FiB 3-2011

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 3 2011 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

FOTOKONST I KINA

FOLKHÖGSKOLA PÅ EXPORT MILJÖSTORM MOT GIFTRESAN fibtre2011

På egna ben sedan 1972

gösta elmquist

”Stoppa giftresan!” 8

Stoppa transporten!

Politiker i Michigans delstatsregering, miljöorganisationer och lokalbefolkning vägrar godta att 1 600 ton hypergiftigt radioaktivt järnskrot ska föras från Kanada till Studsvik i Sverige.

Foto: Donald Boström

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsfotografi: Zhang Xuejiao Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktör: Gösta Elmquist.

Layout: Björn Folke Johansson.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Jonas Redmo, Hans O Sjöström, PerArne Skansen, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Medarbetare i detta nummer: Antonius van Arkel, Hesham Bahari, Jan Bergsten, Kjersti Bosdotter, Donald Boström, Tom Carlsson, Peter Curman, Sven Delblanc, Hillevi Duus, Thomas Eklundh, Gösta Elmquist, Stefan Estby, Ingemar Folke, Lisa Forsberg, Saad Hajo, Hans Isaksson, Björn Folke Johansson, Kjell-Arne Johansson, Torsten Jurell, Hans Lindström, Kenneth Lundgren, Sebastian Mynarski, Jan Myrdal, Hillevi Nagel, Anders Norborg, Robert Nyberg, Saman Rauf, Olof Rydström, Hans O Sjöström, Pål Steigan, Åke Svidén, Stig Söderlind, Mare Toomingas, Eva Wernlid, Nancy Westman, Zhang Xuejiao.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfronttre2011

åke svidén

Swedish Folkhögskola 10

De är mellan 18 och 30 år.

Kriget stoppade deras skolgång. Nu får de en andra chans och skriver historia som elever i den första folkhögskolan i Kurdistan och hela Mellanöstern.

torsten jurell

Fotokonst i Kina 24

”Den samtida kinesiska konsten står inför

mötet mellan det kollektiva och det individuella.

Båda sätten att tänka behövs.

Jag hoppas de går att förena.”

hillevi nagel sverigebilden 4

kjersti bosdotter kultur 30

nancy westman debatt 6

tom carlson delblanc 33

lisa forsberg jorden runt 9

peter curman krönika 36

hesham bahari revolution 16

hans isaksson film 42

pål steigan oljepeaken 18

jan myrdal skriftställning 44

kjell-arne johansson drakflygarna 21

ingemar folke rätt & rådligt 46

saad hajo satirarkivet 23

hans lindström serie 48

fibtre

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W.F IB .S E SE VÅ R NYA HE M SI DA

»

Daniel Suhonen har gått vilse

P

å Aftonbladets kultursida pågår en debatt om vänsterns förhållande till islam och islamistiska rörelser. Den som startade debatten var vänstersocialdemokraten Daniel Suhonen (DS) som i en lång och något förvirrad artikel den 25 februari anklagade delar av vad han kallar vänstern, för att ha en för vänlig inställning till islam och islamistiska rörelser. Som exempel tar Suhonen upp så skilda skribenter som Åsa Linderborg, Mattias Gardell och Andreas Malm. DS berömmer de senare för de tar upp islamofobin, samtidigt som frågan islam på något underligt sätt skaver i honom. Suhonen skriver att han som socialist inte kan ”aktivt försvara organisationer som vill skapa islamistiska stater”.

Vidare skriver han: ”Ett kulturradikalt förhållningssätt måste ifrågasätta det stöd många till vänster ger Hamas, Hizbollah eller Muslimska brödraskapet”.

Detta förhållningssätt reser flera frågor. Bland annat verkar DS vara okunnig om de islamistiska organisationer han kritiserar. Till exempel strävar Hizbollah numera inte efter en islamistisk stat i Libanon. De har förstått att en sådan stat är en omöjlighet i ett så religiöst uppdelat land som det libanesiska. Även Hamas och det egyptiska muslimska brödraskapet har modifierat sin islamistiska linje.

Men frånsett detta anser jag att man ska försvara och aktivt stödja rörelser som konkret strider mot imperialism och sionism även om dessa har en islamistisk agenda. Frågan om dessa rörelsers politik är en fråga för människorna i de områden som är utsatta för stormakternas och sionisternas nationella förtryck. Det

Man ska stödja rörelser som strider mot imperialism och sionism.

är ju dessa – och inte vi – som har genuina kunskaper och är djupt förtrogna med de politiska och kulturella förhållanden i vilka de verkar.

Daniel Suhonens kulturradikalism leder honom också vilse, när han kritiserar Broderskaparnas ledare Peter Weiderud för att denne har skrivit ”det är många troende muslimer – förmodligen en stor majoritet – som upplevt sig, och det de håller heligt, kränkta av Lars Vilks skildring av profeten Muhammed” (Expressen den 14 dec 2010).

Suhonen blandar här ihop två saker. Nämligen vad man har rätt att göra med vad som är rätt att göra.

Wilks har och ska ha rätt att i Sverige göra dåliga teckningar om profeten Mohamed som rondellhund.

Han ska inte utsättas för hot, repressalier eller våld för den sakens skull. Men jag anser att Wilks ska kritiseras för att han har utfört sin antiislamska kränkning av många troende muslimer. Jag finner inget progressivt i att kränka religiöst troende människor. Och jag stöder hellre en okorrumperad islamistisk organisation som kämpar mot sionism och för nationell befrielse än en korrumperad ledning för en sekulär organisation som samarbetar med ockupationsmakten.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: Namn: Peter Curman Ålder: 70 år Sysselsättning: Författare, poet

Berätta lite om dig själv.

Före dett ordförande i Sveriges författareförbund och KLYS. Vad inspirerar dig?

Nya upptäcker i livet och världen.

Vad upprör dig?

Den offentliga lögnen och dess tillskyndare.

fibsverigebilden

bild: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibnoterat

fib 5

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

Den nya tågtidtabellen beräknas bli klar 1 april

FNL-minnen sparas

w Hemsidan ”Minnen från FNL-rörelsen” startades hösten 2010 av Jan Fredriksson för att samla in FNL-ares minnen och erfarenheter från solidaritetsarbetet med Vietnams folk, se www.fnlsverige.se.

Solidaritetsarbetet med Vietnams folk kom att prägla en hel generation under 1960- och 1970-talen. På några få år förvandlades det politiska klimatet i Sverige. FNL-rörelsen visade hur man genom att organisera sig och genom tålmodigt arbete kunde förändra kalla krigets världsbild och den svenska utrikespolitiken.

– Våra erfarenheter och minnen från denna tid måste bevaras åt eftervärlden. Det är därför jag startade hemsidan, säger Jan Fredriksson.

De insända berättelserna kommer att förvaras på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. De blir tillgängliga för dem som vill läsa och ta del av de personliga berättelserna och erfarenheterna.

En anständig stad w Ack, ständigt denne snillrike Karl Kraus, citerad i Sydsvenska Dagbladet:

”Av en stad som jag skall kunna leva i fordrar jag: asfalt, gatsopning, portnycklar, centralvärme, varmvatten. Gemytlig kan jag vara själv.” ”Snöskottning!” skulle man kunna tillägga här norr om Eslöv. Och sen spika upp devisen över alla nyliberala ”beställareutförare”städers portar.

Saxat från: http://hundskenarglad.blogspot.com

fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

»

Är detta verkligen sant?

Ja, det är inget skämt utan blodigt allvar.

Konst inför rätta, anno 2011 w Svea hovrätt behandlade ett ovanligt ärende den 17 februari: den ska avgöra om två konstnärer har begått ”brott mot områdesskydd alternativt förseelse mot områdesskydd” vid Landsorts fyr. Tingsrätten tyckte inte att deras konstinstallation kunde anses vara någotdera men en kammaråklagare har överklagat domen. Han anser att rätten ”inte tagit brottsligheten på det allvar som den förtjänar”. Är detta verkligen på allvar, undrar kulturjournalisten Nancy Westman.

30 mm tjocka, samt numera rostiga, metallstycken indrivna i urberget av Försvarsmakten går för sig. Att bygga betongbunker, i normal bunkerstorlek, på berget var också helt i sin ordning en gång. Båtbryggor som fästs i samma urberg stör inte heller den goda ordningen ute på Öja/Landsort. Men gud nåde de konstnärer som satte upp ett antal små gula hus, uppallade på 10 –15 mm tjocka ”ben” som borrats ner i detta urberg!

Det där var väl ingen konst och inte vidare snyggt heller.

Nej, rättning i leden ska vi ha, hur blir det annars?

Eller som kammaråklagare Leif Johansson uttrycker saken när han nu i Svea Hovrätt överklagade den tingsrättsdom som för snart ett år sedan friade de aktuella konstnärerna: ”Vi förfasas ju med rätta över och åtalar ungdomar för att de klottrar på husväggar och i tunnelbanor med mera. Hur ska man då inte begära att de misstänkta skall kunna läsa innantill och respektera de regler som i vart fall övriga samhällsmedborgare respekterar. Om detta förfarande godtas vad händer då härnäst – en otillåten utställning i naturen i Sareks nationalpark eller i Hagaparken?”

Året var 2008 och konstnärsduon Simka, Simon Häggblom och Karin Lind, hade bjudits in av den lokalt förankrade föreningen Kulturbryggan att göra en installation på Öja/Landsort. Förhoppningen var att de skulle skapa ett konstverk som skulle ge eko och kanske rent av bli startskottet för en permanent skulpturpark ute i yttersta skärgården. Flera sponsorer bidrog till att konstverket, som gick under namnet Blick, kom till stånd. Markägaren, Statens fastighetsverk, Skärgårdsstiftelsen och Sjöfartsverket var alla med och bekostade konstverket. Men ingen hade tydligen räknat med länsstyrelsen. Eller med den privatperson som JO-anmälde länsstyrelsen för att den inte snabbt nog hanterade detta för mänskligheten så viktiga ärende.

Landsort har sedan 1991 inte bara erbjudit boende och besökare vacker natur utan också konstutställningar arrangerade av Kulturbryggan. Naturen skyddas av lagar som ska förhindra att den exploateras och förstörs. Man får till exempel inte borra hursomhelst i urberget, på Landsort eller någon annanstans. Även konsten ska underordna sig dessa förordningar.

Men det är knappast det som saken gäller här. Det finns hur många bevis som helst för att klipporna på Landsort har hanterats ovarsamt under många decennier – och det med ofta synligt och sårigt resultat.

När konstverket Blick väl monterats ner, behövde man förstoringsglas för att alls se var de små hål som Simka borrat finns. Men inte heller det spelar någon roll. Det som spelar roll är att två konstnärer, suspekt urbana, satt sig över regler som gäller för alla. Det som spelar roll är till exempel att de med sin konstinstallation drivit bort en badande och solbadande allmänhet från platsen.

fib 7

Blick Foto Antonius van Arkel

Detta är inget skämt utan blodigt allvar.

Kammaråklagare Johansson ömmar för solbadarna och skriver vidare: ”Det är i och för sig riktigt att man genom utställningen lockat till sig en helt annan allmänhet, nämligen den som velat se en olagligt uppförd konstinstallation.”

Hur vet han det? Frågade han denna allmänhet om den kanske var intresserad av både platsen och konsten och inte alls visste att den i vissas ögon var olaglig?

Inte visste jag att det i en kammaråklagares uppförandekod ingick att vara så synbarligen emotionellt engagerad i ett ärende han ska driva – ett ärende som upptar tid och resurser från annat som rimligen borde vara av större värde för Allmänheten – och då menar jag hela Allmänheten, badintresserad, solbadsintresserad, konstintresserad eller annorledes lagd.

Jo, man undrar ju –”vad händer då härnäst”, om konstnärer får göra lite hur som helst och som dessutom, enligt kammaråklagare Johansson, lutar sig mot ”någon

flummig praxis” i sitt utövande av konstnärskapet.

Jag undrar dock betydligt mer över vad som händer härnäst – om vår näst högsta rättsinstans bestämmer sig för att ta upp ett ärende som detta? Nog kunde man tro att det finns viktigare rättsfall att pröva, större brottslingar att sätta dit än ett par konstnärer?

Ska verkligen en kostsam del av landets intellektuella elit, nämligen de tre hovrättsdomare, en kammaråklagare och en offentlig försvarare som haft att hantera detta ärende, använda tid och kraft åt att sätta dit ett par konstnärer som gjort precis det som en lokal arrangör inbjudit dem att göra, och därtill på anvisad plats, på Landsort?

nancy westman kulturjournalist, författare, översättare

Fotnot: Domen i Svea hovrätt beräknades komma den 10 mars, före utgivningen av denna tidning. Vi återkommer med utslaget. red.

fibmiljö Stoppa transporten! Politiker i Michigans delstatsregering, miljöorganisationer och lokalbefolkning vägrar godta att 1 600 ton hypergiftigt radioaktivt järnskrot ska föras från Kanada till Studsvik i Sverige.

”Stoppa giftresan!”

Ånggeneratorerna ska komma med båt till Studsvik. Här är det en 310 tons generator från Ringhals som lastas av i Studsvik för skrotning. foto Studsvik

D

en enorma mängden avfall ska transporteras via Stora sjöarna, på St Lawrencefloden och över Atlanten till Sverige i en makaber konvoj av båtar med 16 dödsbringande kasserade ånggeneratorer.

Mängden hypergiftigt plutonium-239 i generatorerna är sex gånger mer än vad Internationella atomenergikommissionen (IAEA) tillåter för en enskild transport. Ska man bedöma utifrån vad IAEA tillåter för transporter på inlandssjöar som Stora sjöarna och St Lawrencefloden så handlar det till och med om 60 gånger över gränsvärdena. Därför krävdes ett specialtillstånd som myndigheterna nu gett.

Det är Nordamerikas största kärnkraftsanläggning, Bruce Power i den kanadensiska provinsen Ontario, som för ett par år sedan tecknade kontrakt med Studsvik om att den svenska anläggningen skulle ta hand om kärnavfallet. Skälet är att Studsvik forskat fram en metod som innebär att nedsmutsad metall kan renas i så hög grad att den ligger under internationella säkerhetsnivåer.

Den radioaktiva massa som sedan återstår beräknas bli 450 ton, vilket ska transporteras tillbaka till Ontario samma väg, medan den renade metallen, säljs av Studsvik för återanvändning. Men här är nästa problem: Smältverken i Sverige har nolltolerans emot metall från kärnkraftsindustrin som varit radioaktivt. Vilka som i så fall ska köpa den smutsiga metallen är hemligt eftersom Studsviks avtal med kunderna är sekretessbelagda.

– Säg den kund som vill köpa en radioaktiv kastrull.

Det finns innehållsförteckning på de flesta produkter så varför försöka undanhålla vilka artiklar som är gjorda av gamla ånggeneratorer från Kanada, säger Miles Goldstick, sekreterare i Miljörörelsens kärnkraftssekreteriat, MILKAS. Den federala kanadensiska regeringen har sagt ja men ännu återstår flera tillstånd, både i Sverige och Kanada, innan resan kan börja.

gösta elmquist redaktör

fibjordenrunt i frihet trots brott mot folkrätten Flera hundra personer vilka misstänks för brott mot folkrätten lever i fred och frihet i Storbritannien.

Detta trots att en enhet inom den brittiska gränskontrollen som har särskilt ansvar för krigsbrott har rekommenderat att åtal ska väckas emot dem.

