FiB12 2014

SNÖKAOS PÅ MARKNADEN Det händer när pengarna styr Stockholms plogbilar EFTER DEMONSTRATIONEN Fascisterna kläs av i Kärrtorp MALIN BILLER Räds inte Frödings mörker

GULDREGISSÖREN

ROY ANDERSSON SÖKER NYA SVAR OM MÄNNISKAN Folketibildtolv201465 kr

Red. Att vi är lika spelar roll

DEN RÖDA TRÅDEN. Den har jag funderat

på och letat efter i det här lite tjockare numret av Folket i Bild/Kulturfront du nu håller i handen. Och visst finns den. Kanske kan den sammanfattas i den upptäckt regissören Roy Andersson har gjort. Den handlar om att ”vi är jävligt lika vi människor”. Och visst är vi!

Det spelar liksom ingen roll att Roy Andersson är en 71-årig göteborgare med ett alldeles särskilt öga för film och jag en 26-årig nybakad journalist som har glömt all sin skolfranska. Vi kan samtala ändå.

Och låta det där samtalet rinna på. Möt Roy Andersson på sidorna 6 till 11.

INNEHÅLL

Månadens SATIRARKIVET.SE

5 13

JordenRunt

14

Första FiB-hjälten

16

Fröding och galenskapen

26

fib 2

johanna lundqvist, redaktör

En kaosartad snöröjning

35

Ny bok om Nato

36

Antifascistisk teater

FÖR SERIETECKNAREN Malin Biller spelade

det inte heller någon roll att Gustaf Fröding skrev och levde i en tid långt före hennes egen. Hon tilltalades ändå av nationalskaldens mörker och hur det ges en självklar plats i dikter som Elin i hagen och Säv, säv susa. Läs om Malin Biller och Frödingsällskapets årsbok på sidorna 22 till 25.

För Stockholms stad spelade några vinterveckor 2012 en stor roll. Då uppdagades nämligen hur illa snöröjningen fungerar.

Journalisten Mikael Nyberg berättar i det här numret av Folket i Bild/Kulturfront vad som händer när marknaden tar över spakarna till Stockholms plogbilar. Läs om det på sidorna 26 till 31.

Till sist: ett för tidigt ”God jul” till Cicci och resten av personalen på det kommunala äldreboende där jag jobbar ibland. Nu var det länge sedan. För att använda ett uttryck som är på gränsen till en floskel: ni gör skillnad.

Fanimej.

67

Noterat

44

Söt utställning

48

Migranter

58

Recensioner

64

Mediekrönika

68

Skriftställning

70

Rätt&Rådligt

71

Medlem

26

Sverige: NILS HOLGERSON-REPORTAGE. Hur

kommer det sig att företaget Peab Drift och Underhåll så brutalt misslyckades med att skotta gatorna i Stockholmsförorten Bagarmossen vintern 2012? Folket i Bild/Kulturfront har tagit reda på effekterna av Stockholms stads försäljning av den kommunala snöröjningen.

6

Intervju: ROY ANDERSSON. ”Det är nog det största jag har fått”. Guldregissören har landat efter att ha tagit emot filmfestivalen i Venedigs finaste pris för sin tredje del i trilogin om att vara människa, och planerar en fortsättning.

Krönika.

Ut och krishantera!

51

Intervju: VERONIKA SKÄRLUND. Hur svårt det kan vara att resa in i och uppehålla sig i ett annat land var något journalisten Veronika Skärlund förstod när hon själv började resa. Nu har hon samlat olika migranters röster i en blogg.

DE E MYCKE Nato nu.

Natoanhängare kan inte förstå varför vi inte ansluter oss till Nato. Ser ni inte hur ryssarna rustar och förbereder krig? Det är väl självklart att vi ska gå med i en sådan försvarsorganisation!

Försvarsorganisation?

Nej, Nato är ingen försvarsorganisation. Nato är en krigsorganisation. Alla länder som för eller har fört en antiamerikansk, antivästlig eller helt enkelt bara oberoende politik kan räkna med att när som helst bli bombade av Nato (i fallet Libyen med hjälp av Sverige), få sina städer förvandlade till grushögar (Irak), få på halsen ett utdraget krig som varar i åratal (Afghanistan), bli härjat av halshuggande islamister (Syrien) eller se sig omgärdat av idel ädel Natoländer (Ryssland).

»

TVÅ MODERATA riksdagsmän – Hans Wallmark och Cecilia

36

Kultur: TEATER. För ett år sedan attackerade en grupp högerextrema en antifascistisk demonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp. Det blev upptakten till pjäsen Sånger för Norden som just nu spelas på Turteatern.

24

Intervju: MALIN BILLER. Värmlänningen Malin Biller har sedan

tonåren fascinerats av Gustaf Fröding. Nu har hon tolkat skaldens dikter. Och det på sitt alldeles egna sätt.

Widegren – har den senaste tiden i svenska tidningar kallat Nato för ”världens mest effektiva organisation för krishantering.” Libyen nämns som ett bra exempel, landet som fram till kriget 2010 hade Afrikas högsta levnadsstandard, i dag ett land i fullständigt kaos. Regeringen har rymt huvudstaden Tripoli och slagit läger i staden Tobruk.

Islamister härjar och vinner terräng. Grannlandet Egypten är på väg att dras in i detta inbördeskrig i Libyen som fram till Natos invasion hade hög utvecklingsnivå, satsningar på infrastruktur, bra sjukvård, allt uppbyggt med hjälp av landets oljeinkomster. Och det var naturligtvis detta som var orsaken till Natos krig – Libyen kontrollerade sin olja, använde den på ett förnuftigt sätt och hjälpte dessutom på olika sätt många andra länder i Afrika. Men är nu slaget i spillror.

Nej, Nato är ingen för­ svarsorgani­ sation. Nato är en krigs­ organisation.

DET KAN MAN KALLA krishantering! Går vi med i Nato har ju

Sverige chansen att få delta i liknande krishanteringar hur mycket som helst. Natoanhängarna får i dag starkt stöd av den svenska officerskåren. När denna inte längre fick utbilda svenska värnpliktiga fick den äntligen chans att visa vad den kan – i skarpt läge – i Natos olika krig (Afghanistan, Libyen).

Svenska officerare – ut och krishantera!

PEO ÖSTERHOLM Läs mer om Nato på sidorna 34 och 35.

fib 3

FiB-noterat.

S.k. IT-säkerhet

ILLUSTRATION mare toomingas

Fortsätt tävla om att bli bästa prenumerantvärvare!

Vi är övertygade om att många fler vill läsa Folket i Bild/ Kulturfront, men vi har ingen reklam- eller marknadsavdelning. Därför har vi nyligen startat en tävling som riktar sig till alla prenumeranter, medlemmar och ombud.

Tävlingen pågår fram till den sista mars 2015 och varje månad belönas den som har sålt flest prenumerationer med en bok, biobiljetter eller ett konstverk. Den som säljer flest prenumerationer fram till slutdatumet får tillsammans med en vän en weekend på Hotell Gästis i Varberg inklusive ett särskilt besök på det unika Myrdalbiblioteket. Den här månadens pris är en biobiljett. Hjälp oss att växa! Ta chansen att få fina priser!

Bästa prenumerantvärvare sedan det förra numret är Arne Andersson i Norberg.

Du som vill delta kontaktar prenumerationsansvarig Henrik Linde på 0152 155 13 eller prenum@fib.se. Då får du mer detaljerad information om prenumerantvärvningen och tävlingen. fib 4

Folket i Bild/Kulturfront i sociala medier

På Facebook och andra sociala medier förekommer det inlägg som direkt kommenterar tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Det som skrivs är dock inget som tidningen eller föreningen bevakar eller tar ansvar för. Om du som läsare tycker att inläggen i sociala medier ska uppmärksammas är du alltid välkommen att höra av dig till både redaktionen och hemsidan. Mejla till redaktionen på red@fib.se eller till webbredaktör Anton Honkonen på webbred@fib.se.

johanna lundqvist REDAKTÖR

Debatt.

Reportage från norra Syrien har väckt debatt Reportaget om kurdernas kamp mot den fundamentalistiska rörelsen Islamiska staten, som publicerades i det förra numret av Folket i Bild/Kulturfront, har kritiserats av flera läsare och medlemmar i föreningen. ”Man måste först erkänna att den lagliga regeringen i Syrien och en ny nationell regering i Irak är de enda krafter som kan leda en framgångsrik kamp och besegra Isis.”, skriver skribenten Mike Powers. Att spränga statsgränser i fem länder leder bara till större krig, menar han.

DET VAR OLYCKLIGT att artikeln om slaget om Kobane i det förra numret av Folket i Bild/Kulturfront publicerades utan kommentarer. Hela kurdfrågan är mycket komplicerad. Att folk som angrips av Isis terrorister har rätt att försvara sig är en sak, men att spränga statsgränser i fem länder som antagligen orsakar ett ännu större krig i hela området är en annan.

I grunden är detta samma strategi som USA och Israel har. Imperialism vill splittra för att härska och utnyttja etniska, religiösa och sekteristiska motsättningar när det passar för att dominera hela regionen. Syrien och Irak slåss i dag för sin existens som nationer. Revolutionsromantik kan inte ersätta seriös analys av vilka krafter som kan försvara nationernas oberoende.

SYKES-PICOT-AVTALET var orättvist, en hemlig uppgörelse om att dela Mellanöstern. Men kolonialmakterna hade i slutet av 1800-talet gjort samma sak i

Afrika. De tog bara fram en linjal och offentliggjorde sina beslut. Länderna i den afrikanska enhetsorganisation OAU var smarta nog att komma överens om att statsgränserna var orättfärdiga, men att de bara skulle ändras genom förhandlingar. Problemet i det här fallet är att ingen vill förhandla med kurderna, utom Turkiet som tillsammans med PKK har inlett en process för att stoppa våldet i Turkiet och diskutera hur man kan ta steg mot ett nödvändigt erkännande av den kurdiska identiteten.

Kurdernas minoritetsrättigheter varierar i dag mellan de olika länderna.

MEN ISIS DÅ, vad gör man för att stoppa

denna framfart? Vad man absolut inte ska göra är att skicka bombplan, vapen, militära rådgivare eller trupper från väst.

Dessa gör situationen bara sämre. Man måste först erkänna att den lagliga regeringen i Syrien och en ny nationell regering i Irak är de enda krafter som kan leda

en framgångsrik kamp och besegra Isis.

Det innebär ett stopp för att stödja andra terrorister i Syrien, men även att man tar sin hand från den sekteristiska regimen i Bagdad. De diplomatiska initiativen bör inriktas på att tvinga alla stater i området att upphöra med all inblandning.

Strömmen av frivilliga till Isis-styrkorna utifrån måste stoppas effektivt. En klar majoritet av Iraks och Syriens folk vill ha kvar sina sekulära statsbildningar.

De kan försvara sig endast om väst och regionala krafter låter bli att genom fortsatt inblandning försöka diktera vilka krafter som ska leda denna kamp. Folket i Bild/Kulturfronts röst som en kompass i den antiimperialistiska kampen är mer nödvändig i dag än någonsin. Folkrätten och alla folks nationella oberoende måste försvaras.

mike powers

Fo r t s ä t t d e bat te n på fib.se

”Vi borde ha kommenterat direkt”

ARTIKELN OM VAD som händer i Kobane har väckt debatt. Det är bra. Vi borde emellertid redan vid artikelns publicering ha kommenterat ett par avsnitt som har väckt frågor om tidningens inställning till stormakters inblandning och splittring av nationer och folk. Tidningen har beskrivit en rad länder som USA har

invaderat, infiltrerat och som lagts i ruiner och där USA samtidigt uppmuntrat till splittring i religiösa och etniska grupper. Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien är exempel på detta. Nationella gränsändringar, separationer och hopslagningar ska bara göras med de berörda ländernas samtycke utan stormakters inblandning.

Så skildes Sverige och Norge vid unionsupplösningen 1905. Så löstes också den så kallade Ålandsfrågan mellan Sverige och Finland strax efter första världskriget.

Stormaktsinblandning leder förr eller senare till katastrof. Lär av historien.

torbjörn wikland ORDFÖRANDE I FOLKET I BILD/KULTURFRONT

fib 5

Intervju.

Skriver på en roman. ”Den handlar om en man som har fått ett uppdrag att kartlägga Sverige. På sin resa möter han en mängd människor med olika historier. Han får höra den ena berättelsen mer eländig än den andra. Frågan är bara hur fan jag ska hinna med att skriva”, säger Roy Andersson som också planerar en fortsättning i trilogin om att vara människa.

fib 6

Med blick för människan

Intresset för Roy Andersson har varit enormt sedan han fick ta emot Guldlejonet för sin senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron tidigare i höstas. Folket i Bild/Kulturfront träffade regissören för ett samtal om finurligt retsamma motsägelser, om känslan av att bära på en stor skuld, och hur det kommer sig att två kulspelande pojkar får honom att vilja berätta om människan. Om och om igen.

E

TEXT johanna lundqvist FOTO oda lystrup hodlekve

n skylt med texten ”Akta! Massa häftstift!”, en del av en gammal ek, två avlagda spisar, plankor, lastpallar, bråte, skit, damm …

Studion på Sibyllegatan 24 på Östermalm i Stockholm är långt ifrån de kontrollerade och i detalj planerade filmmiljöer som har blivit Roy Anderssons signum. Men så är han också sedan länge färdig med En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, den sista delen i en trilogi om att vara människa. Miljöerna är rivna och Guldlejonet, det finaste filmpris som delas ut vid filmfestivalen i Venedig, står och glänser i fönsterkarmen.

– Det är ju inte ett pris man tackar nej till precis.

Det är nog det största jag har fått. Man fattar inte riktigt ännu vad det är frågan om, utan reaktionen kommer senare, liksom fördröjd. Det kan också dyka upp depression i sådana här framgångssituationer, säger Roy Andersson och blir tyst en stund.

HAN SITTER BAKOM SKRIVBORDET i sitt stora

arbetsrum en våning ovanför de där avlagda spisarna. På ytan trängs ja … allt. Små skrivna lappar, gem, mynt, ordböcker och papper, papper, papper.

– Man kommer på att framgången inte var så rolig ändå, fortsätter han. När jag var yngre och hade ansträngt mig med någon reklamfilm som tog en månad att bli klar med och den blev jättebra kunde jag bli nedstämd efteråt. När jag hade gjort En kärlekshistoria kan man ju tänka sig att kritikerna tänkte att ”fy fan, han måste vara nöjd den där personen som får allt det här berömmet”. Men så var det inte. Det var inte alls kul.

Var det inte?

– Nej, det var det inte. Du känner väl till det

där med examensdepression och förlossnings­ depression?

Jo. – Jag skulle säga att de är besläktade med varandra de där grejerna. Allihop.

Och kanske är det inte så konstigt att tom­ heten infinner sig nu när duvan har funderat färdigt, studion är så gott som tömd och de 700 inbjudningskorten till premiärfesten snart ligger på lådan. Roy Andersson berättar att det känns tungt att skiljas från dem som har gjort hans senaste film möjlig.

– Det är ett gäng fantastiska personer jag har haft att göra med, scenograferna inte minst. Nästan alla har gått ut scenografiskolan i Skellefteå och sökte praktik hos mig. Det föll sig så lyckligt att efter praktiken behövde vi folk så jag anställde flera av dem. Till den här filmen har jag använt fem scenografer under tre år.

OCH ATT SCENOGRAFIN är av betydelse märks i

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

Den består, precis som de två tidigare filmerna i trilogin, av separata noggrant uttänkta scener filmade med en fast kamera. Ett par av dem utspelar sig i en bar. Plötsligt kommer några soldater in och beordrar alla kvinnor att lämna lokalen. Därefter rider en ung Karl XII in för att få sig ett glas vatten och för att ta med sig den stilige mannen bakom bardisken till slaget i Poltava. Den scenen krävde så mycket utrymme att studion på Östermalm inte räckte till. I stället hyrde teamet en nedlagd porslinsfabrik i Gustavsberg öster om Stockholm.

Vad som skiljer En duva från Roy Anders-

>

fib 7

INTERVJU

sons två tidigare filmer i serien, Sånger från andra våningen från år 2000 och Du levande som kom sju år senare, är att duvan bjuder tittaren på mer av en sammanhållen handling. Två på alla sätt misslyckade försäljare av skämtartiklar åker runt och försöker bli av med sina vampyrtänder och skrattkuddar. Genom dem får vi en inblick i ett Sverige där människor är skuldsatta och mår dåligt. Central är känslan av ensamhet. Här finns steppdansösen som gång på gång blir ratad av sin vackra danspartner i svettigt linne. Samtidigt bjuds tittaren på allt det där andra som hör livet till. Kärlek till exempel. På Halta Lottas krog i Göteborg kan de manliga gästerna betala supen med en kyss. Och det gör de, hela tiden.

Du säger att En duva är den sista delen i en trilogi om att vara människa. Vad innebär det där att ”vara människa”? Jag har funderat på det själv, men kommer inte på något bra svar. Du har ju levt längre, så du kanske vet?

Roy Andersson skrattar och säger att han inte heller vet, men att det handlar om en upptäckt han har gjort.

– Och den består i att vi är väldigt lika vi människor. Det spelar ingen roll om man pratar med en 80-åring eller en 18-åring, med någon som bor i Afrika eller med en same i övre Norrland. Det finns elementära saker som är lika för oss alla. Det handlar om det som smärtar och det som glädjer oss, och då inte bara fysiskt utan även mentalt. Nästa film ska handla om det, om sådana saker jag kallar för ”det oändliga”: saknad, hopp, smärta … De begreppen finns hos alla kulturer och i alla generationer.

Din nya film ska behandla just de existentiella frågorna?

– Ja, det kan man säga. När man pratar om det så här är det svårt att föreställa sig hur man skulle kunna konkretisera sådana abstrakta begrepp som längtan eller förlåtelse. Men jag tror att jag ska hitta en bra lösning. Jag brukar skoja och säga att det blir den fjärde delen i trilogin om att vara människa. Det är en finurligt retsam motsägelse, säger Roy Andersson och sträcker ut ena benet.

Han berättar att han har stukat det för några dagar sedan. Eller kanske är det en vrickning. Han är inte säker.

– Jag hoppas att det går över snart, man blir liksom begränsad … Du, vänta här ett slag, jag kommer tillbaka, säger han plötsligt och far upp från sin arbetsstol. Vrickningen är som borta. Och det är filmregissören också.

JAG PASSAR PÅ ATT KIKA i de väggfasta hyllorna bakom det enorma skrivbordet och tänker lite fib 8

»

Det spelar ingen roll om man pratar med en 80-åring eller en 18-åring, med någon som bor i Afrika eller med en same i övre Norrland. Det finns elementära saker som är lika för oss alla.

mer på det där med att vara människa. I hyllorna trängs böcker av dem som har undrat över detsamma. Här finns Albert Camus Den första människan, Simone de Beauvoirs memoarer De bästa åren, ett filosofilexikon tungt nog att kunna skada någon om man tappar det lite olyckligt, fyra läsglasögon, två små glasflaskor med skruvkork ...

Längre hinner jag inte för nu är jag inte ensam längre. Vi tar upp tråden igen. Roy Andersson berättar hur allting började, hur det kom sig att han blev intresserad av människan och hennes beteende.

– När jag var 15 år började jag i realskolan och där fick vi läsa böcker av bland andra Nils Ferlin, Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman. Det var någonting nytt för mig. Jag är uppvuxen med serietidningar, nämligen. De där böckerna gav mig enorma läsupplevelser. Jag tyckte att det var fruktansvärt fint att människor hade formulerat sig om sig själva och om andra. Författarna skapade förståelse människor emellan på något vis.

De där upplevelserna gjorde att jag lämnade mina ingenjörsdrömmar – jag ville bli uppfinnare och konstruera evighetsmaskinen, men det har jag lagt ner nu …

Evighetsmaskinen verkar vara lite av ett omöjligt projekt?

– Det sägs så, men jag tror fan inte det, säger han och skrattar. Det är hur som helst inget jag hinner med nu. Var var vi?

Dina läsupplevelser?

– Just det. Jo, det var särskilt en författare, Sten Selander, som gjorde intryck på mig. Han har skrivit en dikt som lyder ungefär så här i början: ”Vi spelade kula på torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag. Jag hade väl femti, han hade fem. Vi

En del av reklamfilmsintäkterna gick till att köpa loss huset på Östermalm. ”Under flera år ägnade jag mig bara åt reklamfilm.

Samtidigt var jag trött på branschens fixa idéer vid hur man skulle göra spelfilm. Det var ett enormt fokus på storytelling och rätt sorts dramaturgi i början på 80-talet. ’Så här skriver du ett säljande manus’ hette en bok som släpptes i USA. För mig har det där alltid varit ointressant.”

Roy Andersson om … … ATT TA EMOT JAN MYRDALS STORA PRIS – LENINPRISET ÅR 2010: – Då sa jag att det var det finaste pris jag hade fått, men nu tycker jag nog att Guldlejonet är minst lika bra. Jag vill ju påstå att hade inte marxist-leninismen utvecklats – även om jag inte försvarar den ideologin till varje pris – hade Afrika fortfarande varit koloniserat. Även Asien. Jag är stolt över det där priset och jag tvekade aldrig att ta emot det. Varför skulle jag det? Det hade varit en annan sak om det hade hetat Stalinpriset. Det finns mycket ont att säga om honom kanske, men det får man sätta in i sitt historiska sammanhang.

Därför kan jag inte fördöma Stalin rakt av. När jag tog emot priset blev jag anklagad av någon journalist som undrade hur jag kunde göra det.

Har du så dålig historisk kunskap? Men faktum är

att ryska revolutionen i stort sett var oblodig. Det var först när överklassen med hjälp av utländska överklasser skulle ta tillbaka sina privilegier som konflikten började och det blev grymheter på båda sidor. … SITT NYA ROMANPROJEKT: – Jag vill göra en resa genom Sverige, Nils Holgerssons resa. I boken tänker jag låta huvudpersonen gå in i vartenda landskap, i varenda landsända och träffa en mängd människor. Det är ett intressant grepp, tycker jag. Boken handlar om en man som på sin resa får höra det ena mer eländiga eller roliga än det andra. Den här mannen är lite trött också, liksom uppgiven. Han orkar inte lyssna på allas berättelser. I boken får man ta del av alla jävla öden man kan tänka sig.

>

fib 9

»

INTERVJU

Lika jävla arg blir jag på dem som ansvarar för de där förnedringsprogrammen i tv. Idol till exempel, och andra utslagningsprogram där en person måste lämna gruppen. Det är något sjukligt med att kunna sitta och godkänna det. spelte. Och han förlorade dem.” Vilken jävla stark formulering!

Roy Andersson knyter ena handen i luften.

– I alla fall … det var där någonstans jag förstod att jag ville berätta om människan. Under samma tid drog en fantastisk filmvåg in över Europa, jag såg Cykeltjuven av Vittorio De Sica på en ungdomsgård på Hisingen, blev enormt drabbad och släppte författardrömmarna. Det var film jag skulle hålla på med.

DEN KOLLEKTIVA SKULDEN. Det är ett uttryck Roy Andersson återkommer till flera gånger under vårt samtal och har så gjort i tidigare intervjuer. Det handlar om att den äldre generationen behöver ställas till svars för sina handlingar, förklarar han.

I En duva illustreras den där skulden i en ohygglig scen där tittaren blir vittne till hur ett gäng vita män i tropikhattar piskar in svarta slavar i en enorm cylinder med fastsatta tutor i olika storlekar. En av männen stänger luckan och tänder på den bassäng av bensin som cylindern vilar i. Ett eldhav öppnar sig och cylindern börjar sakta rulla framåt till ljudet av desperata fotstamp. De många tutorna bildar tillsammans en melodislinga i takt med att cylindern får fart. Ett uppklätt sällskap kliver ut på trappan till en vacker herrgård och njuter av musiken.

– Det där att jag vill ställa de äldre till svars har att göra med att jag skäms. Jag var inte med när kolonisatörerna i Nordamerika fördrev indianerna, till exempel. Jag är inte skyldig, men skäms

ändå. Jag tillhör en ras, eller vad man nu ska kalla det, en kultur som har tillåtit sig sådana övergrepp utan att ha bett om förlåtelse. För att klara av den där skuldkänslan har jag tagit hjälp av en filosof som heter Martin Buber. Han menar att man kan reparera de övergrepp man har gjort mot existensen på ett annat ställe och i en annan tid än där de begicks. Hur då? kan man fråga sig. Jo, genom att göra gott. Det tycker jag är en vacker tanke.

Och min generation? Kan man kräva samma ansvar av den?

Roy Andersson vickar på foten och blir tyst en stund. Till slut säger han.

– Vet du vad? Jag blir optimistisk när jag möter människor ur din generation. De är informerade.

Det är väl den enda räddningen tänker jag, att man kan sin historia och vill bli informerad. Nej, jag tycker att det finns en jävla intellektuell kapacitet hos unga människor i dag.

Samtidigt har inte min generation samma vana av att organisera sig. Vi söker oss inte till partierna som tappar medlemmar. Du har någon gång sagt att du tycker dig se en upplösning av solidariteten. Är det så?

– Ja, det tycker jag. När underklassen släpptes fri i och med de socialistiska rörelserna lärde den sig att använda sig av det som överklassen hade gjort tidigare, nämligen att se till att bli rik. Det är inte så konstigt, egentligen. I dag har den individuella lyckan ställts mot tanken om solidaritet, och det är synd.

