FiB 4-2011

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 4 2011 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD THAGE G: 3 TESER OM KRIG IRAK MOT SAMMANBROTT

PRESIDENTERNAS MARY

fibfyra2011

På egna ben sedan 1972

thage g. peterson

Brott mot mänskligheten 10

”Hur kan du som varit försvarsminister vara emot Sveriges krig i Afghanistan?”

Thage G. Peterson: ”Just därför”.

I tre teser förklarar den f d ministern och riksdagens talman, Thage G. Peterson, sin ståndpunkt i Afghanistan-frågan.

jan-ewert strömbäck

Alla presidenters Mary 17

Hon kom som 16-årig hemhjälp från Sverige till USA. Några år senare startade Mary Andersons fantastiska karriär i den amerikanska fackföreningsrörelsen.

En karriär som förde henne till Vita husets innersta krets och jobb hos totalt fem presidenter.

foto: Torsten Jurell

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsillustration: Tzenko Stoyanov Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktör: Gösta Elmquist.

Layout: Björn Folke Johansson.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Jonas Redmo, Hans O Sjöström, PerArne Skansen, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Medarbetare i detta nummer: Bertil Almlöf, Jan Bergsten, Sisela Björnsson, Tage Danielsson, Hillevi Duus, Gösta Elmquist, Stefan Estby, Ingemar Folke, Lisa Forsberg, Tobias Hellman, Hans Isaksson, Björn Folke Johansson, Åke Johansson, Torsten Jurell, Mia Jämtvall, Peter Karlsson, Ulf Karlström, Hans Lindström, Kenneth Lundgren, Jan Myrdal, Hillevi Nagel, Anders Norborg, Thage G. Peterson, Olof Rydström, Tzenko Stoyanov, Jan-Ewert Strömbäck, Stig Söderlind, Mare Toomingas, Eva Wernlid, Carolina Westin, Agneta Willians, ZuYu, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontfyra2011

thorsten jurell

Kinesisk konst II 30

Nya tankar, nya uttryck präglar den kinesiska konsten. Torsten Jurell återkommer här med ett nytt nedslag i Kina. Här möter han ZuYu och hennes fotokonst, omgiven av konstnärer i den konsthetaste staden i världen.

hillevi nagel sverigebilden 4

bertil almlöf satirarkivet 29

lisa forsberg jorden runt 5

hans isaksson kulturhistoria 36

tage danielsson levande historia 6

recensioner 38

hans isaksson dagsvers 16

hans isaksson film 42

åke johansson porträtt 22

jan myrdal skriftställning 44

peo österholm irak 25

ingemar folke rätt & rådligt 46 hans lindström serie 48

fibfyra

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W.F IB .S E SE VÅ R NYA HE M SI DA

”Skriv ditt testamente”

M

ed en parafras på Bertolt Brechts diktrader om härskarnas ord om fred och krig skulle man kunna säga ”När stormakternas ledare talar om demokrati och humanism – lille man skriv då ditt testamente”.

Efter det att FNs säkerhetsråd den 17 mars antagit resolution 1973 om skydd för civilbefolkningen i Libyen tycks det som att det i Sverige har utbrutit en komplett krigshysteri. Det är inte bara så att politiker och skribenter både till höger och vänster välkomnat USAs och dess allierades flyganfall på Libyen utan de kräver även att Sverige med sina JAS-plan ska delta i bombkriget.

Tisdagen den 29 mars meddelade regeringen att den skulle föreslå riksdagen att Sverige skall delta med åtta JAS-plan för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. De svenska krigsplanen får dock inte anfalla libyska marktrupper. Svenska politiker som traskar lydigt efter de västliga stormakterna har nu dragit in Sverige i två angreppskrig.

Den före detta utrikesministern Jan Eliasson var i SVTs Agenda väldigt nöjd med att principen om humanitär intervention knäsatts. Den principen bäddar för en väldigt farlig politik och är USAs

»

Vänstern har inte förstått frågan om nationellt oberoende.

och stormakternas våta dröm. Dessa kan bakom stridsropet humanitärt ingripande blanda sig i små staters inre angelägenheter och ta strypgrepp på dessa.

Säkerhetsrådets resolution gav USA och dess koalition av bombvilliga stater carte blanche för en sådan politik.

Det är inte av humanitära skäl som USA, Storbritannien och Frankrike nu skickar sina kryssningsmissiler och sitt bombflyg mot Libyen. De arbetar som alltid för att gynna sina stormaktsintressen.

USA – som togs på sängen av den folkliga proteststormen för demokrati som drar genom hela arabvärlden – har nu skapat sig ett läge för att återta några av sina tidigare positioner i området. Liksom vid bombkriget i Kosovo och styckandet av Jugoslavien styrs krigspropagandan i våra gängse massmedia utifrån dessa intressen. Angreppsstaternas propaganda demoniserar Gaddafi och hans regim samtidigt som de blundar för vad som sker i Bahrain och Jemen.

Numrets medarbetare:

Angreppet på Libyen planlades och sattes i verket redan före beslutet i säkerhetsrådet. Enligt den engelska tidningen Sunday Mirror har ett antal soldater ur de brittiska specialstyrkorna SAS i flera veckor i all hemlighet befunnit sig i Libyen och bland annat sökt efter Gaddafis raketramper. Problemet för Obama är att den amerikanska krigsmakten redan är överansträngd både budgetmässigt och operationellt. Bara det första dygnet av bombkriget mot Libyen kostade USA mer än 100 miljoner dollar.

Det är därför Förenta staternas president tassar runt i frågan och att försvarsministern Robert Gates säger att USA snart kommer att skära ned på sitt deltagande i den libyska operationen.

Den svenska insatsen avlastar USAs och dess förbundna hårt ansträngda militärresurser.

Att stora delar av den svenska vänstern svansar med i stormakternas krigspolitik är egentligen inte förvånande då de inte heller tidigare förstått frågan om det nationella oberoendet.

Mot den bakgrunden är det inte heller förvånande att de som tidigare företrädde en försvarspolitik med en stark pacifistisk tendens nu uppträder som krigsaktivister.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Namn: Jan-Ewert Strömbäck Ålder: 61 år Sysselsättning: Frilansjournalist och författare Berätta lite om dig själv.

Jag älskar att ha intuitionen som arbetsredskap - att av en slump upptäcka en kvinna som Mary Anderson. Jag har aldrig varit särskilt metodisk i mitt skrivande, går hellre på lust.

Det funkar också i privatlivet med tre barnbarn och fem barn, varav två med Karin, hustru sen 20 år tillbaka.

Vad inspirerar dig?

Beröm av kompisar på Facebook.

Vad upprör dig?

Att en persons adress kan utgöra grund för diskriminering.

fibsverigebilden

bild: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibjordenrunt inga skärpta regler i usa Många länders regeringar – bland annat i Tyskland, Italien, Ryssland, Frankrike och Spanien – skärper nu regelverken som styr den inhemska kärnenergiframställningen.

Den amerikanska regeringen med president Barack Obama i spetsen har dock valt en helt annan väg. Den kommitté som tillsatts av regeringen med ansvar för reglering av kärnkraftsindustrin tillkännagav nyligen att man inte rekommenderade några förändringar eller någon ny form av reglering. Detta trots att ett flertal rapporter pekar på allvarliga brister i kärnkraftsindustrins säkerhetsrutiner.

Detta gäller både nybyggnationer och redan existerande kärnkraftverk.

De ansvariga för över en fjärdedel av alla amerikanska kärnkraftverk har brutit mot lagen då de underlåtit att rapportera skador som utgör allvarliga säkerhetsrisker.

tusentals i protest mot bankfusk De omfattande protesterna mot framför allt befintliga och planerade nedskärningar inom utbildningssystem och offentlig sektor i Storbritannien har nu spridit sig till USA. Tusentals aktivister från US Uncut har under den senaste månaden samlats i över 50 städer – från New York till Hawaii – för att protestera mot nedskärningar som regeringen planerat och skattefusk bland stora företag.

US Uncut är en systerorganisation till UK Uncut, som är Storbritanniens snabbaste växande protestorganisation. Protesterna som initierats av UK Uncut har framför allt varit riktade mot höjda undervis-

fib 5

I en rapport som publicerats av ABC News återfinns 56 allvarliga överträdelser av amerikanska kärnkraftverks säkerhetsrutiner, däribland flera incidenter där kärnmaterial hanterats på ett bristfälligt sätt eller i vissa fall till och med tappats bort, otillfredsställande beredskapsplaner, bristfälliga reservgeneratorer, rostiga nedkylningssystem, läckande tak, översvämningar i närheten av säkerhetsutrustning, rostiga rör och ledningar, eldsvådor och oavsiktliga driftstopp.

Inga av dessa brister ledde till några sanktioner gentemot kärnkraftverken.

Inga åtgärder vidtogs exempelvis från regeringens sida för att tvinga ägarna till ett kärnkraftverk beläget precis utanför New York City att reparera en del av verkets säkerhetsutrustning som hade läckt de senaste 18 åren.

Enligt statliga inspektörer skulle en anläggning i Pennsylvania börja läcka

ningsavgifter på universiteten och skattefuskande affärskedjor och banker.

Nyligen iscensatte man protester på över 40 bankkontor som tillhör Royal Bank of Scotland (RBS). Tidigare samma vecka hade det framkommit att över 100 bankdirektörer hade tilldelats bonussummor vilka motsvarade nästan 100 miljarder pund. Detta trots att RBS, som har en statlig räddningsinsats att tacka för sin överlevnad, år 2010 rapporterade förluster motsvarande 1.1 miljarder pund.

RBS styrelseordförande försvarade beslutet att dela ut bonusar till bankdirektörer med att många färre getts bonusar nu, jämfört med tidigare år. En fjärdedel av

radioaktiv strålning inom ett dygn efter att någon driftstörning inträffat, eftersom reservbatterisystemet bara förmår ge energi för åtta timmars drift – lika lång tid som reservaggregaten i Fukushima.

23 amerikanska kärnkraftsverk använder exakt samma typ av reaktor som den som användes i Fukushima-anläggningen, trots att man så tidigt som 1972 visste att förvaringskärlen som fanns i den här typen av reaktorer inte skulle klara en härdsmälta.

En av de 23 anläggningarna gavs nyligen en 20-årig förlängning av sin licens. Vita husets ståndpunkt verkar vara identisk med den amerikanska kärnkraftsindustrins ståndpunkt. En möjlig anledning till detta skulle kunna vara att två av Obamas närmaste män, Rahm Emanuel och David Axelrod, har starka band till ett av de främsta energibolagen, Exelon, som kontrollerar en betydande del av den amerikanska kärnkraftsindustrin.

RBS-gruppens 18 700 kapitalplacerare skulle inte få någon bonus alls det innevarande året.

US Uncut kommer i stället att rikta sina protester mot Bank of America, som var en av de banker som fick störst andel skattefinansierat stöd under den ekonomiska krisens första period. Enligt US Uncut, så underlåter nästan två tredjedelar av amerikanska och utlandsägda företag som är verksamma i USA att betala inkomstskatt i USA. Bank of America fick 45 miljarder amerikanska dollar i statligt stöd som en del i den amerikanska regeringens ekonomiska räddningsinsats.

Trots detta betalar Bank of America ingen federal skatt.

texter: lisa forsberg

fiblevande historia

»

Och duger inte gravarna vi gräver upp för spillet så kan vi ha dom själva.

På nåt sätt kan man få till’et.

Foto Scanpix

Tage om japansk kärnkraft

Det var 1971 – i Sverige invigdes Oskarshamn 1, i Japan invigdes Fukushima 1. Fukushima var ett kärnkraftverk som ingick i Japans planerade satsning på 80 lättvattenreaktorer.

Fem år senare, i november 1976, besökte generaldirektör Valfrid Paulsson från Naturvårdsverket Japan för en konferens om kärnkraft. Hans översvallande optimism fick Tage Danielsson att vässa pen-

nan och i en dagsvers ge generaldirektören ett rejält rapp över fingrarna. Än i dag är Tages ord lika aktuella. red

dagens nyheter 21 november 1976

”Japan har vunnit kriget mot miljöföroreningarna.” Det omdömet har fällts av Valfrid Paulsson, generaldirektör för Naturvårdsverket, efter en konferens i Tokyo.

– Hur naiv får en svensk generaldirektör egentligen vara? Undrade ledaren för en stor miljöorganisation i Tokyo. Valfrid Paulsson ansåg inte att de 80 nya kärnkraftsreaktorer som planerades var något miljöhot. Samtidigt som Valfrid Paulsson på lördagen lämnade Japan med idel goda intryck, hölls en minnesstund för det 203:e officiella dödsoffret för luftföroreningarna i Kawasaki nära Tokyo.

fib 7

VALFRID PAULSSONS RESERAPPORT I Japan går japanerna med långa bamburör och andas genom dessa högre luft, så ingen dör.

I Tokyo går tokyanerna och andas knappast alls och rör sig häftigt, liksom glatt. Jag tror dom dansar vals.

I Hiroshima går hiroshimanerna omkring.

Av bomben som blev så beryktad ser man ingenting.

Tvärtom, av denna bomb har man en väldig nytta haft.

Japanerna ser kärnkraft som en glad och trevlig kraft.

För tänk om inte bomben hade råkat ramla ner!

Då funnes kanske ej de flotta kärnkraftverk man ser.

Och ändå har ju bomben blivit utsatt för kritik.

Där sket dom sig på tummen, dom som tvivlar på teknik!

I Sverige går grobianerna och för ett sabla liv så fort naturvårdsverkets chef är glad och positiv.

Och ändå är det jag som med min optimistrefräng från makten lyckats hjälpa Olof Palme och hans gäng!

Jag tillhör visserligen socialdemokratin, men valförlusten suddar inte bort min muntra min Jag säger glatt till Olof: lyssna aldrig på kritik!

Och går det sen åt helvete, så går det med musik! * I Japan går japanen i naturens helgedom, i svavlets skira skugga, som har ersatt körsbärsblom.

Till sist ett tack till Sverige för att jag får åka runt och ingenting förstå, och komma hem och prata strunt.

Signerat Valfrid Paulsson, Svensk naturekvilibrist.

Naturvårdsverkets chef. Partiansluten optimist.

P.S. Och duger inte gravarna vi gräver upp för spillet så kan vi ha dom själva. På nåt sätt kan man få till’et.

tage danielsson - dagsvers, arbetaren, 3 december 1976

fibnoterat

»

Jag anser verkligen president Mubarak och hans fru vara vänner till min familj. Så jag hoppas få se honom ofta, både i Egypten och hemma i USA.

Hillary Clinton, mars 2009

Juholt till vänster

w ”Till vänster om mittfåran”, där återfinns socialdemokraternas nye ordförande Håkan Juholt. Som framgår av denna bild gäller detta även utrikespolitiken – Juholt på plats i olje-och gaskrigets Afghanistan, tillsammans med den afghanske generalen Farouk.

Som sagt, Juholt till vänster.

Foto: Malin Adolfsson, Försvarsmakten

Hål blir fall i HD?

w Nej, så här får man inte göra. Nu har konstinstallationen på Öja-Landsort 2008, som FiB skrev om i nummer 3 2011, orsakat konstnärsduon SIMKA, Simon Häggblom och Karin Lind, böter.

Svea hovrätt dömde nyligen » SIMKA till 40 dagsböter vardera anno 2011 för konstinstallationen. Verket, Konst inför rätta, med titeln Blick, ingick i den lokala föreningen Kulturbryggans sommarutställning. fibdebatt

Vad tycker du?

