i violett, både melankoli och glädje har sin plats. Den samiska identiteten spelar en stor roll för bandet.

14 Politik: HEMMAPARTYN. Hur ska man nå ut om partikassan inte räcker till påkostade reklamkampanjer? Feministiskt Initiativ prövar politiska hemmapartyn som tar politiken direkt till ditt vardagsrum. FiB/K var med.

Krönika.

Att ha resurser och råd att sticka ut hakan

28

Reportage: BOKSAMLING. På Matteus halvhemliga

församlingsbibliotek finns böcker, böcker och åter böcker – resultatet av över ett sekels inköp.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT gör ett bättre jobb än vad vi

vågar erkänna. Några exempel som visar att FiB/K spelar roll och behövs: När Jorge Contreras på fib.se avslöjar att Chiles ambassadör i Sverige hyllar Pinochets närmaste män, citeras Folket i Bild/Kulturfronts publicering på andra sidan Atlanten av den chilenska tidningen ”El Mostrador”. Men tyst om detta i Sverige.

NÄR FIB/K envist och uthålligt återigen berättar att den i Colom-

bia fängslade svenske medborgaren och journalisten Joaquin Pérez Becerra är rejält sjuk och behöver två operationer omedelbart, att Sverige, ambassaden i Bogota och riksdagen hittills inte har gjort ett smack är det märkligt tyst i övriga medier.

FiB/K lovar att fortsätta med vår envishet tills Joaquin Pérez Becerra är fri. FiB/K vill vara den solida klippa som Joaquin behöver. Då spelar det mindre roll att vi inte har miljontals läsare, avgörande är att det FiB/K publicerar vidarebefordras till Joaquin.

FIB/K ÄR PÅ rätt väg. Vi vill både utveckla en egenartad, ut-

36 Konst: REINO LAITASALO. Betrakta färgstarka verk med lyskraft skapade av en stolt arbetarkonstnär som förärats med Ahlbäckspriset.

44 Intervju: WILHELM AGRELL. Professorn i underrättelseanalys ger sin syn på hur Sverige drogs in i Afghanistankriget.

manande och annorlunda journalistik buren av föreningen, samtidigt som tidningen ska stärka den folkliga rörelsen i Sverige. Medier som Kaliber, Uppdrag granskning, Arbetet med flera avslöjar missförhållanden, arbetslöshet, fattigdom, orättvisor, korruption och maktmissbruk, som leder till ökande klyftor i samhället. Alltfler upprörs över tillståndet i riket. Men konflikterna skärps också. Återigen häcklas därför medier som de ovannämnda för att vara vänstervridna. FIB/K kallas hånfullt av en borgerlig ledarskribent ”för det intellektuella avantgardet” antydande att vi befinner oss högt över folks huvuden.

Men liknande epitet är oundvikliga eftersom den viktigaste uppgiften för en oberoende och självständig journalistik är att sakligt granska makten, inte att kampanja mot de mest utsatta i samhället. All verkligt kritisk journalistik är en granskning av dem som har makten, och det system som säkrar deras makt. Verklig journalistik kommer därför att stämplas som vänstervriden.

FIB/K STRÄVAR ATT fortsätta med den journalistiska inriktningen.

Men FiB/K ska inte nöja sig med att avslöja problemen, vi ska också satsa på att uppmärksamma dem som ser möjligheterna, de som tar upp kampen för att ändra på och framförallt förbättra världen.

Därför samlar FiB/K in pengar till en reportagefond (pg 65 77 50-6). Nu vill vi också att du som läsare ger oss förslag på reportage i Sverige som du vill läsa i tidningen. Ge oss ett erbjudande som vi inte kan motstå, som sätter sprätt på de slantar som redan finns i reportagefonden. Det finns hur mycket som helst som vill berättas.

Så lovar vi att göra det journalistiska arbetet och att publicera.

Vi är endast beroende av läsarna. FiB/K vågar sticka ut hakan. nils lundgren fib 3

Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat.

Därför är böcklingen lite gul

ILLUSTRATION mare toomingas

»

Både medkänsla och gränslös solidaritet behövs Alina sitter varje dag mellan nio och fem vid bankomaten vid Sankt Eriksplan i Stockholm och tigger. Hon får avlagda kläder, kaffe, frukt, sittunderlag, tomburkar att panta och pengar i sin lilla låda.

Jag samtalar med henne, trots språkförbistringen. Hon kommer från en by i Rumänien, är 25 år och ensamstående. Hemma har hon två döttrar, ett och åtta år, som hennes mamma tar hand om. Här sover hon i en husvagn i någon förort. I Rumänien finns ingenting, säger hon. Hon har ett namn. Jag kan inte som förut vända bort blicken och passera. Är hennes historia helt sann? Skit samma. Hon är definitivt inte här på en all inclusive- resa.

Jag har hela tiden tänkt på hänsynslösa ligor, utnyttjade människor, trafficking och bekvämt nöjt mig. Men det går inte att komma ifrån. Alldeles för många människor fryser på Stockholms trottoarer. Och jag vet att problemen ligger på en annan nivå än enbart min medkänsla. Det är politiskt, strukturellt. Det är en fråga om i vilket samhälle vi vill leva.

Jag vet att en människa inte räddar världen; inte de drunknade i Medelhavet, de döda i Nigerias öken eller offren i alla pågående krig och naturkatastrofer.

Jag är medlem i olika stödorganisationer, uppmanar alla som vill lyssna att läsa Fabrizio Gattis Bilal, och sätter regelbundet in pengar till Läkare utan gränser.

Och jag vet att problemen ligger på en annan nivå än enbart min medkänsla. Det är politiskt, strukturellt.

Och nu ger jag till en behövande runt hörnet. Inte endast till dem som för mig är anonyma.

Så när Alina ber om schampo köper jag. Jag ger henne barnbarnens urvuxna kläder. Ritblock och kritor.

Alina återvände till vintern i Rumänien i mitten av november.

Med sig hade hon kassar med kläder och mat. Vi är många som har delat med oss. I februari kommer hon tillbaka. Hennes plats vid bankomaten är nu upptagen av en annan kvinna.

Ett vet jag, solidaritet mellan människor över gränserna blir allt viktigare i den djupnande krisen.

God Jul Alina!

SOLVEIG GIAMBANCO På Stockholms Stadsmuseum visas en liten utställning Stockholm–Rumänien tur och retur. Journalisten Josefin Hökerberg och fotografen Roger Turesson följde några tiggare i januari 2013 i Stockholm och i deras rumänska by. fib 5

Intervju.

En konsert med Violet Road är en äkta symbios mellan band och publiken. ”– Vi gjør hverandre gode!” säger mandolinspelande Halvard Rundberg som i samma andetag energiskt betonar att han inte är den som frontar bandet mest. Alla medlemmar gör det, var och en gör det på sitt sätt. fib 6

SAMISKT, POLITISKT FOLKMUSIKBAND FRÅN NORDNORGE SKÖRDAR FRAMGÅNG

Violett väg till succé

Halvard Rundberg spelar mandolin och sjunger i Violet Road trots att han egentligen är examinerad adjunkt från Universitetet i Tromsø. Nu satsar han för fullt på musiken och Violet Road, ett norskt folkmusik- och rockband från Tromsø som huvudsakligen sjunger på engelska. Bandet gör succé i vårt grannland, det består av de fyra bröderna Halvard, Håkon, Hogne, Herman Rundberg från Kåfjord och Kjetil Holmstad-Solberg från Andøya i Nordland.

H

TEXT nils lundgren FOTO daniel mikkelsen

alvard, Violet Road består till 80 procent av syskonen dina. Vilken betydelse har syskonskapet?

– Det att vi är fyra syskon i bandet gör givetvis mycket i sig för bandets sound. Vi är samstämda och glada i att sjunga tillsammans, något som resulterar i mycket körsång. Kör har alltid varit viktigt för Violet Road. Dessutom är det ju rena rama drömmen att få vara bröder på turné, vi har ju redan argumenterat klart i barndomen, så nu är det för det mesta endast god stämning.

Varför heter bandet Violet Road?

– Violet Road är den vägen som inte är helt blå som blusen, men inte heller helt happy och röd.

Melankolin och glädjen går hand i hand längs Violet Road. Därav namnet, småler Halvard.

Hur sammanfattar du budskapet i Violet Roads texter?

– Texterna är skildringar och betraktelser om livet. Inspirationen kan komma från så mycket. Vi inspireras av naturen och förhållanden runt omkring oss. Men samtidigt självklart också av människor och de känslor som skapas i mötet mellan allt detta.

Det finns en politisk attityd och underton i Violet Roads musik och framträdande som oemotståndligt också inspirerar alltfler. Violet Road fick alla delegaterna på norska Arbeiderpartiets landsmöte i våras till att ryckas med i musiken. Dåvarande statsminister Jens Stoltenberg, hälsominister Jonas Gahr Støre, LO-ledaren Roar Flåthen och näringsminister Trond Giske reste sig

tillsammans med resten av landsmötet och sjöng med då Violet Road framförde låten ”Can you hear the morning singing”. Medan Giske talade varmt om ett mattelyft i sitt skolpolitiska tal på landsmötet, var musikerna i Violet Road minst lika engagerade i en kultursatsning på skolan.

– Det finns två ämnen i skolan som kan rädda liv. Det ena är simning och den andra är musik.

Violet Roads musik kan snart komma att slå i Sverige. På landsmötet söker de svenska socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven upp Halvard: – Fantastiskt bra musik, säger han berömman-

Bröderna Rundberg, Håkon och Halvard, spelar på Jessheim Live, andra versen i låten ”Can you hear the morning singing”.

>

fib 7

INTERVJU Den blåröda vägen är återigen ute på turné.

Halvard Rundberg, Håkon Rundberg, Kjetil Holmstad-Solberg, Hogne Rundberg och Herman Rundberg fingrar i sig en kaffeslurk. fib 8

de. Har ni släppt skivor? – Ja , men vi har dem inte här, förklarar en lätt överväldigad Halvard Rundberg. – Jag ska nog få tag på dom, undslipper sig Löfven, innan han springer vidare.

Vilken betydelse har det att Violet Road verkar och bor i Tromsø, Nordnorge?

– Vi bor i Tromsø. Och det är helt medvetet.

Där har vi vårt naturliga hem och där kan vi vara kreativa och fria. Följden av det är naturligtvis att vi måste flyga runt en hel del, men det är ett lågt pris att betala för att kunna bo så nära familj, vänner och naturen som vi älskar.

DET HELIGASTE. 18 mil från Tromsø finns den allra

heligaste platsen för bröderna Rundberg. Kåfjord,

Foto: Nils Lundgren

– Våra föräldrar köpte pianot innan de köpte ett hus! Vi har alltid varit omgivna av instrument.

Allt från saxofon till dragspel och mandolin. Vilket resulterade i att vi lärt oss att spela en massa instrument. I Kåfjord hade vi egentligen bara två möjligheter: musik och fotboll. Och vi höll kurs på båda!

Utsikt från Tromsøya, samiska Romssasuolu, den ö på vilken centrum av staden Tromsø ligger, förbundet med en bro till fastlandet.

MEDVETENHET. I bandet finns en medvetenhet om

den samiska historien. I samarbete med regissören til filmen om det samiska Kautokeino-upproret, Nils Gaup, gjorde de en ny musikvideo, med bland andra Kjetil Høeg i en ledande roll.

– Vår familj är sjösamer efter att farfars far utvandrat från Tornedalen och slagit sig ned i Kåfjord. Han var same och talade samiska, finska och norska. Sjösamer har traditionellt sett inte renar, de lever av fiske och jordbruk. I Kåfjorddalen har det de senaste 20 åren varit ett starkt fokus på att få tillbaka en del av den kulturen eftersom mycket har gått förlorat i förnorskningsprocesserna under 1900-talet.

hembygden med den storslagna naturen, som har gett dem styrka och inspiration för att skapa den musik som återspeglas i bandets namn, den mörka eran och de många exceptionellt långa promenaderna som blåsorkester i 17 maj tågen. Killarna är överens om att motståndet mot tristessen och de påvra förhållandena i Kåfjord har bidragit till att ge musiken ett distinkt utseende.

Vilken betydelse har det i dag att du och de andra är samer?

– Det är en fin inspiration och stor känsla att bära med sig. Vi är stolta över vår historia och bakgrund, vi tycker att det är mycket positivt att bilden är på väg att förändras i hur människor ser på samerna och det samiska. Den årliga kulturfestivalen Riddu Riddu är ett viktigt skäl till att vi med högt huvud kan ta på kofta. Så vi kallar oss med stolthet sjösamer i dag.

>

fib 9

INTERVJU På årets Døgnvill i Tromsø spelar Violet Road på hemmaplan, inför 11 000 i publiken. ”Det gjor et stort og mektigt inntrykk. En fantastisk følelse som jeg unner alle i verden å oppleve!”

fib 10

»

Melankolisk och mystisk musik men också löften om hopp, glädje och entusiasm.

Violet Road verkar alltid ha kommit överens om vilka scenkläder som ska bäras. Kan du berätta mer om tanken och budskapet med scenkläderna?

– Vi har hela tiden haft fokus på att scenkläderna ska reflektera de olika personligheterna som finns i bandet. Dessutom har vi hela tiden försökt att spegla temat till den platta vi jobbar med. På den senaste skivan Peter Every and his Marching Band har vi en del blåsorkester. Egentligen är hela plattan inspirerad av den norska blåsorkesterrörelsen, därför syns det också på kläderna och bilderna. Vi har alla växt upp med att spela

i blåsorkestrar så det var naturligt för oss.

Till nästa skiva kommer ännu en tematisk utveckling, då kommer publiken garanterat att få uppleva nya skapelser och klädkreationer på grabbarna i Violet Road Vad betyder det för Violet Road att vara med i Sapmi Sessions som också sänds i SVT? – Nu var det bara vi bröder och vår syster Herborg som var med i Sápmi Sessions. Inte vår sångare Kjetil. Vi uppträder som ”Linnea Henriksson med Syskonen Rundberg”. Men för oss var det ett fantastiskt koncept att vara med på. Så vi har tagit med oss massor av det vi inspirerades av i nya Violet Road-plattan Magic in the making som vi just nu spelar in. Melankolisk och mystisk musik men också löften om hopp, glädje och entusiasm.

Melodierna är viktiga för oss, de ska kunna sjungas tillsammans med fler.

Vi gör musik för folk som vill gå ut för att träffa varandra och ha kul. Oavsett ålder! ■ ■

FiB.

Stöd fonden!

Hittills har

124 050 kr betalats in till reportagefonden.

FiB:s reportagefond grundades för att ge bättre möjligheter till avslöjande och grävande journalistik samt tidskrävande påplats-reportage runt om i Sverige.

KAJsA eKIs eKMAN

BOKSPECIAL

sKULDeNs TUNGA VeRKLIGHeT

Hyllning till de fria förlagen

TEMA

FOLKETS KAMP G MOT UTSUGNIN

GELLERT KOVACS

LYFTER OKÄNDA HJÄLTAR

HeMTJÄNsT d Omsorg på löpande ban

sYRIeN spel Stormakternas schack DeMOKRATI lingsbar?

Urholkad eller utveck Folke tibild elva20134

9 kr

foto: oda lystrup

kr

hodlekve

FiB-läsare, vad vill du se mer av i tidningen?

Skriv till oss på red@fib.se och berätta.

Reportagefondens bidragsgivare: Ove Allansson, Göteborg Mats Andersson, Umeå Ingela Brymér, Täby Holger Bodlund, Luleå Lars Drake, Uppsala Clas Dreijer, Göteborg Lotta Durgé, Stockholm Vidar Erlandsson, Kungsör Jan Fredriksson, Helsingborg Per Gahrton, Täby Losita Garcia, Stockholm Jan Guillou, Stockholm Folke Isaksson, Vaxholm Annica Johansson, Saltsjöbaden Gunnar Johansson, Stockholm

SYNAR HATET MOT FÖRORTEN

ORGANSTÖLDER ndrade Israel Artikeln som förä KONGO erna Kriget om metall

ORGANSTÖLDERNA Häcklat avslöjande var sant LUNCH BEAT Dansa dig .se svettig på lunchrasten www.fib BAHRAIN Revolutionen som har glömts bort Folke tibildåtta201349

JOHANNA LANGHORST

INTERVJU vmiljarderna De smutsiga gru

Folke tibild tio20

1349 kr

WWW.FiB.SE

ORGANSTÖLDERNA Drevet som begravde scoopet HILLEVI NAGEL Inblick i en värld av gåtfulla bilde r FABRIZIO GATTI Följ med längs slavrutten mot Euro pa Folke tibildnio2013

foto: eva wernlid

WWW.FiB.SE

Lars-Ivar Juntti, Stockholm Arto Laine, Hägersten Henrik Linde, Strängnäs Ronny Lindgren, Vårby Kenneth Lundgren, Örnsköldsvik Henning Mankell, Särö Petter Mannerheim, Söderköping Bjarne Moelv, Eskilstuna Lena Månson, Märsta Robert Nyberg, Farsta Olof Olsson, Gävle Thage G. Peterson, Nacka Georg Rönnqvist, Töre Sören Sommelius, Helsingborg Ove Säverman, Stockholm Aino Trosell, Göteborg Brita Westerlund Hännestrand, Uppsala Carlinge Wisberg, Finspång Margareta Zetterström, Uppsala

49 kr

WWW.FiB.SE

Bidra till vassare reportage och en bättre tidning!

Stöd FiB:s reportagefond du också genom en insättning på plusgiro 65 77 50-6.

fib 11

JordenRunt.

TEXTER lisa forsberg

Israels armé övar på civila palestinier

STORBRITANNIEN

G4S skickade falska fakturor G4S, säkerhetsbolaget som tidigare har förekommit i Jorden runt med anledning av sitt logistiska stöd till den israeliska ockupationsregimen, sitt orsakande av deporterade flyktingars död och sin oförmåga att driva fängelser efter att ha gjort sig av med personal, är åter tillbaka på löpsedlarna – denna gång för att ha fakturerat Storbritanniens regering för tjänster bolaget inte har tillhandahållit.

Storbritanniens justitieminister Chris Grayling uppmanade nyligen Serious Fraud Office, en oberoende institution

under regeringen som har i uppgift att utreda komplexa former av bedrägeri och korruption, att utreda G4S. Detta skedde efter att det framkommit att G4S har fortsatt att fakturera den brittiska staten för elektroniska fotbojor i flera år efter att personerna fotbojorna har suttit på antingen åter hamnat i fängelse, friats, eller dött. De falska fakturorna uppgår tillsammans till tiotals miljoner pund. Det privata säkerhetsbolaget Serco har även det blivit föremål för samma typ av utredning, efter att ha gjort exakt samma sak.

SYDAFRIKA

G4S anklagas för eltortyr Säkerhetsbolaget G4S som, förutom att skicka ut falska fakturor och erhålla ockupationslogistik, även ansvarar för bevakningen av det svenska riksdagshuset, är sedan slutet av oktober i år även under utredning i Sydafrika. Denna gång anklagas G4S för att ha torterat fångar i Mangaungfängelse. Sydafrikanska myndigheter var tidigare i höst tvungna att överta driften av Mangaung, sedan G4S hade förlorat kontrollen över fängelset, sedan bolaget har sagt upp 300 personer ur fib 12

ISRAEL

personalstyrkan som deltagit i en strejk.

Innan man förlorade kontrollen sökte man dock styra fängelset med järnhand.

G4S personal har utsatt fångar i Mangaung för elchocker och injicerat dem med medicinska preparat mot deras vilja. Forskare vid Witwaterstrand-universitetet i Johannesburg har hittills hittat evidens för att åtminstone 30 fångar utsatts för elchocker och misshandel under det senaste året. Ibland har elchockerna varit så starka att fångarna förlorat medvetandet.

Den israeliska armén använder sig av den palestinska civilbefolkningen som redskap då den ”övar sig” i att utföra arresteringar, razzior i hem och stormningar av byar – utan att tala om för de drabbade att det är övningar det handlar om. Den israeliska människorättsorganisationen Yesh Din, som har kartlagt den israeliska arméns övningar i befolkade områden sedan 2007, har framfört formella klagomål med anledning av två militärövningar som gjorts i bostadsområden på av Israel ockuperade palestinska bostadsområden under 2013.

Under den första av dessa stormade ett stort antal israeliska soldater iklädda full stridsutrustning den lilla palestinska byn Amatin på norra Västbanken.

Soldaterna spred ut sig över hela byn, och drog sig inte tillbaka förrän strax före midnatt. Under den andra attacken, som ägde rum i Hebron, utförde 15 beväpnade israeliska soldater en razzia i ett palestinskt hem där familjen var i färd med att inta sitt Ramadan-kvällsmål.

Soldaterna var iförda hjälmar, skottsäkra västar, utrustade med skjutvapen, och tog sin in i huset genom ett fönster på övervåningen med hjälp av en medhavd stege. Efter att ha terroriserat familjen begav sig soldaterna till en grannes hus, där de slog in en dörr, för att sedan åter ta sig in i den första familjens hus strax efter midnatt, för en andra ”övning” i trädgården. De civila som blev offer för attackerna fick inte reda på att det rörde sig om ”övningar” i något av fallen.