Under de senaste fem åren har åtal rekommenderats emot åtminstone 495 individer, vilka misstänks varit delaktiga i olika former av tortyr, folkmord, brott emot mänskligheten och liknande.

fib 9

Enligt brittiska Guardian har dock bara en femtedel av dem som misstänks för folkrättsbrott antingen nekats tillträde till Storbritannien, deporterats, eller lämnat landet på eget bevåg.

Bland de misstänkta återfinns bland annat en före detta polischef från Kongo som erkänt i en radiointervju att han hållit uppsyn över tortyr av misstänkta. I Storbritannien har sedan andra världskrigets slut bara två rättegångar lett till fällande domar för brott mot folkrätten.

i storbritannien framkom det nyligen att det konservativa partiet, som för närvarande befinner sig i regeringsställning, mottagit en donation på motsvarande omkring 3.2 miljoner från frun till en pensionerad vapenhandlare.

Donationen var bland de största som partiet mottog under förra året.

Samme vapenhandlare var under 90-talet inblandad i en vapenaffär som ledde till att den före detta konservative försvarsministern Jonathan Aitken tvingades avgå, och dömdes till ett fängelsestraff för mened.

Informationen om donationen framkom under partiledare David Camerons rundresa i Mellanöstern, där han tvingades försvara brittiska företags vapenförsäljning till auktoritära regimer runtom i världen.

Under Camerons Mellanösternresa stod det också klart att det konservativa regeringspartiet har starka band till flera (ö) kända vapentillverkare såsom BAE Systems, Qinetiq och Thales. Vid samma tidpunkt representerade den brittiska nuvarande försvarsministern brittiska affärsintressen vid en vapenexportmässa i Förenade Arabemiraten, tillsammans med bland andra ett flertal högt uppsatta generaler från Libyen. I november förra året godkände Storbritannien att ett mindre antal vapen, bland annat gevär för krypskytte, exporterades till Libyen för att ”testas”, för att eventuellt senare beställas i ett större antal.

”lyckat” trots rekordmånga döda President Barack Obamas Afghanistan-strategi har varit lyckad. Det påstås i en ny rapport från Vita Huset. Ockupationstrupperna gör framsteg även om man fortfarande står inför vissa ”utmaningar”. Inga väsentliga förändringar i strategin behöver göras. Detta trots att 2010 var det blodigaste med rekordmånga dödsfall sedan den amerikanskledda invasionen inleddes år 2001.

Civila afghaner är värst drabbade. Enligt en FN-rapport som publicerades i slutet av förra året hade antalet civila dödsfall stigit

med 20 procent under de första tio månaderna av 2010, jämfört med år 2009. Under samma tid dödades 700 av ockupationsmakternas soldater.

Afghanistans president Hamid Karzai kritiserade nyligen ockupationsstyrkorna, efter att nio afghanska barn – alla i åldrarna 7-9 år – dödades när de var ute för att samla ved. Karzai varnade för att NATO- och ISAFstyrkorna skulle få ”enorma problem” om inte det ”dagliga dödandet av oskyldiga civila” slutade. På flera ställen runtom i Afghanistan har civila protesterat mot ockupationstruppernas dödande av civila afgha-

ner, och ropat anti-amerikanska slagord.

ISAF uppger att man tar civila dödsfall “väldigt allvarligt” och har tillsatt en utredning som ska granska den senaste tidens stora antal civila dödsfall. Styrkornas ledare, general David Petraeus, uppgav nyligen att han ”djupt beklagade tragedin” där de nio barnen dödades av ockupationsstyrkor.

Ockupationen av Afghanistan kostar över 113 miljarder amerikanska dollar per år, vilket innebär en allt större ekonomisk belastning för Obama-regeringen, i dess försök att skapa nya jobb och återuppliva den amerikanska ekonomin.

texter: lisa forsberg

fibutrikes

fib 11

De är mellan 18 och 30 år.

Kriget stoppade deras skolgång. Nu får de en andra chans och skriver historia som elever i den första folkhögskolan i Kurdistan och hela Mellanöstern.

I

åke svidén text donald boström foto nbördeskrig och Saddam Husseins terror hindrade många unga irakiska kurder från att nå en högre utbildning. Nu ändrar ett svenskt initiativ på den saken. En folkhögskola efter svensk modell har startats i Sulemania i irakiska Kurdistan. En av initiativtagarna är Donald Boström, fotograf och författare, som är välkänd för de flesta i FiB/K. Initiativet till skolan togs för sex år sedan när Donald Boström föreläste på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm.

En av lärarna tyckte att man borde starta en folkhögskola efter svensk modell i Mellanöstern.

– Vi har folkhögskolekunnandet och du kan Mellanöstern, sa han åt mig, berättar Donald. Att det blev en skola i Kurdistan var bara en slump. Läraren, Sten Lennblad hade kontakter där.

Nu är det en förening som driver skolan.

Den har tagit sitt namn efter tornseglaren, en fågel som flyttar mellan Kurdistan och Sverige. Donald Boström och de andra i föreningens styrelse flyger ännu oftare än tornseglarna mellan Sverige och Kurdistan.

Flera gånger om året. w

fibutrikes

– Så ofta vi kan är någon härifrån på plats i skolan och vi har daglig kontakt, säger Donald Boström. Katarina Korp, en av initiativtagarna, är i dag skolans rektor.

Det var dock en lång och krokig väg innan folkhögskolan kunde starta i oktober i fjol.

Under arbetet med att förankra tanken på att starta en folkhögskola hos de kurdiska skolmyndigheterna i norra Irak bemöttes svenskarna visserligen positivt men det fanns en hake. Den dåvarande utbildningsministern väntade sig svenska biståndspengar.

– Vi förklarade gång på gång att det inte skulle komma några pengar. Vi talade om för dem att ”ni får betala, men ni får inget inflytande över skolan”. Det var ett slags kulturkrock, berättar Donald. De var vana att bestämma in i minsta detalj vad skolorna skulle undervisa om och hur undervisningen skulle gå till.

Till slut gav den kurdiska skolmyndigheten klartecken. Ministerrådet beslutade att Tornseglarna skulle få starta tre folkhögskolor år 2007, i städerna Sulemania, Erbil och Dohouk. Pengar anslogs för fyra års verksamhet. Alla papper var klara. Alla beslut i sin ordning. Då kom ett hårt bakslag. Pengarna försvann på vägen.

Någon eller några stoppade väl pengarna i egen ficka. Efteråt försvann utbildningsministern och ledande tjänstemän från skolministeriet.

Men projektet var inte dött. Behovet av utbildning fanns kvar och arbetet för en ny skolform i Kurdistan fortsatte.

– Alla hatar den gamla skolan i Irak. Den är uppbyggd efter brittisk kolonial modell, spetsad med Saddam Husseins fascism.

»

Karta Stig Söderlind

Den 19 maj 1992 hölls det första valet i kurdisk historia och Irakiska Kurdistan fick ett parlament och en president.

Flera elever säger att den här skolan är utan konkurrens i landet. Men det säger inte så mycket. Skolorna i Irak och Kurdistan är djävligt dåliga. Det är en auktoritär skola som piskar in utantillkunskaper, som eleverna har glömt efter en kvart, säger Donald.

Den nystartade folkhögskolan har en internationell och demokratisk profil.

Skolan omfattar ett-, två- och treårig linje och ska ge gymnasiekompetens. En ettårig linje, som inte är igång än, ska ge yrkesutbildning. Den är de kurdiska skolmyndigheternas favorit.

Eleverna väljer den tvååriga för att få en chans till högskoleutbildning. För dem är skolan en andra chans. Flera års inbördes-

fib 13

Ett av de tjugofem möten som Sten Lennblad, katarina Korp och Donald Boströms avverkade på sin första resa till Kurdistan 2005 för att diskutera folkhögskola.

krig och strider mot Saddam Husseins diktatur hindrade många ungdomar från att utbilda sig. Många är nu för gamla att gå i den vanliga skolan. Folkhögskolan, som är öppen för 18–30 åringar, blir ett alternativ.

Skolan är helt kostnadsfri för eleverna.

Ett mått på hur positivt skolan bemötts är att många i skolbyråkratin som har haft med den att göra, själva har velat gå i skolan. Men de har inte fått plats. De har fallit för åldersgränsen. Man håller strikt på den, men man har gjort ett undantag.

En av eleverna är en 33-årig man från Kirkuk, som fick sin uppväxt förstörd sedan

Saddams styrkor dödat hela hans familj.

Kurslitteraturen är en mix från olika håll.

Man använder samma böcker i matematik och engelska som i den vanliga gymnasieskolan. Man har översatt den svenska Demokratiakademins studiematerial till kurdiska för undervisningen om demokrati och mänskliga rättigheter. I folkhögskolans pedagogik ingår att eleverna ska göra sitt eget material, att använda bibliotek och skaffa de böcker de behöver för att skaffa kunskaper.

Skolans kurdiska lärare har fått en del av sin utbildning i Sverige. Både kurdiska och

utländska gästlärare är en viktig del i undervisningen. En annat viktigt inslag är studiebesök, där eleverna ska lära känna sitt land. Undervisningen bedrivs i huvudsak på kurdiska och man studerar tre språk, kurdiska, engelska och arabiska.

I Folkhögskolan i Sulemania studerar nu 40 elever i tre klasser.

Men allt är inte bara positivt. Fortfarande är det svårt att få byråkratin runt skolan att fungera smidigt. Myndigheter som ska betala ut pengar till driften av skolan ska ha hur många papper som helst påskrivna innan pengarna betalas ut. När den sista w

fibutrikes

Folkhögskolan har blivit ett alternativ för många som nu är för gamla för den vanliga skolan.

namnteckningen är på plats måste det till en underskrift till för att bekräfta att alla papper är underskrivna och så vidare. Det har lett till problem med avstängd el och värme i skolan under vissa tider.

– Nu har vi krävt att få alla pengar som budgeterats för ett helt verksamhetsår på en gång så att vi ska slippa krånglet.

Korruptionen har varit utbredd. Men många kurder jobbar hårt mot mutor och korruptionen. Det skulle uppenbarligen ha underlättat för oss med mutor men det sysslar inte vi med. Därför får det ta tid ibland, säger Donald Boström.

Inom kort ska folkhögskolans första år utvärderas. Det finns röster inom föreningen för att stänga skolan om inte de

kurdiska myndigheterna skärper sig. En ny skola och en ny skolform möter motstånd från delar av den gamla skoladministrationen. Det nya ses som ett hot. Samtidigt är varje ny skola en fjäder i hatten för den ansvarige politikern.

Kurdistan är en region med stora inre motsättningar. De finns också i skolan där både muslimer och kristna går. En manlig elev har relegerats sedan han slitit av en kvinna hennes slöja. Och flera unga kvinnor måste gå hem från skolan tidigt, senast klockan 14. Inte för att lagen tvingar dem utan för att trycket i lokalsamhället är så starkt.

Den politiska situationen i irakiska Kurdistan är speciell. Kurderna i Irak är den enda grupp som har dragit nytta av USA:s

ockupation. Kurdistan har fått större självstyre och de tidigare rivaliserande grupperna KDP (Kurdistan Democratic Party) och PUK (Kurdiska Patriotiska Unionen) har ingått en vapenvila och samarbetar i regionens regering (KRG). De båda organisationerna utkämpade ett blodigt inbördeskrig under 1990-talet. PUK:s ledare och grundare Jalal Talibani är nu Iraks president.

I dag är Kurdistan en relativt gynnad region i Irak. Den får 17 procent av landets budget och har 13 procent av Iraks totala befolkning. Det ökade självstyret efter USA:s invasion ser många som ett första steg mot en självständig kurdisk stat. Det är dock inte bara en irakisk-kurdisk fråga.

En sådan utveckling hotar andra stater

fib 15

Solnedgång på vägen mellan Halabja och Sulemania.

i regionen med en stor kurdisk minoritet.

Turkiet, Iran och Syrien fruktar kraven på självständighet från sina kurdiska minoriteter och motsätter sig den utvecklingen.

Vad som händer om och när USA lämnar Irak är oklart. Ett fritt Kurdistan är i dag knappast USA:s högst prioriterade mål i regionen. Samtidigt är Kurdistan rikt på olja och framför allt gas.

Under trycket från den revolutionsvåg som svept fram över Nordafrika har demonstrationer också ägt rum i Kurdistan.

Motsättningarna mellan de tre viktigaste politiska krafterna, KDP, PUK och Goran, det senare ett oppositionsparti som är en utbrytning ur PUK, har blossat upp den senaste tiden och KDP har skickat in strids-

Donald Boström mottager Utbildningsministeriets i Kalars utmärkelse för skolan. foto Saman Rauf, elev

vagnar i PUK-kontrollerade Sulemania men har efter förhandlingar lovat att dra sig tillbaka.

I irakiska Kurdistan råder en viss optimism. Många kurder har återvänt från väst, influerade av demokratiskt tänkesätt som strider mot ett traditionellt stamtänkande. De ekonomiska villkoren förbättras och kraven på utbildning ökar i befolkningen.

– Efter den revolution som pågår i arabvärlden är det svårt att säga i vilket land nästa skola bör startas. Personligen tror jag att Gaza bör prioriteras, där är läget akut, säger han.

Nu har Tornseglarna fått en inbjudan från borgmästaren i staden Kalar att starta ännu en folkhögskola. Tanken finns att etablera folkhögskolor också i andra länder.

Donald Boström ser dock utbildningsfrågorna betydelse i ett vidare geografiskt perspektiv i Mellanöstern:

åke svidén journalist donald boström foto

Nu har Sverige exporterat inte bara folkhögskolan som skolform utan även ordet folkhögskola. Det kurdiska språket har fått ett nytt ord.

PS: Donald Boström tycker att man ska stödja föreningen Tornseglarna genom att bli medlem.

Det kostar 200 kronor och bangironumret är 208-8094 (Swedbank). För organisationer och företag kostar det 500 kronor. DS

fibrevolution

Bloggarnas kamp D

et behövdes ingen Gandhi. Det var i stället hundratusen bloggare som kom överens om hur det skulle ske: Med icke-våld.

Icke-våld och beredskapen att offra det dyrbaraste man har är förutsättningarna för ett lyckat skifte. Ahimsa (icke-våld) ger förtrupperna snabbt stöd från stora lager ur befolkningen som vi sett ske förr i Ghandis Indien och i dag i Egypten. Det fantastiska med Egypten är att ledarfiguren ersattes av bloggarna.

I Kairos hjärta, på Befrielsetorget, ekade en ny slogan ur två miljoner strupar: ”Folket Vill Rena Landet”. Om den gamla regimens huvud hade fallit så lämnade det efter sig hela kroppen. Och revolutionen menar allvar. Det har till och med den gamla regimens chefredaktörer förstått och öppnat

sina tidningar och tv-kanaler på vid gavel till ett Egypten efter Mubarek som har föga likhet med det Egypten som fanns för bara en månad sen.

Barn och ungdomar med plasthandskar och ur alla samhällsskikt har satt ett exempel. I Kairo och i Alexandria ser man dem sopa gatorna och samla skräp och sopor.

Budskapet är både lokalt och globalt. ”Vi gör rent på gatan, ni gör rent i ledningen”.

En grupp advokater har redan sammanställt en lista på 2 000 personer från Mubaraks tid vars inblandning i korruption och nepotism kommer att granskas.