Skriv till: red@fib.se

sant? Är detta verkligen utan Ja, det är inget skämt blodigt allvar.

uon Simka, Simon 2008 och konstnärsd lokalt den 17 Året var bjudits in av den ovanligt ärende Karin Lind, hade behandlade ett Häggblom och att göra en w Svea hovrätt har begått Kulturbryggan avgöra om två konstnärer förankrade föreningen gen var att de mot februari: den ska Öja/Landsort. Förhoppnin dd alternativt förseelse kaninstallation på inte skulle ge eko och ”brott mot områdessky Tingsrätten tyckte konstverk som vid Landsorts fyr. skulpturskulle skapa ett områdesskydd” t för en permanent vara någotdera lation kunde anses ske rent av bli startskotte sponsorer bidrog att deras konstinstal domen. Han skärgården. Flera har överklagat yttersta i agare ute park namnet Blick, men en kammaråkl en på det allvar t, som gick under erk, ”inte tagit brottslighet till att konstverke anser att rätten n, Statens fastighetsv på allvar, undrar Är detta verkligen kom till stånd. Markägare var alla med och som den förtjänar”. och Sjöfartsverket Nancy Westman.

Skärgårdsstiftelsen tydligen räkkulturjournalisten t. Men ingen hade konstverke bekostade privatperson som metallstycken n. Eller med den numera rostiga, nat med länsstyrelse snabbt nog 30 mm tjocka, samt går för sig. Att n för att den inte av Försvarsmakten JO-anmälde länsstyrelse ten så viktiga ärende. indrivna i urberget lek, på berget för mänsklighe ker, i normal bunkerstor hanterade detta som bygga betongbun gång. Båtbryggor sin ordning en boende och var också helt i den goda ordning1991 inte bara erbjudit stör inte heller Landsort har sedan konstutställningar fästs i samma urberg de konstnärer natur utan också rt. Men gud nåde av besökare vacker på 10 Naturen skyddas en ute på Öja/Landso hus, uppallade Kulturbryggan. ett antal små gula arrangerade av och förexploateras som satte upp urberg! den detta att i som borrats ner lagar som ska förhindra hursomhelst hel–15 mm tjocka ”ben” inte vidare snyggt exempel inte borra s. Även ingen konst och störs. Man får till Det där var väl eller någon annanstan r. i urberget, på Landsort ler. sig dessa förordninga konsten ska underordna här. Det gäller saken annars? det det som ska vi ha, hur blir Men det är knappast klipporna på Nej, rättning i leden uttrycker som helst för att agare Leif Johansson hur många bevis decenfinns kammaråkl många tingssom under den Eller e ovarsamt i Svea Hovrätt överklagad Landsort har hanterats sårigt resultat. saken när han nu friade de aktuella ofta synligt och snart ett år sedan nier – och det med ner, behövde man rättsdom som för rätta över och åtalar t Blick väl monterats Simka förfasas ju med När konstverke de små hål som konstnärerna: ”Vi och i tunför att alls se var de klottrar på husväggar förstoringsglas någon roll. Det ungdomar för att inte begära att inte heller det spelar Hur ska man då borrat finns. Men suspekt urbana, nelbanor med mera. och respektera två konstnärer, kunna läsa innantill spelar roll är att spelar skall som som Det de misstänkta som gäller för alla. samhällsmedborgare vart fall övriga satt sig över regler ation drivit de regler som i godtas vad händer att de med sin konstinstall platsen. detta förfarande roll är till exempel allmänhet från respekterar. Om i naturen i Sareks och solbadande otillåten utställning bort en badande då härnäst – en n?”

Hagaparke i nationalpark eller

desskyddet. De friades i Stockholms tingsrätt men domen överklagades och Svea hovrätt gick på en annan linje.

Trots en lång rad vittnesmål som talade för konstnärerna, trots gällande praxis i den här sortens konstsammanhang, trots att det berg som utsatts för det så kallade brottet redan tidigare var fullt av hål, ansågs just de många, men minimala, hål som Simon fib 7

Blick Foto Antonius

utan blodigt allvar.

Detta är inget skämt för solbadarna Johansson ömmar Kammaråklagare sig riktigt att man ”Det är i och för och skriver vidare: en helt annan allen lockat till sig genom utställning en olagligt uppden som velat se mänhet, nämligen lation.” förd konstinstal

För att förankra de små hus som utgjorde huvuddelen av installationen, borrade Häggblom ett antal hål i berget. När installationen efter nio veckor togs bort, fylldes hålen igen.

Likväl åtalades SIMKA för brott alternativt förseelse mot områ-

flummig praxis”

i sitt utövande av

van Arkel

konstnärskapet.

vad som händer betydligt mer över Jag undrar dock s bestämmer näst högsta rättsinstan härnäst – om vår detta? Nog kunde ett ärende som större sig för att ta upp rättsfall att pröva, finns viktigare man tro att det par konstnärer? sätta dit än ett brottslingar att

lla landets intellektue allmänhet om kostsam del av Frågade han denna Ska verkligen en en kammaråklaHur vet han det? platsen och konshovrättsdomare, nämligen de tre intresserad av både haft att hantera olaglig? elit, den kanske var försvarare som vissas ögon var visste att den i gare och en offentlig att sätta dit ten och inte alls agares uppfötid och kraft åt det i en kammaråkl detta ärende, använda det som en lokal Inte visste jag att emotionellt som gjort precis att vara så synbarligen ett par konstnärer därtill på anvisad som randekod ingick dem att göra, och driva – ett ärende ärende han ska arrangör inbjudit engagerad i ett rimligen borde från annat som westman plats, på Landsort? nancy menar upptar tid och resurser då n – och re för Allmänhete vara av större värde författare, översätta solbadsintressekulturjournalist, n, badintresserad, jag hela Allmänhete lagd. serad eller annorledes komma den rad, konstintres i Svea hovrätt beräknades Vi återkonstFotnot: Domen n av denna tidning. då härnäst”, om ju –”vad händer 10 mars, före utgivninge Jo, man undrar som dessutom, red. hur som helst och kommer med utslaget. närer får göra lite lutar sig mot ”någon agare Johansson, enligt kammaråkl

Häggblom hade borrat, vara av särskilt allvarligt slag. Fastboende, sommarboende, militären samt även konstnärer som deltagit i årligen återkommande konstutställningar på Öja-Landsort sedan 1993, får borra i berget men inte SIMKA.

Den fällande domen kommer nu att överklagas till Högsta domstolen. Bland annat vill SIMKA att domstolen klargör ansvarsfördelningen mellan arrangörer av konstevenemang och inbjudna konstnärer.

NANCY WESTMAN Ur FiB nr 3 – 2011

fibinsändare

fib 9

”Vi känner vanmakt!”

Mimmi fick årets skrivarstipendium w Mimmi Sandberg i Falun är föreningen Arbetarskrivares stipendiat för 2011.

”På bara sex sidor lyckas Mimmi Sandberg skildra ett helt människoliv, kantat av missbruk och svek, utan att slarva med gestaltningen, utan att bli sentimental eller överslätande, utan att generalisera. Det är ett särskilt skickligt hantverk att i de allra sista meningarna vända stämningen från nederlag till hopp.”

Så skriver stipendiekommittén som består av författarna Maria Hamberg, Torgny Karnstedt och Pelle Olsson om årets stipendiat. Mimmi Sandberg är född 1959 och arbetar som undersköterska på Falu lasarett. Det är i den miljön som hennes prisnovell ”Trollfar” utspelas.

Mimmi arbetar också ideellt med dans och revy.

Hon skriver revytexter, noveller och kåserier.

Den svenska arbetarlitteraturen är unik. Genom arbetarförfattarnas intåg i litteraturen gestaltades arbetarklassens liv och villkor på ett språk som möjliggjorde identifikation, som påverkade verklighetsuppfattningen och stärkte självkänslan.

– Vi vill med vår förening uppmuntra till skrivandet av dessa berättelser, säger Åke Johansson, Sundsvall, ny ordförande i Föreningen Arbetarskrivare.

w Många musikintresserade i Sverige känner en stark vanmakt. Svenska medier är alltför fokuserade på vissa musikgenrer medan andra genrer bevakas sporadiskt eller helt lämnas därhän. Inte minst har detta visats under vintern när Melodifestivalen som vanligt bredde ut sig och tog hand om utrymmet i medierna.

Denna frånvaro av debatt, oviljan att diskutera det journalistiska uppdraget, vill undertecknarna av detta upprop bryta. Vår kritik gäller alla medier – radio, tv, dagspress, veckopress.

Jazzen är på väg ut ur medierna. Folkmusiken har knappt funnits där.

Gammaldansmusiken och dragspelsmusiken är helt borta. Den folkliga dansen likaså. Varför visas bara utländska danser i svensk television?

Den breda körsångarrörelsen, som omfattar hundratusentals människor, får man också leta efter, liksom efter den svenska visan.

Vi som undertecknat detta upprop ser – var för sig – mängder av musikreportage som aldrig blir gjorda. I stället får vi se hur medierna koncentrerar sig på olika starkt kommersialiserade musikgenrer. Undantag finns, visst!

Men sådana program är sällsynta och helhetsintrycket är att våra genrer inte är tillräckligt intressanta.

Frågan är varför journalister med musikansvar inte deltar i en debatt om bredden av musikutbud i medierna. Är de genrer vi representerar inte tillräckligt inne ur ett kulturellt perspektiv?

Den dåliga mediebevakningen har också en facklig aspekt – musiker inom de missgynnade genrerna kan inte leva på sin musik.

Ansvaret måste föras upp till en högre nivå i hierarkin, upp på redaktionsledningsnivå.

Det är inte bara ointresset för våra musikgrenrer som vi vänder oss emot utan också bristen på kompetens. Man borde ställa högre krav på musikjournalisternas allroundbegåvning och inte slentrianmässigt anställa folk som bara bryr sig om den redan medieburna musiken.

Att som radion hänvisa till att olika genrer har egna radioprogram någon timme på söndagskvällen duger inte som ursäkt.

Undertecknarna av detta upprop vänder sig inte eller är fientliga mot några andra musikgenrer. Vårt krav är egentligen mycket blygsamt – öka diversifieringen av musikutbudet i medierna.

Begär vi för mycket? Förklara i så fall vad det är.

PEO ÖSTERHOLM, journalist, musiker; INGELA THALÉN, ordförande, Folkdansringen; SVEN AHLBÄCK, professor, folkmusik, Kungliga Musikhögskolan; MARGARETA MATTSSON, ordförande, Sveriges Spelmäns Riksförbund; DAN LUNDBERG, chef, Svenskt visarkiv; ULF DREBER, ordförande, föreningen Klassisk Jazz; ÅKE HELLMAN, ordförande, Dragspelsförbundet; EVA RUNE, ordförande, Riksföreningen Folkmusik och Dans; JENS LINDGREN, musiker och fd jazzarkivarie, Svenskt visarkiv.

fibafghanistan

Ett brott mot m

fib 11

mänskligheten ”Hur kan du som varit försvarsminister vara emot Sveriges krig i Afghanistan?” är en stående fråga på mina möten runt om i landet.

Mitt svar varje gång är: ”Just därför”.

Den 7 mars i år höll Thage G. Peterson ett tal om Afghanistan. I tre teser visade han på det oerhörda brott mot mänskligheten som just nu begås.

Här är ett utdrag ur talet.

J

thage g. peterson text eva wernlid foto

ag har deltagit i många försvarsministermöten och träffat generaler och överbefälhavare och lyssnat till deras teorier och modeller om hur man bäst löser konflikter. Kulsprutan och kanonen fanns alltid med. Om inte vid själva förhandlingsbordet så i korridorsnack med en speciell militär atmosfär.

Militära strateger hävdar nästan alltid att bestående fred skapas genom militär makt. Men häri ligger en katastrofal felsyn.

Militära maktmedel kan riva ner och tillfälligt lugna ner men aldrig bygga upp.

Men det är inte erfarenheter från försvarsministertiden som främst format min grundinställning till militära lösningar av konflikter. Grunden byggdes upp i mina tidiga levnadsår.

Jag vill peka på några möten med människor som jag beundrar. Jag gör det inte för att skapa ökat intresse för min person.

Jag har ju min politiska karriär bakom mig.

Jag gör det för att bygga under min första slutsats eller tes.

Nämligen: personliga förebilder betyder mycket i en människas liv. Förebilder i fredsarbetet är mycket viktiga. Möten med goda förebilder påverkar människor i rätt riktning.

Jag är så gammal att jag har mött Elin Wägner i livet. Hon var ofta i mitt hem

i Berg i Småland, där Elin Wägner bodde.

Min far var bygdens fritidsfrisör och han klippte Elin i vårt kök. Hon kom dessutom in och pratade en stund, när hon var ute i bygden på sina promenader. Då berättade hon om sitt arbete för freden och om jämställdheten mellan kvinnor och män.

Hon berättade om Fågelstagruppen som hon tillhörde. Om kvinnor som arbetade för freden.

Min far var också kyrkvaktmästare. Under lindarna runt kyrkogården fanns soffor. Där på bänkarna fick jag under några somrar som tonåring lyssna till Elin Wägner och hennes fredsbudskap. Om hennes fasta tro på fred och ickevåld. Men jag fick också uppleva Elin Wägners möte med ondskan när förintelsen av judar blev känd. I vårt kök klippte far i byn internerade unga polska judinnor med inbrända fångnummer på överarmen från Auschwitz och Ravensbrück.

Ondskan verkar inte ha några gränser, sa Elin Wägner. Men hon gav aldrig upp. Hon höll envist fast vid att aktiv kamp mot våld och krig leder till fred.

Senare i livet – under talmansåren – fick jag tillfälle att på tu man hand lyssna till Nelson Mandela och Dalai lama och prata med dem om skillnaden mellan fredsförsök baserade på våld, respektive ickevåld. w

fibafghanistan

Jag har ingen personlig relation till de två.

Mina möten med dem var bara engångssamtal, men de lämnade efter sig starka känsloupplevelser hos mig. Mandela kom direkt från fängelseön Robben Island till riksdagen i Sverige. Ur hans ögon strålade vänlighet och försoning. Han var en ledare som hade stakat ut en fredlig väg. Och han har följt den vägen.

Dalai lamas budskap var klart och tydligt: Våld föder bara mer våld. Jag fick av honom fredens och medvetandets vita duk som hänger i vårt hem i Nacka.

Det är ofta och främst kvinnor som satt fredsarbetet på dagordningen. Alltid i motvind vill jag tillägga. I den långa raden av svenska fredskämpande kvinnor finns den slutna men effektiva sammanträdes- och förhandlingsmänniskan Alva Myrdal, den upproriska Inga Thorson, den i vår egen tid starkt engagerade och lidelsefullt stridande Maj-Britt Theorin. Jag vill lägga till den otåliga Ingrid Segerstedt-Wiberg och hennes kamp för mänskliga rättigheter.

Jag har träffat dem många gånger. De har alla gjort starka intryck på mig. Jag har hört dem alla beklaga sig över att så få män är engagerade i den moraliska kampen mot krig och våld och för fredliga lösningar på konflikter. De fick alla kämpa sig till uppmärksamhet.

Det är inte lätt att stå upp för freden och vara emot krig. Det fick Olof Palme erfara när han tog ställning mot Vietnamkriget.

Beskyllningar om blåögdhet och illojalitet har jag mött för mitt motstånd mot Afghanistankriget. Jag var i stort sett ensam socialdemokrat när jag för några år sedan började min kamp mot kriget.

Jag vet vad utfrysning innebär!

fakta

Thage G. Peterson är född 1933 i Berg i Växjö kommun i Småland.

Han har genom åren haft en mängd förtroendeuppdrag på olika nivåer inom politiken, bland dem: * samordningsminister 1975-1976 och 1997-1998 * industriminister 1982-1988 * justitieminister 1988 * riksdagens talman 1988-1991 * försvarsminister 1994-1997

När det gäller Afghanistankriget och Sveriges deltagande i det så är jag förvånad och dyster över att så få svenskar, det vill säga både kvinnor och män, är aktiva motståndare till kriget. Jag är besviken över kyrkans och de kristna samfundens tystnad. Jag är mycket sorgsen över att socialdemokratins partiledning har stöttat kriget.