Före detta israeliska soldater har i den brittiska tidningen Guardian vittnat om hur den israeliska armén använder sig av palestinska bostadshus, trafikerade gator och människor för att öva arresteringar och stormningar, på samma sätt som man vanligtvis använder sig av måltavlor för att öva sin skytteteknik.

Debatt.

Slussen och betong-Curman TEXT peo österholm

Ä

r det inte märkligt att denna litterärt gestaltade utsikt kunnat bestå i över 150 år och att vi kan uppleva den idag precis som den var när Strindberg satt där på parkbänken och skrev ner vad han såg, skriver Curman i FiB nummer 10.

Till min oförställda förvåning. Nej,Curman!

Det kan vi ju inte alls. Slussen på Strindbergs tid såg inte alls ut som den gör idag. För på 1930talet förstördes Slussenområdet när man gjorde plats för bilismen och byggde en betongmotorväg i form av en kanelbulle. Slussen, det vill säga den verkliga slussen för båtarna byggdes över och försvann ur synhållet.

MEN HÄR RIVS NU för att få ljus och luft. Båtslus-

sen ska lyftas fram vilket är rimligt om platsen ska bära namnet Slussen.

Det var i början på 1990-talet man började inse att bilkarusellen började falla sönder. Den debatten ägde rum och avslutades på 1990-talet.

När är en debatt avslutad? Rimligen när och om alla är överens, i detta fall om att den söndervittrade betongen måste ersättas med något nytt. Det skedde på 1990-talet. Det är INTE SERIÖST att 15 år senare börja om från början och plädera för att kanelbullemotorvägen ska räddas. Den debatten är faktiskt avslutad.

SJÄLV ANSER JAG mig inte tillhöra kultureliten

och kan därför tycka fritt i sådana här frågor. Att tillhöra den innebär att man måste marschera i takt i snörräta led genom stan. Stackars den som gör det minsta snedsteg!

Men åter till detaljplanen för Slussen. Det var jag själv som i början av 1990-talet i egenskap av

»

… på 1930-talet förstördes Slussenområdet när man gjorde plats för bilismen och byggde en betongmotorväg … stadsbyggnadsreporter på SvD hittade promemorian om den sönderfallande motorvägskarusellen. Det finns säkert detaljer som man kan diskutera. Skymmer något utsikten kan man ta bot det.

En detaljplan säger inte vad man MÅSTE utan vad man FÅR, vad man KAN. Till exempel att öppna vattenspegeln så att Södermalm och Gamla stan blir två öar, utan sammanbindande näs emellan. Utmärkt! Stockholm, staden på vattnet!

Har ni inte hört den benämningen? Felet med Slussen i dag är att det alldeles för mycket betong.

FÖRSLAGET LIKNAR avsevärt mer det Slussen som existerade när August stod och betraktade utsikten på Mosebacke. Vad skulle han ha sagt om det nya förslaget?

Här rivs för att få ljus och luft. ■ ■ fib 13

Demokrati.

HEMMAPARTYN SKA TA POLITIKEN NÄRMARE FOLKET

Snart i ett hem nä TEXT johanna lundqvist FOTO oda hodlekve lystrup

fib 14

ra dig!

Favian Freiman (i mitten) undrar hur Feministiskt initiativ ser på lagen om genetisk integritet, som även innefattar embryodonation. ”Det har vi inte diskuterat”, svarar Gudrun Schyman. ”Vi har haft en livlig diskussion om lagen om surrogatmödraskap. Det finns en altruistisk aspekt att ta hänsyn till, det vill säga att det inte är några pengar inblandade. En majoritet av partiet tycker dock att det aldrig kan bli ett förhållande helt fritt från makt, därför säger vi nej till surrogatmödraskap.”

>

fib 15

DEMOKRATI

Inför valet 2014 lanserar Feministiskt initiativ politiska home parties, där Gudrun Schyman åker hem till väljarna. Metoden att låta partiaktiva ta klivet in i människors vardagsrum användes flitigt av Demokraterna i den senaste presidentvalskampanjen i USA, och tros ha hjälpt Obama till seger.

– Det är positivt för demokratin att partiledare erbjuder folk samtal på deras egna villkor, säger Jenny Madestam, som har forskat om partiledarskap.

D

et är måndag kväll och ett trettiotal personer trängs i vardagsrummet i en lägenhet i Tensta norr om Stockholm.

Noah Nord, som är 24 år och pluggar till svensklärare vid Södertörns högskola, lägger stora kuddar på golvet och ställer lånade klappstolar i täta rader. Nu borde alla få plats.

BRA METOD. – I våras såg jag på Facebook att om

Elsa Berggren och Tove Liljeholm studerar FI:s politik i fickformat.

man samlar fler än 25 personer kommer Gudrun Schyman hem till en och pratar politik. Jag tycker att det verkar vara en bra metod för att få vanligt folk att bli intresserade av feminism och politiska frågor. Många som är här i kväll har jag bjudit för att jag tycker att de borde höra det här, så mötet blir också en chans för mig att påverka mina vänner.

– Jag tror att vardagsrummet kan bli ett tryggt sammanhang för det, säger Noah Nord och lägger några tuschpennor i olika färger på ett bord intill ett blädderblock som är upphängt på ena kortväggen.

Efter en stund är Gudrun Schyman på plats. Ur

portföljen plockar hon snabbt små broschyrer som hon delar ut. Feministiskt initiativs logga lyser rosa mot det blanka pappret.

NÖDVÄNDIGT. – Att jag åker runt så här är ett ini-

tiativ men också en nödvändighet, säger hon. FI har varken pengar eller personal och har inte råd att hyra några lokaler eller annonsera. Samtidigt har jag fått frågor om det går att lyssna på mig.

De här samtalen är alltså sprungna ur ett behov, men kommer också av att jag tycker att vi behöver sänka trösklarna för det politiska och medborgerliga samtalet.

De politiska home parties som Feministiskt initiativ lanserade i våras är enligt Gudrun Schyman en metod som tidigare inte har prövats i Sverige.

Och hon ser flera fördelar.

– De traditionella metoderna är inte attraktiva längre. Blockpolitiken är fördummande och debatter i tv blir ingen klokare av. Jag tror att tilltalet måste vara ett annat, mer öppet och lyssnande. Nackdelen är förstås att jag inte når särskilt många människor på samma gång. En sal kan ta tusen personer medan en lägenhet sväljer trettio till fyrtio, säger hon och blickar ut över sin publik, som i kväll mest består av personer i 25-årsåldern.

De flesta är vänner till Noah.

MER DIREKT. Bilden av home parties som en ny

metod bekräftas av Jenny Madestam, statsvetare och lektor vid Stockholms universitet. I sin forskning har hon fokuserat på politiskt ledarskap och undersökt föreställningar om den ideala partiledaren. Hon tror att home parties är en direkt respons på diskussionen om att väljarna inte längre söker sig till partierna.

– Med den här metoden tar sig partiledarna till människorna, och det tror jag är nödvändigt med tanke på det sjunkande valdeltagandet. I USA är det vanligare att partiaktiva ägnar sig åt dörrknackning och på ett mer direkt sätt söker upp fib 16

väljarna. Jag tänker att home parties går i linje med det sättet att tänka kring politik, säger hon.

LIKRIKTNING. Jenny Madestam upplever att det

finns en likriktning i hur partier i Sverige bedriver sina kampanjer. Influenserna från USA är stora och färgar av sig hemmavid, säger hon. Barack Obamas kampanjer 2008 och 2012 har blivit förebilder och tas efter av svenska partier. Särskilt 2012 års valkampanj har blivit ihågkommen för insatser ”på marken” där Demokraterna medvetet försökte nå åtta grupper, däribland kvinnor, ungdomar, hbtq-personer och militärfamiljer. Insatserna gick ut på att söka upp särskilda nyckelpersoner ur dessa grupper. Studenter kontaktades på universitet, för medelklasskvinnor organiserades house parties och för svarta fanns ett särskilt program med politiska möten på frisör- och skönhetssalonger.

I Sverige har bland andra Socialdemokraterna i Gävleborg inspirerats av Obamas kampanjer och satte inför valet 2010 i gång att knacka dörr med syftet att nå osäkra väljare. På samma sätt har Vän-

sterpartiet i Örebro sneglat på Socialistiska partiet i Nederländerna, som med dörrknackningar och valspråket ”Mer aktion – mindre politik” har velat prioritera handlingen utifrån idén att även en liten handling är värd mer än flera stora ord.

USA-SNEGLANDE. Men det är inte helt enkelt att

överföra väljarmodeller från andra länder till Sverige, inflikar Jenny Madestam.

– Det finns tendenser att åka över till USA och snegla på hur man gör där, men man glömmer bort att det landet har ett annat politiskt system, andra frågor och en annan kultur som är svåra att ta med sig hit.

Och att det skulle vara någon skillnad i hur borgerliga respektive partier på vänsterkanten bedriver valkampanjer tror hon inte.

– Nej, partierna är väldigt lika i sina metoder i dag. Historiskt sett har det däremot funnits en idé inom arbetarrörelsen att ledaren agiterar på torgmötet, medan det individuella mötet har legat närmare till hands bland de borgerliga partierna.

– Vi förespråkar en politik som vill satsa på det gemensamma och som inte göder enskilda portmonnäer och plånböcker, säger Gudrun Schyman. Närmast i bild syns: Favian Freiman, Alexandra Esser, Noah Nord, Elina Linnala, Agnes Claesson och Johanna Samuelsson.

>

fib 17

DEMOKRATI Noah Nord tycker att home parties som politisk metod har flera fördelar. I bakgrunden syns Emelie Mårtensson, en av deltagarna.

Tankar om kollektivism har mött tankar om individualism.

Hon får medhåll av Gudrun Schyman.

– Jag tycker att de flesta metoder liknar varandra i dag, oavsett var man befinner sig på högervänsterskalan. Även Moderaterna knackar dörr.

ANNAT TILLTAL. De tre timmarna i Noahs vardags-

rum går fort. Papperen ur blädderblocket på väggen rivs ur och landar i en hög på golvet. Gudrun

En ny politisk metod i Sverige Feministiskt initiativ, FI, bildades 2005 som en feministisk organisation och kandiderade därefter som politiskt parti till riksdagen, flera landsting och kommuner i valet 2006, i Europarlamentsvalet 2009 och i riksdagsvalet 2010. Nästa år ställer partiet upp i både riksdags- och Europaparlamentsvalet. I riksdagsvalet 2006 fick FI 0,68 procent av rösterna, vilket gjorde det till det största partiet utanför riksdagen. Fyra år senare hade siffran sjunkit till 0,4 procent.

I våras lanserade Feministiskt initiativ idén om politiska home parties, som innebär att om man samlar fler än 25 personer kommer Gudrun Schyman, en av parties tre talespersoner, hem till en och pratar politik.

Metoden är ny i Sverige, men blev ett effektivt sätt för Barack Obama att mobilisera osäkra väljare i presidentvalskampanjen 2012. Genom programmet Operation vote riktades marknadsföring mot åtta väljargrupper, däribland kvinnor, afroamerikaner, asiater, äldre och judar. Frivilliga rekryterades för att rikta direkta budskap via bland annat sociala medier till dessa grupper. För hemmafruar ordnades home parties till vilka partiaktiva bjöds in. En månad anställdes en judisk politisk aktivist som fick i uppdrag att kartlägga sin grupps särskilda intressen.

Källa: feministisktinitiativ.se och artikeln “Obama 2012 campaign’s Operation vote focuses on ethnic minorities, core liberals” från den 24 september 2012 i The Washington Post

fib 18

Alexandra Esser tycker att politiska home parties får deltagare att agera.

Schyman ägnar en stor del åt att beskriva Feministiskt initiativs politiska utgångspunkt som handlar om könsmaktsordningen och hur den interagerar med klassbegreppet. När hon frågar hur många som röstade på den rödgröna oppositionen: de två senaste valen i hopp om att få bort Alliansen är det många som skruvar på sig. Gudrun Schyman slår fast att ”som sann feminist får man inte låta sig förminskas till röstboskap i patriarkala maktteorier, som det ju faktiskt handlar om när man bara resonerar om regeringsfrågan”. Tuschpennan studsar mot blädderblocket.

– Jag tycker att det här är en jättebra metod.

Mänskliga relationer är oerhört starka och orden går djupare in i en liten grupp, säger Alexandra Esser, 46 år, barnskötare och en av de inbjudna. Jag tror att det här sammanhanget får dig att agera, tilltalet är ett annat. Som inbjuden blir det svårare att smita från ansvaret när det gäller att dela på tid, handlingar och resurser. Att visa att ansvaret är allas tror jag är extra viktigt för ett litet parti som FI, som inte får något partistöd. På ett torgmöte kan du välja att inte lyssna, plocka upp din mobil eller helt enkelt gå därifrån. Här funkar inte det.

FÖRELÄSNING. Att home parties gör det svårare

för deltagarna att slingra sig från sitt ansvar håller Jenny Madestam med om. Men hon tror samtidigt att mötena lätt kan utvecklas till en envägskommunikation där partiledaren sätter agendan.

– Jag tror att det finns en risk för att partiledaren ”tvingar” deltagarna att bli med på det politiska

Favian Freiman förevigar Gudrun Schymans besök.

Likadant gör Noah Nord i bakgrunden.

budskapet, och att det kan vara svårt att värja sig mot det. Även om man skulle vilja är det nog inte särskilt lätt att få till en diskussion där man ställer kritiska frågor, eftersom man överöses så medvetet.

Jag tror att det snabbt kan bli en föreläsning. Samtidigt är det förstås en fördel att deltagarna känner ett ansvar för de politiska frågorna, säger hon.

DISKUSSION. När Gudrun Schyman har gått stannar de flesta av deltagarna kvar. Några sätter sig

på golvet och fortsätter diskussionen. Skenet från de många mobilerna lyser svagt i vardagsrummet.

Bilder från kvällen hamnar snabbt på Instagram och statusar uppdateras på Facebook.

– Jag är jättenöjd, säger Noah. Jag tycker att de flesta verkade ställa de frågor de ville. Det kändes som om det blev personligt.

Alexandra nickar och fyller i: – Jag tror att folk är svältfödda på personligheter. Allt man ser är en grå politikermassa, med några få undantag. Det finns ett glapp mellan vad politiker och svenska folket vill, och det visar sig i röstsiffrorna. Samtidigt finns det ett avstånd mellan politiker och vanliga människor i dag, och det tror jag spär på politikerföraktet. I slutändan leder till en känsla av att man har blivit överkörd. En del av den där ilskan har Sverigedemokraterna fångat upp, tyvärr.

Påfyllning av energi behövs innan det politiska hemmapartyt drar i gång. Em Nika Dahström, Adrian Forssander, Elvira Löfgren, Zandra Petersson, Hannah Mustis och Vibeke Renting trängs kring matbordet hos Noah i Tensta.

MÄNSKLIGHET. Hen blir tyst en stund och lägger

händerna i knäet.

– Därför tror jag att home parties är bra. För de visar det där mänskliga hos politikern. Men det kräver förstås att du är rätt person, att du har något att säga. Annars blir du fort avslöjad.

Att home parties plockar fram partiledarens mänsklighet håller även Jenny Madestam med om.

>

fib 19

DEMOKRATI Mik Ma Wes (i mitten) hurrar åt Feministiskt initiativs förslag om att införa köttskatt. Närmast i bild syns Jacobina Jacko Nilsson, Elsa Berggren (till vänster), Tove Liljeholm och Wendel Strömbeck (i soffan).

– Jag tror att de mötena blir mera intima och att man som deltagare lättare känner sympati med partiledaren och frågorna som den representerar.

Det blir svårt att hålla sig distanserad. För ett litet parti är det tacksamt med den här typen av politiska metoder, eftersom väljarna får en möjlighet att prata direkt med partitoppen. Det mest intressanta är ju att gå på ett möte med Gudrun Schyman. Ett politiskt party med någon annan av Feministiskt initiativs talespersoner tror jag inte hade dragit lika mycket folk.

TOPP-ACCESS. Jenny Madestam berättar att hon

tidigare inte har stött på home parties i svensk politik, men att idén om att låta väljare få tillgång till partitoppen inte är ny.

– Inför kyrkovalet i höstas utlyste Sverigedemokraterna en tävling på sin hemsida om att den som lämnar in flest budröster vinner en middag med Jimmie Åkesson. Det är ett sätt att visa att partiet ger access till toppen. Samma asfib 20

»

För ett litet parti är det tacksamt med den här typen av politiska metoder …

/Jenny Madestam, statsvetare och lektor vid Stockholms universitet

pekt tycker jag finns hos Gudrun Schyman.

Efter hemmapartyt läggs bilder och kommentarer in på en tråd på Facebook som Noah skapade inför evenemanget. ”Jag är ledsen att jag inte kunde komma. Ni ser ut att ha haft det kul!” skriver någon under en bild på Gudrun Schyman framför blädderblocket. Både Noah och Alexandra tror att sociala medier blir en allt viktigare kanal för partier.

– Jag såg en länk på Facebook om att Feministiskt initiativ ordnar det här, så visst betyder

Carl-Fredrik Jonsson

Tove Liljeholm

Elsa Berggren

Pia Åstbom

Vad tycker du om kvällen?

Carl-Fredrik Jonsson, 26 år, student – Det har varit skitkul och informativt. Personligen känns det spännande för mig som inte är med i Fi att få höra lite mer om det praktiska arbetet.

Tove Liljeholm, 26 år, redaktör för Röd Press och jobbar med Ung vänster – Det har varit lika delar depp som pepp att höra om de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Man blir nedslagen men ser samtidigt en vilja hos folk att engagera sig. Det märks att det finns ett enormt sug att prata om feministiska frågor.

Det här har varit ett bra forum för det.

Elsa Berggren, 26 år, student – Kvällen har innehållit både kämparvilja och glöd. Jag blev sugen på att köpa boken ”På tal om kvinnor och män – lathund om jämställdhet” som Gudrun nämnde. Jag kände mig lite träffad när hon pratade om taktikröstare. Det tog jag till mig.

Pia Åstbom, 62 år, jobbar inom polisen – Det har varit inspirerande. Man inser hur viktig den feministiska frågan är.

sociala medier mycket, säger Noah.

– Det är också en fråga om ekonomiska resurser, fyller Alexandra i. De flesta har tillgång till Facebook och Twitter, och särskilt unga personer.

Jag står med på Feministiskt initiativs mejllista och får betraktelser från Gudrun Schyman. Det blir ett personligt tilltal och på det sättet påminns jag om att demokrati är något mer än valen vart fjärde år.

PERSONLIGA MÖTEN.. Jenny Madestam håller med

om att sociala medier blir viktiga kanaler inför det kommande valet, men poängterar att de aldrig kan ersätta det personliga mötet.

– De sociala medierna kommer att betyda lite mer än i förra valet, men de är inte huvudkanalerna. Fortfarande dominerar möten mellan människor, dörrknackningar och debatter i olika medier.

De flesta partier har sagt att de ska träffa ett visst antal människor före valet, men de har inte preciserat hur det ska gå till. Klart är i alla fall att de traditionella metoderna fortfarande är överlägsna.

Budskap via Facebook och Twitter ska ses som ett komplement, säger hon.

Upplever du att det finns ett avstånd mellan politiker och väljare i dag?

– Ja, det gör jag. Jag förstår att det finns politiker som inte vågar åka hem till folk, samtidigt tänker jag att man måste trotsa den rädslan, eftersom det personliga mötet är överlägset. Att politiker isolerar sig är farligt, men här kan de sociala medierna spela en viktig roll. För även om partiledaren inte skriver sina egna tweets kan de ge en känsla av direktkontakt och närhet. ■ ■ fib 21

Novell.

Krishantering TEXT henrik johansson ILLUSTRATION kristina eriksson & hans-magnus meincke

N

är nästa kris kommer, och den skall komma, förlorar du ditt arbete. Det har ett samband, men det skall du inte förstå. Minskad orderingång och arbetsbrist kommer ledningen att säga med vad du kommer uppfatta som ärlig förtrolighet och beklagan. Du skall överväga att inte berätta något för din familj utan varje morgon gå upp, dricka kaffe och gå iväg hemifrån. Under dagarna tänker du dig att du söker ett nytt arbete som du en stolt dag kan presentera. Det faller på sin egen orimlighet.

DET SKALL INTE vara krisens fel, inte invandrarnas fel, inte dina chefers fel, inte heller deras chefers eller aktieägarnas fel, inte samhällets,

fib 22

inte regeringens. Det skall vara ditt eget fel – för att du kunde gjort bättre, för att du kunde ha utbildat dig vidare, jobbat dig upp, varit mer lyhörd gentemot era kunder och dina chefer.

DINA BARN SKALL känna skam när de förstår att

ni är fattiga. De skall sluta tigga saker i affären, som du alltid önskat att de skulle, de skall sluta behöva samma saker som kompisarna har, din äldste son skall säga till din yngsta dotter att hon är bortskämd.

Om någon frågar skall du säga att du är mellan arbete.

Du kommer att återvända, som praktikant, till din gamla arbetsplats för att göra ditt gamla arbete. Din ersättning från Försäkringskassan

skall uppgå till 58 procent av din forna lön. Du skall ha ont i magen när du går till arbetet. Oklart varför, då det ju är bättre än att gå hemma.