Kairos slaktare, inrikesministern från 1997 till 2011, Habib al-Adly, har förts till en cell i handbojor och befinner sig i skrivande stund under förhör, anklagad för mord och penningtvätt. Den nuvarande regeringen

har inte godkänts av massorna som lär demonstrera varje fredag tills alla deras krav har tillgodosetts.

Men det går undan i dagens Egypten.

Högsta domstolen har redan gett tillåtelse för ett nytt politiskt parti att bildas utan att invänta tillstånd från de exekutiva myndigheterna som i dag saknar en ”president” och en fungerande konstitution.

Partiet, som kallar sig Centerpartiet, har en islamisk profil och glädjen var stor i rättssalen när domaren läste slutdomen. Nu får Egypten sitt första muslimsk-demokratiska parti.

På andra håll befinner sig statligt styrda fackföreningar som journalist- och advokatförbunden i upplösning. Det finns ingenting som hindrar de anställda på en tidning att avskeda chefredaktören.

fib 17

»

fotograf Okänd

Från Amazonas till Tokyo via Stockholm vet man nu: ett folk kan göra förändringar när det bestämt sig.

Det jäser överallt i Egypten. Landet går genom en transformation som bara riktiga revolutioner kan åstadkomma. Filmstjärnor och fotbollspelare som ställt sig på regimens sida står vid skampålen på nätet som svikare. Andra som siat om revolutionen i sina dikter och filmer hyllas.

Kärnan i denna revolutionära varelse, dess hjärna, är koncentrerad kring några hundra unga aktivister med en makalös historia och vars kärlek till Egypten är obestridlig. I sex år har de bildat sig och bildat andra i konsten att göra en fredlig revolution, mitt framför näsan på den gamla regimens ålderstigna och anakronistiska apparater, som bara talar ett språk: tortyrens och dödens.

I Europa urartar oftast demonstrationerna i våld (via infiltrationer eller de olika anta-

gonisternas oförsonliga hållning) och motvåld. Våra västerländska samhällen sakna enande och sublimerande symboler i dagens högteknologiska samhälle.

Den rådande kulturpolitiken gynnar inte utvecklingen av symboler som uppmuntrar till solidaritet och folkvilja. Det råder brist på berättelser som skapar en front mot konsumtionssamhället i sin nuvarande utformning med civil olydnad och icke-våld som vapen, eller som visar bredden och djupen på de så kallade ”muslimska samhällena”.

Tunisiernas och egyptiernas strategi kopieras på andra håll i arabvärlden. Försvar, ej angrepp är taktiken och betoningen av budskapens fredliga karaktär, bortom alla divisioner. Men nu vet man från Amazonas till Tokyo via Stockholm: ett folk kan åstad-

komma förändringar när det har bestämt sig!

I skrivande stund faller hundratals sårade och döda i Libyen, Bahrain och Jemen.

Libyens despot har importerat legoknektar för att underkuva sitt folk och ett blodbad äger rum i Benghazi. Demonstrationer har pågått i varenda marockansk stad. Allt fler röster höjs för att införa konstitutionella monarkier i Bahrain, Jordanien och Marocko.

I Irak demonstrerade tusentals föräldralösa barn med sina lärare och skötare. Det finns fyra miljoner föräldralösa barn i Irak, enligt FN, tack vare att USA och dess allierade lyckats ”befria” landet, det vill säga ”erövra” det i deras orwellska språk.

Tänd ett ljus för alla som revolterar mot övermakten i natt och varje natt. Må de skonas! De offrar sina liv för att vi ska få leva ett värdigt liv.

hesham bahari författare, översättare och förläggare www.alhambra.se

fiboljepeaken

illustration Hillevi Duus

fib 19

Aldrig mer ska olje produktionen nå en sådan höjd som dens främsta stra 2006. Det har värl teger känt till läng e. Men man har m för att undvika po edvetet hållit tyst litisk oro.

U

pål steigan text hans o sjöström översättning nder många år har kritiska röster höjts om att världens oljeproduktion håller på att nå sin toppnivå. Lika länge har oljebolagen och alla officiella talespersoner, även i Norge, avfärdat dessa varningssignaler som domedagsprofetior. Men nu har de blivit officiella.

Oljetoppen, ”peak oil”, är inte längre något tvisteämne.

Världen passerade produktionstoppen år 2006. Den upplysningen kommer från den Internationella energibyråns (IEA) rapport World Energy Outlook 2010.

Där heter det: ”Råoljeproduktionen uppnår 2020 en vågformad nivå på omkring 68–69 miljoner fat per dag men når aldrig mer sin högsta nivå genom tiderna, det vill säga 70 miljoner fat per dag vilken uppnåddes 2006.

Produktionen av naturgas i flytande form (NGL) och okonventionell olja ökar däremot snabbt.”

Konventionell olja är den olja som pumpas upp ur jorden och havsbottnen och kan raffineras direkt i ett raffinaderi. Okonventionell olja är alla andra former, till exempel bituminös sand (tjärsand), oljeskiffer, olja på extremt stort djup och kol som konverteras till olja.

Den okonventionella oljan är dyr att utvinna, svårtillgänglig och mycket skadlig för miljön. Att produktionen av den sortens olja ökar är i sig ett säkert tecken på att oljetoppen är nådd.

Oljestatistiken är ytterst nyanserad, eftersom den handlar om de centrala maktförhållandena i världen.

Mycket tyder på att de mest centralt placerade strategerna länge har varit medvetna om dessa framtidsutsikter men medvetet dolt dem för att undvika politisk oro. Det är till exempel uppenbart att USA:s förra vicepresident Dick Cheney, som var högsta chef för Halliburton innan han blev vicepresident, hade detta klart för sig när han började verka för ockupation av Irak.

Men IEA har länge förmedlat ett intryck av att oljetoppen infaller i en avlägsen framtid. År 2004 hävdade byrån att världen år 2035 skulle uppnå en nivå av 120 miljoner fat (alla former av olja inräknade). År 2010 ligger samma prognos på 99 miljoner fat. Det är en sänkning av den antagna framtida oljeproduktionen med 17,5 procent på sex år. Det innebär att den gamla prognosen var felaktig och antagligen också att även de nya prognoserna är alltför optimistiska. Där har man nämligen räknat med produktion från oljefält som ännu inte är upptäckta. Men under de senaste åren har det inte dykt upp några oljefyndigheter som kan motivera en sådan optimism.

Det behövs inte mer än att betrakta oljeprisets utveckling för att ana oråd. Vi befinner oss nu i botten på en lågkonjunktur. Ändå är oljepriset på väg mot 100 dollar per fat (7 mars 2011 kostade Nordsjöolja 116 dollar).

Under den förra lågkonjunkturen (2001) var oljepriset nere i 17 dollar per fat. Men trots att priset nu är nästan sex gånger så högt leder det inte till någon ökad w

fiboljepeaken

»

”Peak oil” innebär slutet på det produktionssätt som varit dominerande under de senaste hundra åren.

Läs mer: http://www.iea.org/ weo/index.asp http://www.guardian. co.uk/business/2010/ apr/11/peak-oil-production-supply Hela studien från Bundeswehr finns på: http://www.peakoil. net/files/German_ Peak_Oil.pdf

produktion. Detta strider mot all marknadslogik. När så höga priser inte ger någon produktionsökning ligger det närmast till hands att dra slutsatsen att det inte låter sig göras.

hittills. Den kan inte heller lösas med hjälp av billig energi, eftersom det inte finns någon sådan att tillgå. ”Peak oil” innebär slutet på det produktionssätt som varit det dominerande under de senaste hundra åren.

IEA:s aktuella prognos innebär en tillväxt av oljeproduktionen, inklusive produktionen av okonventionell olja, på bara 0,5 procent om året, alltså praktiskt taget noll. När vi då vet att Kina planerar att öka sin produktion, sin bilpark och sin energiförbrukning drastiskt under de kommande decennierna säger det sig självt att det inte finns något utrymme för en traditionell tillväxt byggd på olja.

Det har också de militära planerarna insett. I en rapport från US Joint Forces Command varnar man för att överskottsproduktionen av olja i världen redan kan vara helt försvunnen och från 2015 kan underskottet vara så stort som 10 miljoner fat per dag. General James N. Mattis varnar i rapporten för att detta kan leda till minskad tillväxt och ökad spänning samt medföra sammanbrott i många länder.

Kapitalismen hade en sagolik tillväxt under 1900-talet.

Ser man tillbaka blir det uppenbart att den tillväxten inte hade kunnat åstadkommas utan en obegränsad tillgång på billig olja. Kapitalismens epok är kolets och kolvätenas epok. Den industriella revolutionen byggde på billigt kol och Europas och Nordamerikas ekonomiska dominans under förra århundradet byggde på olja.

Oljan är inte bara en energikälla. Den är en råvara som ingår i 95 procent av all industriproduktion.

Det tyska Bundeswehr (försvaret) har genomfört en studie av vilka konsekvenserna av sjunkande oljeproduktion kan bli för politik och ekonomi i världen.

(Peak oil – Sicherheitspolitische Implikationen knapper Ressourcen). Slutsatserna är mer än dystra: Eftersom transporten av varor är beroende av råolja kan priserna på internationella transporter skjuta i höjden, vilket kan leda till bristande tillförsel av livsviktiga varor, bland annat livsmedel. Olja används direkt eller indirekt i produktionen av 95 procent av alla industrivaror. ”På medellång sikt kommer det globala ekonomiska systemet och varje marknadsekonomiskt inriktad nationell ekonomi att kollapsa”, anser Bundeswehrs utredare.

Våra städer och vägar, vårt transportsystem och annan infrastruktur bygger på olja. Modern livsmedelsprodukton är oljeförbrukning i stor skala: jorbruksmaskiner, konstgödsel, växtskyddsmedel, förädling, förvaring och transport, allt detta handlar om olja. Flygtrafiken är otänkbar utan olja. Till och med alternativa energikällor är starkt beroende av olja i gruvindustrin, maskinindustrin och transporterna. Solceller måste ha kisel från gruvor, det vill säga diesel. Kiseln måste värmas upp till mycket höga temperaturer, alltså olja eller kol.

Utrustningen produceras i fabriker som använder stora mängder olja. Och så vidare.

All kapitalistisk produktion bygger på förutsättningen ständig tillväxt. En sådan tillväxt är otänkbar utan en ökande tillgång till billig energi. Den ekonomiska kris som världen nu befinner sig i är inte bara den värsta

Kapitalismen håller på att förbruka en naturtillgång som bara finns en gång i en planets historia. Antingen leder detta till civilisationssammanbrott och barbari eller också måste kapitalismen ersättas med ett system som kan täcka människors behov utan att äventyra naturens långsiktiga hållbarhet.

pål steigan norsk politiker, författare och journalist. 1975—1984 var han partiledare för arbeidernes kommunistparti och frontfigur inom den norska maoismen. hans o sjöström översättare hillevi duus illustratör

fibdrakflygarna

fib 21

Skott i foten fibdrakflygarna

En paragraf som egentligen inte var i kraft utnyttjas. En lag avsedd för terrorbrott används mot en plastdrake. Och så domstolen som inte är enig Vad fick egentligen tingsrätten i Luleå att fälla sin dom mot de tre drakflygarna?

D

et blev en fällande dom för de tre drakfilmarna i Luleå. En oenig tingsrätt dömde dem till dagsböter.

– Det är jobbigt att bli anklagad enligt en lag som handlar om terrorbrott när vi bara försökte spela in en sekvens med en plastdrake, säger en av de dömda, Bror Kajsajuntti.

Åtalet och den fällande domen har väckt stor uppmärksamhet i Norrbotten. Hela processen får hård kritik.

– Finns det rent av påtryckningar från storebror i bakgrunden? Vill USA att Sverige ska visa hårdhandskarna för att statuera exempel, undrar Johan Håkansson i en krönika i Norrländska Socialdemokraten.

–Det hela är faktiskt inte riktigt klokt, skriver Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg.

Tingsrätten var inte helt enig och en nämndeman ville ogilla åtalet. Bror Kajsajuntti säger att tingsrätten kanske inte vågade fria. För de inblandade har det senaste halvåret varit en småjobbig tid.

Men de har fått stort stöd och bestämde sig snabbt för att gå vidare.

–Vi har fått bra stöd, både från folk man träffat och av föreningar som Afghanistansolidaritet. Jag tror att det

har stärkt fredsopinionen och själv har jag blivit mer medveten om hur viktigt det är att fortsätta kämpa mot Natoövningar och Afghanistankriget.

I förra numret av FiB beskrevs den märkliga rättegången i Luleå i början av februari.

En lördag i augusti förra året ville tre män – Jan Viklund, Gunnar Eriksson och Bror Kajsajuntti – spela in en filmsekvens med en liten plastdrake framför ett flygmonument vid F21. De gjorde det på en vanligtvis allmän väg som inte var avspärrad.

Men vägsträckan hade tillfälligt förklarats som skyddsområde eftersom det amerikanska flygvapnet hade bombövningar i Norrbotten vid den tiden.

Männen greps, förhördes, topsades och åtalades för brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar. Det är en lag som ska skydda mot sabotage, terroristbrott med mera. Filmaren Jan Viklunds syfte var något helt annat – att göra ett fredsinslag med koppling till Afghanistan och den kända filmen ”Flyga drake”.

Vid rättegången hävdade de åtalade föga överraskande att de inte noterat att de kommit in på förbjudet område. Men männens försvarare Ingemar Folke hade ett ess i rockärmen som var mer överraskande: beslutet att utvidga skyddsområdet hade inget stöd i då gällande lag.

fib 13

»

fladdrade 20 Den lilla draken Jan Viklund n. meter upp i lufte Så ran mot draken. riktade videokame borde han inte ha gjort. tryckte han av. Det

N

n amerikanska attackpla ato svarade med gick till angrepp och svenska försvaret r. r och lagböcke med paragrafe n den sjunde Det hände i Norrbotte kom Sverige så sakta Medan övriga augusti 2010.

Försvaret just emestern hade sommars et. tillbaka från årets stora begivenh pengarna från börjat casha in för dyra pengar Force Europe hade Nato och US Air övningsområde ingar på F21:s köpt tid för stridsövn söder om Kiruna.

bomstridsflygplan, hade laddat med visat Amerikanarna utrustning som – ungefär samma tan. ber och raketer ar, typ Afghanis i andra oroshärd närvaro av sig användbar e parterna önskade eror Ingen av de inblandad de hade videokam särskilt inte om var avspärcivilpersoner, området att därför med sig, och bestämde följetvå rat. hans Jan Viklund eller Det visste varken Eriksson. De tre ti och Gunnar slagare, Bror Kajsajunt helt andra saker medelåldern hade herrarna i övre kortfilm om icke-våld, skulle göra en en i tankarna. Jan Vid Kallaxväg filmen Flyga drake. inspirerad av nt med en Flygande finns ett monume utanför Luleå bakgrund till Viklunds bli en utmärkt tunna. Det skulle leksaksdrake.

beväpnad militär, greps de av tungt .

En kvart senare topsades för DNA-prov polisbuss och en kvinförhördes i en plastdraken (och med bilder på Videokameran en Morakniv. beslagtogs liksom nas 90-årsdag) och Gunnar inför stod Jan, Bror Ett halvår senare Vägen in i rättssavid Luleå tingsrätt. nyfikna domarens skrank fotoblixtar och av tv-kameror, len hade kantats till sitt försvar? hade de att säga reportrar. Vad i bakgrunden. få något militärt – Jag ville ju bara domen fallit. Vi av FiB läses har När detta nummer en sak: gick. Men vi vet vet inte hur det på terrorism och att vi lär oss skilja Det är hög tid a. s rätt att protester fredliga idealister

t redaktör fib gösta elmquis v illustratör tzenko stoyano

FiB nr 2 2011

Enligt den gamla skyddslagen, som gällde fram till den 30 juni 2010, talades det nämligen om utländsk militär som deltar i ”utbildning för fredsfrämjande verksamhet”. I den nya lagen har man för säkerhets skull lagt till ”eller för annat militärt ändamål” som ju kan täcka rätt mycket.