Dessa dagar minns vi Olof Palme. Det är 25 år sedan han mördades. Många socialdemokrater har Olof Palme som sin idol och favorit. Inte minst för hans fredsarbete. Olof Palme hade en fast tro på att förhandlingsvägen var möjlig för att lösa och förebygga krig och konflikter. Han bekräftade detta med att gå i spetsen för dem som demonstrerade mot Vietnamkriget.

Han krävde stopp för bombningarna, stopp för dödandet, förhandlingar i stället för krig.

Jag får ofta frågan: Är krig oundvikligt?

Nej, svarar jag.

Maj-Britt Theorin brukar svara så här: ”Krig planeras, förbereds och beslutas av

Thage G. Peterson, genom åren minister i flera regeringar och talman i riksdagen.

människor och kan därför också stoppas av människor!”

Krig föds i människornas sinnen och det är i människornas sinnen som freden måste vinnas och byggas, kan vi läsa om i Unesco-stadgan.

Det är just därför som det är så oerhört viktigt med opinionsbildande. Det fordras folk på möten, på gator och torg för att vinna över dem som förespråkar krig. Det behövs predikningar om fred från talarstolar och predikstolar. Vi måste protestera och bilda opinioner.

Irak-kriget startade på lögner. I USA pre-

fib 13

»

Här, i Ersta Sköndal högskola, studerar Thage G. Peterson i dag teologi. Här hämtar han energi för att fortsätta driva kampen för ett rättvisare samhälle.

Ungdomen i världen måste vinnas för att bygga välfärd och rättvisa för fred och frihet. senterades 2008 en studierapport som visar att USA:s politiska ledning ljög hämningslöst vid upptakten till Irak-kriget. Före invasionen i mars 2003 uttalades 935 lögner om läget i Irak. Falska påståenden om Iraks innehav av massförstörelsevapen och om Iraks band till terrornätverket al Qaida betecknas nu i efterhand som ”världsrekord i lögner”.

USA och Storbritannien valde medvetet krig och bomber före samtal och förhand-

lingar. Resultatet vet ni: sönderbombade städer och byar. Döda och lemlästade människor. Miljontals irakier på flykt från sitt eget land.

De båda krigen har kostat USA och de allierade länderna ofattbara miljarder.

Samtidigt som svältande och nödlidande länder och folk får nöja sig med allmosor.

Detta är ett brott mot världssamfundet och mänskligheten. Att förebygga krig är att ta vara på jordens samlade resurser och

dela med sig av dem. Att satsa på krigen i Irak och Afghanistan är att stärka den orättvisa fördelningen av kapital i världen. Vi måste vinna Sveriges och världens ungdom för motsatsen: att med de gemensamma resurserna bygga välfärd och rättvisa som leder till fred, frihet och goda levnadsvillkor.

Sverige måste tillbaka till Olof Palmes fredslinje. Inte bara i ord och i hyllningar.

Utan i vardagen och i den praktiska politiken. Sverige ska ha en egen fredslinje.

I Olof Palmes anda!

Vi skall bygga fred med humanitär hjälp. Fredsframkallande insatser.

w

fibafghanistan

Civila insatser. Infrastruktur. Skolor.

Sjukhus. Vägar. Brunnar. Sociala program. Utbildningsinsatser. Fredsmäkleri.

Utsträckta händer. Utbildning av fredsmäklare. Vi behöver bygga upp en armé av fredsmäklare för försoning och för förebyggande av konflikter. Vi kan låta ett eller ett par lärosäten utbilda fredsmäklare på avancerad nivå, det vill säga högskole- och universitetskurser. Och sedan skicka ut dem i världen.

Sverige kan bygga på vår långa fredstradition och göra en långt mer värdefull fredsinsats än vad vi kan som en liten kugge i USA/Natos väldiga krigsapparat.

Nu är Sverige en del av denna väldiga krigsapparat. Vi har blivit förbundna med krig i stället för med fred. Det är oerhört tragiskt.

En viktig lärdom finns att utgå ifrån.

Fattigdom och nöd, okunnighet och analfabetism kan inte bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare genom att bomba sönder deras byar och hem. Gravplatser, stympade armar och ben påminner om oförrätter som sitter i för generationer. Det går inte att bomba bort hatet. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste få en framtid. Det är alternativet till krig.

Därför måste de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna kämpas ner.

Inte de människor som är de felaktiga systemens slavar.

Det enklaste sättet att kortsiktigt lösa konflikter är att sätta in soldater med vapen i hand. De finns i lager. Och vapentillverkarna står i kö. Vapenindustrin slår nya rekord. Finanskrisen har inte dämpat vapenindustrins expansion. Aldrig tidigare

Jag blir gråtfärdig när jag tänker på hur mycket civilt och humanitärt arbete vi skulle kunna utföra för de pengar som nu går till krigsdeltagande.

har det sålts så mycket vapen och krigsmateriel som i dag. Men soldater, kulsprutor och tanks har inte fört oss närmare freden i Afghanistan.

USA, Nato och de allierade inklusive Sverige har inte kommit närmare det afghanska folkets hjärtan. Det är alldeles tvärtom. En stark och brutal påminnelse om detta fick vi nyligen.

För en tid sedan visades i svensk tv den danska dokumentärfilmen Armadillo. En film om krigets helvete i Afghanistan.

Det är en grym film. Men också omskakande, därför att den utan omsvep skildrar vardagen, det vill säga verkligheten. Kriget som det är. Att döda och lemlästa. Att sprida våld och död.

Det var den oskyldiga civilbefolkningen som jagades. Gråtande gamla människor, kvinnor och barn, frågade Isaf- och Natosoldaterna: Varför bombar ni våra byar och gårdar? Varför har ni dödat vår ko, som gav mjölk åt 19 svältande människor? Varför har ni sprängt vår vakthund i småbitar?

Varför har ni slagit sönder våra hus? Varför sparkar ni in dörrarna till våra hem? Varför förintar ni vår mark, våra åkrar och fält?

Sådden ska ju bli vår mat! Svaren innehöll bara råhet och grymhet! Det plågar oss inte att se en liten flicka dö! Längre än så kan man inte komma från humanism och mänskligt tänkande.

Det är i detta råa, meningslösa och orättfärdiga krig som Sverige aktivt deltar.

De som har stött och stödjer kriget borde

fib 15

»

Jag ser en fara i att vår ungdom korrumperas och militariseras genom försvarets värvningsmetoder. träda fram och tala om varför de gör det och har gjort det!

Den ökande arbetslösheten och då i synnerhet ungdomsarbetslösheten, som sprider sig som en farsot världen över i allt högre tal, är ett hot mot världsfreden. Det går inte att stoppa hela arméer av arbetslösa ungdomar över gränser och kontinenter med att sätta upp taggtråd, elstängsel och beväpnade vakter.

Aldrig någonsin har så många människor bytt land, så många människor brutit upp från en gemenskap till en annan och ny gemenskap. Vi håller på att bli en värld av människor som flyttar eller tvingas flytta.

Vi är i början av en dramatisk utveckling av folkvandringar av stora mått. Allt fler arbetslösa ungdomar kommer att befinna sig på vandring till ett bättre liv någon annanstans.

Om inte det demokratiska samhället kommer att hantera dessa folkvandringar orsakade av massfattigdom och massarbetslöshet på ett socialt och humanitärt sätt så kommer konflikterna på löpande band.

Min nästa tes är att ett aktivt arbete för att skapa goda relationer med sina grannar leder till fred.

I somras när jag vid några tillfällen oplanerat vandrade runt i Gamla Stan här i Stockolm och samtalade med turister

från Ryssland och från de tre baltiska länderna fick jag flera viktiga lärdomar.

Deras medborgare är inte annorlunda i sina drömmar om framtiden än vad våra svenska medborgare är. Grannländernas medborgare vill ha bättre bostäder och ett bättre socialt skyddsnät för sina familjer och anhöriga hemma. De drömmer om att få resa ut i världen, som vi svenskar gör, för att se och upptäcka och för att stifta bekantskap med andra människor och förhållanden. Deras ”tio-i-topp-lista” på önskemål om livet och framtiden kunde likaväl varit skriven i Gällivare, Borlänge, Huskvarna eller Helsingborg. Eller i Spånga - Kista. Det är önskemål om fred och frihet, frisk luft och rent vatten, skola och utbildning, sjuk- och hälsovård, pressfrihet, att få bukt med droger, alkoholism och aids och att få vänner utanför sitt eget land.

Turism och handels- och kulturutbyte bygger fredliga broar mellan länder och folk.

Min nästa tes är klar och tydlig: Krig förråar!

En dansk soldat sa när han kom hem från Afghanistan att han ”var oerhört glad över att ha varit med i en strid. Det är något att komma hem till Danmark med,” sa han.

Norska soldater ansåg att ”krig är bättre än sex”. Det är inte bara talibaner som klipper av fingrar och tår. Amerikanska soldater skröt vid hemkomsten över att de hade skjutit civila och skändat de döda genom att klippa av deras fingrar och tår.

En general i den amerikanska marinkåren gick längre än så, när han tyckte att ”det är kul att skjuta ihjäl en del människor”.

Den svenska försvarsmakten har en stor reklambudget och över hela västvärlden bedrivs en intensiv propaganda även i underhållnings- och spelindustrin. USA:s militärer medger att spel som ”Medal of Honour” underlättar värvningen av soldater.

Jag ser en fara i att vår ungdom korrumperas och militariseras genom försvarets värvningsmetoder. I dess förlängning ligger ett hot mot freden. Ett hot mot kultur, humanism och mänsklig värdighet.

Min sista tes är – tänk hur mycket civilt och humanitärt arbete vi skulle kunna utföra om vi gjorde en övergång från krigsdeltagande till civilt bistånd. Det är så mycket att jag blir gråtfärdig, när jag ser siffrorna.

För årskostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan skulle vi kunna ge • ett års skolgång för 7 311 afghanska barn, eller • drift av sjukvårdskliniker i tolv byar med vardera sju sjukvårdare i ett år, eller • under ett år driva 19 förlossningssalar eller ge hjälp vid 84 000 förlossningar.

Detta är bara ett räkneexempel. Men det ger en bra bild över vad det är fråga om i pengar. Och framför allt visar det att pengarna skulle bli mycket mer värda om vi satsar på fred och fredsförhandlingar i stället för krig!

ur thage g. petersons tal den 7 mars 2011 i spånga-kista församling, stockholm

fibdagsvers

Jag drömde i natt att jag var ute och ledde en klättrarexpedition på Högdalstippen tillsammans med partivänner.

Den väg uppför branten som sällskapet valt var inte den jag själv skulle ha valt.

Det började mörkna och blåste upp.

Att vända om var inte möjligt.

Att tälta på stället var lika omöjligt.

Efterhand märkte jag att folk längs linan började saknas.

Korparna hade redan börjat cirkla olycksbådande över oss.

Kanske hade folk tröttnat och störtat ner?

Hur som helst.... ...var vi snart så få att repet, som band oss samman, inte längre erbjöd någon trygghet.

Kanske hade folk helt enkelt upptäckt att de under omständigheterna tog sig säkrare fram, om de släppte linan och sökte sig egna vägar?

Jag försökte höra med dem som var kvar, om manfallet berodde på rutten, eller på att de inte litade på repet.

Eller – ve och fasa – på att de verkligen märkt av min tveksamhet inför hela utflykten?

Men ingen svarade.

Då föll jag handlöst.

Min sista tanke innan jag slog i marken var att jag nog skulle ha valt annan väg uppför. Eller annat sällskap. Eller stannat hemma.

Jag vaknade kallsvettig med en filt i örat och hade kissat i sängen.

hans isaksson

illustration Pia Jämtvall

fibfacket i

fib 17

»

I stat efter stat skallar nu republikanernas stridsrop:

Krossa facket N. Dakota Nebraska

Lake Mich

n

Milwaukee

ario

L. Ont

a

pi

g

ip

i

Wisconsin

iss

Lake Huron

h

iss

igan

c

M

MADISON

Chicago

Cleveland

Ohio

Indiana

COLUMBUS

ou ri

o Ohi

Saint Louis

siss

ipp i

Kentucky Tennessee

West Virginia Virginia

North Carolina

Mis

Arkansas

Pennsylvania

INDIANAPOLIS Cincinnati

Missouri

New York

ie e Er Lak

Detroit

Iowa

Illinois Kansas

CANADA

i

S. Dakota

Minnesota

Oklahoma

U S A

Lake Superior

iss

Dagen innan avrättningen, den 18 november 1915, skrev Joe Hill ett telegram till ledaren för fackföreningen: ”Sörj inte, organisera.”

500

kilometer

M

Amerikansk fackföreningsrörelse är inte som svensk.

I nära hälften av Amerikas 50 delstater har de offentliganställda ingen rätt att sluta kollektivavtal. Men i Wisconsin hade man det. Delstaten var till och med först i hela USA då de offentliganställda 1959 fick rätt till kollektivavtal.

Nu är den tiden förbi. Ändå är det osäkert om republikanernas attack lyckas. Fackföreningsrörelsen som länge arbetat i politisk motvind har fått öppet stöd av en majoritet av det amerikanska folket. Det är en svängning som leder tankarna tillbaka till tiden då svenskättlingen Joe Hill stred för fackföreningen Industrial Workers of the World så hett att amerikanska staten till slut avrättade honom.

0

M

D

et började som en ursäkt för att dra ner på kostnaderna i delstaten Wisconsins usla finanser: Avskaffa rätten för offentliganställda att träffa kollektivavtal. Det utvecklades till ett frontalangrepp på den amerikanska fackföreningsrörelsen. Och nu sprider sig missnöjet från delstat till delstat.

Den nyvalde republikanske guvernören Scott Walker i Wisconsin hade en uttalad plan: Att avväpna facket och reducera dess makt.

Demokraterna i delstatens senat gömde sig i grannstaten Illinois och lyckades på så sätt tillfälligt förhindra att lagen genomdrevs. Men Walker lyckades ändå.

Och nu har hans republikanska guvernörskolleger i Indiana, Ohio och Michigan slagit in på samma linje – facket ska krossas.

Samtidigt började en annan svensk, Mary Anderson, sin fantastiska karriär i amerikanska fackföreningsrörelsen. En karriär som förde henne till de innersta kretsarna kring Vita Huset och totalt fem presidenter.

Wisconsin var först med kollektivavtal. Både att tillåta och att förbjuda. karta Stig Söderlind

Som en påminnelse om fackens utveckling i USA och mot bakgrund av det som nu kallas en strid om Amerikas demokrati och en ödesstund för den amerikanska fackföreningsrörelsen berättar vi på de följande sidorna om Mary och hennes fackliga kamp.

gösta elmquist redaktör fib

Mary Anderson

w

»

fibfacket i Jag hade ingen chans att studera eller läsa på kvällsskolan.

Alla presidenters Mary Den svenskamerikanska kvinnan Mary Anderson gjorde en exempellös karriär i sitt nya land. Hon blev en framstående facklig ledare, såg till att arbetsrätten förändrades och blev - som kronan på verket - chef för Kvinnobyrån och rådgivare åt fem presidenter. Resan började år 1888 då fattigdomen tvingade henne att ta sjövägen till Amerika. Systern Anna var redan på plats.

T

ill att börja med följde Mary Anderson gällande genuskontrakt. Den första månaden i det nya landet diskade hon i ett skogshuggarläger, för att därefter tjäna piga hos en familj från Norge, som dock flyttade efter fyra, fem månader.

Lika länge stannade Mary i nästa hushåll. Steget därefter initierades av den äldsta systern Anna som planerade att flytta till Chicago. Annas man hade fått jobb med att olika byggen inför världsutställningen.

Det var mycket tack vare påtryckningar från sina två äldre systrar och deras män som Mary hamnade i den stad, där hennes arbete skulle leda till en avgörande vändning, Chicago, Svensk-Amerikas huvudstad och kanske också den amerikanska fackföreningsrörelsens födelsestad (Boston är en rival om beteckningen).