DU SKALL INTE börja dricka för mycket, du skall inte börja knarka, du skall inte börja spela för mycket.

Du skall överväga självmord, men inte våga och känna förakt för din egen svaghet och oförmåga att ta itu med din egen situation.

När din praktikplats är slut skall du återigen bli arbetslös och de skall skaffa en ny praktikant men lova att ringa om det dyker upp något. De skall inte ringa.

Du skall inte plundra butiker, inte protestera, inte skriva insändare, inte skylla på någon annan eller kasta sten på polisen.

PÅ ARBETSFÖRMEDLINGEN råder jämlikhet. Du

skall inte behandlas sämre än en arbetslös riksdagsman eller bankdirektör. Du får fylla i samma blanketter som alla andra. Det goda samhället känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.

Ni skall få ett erbjudande om att gå en datorkurs. Den som avvisar erbjudandet förlorar sin ersättning. Du skall tacka ja. En kvinna skall säga

»

Din ersättning från Försäkringskassan skall uppgå till 58 procent av din forna lön. Du skall ha ont i magen när du går till arbetet.

att hon är programmerare och hade kunnat vara lärare på kursen. Handläggaren skall svara att kvinnan blir av med sin ersättning om hon avböjer erbjudandet. Det är lika för alla.

EN STUND UNDER datorkursen blir du, han och hon plötsligt vi och oss. Lärarna och Arbetsförmedlingen blir dem. Det kommer att kännas bra.

De skall därefter prata med dig, han och hon var och en för sig. Ni skall påminnas om er ensamhet och att ni har er själva att skylla och att det bara är ni själva som kan göra något åt er situation.

Ni skall inse att de har rätt: det är bara ni själva som kan göra något åt er situation.

Ni skall förstå att det är vi mot dem. ■ ■

>Bakgrund< HENRIK JOHANSSON

skriver krönikor och läser på Författarskolan. Han har tidigare jobbat som bageriarbetare och kock. Hans första roman ”Av kött och blod” fanns att läsa som följetong i tidningen Arbetaren under sommaren. Läs flera av hans texter på hans blogg: http://hjohansson. blogspot.com/

fib 23

Italien.

CIA SPELADE NYCKELROLL I MORDET PÅ ITALIENSK STATSMAN

Aldo Moros öde

Aldo Moro, ledare för Italiens Kristdemokrater, gick mycket långt i en historisk kompromiss med landets kommunister på 1970-talet. Därmed utmanade han USA:s geopolitiska intressen. Han mördades av Röda brigaderna, men CIA drog i trådarna.

Y

TEXT margareta zetterström

tligt sett finns det inte mycket som förenar Olof Palme och Aldo Moro. Den ene svensk socialdemokrat med vänsterprofil, den andre italiensk kristdemokrat med traditionellt borgerliga och katolska värderingar.

Men deras tragiska slut har uppenbara likheter.

Båda mördades av politiska skäl, tror jag att man vågar påstå trots att mordet på den svenske statsministern fortfarande är ouppklarat och många frågor obesvarade. Båda väckte förargelse för sin politiks skull, för uppfattningen att man i det kalla krigets uppdelade värld ändå vinner på dialog.

Palme förespråkade ”gemensam säkerhet” med öst, Moro verkade för samarbete mellan italienska kristdemokrater och kommunister.

KIDNAPPADES. Den 16 mars 1978 då Moro kid-

nappades, varvid fem av hans livvakter sköts ihjäl, var han på väg till parlamentet för omröstning om en ny italiensk regering på sådan grund. Det var denna ”historiska kompromiss” och ”öppning åt vänster” som skulle stoppas genom att dess främste arkitekt röjdes ur vägen. Och man bör då, för att förstå den historiska bakgrunden, hålla i minnet USA:s inflytande över italiensk politik ända sedan krigsslutet och det amerikanska vetot mot kommunister i en italiensk regering oavsett valresultat (ett veto som upplöstes först efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning).

Jag har själv ända sedan våren 1978 varit maniskt intresserad av fallet Moro. Min son föddes med kejsarsnitt den 15 mars, dagen före kidnappfib 24

ningen, och de första tidningsrubriker jag fick syn på, när jag efter operationen åter började intressera mig för omvärlden, handlade om detta spektakulära drama. Jag har därefter slukat mängder av böcker och artiklar i detta ämne och också själv skrivit en del därom (se min bok Arma älskade Italien, förlaget Tintomara 2007).

VÄGRAN. Det jag framför allt har grubblat över är

de kristdemokratiska ledarnas (framför allt dåvarande inrikesminister Francesco Cossigas och premiärminister Giulio Andreottis) vägran att över huvud taget förhandla med Röda brigaderna och deras benhårda fasthållande vid den hårda linjens politik. Det var också chockartat att läsa Leonardo Sciascias bok L’affaire Moro och få klart för sig att kristdemokratins ledning tog Moros brev från ”folkets fängelse” till intäkt för att stämpla denne som drogad eller psykiskt sjuk och därför otillräknelig.

Det handlar om de brev Moro skrev under fångenskapen, framför allt till Cossiga, där han bad för sitt liv och — för nationens skull — försökte få sina partivänner att förhandla med kidnapparna.

Men jag trodde trots allt att spaningarna var autentiska i den meningen att man faktiskt inte visste var Moro fanns någonstans.

Och så visar det sig att personer i den italienska makttoppen mycket väl kände till var Moros fängelse var beläget, exakt vid vilken gata i huvudstaden, i vilket hus och i vilken lägenhet i detta hus! Det handlar om personer i regeringskretsen, i säkerhetstjänsterna och i Licio Gellis ökända

»

P2-loge, alla med band till den superhemliga Stay Behind-gruppen Gladio som i sin tur lydde under CIA. Ja, det verkar till och med ha funnits de som i förväg kände till att kidnappningen skulle äga rum och vart offret skulle föras.

Det är i en ny bok av Ferdinando Imposimato som dessa sensationella uppgifter presenteras.

Imposimato är en 77-årig före detta italiensk domare och brottmålsadvokat som tidigare har gjort stora insatser i kampen mot maffian och olika slags terroristgrupper. Och som genom sitt arbete skaffat sig mäktiga fiender: 1983 mördades hans bror, som ett slags ”indirekt hämnd”, och året därpå blev hoten från Cosa Nostra mot honom själv så allvarliga att han för en tid tvingades sluta som domare. Mycket tyder också på att han och andra rättstjänare som jobbade med fallet Moro övervakades av Gladio och avlyssnades både i sina bilar och på sina kontor.

USA-INBLANDNING. Imposimatos nya bok, utgiven

i maj detta år av förlaget Newton Compton editori, heter I 55 giorni che hanno cambiato Italia (De 55 dagar som förändrade Italien) och har undertiteln Perché Aldo Moro doveva morire? La storia vera (Varför måste Aldo Moro dö? Den sanna historien). Det är en skakande skildring vars slutsatser får håret att resa sig på ens huvud, en skildring som stödjer sig bland annat på förhör med nytillkomna vittnen och hittills okända dokument.

Direkt efter kidnappningen av Moro inrättade inrikesminister Cossiga en kriskommitté med uppgift att leda spaningsarbetet. I den ingick bland andra P2-ledaren Licio Gelli, ledare för de italienska säkerhetstjänsterna och marinen samt Steve Pieczenik från det amerikanska utrikesdeparte-

Foto: Okänd

Ja, det verkar till och med ha funnits de som i förväg kände till att kidnappningen skulle äga rum och vart offret skulle föras.

mentet, den senare rådgivare till Henry Kissinger och expert på terrorism och gisslantagning. Anmärkningsvärt många i denna krisgrupp var samtidigt medlemmar av P2-logen och av Gladio. Tongivande var Cossiga (som i sin tur rapporterade till Andreotti) samt Nicola Lettieri, statssekreterare på inrikesdepartementet som ersatte sin chef på gruppens möten när denne hade förhinder.

Aldo Moro hölls fången i ”folkets fängelse” av Röda brigaderna i 54 dagar innan han sköts ihjäl.

MOT GRUNDLAGEN. Genom inrättandet av denna

kommitté berövades rättsväsendet och ordningsmakten — i strid med grundlagen — möjligheterna att agera effektivt. Kort tid efter kidnappningen fick Cossigas krisgrupp nämligen veta att Moro förts till en lägenhet på via Montalcini 8 i Rom. Det var folk från italienska säkerhetstjänsten och karabinjärkåren som hade upptäckt detta terroristnäste. Och general Carlo Alberto Dalla Chiesa, chef för karabinjärerna, ville självklart att man fib 25

Foto: Okänd

ITALIEN Liket efter Aldo Moro hittades i bagageluckan på en Renault på gatan Via Caetani. Han var skjuten i bröstkorgen med elva skott.

skulle göra allt för att befria Moro. Man gjorde upp planer för att slå till mot lägenheten, vidtog noggranna förberedelser, evakuerade i förväg övriga boende i huset och inrättade en ”bas” i grannskapet och ett maskerat sjukvårdstält på en gata i närheten, för alla eventualiteters skull.

VETSKAP. Imposimato har talat med flera militärer och poliser som förflyttades till Rom för att förbereda denna operation och som efter många år nu äntligen har beslutat att lätta sitt hjärta. De har, oberoende av varandra, berättat samma sak: att en av deras uppgifter var att bevaka lägenheten på via Montalcini 8, att lägenheten ovanför var utrymd och försedd med avancerad avlyssningsutrustning och att där fanns utländsk, engelsktalande, personal stationerad.

Utanför lägenhetens fönster hade man dessutom monterat in två små tv-kameror i en gatlykta och i trapphuset ytterligare en kamera, placerad inuti en taklampa, allt för att kunna följa

fib 26

vad som hände i och kring lägenheten.

Till och med datum för blixtattacken var spikat. Den skulle äga rum den 8 maj. Men dagen innan kom så, totalt överraskande, kontraorder från inrikesminister Cossiga. Operationen var avblåst, alla medverkande ombads glömma vad de gjort, sett och hört under veckorna innan och absolut inte tala med någon om detta, någonsin. ÖVERGAVS. Bestörtningen blev stor, de som kände

till syftet med operationen hade varit beredda att riskera sina egna liv för att rädda Moro. Och så insåg de nu att denne helt sonika lämnades att dö.

Två dagar efter kontraordern kom sedan nyheten om att Moros döda kropp påträffats i bakluckan på en bil, symboliskt nog parkerad mitt emellan kristdemokratins och kommunistpartiets högkvarter i centrala Rom. Det var Röda brigaderna som utförde själva mordet, men det var Cossiga och Andreotti som gjorde att det verkställdes. Och bakom dem fanns

USA, vilket framgår av Steve Pieczeniks bekännelse, citerad i domaren Antonio Espositos förord till Imposimatos bok: ”Det var jag, det erkänner jag, som utarbetade det strategiska manipulerande som ledde till Aldo Moros död, i syfte att stabilisera den italienska situationen. Röda brigaderna hade kunnat släppa Aldo Moro fri, och de skulle då tveklöst ha inhöstat en stor framgång och därigenom ökat sin legitimitet. Med min strategi lyckades jag i stället skapa en allmän avsky för denna terrorgrupp och, samtidigt, en vägran att över huvud taget förhandla med kommunister. /…/ Priset för det fick Moro betala, med sitt eget liv. /…/ Det här var första gången under hela min karriär /…/ som jag befann mig i en situation där jag tvingades offra en människas liv för att rädda en Stat. Min strategi utgick, i detta fall, från att ingen individ är oumbärlig för Staten. /…/ Man kan säga att vi kallblodigt förberedde en dödsstöt. /…/ Fällan gillrades så att det skulle bli de själva /det vill säga rödbrigadisterna/ som måste döda Aldo Moro. De trodde att jag skulle göra allt för att rädda Moros liv, men i själva verket handlade det om motsatsen. Jag lurade dem till den grad att det för dem till slut inte återstod annat än att döda fången. /…/ Cossiga var en man som mycket väl förstod spelets regler. Jag hade ingen kontakt med Andreotti, men jag förutsätter att Cossiga höll denne informerad. Beslutet att låta döda Moro var inte lätt att ta, vi hade många diskussioner, även av det skälet att jag inte tycker om att offra andra människors liv, det ingår inte i mina vanor. Men Cossiga klarade av att fullfölja denna strategi och tillsammans tog vi ett extremt svårt beslut, svårt för honom framför allt. Men det slutliga beslutet var trots allt Cossigas och, antar jag, även Andreottis.” (min övers., MZ).

berodde på att denne, som var vän med general Dalla Chiesa, visste för mycket om fallet Moro, vilket kraftigt lär ha oroat Andreotti. Ytterligare tre år senare var det Dalla Chiesas tur att bli mördad, av den italienska maffian.

Så man kan verkligen med fog travestera Shakespeare och hävda att something is rotten in the state of Italy! ■ ■ ANNONS

RUTTET. Själv jämförde jag inledningsvis Aldo

Moro med Olof Palme. Imposimato gör en annan koppling och ser i stället likheter med mordet på den amerikanske presidenten John F. Kennedy.

Jag vet inte hur vettigt det är att göra sådana jämförelser. Det enda jag vet är att blodet isar sig i ådrorna när man betänker att Cossiga och Andreotti visste var Moro fanns men medvetet vilseledde hela den italienska nationen — och därigenom dömde sin egen partibroder till döden.

Det framgår också av denna bok att mordet, ett år senare, på journalisten Mino Pecorelli

Boken utgiven på Nomen förlag/Books-on-demand är på närmare 400 sidor och kostar 185 kr, exkl. porto. Kan beställas från macoma.karlstrom@telia.com. Oavsett uppfattningar om världspolitiken hittar du massor av fakta och referenser. Köp, läs, njut, förarga dig, reagera! fib 27

Reportage.

fib 28

En bokläsares dröm. Böcker upp över väggarna, upp till taket. Inte en enda bok rensas bort i det här biblioteket.

>

fib 29

REPORTAGE

Paradis för bokälskare

MATTEUS FÖRSAMLINGSBIBLIOTEK – EN OAS I STORSTADEN

Lite hemligt, dolt bakom en vanlig lägenhetsdörr två trappor upp i ett likaledes vanligt trapphus, finns en verklig bokskatt. Matteus församlingsbibliotek har i över hundra år lagt nya böcker till samlingarna – och har ännu inte rensat ut en enda.

V

TEXT solveig giambanco FOTO eva wernlid

ivianne Hoogendoorn får köpa böcker för 250 000 kronor om året. Det brukar räcka till ungefär 700 och hon bestämmer själv vilka.

När jag stiger in genom dörren, två trappor upp på Västmannagatan 92 i St Matteus församling i Stockholm, är min första tanke: Här bor någon som gillar böcker.

För det är lägenhets- och hemkänslan som ger det omedelbara intrycket. Men det här är ett församlingsbibliotek och så har det varit i mer än hundra år. Biblioteket ritades in när församlingshuset byggdes och, framsynt nog, även förråden i källaren. Fastigheten stod klar 1916, dessförinnan höll biblioteket till i kyrkan.

BOKBEKANTA. Det är högt i tak, hyllor i körsbärs-

trä, sprängfyllda av böcker. Här gallras inte en enda bok bort. Under alla år har biblioteket varit verksamt och bokbeståndet utökats.

På borden vid utlåningsdisken travas årets nyutkomna böcker. Som en butik med lockvaror.

Vartefter nya behöver plats flyttas de längre bak för att efter tre år ställas i de väggfasta hyllorna.

Här ska man ha gott om tid att botanisera, upptäcka gamla bokbekanta och nya som man letat efter. Slå sig ned vid borden med de udda stolarna och läsa förhållningsreglerna från förr.

Måndag är veckans bokbytardag. En jämn ström av låntagare diskuterar de lästa, ger ros och fib 30

»

Måndag är veckans bokbytardag. En jämn ström av låntagare diskuterar de lästa, ros och ris och får tips om nya eller beställer från sin medhavda lista.

ris och får tips om nya eller beställer från sin medhavda lista. Eller ställer sig i kö på de senast omskrivna: Richards Fords Kanada och Lena Sundströms Spår.

Biblioteket har öppet fem dagar i veckan, sammanlagt 23 timmar. Övrig tid ägnas åt katalogisering, bokinköp och ibland till hembesök.

– I morse gick jag med en trave böcker till en som inte kan ta sig hit. Vi diskuterade först i telefon vilka böcker jag skulle ta med. Ibland kommer hemtjänsten förbi och hämtar böcker. Det är en service som jag är väldigt glad över.

STÄMPLAS. Katalogiseringssystemet är helt eget.

Träboxar med gulnande maskinskrivna kort anger var boken hör hemma. Låneboken stämplas manuellt och lånekortet är av gammal modell.

Vivianne Hoogendoorn redo för måndagens anstormning. Hennes mamma, Yvonne, var för länge sedan aktiv i FiB. Därför är det extra roligt att FiB skriver om biblioteket, tycker Vivianne fib 31

REPORTAGE Marja-Liisa Hentula är en regelbunden besökare. Hennes man sålde FiB på 1970-talet, berättar hon.

Först för ett år sedan började Vivianne att lägga in de nyutkomna böckerna i datorn och har insett hur mycket tid hon sparar. Men för att vara på den säkra sidan skriver hon av gammal vana även in dem i sin liggare.

– Jag har ingen bibliotekarieutbildning och det hade inte heller någon av de andra jag jobbade med.

Vi tycker inte att just den biten är nödvändig då vårt system inte alls liknar det som vanliga bibliotek har.

DECKARSAMLING. När hon började 2002 var de fyra som arbetade deltid. Nu är hon ensam anställd på heltid men har hjälp varje onsdag av Anders Öfverström. Volontärer, låntagare, och kyrkorådets biblioteksutskott finns också till hands.

Några böcker som, till min stora förvåning, behandlas med särskild omsorg är den stora deckarsamlingen. En donation från en kyrkoherde utgör stommen. Och deckare köps kontinuerligt in. Bland den äldre engelskspråkiga litteraturen samsas många tidiga deckare från 1930–1940-talet, som Freeman Willis Crofts och Ellery Queen. De lånas gärna om och om igen av de kvinnliga låntagarna. Inte främst för intrigen,

fib 32

»

En gång per termin blir det författarbesök och fullsatt i bibliotekets trivsamma allrum. Där håller också bokcirkeln till, en kväll i månaden. Mellan nio och femton kvinnor deltar.

men för språket, känslan och miljön.

– Den typiska låntagaren är en äldre kvinna, kanske har hon gått i pension. Hon är oerhört beläst och påläst. Har koll på alla nya böcker som kommer och hon vill gärna läsa de nyutkomna böckerna bums.

FULLSATT. En gång per termin blir det författar-

besök och fullsatt i bibliotekets trivsamma allrum.

Där håller också bokcirkeln till, en kväll i månaden. Mellan nio och femton kvinnor deltar. För att alla flitiga läsare ska hinna med, så

Från utlåningsdisken har man överblick. I samlingsrummet kan man fika och bläddra.

trycker Vivianne upp en novell.

– Det kan finnas väl så mycket att diskutera i en novell. Det är inga problem att fylla ut tiden!

2012 hade biblioteket 33 besökare per dag och 97 nya låntagare skrevs in. Bra siffror, enligt Vivianne. Men framtiden är osäker. Det talas om sammanslagningar. Fler lämnar kyrkan. Anslagen blir mindre.

STAMGÄSTER. – Men å andra sidan kommer vi att

få ett mycket större upptagningsområde när hela Norra Stationsområdet byggs. En del av våra trogna låntagare passerar andra bibliotek på vägen hit men väljer att låna här. För miljöns skull, för att vi har så mycket nya böcker och för att man alltid kan diskutera och prata om en bok med mig eller andra. Och det främjar litteraturen!

Och vad läser Vivianne Hoogendoorn själv?

– I somras blev det John Cowper Opowys, han är udda, mycket speciell. Och Thomas Hardy och Stefan Zweig. Jag läser på 2:ans buss på väg hem till Södermalm. Den tar lång tid. ■ ■

Två trappor upp. Välkomnande handskriven skylt på dörren. fib 33

NOVELL

Arbetarjul D

TEXT lars o nilsson ILLUSTRATION kristina eriksson & hans-magnus meincke

et var klart för tappning. Genom högtalaren meddelades från kontrollrummet att torpedoskänkarna var på plats.

De fyra i tapparlaget släntrade ut i den dystra tapphallen, som var en tavla i svart och grått.Genom rökhålet i taket singlade några snöflingor ned och förintades mot det heta valvet. Fortfarande rasade snöstormen därute denna julaftonseftermiddag. De kunde inte ens se de närmast liggande byggnaderna för det rasande snöcrescendot. Någonstans där i norr låg deras hem, de bostadsområden där barnen väntade på tomten och man åt fetare mat än vanligt.

TAPPAREN SVÄNGDE IN borrmaskinen mot

storrännan,tippade ned den, matade fram borren mot tapphålet och körde igång. Med ett öronbedövande buller började stången äta sig in genom den benspyrenfyllda tjärmassan. Den första metern gick bra och han matade försiktigt fram stången.Men sedan var det stopp. Han försökte ”gnaga på” med maskinen genom otaliga rörelser i spakarna men ingenting annat hände än att borrkronan gick av. fib 34

”Det är ingen ide”, tänkte han. ”Det är nog en jävla stelnad järnvägg därinne. Vi måste bränna.”