Frågan blev därför om USA:s bombövningar tillsammans med F21 kunde betecknas som fredsfrämjande verksamhet. Jo, det tyckte tingsrätten. När Sverige är med på ett hörn är det så att säga alltid fredsfrämjande. ”Svenska trupper har sedan decennier ansetts värna freden med vapen i hand i flera utlandsuppdrag”, skriver man i domen.

–Vi tycker att domen på goda grunder kan ifrågasättas. Vi har flera skäl. Det kanske mest intressanta är om försvarsmaktens beslut att utvidga skyddsområdet hade täckning i den lag som fanns då. Vi tycker inte att det handlade om utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete. Det var en helt bilateral relation där man tog betalt av USA, säger advokat Ingemar Folke.

kjell-arne johansson journalist Föreningen Afghanistansolidaritet har en insamling för att täcka rättskostnaderna för drakfilmarna. Plusgiro 33 13 24-4, ange ”Drakflygarna” som meddelande.

fiblevande historia

» The white guy Vem var han – en bortglömd sportfåne eller ointressant tävlingsbroiler?

1

968 var i sanning ett upprorsår: majrevolten i Frankrike, studentprotester i Tyskland och USA, Pragvåren, Vietnamkriget som pågick, kulturrevolutionen i Kina, strejker och protester över hela världen. Plötsligt var allt annorlunda och sådant som något år innan hade uppfattats som fantasier, verkade nu möjligt.

höjer sin högra näve men Carlos sin vänstra.

Som ett mäktigt dokument över detta osannolika år finns så bilden från olympiska spelen i Mexico City. De amerikanska 200 meters-löparna John Carlos och Tommy Smith ropar ut sin tysta protest från själva prispallen, med sänkta huvuden och knutna, handskbeklädda nävar.

Men, vem var den tredje personen på prispallen, ”the white guy”? Någon bortglömd sportfåne eller ointressant tävlingsbroiler?

Nej då, tvärtom. Han hette Peter Norman, silvermedaljör från Australien och, som det har visat sig, i högsta grad delaktig i den aktiva protesten. Såväl Norman som Carlos stödde ”Olympic Project for Human Rights” som Tommie Smith varit med om att dra i gång året innan. OPHR skapades för att bekämpa rasism och segregation inom idrotten och förordade ursprungligen en bojkott av OS. När det inte lyckades ville man visa sin åsikt på annat sätt, direkt vid tävlingarna.

Tittar man noga på bilderna från tillfället ser man att alla tre bär ett runt märke på

Tommy Smith och John Carlos knutna nävar är för alltid historia i människorättskampen. Men tvåan Peter Norman får heller inte glömmas bort. foto Okänd

träningsoverallerna, OPHRs tecken.

Norman hade sett mycket rasism i sitt hemland och tidigt tagit ställning. I olympiska byn hade han deltagit i diskussionerna om någon form av protestyttring och man enades om att alla skulle bära märket vid prisceremonin. Carlos och Smith skulle också bära svarta handskar och protestera med knuten näve. I brådskan innan ceremonin glömde Carlos sina handskar men Norman föreslog då att de skulle ta en var av Smith handskar och det är därför Smith

Smith och Carlos har blivit ihågkomna för sin protest som symboler för den svarta befrielsekampen, men hur gick det för Norman? Illa. Han blev efter prisutdelningen intervjuad om varför han deltagit i protesten och hänvisade då till den australiska regeringens skandalösa behandling av Australiens urinvånare. Australiens olympiska kommitté svarade med att i praktiken bannlysa Norman från allt framtida tävlande. Han försökte byta till fotboll men ådrog sig skador och hans idrottskarriär tog slut.

När OS gick i Sydney 2000 inbjöds alla Australiens tidigare olympiska medaljörer att närvara, alla utom Peter Norman. Det väckte missnöje hos USAs friidrottslag som svarade med att själva samlade ihop pengar till biljetter så att han ändå kunde vara med.

Norman var återhållsam och gjorde aldrig någon stor affär av det som drabbat honom men hans insats glömdes aldrig.

När han avled 2006 kom John Carlos och Tommie Smith till begravningen och bar hans kista till graven. Det amerikanska friidrottsförbundet utlyste också hans dödsdag, 9 oktober, till Peter Norman Day, och han har fortfarande det australiska rekordet på 200 meter.

thomas eklundh journalist thomas.eklundh@ownit.nu

satirarkivet

fib 23

Plötsligt var den där – mitt under demonstrationen i Tunisien lyftes karikatyren av Tunisiens expresident Ben Ali på demonstranternas uppsträckta armar upp över biltaken. Karikatyren är hämtad från Beiruttidningen As-Safir men konstnären är Saad Hajo i Norrköping.

–Jag fick veta det genom Facebook, att min karikatyr plötsligt fanns mitt i demonstrationen, säger Saad Hajo.

På karikatyren står, fritt översatt till svenska: ”Presidenten”, tillsatt på livstid har fått straffnedsättning med en fjärdedel av folket. foto Okänd

Månadens bildskapare: Saad Hajo Medan revolutionsvågen sveper fram över Nordafrika bevakas varje förändring från en tecknarstudio i – Norrköping. Där sitter Saad Hajo, 42, och formar genom sin satir en daglig utblick över händelsernas förlopp.

Saad är kurd, född i Damaskus i Syrien. I början av 1990-talet tecknade han för Beiruttidningen An Nahar och sedan 1995 finns han dagligen i As-Safir. Från år 2000 finns Saad Hajos teckningar också i Kairotidningen Alahram Alarabi.

Saad har varit bildredaktör och svarat för grafisk design av flera böcker. Fram till 27 mars har han tillsammans med sin hustru Sahar Burhan producerat utställningen Paus. Arabisk politisk illustrationskonst – igår och idag på Arbetets Museum i Norrköping.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fibportr채tt

»

fib 25

Den samtida kinesiska konsten står inför mötet mellan det kollektiva och det individuella. Båda sätten att tänka behövs.

Jag hoppas de går att förena.

Personligt L

torsten jurell text zhang xuejiao foto uften är friskare i Beijing, mentalt, resonerade Zhang Xuejiao och anlände den väldiga staden strax innan jag. Hon hade brutit upp från ett tryggt liv i Guangzhou, spenderat sina besparingar på en lång resa till Vietnam, Kambodja, Indien och Nepal, och just återvänt till Beijing. Där stod vi nu med vin i glasen mitt emot varandra på en vernissage i QUAC, ett fotogalleri i konstdistriktet 798. ” Hi, I’m Toasten”. ”Sch-ljudet” i mitt namn fungerar dåligt i många länder. Det är svårt att uttala så jag brukar därför säga Torsten med ”s”. Jag sträckte fram min hand och Xuejiao höjde sitt glas. Förvirringen blev en charmig dörröpnare. Xuejiao trodde så klart att jag utbringade en ”toast”.

Några veckor senare möttes vi igen på en vernissage ute i Songzhuang där jag visade grafiska blad.

Under en sådan tillställning fotograferar alla, med partykamera eller mobiltelefon, sig själva och varandra och Zhang Xuejiao lånade min kamera och knäppte några bilder. När jag återfick kameran förstod jag att hon var en riktig fotograf. Det är någonting med timingen som avgör att det inte bara blir ett kort vilket som helst och jag frågade Zhang Xuejiao om hon hade lust att komma till min ateljé och hjälpa mig att ta några bilder för den bok jag höll på med. Bekantskap blev vänskap.

Hon visade mig självporträtt. Stillsamt, bräckligt trädde en person fram.

”Jag ville ut!” Xuejiao berättar om sin långa viktiga resa runt i Asien: ”Mina vänner avrådde mig från att sälja lägenheten i Guangzhou. De tyckte inte jag var klok. `Bli rik först – gift dig, sedan kan du resa hur mycket du vill. Se på oss!´ Jag levde ett annat liv då.” ”Jag var sexton år när jag sökte Beijing Filmakademi. Tvåtusen gallrades ut bland alla de sökande till en första test, två-

hundra blev kvar i den andra gallringen.

Jag klarade proven till både teve/filmproduktion och stillbildsfotografi som en av de tjugofyra som slutligen antogs. Men jag gjorde inte precis som mina professorer så de tyckte jag var vrickad!”

Xuejiao fortsatte sin egen väg. Vad jag förstår har hennes mor betytt väldigt mycket för henne, stöttat henne att bli den hon är. Hennes föräldrar träffades som unga w

fibporträtt

rödgardister, fick två döttrar, men skildes och Xuejiao växte upp med sin mor som är engelsklärare. Även hennes syster, som har barn, tror jag är frånskild. Jag nämner detta för att det ger en viss bakgrund till denna självständiga kvinna. Vi har väl pratat rätt så mycket om allt möjligt, men vi har ändå mest sporadisk kontakt. Lite, under lång tid. Något mail, kanske sms.

Alltid kortfattat och långa tider är Xuejiao bara borta, för att efter ett halvår ringa och be om ursäkt för att hon inte svarat på nyårshälsningen. I våras kom ett mail där hon bad mig lägga ut några bilder på Facebook då det är problem att göra detta i Kina om man inte riktigt vet hur man kringgår myndigheternas spärrar. Bilderna visade Xuejiao under en bröllopscermoni och jag gratulerade henne. Svaret var som vanligt kort och glatt. I höstas mötte jag henne plötsligt åter. Nej, gift var hon inte, det var bilder från en performance som handlade om giftermål. Alla på Facebook hade missförstått bilderna och hon bad mig att genast ta bort dem. ”Du låter glad?” ”Glad? Klart jag är glad – jag är glad om jag har fem quai i fickan!” ”Jag frågade efter dig på caféet. De sa att du slutat. Jag förstod inte, menade de bara för dagen...?” ”Jag har sagt upp mig. Chefen ville att jag skulle arbeta mer, men jag sa till henne att jag måste ha tid för mitt”.

Zhang Xuejiao är envis. Hon saknar telefon. Nej, hon saknar inte telefonen, men har avskaffat telefonen för egen del och är därför svår att få tag i. Lite egensinnigt kanske och jag blir överraskad när jag hör hennes röst ute i hallen i Chenjin, performancekonstnärens kontor i 798.

Xuejiao bor ganska nära 798, i ett rum i stadsdelen Wangjing. Där delar hon kök och dusch med fyra andra kvinnor. En bokhylla, resväskorna och en säng är allt som ryms, men det är torrt. Hon har fått det bättre. När jag förra året besökte henne bodde hon i ett fuktigt litet rum långt ute i Songzhuang. Det luktade mögel.

När ösregnet vräkte ner hann inte vattnet rinna undan och gården blev en sjö. Nu är hon inne i stan, bor långt från marken i ett höghus.

Hon är inte konstnärsromantisk. Hon är professionell, kanske ansedd som lite flummig. Kanske är hon lite flummig, men Xuejiao värnar sitt oberoende hellre än att välja tryggheten.

Vad pengarna gör med konsten och hur konstnärer helt uppslukas av jakten på pengar och berömmelse är något som starkt upprör henne.

Den kinesiska konstscenen är gigantisk.

»

Det går inte att beskriva vad som ”gäller” i den kinesiska konsten. Allt finns. Därför finns inget ”rätt” eller ”fel”.

sägs också att av de hundra mest betalda samtidskonstnärerna i världen är tjugofem kineser. För många i väst är galleridistriktet

Sedan visade Xuejiao mig några foton hon aldrig visat någon annan tidigare; Lågmälda, sköra självporträtt.

Allt händer, inte bara inom bildkonsten.

Film, fotografi, musik – festivaler avlöser varandra.

Det går inte att beskriva vad som ”gäller” i den kinesiska konsten. Allt finns. Precis allt. Därför finns inget ”rätt” och inget ”fel”. I Beijing finns många områden med gallerier och ateljéer. Stora områden. Från hela världen etablerar sig gallerier i Kina.

Kinesiska konstnärer visas stort i New York och London. Det sägs att 90 procent av vad som säljs av kinesisk samtidskonst säljs till japaner och västerlänningar. Det

798 känt, kanske därnäst har någon besökt Caochangdi. En timme utanför Beijing ligger Songzhuang, ett område som växer så det knakar. Flera museer är nybyggda och fler byggs. Åker man dit med T-bana så tar det ytterligare en timme från ändstationen med buss för att nå fram. Med taxi från Beijings utkant tar det också en timme. En bit bortom alltså, och när man närmar sig Sunshine Museum of Contemporary Art, om man kan kalla det för ”centrum”, kantas gatan av butiker och verkstäder som preparerar dukar och

fib 27

w

fibporträtt

Zhang Xuejiao fotograferar den blyge restaurangägaren i Sanchazi.

säljer konstnärsmaterial. I Songzhuang lär det bo ca 5 000 konstnärer. Den kinesiska konstscenen är oöverskådlig.

Det är inte av lättja hon sagt upp sig från caféet där hon tvättat grönsaker och skivat gurka. Hon vet att arbeta och hon vet mycket väl vad som förväntas när hon åtar sig frilansjobb. Det händer att arvodet uteblir. Jag hörde henne strida för att få betalt för en omslagsbild hon tagit. Att det var en partitidning gjorde ingen skillnad.”Så

här gör ni bara för jag är kvinna!” skrek hon ilsket i luren. Hon fick sina pengar men inga nya jobb på det stället. En stund senare samma dag fick hon uppdraget att resa till Paris och plåta för Yamamoto. Nu förberedde hon en galleriutställning som skulle öppna i slutet av oktober och hade inte tid att skiva gurka.

Gång på gång återkommer Xuejiao till hur resorna förändrat hennes syn på så mycket. Hur annorlunda, men också hur mycket

foto Torsten Jurell

bättre många saker faktiskt är i Kina jämfört med länderna hon rest i.

Hon håller också fast vid visionen att bilder kan beröra. Xuejiao berättar för mig hur hon som fyraåring fick se ett fotografi av en död omgiven av sörjande i en kyrka.

Den bilden fick henne att gråta och upplevelsen har haft avgörande betydelse för hennes vägval som bildmakare.

En sommarkväll för två år sedan när Xuejiao hade tagit en serie bilder för mig,

fib 29

»

Nyfiket, närgånget och varsamt övertygande fotograferar Zhang Xuejiao miljöer och människor.

foto Torsten Jurell

das dig som bara kan resa så här!”

visade hon sina egna verk.

Vi satt framför hennes Mac och såg resebilder – miljöer, människor, nyfiket och närgånget fotograferat. Sedan visade Xuejiao mig några fotografier hon aldrig visat någon annan tidigare; Lågmälda, sköra – personligt utlämnande självporträtt. Jag var då så trött på all den ytkonst och ironisk konstyta jag sett i gallerier och ateljéer i Beijing.