Här fick Mary Anderson jobb i förorten West Pullman.

Av någon anledning följde hon inte det för svenskar vanliga mönstret, att arbeta i Pullmans verkstäder för järnvägsvagnar.

Hon tog inte heller fasta på att skandinaviska och tyska hembiträden var attraktiv arbetskraft för amerikanska familjer. Mary Anderson började arbeta inom konfektionsindustrin, sydde byxor på löpande band.

Arbetsdagen var tio timmar lång. Vid ett tillfälle sänktes den till åtta timmar. Illinois lagstiftare hade antagit en lag om åtta timmars arbete. Arbetarna välkomnade nyordningen, för att nästa dag konstatera att det handlade om en engångsföreteelse. Åttatimmarsdagen blev bara en dag gammal. En domstol fastställde att lagen var emot konstitutionen.

Detta var den svenskamerikanska fackföreningskämpens första erfarenhet av arbetstidsfrågor för kvinnor.

fakta

Mary Anderson, född 27 augusti 1872 i Lidköping, död 1964, var en svenskamerikansk fackföreningsledare.

Mary Anderson emigrerade till USA 1888 vid 16 års ålder. Hon började arbeta som hemhjälp och blev senare industriarbetare i Chicagoförorten West Pullman, småningom på skofabriken Schwab´s.

Hon gjorde en facklig karriär i Boot and Shoe Workers’ Union och i Women’s Trade Union League.

President Woodrow Wilson utnämnde henne 1920 till chef för den då nyinrättade myndigheten Kvinnobyrån inom arbetsmarknadsministeriet. Hon behöll denna post under 24 års tid under fem presidenter och ansågs under mellankrigstiden vara en av de mest inflytelserika kvinnorna i amerikansk statstjänst.

Hon är veterligen den svenskamerikanska kvinna som gjort störst facklig och politisk karriär i USA.

De kända feministerna Jane Addams och Florence Kelley hade varit lagens påskyndare, två kvinnor som Mary Anderson blev nära vän med några år senare.

När Mary började arbeta på den ansedda skofabriken Schwab´s år 1894, var hon 21 år gammal och hade hunnit ha tio olika jobb under sin tid i USA. Under sina sju år på Schwab´s i Chicago ökade hennes fackliga engagemang. Bara efter några veckor blev hon det lokala fackets kassör. Det hann inte ens gå ett år innan hon valdes till ordförande för Stitchers Local 94 inom International Boot and Shoe Workers union. Den posten hade hon under cirka 15 år.

fib 19

Hon ingick i fackets representantskap som fastställde kraven i löneförhandlingarna, och hon blev styrelsemedlem av the International Boot and Shoe Workers Union. Hon engagerade sig också i kvinnornas fackliga branschöverskridande organisation, WTUL.

många specialister som kunde reparera maskinerna snabbt nog. ”Vi fick lära oss ha tålamod, vilket inte var lätt, eftersom vi inte tjänade några pengar medan vi väntade”, sa hon i till intervjuaren och samtalspartnern Mary N. Winslow i boken ”Woman at work”.

Långt senare berättade Mary hur hon ägnade all ledig tid åt fackliga angelägenheter. Hon hade ingen chans att komplettera sin utbildning på kvällsskolan eller studera hemma.

Under åren på Schwab´s insåg Mary att disciplin är en viktig faktor i det fackliga arbetet. Till exempel hade arbetarna mycket ofta problem med maskinerna, något som var frustrerande för de ackordsarbetande kvinnorna och männen. Företaget hade inte tillräckligt

Det var ingen ideologiskt övertygad skandinavisk socialdemokrat som sökte sig till den amerikanska fackföreningsrörelsen. Av memoarerna att döma var det mest av en tillfällighet hon gick med i facket – för att bryta sin ensamhet. Det hindrar inte att Mary Anderson på mycket kort tid utvecklade en effektiv facklig retorik och argumentationskonst.

Hon sade att hon insåg att för att få en bättre situation behövde hon inte göra som hon hade gjort dittills: w

Mary Anderson ledde Kvinnobyrån till år 1944.

På sin 90-årsdag 1962 fick hon gratulationstelegram från John F. Kennedy och Tage Erlander. foto Bettmann/CORBIS/ Scanpix

fibfacket i

1913

1921

Woodrow Wilson

1921

1923

1923

Warren G. Harding

byta från det ena jobbet till det andra. Hellre stanna på ett jobb och med fackliga förhandlingar åstadkomma förbättringar. ”Det var en bättre väg, eftersom villkoren då förbättrades för ett större antal människor och inte bara för en enskild person som bytt till ett bättre arbete.”

Efter tiden på Schwab´s fick hon jobb på en ännu större fabrik, Selz and Company, med 1 000 anställda, varav 300 kvinnor. Mary Anderson var den enda fackligt organiserade arbetaren i ”the stitching room”.

Efter ett år på Selz behövde the Boot and Shoe

»

Mer berömd än Greta Garbo. Och ändå så okänd I Sverige.

Workers Union ta hennes tjänster i anspråk. Det hade uppstått problem i Lynn i Lawrence, Massachusets.

Arbetarna på flera företag var missnöjda med resultatet av skiljedomsförhandlingarna i olika frågor.

American Woolen Company ägde fyra fabriker i Lawrence. De invandrade arbetarna bodde i överbefolkade och lättantändliga träkåkar. Lönen var i genomsnitt 8,76 dollar i veckan. En läkare i Lawrence konstaterade att 36 av hundra fabriksarbetare dog innan de fyllt 25 år – eller det året de fyllde 25.

På eget bevåg sänkte arbetsgivarna de redan låga lönerna ytterligare för väverskorna, i huvudsak polska kvinnor. Fem tusen arbetare lämnade på en annan fabrik sina arbeten i protest, marscherade till ytterligare en fabrik och stormade portarna. Konflikten var ett faktum. Den trappades upp varje vecka med strejker, massmöten och andra aktioner. De strejkande hänvisades till soppkök och för att inte familjernas barn skulle svälta, erbjöd sig familjer i New York att ta hand om dem och ge dem mat så länge som konflikten pågick.

Mary och elva fackföreningskamrater accepterade att åka till Lynn och ta arbete i skoindustrin där – ett tillvägagångssätt som visar hur den amerikanska fackfören-

1929

John Calvin Coolidge Jr

1929

1933

Herbert Hoover

ingsrörelsen arbetade vid denna tid.

Väl på plats fick de nöja sig med mycket lågkvalificerade jobb, men facket hjälpte till ekonomiskt med resekostnader och ersättning för fördyrade levnadsomkostnader. På plats kallade de samman arbetarna till möten och förklarade att de hade ansvaret att se till att avtal följdes. I ett års tid stannade Mary Andersson i Lynn; under den tiden blev hon ordförande i fackets lokala kvinnliga avdelning.

Tillbaka i Chicago, tillbaka på Selz, inträffade en händelse som fick stor betydelse för den handlingskraftiga fackföreningsledaren. På grund av oenigheter om lönerna var fabriken i uppror. Mary fick skulden för strejk och andra opinionsyttringar, trots att hon hade försökt förmå de strejkande (vilka inte var fackligt organiserade) att lägga ner strejkvapnet. Ändå fick hon sparken: ”Det var en fruktansvärd tid. Jag bodde hos min syster som hade flyttat tillbaka till Chicago och jag hade absolut inga pengar. Jag kunde omöjligen få ett nytt jobb. Jag lärde mig den plågsamma erfarenheten av att inte ha jobb och hopplöst söka efter ett. Det är en mardröm för alla löntagare och alltför ofta blir den verklighet och inte bara en farhåga.” (Ur ”Woman at work”.)

Senare arbetade Mary Anderson på mindre skoindustrier, där hon gjorde erfarenheten av vad det innebär att arbeta för mycket övertid. På en fabrik tvingades de anställda arbeta övertid flera kvällar i veckan, med kort varsel. Tröttheten gick ut över kvaliteten, och Mary Anderson samlade argument för sitt kommande arbete för begränsning av nattarbetet för kvinnor i försvarsindustrin.

1910–1911 betroddes Mary med uppdrag som förutsatte den känsla för diplomati som svenskan var känd för. Ett sådant var en kontrollfunktion, det vill säga att övervaka att det som avtalades mellan parterna verkligen följdes. Avtalet fick namn efter företaget Hart, Schaffner & Marx, den största konfektionsindustrin i Chicago. Där hade den fem månader långa textilarbetarstrejken startat. Inom några veckor hade

fib 21

fakta 1933

1945

Franklin D. Roosevelt

den spridits till att omfatta mer än 40 000 arbetare.

De var inte organiserade, de bara tågade ut ur fabrikerna i protest mot åratal av missförhållanden. Mary Anderson kallade deras löner för svältlöner, små summor som dessutom reducerades när exempelvis ett par byxor skadades vid tillverkningen. Arbetaren fick betala fullt pris för byxorna genom löneavdrag.

Hart-, Schaffner- och Marx-avtalet, enligt henne själv den viktigaste gärningen under hela karriären, var ett verkligt genombrott på arbetsrättens område. Avlönad av WTUL gjorde Mary mängder av besök på industrier, förklarade avtalet för fackligt anslutna, förklarade den fackliga idén för oorganiserade, lyssnade på klagomål och framförde dessa till WTUL:s styrelse och andra organisationers ledningar. Hon lyckades förhindra och avbryta vilda strejker. Under de två åren deltog Mary Anderson i 570 möten.

Av alla vältaliga beskrivningar av villkoren inom konfektionsindustrin finns det skäl att citera poeten Edwin Markhams skildring av barnarbetet från januari 1907 (i tidskriften Cosmopolitan) från New York City: ”I ovädrade rum syr mödrar och fäder dag och natt. De som arbetade hemma måste arbeta för lägre lön än de på fabrikerna… Och barnen kal�las in från leken för att slita och släpa bredvid sina föräldrar… Hela året kan man i New York och andra städer se barn som strömmar ut från och tillbaka till sådana ömkliga hem. Nästan när som helst kan man se dem på East Side i New York City – bleka pojkar eller spinkiga flickor, deras ansikten tungsinta, deras ryggar böjda under en tung last av kläder travade på huvud och axlar, musklerna spända i hela kroppen. – Är det inte en grym civilisation som tillåter små hjärtan och små axlar att spännas under dessa vuxna förpliktelser, medan i samma stad en sällskapshund pryds med juveler, klemas bort och luftas i en fin dams sammetsknä på de vackra boulevarderna?

Mary Anderson tjänstgjorde under fem amerikanska presidenter: Woodrow Wilson, president 1913-21, demokrat, statsvetare, professor, nådde presidentämbetet genom att motståndarna var splittrade.

Warren G. Harding, president 1921-23, republikan, tidningsman, har ett eftermäle som korrumperad sedan han rekryterade vänner till administrationen, personer som inte skötte sina uppdrag.

John Calvin Coolidge Jr, president 1923-29, republikan, stoppade som guvernör en polisstrejk i Boston, ökade affärslivets svängrum som president, avgick före börskraschen.

Herbert Hoover president 1929-33, republikan, gruvingenjör, företagare, lyckades inte hantera börskraschen och depressionen.

Franklin D. Roosevelt, president 1933-45, demokrat, initierade det omfattande sociala programmet New Deal, ledde USA under andra världskriget genom att stödja Storbritannien.

1919 blev Mary Anderson verksam på den internationella arenan. På fredskongressen i Paris representerade hon National Women´s Trade League, för att bevaka kvinnors arbetsmarknad. Hon hade skrivit till president Wilson och påpekat att arbetande kvinnor borde vara representerade, vilket föll i god jord.

Mary från Västergötland blev inte bara en ledare och ledargestalt för kvinno- och arbetarrörelser. Utan åthävor nämner hon i boken ”Woman at work” att hon i Paris hade ett förtroligt samtal med president Woodrow Wilson. Det handlade om det kommande bildandet av ILO, men plötsligt drog presidenten in henne i världspolitiska spörsmål, genom att uttrycka sin avsky för det Tyskland gjort under första världskriget.

Han förklarade att han hade samtyckt till Frankrikes ockupation av Saar, eftersom tyskarna förstört franska gruvor för åtskilliga år framåt. Som kompensation var det inte mer än rätt att Frankrike fick kol från Saar, sa presidenten.

Mary Anderson blev rådgivare åt fem presidenter innan hon pensionerades 1944. Ingen annan svenskamerikansk kvinna har kommit i närheten av en sådan omfattande och långvarig karriär i den amerikanska administrationen. I mitten av 1930-talet var Mary Anderson, enligt en feministisk organisation, mer berömd i USA än Greta Garbo. Ändå så okänd i Sverige.

jan-ewert strömbäck journalist

fibporträtt

”... då tänker jag

– En tjej i skolan jag besökte frågade om jag är känd. Jag svarade att jag har träffat 300 000 som du, och jag tror att de flesta kommer ihåg mig. Just den kicken, att de stannar mig i trappan och vill prata, och att de skriver till mig efteråt, det är den reaktionen som är min belöning.

T

åke johansson text

orgny Karnstedt skrev sin första bok Slamfarmen 1977. Romanen om en grupp arbetare på en kemisk fabrik blev en succé. Sedan 1989 har han varit författare på heltid. Tro, hopp och jävelskap är hans elfte bok, en fristående fortsättning på förra romanen, Låtsaskungen, som handlade om en grupp ungdomar på ett internat för värstingar.

Sju år efteråt letar en av ungdomarna, Markus, efter en identitet och efter resten av gänget. Det blir möten som skakar om och förändrar.

Förutom skrivandet har Torgny gjort sig känd som läsinspiratör och föreläsare, inte minst bland skolungdomar, men också inom ABF och LO. 1997 skrev han boken Jag har ett språk. Där lyfter han fram språkets betydelse i en blandning av essäer, minnen och anekdoter. En rolig och allvarlig bok om språket som verktyg. Framgångsrikt planterar han ord och för vidare kunskap om en hel värld.

– Jag är en av drygt 700 författare i landet som arbetar heltid med skrivandet, men utan föreläsningarna hade det aldrig gått. Tiderna blir allt tuffare. Skolor kämpar för sin överlevnad. Konkurrensen hårdnar.

Trots att jag brinner för min sak kan jag undra hur länge jag pallar. Då tänker jag på Mick Jagger. Han trodde, efter genombrottet, att han skulle turnera ett par år.

1969 var Torgny Karnstedt tillsammans med 250 000 på Rolling Stones

Free Concert i Hyde Park. Han var 17 år.

När Torgnys yngste son var 17 gick de tillsammans på Nya Ullevi och lyssnade på samma band.

– Jag känner mig som en läsfrämjandets Mick Jagger, bara rullar på.

Det är om Torgnys senaste bok Tro, hopp och jävelskap vi ska prata, men det är inte lätt att intervjua honom. Han är energisk, yvig, brinner för sitt ämne. Saknar 1970-talets upprorsanda. Han har just avverkat en föreläsningsturné i Skåne och bland annat besökt den gamla hemstaden Helsingborg, där han en gång lyssnade på Amalteamannen Anton Nilson.

– Jag stod på samma scen som han gjorde då. Det kändes bra.

Men det är en annan tid nu, ett annat engagemang.

– Då skällde vi på sossar av en sort som jag skulle vara glad om det fanns fler av i dag. Vi strävade efter kollektiva lösningar.

I dag ska alla ha sin egen coach.

Utvecklingen på förlagsmarknaden inger stark oro. Sin nya roman valde Torgny Karnstedt att ge ut på eget förlag trots att det innebar att den skulle få mindre uppmärksamhet.

– Förr månade förlagens redaktörer om sina författare. Nu har ekonomerna ett avgörande inflytande. De stora förlagen kan alltid räkna med recensioner.

Kulturredaktörerna väljer ut deras böcker

först, sedan några från vissa mindre förlag.