Lite resignerat backade han ut borrmaskinen.

Borrens spets var röd och vitglödgad men krökt och därför inte mer användbar. Hans kamrater hade redan börjat att skruva ihop syrgasrör.

Masugnen brusade likgiltigt.

MED EN KÄNSLA av leda gick han ned från

tapparkuren samtidigt som han ordnade sin klädsel för att syrgasbränna. ”Tänk på vilodagen så att du helgar den” tänkte han ironiskt och kände hur långt från de högstämda helgorden han och hans kamrater levde.

Alla dessa julförberedelser, alla pyntade drömmar som nu vältrade sig över människorna.

Inte gällde de dem. Vad hade den gamla föreställningen om familjens samling framför granen med dem att göra? Men de utvalda bärarna i gröna flamsäkra kläder, som nu riktade in sina ansträngningar på att få fram det gnistrande fjortonhundragradiga järnet var vana att leva lite vid sidan om den stora allfarvägen.

De var förtruppen i samhällets ekonomiska

ordning. Skiftarbetet kommer bara att öka hette det i tidningarna. ”Vi måste få ut mera av våra kapitalinvesteringar” sa de makthavande över hela världsdelen. Deras splittrade skiftarbetssjälar sågs som nödvändiga offer...

HAN HADE UNDER årens nattskift sett många

kamrater som likt honom sdjälv kämpat med sina magbesvär,sinfladdriga sömnbrist och friskiftsoro. Och den enda befrielse som erbjöds dem var arbetslöshet. Men den ”friheten” hade de alla prövat någon period i livet. Och skräcken för den hjälpte dem att uthärda.

Med en tjugometers syrgaslans brände han sig in i tapphålet. Ett vackert gnistregn blandades med den dova tjärmassaröken. Med nedfällt ansiktsvisir styeg han upp på rännans kant och gav tecken att öka syrgasstyrkan. Han tryckte in röret allt vad han förmådde och kände tröttheten i armarna av den obekväma ställningen. Det blev några ögonblicks tystnad där framme och sedan kom explosionen. Som en orkan slog en svärm av miljoner slagg- och järndroppar mot honom och bort mot väggen. Han slogs omkull och föll från rännkanten ned på betonggolvet. Hela hans ansikte var ett smärtsamt inferno och en hård stråle vatten släckte hans kläder. Någon drog bort honom från närheten av järnet och slaggen, som nu rann utan hejd. Allting försvann och han törnade in i ett mörker av gränslös plåga och stor förvåning.

»

Som en orkan slog en svärm av miljoner slagg- och järndroppar mot honom och bort mot väggen.

obetvinglig lust att skratta. Han hörde sig själv brista ut i en blandning av skratt och gråt.

OCH HARMEN BUBBLADE upp och ut. Harmen

över vad han nu inte kunde. I morgon skulle ju han och dottern åka ut på skidor. Han ville lära henne att behärska alla elementen. Att vara i naturens alla skiftningar med snöstorm och regn,kyla och hetta,glädje och sorg. Att bygga ett pansar för att kunna övervinna svårigheter, stå upprätt utan att trampa ned andra. Att bli helgjuten för att spela på tillvarons piano med alla fingrarna. ”Och nu ligger jag här. Mitt ansikte skulle kunna hyras ut till skräckfilmsregissörerna. Men råjärnet rinner och hittar väg både till dem som bygger och de som rustar mot människorna.”

I radion har dansen kring granen just börjat.

Han stirrar med grusig blick in i lågan av ett ljus som står vid fönstret, och han tycker att skenet är ynkligt litet. ■ ■

>Bakgrund< LARS O NILSSON

har arbetat vid masugnarna vid NJA/ SSAB i 37 år. Han har varit med om en hel del koloxidanfall och explosioner. Lars har haft tur fastän arbetsmiljön har satt sina spår... Hans övertygelse om socialismens nödvändighet har hjälpt honom under åren.

DE JOURHAVANDE ambulansmännen skakade på

huvudena när de lyfte in honom i bilen. Det stank av bränd hud och kolnat hår. Kroppen liknade en blöt trasa där i dunklet. De behövde knappast ha påslagna sirener eftersom trafiken var minimal men larmade ändå då snöstormen skymde deras sikt.

Han vaknade lite senare och hörde julsånger spelas från någon radio i korridoren. I det smärtstillande ruset såg han sjusköterskor som vita fjärilsänglar ila omkring. Det svårt brända ansiktet kändes inte verkligt. Men han visste att det var hans. Armarna kändes tunga och livlösa. Taket surrade långsamt för hans ögon, och han fick en fib 35

Konst.

TEXT anne sepp채nen FOTO markku miettinen

Ett konstn채rskap i Ahlb채cks anda fib 36

Arbetarkonstnären och Ahlbäckpristagaren Reino Laitasalo visade en stor utställning med måleri och grafik på kulturhuset och konsthallen Meken i Smedjebacken under hösten.

> fib 37

Konst.

Reino Laitasalo – stolt arbetarkonstnär ”Reino Laitasalo bär titeln arbetarkonstnär med stolthet. Präglad av uppväxten i Pispala arbetarkvarter i Tammerfors har han fortsatt att skildra kvinnor och män på arbetsplatsen och i andra livssituationer. Konstnärskapet består av både svartvit grafik och färgstarkt måleri. Det självpåtagna uppdraget har Reino Laitasalo utfört, och gör så ännu, med intensitet, inlevelse och integritet.”

S

TEXT anne seppänen FOTO markku miettinen

Reino Laitasalo berättade om sitt konstnärskap och i stort sett alla verk i utställningen i samband med invigningen. Anne Seppänen fick hedersuppdraget att tolka till svenska.

å löd motiveringen till Ahlbäckpriset 2012; ett pris som årligen delas ut till en konstnär, som arbetar i Johan Ahlbäcks anda.

Priset består av en summa pengar och en separatutställning året därpå i kulturhuset och konsthallen Meken i Smedjebacken där konstnären Johan Ahlbäck (1895–1973) föddes och verkade merparten av sitt liv.

Jag hade den stora glädjen att i slutet av maj i år, tillsammans med Reino Laitasalo, få välja ut verken som skulle ingå i utställningen. Där i Riihimäki, cirka 7 mil norr om Helsingfors, bor han alltjämt i ett hus som ursprungligen rymde minst två glasbruksarbetarfamiljer. Huset köpte han och hustrun, konstnären Ella-Maija Anttila-Laitasalo, för en spottstyver 1983 av Riihimäki stad.

– De trodde att vi skulle riva och bygga nytt, men istället renoverade vi och skapade oss ett hem och en varsin ateljé. Ella-Maija lever inte längre, men hemmet bär tydliga spår av hennes konst till exempel i det vackert kaklade badrummet, men även målningar och fantastiska handgjorda dockor som hon skapade.

HÖJDPUNKT. I höst återvände Reino Laitasalo,

född 1929, till Smedjebacken för att närvara på invigningen; en av höjdpunkterna under Ahlbäckdagar 20–21 september. För första gången gick priset till en konstnär verksam utanför Sveriges gränser, vilket socialråd Anne Eriksson från Finlands ambassad stolt nämnde i sitt tal.

I en alldeles unik utställningslokal, med inslag från tiden då valsverkets mekaniska verkstad rymdes innanför väggarna, presenterades såväl måleri som grafik av pristagaren. Sammanlagt visades 53 verk med den äldsta målningen Röd general från 1972 och den senaste Byggare målad på försommaren i år. Merparten av målningarna var gjorda under en period från början av 1990-talet och fram till 2000-talets mitt. De svartvita träsnitten däremot var alla från mitten av 1970-talet eller tidigt 1980-tal.

SPRINGPOJKE. Precis som Johan Ahlbäck tvingades Reino Laitasalo tidigt börja bidra till sin för-

fib 38

I slutet av maj i år målade Reino Laitasalo sitt senaste verk, Byggare. ”Benranglet” kallar han inte för Döden, utan för en följeslagare.

> fib 39

KONST Utställningens tidigaste målning Röd general, 1972, lånades in från Arbetarmuseet Werstas i Tammerfors.

sörjning genom diverse sysslor bland andra som handlarens springpojke. För Johans del handlade det om valsverksarbete från åtta års ålder med fast anställning efter folkskolan.

MEDKÄNSLA. Efter många hårda år i valsverket

bröt han upp för studier på bland annat Konstakademien i Stockholm (1924–1931) innan han återvände till hemorten. Reino växte upp som äldste sonen till en ensamstående mor som bar på starka minnen av inbördeskrigets härjningar i Tammerfors, där slutstriden stod mellan de röda och de vita i april 1918. Tre viktiga målningar i utställningen, inlånade från Arbetarmuseet Werstas i Tammerfors, skildrar moderns minnen från inbördeskriget.

– Det tog tid för mig att göra dem, särskilt massgraven från Pyynikki, men även arkebuseringsscenen när skotten precis avfyras mot tre rödgardister.

Kanhända att Reino Laitasalo under barn- och fib 40

ungdomsåren främst drömde om att bli författare. Han berättar om passionen för läsning som hjälpte honom att fly från det tunga och svåra, som gav honom tillgång till andra världar. Han berättar gärna om sina favoriter bland de svenska arbetarförfattarna Moa och Harry Martinsson, Vilhelm Moberg med flera och sin beundran för finnmarkspoeten Dan Andersson. Efter att ha arbetat som reparatör, eldare och byggnadsarbetare utbildade han sig till svetsare, men han tappade aldrig bort litteraturen och bildkonsten.

I mitten av 1950-talet påbörjade han konststudier på Arbetarinstitutet i Tammerfors påhejad av konstnärer i sin omgivning. Medlemskapet i den vänsterorienterade konstnärsgruppen Kiila (Kilen) fick betydelse för fortsatta studier och ett stipendium möjliggjorde akademistudier vid Repininstitutet i Leningrad 1956–61. Fokus låg på teckning och i synnerhet på grafik. Han berättar med värme och tacksamhet om verktygen och trästockarna som han fick i gåva av kollegan och arbetarkonstnären Tapio Tapiovaara (1908–

1982) för att komma igång med träsnitten. Inom grafiken framhåller Reino Laitasalo konstnären Käthe Kollwitz (1867–1945) och andra tyska expressionister som stora förebilder. Deras skildringar andas av medkänsla för de fattiga och förtryckta, vilket Laitasalo sympatiserar med. Bland svenska grafiker går mina tankar främst till Torsten Billman (1909–1989). Morgon och Tidning heter två av träsnitten från 1980-talets början, vilka skildrar en kutryggig kvinna på sin dagliga tidningsutdelningsrunda.

Målningen Staden, 1981–1995, är ett viktigt motiv för Reino Laitasalo. Han skildrar moderns och det lilla barnets utsatta situation mitt i staden.

>

fib 41

KONST På parkbänken och Dans, två arbetarskildringar utanför själva arbetsplatsen. Till höger skymtar målningarna Morgon och Förkunnaren.

Med tiden lockade måleriet alltmer. Dessutom, förklarar Laitasalo med ett leende, drog hans målande kollegor alltid till sig störst uppmärksamhet i olika utställningssammanhang. Det frestade honom att byta sticklarna mot penslar, den svartvita grafiken mot ett färgstarkt måleri.

LYSKRAFT. Reino Laitasalo målar med starka, rena

färger och har alltid gjort det. Färgerna hos Albin Amelin, Bror Hjort och Ragnar Sandberg är besläktade med Laitasalos palett. Faktum är att färgerna i målningarna från 2000-talet har en ännu starkare lyskraft än de han målade på 1990-talet.

Ett exempel på detta är de två målningarna Kortspelare varav den ena är från 1990 och den andra från 2001. Koloriten är inte enda skillnaden; den fib 42

senare bär även spår av sinnlighet och en större öppenhet, vilket kännetecknar hans senare måleri. Längs ena sidan av ”mittskeppet” på Meken hängde vi sex målningar i rad med kvinnotema: Vänskap, Flasksköljerska, Mödrar, Sömmerskor, Tvätterskor och Flickorna från Valvilla. Kvinnorna har en central roll i Reino Laitasalos konst. Han har gjort många skildringar av modern, hustrun och medsystrar inom till exempel industrin. Rakt fram i utställningen placerades målningen Morgon, en skildring av massakern i det palestinska flyktinlägret Shatila, jämte Förkunnaren, en barfota gitarrspelare …”porträtt av en modig man som jag önskade att jag vore, sade Reino.” Ödmjukt sagt av konstnären som oförtrutet visar mod. ■ ■

Reino Laitasalos senaste version av Kortspelare är ett fyrverkeri av färger samtidigt som den berättar om tiden efter kriget med stor nöd och arbetslöshet.

fib 43

Intervju.

Ett krig som bara blev. Hur kunde det komma sig att Sverige blev indraget i Afghanistankriget, en operation som har sålts in som en ”FN-insats” eller klassisk fredsoperation men som utvecklades till ett storkrig, där det (före detta) fredsälskande Sverige strider på USA:s sida?

Professorn i underrättelseanalys i Lund, Wilhelm Agrell ville ha svaret. Resultatet blev en inträngande analys i boken Ett krig här och nu, som Fib/K publicerar ett utdrag ur. Här ger författaren sin syn på varför han skrev boken.

»

Erfarenheten … är att en kritisk omvärdering kommer förr eller senare. /Wilhelm Agrell

Sverige – USA:s bästa kompis

F

TEXT peo österholm

rågorna om vad vi skulle göra i Afghanistan var för mig oklara. Jag kunde inte hitta något bra svar. Jag skrev boken helt i eget intresse och på egen hand. Jag ansåg att det borde göras, ingen annan hade gjort det.

SVÅRT PUSSEL. Men att få en klar bild av beve-

kelsegrunderna med ledning av svenska krigsrapporter blev inte lätt. Stora delar av materialet var sekretessbelagt. Det blev ett pusselläggande med ledning av ofullständiga avhemligade delar.

Men från 2005–2006 dyker i denna ”fredsinsats” begreppet INS eller ”insurgents” ” upp i militärens rapporter, med andra ord ”rebeller.” Natos språkbruk smittar av sig och plötsligt är Sverige med i ett antigerillakrig lett av Nato.

Ett bra exempel på oklarheterna kring besluten om den svenska insatsen är riksdagsbehandlingen i december 2001. Den menar Agrell skiljer sig markant från de tidigare militära insatser Sverige har deltagit i genom den låga graden av transparens.

Praktiskt inget beslutsunderlag redovisades.

Vem från svensk sida är det som driver detta krig?

– En bra fråga, för det vet ingen. UD ”äger”

fib 44

i utrikespolitisk mening frågan. För de konkreta insatserna svarar försvarsdepartementet och försvarsmakten. Men UD kan inte styra kriget.

Det öppnar sig på ett tidigt stadium en oklarhet där olika myndigheter, även Sida och Polisen, är inblandade. Samma gäller för de övriga inblandade länderna. Afghanistan har blottlagt en förbryllande oförmåga att samverka inom de olika delarna av den internationella insatsen.

Krigslystna svenska officerare, vilken betydelse spelade de för kriget?

– Försvarets aktivism visar sig i en annan dimension, där man vill visa sig användningsbar.

Det finns ett sug efter att få vara med. Flygvapnet agerar 2007–2008 för att få använda Jas, som behöver få visas upp för världen i Afghanistan. I stället blir det i Libyen.

Varför blev det inte av i Afghanistan?

– Det förklaras aldrig i militärens dokument.

Men den politiska nivån säger nej. Vi vill inte se några daghem i Afghanistan bombade av svenska flygplan.

Vi vill undvika att göra som USA – skjut först och fråga sedan, en mara för svenska politiker. I Libyen fick vi ju sedan visa upp obeväpnade spaningsplan.

Hur blir det när de utländska trupperna lämnar landet?

– Det har de redan gjort. De flesta har åkt hem.

Natotrupperna deltar inte längre. Man sysslar med att utbilda afghanska trupper. Svenskarna förbereder nedmonteringen av sin bas i Mazar-e-Sharif men utbildar också afghanska soldater. Men samtidigt har regimen redan tappat kontrollen över delar av landet.

Så vem vann kriget?

– Det beror på vilka de verkliga krigsmålen var. Den stora ”Obama-surge” som skulle knäcka talibanerna har uppenbarligen inte fungerat. Men om målet för de deltagande länderna i den internationella koalitionen var att lyckas hålla ihop, att gå in tillsammans och lämna landet tillsammans, då har Nato på detta plan ”vunnit”, även om inget av de säkerhetsproblem som man sagt sig vilja undanröja har blivit lösta.

Blir Sverige det land som tillsammans med USA blir kvar längst?

– Ja, det ser så ut. Men det handlar mindre om Afghanistan, mer om den allmänna inställningen till och goda relationer med USA. Sverige vill behålla värdet av den investering som medverkan i Afghanistankriget innebär. Bakom den svenska insatsen döljer sig en inställning där Sverige efter 2001 satsar ”insättningar” i framtida stöd från USA. Man uppfattar inledningsvis USA som angripet och den internationella terrorismen som ett gemensamt hot. Men på ett djupare plan handlar det om formellt och informellt säkerhetssamarbete mellan Sverige och USA. Därför blir vi kvar efter 2014.

Vem har makten i Afghanistan i dag? Talibanerna, Karzai, Nato?

– Ingen. Vi talar ibland om Afghanistan som om det vore Österrike eller Tjeckien. Staten är till stora delar en kuliss och har varit det från första början av den internationella insatsen.

Hur ska man förklara att Sverige går i krig utan att det knappt märks i riksdag, medier eller folkopinion?

– Därför att det var det enda sättet att göra det

på. Vi åker plötsligt automatiskt med i beslut som USA tar och då står vi inför valet att göra fler och större ”insättningar” (se ovan) eller förlora alla dem vi dittills gjort. Det enklaste för regeringen och dess partners är dessutom att låtsas att det inte alls handlar om ett krig utan om ett ”statsbyggande”.

Wilhelm Agrell på plats i Afghanistan.

Är detta USA:s sista storkrig eller var kommer nästa? Jemen?

– Jag är inte säker på att det är USA:s sista. Man fortsätter med drönarkriget. Men det finns just nu en utbredd krigströtthet i USA. Och det blir inga fler krig med stora insatser på marken. Där var nog Irak det sista kriget inom den här historiska epoken.

Till sist, tror du på en ”efterräkning”, ett efterspel där svenska politiker till slut ställs till svars för ett misslyckat krig som inte hade något folkligt stöd?

– Erfarenheten från både andra världskriget och det kalla kriget är att en kritisk omvärdering kommer förr eller senare. Jag tror att mycket där kan komma att bero på när personer som har varit ute i fält börjar berätta och ifrågasätta vad de har varit med om. ■ ■

> fib 45

BOKUTDRAG

ETT KRIG HÄR OCH NU EPILOG: KRIGET SOM BARA BLEV

F

TEXT wilhelm agrell

ör det internationella samfundet blev den utdragna och i alla avseenden kopiöst kostsamma Afghanistanoperationen ett stort men samtidigt välbekant misslyckande.

Inte bara USA utan också dess europeiska allierade och bundsförvanter, liksom FN:s säkerhetsråd, underskattade svårigheterna att stabilisera en ny posttalibansk regim i Afghanistan efter det som i december 2001 såg ut som en oväntad promenadseger.

Eller var det något mer än bara underskattning?

DET FÖREFALLER SOM om få internationella och regionala aktörer, möjligen med undantag för den allestädes närvarande pakistanska underrättelsetjänsten Isi, helt enkelt inte förstod vad som hade skett, eller snarare inte skett, i Afghanistan hösten 2001 och vilka krafter som skulle forma den fortsatta utvecklingen i landet: krigsherrarnas fortsatta maktinnehav, narkotikaindustrin som den reella ekonomiska basen och avsaknaden av varje politiskt, kulturellt och institutionellt fundament på vilket en modern stat kunde byggas.

Så omvärlden byggde kulisser, gödde korruptionen och rensade bort »trouble makers« för att skapa säkerhet ute i landet, bara för att efter någon tid få börja om igen och igen och igen.

Tiden är på gerillans sida, konstaterade både Ernesto Che Guevara och David Galuga, en sanning som också den har motstått tidens tand.

MED AFGHANISTAN är med stor sannolik en

historisk epok av multinationellt väpnat statsbyggande över. Dessa storslagna planer gav, ungefär som kritiker sade redan från början, inte det önskade resultatet. Interventionerna skulle stabilisera och normalisera, vilket insatserna på Balkan i det stora hela lyckades med, fast i helt andra tidsramar än de från början förutsedda.

Men interventionerna skapade väpnade konflikter, upprorsbekämpningen var inte en del av själva interventionen utan en följd av dess politiska, samhällsekonomiska och militära dynamik.

Stabilisering ledde till kaos.

Orsaken kan förmodligen sökas i en rad strukturella förhållanden, felbeslut och oförutfib 46

sedda konsekvenser. Men den kan också ligga mitt framför fötterna. Enligt en svensk officer som har tjänstgjort i perioder i Afghanistan från den första tiden i Mazar-e-Sharif är det just här som huvudorsaken till Isaf:s misslyckande ligger.

De internationella styrkorna var inledningsvis omtyckta och bemöttes vänligt av lokalbefolkningen.