Kan du se din egen del i det? Du är ju en ar-

Kostade 40 miljoner kronor En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är den sista delen i vad Roy Andersson kallar ”en trilogi om att vara människa” i vilken även Sånger från andra våningen (2000) och Du levande (2007) ingår. Filmen tilldelades Guldlejonet i samband med premiärvisningen i september vid filmfestivalen i Venedig 2014. Filmen består av fib 10

40 scener, eller tablåer, utan klipp i. Cirka 300 aktörer och statister medverkar. En duva har kostat 40 miljoner kronor att producera, pengar som både svenska och utländska finansiärer har bidragit med. Drygt 6 miljoner kommer från Eurimages, en underavdelning till Europarådet. Det är det största stödet som en nordisk film har fått.

betargrabb från Göteborg som har gjort en rejäl klassresa …

– Jo, men jag skulle vilja säga att mycket har handlat om tur. Det här huset till exempel, säger Roy Andersson och sveper med handen över rummet, råkade vara ledigt för att ägaren var död. Det var ingen som riktigt tog hand om dödsboet, huset var nedgånget och det var lånestopp på banken. Jag löste det genom att ta dyra försäkringar och få ut pengar. Och så köpte jag loss huset. Därefter har det bara stigit i värde och jag har kunnat belåna värdestegringen. Många av mina filmer är bekostade med hjälp av värdestegringspengar ... Men det är klart. Jag kan också se min egen utveckling, från den jag var när jag växte upp till den jag har blivit i dag. Samtidigt finns samma ilska kvar.

ROY ANDERSSON BLIR TYST och lägger händerna

på skrivbordet, över alla papper, gem och uppslagna böcker. Ur ett enda andetag kommer den där ilskan farande.

– Jag kan bli arg, ja riktigt jävla förbannad. När jag åker tåg till exempel och ser alla herrgårdar svepa förbi längs spåret. Gårdar som överklassen har rof-

fat åt sig. Nu förväntar den sig att underklassen ska passa upp på den och att det ska förbli så.

Ett nytt andetag, en ny pust av ilska.

– Lika jävla arg blir jag på dem som ansvarar för de där förnedringsprogrammen i tv. Idol till exempel, och andra utslagningsprogram där en person måste lämna gruppen. Det är något sjukligt med att kunna sitta och godkänna det. Kanske är det ett symtom på vår tid?

Tiden ja. Den håller på att rinna ut. Telefonen på skrivbordet ringer och har gjort så en stund.

Mobilen tjuter envist i filmregissörens jeansficka.

Vi lämnar det stora arbetsrummet, alla papper och Simone de Beauvoir. Det är fortfarande intervjuer kvar att göra, berättar Roy Andersson. Under filmfestivalen i Venedig gjorde han 76 intervjuer på tre dagar. Journalister från hela världen vill berätta om den svenska superregissörens nya film. En detalj glädjer honom extra mycket. Ilskan sveper bort.

– En ny och yngre publik har hittat till En duva.

I Venedig kom det fram några grabbar och gratulerade och tog i hand. Det var ”hello” och ”congratulations”. Att filmen har fått det mottagandet … det känns stort. ■ ■

Roy Andersson tillsammans med två medarbetare i studion på Östermalm. Här spelades de flesta scener ur En duva in. Regissören ger beröm åt de scenografer som har gjort hans senaste film möjlig. ”Utan dem hade det aldrig gått.

Filmandet är ett kollektivt arbete.”

Fl e r bilder från r

eportage t finns på t idningen s hemsida, fib.se. fib 11

JordenRunt.

MEXIKO

Lång väg tillbaka till radikalt föredöme ”De togs levande, och vi vill ha dem tillbaka levande”, så har föräldrar, vänner och tusentals engagerade mexikaner ropat de senaste månaderna. Det skriver journalisten och författaren Björn Kumm om reaktionerna efter att 43 lärarstudenter försvann och mördades i september. Han finner att Mexiko har blivit en feg nation. ”Så långt från Gud och så nära Förenta staterna!” Så beklagade sig Mexikos mångårige diktator Porfirio Diaz, innan han störtades i 1900-talets första framgångsrika revolution, Mexikos egen, som inleddes redan sju år före ryska revolutionen, 1910. Hundra år senare har den mexikanska oppositionen ofta stönat: ”Så långt från Gud och så nära Harvard och Yale!” På dessa amerikanska universitet har några av Mexikos senaste presidenter och andra ledande politiker fått sin utbildning, vilket inte har gjort dem mindre mottagliga för korruption.

Carlos Salinas som var president 1987 till 1994 har anklagats för att i namn av privatisering ha utförsålt stora statliga företag billigt och dessutom ofta på kredit till nära vänner. En sådan vän var Carlos Slim, som övertog stora delar av Mexikos telekommunikationer och tv-bolag och redan 2007 gick om Bill Gates som världens rikaste man.

Det Porfirio Diaz inte minst klagade över var Mexikos utsatta geopolitiska läge som genomfartsland för den stora emigrationen norrut. Den stora grannen USA är ett eftertraktat mål för hundratusentals mexikaner och centralamerikaner som söker ett bättre liv. Men utan misskund skickar USA dem tillbaka till fattigdomen.

Under första halvåret 2014 deporterade USA mer än 90 000 mexikanska barn och omkring 300 000 vuxna. Det betydde att de skickades över gränsen och i praktiken dumpades där. fib 12

I den mexikanska riksdagen har Edmundo Ramírez Martinez, medlem av regeringspartiet PRI, rapporterat att 15 procent av de deporterade barnen, sammanlagt 13 500 individer, helt enkelt har blivit kvar söder om gränsstaketen. Från mexikanska staten har de inte fått någon hjälp, än mindre från USA. Riksdagsman Ramírez poängterade att de deporterade barnen i allmänhet försökt ta sig över gränsen till USA i sällskap med sina familjer. Då har ibland äldre familjemedlemmar lyckats gömma sig undan gränskontrollen men barnen inte hunnit undan de amerikanska gränsvakterna.

Inför risken att själva bli deporterade har de äldre mexikanerna tvekat, och de yngre blivit övergivna.

Mängder av barn och ungdomar blir efter deportationen kvar i gränstrakterna och hoppas smyga över nästa gång de får en chans. De tigger på gatorna i Nuevo Laredo eller Tijuana, städer strax söder om USA-gränsen, för att dryga ut ransonerna från katolska kyrkan och olika hjälporganisationer.

Om USA följde FN:s barnkonvention och erkände att även latinamerikanska barn har mänskliga rättigheter, skulle deportationerna ersättas av formell utvisning. Det innebure rimligen att barnen och ungdomarna skickades till sina hem i mexikanska delstater som Michoacán, Jalisco, Zacatecas och Guanajuato. Så sker inte. Inte heller visar mexikanska staten något intresse att föra hem de utvisade.

Vem är det egentligen som styr och ställer i Mexiko, landet som en gång – men det är länge sedan – var ett radikalt föredöme för andra nationer i Latinamerika?

Då tog mexikanska staten emot tiotusentals spanjorer som flytt undan Francisco Francos skräckvälde. Den tidens store hjälte var Mexikos president Lázaro Cárdenas som år 1938 markerade nationens

självständighet genom att nationalisera USA-ägda oljebolag.

I dag har Mexiko blivit en feg nation som viker sig inför dagens aktuella makthavare – banditerna inom den internationella knarkmaffian. Mafiosi får betydligt större stöd än ungdomarna vid USA-gränsen.

Stödet kommer från mexikanska staten – och från borgmästare och guvernörer i delstater där knarkmaffian för det egentliga befälet.

I delstaten Guerrero irriterades guvernören av universitetsstudenter som i hans tycke demonstrerade alltför envist mot hans korrumperade styre. Guvernören beställde då en gentjänst av en grupp som kallar sig Guerreros Unidos (Förenade gangstrar) som den 26 september i år i staden Iguala övertog 43 manliga lärarstudenter som hade infångats av lokal polis. Av allt att döma mördades studenterna omedelbart. ”De togs levande, och vi vill ha dem tillbaka levande” (”Vivos se los llevaron, y vivos los queremos!”) Så har föräldrar, vänner och tusentals engagerade mexikaner ropat de senaste månaderna. Särskilt intensiva blev protesterna vid Allhelgonadagen som i Mexiko kallas ”De dödas dag” (”El día de los muertos”). Då samlas familjer vanligtvis på kyrkogårdarna för att minnas sina närmaste. I år blev det mindre stillsamt.

Egentligen började protesterna långt före de 43:s försvinnande. I maj i år mördades i delstaten Chiapas en uppskattad lärare vid namn José Luis Solis Lopez, mest känd som Galeano, av paramilitärer, det vill säga mexikanska statens egna stormtrupper.

I Chiapas inleddes för tjugo år sedan ett uppror i åminnelse av bondeledaren Emiliano Zapata som deltog i 1910 års mexikanska revolution (och spelades av Marlon Brando i Elia Kazans berömda film

ett halvsekel senare). Zapata mördades 1919 av mer konservativa element inom revolutionen.

De senare zapatisternas talesman, subcomandante Marcos, ständigt iförd rånarluva och lugnt rökande pipa (han bytte pipa med den franske bondeledaren José Bové, när denne kom på besök), blev för tio år sedan i tv och på internet mediernas favorit.

Han skrev också en deckare tillsammans med den mexikanske författaren Paco Taibo II. Deckaren finns på svenska under titeln Osaliga döda (Ordfronts förlag).

Efter de inledande striderna 1994 har zapatisterna bedrivit en nästan helt symbolisk kampanj, med ganska stort stöd i övriga Mexiko och – via internet – inom vänstern i Västeuropa och USA. Många har vallfärdat till bergstrakterna i delstaten Chiapas för att delta i politiska seminarier till förmån för fred och mot nyliberalism.

De sentida zapatisternas ledare har mirakulöst överlevt. Vid en minnesceremoni i maj för den mördade skolmagister Galeano uppträdde subcomandante Marcos på nytt. Han meddelade att han äntligen tänkte försvinna men lämna plats åt en återuppstånden Galeano.

En spökröst hördes som identifierade sig som Galeano och frågade om andra kändes vid det namnet. Omedelbart svarade hundratals röster: ”Vi är alla Galeano!”

Subcomandante Marcos förklarade: ”De ville gräva ned oss. Men de förstod inte att vi är själva fröet.”

I en artikel som man kan hitta på nätet (Z Communications, Maryland, USA) påpekar Charlotte Maria Saenz att det har såtts många frön i Mexikos blodiga historia.

I byar och städer har gräsrötter de senaste åren tagit initiativet och försökt ändra politiken underifrån.

Särskilt uppmuntrande finner Saenz att det uppstått en ny sorts poliser, policías comunitarias, (samhällspoliser), som inte sorterar under mexikanska statens korrumperade myndigheter utan organiserats av folket i många delstater, däribland Guerrero där studenterna mördades.

Sjutton av de 43 försvunna och mördade studenterna kom från en liten, mycket fattig region vid Stillahavskusten, Costa Chica, bebodd av afro-mexikaner, där det funnits just policías comunitarias, fast de uppenbarligen inte hade mycket att sätta emot när den ordinarie korrumperade polisen grep de 43.

Inför 104-årsminnet av mexikanska revolutionen den 20 november planerades storstrejk, då grupper också tänkte ockupera Mexico Citys internationella flygplats, uppkallad efter Benito Juarez, berömd 1800-talspresident.

björn kumm

RYSSLAND

Det fanns ingen rysk miniubåt Ubåtsjägarna i skärgården i oktober jagade en ubåt som inte fanns, och om den fanns så var den i varje fall inte rysk. Sveriges radios ekonomireporter Kristian Åström gjorde ett scoop när han besökte en sjömilitär mässa i Paris den 29 oktober. Den ryska montern ställde bland annat ut ett antal miniubåtar som väckte reporterns intresse. De visade sig vara nya modeller, som ännu inte har satts i produktion. Samtidigt är de gamla miniubåtarna skrotade, så Ryssland har för närvarande inga miniubåtar i sjön, inte en enda! En nyhet som hungriga massmedier kunde förväntas slå upp stort: den ryska miniubåten var ett rent tankefoster! Men medierna teg. I efterhand påstår försvarsmakten att en miniubåt har kunnat bekräftas. Men varifrån kom den? I varje fall inte från Ryssland. Mysteriet tätnar ...

Om mässan i övrigt konstaterade Kristian Åström att där rådde allmän optimism.

Efterfrågan på krigsmateriel ökar med det spända läget i Europa och konflikterna i Mellanöstern.

britta ring

Läs mer om det svenska försvarets jakt på ”ubåten” på sidorna 32 till 34. fib 13

Våra hjältar.

Hon gav röst åt den lilla människan

”De äldre får ligga i timmar och ropa på hjälp.” Ett uttalande i Svt:s Rapport för över 17 år sedan av en då 23-årig undersköterska på ett privat äldreboende ledde till en ny paragraf i socialtjänstlagen. Möt Sarah Wägnert Sjökvist, den första av Folket i Bild/Kulturfronts egna hjältar.

I

TEXT hanna strid ILLUSTRATION oskar aspman

ngen dusch på flera veckor och sår som var så dåligt skötta att de äldre drabbades av kallbrand. 1997 berättade den nyanställda undersköterskan Sarah Wägnert Sjökvist för reportern från Sveriges Television om sin arbetsplats Polhemsgården i Solna. Inslaget fick stor uppmärksamhet och gav en ny paragraf i socialtjänstlagen, lex Sarah, uppkallad efter henne själv. Den slår fast att anställda inom exempelvis äldreomsorgen är skyldiga att rapportera missförhållanden till sin närmaste chef. Men att Sarah stod upp för den lilla människan och för rätten att yttra sig slår hon i dag bort som självklarheter: – Vi bor i ett demokratiskt land, så varför inte ta vara på den chans och de möjligheter det ger? Man måste ta tag i de problem som finns för att göra det bättre, säger hon.

VARFÖR HON BLEV den första att öppet prata om missförhållanden inom äldreomsorgen vet hon inte. Kanske har det med hennes egen uppväxt att göra. Sarah berättar att hon sedan barnsben är van vid att uttrycka sina åsikter. Under tonåren hölls familjeråd på fredagarna.

– Jag har alltid varit frispråkig och det grundar sig nog i hur vi hade det hemma.

Jag bär med mig att man ska tala om ifall något känns fel. Med åren har jag blivit mer restriktiv och tänker oftare efter. Orfib 14

kar jag med den här debatten just nu, är det värt det?

Den debatt som följde efter uttalandena om Polhemsgården skulle hon dock ha tagit även i dag, 17 år senare. Det handlar om den egna värdegrunden och vanlig yrkesetik, förklarar hon.

– Jag trodde att det redan fanns en paragraf som reglerar att man ska säga till om något är fel. Sverige är annars lagarnas land.

NÄR SARAH FÖRSTOD att det inte gjorde

det blev hon förvånad.

– Jag blev både förbannad och förvirrad. Det borde vara en självklarhet att de boende garanteras något slags trygghet.

Sarah anser samtidigt att man inte kan garantera helt och fullt att verksamheter alltid fungerar, men att det trots allt finns bättre system och regelverk för hur missförhållanden ska hanteras i dag.

Lex Sarah-paragrafen har sedan den infördes skärpts, bland annat på Sarah Wägnert Sjökvists eget initiativ. 2008 uttalade hon sig offentligt igen och berättade att hon tyckte att lagen var jävig.

Paragrafen hade dittills varit utformad så att de anställda rapporterade till sin närmaste chef som i sin tur fick bestämma om det var värt att göra en anmälan till kommunens socialnämnd och Inspektionen för vård och omsorg, IVO. 2011 blev i stället kommuner och enskil-

da verksamheter skyldiga att anmäla allvarliga missförhållanden till IVO. Samtidigt utvidgades lagen till att omfatta hela socialtjänsten, exempelvis individoch familjeomsorgen, samt verksamheter som stöds av Lagen om stöd och service till vissa funktionsnedsatta, LSS, och Statens institutionsstyrelse, SiS. – Kommunerna är inte helt opartiska de heller, men skärpningen blev ändå ett steg i rätt riktning och ett steg bort från den interna verksamheten, säger Sarah och berättar att hon inte har varit så aktiv som hon önskar med att förbättra arbetet inom äldreomsorgen.

Hon säger att det sköts av tjänstemän i kommuner och på myndigheter. Och det är synd: personer som fattar beslut kan ha nytta av de erfarenheter hon och de som jobbar inom verksamheterna har, tror hon. ÄNDÅ FINNS DÄR många tankar om

hur hon skulle vilja förbättra sin lex och garantera de äldres livskvalitet: – Man skulle kunna införa en bank, gemensam för alla kommuner, där man kan dela erfarenheter och där alla gamla fall finns dokumenterade. På så vis skulle man här i Eskilstuna kunna ta hjälp av hur man i Norrland har kommit till rätta med en viss problematik, säger Sarah som i dag jobbar som undersköterska på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. ■ ■

»

Jag blev både förbannad och förvirrad. Det borde vara en självklarhet att de boende garanteras något slags trygghet.

Om hjälteserien I nummer 10 av Folket i Bild/Kulturfront drog vi i gång en serie där vi uppmanar dig som läser tidningen att skicka in förslag på personer i Sverige som mellan 1914 och fram till i dag har gjort berömvärda insatser enligt tidningens tre paroller, för yttrande- och tryckfrihet, till stöd för antiimperialistiska krafter och för en folkets kultur. Sarah Wägnert Sjökvist har med sitt agerande visat på betydelsen av att våga stå upp för den lilla människan och för rätten att uttrycka sig fritt. Fortfarande går lojaliteten med arbetsgivaren före yttrandefriheten för pri-

vatanställda, även om verksamheten är offentligt finansierad.

Sarah Wägnert Sjökvist riskerade alltså sin anställning genom sina uttalanden om vanvården på Polhemsgården. Flera andra stater har generell lagstiftning till stöd för så kallade visslare, men ännu inte Sverige. Trots påstötningar har den tidigare regeringen inte agerat. Därför finns det skäl för många att ta Sarah som inspirerande exempel och tvinga fram en tydligare lagstiftning. Läs fler porträtt i kommande nummer av

tidningen.

fib 15

Ess채.

fib 16

Den sjuka synen på Fröding I år är det hundra år sedan Gustaf Frödings Efterlämnade skrifter gavs ut, en av de diktsamlingar som fick dåtidens journalister att stämpla honom som galen. Och att läsa dikterna räckte. En underlig dikt togs nämligen som tecken på att upphovsmannen var sinnessjuk. Hur hamnade vi egentligen där?

TEXT johanna lundqvist ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

H

östen är skogens årstid. Jag tar cykeln och trampar tills landsvägen tar slut.

Slänger hojen i ett dike och går rakt in.

Kanske stöter jag på ett berg och lägger örat mot det. Har jag tur hör jag dess tysta sång: ”Stå, grå, stå, grå, stå, grå, stå, grå, stå, grå-å-åå. Så är gråbärgs gråa sång. Lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.”

KANSKE GJORDE FRÖDING likadant när han skrev

Gråbergsång, de korta raderna här ovanför. I år är det hundra år sedan Efterlämnade skrifter gavs ut, den samling där Fröding i avsnittet Nedanförmänskliga visor ger röst åt både snigeln, myran, solskenet, regnet och just det, gråberget. Men det där med att han skulle ha gått ut i skogen och lyssnat, det är nog mest önsketänkande. För åren 1898 till 1905 var Fröding inlagd på Uppsala hospital för psykisk sjukdom. Dikterna som skrevs då har kommit att kallas hans sjukdomsdiktning och hit hör särskilt Nedanförmänskliga visor. De ingår i ett avsnitt om 33 dikter som Fröding samlade under rubriken Mattoidens sånger (betyder den halvgalnes sånger) i Efterlämnade skrifter. När dikterna släpptes tre år efter skaldens död var recensenterna ljumma i sina omdömen. I antologin Möten med Fröding från 2008 citerar filosofie magistern Anders Hedman några kända kritiker under den här tiden. Tidningsmannen Erik Thyselius skriver exempelvis vintern 1914 i Aftontidningen att ”intet av vad här meddelas kan gärna sägas vara något synnerligen betydande och märkligt. Men åtskil-

ligt har helt visst i alla händelser sitt intresse och sin betydelse såsom mellantoner i, såsom för – och efterklang till hans diktkonsts fylligare orkester. Så ock såsom i sin mån utfyllande bilden av hans personlighet och som bidrag till hans personlighets och diktnings psykologi.”

Journalisten och litteraturhistorikern Knut Barr var av samma åsikt. I Stockholms-Tidningen några dagar före julafton 1914 slår han fast att ”som bidrag till karakteristiken av den sympatiska människa, som i livet hette Gustaf Fröding, ha de nu utgivna böckerna sitt egentliga värde.”

DET TYCKS SOM OM kritikerna i början av 1900-ta-

let mest var intresserade av att tolka Frödings dikter utifrån vetskapen att han var sjuk. Det hela var mycket enkelt: verken av en sjuk författare betraktades som symptom på just den där sjukdomen.

För att ställa rätt diagnos räckte det alltså med att läsa vad författaren hade skrivit. En förklaring till att kritikerna i början av 1900-talet ägnade sig åt detta går att finna i de så kallade patografierna. De var en sorts levnadsskildringar som belyste människans gärningar utifrån en medicinsk synpunkt, och kunde vara skrivna av både litteraturvetare och psykiater. Anders Hedman berättar om brytningen mellan svenskt nittiotal och modernism och hur det kom sig att psykiatrin allt mer började intressera sig för analys av författare och deras litterära uttryck, samtidigt som litteraturhistorikerna hänvisade till psykiatriska förklaringar i sina tolkningar av dessa. Teorin gick ut på att genom

>

fib 17

»

ESSÄ

För psykiatrin handlade det ytterst om att kartlägga de dåraktiga författarna och deras verk.

Dikterna delades upp i kategorierna ”friskt” eller ”sjukt”.

att studera alstret kunde man nå författarens inre själsliv. Idén att använda psykiatrins glasögon på näsan i studiet av författares, konstnärers och lyrikers verk utgår från Sigmund Freuds tankar om att det undermedvetna påverkar människans handlingar, och att det undermedvetna i sin tur avslöjar sig – och kan spåras – i hennes konstnärliga skapande. Men för att förstå hur det undermedvetna inverkar på vårt själsliv krävs det att vi går i analys, ja, kanske i flera år, skriver Hedman. Att studera en konstnärs eller en författares verk blev så att säga den genväg genom vilken man kunde nå det undermedvetna lite fortare.

SÅ KOM DET SIG att det i början av 1900-talet i pa-

Gustaf Fröding med sin sköterska Signe Trotzig.

Här i trädgården utanför villan Gröndal på Djurgården i Stockholm före skaldens 50-årsdag.

I ett brev som Signe skriver 1907 från Gröndal framkommer det att hon trivs i Frödings sällskap: ”Vad mig beträffar har jag ej sedan jag var en liten Kristinehamnstös på 11 år förnummit en sådan känsla av hem och ro härute.” fib 18

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

tografins anda görs biografiska läsningar av Frö-

ding. Tankar och känslor i dikter skrivna i jagform blir med ens hans egna. Litteraturprofessorn Ulf Olsson, inspirerad av den franska poststrukturalistiska filosofen Michel Foucault, berättar i boken Jag blir galen. Strindberg, vansinnet och vetenskapen – som förvisso är en bok om Strindberg men vars innehåll också kan tillämpas på Fröding – att det faktum att Strindberg var omgiven av ett rykte att vara mer eller mindre tokig hade något att erbjuda psykiatrin, nämligen ett författarskap som helt och hållet uppfattades som självbiografiskt.

Olsson förklarar att självbiografin – som det även går att finna spår av i Frödings diktning – gjorde det möjligt för psykiatriker att göra Strindberg till ett ”fall”, och som ett sådant blir han till en representation av det Andra: i Strindberg blir den vansinnige verklig.

För psykiatrin handlade det ytterst om att kartlägga de dåraktiga författarna och deras verk. Dikterna delades upp i kategorierna ”friskt” eller ”sjukt” i en identifikation med författaren: var hon sjuk kunde man räkna med att dikterna var det med. Olsson förklarar att klassificeringen av verken och disciplineringen av författarna vid den här tiden ska ses som den tidiga psykiatrins försök att finna sin egen blick, att legitimera sig själv som en ny vetenskap. Strindberg och Fröding, liksom andra konstnärer och författare blev därmed offer för en ny form av medicinsk makt. Foucault beskriver i Vansinnets historia från 1961 det han kallar den stora inspärrningen, där de oförnuftiga skars av från samhället i syfte att uppfostras och sysselsättas. Lägst bland de oförnuftiga var de vansinniga som i takt med psykiatrins framväxt mot slutet av 1800-talet kom att betraktas som de själsligt sjuka. Deras nya hem blev hospitalet där läkaren med psykiatrins vetenskap i ryggen fick makten att styra över deras liv. Klassificeringen och patologiseringen, med kategorierna ”friskt”

och ”sjukt” som måttstockar, var ett sätt att identifiera de själsligt sjuka, men syftade samtidigt till att skydda den renhjärtade allmänheten från dem, berättar Hedman.

En konsekvens av disciplineringen av konstnärer och författare blev att de ansågs ha en mycket liten roll i sin kreativa process: de var hantverkare som skapade enligt redan uppgjorda regler, styrda av en förlamande sinnessjukdom. Men det är inte hela sanningen. För parallellt med idén om galenskapen som ett hinder, något upphovsmannen var tvungen att övervinna för att få sina texter på pränt, började tanken på det nära sambandet mellan genialitet och sinnessjukdom växa fram. Nils von Hofsten, som på sin tid var en känd naturvetare i Uppsala med intresse för både genetik och rashygien frågar sig i boken Ärftlighetsproblemet i

Gustaf Frödings diktning från 1921 om ”[Fröding] [ärvde] en sjuk genialitet; var sjukdomen en nödvändig förutsättning för hans storhet eller ett hinder för hans skapande – eller båda delarna?”.

OLSSON FÖRKLARAR ATT förbindelsen mellan

konst och dårskap hade sin grund i att litteraturen vid den här tiden närmade sig det som kom att kallas den romantiska dikten. Gamla förnuftsideal – en rest från upplysningstiden – började ställas mot en alltmer mystisk ockultism av Swedenborgskt snitt, och plötsligt uppmuntrades det som tidigare hade tagits för tecken på psykisk sjukdom.