Xuejiaos bilder kom mig att minnas ett annat samtal; En natt för fyra år sedan när jag satt på en liten restaurang i Dinghuibeili med Wang Haoqiang och vi talade om sådant man brukar sent om natten, utbrast han plötsligt uppgivet. ”Jag är aldrig ensam, förstår du? Jag måste alltid tänka på... alla! min arbetsgivare, min fru, min dotter, hennes föräldrar, mina föräldrar. Jag skall vara alla till lags. Uppfylla allas förväntningar. Det är så många plikter. Aldrig har jag bara mig själv. Jag avun-

Bilderna Xuejiao visade mig i datorn var så annorlunda.När jag ser dessa självporträtt slår det mig att det är det personliga, individuella som särpräglat de verk som berört mig starkast i den kinesisk samtidskonsten. Det kollektiva, som utmärkt Kina genom långa tider, har inte gett någon särskild plats för individen. Kanske var det därför jag tänkte på vad Wang Haoqiang gav utlopp för den där natten.

Detsamma gäller de installationer som jag 2003 såg i Palais de Tokyo i Paris av konstnären Zhen Chen. Den utställningen var mitt första möte med kinesisk samtidskonst. I den såg jag detta uttryck av finstämdhet och personligt uttryck som berörde mig så starkt trots verkens storslagenhet.

Jag hade passerat en affisch vid Hôtel de Ville. Jag stannade till för den var grafiskt anslående och den lockade mig in att se en utställning ”L’Homme du Sichuan” med flertusenåriga kinesiska bronsföremål.

Jag överväldigades över vad människor en gång åstadkommit, den fantastiska exponeringen med sobra spotlights i de mörka rummen. Allt gjorde mig så lycklig, att vara människa och ta del av detta kunnande och jag for därpå direkt upp till Palais de Tokyo och klev in i Zhen Chens installationer.

Till saken hör att jag inte kände till dessa utställningar eller att det var ”Kinas år” i Paris – ”Année de la Chine” – när jag reste

från Sverige. Jag råkade bara se vad som då visades men allt komprimerades i de båda utställningarna. Det var som om ingen tid fanns mellan bronserna i Hôtel de Ville och Zhens installationer. Hans konst vittnade om kunnande och tradition, med en absolut närvaro i vår tid. Konsten i Hôtel de Ville visade samma modernitet, sprungen ur detta ”nu” som var då.

Som betraktare står jag ju inför verken på samma sätt som dess skapare. Zhen Chen tillhörde den första generation kinesiska konstnärer som utbildades eller bosatte sig utanför Kina. Han dog tyvärr ung i Paris, något år innan denna märkligt personliga och storslagna utställning.

Det är detta, det personliga, jag tror vi får se mer av i den kinesiska konsten. Det vi sett av ”ironiska” kommentarer till det politiska och kulturrevoutionära verkar avklinga. Svårigheten är bara att undvika att det personliga blir till snöd egoism.

Risken är uppenbar att pendeln slår från ett starkt kollektivt tänkande utan plats för individen, till en individualism utan tanke på det kollektiva. Jag hoppas att det går att förena båda sidorna.

Det personliga ansvaret är en fråga om demokrati. Ett kollektivt tänkande krävs för att hålla ihop ett samhälle. Båda sidorna är förutsättningen för solidaritet människor emellan. Det är denna förening jag möter hos unga konstnärer som fotografen Zhang Xuejiao.

torsten jurell konstnär

fibkultur Trehundranittiotre sidor i stort format rikt illustrerad i fyrfärg utgiven av Förlag Tre Böcker med arbetarförfattarnas nestor Ove Allansson som huvudredaktör för ett helt osannolikt bokverk – det är Sjölivets berättare i korta ordalag.

Bruset från havet H

är presenteras 312 sjöskildrande svenskspråkiga författare som sammanlagt har skrivit fler än 500 böcker, bildkonstnärer, visdiktare, fackliga organisationer, ombudsmän, tidningar och tidskrifter, diktare, redaktörer, fackliga fanor, sjömansvisor och inte minst Svenska Sjömansbiblioteket och sjöfolkets ständiga och intensiva kamp för böcker, bibliotek och bildning – allt ryms i denna vackra och fängslande bok.

I sjölivets litteratur förekommer ständigt beskrivningar av arbetsmiljön – allt ifrån hur man bäst kan hantera vägglöss, kackerlackor, råttor och möss – läsaren får ett antal nyttiga råd – till livfulla skildringar av hur det är att bo och sova under vattenlinjen inklämd mellan tre intensiva bullercentra. ”Genom sjölivslitteraturen speglas sjöfartens och sjömansyrkenas utveckling och förändring, samhällets sociala och politiska utveckling och de evigt mänskliga frågorna.” Så uttrycker sig Anders Lindström, stridbar förbundsordförande som började sin fackliga bana med uppdraget att vara bokombud. Det är ett uppdrag som han egentligen aldrig har lämnat.

Skönlitteraturen men också den politiska bilden refererar han och andra fackliga företrädare för sjöfolket ständigt till som viktiga källor att ösa ur i kampen mot vrånga arbetsgivare.

I Sjölivets berättare är det människorna som är bärare av skildringen. Och ofta är det människorna, manskapet ombord, som också är författarna eller bildkonstnärerna. En del kom så småningom att skriva och måla på heltid, andra kombinerade livet till sjöss med sitt konstnärliga arbete.

Sjöfolket har i alla tider inom sig rymt otaliga goda berättare och gestaltande bildkonstnärer. Man kan undra över om det är fantasifulla människor som

söker sig ombord eller om miljön, upplevelserna och kamraterna påverkar och lockar fram slumrande utförsgåvor. Kombinationen är säkert oslagbar.

Som facklig organisation har Sjöfolksförbundet, nuvarande SEKO Sjöfolk, en sekellång tradition av att vårda den skönlitterära boken och läsandet. Av och på fartyg har det kånkats på ”Sjömansbiblioteket” – ett specialbyggt bokskåp av trä som byttes till nya skåp varhelst man angjorde en hamn – en sinnrik men komplicerad logistik för att få detta kringflytande vandringsbibliotek att nå sina läsare.

När klåfingriga byråkrater på näringsdepartementet på 2000-talet kom på att Svenska Sjömansbiblioteket var en lämplig besparing reagerade sjöfolket skarpt och direkt. En massiv kritik med stöd från många håll lyckades dock stoppa galenskaperna och Svenska Sjömansbiblioteket fick fortsätta att vara ”en transocean kulturgärning”.

Torsten Billmans träsnitt och färgbilder är oupplösligt förknippade med sjölivets arbetare. Det finns ytterst få arbetarmålare i Sverige som utifrån egen erfarenhet skildrar kroppsarbetets slit och oerhörda påfrestning – Torsten Billman är en av dem. Född i storkonfliktens år 1909 var han till sjöss under sent 1920-tal och början av 1930-talet. Som eldare och lämpare kunde han ge nerv och svärta åt arbetsmiljöskildringar ombord, hamnbesök och inte minst den politiska situationen i ett mörknande 1930-tal.

När Torsten Billman gick iland fortsatte samarbetet med Sjöfolksförbundet. Vi möter hans bilder på omslag, affischer, i publikationer av allehanda slag. I hans efterföljd kom en ny generation sjöfarande bildkonstnärer – Bettan Börjesson, Ture Jörgenson, Lennart Kristianson, Lars Mellis Melander, Ulla Zimmerman för att nämna några som ofta förekommer i dessa sam-

fib 31

»

Kan man skriva om mänsklig orättvisa och samtidigt behålla berättarglädjen och den i botten alltid djupt liggande humorn? Uppenbart.

hittar vi dem överallt i det flytande klassamhälle som är ett fartyg. Inhysta i sina egna livsvillkor.” Så långt Anders Wällhed.

manhang. Sjömannens trogna läsare möter regelbundet Lars Mellis Melander, som i satirform kommenterar världsläget i stort och smått.

Jag minns en utställning som Sjöfolksförbundet gjorde för ett antal år sedan. Den bestod av skönlitterära verk som skrivits om livet ombord och sjöfolkets villkor. Alla dessa omslag och titlar lockade till läsning, en fascinerande utställning och ändå var det naturligtvis endast ett urval om man ser till den mängd som finns relaterade i Sjölivets berättare.

Blandningen av porträtt och texter av välkända författare som Ove Allansson, Eric S Alexandersson, Ragnar Holmström, Josef Kjellgren och Harry Martinson med ett stort antal berättare och diktare ger omväxling. Framför allt får berättelsen stå i centrum – den blir viktigare än upphovsmannen.

Anders Wällhed, mångårig medarbetare i Sjömannen, tillika upphovsman till flitigt sjungna texter från sjölivet, porträtterar Ove Allansson och dennes drygt 30-tal böcker. Fler än hälften av dessa kallar Wällhed för renodlade sjölivsberättelser – ett svårslaget rekord. ”Kan man skriva om mänsklig orättvisa och samtidigt behålla berättarglädjen och den i botten alltid djupt liggande humorn? Uppenbart, Ove kan! Ur hans många böcker om sjölivet kliver en rad litterärt gestaltade romanfigurer fram. Helgjutna och trovärdiga

Det speciella med sjöfolkets fackliga arbete är den roll som bildning och kultur spelar när det gäller att analysera verkligheten och agitera för sin uppfattning.

SEKOs vice förbundsordförande Tomas Abrahamsson, sprungen ur sjöfolket, är för närvarande den enda förbundsordföranden inom LO-förbunden som är skönlitterärt verksam.

Tidningen Sjömannens redaktörer är flitigt produktiva. Det tycks vara tidningsredaktörens uppgift att skriva förbundshistoriken. Det började med Yngve Gyllins Förbund på sju hav i två omfattande delar som följdes upp av nuvarande redaktören Lennart Johnssons tredje och avslutande del av Sjöfolksförbundets historia. Yngve Gyllin publicerade ett antal böcker – ömsom fackföreningshistoria och skönlitteratur. Lennart Johnsson lyfter i sitt skrivande fram fiffelflaggen och dess förödande konsekvenser inte minst för tredje världens sjömän. Sjöfolket bär alltid med sig sitt internationella engagemang.

Sjölivets berättare kan läsas på många sätt – den litteraturintresserade får sig mycket till livs – en bransch i omfattande gestaltning. Den konstnärligt intresserade får ut mycket av en fokusering på de bilder som lyfts fram. Bokens styrka är dock helheten. Ambitionen att få med så mycket som möjligt ger en viss brokighet men det är anmärkning långt ute i marginalen när det gäller den oerhörda kraftsamling som resulterat i en veritabel guldgruva.

Läs den!

kjersti bosdotter if metall

fibprotest

Yttrandefrihetskommittén har presenterat tre modeller till en helt ny grundlag. Den är tänkt att ersätta nuvarande Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetslagen. Ett ja till förslaget innebär att Sverige avstår från sina traditioner och sin politiska kultur.

FiB/K protesterar!

F

öreningen Folket i Bild/ Kulturfront avstyrker att någon av de presenterade modellerna läggs till grund för förslag till en helt ny grundlag som skulle ersätta nuvarande TF och YGL. De ändringar i den gällande regleringen som kan anses nödvändiga bör i stället göras i de befintliga grundlagarna.

Föreningen Folket i Bild/Kulturfront (FiB/K) har inte erbjudits tillfälle att yttra sig över betänkandet. Men eftersom FiB/K har i sin plattform att försvara tryckfriheten, och då tidningen efter bland annat IB-affären finns med i den svenska historien om tryckfriheten och föreningen allt sedan dess bevakar de lagstiftningsåtgärder som vidtagits på tryck- och yttrandefrihetens område, vill föreningen på det här sättet tillkännage sin mening.

En ”teknikneutral” yttrandefrihetsgrundlag behövs inte.

I dag har i princip allt som trycks skydd av TF. Motsvarande regler för nyare medier finns i YGL. Poängen med de av kommittén skissade alternativen sägs vara att det inte är den teknik som används som ska vara avgörande för om ett yttrande ska åtnjuta särskilt grundlagsskydd.

Kommitténs tanke är nu att grundlags-

»

En helt ny grundlag försvagar Sveriges förhandlingsposition i EU.

skyddet ska kunna etableras på annat sätt än genom att yttrandet förmedlats genom en viss teknik. Men TF/YGL har hittills på ett smidigt sätt anpassats till den tekniska utvecklingen. Vi ser ingen risk för att det inte skulle kunna vara så även i framtiden.

Nackdelarna med en i princip teknikstyrd reglering är inte heller stora. Erfarenheten visar exempelvis att efterfrågan på särskilt grundlagsskydd har inte varit sådan att man för den skull kan motivera en så radikal omstöpning av grundlagsregleringen som YFK:s uppdrag implicerar.

I stället visar YFK även i det här betänkandet att det går att med ändringar i den befintliga regleringen komma till rätta med oklarheter.

En helt ny grundlag försvagar Sveriges förhandlingsposition i EU. YFK inbjuder till diskussion om de tre modellerna. Man sätter upp som ram för diskussionen i den här omgången att den bara ska gälla de tre modellerna. YFK anser att frågan om EU-rättens inverkan på lagstiftarens valfrihet inte bör diskuteras nu

utan först i ett senare skede.

Ett meningsfullt yttrande över betänkandet kan enligt föreningens uppfattning bara lämnas om man går utanför denna ram för diskussionen. Den svenska lagstiftaren är nämligen inte helt fri att bestämma hur den särskilda grundlagsregleringen av yttrandefriheten ska se ut i framtiden.

Principiellt är all svensk lagstiftning underställd EU-rätten. Visserligen säger man att EU-rätten inte ska få styra ”grundvalarna för statsskicket”. Men det är en oklar gräns.

Om vi i ett slag skulle avskaffa TF och bygga upp en helt ny grundlag i dess ställe, förlorar vi det bästa argument som Sverige har vid förhandlingsborden inom EU: våra gamla traditioner och vår politiska kultur. Det var till detta som Sveriges ensidiga deklaration anknöt inför EU-inträdet.

Stockholm den 22 januari 2011 För Föreningen Folket i Bild/Kulturfront

kenneth lundgren styrelsens ordförande Hela remissvaret finns på www.fib.se

fibdelblanc

fib 33

”Flavius Josephus borde leva kvar i våra minnen som historiens paradexempel på en intellektuell imperiets tjänare. På sätt och vis gör han det på tidningarnas ledarsidor och i utrikeskommentarerna.”

Så skriver Sven Delblanc om Flavius Josephus som bländades av romarnas imperium och därför bytte sida, så mycket jude han än var.

Att böja knä – nu och då ”Även intellektuella har böjt knä”, skriver historikern Tony Judt i sitt politiska testamente Illa far landet, nyss utgiven på Karneval förlag, om kriget mot Irak 2004. ”Överallt ser man brist på det moraliska mod som krävs för en avvikande åsikt och för att få över irriterade läsare eller ogillande lyssnare på sin sida.”

Orden skulle kunna gälla för intellektuella i de flesta tider och sammanhang. Vi vill alla känna en tillhörighet. Och visst är det skönare att vara inne i gemenskapen och värmen än utanför i ensamhet och snålblåst.

En sådan intellektuell var nu inte Sven Delblanc (1931– 1992), fastän professor i Uppsala och en del av ”etablissemanget” under flera decennier, var bondsonen från Sörmland tillräckligt tjurskallig för att gå sin egen väg.

I så måtto var han besläktad med Vilhelm Moberg (se FiB 01/11) med vilken han för övrigt brevväxlade (utgivet i bokform 2006) och skrev ett strålande porträtt av i en av FiB/K:s första årgångar (publicerad i Våra författare 1974). Tv-serien Hedebyborna som gick i repris härom sommaren påminde oss om hans mest folkkära sida, i övrigt är det rätt tunnsått med böcker som bär hans namn numera. En tröst är därför Delblancsällskapets utgivning av hans kritik och essäistik i fyra volymer under redaktion av Lars Ahlbom.