Ges du ut på annat förlag läser man den inte.

– En boks kvalité är inte det avgörande.

Marknadsföringen är den enda post förlagen inte skurit ned på. Det enögda fokuset på bästsäljare gör att läsarna går miste om många bra berättelser.

fib 23

på Mick Jagger” » Vem var han – en bortglömd sportfåne eller ointressant tävlingsbroiler?

Jag arbetar heltid med skrivandet. Men utan föreläsningar hade det aldrig gått, säger Torgny Karnstedt. Foto: Tobias Hellman

Ska han då inte gå tillbaka till de stora förlagen?

– Nej, det tror jag inte. Det vore önskvärt att fler författare går sin egen väg. Den nya romanen har trots allt sålt bra.

Torgny Karnstedt är aktiv i Föreningen

arbetarskrivare och inom Läs för mig pappa-projektet som drivs av ABF och LO med stöd av En bok för alla. Han har även byggt arbetsplatsbibliotek under sin tid som metallarbetare.

När regeringen drog in det statliga stödet till En bok för alla skrev Torgny en

motion till vänföreningens årsmöte. En fond bildades för att försöka fortsätta det läsfrämjande arbetet. Han ville se en utveckling där förlaget även kunde ge ut ljudböcker.

– Olof Lagercrantz sa att när litteraturen har blivit fin, då ska man dra öronen åt w

fibporträtt

»

De på Sveavägen 68 saknar känslan för vibrationerna i marken.

sig. För 20 år sedan var det inte fint att lyssna med öronen. Nu har det motståndet brutits ned och tur är väl det. Genom ljudböckerna har helt nya grupper nåtts.

Att Socialdemokraterna inte gjort mer för att värna En bok för alla upprör Torgny.

– I samband med en konferens med författare och fackliga bokombud före valet ville jag att Gunilla Carlsson från Socialdemokraterna skulle lova att återinföra stödet till En bok för alla vid en valseger. Men det kunde hon inte. Jag tycker att de på Sveavägen 68 saknat känsla för vibrationerna i marken.

Torgny Karnstedt återkommer gång på gång till att språket är byggstenen i att förändra världen och oss själva.

– Vi måste rädda vår tankeförmåga, vårt intellekt i en tid när dumhetens och trivialitetens moln blir allt tjockare.

Vi måste rädda våra själar. Litteraturen erbjuder andrum men också höghöjdsträning. Jag tror att språket är en del av vårt immunförsvar. Det gör det lättare att hitta kärleken och tryggheten inom oss.

Så blir han eldfängd igen.

– I dag står tio procent av litteraturen för 90 procent av omsättningen. Det är skrämmande. Bokhandeln har det kämpigt, slåss för sin överlevnad.

– Den fackliga pressen krymper som indisk bomull. Du får ha förstoringsglas för att kunna läsa bokanmälningarna.

Novellen är nästan utrotad. Det måste finnas en motrörelse. Det vore välkommet om arbetarrörelsen tog tillbaka kulturen som arbetsområde.

Borde inte LO-förbundens tidningar vara en plats för detta samtal och för att vässa vapnen?

– Jo, det tycker jag. Man borde spänna bågen hårdare. Ha tilltro till att läsarna faktiskt orkar ta sig igenom djuplodande texter. Lyfta litteraturen.

Torgny längtar efter värmen, närvaron.

Ett hetare språk.

– Bildt säger om Libyen att ”våldsanvändningen måste upphöra”. Jämför det med Palmes ”Satans mördare!” Det var känsla i det. Vi måste ta språket tillbaka, tala med hjärtat igen. Det är det enda som kan engagera. Språket är själens tumavtryck.

Vi återkommer till boken Tro, hopp och jävelskap.

– Bibliotekstjänst utlåtande var viktigt då det styr bibliotekens intresse för inköp.

Anmälaren skrev att det var en utomordentligt underhållande utvecklingsroman.

På biblioteken finns den tillgänglig under längre tid. I förlagsjättarnas och bokhandelns värld har en bok kort livstid. Helst ska man sälja den på fyra månader.

Under hela sitt liv har Torgny varit fackligt aktiv. Suttit i fackliga klubbstyrelser i Metall och varit vice ordförande i Sveriges Författarförbund. Nu är han styrelseledamot i Föreningen arbetarskrivare men också med i föreningens stipendiekommitté.

– Vi fick in 40 bidrag i år så visst finns det hopp om livet och litteraturen. Vinnaren i år jobbade åtta månader på sin novell men så blev det en pärla.

Torgnys nästa bok är under arbete. Ett dokumentärt arbete om ett människo-

–Vi måste tala med hjärtat igen, säger Torgny Karnstedt. Foto: Stefan Estby

öde. Boken ges ut på hans eget förlag, Karnstedts.

Nya föreläsningar över hela landet är bokade. Hos de unga har han sitt hjärta.

– Kidsen på skolorna säger att de trodde att det skulle suga att lyssna på mig, men att det var fett kul. En tjej sa att det var galet bra och att jag öppnade hennes ögon för världen. Sådant ger energi. Det är en fantastisk känsla att få unga människor att fatta boken och greppa världen. En elev skrev ”Språk är inget jag tänkte på tidigare, men nu vet jag att det är det viktigaste vi har.” Då vet jag att det är det här jag ska göra.

När vi skiljs åt på Drottninggatan i Stockholm ropar Torgny åt mig, stående på ett av Strindbergcitaten i asfalten: – Vi har inte pratat om biblioteken. Vet du att Bonnierägda Adlibris sköter urvalet av böcker som köps in på flera av våra stora bibliotek? Ett privat företag som ska ta hand om vårt kollektiva minne! Det måste någon skriva om!

åke johansson konduktör och författare

fibirak

fib 25

»

Ingen frihet, ingen demokrati, 30 procents arbetslöshet i världens tredje mest korrupta land.

Irak är på väg bryta samman I

peo österholm text eva wernlid foto

rak som stat är på väg att bryta samman.

Det menar Sabah al-Muhktar, irakisk advokat som verkar i London. I mars besökte han Stockholm för att informera om läget i Irak.

Medierna ger oss nyheter från upproren i arabvärlden.

Men det är ett land som saknats i rapporteringen, kanske det land där förtrycket är som värst – Irak.

Under vintern och våren har det förekommit stora demonstrationer över hela Irak, från Mosul i norr till Basra i söder. Demonstranterna tar stora risker när de går ut på gator och torg.

– Ofta slås demonstrationerna ner av polisen. Eller också blockerar polisen gatorna så att demonstranterna inte når fram till målet. Alla kategorier av människor demonstrerar. Men det är farligt. Försöker du leda demonstrationen ligger du illa till. Under Saddam visste alla var gränserna gick, vad man kunde göra. I dag råder en osäkerhet, säger Sabah al-Muhktar. Han suckar när han skall räkna upp allt som folk kritiserar: – Det finns ingen frihet, ingen demokrati.

Arbetslösheten är över 30 procent. Alla vet att det är ockupationen som är problemet. Före ockupationen 2003 fungerade elektriciteten 8-9 timmar om dagen, nu bara tre timmar. Ändå investerades tolv miljarder dollar i elnätet före 2003.

– Två miljoner barn går inte i skolan. Det saknas universitetslärare. De kanske kör taxi i Damaskus eller

Södertälje. Folk är arga på korruptionen och stölden av allmänna medel. Ingenting fungerar, inte sophämtningen, inte ens trafikljusen i gatukorsningarna. Allt har blivit sämre än före 2003 trots att landet då var

– Efter 2003 har allt blivit värre, säger Sabah al-Muhktar.

w

fibirak

fib 27

»

Min uppfattning är att det finns över 25 000 politiska fångar.

utsatt för sanktioner.

Regimen är korrupt, världens tredje mest korrupta land efter Somalia och Burma. I det som i väst kal�las ”demokratiska val” förekommer knappast någon kampanj. Några politiska manifest som kan vägleda allmänheten finns inte. Det finns 37 satellit-TV-kanaler men alla styrs av inhemska egenintressen eller av länder som USA eller Saudiarabien.

– De har inget med nationens intresse att göra. Och Iraks statliga tv är premiärministern Malikis egen kanal, säger Sabah al-Muhktar.

Medlemmar i Iraks största politiska organisation, det förbjudna Baath-partiet, får över huvud taget inte arbeta politiskt. Avbaathifieringen drabbar medborgare som varit med och byggt upp landet under decennier. Nu förbjuds de ta jobb i offentlig sektor och förbjuds delta i val.

– Detta visar att väst, särskilt USA, inte alls är någon anhängare av demokrati. Västliga länder är för demokrati förutsatt att den valda regeringen är vänlig, om än inte undergiven gentemot väst. Närhelst patriotiska eller nationalistiska krafter vinner val är väst genast där och talar och fusk eller ohederliga metoder, menar Al-Mukhtar.

Det turkiska Dygdepartiet (Fazilet Partisi) vann för några år sedan majoritet i Turkiet men blev omedelbart anklagat för att vara författningsvidrigt. Och Hamas i Palestina blev klassat som ”terroristiskt”. Och så vidare.

– Inte heller har det bekymrat USA ett dugg att de 3,5 miljoner irakier som flytt utomlands inte deltog i det irakiska valet, inte heller de 750 000 som flyttats runt på grund av etniska rensningar.

– Irak som stat fungerar inte. Det fattas motstridiga beslut på federal och lokal nivå. Rättsväsendet är en katastrof. År 2003 kastades hälften av alla domare ut. De ersattes av lojala advokater som sätts in som domare efter kortkurser. Polisen uppträder olika på

fakta Sabah al-Mukhtar är född i Bagdad 1942 och studerade juridik på Bagdads universitet.

Sabah al-Mukhtar arbetade i hemlandet till en början med ekonomiska mål. 19691974 var han verksam som jurist på Iraq National Oil Company. Han arbetar sedan 1980 som advokat i London och har egen advokatfirma.

Numer ägnar sig al-Mukhtar huvudsakligen åt mål som har anknytning till mänskliga rättigheter.

I London är han president för de 150 arabiska advokater som arbetar i Storbritannien och i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève sitter han som representant för samtliga advokater i de arabiska länderna, sammanlagt en halv miljon.

Sabah al-Mukhtar anlitas ofta som expert när det gäller frågor om politik och ekonomi i arabvärlden, inte minst i tv-kanaler som BBC och Al Jazira.

19 mars deltog han i ett seminarium i Stockholm anordnat av Iraksolidaritet och Folket i Bild/Kulturfront.

olika håll, ofta vägledda av etniska hänsyn.

Antalet politiska fångar varierar.

– Min uppfattning är att det finns över 25 000. USA har 10 000 i egna fängelser, säger Sabah al-Mukhtar.

Antalet dödade irakier är en annan sak där meningarna går i sär. Efter Kuwaitkriget fram till ockupationen 2003 beräknas antalet döda ligga på 1,5 miljoner. När det gäller antalet döda under ockupationen vill Sabah al-Mukhtar vara försiktig. Han säger ”hundratusentals” utan att nämna att en del beräkningar slutar även här

w

fibirak

– Vi har inte nått botten ännu och jag fruktar ett inbördeskrig, säger Sabah al-Muhktar.

på över en miljon. Men i båda fallen handlar det om ”genocide”, dvs folkmord.

– Folk dödas efter vilka dom är, inte efter vad de har gjort.

Enligt Sabah al-Mukhtar begick Irak brott i Kuwait.

Men vad USA gjorde gentemot Saddam och Irak handlar inte om straff utan om hämnd. När USA hämnades dödades miljoner oskyldiga.

Men under ockupationen finns det fler än USA som svarat för dödandet. Sabah al-Mukhtar misstänker att det är Iran som ligger bakom dödandet av Iraks stridspiloter, Israel när det gäller flera dödade vetenskapsmän. Kriminella kidnappar barn till rika irakier och pressar ut pengar. Betalar man inte dödas barnen.

När blir det bättre i Irak? Någon gång måste det väl vända?

Här får Sabah al Mukhtar en ganska pessimistisk min, trots den senaste tidens uppblossande demonstrationer och folkliga protester.

– Vi har inte nått botten än. Jag fruktar att vi så småningom får ett rent inbördeskrig. Det kommer att

handla om Kirkuk och oljan där men också uppgörelser inom shia. USA vill dela upp landet i tre delar för att bättre kunna härska över Irak. Det är en linje som förfäktas av bland andra vicepresidenten Jo Biden.

Varför invaderade USA Irak?

– Många säger oljan. Men jag tror inte det. Den spelade roll. Britterna ritade Mellanösterns karta. USA vill ha den politiska kontrollen över området.

Varför har det blivit så tyst om Irak?

– Många känner en skuld över Irak. Är det inte över än? Men man borde prata mer om Irak i dag. Irakkriget är ett brott och brottet fortsätter. Om vi inget gör blir vi medbrottslingar.

De ansvariga, brottslingarna, både utomlands och i Irak, tror du att de någonsin kommer att ställas inför rätta?

– Nej, det tror jag inte.

peo österholm journalist eva wernlid fotograf

satirarkivet

fib 29

Månadens bildskapare: Bertil Almlöf Från utsiktspunkten på sin gård i Hovstad, Östergötland, följer Bertil Almlöf inte bara landskapets skiftningar. Han gisslar också med okonstlade rappa teckningar tidens dumhet och ondska.

Bertil Almlöf är född 1930, fick Valands konstskola 1953-1957 och är i dag en framstående målare och grafiker.

Som målare är han känd för sina annorlunda och originella landskapsmotiv.

De icke-realistiska motiven är ofta vyer över slätter i förställda färger och motiv i konturer. Starka färger, ofta i kontrast till andra starka färger, är ett annat av Almöfs kännetecken. Rött och gult förekommer ofta ibland tillsammans med blått eller grönt.

Bertil Almlöf är representerad på bland annat Moderna Museet, Nationalmuseum, Norrköpings Konstmuseum, Göteborgs Konstmuseum, museerna i Linköping, Jönköping, Örebro, Sundsvalls museum, Allende-museet i Chile och The British Museum London. Bertil är också hedersdoktor vid filosofiska fakulteten Linköpings Universitet sedan 2008.

Nu har den subventionerade städhjälpen lagt kudden fel igen!

Hemma hos Alliansen

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fibportr채tt

Nya tankar,

» nya uttryck Vad hade en utlänning här ute i intet att göra? ´Problem´ stod stämplat i pannan på mig.

fib 31

fibporträtt

”Jag måste ut!”

Z

torsten jurell text&foto

uYu visar med hela kroppen hur hon vill spränga allt som håller henne instängd. Det sitter inne i skallen. Hon måste bara! Hon är intensiv, har nära till skratt, hennes allvar är påtagligt. ”Ut”, är ut till nya tankar, nya intryck, nya uttryck.

Zhu, hennes man, är arbetare på Siemens och kommer från Xinjiang i nordväst där det för två år sedan var demonstrationer och upplopp. I Xinjiang finns många muslimer och myndigheterna är rädda för separatism som kan slita Kina i stycken så som hände med Sovjetunionen. ”Brukar du se på konst med honom?”, frågar jag när vi pratar om ZuYus vardag.

Själv kommer hon från Wenzhou i Zhejiang i östra Kina, ungefär i höjd med Shanghai. Zhu och ZuYu gifte sig nyligen och bor i stadsdelen Wangjing i Beijing, ganska nära Caochangdi där ZuYu har en bra ateljé på 88 kvadrat. ”Vi ser utställningar tillsammans, han tycker att det är roligt.” ”Berätta om bröllopet, jag blev så glad när du messade mig. Var ni i Xinjiang?” ”När jag berättade för mamma att jag skulle gifta mig med en man från Xinjiang så började hon gråta. I Xinjiang är alla fattiga. Det är i alla fall vad mamma tror.

Zhus mamma ville skjuta på bröllopet på grund av oroligheterna, men det ville inte vi. Hans familj har många vänner och stor släkt. Vi var kanske femhundra.”