Dikterna skulle gärna bära en personlig prägel, uttrycka en sorts äkthet, även om den råkade vara av ett egendomligt slag: beskriva ett gråbergs tråkiga vardag, ge röst åt en snigel.

>

fib 19

»

ESSÄ

Så här i slutet kan vi konstatera att det är och har varit mycket svårt att skära bort galenskapen från genialiteten och vice versa.

FOTO: HERMAN HAMNQVIST/DEN SVENSKA FOTOGRAFINS HISTORIA

Alltså, den sjuke Fröding? Eller den geniale Fröding? Signaturen L.L. formulerar i Arbetet i februari 1915 några rader som visar att han är förespråkare av det senare: ”De starkaste poemen återfinns betecknande nog i dikterna från hospitalet i Uppsala. Mellan lösa eller excentriska utkast, i vilka man här och där kan ana en genial tanke, stå här även fulländade dikter, doftande av en själs friskhet”.

Så här i slutet kan vi konstatera att det är och Gustaf Fröding på sin sjukbädd tillsammans med Signe Trotzig i maj 1908. Trotzig höll Fröding sällskap de sista åren av hans liv, från 1906 till 1911.

har varit mycket svårt att skära bort galenskapen från genialiteten och vice versa. Under historiens lopp tycks de ha hållit varandras händer mycket hårt, och kanske i ett ovanligt fast grepp åren kring förra sekelskiftet. Å ena sidan blev galenskapen, eller snarare de människor som psykiatrin ansåg bar på den, kartlagda och kontrollerade. I pressen dömdes de ut som tokiga. Om Fröding skrev kritikerna att han var galen, ja en riktig dåre. Å andra sidan upphöjdes dessa spår av galenskap när det romantiska idealet växte sig starkare inom både konst och litteratur. Människan sågs plötsligt som en skapande varelse. Och det var just skaparkraften, som krävde både intelligens och en stor dos fantasi, som skilde henne från djuren. Därmed blev konstnären, författaren och skalden liksom höjd över andra yrken, eftersom de kännetecknades mer av det särskilda i att vara just människa. ■ ■

Gustaf Fröding ... ... var en svensk poet, journalist och författare.

Han föddes 1860 på Alsters herrgård i Karlstad och dog 1911 i sitt hem villa Gröndal på Djurgården i Stockholm och begravdes senare på Uppsala kyrkogård. Gustaf Fröding levde på många platser i sitt liv. Som vuxen bodde han i Karlstad, Uppsala och Stockholm och vårdades även på sjukhem i Tyskland och Norge. Det värmländska färgade trots det av sig i hans lyrik, framför allt i dikterna skrivna på dialekt.

I perioder led Fröding av en instabil hälsa. Ändå var han mycket produktiv: över 400 dikter finns i tryck. Vid sidan av lyriken arbetade Fröding på Karlstads-Tidningen där han skrev kåserier och debattartiklar. Han var lite av en provokatör och verkade för allmän rösträtt och sexuell upplysning. Hösten 1896 åtalades han för dikten En morgondröm, som ansågs uppmuntra till osedlighet, men friades. fib 20

fib 21

Reportage.

Om Malin Biller ÅLDER: 35 år.

BOR: I Göteborg sedan tre år. Är född i Helsingborg och flyttade till Hammarö i Värmland när hon var sju.

GÖR: Är serietecknare, illustratör, skriver krönikor och föreläser. Hon har kontor i Serieateljén i Majorna tillsammans med bland andra satirtecknaren Max Gustafson (som Folket i Bild/ Kulturfront skrev om i nummer 3 2014).

NÄR DU ÄR LEDIG, VAD GÖR DU DÅ? Då umgås jag med vänner och familj.

HAR DU NÅGON FAVORIT-FRÖDINGDIKT? Jag väljer ofta efter dagshumör, men ska jag plocka en blir det Säv, säv, susa.

MER OM MALIN: 2011 vann hon Urhunden, ett pris som delas ut av Seriefrämjandet, för sin förra bok Om någon vrålar i skogen, ett självbiografiskt album som beskriver en brokig uppväxt med en missbrukande förälder. fib 22

arbetsplats Malin Biller på sin ajorna i Serieateljén i M n i tonda Göteborg. Re n till åren hittade ho ogs ag Fröding. ”J dr , et till mörkr sorgen och det olyckliga.”

Malin Biller har gjort seriealbum av Frödings poesi

”Han beskrev livet men levde det aldrig själv” Att Gustaf Fröding var en försupen farbror som levde och verkade för över hundra år sedan spelade ingen roll för Malin Biller. Hennes tonårsjag kände ändå igen sig i den ensamhet och kärlekssorg som många av nationalskaldens dikter förmedlar. Nu har den vuxna Malin Biller gjort ett seriealbum av Frödings poesi.

D

TEXT johanna lundqvist FOTO hillevi nagel

et här har varit mitt hjärteprojekt, det roligaste året i mitt liv, säger Malin Biller och bläddrar igenom I varje droppe är en ädelsten som är hennes egen tolkning av 29 av skaldens dikter. Titelraden är lånad från En ghasel ur debutsamlingen Gitarr och dragharmonika från 1891 där Fröding beskriver känslan av att stå vid sidan av och betrakta livet.

– Jag är uppväxt i Värmland, men det var först i tonåren Frödings dikter talade till mig. Jag drogs till mörkret, sorgen och det olyckliga. En ghasel berättar om hur det är att se världen genom ett galler och precis så kände jag när jag var mellan 14 och 15 år, som att det var en hinna mellan mig och allt det andra, berättar Malin Biller.

I varje droppe är en ädelsten är Frödingsällskapets årsbok för 2014. Björn Sandborgh, ordförande, hoppas att boken ska nå fler än redan inbitna fans.

– Flera medier har velat göra gällande att vi var tveksamma till ett nytt sätt att ta sig an Fröding, och visst bryter boken av en stark tradition. Vi bestämde ändå snabbt att det här var något vi ville stödja. Jag hoppas att boken kan nå nya intressenter, kanske bli en del av skolundervisningen.

Även Malin Biller hoppas att hennes serier ska hitta till en ny publik.

– Min tanke har varit att fånga dem som inte tar till sig text lika lätt. Jag träffade en kille från Syrien som hade pluggat på SFI och läst boken.

Han hade förstått dikterna. Det kändes stort när han berättade det. Samtidigt har jag velat att även de som kan sin Fröding ska gilla min tolkning. I början av arbetet var jag rädd för att göra kritikerna besvikna. För att komma ifrån den där rädslan har jag gått på magkänslan och utgått från vad jag själv vill rita.

Och sin egen tolkning har Malin Biller verkligen gjort: hennes illustrationer och skaldens ord går liksom hand i hand, bildspråket följer versernas, och kanske också Frödings, sinnelag. De fattigare dikterna som Äktenskapsfrågan går i bruna toner medan de riktigt mörka, Elin i hagen exempelvis, om Elin som hamnar i olycka och dränker sitt barn, är tecknad helt i svart. Den druckna skalden Wennerbom, som också pryder omslaget, är omgiven av en explosiv sommargrönska i grönt.

Hur har arbetet med boken gått till?

Malin Biller skrattar lite och lägger boken åt sidan.

>

fib 23

fib 24

»

Han skriver om de flesta komponenter: man, kvinna, rik, fattig, liten och stor.

Fröding. Jag tror inte att han hade skrivit förordet till en bok om vilken författare som helst, fyller Björn Sandborgh i.

Förra årets årsbok heter Gustaf Fröding – den tidlöse. Är han tidlös?

– Ja, det skulle jag säga. Jag brukar peka på tre skäl till att Fröding fortfarande lever. Det ena handlar om hans allmänna genius, bildningsnivån och intelligensen i att betrakta samhället.

Han skriver om de flesta komponenter: man, kvinna, rik, fattig, liten och stor. Här finns också orientaliska stråk och kopplingar till antiken. Fröding har en otroligt precisionsfylld penna, säger Björn Sandborgh och får medhåll av Malin Biller.

– För mig är Fröding tidlös mycket tack vare den ömhet han uttrycker i sina dikter. Han står på de utsattas sida. Det syns exempelvis i Den gamla goda tiden som handlar om smeder vid ett bruk i Värmland och hur de plågas. I Elin i hagen beskrivs sorgen och skammen för Elins pappa efter att Elin har fängslats, men utan den tidens dömande blick.

Illustration: Malin Biller

REPORTAGE Frödingsällskapets årsbok för 2014.

– Oj … det har varit ett krävande arbete som har tagit lång tid. Jag började med att skriva ut dikterna och planera vad varje ruta skulle innehålla.

En del researchjobb har det också blivit. Hur ser en champinjonburk från slutet av 1800-talet ut, till exempel? Jag frågade Dick Harrison, professor i historia, om råd. Allt kanske inte har blivit helt rätt men jag tänker att jag får skylla på den konstnärliga friheten.

Och så var det det där med språket. Malin Biller berättar att korrekturläsningen har upptagit en stor del av hennes tid. Vartenda ord måste bli rätt.

– Flera av dikterna är skrivna på värmländsk dialekt från 1800-talet och den har inte varit den lättaste att förstå, även om jag pratar värmländska själv. Det har hänt en del på tvåhundra år.

Skådespelaren Sven Wollter har skrivit förordet till boken. Hur kommer det sig?

– Jag tycker att han är väldigt bra. Han har spelat Fröding i pjäsen En dåres sånger som han har fått sällskapets hedersmedalj för. En förklaring till att jag frågade Sven är också att jag tycker mycket om Raskens och har gjort det sedan jag var liten.

Den serien inspirerade mig i arbetet med dikten Lars i kuja. Jag behövde se vanliga människor i arbete, inte bara uppsnofsade porträtt. I Raskens finns de där människorna, på åkern, svettiga i sin arbetssärk.

– … och så har Sven Wollter ett stort hjärta för

Illustration: Malin Biller

Fröding konstaterar bara att ”så här var det.”, säger Malin Biller.

Du nämnde tre skäl till att Fröding är tidlös.

Vilka är de andra två?

– Jo, det andra har med versmåttet att göra.

Fröding är en versmåttets mästare, väldigt stilren och konsekvent. Det gör att dikterna är lätta att sätta musik till. Vi har sett exempel på det i Mando Diaos tolkningar, säger Björn Sandborgh och fortsätter: – Det sista skälet handlar om Frödings beklagansvärda person. Han var alkoholiserad sedan

17 års ålder och led av psykisk ohälsa som han vårdades för på både sjukhusinrättningar och i hemmet. Samtidigt fanns där en stark kärlekslängtan som, vad vi vet, han aldrig fick uppleva. Han lyckades inte i sina kvinnorelationer utan sökte sig till prostituerade. Hela livet törstade han efter närhet.

– Den där längtan tror jag är allmänmänsklig och bidrar till att Fröding håller än i dag, fyller Malin Biller i. Det finns något sorgligt över allt ihop: han förstod aldrig sin storhet, hur bra han var. Fröding skrev om livet men förmådde aldrig att leva det själv. ■ ■

43

… böcker och två ljudböcker har Frödingsällskapet gett ut hittills.

Sällskapet bildades 1969 och har cirka 1 300 medlemmar.

fib 25

Reportage.

Inte en plogbil på plats när Peab tog över snöröjningen i Stockholm

När pengarna plogar våra gator fib 26

Överkörda elskåp, misshandlade snöröjare och plogbilar anpassade efter den sörmländska landsbygden. Skribenten Mikael Nyberg berättar här i ett Nils Holgersson-reportage om det snökaos som drabbade Stockholm vintern 2012, och vad som händer när marknaden styr plogarna.

TEXT mikael nyberg ILLUSTRATION carl krantz

fib 27

J

REPORTAGE

ag brukade vakna av plogbilarna när det snöat, men den här morgonen var det tyst i Bagarmossen.

Ett av Sveriges största byggbolag hade åtagit sig att röja snö i stora delar av Stockholm.

SMHI hade larmat och snön låg redan tjock på trottoarer och vägar, men inga traktorer från Peab eller dess underentreprenörer syntes till. Ljudlöst anslöt sig nya sjok av iskristaller till den växande kalabaliken.

Kvart över elva gav jag mig av till stan. Fortfarande inga snöplogar. En familj försökte få loss en bil som kört fast utanför vår port. Jag hade inte tid att hjälpa dem.

På perrongen spanade resenärer efter ett försenat tåg. Jag hade tur. Det hade just lämnat snöyran i Kärrtorp för att fara genom berget och vända i Skarpnäck. Märkt av ovädret störtade det in på stationen.

Jag oroade mig för min far. Han skulle till Karolinska sjukhuset för att få brännsår rengjorda och omlagda.

Annika ringde några timmar senare. Transporten till Karolinska gick bra, men på hemvägen var det värre. Ingen privat entreprenör hade ännu plogat Kolbäcksgränd. Snön var så djup att chauffören från Samtrans inte vågade köra in på gatan.

Nu stod Annika med sin 85-årige, brännskadade man i rullstol i djupsnön vid infarten. Han hade inga varma kläder på sig, han kunde strax behöva kissa, och snön och blåsten ville inte lägga sig.

HON HITTADE EN snöskyffel. Skottade

gångvägen fram till Kolbäcksgränd 1. Där tog farsan sig in i porten med rullstolen medan hon röjde väg till 3:an. Så tog de sig fram port för port. Efter två timmar hade de nått backen upp till 21:an. Då kom traktorn som bostadsrättsföreningen anlitat för gångvägarna.

En vecka senare anlände Peabs kontrakterade underentreprenör för att ploga gatan. Då var snön packad till ett ispansar. Fastighetsskötaren fick stå med spett och hacka sig ner till avloppsbrunnarna när smältvattnet svämmade över trottoarerna till våren. fib 28

Trafikkontoret i Stockholm räknade den snörika veckan i december 2012 till över 6 600 inkomna klagomål från allmänheten. Från Skarpnäcks stadsdel hörde 845 medborgare av sig. De kunde berätta om plogbilar som inte synts till på åtta dagar, sopbilar som kört fast, trottoarer som var oframkomliga, trappor som inte skottats, bilar som begravts i snö och handikappade som inte kunde ta sig ut ur sina bostäder.

Lars Thyberg, chef för Peab Drift och underhåll, ansåg att snöröjningen efter omständigheterna hade fungerat bra. Ansvariga politiker påpekade att så mycket snö inte fallit på så kort tid sedan 1960-talet. Visst fanns det brister, men tjänstemännen hade ”järnkoll”, förklarade Ulla Hamilton, det moderata trafiklandstingsrådet: ”Trafikkontoret följer hela tiden vad man gör och inte och betalar utifrån vad de tycker att det är värt.” På de punkter där bolagen felat skulle det bli efterräkningar. ”Det kommer att kännas ekonomiskt för entreprenörerna”, lovade chefen för drift och underhåll vid Trafikkontoret.

ETT HALVÅR SENARE var många av vinterns faktu-

ror fortfarande oreglerade. Vid Almedalsveckan i Visby i juli talade DN-journalisten Maciej Zaremba om New Public Management, det marknadsmässiga styrsystem som politikerna hade introducerat i den offentliga sektorn. Professionella yrkesutövare som läkare och lärare hade blivit underkastade en mäthysteri med belöningar knutna till enkla kvantitativa mått. Det fick irrationella följder, menade han. Inte för att det är något fel på marknadsmekanismen utan för att den inte passar sjukvård, skola och annat som är ”mera komplicerat”: ”Jag vill påstå att det fungerar så länge uppgifterna man utför är enkla och rutinbetonade.

Snöröjning går bra, för inom snöröjning kan man översätta kvalitet till kvantitet och tillbaka. Antal ton bortforslad snö översätts till säkra gator.”

Kan det vara enklare?

Mats Berglund, parkingenjör i Skarpnäcks stadsdelnämnd, har erfarenhet av snöröjning och underhåll av gator och parker i Stockholm. Han började 1976.

– Vi hade självständiga arbetslag med ansvar för ett visst område. Fyra, fem man och en lagbas.

Jag jobbade i parklaget i Kärrtorp. Man kände för området. När man gick därifrån ville man att det skulle vara snyggt. Så är det ju inte i dag. Det är bara pengar som styr. Göra så lite som möjligt.

Lura beställaren.

Det började när han jobbade fackligt i mitten av 1980-talet. Socialdemokraterna styrde i kommunen och började experimentera med konkur-

rensutsättningar. Inom snöröjningen hade staden en omfattande maskinpark och egen personal som ledde och utförde det mesta av arbetet. Parkarbetare, asfaltläggare och stensättare kunde kallas in för att hålla plogbilar och traktorer rullande dygnet runt. Sedan länge hade också utomstående anlitats för att klara de värsta prövningarna.

– Det var oftast samma gäng som kom tillbaka år för år.

BÖNDER FRÅN omgivningarna satte sig i traktorn

för att ploga snö i Stockholm om vintrarna.

Men nu skulle snöröjning och underhåll av gator och parker effektiviseras. Kommunfullmäktige fattade 1993 ett principbeslut om att konkurrensutsätta all verksamhet utom myndighetsutövningen. Förvaltningarna delades upp i beställande och utförande enheter. Gatu- och parkarbetarna hamnade i Stockholm Entreprenad, en kommunal enhet som till en början skulle vara garanterad en viss beställningsvolym.

Cheferna såg fram emot en snabb privatisering – ”ledning, nyckelpersoner och viss personal” skulle på förmånliga villkor få överta hela organisationen, varvid all personal senare skulle ”erbjudas möjlighet till förvärv av aktier, eventuellt i samband med en börsintroduktion”.

Folkpartiet tillstyrkte en privatisering men Socialdemokraterna och Moderaterna bestämde att Stockholm Entreprenad först steg för steg skulle rustas för full konkurrens. Därefter kunde ”en annan organisationsform och ett annat ägande bli aktuellt”.

Kommunen beslöt att minska antalet anställda inom enheten från 780 till 560 personer. De övertaliga skulle, som det finkänsligt hette, ”avvecklas”.

Vid millennieskiftet sålde en borgerlig majoritet Stockholm Entreprenad till Peab Drift och underhåll. Då var bara 400 anställda kvar. 300 följde med i köpet jämte maskiner, uppställningsplatser och byggnader.

TILL EN BÖRJAN fungerade det ungefär som van-

ligt, berättar en av de inhyrda snöröjarna. Men för fyra, fem år sedan började det hända saker. Företaget gjorde sig känt för att ta bra betalt för att göra så lite som möjligt.

– Vi har väldiga problem med Peab Drift och underhåll, säger Mats Berglund. De har inte koll.

Jag känner mig som en jävla arbetsledare. Jag får ringa och tjata på dem hela tiden. Man får nästan dra jobbet ur dem. Det som har funkat bra är extrabeställningarna. Det är där de tjänar pengarna.

Vintern 2012 blev problematiken akut.

– Peab presenterade ett nytt upplägg för sina chaufförer. En del av dem hade kört i uppåt 20 år, och nu skulle de få sämre ersättning. Då tackade gubbarna nej. Peab fick i all hast försöka få tag i nya underentreprenörer.

– Många av killarna som satt och körde hade ingen aning om vad de hade gett sig in på. Det var full fart när de for fram. De körde sönder gräsmattor, elskåp och allting. De hittade inte. Det var bedrövligt. Även om de gamla killarna varit kvar hade vi fått problem med all snö, men inte lika mycket.

Peab Drift och underhåll liknade alltmer ett bemanningsbolag. Den egna personalen och maskinkapaciteten var neddragen till ett minimum.

Underentreprenörer fick ta över ansvaret för snöröjningen i hela stadsdelar.

– Vi kallar dem Peab Drift och underhållning, berättar en av de gamla snöröjarna. Det är cirkus

>

fib 29

REPORTAGE

»

Vi kallar dem Peab Drift och underhållning. Det är cirkus hela tiden.

En tidigare anställd snöröjare på det kommunala bolaget Stockholm Entreprenad. Vid millennieskiftet sålde den borgerliga majoriteten i Stockholms stad Stockholm Entreprenad till Peab Drift och underhåll, som numera dominerar marknaden för snöröjning och gatuskötsel i Stockholm.

hela tiden. Förut har de stått för arbetsledningen och haft egna maskiner. Nu lade de ut hela områden på fast pris. De skulle inte ha något eget alls.

Och nytt folk höll i det hela på Peab. Friska krafter.

De som hade erfarenhet hade blivit tillsagda att inte vara med. Det skulle inte vara några förutfattade meningar. Man skulle se på det med nya ögon.

De nya cheferna hade en lösning på ett kalkylblad som de nya underentreprenörerna fick lägga bud efter. Ett familjeföretag från Nyköping fick kontraktet för Skarpnäck och Bagarmossen, Bellmans Åkeri skulle röja i Farsta och omgivningarna.

Nyköpingsföretaget hade inga anställda. Chaufförer och maskiner – allt var inhyrt. Bellmans hade också en stor andel underentreprenörer.

NÄR SNÖN RASADE NER från himlen i december föll den nya organisationen samman. Anställda hos Peab ringde i panik upp sina tidigare underentreprenörer.

– Kom med allt ni har, sa de, berättar snöröjaren. Kör så länge ni orkar.

– Sedan vart det ju vilda västern. Totalt kaos.

Ingen arbetsledning som fungerade. De hade alldeles för lite eget folk för att styra upp det hela.

– Det kunde vara 30 till 40 nya ansikten på mötena. De kunde säkert köra snö, men de hade ingen lokalkännedom och fick ingen hjälp med att hitta flaskhalsar och problempunkter. Det gjorde saken ännu värre. Man fick städa upp efter. De hade stora maskiner som nästan inte kom fram någonstans. Inga små plogar för att komma åt på gångbanor och trottoarer.

I kontrakten med Stockholms stad ingår en fast ersättning för att hålla gator och gångvägar rena från snö. Bortforsling av snö debiteras däremot på löpande räkning.

– Nu plogades många gator aldrig efter reglerna i kontraktet. Man röjde och körde bort snön till det löpande priset i stället.

En av Peabs arbetsledare for runt i kaoset och upptäckte igensnöade gator som enligt underentreprenören var plogade.

– De satt där och ljög en rätt i ansiktet.

– Andra gjorde nog sitt bästa men kände inte området och hade för dålig kunskap om hur man plogar i Stockholm. De fattade inte att gångvägar fib 30

och kollektivtrafik har högsta prioritet. De trodde att det var som att ploga landsväg nere i Sörmland. Det låg snö på övergångsställena och inne i busskurerna.

Ilskan tilltog i snövallarna.

– Jag hängde in firmakläderna i skåpet. De gick inte att ha på sig. Vi for runt i privata bilar. Man kunde inte åka Peabbil. Det var helt omöjligt. Det hände ett par, tre gånger att maskinförare blev misshandlade. Folk klev upp på fotsteget, ryckte upp dörren och gav dem en dagsedel.

Men han tror inte att snöröjningen var billigare på den kommunala tiden.

Vad säger Mats Berglund, parkingenjören i Skarpnäck?

– Det har blivit mycket dyrare. Det är flera led, och alla de här extrabeställningarna, de drar i väg.

Kanske handlar det om olika mätpunkter.

DET ÄR VANSKLIGT att tolka de bokförda utgifterna

för snöröjningen i kommunen. Hänsyn ska tas till den allmänna inflationen, skiftande snömängder och andra parametrar. Men någon tendens till sjunkande kostnader går inte att avläsa åren 1992 till 2013. Kurvan rör sig snarare uppåt.

Den luft som skulle pressas ur organisationen försvann inte. Den hamnade någon annanstans.

Dick Örn, vd och delägare till Bellmans Åkeri, vittnar om villkoren för underentreprenörerna: – Det har blivit tuffare. Absolut. Det är problem i dag att få folk till snöröjningen. Beställarna vill inte betala för den kapacitet som erfordras. Vi hade 100 enheter på snön för tio år sedan. I dag har vi 30. Det går inte ihop. Det är inte så kul att investera i en bil som kostar två miljoner, när ersättningarna sänks och du inte vet hur mycket du får köra.

Så vart tar pengarna vägen?

– Ta bort mellanhänderna, brukar det heta.

Men här tar man in fler mellanhänder i stället.

Dessutom ska vi dokumentera allt vi gör numera.

Det är som på byggena. Folk sitter och håller på med kvalitetsgranskningar hela tiden. Det är en fruktansvärt omfattande administration kring allting i dag.

– En bättre lösning är nog att kommunerna håller i sin egen snöröjning. Jag tror inte att det blir billigare för dem att leja bort den. I egen regi har du en kunskap som stannar i kommunen. I stället för

att det ska komma en ny entreprenör vart tredje, vart fjärde år.

Kommunen betalar Peab för att själv slippa hålla personal och maskiner i beredskap för vinterns snöfall. Men Peab Drift och underhåll har inte någon nämnvärd beredskap. Tvärtom har företaget nyligen sagt upp 60 av sina 120 kvarvarande arbetare i Stockholms län. Svarte Petter flyttas längre ner i lagren av entreprenörer och underentreprenörer.

ETT HALVÅR EFTER snökaoset meddelade Trafik-

kontoret att fakturor på över 18 miljoner kronor var ifrågasatta. Men de ekonomiska efterräkningarna för Peab inskränkte sig till sist till 3,2 miljoner, 4 procent av företagets intäkter för snöröjningen i Söderort vintern 2012/2013. Kommunen hade inte hunnit kontrollera vad entreprenören gjort eller inte gjort, och när tjocka pärmar med fakturor inkom flera månader efter beställt uppdrag gick det inte att belägga vad som hade misskötts.

Det Peab förlorade i ena änden tog företaget igen i den andra. När de löpande räkningarna skenade i december 2012 och kommunen signalerade betalningsovilja ströp Peab utbetalningar av samma storleksordning till sina underentreprenörer.

