Fisve2012 rapport

Fjalar Finn채s

Finlandssvenskarna 2012 en statistisk rapport

Folktinget

Finlandssvenskarna 2012 en statistisk rapport

Svenska Finlands folkting Snellmansgatan 13 A 00170 Helsingfors www.folktinget.fi ISBN 978-952-9700-59-2 (hft) ISBN 978-952-9700-60-8 (PDF) ISSN 0358-4542 Ombrytning och p채rm: Christian Aarnio Tryck: DMP, Helsingfors 2013

INNEHÅLL Förord

5

Inledning 6 Finlands svenska befolkning 1880-2012 7 Befolkningstalet

Språklig fördelning

7 9

Åldersfördelningen

11

Civilstånd

13

14

Fruktsamheten och reproduktionen

Dödligheten

16

Naturlig tillväxt

18

Geografisk omflyttning

19

Tvåspråkiga familjer och barnens språk

21

Elevtillströmningen till svenska skolor

25

Utbildning

27

Näringsstruktur

28

Framtidsutsikterna

32

Avslutande kommentarer

34

Datakällor och referenser

36

Tabellbilaga 38 Figurer 1.

Den svenskspråkiga befolkningens åldersfördelning 1950, 1970, 1990 och 2010.

12

2.

Den svenskspråkiga befolkningen efter ålder, civilstånd och kön år 2012.

13

3.

Andelen födslar av ogifta mödrar bland svenskspråkiga kvinnor regionvis 2006-08.

14

4.

Det summerande fruktsamhetstalet 1975-2011 för hela Finland och svenskspråkiga kvinnor, samt utgående från de svenskspråkiga barnen.

15

5.

Det summerade fruktsamhetstalet 2008-2011 regionvis för svenskspråkiga kvinnor, samt motsvarande beräknat utgående från antalet svenskregistrerade barn.

16

6.

Dödsrisker i åldrarna 35-64 resp. 65-84 år 1980-2011 efter kön och språk. Åldersstandardiserade enligt 1990 års befolkning.

17

7.

Antalet födda och döda svenskspråkiga 1981-2011.

18

8.

Antalet svenskspråkiga emigranter och immigranter 1981-2011.

20

9.

Andelen svenskspråkiga män och kvinnor som gift sig med en finskspråkig partner 1951-2011.

21

10. Andelen barn med språkligt blandad bakgrund av alla barn med minst en svenskspråkig förälder, efter hemortens språk samt barnens födelseår.

22

11. Andelen barn med språkligt blandad bakgrund av alla barn med minst en svenskspråkig förälder, regionvis och efter barnens födelseår.

22

12. Andelen barn som registrerats som svenskspråkiga av alla barn till föräldrar med olika språk (svenska och finska) efter födelseår och moderns språk. Barn födda 1986-2011.

23

13. Andelen svenskregistrerade av alla barn födda 2006-2011 med tvåspråkig bakgrund efter moderns utbildningsnivå och språk.

23

14. Andelen svenskregistrerade av alla barn födda 2006-2011 med tvåspråkig bakgrund efter hemortens språkstruktur och moderns språk.

24

15. Antalet svenskregistrerade sjuåringar efter födelseår, motsvarande antal elever på klass 1 i svenska grundskolor samt antalet studenter från svenskspråkiga gymnasier.

Förväntat antal elever och studenter 2013-2019/2031.

26

16. Andelen arbetslösa år 2011 regionvis efter språk och kön

30

17. Andelen pensionerade år 2011 efter ålder och språk. Separat för män och kvinnor.

30

18. Andelen pensionerade i åldern 55-59 år regionvis efter språk 2011.

Separat för män och kvinnor.

31

19. Antalet födda och döda 1981-2011, samt det beräknade antalet 2012-2035 enligt två framskrivningsalternativ.

33

Tabeller 38 1.

Antalet svenskspråkiga och deras andel av hela befolkningen 1880-2012.

7

2.

Den svenskspråkiga befolkningen länsvis 1880-1990. Tusental.

8

3.

Den svenskspråkiga befolkningen landskapsvis 1990-2012. Tusental.

8

4.

Den svenskspråkiga befolkningens procentuella fördelning efter hemkommunens språkstruktur 1880-2012.

10

5.

Antalet svenska och tvåspråkiga kommuner 1950-2012 och svenskspråkig befolkning i dessa.

10

6.

Det totala antalet interregionala flyttningar, samt nettoströmmarna, bland svenskspråkiga 2008-2012.

19

7.

Andelen svenskregistrerade av alla barn med tvåspråkig bakgrund regionvis efter födelseår och föräldrarnas språk. Procent.

24

8.

Andelen svenskregistrerade barn som har tvåspråkig familjebakgrund regionvis efter födelseår. Procent.

25

9.

Befolkningens fördelning efter utbildningsnivå år 2011, uppdelat efter ålder, kön samt språk. Procent.

28

10. Den yrkesverksamma befolkningens fördelning efter näringsgren 1950-2007.

29

11. Den yrkesverksamma svenskspråkiga befolkningens fördelning efter näringsgren i olika åldrar år 2007. Separat för män och kvinnor. Procent.

29

12. Den svenskspråkiga befolkningens beräknade åldersstruktur 2012-2040.

Framskrivning inklusive omflyttning.

33

13. Andelen svenskspråkiga av hela befolkningen i svenska och tvåspråkiga kommuner 1950-2012. Antalet svenskspråkiga 2000 och 2012.

38

14. Befolkningens fördelning efter språk i svenska och tvåspråkiga kommuner 2012.

39

15. Befolkningen med annat språk än svenska och finska 1900-2012. Uppdelning efter enskilda språk 1995, 2005 och 2012.

40

16. Antalet svenskspråkiga i finska kommuner 1990-2012. Kommuner med minst 50 svenskspråkiga år 2012. Antalet finskspråkiga 2012.

Kommunerna enligt nuvarande kommungränser.

41

17. Svenskspråkig befolkning efter ålder och kön 2012.

42

18. Svenskspråkig befolkning efter födelseår vart tionde år 1950 - 2010.

42

19. Svenskspråkig befolkning i svenska och tvåspråkiga kommuner efter ålder.

Absolut och procentuell fördelning.

43

20. Den svenskspråkiga befolkningens fördelning efter utbildningsnivå 2011.

Uppdelning efter ålder, kön och region.

44

21. Barn födda 2006-2011 kommunvis efter föräldrarnas språkliga bakgrund.

Barn med minst en svenskspråkig förälder. Andelen svenska av alla barn med tvåspråkig bakgrund, och andelen med tvåspråkig bakgrund av alla svenska barn.

45

22. Antalet 7-12 åriga svenska barn och antalet elever i svenska lågstadier kommunvis 2012.

46

Förord Bästa läsare Det är tionde gången Svenska Finlands folkting ger ut en statistisk rapport över finlandssvenskarna. Den första rapporten utkom år 1981 och rapporten har alltid haft en stor efterfrågan.

Rapporten är användbar för samhällsplanerare, forskare, journalister, politiker och såväl kommunala som statliga myndigheter i deras arbete.

Dataunderlaget för rapporten baserar sig uteslutande på uppgifter från Statistikcentralen.

Arbetet med att sammanställa rapporten har utförts av Fjalar Finnäs, professor i demografi och statistik vid Åbo Akademi. Folktinget vill till honom framföra ett stort och varmt tack för hans arbete med de finlandssvenska statistiska rapporterna.

I rapporten Finlandssvenskarna 2012 – en statistisk rapport presenteras den del av finlandssvenskarnas verklighet som kan belysas med hjälp av statistik. Det gäller bl.a. uppgifter om den grundläggande demografin: hur många finlandssvenskar det finns, var de bor, åldersfördelningen, deras framtidsutsikter och i vilket numerärt förhållande finlandssvenskarna står till landets majoritetsbefolkning. År 1900 utgjorde den svenskspråkiga befolkningen i Finland 12,9 % av hela befolkningen, medan andelen år 2012 är 5,4 %. Antalet svenskspråkiga personer har emellertid ökat med 1 381 personer sedan år 2007, då det hittills lägsta antalet svenskspråkiga redovisats, och uppgick i slutet av år 2012 till 290 977 personer. Under de senaste åren har alltså trenden svängt och framtidsutsikterna för den svenskspråkiga befolkningen är positiva.

Den statistiskt sett positiva utvecklingen har ett pris i form av en ökad språklig heterogenitet mellan både generationer och regioner. Av de svenskspråkiga som i dagens läge är över 50 år har de allra flesta en enspråkigt svensk familjebakgrund. Bland dagens unga är situationen helt annorlunda och förändringarna har varit särskilt stora under de senaste årtiondena.

Helsingfors i oktober 2013 Christina Gestrin folktingsordförande

5

Inledning

Befolkningsstatistiken i Finland baserar sig i dagens läge uteslutande på olika register. Tack vare att uppgifterna om de enskilda medborgarnas modersmål ingår i det centrala befolkningsregistret är det möjligt att sammanställa praktiskt taget all statistik även med språklig uppdelning.

Statistikcentralen publicerar årligen via internet en stor mängd uppgifter enligt språk och materialen och de olika registren presenteras utförligt på adressen http://www.stat.fi. Uppgifter om befolkningsstrukturen finns t.ex. på adressen http://pxweb2.stat.fi/database/StatFin/vrm/vaerak/vaerak_sv.asp och elevstatistik på http://pxweb2.stat.fi/database/StatFin/kou/pop/pop_fi.asp.

Dataunderlaget för denna rapport baserar sig uteslutande på uppgifter från Statistikcentralen, huvudsakligen i form av publicerad och direkt tillgänglig statistik, men i flera fall också utifrån specialbeställda opublicerade, samt avgiftsbelagda material.

Genom statistikens förbättrade tillgänglighet i elektronisk form minskar behovet av tryckta statistikpublikationer, men förutom att användningen av nätmaterialen förutsätter en viss datorvana, bör kommenterade sammanställningar som denna fortsättningsvis ha en uppgift att fylla. Rapporten strävar efter att ge en så aktuell statistisk bild som möjligt av den svenskspråkiga befolkningen, men ett annat syfte är att sätta in statistiken i ett större sammanhang, framförallt i ett lite längre tidsperspektiv. Rapporten är en uppdatering av tidigare rapporter i samma serie. De grundläggande demografiska uppgifterna om befolkningens storlek avser förhållandet vid utgången av år 2012, medan de övriga uppgifterna i huvudsak gäller år 2011. Uppgifterna om den yrkesaktiva befolkningens fördelning efter näringsgren har inte uppdaterats sedan den föregående rapporten, utan här är de senaste uppgifterna från år 2007.

För att åstadkomma en löpande framställning har inga källhänvisningar gjorts i texten, men i slutet av rapporten finns en förteckning över olika rapporter som ligger till grund för framställningen. I textdelen kommenteras en del uppgifter för enskilda kommuner, även sådana som inte redovisas explicit i tabellform. Generellt gäller att redovisningen i form av tabeller och figurer i textdelen endast görs för större regioner eller riket som helhet. Till den del kommunvisa uppgifter redovisas i tabellform, återfinns de i den avslutande tabelldelen.

Fjalar Finnäs

6

FINLANDS SVENSKA BEFOLKNING 1880-2012 Befolkningstalet Den finländska befolkningsstatistiken har sitt ursprung i Tabellverket från år 1749, men inledningsvis antecknades inte medborgarnas språk. År 1880 företogs den första landsomfattande sammanställningen av befolkningen med språklig uppdelning. Enligt dessa uppgifter, som alltså baserade sig på församlingsstatistik, uppgick antalet svenskspråkiga personer till 294 000, vilket utgjorde 14,3 % av landets hela befolkning. Under 1800-talets två sista decennier växte antalet kraftigt till närmare 350 000. Enligt de redovisade uppgifterna skulle antalet år 1910 ha varit endast 339 000. Dessa officiella uppgifter ger emellertid en lite missvisande bild av den faktiska utvecklingen. För åren 1880, 1890 och 1900 inkluderas nämligen den frånvarande befolkningen i församlingsstatistiken, och detta ger en överskattning av det verkliga befolkningstalet. Eftersom amerikaemigrationen hade tagit fart under denna tid var antalet frånvarande på en del orter säkerligen betydande. Enligt Fougstedt torde det verkliga antalet svenskspråkiga vid sekelskiftet ha uppgått till omkring 332 000. Med beaktande av dessa brister torde man kunna påstå att den svenskspråkiga befolkningen uppvisade en kontinuerlig uppgång ända fram till år 1940, då antalet uppgick till 354 000.

tabell 1. Antalet svenskspråkiga och deras andel av hela befolkningen 1880-2012. År Antal % 1880 294 900 14,3 1890 322 600 13,6 1900 349 700 12,9 1910 339 000 11,6 1920 341 000 11,0 1930 342 900 10,1 1940 354 000 9,6 1950 348 300 8,6 1960 330 500 7,4 1970 303 400 6,6 1980 300 500 6,3 1990 296 700 5,9 2000 291 700 5,6 2005 289 675 5,5 2012 290 977 5,4

Redan under 1940-talet minskade befolkningen en aning, och efter år 1950 vidtog en period av snabb nedgång, så att antalet år 1970 uppgick till endast 303 400. Den främsta orsaken till denna minskning var den omfattande emigrationen till Sverige. Enbart under perioden 1950-70 beräknas flyttningsförlusten ha uppgått till närmare 50 000 personer. Tack vare att emigrationen mattades av, var befolkningsminskningen under de efterföljande årtiondena förhållandevis liten. En bidragande orsak till trendbrottet är också, att medan språkuppgifterna åren 1950, 1960 och 1970 kom från de folkräkningar, som då genomfördes, är grunden sedan år 1977, det centrala befolkningsregistret. I folkräkningarna efterfrågades medborgarnas huvudspråk, medan kriteriet i befolkningsregistret är modersmål. Det har visat sig att det senare kriteriet resulterar i ett lite större antal svenskspråkiga.

En svag nedgång i befolkningstalet fortsatte likväl in i det nya millenniet och vid utgången av år 2007 var antalet svenskspråkiga 289 596 vilket är det hittills lägsta redovisade antalet. Under 7

de senaste åren har trenden nämligen svängt så att antalet har ökat, och år 2012 uppgick antalet svenskspråkiga till 290 977. År 1900 utgjorde de svenskspråkiga nästan 13 % av hela befolkningen, men till följd av att den finskspråkiga befolkningen mer än fördubblades under 1900-talet har den svenska andelen sjunkit ned till 5,4 %. Den väsentligaste förändringen beträffande språkförhållandena i landet under de senaste decennierna är den kraftiga ökningen av personer med främmande språk.