Ur den senast utgivna, Mest personligt, publicerar FiB/K på nästa siduppslag hans porträtt av en intellektuell medlöpare till ett annat imperium, det romerska.

De ”afghanska banditer” som nämns i texten avsåg 1988 motståndet mot den då sovjetiska ockupationen av landet.

Texten publicerad med benäget tillstånd av Sven Delblancs efterlevande.

tom carlson

En bondson som gick sina egna vägar. Sådan var han, Sven Delblanc.

Foto: Reportagebild (1973).

fibdelblanc

»

Han blev aldrig en god romare. Den judiska nationalkänslan levde kvar.

Flavius Josephus – en quisling med dåligt samvete ”Imperium” är ett latinskt ord, inte så lätt att översätta. Kanske kan man säga ”herravälde”, dock inte som något empiriskt givet, i kraft av våld och militärmakt, till exempel.

Snarare rör det sig om en gudomligt given rätt att utöva makt, varvid Gud kan stavas Historien, Framåtskridandet, Freden och annat vackert.

Ordet ingår i en gammal rationalisering av imperalism. Det är klokt av imperierna att hålla sig med en sådan, den kan behaga intellektuella, bland annat.

Vergilius var inte bara en stor skald, utan också en lysande förespråkare för den romerska imperalismen: ”Tu regere imperio populos, Romane, memento…”.

Eller i en mycket ungefärlig översättning: ”Romare, minns att du i kraft av gudomlig makt må behärska folken, skona kuvade folk och förtrycka rebeller”.

Vergilius var inte en köpt bladneger, han trodde förmodligen att Rom fått ett gudomligt ”imperium” för att skapa en evig fred, ett klasslöst samhälle eller vad det nu var. I den tron kunde han acceptera slavläger och folkmord, som ingalunda är nya uppfinningar av vårt ohyggliga sekel. Han var en ädel idealist. Han trodde att den romerska imperalismen berättigades av stora framtidsmål.

Det är påfallande hur svårt Europas nationalstater haft att skapa entusiasmerande överbyggnader till sina imperalismer. Nationell splittring har verkat störande, man måste vara fransk intellektuell för att se det sublima i att Napoleon sökte Frankrikes ”naturliga gränser” vid Ural och Gibraltar. Man måste vara tysk och arier för att hurra för Hitlers imperialism. Den brit-

tiska imperialismen var intellektuellt bristfällig, ofta hämmad av filantropiska och kristna dubier.

En bra imperalism bör vara hänsynslös i praktiken och vacker i teorin, som den romerska. Det är inte så lätt.

Inte ens den ryska imperalismen kan värva entusiaster nu längre, i varje fall inte av Vergilius rang och betydelse.

Det finns ingen tjusig imperalism längre, suckar våra intellektuella. En hastigt påkommen klarsyn kallas ofta ”besvikelse”.

Flavius Josephus är historiens paradexempel på en sådan intellektuell. Varför lever han inte kvar i vårt minne? Är han för obehaglig att erinra sig?

Möjligheten finns emellertid, när nu hans viktigaste arbete, Judarnas krig mot romarna, har utkommit på nytt, låt vara i en upplaga från 1884 i faksimil.

Josef ben Mattias hette han ursprungligen, ättling av en förnäm judisk släkt, skriftlärd, intellektuell. Han kom i unga år till Rom och bör ha fått en stark känsla av den väldiga stadens ”imperium”. När judarnas uppror mot romarna utbröt år 66 tog han emellertid parti för de sina och blev befälhavare. Året därpå blev han quisling och gick över till romarna, gynnades, blev slutligen adopterad av kejsarsläkten under namnet Flavius Josephus. Sedan landet kuvats och Jersualem förstörts började han sitt livsverk – att rättfärdiga romarna och deras ”imperium”, i någon mån sig själv. Han var en quisling med dåligt samvete.

Hans historia om judarnas krig skrevs för att behaga romarna och är grovt tendentiös. Judarna är högmo-

illustration Mare Toomingas

fib 35

diga, grymma, oförmögna att styra sig själva, vidskepliga och efterblivna, splittrade inbördes som nutidens afghanska ”banditer”. Gud har flyttat från Jersualem till Rom, makten har rätt.

Men maktens tjänare blev inte lugn ändå, utan måste skriva en självbiografi för att försvara sig. Ej heller blev han en god romare, den judiska nationalkänslan levde kvar i hans hjärta. Och väl var det, för hans andra stora verk, om ”Judarnas historia”, ger värdefull information.

Besynnerligt nog vill han förklara och försvara detta folk som romarna nästan lyckats utrota. Förmodligen sov han illa om natten.

Han gynnades av romarna med enorma jordagods i Judéen, men var så hatad av sina landsmän att han måste återvända till Italien.

Han upprepade ett långt liv igenom att han hade

rätt, att han inte kunde ha handlat fel. Gud hade lämnat judarna, nu fanns ”imperium” i Rom. När kejsaren dog och makten skiftade i huvudstaden måste han dra in sina skrifter, ändra, skriva om, göra avbön. Att vara maktens tjänare har sina sidor.

Men hade han inte Gud och Historien och Imperium och andra stora värden på sin sida? Utom pengarna han fick?

Nå, Rom föll i spillror några hundra år senare och det judiska folket lever.

Flavius Josephus var mycket typisk och mycket banal.

Han skriver ledare och utrikeskommentarer i varenda tidning vi öppnar: intellektuella som imperiets tjänare.

Urbilden är värd att lära känna.

Fotnot: Publicerad i Dagens Nyheter 31/3 1988 I sin historiska roman ”Jerusalems natt (1983) har Delblanc tecknat ett porträtt av Flavius Josephus

fibkrönika

»

NACKA INT E BIBLIOTEKE N!

» »

LAD G R I L B INGEN PRENAD! ÅT ENTRE

VAD ÄR ETT BIBLIOTEK? JO, SJÄLENS APOTEK!

Akta era arslen!

GLÖDHET PROTEST I SVINKALLA VINTERN

D

et dånade i rättens krater när en medlemsgrupp från Sveriges Författarförbund gick till försvar för de kommunalt styrda biblioteken utanför Nacka Forum mitt i svinkalla vintern den 17 februari. Nacka kommun har nämligen fått för sig att ”låta upphandla” sina sex bibliotek till hungriga entreprenörer för att därigenom göra biblioteken mer lönsamma.

Lönsamma – på vilket sätt? Som om de litterära skatter som biblioteken gömmer skulle kunna gå att växla till kontanter på närmaste Forexkontor?

Poeten Mats Söderlund, ordförande i förbundet, uppkrupen på en medhavd stege, vrålade ut Pinters allt annat än akademiska dikt om ” de stora kukarnas” frossmåltid på allt som går att knulla.

-Akta era arslen! ropade han för full hals eftersom

mikrofonen på mikrofoners outgrundliga vis lagt av att fungera. Det var ord och inga visor för de kulturansvariga i Nacka kommun.

I en skrivelse till kommunstyrelsen som överlämnades före mötet hade Författarförbundet framhållit bibliotekens stora betydelse som motvikt mot den kommersiella dominansen inom media. Biblioteken fungerar som en öppen mötesplats för människor från olika kulturer och utgör en tillväxtfaktor både för det lokala samhället och nationellt.”

Sen talade Jan Ristarp, före detta bibliotekarie och ordförande i Författarförbundets biblioteksråd, om det samhällskontrakt som finns mellan medborgarna och politikerna: – Det medborgarkontrakt som vi som i en demokrati sluter med våra företrädare bygger inte på paragrafer

fib 37

utan är ett solidaritetens och det mänskligas kontrakt.

Vidare hänvisade han till UNESCOs biblioteksmanifest där det slås fast att ”folkbibliotekens samlingar och tjänster inte får vara föremål för någon form av politisk eller religiös censur. De ska heller inte utsättas för kommersiella påtryckningar”.

Kalle Güttler, också medlem i SFF:s biblioteksråd, fyllde på med att varna för att Nacka kommun närmade sig bottennivån när det gällde bibliotekens utlåning till barn och ungdom.

Poeten Solja Krapu och ett par ungdomar som företrädde ”Bibblans hjältar” bidrog också till att höja stämningen och kampberedskapen bland protestanterna, som skanderade så att det skallrade mellan husen: NACKA INTE BIBLIOTEKEN! INGEN BLIR GLAD ÅT ENTREPRENAD! Det poetiska slutordet stod poeten och riksdagsmannen Bengt Berg för på sitt lakoniska och träffsäkra sätt: VAD ÄR ETT BIBLIOTEK? JO, SJÄLENS APOTEK!

peter curman författare och poet

Författarförbundets ordförande, poeten Mats Söderlund, lät piskan vina över Nackas kommunalpolitiker.

Foto: Eva Wernlid

fibrecenserar Afrika. Framtidens kontinent Richard Dowden Övers. Margareta Eklöf Leopard förlag

Är Afrika framtidens kontinent? Inte många torde svara ja på den frågan.

Därför väcker Afrika.

Framtidens kontinent läsarens nyfikenhet.

Författare är den brittiske korrespondenten och filmaren Richard Dowden, som har levt och verkat i Afrika sedan 1971. Dowden är chef för The Royal African Society. Här får vi närbilder varvade med övergripande analyser som beskriver en mycket motsägelsefull utveckling, där det modernaste ibland konkurrerar, ibland lever sida vid sida med det gamla traditionella afrikanska bylivet. Det handlar om det självständiga Afrika efter frigörelsen från kolonierna – Afrika söder om Sahara.

Det är en bok skriven med en stor kärlek till de afrikanska folken.

Dowden ser den nya tekniken som en fantastisk potential för Afrika.

Mobiltelefoni och internet har öppnat oanade möjligheter till kommunikation och information. Han lyfter fram att det nu håller på att uppstå en högutbildad hårt arbetande medelklass som inte tolererar mutor och korruption som en självklar del av systemet. Detta är ett nytt och mycket hoppfullt fenomen, skriver författaren, som gång på gång fastslår att Afrikas problem bara kan lösas av afrikanerna själva.

Bistånd utifrån hjälper bara i den mån som det ges på afrikanernas villkor. Författaren är i grunden hoppfull om Afrikas framtid, men han är synnerligen kritisk till de afrikanska härskarna och de styrande eliterna.

När det kalla kriget upplöstes med Sovjetunionens fall, upphörde i stort sett de gamla imperialisternas intresse för Afrika. In på scenen kom Kina i stor skala.

Det hastigt växande kinesiska inflytandet i

»

foto Eva Wernlid

Afrikas största tillgång är överlevnad, gemenskap, hopp och glädje.

Afrika är av en annan karaktär – kineserna satsar till exempel stort på den eftersatta infrastrukturen som utgör ett av de stora problemen i många länder. Kinesernas insatser liknar inte de gamla kolonialmakternas bistånd, men verkar också, styrande om än mera indirekt. Andra områden som behandlas i boken är aids- förödelsen, Sydafrika som efter apartheid, fortfarande är ett av världens mest ojämlika länder, den allomfattande korruptionen. Men boken tar också upp Afrikas tillgångar.

Störst bland dessa tillgångar är folkens

förmåga att överleva de allra svåraste prövningarna, gemenskapen, hoppet och glädjen. I Richard Dowdens ögon är Afrika är rikt på allt som vi i den rika världen saknar.

Afrika. Framtidens kontinent är en mycket läsvärd bok för alla som någon gång har velat veta mer om denna kontinent än tidningsrubrikernas och larmrapporternas Afrika. Det är dock svårt att dela författarens förhoppning att en högutbildad medelklass kan vara nyckeln till lösningen.

jan bergsten

fib 39

Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-moon Niklas Ekdal med Inga-Britt Ahlenius Brombergs

Niklas Ekdals bok handlar om FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och den roll han och världsorganisationen spelar i världspolitiken.

Boken är skriven i en rapp och lättläst journalistisk stil men dessvärre full av schabloner och otillförlitliga detaljer.

Utgångspunkten är den kritik som IngaBritt Ahlenius riktade mot Ban Ki-moon i sin slutrapport efter uppdraget som undergeneralsekreterare och chef för FN:s organ för interngranskning, OIOS. Hennes rapport finns med som appendix på slutet av boken – finstilt och på engelska!

Ban Ki-moon skildras som ”en harmlös administratör utan egen agenda”, ointresserad av vad som enligt FN-stadgan borde vara hans huvuduppgifter: att leda organisationens verksamhet och att ta initiativ

En liten bok om ondska Ann Heberlein Albert Bonniers förlag

Ett av de första kapitlen i författaren och etikforskaren Ann Heberleins lilla (nja, tre hundra sidor) bok om ondska heter ”Ondskans återkomst”, och någonting verkar onekligen ha förändrats under de senaste årtiondena.

Jag läste nyligen att andelen mord- och dråpdömda i Sverige som döms till rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse har

i frågor som rör FN:s kärnfrågor: fred och säkerhet, mänskliga rättigheter och socialt och ekonomiskt framåtskridande. Utan tydliga prioriteringar tycks hans främsta mål vara att bli omvald för en andra mandatperiod. Själv från Sydkorea omger han sig med en liten stab av koreaner – och en amerikan gift med en koreanska. Han lyssnar inte på sina undergeneralsekreterare, vilkas mandat han i stället vill försvaga, och inte heller på OIOS och andra FN-organ – utan tycks snarast ta direktiv direkt från USA:s utrikesdepartement, State Department.

Denna ”färglösa byråkrat från ett utrikespolitiskt enfrågeland på maximalt fysiskt avstånd från New York, men minimalt politiskt avstånd till Washington” var Bushadministrationens man. Han ansågs som själva ”botemedlet mot Kofi Annans farliga karisma” – efter att den senare uttryckt ogillande av USA:s invasion och ockupation av Irak, liksom tidigare Boutros Boutros-Ghali motsatt sig USA:s agerande i Jugoslavien på 1990-talet.

Ban Ki-moon handplockades från det sydkoreanska utrikesdepartementet samtidigt som George W Bush pressade

Sydkorea att överge nord-syd -dialogen till förmån för konfrontation med Nordkorea.

Men om det eventuella sambandet mellan detta val av generalsekreterare och Bushs aggressiva Koreapolitik har Niklas Ekdal ingenting att säga. Tvärtom serverar han än en gång den västliga hökhögerns schablonbild av Koreafrågan, utmålar Nordkorea som bisarrt, tyranniskt och vapenskramlande och kritiserar ”solskenspolitiken” under Kim Dae-jung och dess fortsättning under Roh Moo-hyun (som Ban Ki-moon företrädde under sin tid som utrikesminister). Författarens okunnighet om Korea framgår också av att han beskriver koreanska som ett bildspråk i likhet med kinesiska, och inte är klar över att orden i det koreanska skriftspråket faktiskt är formade av bokstäver.

USA:s agerande i FN, inklusive ”kravet från USA att generalsekreteraren skulle göra sig av med Kofi Annans medarbetare, göra FN urarva på erfarenhet och därmed försvaga organisationen – förutom skadan den åsamkades genom en svag generalsekreterare”, är ett sidotema i boken. Detta viktiga tema hade varit värt en klarare och mer systematisk belysning.

sjunkit från över 60 till runt 20 procent sedan mitten av sjuttiotalet. Efter den 11 september 2001 råder ett hysteriskt tonläge sådär i allmänhet, och män som Anders Eklund och Josef Fritzl har fått personifiera ondskan, monstret. Heberlein gör denna klimatförändring tydlig och begriplig. Många av hennes mer eller mindre uttalade utgångspunkter om till exempel straff och hämnd kan kännas ganska avlägsna, men hon skriver nyanserat och visar hur vanskligt det är att tala om begrepp som ondska, skuld och rättvisa.