Det var inget de inhyrda kunde göra. Sätter man

sig upp mot de stora drakarna är det slut med kontrakten.

Längst ner försvinner andrummen ett efter ett.

– Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får betala, säger arbetsledaren. Förr fanns det utrymme för ett antal icke toppresterande arbetare, men vi kan inte ha killar som hänger på ett spadskaft i dag. Det finns inte en chans i helvete. Det kan jag tycka är lite tråkigt. De har ingen plats i samhället i det här entreprenadtänkandet.

– Vi tävlar varje dag med de andra firmorna.

Kommunen kanske räknar med 1 350 timmar på ett jobb. Om vi har ett par slackers kanske det går åt 1 700. Lägger vi det i vårt anbud är vi borta.

Kan det vara enklare? ■ ■ Fotnot: Det här reportaget ingår i Folket i Bild/Kulturfronts

satsning på Sverigereportage där vi har låtit Nils Holgersson från sin gås blicka ner över det nya Sverige. Vad är sig likt

och vad skiljer sig sedan Selma Lagerlöf sände ut Nils för första gången för över hundra år sedan? Gemensamt för dessa reportage är att de bekostas av föreningens och tidningens

reportagefond. Vill du höra fler röster i framtida nummer av tidningen? Stöd då fonden med ett bidrag till plusgiro 65

77 50-6. Då kan vi låta Nils fortsätta sin färd, ett litet tag till.

Johanna Lundqvist, redaktör

6 600 klagomål, drygt, kom in till trafikkontoret i Stockholm under den mest snörika veckan vintern 2012. fib 31

Krönika.

reaktioner efter det svenska försvarets operation i skärgården

”Dialog i stället för militär upprustning”

Vad vi har upplevt har lika starka som obehagliga likheter med den ubåtshysteri som drabbade oss i början av 1980-talet. Det skriver den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand om försvarets ubåtsjakt i Stockholms skärgård som pågick under några dagar i oktober.

I

en vecka matades allmänheten med mer eller mindre dramatiska skildringar om undervattensaktiviteter i svenska farvatten runt Stockholms skärgård. Hårt pressade tvingades förvisso konteramiraler med flera att säga att de inte kunde precisera vilken typ av aktiviteter det var fråga om. Långt mindre kunde de peka ut någon nationalitet bakom vågrörelserna. Ändå kunde man utan svårighet dra slutsatsen att de ansåg att det var den ”lede ryssen” som var i farten. Så presenterades under stort buller den rödgröna regeringens budgetproposition och i de svallvågor den åstadkom försvann ubåtsfrossan med sina krigsrubriker från medias förstasidor för att slutligen falla död till botten.

Vad vi nu har upplevt har lika starka som obehagliga likheter med den ubåtshysteri som drabbade oss i början av 1980-talet och som utmynnade i att en ubåtskommission tillsattes med Sven Andersson (S) som ordförande och den moderate aktivisten Carl Bildt som hans onda genius. Kommissionen pekade i sitt slutbetänkande ut Sovjetunionen som ansvarigt för ubåtsintrång i Hårsfjärden. Pikant i sammanhanget är att Sven Andersson inte informerade sin statsminister och partivän Olof Palme om fib 32

kommissionens ställningstagande förrän efter det att han kommit överens med Bildt om de huvudsakliga slutsatserna.

Palme ställdes inför fullbordat faktum vilket gjorde honom synnerligen upprörd.

KOMMISSIONENS RAPPORT presenterades

under ett mycket uppskruvat opinionsläge. Över 50 sjunkbomber och chockladdningar fälldes och 65 handgranater kastades. Varken då eller senare ledde jakten till några resultat. En betydande trovärdighetsknäck fick de påstådda ubåtskränkningarna när det avslöjades att de speciella typljud som marinen identifierat som ubåtsidentifikationer i själva verket åstadkommits av mink och skarpsill.

Kraven på en ny utredning växte och 1995 tillsatte Ingvar Carlssons regering en ny kommission. Den underkände helt sonika 1983 års slutsatser och Carl Bildts fantasier om ubåtarnas hemmahörighet och menade att det inte var möjligt att fastställa nationaliteten.

När debatten om ubåtar var som hetast skrev jag i riksdagen följande limerick: “A Swede who was known to be keen on the hunting of Russ’(ian) sub marine heard a terrible noise

has a mink such a voice? tell me sober friend Boris Jeltsin.”

FEM ÅR SENARE TILLSATTE regeringen en

särskild utredare, ambassadören Rolf Ekéus, för att analysera det politiska och militära agerandet i ubåtsfrågan från 1980 fram till sekelskiftet. Han var ännu fränare i sitt utlåtande och menade att Sovjetunionen 1983 hade pekats ut därför att ”det var politiskt nödvändigt, inte på grund av det sakliga underlaget.”

Huvudsekreteraren i denna utredning ”Perspektiv på ubåtsfrågan” (SOU 2001:85) Mats Mossberg har i sin bok I mörka vatten visat hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.

Svenska Dagbladet-journalisten Sune Olofsson hävdade att Carl Bildt under många år vilselett allmänheten om ubåtarna och sade sig vara ganska säker på att Bildt visste mer om västs inblandning, men att hans djupa kontakter i amerikanska administrationen och dess underrättelsetjänster gjort honom återhållsam. Att bevisen inte höll för att peka ut någon nation utesluter naturligtvis inte att ubåtar, i den mån de förekommit, ändå kommit från öst. Men inte heller kan det uteslutas att de kommer från väst. USA:s försvarsminister under denna tid, Caspar Weinberger, menade i en inter-

Vi i Sverige har dessvärre själva bidragit till skärpningen i vårt närområde genom att närma oss till militäralliansen Nato, anser den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand. Han drar paralleller mellan den ubåtshysteri under 1980-talet och den som pågick under några dagar i oktober i år. Här svenska soldater under en militärövning i Åhus 2010.

FOTO: JOHANNES JANSSON/WIKIMEDIA COMMONS

vju i svensk tv att det låg i USA:s intresse att testa det svenska försvaret för att försäkra sig om att det höll tätt mot ryssarna. Han menade också att dessa intrång skedde med den svenska regeringens goda minne.

Mitt i all bedrövelse kan det ändå konstateras att både Stefan Löfven och hans försvarsminister Peter Hultqvist hållit sina huvuden kalla och gjort balanserade uttalanden. Före detta statsrådet (S) Pierre Schori skrev också insiktsfullt om saken

under rubriken ”Experterna missar den strategiska bilden” på svt.se den 24 oktober.

DÄR SLÅR SCHORI HUVUDET på spiken när

han konstaterar att vi i Sverige dessvärre själva har bidragit till skärpningen i vårt närområde genom att närma oss till militäralliansen Nato och det så kallade värdskapsavtal som öppnar för möjligheter till militär närvaro för Natotrupp på svensk mark samt skattebefrielse för amerikansk

militär. Ett sådant närmande ökar självfallet vår utsatthet i vårt närområde, och det är givetvis inte förvånande att Ryssland reagerar om Sverige låter Nato flytta fram sina positioner mot Rysslands gräns.

För den gemensamma säkerhet som Olof Palme så klokt utvecklade krävs konfliktförebyggande insatser som dialog och förtroendeskapande i stället för militär upprustning. bengt silfverstrand

Ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014 FREDAGEN DEN 17 OKTOBER offentliggör Försvarsmakten att en insats mot misstänkt främmande undervattensverksamhet har satts i gång i Stockholms skärgård, sedan ”en sagesperson” lämnat mycket ”trovärdiga uppgifter”, skriver Svenska Dagbladet i en artikel från den 24 oktober.

Lördagen den 18 oktober utökas insatsen med ytterligare fartyg. På kvällen rapporterar tidningen att mycket tyder på att en skadad eller saknad rysk undervattensfarkost finns i skärgården.

SÖNDAGEN DEN 19 OKTOBER släpper försvaret en bild på vad som antogs

vara en främmande ubåt. Försvaret uppgav också att ytterligare två liknande observationer fanns.

Under onsdagen veckan efter meddelar försvaret att operationen i Stockholms skärgård skulle gå in i en ”ny fas”. Operationen skulle lösas med de resurser som fanns tillgängliga.

RYSSLANDS FÖRSVARSDEPARTEMENT kallar samtidigt Sveriges underrättelseoperation ”grundlös”. Att Sverige tidigare valt att utöka sin sökning efter en eventuell undervattensfarkost anser departementet har ökat spänningen i regionen.

– Så helt grundlösa aktioner av det

svenska försvaret, baserade på en retorik från andan av kalla kriget, kommer bara leda till en ökad spänning i regionen i dag. Trots de svenska spekulationerna kring en rysk ubåt i Stockholms skärgård ser vi nu fram emot kulmen av denna spännande operation, säger generalmajor Igor Konasjenkov, talesperson för det ryska försvarsdepartementet, till lokala reportrar, enligt Svenska Dagbladet.

Konasjenkov kallar operationen för ”en tragisk komedi” och anser att chansen att hitta ett ryskt spår är lika stor som när Fille och Rulle försökte fånga Karlsson på taket. fib 33

Nato.

Värdlandsavtalet kvar på politiska arenan

De etablerade mediernas propagandamönster i samband med den så kallade ubåtsjakten i oktober bör lyftas fram eftersom det lär återkomma under nästa år, skriver Torbjörn Wikland, ordförande i Folket i Bild/Kulturfront. Han spår nya massmediekampanjer med syfte att skrämma svenska politiker att foga sig i det påskrivna värdlandsavtalet med Nato.

K

TEXT torbjörn wikland

rönikan från socialdemokraten och förre riksdagsmannen Bengt Silfverstrand på de föregående sidorna är en skarpsinnig och rolig analys av höstens ubåtsjakt och dess föregångare på 1980-talet.

När ubåtsjakten i slutet av oktober rann ut i sanden började till och med etablerade massmedier ifrågasätta sin propagandaroll. Svenska Dagbladet, som sedan länge varit förmånskund på information från försvarsmakten, ifrågasatte sin egen rapportör i försvarsfrågor, Mikael Holmström, när Jan Scherman påpekar att försvarsmakten har ”56 specialister som sköter information till medierna” … ”plus fem stycken på försvarsdepartementet” samtidigt som Svenska Dagbladet har en enda journalist som specialbevakar försvarsmakten (SvD 141103).

SJÄLVA PROPAGANDAMÖNSTRET behöver lyftas fram eftersom vi bör räkna med att det återkommer under 2015. Efter alliansregeringens beslut den 4 september – strax före valet – skulle riksdagen godkänna det så kallade värdlandsavtalet med Nato i december. Alltså en perfekt tajmning för den massmediekampanj som ubåtsjakten utlöste – strax efter valet men lagom före ett riksdagsbeslut. Samtidigt presenterade en av alliansregeringen tillfib 34

satt utredning om Natomedlemskap sitt betänkande, som förordade ett Natomedlemskap. Till det kommer att tunga hökar bland USA:s demokrater, på svenska UD:s uppdrag, tar Sverige i örat och förklarar myndigt att för Sverige finns bara alternativet Natomedlemskap. Alliansregeringen hade dessutom vid beslutet i september försäkrat sig om att de då främsta socialdemokratiska talesmännen i utrikesrelaterade frågor, Urban Ahlin och Peter Hultqvist, välsignat värdlandsavtalet med Nato. Alltså, klappat och klart?

NEJ, SÅ BLEV DET INTE. I valrörelsens

slutskede markerade Stefan Löfven i en debatt med Reinfeldt att något Natomedlemskap inte var aktuellt. Reinfeldt dolde inte sin förvåning över Löfvens utspel.

Snart efter valet avvisade dessutom den nyutnämnde försvarsministern Hultqvist alliansregeringens Natoutredning.

Han lät samtidigt meddela att värdlandsavtalet skulle föreläggas riksdagen först 2016 eftersom det krävde skattebefrielse för amerikanska militärer stationerade i Sverige och därmed en särskild skatteutredning. Det var en väl vald ursäkt för att förhala beslutet om värdlandsavtal. Är då kanske värdlandsavtalet borta från den politiska spelplanen?

Det är tyvärr en förhastad slutsats.

Vare sig Hultqvist eller andra förespråkare för värdlandsavtalet inom socialdemokratin har tagit tillbaka att de gillar det.

De har helhjärtat stöd av oppositionspartierna som ingick i alliansregeringen.

Bakom dem står en försvarsmakt med många förespråkare som sedan länge knutit intima kontakter med Nato, den stora Natoadministrationen i Bryssel, och det militärpolitiska maskineriet i Washington. Tror någon att dessa krafter kommer att sitta stilla? Vi bör räkna med nya massmediekampanjer och affärer för att skrämma riksdagsledamöterna att foga sig i värdlandsavtalet. Ett nytt ”ubåtshot” kanske inte blir trovärdigt men underskatta inte uppfinningsrikedomen för nya propagandaattacker hos förespråkarna för avtalet! Och de är oroliga. Mot avtalet finns en vältalig socialdemokratisk opposition, ett mycket skeptiskt Miljöparti och Vänsterparti.

Detsamma gäller flera erfarna diplomater, en borgerlig före detta utrikesminister och många andra. Till bilden hör förvisso att en majoritet svenskar sedan decennier sagt nej till Nato och varit för ett alliansfritt Sverige. Kort sagt lär förespråkarna för avtalet behöva tiden till 2016 ”för att ladda om”. Inget talar för att ”gubbar och käringar kommer huka sig” för att travestera Tage Erlander. ■ ■

16 författare bildar enhetsfront mot krigsmakten

Alliansfriheten synas i ny bok I skuggan av krisen i Ukraina har debatten om ett svenskt Natomedlemskap blossat upp. Steg för steg har Sverige ökat sitt samarbete med militäralliansen, senast i form av det värdlandsavtal som ger Natotrupper rätt att öva på svensk mark. Nu tar flera framträdande debattörer och författare strid för alliansfriheten i en ny bok.

TEXT johanna lundqvist FOTO:WIKIMEDIA COMMONS

tvingats gå via ombud för att I boken medverkar också skribenter som har en positiv inte ytterligare bli inringat.

Anders Björnsson betosyn på Nato, men som trots nar att ett medlemskap det tycker att Sverige ska bei Nato är oåterkalleligt. Inget hålla sin neutrala position. land som hittills har gått med Man kan säga att vi med boi alliansen har lämnat den. ken har bildat en enhetsfront där vi förenas i ett ställnings– Det svenska försvaret tagande för Sveriges, men kan vi rusta upp, men vi kan även Finlands, alliansfrihet Historikern Anders aldrig lämna Nato när vi väl och nationella suveränitet. I Björnsson. har gått med. Sverige har hela andra avseenden är skribentiden drivit en försiktighetsterna oeniga: en del är närprincip som innebär att vi mast pacifister och andra är för en upp- har sökt samförståndslösningar och haft rustning av det svenska militära försvaret, en medlande roll i konflikter. Ett medlemberättar Anders Björnsson. skap skulle omöjliggöra en sådan roll.

I

antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap som släpptes i mitten av november på Celanders förlag ger 16 författare sin bild av Sveriges säkerhetspolitik. De anser att ett medlemskap i Nato inte förbättrar Sveriges säkerhet utan snarare försvårar en fredspolitik i närområdet och ökar vår risk för att bli indragna i konflikter och krig. Redaktörer för boken är historikern Anders Björnsson och den tidigare toppdiplomaten Sven Hirdman.

– Det är angeläget att understryka att det här inte är någon anti-Natobok.

Den tar snarare upp Sveriges förhållande till Nato och andra militära stormakter.

Hur ser du på den senaste tidens diskussioner om Sveriges närmande till Nato? Har Ukrainakonflikten bidragit till dessa tror du?

– Ja, det skulle jag säga. Den senaste tiden har det pågått en konstig debatt som jag ser har två olika bakgrunder.

Dels handlar det om den svenska militära nedrustningen, som i praktiken betyder att vi inte har något territoriellt försvar längre. Det har fått en del att tänka att vi bör knyta an till Nato. Dels handlar det om den påstådda hotbilden från öst och den militära upprustning vi tycker oss se där. I själva verket har det i Ryssland sedan Sovjetunionens kollaps under 1990-talet skett en marginell upprustning av försvaret från ett nolläge, som är otillräcklig för att kunna stå emot omvärlden.

Vi ser det i Ukraina exempelvis, där Ryssland inte har agerat på egen hand, utan har

”ATT INTE ÖKA osäkerheten ytterligare” är

ett uttryck Anders Björnsson återkommer till. Han förklarar att det handlar om att i tider av osäkerhet och konflikter i närområdet vara återhållande.

– Ställer man sig utanför militära allianser minskar sannolikheten för att dras in i krig och konflikter. Det gäller inte bara konflikter mellan stormakter. Är man med i en militärallians finns större förväntningar på att delta i mindre konflikter också. Vi kan titta på Norge exempelvis, som är ett Natoland. Norge bombade allra mest i kriget mot Libyen.

Hur skulle en alternativ svensk säkerhetspolitik kunna se ut?

– Vi behöver se över vårt försvar och ge nödvändiga resurser till krigsmakten.

Sverige måste ha ett starkt och effektivt invasionsförsvar, annars tar någon annan hand om det. ■ ■ fib 35

Kultur.

TURTEATERN LYFTER PÅ LOCKET TILL DEN FASCISTISKA RÖRELSEN

Plats på scen för Det var egentligen tänkt att bli en musikal om Alva Myrdal, men en urspårad demonstration och en flygande banan ändrade regissören Nils Polettis planer. Nu är han tillsammans med elva skådespelare och tre musiker aktuell med pjäsen Sånger för Norden på Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm. Och målet? Att med knallblåa linser blottlägga fascismens tomma budskap.

TEXT madeleine pousette FOTO oda lystrup hodlekve

fib 36

David Sigfridsson (i mitten) och de andra skådespelarna i Sånger för Norden formar tillsammans ”örnen” som är det italienska Republikanska fascistpartiets symbol.

högerextremisterna

I

Turteaterns foajé är det belamrat med grejor.

Kläder, tyger i högar, svarta stövlar med höga skaft. Just stövlarna ger mig genast en obestäm­ bar obehagskänsla, en känsla som visar sig vara just det som regissören Nils Poletti och ensemblen vill skapa i föreställningen Sånger för Norden.

Att Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm sätter upp en antifascistisk musikkabaré är förstås ingen tillfällighet. Kärrtorp har blivit känt i hela landet sedan en fredlig antifascistisk manifestation

attackerades av högerextrema motdemonstranter för ett år sedan.

En av talarna under manifestationen var Nils Poletti. Han skulle hålla ett tal om vikten av fredliga metoder och humanism då fascisterna anföll. Att se dem ge sig på unga, gamla och familjer med barn gjorde honom ursinnig och hans fredliga budskap fastnade i halsen. Han gick, som han säger, från att vara en humanist till att bli en neandertalare.

Eftersom jag är lite tidig och Nils Poletti inte fib 37

>

KULTUR

»

När man närmar sig ett ämne som rasism på teaterscenen blir det ofta platt. Publiken håller med och det händer inget mer än så. Jag vill se det ur en annan vinkel, ett slags tredje perspektiv.

EGENTLIGEN HADE NILS POLETTI tänkt göra en

Nils Poletti har regisserat Sånger för Norden.

Idén fick han efter att han tillsammans med andra antifascister attackerades av en grupp högerextrema motdemonstranter under en manifestation i Kärrtorp för ett år sedan. Och det är inget lättsmält innehåll publiken bjuds på: ”Vi vill få folk att hicka.”

fib 38

ätit färdigt sin snabblunch när jag kommer går jag runt och ser mig omkring. Scenen är en stram upp­ levelse. Höga pelare i en beige färg står på en svart­ målad bred trappa och sprider en känsla av makt.

Det känns mer som ett fascistiskt än ett antifascis­ tiskt budskap.

Och det visar sig att det är just det som är meningen. Ensemblen gestaltar högerextremister som i ord och ton berättar om sin världsbild. Nils Polettis förhoppning är att föreställningen ska fung­ era som ett vaccin på publiken. Han vill blottlägga fascismens tomhet, kvinnohat och inskränkthet.

– När man närmar sig ett ämne som rasism på teaterscenen blir det ofta platt. Publiken håller med och det händer inget mer än så. Jag vill se det ur en annan vinkel, ett slags tredje perspektiv.

Nils Poletti vill inte stryka medhårs och inte bara vara emot utan försöka klargöra, skapa förstå­ else och väcka insikter. Det är ett minfält, tillstår han, men det är ändå viktigt att försöka.

musikal om Alva Myrdal. Han tycker att hon var en fascinerande kvinna med många intressanta si­ dor – inte bara positiva. Men så var han med om sammandrabbningen i Kärrtorps centrum och blev tvungen att göra något av det.

Han gick alltså från att vara en sann humanist till att vara en rasande neandertalare. När anti­ fascisterna lyckades driva bort högerextremisterna pumpade adrenalinet och han kände raseri och segerrus. En sten kom farande mot hans huvud.

Han hatade fascisterna.

– Så kastade någon av dem en banan på mej. De slängde sitt mellis på oss! Allt förändrades. Apmän­ niskan gick från hat till skratt.

Och skrattet är viktigt i Sånger för Norden. Nils Poletti vill att man ska skratta åt det som händer på scenen. Men man ska också bli störd och varnas för att allt detta är på väg att drabba oss i verkligheten.

Vi måste vakna och förstå de här människorna som har en så inskränkt världsbild.

– Skrattet är viktigt som motvikt till rädslan, som är fascisternas vapen. Om vi blir rädda har de vunnit, säger Nils Poletti.

Elva nordiska skådespelare och tre musiker – vita, blonda och blåögda (med hjälp av linser) – sprider fascistiska budskap i olika former av tal, dans, sång och musik. Texterna utgår från en fas­ cistisk världsbild. De är hämtade från källor som internetsajten Flashback, Hitlers Mein Kampf och Anders Behring Breiviks manifest. Övrig text har Nils Poletti skrivit, en del tillsammans med ensem­ blen.

MEDAN VI PRATAR i ett rum bakom scenen hör vi körsång genom väggen. Ensemblen repeterar den inledande hymnen. Vi går in och lyssnar. Daniel Rossetti har skrivit musiken till föreställningen.

Till en otroligt vacker melodi framför den skräck­ injagande ensemblen en dikt hämtad från Flash­

I mörka kläder, svarta stövlar och blåa linser förmedlar ensemblen i Sånger för Norden ett nästan fascistiskt budskap.

Och det är meningen. Samtidigt spelar bananen en viktig komisk roll. Den blir en länk till skrattet.

Manifestation före jul samlade 20 000 I mitten av december 2013 ordnades en demonstration mot rasism som drog cirka 500 deltagare. Under demonstrationen attackerade en grupp på mellan 30 och 40 personer från den nynazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen med glasflaskor och brinnande föremål. Medlemmar från vänstergrupperna Antifascistisk aktion, AFA, och Revolutionära fronten, gick till motangrepp.

Flera skadades och omhändertogs av polisen.

En vänsteraktivist åtalades och dömdes senare till sex års fängelse för försök till dråp efter att ha knivhuggit en nazist ur Svenska motståndsrörelsen i ryggen. Sju nazister åtalades

och dömdes också för bland annat försök till våldsamt upplopp. Polisen har i efterhand fått kritik för att insatsen i Kärrtorp till en början var alldeles för liten, trots att man kände till att det fanns en hotbild mot demonstrationen. Två dagar före julafton 2013 ordnades en ny manifestation mot våldet som samlade uppemot 20 000 människor och där även högt uppsatta företrädare från alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna när­ varade. I tåget syntes bland andra nuvarande statsminister Stefan Löfven (S) och den förra integrationsministern Erik Ullenhag (FP).

Källor: dn.se och forsjutton.se fib 39

>

»

KULTUR

Skrattet är viktigt som motvikt till rädslan, som är fascisternas vapen. Om vi blir rädda har de vunnit. back. Kombinationen är hisnande och hemsk. Så här är texten: Ser du fanan där som vajar i toppen av sin stång?

Den manar oss till samling, slut upp nu än en gång.

Hör du Nordens fåglar kalla, de viskar just ditt namn.

De kallar våra krigare från inland ut till hamn.

För älvarna som brusar genom Nordens fagra land.

Så lyft nu upp ditt huvud. Känn tår på blodad tand.

Se hur nordbon där på gatan med ögon som ej ser.

Han plattas ner av skulden. Han kryper mer och mer.

Så lyssna nu till kallet från fana, bäck och skog.

Res dej, res dej, res dej nu för Norden.

Nu får det vara nog!

BLANDNINGEN AV VACKERT och hemskt skapar en

oförutsägbarhet. Nils Poletti vill på det sättet skapa en kreativ osäkerhet som håller publiken alert och vaken.

Det är dags för teknisk genomgång. Det vill säga övergångar mellan olika scener, ljud, ljus med mera ska kollas. Några av skådespelarna påpekar att de hör varandra dåligt i hymnsången. ”Kan jag stå här borta eller har jag gått ut ur ljuset då?” Så­ dana frågor ska rättas till nu.

– Jag kommer att vara sträng, säger Nils Poletti.

Men när han ger sina instruktioner låter han

mild. Koncentrationen och effektiviteten är impo­ nerande. Inget privatprat – i alla fall inget som hörs.

Inget strul. Scen efter scen betas av.

Det enda som avviker är när Nils Poletti då och då frågar om någon har sett hans turkiska tofflor.

Det verkar ingen ha gjort. Men sedan dyker de upp i rummet intill och regissören glider fram över gol­ vet i sina tofflor, sätter sig och frågar så som han gjort inför varje moment i genomgången: Ljud redo? Ljus redo? Bandet redo? Och får jakande svar.

Bara att köra på, alltså.

DET ÄR INGEN LÄTTSMÄLT underhållning jag får

ta del av. Men det är heller inte meningen. Det ska vara både skratt och obehag.

