Fotografisk Tidskrift nr 3 2017

GERRY JOHANSSONS HALLÄNDSKA LANDSKAP ÅSA ANESÄTER SKA LEDA FOTOGRAFERNA

-------------------

DEN KVINNLIGA BLICKEN I FOKUS

------------------Fotografisk Tidskrift #3/2017

portfolion

po

gerry johansson fotografisk tidskrift

| 2

3 | no 3/2017

portfolion

po

gerry johansson fotografisk tidskrift

| 4

SJÄLVPORTRÄTT

NAMN Gerry Johansson.

BOR Höganäs.

FÖDD Örebro, 1945.

HEMSIDA gerryjohansson.com AKTUELL Med boken »Halland« samt boken och utställningen »Supplement« i Rostock, Tyskland.

För drygt 30 år sedan gav Gerry Johansson ut boken Halland: trettiotal och åttiotal. I den fotograferade han det halländska landskapet på samma platser som C. G. Rosenberg hade gjort 50 år tidigare för Svenska Turistföreningen. Nu har Johansson valt att skildra Halland igen, men denna gång är det vindkraftverken som porträtteras som vore de skulpturer.

– Vindkraftverken skapar en märklig futuristisk kontrast till landskapet. Särskilt när vingarna står 5 | no 3/2017

stilla framstår de som skulpturer. Jag tänker mig att människor får lite samma känsla för vindkraftverken i dag som människor kände för vattenkraftverken som dök upp överallt i Halland på 1930talet, säger han.

För att genomföra arbetet som han påbörjade förra året har Gerry Johansson haft god hjälp av en webbplats som heter Vindkraftskollen. Till dags dato har han besökt ett femtiotal platser och tagit nästan 500 bilder. Som vanligt har han samarbetat med formgivaren Greger Ulf Nilsson och boken planerar han att ge ut under hösten.

Som alltid med Johansson är det något väldigt sakligt över landskapen men samtidigt finns det något poetiskt över det skira ljuset. Han växte upp i Halland och har en nära relation till det skiftande landskapet.

– Det är lite kul, för allt finns med i boken: klippor och skog, hed och kust. Först tänkte jag att jag

skulle göra hela projektet i färg för att pröva något helt nytt och förstärka sakligheten men jag gav upp efter ett par bilder. Det svartvita, kvadratiska formatet och mitt sätt att fotografera har jag hållit fast vid sedan 1985. Det gör jag nästan automatiskt och det fungerar för mig. Det finns faktiskt ingen skillnad i uttryck på bilder jag tagit på 80-talet och i dag, säger han.

Gerry Johansson är en av våra mest etablerade fotografer. Han har gett ut böcker om bland annat Amerika, Tokyo och Tyskland och hans uttryck är både konsekvent och personligt. På frågan om han tycker det är någon skillnad att röra sig i välkända landskap som Sverige jämfört med att hitta bilder i främmande länder svarar han definitivt nej.

– Jag precis kommit hem från Småland där jag håller på med ett annat projekt; jag ser bilder överallt, säger den väldigt produktive fotografen. / JENNY MORELLI

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Första gången i Landskrona var allt lite hejsan hoppsan, det vinglades runt med rödvinsmuggar i provisoriskt uppsatta tält. blir den bättre och mer professionell. I år blåser de samtida vindarna starkare än någonsin och det märks att Landskrona börjar etableras som namn. Aldrig tidigare har jag träffat så mycket folk från den internationella fotografiscenen.

Särskilt starkt blåser samtiden inne i den gamla excercishallen mitt emot konstmuseet som vigt en del åt fotoböcker. Rummet är opretentiöst och kravlöst med enkla bokbord, små förlag från många platser och fotoboksförfattare som säljer egna böcker och signerar dem.

Upplägget gör det lätt att diskutera böcker och samtala med främlingar – det surrar i luften av olika frågor och prat. Och på den lilla scenen kan vi varje dag lyssna på initierade samtal om fotografi och fotoböcker.

I det här numret spänner vi som vanligt över flera fotografiska genrer. Jenny Aschenbrenner skriver om den manliga och kvinnliga blicken och hur många kvinnliga fotografer använder sig av kameran som verktyg. Håkan Lindgren har läst en ny bok om Sverige-bilden dedicerad Donald Trump och Anna Henriksson har hängt med en lokaltidningsfotograf. Vi pratar kolonial blick med Viviane Sassen och Ann Törnkvist frågar sig hur det står till med yttrandefriheten när kriminella bestämmer vilka böcker som får ges ut.

Och självaste Gerry Johansson var på plats i Landskrona, både till person och i form av självporträtt från 60-talet inne på museet. Vi frontar med hans bilder från det halländska landskapet med de vita skulpturala vindkraftverken som förebådar framtid. När jag tidigare gjorde intervjun med Gerry använde jag slentrianmässigt ordet »projekt«, ett ord som han värjde sig mot och bad mig stryka. För honom är fotografi ett ständigt pågående arbete. Ett arbete som spänner över sekler. Må det arbetet fortsätta.

Magnus Bons är kritiker och redaktör för Konsten. net, dessutom skriver han ofta om fotoböcker i F. I detta nummer har han recenserat böckerna »Natten« av Margot Wallard och »Gaza works« av Kent Klich.

– Jag tycker att fotoboken är ett utmärkt sätt för fotografen att presentera sitt utsnitt av världen på. I sina bästa stunder överträffar den till och med utställningen som medium.

Boken ger en särskild närhet till bilderna och genom att bläddra fram och tillbaka i den kan jag också skapa min egen berättelse. SIDAN 41

TONDÖV BLEV FOTOGRAF Johan Bergmark är en rock’n’rollfotograf med förkärlek för människor. Han är född 1969 i Kärrtorp söder om Stockholm och uppväxt i Huddinge och Norrland via skytteltrafik. Att han började arbeta med fotografi var bara en lycklig slump, från början fanns passionen uteslutande runt musiken. Det gör den fortfarande, men på grund av total tondövhet var han tvungen att hitta ett annat uttryckssätt. Fotografi råkade

VI BÄTTRAR OSS Sandra Praun, som tillsammans med Oscar Guermouche, formgav Pernilla Zettermans bok »Turn down center line« som vi recenserade i förra numret av F, reagerade på att

vara ett medium som passade.

I det här numret har han porträtterat Åsa Anesäter: – Jag brukar alltid försöka ta ett skivomslag, oavsett vem eller vad jag plåtar. Med Åsa var det en baggis. Hon stod där utanför Tjoget i Hornstull, som utlovat, och lyste som en ung Patti Smith. Det var bara att köra. Inga konstigheter alls, säger han. SIDAN 12

KONSTUTSTÄLLNING I VÄSKAN Linda Fagerström är docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet och frilansande konstkritiker, främst i HD-Sydsvenskan men även i Sveriges Radios P1 Kultur. Hon är ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet, Svenska AICA, och har i detta nummer recenserat fotoböcker av Agnes Thor och Jörgen Axelvall.

– Kritik behöver vara både lyhörd och ifrågasättande. Ska den angå sin läsare måste den ställa höga krav på konsten – utan att bli varken snobbig eller vulgär förstås – och fungera som pedagogisk länk mellan konstnär och publik. Fotoböcker är en sympatisk konstform som låter dig bära en hel konstutställning i väskan, men de överröstas i flödet ofta av budgettunga soffbordsböcker – det är trist. SIDAN 40

SJÄLVPORTRÄTT

Inne i ett av de tolv rummen på Landskrona museums utställning Time, light, love känner jag en sällsam lycka. Jag har precis upplevt bygdefotografen John Alinders (1878–1957) finstämda porträtt tagna av människorna han levde med i Altuna socken, Sävasta i Uppland, i början av förra seklet. Galet bra.