Till exempel har en brottsling som ses som född ond och en som helt och hållet betraktas som ett offer för omständigheterna en sak gemensamt: Båda fråntas makten över sina val och ansvaret för sina

handlingar. Snacket om Ondskan med stort o leder knappast någonstans, men att bara se människor som fångar i onda strukturer ställer till det när samhället ska försöka ge offren upprättelse.

Heberlein är en kompetent skribent och pedagog, och hennes ambition verkar vara att skriva populärvetenskap snarare än att debattera, så en och annan lös tråd och halvtänkt tanke kan nog vara bra för att aktivera läsaren. Men En liten bok om ondska är nästan lite väl infalls- och uppslagsrik, en smula stressad eller rentav hafsig på sina ställen. Det är både tråkigt och förvånande. Var förlaget måna om att få ut den medan publiken hade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i färskt minne?

christer lundgren

joel landberg

fibrecenserar Hopsnackat

Frances Tuuloskorpi (red) Vulkan Hopsnackat, Folkrörelse på arbetsplatsen, del 1 är en behändig antologi som kan sägas vara en handbok i att göra uppror på arbetsplatsen, eller rättare sagt en bok som handlar om hur man handskas med arbetskamrater och besvärliga chefer. Arbetskamraterna kan behöva stöd och uppmuntran och cheferna en ändrad styrriktning.

Behovet av en sådan här bok är stort eftersom dåliga chefer är ett växande samhällsproblem.

Att det finns gnissel på arbetsplatserna visas också med all önskvärd tydlighet i boken. Redaktören har antagligen inte haft problem att hitta exempel och berättelser att fylla utrymmet mellan pärmarna med.

Kajerna vid Hudson River Gösta Larsson Övers. Jan Ristarp bookLund förlag

Den ”bortglömda” arbetarförfattaren Gösta Larsson (1898– 1955) håller sakta men säkert på att erövra sin rättmätiga plats i den svenska arbetarlitteraturen. Ett samarbete mellan Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, Elin och Charles Lindleyfonden, fackförbunden Seko och Transport har möjliggjort utgivningen.

Jan Ristarp har översatt och det lilla förlaget bookLund är utgivare. Men utan Fredrik Ekelund, arbetarförfattare i Malmö, hade det sannolikt inte blivit någon svensk utgiv-

I denna första del har 25 arbetsplatser skildrats av ett något mindre antal författare. Det är svårt att få överblick eftersom både författarna och arbetsplatserna är anonyma. Risken för repressalier är allt annat än försumbar i dagens arbetsliv.

Urvalet av berättelser är en provkarta på

»

berättelser medan andra har formen av redogörelser. Det hindrar inte att en av de mera korta och torra texterna genom sin form kom att bli en av de roligaste. Texten kommer från ett kommunalt gruppboende, har titeln ”Låst” och består av endast sex rader. Första meningen lyder: ”Vi låste

Första meningen lyder: ”Vi låste ute chefen på altanen i onsdags.” Och den sista: ”Hon fick komma in när hon lugnat ner sig.”

tunga och besvärliga arbetsplatser med dåliga arbetsförhållanden av olika slag.

Bagerifabriker, krogar, bussgarage, vården – det finns många att välja på. Arbetsplatser med oregelbundna arbetstider, undermåliga lokaler och stor personalomsättning. Allt sådant som kan göra jobbet till pest och som samtidigt gör det svårare att organisera motstånd. Men boken ger ändå en kännbar och tydlig strimma av hopp.

Eftersom många författare har varit delaktiga skiftar förstås kvalitén mellan texterna. Vissa är intressanta och välskrivna

ute chefen på altanen i onsdags.” Och den sista: ”Hon fick komma in när hon lugnat ner sig.” Man får väl anta att det var kallt där ute.

Flitiga och fackligt mycket erfarna Frances Tuuloskorpi hoppas att boken ska fungera som bredvidläsning och uppmuntran för aktiva medarbetare på arbetsplatserna och baksidestexten utlovar en fortsättning. Vi läsare ser fram emot att få läsa mera.

ning alls av Ships in the river som utkom i USA 1946.

I förordet berättar Fredrik Ekelund om hur han ”upptäckte” Gösta Larssons författarskap och fascinerades av hur denna arbetargrabb från Möllevången i Malmö erövrar det engelska språket på ett sådant sätt att han kommer ut med sex romaner i USA, dit han har emigrerat i början på 1920-talet. Tre av hans romaner kommer ut i svensk översättning på 1930- och 40-talet och väckte då uppmärksamhet då de utgör ”sociala dokument av nationell betydelse”. Främst syftar man då på Livets nödtorft från 1934 och Mitt land farväl! från 1938 som handlar om Amaltheadådet i Malmö hamn 1908 och vad som hände med de arbetare som efter storstrejken 1909 tvingades ut i arbetslöshet eller emigration till USA. Om Kajerna vid Hudson River hade kommit ut i Sverige för 10–15 år sedan skulle vi nog

ha läst den enbart som ett tidsdokument från 1930-talets hårdföra arbetsliv i New Yorks hamn. Med dagens ögon är det alltför mycket som är igenkännbart i svenska arbetsförhållanden där arbetsgivare med bemanningsföretag och svartjobb utnyttjar de mest utsatta på ett sätt som i brutalitet närmar sig villkoren för stuveriarbetarna i Gösta Larssons bok. Han skildrar de nästan oövervinnerliga svårigheterna för stuvarna att organisera sig fackligt men det som kanske griper mest är berättelsen om hamnen som arbetsplats, det tunga slitet, det starka kamratskapet – hamnen som navet i tillvaron totalt för huvudpersonen. I boken finns en märklig kärlekshistoria men det är inte den som etsar sig fast i minnet – det är arbetet och människorna i arbetet som fängslar.

stefan estby

kjersti bosdotter

Fritt fall – Om de fria marknaderna och världsekonomins kris Joseph E Stiglitz övers. Stefan Lindgren Leopard Förlag

Under den ekonomiska krisen 2008 försvann 1,8 miljoner amerikanska arbeten på nio månader.

Nobelpristagaren Joseph Stiglitz kritiserar Obamaadministrationens attityd till krisen: ”Skulle en grundlig diskussion leda till social sammanhållning eller bara förvärra de sociala konflikterna? Om ekonomin och samhället, som en del iakttagare hävdade, bara drabbats av ett mindre slag, kanske det var bäst att lita till de självläkande krafterna.” Leder oreglerade marknader till balans eller katastrof? Stiglitz kallar sig

Naturvetenskapliga skrifter I: Samlade verk 35 Kulturhistoriska studier: Samlade verk 7 August Strindberg Norstedts

I år har det gått trettio år sedan utgivningen av Strindbergs samlade skrifter startade, Nationalupplagan, och ännu är utgivningen inte klar. Fyra avslutande böcker är på gång, räknar man med registret kommer nationalupplagan bli på 72 volymer.

Orsaken till att utgivningen tagit så lång tid har varit ambitionen att, som redaktionskommittén skriver på hemsidan, man ”vänder sig både till vanliga läsare och specialintresserade.” Fast man kan ju fundera om det var ett vettigt beslut att föra sam-

»

fib 41

Stiglitz kallar sig själv keynesian och skulle väl i svensk politik betraktas som sosse.

själv keynesian och skulle väl i svensk politik närmast betraktas som sosse. Han stöder tanken på fria marknader, men anser att staten måste korrigera felaktigheter.

Stiglitz skildrar hur tjänstemän från finansvärlden får vara med och utforma reglerna för sin egen bransch. Och när man utvärderar ekonomiska åtgärder tycks det som om politikerna ensidigt fokuserar på hur Wall Street reagerar. Det är förvånansvärt långtgående kritik av någon som ändå i grunden stöder marknadsekonomin.

Till skillnad från många andra nationalekonomer betonar Stiglitz olika gruppers skilda intressen. Han problematiserar även ”ombudstanken” i den moderna ekonomin – att det ofta inte är aktieägarna själva utan någon ombud, till exempel en fond, som i praktiken hanterar kapitalet. Joseph

Stiglitz menar också att nyliberalismen utnyttjar resurserna dåligt och tar arbetslösheten som exempel på effektivitetsproblem.

Enligt Stiglitz har marknadsekonomin överlevt på grund av ”massiva statliga ingripanden” – en paradox för dem som förespråkar nyliberal avregleringsekonomi.

Han problematiserar begreppet ekonomisk ”rationalitet” och menar att ekonomer ofta haft begränsade kunskaper om vad som ger människor känslor av lycka eller välbefinnande och därmed hur de i verkligheten agerar ekonomiskt.

Denna ödmjuka inställning till sitt eget yrke känns befriande och ger läsaren mod att själv börja ifrågasätta.

man Strindbergs texter med vetenskapliga uppsatser som i sådana här sammanhang måste ta den plats de tar. Har dessutom, som det heter, den vanlige läsaren verkligen råd lägga ut pengar och tid att ta del av extraläsningen? Man undrar.

De föreliggande volymerna är tegelstenar på 447 respektive 548 sidor och båda erbjuder nästan 200 sidor akademisk bredvidläsning. Som en jämförelse kan nämnas att Röda Rummet, som utkom först i serien 1981, har en ytterst blygsam forskartext på enbart 25 av de 321 sidorna.

Den som vill kan ju förundras över proportionerna. Strindbergs naturvetenskapliga texter håller inte precis vetenskaplig halt och lämpar sig knappt för nöjesläsning. Roligare att läsa är hans kulturartiklar. Röda Rummet är däremot en text det fortfarande smäller kring som ett helt batteri champagnebuteljer. Och detta ger, tja, tjugofem sidor!

Det är ju tur att det finns internet så läsaren kan skaffa sig de vetenskapliga

texterna från den Språkbank redaktionskommittén hänvisar till. Fast skulle de populariserande ambitionerna uppfyllas betyder det helt klart att de första volymerna måste göras om och fyllas med den text man i dag som köpare tvingas leta efter på nätet. Får då kanske vi som köpt serien från början dessa nya böcker gratis?

Man undrar också här.

Långsiktig planering förefaller inte ha varit något som genomsyrat arbetet. Inte heller medvetenheten om att de vetenskapliga texterna skulle finnas enkelt tillgängliga på nätet för den som så önskar, en utveckling som var uppenbar vid låt säga några år in på nittiotalet.

I vilket fall som helst. Den här utgåvan tar ordentlig plats i bokhyllan, men för den som med gillande läser Strindberg är det inte mycket att orda om. Utan August Strindbergs eld skulle den svenska litteraturen vara så förfärligt mycket tråkigare.

olof rydström

anders norborg

fibfilm Det finns de som skulle anse att folk som de laglösa crankkokande hillbillies saknar moralbegrepp.

Men det förhåller sig tvärtom.

Håll käft och överlev

U

nder de senaste månaderna har vi i Sverige sett åtminstone tre prisbelönta spelfilmer, där flickor från undre underklassen mot vidriga odds har övervunnit en ogin, merendels maskulin, omgivning och därmed sig själva. Alla tre har regisserats av och/eller baserats på manus författade av kvinnor. På sätt och vis liknar dessa seriösa och socialt medvetna filmer den – ofta självbiografiska – arbetarlitteraturen från förra seklets Sverige, fast anslaget här delvis är mindre socialt och politiskt och mera feministiskt och psykologiskt.

Debra Graniks aktuella film Winter´s Bone (ung. Vintergåva) efter en roman av Daniel Woodrell hör definitivt till samma genre.

Här skildras ett dramatiskt skede i en Orzarkfamiljs liv i södra Missouri i USA, där åter en modig ung flicka är huvudperson och hjältinna.

De flesta av oss är väl bekanta med seriefiguren Tjalle Tvärvigg? Hillbillies, det vill säga ”bergsfolk”, är ett öknamn som i U S A används om ”white trash”-folk som ännu bor i avlägsna, lantliga bergsområden, inte minst i de skogsklädda Appalacher- och Orzarkbergen. I Sverige hade vi liknande underklassiga skikt som inte platsade i bondesamhället, men som försökte överleva i skogen. De var illa sedda och levde långt från bondbyarna och deras lagar. Den bildade den tidens samhälles ”informella sektor”, som en del romantiskt lagda människor i den så kallade gröna vågen sedan 70-talet i vissa stycken sökt efterlikna, därmed i olyckliga fall endast bekräftande

gjort tillvaron än mera besvärlig, och bergfolkets traditionellt mycket höga arbetslöshet än högre. Ozark och Appalacherna har därför på senare decennier tjänat som rekryteringsfält för US Army.

Filmen Winter´s Bone av Debra Graniks.

Marx påstående om att historiska tragedier kan återuppträda, fast då ibland som fars.

Om att företeelsen är ganska gammal vittnar ovanbemälda seriefigur, vars amerikanska förlaga, Snuffy Smith, började tecknas 1919. Den typiske litteräre bergsbon, som nog i vissa avseenden även har inspirerat Åsa-Nisses författare, har ett ofördelaktigt, inavlat utseende, spelar banjo (se: Den sista färden) lever på hembränning och tjuvjakt, på att lura sheriffen och smita från skatt, även om han/hon delvis försörjer sig som tillfällighetsarbetare i jordbruket eller i servicesektorn. Men de senaste decenniernas, ökade dominans för stora företag inom industri, handel, skogs- och jordbruk har

Familjer i dessa områden har levt i ”utanförskap” som bergsbor i många generationer. De har utvecklat egna traditioner, egen musik och normer, där, som ofta i subkulturer, den utvidgade familjen och släktband spelar stor roll. Banden till samhället utanför är svagare, och den ömsesidiga misstron mellan detta och bergsborna är desto större. Under de senaste två decennierna har läget för hillbillies i Ozark därtill ytterligare förvärrats genom att narkotikan fått fäste där, såväl vad gäller tillverkning som ett utbrett eget bruk.

I Graniks film gäller det framför allt metamfetamin, ”crank”, ett i lyckade fall vitt, kristalliniskt pulver. Denna potenta, centralstimulerande drog har ur tillverkarens synpunkt den fördelen att den kan tillverkas på lokalt tillgängliga produkter genom en relativt enkel kokningsprocedur. Denna har tyvärr nackdelen att den riskerar att förgifta producenten och/eller spränga honom i luften, genom att den explosiva gasen fosfin frisläppes vid 88 graders temperatur i koket.

Ree Dollys familj och större delen av hennes släkt är i Winter´s Bone involverad i produktion och distribution av crank. Ree är 17 år men redan familjens överhuvud, ty modern är kroniskt apatisk och psykotisk,

fib 43

eller möjligen gravt dement – en känd biverkan av drogen. Ree sköter rucklet de bor i och tar hand om två småsyskon, eftersom pappan har en 10-årig knarkdom hängande över sig. Ree förmodar till att börja med att han håller sig undan sedan han, troligen med hjälp av den knarkfirma han tillhört, blivit frisläppt mot borgen – sedan han satt huset med vidhängande skog i pant hos Thump Milton, firmans huvudman.