Jag undrar hur han tror att publiken kommer att reagera.

– Vi har en speciell publik. En traditionell Tur­ teaterpublik är humanistisk och vänsterinriktad.

Det blir en utmaning för dem. Vi vill få folk att hicka.

Publiken ska bli störd och folk ska få frågeställ­ ningar med sig som hänger sig kvar och som de be­ handlar efteråt.

Föreställningen ska också vara en motvikt till den normaliseringsprocess som han, och många med honom, anser pågår i medierna, där rasister mer och mer framställs som rumsrena.

– Det är jäkligt läskigt! Med en politik där klassfrågan inte längre finns kvar får extremerna betydelse. När alla går mot mitten blir Sverige­ demokraterna det enda oppositionspartiet. Det är stor risk att de får ännu mer stöd i valet nästa gång.

– Vi ska försöka bromsa så mycket vi kan!

Lovar Nils Poletti. ■ ■

Om Turteatern ”Teatern Utan Reaktionärer verkar för en experimentfylld, gränsöverskridande och politisk scenkonst för barn, unga och vuxna. Vi vill vara en teater utan konventionella gränser, där högt och lågt blandas och där våra starkaste ledstjärnor är lust, respektlöshet och kärlek.” Så presenterar sig Turteatern på nätet. I samarbete med ABF och Fria Tidningar erbjuder teatern föreläsningar, samtal och aktiviteter i samband med föreställningen Sånger för Norden. Nils Poletti är, förutom regissör för föreställningen, Turteaterns konstnärlige ledare. fib 40

David Sigfridsson, i mitten, har flera olika roller i föreställningen.

”Jag får själv en tankeställare”

DAVID SIGFRIDSSON STÅR på scenen och spelar den vite, ariske mannen – idealmänniskan enligt nazisternas världsbild. Och tycker att det är lätt.

– Det är bara att stänga av sitt kritiska tänkande och köra på. Men i kulisserna kan jag få en dusch av skam och kallsvettas över vad de andra säger på scenen.

David Sigfridsson har flera olika roller i musik­ kabarén, bland andra danskompaniledaren Arik Elmqvist, som för tankarna till tidigare SD-politi­ kern Erik Almqvist. Rollfigurerna ger honom både en hemsk och en skön känsla.

– Och jag får själv en tankeställare.

Det hoppas han att också publiken får. Han vill förmedla att det kan vara lätt och skönt att vara fascist. Föreställningens uppbyggnad bidrar till det, bland annat med fyndiga skämt, medryckande fin musik, vacker körsång och dans.

– Förhoppningen är att publiken dras med

i det, men sedan tänker till: vad skrattar jag åt?!

Först en skön och sen en obehaglig känsla.

TANKEN ÄR ATT MAN ska se den lilla fascisten i sig själv. Han påpekar att hur politiskt korrekt man än känner sig så kan vi alla ha sådana tankar. David Sigfridson vill också att föreställningen ska hjälpa oss att identifiera fascisterna.

Publiken reagerar mycket olika. Allt från glada skratt till total tystnad.

– I går på föreställningen var det knäpptyst. De ville verkligen inte skratta med. Det var bra på sätt och vis. Och vi skådespelare får inte backa och göra det lättsammare för att få dem att skratta.

Första gången de möttes av tystnad blev det en chock. Men under samtal efter föreställningen har de ändå förstått att budskapet går fram – även om publiken inte alltid reagerar så som skådespelarna tänkt sig. ■ ■ fib 41

Intervju.

Agneta satte ord på den skiftande sorgen

För tolv år sedan förlorade Agneta Willans sin förra man Sven i cancer. Nu är hon aktuell med en bok om sina upplevelser. Sorgens skiftningar berättar om just sorgen. Över att se hur hänsynslöst sjukdomen plöjer fram och förändrar den hon älskar och hur hon maktlöst står bredvid och tittar på. Boken är också en berättelse om att orka gå vidare, trots allt.

TEXT johanna lundqvist FOTO kristoffer blimling

– DET SOM VAR DET allra svåraste under den här

Sorgens skiftningar har getts ut på Mormors förlag och ger både den anhöriges och den drabbades perspektiv på sjukdomen. Agneta Willans hoppas att boken kan läsas som bredvidlitteratur av exempelvis sjuksköterskestudenter.

tiden var Svens personlighetsförändring. Han fick hjärntumörer som satt så till att de påverkade hans sätt att vara. För mig var det mycket smärtsamt att se. Mitt skrivande blev också ett sätt för mig att bearbeta sorgen och allt det jag hade varit med om, säger Agneta.

Hon berättar att hon och Sven träffades ganska sent i livet. Båda hade vuxna barn sedan tidigare. Efter tio år tillsammans, när Sven hade gått i pension som gymnasielärare, gjorde de slag i saken och köpte ett hus i de småländska skogarna. Tillsammans lyssnade de till fågelsången om mornarna, odlade grönsaker och levde nära naturen. Förändringen hos Sven kom smygande, knappt märkbar.

– Jag började notera små detaljer, att Sven blev darrhänt till exempel. Samtidigt såg jag att hans temperament blev ett annat: han kunde brusa upp och misstolka ord jag sa. Jag la märke till de här förändringarna, det gjorde jag, men rationaliserade bort dem genom att tänka att han nog är trött, berättar Agneta.

PÅ FÖRSOMMAREN 1999 fick Sven konstaterat att

han hade ett malignt melanom, en elakartad hudcancer på vänster sida om bröstkorgen. Tre år senare, i november 2002, avled han till följd av de många metastaserna i hjärnan. Sjukdomen fib 42

hade bosatt sig i blodbanorna och spridit sig. Tre månader innan Sven gick bort tog han ett vikariat i svenska och historia på en gymnasieskola i Stockholm. Agneta kunde inte lämna sitt arbete som skolpsykolog utan var tvungen att stanna kvar i Småland. Oron för Sven var stark hela den här tiden. Varifrån kom Svens enorma trötthet? Kunde han ha drabbats av en hjärnblödning?

I boken beskriver du flera av de drömmar du hade både medan Sven var sjuk och efter att han hade dött. Blev drömmarna ett sätt för dig att tolka en kaosartad tillvaro, tror du?

– Ja, de hjälpte mig under den här tiden. Mitt intresse för drömmar är stort och jag har utbildat mig hos Montague Ullman, en amerikansk psykoanalytiker, vars tes är att det är drömmaren själv som är expert på sin egen dröm. Drömmar kan ge både tröst och insikt. I en dröm som jag skriver om i boken, och som jag hade efter att Sven hade dött, badar jag i en bassäng klädd i en fotsid regnkappa som var Svens. Just den drömmen blev väldigt betydelsefull eftersom jag genom den kunde se att jag skyddade mig mot omvärlden, och mot att involvera mig känslomässigt i den, med hjälp av Svens vattentäta regnrock. Och det gjorde jag också i mitt vakna liv. Efter att Sven hade gått bort fick jag nämligen ett starkt behov av att berätta för dem jag presenterade mig för att jag hade förlorat min man.

Om jag inte berättade visste de inte vem jag var, så

Agneta Willans är legitimerad psykolog och har arbetat med bland annat neuropsykiatriska utredningar på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm. Sedan hösten 2012 är hon tillsammans med Jan Bergsten ansvarig för recensionssidorna i Folket i Bild/Kulturfront. Nu är hon aktuell med boken Sorgens skiftningar – en berättelse om att förlora sin käraste.

kändes det. Drömmen hjälpte mig att få syn på det.

I SLUTET AV SJUKDOMSTIDEN vistas Sven

på ett hospice. En morgon när Agneta kommer dit för att hälsa på ligger han på golvet nedanför sängen. Agneta blir upprörd och undrar varför inte personalen har hjälpt honom upp. En sköterska ger henne ett svar som blir en ny insikt.

– Hon förklarade att det handlar om att respektera den sjukes vilja även om den kan verka konstig. Sven hade sagt att han ville ligga kvar på golvet, personalen lyssnade och lät honom ligga kvar. I den maktlösa situation den sjuke befinner sig är det viktigt att han får bestämma över det lilla han kan. Det tycker jag är en fin och viktig tanke.

Några veckor senare dör Sven och du lämnas ensam kvar. I förordet till

boken skriver du att det är lättare att vara den som dör än den som lämnas.

Kände du så?

– Ja, det gjorde jag. Men jag har förstått nu när boken har kommit ut att det är en mening flera läsare har studsat på.

Jag menar inte att förminska den sjukes lidande, det är inte det. Jag menar bara att den anhöriges lidande sällan lyfts fram och att man som anhörig i samma stund som den sjuke dör blir kvar med all sin ensamhet, smärta och ovisshet inför framtiden. Den sjukes lidande upphör i samma stund som döden infinner sig.

NÄSTAN EN HALV MILJON svenskar ger

i dag daglig omsorg till en närstående och sedan 2009 är kommunerna skyldiga att erbjuda stöd till de så kallade anhörigvårdarna. Det kan vara i form av några timmar hemtjänst eller att man som

anhörig erbjuds att gå i samtalsgrupper.

Agneta gjorde ingenting av det, berättar hon.

– Jag tänkte att Sven ju var min och att jag inte ville överge honom. Även om det många gånger var jobbigt tänkte jag aldrig en sekund att jag skulle kunna lämna honom, inte ens för att gå på bio. Jag ville vara med Sven den tid som fanns kvar.

Hade det varit en längre sjukdomsperiod hade jag kanske tänkt annorlunda.

Vad hoppas du nu när boken har kommit ut?

– Jag hoppas att den kan vara till nytta för dem som befinner sig i en liknande situation. Den skulle även kunna läsas av exempelvis sjuksköterskestudenter eller annan vårdpersonal som ett slags bredvidlitteratur. Boken ger ju ett perspektiv på både hur det är att vara svårt sjuk och att vara anhörig till någon som är det. ■ ■ fib 43

Reportage.

Nordiska museet tar ett helhetsgrepp på ett av våra mest omdiskuterade livsmedel

Sött som ställer till sura problem

På Nordiska museet i Stockholm pågår det just nu en utställning om kanske det sötaste av allt, nämligen socker. Folket i Bild/Kulturfront har träffat Ulrika Torell, ämnesansvarig för utställningen och pratat om sockerbitens långa resa – från att under 1700-talet ha betraktats som en lyxvara till att i dag finnas dold i så gott som all mat vi stoppar i oss.

U

TEXT hanna strid FOTO nordiska museet

tställningen är tematiskt och kronologiskt uppbyggd och det första man möter är en biosalong med mörkröda stolar där man kan slå sig ner och få en presentation av hur vi har hamnat där vi är i dag. I rum efter rum ser man hur sockret har gått från att vara en lyxvara för överklassen till att bli någonting som finns överallt – och i allt. Redan under medeltiden kom sockret till Sverige, men då i mycket små doser. Gustav Vasa hade däremot karies ända ner i käkbenet som en följd av sin överkonsumtion, får jag förklarat för mig på en av utställningens många planscher.

Ulrika Torell, ämnesansvarig för utställningen, berättar att från att det tidigare har funnits väldigt lite socker i Sverige blir det under 1930-talet den nya basvaran för arbetarklassen. Under mellankrigstiden blir sockret en viktig ingrediens i konserveringen av mat.

– Sockret tar en allt större plats även på landsbygden vid den här tiden. Industrialismen förändrar på ett drastiskt sätt villkoren för hur männi­

fib 44

skor lever, försörjer sig och äter. Det moderna konsumtionssamhället blir ett faktum.

Hur har sockrets roll och användning förändrats, skulle du säga?

– Socker har alltid varit en klassmarkör men på olika sätt genom historien. Det är inte så att det har varit helt okänt fram till nyligen att varan kan vara skadlig för hälsan. Ta William Banting som exempel, mannen som gav upphov till begreppet banta och redan på 1860-talet rekommenderade en kolhydratsnål kost. Så länge sockret äts måttligt har det aldrig ansetts skadligt, säger Ulrika Torell. Det är när det blir omåttliga proportioner som det ställer till hälsoproblem. Banting själv åt extrema mängder.

Fram till början av 1900-talet var inte tillgången på socker särskilt stor i Sverige. Det gjorde att de hälsoproblem vi ser i dag aldrig drabbade den stora massan. Bekymren uppstod först i samband med 1930-talets husmorstips och Sockerbolagets propa-

>

Puckglassen har funnits sedan mitten på 1930-talet.

Under mellankrigstiden blir det ekonomiskt gynnsamt att peta in socker i andra livsmedel.

Sockret marknadsförs som vårt billigaste näringsämne, en basvara för hushållet, och konsumtionen sätter nya rekord.

fib 45

FOTO: KAROLINA KRISTENSSON

REPORTAGE

»

Om det finns två mataffärer i ett område och båda endast säljer processad, dålig mat – då borde samhället ta ansvar. Man kan fråga sig om det är ett sådant samhälle vi vill ha.

Ulrika Torell är ämnesansvarig för utställningen ganda, som i sin tur var ett resultat av att samhället Socker på Nordiska fick ett överskott på sockret eftersom staten hade museet. börjat stödja produktionen.

– Utbudet översteg nu vida efterfrågan. Var skulle man göra av allt socker? Jo, i folks vardagliga kosthållning. Det blev plötsligt samhällsekonomiskt gynnsamt att peta in socker i andra livsmedel. Detta skapade både arbetstillfällen och mat, något som det inte fanns ett överskott på vid den här tiden, säger Ulrika Torell och syftar på mellankrigstidens knappa år.

VIA DEN SOCKERPROPAGANDA som drar i gång

ändras de tidigare konsumtionsmönstren där den vita varan har setts som något festligt och exklusivt. Från 10 kilo socker per år och per person i början av 1900-talet ökade konsumtionen till 50 kilo per person och år under 1930-talet. Det var i hushållen som den största delen av konsumtionen ägde rum.

När och hur började sockrets negativa konsekvenser först uppmärksammas?

– På 1950-talet kommer den första debatten om sockrets baksidor i gång. Medicinalstyrelsen, nuvarande Socialstyrelsen, identifierade livsmedlet som ett folkhälsoproblem och krävde att man skulle införa en sockerskatt, men det förslaget gick aldrig igenom, säger Ulrika Torell.

Ett problem som hade skapats av staten skulle nu också lösas av staten. Lösningen stavades fluor.

Det var tänderna som tog störst skada, resonerade man, och under 1950-talet börjar den klassiska flourtanten att besöka skolorna.

– Lördagsgodisreformen, som man kan kalla den, införs också på 1950-talet. Det blev det nya barnuppfostringsidealet, säger Ulrika Torell.

Hur förändras sockerkonsumtionen efter det?

– Efter 1950-talet går vi mer och mer ifrån den utveckling där hushållen har varit de största konsumenterna till att livsmedelsindustrin nu blir det. På 1950-talet börjar kvinnor förvärvsarbeta i större utsträckning och sockret flyttar därmed ut ur skafferierna och in i den nya processade maten.

Allt det socker som tidigare har stoppats in i fikabröd och konserveringar på hemmaplan hamnar fib 46

nu i färdigmat där det är mer dolt än tidigare, säger Ulrika Torell och fortsätter: – Här kommer man till frågan om individens och konsumentens fria val. Det blir i takt med den här utvecklingen också svårare att identifiera vad man stoppar i sig.

HON KAN SE FLERA problem med det dolda socker

som i dag finns överallt, delvis som följd av den fettskräck som uppstod under 1980- och 1990-talen. Den ledde till ett uppsving för lågkaloriprodukter som i stället för kalorier från fett stoppades fulla med annat – till exempel socker.

– När problemen med övervikt blev värre och lightprodukter började säljas var det fettet man var rädd för. Lightprodukterna innehåller mindre fett, men ofta mer socker och annat för att fortfarande smaka gott, berättar Ulrika Torell.

Hur påverkar det konsumenterna?

– Den svenska nyckelhålsmärkningen som var stor under 1990-talet, och fortfarande finns, tog då bara hänsyn till hur mycket fett produkten innehöll och den som ville undvika sockret blev lätt lurad av att produkten stämplats som alltigenom hälsosam. Det är svårt att vara konsument i dag, säger hon och fortsätter: – Nu ser vi att den västerländska livsstilen breder ut sig till andra delar av världen, som Indien och Asien. Det gör att problemet växer och blir större. Man får bättre ekonomi och kan konsumera mer, användandet av bil ökar samtidigt som de stora företagen hittar nya marknader.

ATT ÖVERVIKTEN och konsumtionen av dåliga livs-

medel i dag är en klassfråga är ingen hemlighet.

Det är de som är fattiga som drabbas hårdast då det tar både tid, kräver medvetenhet och kostar pengar att undvika den billigare, men också sämre mat som säljs runt omkring oss.

Ulrika Torell förklarar: – I fattiga områden i USA har det gjorts undersökningar av vad som finns att köpa i affärerna och det har visat sig att det nästan inte går att få tag på något som inte är processat. Det här kallas för ”toxic environments”.

Många av världens ledande forskare hävdar att just sockret är orsaken till den fetmaepidemi som vi ser har ökat kraftigt sedan 1970-talet. Den amerikanska forskaren Robert Lustig förklarar i filmen Toxic sugar att stora delar av världens befolkning inte kan ha blivit lat och glupsk på samma gång och att problemet som vi står inför i dag inte ligger på en individnivå utan på en samhällsnivå.

SOCKER BÖR ENLIGT Robert Lustig regleras på lik-

nande sätt som alkohol och tobak. Även Ulrika Torell är inne på samma spår, men är inte lika drastisk.

– Jag vill peka på dilemman och visa på hur det har sett ut tidigare och hur det ser ut just nu för att därefter kunna föra en diskussion. Men såklart: om det finns två mataffärer i ett område och båda endast säljer processad, dålig mat – då borde samhället ta ansvar. Man kan fråga sig om det är ett sådant samhälle vi vill ha.

Ulrika Torell berättar att hon tidigare har gjort

ett forskningsprojekt om tobak och dess roll i samhället, och förklarar att tobaken och sockret har genomgått en liknande process. Tobaken gick från att ha varit något tjusigt för överklassen till att bli något folkligt, billigt och masskonsumerat, marknadsfört som en demokratisk frihetssymbol för kvinnor och unga människor.

– Det ska mycket till innan man inskränker den fria konsumentens val. Precis som med rökningen tar det lång tid att acceptera riskerna och ta ställning till dem, säger hon.

Ulrika Torell tycker inte att det är något problem att vi festar med sockret, som hon uttrycker det. Problemet är att det är en så utbredd vardagsvara som döljs av livsmedelsindustrin.

– Det är viktigt att inte fortsätta socker­ impregnera vardagsmaten bara för att tjäna pengar på dem som inte är så insatta eller intresserade.

Marknaden har ett stort ansvar i att märka varor så att konsumenter inte köper grisen i säcken, säger hon. ■ ■

Till vänster en broschyr från Svenska socker­bolaget AB från 1930-­talet. Till höger: Pelle Snusk – affisch från dåvarande Medicinalstyrelsen. I början av 1950-talet formulerades karies som ”vår tids största socialmedicinska problem.”

Sött på Nordiska museet Utställningen pågår fram till den 6 september 2015 och sammanfattar sockrets historia i Sverige från medeltiden fram till i dag, med fokus på de senaste 150 åren. Utställningen bygger på Ulrika Torells forskningsprojekt om konsumtionskulturer kring socker och söta varor i Sverige som vuxit fram från och med den svenska betsockernäringens genombrott fram till i dag. Ulrika Torell har tidigare disputerat på avhandlingen Den rökande människan. Bilden av tobaksbruk i Sverige mellan 1950- och 1990-tal. fib 47

Reportage.

Xiao Shi (i mitten) tillsammans med sina barn, sin make och sin syster (till vänster i bild). Xiao Shi är en av många kineser som har sökt sig från landsbygden till storstaden. Det så kallade hukousystemet, en form av folkbokföring i Kina, gör att det är svårt att byta registrering från landsbygd till stad. De med landsbygdshukou möter som regel olika former av diskriminering, ibland trakasserier, får lägre löner och sämre eller ingen välfärd. fib 48

MIGRANTERS LIV GÖRS SYNLIGT PÅ NÄTET

”Du måste acceptera det du får”

Det här är Xiao Shis berättelse. Hon är en av många kineser som har sökt sig från landsbygden till storstaden i hopp om ett bättre liv. Journalisten Veronika Skärlund har mött Xiao Shi och andra människor som har bytt bostadsort och samlat deras röster i en blogg. Läs mer om Veronika och projektet Voices of migrants på sidorna efter det här reportaget.

BERÄTTAT FÖR veronika skärlund I PEKING I KINA I DECEMBER 2013. ÖVERSÄTTNING johanna lundqvist

FOTO: VERONIKA SKÄRLUND

X

iao Shi: ”Jag var 16 år när jag lämnade mitt hem i Anhui i östra Kina. Jag jobbade i Shanghai i några månader men längtade hem så myck­ et att jag reste tillbaka. Jag kom till Peking när jag var 17. Jag längtade hem här också, väldigt mycket, men här fanns i alla fall min familj. Min bror öppnade en egen restaurang i Xidanområdet och mina föräldrar kom hit för att hjälpa honom. Det gjorde att första tiden i Peking gick väldigt fort. När jag inte jobbade häl­ sade jag på mina föräldrar. Nu har de blivit så gamla att de inte orkar ar­ beta. De har nyss flyttat tillbaka till Anhui.

Samtidigt som tiden gick fort var livet i Peking svårt. Jag var tvungen att stiga upp vid midnatt för att laga youtiao, ett slags friterat bröd som är vanligt i Kina. Jag jobbade på en

restaurang som serverade frukost åt byggnadsarbetare. Så fort de hade ätit kom vanliga Pekingbor för att äta.

Det fanns ingen tid att sova. Jag fick också dåligt betalt: 120 yuan (cirka 145 kronor) i månaden fick jag ihop. Ändå blev jag kvar i två år. Jag visste ingenting vid den här tiden. Nu när jag har jobbat för utlänningar har jag lärt mig om mänskliga rättigheter och vilka rättigheter man har som arbeta­ re. I efterhand har jag förstått att vi var barnarbetare på den där restaurangen.

JAG BÖRJADE JOBBA för utlänningar

efter att jag mötte min man. Alla kvinnor i hans släkt hade sådana jobb: de arbetade som hushållerskor hos utlänningar. Det började med min mans mamma, därefter blev varenda kvinna i hans släkt introducerad för yrket, en efter en. Om jag inte hade mött min man hade jag kanske fort­ fib 49

>

REPORTAGE

farande haft det där hemska jobbet på restaurangen.

Eller nu när jag tänker efter hade jag nog inte det, trots allt. Eftersom min bror har en restaurang hade jag nog jobbat där. När du kommer hit har du inget val, man får ta det man får. På restaurangen tillhan­ dahöll de boende, hur skulle jag annars ha gjort?

PÅ MITT FÖRSTA JOBB som hushållerska tog jag

hand om två danska barn, Eskil och Emilia. Efter dem var det Jan, därefter Maja, Daniel … Alla var utlänningar, jag har aldrig tagit hand om kinesiska barn. Och nej, jag har inte tid att ta hand om mina egna barn, verkligen inte. Samtidigt finns det inga andra alternativ: sånt är livet. Nu har jag vant mig.

Om jag beter mig på ett bra sätt mot de barn jag ser efter beter sig deras föräldrar bra mot mig.

Jag tänker att det är mycket bättre att jobba som ayi, hushållerska för utlänningar, än att jobba på en restaurang. Det finns kineser som skulle betala mer för samma slags arbete, men jag har blivit van vid att jobba med utlänningar nu. Jag vet vad de äter, vad de tycker om och hur de vill att saker ska göras. Jag tycker om det.

De flesta människor jag känner här jobbar som ayis. Det finns de som startar ett eget företag, men det är inte många. Några har öppnat restaurang.

Förutom den sortens arbete är det här vad vi gör: nästan alla är vi ayis. En presenterar en annan.

Många av våra män är chaufförer eller jobbar med att restaurera hus, hos utlänningar. Det är ett hårt arbete men bättre än att gå på fälten hemma. Det finns inte så många alternativ.” ■ ■

Om Kina Befolkning: Knappt 1,4 miljarder.

53 procent av befolkningen bor i städer (2013).

Största stad: Shanghai med 22 miljoner invånare, varav 9 miljoner migrantarbetare med familjer.

Valuta: Yuan (1 yuan motsvarar 1,20 svenska kronor).

Migration: I nuläget finns fler än 200 miljoner migrantarbetare i Kina (2013). Till år 2020 har Kina som mål att 60 procent av befolkningen ska bo i städer.

Om hukou ”Hukou” är namnet på det kinesiska folkbokföringssystem som infördes 1955 och vars modell har sitt ursprung i Sovjet. Innan hukousystemet inrät tades kunde Kinas invånare förflytta sig fritt i landet. Hukousystemet registrerar invånare dels utifrån var de bor och dels om de är landsbygds- eller stadsbor. Installationen av hukousystemet innebär att landsbor och stadsbor ses som två olika folkgrupper. Att byta fib 50

hukoustatus från landsbo till stadsbo är inte enkelt, skriver två forskare, Björn Gustafsson vid Göteborgs universitet, och Deng Quheng vid Chinese Academy of Social Sciences, i en studie som presenterades vid Göteborgs universitet i somras. De har identifierat ett antal faktorer som bidrar till att chansen ökar. Att ha föräldrar med relativt hög utbildningsnivå och om föräldrarna har ett stort socialt kapital (är medlemmar

i Kommunistpartiet) är exempelvis avgörande för att kunna ändra sin hukou.

De allra flesta av Kinas mer än 200 miljoner migrantarbetare har dock inte ändrat sin hukou, vilket skapar svårigheter, till exempel vid sjukdom eller när barnen ska gå i skolan.

Källa: Artikeln ”Landsbygd eller stad – en ödesfråga för kineser” på Göteborgs universitets hemsida, gu.se

Intervju.