I katalogen om (den i sin helhet mycket sevärda) utställningen skriver skribenten Jenny Maria Nilsson att »ett fotografi är ett vykort sänt till oss från det förflutna, ett utsnitt ur tiden« och nu känns det som att jag fått en hel drös med personligt adresserade vykort i famnen. Så många människor som redan har levat. Så mycket ljus i ögonen på de främlingar vars blickar jag nyss mött i Alinders fotografier. Alla dessa sommardagar som glider undan.

Alla dessa ljusa björkar. Vilket arbete han har utfört. Snart är vi själva stoft och aska.

Första gången jag var i Landskrona rådde en entusiastisk nybyggaranda, allt var lite hejsan hoppsan, det vinglades runt med rödvinsmuggar i provisoriskt uppsatta tält. Men festivalen har under åren växt in i sin kostym och varje år

FOTOBOKEN ÄR ETT UTSNITT LINNEA BONS

Fotografers arbete spänner över sekler

3 MEDVERKANDE

SJÄLVPORTRÄTT

hej

vi inte angav formgivarnas namn. Vi tog till oss kritiken och hädanefter kommer vi vara supernoga med att ange även formgivare när vi recenserar fotoböcker. / REDAKTÖREN

fotografisk tidskrift

| 6

ISABELLE WENDEL, »FIELD 1«, 2015, COURTESY THE ARTIST

GUS PETERSEN

16

32 Portfolio / Gerry Johansson / 1

VIVIANE SASSEN

»Till sist finns inget innehåll om villkoren för fotografer blir för dåliga.« SIDAN 12

Hej / Fotografi genom seklerna / 6 Aktuellt / Eyewitness i Charlottesville / 8 Utställningar & gästen / Ann Törnkvist om yttrandefrihet / 9 Aktuellt / Ehrenstein vann pris i Landskrona / 10 5 frågor / De nätverkande fotograferna / 11 Porträtt / Åsa Anesäter ny chef/ 12 Essä / Aschenbrenner om Girl on girl / 16

34

Tankar om en bild / Friedlanders Amerika / 24 På jobbet / Sandra Nordin jobbar lokalt / 26 In memoriam / Gus Petersen / 32 Fotofika / Viviane Sassen / 34 Recensioner / Last night in Sweden / 38 Recensioner / Thor, Axelwall och Wallard / 40 SANDRA NORDIN

Praktisk teknik / Om kontraster i mellantoner / 42

26

Teknik / Nytt på marknaden / 44 Juristen / Om allemansrätt / 46 Förbundssidor / På gång i Norrköping / 48 Ordförande har ordet / Gratissjukan sprider sig / 49 Sista sidan / Sök fotograf / 50

7 | no 3/2017

MARK PETERSEN

aktuellt

SAMTIDA FOTOGRAFI

Cederqvist får stipendium.

CEDERQVIST PRISAD Emanuel Cederqvist erhöll Claës Lewenhaupt-stipendiet 2017 och prisades under en ceremoni på Landskrona fotofestival. Stiftelsen i reklamoch modefotografen Claës Lewenhaupts ära har skapats med syfte att främja unga fotografers möjlighet att genom fort- och vidareutbildning utveckla eller fullfölja en fotografisk idé. Claës Lewenhaupt dog 1990 och på Landskrona museum finns största delen av hans bildarkiv.

OM MALMÖ OPERA »Malmö opera« är en fotobok om livet på och strax utanför scenen av bildjournalisten Joakim Lloyd Raboff. Under tre månader mötte han och fotograferade alla de som ingår i det större kollektiv som är Malmö opera.

Mark Petersens starka bilder från kravallerna i USA.

Eyewitness i Charlottesville Nyligen kom sjätte numret av fotomagasinet Eyewitness.nu, där temat var de rasistiska våldsamheterna i Charlottesville. Alla bilder är tagna av den amerikanske fotografen Mark Petersen som har bevakat amerikansk inrikespolitik sedan början av 1990-talet, med uppdragsgivare som till exempel New York Times Magazine och Time Magazine. Under reportaget i Charlottesville utsattes han för pepparsprej, fick föremål kastade på sig och blev skallad av en nazist.

Den svenske fotografen Magnus Sundberg, som både är initiativtagare till och driver magasinet, var tidigare i höstas utvald att presentera Eyewitness på den stora dokumentärfotofestivalen Visa pour l’image i Perpignan, Frankrike. Läs mer och beställ magasinet på eyewitness.nu.

FOTOBOK GÖTEBORG Stefan Jensen projektleder festivalen Fotobok Gbg som pågår den 28–30 september på Akademin Valand, Göteborg. Det blir bland annat ett symposium som undersöker förhållandet mellan boken och fotografiet och ger en kritisk blick på historieskrivning.

– Vi sätter fokus på fotobokens historia men även på Estland, Lettland och Litauen där fotoböcker är ett förhållandevis samtida fenomen. Vi har varit öppna för en mängd olika programpunkter. Det är väldigt roligt att se en sådan bredd på fotoböcker, säger Stefan Jensen. Läs mer på fotobokgbg.se.

LARS TUNBJÖRK

JENNY MORELLI

Med utställningen Flyktpunkt tar Centrum för fotografi temperaturen på den fotografiska bilden år 2017. I utställningen deltar elever som under året avlagt en examen vid en konstnärlig högskola i Sverige och som arbetar med analogt eller digitalt stillbildsfotografi, arkivfotografi eller rörlig bild.

En av kuratorerna är Peggy Sue Amison, konstnärlig ledare på East Wing i Dubai, Förenade Arabemiraten, som tillsammans med representanter från CFF gjort urvalet bland alla som ansökte om att få vara med.

Tunbjörks Paris-bilder visas i Borås.

TUNBJÖRK HEDRAS den 13 oktober får Lars Tunbjörk ett eget rum på Borås konstmuseum. Hans bilder från Paris Fashion Week kommer att ställas ut och det blir ett symposium med bland andra Tunbjörk-fantasten Kathy Ryan, bildchef på New York Times Magazine och filmaren/fotografen Maud Nycander. Hannah Modigh, som är årets Lars Tunbjörk-

stipendiat, kommer att hålla ett artist talk under eftermiddagen.

Borås kommun har satsat nära en halv miljon kronor på att ta till vara arvet efter den internationellt hyllade och folkkäre fotografen i hemstaden Borås. Första steget är med utställningen taget mot ett Lars Tunbjörk Center.

GALLERI STÄNGER Mindepartementet öppnade i mars 2016 men har nu bestämt att slå igen portarna.

Den sista utställaren var Elina Brotherus som hade vernissage innan sommaren. Privata skäl ligger bakom, skriver grundarna Estelle af Malmborg och Anna Eriksson. fotografisk tidskrift

| 8

AXEL GREEN

ROBERT ELIASON

gästen

ANNE TÖRNKVIST JOURNALIST

Yttrandefrihet – ingen orubblig naturlag

Robert Eliason ställer ut sina Kuba-bilder i Havanna i oktober.