I stället för att bygga vidare på detta förtroendekapital förslösades det i takt med att de internationella styrkorna blev skrämda, höjde garden och rörde sig i slutna formeringar med starkt egenskydd. När väl attityden hade ändrats, och de internationella styrkorna blev ännu en militärmakt som det gällde att se upp för, var det omöjligt att backa bandet. Betraktat på detta sätt framstår förklaringen till det internationella misslyckandet i Afghanistan som sorgligt enkel och historiskt välbekant.

AMERIKANERNA KOM till Vietnam för att som

många vanliga soldater uppfattade det hjälpa folket mot kommunismen och slutade med att dränka landet i napalm och avlövningsmedel.

Det svenska deltagandet i Isaf-operationen måste betraktas och värderas utifrån delvis andra utgångspunkter. För Sverige förelåg aldrig någon valsituation eller något läge då en självständig strategi var möjlig. En sådan kom visserligen att efterfrågas och så småningom också att skrivas och uppdateras, men i allt väsentligt var detta bara en plan för koordinering och beskrivning av de olika svenska åtgärderna inom en ram som hade bestämts av andra. Sverige var och förblev en liten bricka i de storas spel, en långt ifrån ovanlig situation i de stora multinationella och multifunktionella fredsoperationerna.

STRIDERNA I KATANGA , under en svensk Force

Commander och en svensk generalsekreterare framstår i ett historiskt perspektiv som en höjdpunkt i den svenska småstatens stormaktsambitioner, militärt, diplomatiskt och symboliskt.

I operationerna på Balkan strävade Sverige efter att växla över från rollen i de blå fredsbevarande operationerna till internationella stabiliseringsoperationer tillsammans med Natoländer, först under FN-flagg och sedan under

Natokommando. Det stora säkerhetspolitiska tabut, att ställa trupp under Natobefäl, hade redan brutits utan någon större uppståndelse när deltagandet i Isaf aktualiserades på senhösten 2001.

SVERIGE FÖRESTÄLLDE SIG , kanske i högre grad

än de länder som tidigt hade slutit upp i Operation Enduring Freedom, att det militära åtagandet skulle vara styrkemässigt begränsat, relativt okomplicerat och ha en varaktighet på något eller några år.

Afghanistan som sådant var en helt annan sak, men den uppgift som förutsågs för en styrka med namnet International Security Assistance Force var att täcka ett kortvarigt säkerhetsvakuum åt en interimsadministration som inom ett par år skulle ha fått en mer permanent form.

Två samverkande förhållanden kom att förskjuta denna målsättning: dels utvecklingen i landet som allt tydligare under 2002 och 2003 visade att den tilltänkta snabba och till huvudstadsområdet begränsade säkerhetsinsatsen inte skulle förslå, dels de storpolitiska motsättningarna inom Nato som uppstod beträffande Irakkriget och som förvandlade Isaf till en enighetssymbol och gav hela operationen ett slags terapeutisk funktion i ett krisande gammalt partnerskapsförhållande.

EN AVGÖRANDE PERIOD för den svenska insatsen

kom 2004–2005 med utvidgningen av Isaf:s territoriella ansvar. De svenska, danska, finländska och norska truppbidragen förflyttades alla till det brittiska ansvarsområdet i norr men gick sedan skilda vägar. Svenskarna accepterade att ta över ansvaret för hela den centrala nordregionen, ett åtagande med hög profil men där samtidigt riskerna bedömdes vara begränsade.

Danskarna följde med britterna ner till Helmand i enlighet med det partnerskap som hade etablerats i Basraprovinsen i Irak och det aktivistiska etos som präglat de danska internationella insatserna sedan början av 1990-talet.

Finländarna höll en lägre profil och gick in som deltagare i det som i hög grad framstod som ett svensklett projekt. Norrmännen tog hand om det område i väster som svenskarna tidigt hade varit spekulanter på men avstått

från till förmån för Mazar-e-Sharif.

Provincial Reconstruction Team MES var inledningsvis inget avsteg från en svensk tradition och ambition i internationella operationer, snarare tvärtom. Här skulle Sverige för första gången bedriva det slags storskalig integrerad civilmilitär fredsoperation som man talat om och utrett sedan 1970-talet.

PÅ PAPPERET STOD alla stjärnor i rätt konstella-

tion: Sverige skulle trygga säkerhet, bana väg för bistånd och utveckling och lägga grunden för att bygga landet. Problemet var bara att den insats som skulle göras inte var på papperet utan i Afghanistan.

Bortom mandaten och planerna fanns en konfliktdynamik som varken världssamfundet, isaf, den svaga centralmakten eller, än mindre, den svenska kontingenten kunde påverka.

Operationsorder Sunnanvind III listade i juni 2004 en rad konkreta målsättningar för den kommande operationen i norra Afghanistan. Insatsen skulle kunna vidmakthållas under minst 24 månader och det eftersträvade taktiska slutläget formulerades på följande sätt: Säkerhet och stabilitet har skapats i Mazar-eSharif med omgivande områden. I Kabul har vi kunnat avveckla bidraget, campen och säkerhet råder för befolkningen. Isaf är under avveckling.

DET SLUTLÄGE SOM successivt börjat avteckna sig för 2014 har i formell mening vissa likheter med denna i efterhand överoptimistiska målsättning, visserligen långt senare än avsett och efter ofantligt mycket större militära, ekonomiska och politiska insatser och till priset av stora förluster i människoliv på alla sidor. Men Isaf är under avveckling, camper och baser läggs ner, säkerhetsansvaret förs successivt över till de afghanska myndigheterna, på samma sätt som det fördes över från OEF till Isaf.

Men det avgörande målet för hela den internationella insatsen, från Bonnöverenskommelsen i december 2001, har inte infriats.

Afghanistan har inte stabiliserats, det väpnade motståndet har inte trängts undan och – framför allt – ingen inhemsk legitim politisk och administrativ struktur har etablerats. Väst försökte först bygga

»

Tiden är på gerillans sida, konstaterade både Ernesto Che Guevara och David Galuga …

>

fib 47

BOKUTDRAG

»

Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt.

demokrati utan att det fanns en stat och sedan en statsapparat utan att det fanns en nation. Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt. Det fanns inte på samma sätt som i Irak ett antal avgörande felbeslut, där ett annat val av handlingslinje skulle ha kunnat leda till en helt annan utveckling.

DEN AMERIKANSKA oviljan att satsa på stats-

byggande 2002 ledde visserligen till fortsatt fragmentering och underlättade talibanrörelsens återkomst, men denna process fortsatte också sedan Isaf hade utvidgats och deltagarländerna mångdubblat sina satsningar. Inte heller de amerikanska styrkornas »surge« tycks i Afghanistan ha gett samma slags, låt vara temporära, stabilisering som i Irak. Den militära styrkeinsatsen blev bokstavligt talat ett slag i luften därför att den inte kunde kopplas till någon verklig politisk process och följaktligen inte åstadkom något annat än att tillfälligt trycka ner det väpnade motståndet i de områden där upprorsbekämparna lyckades rycka åt sig initiativet, och då bara så länge de förmådde hålla det kvar.

2009 blev ett avgörande år, då den nytillträdda Obamaadministrationens vacklade mellan att antingen skära ner ambitionerna och försöka lösgöra USA från ett inbördeskrig eller med ännu en massiv insats till sist uppnå de uppställda målen om en fungerande afghansk stat som inte skulle kunna utgöra ett basområde för al-Qaida och dess efterföljare. Detta mål hade visserligen i praktiken redan gått om intet genom den andra huvudlinjen i USA:s strategi efter 11 september 2001 – att neutralisera Pakistan som baseringsområde – hade misslyckats och allvarliga försök i denna riktning inte längre gjordes.

OCKSÅ FÖR DEN svenska Afghanistanoperatio-

nen blev 2009 avgörande. Säkerhetsläget försämrades och detta gällde nu även de nordliga provinserna. Men framför allt innebar den väg som USA till sist på egen hand valde att den internationella insatsen i grunden ändrade karaktär. Genom att föra in Isaf under amerikanskt nationellt kommando, strama upp hela kommandokedjan och lägga om den operativa planläggningen till Counterinsurgency Warfare på alla nivåer och över hela ytan trädde den infib 48

ternationella insatsen och i förlängningen den väpnade konflikten in i en ny fas. Ingen internationell fredsoperation hade dittills bedrivits med Coin som bärande princip. I alla operationer – på Balkan, i Mellersta Östern, i Somalia och i Afrika – hade vålds-användningen varit begränsad och eskalerat våld riskerat den internationella insatsens legitimitet både på plats och i de truppbidragande ländernas hemmaopinioner, på det sätt som Sverige fick erfara i samband med striderna i Katanga.

Med Coin reducerades våldsdilemmat i Afghanistan till ett trovärdighetsproblem gentemot lokalbefolkningen: den internationella styrkan och dess afghanska partner måste upplevas som en garant för säkerhet gentemot fiender som nästlade sig in utifrån men också fanns inom själva befolkningen.

Natträderna, som expanderade kraftigt med den nya strategin, var en taktisk metod att åstadkomma denna målseparation på by-, hus- och om möjligt individnivå. Insatsreglerna innebar att den som tog till vapen eller på annat sätt antogs visa fientlig avsikt kunde dödas.

OM FIENDEN BEFANN sig utanför befolkade om-

råden och inte sträckte vapen gällde krigets lagar och inom dessa kunde motståndarna saklöst bekämpas. På detta sätt öppnades arenor för våldsanvändning av ett slag och i en skala som dittills inte hade förknippats med begreppet internationella fredsoperationer.

I Sverige föranledde detta ingen närmare analys, ingen diskussion och praktiskt taget inget ifrågasättande. De enstaka inlägg som förekom var så fåtaliga och ledde till så svagt gensvar att de snarare understryker bilden av kollektiv underreaktion.

Det är här, i det som inte händer under åren 2009–2011, som de stora frågetecknen finns runt den svenska Afghanistaninsatsen, kring de politiska och militära institutionernas förhållningssätt och kring ett slags kollektiv tankeförlamning och oförmåga inte bara att hantera utan också förstå den scenförändring som ägt rum.

DEN SVENSKA Afghanistanpolitiken och den väpnade insatsen har genomgående kännetecknats av en långt driven ogenomskinlighet. Bak-

grundsinformation, motiven bakom beslut och vad som faktiskt har hänt på plats har redovisats sparsamt, ofullständigt och i vissa fall i förskönande eller missvisande form.

Vid ingen tidigare internationell mission har så mycket av den relevanta informationen sekretessbelagts och fortsatt att vara sekretessbelagd.

Det internationella samarbetet har här, liksom på många andra samhällsområden, haft en informations begränsande effekt. Vilka motiven än har varit har detta förhållande allvarligt begränsat möjligheterna till insyn och därmed banat väg för de ansvariga själva att forma och kontrollera bilden av den svenska insatsen.

Resultatet har blivit ett demokratiskt underskott av det slag som inte är okänt i svensk säkerhetspolitik. Det förefaller som om den svenska säkerhetspolitiska kulturen från det kalla krigets dolda och förnekade västrelationer efter ett kort viloläge har återuppstått i de internationella insatserna med den effektiva kombinationen av retorisk överbyggnad, politisk konsensus, mediekontroll, sekretess och tillrättalagd historieskrivning.

SVERIGE KOM , som många andra västländer

med truppkontingenter i Afghanistan, att dras med i krigsretorikens förledande malström. Den tidigare brittiske Kabulambassadören Sherard Cowper-Coles beskriver detta träffande i sina memoarer Cables from Kabul som »det långa krigets ledmotiv: vi gör framsteg men utmaningar återstår«.

Det är påfallande hur ofta svenska officerare i sina rapporter faller in i detta ledmotiv och beskriver olika delar av Afghanistankonfliktens bottenlösa träsk som just utmaningar.

Ett annat likaså iögonfallande fenomen har varit benägenheten att inte se skogen för bara träd, eller snarare fokusera på barr och kvistar.

Det är inte så från början, men Afghanistaninsatsen utvecklas i riktning mot en extrem detaljfokusering.

DEN ÖVERBLICK och skeptiska distans som finns

i några av de tidiga förbandschefernas slutrapporter försvinner successivt under processens gång, samtidigt som sidantal och detaljredovisning ökar. Bakom detta ligger förmodligen

i första hand de militärbyråkratiska processerna: de många ledningsnivåerna och stora staberna, både de internationella och nationellt svenska, kräver ständig detaljrapportering om allt, liksom redovisning av resultat och måluppfyllnad på alla fronter. »Att mata monstret« var en beteckning på rc Norths ändlösa aptit på rapportering som jag stötte på i Mazar-e-Sharif. Den tid då en FN-bataljon försvann i väg till fjärran land för att tolka och lösa uppgiften efter bästa förmåga var definitivt över när svenskarna hade inrangerats under vad som i praktiken var en tysk divisionsstab.

KRIGET BLIR på detta sätt osynliggjort, också för

dem som befinner sig mitt i det. Den operativa cykeln rullar på, resultat prickas av, erfarenheter om utrustningsdetaljer och relevansen av genomförda utbildningsmoment på Livgardet i Kungsängen samlas in och förtecknas. Ingen Clausewitz dyker upp för att upptäcka kriget och förstå dess underliggande dynamik.

Sexmånadersrotationen hackar ohjälpligt sönder helheten, ingen upplever något annat än ett kort förlopp präglat av mer eller mindre intensivt lärande som i grunden är ett slags institutionellt återinlärande av sådant som andra redan vetat.

Bristen på kontinuitet är inte avsiktlig men ingen lyckas göra något åt saken. Att detta inte bara gäller svenskarna gör inte saken bättre.

Detta fenomen av envetet icke-lärande är gåtfullt.

Varje kontingent i varje svensk internationell insats som inte varit den första i ett operationsområde har upplevt och i de flesta fall påtalat samma sak: att de måste börja om från början, att lärprocessen tar minst halva missionstiden och att personal och förband sedan mentalt och organisatoriskt har avveckling och hemrotation i blickfältet. En ganska kort tid, kanske bara några glimrande ögonblick, finns man på plats på riktigt.

GENOM HELA det svenska engagemanget löper

ända från början ett drag av aningslöshet. Ingen på centralt politiskt eller militärt håll tycks ha haft förmåga att se förbi det politiska och militära ytplanet. Det har funnits påfallande få avvikande röster, inte bara i offentligheten utan av allt att döma även internt. ■ ■ fib 49

Historia.

Om medeltiden – kyrkor och bönder För tolv år sedan eldhärjades Södra Råda gamla träkyrka. Det blev startpunkten på ett gediget samarbete mellan socknens folk och allehanda experter. En frukt av detta var en folkbildande föreläsningsserie. Bland föreläsarna finns Janken Myrdal, som tydliggjorde grunden för att den gamla kyrkan existerar: det medeltida jordbruket.

N

TEXT svante svensson

atten till den 12 november 2001 gick larmet om att Södra Råda gamla träkyrka brann. Kyrkan var byggd i trä i början på 1310-talet och var täckt av träspån som skyddades för röta med hjälp av tjära. Det blev en fruktansvärt häftig brand som på några timmar förstörde ett unikt konstverk.

Södra Råda gamla kyrkas väggar var nämligen täckta av målningar: I koret från 1300-talet och i långhuset hade Mäster Amund smyckat helgedomen med märkvärdiga motiv. Eftersom min mormor hade ett litet hemman och bodde i socknen så har jag minnen från denna kyrka sedan jag var barn, och som vuxen använder jag och min systers familjer mormors stuga som sommarställe.

Många gånger har vi varit i kyrkan och beundrat konsten på väggarna. Och så tog allt slut den där novembernatten 2001.

SAMARBETE. Men socknens folk, riksantikvarieämbetet och folk på universitet och andra institutioner insåg snart att så här kunde det inte vara.

En träkyrka som har stått i nästan 700 år måste man se till att bygga upp igen. Det organiserades möten och kommittéer som verkade för att bygga upp kyrkan igen och så organiserades visningar på kyrkplatsen för att informera om den gamla kyrkan och om det stora projektet att återskapa en medeltida träkyrka.

Och nu håller Södra Råda gamla kyrka på att växa upp igen på samma plats där den gamla stod.

fib 50

»

Allt på högsta tänkbara nivå, men med en folkbildningsambition som har imponerat.

Bygget har nu nått upp till den höjd där takstolar ska resas; om några år finns det åter en träkyrka på platsen! Allt snickrande görs med yxa. Inga sågar eller hyvlar används. De gamla metoderna tas fram av hantverkare i samarbete med arkeologer och det är märkligt att se det hela. Det är ett otroligt intressant turistmål, trakten är vacker och det finns bad och sjöar i närheten: Vänern ligger sex kilometer bort och på två kilometers avstånd har man den stora vackra sjön Skagern.

FOLKBILDNING. Man beslöt sig också att stärka ortsbornas och vännernas band till Södra Råda och så började föreningen bakom Södra Rådaprojektet att anordna föreläsningar på somrarna.

Vilka föreläsningar!

Allt på högsta tänkbara nivå, men med en folkbildningsambition som har imponerat. Föreläsningar av hantverkare om problemen med huggningen och hur olika typer av yxor har tagits fram, hur man har insett hur stockarna huggits och hur

»

I Sverige övergick man under medeltiden till ett system där kvinnor och barn skötte vaktandet av djuren på byarnas utmarker om somrarna. borrarna – för de pluggar av trä som håller ihop stockarna – måste ha sett ut. Om hur kristendomens utbredning från västkusten upp mot Södra Råda gick till (irländska munkar, landet kristnade ”sig självt” under 900-talet. Det vet man nu från arkeologi och C14-datering). Om järnhanteringen under epoken med osmundugnar där det fanns ett centrum i Älgarås i söder mittöver sjön Skagern.

Och förstås om Mäster Amund själv, han som utförde målningarna på 1400-talet.

I somras var det Janken Myrdals tur att föreläsa i ”Södra Råda Akademin” som man nu så riktigt döpt sommarföreläsningarna till.

FOLKHISTORIA. Janken är ju väl känd bland oss

i FiB/K från sin entusiastiska tid i föreningen för Folkets historia. En förening som har gjort mycket för att sprida historieintresset i breda kretsar. Janken, som är professor i agrarhistoria på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, talade om själva förutsättningen för den gamla kyrkans existens, nämligen det medeltida jordbruket.

HERDESYSSLA. Det var en spännande och med-

ryckande föreläsning som gav upphov till många frågor efter föredraget. Bland annat fick vi veta att den viktiga herdesysslan i Sverige sköttes på ett helt

De berömda kyrkomålningarna i koret i Södra Råda gamla kyrka var daterade till 1323.

annat sätt än i Europa i övrigt. I Sverige övergick man under medeltiden till ett system där kvinnor och barn skötte vaktandet av djuren på byarnas utmarker om somrarna. Systemet som var unikt

>

fib 51

HISTORIA

»

… bönderna hade vapen så att man kunde bekämpa vargplågan, som förstås var ett stort hot …

och som förutsatte att bönderna hade vapen så att de kunde bekämpa vargplågan, som förstås var ett stort hot mot den produktion som grundade sig på sommarbete i skogar och på utmarker. På så sätt kom föredraget att dra in i vår tid och ställa frågorna om ”varghat” i en historisk belysning. Det blev en sådan där andlös stund som ibland händer på en föreläsning, en stund då de 100 personerna i publiken hade en aha-upplevelse.

BOSKAPSSKÖTSEL. Janken Myrdal har också (2012)

gett ut en stor bok om den medeltida boskapsskötseln. (Jordbruket på den tiden var starkt dominerat av animalisk produktion.) Boken heter Boskapsskötseln under medeltiden. En källpluralistisk studie (Nordiska museets förlag 2012). I den boken kan man läsa om allt det som han föreläste om och om mycket annat. Men det handlar om en akademisk avhandling, närmare bestämt om ett slags del två till den avhandling han en gång disputerade på.

Således är verket fyllt med redogörelser för metoder och källor och hur källkritik ska hanteras. Och det är säkert viktigt. Men det som jag nog skulle vilja läsa av Janken är en populär bok där innehållet inte tyngs av alla akademiskt nödvändiga byggnadsställningar i form av referenser och fotnoter och metoddiskussioner.

REKONSTRUKTION. Vi väntar gärna tålmodigt på

den boken. Under tiden växer kyrkan upp och vi tänker med glädje på den dag då taket är lagt. Då målningarna i koret har rekonstruerats. Och vi fib 52

drömmer om en möjlighet att få gå på midsommardagens gudstjänst i sommarväder i den återuppståndna byggnaden Södra Råda gamla kyrka.

Kyrka kan den ju inte vara eftersom det blir en museibyggnad. Men så var det redan tidigare.

Foto: Sven Rosborn

Gamla kyrkan köptes av riksantikvarieämbetet på 1860-talet, då församlingen växt över alla bräddar och den gamla kyrkan var för trång. Men ändå fick man till en gudstjänst varje år.

Och den var märkvärdig. Så nog kan man ha

gudstjänst på midsommardagen även i en ”museibyggnad”. Södra Råda gamla kyrka kommer den ändå att kallas.