Insåg migranternas utsatthet när hon själv började resa Hej Veronika! Du har skrivit intervjun med Xiao Shi på de föregående sidorna och som är en del av Voices of migrants, ett projekt som vill ge röst åt personer som av olika anledningar har migrerat. Berätta, vem är du?

TEXT johanna lundqvist FOTO hermelinda torrejón

– HEJ! OJ, VAD SVARAR MAN på det ... Jag

är en drygt 30-årig journalist, uppvuxen på den sörmländska landsbygden men med stort intresse av att se världen och, så gott det nu går, beskriva den för andra som inte har haft samma möjligheter att resa.

Du har jobbat i och bott i flera länder. Bland annat i Kina, Mexiko och Brasilien. Vilka är dina intryck av länderna? Vad skiljer sig mot Sverige?

Finns det sådant som är lättare än i Sverige, sådant som är svårare?

– Jag skulle nog kunna skriva ett helt uppslagsverk som svar på de frågorna! Till att börja med vore det konstigt att ställa dessa tre länder som en enhet mot Sverige.

Kina, Mexiko och Brasilien är väldigt oli­ ka sinsemellan. Och visst finns det stora skillnader, inte bara vilket språk männi­ skor pratar eller vad man äter till middag, utan även hur man beter sig mot varandra och hur man bemöter främlingar. Jag tror att det alltid är lättare att befinna sig i sitt eget hemland än i ”utlandet”, inte för att institutionerna nödvändigtvis fungerar bättre utan för att man har större chans att veta hur de fungerar, eller inte fung­ erar. Det gäller inte bara rent regelmäs­ sigt utan också för att man, kanske ofta undermedvetet, kan gissa konsekvenser­ na av sina egna och andras handlingar. Så klart finns det saker som är lättare i an­

dra länder än i Sverige. Att lära känna nya människor skulle jag till exempel säga är betydligt lättare i både Mexiko och Bra­ silien än i Nordeuropa. Det behöver dock inte betyda att det är lätt att träffa männ­ iskor som man känner att man verkligen kan lita på.

Varifrån kommer ditt intresse för språk och att resa?

– Det har jag också funderat på. Till stor del tror jag att det, som så ofta, kom­ mer från mina föräldrar. När jag var rik­ tigt liten reste vi inte så mycket men när jag och mina syskon blivit lite äldre tog våra föräldrar med oss på diverse resor – ofta långa vändor med bil – i Europa.

Dessutom pratade de ofta om resor som de själva hade gjort i sin ungdom, kanske framför allt en halvårslång resa till La­ tinamerika i slutet på 1970-talet. Jag har också haft relativt lätt för att lära mig nya språk och det bidrar förstås.

Du har startat ett projekt ”Voices of migrants”. Berätta, vad är det?

– Från början var det mest tänkt att bli en reportagebok med intervjuer med människor i olika delar av världen som valt eller tvingats (eller ofta en kombina­ tion av båda) att lämna sin hembygd. När jag insåg att det skulle ta tid och dess­ utom få en begränsad läsekrets, idén var att skriva boken på svenska, bestämde

jag mig för att starta en blogg på engelska medan jag arbetar med projektet. I dag har jag fastnat lite i bloggandet, även om bokidén lever kvar.

Hur kommer det sig att du började uppmärksamma migranters situation?

– Det började nog egentligen redan på gymnasiet. Jag gick med i Ung vänster och vi samlade in pengar till Fristadsfonden, Vänsterpartiets fond för flyktingars rätt till asyl. Det gjorde att jag lärde mig om Europas flyktingpolitik. När jag slutade skolan började jag resa på riktigt och insåg orättvisan i att jag kan passera gränsen till nästan vilket land jag vill utan större pro­ blem. I vissa fall kanske jag måste besöka en ambassad, betala en summa pengar och ansöka om visum i förväg, men det är ändå ingenting i jämförelse med de besvär som många som verkligen behöver lämna sitt land måste genomgå för att kunna göra det. När jag väl började på univer­ sitetet, efter fyra års resande, fördjupade jag mig ytterligare i frågan genom olika uppsatser och arbeten, både i Sverige och i andra länder. För några år sedan insåg jag att jag har kontakter, erfarenheter och språkkunskaper som är ganska unika i sammanhanget och det här projektet är väl ett sätt att göra någonting av dem – så att de även kommer andra till del.

Vilka förändringar, politiska, samfib 51

>

INTERVJU

»

Jag vill visa på att migration inte är ett lokalt eller regionalt fenomen – det är samma sak som händer över hela världen – samt att de problem som den som migrerar riskerar att stöta på på vägen är väldigt lika oavsett var i världen man befinner sig.

hälleliga, tror du behövs för att förbättra för dem som har migrerat och söker ett bättre liv någon annanstans?

– Jag tror att mycket handlar om attityder, att inte skilja på vi och dem utan att se alla som människor med samma värde och rättigheter. Många människor skulle nog hävda att de gör det, men när det kommer till kritan har vi ändå ofta en annan syn på vilka rättigheter en person som är född i landet hen lever har och en som inte är det. Det styr allt från lagar till mänskligt bemötande. Det pratas ofta om universella mänskliga rättigheter men ändå är det snarare regel än undantag att det finns speciella lagar för dem som kommer från ett relativt sett fattigare land för att arbeta. I Hongkong är till exempel medellönen för en infödd Hongkongbo knappt 13 000 kronor i månaden, medan minimilönen för de migrantarbetare som kommer dit från framför allt Indone­ sien och Filippinerna är mindre än 4 000 kronor (och i princip ingen tjänar mer än minimilön). Dessutom kan en mig­ rantarbetare som kommer till Hongkong för att arbeta som hushållerska aldrig få uppehållstillstånd, oavsett hur länge hon har befunnit sig i staden. För någon som till exempel kommer till regionen för att arbeta på bank räcker det med sju år som bofast för att kunna ansöka om tillstånd att stanna. Och vi ska akta oss för att tro att Sverige är så mycket bättre! Om vi verkligen lyckas se att vi alla är människor med lika värde och stiftar lagar och beter oss därefter tror jag att livet för dem som migrerar skulle förbättras avsevärt. fib 52

Har du förvånats över något i dina möten med migranter runt om i världen? Några fördomar eller förutfattade meningar som har kommit på skam?

– Bra fråga. Egentligen inte, än så länge. I alla fall inte vad jag kan komma på. Mina förväntningar har nog i ganska stor utsträckning formats just i mötet med människor som migrerat.

Hur ser skyddsnäten ut för migranter, skulle du säga? Finns det några organisationer? Skiljer det sig stort mellan de länder du har bott i?

– Skyddsnäten utgörs i princip helt av ideella krafter, ofta i kyrkans regi. Det skiljer sig åt på så sätt att situationerna är ganska olika. Även om många svårighe­ ter som migranter möter påminner om varandra i de olika länder jag besökt blir sätten att bemöta dem ganska olika bero­ ende på hur landet fungerar. Bland annat huruvida landets regering tillåter ett ak­ tivt civilsamhälle eller inte (som i Kina) och regeringens syn på migrationen på­ verkar. En sak som dock är gemensam för de länder där jag än så länge har gjort in­ tervjuer inom ramen för det här projektet (Kina, Hongkong, Mexiko och i viss mån även Brasilien) är att det är relativt få per­ soner som arbetar oerhört hårt för att för­ svara migranters rättigheter.

Vad hoppas du uppnå med ditt projekt?

– Jag vill visa på att migration inte är ett lokalt eller regionalt fenomen – det är samma sak som händer över hela världen – samt att de problem som den som migre­ rar riskerar att stöta på på vägen är väldigt

lika oavsett var i världen man befinner sig.

Och så förstås göra människor i ”den rika världen” här i norr uppmärksamma på hur livet kan vara för någon som inte haft turen att födas i till exempel Sverige.

Vad gör du just nu?

– Transkriberar intervjuer från Brasi­ lien och Mexiko, samtidigt som jag funde­ rar på hur jag ska få pengar och tid för att slutföra projektet. Jag började i december 2013, även om jag jobbat med det i tan­ ken under flera år, och hittills har jag bara använt mig av egna sparpengar för de resor jag har gjort. Pengarna börjar nu ta slut och ännu återstår flera av de länder jag från bör­ jan tänkt besöka. Jag har dock hela tiden sett det här som ett långsiktigt projekt och har inte satt upp någon deadline för mig själv – det får helt enkelt ta den tid det tar.

Har du några planer för den närmaste framtiden? Något nytt projekt på gång?

– Nja, för stunden ska jag nog koncen­ trera mig på det här.

Om du fick drömma fritt. Hur skulle världen se ut då?

– Då skulle det vara lika lätt för alla människor att resa som det är för mig (dock skulle det vara bäst om vi alla lät bli att göra det, åtminstone med flyg, för miljöns skull).

Framför allt skulle alla som vill flytta till en annan del av världen kunna göra det, samti­ digt som det skulle finnas ekonomiska och säkerhetsmässiga möjligheter att låta bli att göra det för dem som inte vill. ”För rätten att migrera och att inte göra det” som det mesoamerikanska nätverket Kvinna, hälsa och migration har som slogan. ■ ■

Journalisten Veronika Skärlund började uppmärksamma migranters situation redan på gymnasiet. ” Jag gick med i Ung vänster och vi samlade in pengar till Fristadsfonden, Vänsterpartiets fond för flyktingars rätt till asyl. Det gjorde att jag lärde mig om Europas flyktingpolitik.” fib 53

Utrikes.

SÅ FÖRLORAR USA KONTROLLEN ÖVER

världsekonomin I takt med att Kina och Ryssland planerar ett eget betalningssystem för banktransaktioner mister USA ett viktigt verktyg för att finansiellt behärska världsekonomin. Det etablerade Swift-systemet, som kontrolleras av USA och är det vanligaste sättet att föra över pengar mellan länder, blir inte längre något effektivt politiskt vapen, skriver Pål Steigan.

TEXT pål steigan ÖVERSÄTTNING hans o sjöström

S

wift (Society for Worldwide Interbanking Financial Telecommunications) är ett internationellt nätverk för betalningar genom överföringar av pengar mellan banker i olika länder. Swift grundades i Bryssel 1973. Det har blivit det vanliga medlet för finansiella transaktioner över gränserna.

I själva verket kontrolleras Swift av USA och det används som politiskt vapen mot länder som USA betraktar som sina fiender. Så var fallet när USA 2012 uteslöt Iran ur Swift-samarbetet. (EU gjorde naturligtvis precis vad USA krävde.)

I februari 2012 avslöjade den danska tidningen Berlingske att USA hade stoppat en betalningstransaktion mellan Danmark och Tyskland, vilket visar att USA i detalj kontrollerar Swift och att Förenta staterna inte uppfattar EU som något annat än en amerikansk koloni. I september 2013 avslöjade Der Spiegel att NSA genom Swift bedriver ett omfattande spionage på alla internationella bank- och kontokortstransaktioner.

När USA:s knähund på Downing Street 10 i London, David Cameron, nu, givetvis på husses vägnar, hotar med att fib 54

utestänga Ryssland från Swift är det klokt av ryssarna att ta det hotet på allvar. Den 10 september i år träffades högt uppsatta representanter från Ryssland och Kina för att överlägga om att inrätta ett betalningssystem som är oberoende av Swift. När Rysslands förste vice premiärminister Igor Sjuvalov träffade sina kinesiska motsvarigheter i Beijing sa han efter mötet till pressen: Ja, det har vi diskuterat och vi har gett vårt bifall till tanken.

fart på den upplösning av dollarsystemet som länge har varit på gång.

Men för EU skulle en försvunnen handel med Ryssland bli katastrof. Den tyska ekonomin, som har varit EU:s ekonomiska lokomotiv, går redan på knäna på grund av de sanktioner som har införts.

Ett ekonomiskt krig mot Ryssland i full skala kommer att skicka Europa ner i djup depression – med de konsekvenser som detta måste få.

ENLIGT SJUVALOV ÄR DET kinesiska Union Pay-systemet redo för ett fullskaligt samarbete och det kan leverera den infrastruktur som krävs. Enligt det brittiska Retail banking research är Union pay redan världens mest använda kontokort med en marknadsandel på 29 procent, vilket är klart mer än Master card och Visa.

När systemet är på plats mister USA ett viktigt verktyg för att finansiellt behärska världsekonomin. Uteslutning ur Swift blir inte längre något särskilt effektivt vapen, och om man ser det så har Cameron gjort världen en tjänst genom att använda sig av så vulgära hot. Nu blir det

KINA, SOM NU ÄR världens största eko-

nomi, är inte betjänt av ett internationellt ekonomisystem som till den grad manipuleras av dess största konkurrent. Därför har Kina, på sitt sedvanliga stegvisa, men systematiska maner, tagit det ena beslutet efter det andra i riktning mot en avdollarisering av världsekonomin.

Besluten handlar bland annat om att sluta alla olje- och gasavtal i andra valutor än dollar, gärna yuan renminbi (Kinas valuta. Den valuta som används i Kina kallas endast yuan utom i Hongkong.

En yuan renminbi motsvarar cirka 1,20 svenska kronor). Besluten handlar om att etablera direkthandel till exempel mel-

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

lan EU och Kina i renminbi eller euro.

De handlar också om att det har inrättats renminbi-centrum i Frankfurt och London för direkthandel i kinesisk valuta.

Den 6 september 2012 förklarade de kinesiska myndigheterna att alla landets banksystem från och med det datumet har handelssystem som gör det möjligt att utföra all kinesisk oljehandel i yuan i stället för i dollar. Dagen därpå förklarade ryska myndigheter att de i fortsättningen skulle sälja så mycket olja Kina behövde och att de skulle sluta avtal om detta i yuan och inte i dollar. Och därefter har förändringarna gått snabbt: Kina och Japan har bestämt att använda sina egna valutor i stället för dollar i sin ömsesidiga handel.

Kina och Sydkorea kommer hädan­ efter att använda yuan (renminbi) och won i handeln länderna emellan. Sydkorea är världens sjunde exportnation.

Kina och Ryssland har sedan 2012 handlat i yuan och rubel i stället för i dollar.

Kina och arabemiraten har ingått avtal om att Kina ska betala för olja i yuan.

Kina och Malaysia ska handla med

yuan och ringgit (den malaysiska valutan).

Brics-länderna (Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika) har bestämt sig för att upprätta handelsförbindelser i sina egna valutor.

Kina har ingått avtal om att möjlig­ göra handel med yuan i Europas två största finanscentrum, London och Frankfurt.

Kina använder sin enorma förmögenhet i dollar till att investera i hela världen, inklusive USA. På så sätt minskar landet riskerna med dollar och skaffar sig i stället kontroll över gruvor, råvaror, fabriker och teknologi.

NÄR USA:S DOMINANS stadfästes i Bret-

ton Woods 1944 blev dollarn världens reservvaluta. Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, inrättades som hjälpmedel för en världsekonomi dominerad av USA. Brics-länderna har tröttnat på den amerikanska dominansen i dessa institutioner, men hittills har de inte haft något att erbjuda i stället. Under deras möten i Fortalezza och Brasilia i Brasilien har de enats om att göra något mycket konkret och praktiskt för att åstadkomma

alternativ. Slutdeklarationen fastställer att det ska skapas en utvecklingsbank med ett startkapital på 100 miljarder dollar och en utvecklingsfond som också ska ha ett kapital på samma belopp. Bankens huvudkontor ska ligga i Shanghai, dess första direktör ska vara indier och styrelseordföranden ryss. Bankens första regionala kontor ska ligga i Sydafrika. Chefsposterna ska rotera i femårsperioder.

Därmed har man åstadkommit ett system som i princip är jämlikt. Men det råder inget tvivel om att det är Kina som är den största partnern i samarbetet eftersom det har en BNP som är större än de fyra andra ländernas BNP tillsammans.

VÄRLDSBANKEN OCH IMF är kända för att vara verktyg för den amerikanska ekonomiska politiken. Lån beviljas under förutsättning att låntagarna lägger om sin politik i den riktning USA önskar och till exempel genomför privatisering och sociala nerskärningar. Brics säger att det inte vill driva en sådan politik. Om det visar sig stämma när verksamheten kommer i gång blir den nya banken och den nya fonden ytterst verkliga alternativ. ■ ■ fib 55

UTRIKES

”En föråldrad syn på IMF och världsbanken” Hej, Lars Ahnland, doktorand i ekonomisk historia och tidigare ekonomijournalist i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. I artikeln på föregående uppslag beskriver skribenten Pål Steigan hur Kina och Ryssland planerar ett nytt ekonomiskt system som på sikt kommer att minska dollarns betydelse.

TEXT johanna lundqvist FOTO eva wernlind

Lars Ahnland är doktorand i ekonomisk historia och forskar just nu om inkomstklyftor, underkonsumtion och finansiering i Sverige.

Hur ser du på det? Är det realistiskt?

– Spontant känns planerna på ett nytt ekonomiskt system som ska konkurrera ut Swift-systemet orealistiska. De flesta ekonomiska förbindelser sker mellan amerikanska, europeiska och japanska banker, och även om USA och Europa kan verka svaga som kontinenter är de stora bankerna fortfarande starka. Den största delen av handeln av värdepapper sker bland just västerländska banker.

Vad tänker du om att Internationella valutafonden, IMF, och världsbanken i Steigans artikel ses som verktyg för den amerikanska politiken?

– Jag tycker att det är att ha en föråldrad syn på IMF och världsbanken. Det är inte USA som ensamt kontrollerar dem. När IMF förhandlade om lån till Baltikum var Sverige och den tidigare finansministern Anders Borg en viktig part, exempelvis. Uttrycket ”Washington consensus”, det vill säga att IMF och världsbanken går USA:s ärenden, har blivit allt mer urvattnat. Tittar man på IMF har den blivit betydligt mer radikal och vänsterinriktad de senaste åren, till exempel i hur man tillämpar kapitalregleringar. Ekonomen Joseph Stiglitz

dissade IMF rejält i boken Globaliseringen och dess kritiker och efter det känns det som om IMF har tagit till sig kritiken.

Lars Ahnland förklarar att de finansiella aktör­ erna inte tar hänsyn till några landsgränser. De väljer själva vilka marknader de vill satsa på och är ombytliga: så fort en marknad inte går bra söker de sig till en ny.

– Det finansiella systemet är internationellt och därför blir det fel att säga att USA ensamt kontrollerar det utifrån ett slags hegemonisk makt. Visst vill den amerikanska regeringen gynna sina egna företag, men företagen bryr sig inte om USA. Har USA en dålig marknad satsar man på en annan.

Hur ser du på Kina som den nya ekonomiska stormakten i världen?

– På sikt kan Kina bli det, men är inte där än.

Jag har sett siffror som förvisso är fem till sex år gamla, men som visar att USA:s finansiella tillgångar är cirka åtta till tio gånger större än Kinas. När det gäller världshandel och BNP går Kina starkt framåt, men de inhemska bankerna och deras styrka kan inte mäta sig med USA:s banker, ännu. ■ ■

Ska främja ekonomisk utveckling Världsbanken, World Bank Group, WBG, är en fristående överstatlig organisation som samverkar inom ramen för FN:s ekonomiska och sociala råd. Den består av fem internationella organisationer som är ansvariga för att finansiellt bistå och ge råd åt länder i syftet att främja ekonomisk utveckling.

Banken skapades vid Bretton Woodskonferensen i USA 1944, där Internationella fib 56

banken för återuppbyggnad och utveckling (International Bank for Reconstruction and Development, IBRD) skapades för att stödja återuppbyggnaden av Europa och Japan efter andra världskriget.

Internationella valutafonden, IMF, är ett av FN:s fackorgan som verkar i nära samarbete med Världsbanken för att främja ekonomisk utveckling i medlemsländerna.

En glimt av h e m sid an

idans plats i Sagt på webben är hems vi snuttar ur de tidningen. Här publicerar at på fib.se sedan artiklar som har cirkuler gen kom ut. det förra numret av tidnin gligen. Vill du läsa Hemsidan uppdateras da sök fib.se. texterna i sin helhet? Be

FOTO: ANTONIE GRAHAMSADAUGHTER

Elena fick hem sin döda man i vit plast Elena Vaduva förlorade sin man efter ett attentat mot ett tältläger i Stockholmsförorten Högdalen.

»

Sagt på webben.

I NUMMER 10 AV Folket i Bild/Kulturfront berät-

tade vi om ett brandattentat mot romska tiggare i ett tältläger i Högdalen i södra Stockholm. Nu har journalisten Antonie Grahamsdaughter besökt Elena Vaduva, som förlorade sin man i sviterna av branden, i hennes by i Rumänien.

Elena berättar att hon fick hem kroppen efter sin man utan kläder och insvept i vit plast.

– Det är en grov förolämpning. Vi romer har starka traditioner. Vi fick lägga kläderna ovanpå kroppen vid begravningen. Det är viktigt för oss att den döde får lämna med värdighet.

Elena Vaduva reste till Sverige och träffade sin man som då låg på sjukhus. Efter behandlingen på Uppsala akademiska sjukhus flyttades han till S:t Görans sjukhus i Stockholm. När Elena träffade honom var han på bättringsvägen. Brännskadorna hade börjat läka. Sedan avled han plötsligt av inre skador.

– Det var en chock för mig. Hur kunde det hända?

Tillsammans besöker vi gravplatsen utanför byn. Platsen är fylld av kransar och plastblommor.

Elena gråter av sorg och oro.

Läsa hela reportaget med Elena Vaduva på fib.se antonie grahamsdaughter redaktionen

För tjugo år sedan försäkrade både Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) att arbetsrätt, kollektivavtal, välfärd och alliansfrihet inte skulle påverkas av medlemskap i EU. Det var inte sant.

Ulf Bjerén om följderna av Sveriges medlemskap i EU. Den 14 november var det tjugo år sedan folkomröstningen. Läs hela artikeln på fib.se

Det närmar sig jul …

ILLUSTRATION hans-magnus meincke och kristina eriksson

fib 57

Den genomskinliga rättikan

Mo Yan Översättning Göran Malmqvist Tranan

I denna volym finns ett urval kortare prosatexter samlade. Flera är blott en sida långa.

Det är berättelser som utspelas med kulturrevolutionen som bakgrund. Mo Yan har skapat ett eget litterärt landskap, nordöstra Gaomi härad, dit kulturrevolutionen bara har nått i form av de omplacerade höger­ elementen från städerna, som kommit till byn. Genom att arbeta med bönderna och som lärare i skolan ska deras höger­ avvikelser elimineras. Det som urskiljer

Hövdingen. Hjalmar

Branting.

Olle Svenning

Bonniers förlag

Hjalmar Branting

levde mellan 1860 och 1925. I boken – på närmare 500 sidor – får läsaren ett gediget porträtt skrivet av en sentida partibroder.

Ett personregister på tio sidor ingår. Hjal­ mar Branting var den (S)-politiker som definitivt förde in social­ demokraterna på den reformistiska vägen.

Min metallarbetande morfar åkte varje arbetsdag till Hjalmar Brantings­ platsen på Hisingen i Göteborg. Där låg Mustads fabrik – sedermera Backatea­ terns dåvarande lokaler. I likhet med andra stora svenska ledare finns ju min­ fib 58

högerelementen är att de är skolade och ytterst kapabla. Perspektivet är hos Mo Yan alltid underifrån. Högerelementens villkor anses dock bland fattigbönderna stå skyhögt över deras egna, trots att det är just fattigbönderna som sägs vara den ledande klassen i klasskampen. Politiken ses som något som kommer uppifrån.

Stilen får något av pikaresk över sig.

Berättarglädjen och stilen som här ofta är närmast reportagemässig kom­ mer tydligast till uttryck i bokens längsta berättelse, som handlar om ett långdis­ tanslopp i byn för trettio år sedan. En lika kärleksfull som komisk historia om kulturrevolutionen sedd från byns och barnets horisont, om högerelementet magister Zhu, driftkucku på grund av sin puckelrygg men också högaktad för sin rättrådighet. Magister Zhu som bland barnen alltid uppväcker samma dubbla känslor av hånfullhet och ömhet.

Det är om hur dessa avlägsna bybors liv och strävanden, tvärs genom omvälv­

ningar och revolutioner, fortgår som Mo Yan skriver så enkelt men ändå förunder­ ligt levande. jan bergsten

nesplatser uppkallade efter dem.

Men det var i huvudsak Stockholm, som var Brantings levnadsplats. Född i ”högborgerligheten” ärvde han miljoner kronor, vilka han dock frikostigt delade med sig av, till exempel till borgerliga arbetarföreningar, men givetvis också till den spirande arbetarrörelsens olika projekt. Penninglån till personer i vän­ kretsen förekom också. Till exempel fick Strindberg ”3 000.” För den som mer grundligt vill sätta sig in i Brantings tän­ kande finns elva band med hans Tal och skrifter utgivna 1926–1930, Tidens förlag.

Som ledande politiker i Andra inter­ nationalen var Branting med om dess sammanbrott, vilket berodde på att dess ledare uppgav socialismen som målsätt­ ning och i stället i de nationella parla­ menten röstade för krigskrediter – man månade mer om sina egna och partiernas ekonomiska statliga bidrag – och banade således väg för det som senare kom att kallas första världskriget, där miljoner

dödades på stridsfälten i brodermord, efter initiativ av nationernas ledare.

Särskilt intressant finner jag be­ skrivningen av partibildandet 1889!

Protokollet finns kvar. Axel Danielsson var inte med. Han avtjänade sitt tvååriga fängelsestraff för tryckfrihetsbrott, vilket troligen avkortade hans liv avsevärt.

Brantings kvinnoaffärer väjer inte Svenning för. En sida som många fiender kanske kan utnyttja. Några randan­ märkningar: Svenning skiljer ibland inte mellan första och andra internationalen.