När Rees pappa inte dyker upp inför rätta blir konsekvensen att domstolen behåller sina borgenspengar, Thump Milton tar Rees hus och skog och att hennes familj blir vräkt. Om Ree vill rädda huset och familjen måste hon antingen finna sin far levande, och få honom inför rätta – eller bevisa för myndigheterna att han är död, varvid också borgenssumman och huset skulle räddas för henne.

Den som tidigare har sett amerikanska gangsterfilmer anar snart, att kedjans chef har löst ut pappan för att tysta honom för gott – en av de möjligheter som skapas av borgensförfarandet i anglosaxiska länder.

Att så verkligen har skett visas så småningom, ty den lokale sheriffen hade tjallat för firman om att pappan stod i begrepp att samarbeta med myndigheterna i utredningen. Detta skulle ha äventyrat hela den lokala knarkhanteringen. Att ta fram pappan död eller levande hade varit ett hot mot släktens och subkulturens överlevnad, ty inte ens i Ozark är det legalt att mörda tjallare, även om sheriffen tycks stå på lönelistan.

Det finns de som skulle anse att folk som till exempel de laglösa, crankkokande hillbillies i Ozarkbergen, saknar moralbegrepp.

Men det förhåller sig tvärtom. Den kultur som saknar respekt för lagen måste i stället överleva med hjälp av en rigid, lokalsamhällelig moral, som predikar underkastelse under ledningen, lojalitet, sammanhållning och framför allt vad maffian

Ur filmen Winter´s Bone. Foto Sebastian Mynarski

brukar kalla omerta, det vill säga att man utåt, mot omgivningens institutioner, till varje pris måste hålla käft. I grunden är det samma lag som söker hindra den privat butikanställde att tala om för pressen att butikchefen fibblar med köttfärsen. Fast den undre världen har ingen fingraderad straffskala för överträdelser mot omerta.

Där kan man i sådana fall inte bötfälla folk eller sätta dem i fängelse, inte landsförvisa dem. Man måste därför slå – eventuellt ihjäl – dem. Det är inget personligt, inget utslag av psykopatisk brist på empati om så sker – det gäller företaget och subsamhällets överlevnad. Det fostrar folk till hårdhet – men kanske inte mera än vad som krävs i en reguljär armé av den officer som skickar ut soldater till en säker död eller måste skjuta dem om de vägrar.

Att som Ree gjorde, gå omkring att söka sanningen om vad eller vem, som eliminerat en lösmynt medlem av hennes kärnfamilj blir ett hot, precis som den lösmynte själv var det. Om hon ansåg att priset för hennes tystnad kunde bli väl högt måste man göra priset för att bryta den desto högre, genom att misshandla henne och vid behov slå ihjäl henne. Ree trotsar ändå sin släkt och tystnadskulturen. Hon lyckas till slut beveka, först släktens kvinnor och sedan sin cranksnortande farbror, att rädda hennes allt mindre kärnfamilj på ett maka-

bert men fyndigt sätt, utan att firmans verksamhet rubbas, i varje fall inte på kortare sikt.

I den mån Winter´s Bone tar ställning för något är det egentligen för vad som i USA-filmer brukar kallas family values. Att subsamhällen som Ree’s och crankkokande familjeföretag får existera på marginalen i världens rikaste land ifrågasätts inte, varken av hjältinnan eller filmen, även om regissören, av intervjuer att döma, gör det.

De flesta arbetslösa och fattiga börjar visserligen inte att använda eller koka crank eller gå på gatan, men frånvaron av moralism är ändå ett plus i filmen. Ty folk som beter sig illa har i allmänhet goda skäl för det.

Men att familjen och eventuellt feminin empati är det enda man kan lita på – ty så kan man tolka filmens budskap – är inte riktigt sant, och det pekar knappast framåt. Samma obrottsliga lojalitet mot kärnfamiljen leder oss nämligen att inte anmäla övergrepp, missbruk eller misshandel. Och att hjältinnan Ree inte förut försökt stoppa sin far när han medverkat till att förgifta tusentals människor, däribland möjligen modern, är mycket mänskligt, men det har gjort henne till en del av USA:s många sociala problem, inte bidragit till deras lösning.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

»

Träsnitten var föregångare till mangabilderna men visar vilka tankar som rådde under dåtidens politiskt avgörande skede.

DE HUNDRA SKRATTEN

D

en som bor i – eller har vägen förbi – Stockholm borde nu försöka ta sig tid att gå till Östasiatiska museet på Skeppsholmen ty där visas fram till 15 maj 2011 en utställning av en del av de politiska massbilder från Meiji-tidens Japan som Gun Kessle och jag samlade och donerade till museet: ”Maktens bilder – Japanska träsnitt som propaganda”. Detta var en av de samlingar mass-spridda bilder vi byggt upp, donerat och sökt visa, för att i nuet tydliggöra tankarna under dåtidens politiskt avgörande skeden som franska revolutionen, andra världskriget eller kulturrevolutionen i Kina.

Den som tar sig till Östasiatiska museet och ser utställningen kommer att bättre förstå hur vanliga japaner – då i och för sig i det privata lika hyggliga som tyskar eller britter eller amerikaner – kunde delta i så fruktansvärda brott som de i Kina 1931–1945 under det som i Japan kallades ”Kinaincidenten” och efter 1941 utvidgades till ”Stillahavskriget”.

Meiji-restaurationen i Japan i november 1876 när kejsaren efter 675 år formellt återgavs sin makt var egentligen en revolution. Ur det gamla, mer konserverande än konservativa feodalväldet som alltmer tvungits ge vika för kommersiellt och militärt dominanta västliga stormakter skapades av en medveten och militant del av härskarklassen en ny stat; en kapitalistisk

militärfeodal ordning av nytt slag. Kriget mot Kina om Korea 1894 var dess första steg på vägen mot vad många i dennas nu härskande militärfeodala klassen såg som ett kommande världsvälde. Att krossa det Kina som traditionellt varit den ledande makten; Japans förebild var den första uppgiften.

Till denna uppgift gällde det för den härskande klassen att fostra och forma det underställda folket. Till det behövdes konstnärer och diktare. Det är här jag inte är överens med ordet propaganda.

Exempelvis Th. Th. Heine gjorde formellt lysande hatbilder mot England i Simplicissimus 1914–1918, men propaganda var de inte; de var hans egna konstbilder styrda av vad han ansåg vara sina egna tankar. Den styrande massbilden fostrar och formar utan att vara beordrad!

Marx förklarade detta då han påpekade att de härskande tankarna är den härskande klassens tankar. När det gällde den masspublicerade bildens roll konkretiserade John Grand-Carteret detta på ett utmärkt sätt i förordet år 1885 till sitt stora verk: ”Les Moeurs et la Caricature en Allemagne, en Autriche, en Suisse”. ”Det som präglat tecknarnas sinne får oss att lära känna den härskande tanke vilken rått över massans öde.”

Kobayashi Kiyochika (1847–1915) ger ett utmärkt exempel. Han var en i sin tid

nyskapande japansk konstnär, liberal därtill, som skildrade detta krig mot Kina dels i tredelade träsnitt som ”realistiska” krigsbilder och dels i sin serie ”Nippon Banzai hyakusho” (”Leve Japan hundra samlade skratt” eller med andra tecken för samma uttal ”Leve Japan, hundra strider, hundra segrar”) där bilderna återtog ett äldre folkligt formspråk.

Västerländska kritiker fann – av kulturella, bildtraditionella skäl – dessa karikatyrer estetiskt motbjudande. (Punch i England publicerade under decennier starkt rasistiska karikatyrer om japaner som apor – men med europeiskt traditionellt bildspråk; alltså inte estetiskt upprörande för västerlänningar.) Efter Japans nederlag 1945 ansågs de militaristiska och blev till stor del insamlade och förstörda av ockupationsmakten. Men nu är de inte bara konstnärligt återställda utan kan ses som föregångare till den formutveckling som skapade de moderna manga-bilderna.

Samtidigt bör vi vara medvetna om att också bland dagens kineser och koreaner väcker sådana bilder mycket starka känsloreaktioner. Ungefär som hos muslimer bilden av Profeten som rondellhund. När The Massachusetts Institute of Technology (MIT) faktiskt utan rasistiska bitankar 2002 började lägga ut en samling ”realistiska” japanska träsnitt från 1894 års krig i ett stort resonerande kulturprojekt orsakade detta en så rasande och

fib 45

Texten till denna bild har för utställningskatalogen översatts av Lars Vargö: ”Det är inte så enkelt att man bara kan kalla det av Japan ockuperade Kina för Nya Japan. Det går ju inte att behålla barbarerna som de är. Man måste starta nyodlingar och det tar tid, både i teori och praktik. Det är riktig besvärlig mark och de som sysslar med nyodlingar blir nästan alla konfunderade. Till att börja med måste man kapa kinesernas förfärliga hårpiskor. Och för att göra det måste man gripa tag i dem och skära av dem vid roten. ”På det här sättet kommer ni att se ut som människor och slipper bli utskrattade som grisar med svansar eller andra djur.

Sedan kan ni kalla er för stiliga japaner och möta världens respekt. Alla fyra hundra miljoner rakade huvuden kan därmed förstå vilken tur de har haft.”

Alla tjing-tjongare blir lyckliga: ”Vad skönt att bli av med grisogräset!”

Illustration: ”Nya japanska odlingar” ur Kobayashi Kiyochikas (1847 - 1915) serie från 1894 års krig mot Kina ”Nippon Banzai hyakusho” (”Leve Japan hundra samlade skratt” eller med andra tecken för samma uttal ”Leve Japan, hundra strider, hundra segrar.”)

världsomspännande storm på nätet från i synnerhet utlandskineser och så många starkt upphetsade möten från kinesiska ungdomar i olika länder att hela projektet tillfälligt fick avbrytas. (Den som vill följa detta kan gå ut på nätet och söka efter ”Visualizing Cultures” och ”MIT”.) Det var inte oförklarligt. Vissa sviter bland dessa krigs-triptyker skildrar på ett kolonial-

typiskt sätt ett grymt och blodigt tuktande av civilisationsfientliga infödingar. (Märk att de japanska soldaterna inte bara bär ”europeiska” – tyska – uniformer utan ser ”kaukasiska” ut i ansiktena!) Men dessa ”Hundra skratt” är just genom att med karikatyrens medel slå under medvetandeytan långt mer medvetet kränkande.

(Man kan jämföra med skillnaden mellan

bilderna i ”Signal” och ”Der Stürmer”.)

Just för att dessa massproducerade bilder fortfarande bär på en laddning bör vi se noga på dem – och inse att de fungerar ideologiskt just genom att vara konstnärliga!

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

KOMMER HAN ATT UTLÄMNAS? Wikileaksgrundaren Julian Assange misstänks för sexualbrott i Sverige. En svensk åklagare begär att Storbritannien, där Assange befinner sig, ska skicka hit honom. Samtidigt anser man i USA att

han har förbrutit sig grovt mot USA-lagar genom att publicera hemliga amerikanska dokument. Finns det en risk att USA kan hämta Assange på Arlanda flygplats, ifall han skulle föras dit? Löper han samma risk

som de terroristmisstänkta egyptier som USA förde från Sverige till Egypten, där de utsattes för tortyr?

fib-läsare

ingemar folke svarar

NEJ, SVENSK LAG GÄLLER

S

taterna samarbetar med varandra när det gäller att lagföra personer som är misstänkta, åtalade eller dömda för brott. Inom Europeiska Unionen gäller sedan 2003 regler om att sådana personer ska kunna överföras enkelt från ett unionsland till ett annat. Det går så till att en åklagare i den begärande staten med exempelvis ett häktningsbeslut av en domstol som grund skickar en så kallad europeisk arresterings-

»

om utlämning. Sverige har utlämningsavtal med USA, men reglerna i vår svenska lag måste ändå följas av de svenska myndigheterna.

Grundläggande är att den svenska regeringen har fri prövningsrätt när man mottar en begäran om utlämning. I lagen uttrycks detta så, att en brottsmisstänkt person enligt beslut av regeringen ”får” utlämnas till den andra staten.

En lång procedur om regeringen ska ta ställning till ett utlämnande.

order till den stat där den sökta personen finns. Arresteringsordern ska tas om hand direkt av åklagare och domstol i det andra landet utan att behöva passera dess regering. Ingen prövning av bevisningens styrka ska behöva ske. Strafftrösklarna är låga.

I allvarligare fall ställs inget krav på att den misstänkta gärningen ska vara straffbar i den stat som tar emot arresteringsordern. Undantagen är få och mestadels formella.

Gentemot de nordiska länderna Norge och Island är Sverige bundet av förenklade regler om utlämning. I förhållande till andra länder utanför EU måste sådana frågor prövas enligt 1957 års utlämningslag.

Den lagen sätter ramen för Sveriges möjligheter att träffa avtal med andra stater

Men på vägen till ett regeringsbeslut om utlämning ska en lång procedur följas.

Riksåklagaren ska göra en utredning och yttra sig i saken. Om den sökta personen inte samtycker till utlämning, måste Högsta domstolen också yttra sig. I HD kan man hålla en muntlig förhandling som i princip ska vara offentlig. För politiska brott får utlämning inte ske.

För tryckfrihetsbrott fick inte heller utlämning ske enligt den utlämningslag (från 1913) som ersattes av 1957 års lag. Att undantaget inte följde med till den nya lagen anser dock experter vara en lapsus. För Julian Assange skulle det alltså finnas goda möjligheter att i Sverige värja sig mot en eventuell begäran från USA:s sida om utlämning på grund av

misstankar om brott i samband med Wikileakspubliceringar. Enligt den svenska Tryckfrihetsförordningen intar han ju närmast ställningen av meddelare eller medhjälpare till meddelare av de uppgifter som USA kan anse förgripliga. Plus att vad USA kan tänkas lägga honom till last i det här sammanhanget nog måste anses som ett politiskt brott.

Vad som drabbade de två egyptierna som Sverige lät USA hämta till Egypten var något helt annat. Anledningen till de inte fick stanna i Sverige var att deras ansökningar om uppehållstillstånd här avslogs.

De skulle därför avvisas enligt utlänningslagen. Så långt hade beslutet att avlägsna dem inget samband med någon misstanke mot dem om brott. Det var när avvisningsbeslutet skulle verkställas som svenska myndigheter begick flera oförlåtliga misstag. Överlämnas alltså Assange till Sverige, vilket nog bara är en tidsfråga, så finns han ju här på den svenska statens egen begäran.

Det finns då självfallet ingen grund för att avvisa honom enligt utlänningslagen.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W.F IB .S E SE VÅ R NYA HE M SI DA

Hopsnackat på årsstämman

Här köper du FiB:

w Frances Tuuloskorpi kommer att gästtala vid Bild/Kulturfronts årstämma. Hon är redaktör för antologin Hopsnackat som innehåller 35 berättelser från en rad olika arbetsplatser.

Själv är Frances känd som en stridbar facklig aktivist med över 30 års erfarenhet av lokal facklig kamp. Från 1977 arbetade hon på Skogaholms brödfabrik, Stockholmbagaren, tills fabriken lades ner 2004. På den arbetsplatsen var hon som facklig förtroendevald med om en rad fackliga strider allt från att försöka få till längre raster till att framgångsrikt arbeta emot företagsledningens hot om att lägga ner verksamheten. Årstämman hålls lördagen den 16 april klockan 10 till 16 i ABF-huset på Sveavägen 41, Stockholm.

DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

Illustration Robert Nyberg

Nästa nummer kommer den 14 april. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se