Fast den inte blir en kyrka och fast den inte är gammal. ■ ■

Träkyrkan i Södra Råda före branden, med den timrade kyrkogårdsmarkeringen i förgrunden. fib 53

Debatt. Åke Kilander hävdar att författarna av Lagen mot krig gör en logisk kullerbytta, eftersom en generell företeelse inte kan ha undantag.

Han avkräver dem en förklaring.

FN-stadgans generella våldsförbud – finns det?

E

TEXT åke kilander

n av FN-stadgans grundläggande paragrafer beträffande fred och säkerhet, artikel 2:4, lyder: ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta nationernas ändamål.”

I boken Lagen mot krig (Celanders förlag 2013) liksom i FiB/K nr 11/2013 benämns denna paragraf som ”det generella våldsförbudet”. Alternativt betecknas det av flera av författarna som ”allmänt” eller ”strikt”. Rolf Andersson drar även slutsatsen: ”Krig är alltså förbjudna mellan staterna”.

DET ÄR EN UTMÄRKT bok (se min recension i FiB/K

nr 10/2013) men på denna punkt har författarna fel. De gör en logisk kullerbytta. En generell företeelse (våldsförbud) kan inte ha undantag, vilka författarna ändå själva preciserar. Inte heller kan man rent språkligt dra slutsatsen att uppmaningen att ”avhålla sig från hot om eller bruk av våld” i ett begränsat sammanhang är detsamma som ett generellt förbud mot våld. Författarna gör en omtolkning av artikeln som mig veterligt inte har något folkrättsligt eller annat juridiskt stöd.

Innebörden av artikel 2:4 har en omfattande historia men riktar sig numera i praktiken mot militära aktioner. (Politiska och ekonomiska påtryckningar, som skulle kunna omfattas av originaltextens ”use of force”, brukar behandlas under artikel 39.) Brottet är således militärt angrepp mot fib 54

»

Stadgan skiljer mellan angripare och angripen och utpekar brottslingen. en annan stat (”aggression”), inte användningen av våld i allmänhet. Stadgan skiljer mellan angripare och angripen och utpekar brottslingen.

FN-systemets (liksom föregångaren Nationernas förbunds) metod för att återställa freden är den kollektiva säkerheten. Möjligheterna att genomföra den är som vi vet starkt begränsade i FN, främst genom vetorätten i säkerhetsrådet. Men principen för att bevara fred och säkerhet är likväl riktig och anger en god strategi för freds-och solidaritetsrörelser.

TYVÄRR ÄR OMTOLKNINGEN av artikel 2:4 inte bara en lek med ord utan kan utnyttjas för att dra bort uppmärksamheten från imperialismens inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Fib-juristen Ingemar Folke behandlade denna fråga ingående i boken Folkrätt och stormaktspolitik (Hägglunds förlag 1992) och skrev: ”Främst måste ett /…/ vanligt missförstånd om FN-stadgan undanröjas, nämligen att denna skulle grundas på ett allmänt förbud mot bruk av våld stater emellan, alltså ett allmänt krigsförbud.”

Vad har hänt sedan dess som har fått författarna att omtolka innebörden av artikel 2:4? De bör förklara sig. ■ ■

Dikt.

DIKT peter curman

Begravning Sitter i kyrkbänken på begravning, fumlar med en ros mellan fingrarna.

Under skinnet på mina händer krälar ådrorna som blåa maskar medan prästen mässar om ett annat liv ett hinsides.

Hon ber oss be tillsammans.

Motvilligt ställer jag mig upp eftersom alla andra gör det, Men jag ber inte.

Mina läppar är förseglade.

Men rosen darrar och skälver mellan mina fingrar.

Den sväller och öppnar sig som var den min röst och mitt ansikte i detta rum av sorg och saknad

(till Lennart Parknäs i åminne)

fib 55

Litteratur.

100 ÅR MED MARCEL PROUSTS PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT: NU STÅR KAMPEN MELLAN HÖGER-PRUOSTIANER OCH VÄNSTER-PROUSTIANER

Kampen om Proust

D

TEXT torsten rönnerstrand

en 14 november 2013 var det jämnt 100 år sedan utgivningen av en av 1900-talets mest omtalade romaner.

Den heter Swanns värld, och utgör första delen av Marcel Prousts sju band långa romanserien På spaning efter den tid som flytt (1913–1927). Kring detta verk samlar sig nu världens ledande proustianer för konferenser, seminarier och debatter.

FÖRDÖMDES. Att Proust är omtalad innebär dock

inte att han inte är omstridd. Tvärtom! Det finns nog inte någon klassiker som har väckt så skilda reaktioner som På spaning efter den tid som flytt.

De mest negativa reaktionerna kom efter Prousts död 1922 och den postuma publiceringen av romanseriens tre sista delar 1923, 1925 och 1927. Då blev På spaning efter den tid som flytt ett hatobjektet för de avantgardistiska rörelser som dominerade den litterära debatten vid denna tid.

Exempel på det var surrealisterna, till exempel Louis Aragon, Tristan Tzara och Paul Eluard.

Men kritiken kom inte bara från avantgardisterna utan också från vänstern. Det visar en artikel av Jean-Paul Sartre i Les Temps Modernes 1947.

Där avfärdas Proust som reaktionär och medbrottsling till de mörka krafterna i tiden.

VÄNDPUNKT. Den stora vändpunkten kom två

år efter Sartres fördömande artikel. Det var André Maurois lysande biografi A la recherche de Marcel Proust (1949). Med den skapades plötsligt förutsättningar för en mera allsidig bedömning av Prousts verk. Resultatet lät inte heller vänta på sig. Maurois bok ledde till en veritabel kult av Proust, och i dag har han en position som mofib 56

»

bakom de glansfulla fasaderna döljer sig en samling pretentiösa och talanglösa nollor

dern klassiker i nivå med Franz Kafka, Albert Camus och Thomas Mann.

Det innebär dock inte att det skulle finnas någon enighet om hur man ska tolka På spaning efter den tid som flytt. Tvärtom! I den stora skaran av hängivna Proustläsare finns två läger, högerproustianerna och vänsterproustianerna.

TOLKNINGAR. Höger-proustianerna läser gärna

Prousts verk som ett mondent societetsreportage – som en hyllning till det skikt av oligarker och aristokrater som står i centrum för hans berättelse. Ofta tar de fasta på de initierade skildringarna av överklassens fester med de glamorösa kläderna, de läckra måltiderna och de högadliga gästerna.

Men det finns givetvis ett helt annat sätt att uppfatta På spaning efter den tid som flytt. För vänsterproustianerna är Prousts verk ett angrepp på den franska överklassen och dess allierade an-

hängare i det som brukar kallas ”le demi-monde”, det vill säga ”halvvärlden”.

DEMASKERING. Ett sådant angrepp kan ta fasta på skildringen av romanseriens manlige huvudperson, den rike konstsamlaren och världsmannen Charles Swann.

Av högerpruostianerna uppfattas han som en spirituell och högt begåvad idealgestalt, men det går också att se honom på ett helt annat sätt.

Sålunda konstaterar berättaren att Swann är ”en smula tankelat och fantasilös”, och att han till följd av dessa egenskaper inte har tillräckligt med kraft och vilja för att gå på djupet med någonting. Vi får visserligen veta att Swann har ett rykte som spirituell konversatör, men mycket talar för att Proust vill att läsaren ska uppfatta detta som en illusion. Berättaren gör sig i vart fall aldrig besväret att visa upp Swanns kvaliteter i detta avseende. Proust själv var enligt samstämmiga vittnesmål en briljant och underhållande sällskapsmänniska, men han delar inte med sig av sina kvickheter till Swann, som boken igenom framstår som en obetydlig nolla.

I romanseriens andra del – I skuggan av unga flickor i blom – beskrivs han till och med som ”en vulgär bluffmakare”.

Denna demaskering av Swann drabbar också hans rykte som framstående konstskribent. Han poserar som subtil estet och påstår sig arbeta med en studie över konstnären Vermeer van Delft, men i realiteten får han inte mycket gjort. I romanseriens andra del framgår det också att hans skriverier inte alls lever upp till hans rykte som en intelligent och spirituell världsman.

FASADER. Men det är inte bara Swann som visat

sig vara mindre glansfull än vad ryktet förmäler.

Detsamma gäller med få undantag om hela den privilegierade grupp av oligarker och aristokrater som han rör sig i. Inledningsvis – och på avstånd – framstår de visserligen som underverk av förfining och intelligens, och så uppfattas de också av den till en början mycket naive berättaren, den unge Marcel. Efter hand visar det sig dock att det bakom de glansfulla fasaderna döljer sig en samling pretentiösa och talanglösa nollor, låt vara att de liksom Swann arbetar hårt för att upprätthålla en grandios självbild.

Mot bakgrund av detta kan det tyckas svårt att dela högerproustianernas tolkning av På spaning efter den tid som flytt. Prousts stora verk är inte en hyllning till de oligarker, aristokrater och demimonder som befolkar böckerna. Det är snarare en krönika om deras förfall.

Första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt gavs ut för etthundra år sedan.

MOLLUSKER. Att deras tid snart kan vara ute

understryks på flera ställen i romanserien. Ett exempel på det är en scen från den andra delen, som utspelar sig vid ett lyxhotell i den fashionabla badorten Balbec. Medan gästerna aningslöst roar sig inne i det upplysta hotellet, betraktas de uppmärksamt av en anonym folkmassa som församlat sig i mörkret utanför panoramafönstren.

[---] de elektriska ljuskällorna sände ut strömmar av ljus i den stora matsalen så att denna tedde sig som ett kolossalt och underbart akvarium, framför vars glasvägg Balbecs arbetarbefolkning, fiskare och småborgarfamiljer trängdes osynliga i mörkret för att genom rutan få se något av detta lyxliv, som, sakta gungande i gyllene virvlar, för de fattiga tedde sig lika obegripligt som besynnerliga fiskars eller molluskers levnadssätt. (Ett socialt problem är om glasväggen alltid kommer att beskydda underdjurens gästabud eller om de fattiga som där ute i mörkret med giriga blickar betraktar härligheten inte en dag skall komma och fiska upp underdjuren ur akvariet för att äta upp dem.) ■ ■ fib 57

Recension.

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

438 dagar

I den bok som Johan Persson och Martin Schibbye har skrivit om året i etiopiskt fängelse, framgår mycket tydligt vilken disciplin det fordrades av dem för att klara och uthärda fängelsetillvarons osäkerhet. Ingen hade väl trott att tillvaron i ett afrikanskt fängelse var direkt paradisisk men Schibbye och Persson skildrar i ett slags dialogframställning av livet dagfördag; trängseln, den dåliga kosten, risken för sjukdomar och, kanske viktigast av allt, vikten av att upprätthålla daglig disciplin. Att inte ge efter för apatin var en del av kampen.

Deras uppdrag att granska det

Den röda drömmen Joakim Pirinen Ordfront

Joakim Pirinen är antagligen fortfarande mest känd för sin seriefigur Socker-Conny, som slog världen med häpnad med hjälp av ett järnrör 1985.

Kanske inspirerad av Rabelais Gargantua. Men Pirinen har under trettio år skrivit och ritat en lång rad böcker och seriealbum, bland annat den satiriska serien om familjen Bra. Den Röda drömmen innehåller tjugofyra noveller eller novelliknande texter med vitt skilda innehåll och i vitt skilda genrer, vilket också framgår av fib 58

Foto: Magnus Bergström

Johan Persson, Martin Schibbye Offside

svenska oljebolaget slutade alltså med att granskarna sattes i fängelse. Domen om terrorism var grundlös. För den etiopiska regimen var det uppenbarligen viktigt att visa världen att Ogaden var en etiopisk intern angelägenhet. De blev fångar och brickor i det politiska spelet.

Nu är de fria. De är hemma. De överlevde. De har med all rätt fått stor uppmärksamhet i tv, radio och press och på det sättet nått ut brett. När de fängslades riktades ljuset mot detta övergrepp av

den etiopiska regimen. Så historien om det svenska oljebolagets affärer i Ogadenöknen återstår att skrivas. 438 dagar visar ändå, om än indirekt, att kapitalet inte kan verka utan att äga en makt, en stat som backar upp det. Den etiopiska regimen visade med sitt agerande på vilken sida den stod.

Nu fick vi en berättelse om Johan och Martins kamp, en berättelse som vi kommer att bära med oss länge. jan bergsten

innehållsförteckningen, som märkligt nog saknar sidangivelser. Andra författare som provat att byta textgenre i samma bok är till exempel James Joyce och Raymond Quenau, men där handlade det i första fallet om att förnya litteraturen och berättandet och i det andra fallet om rena stilövningar.

I denna bok tycks det som om Pirinen bara haft lust att prova på. Därför är resultatet minst sagt blandat. De genrer som flyter på bäst är fantasy och science fiction, kanske de som är mest omtyckta av författaren. Det finns två deckarnoveller och det tyder också på ett starkt intresse. Båda novellerna är späckade med bestialiskt avrättade offer, poliserna som uppträder har svåra familjeproblem och som det brukar vara i mordhistorier är motiven tvivelaktiga.

Genren pornografi är en av de mest styvmoderligt behandlade. En ung

kvinna som plockas upp i en bar av en dvärg (!) – en nuförtiden inte accepterad benämning på kortvuxna – stängs in i en lägenhet och tvingas till diverse äckliga aktiviteter, bland annat med avföring. Blir någon stimulerad av sådant?

Boken är bitvis svårläst. Inte enbart för att den är uppdelad i tjugofyra olikartade texter som, var och en, tar tid att försöka sätta sig in i. Det är inte lätt att hänga med i svängarna och alla de absurda vändningar som dyker upp. Den som har speciella förväntningar efter att ha noterat genreetiketten på en text, bör bli om inte besviken så i alla fall något undrande. Inte bara över porrtexten.

Spökhistorien är inte det minsta läskig.

Men den läsare som tycker om det oförutsägbara och inte väjer för att anstränga sig litet, har en hel del att hämta här. stefan estby

Janusansiktet – Berättelsen om diplomaten Harald Edenstams liv och tid Erik H. Edelstam Carlsson förlag

Många som minns kuppen i Chile minns också Harald Edelstam, som var Sveriges ambassadör i Chile vid tillfället, och hans kamp för att rädda folk undan juntan som tagit makten. Hans aktiviteter innebar ständiga besök på fotbollsstadion, som gjorts om till fångläger. Därifrån fick han bland annat loss alla de femtiofyra medlemmarna av den uruguayanska vänsterrörelsen Tupamaros. Edelstam såg till att Sverige blev skyddsmakt för den kubanska ambassaden när dess personal tvingades i väg. Han tog emot

Strindberg – ett liv Göran Söderström Lind & Co

Strindberg var en av de första svenska författare som försökte leva på sitt skrivande. Det kunde ha sina prövningar.

Som till exempel sommaren 1872 då Strindberg var 23 år och skrev på Mäster Olof samtidigt som han översatte barnböcker åt Bonniers.

Boken det gällde hette Daddas visor.

Där fanns sångtexten ”Ba-a, ba-a, black sheep”. Strindberg översatte till ”Bä, bä, svarta lamm”. För barn lät det kanske lite dystert så en annan översättare kom senare med snilleblixten till den numera klassiska raden ”Bä, bä, vita lamm”.

Det här står att läsa i Göran Söder-

och skyddade utländska och chilenska förföljda på de båda ambassaderna och såg till att de kunde lämna landet.

Han arbetade med en blandning av list, smidighet och oförskämdhet och hans aktioner kunde vara både kuppartade och spektakulära.

Under tiden i Chile närmade sig Edelstam slutet av en lång diplomatisk bana.

Jag räknar till elva olika platser där han varit förlagd med början i Rom 1939 och avslutning i Alger 1979. På de sista fyra posterna – Jakarta, Guatemala City, Santiago och Alger – var han ambassadör.

Edelstam kom att inneha flera poster under krig och oroligheter och fick inblick i de förhållanden som rådde. Han var i Berlin under kriget och träffade motståndare till nazismen och kunde rapportera om mord på judar, en rapport som man såg till försvann.

I Norge hjälpte han studenter att fly undan tyskarna men framförallt var han central för produktion och spridning av fri press. I Indonesien pågick förföljelser mot kommunister och kineser och

i Guatemala härskade ett skräckvälde.

Om denna levnadsbana har hans yngste son Erik H. Edelstam skrivit en biografi. Han är på många sätt fascinerad och beundrande men inte okritisk. Han skildrar en komplicerad personlighet, en man med ett janusansikte, som var både lättsam och glad men som kunde gripas av ett stort raseri. Han strävade efter rättvisa och jämlikhet men kunde också visa överklasslater.

Boken beskriver en tid och ett liv genom två par ögon, faderns och sonens.

Den senare kommenterar och försöker ge perspektiv. Boken ger de enskilda och personliga erfarenheterna och upplevelserna och i detta ligger bokens intresse.

De större perspektiven och orsakerna får man söka på annan plats. Boken är tjock, nästan sexhundra sidor. Det känns som för mycket. Den är osovrad, skiljer inte stort från smått, privat från allmänintresse. Den är alltför ordrik och känns ofta ostrukturerad. Den skulle ha vunnit på en ordentlig nedbantning. sisela björnsson

ströms faktaspäckade bok på drygt sjuhundra sidor. Där blandas högt som lågt om detta författarliv som ständigt fascinerar. Var Strindberg galen? Hatade han kvinnor? Var han socialist? Försökte han göra guld? Mätte han organet? Var allt det han skrev hämtat ur det egna livet?

Om denna sista fråga kan man fundera. Kunde det kanske ha varit som så att Strindberg medvetet sökte konflikt för att få något att skriva om?

Söderström menar däremot att det som formade hans liv berodde på personligheten. Till stöd anför han privatpsykologiska resonemang av tyvärr lättviktig sort. Ungefär som detta att Strindberg ”ärvde” karaktärsdrag från sina föräldrar men mest av modern som formade hans ”hysteroida” läggning. Vad säger man om sådant i modern tid?

Intressantare att läsa är resultatet av Söderströms herkuliska arbete som flätar samman liv, verk, brev, artiklar och samtida vittnesmål om människan

Strindberg. Till detta kan läggas en notapparat på majestätiska 1288 kommentarer. Då boken är kronologiskt arrangerad blir den också som ett uppslagsverk där åtskilligt intressant kan hämtas.

Strindberg var en stridens man. Det som kom att kallas Strindbergsfejden fick det radikala Sverige att sluta leden.

Ut ur tumultet växte en insamling kal�lad folkets nobelpris. Det överlämnades till Strindberg vid facklors sken på hans 63-årsdag. Manifestationen samlade 5 000 deltagare. En kort tid senare följde honom en lika mäktig demonstration till graven på norra kyrkogården i Stockholm.

Det var högern Strindberg angripit.

Riktigt förnöjsamt blir det då att läsa att Heidenstams vräkiga 50-årshyllning blåstes upp med ditkommenderat festfolk och tryfferades med manipulerade upplagesiffror. Det var Strindberg folk ville läsa, inte högerförfattarnas pjunk. anders norborg fib 59

RECENSION

På Tvärs – Skriftställning 21 Jan Myrdal Celanders Förlag

“Men allt jag läst sedan tioårsåldern har visat mig att det är möjligt att med ord medvetet ta sig genom den lögnväv som kallas allmän mening och rådande åsikter.”

Bland oss som läser Jan Myrdal kan jag känna att det finns två läger. Det ena ser Myrdal som en sanningssägare – dock utan att läsarna nödvändigtvis håller med om precis allt. Det andra lägret ser Jan Myrdal som en sorts provokatör – ett ”enfant terrible” som framför förbjudna tankar ibland bara för att de är just förbjudna, överraskande och vill starta debatter. Tankar eller tankelek alltså. Låt oss ta Jan Myrdal på allvar!

Jan Myrdal själv beskriver hur han under perioder tvingats ”skriva aesopiskt för att överhuvudtaget nå ut med orden.

Jag har dock aldrig ljugit”. Nej, det är

Ett nollsummespel Barbro Lindgren Karneval förlag

Barbro Lindgren har begåvat oss med ännu en bok fylld av vardagens funderingar och iakttagelser, Ett nollsummespel – vilket är hennes definition av livet. Den kan ses som en fortsättning på Även en ihålig nöt vill bli knäckt (2012) men den kan lika gärna vara fristående. Boken utspelar sig i samma miljö som den tidigare, i Glömminge på Öland och livskamraten, hunden Mimmi, finns med. Hon och Mimmi går måndagspromenader fib 60

»

Han beskriver hur många ungdomar i dag blir lurade att inte fördjupa sig i texter …

svårt att hitta faktafel eller ohederligt klippta citat i Myrdals texter. Han brukar alltid gå till källorna – till skillnad från många forskare. Jan Myrdal kan citera intressanta forskaruppsatser men hans syn på skolsystemet som sådant präglar ändå synen på kunskapsinhämtning: ”Viktigt att minnas att just skolan i alla dess former från förskola till högsta akademier och universitet i sig är instrument för rådande sanningar, ett i de härskandes intresse rätt tänk.” Han beskriver hur många ungdomar i dag blir lurade att inte fördjupa sig i texter och därför inte förmår erövra den intellektuella traditionen: ”De tror på vad som sägs dem av skolor och myndigheter, på vad de ser i tv.”