Den första upplöstes redan 1876 och Andra internationalen bildades 1889. Bokens omslagsfoto är taget 1917 (inte 1925, vilket boken anger) och en av Svennings egna romaners titel – den självbiografiska Lojaliteter, Min far (S) har avkortats i författarens egen utgivningslista.

Som helhet en klart läsvärd bok över en av Sveriges stora arbetarledare under 1900-talet. kjell martinsson

FOTO: TRANAN PRESS

Recension.

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

Lönesänkarna Erik Sandberg,

Ordfront förlag

Om bara de som har ett arbete sänker lönen så får fler chans till sysselsätt­ ning. Om vi sänker ingångslönerna så får fler ungdomar möj­ lighet till arbete. Två meningar som vi har hört så många gånger att de uppfattas som sanningar. Det här är dock två ”sanningar” som Erik Sandberg skjuter i sank på drygt 300 sidor.

Fram till 1970-talet ökade löne­ utvecklingen parallellt med Sveriges bruttonationalprodukt (värdet av det vi tillsammans skapar i form av varor

Älska din dröm. Italiens osynliga slavarbetare i strejk Yvan Sagnet

Översättning Margareta Zetterström Celanders förlag

Vi har läst reporta­ gen i tidningar och i böcker, i radio och tv om flyktingarnas och de asylsökandes villkor, sett bilderna på de kapsejsade fartygen i Medel­ havet, de tusentals drunknade. Nyligen läste jag även Fabricio Gattis skakande flyktingreportage Bilal (recenserad i FIB/K 9/2013) om resan från Västafrika, via Libyen till Italien. Bara de starkaste överlever en sådan resa.

Nu får vi läsa en ny skildring från det italienska klassamhällets allra nedersta regioner. Yvan Sagnets Älska

och tjänster), men på 1980-talet hände något. Vår produktivitet fortsatte att öka medan våra löner i reella tal inte ökade i samma takt. Mellan 1975 och 2005 ökade vår BNP med 120 procent samtidigt som en arbetares lön ökade med 38 procent. Tv-journalisten och dokumentärfilmaren Erik Sand­ berg ger sig ut på jakt på orsaken till trendbrottet. I och med oljekrisen på 1970-talet skedde ett paradigmskifte, från att de svenska riksdagspartierna från höger till vänster på skalan var överens om att små löneskillnader mellan hög- och låginkomsttagare hade ett egenvärde, till att investe­ rare och höginkomsttagare gynnas för att styra skutan Sverige in i säker hamn. Vanliga arbetare skulle visa solidaritet genom löneåterhållsamhet.

Höginkomsttagarnas och investerar­ nas solidaritet är dock något som det

din dröm handlar om Italiens osynliga slavarbetare i strejk. Författaren Yvan Sagnet kom till Italien som ingenjörs­ student vid Tekniska högskolan i Turin.

Han kom från Kamerun. En missad tenta ledde till att Sagnets stipendium drogs in.

Liksom många andra desperata och utfattiga gästarbetare sökte han nu sin lycka som tomatplockare i Apulien i den italienska stövelklacken i söder. Som­ maren 2011 gick en grupp afrikanska tomatplockare ut i strejk.

Det var den första regelrätta strej­ ken bland dessa migrantarbetare, som i de flesta fall stod utanför, för att inte säga nedanför, lagen. Författaren deltog själv i strejken och blev en av dess talesmän.

Strejken kom till stånd när det blev uppenbart för de afrikanska tomatplock­ arna att de blivit utnyttjade och lurade. Över tomatplockarna härskade de så kallade korpralerna. De var ett slags arbetsbefäl som valde ut vilka plockare som fick arbete och de la för egen del

fortfarande talas tyst om.

Sandberg tar med sig tv- och film­ mediet in i boken vilken ger den en helt annan spänst än andra böcker om ämnet nationalekonomi. Det är en bok där inte siffrorna och kurvorna spelar huvudrol­ len utan människorna bakom dem. De som tjänar på det paradigm där vinst­ uttaget ur vår potentiella välfärd är en na­ turlag och de som förlorar på detsamma.

Det här är en bok för alla. Den bju­ der dem som far illa i vårt kortsiktiga ekonomiska klimat en rad ögonöpp­ nare och frågor att ställa dem som har makten över vår ekonomiska vardag, bankmän, arbetsgivare och politiker.

Den erbjuder också det politiska och ekonomiska etablissemanget möjlighe­ ten att ta åt sig av kritiken och kanske rent av svara på varför man gjort de val man faktiskt gjort. charlie aronsson

»

Verkligheten så som den skildras här är skakande. beslag på största delen av ersättningen för plockningen. Strejken blev känd via medierna och plötsligt var tomatplockar­ na allt annat än osynliga. Spänningarna som nu uppstod mellan grupper som inte kunde förstå varandras språk, beskyll­ ningar och motbeskyllningar är i denna skildring av klasskampen gripande och visar på vilka svårigheter de hade att kämpa med.

Verkligheten så som den skildras här är skakande. Hänsynslösheten och utnyttjandet för snarare tankarna till England i kapitalismens barndom med tio timmars arbetsdag och rättslöshet än till dagens Europa. Men det är här och nu det händer. jan bergsten fib 59

RECENSION

Tage Erlander – Dagböcker 1966 – 1967 utgivna av Sven Erlander Gidlunds förlag

Sven Erlander, son till vår framlidne statsminister, har ett allt styvare jobb med att samman­ ställa och ge ut sin fars dagböcker i bokform. Här vimlar det av oläs­ bara textavsnitt. Av en faksimilbild kan man förstå att den handstil som ska tydas inte är den lät­ taste att tolka och troligen blir det värre med åren – och det finns flera dagböcker i den planerade utgivningen. Massor av resor och möten och intressanta männi­ skor att skriva om.

I denna del börjar både Tage Erlan­ der själv och andra kommentera hans

Dora Bruder

Patrick Modiano Övers. Madeleine Gustafsson Grate förlag

Endast några veckor

innan Modiano utsågs till Nobel­ pristagare i litteratur 2014, damp hans nyutkomna bok Dora Bruder, i svensk översättning, ner i min brevlåda för recension.

Dora Bruder tar sin början när Modiano i slutet av 1980-talet får syn på en notis i en kvällstidning från 1941, där en femtonårig judisk flicka uppges vara försvunnen. Denna notis lämnar sedan inte hans medvetande och han ägnar många år åt att efterforska och försöka ta reda på vad som hände med flickan. Boken Dora Bruder, som gavs ut fib 60

stundande avgång och det är signifika­ tivt att han blir irriterad och stött när en tidning tar upp saken men sedan när han verkar ha vant sig vid tanken blir mera reflekterande och då och då kom­ mer med en kommentar om att han är trött på flackandet.

Den längsta resan under dessa år går till Egypten 1966 vilket kanske medför att han blir påtänkt som medlare i kriget mellan Israel och Egypten 1967. Men kriget blir kortvarigt och Erlander slipper undan med blotta förskräckelsen. Men det företas många resor med flyg, tåg och bil och Erlander hinner skänka en medlid­ sam tanke till alla tågpendlande riksdags­ män som han förmodar sover dåligt i SJ:s vagnar.

De flesta resorna går med bil mel­ lan Stockholm och Harpsund där han vistas så ofta han kan med familjen; företar promenader och roddturer med den berömda ekan samt spelar krocket.

Ofta noterar han att han är förkyld och är det inte han själv som åkt på en för­

kylning kan det vara någon i familjen Palme, Ingvar Carlsson eller kungen (!).

Medarbetare och motståndare växlar i status. Ibland uppskattas de, ibland inte. Gamle centerledaren Gunnar Hedlund är ett gott exempel på en av den tidens politiker som ibland är god vän, ibland motståndare. Och det finns flera exempel. I april 1967 skriver Erlander: ”Danskarna är ju helt för djävliga.” Han befinner sig i Helsingfors på en konfe­ rens som handlar om Europasamarbete.

Samma dag i samma sammanhang kom­ menteras folkpartiledaren Bertil Ohlin: ”Ohlin var ju mer geléaktig än vanligt.

Han ville inte på något sätt bekänna färg.” Och längre fram: ”Det är inte bara danskarna som bär sig åt som tosingar här i Helsingfors. Ohlin är ju inte en bit bättre.”

Intressanta, ibland rörande, ibland roliga anteckningar. Inte minst för oss som var med på sextiotalet. stefan estby

på franska redan 1997, emanerar i detta arbete.

Författaren letar efter spår som kan hjälpa honom att lösa gåtan vad som hände den judiska flickan från hennes försvinnande till dess hon från lägret Drancy i Paris – där hon återförenades med sin far – slutligen transporterades – tillsammans med fadern – till Ausch­ witz. Modiano vandrar i sitt sökande genom Paris gator, där han samtidigt konfronteras med egna minnen från sin uppväxt. Han beskriver den parisiska miljön; gatunamn, namngivna parker och polisstationer, angivna datum och namn på närvarande personer – delar som återges med nästan överdriven tyd­ lighet. Flickans öde vävs samman med hans eget.

Ett återkommande tema i Modianos böcker – så även här i Dora Bruder – är just den tyska ockupationen av Frankri­ ke. Likaså tar han ofta upp sin barndom, den rotlöshet och identitetsförvirring

som föräldrarnas behandling av honom och hans lillebror inplanterade i honom.

Det är sökandet efter något, som genom­ syrar hans böcker. Sökandet efter svaret på gåtan som förblir olöst.

I forskandet efter Dora Bruders iden­ titet på Justitiepalatset på Boulevard du Palais 2, avdelningen för folkbokföring, irrar han runt i korridorer, längs hallar och ödsliga salar utan att finna det rum han söker. Återigen sökandet som inte leder till någon lösning. Som när han tjugo år tidigare letade efter sin far som fanns någonstans på det ofantliga sjukhus han sades vara inlagd på. Som i en mardröm vandrade Modiano runt i timmar utan att finna honom. ”Jag såg honom aldrig mer”, avslutar han.

Ovisshet och undran är mina följesla­ gare som läsare av Dora Bruder. Dock när jag släpper taget och bara följer med på den våg av melankolisk stämning Modiano skapar, är upplevelsen njutbar. agneta willans

Farmors son Lena Kallenberg Karneval förlag

Boken låter läsa­ ren följa en familj i tre generationer.

Miljön som skild­ ras är arbetarklass, men familjen får väl kallas originell eller dysfunktionell.

Huvudpersonen Lene befinner sig i början och slutet av berättelsen i sin avlidne faders lägenhet på Söder i Stockholm där handlingen också till stor del utspelar sig.

Rotandet i ett dödsbo är inte det mest glädjande i livet. Men det väcker tankar. Särskilt om den avlidne. Vad säger bostaden och de kvarlämnade

I morgon Brasilien Björn Kumm

Celanders förlag

Journalisten och för­ fattaren Björn Kumm har sammanfattat förbundsrepubliken Brasiliens historia.

Fakta blandas med personliga erfaren­ heter från resor i Syd­ amerikas största land.

Närmare 200 miljoner människor lever i Brasilien.

Kumm analyserar varför landets ko­ loniala historia inte har blivit lika hemsk som till exempel den i Nordamerika.

Han tar djärva språng tillbaka i his­ torien, vilket ibland ger ett rapsodiskt intryck, men även koncentrerat perspek­ tiv. Ett personregister finns, men inget sakdito. Den europeiska kolonisatio­ nens övergrepp är trots allt många. Fast förutom stor tysk inflyttning finns både afrikansk (slavarna) och japansk.

En militärkupp i april 1964 – med USA:s stöd, president Lyndon Johnson

ägodelarna om den som bodde här? ”Och jag betraktar mina egna synder jämfört med dina och finner att dina är större, men skulle jag kunna se det på nå­ got annat sätt?” tänker Lene som saknar syskon som stöd och har fått identifiera pappans kropp på bårhuset och upplevt en absurd begravning.

En sorts hatkärlek kan förnimmas till en pappa som är svag, en alkoholi­ serad svikare som ändå kan glimma till ibland och visa en av sina goda sidor.

Men han är sviken av sin mor som ald­ rig velat ta hand om honom och fadern som inte velat ge sig till känna.

Stridbara farmor är varken kärleks­ full eller sympatisk, sviken i sin tur av sin tilltänkta som övergav sin gravida fästmö med sin familjs goda minne. Ett par försök med andra män slår inte väl ut men partiet tar hand om sin duk­ tiga medlem som till och med slagits

med polis och suttit på Långholmen.

Hon håller alla på armlängds avstånd medan hon utför hemliga uppdrag åt partiet.

Farmor och sondotter är engage­ rade i vänsterrörelsen medan pappan är kallsinnig till de påtagliga politiska skeenden som genomsyrar samhället på trettio- och sextiotalet. Däremellan andra världskriget, icke att förglömma.

Lena Kallenberg är en mästare på att med enkla och tydliga medel skildra äkta sunkighet. Boken är en i raden av senare tids gripande socialrealistiska skildringar.

Man kunde bara ha önskat att några av de lösa trådarna följdes upp. Farmor packar en väska och försvinner ur handlingen, mamma lämnar sin dotter för en grekisk gerillaledare och hörs inte av och vad händer med slemma farbror Ture? Men det kanske kommer ännu en bok? stefan estby

– har också spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen. Brasiliens presi­ dent João Goulart flydde. Det har under årens gång funnits flera gerillagrup­ per vilka inspirerats av den så kallade foco-teorin, det vill säga när en militär gerillas insats ses som överordnad en bredare organisering och partibygge.

Men ingen av dessa grupper har nått politiska framgångar. Det har funnits två läger inom militären, där den hård­ föra falangen såg omild behandling och tortyr som viktiga metoder. Presidenten Dilma Rousseff har också själv varit utsatt. Hon var med i en gerillagrupp Vanguardia Armada Revolucionaria, VAR. Bland annat tog gruppen 2, 5 miljoner dollar från den korrumperade, förre São Paulo-guvernören Adhemar de Barros älskarinnas kassaskåp… För detta arresterades Dilma och ställdes inför en militär domstol 1970.

Det jag saknar i boken är fotografi­ er och kanske kartor. Det brukar ge en bättre effekt på åtminstone mitt minne.

För det är väl inte bara jag som tänker i bilder?

I boken lyckas Kumm beskriva

uppror, ett ekonomiskt under, bety­ delsen av det afrikanska inflytandet, religionen, fotbollen, regnskogen och dess hjälte Chico Mendes, ekonomin, litteraturen, såpoperor, svenskar och andra kapitalister – allt i en essä om ”Det eviga framtidslandet”.

Kärleken vävs in i Kumms historia om adoptivdottern, som kommer från Brasilien. Inte bara samba och fotboll, alltså. kjell martinsson

Rättelse

I det förra numret av Folket i Bild/ Kulturfront recenserade Ulf Karlström boken ”Hur ska det gå med Pinneberg?”. En rad i det andra stycket föll av misstag bort och rätt meningsföljd ska vara: Slår man i några ordböcker dyker ordet Pinnebergare upp, som beskrivning av en ängsligt och borgerligt korrekt medelklassare. Falladas bok handlar om det unga paret Johannes och Emma Pinneberg, de kallar varandra Gubben och Lämmchen. fib 61

RECENSION

Neandertalmänniskan – På spaning efter försvunna gener Svante Pääbo

Fri Tanke förlag

Människor har alltid varit nyfikna på sitt ursprung.

Alltsedan Darwins utvecklingsteori vann insteg och de första förmänniskor­ na, neandertalarna upptäcktes 1856, har man försökt förstå människans utveck­ ling. Man har undrat vilka egenskaper som de olika förmänniskorna kan ha haft gemensamt med moderna människor och vad som har skilt dem åt. Det mate­ rial man har haft till sitt förfogande har framförallt varit fossil och spår av olika verksamheter såsom gamla verktyg. Men sedan man lyckats kartlägga människans

Den krypande kontrarevolutionen Anders Björnsson CKM Förlag

”Min kropp är som samhällskroppen, den värker”, skriver Anders Björnson inledningsvis i sin politiska arbets­ journal från åren 2011–2013, som han i en senare fotnot vill kalla för ”Den förvridna blicken”.

Det är inte lätt att ta sig igenom dessa välformulerade ord i vitt skilda samman­ hang. Det som för vidare är inställning­ en: ”I vårt land finns sedan länge ingen effektiv opposition, det spelar ingen roll vem som sitter i regeringen. Här härskar fib 62

DNA har man blivit allt mer intresserad av att använda DNA-analys för att förstå människans ursprung och tidiga sprid­ ning över jorden.

Under ledning av Svante Pääbo har man för första gången kunnat få fram DNA från en neandertalare. Med hjälp av hans och hans grupps forskning har man kunnat fastlägga att moderna människor har några procents arvsmassa från nean­ dertalarna. Det har alltså skett en bland­ ning. Man har också fått fram teorier för hur dessa människor med neandertal­ gener kunnat sprida sig över jorden.

Detta är dock inte en bok om neander­ talaren, hennes liv och egenskaper. Det är snarare en blandning av memoarer och forskningshistorik. Vi får följa författarens utveckling från hans intresse för de gamla egyptierna till hans strävan att kartlägga neandertalarnas DNA och vi får följa alla de problem och de krav på teknik och bio­ kemiskt kunnande som detta kräver.

Och det är här som problemen börjar.

För den läsare som inte är insatt i dessa ämnesområden blir det helt enkelt för

ämbetsmannastaten, i nya kläder. Den koopterar och manipulerar. Sveriges Libyenkrig går inte att förklara rationellt ...” Björnsson följer och kommenterar skeendet. Han försvarar folkrätten och reagerar mot Natos regimförändrande krig. Han läser i socialliberala Die Zeit ord som ingen ledande svensk opinions­ bildare förmått att uttrycka ”att Libyenkriget har varit en mänsklig katastrof”.

Han benar upp orden och fäster sig vid detaljer, som att Breivik inte visste hur man backar ett fordon. Anders Björns­ son skriver att ”vi håller DN enbart för dödsannonsernas och sudokuts skull.

Men efter senaste omgörningen, när bladet ser ut som en sån där skoltidning man gjorde med gnuggisar … ställer vi nu av den”.

Björnsson är en prydlig klädsam man i en nyköpt vinröd duffel, detaljer ger texten liv i en bok vars omslag påminner

»

För den läsare som inte är insatt i dessa ämnesområden blir det helt enkelt för svårt att hänga med. svårt att hänga med. Man får läsa sida upp och sida ner med ganska vaga be­ grepp om vad det handlar om.

Så vilka kan man rekommendera denna bok? De med goda kunskaper inom dessa områden som vill få insikter i forskningsområdet men kanske också sådana som vill förstå hur forskning går till och forskningens villkor. Andra kan nog avstå om de inte står ut med att läsa många sidor utan att riktigt förstå för att i slutändan ändå ha fått några nya insik­ ter som är berikande. sisela björnsson

om en statlig utredning. Vad händer i ett Sverige där ”En fascistisk människosyn håller åter på att göra sig hörd, i vår tid.”

Han nämner författarnamn jag ibland känner igen, som jag till en del läst och får återkomma till.

Anders Björnsson reagerar genomgå­ ende mot överhöghet. Han benämns i baksidestexten som konservativ vän­ sterdemokrat och har kallats ”Sveriges suveräne fribrytare”. ”Hela samhällsklimatet är sårigt. Jag har skrivit om detta förut. I variga skre­ vor kan ingenting växa – ett dunkande böldlandskap är vad som blir av detta.

Frihetsrevolutionen har inte gett befrielse utan en flykt från samhällsansvar.”

Anders Björnsson strävar vidare och ur sin arbetsjournal finner den osynlige mannen, på bokens omslag, frågeställ­ ningar vi kan diskutera vidare. bror kajsajuntti

Svindleriets ädla konst.

En idébiografi över Joseph Roth Anders Björnsson Dialogos

Författaren Joseph Roth kan sägas per­ sonifiera Östeuropas etniska mosaik och turbulenta historia.

Med sin judiska bak­ grund och född i östra Galizien – ett om­ råde som under första världskriget övergick från den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern efter en kort tid som Sovjetrepublik till det nyupp­ rättade Polen (och som efter författarens död införlivades med nuvarande Ukraina) – blev han som skribent verksam i Wien, Berlin, Frankfurt, Prag och Paris. Efter att ha deltagit i kriget och avancerat till officer blev han krigsmotståndare, antimilitarist

Utan personligt ansvar Lena Andersson Natur och Kultur

Nu kommer den

fristående fortsätt­ ningen på Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Den som fick Augustpriset 2013 och som redan har sålts i tvåhundratu­ sen exemplar! Fem år har förflutit i huvudpersonen Ester Nils­ sons liv, sedan förra romanen, när hon nu träder in i handlingen som utspelas i Utan personligt ansvar. Även denna bok är en relationsroman och första intrycket är att den är mycket snarlik författarens förra roman men ganska snart sugs jag som läsare in i frågeställningen: vad

och socialist (han skrev bland annat under pseudonymen ”Der rote Joseph”), men efterhand alltmer konservativt nostalgisk och promonarkistisk. Det mångnationella kejsardömet med sitt patriarkala system framstod för honom som en lyckligare tid än den epok av inskränkt nationalism som följde. (Till dessa nationalistiska ström­ ningar hör också sionismen, som han skarpt kritiserade.) Men att sätta in honom i ett konservativt fack är, som Anders Björnsson påpekar, alltför förenklat. Han hade fortfarande blicken riktad framåt, gjorde upp med det förflutnas maror och villor, förblev en tids- och samhällskritiker.

Som journalist och författare till romaner, noveller och feuilletoner (korta personliga betraktelser över tingens till­ stånd) gjorde sig Joseph Roth känd, upp­ skattad och efterfrågad, bland annat för sina målande personskildringar, skarpa iakttagelser och dråpliga formuleringar.

Anders Björnssons intresse för Joseph Roth tog fart då han översatte och kom­ menterade Kejsarbysten och andra noveller (2012). Den nu utgivna idébiografin är

en uppföljning av det arbetet. Den är ett personligt författarporträtt, som också belyser mellankrigstidens kulturella och litterära stämningar på kontinenten. Den egentliga biografin följs av ett appendix med kommenterade nyöversatta tex­ ter – tillfällesverser, reportage, noveller och brev – som speglar mångfalden och idérikedomen i Joseph Roths produktion.

Här finns till exempel två skarpsynta och odogmatiska rapporter från en resa till re­ volutionens Ryssland 1926, några stycken om det gamla Österrike (väsensskilt från Tyskland, till skillnad från vad anhäng­ arna av Hitlers Anschluß gjorde gällande) och en betraktelse över ”den ukrainska nationalismen – ett tyskt patent” från Joseph Roths dödsår, det ödesdigra 1939.

Sista ordet är inte sagt med detta urval. Anders Björnsson har även översatt en kort satirisk text om Krigskorrespon­ denten, som publicerats på Nyhetsbanken.

Den rekommenderas som ett smakprov; kanske lockar det nya läsare att bekanta sig med denne särpräglade författare. christer lundgren

händer i relationen den gifte mannen och hans älskarinna? Sedan är jag fast.

Handlingen, den röda tråden, är egentligen sekundär – var Ester Nilsson och hennes gifte älskare, skådespelaren Olof Sten, befinner sig och hur det kom­ mer sig att deras vägar överhuvudtaget korsas. Det intressanta och därmed det primära i romanen är interaktionen dem emellan och dynamiken i deras relation.

Ett fenomen som författaren genomlyser i detalj, analyserar och låter huvudper­ sonen Ester Nilsson resonera om med intellektuella och filosofiska förtecken.

Maktförhållandena i relationen; när den ena visar ointresse, blir den andre mer angelägen att ta kontakt och vice versa. ”Likgiltighet är en maktfaktor”, säger Lena Andersson i en av de många intervjuer hon deltagit i kring boken.

Hon ger bilden att personerna i en rela­ tion har konton med – vid olika tillfälle

– varierande tillgodohavanden. Deras tillgodohavanden påverkar och styr deras beteende.

Olof deklarerar tidigt i deras rela­ tion – som han återkommande säger inte är någon relation – att han aldrig skulle kunna lämna sin fru. Ester är övertygad om – och hoppas – att det bara är en tidsfråga innan han väljer henne i stället.

Processen i deras relation är smärtsam att följa, så osannolik och samtidigt i många stycken så igenkännbar.

Lena Anderssons språkliga skicklig­ het, hennes analyser av skeenden och den absoluta förmågan att fånga essensen i ett tillstånd, är både stimulerande och med­ ryckande. Som läsare kastas jag mellan vrede över enfalden och avsaknaden av insikt hos bokens gestalter och i bokens upplösning eufori över att saker kallas vid dess rätta namn. agneta willans fib 63

Media.

Om hur kapitalet rövknullar* folket via media I

FOTO: ARBETSGIVARALLIANSEN/ WIKIMEDIA COMMONS

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

början av oktober 2014 gjorde Aftonbladets kulturredaktör ett experiment med anknytning till svensk mediekultur.

Hon ifrågasatte – och ställde krav på krafttag från – den nya kulturministern. Åsa Linderborgs skepsis beträffande Alice Bah Kuhnke (MP) motiverades av att denna, varken före eller efter sin upphöjelse till högsta ansvarig för kultur/demokrati, skulle ha yppat några som helst åsikter om någotdera, utan möjligen om sin Åsa Linderborg, kulturre- kristna tro och kungahuset, båda i positiva ordalag.

Linderborg ansåg vidare att en ”haverikommisdaktör på Aftonbladet. sion” beträffande kultur och media snarast borde tillsättas efter (minst) åtta års nyliberalt styre.

Bonnierkoncernens uppköp (via Sydsvenskan) och dess påföljande avlövning av Helsingborgs Dagblad (HD) samt Göteborgspostens ”reform” att lägga ner sin lokala kulturredaktion på grund av alltför få klick i nätupplagan utlöste alarmreaktionen från Linderborg: För att belysa bristerna i mediernas behandling av en viktig del av kulturen, det vill säga av den själv – journalistiken i press, eter och på nätet – puAlice Bah Kuhnke (MP), blicerade hon ett debattinlägg två gånger med två demokrati- och kulturskilda rubriker, där haverikommission respektive minister. analsex var sökbara på nätet. Inte oväntat genererafib 64

de analsex 13 gånger fler klick på texten än när den hade haverikommission som sökord i rubriken.

