Tre bröder av Joakim Groth

Joakim

Groth

R··

TRE BRÖDER

OD Roman

Joakim Groth

TRE BRร DER

Fรถrlaget Helsingfors

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Joakim Groth 2017

Förlaget www.forlaget.com Omslag och inlaga Anders Carpelan isbn 978-952-333-078-8 Tryck Nord Print 2017

PROLOGER

[1] Klockan var 17.12 finsk tid när Enar Whalin steg av 3:ans spårvagn vid hörnet av Runebergs- och Södra Hesperiagatan i Helsingfors, det var den 20 september 2006 och solen, som hade gått upp redan 7.01, skymdes av tunna molnslöjor som verkade kunna spricka upp när som helst.

Därmed är vi elementärt orienterade i tid och rum. Av de regnskurar som under förmiddagen helt i enlighet med väderleksprognosen hade fallit i Helsingfors centrala stadsdelar, till vilka främre Tölö torde räknas, fanns det vid det här laget inga andra spår än enstaka fuktiga partier vid husväggarna, och när Enar skyndade längs Apollogatan upp mot Minerva grundskola, före detta Laguska svenska flickskolan, allmänt kallad Apollo (åtminstone bland finlandssvenska skolelever under den tid Enar var det), sjönk ljuden av hans fotsteg ner i stadens bullermatta; ljudlöst stretade han uppför backen med energiska steg och en lite framåtlutad ställning som – fastän den sannolikt berodde på backens lutning – fick hans gestalt att utstråla målmedvetenhet, energi, kanske rentav irritation som av att ha stött på ett oväntat motstånd. Men det är kanske att läsa in för mycket i en framåtlutad ställning och i vilket fall som helst borde backen inte ha varit oväntad eftersom han vandrat upp och nerför den oräkneliga gånger, ja om det fanns någon backe som var välbekant för honom så var det Apollogatans stigning från Runebergsgatan, om det fanns någon husvägg så var det Olaus Petrikyrkans ockrafärgade mur på andra sidan körbanan, om det fanns någon yttertrappa så var det de två granitblocken som bildade stegen till trappa 19 A, om det fanns någon ytterdörr så var det den lätta glasdörren som han öppnade (visserligen efter att först ha tryckt in en dörrkod som han läste från en Prologer

7

liten lapp, 4769, det var i alla fall något nytt), om det fanns någon trappuppgång så var det den gulglänsande korridoren mot hissens svarta galler som i ett slag skingrade minnets skumrask när han tryckte på strömbrytaren; allt detta som mötte honom i en tudelad känsla av igenkännande och främlingskap, som om någon byggt upp hans förflutna i form av en scenografi, en exakt förfalskning.

Han gick uppför trapporna till första våningen och läste namnen på dörrarna i ett fåfängt försök att minnas deras föregångare: Vuokatti, Berg, Simonen, Sander – det var den han ringde på, en välbekant signal, och hörde fotstegen innanför som lät som Jumbos. Det var de.

– Sorry, jag är sen, sa Enar.

– Nå vet du. Hogge är också.

– Varför det? När kommer han?

– När som helst borde han nog vara här, sa Jumbo som hade tagit ett steg bakåt och lyft ena armen, de kramade om varandra, och medan Enar tog av sig rocken sa han: Jag hinner ju bara vara en timme, jag börjar repetera halv sju.

– Det är okej, det är inte så mycket.

[2] Den här romanen handlar om tre bröder, deras liv, och om det fält i tiden och rummet som dessa liv omfattar. Den äldsta heter Holger, den mellersta Enar och den yngsta Bror, också om hans smeknamn Jumbo är i så allmänt bruk att många av hans bekanta inte ens vet det riktiga namnet (till skillnad från Hogge, som är lätt att härleda). Smeknamnet omvärvs av en viss oklarhet, det beror knappast på att han är sist i ordningen, däremot har det, åtminstone enligt den version som omfattas av hans båda bröder, ett samband med att han var relativt stor när han föddes (enligt den tidens standard, 3.580 gram), varvid det förstås föll sig naturligt att benämna honom enligt den legendariska elefanten på London Zoo. Hur som helst, efter att under en period i 30-årsåldern ha presenterat sig med 8

Prologer

sitt dopnamn och envist korrigerat folk som tilltalat honom med det där irriterande elefantnamnet (till exempel hans bröder, som aldrig lärde sig) har han nu accepterat sitt öde, Jumbo, och rentav börjat trivas med det. Efternamnet är naturligt nog gemensamt för alla tre, Whalin. Förutom det delar de åtminstone i princip på ett gemensamt bohag, det blygsamma arvet efter deras föräldrar, som visserligen reducerats först av faderns konkurs i början av 70-talet och sedermera, om också i mindre skala (och utan Hogges och Enars vetskap), av Jumbos diverse transaktioner när han har haft ont om pengar, det vill säga att han helt enkelt sålt bort bland annat en servis och en del kristallglas till en antikhandel vid Tölö torg, med den uttalade avsikten att så småningom, bara hans ekonomi förbättrades, avstå de rättmätiga två tredjedelarna av betalningen till sina bröder (dessvärre kom den dåliga ekonomin att vara längre än det aktiva minnet av hans beslut, ja frågan är om den egentligen någonsin har blivit riktigt bra) och det som finns kvar har de i praktiken redan delat upp: Jumbo har en stor tavla av en kvinna i en visthusbod och en silverkopp på vilken det står ”Jumbo”; Enar en orientalisk matta och en förgylld spegel som kan vara från 1700talets senare hälft; Hogge den andra orientaliska mattan, en sekretär, några tavlor och hela uppsättningen stringhyllor från 50-talet.

Det är i stort sett det hela, de övriga gemensamma ägodelarna är försumbara.