Visserligen finns några äldre texter med i denna Skriftställningsvolym, men

»

Det är något självklart och okonstlat över texten …

med kantorn, dödgrävaren, kyrkvärden, ingenjören, ekonomen och några till, för att få reda på vad som händer i byn. När affären slagit igen får man annars inte veta något längre.

Barbro Lindgren tar upp nya teman.

Frågar deltagarna på måndagspromenaden vad de lekte som barn och om de har drömt några konstiga drömmar sedan sist. I sin ensamhet ägnar hon Marcel Proust sina tankar, funderar över barnbarnens kolossala glädjeyttringar

bokens fokus ligger ändå på de senaste åren med hustrun och medarbetaren Gun Kessle och hennes bortgång, Sveriges krig i Afghanistan, Forum för levande historias officiella statliga historieskrivning. Och så Strindberg, så klart.

De flesta ämnen behandlas med grundsynen folkets kultur mot de härskandes idéer och med det Jan Myrdal kallar ”tvesyn” – en förmåga att se historien som mångfacetterad och ytterst sällan helt svartvit enkel: ”Den övertygade nazisten Karl Astel var verkligen en otrevlig person – men han hade rätt om tobakens faror”.

När Göran Hägg 1995 skrev boken 21 moderna klassiker hade Jan Myrdals bok Barndom en självklar plats på litteraturlistan. Men tiden har vänt och Myrdals böcker saknas i dag i många litteraturhistoriska verk. När vänder tiden igen?

De två sista meningarna i boken lyder: ”Strindberg skrev oss inte bara vårt språk. Han levde också vårt livsmönster.” Även om jag inte helt delar synen på Strindberg kan jag förstå Jan Myrdals utgångspunkt om livets och arbetets enhet. Ärligheten som livsprincip i allt man gör. olof rydström

och lyssnar på Händel och Beethoven. Årstiderna passerar förbi, kommer åter, var och en med sina avtryck i naturen.

Stämningen i boken är sorglustig, funderingar och slutsatser har ofta ett barns direkthet. Det är något självklart och okonstlat över texten utan att den på något sätt är ointressant. Vardagen tycks oss ofta mindre intressant – så är det inte med Barbro Lindgrens vardag. Hon blandar friskt stort och smått, sorg och glädje. På ett ställe i boken uttrycker hon sin upprymdhet när hon läst igenom det hon skrivit för att det är ”osannolikt bra, kanske det bästa jag någonsin skrivit”.

Jag läser boken långsamt och begrundande, som poesi fast prosa och skrattar ofta högt åt hennes underfundiga humor. agneta willans

Att ha och inte ha Ernest Hemingway Övers. Christian Ekvall Bakhåll

Skildringen av Harry Morgans öde är central i Hemingways författarskap. Den är den enda av hans romaner som utspelar sig i hans hemland USA och den är en uppgörelse med den amerikanska hjältetypen ensam är stark.

Harry Morgan försörjer sig med sin båt på vattnen mellan Florida och Kuba.

I bokens inledning avvisar han ett erbjudande att hjälpa en liten grupp kubanska revolutionärer att fly efter ett bankrån – just det som senare blir hans död.

I stället väljer han att tjäna sitt levebröd lagligt, genom fiske med en rik turist, men blir blåst på pengarna och övergår av nödtvång till att smuggla sprit och människor med förödande resultat.

Människosmugglingen påminner om dagens dödliga trafik över Medelhavet,

Mammas gata Kjell Johansson Weyler

”Kransen” eller Midsommarkransen i södra Stockholm har varit skådeplats för flera av Kjell Johanssons romaner i den hyllade sviten De utsatta. Nu återvänder han till förorten där han växte upp under 1940-talet, den här gången på ett sprudlande berättarhumör. I Mammas gata målar han upp en myllrande fresk av tjuvfamiljer, A-lagare, utsatta, skötsamma arbetare, familjer och ensamstående.

Vi hör ljuden, känner dofterna och ser människorna.

även om händelseförloppet är ett annat.

Berättarperspektivet i boken skiftar, från Harry Morgans egen inledande berättelse via en utomståendes skildring i del två och medhjälparen Alberts berättelse i början av del tre, till en allestädes närvarande iakttagares inträngande observationer på slutet. En del av förklaringen lär vara att två delar ursprungligen skrevs som separata noveller men senare har knutits samman och kompletterats till en roman. Hur som helst gör greppet boken variationsrik och levande.

Skildringen av klasskillnader och makthavare är mångbottnad, med flera bifigurer porträtterade.

På sin dödsbädd summerar Harry Morgan flämtande – inför oförstående åhörare – den stora erfarenhet som det tagit honom lång tid att få ur sig och hela livet att lära sig: ”Hur det än är har en ensam man ingen jävla chans”.

I inledningen till romanen Klockan klämtar för dig återkom Hemingway till samma tema: ”Ingen människa är en ö”.

Att ha och inte ha har hittills funnits på svenska i Thorsten Jonssons översättning på Bonniers förlag. Den har nu över 60 år på nacken och det är bra att den ut-

Det är en miljö där munvigheten och den kvicka repliken står högt i kurs. En mans anseende hänger ihop med vilket yrke han har, en kvinnas med hur hon sköter familjens ekonomi. Skrönorna runt kaféborden är många, ett arv Kjell Johansson förvaltat genom hela sitt författarskap. (Fråga mig inte hur han kan minnas allt, så in i minsta detalj, eller vad som är sant och riktigt.)

Mammas gata väcker också tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, mellan konformism och egenart.

I folkhemmets epok, där allt avvikande väckte misstänksamhet, kunde på samma gång de mest särpräglade personligheter tolereras, bara de inte kom utifrån. I dag lever vi i en tid som hyllar individen och det personliga uttrycket samtidigt som alla i den växande medelklassen ter sig till förväxling lika, klär sig lika, bor lika,

kommer i nyöversättning, med modernt språkbruk, för en ny generation läsare.

Christian Ekvall har ett ledigt språk och kompletterar boken med ett bra efterord men ibland tar han sig som översättare onödigt stora friheter med mindre lyckat resultat. Hemingways knappa men mycket medvetna språk och ordval blev stilbildande. I den tidigare översättningen inleddes boken med denna mening: ”Ni vet hur det är i Habana tidigt på mornarna när lodarna ännu ligger och sover vid husväggarna: innan ens isvagnarna har hunnit komma med is till krogarna?”

Det är klart att vi vet. Läsaren förutsätts höra till de invigdas gäng, som Nils Granberg påpekar i sin utmärkta biografi över Ernest Hemingway.

Nyöversättningen avviker från originalet och missar därmed poängen: ”Kanske vet alla hur det är tidigt på morgonen i Havanna, när lodisarna fortfarande ligger och sover längs med husväggarna, redan innan isvagnarna kommer med is till barerna?”

Olyckligt, men inte katastrofalt. Som helhet är utgåvan välgjord och välkommen. christer lundgren

»

… en myllrande fresk av tjuvfamiljer, A-lagare, utsatta, skötsamma arbetare, familjer och ensamstående. låter lika och har samma drömmar.

Mot slutet blir boken ett mer konventionellt berättande om Kransens historia, inte utan intresse för oss som vuxit upp söder om Slussen. Men det är i skildringen av kollektivet och individerna Mammas gata har sin stora styrka. tom carlson fib 61

RECENSION

Friedrich Engels – Kommunist i frack Tristram Hunt Övers. Stefan Lindgren Leopard förlag

Friedrich Engels var vid sin död 1895 en huvudfigur i den internationella arbetarrörelsen. Hans kontor på 122 Regents Park Road i London var den internationella socialismens Mekka.

Engels och Karl Marx diskuterade, skrev och kämpade tillsammans i fyra decennier. De var helt involverade i varandras verk. En skrift av den ene kan inte frikopplas från den andres inflytande.

De blev med åren mycket samstämmiga.

Men ännu vid Marx död 1883 hade deras verk nått liten spridning och splittringen var stor inom arbetarrörelsen.

Det var Engels pamfletter och propaganda under 1880-talet som lade grunden för marxismen som en massrörelse. 1890 ägde den första 1 maj demonstrationen rum. Tysklands socialdemokratiska parti bildades och följdes av fler över hela Europa. 1892 skrev han sin första ”bestseller”, Socialismens

Fyra dagar i april Magnus Alkarp Historiska Media

Fyra dagar i april är en berättelse om ett Sverige under krigsåren som lämnar en skamfläck som inte bara solkar polisväsende och akademiska institutioner utan även samhället i stort. Om den gemensamma synen på vår skuld tidigare har varit att vi under andra världskriget agerade underlåtande och ryggradslöst, så visar Alkarps berättelse att delar av det svenska samhället fib 62

utveckling från utopi till vetenskap, som tillsammans med Anti-Dühring och flera andra skrifter formade den dominerande samhällssynen i den nybildade Andra internationalen.

I denna utmärkta biografi i en lika utmärkt översättning av Stefan Lindgren får vi följa Engels från uppväxten i hans pietistiska och religiösa familj i Wuppertal i Preussen, hans intellektuella frigörelse som via unghegelianerna vid Berlins universitet och mötet med Marx, ledde till en materialistisk och revolutionär hållning. Ymnigt festande och många kvinnor utgjorde inget hinder.

Han skickades under två år till praktikarbete på familjeföretaget i bomullsbranschen i Manchester, kapitalismens mest lönsamma och erbarmliga plats vid den tiden. Efter hemkomsten skrev han som 24-åring det klassiska verket Den arbetande klassens läge i England (1845).

Revolutionsåret 1848 gav Marx och Engels ut Kommunistiska manifestet, en genial sammanfattning av kapitalismens läge i stort som pekade framåt. Men upproren slogs ner. De tvingades tänka om och emigrera till England där Engels i nästan tjugo år försörjde sig genom företaget i Manchester. Han finansierade Marx forskning i London som ledde till första delen av Kapitalet (1867). Han flyttade därefter till London och blev kor-

responderande generalsekreterare i Första Internationalen till dess upplösning 1876.

Engels – och Marx – kritiserade och formulerade samhällsutvecklingen vetenskapligt. De polemiserade och kritiserade hårt sina politiska motståndare – inga söndagsskolepojkar precis – och de rök ihop med de flesta. Engels insikter i internationell handel och det kommersiella livet kom väl till pass när Marx utformade den politiska ekonomin. Hans älskade proletära irländska kvinnor Mary och Lizzy Burns hjälpte honom till insikt om arbetarnas situation i Manchester och i den irländska frågan.

Och hela tiden förändrades verkligheten.

Rörelser och människor agerade ibland inte alls som de förväntat sig. De tvingades till ideliga omprövningar av tidigare slutsatser. Men resultatet blev trots allt en samhällssyn och metod som i stora drag står sig än i dag.

Engels var human och generös men hade också mindre sympatiska drag och kunde ibland bli deprimerad. Han var en arbetsnarkoman som förstod att njuta av livets goda. Boken förmedlar respekt för hans livsverk men klargör också dess begränsningar i tid och rum, något som både Engels och Marx var ytterst medvetna om men som ofta glöms bort av efterlevande.

Denna biografi påminner oss. åke kilander

spelade en mer aktiv roll än så.

Demonstrationerna kring Gamla Uppsala kullar under påsken 1943 visade inte bara att det fanns en relativt bred grupp nazister som i viss mån var välorganiserade i Sverige, utan även att de hade ett gott understöd av den svenska polisen. Berättelsen handlar dels om hur polisen väljer att ta i med hårdhandskarna mot de medborgare som visade civilkurage och stod upp mot de aggressiva demonstranterna dels om hur norska motståndskvinnor och män förföljs och i vissa fall skickas tillbaka, rätt i gapet på den tyska ockupationsmakten.

Magnus Alkarps historiska tillbakablick är, förutom att det är en spännande läsning, också en viktig lektion i kurage, både kollektivt och enskilt. Det är vansk-

ligt att som land identifiera sig som en nation som står upp för de mänskliga rättigheterna, risken är då att den enskilda medborgaren glömmer att detta inte är vatten värt så länge de själva inte tar ställning. Det var en sanning 1943 och är fortfarande en sanning 70 år senare. Fyra dagar i april visar också att intellektuella inte är immuna mot trångsynthet. I fallet det akademiska Uppsala verkar förhållandet snarare vara det motsatta.

Men precis som det är deprimerande att inse att egoism, trångsynthet och rasism alltid har och troligtvis alltid kommer att existera så är det, precis som Alkarp skriver i sitt slutord, en tröst att kurage, medmänsklighet och mod också alltid har funnits. charlie aronsson

Farsan Spanien, kriget och jag Kerstin Gustafsson Figueroa Migra Förlag

”Min pappa föddes tio år före den ryska revolutionen. Han dog sju år efter murens fall.

Han levde i nästan ett helt sekel, upplevde två världskrig och åtskilliga revolutioner. Han byggde vårt välfärdssamhälle och han förbannade de som sålde ut det. När fascismen växte sig stark i Europa på 1930-talet gjorde han som tusentals andra unga män och kvinnor från hela världen. Han reste som frivillig till Spanien.”

Kerstin Gustafsson Figueroa skriver en annorlunda biografisk skildring, där de tysta eller nedtystade får berätta om det som inte står i skolböckerna. Hon korsar sin fars spår och följer samma väg som han gjorde i april 1938. Sista anhalten blir Barcelona, Kataloniens huvudstad, som också var den spanska republikens centrum

Inskrifter. Valda dikter 1956–1998.

Zbigniew Herbert Urval och övers. Irena Grönberg.

Ellerströms förlag

Zbigniew Herbert (1924–98) är en av Polens stora poeter men var även verksam som dramatiker.

Hans liv sammanfaller med stor historisk dramatik. Född i Lwów (Lviv) i dåvarande östra Polen numera Ukraina. Kriget gjorde att han under sin uppväxt fick byta medborgarskap fyra gånger. Han studerade i Polen, reste mycket och bodde periodvis utomlands men återvände alltid till

under inbördeskrigets sista månader.

Författaren för oss närmare sin far Eskil Gustafsson, en av de överlevande.

Det blir en gripande skildring. Eskil var inte den som berättade så mycket minnen från kriget, inte ens under deras vandringar runt Råstasjön.

Hon följer spåren med nästan arkeologisk noggrannhet. Går igenom detaljrik litteratur om spanska inbördeskriget men där hon är fel läsare. Hon söker spåren efter sin far och de internationella brigaderna. Söker överlevande även i Spanien och granskar den officiella historieskrivningen. Hon skriver om hans liv i Sverige och söker upp de människor som minns honom. Hon söker genom tystnaden och finner dem som satt tystnadens lock över historien.

Visst skrevs det om det spanska inbördeskriget i de svenska tidningarna och visst ordnades det opinionsmöten.

I Sverige bildades mer än 350 lokala solidaritetskommittéer. Det anordnades 2 000 officiella Spanienmöten. När hon söker i svenska dokumentärfilmer på Arbetarrörelsens arkiv finns det bara socialdemokrater som framträder med partibeteckning. De som tillhört den

kommunistiska rörelsen nämns bara som före detta aktivister. Berättelsen övergår till en rysare om historieförfalskning. När de Spanienfrivilliga kom hem till Malmö 7 december 1938 möttes de av tusentals människor. I Göteborg några dagar senare var det 30 000 som hyllade dem. Nog måste väl något av detta finnas på film? När Kerstin Gustafsson Figueroa söker vidare visar det sig att Statens Ljud- och Bildarkiv klippt bort alla sådana filmer. Allt som hade med kommunister att göra skulle bort.

Under 1980-talet gjorde hon tillsammans med Mekki Karlsson en gedigen dokumentation, där de intervjuade nästan 40 överlevande Spanienfrivilliga.

De skrev en bok och gjorde en radiodokumentation. Med sin senaste bok visar hon att det återstår mycket att berätta.

För tio år sedan invigdes myndigheten Forum för levande historia, efter initiativ av Göran Persson. Boken Om detta må vi berätta fick masspridning men Frivilligbrigaderna under spanska inbördeskriget förbigås med tystnad.

Därför är detta en viktig bok. bror kajsajuntti

Polen. Han medverkade i en underjordisk tidskrift och anslöt sig till Solidaritet, som bildades 1980, efter en strejk på Leninvarvet i Gdansk.

Herbert gav ut nio diktsamlingar.

Irena Grönbergs volym innehåller dikter från åtta av dem. Diktaren är översatt till trettiofem språk och jag letar fram den tidiga antologin Det nakna ansiktet (1960) på FIB:s Lyrikklubb i bokhyllan, där Herbert är representerad med sju dikter tolkade av Nils Åke Nilsson.

Zbigniew Herbert är ingen yvig diktare. Han är lågmäld, lite vardaglig men dikternas berättelser är ofta tydliga och skarpa, som när han tar upp krig och förtryck, med dikter som Nike som tvekar och Regn. Eller som i De fem (1957) där krigets grymhet ställs mot själva diktandet och formar en vass relief.

I hans poesi ryms humor och inte sällan djup ironi, som i prosadikten Kejsarens

dröm, där den självpåtagna kejsarvärdigheten ställs mot en trivial dröm.

I dikten Varför klassikerna får historikern Thukydides, bland alla stordåd, berätta om en misslyckad expedition (”en nål i en skog”) och utan krusiduller låter Herbert dikten sluta: /om konsten skall handla om/en sönderslagen kruka/en söndrig liten själ/ bräddfylld med självömkan/blir det vi efterlämnar/som de älskandes gråt/på ett lortigt hotellrum/när tapeterna ljusnar/.

Hans sista diktsamling Epilog till stormen (1998) är representerad med tre dikter. De är lite mörkare men man kan också läsa in ironi i dem. Frågan är om inte Herbert skulle föredra en sådan läsart? Irena Grönbergs fantastiska volym är den mest omfattande presentationen av Zbigniew Herbert på svenska. Översättaren och förlaget är verkligen värda en eloge. ulf karlström fib 63

Medier.

På Hylands tid » » ”Pucken glider in i MÅL! Den glider in i MÅÅÅÅL!”

(Lennart Hyland, Colorado Springs 1962)

”Smuttande och tv-tittande, förbli vi sittande som i en konstlad månes sken ... medan tv’n, Lennart Hylande, strör ut sitt guld.

(Ur Sommartrivialiteter av Povel Ramel)

L

TEXT hans isaksson

ennart Hyland har berättat att hans farfars far, som bodde i Smålands alltjämt mesta bibelbälte i Vrigstad, lyckades nå sina femton minuters, om än blott lokala, berömmelse genom att som diktens Ulmskräddare, flaxande med hemsnickrade vingar, inför publik kasta sig ut från kyrktornet. Hade Vrigstadkyrkans torn varit högre och förfadern likt sin legendariska förlaga därför blivit en våt fläck vid nerslaget hade den nästan lika oförvägne son-sonsonens bana kanske blivit annorlunda.

Eller kanske inte alls blivit av, i stället för 40 års nationellt mediekändisskap under 1900-talet.

FÖRRE SR-KOLLEGAN Lars Ragnar Forssbergs biografi Hyland (Leopard 2013; 318 sidor) berättar om hur en driftig landsortsmurvel förvandlades till närmast en fib 64

folkledare – och sedan till en icke-person.

Och om det Sverige som såg (till?) att det skedde.

Lennart Hyland föddes 1919 som enda överlevande son till en alkoholiserad, men välbeställd, kötthandlare i Tranås och hans stränga maka. Efter realexamen och framgångsrik karriär i landsortstidningar (och kanske genom att fadern spelat tennis mot Sven Jerring) fick Lennart 1945 plats vid Sveriges Radio med 500 kronor i månadslön.

SVENSK RADIO var då endast 20 år gam-

mal. På vardagar sände man i början under en halvtimme mitt på dagen och på kvällen ett tag från klockan 18. Sändningstiden ökade efter hand, men först 1955 tillkom fler kanaler. Programsvariga och journalister på radion var ofta akademiker med mera erfarenhet från Stock-

holms finare utskänkningsställen än från de gräsrötter som Lennart under sina sju år i landsortspressen lärt känna.

Förutom genom sportreferat blev den unge journalisten först bekant för lyssnarna genom sina ”socialreportage”, där han med skrymmande sändare på ryggen – trädde in i olika yrkesroller: som brandman, servitör eller som stadsbud. Även om Lubbe Nordström, Lars Madsén och Folke Olhagen under decenniet förut gjort liknande radioreportage erbjöd Hyland något nytt. Han införde enligt många, bland andra Forssberg, ett nytt, till synes jämlikt, tilltal i sina intervjuer.

Han tonade ner det pedagogiska, men ibland alltför ofta von-obenpräglade språket mot intervjuoffer och lyssnare.

Till framgången bidrog att han som princip avstod från att lita till på förhand nedskrivna frågor till intervjupersonerna. Med hans snabba uppfattningsförmåga blev intervjuerna mera levande – han reformerade radiojournalistiken på liknande sätt som Expressen sam-tidigt förändrade tidningsjournalistiken. Som referent vid olika sportevenemang förblir han oöverträffad, dels genom att han till skillnad från Sven Jerring hade eget idrottsintresse och äkta inlevelse, dels genom sin förmåga att utan att staka sig få till grammatikaliskt perfekta meningar innehållande upp till nio ord per sekund.

HYLAND BÖRJADE snabbt lånas ut till radions underhållningssektion. Den tidigare familjeunderhållningen, Lördagskväll, bytte 1951namn till Karusellen.