LINDERBORGS EXPERIMENT, liksom ett studium av

AB:s, KvP:s eller Expressens bakdelar, visar de förödmjukande villkor under vilka seriösa hjärnarbetare i det kapitalistiska marknadssamhället verkar.

Detta påpekade redan Kommunistiska partiets manifest 1848: Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Människor som en gång utbildat sig i dessa professioner har säkert, likt många andra, ofta en gång drivits av ambitionen att göra något för mänskligheten och samhället, men så småningom upptäckt det inte var sådana insatser som rönte en effektiv efterfrågan. Deras produkter efterfrågades endast i den mån de av en kommersiell huvudman snabbt kunde säljas med vinst. Att journalisterna 1848 inte uppräknades tillsammans med andra så kallade kulturarbetare beror sannolikt på att Marx och Engels som vanligt avskydde att slå in öppna dörrar.

Det har ofta sagts förut, åtminstone i Folket i Bild/Kulturfront: Kapitalismen skitar ner allt vad den rör vid. Beträffande kultursfären har varumarknaden under det senaste seklet och under de senaste decenniernas expansion av etermedierna att bli alltmer öppet dominerande: Radion fick vi 1925. Kommersiell radio hade vi mer eller mindre illegalt från 1960-talet innan den legaliserades av Bildtregimen 1993.

Televisionssändningar i Sverige påbörjades 1956 i offentlig regi. 1988 fick SVT kommersiell konkurrens för första gången, av det brittisktsända TV3, där vi för första gången fick höra och se en gravt väderspänd man framföra God Save the Queen.

Detta presenterades av entusiastiska marknadsliberaler som en framgång för det fria ordet, även om segertrumpetens fanfar blåstes från fel ända.

1992 påbörjade TV4 marksändningar och blev då den första kommersiella kanalen med riktigt stor räckvidd i Sverige. Då kunde den av myndigheterna åläggas vissa kvalitetskrav – till exempel vissa public servicefunktioner, förbud mot alkoholreklam och max 15 procent reklamtid – som man sedan efterhand mer eller mindre framgångsrikt har lyckats kringgå. När produktplacering inuti programmen (som sedan länge varit regel i kulturprogram) tar sig ordentligt kommer det inte att hjälpa ens att spela in program och sedan spola förbi reklamen.

Tv-marknaden i Sverige domineras nu av fyra aktörer: • Sveriges Television.

• MTG, (det vill säga Kinnevik) med Viasat, (TV3, TV6, TV8 med flera).

• Bonniers (TV4, 65 procent av C-more, Sjuan, TV4 Sport med flera).

• SBS Discovery Media, USA-ägt (Kanal 5, Kanal 9, Kanal 11).

EN KOMMERSIELL SÄNDNING i etern eller en tidningsannons köps inte med mindre än att den reklam som ingår i, eller omger den, beräknas finansiera den jämte en profit. Mediernas innehåll betraktas som vara och annonsörerna som kunder.

»

Det har ofta sagts förut, åtminstone i Folket i Bild/ Kulturfront: Kapitalismen skitar ner allt vad den rör vid.

Men publikens tid och uppmärksamhet är den verkliga vara, som annonsören köper. För att kunna sälja denna till annonsörerna måste medierna förvärva den genom att erbjuda ett innehåll, som fångar den publik annonsörerna är intresserade av – vilket kan variera på grund av reklamens innehåll. Jämför till exempel reklamen hos Kinneviks medelklasskanal 8 och ungdoms- och underklasskanalen 6!

När såväl pengar som idéer och teknologier finns och ekonomiska och politiska beslut färdas eller påverkar över nationsgränserna, är det näst intill omöjligt för ett enskilt land att undvika en ökad kommersialisering.

Den ökade variation av programutbudet som (utan att man kunde åberopa utländska exempel) förutskickades genom konkurrensen om annonspengarna visade sig bli till motsatsen. Denna möjlighet brukade sällan figurera i de entusiastiska kraven införandet av annons-radio/tv på 1990-talet. Den borgerliga press som drev på etermediernas kommersialisering drabbas nu, ibland trots statsbidrag, av en accelererande katastrof, eftersom den var nästan lika reklam- och annonsdriven. Och nu håller nätet och den digitala revolutionen i sin tur att tränga ut tv-reklamen och därmed tv-tittandet.

Självfallet har SVT och SR inte varit oemottagliga för den syn på mediepolitik och – journalistik som kommersialismen har fört med sig – men ännu så länge är det större chans att finna ett substantiellt innehåll i public services programtablåer.

FÖR JOURNALISTIKEN HAR den kommersiella logi-

ken, enligt det minsta motståndets lag, bland annat inneburit en ”tabloidisering”, det vill säga:

>

fib 65

» FOTO: ALBIN OLSSON/WIKIMEDIA COMMONS

MEDIA

När såväl pengar som idéer och tekno­ logier finns och ekonomiska och politiska beslut färdas eller påverkar över nationsgrän­ serna, är det näst intill omöjligt för ett enskilt land att undvika en ökad kommersialisering.

Carola: För journalistiken har den kommersiella logiken, enligt det minsta motståndets lag, bland annat inneburit en ”tabloidisering” med ett större fokus på bland annat kändisar och human interest, skriver Hans Isaksson.

fib 66

1. Ett krympande utrymme för nyheter som handlar om politik och partipolitik, utom då storgräl utbryter mellan eller inom partier, eller om någon politiker (med undantag för Carl Bildt) har gjort bort sig. Banden från partier och folkrörelser till dagspressen blir lika svaga som till tv-kanalerna.

A-pressen gick i konkurs 1992 efter långvarig tvinsot, LO:s ägande av Aftonbladet är nu nere på 9 procent och man arbetar uppenbarligen på att avtvätta S-stämpeln genom fräscha krafter på nyhets- och en svällande nöjesredaktion.

2. En ökad tendens till att behandla politik som sportoch spelevenemang som handlar om kvantitet, inte om politikens innehåll: ”Vem vann tv-debatten i går?”, ”Vilken partiledare är mest populär?”

3.

Ett krympande utrymme för undersökande journalistik – sådan kostar, tar tid och ger inte tillräcklig vinst. På senare år har det faktiskt varit SVT och Radiotjänst som ännu tycks ha råd och stundom lust.

4. Ett ökat utrymme för nyttoorienterad journalistik – till exempel matlagning, heminredning, ”Dina pengar” samt de senaste bantningsdieterna.

5. En högre andel material från nyhetsbyråerna – vilket mest innebär material från TT, AP, CNN och Reuters. Ett minskat användande av flera

olika källor. Framför allt från Kina, Ryssland eller Al Jazeera.

6. Ett ökat utrymme för nyheter om brott, kändisar och human interest. I höstmörkret får vi för närvarande mycket material om döda eller sjuka celebriteter i brist på prinsessbröllop eller -dop.

En ökad personifiering av politik: ”Löfven har en svårt höst”, ”Putin hotar Europa”.

7. Ett ökat fokus på, och utrymme för, enstaka sensationella händelser och katastrofer – till exempel om eventuella ubåtar, översvämningar och om skogsbränder. Enstaka kvinnomord drar dock inte lika mycket som förr.

8.

Ett ökat användande av sensationshöjande språk: ”Så farlig är din medicin”, ”Snökatastrof!”, ”Carola i storgräl i Så mycket bättre”.

9. Ökad snuttifiering – text skall vara kort – hellre en större bild eller en video.

10.

Ett ökat utrymme för journalisterna och deras tolkningar, oavsett kvalitet. Fler personliga krönikörer med bild.

11. Mer reklam för den egna produkten – trailers i massor.

GUNNAR BERGDAHL , god liberal och nyligen mar-

ginaliserad kulturredaktör i HD, säger (på AB:s kultursida!) sig, till skillnad från en nollställd kulturminister, vilja slå ett slag för och utöka public service, som givit honom ett visst hopp om mediekulturen i Sverige. Han hävdar att endast offentligt administrerade medier i en transparent, ickekorrupt stat genom sina beslut och genom journalistisk granskning skulle kunna säkra demokratin inom vitala delar av samhället – på ett villor: ”Men då måste vi tillsammans först ta ett nacksving på tanken att marknadstanken är det enda saliggörandet. Journalistisk behöver armlängds avstånd från både makt och bokslut”.

hans isaksson *Valet av ord för vad kapitalet gör med media och allmänheten är självfallet främst betingat av vårt behov att generera maximalt antal klick på nätet.

LARS-ERIK – LEHÅN – HÅKANSSON …

… TILLDELAS ÅRETS EWK-PRIS Lars-Erik Håkansson – Lehån – får 2014 års EWK-pris för att han i sin mångåriga tecknargärning till fulländning lyckas förena lågmäld humor med analytisk skärpa. Han fångar världen i stort och smått, gestaltar människans och politikens dilemman i bilder av förklarande enkelhet, intelligent djupseende och med absolut gehör för den grafiska framställningen, skriver EWK-sällskapet i sin motivering.

Prissumman är på 10 000 kronor.

FOTO: ROBERT NYBERG

Lars-Erik Håkansson – Lehån – förenar lågmäld humor med analytisk skärpa.

Prisutdelare på Arbetets museum var Lars Stridbeck, EWK-sällskapet, och Helle Klein, Dagens Arbete.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 67

Skriftställning.

200 ÅR AV FRED FÖR SVENSKA FOLKET

S

TEXT jan myrdal FOTO wikimedia commons

edan Sverige började framträda som stat fram mot elvahundratalet hade landets härskare fört krig i sjuhundra år. Mest österut från Erik den heliges möjliga korståg mot Finland 1150. Bättre belagt att Karelen år 1293 erövrades från Republiken Novgorod. Efter dessa sju sekel av för folket förödande blodiga krig har dock det svenska folket nu denna höst 2014 fått uppleva att leva i fred i tvåhundra år.

Ty den forne franske republikanen Jean Bernadotte, som reaktionär svensk kung kallad Karl XIV Johan, tvingade med förnuftsskäl mot de traditionella ideologiska krigspolitikerna, vänster som höger, igenom en radikal omläggning av svensk utrikespolitik.

Bernadottepolitiken innebär att Sverige (eller under unionstiden SverigeNorge) som är omgivet av mäktiga och ständigt krigsberedda grannar i öster, söder och väster måste balansera och undvika att dras in i allianser. Den politiken har i tvåhundra år säkrat fred åt det svenska folket. Jag ser inte att något svenskt riksdagsparti från Moderater till V över Sverigedemokrater firar detta jubileum. I stället meddelar deras statliga säkerhetspolis nu att Ryssland bedriver förberedelser för krig mot Sverige och officiella medier hojtar lydigt om nödvändigheten av samverkan med den av Förenta staterna ledda krigsalliansen Nato mot Ryssland.

JA, EFTER UNGDOMSÅRENS radikalism (”död åt konungarna” tatuerat på fib 68

vänster överarm sades det) blev Jean Bernadotte han själv kung häruppe och som sådan ordentligt reaktionär därtill.

Men den försiktiga utrikespolitik helt styrd av det nationella egenintresset för den stat han lyckats överta under Napoleonkrigen tjänade det svenska folket. Redan när han dog 1844 hade det svenska folket upplevat sin längsta dittillsvarande fredsperiod.

Eller tag något mer närliggande: Synen på Per Albin-politiken, samlingsregeringen och kriget runt oss 1939–1945.

Går vi till det verkliga skeendet framträder direkt okunnigheten och den skeva ideologiseringen hos sådana vilka som en Klas Åmark söker beskriva kriget 1939–1945 som ett mellan demokrati och diktatur och anklagar Per Albin Hansson för att ha beskrivit det som ett stormaktskrig.

ALLTSÅ: Vid krigsutbrottet hösten 1939 var Rickard Sandler en mäktig man i det socialdemokratiska partiet. Satt i partistyrelsen sedan 1911, hade översatt Karl Marx Kapitalet, varit rektor på arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik, bildat ABF, tillhört Hjalmar Brantings tre regeringar, själv varit statsminister 1925–1926, nu utrikesminister sedan 1932 (med avbrott för Bramstorpregeringen 1936). Men när Per Albin Hansson den 13 december bildade samlingsregeringen ersatte han honom med den partilöse författaren och yrkesdiplomaten Christian Günther. Ty Sandler hade blivit aktivist. Hade velat ha svensk

trupp på Åland och gemensamt svensktfinskt försvar av öarna. Därmed hade han enligt Per Albin (men också andra starka socialdemokrater som finans­ minister Wigforss och försvarsminister Per Edvin Sköld) kommit att utgöra ett hot mot rikets möjlighet att bevara freden för Sverige.

Under vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen 1939–1940 blev det ett mäktigt mediepådrag för ett modigt svenskt ingripande i kriget. Den som tar fram dåtidens svenska massmedier, press och radioutskrifter (och tar del av militärledningens privatbrev och minnen) får intrycket att detta är en hela folkets vilja. Men Per Albin höll emot ty han hade örat mot marken.

SÅVÄL DEN FRANSKA som den brittiska

regeringen ville fortsätta Münchenpolitiken och begärde officiellt genommarsch av sina trupper för att sättas in i krig mot Sovjetunionen på den karelska fronten.

Enligt Christian Günthers ”Minnesanteckningar 2 mars 1940” (Utrikesdepartementet: Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget Stockholm 1947, sidan119) hade generalkonsul Nordling kommit direkt från Paris ”med ett handbrev från Daladier, vari meddelades, att Nordling vore betrodd med ett ytterst viktigt budskap. Nordling meddelade, att franska regeringen nu vore beredd att skicka trupper till Finland, i första hand 50 000 man, som skulle sändas över Narvik. Denna truppsändning inginge i en allmän anfallsplan mot

Finska soldater marscherar. ”Under vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen 1939–1940 blev det ett mäktigt mediepådrag för ett modigt svenskt ingripande i kriget. Den som tar fram dåtidens svenska massmedier får intrycket att detta är en hela folkets vilja. Men Per Albin (lilla bilden) höll emot ty han hade örat mot marken. ”, skriver Jan Myrdal.

Sovjetunionen, som med början den 15 mars komme att insättas mot Baku och redan dessförinnan genom Finland.”

De mycket starka brittiska och franska diplomatiska kraven att få marschera genom Sverige för denna insats på karelska fronten i Finland fick kraftigt stöd från den finländska regeringen. Men trots massmediestormen och de krafter inom den svenska militärledningen som vacklade på gränsen till en militärkupp mot den svenska regeringens freds­ politik vägrade Per Albin och Christian Günther detta. I stället bidrog de till fredsförhandlingar mellan Finlands och Sovjetunionens regeringar.

FÖR EN RAD av Tyskland ockupe-

rade stater fick kriget karaktären av nationella befrielsekrig. I det första världskriget var det i Europa egentligen blott Serbiens krig som av de officiellt marxistiska partier vilka inte kapitulerat och blivit krigspartier kunde beskrivas som ett nationellt frihetskrig. Nu med det tyska blixtkriget skapades en hel rad sådana europeiska frihetskrig. Dock av olika karaktär och med inre motsättningar. Vi på vår kant var samtidigt klart medvetna om det ansvar den brittiska imperialismen och dess Münchenpolitik hade för det hitlerska kriget.

Per Albin Hansson (S).

Sverige var omringat av tyska trupper. Statsledningen, Per Albin och hans samlingsregering, stod för det nationella oberoendet. Positivt var att de nationalister vilka brutit sig ut ur högerpartiet högerut och sympatiserat med Mussolini och Hitler sedan på våren 1939 fann att den tyska politiken blivit en fara för Sverige och därför av nationella skäl icke accepterade Rütger Esséns förslag att bilda ett stort tyskvänligt parti utan i stället, trots den ideologiska avgrund som tycktes skilja dem, stödja Per Albin Hanssons politik. Resultatet blev att vid valet 1940 utplånades nazisterna politiskt. Det enda då öppet tyskvänliga parti som deltog, Nils Flygs Socialistiska partiet, erhöll 0,7 procent av rösterna.

TROTS ATT LANDET försvagats av att mi-

litärledningen lyckats avhända sig mycket material till Finland under vinter­ kriget ansågs det att det kunde göra ett tyskt anfall så dyrbart för angriparen att det ur tysk syn kunde ses som alltför dyrbart. Dock inte förrän 1943/1944 hade Sveriges upprustning och militära styrkor utvecklats så mycket samtidigt som Tyskland åderlåtits så allvarligt i öster att ett tyskt anfall blivit otroligt.

Att man 1940/1941 även i regerings­ kretsar diskuterade möjligheten av en

tysk seger och hur Sverige då skulle handla som stat var inte eftergivenhet och defaitism. Det resonerade vi alla om. Jag minns att min mor, Alva Myrdal, talade mycket ingående och mörkt med mig om detta då när Karin Boye tog livet av sig.

INGEN AV OSS på vår kant ville att Sve-

rige skulle söka ett krig med Tyskland.

(Det fanns brittiska agenter som sökte driva fram ett sådant – ur de kretsarna kom de för Krylboattentatet den 19 juli 1941 ansvariga.) Men det fanns eftergifter vi protesterade mot. Det fanns också tyskvänner och nazister inom militären som intrigerade. Visst sattes kamrater i särskilda läger när de inkallades och även om tidningar inte helt förbjöds fanns den för oss besvärliga kompromissen transportförbud. Dock även om lagen gav möjlighet för det lyckades Tyskland trots mycket starka påtryckningar inte få samlingsregeringen att införa partiförbud mot det kommunistiska partiet.

Vilket var viktigt då Stockholm var en viktig sambandsort för särskilt det kommunistiska motståndet på kontinenten.

Per Albin Hanssons självständiga och realistiska utrikespolitik i den klassiska Bernadottepolitikens anda bidrog till att Sverige bevarade sin fred. ■ ■ fib 69

Rätt&Rådligt.

Nyttan av Hammurabis lag

D

TEXT erik göthe

et gammalbabyloniska rikets grundare, kung Hammurabi, lät under sin regeringstid vid början av 2000-talet före Kristus nedteckna en lagsamling med omkring 282 lagparagrafer (det var några få textförluster). Det är den äldsta kända lagstiftningen i världen. Texten påträffades i början av 1900-talet vid det gamla Susa öster om Eufrat och Tigris, inristad med kilskrift på en så kallad stele av hård svart diorit. I epilogen till lagen säger Hammurabi bland annat: ”Må de förtryckta som står inför rätta [...] läsa inskriptionen och förstå mina dyrbara ord: inskriptionen skall förklara för honom vad hans fall handlar om; han skall finna ut vad som är rättvist och hans hjärta skall glädjas […] I framtiden, genom alla kommande generationer, må den kung som då är i landet iakttaga de rättfärdighetens ord som jag nedskrivit […]. Låt honom ej ändra landets lag […].

Om en sådan härskare har vishet och kan hålla sitt land i ordning, skall han iakttaga de ord jag inskrivit, den landets styrelse, stadga och lag som jag givit; det jag bestämt skall denna inskrift visa honom; låt honom styra sina undersåtar i enlighet därmed, tala rättvist till dem, fatta riktiga beslut, utrota missdådarna och brottslingarna från detta land och garantera välstånd för sina undersåtar. […]”

ARTIKEL 5 I HAMMURABIS lag lyder i min översättning från den engelska versionen på UNESCO:s hemsida: ”5.

Om en domare prövar ett mål och lägger fram sin dom skriftligen; om sedermera hans avgörande visar sig vara felaktigt och detta skett genom hans eget fel, då skall han betala tolv gånger den bot som fib 70

bestämts av honom i målet och han skall offentligen avlägsnas från domarbänken och aldrig igen skall han sitta där och döma.”

Där tilläts minsann inget slarv i domstolsverksamheten.

Faktum är att jag haft anledning att åberopa Hammurabis lag vid ett tillfälle.

Det gällde följande historia. Ett brev från rektorn vid en skola som är granne till en godisaffär utdelades till affärens innehavare, en man med irakisk bakgrund.

Enligt uppgift i brevet är detta utsänt även till andra i området: kvarterspolisen, rektorerna vid tre olika skolor och områdets skolförvaltningsråd. I brevet utpekas ”innehavaren av godisaffären” (som anges med affärens namn) med nedsättande uppgifter om honom. Han påstås ha sexuellt trakasserat flickor från grannskolan.

SEDAN INNEHAVAREN vänt sig till mig,

framhöll jag i brev till grannskolans rektor att det inte endast är mycket klandervärt att sprida nedsättande uppgifter om någon utan att denne ens fått ge sin version av saken och att det även kan åtalas. Min klient ville helst inte ange brottet till åtal. Men han ville ha upprättelse och vi föreslog en rimlig ordning för det med ett skadestånd på 5 kronor.

Grannskolans rektor svarade inte. Jag skrev då till chefen för skolledarenheten vid skolförvaltningen, bifogade kopia av brevet till rektorn och begärde åtgärder för rättelse enligt det rimliga förslag som framförts. Jag förklarade att det varit konflikter i affären: – Bland annat har innehavaren sagt ifrån när elever kommit i svärmar och stört vuxna kunder och när de kladdat

»

Faktum är att jag haft anledning att åberopa Hammurabis lag vid ett tillfälle. med lösgodis utan att betala. Han har vägrat att sälja lösa cigaretter då han inte vill uppmuntra ungdomar att röka. Några kvinnliga elever har för att hämnas, på ett barnsligt, massmedieinspirerat, tidstypiskt och säkerligen inte så allvarligt menat sätt, angivit honom till rektorn för sexuellt ofredande. Skoleleverna har i sin angivelse, enligt brev från rektorn, lagt ordvändningar och tankegångar i hans mun som är uppenbart barnsliga och främmande för en vuxen person. Likväl har rektorn valt att döma endast efter vad den ena parten uppgivit – tvärt emot den rättsuppfattning uttryckt i sentensen ”audiatur et altera pars”, som varit rådande även i vår världsdel i över tusen år. I den äldre civilisation varifrån min klient kommer har den varit stadfäst i bortåt fyratusen år, jämför Hammurabis lagsamling §§ 1-5 […].

LAGSAMLINGENS §§ 1¬–5 1–5 §§ handlar

om falsk anklagelse för brott, mutor till vittnen, falskt vittnesmål, och domare, som vränger rätten.

Och si, det blev rättelse efter hänvisningen till Hammurabi. Det var kul.

Erik Göthe. Jurist i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna.

Hemsida: tffr.org

Medlem.

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se

Vi säger nej till svenskt Natomedlemskap!

I oktober tog Folket i Bild/Kulturfronts styrelse fram ett antal punkter för hur både föreningen, tidningen och hemsidan ska kunna driva ett motstånd mot samt informera om effekterna av ett närmande till militär­ alliansen Nato. Bakgrunden är bland annat det värdlandsavtal som den tidigare regeringen undertecknade i slutet av sommaren och som ger Natotrupper rätt att träna på svensk mark.

Styrelsen skriver bland annat att föreningen är beredd att samverka med alla som motsätter sig ett närmande och det gäller oavsett hur man i övrigt ställer sig till Nato. I tidningen, på hemsidan och genom lokala och centrala aktiviteter ska vi belysa att ett medlemskap i Nato inte förbättrar säkerheten, utan snarare ökar risken för Sverige att bli indraget i krig. Folket i Bild/Kulturfront ska vara en av många krafter som verkar för detta.

Folket i Bild/Kulturfront bör bland annat tydliggöra styrkan och bredden hos opinionen mot ett medlemskap, behandla hur omvärlden skulle reagera på ett svenskt medlemskap samt ge ett historiskt perspektiv på svensk alliansfrihet och neutralitetspolitik.

Läs hela styrelsens inriktningsdokument på föreningens och tidningens hemsida, fib.se.

redaktionen

MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Oda Lystrup Hodlekve MEDARBETARE:

Peo Österholm, Oda Lystrup Hodlekve, Mare Toomingas, Mike Powers, Torbjörn Wikland, Björn Kumm, Gunnar Olofsson, Britta Ring, Hanna Strid, Oskar Asplund, Hans-Magnus Meincke, Kristina Eriksson, Hillevi Nagel, Malin Biller, Mikael Nyberg, Carl Krantz, Bengt Silfverstrand, Madeleine Pousette, Kristoffer Blimling, Veronika Skärlund, Pål Steigan, Hans O Sjöström, Agneta Willans, Jan Bergsten, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Erik Göthe, Hans Lindström.

Månadens medarbetare

HANNA STRID – Jag heter Hanna, är 25 år och bor i Stockholm igen efter några år som Uppsalastudent. Där pluggade jag konstvetenskap och mediekommunikation och nu läser jag masterprogrammet i journalistik på JMK här i Stockholm. Det är genom plugget jag har hamnat på Folket i Bild/Kulturfront som praktikant och det har varit väldigt kul. Jag tycker om att arbeta med sånt som är lite längre och mer grävande och det gör man på FiB. I det här numret har jag gjort porträttet på Sarah Wägnert Sjökvist och reportaget om sockerutställningen på Nordiska museet. Förutom att plugga jobbar jag på konsthall, umgås med kompisar, läser böcker och är ute och springer och går en massa på grund av en konstant överskottsenergi och rastlöshet. Jag vet inte riktigt exakt vad jag kommer att pyssla med i framtiden, men troligtvis någonting som har med skrivande, kultur och konst att göra, för sånt tycker jag är himla viktigt att prioritera lite mer här i världen.

Nästa nummer kommer 15 januari. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas.

Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Johanna Lundqvist.

WEBBREDAKTÖR: Anton Honkonen LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.

KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Joacim Blomqvist, Britta

Ring, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se.

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr

(sommar- och julnummer 65 kr),

PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 71

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 72

www.bonton.se