Men mera iögonenfallande än det som är gemensamt är, naturligt nog, det som är olikt. Ja de är bröder, de är mycket olika. Utan att hävda existensen av en personlighetens essens eller en oföränderlig identitet kan vi konstatera att de tre bröderna såväl till sina yttre drag (vilkas existens vi kan hävda) som återkommande beteendemönster (vilkas existens vi åtminstone på basis av yttre observation kan postulera) uppvisar så stora skillnader att de i flera fall och olika konstellationer framstår som varandras motpoler. Till de triviala sådana hör att Hogge och Jumbo är blonda medan Enar snarast är mörk; till de smått komiska att Hogge är den kortaste, med en dragning till korpulens, och sedan blir de längre och smalare med sjunkande ålder (vad kan det berätta månntro?); till de klassiska Prologer

9

att Hogge är melankoliker, Enar flegmatiker och Jumbo sangviniker. Också om det sista är en lika föråldrad som tveksam generalisering förefaller den ändå närmare sanningen än Hogges försök att kategorisera dem efter de Jungska kategorierna: enligt den skulle Hogge vara den intellektuella, Enar den emotionella och Jumbo den fysiska. Förutom att det är en alltför grov tolkning av den schweiziska psykoanalytikerns personlighetsteori kan man konstatera att de flesta av Jumbos klienter nog skulle beteckna honom som emotionell och känslig, liksom en del av hans förra flickvänner och hustrur, åtminstone till att börja med, medan de flesta skådespelare som jobbat med Enar kanske inte direkt skulle protestera mot att han är emotionell men tillägga, eller åtminstone i sitt stilla sinne tänka, att det inte var så mycket man i vardagslag såg av de emotionerna. Vad gäller Hogge skulle man däremot knappast få mothugg, inte ens av Fanny. Framför allt inte av Fanny.

Men om man betraktar dem i förhållande till varandra och inte är rädd för att generalisera är det uppenbart att Hogge och Jumbo för det mesta utgör motpoler. Där Hogge är introvert är Jumbo extrovert, där Hogge är en vanemänska är Jumbo ombytlig, där Hogge är en systembyggare är Jumbo en äventyrare och så vidare. Enar då, vad blir det kvar åt honom? Inte så mycket, dessvärre. Mellan sina två mera pregnanta bröder verkar han, mittemellan-brodern, vara rätt så mycket mittemellan, lite det ena och lite det andra, och ofta inte så mycket någondera (eller som Jumbo har uttryckt det: ”Enar är Enar”). Kan det betecknas som en egenskap? Det som utmärker honom är i så fall en slags osäkerhet, en ambivalens som också om den uttrycker sig som flexibilitet kan förefalla att dölja ett tomrum, med en kanske för långt driven tolkning kunde man beskriva det som en djup saknad, en längtan efter något ursprungligt, som hos någon som fördrivits från sitt barndomshem eller fosterland, en själens flykting. Nåja. Som sagt, det är en tolkning. Till skillnad från Enar är det hur som helst frestande att beteckna Jumbo och Hogge såsom bägge i grunden solitärer; Jumbo därför att han utgår från att världen är på hans sida, han är ett söndagsbarn, medan Hogge visserligen betraktar världen som sin motståndare men föreställer 10

Prologer

sig att han kan bygga ett system starkt nog att motstå alla angrepp; Enar däremot skulle önska att världen tog honom till sig men tvivlar på att den har någon lust.

Det kan också uttryckas i mera positiva termer. Medan Hogge aldrig är annat än storebror och Jumbo aldrig annat än lillebror är Enar faktiskt både och, han kan utan svårighet identifiera sig med bägge positionerna och antingen det beror på det eller någon genetisk egenhet är det ett faktum att han i sin rörlighet framstår som en mera stabil karaktär än sina två bröder, hur ologiskt det än kan förefalla. Med åren (och det har ju runnit en del vatten under broarna) har det också upphört att besvära honom att vara ”mannen utan egenskaper”, som Hogge en gång ofint kastade ur sig, han har rentav börjat uppskatta ett värde i det, till stor del för att han betraktar det som en grund för sina framgångar som regissör. Eller som han svarade när Lo en gång frågade vari hans begåvning egentligen bestod: ”Jag är inte speciellt bra på nånting” (varmed han givetvis utgick från att Lo, som han öppet erkände var en mera snabbtänkt person än han själv, skulle förstå att han var ganska bra på det mesta). Allt det här hjälper oss kanske inte så mycket att skapa en bild av Enar, men eftersom vi står i början av vår berättelse och mänskan kan betecknas som summan av sina handlingar (visst visst, men låt oss föreställa oss att det är på det viset) kommer vi att ha gott om tid att av de skärvor som passerar skapa oss en mosaik där förhoppningsvis en helhet, en gestalt framträder också i Enars fall; om inte får vi väl nöja oss med Jumbos definition.

Sammanfattningsvis: när Fanny med all tänkbar sannolikhet hade lämnat honom förklarade Hogge att ”vår relation lider av de påfrestningar som ofrånkomligen bryter ner en relation”, när Jumbo hals över huvud flydde från sitt senaste äktenskap motiverade han sin handling med att ”det hade gått över datumstämpeln”, när Enar till slut fick ihop det med sitt livs kärlek tog det månader innan hans bröder överhuvudtaget fick veta om saken och på den direkta frågan hur det hade gått till svarade han först efter en lång och fundersam paus: ”Jag vet inte riktigt vad som hände, men det hände.”

Här kan vi för övrigt skönja ytterligare ett tema.

Prologer

11

[3] Men nu stod Enar mitt i det ena rummet på Apollogatan, det mot gatan som vanligen hade använts som sovrum, nu senast av Otto och Ulla, före det av Jumbo, Enar, Hogge, Enar (fast då bodde Jumbo på andra sidan), Hogge och Enar (och då var det faster Trude igen som bodde där på andra sidan). Plus diverse mer eller mindre kortvariga partners och tillfälliga inneboende. Utanför lyste den ockrafärgade kyrkväggen och gatlyktan gungade sakta, under blåsiga kvällar fladdrade dess sken oroligt i rummet men ännu var det ljust ute och man kunde tydligt se de mörka ränderna och ljusa fyrkanterna avteckna sina minnen av bokhyllor och tavlor på de flammiga tapeterna. Men det måste vara efter Otto och Ulla, de hade målat om alltsammans när de flyttade in, och Hogge hade farit iväg med bokhyllorna redan långt tidigare. På den andra sidan syntes en tjock rand på väggen efter Jumbos loft, det hade Otto och Ulla hållit kvar, liksom pianot som inte gick att stämma och de bruna sextiotalsskåpen som följde med från Munksnäs när han själv en gång i ett annat liv flyttade in hos faster Trude där Hogge redan kamperat hela den våren: allt förändras, allt försvinner, allt dör.

Tänkte Enar.

– Det finns lite prylar i andra rummet, sa Jumbo som hade blivit stående i dörröppningen, som om han inte hade lust att komma in.

– Vad då för prylar?

– Tyger och sånt. Du kan kolla själv.

– De får ju måla om alltsammans.

– Tja. Jag tror inte det är vårt problem.

– Kanske inte.

– Livet sätter sina spår, sa Jumbo kallsinnigt och vände om och gick före in i faster Trudes gamla rum, det med kokvrån och köksbordet, som Enar hade hyrt ut till Hinke under den korta tid han själv senast bodde här och som på den tiden alltid var i ett tillstånd av total oreda; liksom sovrummet var också det nu tomt och solkigt men gav trots det ett paradoxalt trivsamt intryck (så att man genast fick inspiration att inreda det) och verkade rymligare än han kunde 12

Prologer

minnas. Också där hade en gång stått ett loft, det hade Jumbo och han byggt av utskottsbräder från en ställning för valplakat, sedan rev Hogge det för att få mera plats för sitt arbetsrum. Otto och Ulla hade haft det som vardagsrum men eftersom de framför allt var Jumbos vänner hade han inte besökt Apollogatan under alla åren de bodde där, inte sedan alldeles i början när de hade flyttat in och Hogge och han var där för att dela upp sakerna som ännu fanns kvar. Förutom alltså, tydligen, den där papplådan som stod mitt i rummet.

– Det är borddukar och sånt, sa Jumbo. Jag har inte hunnit kolla desto närmare.

– Hur är dom här?

– Var skulle de annars vara?

– Jag menar om de är våra.

Eftersom Jumbo inte svarade, antingen för att han inte riktigt förstod frågan eller tyckte svaret var självskrivet, tog Enar upp och fällde ut något gult som inte var en bordduk utan en kökshandduk; det var på den gulbleka färgen han omedelbart kände igen den, monogrammet i ena hörnet bekräftade hans minne, ett vitbroderat EW. – Erna Whalin, tolkade han. Var de på vinden?

– Tydligen.

– Jag trodde vi hade tömt den.

– Tydligen inte.

– Är det här allt?

– Tydligen, sa Jumbo än en gång, till synes utan någon strävan att åstadkomma en vitsig sekvens av upprepningar, vilket inte heller var att förvänta sig (den sortens vitsighet skulle man snarare ha väntat sig av Hogge, han skulle i det här fallet ha blivit besviken om han inte fick möjlighet till ännu ett ”tydligen inte”), och utan att reagera på det bläddrade Enar neråt i papplådan: mera kökshanddukar, både gula och rödvitrutiga; ett stort rött linnetyg, antagligen en bordduk; några vita borddukar; små dukar av spets; bordstabletter av röd damast; och längst ner ett rektangulärt tallriksunderlägg i kork med ett målat motiv som han omedelbart kände igen: Prologer

13

två soldater bredvid en tredje som halvlåg på marken, stödd mot en stubbe.

– Minns du det här, frågade han och vände upp underlägget mot Jumbo.

– Mm-mm, skakade denne på huvudet.

– Det borde finnas flera.

Jumbo ryckte på axlarna, Enar grävde runt med handen under tygerna. Nehepp, ingenting, det var tydligen det enda som fanns kvar. Alla tre soldaterna bar likadana grågröna vapenrockar och röda åtsmitande byxor, värjor hängande vid sidan och höga rundade hattar (han hade för sig att de var husarer i Napoleons armé, kanske det hade sagts honom någon gång) och han som låg, eller åtminstone halvlåg, med vapenrocken uppknäppt och utan hatt, hade ögonen slutna men såg inte direkt död ut, i alla fall syntes det inget blod, det var ju också möjligt att han var avsvimmad eller hade fallit i sömn och att den som knäböjde vid hans sida inte kontrollerade om han levde utan försökte väcka honom, medan den andra som stod och betraktade honom kanske gjorde det på ett kritiskt eller i alla fall avvaktande sätt, som om han misstänkte att han hade legat där och sovit under hela slaget, vilket det nu kunde vara.

Men var det verkligen troligt att konstnären hade valt att föreviga en soldat som sover? Kanske om det var fråga om Waterloo.

– Hur går det med repetitionerna? frågade Jumbo.

– Nåjo, sådär.

– Inte så bra?

– Det är så pass i början ännu, jag vet inte. Jag får inte riktigt tag på det.

– Okej.

– Jag tycker det har funnits sex av dom här. Vi hade en per man.

– Vems var den där?

– Inte hade vi på det sättet egna, men det fanns så att det räckte åt var och en. Och en extra.

Jumbo skakade på huvudet och sa: Inget minne.

Eller fanns det? Varför sex? Det fanns visserligen sex platser kring matbordet i salen, föräldrarna satt på var sin kortsida och Hogge 14

Prologer

och han hade suttit mitt emot varandra på långsidorna, och sedan när Jumbo kom in i bilden var det Enar som fick honom bredvid sig medan Hogge fortsatte att sitta i ensamt majestät. För att han var den äldsta? Kanske inte i början, kanske Enar faktiskt hade suttit bredvid Hogge till att börja med, när Jumbo ännu var så liten att han satt i barnstol och klottade omkring sig åt alla håll, och att det först var senare Enar hade fått honom som bordsgranne. Inget minne.

Det ringde på dörren, här inifrån lät ringningen inte lika bekant som utifrån, det kunde förstås bero på att akustiken var annorlunda när lägenheten var tom. – Jag har inget minne av det där, sa Jumbo och gick för att öppna för Hogge, för vem skulle det annars vara?

[4] De tre soldaterna ger oss anledning att ännu dröja några ögonblick vid vårt tema. Motivet på det återfunna tallriksunderlägget, tydligen det enda som återstår av en serie (som, kan det parentetiskt konstateras, utgörs av en helhet på tolv gouacher, utförda av Francois Lapin-Boulard, mycket riktigt föreställande olika situationer under en av Napoleons militära kampanjer, det italienska fälttåget 1796–97, också om de avbildade soldaterna inte nödvändigtvis alltid är just husarer och det är otydligt om det är fråga om något speciellt fältslag. Waterloo är det i alla fall inte.), visar en konstellation som – också om de tre soldaterna knappast är bröder, hur intrikat det än skulle vara – är välbekant från folksagorna: två äldre bröder som sammangaddar sig mot den yngre. Det här mönstret återfinns i olika utstofferingar. En av de mera välkända är sagan om de tre fjädrarna, där tre kungasöner av sin far skickas ut i världen för att utföra olika uppdrag; den som lyckas bäst skall ärva riket. Nu betraktas de två äldre bröderna allmänt som dugliga och klipska, till skillnad från den yngsta, vilket också framgår av hans smek-, eller öknamn, Dumbom; trots det är det han som kommer Prologer

15

hem med den finaste mattan, den värdefullaste ringen, den vackraste flickan (naturligt nog en förtrollad padda), och det är han som ärver riket och regerar med stor visdom, trots sitt namn.

I de här sagorna är utgången alltid densamma, det är den yngsta, som från början har alla odds mot sig, som till slut segrar och övertar kronan. I en psykoanalytisk läsning, företrädd av bland annat Bruno Bettelheim, representerar bröderna de tre delarna av psyket – detet, jaget och överjaget – och Dumbom segrar på grund av sin kontakt med det undermedvetnas krafter. Men han är också barnet som segrar över föräldrarna, maskerat till ett brödrapar, och sagan ger barnet det psykologiska stöd som behövs för framtiden. I en mera social betydelse kan man i filosofen Ernst Blochs efterföljd se det som ett utopiskt tankeexperiment: det är inte ens plats i successionen eller på rangstegen som avgör ens öde, också den sista kan bli den första, och eftersom det här inte alltid, eller ens i regel, beror enbart på duglighet (Dumbom till exempel skulle ha stått sig slätt utan de trollkunniga paddorna) skall man inte tappa sugen fastän det till att börja med kan se illa ut. I generations- och maktskiftets återkommande interregnum är det den yngsta brodern som är revolutionären och i folksagornas politiska optimism är ett gynnsamt öde häftat vid honom, det är som om hans position som den svagaste ger honom förtur hos en rättvisans gud som med sin osynliga hand puttar fram honom till den maktposition där ordningen och harmonin kan återställas.

För det är den andra sidan. Folksagorna om tre bröder handlar om konflikt och maktkamp, men utmynnar i försoning. De olika föremål eller färdigheter som karaktäriserar de tre bröderna ger ofta intryck av komplement, delar av en ursprunglig eller möjlig helhet, i själva grundsituationen finns redan ingredienserna till en återställd enhet, och om inte de två äldre bröderna är alltför förtappade för att kunna förändras (vilket de för all del rätt ofta är, och då går det som det går) utgörs sagans intrig av vägen till en återställd eller förnyad harmoni. Så är det till exempel i sagan där den av de tre sönerna som blir skickligast i sitt yrke skall ärva faderns hus: den äldsta blir (häst)hovsmed, den mellersta frisör och den yngsta 16

Prologer

fäktmästare. De blir verkliga mästare i sina yrken, hovsmeden kan sko en häst medan den galopperar och frisören kan raka morrhåren av en hare när den rusar förbi – men fäktmästaren kan svänga sin värja över huvudet så att han hålls torrskodd under störtregn och det blir han som ärver huset. De två äldre bröderna är klyftiga nog att acceptera domslutet, de flyttar in i huset de också, och där lever de sedan tillsammans och utövar sina yrken och förtjänar en hel massa pengar (det sägs inte direkt hur det går till men vi kan ju föreställa oss: dit kommer kunder för att ta fäktlektioner, samtidigt som de blir friserade och hästen får nya skor, det finns säkert ett sådant paket.)

Nåja, så långt folksagorna. Nu öppnar Jumbo dörren.

[5] Nu öppnade Jumbo dörren och Hogge sa: Sorry att jag är sen.

– Nå vet du.

– Är Enar kvar ännu?

– Mm. En snabb kram. Hogge hade kommit in i tamburen, där tog han av sig den bruna mockarocken och hängde den på en av knaggarna i klädhängaren som av någon anledning hade lämnats kvar, antingen för att Otto och Ulla glömt den eller för att den hörde till lägenheten (eller, om man nu skall täcka varje alternativ, för att de trodde att den hörde till lägenheten fastän den inte gjorde det) och var på väg att böja sig ner, men vid Jumbos uppmaning att strunta i det, eftersom det ändå skulle behöva städas där, kastade Hogge en snabb blick på hans fötter och kunde konstatera att åtminstone Jumbo hade behållit dem på, sina bruna gymnastikskor, som nu makligt vandrade iväg för att ge plats för ett nytt par, promenadskor den här gången.

– Morjens.

– Sorry att jag är sen, upprepade Hogge och besvarade Enars kram.

Prologer

17

– Jag kan inte stanna så länge, jag måste ännu på repetitioner.

– Ja jag förstod det. Jag ville få texten utskriven, det tog sin tid.

– Är det romanen?

– Romanen, romanen, sa Hogge nonchalant och plockade upp den kännspaka skära plastpåsen från Valintatalo som han ställt ifrån sig när han tog av sig rocken och gungade lite med den för att visa att den pappersbunt den kunde förmodas innehålla var av försvarlig vikt. Liksom Enar valde också Hogge att först gå in i sovrummet där han blev stående mitt på golvet och såg sig om i det tömda utrymmet, som om också han försökte avläsa vad väggarna hade att berätta, medan Enar hade blivit stående på den plats som varit Jumbos cirka tio minuter tidigare, i dörröppningen, med Jumbo i sin tur i nästa dörröppning, ungefär som vakter på ett museum. Och där han stod, Hogge, fick också han olika associationer till det förflutna, fastän de naturligt nog var andra än dem Enar fått och före honom Jumbo, ja inte ens om det skulle gälla ögonblick då de alla tre hade vistats där samtidigt skulle hans minnesbilder ha varit desamma som hans bröders, givetvis inte. Nu fanns det faktiskt inte så många sådana ögonblick: en rad julaftnar, också om det var flera år sedan senast; några fester och födelsedagar, framför allt Enars (eftersom han fyllde lämpligt, i februari, medan Jumbo fyllde i juni när folk ofta var borta och Hogge två dagar före julafton när man sällan orkade ordna någon fest); och ett och annat speciellt tillfälle, till exempel efter faster Trudes död för att diskutera om också Hogge skulle flytta in på Apollogatan vid det enda tillfället då de hade kunnat komma att bo tillsammans där alla tre.

Men ingenting av det här var vad Hogge tänkte på. Sanningen att säga tänkte han inte speciellt mycket på något av allt det som han hade upplevt i det här rummet, också han såg ut på kyrkväggen på andra sidan gatan och det enda ögonblick som kom för honom var ett som föregick alla andra, det var från tiden före någon av dem bodde på Apollogatan och han hade varit där med Tango för att tvätta faster Trudes fönster på skolans dagsverksdag, men också det minnet var ytligt och tomt, bara ett konstaterande av fakta, liksom på något sätt det mesta som hade utspelats där, det var 18

Prologer

som om hans förflutna hade tömts på innehåll i samma grad som rummet och han var själv överraskad över hur avskild han kände sig från det som hade varit. Det var förstås länge sedan han hade bott där, tio år, mera, närmare femton, nej herregud tjugo, det var under tiden med Pauline. ”Varför är vi så hjälplösa”, hade hon sagt, det gjorde alltjämt ont, det var bara det att det inte var här det hade hänt, det var i hennes lägenhet. Hopplöst. Hur var det förresten, hade han ändrat det där ”timjam”? Timjan hette det. Eller vänta nu … Timjan? Timjam? Timjan?

– Om väggar kunde tala, sa Enar bortifrån dörren.

– Kanske likaså bra, sa Jumbo bortifrån nästa dörr, vad han nu exakt kunde mena med det, men sannolikt något som hade att göra med erotik.

– Där finns lite gamla borddukar och sånt, sa Enar eftersom Hogge alltjämt bara stod där försjunken.

– Okej, sa Hogge och vände sig mot Enar, varvid Enar vände sig mot Jumbo, varvid Jumbo vände sig in mot det andra rummet, och som på ett gemensamt kommando marscherade de tre museivakterna in på andra sidan där de delade på sig, Jumbo för att försvinna in i kokvrån medan Hogge följde efter Enar fram till lådan.

– Aj sidu, sa han när Enar räckte honom tallriksunderlägget med de tre soldaterna. Det skall finnas några till.

– Finns inte, det är bara det här.

– Ett när de marscherar, och ett vid en kanon tror jag.

Han betraktade fundersamt motivet och tillade: Kyrassiärer.

– Förlåt, vad då? Kyrassiärer?

– Ett slags soldater.

Enar beslöt sig för att syna: Jo det förstår jag, men vad då för soldater?

– Ett fotburet infanteriregemente under Napoleons tid.

– Är det inte vitsen med infanteri att det är fotburet?

– Visst visst, jag bara förtydligade. De har sitt namn av de där kokarderna. Från franskans cyrass.

– Intressant. Har du spelat mycket Rappakalja på sista tiden?

Hogge log, den eventuella fortsättningen på deras militärtekniska diskussion avbröts av ett kännspakt plopp.

Prologer

19

– Nej men, sa Hogge.

– Tänkte att vi måste höja en skål, sa Jumbo och hällde upp i vinglas på diskbordet.

– Hade du med dej dom där?

– Förstås.

– Bara lite åt mej, sa Enar.

Hans bröder lät det passera utan kommentarer.

– Okej, sa Hogge. Vad är det vi skålar för?

– Att vi har kommit så här långt med livet i behåll, sa Enar.

– Nåja, hör ni, sa Hogge och fick det att låta som om de först nu, genom hans ankomst, hade blivit fulltaliga och redo att höja ett glas. Vilket ju på ett sätt var sant men i alla fall.

– För Hogges manus, erinrade sig Enar.

Hogge höjde återigen nådigt på plastpåsen, den vägande följeslagaren, och smålog godkännande.

– För kärleken, sa Jumbo.

Inte heller det föranledde någon kommentar.

[6] – Hur går repetitionerna? frågade Hogge några ögonblick senare.

– Nåjo, sa Enar med en stigande ton som skulle uttrycka att det inte gick direkt strålande, men att det inte var så allvarligt och i alla fall ingenting värt att spilla ord på.

– Okej, sa Hogge, med en korresponderande glidning neråt.

– Är det skådisarna? undrade Jumbo som uppenbarligen hade missat den tredje undertexten.

– För all del, de gör nog sitt bästa, sa Enar, och tillade det som hans bröder sannolikt redan hade hunnit tänka: Men det räcker ju inte.

– Det gör inte det nej, sa Hogge.

Jumbo och Enar stod alltjämt kvar i kokvrån, Jumbo lutande mot diskbordet och Enar i dörröppningen; Hogge hade strosat tillbaka till papplådan, med vinglaset i ena handen och plastpåsen i andra, vilket ställde honom inför ett litet problem: han valde att lämna 20

Prologer

plastpåsen på golvet medan han utan synbart intresse rotade med den nu lediga vänsterhanden bland tygerna.

– Inte är det förstås bara dom heller, sa Enar.

– Hur är Calles pjäs? frågade Hogge.

– Du har inte läst den? Det är en komedi.

– Ja jag antog det.

– Fast en svart sån.

– Givetvis.

– Och kanske en smula kvinnofientlig.

Både Hogge och Jumbo brast i skratt och Jumbo sa: Surprise, surprise.

– Säg något som Calle skriver som inte är en smula kvinnofientligt, sa Hogge.

– I alla fall från de senaste fem åren, preciserade Jumbo.

– Eller tio, överbjöd Hogge.

– Visst visst, men det är ett litet problem. I alla fall för några av skådisarna.

– Vilka har du?

– Pirre. Och Mocke, Wilma ...

– Jag förstår att du har ett problem, konstaterade Hogge.

– Och Katja, Per-Rune, inte är det någon dålig ensemble. Inte är det det.

– Pirre kan ju vara ganska bestämd. Och Wilma också, de är ju båda ganska … genusmedvetna, har jag förstått.

– Inte är det ju världens djupaste grej. Det är Calle, ni vet. Det är en typisk Calle T. Hans båda bröder nickade, de visste.

– Jag måste bara få dom att acceptera det, fortsatte Enar. Den håller inte för nån djupare analys, den måste göras med en viss lätthet. Egentligen är den inte ens svår, den kräver bara rätt inställning.

– Den kräver antagligen att man blundar med minst ena ögat, föreslog Hogge. Han verkade slutligt ha tappat intresset för tygerna och hade nu dragit sig till fönstret, manuset hade han lagt bredvid sig på fönsterbrädet, bakom honom hade lampor börjat tändas i husen på andra sidan gården.

Prologer

21

Som förut, ett annat liv.

– Jag skall börja gå, sa Enar.

– Hur skall vi nu göra med de där tygerna? undrade Jumbo.

– Där är nog ingenting jag behöver, sa Hogge ointresserat.

– Nå men hellre än att kasta dom.

– Jag kan ta några, sa Enar som hade gått fram till lådan, än en gång började han gräva i den.

– Du har kanske inte tid att läsa det här manuset nu, sa Hogge.

– Alltså är den färdig?

– Mer eller mindre.

Enar svarade inte genast, han fortsatte gräva i bingen där han godtyckligt, eller i alla fall på ett sätt som såg godtyckligt ut, hade valt ut några tygstycken – Just nu är det lite svårt, jag har faktiskt inte riktigt tid … Bättre att du ger det åt Jumbo först, jag hinner knappast före premiären.

Hogge såg på Jumbo som helt korrekt tydde blicken som ett frågetecken och nickade till svar.

– Hur gör vi med den här? frågade Enar och höll fram underlägget med de tre soldaterna.

– Vill du ha den? Du kan nog ta den, sa Hogge, om också med en knappt förnimbar ton av uppoffring.

– I och för sig har jag nog en del att göra, jag har förlovat mej, sa Jumbo och fick det att låta som ett extra anmälningsärende.

Hogges vinglas fastnade för ett ögonblick i luften.

– Förlåt?

– Jag har förlovat mej. Ville bara säga det före Enar går.

Han viftade med vänstra handen där en ring glimmade, tydligen hade han haft den där hela tiden, kanske hade han väntat sig att någondera av hans bröder skulle märka den. Men nix.

– När då? Med vem?

Förvåning kan låta på olika sätt. I Hogges fall lät den mera som bestörtning än glädje, och Jumbos svar hade en nyans av urskuldande: För några dagar sen. Hon kallas Kai. – När har du träffat henne? Inte visste jag ens att du var ihop med någon.

22

Prologer

– För några veckor sen.

– För några veckor sen?

Nu var bestörtningen i Hogges röst omisskännlig.

– Drygt.

– Alltså du har förlovat dej med henne för några veckor sen och träffat henne …

– Tvärtom.

– Ja tvärtom, förstås, herregud, det gör inte saken bättre.

– Åtminstone möjlig.

– Alltså du upphör inte att … Hogge skakade på huvudet men avslutade inte meningen, antingen för att han var överväldigad av sina känslor eller för att ord som ”förvåna” eller ”förbluffa” kändes otillräckliga för att beskriva vad det var fråga om.

– Det är för att hon skall få uppehållstillstånd, sa Jumbo förklarande.

– Alltså hon är …

– Från Sri Lanka, fyllde Jumbo i där Hogge hade lämnat tomt.

Fast hon är egentligen tamil.

– Tamil? Och heter Kaj? – Kallas. Hon heter Amithrika.

– Var har du träffat henne?

– På Stockmann faktiskt. Jag såg henne där och … tja.

Det blev tyst för några ögonblick, kanske för att ingendera av hans två bröder hade någon svårighet att på ett ungefär fylla i de tomma punkterna. Sedan uttalade sig till slut också Enar: Det är ju trevligt.

Gratulerar. Jag antar att det inte bara är fråga om en teknisk …

– Verkligen inte.

– Vi får prata mera sen, jag måste börja sticka.

– Jag vet, jag ville bara hinna få det sagt.

– Gratulerar, upprepade Enar, antingen för att han glömt att han redan sagt det eller för att få Hogge att inse vad situationen krävde.

– Jo gratulerar, sa till slut också han och fick det mycket riktigt att låta som en formalitet. Jumbos tackleende var knappt märkbart, liksom den diminutiva nicken som genom sin minimalism antog en prägel av furstlighet; Hogges ansiktsuttryck hade retirerat till det Prologer

23

neutrala, också om det knappast är felaktigt att i det här sammanhanget tolka neutralitet som ett reserverat avståndstagande.

[7] Pang! Dörren slog fast efter Enar med en smäll som lät oväntat stark i den tomma lägenheten, nästan som startskottet för någonting.

– Ja, jag förstår i alla fall inte den här brådskan, vidhöll Hogge envist.

– Det har jag redan sagt.

– Ja men du kan ta hit henne på ett turistvisum, herregud, inte behöver du förlova dej för det! Du har gott om tid att göra det senare. Hur har ni gjort det, per telefon?

– Mm. – Per telefon?

– Ja, per telefon, per telefon. Jag friade, hon sa jo.

– Friade?

– Ja på sikt. Nu har vi förlovat oss.

– Men varför?

– Varför?

– Ja varför. Varför, varför, varför?

Trots den pedagogiska upprepningen verkade Jumbo en smula förbryllad. Sedan sa han: Jag vet inte om jag kan svara på det. Det känns så. Det är vad jag vill göra.

– Jag förstår. Ibland känns det si, ibland känns det så …

– Inte förlovar jag mej varje dag. Du får det att låta som om jag är nån vindflöjel som förlovar mej stup i kvarten, inte är det så. Det här är tredje gången.

– Plus Anni.

– Vi var aldrig förlovade.

– Hon anser att ni var det.

– Så du tycker det räcker med att den ena anser det? Vi hade aldrig några ringar.

– Okej tredje, men i alla fall.

24

Prologer

– Och jag tycker det var helt rätt båda gångerna. Med Olga friade jag säkert första kvällen, med Emmi tog det … ja länge. Flera år.

Och sen tog det slut nästan genast. Vad lär vi oss av det?

Hogge ryckte på axlarna, han verkar inte hågad att dra några lärdomar av Jumbos förflutna, i stället sa han: Om hon nu är ditt livs kärlek, inte springer hon bort.

– Så det är bara förlovningen som är problemet?

– Att förlova sig efter att ha känt varandra några dagar, förlåt nu, jag tycker vi har ett litet trovärdighetsproblem här.

– Jag kunde ha gjort det efter en minut. Jag sköt upp det så långt jag kunde.

– Visst visst men det där är passion. Det är inte det som bestämmer vad som blir ditt livs kärlek, det är vardagen. Det är tiden. Det vet du ingenting om. Det enda du vet är hur underbar hon är och att du inte kan leva utan henne.

– Ungefär så ja.

– Och så kände du med Olga och Emmi också, fast du kanske inte längre minns det. Med Anni också, hon var också den enda rätta.

– Och hur kan du säga att de inte var det? Du har en enda modell, det är kärleken som räcker hela livet. Det är därför du aldrig vill ge dej in i ett förhållande, och sen när du är där klänger du fast med näbbar och klor för att det inte skall ta slut.

– Det är inte sant.

– Hur så, inte har du ju någonsin gjort slut. Det är alltid dom som har stuckit. Därför att dom har insett att de inte är ditt livs kärlek, det är bara du som inte kan göra det. Du tror att ditt livs kärlek betyder att det måste räcka hela livet. Det är inte vad det betyder, det betyder att det inte finns någon större kärlek i ditt liv. Mänskor förändras. Allt förändras.

Det blev tyst, ingendera sa något. Hogge hade förflyttat sig till Enars förra plats vid väggen när han fyllde på sitt vinglas, flaskan var halvtom, den stod på diskbordet bredvid Jumbo, det skymde där ute, dunklet hade smugit in i rummet som en osynlig tjuv och omfamnade dem med sina mörka yllevantar.

– Jag menar inte att framhålla mej själv som något exempel, sa Prologer

25

Hogge en smula moloket (för Jumbos motangrepp hade givetvis riktats mot positioner som var allt annat än solida), jag vill bara inte att ni skall … göra något som ni ångrar er. Jag vet att det inte är min sak … Jag menar, du klarar dej, men det här är en ung flicka, hon skulle kunna vara din dotter.

– Jo, om jag skulle ha fått barn på gymnasiet.

– På gymnasiet?

– Eller efter det, vad spelar det för roll?

– Det att hon är betydligt yngre än du, nog spelar det ju en roll.

Hon är en främling här, du sa att hon kommer från enkla förhållanden, hon har kanske aldrig i sitt liv läst en bok.

– Det tycker du är det värsta.

– Nej men det är ett problem. Vad sen när du inte längre är över öronen förälskad, vad händer sen? Vad ska ni prata om? Vad ska ni göra tillsammans? Dina vänner kommer inte att ha något gemensamt med henne, dina barn … ja jag vet inte, det beror ju på henne också. Vad talar hon, engelska?

– Dåligt.

– Så vad då, ni kommunicerar på tamiliska?

Jumbos toleranta leende lämnade det inte osagt att kommunikation har många former, alla inte språkliga. – Ja jag vet inte, sa Hogge och lät en smula uppgiven där han stod och skvätte runt med det som fanns kvar i glaset.

– Nog fattar jag också att det kan gå åt helvete, medgav Jumbo och lyfte flaskan som tecken på att han var redo att fylla på, och medan Hogge höll fram glaset hällde han upp och fortsatte: Allt vad du säger är sant, allt kan skita sig. Men vad kan jag göra? Hon är mitt livs kärlek. Vad kan jag annat göra än säga ja? Vad är alternativet? Att ännu vänta lite med förlovningen? Okej, kanske jag kunde ha gjort det. I värsta fall förlorar jag några hundra på ringarna.

– Nej, det spelar väl inte så stor roll.

– Jag tänker så här: vi får ett visst antal chanser. Det beror på oss hur vi förvaltar dom. Det första kravet är att vi säger ja.

– Och vad händer om du säger: vi prövar oss fram.

– Det är ditt recept. Då har du redan devalverat det.

26

Prologer

– Kanske det.

– Jag talar om tro. Du talar om förnuft. Jag menar inte bara negativt, jag tycker det är imponerande hur du försöker få kontroll över verkligheten. Jag skulle behöva lite av det.

– Nåjo. Det gäller väl i båda riktningarna.

– Vi skulle bli en bra kombination.

– Eller en riktigt dålig, sa Hogge och lyfte sitt vinglas.

De drack.

– Om vi skall dela upp de där borddukarna borde vi göra det så länge man ännu ser nånting, sa Hogge.

– Ta vad du vill ha. Jag bryr mej inte om dom.

– Nå men hellre än att kasta.

Jumbo ryckte på axlarna. Hogge gick i skumrasket fram till papplådan och börjar lyfta ut vad där fanns.

– Tar du det här manuset då?

– Alltså är det den du har talat om?

– Ja, min roman. Den handlar om två bröder.

– Två?

– Ja, två.

– Jag trodde den handlade om oss.

– Jag ändrade på det för länge sen. Jag har ju berättat.

– Det har jag inget minne av.

– Jag förstår inte att du har glömt bort det.

Jumbo ryckte på axlarna och frågade: Vem har du lämnat bort?

– Alltså inte är verklighet och fiktion på det där sättet ett till ett.

Verkligheten är ett material, det är lera … Litteratur är det vad man gör av leran.

– Okej.

– Det är fiktion, slutresultatet är alltid fiktion.

– Så vem har du lämnat bort?

Hogge suckade uppgivet och sa: Enar. Om det är nån så är det Enar.

Prologer

27

[8] Pirre kom in mellan de två skärmarna med ett stort leende klistrat över ansiktet. – O nej, utbrast Mocke som om han hade fått syn på en vålnad.

– Har jag blivit så gammal?

– Tvärtom.

Båda skrattade glädjelöst, sedan gick de som på en gemensam impuls fram och möttes i en kort kram. Per-Rune hade tagit ett steg åt sidan, nu frågade han: Du kommer direkt från Los Angeles, änglarnas stad. Hur länge sedan är det du har besökt vår kära hemstad?

– Åtta år.

– Och jag minns det som i går, rimmade Mocke, och nu skrattade alla tre, fastän lika stelt, i alla fall de två männen.

– Ni levde tillsammans … hur länge, fem år?

– Drygt, sa Mocke och nickade energiskt.

– Knappt, sa Pirre och lyfte lite på huvudet.

– Vi sällskapade i tre år innan vi flyttade ihop, sa Mocke och hissade upp ögonbrynen i ett försök att tydliggöra ett underliggande budskap som trots detta förblev dunkelt. Det blev ett ögonblicks paus medan alla tre stirrade framåt.

– Fem år, sa Per-Rune drömmande.

– Sen lämnade Josefine mej för en annan man, sa Mocke och betonade ordet man, som om han ville undanröja alla eventuella misstankar om att Josefine skulle ha inlett ett lesbiskt förhållande.

– Då var vår relation redan död, sa Pirre.

– I alla fall sexuellt.

– Sexuellt har den aldrig varit särdeles livskraftig, beklagade sig Pirre.

– Jag har bara en testikel, sa Mocke ursäktande.

Pirre lutade sig mot Per-Rune och teaterviskade eller härmade någon som gjorde det: Börje har varit svårt impotent ända sedan han i sina tidiga tonår hade en traumatisk upplevelse i fjortons buss.

– I fjortons buss? upprepade Per-Rune förvånat.

28

Prologer

– I fjortons buss, bekräftade Pirre och nickade beklagande. Det var en kvinna. Hon satte handen på den. Han fick utlösning.

– Verkligen? Per-Rune tittade uttryckslöst på Mocke, denne bredde urskuldande ut armarna i en stum gest av erkännande och drog ner mungiporna.

– Inför alla mänskorna, fortsatte Pirre. Det ledde till en svår trauma. Börje har allt sedan dess haft mycket svåra hämningar.

– Det var en nyhet för mej.

– Inte för mej. Hur många nätter har jag inte legat vaken och hört på hans gråt. Oräkneliga.

– Det kan inte ha varit lätt, sa Per-Rune och såg bekymrat på Mocke.

– Nej, jag behöver min sömn, jag blir så väldigt hängig om jag inte får mina åtta timmar. Det där hulkandet gjorde slut på vår relation.

– Jag menar Börje, förtydligade Per-Rune.

– Ah. Börje. Javisst. Äntligen yttrade sig Mocke som fram till nu förefallit tämligen oberörd av de avslöjanden som gjorts: Det var en svår tid. Jag var nyinvald i riksdagen och kände mycket press på mej. Josefine var inte mycket till stöd, jag kände mej ofta ensan.

– Ensam utan sin testikel, sa Pirre och smålog sardoniskt.

– Med, rättade Lisa från framraden.

– Jag vet, jag vet, men hur kan han vara ensam med sin testikel. Då är han ju inte ensam.

Det blev tyst, allt hade stannat upp. – En testikel är kanske inte på det sättet ett sällskap, sa Mocke åt Pirre och såg över glasögonen för att signalera att det var en vits.

– Säger du det? Ja jag har ju ingen egen erfarenhet …

– Om man kan vara ensam med en annan mänska så kan man väl vara ensam med en testikel, sa Per-Rune.

– Men vad spelar det då överhuvudtaget för roll om det är med eller utan? Då är det ju strunt samma. Vad har den där testikeln där att göra överhuvudtaget?

Skratt. Nu hade repetitionerna definitivt avstannat: Per-Rune hade kommit fram till rampen, som alltid redo att diskutera; Mocke hade sjunkit ner med ena benet utsträckt och såg ut att stretcha höftProloger

29

muskeln; det var bara Pirre som stod kvar där hon hade hamnat, envis och stadig, som vanligt var det kring henne allt roterade. Han hade inte tänkt använda repetitionen till att diskutera, det hade de gjort alldeles tillräckligt, han borde bara ha låtit det gå på. Lisas fel, hon borde inte ha rättat.

– Okej, sa han till Pirre, du har säkert rätt. Den där testikeln har ingenting att göra där. Men vi har talat om det här tidigare: vi måste ta den här texten som den är skriven. Den har svagheter, den har … ologiska delar. Men vi kan inte börja skriva om alltsammans.

– Nej, men stryka lite här och där, sa Pirre. Det är helt normalt, inte betyder det att vi måste skriva om alltsammans.

– Okej, men varför skall du stryka den där, det är en rolig replik.

– Du kommer att få skratt, sa Per-Rune upplysande.

Alltid ett lika starkt argument. Pirre reflekterade över det, hon verkade inte ha tänkt på den saken.

– Just den där repliken är det ingen vits att stryka, sa Enar, i så fall finns det andra. Men som jag sa: vi måste ta den här texten för vad den är. Det är inte realism. Det måste spelas som om det var realism, men det är inte realism. Det är en komedi, men det får inte spelas som om det var komedi. Det är det ni gör nu.

– Hur då menar du? undrade Per-Rune.

– Att det syns för tydligt att ni spelar teater, det är på något sätt hela tiden ett glapp mellan er själva och de här karaktärerna. Jag menar, det här är kanske inte ens en komedi, det här är en svart komedi, kanske en svart … en svart fars. Men ni måste ta det på allvar. Det förutsätter ett slags … jag vet inte vad jag skall kalla det, naivitet. Ärlighet, spontanitet. Nu är det hela tiden som om ni tar lite avstånd från vad ni gör, ni står inte för det.

– Nej, jag gör inte det, medgav Pirre. Du har helt rätt, jag har helt enkelt svårt med hans kvinnobild. Jag har bara svårt med den.

– Ja, jag vet men …

Det blev tyst: plötsligt kom han inte på något att säga.

– Därför att den här rollen är skriven utifrån, fortsatte Pirre. Den är inte skriven inifrån, den är skriven utifrån, den är skriven från ett manligt perspektiv. Det är en karikatyr.

30

Prologer