Med honom som konferencier och idéspruta vid sidan av Per Martin Hamberg

Huvudpersonen i Promised land, Steve Butler spelad av Matt Damon, är stjärnförsäljare för ett naturgasbolag.

»

Lennart Hyland, en ikon i svensk radio och tv under flera decennier.

fick radion en begåvad, omåttligt populär men, enligt vissa kritiker, populistisk underhållare. Att hans program blandade professionella underhållare och amatörer väckte delvis blandade känslor.

När Snoddas Nordgren i Karusellen 1952 sjöng Flottarkärlek blev det en publik succé som fick många av kulturens väktare att tro sig bevittna dess undergång – inte olikt vad som mött pilsnerfilmen på 1930-talet.

STIG AHLGREN skulle i Veckojournalen

med sedvanlig garderande ironi recensera: ”Karusellen berättar att underverkens tid inte är förbi. De stumme talar, den hese sjunger, den olärde talar kinesiska, den talanglöse spelar cello....Sagorna – kan man säga – avse att rehabilitera Medelsvensson. Häri ligger också Karusellens vidunderlighet, som samlar svenska folket kring högtalarna tusen och en lördag”.

I viss mån var programmet ett tidigt exempel på eterprogram (numera till exempel Idol) som nu i otaliga länder ger okända talanger en stund i rampljuset

Stämningen bland publiken förväntades smitta av sig bland lyssnarna i hemmen. och mediebolagen en aldrig sinande köttmarknad. Till och med juryers och programledarnas mobbning, även av andra mera professionella uppträdande, fanns redan hos Hyland. Sångare som Bengt Sändh och Monica Törnell till exempel vägrade senare att uppträda hos honom på grund av hans med åren stundom lynniga och grandiosa beteende.

ETT ANNAT STÅENDE inslag i Karusellen och senare i programmets televiserade efterföljare, fram till 1980-talet, var lekarna – ju löjligare, desto bättre – där personer från publiken i studion inbjöds att göra bort sig. Studiopubliken i Karusellen och senare i Hylands Hörna rekryterades

enligt utsago med förkärlek från landsorten eftersom denna publik var mindre blaserad och därför förväntades skratta mera villigt. Stämningen bland publiken förväntades smitta av sig bland lyssnarna i hemmen. När man efter några decennier tvingas avnjuta repriser av Karusellen inser man att en sådan selektion av livepubliken sannerligen hade varit starkt befogad om programmen sänts i dag.

När dessa grepp inte räckte till ville Hyland och hans redaktion involvera radiolyssnarna fysiskt – karlarna uppmanades bege sig till närmaste offentliga plats (i Stockholm Humlegården) och byta julklappsslipsar med varandra, eller hitta första bästa person med namnet Lundquist.

Söndagen 24 januari 1954 utsågs av Karusellen till Frufridagen. Då skulle de hemmafruar, som ännu på 1950-talet, åtminstone för programmakarna, utgjorde normen för vuxna svenska kvinnor, för en dag anförtro de makar, som de enligt samma norm förväntades ha, hela skötseln av hemmet, inklusive sina normalt två eller tre barn.

Detta embryo till feminism i radion fib 65

>

MEDIA Butlers (Damons) uppdrag är att köpa exploaterbar mark så billigt som möjligt.

»

Tage Erlander, Sveriges statsminister och socialdemokraternas partiledare, samspråkar här med Lennart Hyland 1962.

kan tyckas blygsamt, men väckte ändå på sina håll en förtrytelse, liknande den som drabbade radionyheterna då de 1938 för första gången lästes upp av en kvinnoröst. Signaturen ”Ej toffelhjälte” skrev enligt Forssberg i Aftonbladet: ” Jag tillhör socialgrupp 1. Hur skall man kunna upprätthålla sitt anseende bland underlydande och grannar? Är det verkligen meningen att en man i min ställning skall befatta sig med saker som till exempel disk? Min tid är alltför dyrbar för att sådana enkla sysselsättningar”.

PROGRAMTIDEN för Karusellen måste på branschens begäran tidigareläggas så att publiken, som hade börjat att svika biograferna på lördagarna, i alla fall skulle hinna med den sena föreställningen. Trots att Sveriges folkmängd säkert har ökat med 50 procent sedan Hylands underhållningar i radio och från 1962 hans Hörnor i tv skulle de under 1950-60-talen samla fler lyssnare/ tittare än vad till och med Melodifestivafib 66

len på 2000-talet förmår. Det finns förstås många skäl till att till denna relativa minskning – till exempel det starkt ökade utbudet i kanaler och hemelektronik.

Forssberg antyder att det var emedan Hyland under Karuselltiden blivit så stor, att man i Sveriges Radios – dominerad av folkrörelserna – såg sig nödsakad att lägga programidén i malpåse redan 1954.

Avskräckande minnen av populistiska rörelser på kontinenten var ännu levande.

INGVAR BENGTSSON , före detta TV2chef, ger, intervjuad av Forssberg, några ledtrådar till Hylands storhet, och spårar hans, Karusellens och Hörnornas rötter till den ”lägereld” – den sammanhållning som skapats av radion under andra världskrigets år. Hylands storhetstid sammanföll med folkhemmets. Om detta delvis mytiska hem sägs, enligt en reformistiskt utslätad historieskrivning, att det byggdes av Per Albin, möblerades av Ingvar Kamprad och underhölls av Hyland. Hylands storhet kan därför enligt

Hylands storhetstid sammanföll med Folkhemmets.

sagde Bengtsson inte upprepas och den bör inte överskattas: ”När tiderna förändras på 1970-talet: ekonomiska kriser, oljeberoendet, begynnande globalisering med mera och sprickor uppstod i samhällsbygget försvann också Hylands magi.”

Hylands tv-hörna levde på övertid ända till 1983. Medievärldens endemiska alkoholkultur lade kanske Hylands person i en onödigt tidig grav – men det var det sena sextiotalets och 1970-talets vänsteruppsving i Sverige, världen och inom populärkulturen som gjorde slut på Hylands för tiden användbara vision av samhället som en klasslös storfamilj, samlad framför en gemensam högtalare eller tv-skärm. ■ ■

Hur djävulen skapade problem Cirka 1914–1916.

DIMITRIJ STACHIEWITZ MOOR 1883–1946

Rysk grafiker. Hette egentligen Orlov men signerade sina verk Moor efter en rollfigur i Schillers Die Räuber. De två första bilderna vi visar är Lubok, bildtryck, som går tillbaka på en rysk tradition från napoleonkriget och rysk-japanska kriget 1904–1905.

De flesta affischerna tryckta i enbart svart och rött av praktiska skäl. Övriga bilder är hämtade ur tidskriften Besbonik, Den gudlöse, för vilken Moor var chefredaktör.

Moor medarbetade också med satirteckningar i tidningarna Krokodil och Pravda. fib 67

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 67

Skriftställning. ÖVERKLASSENS EU BÖR VALBOJKOTTAS

ATT VÄGRA SVINDELN TEXT jan myrdal

Nu ska det bli EU-val igen. Ett legitimt val är det inte. Trots alla officiella politikers och alla officiella mediers trummande deltog senast inte ens hälften av de röstberättigade i spektaklet. (I Sverige 45,53 procent och i hela EU 42,98 procent.) Sofflocket segrade. Men sofflocket är inget verkligt val. Hur handla?

F

rån Frankrike får jag ett mejl.

Det är ett gemensamt uttalande från vännerna i Mouvement politique d’émancipation populaire (M’PEP), le Pôle de renaissance communiste en France (PRCF), les Clubs « Penser la France ». Alltså en politiskt och ideologiskt mycket vid samling med någorlunda likartad syn på såväl EU och Nato som på rasism, imperialism och den djupnande krisen för kapitalismen.

I kort sammandrag uppmanar de inte till fortsatt sofflocksagerande utan kräver i namn av grundläggande principer (”nationell självständighet, internationellt samarbete, sociala framsteg, industriell utveckling, offentliga tjänster, nationalisering, antirasism och antifascism”) att ”republikaner av alla riktningar; kommunister, gaullister, lekmannarepublikaner, progressiva utan etikett, fackföreningsaktiva, troende och icke-troende som håller på laïcismen” (den samhälleliga konfessionslös-heten) på organiserat och offentligt sätt ”bojkottar detta övernationella och nyliberala EU:s illegitima val” genom att: ”Överallt i departement och på orter, i

fib 68

»

Jag som vi alla har nu blivit bärare av ett EU-pass. Ett som hävdar att jag är en EU-medborgare av svensk nationalitet.

fabriker och universitet, upprätta republikanska samråd för bojkott av valet till europaparlamentet.”

TY DELS ”bekämpar den antisociala,

antidemokratiska, krigiska och diktatoriska Europaunion som styrs av axeln Washington – Berlin suveräniteten och folkens sociala erövringar. Med stöd av Angela Merkel, trycker Trojkans järnhäl ner folken mot en ständig nöd.”

Och dels gäller det också att: ”Den söker utplåna det specifikt franska vilket

formades av franska revolutionen och Motståndsrörelsens råd, tvinga igenom engelska språket i universiteten och ersätta den enda, odelbara och konfessionslösa Republiken med euro-metropoler vilka bär fröet till död för stadgar, kollektivavtal, nationella urkunder och kommunal demokrati.”

Alla de officiella partierna i Frankrike – nu även det eländiga rumpparti som en gång var det stora franska kommunistpartiet – har på olika sätt kompromissat in sig i EU-politik. Valet dem emellan blir ett mellan vit hatt och hatt vit. Det enda parti som går till val för att Frankrike ska träda ut ur EU och eurovalutan är den främlingsfientliga och rasistiskt reaktionära Front national, vars valseger vore ytterligare katastrofalt.

VISST ÄR SITUATIONEN och den politiska traditionen i Frankrike på många sätt en annan än vår och nog skulle jag kunna skriva något klokt och avvägt och kanske teoretiskt väl belagt mot detta. Så har vi ju på vår kant gjort sedan 1900.

Men jag vet ju vad resultatet av dessa kloka ord blivit och känner därför stark sympati för såväl deras analys av läget som deras aktiva kamp mot detta svindelval. Jag som vi alla har nu blivit bärare av ett EU-pass. Ett som hävdar att jag är en EU-medborgare av svensk nationalitet. Men något sådant medbor-

»

I den mån mina ord på något sätt kan undergräva och skada denna perversa statsbildning vore jag glad.

garskap erkänner jag lika litet som mina sudettyska exilkamrater under krigsåren erkände att de hörde till Stortyskland. Tvärtom. De bekämpade (trots de följsamma svenska myndigheterna vilka förbjudit det) på alla – även så kallat olagliga – sätt detta Stortyska rike.

TÄNKER NOG OM . Jag menar nu att man kan se på detta överklassens EU på samma sätt. I den mån mina ord på något sätt kan undergräva och skada denna perversa statsbildning vore jag glad. Nu vill de svenska lydstatsmyndigheterna införa lagar mot den som avslöjar dess skamliga hemligheter. Om de lagarna införs bör man inte följa dem.

Kan man avslöja – i avsikt att undergräva – denna folkskadliga struktur bör man göra det. Det lagtrotset bör vi propagera.

Jag minns sommaren 1952. Det var Enbomsprocessens sommar. Över Östersjön hade sovjetiskt flyg skjutit ner först en DC 3 och sedan ett Catalinaplan som spanat efter överlevande. Sven Danvik hade från en visselblåsare (som det nu heter) i flygvapnet fått veta sanningen om dessa nedskjutningar. Det rörde sig

om drängaktigt svenskt spaningsuppdrag på order från Förenta staterna i dess kalla krig mot Sovjet. Sovjetiskt jaktflyg hade med all folkrättslig rätt skjutit ner de brottsliga svenska planen.

De döda svenskarna dog under beordrad skamligt förbrytersk verksamhet. Att Sven och jag i diskussionen oss emellan ansåg det berodde inte på någon vår kärlek till Sovjet utan till att vi insåg att de svenska befattningshavare vilka i hemlighet beslutat om denna militära spaningsverksamhet i Washingtons tjänst satte det svenska folket i fara att dras in i ett krig.

juridiska ämbetsmännen och de officiella publicisterna. De blir alla i överhetens dödsrunor hyllade men är i verkligheten blott ohängda.)

Men Sven Danvik hade ju kunnat skriva sanningen om DC 3 och Catalina i Arbetartidningen. Att han inte gjorde det berodde på att han – och såvitt jag förstår också det dåtida kommunistiska partiets ledning – menade att de höga brottsliga ämbetsmännen och politikerna i den svenska staten skulle slå tillbaka med tidningsförbud och – kanske – partiförbud.

Ja, också jag var överens om den analysen; man borde arbeta på längre sikt.

ENBOMSPROCESSEN visste vi var falsk.

Om det hade vi skrivit och publicerat.

(Nu är det också 60 år senare officiellt helt erkänt – fast offren för denna statliga svenska politiska process har lika litet upprättats som Dagens Nyheter bett om ursäkt för att tidningens Leif Kihlberg utnyttjade dess ledarplats – och sin befattning som nämndeman – för att medvetet och överlagt lögnaktigt verka för att oskyldiga dömdes till långa fängelsestraff. Sådana är ju de högre svenska

MEN SÅ HAR VI JU på vår kant här

i vår världsdel resonerat i hundrafemtio år, harklat oss och gjort intellektuellt hållbara beskrivningar av det mordiska eländet i små utkantstidningar. Resultaten känner vi. Man borde nog i stället ha gjort som Ibsen menade och satt ”torpeden under arken”. Det hade kostat lite politikerhojt, partiförbud och fängelse med ett antal förödda liv men det hade det ju varit värt om det dödliga samförståndet spräckts. ■ ■ fib 69

Rätt&Rådligt.

Brännässla och frihetsförespråkare

I

höst är det 250 år sedan Peter Forsskål dog under en forskningsexpedition i Jemen, bara 31 år gammal.

Linné hade sänt honom dit. Forsskål sände fröer och växter till Uppsala, men själv blev han kvar. Riktigt var han blev begravd vet man inte.

Visserligen namngav Linné en brännässla, vars frö han fått av sin lärjunge efter denne. Men det är inte inom botaniken som Forsskål gjort sin viktigaste insats. En liten avhandling på knappt tio sidor, ”Tankar om den borgerliga friheten”, utgiven 1759, är vad som gör det värt att vårda hans minne.

SÅ HÄR ARGUMENTERAR han för yttran-

defriheten: ” § 7. Borgerliga frihetens lif och styrka består för den skull uti en inskränkt Regering, och en oinskränkt skriffrihet; allenast hårdt answar stadnar på allt skrifwande, som utan gensäjelse är oanständigt, och innehåller hädelse emot Gud, skelsord emot enskildta, och retelser till uppenbara laster. § 8. Gudomliga uppenbarelser, förnuftiga Grundlagar och enskildtas heder, kunna ej af en slik skriffrihet lida någon farlig anstöt. Ty sanning segrar alltid, då den får med samma fördelar bestridas och förswaras. § 9. Twärtom, Skriffrihet uppdrifwer wetenskaperna till sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättwisa, och är Regeringens tryggaste förswar i ett fritt rike. Ty den gör hela menigheten kär i ett sådant regeringssätt…. Oordningar stå dock der tidigt att hjelpa endast genom allmänhetens fritt yttrade missnöje… Friheten måste därföre bewaras med frihet. Missfib 70

»

1766 års tryckfrihetsförordning, den första i sitt slag i världen, är ett resultat av deras opinionsbildning.

nöjdas twång och nedtryckande sätter den i yttersta fara, antingen de hafwa fog till missnöje eller intet. En wis Regering lämnar derföre menigheten hällre lägenhet, att yttra sitt missnöje med pennor, än med andra gewär, hwilket uplyser å ena sidan, stillar och förekommer buller och oro å den andra.”

OCH SÅ HÄR pläderar han för allmänna

handlingars offentlighet: ”§ 21. Ändteligen är ock det en wigtig rättighet i ett fritt samhälle, att fritt få bidraga till det allmännas wäl.

Men skal det ske, så måste samhällets tillstånd kunna blifwa bekant för hwar och en, och hwar en fritt derom få yttra sina tankar. Der det saknas är friheten ej wärd sitt namn. Krigssaker, och somliga utländska underhandlingar, behöfwa till en tid döljas, och ej komma till mångas wetskap, men ej för rätta medborgares, utan för fiendernas skull. Mycket mindre böra fridssaker, och hwad som angår inwärtes wälfärden, dragas undan inwånarenas ögon. Annars händer lätt, att endast utländningar, som wilja skada, utforska alla hemligheter genom Sändebud och penningar, men sjelfwa landets folk, som böra gifwa tjänliga råd, äro okunniga om det mästa. Deremot, då hela landet är kändt, se åtminstone de uppmärksamma, hwad som gagnar eller skadar, och upptäcka det för alla, der skriffrihet är. Då först kunna allmänna rådslag, styras af sanning och

kärlek till fäderneslandet, på hwilkets gemensamma wäl alla enskildtas beror.”

FRANKRIKE, ENGLAND och USA har

många fler namnkunniga upplysningsprofiler att berömma sig av. Vi har inte många utöver Forsskål och Anders Chydenius, bägge för övrigt från den finländska rikshalvan. Men de gjorde ett viktigt avtryck: 1766 års tryckfrihetsförordning, den första i sitt slag i världen, är ett resultat av deras opinionsbildning.

Offentlighetsprincipen, som vi var ensamma om i nästan 200 år, etableras för första gången i den lagen.

Forsskåls lilla skrift om den borgerliga friheten på svenska och på ett tiotal andra språk finns att läsa på webbsidan www.peterforsskal.com.

Under nästa år kommer Rätt & rådligt att innehålla bidrag av ytterligare några medlemmar i FiB-juristerna. Min förhoppning är att läsarna på det sättet ska hållas informerade också om det mest aktuella inom rättskipning och lagstiftning, när jag själv pensionerar mig från yrkesutövningen som advokat.

Ingemar Folke Advokat i Stockholm och medlem i föreningen FiBjuristerna (tffr.org)

Medlem.

LAG ÄR INTE ALLTID RÄTT ”De valda förvaltarna hänvisar till lagar och samhällsintressen, käppar måste in i deras hjul.” Så skrev jag i tidigare artikel i papperstidningen. En tid har gått sedan dess och mycket har hänt. Prospekteringsbolaget JimAB har ansökt om koncession med bifogad miljökonsekvensbeskrivning.

Länsstyrelsen har åter begärt in kommunens yttrande om gruvplanen på Gallok.

En medborgardialog har startats av kommunen, tre möten är planerade.

Tre aktivister från Gallok har kallats till rättegång åtalade för egenmäktigt förfarande och våldsamt motstånd. En av dem också för missfirmelse av tjänsteman.

Missfirmelsen bestod av surströmmingsspad som sprutats på polismannen, det egenmäktiga i att ha kedjat fast sig. Våldsamt motstånd var att de åtalade gjort sig tunga. Åklagaren yrkade på dagsböter.

Dom kommer den 12 december.

LEIF ÖHMAN, RANDIJAUR

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Oda Lystrup Hodlekve

MEDARBETARE

Oda Lystrup Hodlekve, Nils Lundgren, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Solveig Giambanco, Daniel Mikkelsen, Stefan Ljung, Lisa Forsberg, Peo Österholm, Johanna Lundqvist, Henrik Johansson, Kristina Eriksson, Hans-Magnus Meincke, Margareta Zetterström, Eva Wernlid, Lars O Nilsson, Anne Seppänen, Markku Miettinen, Wilhelm Agrell, Svante Svensson, Åke Kilander, Peter Curman, Torsten Rönnerstrand, Jan Bergsten, Stefan Estby, Sisela Björnsson, Anders Norborg, Olof Rydström, Agneta Willans, Christer Lundgren, Tom Carlson, Charlie Aronsson, Bror Kajsajuntti, Ulf Karlström, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Leif Öhman, Hans Lindström

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Nils Lundgren.

REDAKTÖR: Stefan Ljung.

LAYOUT: Björn Folke Johansson.

KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Solveig Giambanco, Oda

Hodlekve, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm, Britta Ring, Anders Romelsjö.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

Månadens medarbetare ANNE SEPPÄNEN Föddes för femtio år sedan som första barnet till ett par finländska arbetare i bruksorten Kolsva. Har jobbat som kultursekreterare i Falu kommun under 15 år med ett års avbrott för studier i estetik på Helsingfors universitet. I februari 2001 började på mitt nuvarande jobb som konstintendent på Dalarnas museum. De senaste fem åren har jag kombinerat konstintendenttjänsten med chefskap för museets publika verksamheter.

Direkt efter nyår blir jag förvaltnings- och kulturchef i Smedjebackens kommun, vilket jag ser fram emot! Sätter mig gärna i skogen med kritor och papper, eller en skrivbok. När det finska inbördeskriget presenterades i FiB/Kulturfront under vårvintern 2012 fick jag på nytt upp ögonen för tidningen. Det gläder mig att jag fick erbjudandet att skriva om arbetarkonstnären Reino Laitasalo i en tidning som granskar och upplyser och dessutom tar kulturen på allvar.

Nästa nummer kommer 16 januari. Prenumerera!

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2013.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 71

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 72

www.bonton.se