Sedan år 1990 har antalet mer än tiofaldigats så att det år 2012 uppgick till nästan 267 000.

Enligt den länsindelning som gällde fram till år 1995 hade Vasa län den största svenskspråkiga befolkningen år 1880. Befolkningstillväxten i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skedde dock framförallt i Nylands län. För Vasa läns del redovisas också en betydande ökning i slutet av 1800-talet, men till följd av den omfattande amerikaemigrationen, och säkerligen också intern omflyttning, sjönk antalet under början av det nya seklet. Redan år 1920 återfanns nästan hälften eller 46 % av de svenskspråkiga i Nylands län, medan Vasa län svarade för en knapp tredjedel. I Åbo och Björneborgs län bodde 12 % och på Åland 6 % av finlandssvenskarna. I de övriga länen fanns då drygt 12 000 personer, vilket utgjorde 3,6 % av alla svenskspråkiga.

Fram till år 1970 bestod den mest väsentliga förändringen i den regionala fördelningen i att befolkningen i Åbo och Björneborgs län minskade kraftigt. Från 43 000 svenskspråkiga år 1910 sjönk antalet till endast 28 800 fram till år 1970, vilket utgjorde knappt 10 % av hela den finlandssvenska befolkningen. En stor orsak till minskningen var att den yttre skärgården avfolkades. Motsvarande nedgång kan också observeras i de åländska skärgårdskommunerna. Tack vare inflyttning från de övriga landskapen har befolkningen på Åland som helhet ökat kännbart under de senaste årtiondena.

tabell 2. Den svenskspråkiga befolkningen länsvis 1880-1990. Tusental. År Nylands län Åbo och Åland Vasa län Övriga län1)

Björneborgs län 117,8 16,7 18802) 101,9 38,3 20,2 126,4 17,1 18902) 114,7 42,5 21,9 131,1 17,3 19002) 134,1 43,2 24,1 1910 149,2 43,0 20,5 111,1 15,2 1920 157,8 41,2 20,4 109,3 12,2 1930 164,0 39,4 19,0 108,5 12,2 1940 176,9 36,9 20,3 109,1 10,9 1950 168,4 36,7 20,9 112,8 9,5 3) 7,7 1960 163,0 33,3 20,3 106,2 1970 149,7 28,8 19,9 99,0 5,9 1980 145,0 28,0 21,7 99,6 6,2 1990 139,4 27,5 23,2 100,5 6,1

1) Inkluderar Kymmene län med tvåspråkiga Pyttis 2) Inkluderar de frånvarande församlingsmedlemmarna 3) Mellersta Finlands län avskiljdes från Vasa län

tabell 3. Den svenskspråkiga befolkningen landskapsvis 1990-2012. Tusental.

Nyland Egentliga Åland Österbotten Mellersta Kymmene- Övriga

Finland Österbotten dalen 1)

26,6 23,2 92,8 7,2 1,8 5,7 1990 139,3 1)

26,2 24,2 90,8 6,8 1,6 5,8 2000 136,2 2010 134,3 26,7 25,2 90,4 6,5 1,5 6,7 2012 133,8 26,9 25,4 90,3 6,4 1,4 6,8 1) Inklusive Östra Nyland

8

En genomgående trend under 1900-talet var att den svenskspråkiga befolkningen utanför det egentliga svenska bosättningsområdet minskade mera än befolkningen som helhet. Man kan säga att den svenskspråkiga befolkningen koncentrerades till det huvudsakliga bosättningsområde som utgörs av de svenska och tvåspråkiga orterna. Detta framgår tydligt på länsnivå i tabell 2, men det gäller även för de finska kommuner som ligger just på andra sidan språkgränsen i de tvåspråkiga länen. Under de senaste decennierna har det likväl skett ett trendbrott i detta avseende, ty det har förekommit en utflyttning av svenskspråkiga till en del finska kranskommuner framförallt omkring huvudstadsregionen och Åbo (se tabell 4 nedan samt bilagetabell 16). År 1990 levde närmare 12 400 svenskspråkiga på finska orter, men år 2012 var antalet drygt 14 800.

Som ett kuriosum kan noteras att det är endast i 13 av Finlands nuvarande 320 kommuner som det inte finns en enda svenskregistrerad person, och detta antal är detsamma som år 1990, även om kommunerna inte är desamma.

Språklig fördelning I slutet av 1800-talet levde det stora flertalet av de svenskspråkiga personerna i Finland på starkt svenskdominerade orter (tabell 4). Detta innebär samtidigt att de båda språkgrupperna levde nästan åtskilt från varandra. Genom den kraftiga inflyttningen av finskspråkiga till delar av det svenska bosättningsområdet förändrades dock förutsättningarna på lokal nivå avsevärt redan under 1900-talets första hälft. År 1950 levde ännu en fjärdedel på enspråkigt svenska orter och ytterligare en dryg tredjedel på tvåspråkiga orter med svensk majoritet.

För att en kommun skall vara officiellt tvåspråkig krävs enligt nuvarande kriterier att minoriteten uppgår till minst 8 % eller minst 3000 personer. En tvåspråkig kommun blir ändå enspråkig först när minoriteten består av färre än 3000 invånare och andelen sjunker under 6 % av hela befolkningen. En kommun kan även frivilligt förklara sig tvåspråkig trots att minimikraven inte uppfylls. Kommunernas språkliga status fastställs vart tionde år av statsrådet, och den nuvarande klassificeringen gäller sedan 1.1.2013 och baserar sig på situationen vid utgången av år 2011.

Under 1930-talet fanns det sammanlagt 96 svenska eller tvåspråkiga orter i Finland. Antalet har minskat avsevärt främst till följd av sammanslagningar och inkorporeringar. Regelrätt förfinskning, dvs. att en formellt tvåspråkig kommun blivit enspråkig, har förekommit i fem fall.

Karuna och Salo i Åbo och Björneborgs län hade förklarats enspråkiga redan från år 1933, medan nyländska Tusby och Kervo blev enspråkigt finska åren 1943 resp. 1953. I och med kommunsammanslagningarna kring Salo år 2009 uppgick Finby i en ny enspråkigt finsk enhet. I detta fall berörde det knappt 80 svenskspråkiga personer. Till dessa förändringar kan ytterligare läggas Lojo köping (blev stad 1969) som likaså blev enspråkig år 1953. År 1997 sammanslogs emellertid staden med den tvåspråkiga landskommunen, och även om den inte heller nu uppfyller de formella kraven, har den på basen av kommunfullmäktiges anhållan av statsrådet fastställts som en officiellt tvåspråkig kommun. Det har dessutom förekommit flera kommunsammanslagningar som inneburit att enspråkigt finska kommuner anslutits till tvåspråkiga orter. Ett aktuellt exempel på detta är Lillkyrös anslutning till Vasa 1.1.2013.

Efter statsrådets beslut år 1953 fanns det förutom de 16 åländska, hela 31 enspråkigt svenska kommuner i landet, och ytterligare 32 kommuner med svenska som majoritetsspråk. Sammanlagt fanns det då 91 svenska och tvåspråkiga kommuner.

9

tabell 4. Den svenskspråkiga befolkningens procentuella fördelning efter hemkommunens språkstruktur 1880-2012.

Tvåspråkiga kommuner

Andel svenskspråkiga1) (%) År Svenska >67 50-66 34-49 <33 kommuner 1880 59,9 15,9 10,1 4,9 2,8 1910 36,9 30,2 5,9 16,0 6,0 1930 35,4 25,3 4,2 4,5 26,2 1950 26,7 24,7 9,5 8,0 26,9 1960 24,2 21,2 15,5 0,6 35,1 1970 18,9 18,9 16,5 6,5 36,4 1980 19,8 18,5 10,3 11,4 36,1 1990 15,8 22,3 12,2 11,2 34,3 2000 14,0 21,6 14,6 10,7 34,9 2012 13,7 23,8 9,2 7,4 40,8

Finska Totalt kommuner 6,4 100,0 5,0 100,0 4,4 100,0 4,2 100,0 3,5 100,0 3,0 100,0 3,9 100,0 4,2 100,0 4,3 100,0 5,1 100,0

1) Andel svenskspråkiga av den svensk- och finskspråkiga befolkningen.

Efter år 1953 har således enbart Finby blivit enspråkigt finsk eller uppgått i en finsk enhet.

Kommunsammanslagningarna i Åboland och Nyland åren 2009 och 2010 reducerade antalet tvåspråkiga orter med 10. För de åboländska kommunerna som ingår i Kimitoön och Pargas innebar sammanslagningarna ingen förändring av språklig status, ty alla var tvåspråkiga med svensk majoritet. För Pojos del innebar bildandet av Raseborg att området formellt fick svensk majoritet, medan de svenskdominerade kommunerna Pernå och Liljendal numera ingår i Lovisa med finskspråkig majoritet. I Österbotten sammanslogs de tvåspråkiga kommunerna Vörå-Maxmo och Oravais år 2011, vilket ej ledde till ändring i majoritetsspråket. År 1950 hade ännu flertalet av de nyländska kommunerna en svenskspråkig majoritet, men många av dessa; Borgå (inkl. landskommunen), Grankulla, Hangö, Kyrkslätt, Lovisa, Pojo och Sjundeå blev finskdominerade till följd av den finska inflyttningsvågen framförallt under 1970talet. Utanför Nyland är det endast i Kaskö som majoritetsspråket har ändrats under det senaste halvseklet. Under de två senaste decennierna har kommunernas språkstruktur allmänt taget påverkats föga av den direkta befolkningsutvecklingen. Betydligt större konsekvenser har kommunsammanslagningarna haft. Efter kommunsammanslagningarna år 1973 fanns det således förutom de åländska kommunerna, 25 tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetsspråk och dessutom hela 15 enspråkigt svenska kommuner, men i dagens läge återstår endast tre enspråkigt svenska och 12 tvåspråkiga med svenska som majoritetsspråk.

tabell 5. Antalet svenska och tvåspråkiga kommuner 1950-2012 och svenskspråkig befolkning i dessa.

19501) 19701) 19801) 20121) Antal Svensk Antal Svensk

Antal Svensk Antal Svensk2)

kom- befolk- kom- befolk- kom- befolk- kom- befolk muner ning muner ning muner ning muner ning Svensk 47 92 822 31 62 700 26 59 363 19 39 967 Tvåspråkig 67-90 % 23 85 982 17 51 700 14 55 712 8 69 270 50-66 % 9 33 160 8 50 000 4 30 968 4 26 787 34-49 % 4 27 847 7 23 700 8 34 108 5 21 506 3-33 % 8 93 786 11 106 200 13 108 943 13 118 633 Totalt 91 333 597 74 294 351 65 289 094 49 276 163 Finska orter 14 689 9 055 11 388 14 814 Finland 348 286 303 406 300 482 290 977 1) Befolkningstalen för de angivna åren, men kommunindelning och språklig status enligt situationen åren 1953, 1973, 1983, 2011. Andelen svenskspråkiga beräknad enbart på basen av antalet svensk- och finskspråkiga.

2) Befolkningstalet delvis uppskattat till följd av kommunsammanslagningar år 1973.

10

En liten men inte helt obetydlig orsak till nedgången i andelen svenskspråkiga är att antalet personer med främmande språk ökar. Detta medför också att det inte längre räcker med att se på andelen svenskspråkiga för att avgöra kommunernas officiella språk. År 1993 nådde således varken den svenska eller den finska språkgruppen till 50 %-strecket i Sibbo, men eftersom antalet svenskspråkiga var större förblev svenska majoritetsspråket fram till år 2003. I Närpes var andelen svenskspråkiga år 2012 nere på 85,5 %, men detta innebär likväl inte att staden skulle uppfylla kriteriet för en officiell tvåspråkighet, ty andelen finskspråkiga är endast 5,8 %, eftersom 8,7 % av befolkningen har ett annat modersmål än svenska eller finska. Om man beaktar enbart de inhemska språken utgör de finskspråkiga 6,3 % av befolkningen i Närpes. Statsrådets förordning, som antogs i december 2012, om kommunernas språkliga status för åren 2013-2022, innebar inga förändringar i någon kommuns språkliga status, utöver de som förorsakats av ovan refererade kommunsammanslagningar.

Flera undersökningar har påvisat att den svenskspråkiga befolkningen generellt sett har en positivare inställning till invandring än den finskspråkiga befolkningen. Många tvåspråkiga orter återfinns också i toppen av en förteckning av kommunerna ordnade enligt andelen personer med främmande språk. I huvudstadsregionen uppgår andelen med främmande språk till över en tiondel, men även i Åbo, Mariehamn, Vasa och Jakobstad är andelarna höga, liksom i tidigare nämnda Närpes och Korsnäs. Det vore dock felaktigt att påstå att andelen invandrare i allmänhet skulle vara kopplad till ortens språk. Det finns nämligen också ett flertal kommuner med en låg andel invandrare. Detta gäller t.ex. Pedersöre, Larsmo, Kronoby och Korsholm i Österbotten, men även Kimitoön och Pargas, samt Sibbo.

Åldersfördelningen En befolknings ålderssammansättning vid en viss tidpunkt är resultatet av utvecklingen under en lång tid. Åldersfördelningen utgör samtidigt grundförutsättningen för den framtida utvecklingen. I figur 1 redovisas ålderfördelningens utveckling för den svenskspråkiga befolkningen 1950-2010. Under början av 1900-talet var både fruktsamheten och dödligheten hög vilket åstadkom en tydlig pyramidformad åldersfördelning. År 1950 kunde man dock märka effekterna av en lägre fruktsamhetsnivå under 1930-talet, men pyramiden var anmärkningsvärt bredbasig till följd av baby-boomen under de första efterkrigsåren. År 1950 var nästan en fjärdedel av den svenskspråkiga befolkningen i åldern 0-14 år, medan knappt en tiondel var över 65 år.

Emigrationens stora betydelse för befolkningsutvecklingen framkommer när man ser på hur storleken på de olika födelsekohorterna och åldersstrukturen förändrades. De årskullar som föddes på 1930-talet och 1940-talet reducerades med uppemot en tredjedel fram till år 1970 (se även bilagetabell 18). I dessa åldrar inverkade dödligheten marginellt på denna utveckling.

Förutom att befolkningen minskade totalt sett påverkades således åldersstrukturen kraftigt av emigrationen. Den sjunkande fruktsamheten medförde dessutom att år 1970 var mindre än en femtedel av befolkningen i åldern 0-14 år medan andelen över 65 år hade stigit till 15,2 %.

Utvecklingen under de efterföljande årtiondena har åstadkommit en utjämning av åldersfördelningen. Förutom att de stora årskullarna från de första efterkrigsåren ännu sticker ut lite, är ålderspyramiden jämnbred högt upp i åldrarna. Jämfört med tidigare innebär detta att barnens andel av hela befolkningen minskat, medan de äldre personernas andel ökat. År 2012 utgjorde barnen under 15 år endast 17,4 %, medan pensionärerna (= över 65 år) svarade för 23 %. Speciellt markant är ökningen av verkligt gamla personer. År 1950 fanns det endast 1631 personer över 11

85 år, vilket utgjorde en halv procent av hela befolkningen. År 2012 var antalet mer än sexfaldigt eller 10 460, vilket i relativa tal utgjorde 3,6 % av hela befolkningen.

Utvecklingen under det senaste halvseklet har alltså gått mot en markant höjning av medelåldern. Den svenskspråkiga befolkningen hade under hela 1900-talet en högre genomsnittsålder än den övriga befolkningen. År 1970 var medelåldern hos den svenskspråkiga befolkningen 38,6 år medan motsvarande för den finskspråkiga var endast 32,9 år. Skillnaderna har emellertid utjämnats betydligt, och år 2012 var motsvarande tal 42,9 år och 42,4 år. En granskning av de enskilda årsklasserna visar att den klart största årskullen är den som föddes år 1946 (se figur 2).

figur 1. Den svenskspråkiga befolkningens åldersfördelning 1950, 1970, 1990 och 2010.

Skillnaderna mellan de olika kommunerna, liksom även mellan språkgrupperna är avsevärda.

Den svenskspråkiga befolkningen är i flera kommuner ålderstigen och andelen pensionärer är hög. Bland de svenskspråkiga utgjorde år 2012 andelen över 65 år nästan 30 % i ett flertal kommuner, bl.a. i Lovisa, och Kimitoön, men även i Närpes, Kristinestad och Korsnäs. I Pyttis uppgick andelen till klart över en tredjedel. Larsmos svenskspråkiga befolkning svarar å sin sida för ytterligheten åt det andra hållet, med endast 13,0 % pensionärer, men hela 30,5 % barn under 15 år.

Att språkgrupperna har olika åldersfördelningar innebär också att språkförhållandena varierar i olika åldrar. På de orter som snabbt förfinskades under 1960- och 1970-talen är andelen svenskspråkiga som regel avsevärt större i de höga åldrarna, än i befolkningen som helhet. Som regel är antalet svenskspråkiga större än antalet finskspråkiga bland den äldre befolkningen. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Kyrkslätt, där merparten av personerna i åldersgruppen över 85 år är svenskspråkiga, trots att den svenska andelen i kommunen som helhet är endast 17,7 %.

12

Civilstånd Sedan 1970-talet har samboende utan formellt äktenskap blivit en allt vanligare samlivsform.

Till en början hade samboendet mera karaktären av en inledningsfas av familjebildningen, men numera har samboendet också slagit igenom som en permanent samlivsform. Att två tredjedelar av de 30-åriga svenskspråkiga männen ännu är ogifta innebär således inte att de skulle vara ensamstående, utan en stor del av dessa är ogifta samboende Det verkar inte finnas några generella skillnader mellan språkgrupperna ifråga om det informella samboendet, men det förekommer anmärkningsvärda regionala variationer. Explicita aktuella uppgifter saknas, men en tydlig indikation kan erhållas genom att man ser på andelen ogifta. Av de svenskspråkiga kvinnorna i 40-årsåldern är ungefär 30 % ogifta, men på Åland och i Sydösterbotten är andelen hela 40 %, medan den är endast drygt 20 % i norra Österbotten.

figur 2. Den svenskspråkiga befolkningen efter ålder, civilstånd och kön år 2012.

De regionala skillnaderna kan också illustreras av andelen födslar av ogifta kvinnor. Under åren 2006-2008 var nästan två tredjedelar av mödrarna på Åland och i södra Österbotten ogifta, medan motsvarande i norra Österbotten var under 30 %. Andelen var även anmärkningsvärt låg i huvudstadsregionen eller under en tredjedel.

13

figur 3. Andelen födslar av ogifta mödrar bland svenskspråkiga kvinnor regionvis 2006-08.

Regionindelningen omfattar de svenska och tvåspråkiga kommunerna i de tvåspråkiga landskapen. I huvudstadsregionen ingår Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla, och i Vasaregionen inkluderas Vasa, Malax, Korsholm och Vörå.

Norra Österbotten omfattar även Karleby.

Skilsmässorisken för svenskspråkiga är avsevärt lägre än för finskspråkiga. I äktenskap mellan två svenskspråkiga är risken nästan hälften så låg som i äktenskap mellan två finskspråkiga. I äktenskap där makarna tillhör olika språkgrupp är risken en aning högre än i de enspråkigt finska.

Konsekvensen av detta är att andelen som upplevt en skilsmässa generellt sett är lägre bland de svenskspråkiga. Medan drygt 20 % av finskspråkiga 50-åriga kvinnor har genomgått en skilsmässa, är motsvarande andel bland de svenskspråkiga knappt 15 %. Bland männen är andelarna 18 % respektive 12 %. De regionala skillnader som förekommer bland de svenskspråkiga består främst i att äktenskapen är något stabilare i Österbotten än de övriga regionerna.

Fruktsamheten och reproduktionen Med undantag för baby-boomen under de första efterkrigsåren uppvisade fruktsamheten i Finland generellt en nedåtgående trend fram till år 1973, då det föddes endast 1,5 barn per kvinna i fruktsam ålder. Efter denna bottennotering har dramatiska fluktuationer inte förekommit, men den generella trenden har varit svagt uppåtgående. Under de två senaste årtiondena har det summerade fruktsamhetstalet, som anger det genomsnittliga antalet barn per kvinna i fruktsam ålder, uppgått till cirka 1,8. För att garantera ett bibehållet befolkningstal på lång sikt borde det summerade fruktsamhetstalet vara 2,1 barn per kvinna.

En generell tendens har varit att barnafödandet senarelagts, och den genomsnittliga åldern när kvinnorna har fött sitt första barn har stigit med nästan två år sedan slutet av 1980-talet så att den år 2011 var 28,4 år.

14

figur 4. Det summerande fruktsamhetstalet 1975-2011 för hela Finland och svenskspråkiga kvinnor, samt utgående från de svenskspråkiga barnen.

Det har påvisats att nativiteten, dvs. antalet födda i förhållande till befolkningstalet, var lägre än riksgenomsnittet bland de svenskspråkiga i början av det förra århundradet. Detta berodde delvis på en ofördelaktig åldersstruktur, men dessutom också på att själva fruktsamheten var lägre. Detta sammanhänger i sin tur med att stora delar av det svenska bosättningsområdet hör till de områden av landet där fruktsamheten generellt tidigt har varit låg.

Sedan slutet av 1980-talet finns explicita uppgifter om födslar med uppdelning efter mödrarnas språk. Fram till slutet av 1990-talet var de svenskspråkiga kvinnornas summerade fruktsamhetstal något högre än riksgenomsnittet, men därefter har talen praktiskt taget sammanfallit.

Det är likväl viktigt att inse att det förekommer avsevärda regionala fruktsamhetsskillnader och att det inte finns något utpräglat beteende som skulle vara typiskt för någondera språkgruppen.

Den tidigare skillnaden mellan språkgrupperna totalt sett, berodde således till en stor del på olikheterna i språkgruppernas geografiska fördelning.

Med tanke på reproduktionen av den finlandssvenska befolkningen, dvs. hur många svenskspråkiga barn det föds, är det inte tillräckligt eller ändamålsenligt att betrakta enbart de svenska kvinnornas barnafödande. Till följd av förekomsten av tvåspråkiga familjer behöver mödrarnas och barnens språk inte sammanfalla. Om man vill fokusera på reproduktionen är det därför bättre att utgå ifrån de nyfödda barnens språk.

Själva förekomsten av tvåspråkiga familjer har hållits rätt konstant under de senaste tre årtiondena, men en markant ökande andel av barnen i dessa har registrerats som svenskspråkiga (se nedan). En klar majoritet eller cirka två tredjedelar av barnen med föräldrar tillhörande olika språkgrupp, registreras i nuläget som svenskspråkiga, och detta innebär att det föds omkring 20 % fler svenskspråkiga barn än det antal, som de svenskspråkiga kvinnorna producerat. Om man beräknar ett summerat fruktsamhetstal utifrån uppgifterna om de svenskspråkiga barnen uppnår man således en nivå som klart överstiger vad som skulle fordras för ett bibehållet befolkningstal på lång sikt. För åren 2008-11 är den genomsnittliga nivån närmare 2,3 barn per kvinna.

På nationell nivå har de regionala olikheterna i fruktsamhetsnivån minskat under de senaste decennierna, men det kvarstår likväl några betydande skillnader inom det svenska bosättningsområdet. Medan studiestäder såsom Helsingfors och Åbo uppvisar så låga summerade fruktsamhetstal som 1,2 - 1,3 har Österbotten, i synnerhet den nordligaste delen, hållit en nationellt sett mycket hög nivå. Larsmo hör till den absoluta nationstoppen i fråga om summerad fruktsamhet med ett genomsnitt på 3,8 barn per kvinna under åren 2008-11.

15

De regionala variationerna framkommer även vid en jämförelse av lite större regioner. För perioden 2008-11 var de svenska kvinnornas summerade fruktsamhet hela 2,5 barn per kvinna i norra Österbotten, medan Åboland och huvudstadsregionen inte nådde högre än cirka 1,6. De regionala skillnaderna utjämnas avsevärt när man i stället ser på reproduktionen. Tillskottet från de språkligt blandade familjerna var allra störst i huvudstadsregionen, där det uppgick till hela 40 %, medan norra Österbotten fick ett tillskott på endast 10 %. Förutom Åboland når alla regioner upp till en nivå som överstiger reproduktionsnivån.

figur 5. Det summerade fruktsamhetstalet 2008-2011 regionvis för svenskspråkiga kvinnor, samt motsvarande beräknat utgående från antalet svenskregistrerade barn.

Dödligheten Dödsriskerna har sjunkit avsevärt under de senaste årtiondena, och trenden visar inga egentliga tecken på att brytas. Under de tre årtiondena sedan år 1980 har de åldersstandardiserade dödsriskerna halverats. Den förväntade livslängden för en nyfödd är egentligen ett sammanfattande mått utgående från de åldersspecifika dödsriskerna. Uttryckt med hjälp av denna kan man säga att medan en nyfödd finländsk pojke i början av 1980-talet hade en förväntad livslängd på knappt 70 år, var motsvarande år 2011 77,2 år. Bland flickorna är motsvarande tal 77,5 år respektive 83,2 år. Grovt taget gäller att den förväntade medellivslängden ökar med tre år per årtionde för männen och två år bland kvinnorna.

Den svenskspråkiga befolkningen har lägre åldersspecifika dödsrisker än den finskspråkiga befolkningen. Skillnaderna i dödsriskerna är allra störst bland medelålders män där de svenskspråkigas risker är cirka 40 % lägre än motsvarande för de finskspråkiga. I högre åldrar och bland kvinnorna är skillnaden omkring 10 %.

16

figur 6. Dödsrisker i åldrarna 35-64 resp. 65-84 år 1980-2011 efter kön och språk. Åldersstandardiserade enligt 1990 års befolkning.

Uttryckt i termer av förväntad livslängd innebär detta en skillnad mellan språkgrupperna på omkring tre år bland männen och cirka ett år bland kvinnorna. Detta innebär att en nyfödd svensk pojke i nuläget har en förväntad medellivslängd på närmare 80,5 år, medan motsvarande för en flicka är cirka 84 år. Nivån på den finlandssvenska dödligheten är härigenom nästan densamma som i Sverige.

Utvecklingen under de senaste decennierna ger inga egentliga indikationer på att de relativa dödlighetsskillnaderna mellan språkgrupperna skulle avta, utan nedgången förfaller vara ungefär densamma i båda befolkningarna.

Mycket tyder på att språkgruppsskillnaderna har geografiska orsaker. Bland de finskspråkiga förekommer det mycket tydliga regionala skillnader, och medellivslängden är längre i de västra och södra delarna än i norra och öster. En bidragande orsak till detta är framförallt dödsfall till följd av hjärt- och kärlsjukdomar, och mera specifikt ischemiska sjukdomar. Denna dödsorsak svarar för en betydande del av alla dödsfall och är härigenom en viktig förklaring till skillnaderna på mera aggregerad nivå. Detta gäller emellertid även ifråga om skillnaden mellan språkgrupperna bosatta i samma regioner. Det regionala mönstret, inkluderande språkgrupps­ skillnaderna, sammanfaller mycket långt med de kartläggningar som gjorts av den finländska befolkningens genetiska sammansättning, vilket innebär att ärftliga faktorer kan ha en avsevärd betydelse för språkgruppsskillnaderna. Till en viss del beror olikheten mellan språkgrupperna även på socioekonomiska faktorer, men deras inverkan är trots allt marginell.

17

Naturlig tillväxt Explicita uppgifter om befolkningsrörelsen med språklig uppdelning finns tillgängliga från och med år 1978. På basen av uppskattningar har det dock beräknats att den svenskspråkiga befolkningen uppvisade ett födelseunderskott redan i slutet av 1960-talet. I början av 1980-talet översteg det genomsnittliga årliga antalet dödsfall antalet födslar med över 500 personer. Trots de sjunkande dödsriskerna steg antalet dödsfall en bit in på 1990-talet till följd av det växande antalet personer i hög ålder. Under de senaste årtiondena har trenden för antalet dödsfall dock varit nedåtgående.

Medan trenden i antalet döda varit förhållandevis stabil, har antalet födda fluktuerat mera. I mitten av 1990-talet ledde den höga fruktsamheten, i kombination med ett större antal kvinnor i fruktsam ålder, till stora barnårskullar. Födelseunderskottet minskade därför och för år 1994 redovisades t.o.m. ett litet överskott. Den efterföljande fruktsamhetsnedgången och minskande antal kvinnor i fruktsam ålder resulterade i så få födda att födelseunderskottet omkring millennieskiftet återigen översteg 500 personer. Under det senaste årtiondet har årskullarna ökat så mycket att befolkningen under flera år uppvisat ett födelseöverskott.1

figur 7. Antalet födda och döda svenskspråkiga 1981-2011.

1 De publicerade uppgifterna om antalet födda svenskspråkiga barn är inte helt korrekta och underskattar det faktiska antalet. Barnens språk registreras i samband med att de införs i befolkningsregistret, vanligen i anslutning till dopet. Modersmålsuppgiften för en del av de barn som föds i slutet av året hinner inte införas innan statistiken sammanställs, och dessa ges temporärt samma språk som modern. En konsekvens av detta är att den publicerade statistiken underskattar det faktiska antalet födda en aning. I figur 7 har uppgifterna om antalet födda reviderats för att beakta detta.

18

Geografisk omflyttning I strikt mening statistikförs alla bostadsbyten som flyttningar, men det som huvudsakligen redovisas är flyttningar som går över kommungränser. Med större kommuner kan vi därför förvänta oss en minskad (redovisad) rörlighet. Under de senaste åren har drygt 10 000 svenskspråkiga flyttat mellan kommuner medan drygt det dubbla antalet flyttat inom hemkommunen. Av de interkommunala flyttningarna är en stor del till någon grannkommun, men i genomsnitt har drygt 5000 per år flyttat mellan de regioner som används i denna rapport. Rörligheten är störst bland unga vuxna, och åldersgruppen 15-29 år svarar för mer än hälften av alla flyttningar.

I tabell 6 redovisas flyttningsströmmarna mellan de olika regionerna under femårsperioden 2008-2012 för de svenskspråkiga. Flyttningsströmmarna går som regel i vardera riktningen, och i den senare delen av tabellen redovisas nettoeffekterna. Eftersom samma personer kan flytta flera gånger är det svårt att tolka flyttningstabeller av detta slag, men några iakttagelser som sannolikt sammanhänger med utbildning kan göras.

tabell 6. Det totala antalet interregionala flyttningar, samt nettoströmmarna, bland svenskspråkiga 2008-2012.

inflyttningsregion utflyttnings- Hstadsreg Östra Västra Åboland Södra Vasa- Norra Åland Finska Totalt region Nyland Nyland Öb regionen Öb orter Hstadsreg - 1461 2092 784 106 594 472 222 1327 7058 Östra Nyland 1414 - 233 315 3 137 41 78 463 2684 Västra Nyland 1952 186 - 741 31 181 67 178 373 3709 Åboland 880 196 538 - 46 334 244 249 898 3385 Södra Öb 130 7 28 104 - 636 95 76 46 1122 Vasaregionen 628 80 114 331 409 - 887 179 258 2886 Norra Öb 579 42 64 372 63 1185 - 115 221 2641 Åland 234 49 97 161 42 153 74 - 46 856 Finska orter 1122 387 260 789 54 223 175 41 - 3051 Totalt 6939 2408 3426 3597 754 3443 2055 1138 3632 27392

Hstadsreg Östra Västra Åboland Södra Vasa- Norra Åland Finska

Nyland Nyland Öb regionen Öb orter Hstadsreg - -47 -140 96 24 34 107 12 -205 Östra Nyland 47 - -47 -119 4 -57 1 -29 -76 Västra Nyland 140 47 - -203 -3 -67 -3 -81 -113 Åboland -96 119 203 - 58 -3 128 -88 -109 Södra Öb -24 -4 3 -58 - -227 -32 -34 8 Vasaregionen -34 57 67 3 227 - 298 -26 -35 Norra Öb -107 -1 3 -128 32 -298 - -41 -46 Åland -12 29 81 88 34 26 41 - -5 Finska orter 205 76 113 109 -8 35 46 5 Totalt netto -119 -276 -283 212 -368 557 -586 282 581 Därav inom Svenskfinland 86 -200 -170 321 -376 592 -540 287 581

Åboland, som i detta avseende domineras av Åbo, uppvisar ett kännbart överskott i förhållande till såväl östra och västra Nyland som norra Österbotten. På motsvarande sätt drar Vasaregionen till sig personer från de övriga delarna av Österbotten. Norra Österbotten bidrar dessutom med ett betydande tillskott till huvudstadsregionen. Lite karikerat kan man säga att norra Österbotten med sitt stora födelseöverskott förser de övriga regionerna med ungt folk.

Av de demografiska faktorerna är det den geografiska omflyttningen som har inverkat allra mest på befolkningens storlek och sammansättning. Detta gäller med avseende på såväl ålders19

sammansättningen som språkstrukturen. Befolkningsminskningen efter 1950 kom till stånd genom den omfattande emigrationen, främst till Sverige, och den pågick ännu under 1970-talet.

Enbart under perioden 1950-70 kan emigrationsförlusten ha uppgått till närmare 50 000 personer. Under 1970-talet stannade förlusten på drygt 6400 personer. Därefter vägde in- och utflyttningen nästan jämnt fram till mitten av 1990-talet.

Den stora emigrationsvågen berörde huvudsakligen unga, dvs. de årskullar som var födda under 1930- och 1940-talen, och som en följd av detta blev den svenska befolkningens åldersstruktur snabbt förgubbad och ogynnsam med tanke på ett bibehållet befolkningstal (se figur 2).

figur 8. Antalet svenskspråkiga emigranter och immigranter 1981-2011.

I förhållande till folkmängden har den svenskspråkiga befolkningen emigrerat mera än den finska, men i gengäld har rörligheten inom landets gränser varit klart mindre. Rörligheten till och från utlandet har ökat kännbart efter lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Trots den ökade rörligheten höll sig nettounderskottet på drygt 300 personer per år. Under det senaste årtiondet verkar läget ha stabiliserat sig så att in- och utflyttningen är praktiskt taget densamma.

Det årliga antalet svenskspråkiga flyttande till och från landet har uppgått till ungefär 1500 personer. Det finns en viss skillnad i flyttningsbeteendet mellan könen. Utflyttningen är lite större bland kvinnorna än bland männen, medan det omvända gäller ifråga om inflyttningen. Under åren 2009-2011 uppvisade männen således i genomsnitt en årlig flyttningsvinst på 100 personer, medan kvinnorna hade en motsvarande förlust.

20

Tvåspråkiga familjer och barnens språk Partnersvalet har, speciellt tidigare, huvudsakligen skett inom närområdet och ofta inom den egna hemkommunen. Förändringarna i språkförhållandena inom de svenska och tvåspråkiga kommunerna har därför medfört att en ökande andel av de svenskspråkiga gift sig med finskspråkiga. Sedan mitten av 1970-talet har det således årligen ingåtts flera språkligt blandade äktenskap mellan svensk- och finskspråkiga än mellan svenskspråkiga personer. Under de senaste årtiondena har läget likväl stabiliserats, så att drygt 40 % av de svenska männen och en dryg tredjedel av de svenska kvinnorna gifter sig med finskspråkiga partners. Någon egentlig förklaring varför det är vanligare med finskspråkig partner bland de svenskspråkiga männen än bland kvinnorna har inte kunnat ges.

figur 9. Andelen svenskspråkiga män och kvinnor som gift sig med en finskspråkig partner 1951-2011.

Valet av partner är fortsättningsvis starkt beroende av de språkliga förhållandena. För att illustrera detta redovisas i figur 10 hur stor andel av alla med minst en svenskspråkig förälder som har en språkligt blandad bakgrund i olika språkliga miljöer. Dessa andelar kan betraktas som skattningar av förekomsten av tvåspråkiga familjer, och de illustrerar tydligt utbudets stora betydelse, samt det faktum att beteendet i detta avseende förändrats så lite under den senaste tjugoårsperioden. Trenden har snarast varit att andelen språkligt blandade familjer minskat.

21

figur 10. Andelen barn med språkligt blandad bakgrund av alla barn med minst en svenskspråkig förälder, efter hemortens språk samt barnens födelseår.

Som en följd av de stora regionala skillnaderna i språkförhållanden mellan de olika regionerna i Svenskfinland finns det naturligt också stora regionala skillnader i förekomsten av tvåspråkiga familjer. Medan närmare tre fjärdedelar av alla familjer med svenskt inslag i huvudstadsregionen de facto är tvåspråkiga är motsvarande andel i södra Österbotten mindre än en femtedel.

Generellt kan man säga att det finns en tydlig nivåskillnad mellan Österbotten och de övriga regionerna, och Åland är givetvis i en egen kategori.

figur 11. Andelen barn med språkligt blandad bakgrund av alla barn med minst en svenskspråkig förälder, regionvis och efter barnens födelseår.

Fram till 1980-talet var svenskan det svagare språket i de tvåspråkiga familjerna i den meningen att en klar majoritet av barnen registrerades som finskspråkiga. I början av 1970-talet blev om22

kring 60 % av barnen finskspråkiga. Beteendet förändrades emellertid under 1970-talet. De potentiellt tvåspråkiga familjerna blev i högre grad än tidigare tvåspråkiga i praktiken och intresset för svenska ökade. I statistiken tar detta sig uttryck i att allt flera av familjerna registrerar sina barn som svenskspråkiga. I dagens läge är förhållandet därför det omvända jämfört med år 1970 och uppemot två tredjedelar av barnen är nu svenskregistrerade. Under det senaste årtiondet verkar beteendet ha stabiliserat sig, men med en tendens att barnens modermål i något högre grad än tidigare sammanfaller med moderns språk.

figur 12. Andelen barn som registrerats som svenskspråkiga av alla barn till föräldrar med olika språk (svenska och finska) efter födelseår och moderns språk. Barn födda 1986-2011.

Förutom moderns språk är utbildningsnivån en utslagsgivande faktor för barnens (registrerade) språk. Ju högre utbildningsnivå föräldrarna har, framförallt den svenska föräldern, desto högre är andelen svenskregistrerade barn. Omgivningens betydelse som var stor för några årtionden sedan har däremot tappat nästan all inverkan.

figur 13. Andelen svenskregistrerade av alla barn födda 2006-2011 med tvåspråkig bakgrund efter moderns utbildningsnivå och språk.

23

figur 14. Andelen svenskregistrerade av alla barn födda 2006-2011 med tvåspråkig bakgrund efter hemortens språkstruktur och moderns språk.

Till följd av att omgivningens betydelse för barnens språkregistrering nästan har försvunnit i tvåspråkiga miljöer, är de regionala skillnaderna små, trots att de språkliga förutsättningarna är så olika. Således är andelen svenskregistrerade av barnen i tvåspråkiga familjer t.o.m. högre i Nyland än i Österbotten. tabell 7. Andelen svenskregistrerade av alla barn med tvåspråkig bakgrund regionvis efter födelseår och föräldrarnas språk. Procent.

Finsk far – svensk mor Svensk far – finsk mor

födelseår födelseår

1988-93 1994-99 2000-05 2006-11 1988-93 1994-99 2000-05 2006-11 Huvudstadsreg 75,6 80,2 83,8 87,3 48,5 60,3 61,8 60,5 Västra Nyland 80,9 81,4 86,8 85,3 46,1 52,1 53,0 51,3 Östra Nyland 75,9 81,4 84,1 85,4 44,3 49,2 48,5 50,2 Åboland 79,5 83,4 88,8 86,7 50,9 57,1 60,6 58,3 Södra Öb 82,4 85,6 80,0 81,8 47,0 63,5 56,2 52,8 Vasaregionen 77,3 86,4 80,8 85,1 41,0 44,3 49,3 49,6 Norra Öb 77,5 76,3 78,4 85,1 54,0 55,8 57,4 53,1 Åland 96,4 97,3 100,0 100,0 93,0 95,5 94,2 86,6 Finska orter 37,9 46,7 58,0 68,1 25,2 30,7 29,3 26,7 Totalt 70,8 75,3 79,3 83,0 45,3 52,1 53,1 51,7

Figurerna 10 och 11 är huvudsakligen avsedda att illustrera förekomsten av tvåspråkiga familjer, men eftersom inte alla barn i dessa blir svenskspråkiga ger de inte en korrekt bild av de svenskregistrerade barnens språkliga bakgrund. I tabell 8 redovisas därför den språkliga bakgrunden enbart för dessa.

I landet som helhet har omkring 40 % av de svenska barnen en tvåspråkig bakgrund i den meningen att föräldrarna har olika modersmål. Trots att det inte finns några betydande skillnader beträffande beteendet i dessa familjer finns stora regionala variationer till följd av skillnaderna i förekomsten. Medan två tredjedelar av de svenska barnen i huvudstadsregionen har en tvåspråkig bakgrund, gäller motsvarande för mindre än en femtedel i södra och norra Österbotten. Att andelen barn som registreras som svenska steg fram till början av 1990-talet avspeglar sig också i 24

dessa uppgifter. Först en liten uppgång, men sedan mitten av 1990-talet anmärkningsvärt stabila andelar. Den ökade uppmärksamheten för tvåspråkiga familjer kan således inte förklaras av en ökad förekomst i statistisk mening.

tabell 8. Andelen svenskregistrerade barn som har tvåspråkig familjebakgrund regionvis efter födelseår. Procent.

Födelseår

1988-93 1994-99 2000-05 2006-11 Huvudstadsreg 63,0 66,3 66,6 66,3 Västra Nyland 35,6 39,4 40,4 39,6 Östra Nyland 39,0 46,2 46,6 48,6 Åboland 39,9 40,7 44,9 44,3 Södra Öb 12,7 15,6 12,4 13,3 Vasaregionen 22,0 23,1 23,5 23,5 Norra Öb 21,1 22,9 21,1 18,7 Åland 8,6 8,5 12,2 9,6 Finska orter 86,4 90,8 93,1 93,3 Totalt 35,0 39,3 40,9 40,7

Elevtillströmningen till svenska skolor Den språkliga registreringen av barnen i de tvåspråkiga familjerna kan ses som ett utslag av ett ökat intresse för det svenska språket. En annan minst lika viktig och tillförlitlig indikation på intresset är elevrekryteringen till de svenska grundskolorna. Föräldrarna är inte tvungna att välja undervisningsspråk för sitt barn utgående från det registrerade modersmålet, utan efter intresse och barnets språkliga förutsättningar. I slutet av 1970-talet inskrevs något färre elever i de svenska skolorna än antalet svenskregistrerade barn i motsvarande ålder. Intresset för de svenska skolorna har emellertid ökat kraftigt, och sedan mitten av 1980-talet har dessa erhållit ett betydande tillskott av elever som inte är svenskregistrerade.

25

figur 15. Antalet svenskregistrerade sjuåringar efter födelseår, motsvarande antal elever på klass 1 i svenska grundskolor samt antalet studenter från svenskspråkiga gymnasier. Förväntat antal elever och studenter 2013-2019/2031.

Under 1990-talet var de svenska elevkullarna ungefär en tiondel större än motsvarande antal svenskregistrerade barn. Under ett flertal år inskrevs därför över 4100 förstaklassister i de svenska grundskolorna, trots att årskullarnas storlek enligt språkstatistiken var omkring 3700.

Nivån med elevårskullar över 4000 elever var trots allt ett temporärt fenomen, och storleken på de årskullar som inledde sin skolgång sjönk kännbart under början av 2000-talet. Hösten 2009 var antalet elever på årskurs 1 nere på 3477, men under de senaste åren har kurvan återigen pekat uppåt. Utgående från storleken på de årskullar som är under skolåldern kan man utläsa att under de närmaste åren kommer antalet nya elever återigen att öka till över 3800.

Tillskottet av finskregistrerade elever finns i hela Svenskfinland, men omfattningen är beroende av de lokala förutsättningarna. På starkt svenskdominerade orter med få tvåspråkiga familjer, såsom Larsmo, Pedersöre och Nykarleby, är tillskottet förhållandevis litet i relativa tal. Å andra sidan är tillskottet stort på orter som Vasa, Sibbo och Lovisa. En del av Åbos elever kommer sannolikt från de finska grannkommunerna. Ett nytt inslag är också att elevantalet i de svenska skolorna stiger till följd av invandringen. Således har Närpes en ”överinskrivning” på över 20 % under de tre senaste åren.

Ovanstående beräkningar är grova eftersom alla inte nödvändigtvis inleder skolgången det år de fyller sju år, men de bör vara riktgivande. Man bör dessutom observera att den beräknade skillnaden är en nettoeffekt, som är resultatet att barn med andra modersmål än svenska går i svensk skola och att svenskregistrerade barn går i finsk skola. Detta innebär att årligen kan uppemot 1000 barn per årskull inleda sin skolgång på ett annat språk än deras registrerade modersmål.

Anmärkningsvärt är vidare att denna s.k. överinskrivning till svenska skolor i förhållande till det officiella antalet svenskspråkiga har hållits på nästan oförändrad nivå även under den period då en allt högre andel av barnen har registrerats som svenskspråkiga. Detta innebär att en allt större andel av barnen med tvåspråkig bakgrund uppenbarligen placeras i svenska skolor. Det saknas explicita statistiska uppgifter som på individnivå skulle möjliggöra jämförelser av skol­ språk och officiella språkangivelser. Utgående från de befintliga statistiska uppgifterna kan man likväl inte märka någon tendens att de svenska skolornas dragningskraft skulle minska.

26

Variationen i årskullarnas storlek innebär att de olika skolstadierna befinner sig i olika utvecklingsfas beträffande elevantalet. De stora årskullarna från 1990-talet med årsklasser på över 4000 elever har lämnat grundskolan, men de sista återfinns ännu inom andra stadiets utbildningar. Dessa utbildningar står därför inför en temporär minskning av elevantalet under de närmaste åren. Antalet högstadieelever kommer inte att förändras mycket, medan lågstadierna kan förvänta sig allt större årskullar. Allt detta gäller på den nationella nivån, och lokalt kan förutsättningarna och utvecklingen variera avsevärt.

I detta sammanhang kan det också vara skäl att notera att i ovanstående uppgifter om elever i svenska skolor ingår inte språkbadsskolorna. Det saknas explicita uppgifter om antalet elever som deltar i språkbadsundervisning på svenska men en försiktig skattning är att de kan uppgå till cirka 500 per årskull i landet som helhet2.

Utbildning Grundskolans införande på 1970-talet, samt grundandet av nya gymnasier på landsbygden, öppnade utbildningsvägarna till högre utbildning för i princip hela befolkningen. Detta ledde till en dramatisk höjning av utbildningsnivån i de yngre årskullarna jämfört med de tidigare.

I dagens läge saknar merparten av personerna över 65 år utbildning utöver den obligatoriska, medan de allra flesta av de unga nu skaffar sig åtminstone någon utbildning. Andelen som har någon avlagd examen är större bland kvinnorna än bland männen och deras utbildningsnivå är även högre. Av de svenskspråkiga kvinnorna i åldern 30-44 år har en fjärdedel avlagt högre högskoleexamen medan motsvarande bland männen är en dryg sjättedel.

På nationell nivå har den svenskspråkiga befolkningen haft, och har fortsättningsvis lite högre utbildningsnivå än den finska. Detta gäller framförallt den högsta utbildningen. En förklaring till denna skillnad är framförallt befolkningarnas geografiska fördelning. Den svenskspråkiga befolkningen är i högre grad bosatt i områden där utbildningsnivån är hög. I bilagetabell 20 redovisas den svenskspråkiga befolkningen efter utbildningsnivå i olika regioner och där framgår markanta regionala skillnader. Mellan enskilda kommuner är skillnaderna givetvis ännu större.

På regionnivå är utbildningen högst i huvudstadsregionen, men av enskilda kommuner ligger Åbo och Grankulla i topp. Åland är en ytterlighet åt andra hållet, men i synnerhet bland männen är andelen med hög utbildning synnerligen låg även i södra och norra Österbotten.

2 Baserat på information från Centret för språkbad och flerspråkighet vid Vasa universitet.

27

tabell 9. Befolkningens fördelning efter utbildningsnivå år 2011, uppdelat efter ålder, kön samt språk.

Procent.

Män Kvinnor Utbildningsnivå Utbildningsnivå

Ålder A B C D E A B C D E Svenska 20-24 14,5 82,7 0,0 2,7 0,1 100 10,8 76,4 0,1 11,8 0,8 100 25-29 13,3 58,3 0,1 18,6 9,6 100 8,1 40,7 0,3 33,2 17,7 100 30-44 13,5 44,7 9,1 14,9 17,8 100 7,3 33,3 16,8 17,4 25,2 100 45-59 24,3 37,7 14,2 9,6 14,2 100 15,5 38,9 23,1 8,5 14,1 100 60- 46,5 21,5 12,4 10,1 9,5 100 53,0 23,2 12,8 6,9 4,2 100 Tot 32,9 36,6 9,4 10,3 10,9 100 32,7 32,7 13,2 10,7 10,7 100 Finska 20-24 18,7 79,3 0,0 2,0 0,1 100 25-29 15,7 60,7 0,1 16,5 7,0 100 30-44 14,6 49,5 7,9 14,4 13,6 100 45-59 20,3 48,5 13,9 7,3 10,0 100 60- 48,2 27,8 10,8 6,3 6,9 100 Tot 31,4 43,5 8,5 8,4 8,2 100

14,6 77,1 0,0 8,0 0,4 100 9,6 49,6 0,0 29,6 11,2 100 7,7 38,2 14,7 20,6 18,9 100 14,5 43,5 23,9 7,0 11,2 100 52,8 28,0 11,1 4,2 4,0 100 30,7 37,8 12,7 10,0 8,8 100

A: Grundnivå B: Mellannivå C: Lägsta på högsta nivån D: Lägre högskoleexamen E: Högre högskoleexamen

Näringsstruktur Strukturomvandlingen har varit omfattande under de senaste decennierna. År 1950 var ännu en dryg tredjedel av den yrkesverksamma svenskspråkiga befolkningen sysselsatt inom primärnäringarna, medan andelen redan år 1970 var nere under en femtedel. Fram till sekelskiftet reducerades andelen ytterligare med mer än hälften. Trots detta har primärnäringarnas tillbakagång bland de svenskspråkiga varit något mindre än i befolkningen som helhet. I mitten av seklet stod nämligen primärnäringarna för nästan hälften av sysselsättningen i landet som helhet, men i dagens läge är andelen lägre än bland de svenskspråkiga.

Skillnaden mellan språkgrupperna år 1950 avspeglar befolkningens urbaniseringsgrad. Till följd av att en större andel av de svenskspråkiga var bosatt i städer, var andelarna sysselsatta inom såväl tillverkningsindustrin som handel och tjänster större än bland de finskspråkiga.

Effekterna av industrialiseringen var dock inte lika omfattande inom den svenska befolkningen, och industrins andel har dessutom sjunkit kraftigt under de senaste årtiondena. I båda språkgrupperna dominerar i dagens läge tjänstesektorn och handeln.

28

tabell 10. Den yrkesverksamma befolkningens fördelning efter näringsgren 1950-2007.

Svenskspråkiga Hela Finland

Antal Procent Procent Näringsgren 1950 1970 2007 1950 1970 2007 1950 1970 2007 Jordbruk 66 624 26 878 7 283 37,6 19,4 5,6 45,8 20,3 3,9 Industri 39 513 32 954 20 800 22,3 23,8 15,9 20,8 25,9 18,5 Byggnad 7 545 7 611 6 623 4,3 5,5 5,1 6,3 8,3 6,6 Handel 21 550 30 619 37 637 12,1 22,1 28,8 9,5 18,9 30,8 Samfärdsel 15 582 13 714 11 804 8,8 9,9 9,0 5,4 7,1 7,2 Tjänster 23 301 25 000 44 982 13,1 18,0 34,5 10,8 18,1 32,0 Okänd 3 254 1 805 1 350 1,8 1,3 1,0 1,4 1,4 1,0 Totalt 177 369 138 581 130 479 100 100 100 100 100 100

Primärnäringarnas tillbakagång märks också vid en jämförelse av näringsstrukturen i olika åldrar. Bland dem som är under 35 år finns det mycket få sysselsatta inom jordbruk. I övrigt är variationerna över åldrarna förhållandevis små. Däremot finns det betydande skillnader mellan könen. Bland männen är tillverkningsindustrin fortsättningsvis den största sektorn, medan kvinnornas fördelning helt domineras av servicenäringarna. För båda könen gäller likväl att inträdet i arbetslivet ofta sker inom handelssektorn.

De senaste årtiondenas konjunkturväxlingar har tydligt påverkat antalet såväl sysselsatta som arbetslösa. Givetvis påverkas antalet sysselsatta också av arbetskraftens storlek. År 1995 var antalet svenskspråkiga sysselsatta 115 880, men det var uppe på 130 479 år 2007. I gengäld sjönk antalet arbetslösa under samma tid från 15 462 till 5 147. I relativa tal innebär detta att arbetslöshetsgraden (=andelen arbetslösa av arbetskraften) sjönk från 11,8 % till 3,8 %. Fram till år 2011 sjönk antalet sysselsatta en aning, medan antalet arbetslösa steg till 5 887, vilket gör att arbetslöshetsgraden var 4,4 %. tabell 11. Den yrkesverksamma svenskspråkiga befolkningens fördelning efter näringsgren i olika åldrar år 2007. Separat för män och kvinnor. Procent.

A+B C-E F G+H I J+K L-Q X Totalt Män 20-34 4,0 24,2 9,9 17,5 11,9 16,9 14,8 0,8 100 35-49 8,2 23,5 9,0 15,4 12,7 13,6 16,7 1,0 100 50-64 10,4 21,8 8,3 13,6 13,7 13,0 17,9 1,4 100 Kvinnor 20-34 1,8 7,8 0,6 21,0 5,1 13,8 49,2 0,6 100 35-49 3,4 8,2 0,7 12,2 5,1 12,1 57,4 0,9 100 50-64 4,5 8,5 0,7 11,4 4,9 12,3 56,6 1,1 100 A-B Jord- och skogsbruk, fiske C-E Tillverkning F Byggverksamhet G-H Handel, hotell, restaurangverksamhet I Transport, magasinering och televerksamhet J-K Finansiell verks., fastighets- och forskningstjänster L-Q Samhälleliga tjänster X Näringsgrenen okänd

De svenskspråkiga har generellt haft en lägre arbetslöshetsgrad än de finskspråkiga oberoende av både boningsort, utbildningsnivå, ålder och konjunkturläge. Som jämförelse kan nämnas att år 2011 var arbetslöshetsgraden 4,9 % bland svenskspråkiga män och 3,8 % bland kvinnorna.

Motsvarande andelar bland de finskspråkiga var mer än dubbelt så höga eller 11,0 % respektive 8,0 %. Regionalt sett har arbetslösheten varit lägst på Åland, medan skillnaderna mellan de övriga landskapen varit förhållandevis små.

29

figur 16. Andelen arbetslösa år 2011 regionvis efter språk och kön Det är inte enbart ifråga om arbetslöshet som den svenska befolkningen har en bättre position på arbetsmarknaden än den finskspråkiga. Andelen av årsklasserna som tillhör arbetskraften (sysselsatta eller arbetslösa) är genomgående större bland svenskspråkiga, och eftersom arbetslösheten är lägre är sysselsättningsgraden klart högre. Skillnaden i sysselsättning mellan språkgrupperna accentueras i de högre arbetsföra åldrarna ty det förekommer också markanta skillnader i (förtida) pensioneringar.

figur 17. Andelen pensionerade år 2011 efter ålder och språk. Separat för män och kvinnor.

30

Dessa språkgruppsskillnader verkar vara generella i den meningen att de inte påverkas av att man beaktar variabler som region och utbildningsnivå. Att de inte heller påverkas mycket av boenderegion framgår av figur 18, som redovisar nivåerna för ålderskategorin 55-59 år separat för vardera språkgruppen.

figur 18. Andelen pensionerade i åldern 55-59 år regionvis efter språk 2011. Separat för män och kvinnor.

31

Framtidsutsikterna Utgående från den aktuella befolkningssammansättningen kan man rent tekniskt förhållandevis enkelt göra beräkningar av den kommande befolkningsutvecklingen. Detta förutsätter likväl bestämda antaganden om de olika demografiska faktorer som påverkar befolkningens storlek och sammansättning, alltså fruktsamheten, dödligheten samt migrationen. Tillförlitligheten eller osäkerheten hos denna typ av befolkningsprojektioner är härigenom beroende av realismen hos de bakomliggande antagandena.

Befolkningsframskrivningar uppgörs vanligen med två alternativ, ett baserat på antaganden om fruktsamheten och dödligheten, och ett som också inkluderar migrationen. Som regel är ett alternativ utan migration orealistiskt, men syftet är främst att illustrera de grundläggande förutsättningar som den aktuella åldersstrukturen innebär.

De framskrivningar, som här presenteras avser hela landets svenskspråkiga befolkning, och utgår ifrån ålders- och könssammansättningen vid slutet av år 2012. Tack vare att åldersfördelningen är uppdelad efter enskilda födelseår, kan framskrivningarna även företas för enskilda år. Vid beräkningarna antogs att de åldersspecifika dödsriskernas trendmässiga utveckling skall vara i enlighet med Statistikcentralens motsvarande beräkningar i den senaste prognosen för hela befolkningen. Detta innebär att utvecklingen under det senaste decenniet antas fortsätta och implicit att skillnaden mellan språkgrupperna skall förbli oförändrad. Under dessa förutsättningar stiger medellivslängden för de svenskspråkiga männen till 83,6 år fram till år 2030.

För kvinnornas del är motsvarande 87,4 år. Förr eller senare måste ökningen i medellivslängd rimligtvis stanna av och osäkerheten i beräkningarna ökar ju längre fram i tiden man går.

Eftersom dödligheten i låga åldrar är så låg, berör denna osäkerhet likväl huvudsakligen de allra högsta åldrarna.

För landet som helhet har fruktsamheten varit förhållandevis stabil under de senaste decennierna. Trenden under det senaste årtiondet har varit svagt uppåtgående, men med tanke på att nivån har varit hög ur ett europeiskt perspektiv, finns det knappast anledning att räkna med en fortsatt uppgång. Detta gäller även den svenska reproduktionen, och beräkningarna har utförts under antagande om att nivån under de senaste åren skall bibehållas under hela prognosperioden.

Eftersom nettoeffekten av omflyttningen är resultatet av både ut- och inflyttning kunde antaganden om rörligheten göras på flera olika sätt. För enkelhets skull antas här att de könsspecifika absoluta nettoeffekterna i olika åldrar skall vara på samma nivå som under de senaste åren.

Detta innebär en total årlig flyttningsvinst på drygt 100 personer bland männen och ett underskott på 50 personer bland kvinnorna. Ett generellt drag är att det förekommer utflyttning bland unga vuxna, men inflyttning bland lite äldre i aktiv ålder, och eftersom många av dessa har barn, även i de allra lägsta åldrarna.

Av pyramiden i figur 2 framgår att den nuvarande åldersstrukturen för den finlandssvenska befolkningen är gynnsam i den meningen att vi nu närmar oss slutet på en vågdal beträffande antalet kvinnor i den mest fruktsamma perioden som infaller vid cirka 30 års ålder. Ifall inte emigrationen skjuter i höjden kommer antalet kvinnor i fruktsam ålder därför att öka under de närmaste åren. Detta avspeglas tydligt i det beräknade antalet födda. Med nuvarande höga reproduktionsnivå borde det årliga antalet födda stiga med uppemot 300 barn inom ett årtionde.

Det som är helt uppenbart är att det mesta talar för att det födelseöverskott som uppnåtts under de senaste åren bör bibehållas och sannolikt öka under de närmaste åren. Förutsatt att det inte sker några dramatiska förändringar i flyttningsrörelsen har befolkningen således goda förutsättningar att öka i storlek.

32

figur 19. Antalet födda och döda 1981-2011, samt det beräknade antalet 2012-2035 enligt två framskrivningsalternativ.

Antalet födda inverkar endast på storleken av de yngsta årskullarna. Oavsett vilken reproduktionen är, kan man utgående från den nuvarande åldersstrukturen utläsa att i takt med att de stora årskullarna som föddes kort efter krigen blir äldre kommer antalet i de högsta åldrarna att förändras kraftigt. Antalet personer i ålderskategorin 65-74 år kommer att nå sitt maximum i slutet av innevarande årtionde, och därefter är det i de allra högsta åldrarna som ökningen sker.

tabell 12. Den svenskspråkiga befolkningens beräknade åldersstruktur 2012-2040. Framskrivning inklusive omflyttning.

2012 2020 2025 2030 2035 2040

0-14 15-64 65-74 75+ Totalt 50764 173098 35512 31599 290973 53256 165990 38232 37514 294992 54071 165480 33656 44461 297668 55010 164904 32388 47550 299852 55112 165248 32436 48612 301408 55148 167731 30929 49238 303047

2012 2020 2025 2030 2035 2040

0-14 15-64 65-74 75+ Totalt 17,4 59,5 12,2 10,9 100 18,1 56,3 13,0 12,7 100 18,2 55,6 11,3 14,9 100 18,3 55,0 10,8 15,9 100 18,3 54,8 10,8 16,1 100 18,2 55,3 10,2 16,2 100

Det som man med stor säkerhet kan förutsäga om framtiden är att antalet personer över 75 år kommer att öka kraftigt efter ett drygt decennium medan antalet personer i aktiv ålder oundvikligen kommer att minska något. Det årliga antalet födda bör definitivt kunna förbli på minst nuvarande nivå och en viss ökning är sannolik. Årskullarna kan t.o.m. bli nästan lika stora som i början av 1990-talet. Med en koppling till skolvärlden kan man därför notera att de svenska lågstadierna av allt att döma kan förvänta sig ökande antal nybörjare i ett par decennier framöver.

33

Avslutande kommentarer Sifferuppgifterna i denna rapport bygger uteslutande på den officiella statistiken, som i sin tur baserar sig på det centrala befolkningsregistrets uppgifter. Uppgifterna omfattar härigenom hela befolkningen, och tack vare den höga kvaliteten på de finländska registren, ger det en möjlighet till exakta och ingående tabeller och analyser. Man bör likväl vara medveten om att språkuppgiftens tillförlitlighet inte är hundraprocentig. Trots att man lätt kan få en uppfattning om att språkuppgiften skulle vara självangiven och något som kontrolleras är så ändå inte fallet.

Fram till år 1989 kontrollerades språkuppgiften i samband med de årliga mantalsskrivningarna, men därefter har inga kontroller genomförts. Varje medborgare har förvisso rätt att granska uppgifterna i befolkningsregistret och korrigera eventuella felaktigheter. Detta gäller även för modersmålsangivelsen. För nyfödda anges det entydiga modersmålet i samband med att barnen införs i folkbokföringen, och det är lätt att inse att språkangivelsen för barn till föräldrar med olika språk i många fall måste vara osäker. Om vi utgår ifrån att det var föräldrarna som skötte kontrollen av uppgifterna på mantalsskrivningsblanketterna innebär det att det är ytterst få personer födda efter 1970 som själva kommit i reell kontakt med sin språkangivelse. Dessa personer utgör ungefär halva befolkningen. För den finskspråkiga majoriteten är frågan om språkangivelsen av marginell betydelse eftersom problematiken har relevans endast för en liten bråkdel av befolkningen. Ur ett svenskspråkigt perspektiv är situationen helt annorlunda. I ett läge där mer än 40 % av de nya årskullarna de facto har en tvåspråkig bakgrund och vi noterar en avsevärd diskrepans mellan registrerat språk och skolspråk bör man inte betrakta språkgruppstillhörigheten som vare sig definitiv eller helt tillförlitlig. T.ex. skulle en språkstatistik uppgjord utgående från skolspråk resultera i ett kännbart större antal svenskspråkiga.

När man funderar på språkstatistikens tillförlitlighet och användbarhet, bör man emellertid inse att ingen enskild fråga eller enskilt kriterium för en språklig klassificering kan fungera i alla situationer eller för alla ändamål. Den språkliga mosaik som dagens finlandssvenska befolkning består av kan inte beskrivas med hjälp av ett enda språkkriterium. För sin väsentliga funktion att utgöra grund för statsrådets beslut om administrativa områdens språkliga status torde uppgifterna fungera tillfredställande. Lite paradoxalt kan man dessutom konstatera att med de nuvarande planerna för kommunstrukturen kommer vi sannolikt att få sådana kommuner att inga förändringar i deras språkliga status kan förväntas under överskådlig tid, vilket gör språkuppgifterna onödiga för detta ändamål.

Mot bakgrund av ovanstående är en konklusion att man inte bör fixera sig vid enskilda tal, utan snarare på mera övergripande trender. Den ur finlandssvensk synvinkel viktigaste förändring som har skett under de senaste decennierna med tanke på befolkningstalet är utvecklingen i de tvåspråkiga familjerna. Familjer i vilka makarna har olika språklig bakgrund blir uppenbarligen inte i lika hög grad som förr enspråkiga i praktiken, utan man använder båda språken, åtminstone med barnen. Detta innebär att man satsar mera på svenska än tidigare och detta framkommer i statistiken både i form av att en klar majoritet av barnen registreras som svenskspråkiga, och att elevtillströmningen till de svenska skolorna är så stark. Tack vare tillskottet av svenskregistrerade barn har den svenska reproduktionen varit klart högre än den finska under de senaste åren, trots att skillnaderna i det faktiska födelsebeteendet har varit små.

Antalet elever i de svenska skolorna har dessutom varit omkring 10 % högre än det registrerade antalet svenska barn.

Om man till detta lägger att finlandssvenskarna lever längre, lever i stabilare äktenskap, har lägre arbetslöshet och sjukpensioneras mera sällan än finskspråkiga kan man påstå att de svenskspråkigas demografiska situation i många avseenden är god. Den befolkningsökning som har skett under de senaste åren kommer uppenbarligen att fortsätta. Den nuvarande åldersstrukturen indikerar dessutom att vi har anledning att förvänta en längre period med fö34

delseöverskott, men det förutsätter förutom en fortsatt hög reproduktion även att emigrationen inte decimerar de unga årskullarna, framförallt på kvinnosidan.

En viktig insikt som man bör kunna ta till sig av befolkningsutvecklingen inom det svenska bosättningsområdet, och specifikt den finlandssvenska befolkningsutvecklingen, är att förhållandena kan vara markant olika i olika åldrar. Även om en befolkning minskar totalt sett kan t.ex. antalet skolelever öka på vissa stadier men minska på andra. Språkgruppernas behov bör inte heller bedömas utgående från språkprocenten för befolkningen som helhet, utan från de faktiska förhållandena i de grupper som berörs.

Man bör också beakta att den statistiskt sett positiva utvecklingen har ett pris i form av en ökad språklig heterogenitet mellan både generationer och regioner. Av de svenskspråkiga som i dagens läge är över 50 år, vilket utgör över 40 % av hela befolkningen, har de allra flesta en enspråkigt svensk familjebakgrund, och en övervägande andel har växt upp på svenskdominerade orter. Bland dagens unga är situationen helt annorlunda, och förändringarna har varit särskilt stora under de senaste årtiondena.

Befolkningsutvecklingen är en trög process, men det är helt uppenbart att i takt med att dessa unga årsklasser flyttar sig uppåt i ålderspyramiden kommer gränsdragningen mellan svenskt och finskt att bli ett allt större problem i synnerhet i situationer där språkangivelserna är särskilt intressanta. En liten illustration av detta kan man få av observationen att år 2011 fanns det i Esbo och Helsingfors 250 svenskregistrerade barn i åldern 0-5 år med båda föräldrarna finskregistrerade. Sannolikt rör det sig om familjer där någondera föräldern själv har en tvåspråkig bakgrund och modersmålet råkar vara angett som finska. Det är inte ett helt negligerbart antal, då det motsvarar ungefär en tiondel av det totala antalet svenskregistrerade barn med formellt tvåspråkig bakgrund. I takt med att andelen svenskregistrerade barn med tvåspråkig bakgrund ökar i de reproduktiva åldrarna blir statistiken alltmer osäker.

35

Datakällor och referenser Finnäs, Fjalar (1986). Den finlandssvenska befolkningsutvecklingen 1950-1980. En analys av en språkgrupps demografiska utveckling och effekten av blandäktenskap. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors.

Finnäs, Fjalar (1995). Samboende och skilsmässor i Svenskfinland. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Vasa. Forskningsrapport nr 28.

Finnäs, Fjalar (1996). Elevtillströmningen till svenska grundskolor. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Vasa. Forskningsrapport nr 30.

Finnäs, Fjalar (2000). Tvåspråkiga familjer i statistikens ljus. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Vasa. Forskningsrapport nr 37.

Finnäs, Fjalar (2000). Geografisk omflyttning och utbildning. En kartläggning av finlandssvenskarnas rörlighet. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Vasa. Forskningsrapport nr 38.

Finnäs, Fjalar och Saarela, Jan (2002). Utbildningsbenägenheten i Svenskfinland. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Vasa. Forskningsrapport, No. 39 Finnäs, Fjalar (2003). The Swedish-Speaking Population on the Finnish Labor Market. Yearbook of Population Research in Finland 39, 19-29.

Finnäs, Fjalar & Saarela, Jan (2011). Härkomst och dödlighet i ett intergenerationellt perspektiv. I Hälsa och välfärd i ett föränderligt samhälle - festskrift till Gunborg Jakobsson, Nygård, Mikael & Finnäs, Fjalar (red.), Åbo Akademis förlag, Åbo, 15-24.

Forsberg, Karl-Erik (1964). Befolkningsuppgifter om finlandssvenskarna. Svenska befolkningsförbundets i Finland publikation nr 13.

Forsberg, Karl-Erik (1966). Finlands svenskar i 1960 års folkräkning. Svenska befolkningsförbundets i Finland publikation nr 16.

Forsberg, Karl-Erik (1975). Finlandssvenskarna enligt folkräkningen 1970. Svenska befolkningsförbundets i Finland publikation nr 17.

Fougstedt, Gunnar (1951). Finlands svenska befolkning åren 1936-45. Bidrag till kännedom om Finlands natur och folk, H. 95 n:o 2.

Fougstedt, Gunnar (1982). Trender för finlandssvensk befolkningsutveckling. Vetenskap och Företagsledning n:o 31, Svenska handelshögskolan, Helsingfors.

Koskinen, Seppo och Tuija Martelin (1994). Kuolleisuus. Ingår i Koskinen m.fl. Suomen väestö.

Gaudeamus.

Koskinen, Seppo and Tuija Martelin (2003). Why is Mortality Low among the Swedish-speaking Minority in Finland. Yearbook of Population Research in Finland, 39, 15-32.

Nieminen, Mauri (1983). Finlands svenskspråkiga befolkning åren 1980-2020. Undersökningar n:o 98, Statistikcentralen, Helsingfors.

Saarela, Jan and Finnäs, Fjalar (2002). Language-group Differences in Very Early Retirement in Finland. Demographic Research, 7(3), 49-66. http://www.demographic-research.org/ Saarela, Jan and Finnäs, Fjalar (2002). Ethnicity and Unemployment in Finland. Ethnic Studies Review, 25(1), 26-37.

Saarela, Jan and Finnäs, Fjalar (2003). Social Background and Education of Swedish and Finnish Speakers in Finland. European Journal of Education, 38(4), 445-456.

36

Saarela, Jan and Finnäs, Fjalar (2005). Mortality Inequality in Two Native Population Groups.

Population Studies, 59(3), 313-320.

Saarela, Jan and Finnäs, Fjalar (2005). Geographical Extraction and the Finnish-Swedish Health Differential in Finland. Yearbook of Population Research in Finland, 41, 61-73.

Saarela, Jan & Finnäs, Fjalar (2006). Regional Mortality Variation in Finland: A Study of Two Population Groups. Genus, 62(2).

Saarela, Jan & Finnäs, Fjalar (2008). Cause-specific Mortality at Young Ages: Lessons from Finland. Health & Place, 14(2), 265-274.

Saarela, Jan & Finnäs, Fjalar (2009). Geographic Ancestry and Mortality from Ischemic Heart Disease: Evidence from the Finnish Population Register. Population Review, 48(1), 64-82.

Saarela, Jan & Finnäs, Fjalar (2010). Mortality Variation by Birth Region and Ethnicity: An Illustration Based on The Finnish Population Register. Human Biology, 82(1).

Saarela, Jan & Finnäs, Fjalar (2011). Återvandring och upprepad emigration i ljuset av vår befolkningsstatistik. I Hälsa och välfärd i ett föränderligt samhälle - festskrift till Gunborg Jakobsson, Nygård, Mikael & Finnäs, Fjalar (red.), Åbo Akademis förlag, Åbo, 41-51.

37

Tabellbilaga tabell 13. Andelen svenskspråkiga av hela befolkningen i svenska och tvåspråkiga kommuner 1950-2012. Antalet svenskspråkiga 2000 och 2012.

Borgå Borgå

Borgå lk Esbo Grankulla Hangö Helsingfors Ingå Kyrkslätt Lappträsk Lojo (lk) Lovisa Lovisa

Liljendal

Pernå

Strömfors Mörskom Raseborg Ekenäs

Karis

Pojo Sibbo Sjundeå Vanda

Andel svenskspråkiga Antal svenskspråkiga 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2012 2000 2012 56,9 54,7 44,6 40,3 37,4 34,2 30,7 15377 15057 64,8 62 53,6 41,5 38 - - 43 23,5 14,7 12,6 10,8 9,3 7,9 19893 20241 60,4 55,5 43,7 45,3 43,2 39,1 36,9 3336 3286 79,6 70,6 60,7 49,1 47,4 45,3 42,9 4547 3977 19 14,4 10,6 9,3 7,7 6,5 5,9 36128 35674 89,5 88,6 85,4 73,9 67,3 63,9 54,8 3113 3037 71,8 55,5 39,2 27,8 23,9 20,7 17,7 6144 6641 41,8 39,3 37,3 36,5 35,8 35,2 32,8 1059 927 19,6 16,6 11,1 8,2 6,5 4,4 3,5 1547 1670 59,3 58,1 53 41,9 41 39,6 42,2 7207 6549 87,2 89,9 88,7 88 83,8 81 85 82 76,6 74,2 69,7 64 34,3 28,2 25 21,9 19,4 19,9 19,7 16 13,2 13,6 13 11,7 10,0 234 199 89 88 86,5 82,4 82,8 82,2 65,6 19407 18904 82 76 71,3 67,6 64,2 61,3 65,4 55,8 46,9 42,4 40 39,2 79,6 69,3 59,6 56 50,2 42,6 36,1 7453 6767 72,4 70 56,9 49,6 44,4 38,5 29,9 1866 1843 21,7 11,8 6,9 5 4,1 3,4 2,8 6050 5712

Kimitoön Dragsfjärd

Kimito

Västanfjärd Pargas Houtskär

Iniö

Korpo

Nagu

Pargas Åbo

80,9 81,3 78,4 75 76,5 77,2 70,4 5601 70 69,7 69,3 69 68,4 64,9 92,4 93,7 94 95,4 92,2 88,9 98,4 97,7 97,3 95,6 93,7 88,9 56,5 9128 92,9 94,6 93,7 92,6 88,1 80,6 87,9 89,2 83,1 76,7 75,1 72,8 81,5 80,2 81,8 82,2 78,6 74,5 67,1 69,1 64,7 62,5 57,3 54,7 8,8 7,5 5,8 5,2 5,1 5,2 5,4 8890

Pyttis

23,2 22,6 17,3 14,8 12,4 11,2 8,3

481

448

Jakobstad Karleby Kaskö Korsholm Korsnäs Kristinestad Kronoby Larsmo Malax Nykarleby Närpes Pedersöre Vasa Vörå Vörå

Maxmo

Oravais

68,7 63,8 57,9 55,3 55,6 55,3 56,0 10855 40,8 33,7 24,8 21,4 20,1 15,1 13,4 6657 59,5 51,5 44,2 27,7 27,7 30,3 27,8 474 92,6 88,2 81,8 80,3 74,6 73,2 69,4 12155 99,5 96,7 97,6 98,9 97,6 96,7 88,4 2171 64,3 62,3 57,3 59 58,1 57,6 55,8 4656 96,2 96,5 93,6 90,2 87,8 85,9 81,4 5878 98,5 98,9 97 94,1 92,9 92,4 92,2 3797 95,1 94,9 93,7 92,5 90,1 89,2 86,5 5031 92 92,6 91 91 91,3 90 87,6 6804 95,4 95,8 95,2 93,7 93,5 92,3 85,5 9012 96,6 96,3 95,5 91,7 90,6 91,2 89,8 9357 40,4 34,6 31 27,9 27,2 25,5 22,6 14446 86 85,7 85,1 84,1 85,3 85,8 82,5 6007 99,3 99,6 98,8 97,3 94,4 92,1 88,6 90 85,7 85,9 86,7 85,3

11015 6263 384 13197 1973 3937 5429 4578 4830 6595 8021 9820 14856 5514

38

4981 8798

9645

tabell 14. Befolkningens fördelning efter språk i svenska och tvåspråkiga kommuner 2012.

Antal Andel (%) Totalt Finska Svenska Övriga Finska Svenska Övriga Borgå 49028 31707 15057 2263 64,7 30,7 4,6 Esbo 256824 207594 20241 28976 80,8 7,9 11,3 Grankulla 8910 5220 3286 403 58,6 36,9 4,5 Hangö 9267 4907 3977 382 53,0 42,9 4,1 Helsingfors 603968 494627 35674 73608 81,9 5,9 12,2 Ingå 5538 2340 3037 161 42,3 54,8 2,9 Kyrkslätt 37567 28916 6641 2005 77,0 17,7 5,3 Lappträsk 2829 1808 927 94 63,9 32,8 3,3 Lojo 47516 44334 1670 1508 93,3 3,5 3,2 Lovisa 15519 8492 6549 478 54,7 42,2 3,1 Mörskom 1992 1751 199 42 87,9 10,0 2,1 Raseborg 28829 8858 18904 1067 30,7 65,6 3,7 Sibbo 18739 11474 6767 498 61,2 36,1 2,7 Sjundeå 6170 4117 1843 210 66,7 29,9 3,4 Vanda 205312 175219 5712 24366 85,3 2,8 11,9 Kimitoön 7075 1956 4981 138 27,6 70,4 2,0 Pargas 15561 6468 8798 295 41,6 56,5 1,9 Åbo 180225 154964 9645 15609 86,0 5,4 8,7 Pyttis 5377 4791 448 138 89,1 8,3 2,6 Jakobstad 19680 7425 11015 1238 37,7 56,0 6,3 Karleby 46773 39416 6263 1094 84,3 13,4 2,3 Kaskö 1382 911 384 87 65,9 27,8 6,3 Korsholm 19012 5503 13197 311 28,9 69,4 1,6 Korsnäs 2232 68 1973 191 3,0 88,4 8,6 Kristinestad 7055 2935 3937 183 41,6 55,8 2,6 Kronoby 6666 1110 5429 127 16,7 81,4 1,9 Larsmo 4966 309 4578 79 6,2 92,2 1,6 Malax 5586 532 4830 224 9,5 86,5 4,0 Nykarleby 7531 574 6595 362 7,6 87,6 4,8 Närpes 9380 540 8021 819 5,8 85,5 8,7 Pedersöre 10940 967 9820 153 8,8 89,8 1,4 Vasa 65674 46362 14856 4448 70,6 22,6 6,8 Vörå 6680 836 5514 330 12,5 82,5 4,9 Brändö 476 75 381 20 15,8 80,0 4,2 Eckerö 960 54 860 46 5,6 89,6 4,8 Finström 2531 85 2320 126 3,4 91,7 5,0 Föglö 578 17 500 61 2,9 86,5 10,6 Geta 495 23 442 30 4,6 89,3 6,1 Hammarland 1522 46 1415 61 3,0 93,0 4,0 Jomala 4355 208 3947 200 4,8 90,6 4,6 Kumlinge 338 18 307 13 5,3 90,8 3,8 Kökar 245 24 220 1 9,8 89,8 0,4 Lemland 1883 72 1758 53 3,8 93,4 2,8 Lumparland 392 18 361 13 4,6 92,1 3,3 Mariehamn 11345 598 9751 996 5,3 85,9 8,8 Saltvik 1823 71 1692 60 3,9 92,8 3,3 Sottunga 101 5 91 5 5,0 90,1 5,0 Sund 1035 38 967 30 3,7 93,4 2,9 Vårdö 422 21 383 18 5,0 90,8 4,3

39

tabell 15. Befolkningen med annat språk än svenska och finska 1900-2012. Uppdelning efter enskilda språk 1995, 2005 och 2012. År Antal

1900 9 839 1940 14 098 1980 10 489 1990 26 517 1995 67 375 2000 100 961 2005 146 086 2010 226 220 2012 268 849 Språk Ryska Estniska Somaliska Engelska Arabiska Kurdiska Kinesiska Albanska Thai Vietnamesiska Persiska Turkiska Tyska Spanska Polska Franska Ungerska Rumänska Bengali

Andel av hela befolkningen 0,4 0,2 0,5 0,5 1,3 1,9 2,8 4,2 5,0

1995 2005 2012 15 872 39 653 62 554 8 710 15 336 38 364 4 057 8 593 14 769 5 324 8 928 14 666 2 901 7 117 12 042 1 381 5 123 9 280 2 180 4 613 8 820 2 019 5 076 7 760 813 3 033 6 926 2 785 4 202 6 549 803 3 165 6 422 1 809 3 595 6 097 2 719 4 114 5 792 1 394 2 937 5 470 1 129 1 445 3 598 1 062 2 071 3 333 732 1 206 2 316 368 886 2 233 373 920 2 195

+ 69 andra språk med minst 50 individer år 2012.

40

tabell 16. Antalet svenskspråkiga i finska kommuner 1990-2012. Kommuner med minst 50 svenskspråkiga år 2012. Antalet finskspråkiga 2012. Kommunerna enligt nuvarande kommungränser.

Svenskspråkiga Finskspråkiga

1990 2000 2010 2012 2012 S:t Karins 726 844 1194 1261 29105 Tammerfors 1037 1008 1092 1156 203508 Tusby 519 602 619 604 36319 Salo 493 522 592 592 51414 Kotka 681 583 551 535 50390 Vichtis 393 418 483 510 27230 Nurmijärvi 270 371 500 491 39112 Björneborg 441 394 430 446 81084 Uleåborg 274 285 373 412 184945 Kervo 392 379 387 385 31841 Hyvinge 271 279 362 370 43283 Reso 246 290 331 356 22893 Träskända 275 323 346 352 37746 Lahtis 281 256 306 341 97215 Kouvola 376 358 311 316 84011 Jyväskylä 216 230 288 299 128127 Nådendal 216 257 258 249 18304 Tavastehus 197 191 232 215 65123 Lundo 110 131 196 207 16439 Mäntsälä 95 123 169 190 19892 Askola 82 114 141 168 4720 Raumo 163 152 146 135 38630 Villmanstrand 110 131 117 129 68301 Riihimäki 84 87 119 123 28020 Kuopio 96 99 123 116 102018 Borgnäs 57 74 116 115 4938 Nokia 61 66 104 108 31585 Seinäjoki 93 101 107 104 58358 Torneå 41 57 79 99 21929 Masku 52 78 91 98 9460 Pemar 75 68 81 96 10349 Kauhava 112 96 97 92 16779 Orimattila 61 58 87 90 15897 Rovaniemi 81 68 93 90 58999 Ylöjärvi 75 67 94 90 30839 Laihela 52 59 81 86 7832 Kaustby 74 70 80 84 4135 Hollola 44 49 82 79 21535 Rusko 51 47 77 79 5774 Högfors 50 55 79 78 8623 Kangasala 53 78 87 77 29571 S:t Michel 58 72 82 77 52946 Sagu 49 50 75 77 2893 Birkala 47 53 77 73 17534 Janakkala 54 64 80 72 16511 Fredrikshamn 83 58 72 71 20189 Nystad 108 79 74 67 15254 Lempäälä 37 47 62 63 20960 Joensuu 59 63 60 59 71595 Mynämäki 21 32 52 54 7820 Vetil 60 55 55 52 3274 Valkeakoski 83 48 50 51 20587 Evijärvi 55 47 50 50 2582

41

tabell 17. Svenskspråkig befolkning efter ålder och kön 2012.

Ålder Totalt Män Kvinnor Ålder Totalt Män Kvinnor

0 3345 1673 1672 0-4 17460 8799 8661

1 3421 1724 1697 5-9 16932 8700 8232

2 3563 1794 1769 10-14 16372 8463 7909

3 3602 1787 1815 15-19 18234 9302 8932

4 3529 1821 1708 20-24 17429 9032 8397

5 3507 1810 1697 25-29 15589 8152 7437

6 3424 1747 1677 30-34 15690 8343 7347

7 3359 1725 1634 35-39 15571 8161 7410

8 3375 1739 1636 40-44 16661 8585 8076

9 3267 1679 1588 45-49 18090 9276 8814

10 3224 1634 1590 50-54 17120 8706 8414

11 3181 1618 1563 55-59 18536 9467 9069

12 3252 1665 1587 60-64 20178 10329 9849

13 3409 1786 1623 65-69 20727 10604 10123

14 3306 1760 1546 70-74 14785 7313 7472

15 3432 1731 1701 75-79 11367 5128 6239

16 3663 1872 1791 80-84 9776 3995 5781

17 3722 1926 1796 85-89 6677 2361 4316

18 3767 1885 1882 90-94 2955 805 2150

19 3650 1888 1762 95-99 741 137 604

20 3549 1841 1708 100-104 83 6 77

21 3533 1829 1704 105-109 4 2 2 22 3552 1853 1699 290977 145666 145311

23 3413 1777 1636

24 3382 1732 1650

25 3113 1567 1546

26 3087 1655 1432

27 3173 1620 1553

28 3086 1647 1439

29 3130 1663 1467

tabell 18. Svenskspråkig befolkning efter födelseår vart tionde år 1950 - 2010.

Födelseår 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010 2006-2010 17 367 2001-2005 16 342 1996-2000 16 610 17 086 1991-1995 18 699 18 617 1986-1990 17 207 17 458 16 613 1981-1985 16 856 16 798 15 772 1976-1980 16 429 17 156 16 257 15 755 1971-1975 17 032 17 173 15 807 15 752 1966-1970 18 614 19 094 18 347 17 443 17 544 1961-1965 19 136 19 212 18 137 17 764 17 710 1956-1960 21 417 20 199 18 421 18 285 17 989 17 703 1951-1955 24 019 22 207 19 911 20 000 19 629 19 085 1946-1950 32 380 30 338 24 574 24 145 24 119 23 482 22 362 1941-1945 28 332 26 345 20 273 20 680 20 459 19 615 18 246 1936-1940 25 057 20 139 16 452 16 776 16 303 15 347 13 657 1931-1935 23 080 17 829 15 986 16 045 15 342 13 977 11 447 1926-1930 24 123 20 002 18 287 18 034 16 734 14 186 9 828 1916-1925 49 247 43 613 39 758 37 422 31 882 22 160 9 423 1906-1915 52 728 47 873 41 983 34 966 22 546 7 973 843 -1905 113 055 78 641 45 937 22 315 6 192 463 1 Totalt

42

348 286

330 538

303 406

300 482

296 738

291 657

291 153

tabell 19. Svenskspråkig befolkning i svenska och tvåspråkiga kommuner efter ålder. Absolut och procentuell fördelning.

Totalt 0-14 15-64 65-74 75+ 0-14 15-64 65-74 75+ Borgå 15057 2478 8884 1998 1697 16,5 59,0 13,3 11,3 Esbo 20241 4544 11701 2342 1654 22,4 57,8 11,6 8,2 Grankulla 3286 726 1772 419 369 22,1 53,9 12,8 11,2 Hangö 3977 534 2246 708 489 13,4 56,5 17,8 12,3 Helsingfors 35674 5455 21893 4315 4011 15,3 61,4 12,1 11,2 Ingå 3037 545 1736 415 341 17,9 57,2 13,7 11,2 Kyrkslätt 6641 1432 3813 786 610 21,6 57,4 11,8 9,2 Lappträsk 927 164 500 136 127 17,7 53,9 14,7 13,7 Lojo 1670 292 913 244 221 17,5 54,7 14,6 13,2 Lovisa 6549 971 3699 927 952 14,8 56,5 14,2 14,5 Mörskom 199 37 106 31 25 18,6 53,3 15,6 12,6 Raseborg 18904 2954 11206 2525 2219 15,6 59,3 13,4 11,7 Sibbo 6767 1311 3888 867 701 19,4 57,5 12,8 10,4 Sjundeå 1843 374 1061 224 184 20,3 57,6 12,2 10,0 Vanda 5712 929 3331 894 558 16,3 58,3 15,7 9,8 Kimitoön Pargas Åbo Pyttis

4981 683 2835 691 772 13,7 56,9 13,9 15,5 8798 1479 5068 1128 1123 16,8 57,6 12,8 12,8 9645 1495 6320 967 863 15,5 65,5 10,0 8,9 448 61 223 82 82 13,6 49,8 18,3 18,3

Jakobstad 11015 1893 6507 1321 1294 17,2 59,1 12,0 11,7 Karleby 6263 1142 3632 740 749 18,2 58,0 11,8 12,0 Kaskö 384 44 235 50 55 11,5 61,2 13,0 14,3 Korsholm 13197 2521 7838 1432 1406 19,1 59,4 10,9 10,7 Korsnäs 1973 257 1164 259 293 13,0 59,0 13,1 14,9 Kristinestad 3937 450 2270 581 636 11,4 57,7 14,8 16,2 Kronoby 5429 988 3194 593 654 18,2 58,8 10,9 12,0 Larsmo 4578 1397 2586 335 260 30,5 56,5 7,3 5,7 Malax 4830 736 2825 627 642 15,2 58,5 13,0 13,3 Nykarleby 6595 1189 3855 793 758 18,0 58,5 12,0 11,5 Närpes 8021 1060 4586 1103 1272 13,2 57,2 13,8 15,9 Pedersöre 9820 2394 5831 868 727 24,4 59,4 8,8 7,4 Vasa 14856 2287 9289 1593 1687 15,4 62,5 10,7 11,4 Vörå 5514 881 3272 635 726 16,0 59,3 11,5 13,2 Brändö 381 40 226 56 59 10,5 59,3 14,7 15,5 Eckerö 860 127 535 104 94 14,8 62,2 12,1 10,9 Finström 2320 454 1414 257 195 19,6 60,9 11,1 8,4 Föglö 500 61 291 74 74 12,2 58,2 14,8 14,8 Geta 442 79 261 58 44 17,9 59,0 13,1 10,0 Hammarland 1415 262 864 168 121 18,5 61,1 11,9 8,6 Jomala 3947 885 2512 343 207 22,4 63,6 8,7 5,2 Kumlinge 307 28 187 37 55 9,1 60,9 12,1 17,9 Kökar 220 30 122 37 31 13,6 55,5 16,8 14,1 Lemland 1758 367 1115 180 96 20,9 63,4 10,2 5,5 Lumparland 361 60 209 58 34 16,6 57,9 16,1 9,4 Mariehamn 9751 1375 6289 1154 933 14,1 64,5 11,8 9,6 Saltvik 1692 302 1030 182 178 17,8 60,9 10,8 10,5 Sottunga 91 5 54 13 19 5,5 59,3 14,3 20,9 Sund 967 147 604 133 83 15,2 62,5 13,8 8,6 Vårdö 383 60 214 46 63 15,7 55,9 12,0 16,4

43

tabell 20. Den svenskspråkiga befolkningens fördelning efter utbildningsnivå 2011. Uppdelning efter ålder, kön och region.

Huvudstadsregionen Män Ålder A B C D E 20-24 14,4 82,2 0,0 3,3 0,1 25-29 10,6 48,9 0,0 22,2 18,2 30-44 10,8 30,2 6,9 15,9 36,2 45-59 17,4 25,2 13,0 13,2 31,1 60- 30,5 16,2 12,9 18,4 22,0 Totalt 24,5 29,4 8,4 14,4 23,3

Kvinnor A B C D E 9,5 77,8 0,0 11,9 0,8 7,2 31,2 0,0 34,9 26,6 6,7 22,1 10,5 18,7 42,0 13,7 24,7 22,1 12,2 27,3 40,0 20,7 17,6 12,7 9,0 26,4 27,2 12,9 14,5 19,0

Västra Nyland 20-24 19,0 78,8 0,0 2,2 0,0 25-29 24,2 57,1 0,1 15,0 3,5 30-44 19,3 44,3 11,0 14,1 11,3 45-59 30,7 36,4 16,0 7,8 9,2 60- 50,5 21,6 13,0 8,5 6,4 Totalt 38,9 34,6 10,8 8,7 7,0

15,1 75,2 0,0 8,9 0,8 12,7 48,7 0,0 30,0 8,5 9,8 36,2 20,2 15,9 17,9 18,8 40,0 22,6 8,0 10,7 56,2 23,0 11,4 6,4 3,0 36,9 32,5 13,7 9,3 7,5

Östra Nyland 20-24 13,7 84,3 0,0 1,9 0,1 25-29 14,4 69,3 0,0 12,8 3,6 30-44 14,5 51,0 10,3 12,8 11,5 45-59 28,6 37,5 16,4 8,2 9,3 60- 57,5 19,3 11,0 6,8 5,4 Totalt 39,3 36,2 10,0 7,8 6,7

14,7 74,1 0,0 10,5 0,6 10,3 45,3 0,2 32,0 12,3 6,9 35,2 22,9 17,7 17,4 19,0 40,6 23,4 7,8 9,3 59,3 22,3 10,8 5,6 2,2 38,2 31,8 14,0 9,3 6,7

Åboland 20-24 10,6 85,2 0,1 4,0 0,1 25-29 10,5 54,9 0,0 19,8 14,8 30-44 13,1 40,1 9,6 13,8 23,4 45-59 18,1 38,3 14,7 9,2 19,9 60- 39,6 21,8 14,6 11,0 13,0 Totalt 27,7 37,2 10,0 10,5 14,6

6,8 78,3 0,1 14,1 0,7 5,6 35,0 0,1 40,2 19,1 5,2 28,8 14,6 19,3 32,1 13,7 39,9 19,4 7,9 19,1 50,2 22,3 14,6 6,9 5,9 29,9 32,6 12,2 11,9 13,4

Södra Österbotten 20-24 6,0 90,4 0,0 3,4 0,2 25-29 8,6 67,9 0,3 19,4 3,7 30-44 13,0 63,9 8,2 11,0 3,9 45-59 28,5 48,3 12,9 6,3 4,1 60- 63,5 22,5 7,8 4,1 2,2 Totalt 41,3 42,2 7,6 6,2 2,7

6,7 75,2 0,0 15,3 2,9 4,0 41,5 0,0 37,5 17,0 4,3 42,7 19,1 15,7 18,1 15,8 49,1 23,2 4,8 7,1 65,4 22,2 8,2 3,0 1,2 40,6 34,6 12,0 7,1 5,7

Vasaregionen 20-24 12,6 84,0 0,0 3,3 0,2 25-29 9,5 56,1 0,1 25,1 9,1 30-44 8,3 45,1 9,5 21,9 15,1 45-59 17,3 44,1 14,7 12,3 11,6 60- 44,2 28,4 13,3 8,4 5,8 Totalt 28,1 41,0 9,8 12,5 8,6

8,3 74,5 0,0 15,9 1,3 5,0 38,3 0,1 36,1 20,5 3,9 31,0 17,4 19,6 28,1 9,1 40,7 27,7 8,2 14,3 53,0 27,2 12,7 4,3 2,8 29,5 34,4 14,2 10,8 11,2

Norra Österbotten 20-24 12,7 85,7 0,0 1,6 0,0 25-29 9,3 69,6 0,1 17,1 3,9 30-44 11,6 56,3 9,7 13,3 9,0 45-59 26,4 46,6 12,2 7,9 6,9 60- 58,1 23,1 9,8 5,5 3,6 Totalt 37,1 42,6 7,9 7,6 4,8

7,5 79,2 0,1 12,4 0,8 4,4 46,1 0,5 34,5 14,5 5,8 38,4 20,4 17,7 17,6 12,7 45,2 25,7 8,1 8,3 60,8 24,4 9,3 3,9 1,6 34,5 36,2 12,9 9,6 6,7

Åland 20-24 24,6 73,6 0,0 1,7 0,1 25-29 23,4 65,7 0,8 7,1 3,0 30-44 21,8 51,1 9,2 11,7 6,2 45-59 34,6 37,6 14,1 7,6 6,1 60- 48,5 24,2 13,9 8,7 4,6 Totalt 38,8 38,8 10,0 7,8 4,6

22,7 71,6 1,1 4,4 0,2 17,0 57,5 2,0 18,0 5,6 13,8 49,1 17,0 11,2 8,9 22,9 47,5 18,5 5,7 5,4 59,5 25,1 8,7 4,5 2,2 37,9 39,6 11,5 6,7 4,3

A: Grundnivå B: Mellannivå C: Lägsta på högsta nivån D: Lägre högskoleexamen E: Högre högskoleexamen

44

tabell 21. Barn födda 2006-2011 kommunvis efter föräldrarnas språkliga bakgrund. Barn med minst en svenskspråkig förälder. Andelen svenska av alla barn med tvåspråkig bakgrund, och andelen med tvåspråkig bakgrund av alla svenska barn.

Tvåspråkig bakgrund

Enspråkig Barnet Barnet Andel Andel med

bakgrund svenskt finskt svenska i tvåspråkig

tvåspråkiga bakgrund av familjer alla svenska barn Borgå 447 425 226 65,3 48,7 Esbo 614 1038 377 73,4 62,8 Grankulla 116 82 16 83,7 41,4 Hangö 91 70 87 44,6 43,5 Helsingfors 709 1312 470 73,6 64,9 Ingå 127 71 15 82,6 35,9 Kyrkslätt 214 266 112 70,4 55,4 Lappträsk 37 23 7 76,7 38,3 Lojo 15 90 46 66,2 85,7 Lovisa 195 125 85 59,5 39,1 Mörskom 8 6 4 60,0 42,9 Raseborg 877 247 119 67,5 22,0 Sibbo 235 236 66 78,1 50,1 Sjundeå 49 78 29 72,9 61,4 Vanda 75 276 188 59,5 78,6 Pyttis 3 16 19 45,7 84,2 Kimitoön 188 40 29 58,0 17,5 Pargas 344 167 79 67,9 32,7 Åbo 226 350 130 72,9 60,8 Jakobstad 616 125 87 59,0 16,9 Karleby 134 268 162 62,3 66,7 Kaskö 6 6 2 75,0 50,0 Korsholm 795 178 104 63,1 18,3 Korsnäs 87 4 0 100,0 4,4 Kristinestad 111 45 37 54,9 28,8 Kronoby 286 74 25 74,7 20,6 Larsmo 533 54 5 91,5 9,2 Malax 280 33 5 86,8 10,5 Nykarleby 448 43 13 76,8 8,8 Närpes 358 28 11 71,8 7,3 Pedersöre 888 67 39 63,2 7,0 Vasa 564 333 174 65,7 37,1 Vörå 329 21 13 61,8 6,0 Åland 1349 136 15 90,1 9,2 Finska orter 71 858 995 46,3 92,4

45

tabell 22. Antalet 7-12 åriga svenska barn och antalet elever i svenska lågstadier kommunvis 2012.

Svenska barn Elever i

7–12 år svenska lågstadier Borgå 1022 1137 Esbo 1762 1873 Grankulla 353 396 Hangö 236 262 Helsingfors 1895 2059 Ingå 222 245 Kyrkslätt 574 652 Lappträsk 60 56 Lojo 102 115 Lovisa 400 478 Raseborg 1157 1244 Sibbo 521 625 Sjundeå 152 173 Vanda 357 419

Kimitoön 286 319 Pargas 610 663 Åbo 523 627

Pyttis 23 32

Jakobstad 718 811 Karleby 459 545 Kaskö 21 30 Korsholm 983 1086 Korsnäs 101 116 Kristinestad 181 198 Kronoby 429 486 Larsmo 515 541 Malax 272 290 Nykarleby 421 444 Närpes 422 497 Pedersöre 949 972 Vasa 836 1007 Vörå 326 382

Björneborg 37 147 Hyvinge 29 49 Kervo 20 22 Kotka 35 68 Kouvola 20 17 Lahtis 12 36 Nurmijärvi 55 47 Salo 39 11 St. Karins 102 94 Tammerfors 88 156 Tusby 49 52 Uleåborg 37 103 Varkaus 3 17 Vichtis 33 33

46

FOLKTINGET • • • •

representerar finlandssvenskarna och har en regional och politisk förankring hos den svenskspråkiga befolkningen i Finland ger utlåtanden till olika myndigheter i frågor som har verkningar för den svenskspråkiga befolkningen publicerar utredningar och gör broschyrer om språkliga rättigheter samt informerar om det svenska i Finland arbetar för positiva attityder till tvåspråkigheten genom olika informationskampanjer

snellmansgatan 13 a, 00170 helsingfors • www.folktinget.fi

finlandssvensk rapport nr 45 Ombrytning och pärm: Christian Aarnio Pärmfoto: Richard Nordgren

ISBN 978-952-9700-59-2 (hft) ISBN 978-952-9700-60-8 (PDF) ISSN 0358-4542