UTSTÄLLNINGAR

HANNAH MODIGH Abecita konstmuseum, Borås 12 oktober–11 februari 2018

PER-ANDERS PETTERSSON Dunkers kulturhus, Helsingborg 8 september–26 november

IRVING PENN Fotografiska, Stockholm 16 juni–1 oktober

NINA KORHONEN Tammerfors konstmuseum, Tammerfors 8 september–29 oktober

LENNART NILSSON Fabriken Bästekille, Kivik 1 juli–1 oktober

GABRIELLA DAHLMAN Galleri Axel, Stockholm 15 september–7 oktober

BJÖRN ABELIN Sven Harrys konstmuseum, Stockholm 25 augusti–22 oktober

HELENE SCHMITZ Skellefteå konsthall, Skellefteå 16 september–19 november

NINA KORHONEN Tammerfors konstmuseum, Tammerfors 8 september–29 oktober

ROBERT ELIASSON Fábrica de arte Cubano, Havanna, Kuba 5 oktober–30 oktober

CARL JOHAN ERIKSON Tegen 2, Stockholm 1 september–24 september

HÖSTSALONGEN Fotografiska, Stockholm 6 oktober–3 december

DOKUMENTÄRFOTOSALONG Arbetets museum, Norrköping 2 september–29 oktober

RINEKE DIJKSTRA Hasselblad center, Göteborg 11 oktober–4 februari 2018

PAUL HANSEN Fotografiska, Stockholm 8 september–19 november

ÅSA SJÖSTRÖM Fotografiska, Stockholm 17 november–4 februari 2018

9 | no 3/2017

Någon av er har kanske läst att min bok Följ fucking order om Södertäljenätverket inte gavs ut eftersom gängledaren lyckades skrämma mitt förlag.

För mig är det förstås ett bakslag men inte game over. Min kampvilja har snarare stärkts av situationen. Jag tystas inte.

Yttrandefrihet är en hörnsten i vårt öppna samhälle. Men att den är grundlagsskyddad betyder inte att den är en orubblig naturlag, vi måste uppenbarligen slåss för den. Och journalister av olika slag, inklusive fotografer, står i frontlinjen. Exemplen är tyvärr många då fotografers arbete inskränks och kampen ser olika ut i olika länder. Den brittiska polisen har länge filmat pressfotografer likväl som demonstranter. En polis frågade en gång min dåvarande Gettykollega om han hade »licens för det där objektivet« när han plåtade parlamentet i London från andra sidan floden med ett teleobjektiv. Självfallet behövdes inte licens för en glugg, det var ren idioti att påstå detta, men det skulle kunnat ha avskräcka en mindre erfaren bildjournalist.

I Frankrike stångas yttrandefriheten med lagen som ger rätt till människor att ha åsikter om hur de porträtteras (droit à l’image). En domstol beordrade fotografen Yan Morvan att dra tillbaka en fotobok på grund av en bild på en högerextrem tonåring med olagliga tillhyggen. Personen på bilden hade nu bytt politiska åsikter och hade rätt att få bilden borttagen.

I Sverige har vi inte samma lagstiftning men det kommer fler och fler exempel på hur fotografer stoppas när de ska ta bilder i publika sammanhang,

Men ska vi ha ett Sverige där yttrandefriheten är skyddad är det vi själva som måste slåss för den – oavsett vad exempelvis kriminella tycker. såsom DN-legendaren Lars Epstein när han fotograferade på en festival.

Jag måste dock medge att jag själv varit en gatekeeper och inskränkt fotografers totala yttrandefrihet – men inte utan avvägning. Främst när jag arbetade som bildredaktör på Agence France-Presse under en orolig tid i Sydasien.

Dels pumpade vi inte ocensurerat ut allt för blodiga bilder, inklusive den vidriga bild vi fick på ledaren för Tamiltigrarnas ledare som nyligen hade dödats. Vi beskar den bilden både för att skydda vår fotograf, som fått tillträde under konflikten, och för att inte kränka den döde och hans efterlevande.

En dag stångades jag och en kashmirisk fotograf över en bild på ett barn som vävde en matta, och tog en paus för att le mot fotografen. Jag tog bort den av två skäl: fotografens närvaro var för tydlig och jag ansåg att den trivialiserade barnarbete – men det senare är en känslig fråga när många fattiga familjer inte har något annat val än att låta barnen jobba, vilket var fotografens motargument.

Vi bollade motstridiga krafter i Sydasien med vårt uppdrag och våra fotografers önskemål och säkerhet i åtanke.

Sverige är inte Sydasien. Men ska vi ha ett Sverige där yttrandefriheten är skyddad är det vi själva som måste slåss för den – oavsett vad exempelvis kriminella tycker om berättelserna.

ANNA EHRENSTEIN

aktuellt

PORTRÄTT-SM I LUND Vinnaren av SM i porträttfotografi koras i Lund under helgen 30 september–1 oktober. Arrangör är SPF, Svenska porträttfotografers förbund, som även håller sitt höstmöte denna helg. Bland föreläsarna märks bland andra Damian McGillicuddy, som dessutom är huvuddomare, och den norska fotografen Miriam Skeid, som även hon sitter i juryn. Läs mer på svenskaportrattfotografer.se.

FOTOGRAFISKA EXPANDERAR

STEFAN JENSEN

Under 2018 öppnar Fotografiska två nya museer, först i New York, USA, och senare även i London. Museet i New York öppnar i en stor fastighet på Manhattan, nära Park Avenue South, under senare delen av 2018. Inför den internationella expansionen har Fotografiska fått en ny, stor utländsk aktieägare. Det ryktas i brittisk press att Fotografiska i London ska inhysas på 8 000 kvadrat i östra London.

PELLE KRONESTEDT TAR ÖVER CFF Pelle Kronestedt blir ny verksamhetsledare på Centrum för fotografi i Stockholm. »Genom CFF vill jag verka för att stärka fotografins position i Sverige«, skriver han. Pelle Kronestedt tillträder sin nya befattning den 1 oktober 2017.

Anna Ehrenstein återvänder till Landskrona nästa år.

Imitation och pseudolyx Fotografen Anna Ehrenstein vann utmärkelsen Årets bästa portfolio i Landskrona för sina bilder och boken Tales of lipstick and virtue. Boken innehåller porträtt på albanska kvinnor och bilderna undersöker teman som genus, klass, självrepresentation, imitation och pseudolyx.

Ehrenstein hämtar sin inspiration från dokumentärt fotografi likväl som mode- och reklamfotografi. Ehrenstein är född 1993 och bosatt i Berlin, Tyskland, men har själv en bakgrund i Albanien. Hon började arbetet när hon fortfarande var elev på universitetet i Dortmund och fotograferade i två års tid. Alla kvinnor hon porträtterar fick själva vara med och bestämma vad de skulle ha på sig. Läs en längre intervju på sfoto.se/pseudolyx.

FRILANSDAG I GÖTEBORG

ANDERSSONS EKORRE KAN FÅ PRIS

Den 24 oktober är det Frilansdagen på Pusterviksteatern i Göteborg för både fotografer och journalister.

Malmö-fotografen Åsa Sjöström kommer att föreläsa på eftermiddagen om finansiering av fotoprojekt, etiska dilemman i dokumentärfotografi och hur man ska tänka kring att bygga ett personligt varumärke. Läs mer på frilansriks.org.

Jönköpingsfotografen Mats Anderssons bild är en de av finalisterna i Wildlife Photographer of the Year. Det är den mest prestigefulla naturfototävlingen i världen och brukar kallas VM i naturfoto.

Förra året vann Andersson med en bild som föreställde en blundande sparvuggla. Årets bild har titeln The prayer (Winter pause) och föreställer en blundande ekorre.

Vinnaren koras den 17 oktober på en gala i London.

GRUNDEMARKNILSSON STÄNGER Nina Grundemark och Dorothee Nilsson har stängt sitt galleri på Sibyllegatan i Stockholm. De öppnade våren 2016 och har hunnit visa flera fotografiska utställningar, nu senast Pernilla Zetterman. Dorothee Nilsson fortsätter galleriverksamhet i Berlin. fotografisk tidskrift

| 10

SOFIA RUNARSDOTTER

NAMN Simon Donini och Cecilia Nordstrand.

YRKE Fotografer.

AKTUELLA MED Konsten att delta, ett mentorsprogram för fotografer, konstnärer och illustratörer.

HEMSIDOR simondonini. com och cicci.nu.

5 frågor

Cicci och Simon vidgar nätverken Ni är varandras mentorer – varför och hur gick det till?

– Båda sökte till mentorprogrammet »Konsten att delta« som SFF gick ut med information om i våras.

Jag gillar tanken på att utvidga mitt nätverk och ville gå vidare med mitt fotograferande (Cecilia).

– Jag sökte jag för att jag vill utöka mitt konstnärliga nätverk i Sverige.

Det är svårt att vara fotograf/konstnär och särskilt svårt om man inte är född här och inte känner så många (Simon).

11 | no 3/2017

Så vad har ni gjort hittills?

– Vi träffades för första gången över en fika här på Kulturhuset i Stockholm. I somras fick vi möjlighet att delta i en väldigt lyckad grupputställning med totalt 47 fotografer och konstnärer på Konstnärshuset tillsammans med de andra deltagarna.

Och dessutom fick vi betalt.

Vad har ni lärt er?

– Förutom att vi har lärt känna varandra och fler personer inom det här fältet så har vi fått konkreta tips

på exempelvis fonder man kan söka pengar från för sina projekt.

Vad gör ni annars, när ni jobbar som fotografer?

– Jag jobbar som anställd mäklarfotograf i veckorna och arbetar med egna projekt under helgerna (Simon).

– Jag är frilansare, har gjort ett tiotal böcker och har tidigare arbetat mycket för olika mediehus men söker nu nya vägar, det här är ett sådant sätt (Cecilia).

Och vad händer härnäst?

– Nu i september blir det en portfolioreview för fotografer som vi båda ska delta i. Det är ett bra sätt att formulera sig och att visa upp det man gör för bildköpare, kuratorer och andra i branschen. Jag skulle inte ha kommit på tanken själv (Cecilia).

– Man kan inte bara vänta på det perfekta ögonblicket, ibland måste man bara ta ett steg utan att veta exakt vart det bär (Simon). / JENNY MORELLI

Nya chefen har hopp Vi vill inte leva i ett samhälle utan professionella bilder – därför måste fotografernas villkor bli bättre. SFF:s nya verksamhetsledare Åsa Anesäter har inga problem med motivationen i sitt nya uppdrag. text: ana udovic bild: johan bergmark

sa Anesäters klänning är fotsid och paisleymönstrad, på fötterna sitter somriga sandaler med turkosa pärlor, men solglasögonen håller på att tappa skruven på ena sidan. Hon försöker skruva tillbaka den med nageln men ger upp, viker ihop glasögonen och lägger dem på träbordet framför sig. Ögonen kisar mot solen.

Hon har bara hunnit arbeta tre dagar som ny verksamhetsledare på Svenska Fotografers Förbund, men hon har bra styrfart: Direkt efter intervjun ska hon till Journalistförbundet och prata om upphovsrättsliga frågor.

Det är inte första gången Åsa Anesäter arbetar som verksamhetsledare – hon hade samma roll på Föreningen Svenska Tecknare och tidigare har hon vikarierat som verksamhetsledare på KLYS. Dessutom har hon jobbat på en agentur för illustration och fotografi, och har erfarenhet av att driva eget.

Vägen till jobbet som verksamhetschef började med juridiken. När hon gick juristutbildningen på Uppsala universitet var hon intresserad av internationell rätt och miljörätt.

– Jag tänkte först att jag skulle arbeta på en internationell organisation. Men sedan hamnade jag på en advokatbyrå och där trivdes jag inte, säger hon.

Hon ville arbeta mer med människor, insåg hon.

Dessutom hade hon vid det laget börjat intressera sig för sina vänners upphovsrättsliga dilemman. Många av hennes vänner är frilansande musiker, fotografer och artister. Hon lever dessutom med en fotograf.

– Det blev ganska snabbt uppenbart för mig att de har en ojämn förhandlingssituation, där en part är svagare än den andra, säger hon. Åsa Anesäter har två hjärtefrågor som hör ihop: Frilansande fotografers trygghet (möjligheten att få sjukpeng, vara arbetslös och få pension) och upphovsrätten.

– Upphovsrätten handlar i grunden om att få en skälig ersättning för sin bild – och ersättningen i sin tur blir en trygghet. Man kan jobba med upphovsrätt hur mycket som helst, men det spelar ingen roll om trygghetssystemen inte fungerar, säger hon.

De som frilansar inom konstnärliga yrken har inte möjlighet att sjukskriva sig, de har oerhört få sjukskrivningsdagar hos Försäkringskassan.

– Det går ju inte! Att inte få bli sjuk, inte få bli pensionär. Därför ligger det högt på min dagordning att påverka politiker. Det handlar om vad vi vill ha för samhälle. Åsa Anesäter säger att hon känner hopp, för det finns många politiker som vill att det ska finnas en

levande kultur i Sverige. Förra regeringen hade ekonomi och kultur som slagord och införde lättnader för personer med aktiebolag, men de underlättade inte tillräckligt för dem med enskilda firmor, som ändå är i majoritet bland dem som frilansar som fotografer.

– I Sverige utbildar vi folk i färg och form, och deras verk efterfrågas. Det som krävs är politiker som förstår villkoren, som har förståelse för de särskilda ekonomiska villkor frilansande kulturarbetare har.

Upphovsrätten är en brännhet fråga i dag, när bilder sprids med vindens hastighet på nätet utan att upphovspersonerna får betalt. Men värre är när kommersiella företag förklarar att de måste få återpublicera bilder gratis eftersom det är »så det ser ut i dag« eller »upphovsrätten är död«.

– Jag blir så irriterad när jag hör sådana argument från inköpare. Det handlar mer om att de inte vill betala för sig, trots att de kan. För inte länge sedan var Bonnier ute och firade att de gick med stor vinst, samtidigt som de försöker få frilansarna att skriva ifrån sig upphovsrätten med sina fulavtal.

De, liksom Google, Amazon eller Facebook, är inga fattiga företag, det är klart att de kan betala för sig.

Det handlar om pengar!

Försöker man få fotografer och andra frilansare att ge sig och låta företagen återpublicera gratis fotografisk tidskrift

| 12

13 | no 3/2017

NAMN Åsa Anesäter.

GÖR Ny verksamhetsledare på SFF. ÅLDER 40 år.

BOR I Kärrtorp, Stockholm, med man och två söner – en är nio månader och en är nio år.

UTBILDNING Läste juridik på Uppsala universitet och i Frankrike. Har även läst gått Kulturamas grundkurs i fotografi.

»Det räcker med att jag tittar på hur fotografer har det för att jag ska vilja kavla upp ärmarna.« säger Åsa Anesäter.

på nätet, kommer det att leda till en utarmning.

Professionella producenter av innehåll kommer inte att finnas kvar.

– Till sist finns inget innehåll om villkoren blir för dåliga. Folk kommer att sluta arbeta, åtminstone om de ska ha familj eller blir äldre. Det blir så andefattigt.

S

edan handlar inte upphovsrätt bara om möjligheten att få betalt för återanvändning av material. Det är mer komplext än så. Upphovsrätten ger upphovspersonen rätt att bestämma över sin bild. Då handlar det dels om hur och var bilden ska publiceras, dels om hur den får ändras och bearbetas. Det är det som kallas för den ekonomiska delen av upphovsrätten.

– Den ekonomiska upphovsrätten går att avtala bort till en kund för en viss ersättning. Sedan finns det en annan del, den ideella delen av upphovsrätten, som säger att en upphovsperson ska namnges när en bild publiceras, att en bild inte får exponeras i sammanhang som är kränkande för upphovspersonen och att ett en bild inte får ändras så att upphovspersonens konstnärliga anseende eller egenart kränks. Den delen går inte att avtala bort, säger hon.

Som exempel nämner hon Vilgot Sjömans film Alfred – den vann i rätten eftersom det ansågs kränkande att klippa i filmen för reklamavbrott.

Många av de vänner som väckte Åsas intresse för frilansarnas villkor var kulturarbetare som sjöng i samma kör, The Sweptaways, som bestod av 30 kvinnor som sjöng i färgkoordinerade kostymer. Men nu blir det inte mycket körsång i Åsas liv – för några år sedan hade de sin avslutningskonsert på Södra Teatern och lade ner. Så sedan dess har hon odlat andra hobbyer, hon drejar och håller på med lera.

– Jag vågar inte säga att jag fotograferar, jag lever ju med en professionell fotograf, men det gör jag.

Jag är familjefotografen – min man fotograferar aldrig familjen, säger Åsa.

Hennes favoritmotiv är hennes nio år gamla son, som hon fotograferar när han inte märker det och går upp i dans eller lek.

– Jag får ju hjälp med redigering och print. Jag kan förklara hur jag skulle vilja att bilden ska se ut, så berättar min man hur jag ska göra så att det blir som jag hade tänkt, säger hon. Åsa har alltid varit intresserad av bild och hon har funderat en hel del på vad som händer med fotografiet som uttrycksmedel i dag när vi blir överösta av en störtflod bilder.

– Jag är intresserad av vad som händer med oss när vi ser så många bilder i sociala medier. Vi masskonsumerar ju bild i dag, får ta del av andra personers bästa stunder, eller när de är ironiska.

Många bilder får gemensamma uttryck – men vi lägger inte alls ner lika mycket tid, vi tittar inte på bilder lika länge som förut, säger hon.

Det hon ska ta tag i allra först under hösten är ledarskapet, att få de fem personerna som är anställda på förbundet att fungera som ett team och att se till att samarbetet med de förtroendevalda fungerar bra.

– Vi måste ha en team-känsla. När vi är så få som vi är måste vi arbeta tillsammans och vara på väg åt samma håll för att få till förändringar. Det är viktigt att det finns ett förtroende och en öppenhet mellan kansli och styrelse. Styrelsen jobbar ju med visioner och långsiktiga mål och kansliet ska göra om dessa till konkret verksamhet. Anställda och förtroendevalda måste dansa tillsammans helt enkelt, då blir det bra. Men jag är inte orolig, för jag har pratat med alla, och alla vill arbeta för bättre villkor för fotograferna, säger Åsa och tillägger att det också är hennes drivkraft.

– Det räcker med att jag tittar på hur fotograferna har det för att jag ska vilja kavla upp ärmarna. Jag fotografisk tidskrift

| 14

menar, vad är det för samhälle vi vill leva i? Tänk om vi tog bort alla professionella bilder, hur skulle det bli?

Hon hoppas att ett starkt team kan få hela arbetsmetoden att förbättras. Hon vill att arbetet ska handla mindre om att släcka bränder och mer om att vara proaktiv, ligga lite före. Sådant är viktigt inte minst i frågan om upphovsrätt.

M

en – hur är man en bra ledare då? Åsa funderar en stund.

– Kommunikation är det viktigaste av allt. Mitt jobb är att se till att de andra har det bra, att de jobbar bra. Om det inte är så – då har jag misslyckats som chef. Sedan tänker jag att en bra ledare måste kunna erkänna fel den gjort, säger Åsa.

Tanken är att medarbetarna är de som ska synas, då har chefen gjort något bra.

– Om chefen är osynlig – då har man lyckats, säger hon.

Några uppgifter för förbundet är att locka till sig fler medlemmar, eftersom det finns långt fler registrerade fotografer än medlemmar i förbundet.

Där tror Åsa att det löser sig just genom det arbete teamet ska göra: Om förbundet blir mer relevanta så kommer de att få fler medlemmar.

– Vi behöver synas mer, agera när oskäliga avtal om exempelvis upphovsrätt dyker upp, och agera

»Vi måste också göra dem medvetna om att kunderna faktiskt inte alltid talar sanning när de säger ›oj, så mycket har vi aldrig betalat‹.« direkt mot marknadens parter – kanske med stämningar, att sätta hårt mot hårt, säger Åsa.

Framtiden för fotograferna finns där, menar Åsa.

Det gäller bara att redan under utbildningen få kunskap om vilka rättigheter en fotograf har.

– Vi behöver vara ute och prata med dem som utbildar, så att även nya fotografer har koll på sina rättigheter och har argumenten så att de kan förklara varför de ska ha betalt för vissa saker. Vi måste också göra dem medvetna om att kunderna faktiskt inte alltid talar sanning när de säger »oj, så mycket har vi aldrig betalat« – det är bara en förhandlingsstrategi, säger Åsa.

Förbundet måste också ut och prata med kunderna, få dem som bestämmer att verkligen förstå upphovsrätten och vad det leder till att inte betala korrekt för bilder.

– Vi har resurser för att åka ut och informera, och en handlingsplan, så det arbetet är snart i gång, säger hon.

Att professionella fotografer alltid kommer behövas är Åsa övertygad om, även om den nya tekniken kan få oss att tro att alla kan vara fotografer.

– Vill du vara säker på att få bra bildmaterial måste du vända dig till en proffsfotograf. Visst kan en amatör leverera bra ibland, men de kan aldrig ersätta proffs, säger hon.

15 | no 3/2017

Foto: Eugene Kim, flickr.com/eekim

NYHET! Nu kan du teckna en heltäckande försäkring för din drönare Genom Gefvert försäkringsmäklares samarbete med Svedea kan vi numera erbjuda en komplett försäkringslösning för din drönare.

Den nya Drönarförsäkringen innehåller två moment, Flygansvar- och Egendomsförsäkring som gäller under flygning. Till detta kan Gefvert även försäkra din utrustning, såsom kamera, mätutrustning etc.

Kontakta oss idag så hjälper vi dig.

Rätt skönt att ha allt försäkrat 08-440 54 40 · www.gefvert.se

JUNO CALYPSO, »MASSAGE MASK«, 2015, COURTESY THE ARTIST

Flickfoto Kvinnokroppen både som objekt och som subjekt bakom kameran.

En ny bok undersöker den kvinnliga blicken. text: jenny aschenbrenner

fotografisk tidskrift

| 16

17 | no 3/2017

PINAR YOLAÇAN, »UNTITLED« (FROM »PERISHABLES«), 2002–4, COURTESY THE ARTIST

PINAR YOLAÇAN, »UNTITLED« (FROM »MARIA«), 2007, COURTESY THE ARTIST

K

öttigt, skitigt, flickigt. I Maisie Cousins bilder smetas läppstift ut över kinder och tänder, flickigt glitter sprider sig över fuktig, knottrig hud – blomblad och gräs ligger spridda över en rumpdel.

Det är gulligt och groteskt, gurleskt, och lite vidrigt.

När kropparna blev för påträngande att skildra gick hon över till annat som glänser och pöser och vecklar ut sig: gelé och blomblad, pärlor och gamla räkskal …

Det är en blick på flickliv och kvinnokroppar, speglad i masskulturens attribut, silad genom reklamvärldens slentrianexploatering av desamma och genom självföraktet och narcissismen som blicken föder hos objekten.

Fast här är objekt också subjekt, en kvinnokropp både framför och bakom kameran.

Ruta efter ruta med skarpt ljussatta, nakna kvinnokroppar, i svartvitt, som en pervers blandning av forna tiders pin up-bilder och samma tiders rasbiologiska kartläggningar av olika människorasers fysiska särdrag. Men Aviya Wyse låter massan arbeta åt henne. Till sist är kropparna så många att de upphör att ha en egen individualitet. »Det handlar inte om

Föregående uppslag.

Juno Calypsos »Massage mask«, 2015.

Till vänster. Pinar Yolaçans bilder ur serien »Maria«, 2007 respektive serien »Perishables«, 2002–2004.

Till höger. Phebe Schmidts »Secretly Susan«, 2015,

att se detaljerna i deras bröstvårtor eller bröst […] på sätt och vis utraderar jag deras unika egenskaper. Ju mer jag fotograferar dem, desto mer blir de en enda enhet«, säger hon själv om sina bilder till fotojournalisten Charlotte Jansen i boken Girl on girl.

Några sidor längre fram: Tonje Bøe Birkeland placerar fiktiva och historiska kvinnor i positionen av upptäcktsresanden, utforskare av tidigare okända landskap. I dramatiska miljöer, på Grönland, i Gobiöknen, i Mongoliet, ikläder hon sig rollen som exploatör, kolonisatör, av mörka kontinenter, inför den manliga vita blicken – inte olika det lockande mysterium som den så kallade kvinnligheten anses utgöra.

Pinar Yolaçan hänger kött om halsen åldrande, vita kvinnor – köttslamsor skära och veckade som kvinnornas egna halsar och armar – och låter dem stirra rakt in i kameran, rakt mot betraktaren, som ett: »Vadå, har du problem med hur min hud mist sin spänstighet? Vem är du?« Isabelle Wenzel vänder i stället bort sitt ansikte, låter sin kropps vinklar och linjer bilda skulpturala former i en noga utvald miljö. Hon arbetar instinktivt, kastar sig in i bilden, skapar vackra och

»Köttigt, skitigt, flickigt. I Maisie Cousins bilder smetas läppstift ut över kinder och tänder, flickigt glitter sprider sig över fuktig, knottrig hud.«

bisarra brott i landskapen och rummen. Gör kropp till form och form till kropp, bryter upp gränsen mellan ting och liv. Kvinna efter kvinna efter kvinna efter kvinna.

Den brittiska fotojournalisten och kritikern Charlotte Jansen har samlat 40 kvinnliga, nutida fotografer som fokuserar på att fotografera kvinnor, i sin bok Girl on girl. En bok som kom till som ett svar på den massiva mängd fotografiska bilder av kvinnor, tagna av kvinnliga fotografer, som skapas just nu och under de senaste åren. En kvinnlig blick som tidigare mest funnits i smala konstsammanhang där feministiska konstnärer utforskat kvinnan som objekt inför ett annat kvinnligt subjekt under decennier, men som inte nått utanför de redan invigdas krets.

Den manliga blicken dominerar fortfarande det offentliga rummet i skrämmande stor utsträckning, men de andra blickarna finns också över hela fältet nu, även inom modet och reklamen. Men de namn som Charlotte Jansen, redaktör och kritiker vid tidskriften Elephant i Storbritannien, valt ut är konstnärligt syftande, utforskande, undersökande fotografer med kvinnor som sitt främsta motiv. Kvinnor med en motblick i sitt uttryck, men som enligt Charlotte Jansen inte får det erkännande de förtjänar: »Jag kände att den enorma våg av kvinnliga fotografer i dag som fotograferar av sig själva eller andra kvinnor i så många olika tekniker och uttryck och syften behövde erkännas och dokumenteras. Det ytliga sätt som denna våg hanteras på av medier, gallerier och konstinstitutioner var ett motiv till att göra den här boken. Kvinnors kreativa arbete är fortfarande marginaliserat och banaliserat.« fotografisk tidskrift

| 18

»Jag kände att den enorma våg

PHEBE SCHMIDT, »SECRETLY SUSAN«, ALBUM COVER BY PHEBE SCHMIDT, 2015, COURTESY THE ARTIST

av kvinnliga fotografer i dag som fotograferar av sig själva behöver erkännas och dokumenteras.«

19 | no 3/2017

MAISIE COUSINS, »MOLLY«, 2016, COURTESY THE ARTIST

AMANDA CHARCHIAN, FROM »ANA IN COSTA RICA«, 2015, COURTESY THE ARTIST ISABELLE WENDEL, »ROTATION 2«, 2014, COURTESY THE ARTIST

Därför denna bok, som gör något både underbart och problematiskt. Den backar lydigt tillbaka in i fållan »kvinnokonst« genom att godta att den kvinnlig blicken måste presenteras som något separat, ett undantag och genom att påstå att konstnärskap har något gemensamt bara genom att de placerar kvinnor på båda sidor av kameran.

Men kanske är det nödvändigt, i vår förvirrade tid av progression och repression, där en feministisk världsbild i vissa avseenden blivit norm, medan grundläggande friheter som rätten till en fredad kropp, rätten att inte bli exploaterad, är så långt ifrån självklart att skenbilden av rättvisa behöver bändas upp – varför inte med ett flöde av motbilder. Ett envist upprepande av detta enda viktiga, ett skifte av perspektiv, sinsemellan så olika men förenade i det de inte är: normblicken.

I upprepningen, i kropp efter kropp efter kropp, och i variationen uppstår en upplevelse av ett vidgat bildrum. Alla dessa blickar som ser något annat.

Som komplicerar, kritiserar, kommenterar eller bara garvar rått åt alla manliga (vita) blickar.

Motståndet kan vara ett skratt, en karneval, erkännandet av kvinnligheten som maskerad, varje kvinna sin egen transvestit. Som i Juno Calypsos poetiskt tragikomiska iscensatta självporträtt in i från sviten på ett kärlekshotell.

Skamlöst, i Leah Schragers Pay the nipple-projekt som sätter strålkastarljuset på profiten genererad av den exploaterade kvinnokroppen.

Bortvänt från hela cirkusen, som Izumi Miyazaki som skapar absurda självporträtt där hennes ansikte möter mat, eller reproduceras i hennes egna pupiller – där hennes vara i rummet skalas av sin individuella mänsklighet och blir kuslig. fotografisk tidskrift

| 20

Nedan till vänster. Isabelle Wendels »Rotation 2«, 2014.

Till vänster. Maisie Cousins »Molly«, 2016.

Till höger. Izumi Miyazakis »Sandwich«, 2013.

Flera av de medverkande fotograferna utforskar den dubbla utsatthet i att vara både svart och kvinna – liksom dubbelt så mycket kropp, dubbelt så mycket »natur« och inte »kultur«, en dubbelt så mörk kontinent i den vita manliga blicken. Som Ayana V. Jackson, som fotograferar sig själv naken i en serie sittande positioner och placerar denna kropp i formation runt en vitklädd kvinnas ben. En suverän travesti på den koloniala blicken i fotografier av vita missionärer och de fattiga svarta barn de vill rädda.

Men också en motbild som, liksom många av de andra i Girl on girl, tar sitt avstamp i förtryckarens blick.

D

et finns ett våld i att fotografera någon. Susan Sontag formulerar det i essän I Platons grotta ur boken Om fotografi: »Ändå ligger det något rovgirigt i att ta en bild. Att fotografera människor är att våldföra sig på dem, genom att se dem som de aldrig ser sig själva, genom att ha en kunskap om dem som aldrig kan ha; det förvandlar människor till ting som symboliskt kan ägas. Precis som kameran är en sublimering av geväret är det ett sublimerat mord att fotografera någon.« Mordet på kvinnan som subjekt, som tänkande varelse, pågår i den kommersiella, sexualiserade framställningen av kvinnan. Det pågår fortfarande, överallt, hela tiden och har blivit så normaliserat att vi inte ens ser det, bara suger i oss det från flickebarnsben och sedan ägnar resten av livet åt att försöka hantera det. Försöker hugga ut en egen liten plats i djungeln av påbjudna kvinnopositioner, försöker bygga ett insynsskydd, ett tak som stänger ute den manliga blick som hela tiden värderar och betygsätter. Värd, inte värd. Men upptäcker att det 21 | no 3/2017

IZUMI MIYAZAKI, »SANDWICH«, 2013, COURTESY THE ARTIST

Ovan till vänster. Amanda Charchians bild från »Ana in costa Rica«, 2015.

är för sent, blicken har redan flyttat in på insidan av ögonlocken, den stirrar på dig dag som natt.

Jag minns förpubertala fotosessioner med bästisen, hur vi klädde ut oss till groteska parodier på de sexiga kvinnor vi hoppades växa upp till, pirrande av spänning, poserande inför varandras blickar, bilder ingen annan någonsin fick se. Varför gör flickor så? De övar sig på att bli objekt, men lär sig också vara trygga i varandras blickar, och skapar en plats där det går att leka Kvinna.

Det går inte att gömma sig. Den egna platsen måste kanske skapas mitt därute i offentligheten, genom samma kameralins som plattat ut kvinnor och gjort dem till pappersdockor. Även om det finns undantag tycks för mig bilderna i Girl on girl besvara frågan »vad är en kvinnlig blick?« med »den blick som gör motstånd mot den manliga blicken«.

Bildspråk som startar i stereotyper, som exploaterar en förutbestämd kvinnlighet än hårdare, förvränger den och förstärker den tills den blir absurd, men godtar den som utgångspunkt.

Charlotte Jansen: »Jag utgår inte från att kvinnor nödvändigtvis undviker att objektifiera andra kvinnor – ibland gör de det, eller objektifierar sig

själva, vilket jag tycker är helt i sin ordning, men jag tror att det rör sig om en annan dynamik än den manliga eller heteronormativa objektifieringen när vi objektifierar genom en kvinnlig blick. Det är intressant att så fort vi ser en kvinnlig kropp så måste vi konfrontera frågan om objektifiering – det är numera en automatisk position, men enbart för att män har cementerat den föreställningen i våra sinnen genom att ha objektifierat kvinnor i konsten under många sekler.« I förhållandet mellan modell och fotograf uppstår en ofrånkomlig obalans i makt, oavsett kön på den som håller i kameran. Den framför kameran är lika mycket form som människa. Den bakom har kontroll, inte bara över ögonblicket, över vilken specifik nanosekund av den andres varande som fångas, utan också över bilden i offentligheten i evighet och evighet framöver.

Det är påfallande i de intervjuer som Charlotte Jansen gjort med de 40 fotograferna i Girl on girl att de alla tänkt noga på detta faktum, rannsakat situationen och valt olika strategier för att undvika att hamna i den maktfullkomliga blickens position.

»I förhållandet mellan modell och fotograf uppstår en ofrånkomlig obalans i makt, oavsett kön på den som håller i kameran.«

.JUNO CALYPSO, »RECONSTITUTED MEAT SLICES«, 2013, COURTESY THE ARTIST

Ett sätt att komma runt problemet är att börja ta självporträtt. Att bli både offer och förövare i fotografiets sublimerade mord. Det är en strategi som kvinnliga konstnärer tagit till under sekler. En genre som inte bara löser ett dilemma kring makt och blick utan också öppnar för en självrannsakan som kan tippa över i strukturkritik och revolt. En väg ut i offentligheten genom det egna jaget som kvinnor tar till, eftersom de lärt sig att alltid titta i spegeln först. Också ett påstående: jag finns. Kvinnors kollektiva upplevelse av att vara overkliga, existera bara inför en annans blick och inte inför sig själva, skrev redan Simone de Beauvoir om i Det andra könet, att då fånga sin egen bild är att i någon mån också ta makten över sin existens.

Och om kvinnan vägrar godta sin spegelbild som en sanningssägare och reflektion av hennes egen ofullkomlighet och i stället förvränger det hon ser?

Lyfter fram och förstärker det konstgjorda och konstruerade i den kvinnliga identiteten, då varje individ med kvinnligt kön förväntas att klä ut sig till kvinna i en livslång transvestitisk maskerad? När konstnärer som var kvinnor i större skala började utforska kvinnlighetens och kvinnokroppens position, med 1960- och 1970-talens performancevåg,

var det ofta den vägen de tog. Konstnärliga verk som använde den egna kroppen, men också trasade sönder maskeraden, förlöjligade den.

E

n av de största ikonerna inom genren har alldeles nyligen också tagit klivet ut ur sitt konstnärskaps exklusivitet och in i den breda community där flickor dagligen delar utklädningslekar med varandra. Cindy Sherman finns på Instagram! Men en titt in på hennes konto avslöjar att det fotografiska självporträttets gudmoder lekt lite väl lättvindigt med den digitala verktygslådan. Förvrängt sitt ansikte och lekt med effekterna, men inte med större komplexitet än vad som görs till mans (till kvinns) under tråkiga stunder på kontor överallt i världen. Som om varumärket »Cindy Sherman« vore nog, men här saknas sprängkraften i hennes noga planerade, minutiöst genomförda bilder.

Intimiteten i det digitala rummet kräver en annan sorts ärlighet, råhet, för att bryta igenom bruset av nunor. Självporträttet urlakat till selfiehysteri.

Tappat på sin omedelbara sprängkraft när varje unge arrangerar sin egen persona hemma i badrum-

»Och om kvinnan vägrar godta sin spegelbild som en sanningssägare och reflektion av hennes egen ofullkomlighet och istället förvränger det hon ser?«

Till vänster. Juno Calypsos »Reconstituted meat slices«, 2013.

Till höger. Leah Schragers »Infinity selfies«, 2016.

met och fotografiskt dokumenterar och offentligt sprider sin egen estetiska tolkning av sitt vara.

Inte minst flickorna och kvinnorna som leker med sina kroppars uttryck, med deras position i maktordningen, med attributen som gör kvinnan till Kvinna. Inte bara den ankmunsplutande tonårsselfien som räknar lajks per pose, också peppande, utmanande, genderqueera och kroppsaktivistiska forum där man applåderar varandra och hatas av De andra. Ett skapande av det där egna rummet, men kanske samtidigt en inordning i den rådande ordningen där Kvinna = Kropp, Kvinnoliv = Narcissism?

Unga konstnärer, uppväxta mitt i denna rävsax, utforskar den, leker med den, utmanar den. Fotografer som kunnat utveckla sina konstnärskap oberoende av konstinstitutionerna, utan att behöva bli »godkända« av konstens etablissemang. Som Alexandra Marzella, Molly Soda och Petra Collins som med sina både hårt regisserade och skamlöst osminkade självporträtt gjort hudlösa flickrumsvåndor till konst. I en medvetenhet om att den community de skapar på sociala medier både förstår och missförstår deras intentioner, att en halvnaken kvinnokropp i säckiga trosor i en underlig pose kan läsas som systemkritik eller som en het granntjej som öppnar fönstret till sovrummet för gluttarna.

Det mest skammade ska visas upp, esteticeras, göras skamlöst. Om att fotografera någon annan enligt Sontag är ett sublimerat mord, är självporträttet då det sublimerade självmordet? Kan vi exploatera oss fria från exploatering? Stirra på oss själva i spegeln tills all laddning upphör och vi är fria att vända blicken mot annat? Kanske är det enda möjliga vägen ut ur kvinnobildens fängelse, att visa upp sig i så många skepnader att bilden falnar, och spegeln tröttnar och spricker. fotografisk tidskrift

| 22

23 | no 3/2017

LEAH SCHRAGER, »INFINITY SELFIES«, 2016, COURTESY THE ARTIST.

tankar om en bild

fotografisk tidskrift

| 24

Med entusiasm som smittar betraktaren Linda Bergman, konstnär, kurator och skribent, skriver om den normbrytande fotografen Lee Friedlander som älskade att fotografera.

ALABAMA, 2008. © LEE FRIEDLANDER, COURTESY FRAENKEL GALLERY, SAN FRANCISCO

Få fotografer är så närvarande i sina bilder som Lee Friedlander. Det här är ett av hans många fotografier av Amerika sett från bilen (just på det sätt många amerikaner upplever sitt land: framför ratten eller från passagerarsätet) fotograferat med en kaxighet och med något som vid första anblick kan te sig som en viss nonchalans.

Bilden finns med i Friedlanders monografi America by car, som består av fotografier tagna på detta sätt. Att inte stiga ut ur fordonet innebär uppenbarligen inget hinder för en perfekt komposition och för fullständig kontroll över interiören som förgrund och landskapet som fond. Ratten är avsiktligt exponerad och ljussatt. Bilens och fotografens närvaro är lika viktig som det som för mer konventionella fotografer skulle vara det egentliga motivet – kyrkan.

En anledning till att jag valde just denna bild är att jag precis flyttat in i en träkyrka, en gammal nedlagd frikyrka, vilket gjorde att jag letade runt efter bilder av liknande byggnader och ganska snabbt hamnade i en motivvärld från den amerikanska landsbygden. Det finns en fotografisk tradition där den lilla träkyrkan på landet är flitigt återkommande och där jag även vill nämna namn som Robert Adams och Walker Evans.

I denna Friedlanders version av motivet finns dock ytterligare en aspekt som intresserar mig och det är hans sätt att använda sig av just bilen – som i böcker, filmer och för all del även i fotografier blivit en symbol för frihet. Jag tänker dock på isolering, att färdas ensam, hur det är att se på världen genom en glasruta från en skyddad plats.

Mina ögon söker det vita korset, som tydligt framträder mot den mörka bakgrund träden utgör.

Det här är komposition när den sitter. En bild i flera lager där varje lager är genomtänkt eller möjligen intuitivt perfekt. Jag är väldigt förtjust i denna typ av fotografi – en nästintill utdöende form. Välkomponerad, välkopierad, svartvit.

25 | no 3/2017

När jag ser en nyinspelad intervju på nätet – från Lee Friedlanders första publika framträdande på över trettio år – sitter han på scenen med en kamera på magen. Jag tycker mig se en stolthet över kameran och identiteten som fotograf. Och eftersom kameran hänger om hans hals är den ju alltid tillgänglig för honom om Bilden dyker upp.

Oftast skriver jag om fotografi som skapats på ett annat sätt – extremt planerat och uttänkt, nästan textbaserat, då idéerna finns så tydligt formulerade just i ord – både innan fotografering och efter.

Friedlander är inte ord, han är bild. Han är visuellt förundrad över världen och genuint nyfiken på att se världen som bild. Han säger att mediet är generöst, att man inte behöver leta efter bilder – att de finns överallt. Han har utforskat de flesta av de traditionella motivkretsarna – landskap, porträtt, självporträtt, nakenbild – alltid med samma entusiasm.

Friedlander bryter av från normen vilket gör hans sätt att fotografera intressant. Ibland är han lite för vidvinklig, han bryr sig inte alltid om räta linjer, han tar med sin egen skugga och fotograferar sly i stället för traditionellt bildsköna landskap.

Och som här, med bilrutorna som ramar in landet som dokumenteras.

Naturligtvis är han inte alltid först med dessa grepp, flera återfinns som »misstag« i fotoamatörens album, men han är tillräckligt konsekvent och så begåvad att detta att bryta en norm inte blir hans enda uttryck och kvalitet. Han behärskar det fotografiska mediet och hantverket till fullo och kan därför tänja på vad som anses rätt och fel, snyggt och fult. Det finns en lekfullhet och nyfikenhet på världen och honom själv i varje bildruta.

I en dokumentär om fotografen Imogen Cunningham hävdade hon att det krävs entusiasm för att göra en bra bild och Friedlanders entusiasm går verkligen inte att ta miste på. Han älskar att fotografera. Det är alldeles uppenbart. Och hans kärlek till bilden smittar. / LINDA BERGMAN

ANNA HENRIKSSON

Hon vet aldrig hur en dag på jobbet ska se ut. Hon möter allt ifrån makthavare till Nyköpingsbor på väg till badet.

Sandra Nordin är fotograf på Södermanlands Nyheter. text: anna henriksson Bild: Sandra nordin

K

lockan är åtta en fredagsmorgon i juli.

På Södermanlands Nyheter, östra Sörmlands dagstidning med huvudredaktion i Nyköping, har fotografen Sandra Nordins arbetsdag precis börjat. Mobilen plingar till. Det är ett larm som gäller en position på Skavsta flygplats. Efter en kort överläggning med nyhetschefen Roger Sundberg går vi ut till bilen och åker mot flygplatsen. Stadsmiljön byts strax ut mot böljande sädesfält. Ängar. Skogspartier.

– Som fotograf åker jag ofta ut själv på larm.

Reportern gör sitt jobb från redaktionen. En gång var jag helt vilse på en isig grusväg mitt i skogen.

Det var mörkt, nästan midnatt och vi hade fått larm om en villabrand, säger hon.

Då, precis som nu, tog hon sina två kameror och gav sig i väg, fast kvällsskiftet egentligen var slut. Hon körde långsamt fram med bilen på grusvägen, pratade med sajtredaktören kvar på redaktionen. GPS:en krånglade men till slut hittade hon. Bostadshuset stod i lågor. Men som tur är var ingen skadad, de boende hade hunnit ta sig ut.

Hon fångade dramatiken i ett gäng bilder. Skickade hem dem via kameran direkt. Det blev bra.

I dag är det mer odramatiskt. Ingen rökpelare eller räddningstjänst i sikte när vi är framme på flygplatsen. