Fotografisk Tidskrift 2 2012

Fotografisk Tidskrift #2–2012

Leif-Erik Nygårds berättar om Manhattan under Mad Men-eran, Marlboro-mannen, och mötet med Marilyn. www.procenter.se

pelle bergström köttar till det karl ove knausgård om nästa ögonblick

-----------------

Professionell utrustning och support för bildskapare och bildanvändare

slöja & hudfärg – så skapas Bilden av dOM andrA

-----------------

Fotografisk Tidskrift #2–2012

portfolion

pelle bergström

ÄR DU NUMMER 10?

Fira Scanpix Stora Fotopris 2012 med oss, ansök!

Sista inlämningsdag 1 oktober. Vinstsumma 100 000 kr.

2003 Niklas Maupoix

2004 Pieter ten Hoopen

2005 Anna von Brömssen

2006 Thobias Fäldt

2007 Marc Femenia

2008 Lars Tunbjörk

2009 Niklas Larsson

2010 Martina Hoogland Ivanow

2011 Martin Bogren

Fotopriset firar 10-årsjubileum Ansök på fotopriset.se

portfolion

pelle bergström

Pelle Bergström, är reklam-­ fotograf bosatt i Stockholm.

Bilderna ingår i ett matjobb för NK Stil och kocken som lagar maten heter Peter Nordin. »Jag gillar verkligen att jobba i kommersiella sammanhang och tillsammans med andra.

Kanske är det som att skriva i vatten det jag gör, men att arbeta med reklam ger mig frihet och jag leker när jag jobbar«, säger Pelle Bergström.

Läs en intervju med Pelle Bergström på sfoto.se där han jämför fotografyrket med brandmannens och visar refuserade bilder som gjorde hans kunder arga. www.pellebergstrom.se

jenny morelli chefRedaktör

Osynliga normer som styr oss det var ruben östlunds Play och de reaktioner filmen väckte som satte i gång det hela. Var den rasistisk, gick Östlund över gränsen när han lät ett gäng svarta småkillar spela bad guys? Min bekantskapskrets delade sig raskt i två läger och filmen diskuterades vilt. Jag försvarade Östlunds rätt att berätta vad han vill och med vilka skådespelare han vill. Framför allt tyckte jag att filmen kändes äkta i sitt försök att skildra ett allt mer segregerat Sverige. Jag såg inte svarta och vita barn, jag såg övergivna och rädda barn. Men många tyckte att Östlund visade upp en problematisk bild av svarta svenskar.

Så hur ser det ut i vår egen värld? Vilka är fotografierna som den svenska medelklassen upplever som besvärliga?

Så hur ser det ut i vår egen värld? Vilka är fotografierna som den svenska medelklassen upplever som besvärliga? Och varför kan vi uppleva en viss typ av bild på en person med mörk hudfärg som exotiserande och en annan inte?

Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit en undersökande essä i vilken han får oss att både se våra egna medelklassvärderingar och markörerna för »de som inte är som vi«. Man kan fråga sig om vi bidrar till att förstärka vi-och-dom-tänkandet genom att prata om hudfärg och slöjor? Kanske. Men jag tror att vi måste synliggöra normer för att slippa dem i framtiden. Tack till fotograferna Elin Berge och Ahmet Unver som låtit oss publicera deras fotografier som exempel på icke-exotiserande bilder. i vintras gick vi ut och frågade vad ni tycker om F och vi fick in runt 280 svar. De flesta är positiva och tycker F känns vettig och samtida. Flera konkreta idéer har kommit in. Mer fotografier, mer om internationella fotografer, mer arbetsmarknad, fler personporträtt och så-jobbar-fotografen-reportage. Det kommer. Vi lyssnar.

En handfull läsare är väldigt kritiska. För mycket bilder med »oskärpa, dålig exponering och gamla kärringar med hängbröst« och »patetiska försök till udda bilder där människor visar upp sig«. Flera tycker också att F visar för mycket konstnärligt fotografi och för få kommersiella fotografer.

Just den sistnämnda kritiken tar vi till oss direkt och bjuder på reklamfotografen Pelle Bergströms finfina matbilder. Här har vi kommersiell fotografi som heter duga. Spädgrisen på framsidan har aldrig varit publicerad dock, kunden tyckte att den var för magstark.

Dessutom – hur kan jag glömma? – medverkar en av mina favoritförfattare Karl Ove Knausgård med en text om Thomas Wågströms bild, Natalia Kazmierska skriver om en ny modefotobok som hyllar den imperfekta och utseendefixerade människan. Och vi har deklarationstips! Och fler recensioner. Och vi låter pressfotografer berätta om allmänhetens syn på fotografer!

Ni läsande, tänkande, seende fotografer därute, hör av er med era erfaren­ heter, tack. Och så ses vi på stämman!

Alex Prager, Courtesy Alex Prager and Gallery Yancey Richardson, New York

hej

12

Innehåll no fashion, please! / 12 Bilder av mode som ett forum för freaks

Bilden av dom andra / 14 Hynek Pallas om koderna som styr medelklassens seende

Karl Ove Knausgård / 22 Om ett ögonblick i en bild som inte finns Svårare att plåta på stan? / 25 Vad säger pressfotograferna?

läsarbrev BORDE FÅTT LÄSA Hej! Jag blev intervjuad i förra numret av F och vissa saker som jag sagt har ryckts ur sitt sammanhang och orden får därför en annan betydelse.

Reportern ringde också när jag inte var helt beredd på en intervju. Borde jag inte fått läsa texten innan den gick i tryck? /Mia Klintewall, Galleri Kontrast

Hej Mia! Jo, det borde du ha fått, eller åtminstone dina citat. Jag beklagar att du känner dig felciterad, journalisten har en annan bild av vad ni diskuterade under intervjun. Men det var ett misstag i arbetet– alla som blir intervjuade i F och vill läsa sina citat får alltid göra det. /Redaktören

Här finns f Sedan hösten 2011 finns F att köpa som digitala lösnummer via Qiozk. Tidskriften finns också på issuu.com där över 16 000 läsare har bläddrat i den.

F finns att köpa på: Bokhandeln Konstig, Kulturhuset, Galleri Kontrast, Press Stop Göteborg, Hedengrens, Antikvariat Bode, Kokkens med flera. Under våren 2012 jobbar

vi med att få ut F till samtliga regionbibliotek i landet. Fråga gärna efter den i ditt bibliotek! sfoto.se har runt 30 000 unika besök per månaden. F går att ladda ned som gratis pdf för medlemmar. Läs gärna hela verksamhetsberättelsen på sfoto.se/forum/fotografisk tidskrift. fotografisk tidskrift | 6

Årets branschträff för dig i film- och fotobranschen!

Kom och låt dig inspireras av flera intressanta föreläsningar och workshops signerade bland annat Jens Assur, Roberto Rinaldo samt Canon ambassadörerna Ziv Koren, Frits van Eldik och Brutus Östling. Upplev de senaste produkterna från Canon och övriga utställare och ta del av unika nätverksmöjligheter med kollegor i branschen. www.canon.se/prosolutions2012 för mer information och anmälan.

Våra samarbetspartners

7 | no 2/2012

john RESBORN

aktuellt

LAGRÅDET SÄGER NEJ TILL FOTOLAG Lagrådet anser inte att regeringens underlag räcker för att paragrafen om kränkande fotografering ska kunna antas och kallar lagförslaget tveksamt. Som förslaget är utformat blir det alltför godtyckligt vad ordet »kränkande« betyder.

Sydsvenskans Lars Dareberg fick under Årets Bild i Malmö motta den ärofyllda guldvästen av bildjournaliststudenterna i Sundsvall med motiveringen: »Genom sitt stora engagemang och sin enorma entusiasm för bildjournalistik har han kommit att bli en inspirationskälla för fotografer över hela Sverige. Han är en pressfotografernas gatekeeper som alltid kämpar för bildens betydelse i media.«

John och Lena Resborn drog in pengar själva.

Crowdfunda ditt fotoprojekt när john resborn och Lena Resborn förverkligade drömboken Labour of love & hate om hårdrocksscenen i Sydostasien utnyttjade de så kallad crowdfunding. De använde sig av sajten IndieGoGo och lyckades få in 8 400 dollar vilket till 95 procent täckte tryckkostnaderna.

– Glöm Jantelagen och var inte blyg, är John Resborns råd till den som vill försöka sig på att söka pengar. En av fördelarna med att göra boken själv är också att man kan ta alla beslut direkt när de uppstår och att man har 100 procent kontroll på allt. Man känner även en väldig stolthet när det går bra och boken uppskattas och får beröm, säger John Resborn Läs en längre intervju med John Resborn på sfoto.se. Sök på »crowdfunding«.

hampus lundgren

DÖDSBO SOM KONST

Starka bilder från Oslo.

ÅRETS BILD Frilansfotografen Hampus Lundgrens starka bilder från sprängattentatet i Oslo den 22 juli 2011 tog titeln Årets Bild.

I år var 349 pressfotografer nominerade. Juryn har totalt gått igenom 5 430 tävlingsbidrag. Bland de övriga pristagarna märks bland annat Paul Hansen, Roger Turesson, Jonas Ekströmer, Åsa Sjöström och Rebecka Uhlin.

konstnärerna Terese Bolander, Kristina Stark och Nanna de Wilde har med varsin egen utgångspunkt arbetat med att porträttera en avliden kvinna, Jenny, via hennes anteckningar och föremål.

Varje sak i dödsboet har dokumenterats i bild. De tre konstnärerna föreläser den 27 april på sff:s inspirationsdag på Fotografiska.

Läs mer på dodsbo.com.

PÅL HERMANSEN

GULDVÄST TILL GATEKEEPER

På väg till Norge?

FOTO på FRIMÄRKEN

NORDIC LIGHT

bilder av Sune Jonsson, Denise Grünstein, Annika von Hausswolff, Gunnar Smoliansky, Dawid och Christer Strömholm har blivit frimärken. Märket av Sune Jonssons bild Drömmaren i det blå huset har dock kritiserats för att inte göra bilden rättvisa.

snart är det dags för flera stora internationella fotostjärnor att vallfärda till den lilla byn Kristiansund i Norge.

Det är dags för den årliga Nordic Light International Festival of Photography. Den 24–28 april pågår workshoppar, föreläsningar och mingel

med mästarfotografer. Morten Krogvold, som själv kommer till Mullsjö Fotofestival i juni är som vanligt festivalgeneral.

En av gästerna är Julie Grahame, chefredaktör för den prisbelönta internetbaserade sajten aCurator.com.

Läs mer och anmäl dig på nle.no. fotografisk tidskrift | 8

Kristina Bengtsson och Lotten Pålsson

replik

Är färre fotoskolor verkligen svaret? världen har aldrig konsumerat så mycket fotografi som nu. Aldrig har så många fotograferat. Aldrig tidigare har behovet av kunskap kring bildens makt varit så stor. Det är inte ett tecken på en krympande bransch. Det är ett tecken på ett, om inte flera, paradigmskiften. I dag behövs nya kunskaper, idéer och metoder för att kunna leva på fotografi. Därför är intresset att utbilda sig till fotograf enormt och vår uppgift är att tillgodose det behovet. För att vi ska kunna börja diskutera mångfald, kvantitet och kvalitet måste vi reda ut en del missförstånd.

»Stoned« visas på Breadfield i Malmö.

utställningar Årets Bild Kommendanthuset, Malmö museer, Malmö 17 mars–6 maj

Kristina Bengtsson & Lotten Pålsson Breadfield, Malmö 31 mars–31 maj

Martin Bogren Hallands konstmuseum 18 april–19 augusti

Christer Strömholm Swedish Photography, Berlin 23 mars–26 maj

Christina Edlinger Galleri Aguéli, Stockholm 14 april–27 april

Hyun-Jin Kwak Fotografins hus, Stockholm 15 mars–28 april

Ann Eringstam Eskilstuna konstmuseum 24 mars–13 maj

Kalle Sanner Hasselblad center, Göteborg 31 mars–20 maj

Joakim Kocjancic Tranans bar, Stockholm 28 mars–2 maj

Tova Mozard Hasselblad center, Göteborg 31 mars–20 maj

Mats Bäcker Fotografiska, Stockholm 24 februari–6 maj

Åke Ericson Galleri Bergamott, Stockholm 31 mars–29 april

Mikael Olsson House of Sweden, Washington DC 1 mars–6 maj

Steve Schapiro Fotografiska, Stockholm 16 mars–27 maj

Kerstin Cmelka Signal, Malmö 9 mars – 29 april

André Kertész Fotografiska, Stockholm 16 mars–27 maj

Finn Larsen Dunkers kulturhus, Helsingborg 23 mars–23 augusti

Mullsjö International Photo festival 2–6 juni

9 | no 2/2012

Vi är övertygade om att man i Sverige hittar en tillräckligt namnkunnig och imponerande grupp för att jämföras med Helsinki School.

Att som Nina Grundemark (F #1 2012) tro att samtliga skolor har samma uppdrag är fel. Utbildningarna spänner över hela den enorma bredd av olika yrkesroller fotografi innefattar. Dessutom åligger det t.ex. yh-utbildningar att följa upp studenternas arbetssituation. Vartannat år granskas varje skola och en ny ansökan om att få driva utbildningen måste göras. Om inte arbetsmarknaden kan ta emot de examinerade studenterna så får utbildningen inte heller finnas kvar.

Det Nina Grundemark syftar på i sin krönika är i huvudsak den konstnärliga fotografin. Men den enda konstnärliga högskoleutbildning i Sverige som utbildar sina studenter i fotografi är Högskolan för fotografi i Göteborg. I år utexamineras sju elever från masterprogrammet. Detta är svensk fotografis konstnärliga elit. Frågan är om denna blygsamma kvantitet motsvarar Nina Grundemarks definition av kvalitet.

Hon vill se en svensk motsvarighet till Helsinki School. Det förstår vi, det är ett fantastiskt projekt, men vi måste samtidigt förstå vad det är. Helsinki School är ett utställnings- och bokprojekt kurerat av Timothy Persons, som arbetar vid Konstindustriella högskolan. Det rör sig alltså inte om synonymer. Helsinki School är ett intelligent sätt att marknadsföra och bygga Konstindustriella högskolans varumärke, därmed inte sagt att de »producerar« bättre konstnärer. Eller att fler elever är yrkesverksamma som konstnärer i dag.

Ett fint galleri, som Ninas Swedish Photography i Berlin till exempel, skulle kunna göra ett urval av alla fotografer som någon gång studerat eller undervisat vid en svensk fotoutbildning sedan 1982. Vi är vi övertygade om att man i Sverige hittar en tillräckligt internationellt namnkunnig och imponerande grupp för att jämföras med Helsinki School. Men bör vi verkligen reducera skolorna till en enda institution, en enda uppfattning om kvalitet? Skulle inte det inverka på den bredd svensk fotografi kan stoltsera med? / Anna Clarén, Nordens fotoskola; Mikael Cronwall, Fotoskolan STHLM; Lasse Lindkvist, Högskolan för fotografi; Kalle Sanner och Simon Fagéus, Fotoskolan i Göteborg; Mattias Wallin, och Helena Savio, Fotoskolan Gamleby.

Galleristen Nina Grundemark svarar på sfoto.se.

Kamilla Kraczkowski

5 frågor

Globalt meningsskapande med Ayperi Vem Ayperi Karabuda Ecer.

VAD Chefredaktör för aday.org.

VILL Att miljontals fotografier tas över hela jordklotet den 15 maj i år.

NÅGRA SOM DELTAR Heidi Levine, Brian Storm, David Griffin, Walter Estrada, Bill Frakes, Inta Ruka, Anna Clarén, Tina Enghoff, Olivia Arthur, Moises Salman, Munem Wasif.

Vad är Aday för slags projekt?

– Aday är unikt kollektivt, visuellt meningsskapande. Vi vänder oss till alla, både proffs och amatörer, barn

och gamla. Vi vill hylla fotografiet som kreativt uttrycksmedel och som globalt kommunikationsmedel.

Alla bidrar till att skapa en gemensam berättelse om vår samtid för framtiden.

Vilken typ av bilder ska vi ta?

– Vi vill att ni fotograferar det ni har omkring er: vardagslivet, tingen, platserna, människorna.

Hur gör ni för att inte bara nå ut till rika västländer?

– Vi har skapat en referensgrupp, »The Connectors«, som

täcker stora delar av fotografivärlden. Vi samarbetar även med många organisationer. På vissa håll kommer vi få hjälp med teknik och infrastruktur, internet är ju inte självklart överallt.

Vad kommer att hända med fotografierna?

– De kommer att finnas i en sökbar databas. Man kan t.ex. leta efter bilder från afrikanska hem tagna av människor i en viss ålder och jämföra dessa med bilder av hem tagna på en annan plats på jorden.Ett urval bilder

publiceras i boken En dag i världen i höst och det blir en stor utställning på Kulturhuset i Stockholm. Alla deltagare behåller självklart rättigheterna till sina egna bilder.

Du är bildchef på Reuters i vanliga fall – hur är det att arbeta i Sverige?

– Roligt, annorlunda och exotiskt, jag har lärt mig så mycket och träffat så många duktiga människor. Men i sommar är jag tillbaka i Paris igen. / jenny morelli

Vill du vara med? Besök aday.org. fotografisk tidskrift | 10

w w w. r a j a l a c a m e r a . s e Vid frågor angående leasing vänligen kontakta oss eller besök någon av våra butiker!

Rajala Pro Shop Stockholm mail: info@rajalacamera.se 11 | no 2/2012 Herkulesgatan 11 Tel: 08 789 45 00

Rajala Pro Shop Malmö mail: malmo@rajalacamera.se Drottninggatan 36 Tel: 040 12 13 06

Chan-Hyo Bae, Courtesy Aando Fine Art, Berlin

marianne greber

Matthias Herrmann, Courtesy Galerie Steinek, wien

Fotograferna i »No fashion, please!« omfamnar ytan.

Überromantik och glamourösa lik böcker Gerald A. Matt, Peter Weiermair No fashion, please! kunsthalle wien/ verlag für moderne kunst

jag har numera slutat läsa glossy modemagasin, av två anledningar.

Dels för att de är fulla med tråkiga bilder på alldeles för unga barn. Dels för att alla dessa shoppingtips inte längre säger mig något om vad skönhet är, eller skulle kunna vara.

Och jag verkar inte vara den enda som har tröttnat.

Förra året rasade försäljningen för Elle i usa, Harper’s Bazaar, Vogue och Glamour, alla de blaskor som just riktar sig till modeintresserade kvinnor. Konkurrensen från trendiga modebloggar på nätet är förstås en orsak. Men handlar det inte också om att vi helt enkelt har

tröttnat på alla dessa halvöppna putmunnar, de fåniga lolitaposerna, de anorektiska revbenskropparna, på lyxkonsumtionen och de pornografiska och rasistiska klichéer som modebranschen tycks ha fastnat i?

Enligt folk med insyn gör hårdare krav från annonsörer att redaktioner i dag sällan vågar bryta mot konventionerna. Dessutom är hunsade fotografer rädda för att gå miste om värdefulla reklamkontrakt, och rättar snällt in sig i leden.

Därför är det hoppfullt att bläddra i nya fotoboken No fashion, please! För vem skulle göra uppror mot Anna

Wintours och Karl Lagerfelds imperium, om inte konsten gjorde det?

No fashion, please! visades först som utställning på Kunsthalle i Wien i vintras, men katalogen funkar bra även på egen hand. Här presenteras ett 20-tal fotografer och bildskapare, en del med bakgrund i modebranschen, till exempel Bruce Weber, anlitad av såväl Dior som Calvin Klein, eller trendiga Viviane Sassen. Andra är performanceartister och kroppskonstnärer. Även en och annan dokumentär-fotograf finns med, som Sandra Mann, som bland annat tagit snapshots av den fula baksidan i modemetropolerna Rom och Paris. fotografisk tidskrift | 12

»Man ska snarare se dessa bilder

som hyllningar till den defekta, vackra och utseendefixerade människan.«

Gemensamt är att alla tänjer på regler och normer för hur kroppar ska se ut, och för vilka kläder vi ska sätta på dem.

Eller ta av dem, snarare. I många av dessa alternativa modereportage är modellerna nämligen spritt språngande näck, barbröstade eller klädda i genomskinliga nylonstrumpbyxor med blottade skrev, till exempel hos Tracey Baran och Jeff Bark.

Men det är befriande oporriga bilder. Till skillnad från ökända snuskfotografer som Terry Richardson gör de nakenheten helt avsexualiserad.

Kropparna är inte perfekta, deras skavanker inte bortretuscherade.

Människor blottas i all sin vanlighet, med hängbröst, håriga ryggar och ölmagar, som om huden vore en pansardräkt mot omvärlden.

Märkligt nog är det snarare de fullt påklädda kvinnorna som verkar mest nakna och försvarslösa här – ta Izima Kaorus überromantiska bilder av glamourösa lik i Alexander McQueencouture, som verkar ha stajlats ända in i döden.

Viviane Sassen, Courtesy Viviane Sassen

nej, det är inte första gången någon ondgör sig över de förtryckande utseendeidealen. Men skillnaden är att kritiken denna gång inte riktar sig mot modebranschens ytlighet.

En bok som väcker hopp.

13 | no 2/2012

Tvärtom. Fotograferna i No fashion, please!omfamnar ytan, i snygga och högglansiga bilder, inspirerade av reklamens känsla för detaljer, förföriska estetik och raffinerade post-produktion.

Man ska snarare se dessa bilder som hyllningar till den defekta, vackra och utseendefixerade människan.

I en offentlighet som domineras av framgångsrika kändisar som redan har allt – pengar, vänner, naturligt vita tänder, blankt hår och en vinnande cheerleaderutstrålning – tar bildskaparna i No fashion, please! oss tillbaka till en grundläggande idé om mode som ett forum för freaks.

För oss som är lite för långa, för tjocka eller bisarra. Påfågelmänniskorna, som överskrider gränser för kön, klass och etnicitet med alldeles för mycket smink och en galen polyesteroutfit. få har gjort det bättre än Leigh Bowery, den excentriska 1980-talsikonen som ifrågasatte de konservativa skönhetsidealen i Thatchererans London, och inspirerade såväl Boy George som modehuset Commes des Garçons. Här publiceras några av de över 200 porträtt som han skapade i samarbete med fotografen Fergus Greer, där Bowery leker med klassiskt poserande och säregen barockstajling.

Ett annat exempel är den exhibitionistiska transan Steven Cohen, känd för att bland annat ha promenerat mellan Wall Street och Ground Zero i New York iklädd ett par pumps med skyhöga dödskalleklackar (alltsammans dokumenterat av fotografen Marianne Greber).

Det är konstnärer som på allvar ställer frågor kring fåfänga och förgänglighet, begär, sexualitet och smak. De behövs mer än någonsi n idag, när kommersiella krafter fortsätter att kräva modebilder på 13-åriga, pinnsmala flickor utan karaktär. / NATALIA KAZMIERSKA

Bruno Ehrs känsla för ljus.

Lärorikt från Magnum.

mästarens handlag räcker ej

legendariska kontaktkartor

Bruno Ehrs Memories of eget förlag, 2011

Red: Kristen Lubben Magnum contact sheets. thames & hudson, 2011

Det vita fjunet på en av de vitblonda pojkarnas skenben, nyanserna i träväggen på ladugården, förhållandet mellan mörker och ljus. Kompositionen. Gråskalorna. Närvarokänslan. Ja, det är mycket som är fulländat i Bruno Ehrs bok »Memories of«.

Sönerna och den gotländska naturen porträtteras i det skira sommarljuset med ett estetiskt grepp som jag förknippar med den övre medelklassen på norra Gotland, det är avskalat, grått och minimalistiskt. Ehrs berättar i förordet att han i sina söners lek ser sin egen barndom, upplever sina egna minnen. På en av bilderna syns en av pojkarna nedkladdad med tillrättalagda mörka färgklickar som pappa Ehrs målat dit.

Det börjar störa mig. Barnen är inte där i sin egen rätt, utan pannåer, dukar för pappas projektioner. Mästerhandlaget räcker inte till för det djupa berättandet. Bilderna drabbar mig inte, berättelsen stannar vid en elegant yta.

Praktverken från Magnum är inte alltid läsvärda men denna bok gör att kaffepauserna lätt blir för långa. Bland de 435 illustrationerna återfinns några av de mest legendariska kontaktkartorna, som filmerna från andra världskrigets D-dag som Robert Capas kopist glömde i torkskåpet. Endast ett tiotal bilder kunde räddas.

69 av Magnums fotografer har, ibland motvilligt, plockat fram sina bästa kontaktkartor.

Men de intervjuade fotograferna är oftast överens om vad den digitala tidsåldern innebär – »less reflection,less intelligence, less thinking time«.

(Gilles Peress).

Det är en lärorik och underhållande tidsresa i fotografiskt vardagsarbete. Vi får se både råmaterialet och det slutgiltiga urvalet. Från Cartier Bressons urklippta och inklistrade 1930-talsbildrutor till Antoine D’Agatas video stills.

/ jenny morelli

/ Tommy Arvidson

Läs fler bokrecensioner på sfoto.se.

FOTOGRAFISK < TIDSKRIFT Finns naturligtvis att läsa på Ipad.

Surfa in på www.sfoto.se eller köp F på qiozk.com.

Krigare fr책n Omodalen i Etiopien.

Bild Brent Stirton

fotografisk tidskrift | 14

Dom andra

Vad har kvinnor i slöja, hillbillies i hus­vagn och mörk hud gemensamt? Om man tillhör den svenska medel­klassen är det markörer som bygger upp bilden av någon som inte är som vi.

Tidningen F bad filmvetaren Hynek Pallas vända blicken mot fotografiet och ana­lysera vilka koder som styr när vi skapar bilder av den exotiske andre. text hynek pallas

15 | no 2/2012

»Vitheten är en norm i vår kultur – en vit person kan spela nästan vilken roll som helst, och gestaltas hur som helst.«

H

ur skildras svarta inom fotografiet, och varför upplevs vissa bilder som obekväma? När redaktören på Fotografisk tidskrift gav mig i uppdrag att skriva en essä med de här frågorna som utgångspunkt, funderade jag först på vilka bilder av vita jag uppfattar som problematiska.

Vitheten är en norm i vår kultur – i fotografier och på film kan en vit person spela nästan vilken roll som helst, och gestaltas hur som helst. Vi som är vita ser inte oss själva utifrån hudfärgen; den är inte en symbol för något och man definierar sällan en person i ett fotografi utifrån »han/hon den vita på bilden« utan säger kvinnan, mannen, brandsoldaten, sjuksystern.

I boken »White« gör filmvetaren Richard Dyer oss uppmärksamma på hur fotografiet och filmmediet rent tekniskt växt fram och anpassats för vit hud.

Att utvecklingen inom ljussättning, sminkning, reflektorer och filmtyper har byggt på en norm – den så kallade kaukasiska hudtypen. Inom filmen och fotografiet talas det sällan om hur teknik påverkar vårt kulturella och sociala seende. Inom filmen, men också fotografiet, är det viktigt att framställa människor som individer, tydligt avgränsade från sin omgivning, och för detta är ljussättningen finkalibrerad.

Problemet med ljussättningen är att den hjälper till att upprätthålla en visuell hegemoni där vita personer står i centrum och där icke-vita marginaliseras.

Hösten 2011 publicerade jag en avhandling där jag analyserar hur vita svenskar skildras på film de senaste decennierna – en tid då man i Sverige började fundera kring vad ett mångkulturellt samhälle innebär. En av slutsatserna jag drar är att det finns en utbredd uppfattning om en korrekt vithet som hänger ihop med medelklassvärderingar, som skiljer sig i hur man skildrar vita män och kvinnor och deras sexualitet. Och att skildringen hänger samman med kön, klass, sexualitet och geografiskt

område – exempelvis hur en underklasskvinna från landet porträtteras, eller en medelklassman.

På liknande vis vill jag närma mig fotografiet, för att avtäcka de normer som styr även där.

Vad finns det för obekväma bilder på vita svenskar, som stör normen?

Ett fotografi som för många tycks sammanfatta mycket av det som har hänt i Sverige det senaste decenniet är en bild på Mona Sahlin i smaragdgrön huvudduk i en moské på Södermalm i Stockholm, några dagar efter den elfte september 2001.

När författaren Fredrik Ekelund går till attack mot vad han betraktar som relativismen inom den svenska vänstern (dn 21/2 2012) ser han Sahlins besök i moskén »iklädd ett slags sjal« som en nyckelscen i »mångkulturalismens flört med islamismen«. Artikeln bildsätts med just detta fotografi.

I det offentliga europeiska samtalet pendlar betydelsen av slöjan mellan kultur, etnicitet, religion – något utanför. När en vit kvinna som har chans att bli nästa svenska statsminister sätter på sig slöjan, antar hon rollen av femtekolonnare eftersom det markerar hennes vithet och värderingarna den antas stå för. Här vilar i mångas ögon något tvivelaktigt, något utanför det vita svenska, och det är ingen slump att olika manipulationer av bilden figurerat på högerextrema flygblad.

I reportage från europeiska »problemområden« händer det ofta att en suddig huvudduk »fångats« i förgrunden av en bild på till exempel en kvartersbutik. Signalen är tydlig. Att slöjan har blivit symbolen för de senaste decenniernas utveckling i Europa är ingen slump. Skärmytslingarna och förhandlingarna vid nationella gränser handlar ofta om kvinnan och hennes kropp – de må sedan bölja mellan rasbiologiska nationalister som vill bevara den vita kvinnans renhet, eller feminister som anser att olika former av hår-, ansikts- eller kroppsslöja är förtryckande. I Magnus Lintons reportagebok De hatade möter författaren en nederländsk

kvinna i niqab – ansiktsslöja – som bespottas och blir föremål för lagstiftning, i en omgivning av lagliga bordeller och haschförsäljning.

Sällan får slöjan »bara vara« och undantagen i svenskt fotografi är få. Men jag hittar ett i Ahmet Unvers bok Far away. Unver växte upp i Vårberg som barn till turkiska arbetskraftsinvandrare och är utbildad i Brighton. I hans bilder från förorten känner jag igen det som jag själv har växt upp med: invandrargrupperna; den äldre generationen som inte lyckades ta klivet ut i det svenska samhället. Parbilder på snöiga vägar och traditionellt utsmyckade barn. Och en mormor i slöja och ett barnbarn i rosa pyjamas.

En annan fotograf som inte exotiserar är Umeåbaserade Elin Berge, som för några år sedan gav ut boken Slöjor (tillsammans med Edda Manga) om unga svenska kvinnor som bär olika former av huvuddukar. Jag ringer upp henne för att fråga hur hon arbetar med de här frågorna.

– Ansvaret man har som fotograf, är att se människan bakom symbolen. Det är många som inte tar på sig det, det kanske främst saknas bland dem som i slutändan bestämmer vilka bilder som ska publiceras.

Elin berättar att hon tänker mycket på att som fotograf inte göra människor till »den andre«.

– Jag försöker hitta saker som jag har gemensamt med dem jag fotograferar, i stället för att se dem som exotiska objekt. För att inte fotografera med inställningen »kolla dessa muslimska tjejer«, ser jag hur beslöjandet handlar om identitet och hur kvinnor överlag måste förhålla sig till nakenhet kontra påklädnad. Även om gränsen för mig går vid kjollängd och urringning och inte vid håret, är det liknande mekanismer.

Elin Berge ser till att skaffa sig mycket kunskap och ifrågasätta sin egen roll. Som exempel tar hon arbetet med sin senaste bok, Drottninglandet.

Liksom i fallet med Slöjor lyfter Berge här fram en fotografisk tidskrift | 16

Fredrik Persson / Scanpix elin berge

Omdebatterad bild på Mona Sahlin. Slöjan – en markör för »dom andras« etnicitet och religion.

grupp – asiatiska kvinnor från Thailand gifta med svenska män – som ofta blir ett objekt om vilket det finns starka känslor, och gör dem till subjekt.

På bilderna från Västerbottens granskog träder ett tjugotal kvinnor fram; de firar färdigställandet av ett buddhisttempel i Fredrika med en folköl eller sitter på den svenska landsbygdens eviga vita ensilagebalar, utstyrda i samma grova kängor och arbetskläder som mina grannar i Värmland.

Berge har fångat ett vardagsliv, och mellan bilder på bedårande vacker skog i norrländskt ljus, är det kvinnorna som driver den fotografiska berättelsen.

– Även om jag själv kommer från Umeå, så var männens verklighet i inlandet lika okänd för mig som de thailändska kvinnornas. Det hade varit lätt att spä på fördomar om både männen och kvinnorna.

Risken att exotisera dem man fotograferar påverkas av så många olika saker. Klass, kön, etnicitet, ålder.

Man måste vara varsam oavsett vem man riktar kameran mot. Jag är inte säker på att det helt går att undvika att göra den man fotar till »den andre«, vem det än är, men jag tror att det syns om man har ett ärligt uppsåt att se längre än schablonbilderna.

Hon är något på spåret här, för i skildringen av svensk vithet finns det i dag en skillnad mellan stad och glesbygd. När en av de senaste årens mest framgångsrika svenska fotoböcker marknadsförs låter det så här: From back home är en av de starkaste fotografiska berättelser som gjorts på många år om ett Sverige fjärran från storstaden. Fotograferna Anders Petersen och jh Engström […] kommer båda från Värmland och har nu återvänt för att skildra sin hembygd.« Betraktaren uppmärksammas på att det den ska få se är väsenskilt från vad man ser på Götgatan eller Möllevången. Det är för mig, som tycker att både Petersens och Engströms fotografi är suveränt och kommer nära även när ett människoöde känns tragiskt, ett problem att dessa människor beskrivs som ett annat folk. Inför en annan i raden av återvändarböcker, Martin Bogrens Lowlands, känner jag mig dock enbart som en yttre betraktare, inbjuden att beglo flickan med glesa tandrader och den lille pojken med svullen mage.

marius dybwad brandrup

Ur Elin Berges dokumentation av parrelationer i Norrland mellan svenska män och thailändska kvinnor.

Filmen »Play« av Ruben Östlund väckte debatt om de svarta killarnas roller.

17 | no 2/2012

Det här är något som på senare år har blivit vanligare: närheten mellan världens urbana områden växer, och i samma takt tycks avstånden till glesbygden öka och med detta vårt intresse att på kaffebordet lägga en bok om dem som blev kvar. Ännu ett utanförskap.

Fotografen Hannah Modigh, som slog igenom med Hillbilly heroin, honey där hon fotograferade fattiga vita i Virginia, säger i Fotografisk tidskrift (#1 2012) att hon ogillar uttrycket »white trash«.

Begreppet syftar på vita med låg social status. I amerikanska filmer är en sådan karaktär underklass och ofta vad vi skulle kalla för en lantis, dock utan ordets gulliga sidor. Urtypen finns i John Boormans Den sista färden och har varit en stapelvara i Larry Clarks fotografier och regissörskap. Clark har sedan boken Tulsa estetiserat en misslyckad amerikansk dröm - där misslyckandet till stor del består av att det är just vita som lever i en fattig risig tillvaro.

Vissa menar att white trash är en etnisk konstruktion. De blir en ersättning för icke-vita, vilket på film förstärks i val av mörkare vita skådespelare (white trash-kvinnor spelades förr av sydamerikanskor) och ett »djuriskt« beteende som den okontrollerade sexuella fortplantningen. Det blir ett säkrare sätt att utöva rasism i ett samhälle där frågan är hyperkänslig. Andra påpekar att detta är medelklassens sätt att driva ut oönskade beteenden ur bilden av den normerande vitheten – den som ska förbli osynlig och omarkerad.

Om begreppet har decennier på nacken i usa är det nyare i Europa. Men där klassklyftor och sociala avstånd ökar, samtidigt som begrepp som etnicitet och kultur blir allt viktigare, gör det sin entré. Owen Jones bok Chavs – The Demonization of the working class är en svidande genomgång av hur vit engelsk underklass görs till andra. Att ordet »vit« framför »arbetarklass« på senare år har börjat användas förklarar Jones med att man inte talade om klass i England efter Thatcher, däremot om etnicitet.

I den brittiska populärkulturens bilder är »chavs«, den kepsprydde och fejkadidasoverallsklädde killen och den vulgosminkade mamman med sju barn med sju olika fäder, vanliga. I skräckfilmen Eden Lake, en brittisk uppdatering av amerikansk hillbilly-horror, gör ett medelklasspar en utflykt till landet och torteras av en lokal variant på den fruktade vita underklassen.

Vi är inte där i Sverige, men så är vi heller inte ett lika starkt klassamhälle som det engelska eller amerikanska. Men tecknen börjar synas i våra bildrepresentationer. Dokumentärserier som Ullared håller fram ett tittglas mot ett annat folk och det finns fotoreportage från det avbefolkade Sverige som med sitt avstånd mellan fotografen och människorna glider åt negativa skildringar av dem som hamnat utanför jobbskatteavdragsfolket. Filmen Odjuret som kom i fjol handlar om fattiga människor i en skånsk håla som i skuggan av svenska flaggor ägnar sig åt kroppsbyggande, spritmissbruk, våld och pornografi. Även i Hannah Modighs fotografier från Virginia finns sydstatsflaggorna, skiten, svanktatueringarna och männen med vapen. Men ändå en skillnad: Modigh kommer nära en mänsklig vardag, och blickar i vilka man inte bara ser avstängd tomhet utan något mer.

Om problemet med att diskutera fotografier av vita hänger samman med att vi vita är en osynlig norm, så är situationen med svarta på bild den om-

vända. Den som räknas som icke-vit ses oftare som representant för en kultur, en grupp, eller någon som är i samklang med naturen.

På hemsidan för New York Institute of Photography, en av världens äldsta och största fotoskolor, kan man läsa följande som introduktion till kursen »Photographing people of color«: «Det finns antagligen ingen fråga inom porträttfotografiet som är mer förvirrande för nybörjaren än hur man tar bilder av svart hud. Vilken slutartid ska jag ha? Ska jag öppna bländaren? Hur gör jag med ljussättningen?« Som Richard Dyer påpekar är fotograferandet av svarta något som alltid har upplevts ställa till problem. Dyer citerar Ernest Dickerson, som fotograferade åt Spike Lee. Han räknar upp alla de saker han gör annorlunda, som avviker från det som är normen inom reflektorer, ljus och filmtyp, för att han ska filma en grupp svarta skådespelare.

Jag frågar Jurek Holzer, en svensk fotograf som har gjort många reportageresor till afrikanska länder, vad hans erfarenhet är. Han svarar med ett minne från fältet: – Vid ett tillfälle påpekade en svart man att han inte ville att jag skulle göra honom för ljus. Han menade att vita fotografer tenderar att göra svarta människor mycket ljusare på bild än de är i verkligheten av rädsla för att de kommer att bli för mörka i trycket. Han tyckte att jag skulle låta honom vara så svart som han verkligen var. »Ni vita tycks ha ett problem med att återge svart hud. Ibland gör ni oss nästan vita. Vi är svarta – låt oss vara svarta på bilden också.« Kanske, tänker jag, hänger det ihop med samma princip som gör att många svarta som spelar större roller i film är ljusare i hyn, i synnerhet kvinnor.

Vi lever fortfarande i en bildvärld där den mycket mörka huden pendlar mellan att signalera vis, exotisk eller hotfull. Där den på bild ger återsken, blänker och signalerar kroppslighet.

I

höstas skapade Ruben Östlunds spelfilm Play debatt. Filmen handlar om en grupp svarta barn som lurar av en grupp vita barn – som beskrevs så trots att en av dem hade asiatiskt ursprung – mobiltelefoner genom hot. En sällan diskuterad aspekt är positionerandet av olika svarta i gruppen. Den ljusaste, spelad av Kevin Vaz, är den verbale ledaren, och den som blir mest individ i publikens ögon.

Ett avgörande problem var sammanhanget filmen dök upp i. Antalet icke-vita svenskar, för att

inte tala om svarta, i svensk film är så försvinnande få att de vissa år bara skymtar förbi i bakgrunden som halvkriminella typer. Även internationellt dominerar ett fåtal stereotyper; antalet karaktärer som står till buds för svarta är litet.

Jag undrar hur förhållandet ser ut i fotografiet – och om det finns något liknande Play i den svenska fotodebatten.

– Han, Östlund, har väl klivit så långt det går in i det. Något liknande finns nog inte i fotografiet, inte som vi har lyckats ringa in.

Jag står med bokhandlaren Charlotte Ekbom i butiken Konst-ig på Södermalm i Stockholm.

Vi bläddrar i fotoböcker och pratar om film och fotografi.

– En stor skillnad är ju att fotografiet är fruset, den rörliga bilden erbjuder en berättelse, en väg ut, något som kan säga »det här blir bra«.

Jag ber Charlotte hjälpa mig att hitta svenska fotoböcker som på något vis skildrar, eller problematiserar, hudfärg i Sverige. Det visar sig vara svårt. Överhuvudtaget förklarar hon, är det en erfarenhet i bokbranschen att böcker med svarta på omslaget säljer sämre.

– Frångår man hipp och cool, svarta som objekt för humanitär åtgärd eller mannen med kamouflagekläder på lastbil som ska mörda kvinnor i en annan stam, då finns det inte så mycket annat, menar Charlotte.

De flesta svarta i svenskt fotografi hittar man i skildringar av subkulturer – som Camilla Cherrys fina dokumentationer av den svenska hiphopscenen. Själv blir jag i Cherrys portfolio dock mest berörd av det jag sällan ser i dagstidningar eller modebilder: bröllopsbilden på den svarte mannen med dreadlocks som kramar om sin fru.

På Konst-ig pekar Charlotte Ekbom på hur subkulturerna fungerar inom fotot, och plockar upp sydafrikanen Pieter Hugos bok Hyenamännen (med en svart man på omslaget) som exempel. Hugos bilder på en grupp djurskötare i Nigeria blev hippa och stilbildande: en blandning av det urbana och det vilda som ligger nära en apokalyptisk vision av Afrika.

En bild som förstärks när man ser fotografens senaste serie Permanent error från en soptipp i Ghana (med det lokala smeknamnet Sodom & Gomorrah). Ett brinnande inferno med bild efter bild på bistra, svettiga, skitiga svarta män. Intressantare är hans bilder från Nollywod, den Nigerianska filmindustrin, där variationen är större: svarta

»Vi lever fortfarande i en bildvärld där den mycket mörka huden pendlar mellan att signalera vis, exotisk eller hotfull.« fotografisk tidskrift | 18

Sällan får slöjan »bara vara«, menar Hynek Pallas, som dock hittar ett undantag i Ahmet Unvers bok »Far away« – en beskrivning av förorten som påminner artikelförfattaren om förorten där han själv växte upp.

Bild Ahmet Unver

19 | no 2/2012

människor tycks fortfarande mest spela zombier, men här finns i alla fall en bedagad hamnhora – i vitsminkning – och en mullig svart Jesus.

Det är en skitigare variant av den sydafrikanske fotojournalistens Brent Stirtonts bilder, som med sin blandning av antropologi och bjärt modefoto placerar sig i en, för min blick, obekväm kolonial tradition av vita avbildare som reser in i hjärtat av det okända och kommer hem med färgglada planscher över ett folk med kroppsmålningar och läppförstorare. Inte ett subjekt så långt ögat når – men väl en kittlande farlighet när männen i serien Tribes of the Omo Valley tornar upp sig i perspektivet bakom en skräckinjagande automatkarbin.

En annan framgångsrik fotograf med Kenya som arbetsfält, är holländskan Viviane Sassen. Hon växte upp i Östafrika och kände sig aldrig hemma när familjen återvände till Holland. När hon nu åker med kameran till Kenya fångar den dock ett frånvänt land, en plats hon inte kan bli en del av. De flesta svarta saknar ansikten; bilderna är dränkta i ett skoningslöst solljus, och de är antingen fotograferade i motljus eller medvetet mörklagda. Det är extremt vackra bilder, men jag känner samtidigt ett obehag inför en vit persons sökande som så tydligt reducerar personerna på bilderna till en färg i den afrikanska paletten: kraftigt röda tyger, båtar målade i starkt grönt – och svart.

Jag tänker på den franska regissören Claire Denis, som delar uppväxt och frågeställningar med Sassen, men som i sina filmer – som nästan uteslutande handlar om svarta i olika afrikanska länder eller Frankrike – skapar individer av de svarta karaktärerna, oavsett kontext. Denis skildrar svarta i värre situationer än Ruben Östlund. De kan vara homosexuella seriemördare och barnsoldater. När jag intervjuade henne i fjol sa hon att ett mått på ett bra samhälle, vore om hon kunde göra sin återkommande huvudskådespelare Isaach de Bankolé till pedofil. Skillnaden mellan Denis och andra vita europeiska regissörer är dock att hon också gör ett familjedrama som 35 Rhums där nästan alla är svarta i vardagliga situationer. Det hör till fotografiets och filmens tragedi att det senare är ovanligt. Och som Denis förklarade för mig, betydligt mycket svårare att få finansierat eftersom producenterna frågar varför personerna måste vara svarta. »Ni har många queer-tidningar här i Sverige men jag har inte sett ett enda omslag med en svart person. Vad betyder det?« När filmfestivalen Cinemafrica häromåret visade dokumentärfilmen

Difficult love, om den sydafrikanska fotografen Zanele Muholis arbete, pekade Muholi med sin retoriska fråga (i en intervju i Arbetaren) på kärnan i problemet.

Muholi fyller ett tomrum: hennes bilder av transpersoner, lesbiska och kvinnor skiljer sig från Hugos postapokalyptiska maskulinitet, men också Sassens storögda upplevelse av frånvändhet. I Muholis bilder finns ömhet, subjekt och en dragkreativitet som till skillnad från Hugos inte är modemagasinsanpassad utan politisk.

I samma intervju sammanfattar Muholi hur landskapet för fotografier av svarta ser ut: »När det är krig kan man publicera en bild på en svart person. När det handlar om skönhet är det alltid i ett kommersiellt sammanhang. En svart person används när det passar redaktörens uppfattning om vem konsumenten är. Det har något med rasism att göra, även i ett progressivt land som Sverige.«

S

lutligen hittar jag en svensk fotobok som förenar den vita huden och svarta i Afrika – som osäkrar förhållandet. I Albino - In the shadow of the sun fotograferar Johan Bävman albiner i Tanzania. Inspirationen, skriver fotografen i förordet, var när han läste om somaliska flyktingar i en liten by i norra Sverige – »en helt vit plats«. Boken (som kom 2009) fick stor uppmärksamhet och jag undrar stilla om den hade blivit lika stor om Bävman hade skildrat den svarta gruppen i Sverige. För dokumentärt fotografi handlar förstås också om något annat: inte bara utanförskapet, utan gärna ett så pass väsenskilt utanförskap som möjligt. Vita svarta, bland svarta afrikaner.

I en bildkultur som har svårt att se icke-vita personer som individer är det intressant att just bilderna på albiner i Tanzania får dessa – som i övrigt har liknande ansiktsdrag som sina svarta grannar, vänner och släktingar på bilderna – att framstå som mer individuella än många av de ovan diskuterade fotografierna på svarta i Afrika.

Det säger något om hur djupt rotad föreställningen om det individuella är i den vita huden.

Eller kanske bara i min vita blick.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Hynek Pallas är frilansskribent och doktor i filmvetenskap. Hösten 2011 disputerade han med avhandlingen »Vithet i svensk spelfilm 1989–2010« (Filmkonst, 2011).

»En svart person används när det passar redaktörens uppfattning om vem konsumenten är. Det har något med rasism att göra.« fotografisk tidskrift | 20

Foto: Dawid

Du har v채l bokat?

kameradoktorn 21 | no 2/2012

Birger Jarlsgatan 38 | Tel.08-410 50 450 | www.kameradoktorn.se

thomas wågström

tankar om en bild

Var finns nästa ögonblick?

Författaren Karl Ove Knausgård skriver om en bild av fotografen Thomas Wågström, aktuell med boken »Allt som är i himmelen«. Rör sig planet, frågar han sig, i sådana fall vart?

fotografisk tidskrift | 22

e

tt av thomas wågströms fotografier visar ett flygplan under en stor molnformation. Planet befinner sig ungefär mitt i bilden. På samma höjd, men längre ut till höger, ser man en fågel. Den är stor, det ser ut som en rovfågel, och den befinner sig mycket närmare fotograferingsstället än flygplanet, för på bilden är fågeln och planet lika stora.

Molnmassivet är enormt. Planet litet. Några detaljer är ändå möjliga att urskilja, som att stjärtpartiet är till höger och att planet följaktligen är på väg mot vänster, i hög fart över himlen, med det väldiga molnmassivet som bakgrund.

Så ser jag bilden, ett plan på väg över himlen, fångat i ögonblicket. Och så måste det ha varit i verkligheten; fotografen måste ha sett planet och fågeln och molnmassivet, lyft kameran till ögat och tagit en bild, och när han sänker kameran igen fortsätter planet bortåt, snart utom synhåll, medan fågeln kanske förblev svävande på luftströmmarna där uppe en stund till, innan också den försvann.

Men ingenting av detta finns i bilden. Flygplanet står faktiskt helt stilla. Ja, det hänger orörligt under molnmassivet, och fågeln hänger orörlig lite längre bort. Men det, att planet står stilla, är omöjligt att se. Förväntningen om planet är så stark att den övertrumfar bildens fakticitet. Jag ser planet på väg framåt. Jag ser nästa ögonblick. Det finns i mig, inte i bilden, för på bilden står planet helt stilla. På bilden finns inte något nästa ögonblick. Och i verkligheten fanns inte bildens ögonblick, för aldrig har världen eller något i den, varit orörligt. Varje fotografi, varje målning, är ett fall, och det som det faller ut ur, är världen. sommaren 1985, kristiansands flygplats kjevik. Jag är sexton år och sitter i ett flygplan som taxar ut mot startbanan, fylld av förväntan, för ända sedan jag var liten har jag älskat suget i magen när motorernas kraft släpps lös och den stora maskinen skälvande och skakande far i väg längs asfalten innan den på sitt mirakulösa sätt plötsligt släpper taget om marken och är uppe i luften. Hela min välkända värld, den som jag varje dag går, cyklar, åker buss eller bil genom, försvinner bort.

Stranden vid älvmynningen, campingplatsen där bakom, bostadsområdet längre bort. Bron över sundet, husen längs det kvadratiska gatunätet i staden, sovstäderna som omringar den.

Planet stiger, och så vänder det långsamt runt. Jag följer älven med blicken för att se huset där jag bor, som nu står tomt, det ligger uppe i skogsbrynet, där!

Vi fortsätter att stiga, uppåt och uppåt går det, mindre och mindre blir landskapet under oss, tills alla detaljer i det har försvunnit, och det bara består av skog, vatten, berg, dalar, hav. Över oss är himlen blå, under oss svävar det moln, lätta sommarmoln, och mellan dem ligger landskapet i grönt och blått, badande i ljus från den väldiga solen.

Jag ser detta, molnen, landskapet under dem, och något händer i mig.

Jag känner något jag aldrig känt förut.

Jag såg ut genom fönstret, jag såg molnen, landskapet under dem, och jag fick en intensiv känsla av världen. Det var som om jag inte hade sett den förrän nu. Världen var en planet som var täckt av gaser. Den insikten, som är obeskrivlig, fyllde mig med lycka, men också med otålighet och längtan. Ögonblicket gick över, planet landade och jag tog båten ut till mina morföräldrar, men jag glömde det aldrig. För mig själv kallade jag det »världskänslan«. tjugofem år senare har jag haft flera världskänsloupplevelser, men ingen som har överträffat den första i intensitet, och till skillnad från den har de efterföljande blivit väckta av bilder av världen, inte av världen i sig. Det är inte så konstigt, för denna första världskänsla innehöll två olika storheter som drog i var sin riktning. Den ena handlade om en närvaro i ögonblicket, i nuet, som visade sig i sin egentliga form, utan dåtid eller framtid, medan den andra handlade om det motsatta, nämligen om avstånd, om att befinna sig utanför något och betrakta det avskuret, alltså om att inte vara en del av det. Och detta, ögonblicksnärvarons och världsavståndets samtidighet, är konstens plats.

Den meditativt och religiöst färgade upplevelsen av nuet, denna oerhörda koncentration av ögonblicket som skapar stora vågor av tillhörighetskänslor med världen, och som kanske inte säger något annat än att »jag existerar«, är bara möjlig när världen blir synlig som världen, alltså som något annat än jagets värld, och det gör den bara när jaget står utanför den. I en och samma rörelse avlägsnar konsten oss från och för oss närmare världen, den molnomslutna och långsamt rörliga materien, som också våra drömmar är gjorda av. / karl ove knausgård

Översättning från norska: Marie Lundquist. Boken Allt som är i himmelen av fotografen Thomas Wågström med en essä av Karl Ove Knausgård ges ut av Max Ström i maj, 2012.

23 | no 2/2012

I New York lever en av fyra under fattigdomsgränsen. Jag plåtar en casinokväll som genererar miljoner, sedan soppkök och matutlämning. Välgörenhet genererar mycket pengar men döljer ett grundproblem: godtyckligt givande på den rikes villkor.

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad. Fotografi: Maria Steén

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert AB Danderydsgatan 14 114 26 Stockholm Tel 08-440 54 42 Fax 08-678 29 20 sff@gefvert.se

leif pagrotsky

Före detta kulturministern Leif Pagrotsky fotograferar fotograferna med sin Iphone i samband med Håkan Juholts avgång.

Det kan gå hett till i nyhetsjakten, men hur är situationen för fotograferna i det vardagliga arbetet på fältet? Med anledning av det omdebatterade lagförslaget frågade vi ett antal yrkesfotografer: Har attityden till dig förändrats? Är det lättare eller svårare att ta bilder? De tillfrågade har olika erfarenheter.

Lättare eller svårare att plåta på stan? barn med på bild. Man tar inte heller slentrianbilder på gatan, i affärer eller andra platser. Man ser till att man vet vad de som syns mest i bilden heter och att det är okej för dem att vara med. Det gäller var man än befinner sig i världen.

Det finns miljöer som har blivit mycket mer svårtillgänliga som McDonald’s och andra som inte tillåter fotografering i sina lokaler. Det innebär att de fina miljöbilderna som fanns på 50-, 60-talet inte finns längre av den enkla anledningen att de bilderna inte går att fotografera. När vi om tjugo år sitter och letar bilder på hur det såg ut 2012 så kommer vi att ha en rätt snäv bild av vår vardag.«

Karl Melander, frilans:

Emil Malmborg, frilans:

Annika af Klercker

»Jag upplever att folk generellt har blivit mer kontrollerande när det gäller hur/när/om de vill synas på bild. Det finns en större medvetenhet om fotografi och spridningen av bilder eftersom så många använder mobiltelefoner. Att fotografera barn på skolor har blivit extremt komplicerat. Men annars upplever jag inte att jobbet har blivit nämnvärt svårare.

Utomlands räcker det ofta med att jag visar mitt presskort när jag fotograferar något ›känsligt‹ och sedan får jag fortsätta.«

»I helt vanliga lägen så tycker jag inte att det är någon större skillnad. Hemma eller på folks arbetsplatser är det enkelt. Det som har blivit mycket krångligare är att fotografera i skolan, och barn under arton år. Man begränsas till att ha ett fåtal 25 | no 2/2012

»Jag tycker att attityden har förändrats. Man möts av ett större ifrågasättande. Folk är lite mer på sin vakt. Sedan kan det vara otroligt förnedrande när man gör jobb på skolor/förskolor och man får känslan av personalen att man är där för att typ ut-

nyttja barnen. Jag förstår personalens ansvar, men att känna sig som en pedofil bara för att man är man och har en kamera är inte kul. Detta är mycket tydligare nu än för 10 år sedan.«

Moa Karlberg, Kontinent:

»Jag kan känna en viss negativ förändring. De jag plåtar vill allt oftare godkänna bilderna innan de hamnar i tidningen. Att bilder kan spridas så lätt nu gör nog att folk blir mer restriktiva. Jag märker också skillnad på offentliga och privatägda rum och instanser – alla tillstånd som måste fixas i förväg; jag inbillar mig att det var enklare förr.

Vad gäller andra länder tror jag det handlar mer om kulturella skillnader än vilka lagar som finns i respektive land – som att det är betydligt lättare att fotografera okända människor i södra Europa än i östra.«

privat

Joel Marklund, Bildbyrån:

»Trots att människor häver ur sig allt på sociala medier känns det i dag svårare att få lov att fotografera.« / lars dareberg, sydsvenskan

Fredrik Sandberg, Scanpix:

»Ja, folk är lite mer svårflörtade nuförtiden, man måste vara mycket mera på för att få napp.

Den största skillnaden är dock att fota i butik.

Det är nästan omöjligt att bara kliva in och be att få ta en bild på ett föremål eller fota personal som jobbar. Nuförtiden är alla butiker del av kedjor med policy gentemot fotografer och media. Man ska slussas till någon pressansvarig, men oftast är det nej direkt. Vikarier i butik vet inte vad som gäller och vågar inte ta egna beslut. Jag har slutat be om lov, utan kliver numera in och fotar julgransbelysning, eller vad det nu kan vara som ska illustreras tills någon kommer och ber mig gå.

I gallerior är det ännu värre, väktare som påstår att det inte är tillåtet med fotografering etc. Fota i skolor eller dagis ska vi inte tala om. Detta är verkligen ett problem och en god spegel av tiden vi lever i. Stockholm är säkert värst, det brukar vara lättare ute i riket.«

Pontus Höök, frilans: Martin Doshé

»Just i New York där jag bor är det en ganska avslappnad attityd.

Stan är ju som gjord för gatufotografering och jag har aldrig blivit riktigt barskt bemött när jag tagit den typen av bilder. Fast när man tar dessa bilder försöker man dock tona ner det faktum att man är en fotograf. Ibland tenderar vissa nyhetshändelser, som till exempel »Occupy Wall Street«, att bli en stor mediacirkus. Då är det underförstått att man kan fota involverade personer utan att någon invänder.

Skillnaden mot för 10 år sedan är väl att medialandskapet har ändrats och suget efter bilder på kändisar i alla möjliga situationer är större än någonsin. Jag kan emellanåt känna av negativ energi från folk bara genom det faktum att jag har en massa kameror hängande på mig. Det kände jag aldrig förr.«

Jonas Ekströmer, Scanpix:

»Om jag är ute för att plåta mer anonymt med folk som ingår i en miljö eller liknande men där personen inte är det huvudsakliga, så tycker jag folk är mer medvetna nuförtiden. Personer kan komma fram till mig och ifrågasätta varför man riktade kameran mot dem.

Tycker ändå att när man ber folk ställa upp på en bild i reportagesammanhang så är det fortfarande ganska lätt och smidigt. Känslan då är att folk vill synas.

Kommer man utomlands så är det väldigt olika attityd gentemot fotografer. I europiska länder känns det lättsammare och någonting som är ok.

I mellanöstern kan jag uppleva det svårare och att man är mera iakttagen, vilket gör att man är mer försiktig.«

Lars Lindqvist, DN:

»Jag har ju bara plåtat i sex år, så det är svårt att säga. Men under den tiden har jag inte märkt någon skillnad. Men utomlands är det ju extrema skillnader. I Japan där jag befinner mig just nu är det aldrig några problem, medan det t.ex. i vissa arabländer är näst intill omöjligt att få någon att ställa upp på bild.«

Anders Hansson, Kontinent:

»Ja, det har blivit svårare. Det blir vanligare och vanligare att man möts av folk som inte vill vara med på bild och som ifrågasätter ens rätt att ta bilder. Och jag stöter ofta på folk som inte litar på fotografer, men det handlar till stor del om porträttsituationer, där de fotograferade inte tycker att tidigare fotograf har brytt sig om hur de tar sig ut på bilden.

I hårt belastade förorter som Rosengård är det ofta svårare att få folk att ställa upp på bild, men det beror sannolikt på av vilken anledning man befinner sig där.

Utomlands är det också extremt olika. I Kongo Kinshasa t.ex. var det extremt svårt att fotografera människor, men på många ställen i Mellanöstern är det lätt. I Kairo under revolutionen var det jättelätt på Tahrirtorget men riktigt knepigt i övriga delar av staden. Jag tror helt enkelt att det ofta är situationsberoende och dessutom beroende av vad de har för erfarenheter av medier på den aktuella platsen.«

Jörgen Johansson, frilans:

»Jag upplever inte någon större skillnad nu jämfört med för tio år sedan. När det gäller att jobba utomlands så är det väldigt stor skillnad beroende på var och i vilket land man befinner sig. Att hysa och visa stor respekt gentemot människorna man fotograferar genererar oftast ett förtroende som jag anser att vårt yrke bygger på.«

Lars Dareberg, Sydsvenskan:

»Ja, det tycker jag. Trots att människor häver ur sig allt på sociala medier så känns det i dag svårare att få fotografera. Folk är väldigt tveksamma till det och bland yngre finns det en skräck att man senare ska kunna googla just den bilden i all evighet. Jag har dock inte märkt någon skillnad i andra länder.«

Amy Helene Johansson, Kontinent: »Jag började fotografera seriöst 2009, så har inte så lång erfarenhet att jag kan uttala mig om attityden har förändrats över en längre tid.

Jag har mest fotograferat i Sydasien och i Danmark. Självklart varierar attityden till vad som är känsligt att fotografera mellan olika kulturer/länder och ämnen, vilket så klart kan ge en skillnad i access, men om vi talar om just att närma sig enskilda människor så upplever jag inte att det är någon större skillnad.

Att att få den man fotograferars förtroende genom en genuin nyfikenhet och intresse är kulturöverskidande. Jag började min fotobana utomlands där jag upplevde att det var lätt att få kontakt med de jag fotograferade, och blev glatt överraskad av att uppleva att samma tillvägagångssätt fungerade i Europa.«

Theo Erbenius

Vilma Turesson

»Jag tycker att det har blivit lättare.

Dels tror jag att människor är mindre blyga, men också mer medievana. Tidigare tror jag att många hämmades av jantelagen och inte ville framhäva sig själva i media.

Jag tror också att många har en bättre relation till kameror än tidigare. Har de inte själva en kamera så tar de bilder med mobilen. Den äldre generationen hade kanske dåliga erfarenheter av egna familjefoton då man tog en filmrulle under ett helt år. Då knäppte förmodligen mamma eller pappa bara en exponering och hur stor var chansen då att man såg bra ut?«

Leif R Jansson

Roger Turesson, DN:

Läs vad fler fotografer tycker på sfoto.se. fotografisk tidskrift | 26

Vi har framkallat film sedan 1983.

Det tänker vi fortsätta med.

Vi säljer naturligtvis film också.

ETABL. 1983

Fotokopior • Filmframkallning • Canvas • Filmförsäljning • Fotoböcker • Ljuslådebilder Utställningsbilder • Utställningssystem • Vepor • Fotoprintar upp till 140 cm x 300 cm • Roll-up

Brahegatan 38 Stockholm Tel 08-665 68 00 www.diabolaget.se

ETABL. 1983

Torshamnsgatan 39 Kista Tel 08-703 96 30 www.diabolagetkista.se

En av de främsta nyheterna i Camera Raw/Lightroom 4 är den förbättrade funktionen på Klarhet (Clarity). Denna bild är konverterad med Camera Raw 6 (råkonverteraren i CS5) med en inställning på +40 i Klarhet.

Denna bild är konverterad med Camera Raw 7, som följer med Photoshop CS6. Alla inställningar är så lika som möjligt med föregående bild, med undantag för Klarhet, där värdet nu ligger på +20.

Trots den minskade mängden Klarhet har bildens separation i mellantonerna förbättrats.

fotografisk tidskrift | 28

Stefan ohlsson teknikredaktör

praktik

Lightroom och Photoshop CS6 Nya versioner kräver nya inställningar.

Programuppdateringar ställer ofta till problem. Funktioner ändras och det arbetsflöde vi är vana vid fungerar inte längre. Vi tvingas att omvärdera vårt arbetssätt och testa de nya funktionerna för att komma fram till hur vi ska arbeta framöver.

Nu har Adobe lanserat den fjärde versionen av Lightroom och Photoshop CS6 finns i en offentlig betaversion. För mig har dessa nya versioner förändrat hur jag arbetar med mina digitala filer. Jag har hittills saknat en del funktioner i de äldre versionerna av Lightroom. Det har till exempel varit svårt att bedöma vilken färgrymd som är bäst att använda vid exporten av bilderna för fortsatt arbete i Photoshop. För bilder med hög färgintensitet har jag exporterat bilder i färgrymden Prophoto rgb.

Men om bilden inte innehåller alltför intensiva färger är det enklare att arbeta med Adobe rgb. I Camera Raw har jag kunnat använda histogrammet för att göra denna utvärdering, men det har inte gått i Lightroom.

I Lightroom 4 har Adobe infört korrektur på skärmen (soft proofing) som gör det enkelt att bedöma färgomfångets storlek. I ett steg har

Exponering, som tidigare framför allt påverkade högdagrar och mellantoner, ändrar numera bara mellantonerna.

29 | no 2/2012

Lightroom passerat förbi Camera Raws motsvarande funktioner. Detta har gjort att jag numera använder Lightroom för råkonverteringen. Genom att välja Adobe rgb som korrekturprofil ser jag om färgerna i bilden ryms innanför den färgrymden.

Histogrammet anpassar sig efter den valda korrekturprofilen och jag kan se om någon av färgerna inte ryms innanför Adobe rgb. Jag exporterar sedan bilden till Photoshop med funktionen Foto > Redigera i > Öppna som Smart Objekt i Photoshop.

Om färgerna ryms innanför Adobe rgb-omfånget konverterar jag bilden direkt till den färgrymden när bilden öppnas i Photoshop.

Nya verktyg Adobe har ändrat de grundläggande inställningarna. I tidigare versioner heter verktygen Exponering, Återställning, Fyllnadsljus, Svärta, Intensitet och Kontrast. I de nya versionerna heter motsvarande inställningar Exponering, Kontrast, Högdagrar, Skuggor, Vita och Svärta.

De nya verktygen påverkar också andra delar av valörskalan. Exponering, som tidigare framför allt påverkade högdagrar och mellantoner, ändrar numera bara mellantonerna. Det är Högdagrar som påverkar de ljusgrå tonerna och Vita påverkar de allra ljusaste tonerna. Likaså påverkar Skuggor framför allt de mörkgrå valörerna och Svärta de allra mörkaste.

När du öppnar en ny bild är reglagen alltid stående i mitten. Vill du göra ett parti ljusare väljer du den inställning som motsvarar den delen av valörskalan och drar reglaget åt höger. Ännu enklare blir det i Lightroom om du klickar på histogrammet och drar reglaget åt höger för att lätta upp, åt vänster för att mörka ner motsvarande ton. När du klickar på en

Genom att klicka på de toner som du vill ändra i histogrammet kan du aktivera rätt reglage.

ton i mitten av valörskalan aktiveras Exponering, när du klickar på en ljusare ton aktiveras Högdagrar och om du klickar på de allra ljusaste tonerna aktiveras Vita.

Skillnader i bildkvalitet Jag har öppnat flera bilder i Camera Raw 6 (den version som följde med Photoshop CS5) och Camera Raw 7, versionen som kommer med Lightroom 4 och Photoshop CS6. När jag jämför bilder som jag konverterat i de två versionerna av programmet hittar jag tre delar där jag ser en väsentlig skillnad.

För mig är den viktigaste förbättringen högdageråtergivningen vid överexponerade bilder. Öppnar jag en överexponerad bild i cr6 som jag justerar med Exponering och Åter-

ställning, har jag ibland svårt att få in alla färger på ett snyggt sätt. Om jag tar upp samma bild i cr7 och justerar bilden med Högdagrar och Vita, kan jag plocka fram betydligt fler valörer i högdagrarna. Nästa funktion som fått en ordentlig uppryckning är Klarhet (Clarity). Klarhet förbättrar separationen mellan närliggande valörer och tar bort det lite platta, onyanserade utseendet som en del bilder får. Men när jag lade på mycket av klarhet i den äldre versionen fick jag ofta en ful kanteffekt. Det såg ut som en dåligt gjord hdr-bild.

I cr7 kan jag använda klarhet utan att få de problemen. Samma värde på klarhet i cr7 ger också betydligt större synbar effekt i bilden. Om jag har använt ett värde på +80 i cr6 för att nå önskad effekt kan jag använda halva det värdet i cr7. Slutresultatet ser också bättre ut. Hela den bakomliggande matematiken som används för att räkna fram effekten verkar ha gjorts om till det bättre.

Den tredje förbättringen är korrigeringen av kromatisk aberration.

Objektiv med kromatisk aberration ger dessa irriterande röda och gröna linjer på ömse sidor om en linje med hög kontrast. Dessa brister i objektivets korrigering fanns ju redan när vi hade film i kameran, men den höga upplösningen på dagens sensorer gör att kromatisk aberration syns så mycket tydligare.

I tidigare versioner av Camera Raw fanns det en möjlighet att korrigera detta genom att dra i två reglage, Korrigera röd/cyan kant och Korrigera blå/gul kant. Korrigeringen tog tid och blev inte alltid helt perfekt.

Nu finns bara en kryssruta, Ta bort kromatisk avvikelse, och resultatet blir bättre än vad jag fått tidigare.

Enklare, snabbare och med bättre resultat.

teknik

Mellanformatsskanner Opticfilm 120 heter Plusteks nya mellanformatsskanner.

Den kan hantera negativ och dia i format upp till 6 x 12 cm.

Plustek har använt skannerprogrammet Silverfast som inläsningsprogram. Detta program kan skapa optimerade ICC-profiler för skannern.

Skannern har också en automatisk dammreducering.

Genom att läsa in bilden även med IR-ljus skapas en karta över dammet, som sedan kan tas bort. Multipassinläsning gör att skannerbruset kan reduceras, vilket är särskilt användbart vid inläsning av dior med högt D-max.

Skapar HDR-bilder direkt.

Snabbare Canon 5D Mark III canon firar att det är 25 år sedan den första kameran i eos-serien släpptes genom att lansera 5D Mark iii. Canon har valt att använda samma autofokusmodul i denna kamera som i sin eos-1dx-kamera. Det innebär att man har 61 mätpunkter över ett betydligt bredare område än tidigare.

Canon har tagit fram en ny sensor med en upplösning på 22,3 megapixlar. Även exponeringsmätningen har uppdaterats, med mätning i 63 zoner. Mätningen är också kopplad till autofokuseringen, så att prioritet ges till de zoner där kameran har lagt fokuseringen.

Mark iii har fått en ökad hastighet på upp till 6 bilder/sek. Det finns också ett nytt läge som kan skapa hdr-bilder direkt i kameran. Då tar kameran 3 bilder i snabb följd och lägger samman dessa till en bild med utökat kontrastomfång.

Bra för interiörer.

Ultravidvinkel från Zeiss

minskad risk för moaré

Råkonverteringsprogram

Zeiss lanserar ett objektiv med en brännvidd på 15 mm för Nikons och Canons kameror.

Med en ljusstyrka på f/2,8 har Zeiss tagit fram ett objektiv lämpat för interiörfotografering i trånga utrymmen. Närgränsen ligger på 25 cm, vilket gör det möjligt att få bilder med mycket brant perspektiv.

Objektivet är konstruerat med två asfäriska linser och ska ge bilder med mycket låg kromatisk aberration. Vikten är 730 respektive 820 gram och den har en filtergänga på 95 millimeter.

nikon lanserar D800.

Sensorn har 36 megapixlar och har ett stort dynamiskt omfång. af-modulen mäter 51 punkter. Liksom Nikon D4 har kameran fått en separat utgång för hörlurar, vilket gör det enkelt att kontrollera ljudkvaliteten under filmningen.

Nikon har gjort två varianter av kameran, den ena kallad D800, den andra D800E. I E-varianten har man ändrat på lågpassfiltret för att ge bästa möjliga upplösning, men med högre risk för moaré. Kameran är lämplig

adobe släpper nu den skarpa versionen av Lightroom 4, deras kombinerade program för katalogisering och råkonvertering. Adobe har ändrat på reglagen i de grundläggande inställningarna. I vissa fall har man bytt funktioner på redan befintliga inställningar, i andra fall har man infört helt nya namn. Adobe har skapat två nya moduler, en kartmodul som placerar ut bilder utifrån infogad GPSinformation och en bokmodul som underlättar framtagningen av fotoböcker.

Med separat utgång för lur.

för situationer som kräver maximal upplösning. Ett exempel är landskapsfotografi. Ser man på bilder tagna med kameror utan lågpassfilter med lägre upplösning ser man ofta moaréproblem.

Men Nikon menar att den höga upplösningen minskar risken för att moaré uppstår.

fotografisk tidskrift | 30

juridik

Niklas briselius förbundsjurist

Vad betyder »I agree«?

När du kryssar i rutan »I agree« godkänner du användarvillkor och det innebär att du ingår avtal med den aktör som tillhandahåller tjänsten.

I agree/Jag godkänner! Vad betyder det egentligen att kryssa i rutan om att du godkänner användarvillkor från exempelvis Facebook eller Google? Innebörden av att kryssa i rutan innebär att du ingått avtal med den aktör som tillhandahåller tjänsten. Den här typen av avtal, när man som användare väljer att acceptera användarvillkoren till någon form av tjänst som tillhandahålls, ingås på daglig basis.

Ett avtal kan ta sig olika uttryck.

I vissa fall kanske man inte ens ser det som ett avtal, men om man tittar på dess systematik konstaterar man att det har karaktären av ett avtal.

Definitionsmässigt är ett avtal en viljeförklaring där parterna i avtalet kommer överens. Ett avtal måste inte vara skriftligt för att vara gällande.

Men eftersom det är att föredra ur bevishänseende väljer man oftast att ingå avtal skriftligen.

Ett avtal ingås när den ene parten accepterar den andres anbud. I princip går det att avtala om vad som helst. Det finns regler i avtalslagen som kan ogiltigförklara sådana avtal som tillkommit exempelvis genom hot. Det finns även regler som kan jämka ett avtal som anses vara oskä-

31 | no 2/2012

ligt. Bortsett från de restriktioner som uppställs i dessa bestämmelser råder alltså avtalsfrihet.

Avtal av den typen som Google eller Facebook erbjuder är speciella eftersom jag vågar drista mig till att i princip ingen läser det som står i avtalet. Du måste kryssa i rutan för att få ta del av tjänsten och det finns ingen möjlighet till individuell förhandling. Avtalen i sig är dessutom långa och skrivna på ett språk som ingen, utom möjligen vi jurister, finner njutning i att läsa. Överfört på andra typer av avtal, exempelvis om upplåtelse av rättigheter, hyresavtal eller försäkringsvillkor är man givetvis observant och läser igenom det avtalet på ett annat sätt.

Det som emellertid är gemensamt är att det är fråga om ett avtal. Ska man då läsa den typen av avtal på ett annat sätt? Nej, egentligen inte, men framför allt bör man konstatera att när det gäller exempelvis sociala medier går användaren in i avtalet med en annan attityd. Framför allt går en användare in i ett sådant avtal med öppna ögon just mot bakgrund att det inte finns möjlighet till individuellt framförhandlade villkor.

Det gäller att vara införstådd om vad det innebär att ha kryssat i rutan och framför allt vara medveten om att det är ett avtal som har ingåtts och att det därigenom följer skyldigheter.

När det gäller Facebooks avtal har fokus i det avtalet legat på det innehåll som innebär att Facebook förvärvar en licens till de bilder som läggs upp på ett konto.

Som kuriosa kan nämnas att Facebook från början hade en exklusiv rätt till bilderna inskriven i avtalen och användare över hela världen accepterade detta. Efter en viss tid

Överenskommelsen är alltid skriven på ett språk som ingen, utom möjligen vi jurister, finner njutning i att läsa.

när många användare uppmärksammats på detta och Facebook vidtalats valde dock Facebook att ändra sina användarvillkor på just den här punkten. Facebook hade inte behövt ändra eftersom avtalen var juridiskt gällande. Nu valde Facebook av goodwillskäl att ändra för att tillmötesgå användarna.

I sammanhanget är det intressant att återknyta till den diskussion som varit med anledning av Googles förändring av sina villkor genom att föra ihop alla sina användarvillkor till ett.

I Frankrike har Googles tilltag väckt starka reaktioner och franska datainspektionen har skrivit ett brev till Google med en uppmaning att dra tillbaka de nya villkoren. Anledningen är att Google genom sammanslagningen får för mycket information om användaren. I Googles avtal ligger fokus på värnandet av den personliga integriteten. Det är givetvis svårt att ge rekommendationen att inte acceptera Googles användarvillkor.

Lärdomen man kan dra är att vara lite mer uppmärksam på vad man egentligen förbinder sig till genom att till exempel acceptera användarvillkor, det vill säga ingå ett avtal.

klara g

medlem

ÅRSSTÄMMAN 28 APRIL Den 28 april, kl. 13–17, äger sff:s årsstämma rum i Hörsalen på Årstaängsvägen 1B, NB, i Liljeholmen/Marievik, Stockholm.

Anmälan behövs ej. Efter årsstämman blir det ett stort fotografparty i Münchenbryggeriet, Stockholm. Läs mer om aktiviteterna på sfoto.se.

Gareth Bagley, Linköping; Anders Bergstedt, Göteborg; Peter Brinch, Malmö; Christian Habetzeder, Bromma; Helena Karjalainen, Eskilstuna; Cliff Karlsson, Skellefteå; Mikael Latorre, Osby; Daniel Malmhäll, Västra Frölunda; Annika Nilsson, Kinna; Olle Nordell, Stockholm; Anna Nordström, Växjö; Johanna Nyholm, Stockholm; Henrik Olofsson, Umeå; Kalle Prorok, Umeå; Lena Ringstad, Trelleborg; Kenneth Rundberg, Göteborg; John Sandlund, Gunnebo; Isabel Svensson, Stockholm; Erik Österberg, Linköping; Lina Östling, Strängnäs.

Kreativitet är något man gör. Lär av Psykologifabrikens Niklas Laninge.

Provocera fram din kreativitet sff:s inspirationsdag hålls fredagen den 27 april på Fotografiska, Stockholm. En av föreläsarna är Niklas Laninge, kreativitetsexpert på Psykologifabriken.

Vad säger du om fotografers kreativa kapacitet?

– Jag tror spontant att fotografer är ganska duktiga. Men jag gissar att fotografer har behov av att vara kreativa på beställning. Jag kommer prata om hur man kan provocera fram sin kreativitet, skapa kreativitet maskinellt. Men alla arbetsmetoder är inte bra. Att vara kreativ är något man gör, inte något man är. I forskningen har man upptäckt att personer som beskrivs av sin omgivning som kreativa ofta är sådana som är duktiga på att komma med förslag, bygga vidare på andras förslag, ge feedback. Man behöver inte vara det ensamma geniet för att uppfattas som kreativ. Är det något medlemmarna ska grunna på som föreberedelse?

– Fundera på om ni har någon särskild kreativ utmaning ni står inför just nu.

misha pedan

NÖJD REVISOR

Fotobok till Paris.

–mer ordning och reda än tidigare år, det syns att förbundet skärpt sig och åtgärdat flera brister i redovisningen, säger Michael Christensson som gjort revisonen till sff 2011.

FOTOFÖRFATTARE TILL PARIS

storbritannien LÄR AV NORDEN

Den 20–22 april pågår Kassels konstfotobokmässa på Le Bal i Paris. Hela Fotoförfattarsektionen kommer att vara på plats i Paris och även den svenska fotografen och SFF-medlemmen Misha Pedan vars bok »stereo_ typ« är nominerad som en av 2011 års bästa böcker på Photo Book Award.

i storbritannien föreslås radikala förändringar i copyrightlagstiftningen. Där finns ett stort intresse för den nordiska modellen med avtalslicensbestämmelser. Om britterna inför avtalslicenser kommer det påverka hela eu. Läs sff:s Paul Vestergens rapport från Storbritannien på sfoto.se.

FOTOBOKSREVIEW 27 APRIL

johan gunséus

NYA MEDLEMMAR

det blir även fotoboksreview under inspirationsdagen den 27 april. Läs hela programmet på sfoto.se.

VINN ETT DAGSARVODE Nyttig lunch i hela Sverige.

LUNCHTURNéN sundsvall 19 april, Visby och Växjö 9 maj. sff:s lunchturné för bildköpare fortsätter genom Sverige. Till lunchen i Malmö kom 12 vetgiriga bildköpare, Östersund 12 och Umeå 14.

sff har inlett ett samarbete med PP Pension. Nu anordnas en fototävling där fotografer kan vinna ett dagsarvode på 12 000 kronor.

Uppdraget är »Skildra en fotografs vardag« på temat sparande, trygghet, frihet.

Bilderna kommer enbart användas i samband med tävlingen. Läs mer på pppension.se/sfoto. fotografisk tidskrift | 32

fråga juristen

Får jag Fota av annans verk?

Hej! Jag tog en bild med min mobil på en annan fotografs bild som han visade upp på en storbildskärm under ett föredrag nyligen. Var det okej och får jag lägga upp bilden på Facebook? /Anton Svar: Att fotografera av någon

annans verk kan vara ett intrång i upphovsrätten. Du får ta en sådan bild med mobilen och spara som inspiration för eget privat bruk, men så fort du mångfaldigar den eller sprider den, t.ex. på internet, krävs tillstånd av fotografen som skapat den ursprungliga bilden.

Skicka ett mejl så får du säkert snabbt svar och är på den säkra sidan.

En bild som publiceras på internet kan få stor spridning och vara svår att stoppa.

Bilden kan tappa i värde och inte självklart bara innebära en positiv marknadsföring för fotografen.

Enligt Facebooks användarvillkor ger du Facebook en omfattande användningsrätt till bilden, ytterligare ett skäl till varför du bör kolla upp så din kollega inte invänder mot publiceringen.

Måste jag Be tidningen om lov?

Hej! Jag plåtade en person för en tidning och vill lägga upp den publicerade tidningssidan (s.k. tearsheet) med det färdiga porträttet på min hemsida.

Behöver jag fråga tidningen om lov? /Karin Svar: En tidning består inte

bara av bilder utan även av annat upphovsrättsskyddat material som kan tillhöra såväl tidningen som andra, t.ex. andra frilansare eller annonsörer. Ta för vana att höra 33 | no 2/2012

hanna teleman jurist och rådgivare

efter med din kund hur de ställer sig till detta och vilka övriga som ska kontaktas för medgivande. Om din bild dominerar sidan och texten är liten och svårläst borde det inte vara några problem med tillstånd.

Du behöver även den avbildade personens samtycke när du publicerar bilden på hemsidan. Det räknas som marknadsföring enligt lagen om namn och bild i reklam.

Tillstånd att filma unga Hej! Jag har tänkt filma en ung kille och hans vänner, de är tonåringar som hänger runt på stan. Behöver jag tillstånd för att »publicera« filmen? undrar Janne Svar: Hur ska filmen använ-

das? Är syftet dokumentärt eller ska filmen användas någon typ av reklam? Enligt lagen om namn och bild i reklam behövs samtycke från de avbildade och det bör ske i skriftlig form. Om du går in på sff:s hemsida hittar du en avtalsmall för s.k. modellrelease.

För omyndiga rekommenderar vi att du har skriftligt tillstånd från båda föräldrarna. Och det kan nog vara bra att gardera sig med tillstånd även om syftet är dokumentärt om tonåringarna är omyndiga.

Om du filmar på en ungdomsgård eller i skolan ska du även se till att ha skriftligt tillstånd från föreståndaren eller rektorn. Undvik tidsoch energikrävande trassel i efterhand genom lite extra arbete i förväg.

Har du egna frågor om juridik?

Mejla jurist@sfoto.se. Läs fler frågor och svar på sfoto.se.

ordfört

lotta Schwarz ordförande sFF

Vissa bilder kan man inte släppa i går var det en sådan där fantastisk vårdag. Tillsammans med min dotter tog jag Djurgårdsfärjan till Skeppsholmen, den lilla Stockholms-ö där Moderna museet ligger. Det var många som kommit på samma idé och över relingen hängde många som fotograferade med fina, relativt avancerade, systemkameror. Flera riktade linsen mot Fotografiska som så vackert speglade sig i vattenytan. Utanför byggnaden ringlade kön lång, så som den gjort i snart två år. Fotografi är stort! Det är en ynnest att få vara med och uppleva detta fotografins segertåg.

För mig är fotografi som poesi. Stilla, kortfattat, eftertänksamt och med utrymme för individuell tolkning eller koppling till det egna livet.

Kanske är det en bild som hängde över sängen hos mormor och som man legat och tittat på i timmar under barndomsåren.

Vissa bilder kan man inte släppa. Vad det är som gör att de hänger kvar kan vara svårt att veta. Det bara är så. Kanske är det en bild som hängde över sängen hos mormor och som man legat och tittat på i timmar under barndomsåren.

Eller en bild som man fängslades av på en utställning, så pass att man köpte affischen, vilken sedan fått hänga med från lägenhet till lägenhet.

Jag ska berätta om en sådan bild. Dog looking at board of honor heter den. Den ingår i serien The Russian way av den finske fotografen Pentti Sammallahti. Bilden är från 1992 och tagen i Kalevala i ryska Karelen. En ensam hund står i snön och tittar på en stor utomhustavla med Lenin och ett antal, vad jag tror, lokala politiker.

Jag har haft den i min ägo sedan 1994, då jag fick den av Sammallahti. För mig är denna bild starkt förknippad med sff. Några vackra aprildagar reste jag tillsammans med en liten delegation från förbundet till Helsingfors för att träffa finska kolleger. Vi fullständigt åt, sov, levde och älskade fotografi under dessa dagar. En av kvällarna stötte vi på Pentti Sammallahti på en restaurang.

Han hade med sig en mapp med bilder som han gav till oss. Vi fördelade bladen systerligt och broderligt. Dog looking at board of honor blev min.

För precis tio år sedan fick jag sedan en essäsamling av en vän. Fickor av motstånd av John Berger, brittisk författare och konstteoretiker. Många känner säkert till honom genom Konsten att se från 1982 (About looking), en fotografiteoretisk ansats, som åtminstone har präglat mig väldigt starkt. I bokens första essä beskriver Berger just Sammallahtis ryska serie. Han äger flera av bilderna och beskriver vad han ser, så som bara han kan. »…Vad är det då jag ser? Vi lever våra vardagliga liv i ständig kontakt med den uppsättning dagliga framträdanden som omger oss. Ibland är det bekanta saker, ibland något oväntat och nytt; men dessa framträdanden bekräftar oss alltid i våra liv. Också när de är hotfulla ... Vad vi ser till vardags bekräftar oss.« (Berger, 2001.)

Det är då jag tittar på Dog looking at board of honor och tänker på hur mycket jag älskar fotografi.

Dags att deklarera!

Det börjar bli hög tid att rensa i kvittohögen. Senast den 2 maj är det dags att lämna in deklarationen, både för privatpersoner, enskilda näringsidkare och bolag. Simon Åhnberg, delägare i redovisningsbyrån Åhnberg & Eriksson har ett flertal fotografer som kunder, och vet vilka frågor som brukar dyka upp så här års. Här svarar han på några mer eller mindre smarta funderingar. Fler finns att läsa på sfoto.se.

2. Jag vill bära omkring min kamerautrustning i en Louis Vuitton-väska för 30 000 ...

– Det finns inget generellt förbud.

Men det är du som måste förklara att

den faktiskt är bättre för ändamålet än vad vanliga kameraväskor är. Det handlar om nödvändighet för att kunna utföra ditt jobb.

3. Jag behöver en smoking för jag ska plåta på ett bröllop ...

– Hyr en. Det är alltid bättre. Att köpa en är svårt. Då måste du kunna bevisa att den är så speciell att den inte går att använda privat. Men om du kan hitta en billig på Myrorna, som faktiskt är billigare än att hyra, kan det vara okej. Och det samma gäller naturligtvis balklänning eller frack eller vad det nu kan vara.

4. Jag står mycket på hårda studiogolv och behöver att par sköna dojor ...

– Det blir svårt. Återigen måste du visa att de inte kan användas privat.

Däremot kan ett par skyddsskor med stålhättor vara vettigt om du brukar tappa stativ på fötterna.

5. Jag vill ha nya ipad 3 ...

– En Ipad kan vara en vettig investering för företaget, ett bra sätt att visa upp dina bilder på möten med

Fotografisk Tidskrift Nr 2 2012, årgång 124 Chefredaktör och ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se AD Anders Birgersson anders@birgersson.se Formgivning Maria Loohufvud maria@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm

Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning , Tove Falk Olsson, Johan Gunséus, Oskar Hammarkrantz, Ann Törnkvist Omslagsbild Pelle Bergström Bildbylines Knut Koivisto Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Årstaängsvägen 5 b, 7 trappor 117 43 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

agenter och ad:ar. Så det borde inte vara några problem.

6. Jag tog taxi till en plåtning ...

– Man får åka taxi till och från ett jobb, men inte till och från jobbet, om man säger så. Generellt kan fotografer åka ganska mycket taxi, eftersom man ofta har tung utrustning att släpa på.

7. Jag vill bjuda min kollega på ett glas vin och snacka jobb ...

– Det går bra. Det kallas »annan förtäring« när det inte är någon måltid, och 60 kronor plus moms per person är okej. Men kom ihåg att prata jobb.

8. Jag har enskild firma men funderar på aktiebolag ...

– Om du gör en vinst på över 510 000 kronor bör du fundera på aktiebolag. Fördelarna är att du kan ta ut en del av vinsten som utdelning och får bättre kontroll på din ekonomi. Nackdelarna är att du måste ha 50 000 att investera i aktiekapital och att du får ökade kostnader för bokslut och årsredovisning. Om du gör en vinst på under 500 000 är enskild firma vettigt.

9. Jag köpte fyra Arne Jacobsen-stolar till ett inredningsreportage ...

– Rekvisita får aldrig hamna hemma hos dig efter plåtningen. Är det verkligen rimligt att köpa stolar för 20 000 för ett jobb som kanske ger 3 000 kronor? Nej. Försök om möjligt att hyra, det är alltid bättre. / oskar hammarkrantz

Är det verkligen rimligt att köpa stolar för 20 000 till ett jobb som kanske ger 3 000?

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift?

Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Årstaängsvägen 5 b, 7 trappor 117 43 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se

F sälj digitalt genom Qiozk.com

ISSN 284-7035

Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

fotografisk tidskrift | 34

receptite, louis-vuitton och designklassiker

1. Jag vill åka på semester ...

– Semester kan du så klart inte dra av. Resor bedöms individuellt, men generellt kan man säga att minst 60 procent av tiden bör ägnas åt jobb. Det ska inte finnas för mycket inslag av nöje.

Och att du tar med dig din familj på den där jobbresan till Mallorca gör ju inte direkt att det ser mer ut som en renodlad jobbresa ...

portfolion

pelle bergström

ÄR DU NUMMER 10?

Fira Scanpix Stora Fotopris 2012 med oss, ansök!

Sista inlämningsdag 1 oktober. Vinstsumma 100 000 kr.

2003 Niklas Maupoix

2004 Pieter ten Hoopen

2005 Anna von Brömssen

2006 Thobias Fäldt

2007 Marc Femenia

2008 Lars Tunbjörk

2009 Niklas Larsson

2010 Martina Hoogland Ivanow

2011 Martin Bogren

Fotopriset firar 10-årsjubileum Ansök på fotopriset.se

Fotografisk Tidskrift #2–2012

Leif-Erik Nygårds berättar om Manhattan under Mad Men-eran, Marlboro-mannen, och mötet med Marilyn. www.procenter.se

pelle bergström köttar till det karl ove knausgård om nästa ögonblick

-----------------

Professionell utrustning och support för bildskapare och bildanvändare

slöja & hudfärg – så skapas Bilden av dOM andrA

-----------------

Fotografisk Tidskrift #2–2012