Vårt bord står mitt ute i gatan vid hörnet där husen är lite högre, lite mer storstadslika och i det myllrande gatulivet trängs vi med cyklister, gående, trehjuliga arbetstruckar och bilar. Servitören i vit bomullsmössa är snabbt framme och tar beställ-

”När jag berättade för mamma att jag skulle gifta mig med en man från Xinjiang började hon gråta.”

ningen; nykokt lamm, blandade grillspett, små spett med kycklingvingar, spenat...

Köket är nordvästkinesiskt. Röken från kolgrillen ligger mot oss, ölen är kall – eftermiddagssolen het. ”Frågade du inte din man om han ville vara med oss och äta?” ZuYu skakar på huvudet. ”Zhu var glad att jag skulle träffa en konstnär att prata med!”

Här i Caochangdi i Beijings utkant möts stad och by. Hit har jag cyklat många gånger från Suojiacun, där jag har hyrt

ateljé flera år i rad. Suojiacun var en fattig och rätt så eländig by, men en by som jag verkligen gillade att bo i. I centrum låg ett fint ateljéområde som inalles hade ett sextio-tal stora ateljéer.

Allt revs tidigt förra våren. Konstnärerna protesterade, men vad hjälpte det? Inget finns kvar. Där byn en gång låg finns nu inte ett spår, bara damm. I byn bodde många migrantarbetare. Många har fått bättre boende nu, andra har flyttat vidare till andra utkanter. Det sägs att där byn låg skall det bli en park.

fib 33

Bild ur Bussblommor Foto ZuYu

ZuYu om Bussblommor: ”Bussblommor” är den fotografiska delen i min ”Pekingpendlarserie”. Genom att jag så ofta åker buss, träffar jag många kvinnliga konduktörer för vilka jag dessutom alltid känner djup sympati . De lyssnar var dag på samma ljud. Var dag annonserar de samma hållplats. Deras jobb är att vara ”Bussblommor”. Röster, ansiktsuttryck och rörelser är alltid neutrala. Vissa är ännu alltjämt mycket vackra då de fortfarande är fräscha i denna industri. Det dröjer inte så länge förrän den feminina sidan försvagas, helt tynar bort. Fotograferingsperioden har varit lång. De flesta ville inte bli fotograferade. I processen känns det som jag är en av dem och de är jag. Alla är som dem – vilken typ av blomma kan representera dem bäst?

»

Foto ZuYu

ZuYu hoppades få visa sin animerade film i New York. Men så blev det inte.

Caochangdi är också hotat. Några säger att allt, andra att bara vissa delar, skall bort. Under tiden byggs det flotta gallerier, många ägs av koreaner. Nya hus med stora ateljéer byggs också.

När jag för ett par år sedan såg arbeten av ZuYu hade hon ateljé i en förortslägenhet inte långt från flygplatsen. Det var under olympiska spelen. För myndigheterna var det viktigt att inget störde när Kina visade upp sitt bästa ansikte för omvärlden. Det fanns vägbommar uppsatta vid infarten till byarna för att försvåra för

migranter att ta sig in mot centrum. Den lokala milisen hjälpte till att kontrollera vilka som tog sig in och ut.

Här steg jag av förortsbussen och till skillnad från de mer avslappnade vakterna vid byarna där jag bodde, bröt den stora nervositeten ut och jag blev stoppad. Vad hade en utlänning här ute i intet att göra?

Kunde jag inte se att det stod ”problem” stämplat över hela pannan på mig?

Vi skrattar åt det hela när jag berättar hur Dong Dong och Peng Peng, konstnärs-

vänner, tryckte upp mobiltelefonerna i ansiktet på den rasande milischefen och fotograferade. Mina vänner var minst lika uppretade men också generade över hur deras gäst blev bemött. Till slut kom polisen. Jag fick visa mina identitetspapper.

Naturligtvis ordnade sig allt och poliserna körde sin väg till den nitiske milischefens förtret och sårade stolthet.

Vid den tiden arbetade ZuYu med animerad film som hon skulle visa i New York. Hon hoppades att kunna åka dit, men så blev det inte. Hon målade också färgstarka bilder av människor i Kina. Nu håller hon sig inom en gråskala. ”Hur är det att vara hustru? Har du din svärmor

w

fibporträtt

över dig?” ZuYu nickar och grinar med hela ansiktet medan hon pillar ut märgen ur ett ben med ätpinnen. ”Hon bor ju inte här...” ”Och din mamma,” frågar jag. ”Vad tycker hon om att du är konstnär?” ”Min mamma? Hon är tokig... inte alltid.

Min mamma och min mormor är knäppa – ibland vill jag döda henne! En lärare sa en gång till mig att det nog skulle vara bra om jag ägnade mig åt musik eller konst, annars skulle jag också bli som dem. Tror du att det är så?” Jo, jag nickar. Jag tror att det är så. Utan konsten skulle säkert ZuYu och många fler vara galna.

Det är kvällen före den stora Månkakefesten, ”Zhong Qiu”, och trots att månen sväller vit på den stjärnklara himlen är det väldigt svart på gården och jag får låna en ficklampa för att hitta till ateljéernas kollektiva toalett. Sin privata toalett har

ZuYu byggt om till mörkrum och stolt visar hon förstoringsapparaten hon har köpt via nätet från USA. I Kina går många fotografer från det digitala till det analoga fotograferandet.

Nyss fick jag ett sms där ZuYu bad mig kolla om jag kunde hjälpa henne att finna en Rolleiflex spegelreflexkamera. Hon önskade en 2.8 E som tillverkades någon gång i slutet av 1950-talet. Hon skrev att de måste vara billigare i Europa än i Kina men när jag kollade upp var just denna kamera något som knappt finns i Sverige annat än på speciella kameraauktioner. Marknaden är för liten här.

Jag återkommer till ZuYu några dagar senare. Beijing är nog den enda staden i världen där taxikunden förväntas veta vägen. Förarna vet ingenting och pratar naturligtvis inte engelska. De lyssnar inte

heller på vad jag säger eftersom de inte heller förväntar sig att jag kan säga någonting begripligt.

Jag lärde mig snabbt hur det funkade och så sant som jag sitter och skriver har jag alltid kommit rätt om vi så kört på tät�trafikerade leder eller genom trånga byar i beckmörker. Men nu har jag lite svårt att hitta, sänder ett sms och ZuYu möter mig strax utanför ateljéområdet. Jag var bara en gata fel.

Egentligen är det viktigt att förstå att våra samtal får en extra stringens genom att ZuYu kastar sig mellan lexikon i datorn, och lexikon i mobilen kombinerat med min torftiga förståelse av vissa kinesiska ord. Vi kommunicerar! ”Lan Yan är här”, berättar ZuYu. ”Hon är vacker!... Och jag vill att du skall vara en, en…” hon greppar sin mobil och knappar… ”understödjare”. Hon knap-

fib 35

Bild ur Maskserien Foto ZuYu

ZuYu om Maskserien ”Maskserien är min presentation av kvinnors beteenden och längtan efter skönhet. Det är en kvinnlig gåva att älska skönhet, även om många försök är förgäves. Det spelar ingen roll, hur komplicerat det än är och hur ovisst resultatet än blir, så försöker vi ändå. Denna bildserie visar kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund. Deras ålder, klasstillhörighet och erfarenheter – allt samlas i masken de försöker förändra.

Precis som bilden av gamla farmor där masken skalats av är bara hennes ålder och erfarenheter kvar i hennes ansikte.”

Foto ZuYu

par igen. ”En skuggperson... okej?” ZuYu filmar sekvenser som stöd för sitt kommande animationsprojekt och plötsligt är jag en del i detta. Först föreföll det improviserat, hur Lan Yan skulle gå mot mig, men scenerna var utförligt nedtecknade med bilder och allt i hennes noteringsbok där också skisserna till hennes serie om skönhet och identitet lockar mig att se fotoprojektet med ”maskbilder”.

Efter att de dragits av ansiktet, utlagda som pannkakor, har ZuYu fotograferat ansiktsmasker i silikon. Bilderna fångar de rynkor och spår som livet lämnat kvar i silikonen, som om huden fastnat i masken. ZuYu sprider ut en annan fotoserie på golvet. ”Bussblommor!” Hon är så ivrig att orden snubblar ur munnen.

Men ändå, trots denna energi, återkommer ZuYu till vad som för mig framstår

som en paradox; omgiven av konstnärer som hon är i den konsthetaste staden i världen känner sig ZuYu ensam. Hon måste ut och vidare! Med bistånd från en granne hänger vi upp målningar i nylontrådar från taket. Den ena efter den andra ur raden av uppspända dukar som står lutade mot ateljéväggen. ”This is the last one!” ZuYu visar mig en kvinna som ligger ner, men genom att den är målad att visas hängande och ZuYu har manipulerat skuggorna så äger bilden ett helt annat uttryck. ”Jag var tvungen att sminka modellen.

Hon utstrålade något…” ZuYu söker, men hittar inte ordet i telefonen. ”Jag vill skapa tomhet. Och här...” Jag förstår inte vad ZuYu menar med ”tomhet” och jag ber att hon skall skriva om det. Det är uppenbart att hon arbetar med något annat än vad jag förknippar med ordet. ”Here Torsten, this is another last one!”

ZuYu skriver: ”Jag brukar alltid fundera över tomhet vid tider då jag just inget har. Vad skall jag annars tänka på och vad skall jag annars göra? Har jag ingen att ansvara för – eller annat att bry mig om, vad finns då? Ändå vill jag göra något och samtidigt tycker jag om att vara i tomheten. Där kan jag känna mig väldigt trygg och fullkomlig.

Dessa målningar skildrar verkliga människor i tomheten. De har ingen färg och ingen utsmyckning.

Svängande i rader från ovan vill jag beskriva denna tomhet. Jag hoppas att folk kan se det som ligger bakom, vad som utgör själva tomheten.”

torsten jurell konstnär

fibkulturhistoria

illustration Hillevi Duus

fib 37

Om solbrännans och det blå blodets historia ”Den nordiska rasens hud är rosig och fager; den tillåter blodet att skina igenom och detta gör att den ser levande ut...Ådrorna lyser igenom (åtminstone i ungdomen) och visar ”det blåa blodet”.

S

(Hans F K Günther 1920: Rassenkunde des deutschen Volkes ) å långt historien finns nedtecknad har det för överklassen alltid funnits ett behov att legitimera sin makt, inte bara genom rikedom, utan om möjligt även på myter om överlägsna personliga egenskaper. Det gäller inom nationerna, men även mellan dem. Denna drift ligger sannolikt bakom begreppen adel och ädling.

adelns och ofrälses kroppsvätskor knappast existerar.

Men citatet ovan från Hans F K Günther ger en ledtråd beträffande talet om blåblodighet. Hans verk blev en så kallad vetenskaplig urkund för den nazistiska rasläran och skulle även spela en stor roll för den moderiktiga rasbiologin och eugeniken i Västerlandet under några årtionden.

Det var först under slutet av 1400-talet som svenska språket från lågtyskan lånade in ordet adel, som så småningom ersatte ordet frälse. Det gamla ordet var ju klarspråk – frälseman var person som hade råd att mot skattefrihet för krigsändamål låna ut häst (och så småningom även ryttare) till kungen, det vill säga ordet utgick från personens funktion. Det nya ordet, adel, betydde ”härkomst” en egenskap som däremot häftar vid ”blodet”. Det enda privilegium adeln på pappret numera åtnjuter är att vara medtagen i Sveriges Ridderskaps och Adels kalender.

Fast Günthercitatet talar, utan att vara medvetet om det, om sanningen om det blåa blodet. På den tid då det var ett privilegium att under dagtid vistas inomhus var solbränna, i synnerhet hos kvinnor och unga, ett tecken på att bäraren hade oädla sysslor och var ett tecken på underklass eller till och med före 1300talet på träldom. Solbrända människor (som rednecks i USA) kunde, lika litet som folk med mörk hudfärg , uppvisa några synliga ”blå” vener. På gamla porträtt – som självfallet nästan uteslutande föreställer högre ståndsmänninskor – ser man sällan några solbrynta människor, i synnerhet inte vad gäller damer. Även i det svarta Afrika anses ljus hud ofta som överlägset, eftersom det visar att vederbörande inte behöver arbeta i jorden.

Ett sista undantag stadgas dock i successionsordningen: att den svenska kungavärdigheten skall ärvas inom adelsätten Bernadotte, numera sedan 1980 av avkomling till Carl XVI Gustaf. Det svenska kungahuset kan numera inte trovärdigt legitimera sina privilegier genom att tillskrivas överlägsna eller ”ädla” personliga egenskaper. I den mån rojalister nu vill legitimera denna samhälleliga atavism talar man, som på Magnus Ladulås tid, åter om den tjänst den nedärvda kungavärdigheten utövar genom sitt symbolvärde och som PR-folk åt exportindustrin. Än i dag talar vi ändock om den adel som ”blåblodig”, vilken i Sverige efter år 2003 egentligen inte existerar, annat som ”förening” och rättssubjekt. Ändå är vi numera medvetna om att någon skillnad mellan

Den sociala betydelsen av solbränna skulle i vår del av världen, och med övergången från jordbruks- till industrisamhälle med tiden bli omkastad. Numera är solbränna, i synnerhet på vintern, ett tecken på att har råd att vara utomhus till exempel på golfbanan, eller åka söderut eller till fjällen – blekhet kan tyda på motsatsen. Fast det kan förstås ändras än en gång genom modets växlingar – se punkmodet och framför allt på den blekare generation som tillbringar även sin fritid framför datorskärmar, vilka inte ger någon solbränna.

hans isaksson läkare och filmskribent. hillevi duus illustratör.

fibrecenserar Kallskänken

En ny arbetardiktare är född. Hennes namn är Jenny Wrangborg. Det är inte varje år som vi förunnas en diktarbegåvning av detta format. Kallskänken är poesi från restaurangens källarvåning, från köket, från de ställen som gästerna inte ska besväras av. Dikter röda av vrede och trots som ger röst åt de som lagade måltiden.

Deras slit, deras dödande trötthet och ständiga värk är den glamourfattiga miljön.

Jenny Wrangborgs dikter står på de tidiga arbetardiktarnas axlar, sådana som Leon Larsson, Josef Kjellgren, men även till exempel Stig Dagermans dagsverser. Bland dagens poeter är Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, en ytterligt ovanlig fågel.

Dikterna som handlar om underläge, om kampen för upprättelse och om solidaritet.

Och rätten att få känna sig som en människa. Dikterna är som telegram eller bilder som träffar läsaren med sin direkthet och kraft. Mycket av hennes egenart är tilltalet, att hon obarmhärtigt har riktat ljuset mot

Imperiets skugga John Newsinger Övers. Henrik Celander Celanders förlag 2011

Författaren är engelsman och professor i historia. Han har skrivit böcker om John Reeds journalistik, George Orwell, brittiskt förtryck av imperieuppror, Irlands befrielsekamp och interventionen i Grekland 1944 för att krossa grekiska motståndsrörelsen.

»

foto Gabriel Liljevall

Jenny Wrangborg Kata 2010

Hon skriver om en hård, smutsig erfarenhet, som dock kan skänka klarsyn och kraft.

smärtan, såret. Hon visar maktens och förtryckets ansikte, även om det är aldrig så humanistiskt, krav- och rättvisemärkt. Hon skriver om en hård, smutsig erfarenhet, som dock kan skänka klarsyn och kraft.

Det var länge sedan jag läste en så angelägen diktsamling om den nödvändiga vreden.

Jenny Wrangborg räcker långt. Det här är bara hennes debut.

I denna bok ger författaren en bred översikt av det brittiska imperiets förtryck under den period vi kallar kolonialismen.

Newsinger ger i drygt tio kapitel en både bred och bitvis detaljerad framställningen av kolonialismens barbari. Det handlar om Jamaica och slaveriet, utsugningen av Irland, anfallskrigen mot Kina på 1800-talet (de tre opiumkrigen), förtrycket av Indien, erövringen av Egypten, efterkrigstidens mördande i kolonierna 1916–26, det blodiga bekämpandet av Mau-mau-upproret i Kenya och kampen i Malaya. I ett slutkapitel diskuteras hur England till slut får böja sig för USA, och under regeringar med olika kulör förblir samma underdåniga dräng.

Det är en viktig bok som Henrik Celander har gett ut. Förlaget förtjänar beröm och stöd för denna typ av utgivning. Så var till exempel Peter Hallwards skrift om Haiti (Haiti 2004, Celander 2007) en guldgruva när vi konfronterades med jordbävningen förra året. Det är svårt att säga om Newsinger tillför särskilt mycket nytt, men hans koncisa och faktarika framställning är beundransvärd. För den nya generationen, under 40 år, är denna bok ett måste att läsa.

Den som till exempel inte känner till de av England startade opiumkrigen mot Kina bör inte ha rätt att uttala sig om utrikespolitik.

jan bergsten

ulf karlström

Fjodor Dostojevskij: En underjordisk dagbok

Övers o efterord Barbara Lönnqvist Lind & Co Fjodor Dostojevskijs tunna roman En underjordisk dagbok har tidigare varit känd som Anteckningar från ett källarhål källarhål. För den nya titeln står Barbara Lönnqvist som gjort denna nyöversättning.

I ett intressant efterord förklarar hon titelbytet.

Det här är en märklig bok. Den är något trög att komma in i, det ska erkännas, eftersom bokens verklighet känns konstruerad.

Den verkar dessutom slarvigt komponerad då historien består av delar som stundtals inte hänger ihop. Gestalten, han som berättar sitt liv, är dessutom ett kräk av den sort man helst av allt inte vill träffa på.

Trots detta är det här en roman som läm-

Allt flyter Vasilij Grossman

Övers. Lars Erik Blomqvist Historiska media Vasilij Grossman var ett vittne. Född i Ukraina 1905 (död 1964) genomlevde han tiden efter revolutionen med dess umbäranden, krig, svält, terror och utrensningar.

Han drabbades också personligen under terrorn. Deporterade och avrättade fanns bland hans anhöriga. Han arresterades och förhördes också ett par gånger men klarade sig. Under hela kriget arbetade han som krigsreporter och hans erfarenheter från kriget och hans kritik mot sovjetsystemet finns i ett par romaner.

Allt flyter är Grossmans sista roman, översatt 1977 och nu i nyutgåva. Det sovjetiska

»

Det här är en roman som lämnar ett närmast outplånligt intryck.

nar ett närmast outplånligt intryck. Den är ett mästerverk. En mäktig monolog, inte en dagbok som översättaren föreslår, med ett innehåll som gestaltar de stora frågorna med en närmast omätbar kraft.

Vad är goda handlingar? Kan det finnas ett system av regler, av förnuftiga tankar, som gör att människan kan handla gott? När man vet hur man ska handla gott och rätt, varför gör människan då det motsatta?

I dagboken svarar berättaren att det finns intet system av goda och förnuftiga handlingar, och hade det funnits ett sånt system så skulle människan ändå ha struntat i det.

Vad är människan? Människan är blott och bart ”en som går på två ben och är otacksam” då hon ständigt jagas av sina irratio-

samhällets utveckling fram till femtiotalet skildras genom Ivan Grigorevitj, en före detta lägerfånge. Andra personer får i kortare eller längre avsnitt ge sina bilder.

De skönlitterära figurerna bildar snarast ett ramverk som visar fram olika sidor av Sovjet. Den intellektuella miljön i Moskva liksom livet på en mindre arbetsplats skildras. Förhållandena i fängelser och läger blir belysta. Inte minst får vi följa böndernas slit och det ohyggliga förtryck som de utsattes för. Ukraina får ett eget avsnitt.

Utsvältningen av bönder där kan enbart betecknas som folkmord.

Det är inte en enhetlig skildring men den lyfter fram vissa genomgående drag. Det revolutionära samhället är ett auktoritärt samhälle där motsättningar inte får finnas.

Liksom i alla auktoritära miljöer blir lögnen det enda sättet att klara sig. Lögnen finns på alla nivåer, medborgarnas lögner, fifflande och falska angiveri, statens teater för medborgarna. Planer som måste uppfyllas

fib 39

nella begär. Ungefär så svarar Dostojevskijs underjordiske gestalt.

Dostojevskijs roman är en av de stora bekännelsetexterna. Han är inte den förste på litteraturens parnass, i någon mening är han en efterföljare till kyrkofadern Augustinus (354–430) som i sina Bekännelser gestaltar ett liknande drama.

Skillnaden är den att Augustinus har en lära han tror på och efter den vill han forma världen. Det märkliga är att påfallande ofta blir Dostojevskijs koleriske berättare och den ordentligt resonerande och blivande biskopen Augustinus varandras likar. Det är en fullkomligt omstörtande upplevelse att inse detta.

Romanen skrevs i ett blixtsnabbt tempo 1864 och utgör, kan man säga, inledningen till de tankar som kokar i romanerna Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov.

Böcker som ingen vettig människa av kvinna född borde lämna olästa.

anders norborg

hur omöjliga de än är. Till och med spontaniteten är noga planerad. Hela denna väv av falskhet kännetecknar samhället och möjliggör både lägren liksom förföljelserna och folkmorden i Ukraina. Grossman framhåller att det inte handlar om enskilda människors ondska. Tvärtom kan människor som gör det onda i sig vara rättskaffens och hedervärda.

Men han säger också att i ett samhälle grundat på lögner blir alla skyldiga – om inte annat så genom underlåtenhet.

I slutet försöker Grossman ge en förklaring till utvecklingen efter revolutionen och detta är bokens svagaste del. Det är knappast fel att som Grossman söka förklaringar i ledande personers karaktärsdrag, att söka sig bakåt i historien och hitta faktorer i det gamla samhället. Men det sker på ett mysticistiskt och romantiskt sätt som snarast hotar att bli ett hinder för den diskussion som måste få tränga fram.

sisela björnsson

fibrecenserar Stjärnlösa nätter

Arkan Asaad kom som treåring till Sverige med sin familj från den kurdiska delen av norra Irak. Han har, i likhet med Amár i Stjärnlösa nätter, vuxit upp under påverkan av två skilda kulturer, den kurdiska och den svenska.

Vid 19 års ålder reser Amár, bokens huvudperson, tillsammans med sin far och sina småsyskon på semester för att hälsa på sin kurdiska släkt. Mötet är hjärtligt och innerligt och Amár behandlas med respekt i kraft av att vara den äldste sonen i sin familj. Ganska snart står det emellertid klart för Amár att släkten i det fördolda planerar ett bröllop mellan honom och hans kusin Amina. En för Amár, otänkbar förening eftersom hon alltid har varit som en syster för honom. Med samma intensitet som den kurdiska släkten tidigare välkomnat Amár in i släktgemenskapen, ignorerar och fryser de nu ut honom i hopp om att bryta ner hans motstånd mot giftermålet.

Stjärnlösa nätter handlar om en ung man, klämd mellan två disparata kulturer, vilket leder till att han lever i ständig konflikt och varje val blir ett felval. Arkan Asaad lyckas

Oligarkerna Claes Ericson Norstedts

”Oligark” är väl ett av de få ord som ryskan bidragit med till den internationella språkfloran de senaste 20 åren. Nu har det även kommit en bok i ämnet på svenska – av en svensk.

foto Norstedts

Arkan Asaad Norstedts

i sin berättelse förmedla den förödande kraft kulturell påverkan, traditioner och nedärvda sedvänjor kan ha på oss människor.

En kraft vars styrka vi inte alltid är medvetna om.

Boken är skriven med ett enkelt språk, utan litterära kvalitéer, där Amárs känslor och reaktioner återges utan djupare reflektioner. Som läsare drivs man vidare i texten för att nå fram till berättelsens upplösning.

”Oligark” på ryska är i princip en tjuv och dessa tjuvar plundrade det tidiga postsovjetiska samhället på ett ofta helt olagligt sätt.

Det är en inte helt upplyftande berättelse om en ur mer än en bemärkelse helt meningslös plundring av ett helt land och dess folk som störtas i yttersta fattigdom.

Boken är dessvärre ytterst fragmentarisk, varje kapitel är endast ett par sidor, söndersprängda av faktarutor. Den lämpar sig bäst som nöjesläsning i någon hängmatta och om man saknar all kunskap i ämnet Ryssland och dess halvkriminella härskare.

Det jag ser som bokens stora förtjänst är det mycket angelägna ämnet. När vi tänker på dem som lever i en hederskultur, står kvinnornas öden i förgrunden. Arkan Asaad lyfter fram mannens situation i en hederskultur, vilket är mera sällsynt. Det faktum att han som man opponerar sig kommer att – i likhet med droppen som urholkar stenen – underlätta även kvinnornas situation.

»

agneta willans

Den lämpar sig bäst som nöjesläsning i någon hängmatta...

Man måste nog överse med den totala avsaknaden av övergripande analys för att uppskatta boken fullt ut.

peter karlsson

fib 41

Utan media kan du inte starta ett krig Jan-Olof Rönn JOR Förlag 2010

Jan-Olof Rönn vill uppmärksamma mediernas roll i hur vi medborgare uppfattar vårt samhälle och vår verklighet. Han menar att medierna systematiskt begraver historier som inte är i linje med den rådande ideologin och går hårt åt det han kallar ”main stream media”. Bokens syfte är hedervärt. Självklart bör massmedier utsättas för kritisk granskning liksom att många intressanta historier aldrig tar sig igenom nyhetsbruset. Men är du ute efter att förstå mekanismerna bakom nyhetsvärdering och rapportering ska du dock inte läsa denna bok. Det är en förvirrande och dåligt layoutad bok som kastar läsaren mellan olika

Coconut

Kopano Matlwa Övers. Anna Gustafsson Chen Tranan Kokosnöt är ett skällsord för svarta afrikaner som har gått i fina skolor och därmed blivit ”vita” inuti. Coconut är en roman om kulturkrockar – för att inte säga kulturella fördomar, där skillnaderna i språkbruk mellan fattiga och rika betonas.

Själva uttalet av orden blir en viktig markör av vilka man umgås med och vilka skolor man har gått i.

Romanen handlar framför allt om två svarta flickor: Den ena är rik och lever privilegierat, men verkar sakna delar av den afrikanska kulturen. Den andra är fattig och strävar efter att lämna slummen, en längtan

ämnen. Jag måste ofta läsa flera gånger för att förstå Rönns poänger.

Rönn diskuterar bland annat om hur den svenska mediebevakningen av skolan misslyckats, hur definitionen av demokrati ser ut, hur medierna systematiskt svartmålar kommunismen och begraver historier om exem-

»

I långa stycken betonar han att de licensfinansierade medierna har en mer granskande journalistik. Men därefter sveps de också med i kritiken av svenska medier som helhet. Och mitt i alltihop bryter han in med kapitel som helt och hållet består av citat från forskare, journalister och författare.

Rönn har utan tvivel gjort en gedigen research, men han har inte haft förmåga att sålla i sitt material...

pelvis valfusk i USA. Men ingenstans får jag som läsare veta varför detta sker. Han för ett svepande resonemang om att annonsörerna styr det journalistiska innehållet. Samtidigt låter han antyda att det finns en annan politisk agenda bakom. Vilka som står bakom denna är dock höljt i dunkel. Han byter hela tiden ståndpunkt. På ena sidan står det att journalisterna gör ett dåligt jobb, för att på nästa hylla de stackars journalisterna som offer för större ekonomiska maktstrukturer.

Rönn har utan tvivel gjort en gedigen research, men han har inte haft förmåga att sålla i sitt material. Han blandar intressanta faktauppgifter med illa formulerade stycken och långsökta slutsatser.

Jan-Olof Rönn brinner nog för frågan om vad som styr våra massmedier. Han vill berätta allt. Tyvärr slutar det med att han inte får någonting sagt.

efter rikedom hon tydligt ser i jobbet som servitris. Båda porträtten är varma, men inte förenklade hjältebilder. Vardagen är bokens tema och drivkraft. Hur tar man sig genom vardagen, och därmed livet, i ett Sydafrika med så stora skillnader i både välstånd och utbildningsnivå? Svaret är inte givet och texten blir därmed ofta intressant resonerande.

ratur 2010. Men ibland känns det som om Rhodesstipendiaten Matlwa, som representerat Sydafrika i Goldman Sachs Global Leadership Institutes utbildning i New York, har litet svårt att skildra arbetare. De blir stundtals stereotyper av bildningsförakt.

Kanske ligger problemet i bokens utgångspunkt: tanken att en arbetare skulle ha ett

»

carolina westin

Vardagen är bokens tema och drivkraft.

Hur tar man sig genom vardagen, och därmed livet, i ett Sydafrika med så stora skillnader i både välstånd och utbildningsnivå?

Med vem talar man om vad? Hur ser man på sig själv som individ och som del av en kultur? Hur mycket är rollspel och hur mycket är egen vilja? En i bästa mening pratig bok.

Kopano Matlwa är en intelligent och skicklig ung författare som, med all rätt, vann Wole Soyinka-priset i afrikansk litte-

stort ordförråd och vara beläst tycks henne främmande. Därmed inte sagt att Coconut skulle vara ointressant, tvärtom, men man bör läsa boken med en smula eftertanke.

Alla böcker skrivs i sina författares kulturmiljöer.

olof rydström

fibfilm Lita aldrig på en filmhistoria som påstås vara...

Baserad på en sann historia

D

et är varken nödvändigt eller tillräckligt att en berättelse grundar sig på historiska fakta för att en film, eller annan litterär text, skall kunna säga oss något väsentligt om verkligheten. Om dess budskap är intelligent gestaltat kan den göra det men ökar då samtidigt risken för att vi, utan att efterfråga den, köper dess underliggande ideologi.

För att exemplifiera detta kan man till exempel ta den brittiska The King’s Speech i regi av Tom Hooper och en aning långsökt jämföra den med Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult i regi av Fredrik Boklund.

Den Oscarsbelönade regissören är en respektabel man, framför allt känd för tv-kostymfilmer. Åsa-Nisses författare, Stig Cederholm, var däremot en känd mytoman, som i åratal satt inspärrad på hospitalet och skrev jakthistorier. När han hade frigång hjälpte han först Generalissimo Franco i Spanien och hjälpte senare SS med att avrätta judar och kommunister i Ukraina.

Knohultfilmen är en fars, där gestalterna ibland har lånat vissa drag från Cederholms jaktkamrater och bekantskaper från norra Smålands landsbygd på 1930–1940-talet. Redan i inledningssce-

nerna, där Nisse och Klabbarbarn ridande på ”Djävulsälgen” hamnar på Knohults travbana och vinner första pris, kan en sensibel publik ana att även resten av Knohultfilmen kommer att ha ett avspänt

förhållande till verkligheten. För att kunna avnjuta resten av konstverket bör publiken bortse ifrån densamma.

The King’s Speech är däremot en seriös, något smetig, det vill säga romantiserad, historisk film som uttryckligen gör anspråk på att skildra verkliga, ehuru nästan 90 procent kungliga eller adliga, personer och verkliga händelser i 1930-talets Europa och England. Då drogs frontlinjerna i det

kommande kriget upp – såväl inom som mellan staterna. Och då lyste ännu solen dygnet runt över det brittiska imperiet med dess 58 dominions, kolonier, protektorat och andra territorier.

Men 1936 fick den nytillsatte kungen av England, Edvard VIII, avgå – enligt gängse veckotidningshistoria till följd av att han envisades med att mesalliera sig med den internationella skörlevnadsmänniskan Mrs Wallis Simpson. Fast huvudsakligen på grund av att paret hade alltför uppenbara nazisympatier – i Mrs Simpsons fall till den grad att hon ännu, och tyvärr inte bara sexuellt, västerprasslade med Nazitysklands utrikesminister, von Ribbentrop.

Detta var kanske för magstarkt för överklassen i England, där sympatierna för den kontinentala fascismen ändå var utbredda. Edvards yngre bror Albert (Bertie) fick i stället bli kung under namnet Georg VI. Den senare hade ur de styrande kretsarnas synpunkt fördelen framför sin storebror, inte av att hysa radikalt andra åsikter än denne utan av att han mindre förväntades lägga sig i statens affärer bland annat på grund av sin grava stamning.

Bertie’s eller kungahusets motstånd mot

fib 43

Hitler 1935–1939 var inte ideologiskt. Det var inte mycket av de illdåd som Tyskland begick, som Imperiet inte självt redan hade prövat på. Tysklands folkmord på judar kom inte igång förrän ett par år senare, men var knappast (förrän efter kriget) casus belli. Georg VI var själv inte främmande för antisemitism. Churchill, som i det längsta kämpade för Edvard och Mrs Simpson, framställs i filmen ändå som den som ”haft rätt hela tiden” trots att han endast undantagsvis under sin redan långa karriär hade haft det. ”Jag tackar Gud för en man som Mussolini” sa Churchill vid början av årtiondet. Skälet var, enligt Churchills och kungahusets uppfattning, att det länge föreföll vara män som Hitler och Mussolini som skulle rädda Storbritannien och imperiet från Sovjetkommunismen, socialismen och den arbetarklass som man endast fördrog när den fick uniform och platt hjälm på sig, helst utomlands.

»

Sverige.” Knohultfilmen erbjuder kanske inte ensam, trots sina många aktuella anspelningar, något övertygande belägg för Wimans tes. Henrik Berggren hade nyss i samma anda gjort en exposé i DN över innehållet i Åsa-Nissefilmerna, och hur dessa oavsiktligt speglade Sveriges utveckling från 1949 till 1969. Retrospektivt utgör de tillsammans, enligt Berggren, ett slags realismens triumf.

Inte ens Nissehataren Roy Andersson har hittills lyckats spåra något i ÅsaNissefilmerna som övertygande skulle tyda på att de skulle vilja vinna oss för

London. Att filmen överdriver logopedterapins framgång hos Georg VI gör mindre. Att filmen fjäskar för Englands kungahus är numera britternas eget problem.

Men att man ännu okritiskt kolporterar den officiella brittiska versionen av historien och ånyo framställer Storbritannien som ljusets riddarvakt i världen drabbar även oss, även i dag.

England anser sig ha vunnit kriget, om än med hjälp av några hundratusental amerikaner, koloniala undersåtar och möjligen med någon hjälp av 179 divisioner ryssar.

Men om detta var en framgång – hur skulle då ett fiasko ha sett ut?

England ville bevara imperiet – och förlorade det. Man ville krossa Sovjetkommunismen – som efter kriget stod mäktigare än någonsin. Man ville sätta den brittiska arbetarklassen på plats – men dess parti kom vid freden omedelbart i regeringsställning. Och förloraren, Tyskland, förblev visserligen delat i många år, men levde snart bättre än England, och gör så än i dag.

Jag tackar Gud för en man som Mussolini, sa Churchill vid början av årtiondet.

När Åsa-Nisse och Knohult nu efter 40 års bortovaro ånyo uppträder på vita duken sker det som en pastisch över en serie berättelser som parodiskt skildrade ett Sverige som sannolikt aldrig funnits.

Wälkom to Knohult är som sina föregångare ett rent komiskt spekulationsprojekt finansierat av Strix Drama, Lester Film samt en rad kändisar – Martin Timell, Tomas Ledin med flera som haft pengar över. En rad folkkära skådespelare, som haft tid över för att agera i filmen, medverkar utan att överhövan behöva förbereda sig. Man saknar visserligen den geniale Gustav Lövås, men slipper i gengäld höra den Rockande Samen, Bertil Boo och Ingeborg Nyberg.

Det ligger något i vad Björn Wiman sa i DN 13/2: ”För den som har rätt skaffning i bagaget är det kanske just i en utskrattad kalkonfilm som man kan hitta det mest väsentliga om både dagens och gårdagens

någon särskild politisk agenda. Utöver ett normalt mått av drift med fruntimmer och lantisar. Wälkom to Knohult håller upp en mer eller (mest) mindre begåvad skrattspegel över Sverige en bit in på 2000-talet, och här finns en del att skratta åt, om man inte har bestämt sig för att avstå.

The King’s Speech begär däremot av oss att bli trodd och utger sig för att sanningsenligt skildra en kritisk period i Europas förgångna – men gör det genom att mest tala om hur man behandlar ett talfel och informera oss om att kungliga personer också har en mänsklig sida. Varför? I filmen får vi bevittna hur hertigen av York, Bertie – sedermera Georg VI –, med hjälp av en talpedagog med uttalade drag av en rojalistisk Crocodile Dundee och sin tillgivna, ambitiösa och handlingskraftiga fru lär sig att med hjälp av manus och BBC:s redigeringstjänster hålla ett nio minuter långt tal till nationen vid julen efter krigsutbrottet.

Härigenom blev den stammande, urreaktionäre överklassaren Bertie enligt filmen galjonsfigur i ”England stoltaste stund” när de tyska bomberna började falla över

Titeln The King’s Speech har, även översatt till svenska, vilket kanske inte varit helt ogörligt, en dubbelbetydelse: ”Kungens tal” kan tolkas antingen som syftande på kungens (hämmade) talförmåga eller på hans patriotiska tal till nationen som manar till nationell sammanhållning och segervilja i kriget. Men detta tal spelas nu åter upp, efter 70 år, när England som USA:s Junior Partner ånyo för orättfärdiga krig i Afghanistan, Mellanöstern och nu även i Libyen.

Skrönor, som den om Åsa-Nisse, struntar visserligen i sanningen – men kan därför heller aldrig ljuga, vilket definitivt filmer ”baserade på verkliga händelser” nästan alltid gör. I detta enda, men viktiga, avseende skiljer Wälkom to Knohult sig positivt från The King’s Speech.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

»

Terror? Pyttsan! Offren var inte fler än att de hade kunnat rymmas på en liten bakgård.

Pilotell, ”Kommunen hålls tillbaka av Okunnigheten och Reaktionen”

Moloch, ”Frimureriet och Kommunen.” Frimurarna var 1870 upplysningstida borgerliga demokrater. Kommunens politiska maktallians var vad Mao Zedong senare kallade ”Ny demokrati”.

Daumier, Charivari 3 april 1871. ”Kommunens beslut.

Allmän sluträkning.” Kommunen fryser hyresskulder – på sitt första ordinarie möte. Omsorg om folks vardagssvårigheter.

fib 45

OM EN MÖJLIGHET BORTOM KRIGEN Lyssnar på statlig svensk radio. Moralen svallar. Kvinnor i karriären talar med övertygelse om soldnärsskapet som nytt yrke. Krigsentusiasmen på det hållet överväldigande. Som den brukar vara. Naturligtvis intresserar detta mig.

Just därför är det klokt att uppmärksamma en motbild. Just denna vår kan vi fira ett hundrafyrtioårsjubileum: Pariskommunen.

N

apoleon III:s politiska makt grundades på den svindel som kallas allmänna rösträtten. Den 8 maj 1870 skulle det franska folket alltså fritt välja om det stödde hans liberala politik. Valdeltagandet var högt, 84 procent. Napoleon III:s politik fick 7 336 000 ja-röster. Mot röstade blott 1 560 000 väljare (100 000 blankröster).

Napoleon III spelade storpolitik, hans militärer trodde sig kunna besegra Preussen. Bismarck strävade efter att göra Preussen till centralstat i det splittrade Tyskland, krossa Frankrike och återta de gammaltyska områdena på vänstra Rhenstranden vilka Richelieu gjort franska.

Intrigerna utlöste ett krig. I franska kammaren ropade man : ”Till Berlin!”

Krigsentusiasmen svallade på Paris gator, fredsvänner pryglades. Därefter det stora nederlaget. Kejsardömet föll. Dess odugliga generaler flydde. Preussarna fortsatte framryckningen och krigets karaktär slog då om till ett nationellt franskt frihetskrig.

Det omringade proletära och småborgerliga Paris stod preussarna mot trots överklassens förrädiska generaler och svekfulla politiker. Där växte ett folkligt motstånd mot dessa kapitularder.

I ett nytt allmänt franskt val i nederlagsförvirring lyckades då monarkister, orléa-

nister och bonapartister nå framgång och gjorde snabbt upp om fred för att inte få revolution. Men Paris kunde denna rumpregering i Versailles inte avväpna och erövra den 18 mars 1871.

Mellan Versailles och Paris inleddes vad som blev till ett franskt inbördeskrig.

Valen i Paris till Kommunens råd den 26 mars skapade sedan möjligheten för en samhällsform av ny typ. För första gången hade folket gjort sig av med själva staten, de härskande klassernas förtryckarorganisation. Man ersatte den stående armén med allmän folkbeväpning. Statskyrkan avskaffades och religionen blev privatsak.

Allmän fri och sekulär skola infördes. Alla poster var direkt valbara och avsättbara.

Sportler och sinekurer upphörde och maximiersättning infördes.

Reformerna gällde såväl praktiska frågor som att alla hyresskulder förklarades vilande, alla övergivna hus och verkstäder togs i besittning och att bagarnas nattarbete avskaffades som de stora och principiella frågorna om juridiskt likställande mellan legitima och illegitima barn och mellan ”fruar” och ”konkubiner”. Listan kan göras lång.

Visst gjordes misstag. Framför allt insåg man i Kommunen inte den härskande klassens avgrundsdjupa hat när dess

privilegier angrips. Man var därför alltför senfärdigt fredlig. Efteråt talades i skolor, universitet och andra officiella medier om Kommunens terror och dess offer. Pyttsan!

Kommunens sextiotalet offer var inte fler än att de hade kunnat rymmas på en liten bakgård.

Versailleregeringens blodtörst visade sig omedelbart när den skoningslöst avrättade vapenlösa krigsfångar och sedan under ”den blodiga veckan” i maj 1871. Då när Kommunen militärt besegrades var det 20 000 eller fler män, kvinnor och barn som besinningslöst sköts, klubbades, bajonetterades och vräktes ned i massgravar utan skymten av dom och rannsakan. Förföljelsen fortsatte sedan med avrättningar, fängelse och transport till Djävulsön under det att såväl politiker som den officiella samhällsbevarande pressen i alla europeiska stater spydde galla över kommunarderna som terrorister, mördare och mordbrännare.

Det reformarbete Kommunen hann utföra under den korta tid den hade att diskutera och besluta är fortfarande inte verklighet i det Frankrike (eller Sverige) där mer eller mindre anständiga regeringar efterträtt varandra och den ena handen tvättat den andra i hundrafyrtio år.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Vem är inte konstnär?

I

en departementspromemoria (Ds 2011:1) från i vintras föreslås att ett nytt brott ska införas i brottsbalken.

Brottet kallas olovlig fotografering och ska definieras så här: ”Den som olovligen, på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet, fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme, döms för olovlig fotografering till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som olovligen fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon på ett sätt som är påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka hans eller hennes personliga integritet som privatperson.

Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

Första stycket gäller inte den som fotograferar eller annars tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet.”

Det som förslagsställarna har tänkt på är smygfilmning av samlag och av toalettbesök. Man kan tycka att det verkligen finns ett behov av att kriminalisera sådana uppenbart integritetskränkande handlingar.

Det finns emellertid flera problem med den lösning på problemet som juristerna på Justitiedepartementet har tänkt sig. Ett är att deras förslag träffar mycket mer än vad som är mest angeläget att komma till rätta med.

Det allvarligaste problemet är att man

»

Inte ens pressfotografer skyddas om lagstiftarna får som de vill.

inte vill göra något undantag för den som fotograferar i syfte att överlämna bilden för publicering i ett grundlagsskyddat medium. Sedan tryckfrihetsförordningen ändrades efter IB-affärens rättsliga efterspel i mitten av 1970-talet, är anskaffarfriheten inskriven i grundlagen. Det betyder naturligtvis inte att den som gör sig skyldig till exempelvis inbrott för att stjäla information går fri från ansvar. Är själva metoden att skaffa uppgiften straffbar, så kan anskaffandet bestraffas.

Bleve departementsförslaget om olovlig fotografering lag, skulle pressfotografen kunna kommas åt, ifall han ägnar sig åt sådan fotografering som beskrivs i den tänkta paragrafen. Inte pressfotografens chef, den ansvarige utgivaren. Fotografen får i så fall sätta sitt hopp till att han verkligen har lyckats fånga något viktigt på bilden han tog. Då kan han hänvisa till att hans gärning är ”försvarlig” enligt andra stycket. Inte så lätt att veta i fotograferingsögonblicket alla gånger. Är kvinnan bakom fönsterrutan en statssekreterare som har jouren och egentligen borde vara på jobbet och inte sitta och pussas på en restaurang? Eller har hon inte jouren? Eller är det bara någon som liknar statssekreteraren?

Man vill alltså kriminalisera något som sker ”olovligen”. Om den fotograferade personen samtycker, så begås inget brott enligt förslaget. Förslagsställarna noterar

i motiveringen att samtycket måste uppfylla vissa krav för att gälla. Det får inte vara framtvingat till exempel: ”Inte heller är samtycket giltigt till exempel om det lämnas till en fotograf som utger sig för att vara konstnär och säger att fotograferingen sker för ett konstnärligt syfte men där han eller hon i själva verket inte är konstnär och har ett annat syfte med fotograferingen.”

Sedan ett par decennier skyddas fotografiet i upphovsrättslagen. Det skyddas lika länge som vilket annat litterärt, musikaliskt eller konstnärligt verk som helst.

Kravet på att fotografiet ska vara särskilt värdefullt är inte högt. I stort sett vilket foto som helst åtnjuter skydd enligt upphovsrättslagen, till och med en suddig bild tagen med en mobilkamera. Allt beror på motivet om man ska tjäna pengar på bilden.

Mot den bakgrunden kan man fråga sig hur departementsjuristerna har tänkt att man ska kunna skilja de riktigt konstnärliga fotograferna från de övriga. Nog kan vi väl lite till mans bli konstnärer – i upphovsrättslagens mening, väl att märka – så fort vi tar fram kameran.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W.F IB .S E SE VÅ R NYA HE M SI DA

Inte så hemligt längre  Ungefär en gång i månaden träffas Tisdagsklubben i Uppsala. Det är Folket i Bild/Kulturfronts informella diskussionsklubb i aktuella frågor. Klubben brukar samla 8–10 personer varje gång och oftast träffas man i missionskyrkans kafé.

Sista mötet på våren görs en vårutflykt.

Tisdagsklubben kallas mötena eftersom det finns en föregångare, den hemliga och antinazistiska sammanslutning som träffades på tisdagar under andra världskriget.

Klubben startades av Amelia Posse och var tänkt som en underjordisk motståndsorganisation om Sverige skulle bli ockuperat. Främsta skälet till bildandet var att förhindra en protysk svensk utrikespolitik. Mötena i Uppsalas tisdagsklubb är dock varken hemliga eller slutna. Även icke medlemmar i Folket i Bild är välkomna.

Klubben tar upp aktuella ämnen, inrikespolitiska såväl som utrikespolitiska. Det kan handla om litteratur. Men givetvis diskuteras ibland även innehållet i Folket i Bild. Mötena är öppna för alla.

På marsmötet kåserade fysikprofessorn Svante Svensson, gammal FiB-medlem, över ämnet materialvetenskap.

Snart är det dags för Tisdagsklubbens vårmöte igen. Här är en bild från förra året, då klubben begav sig ut på grönbete i den uppländska naturen. Foto: Knut Lindelöf

Nästa nummer kommer den 12 maj. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se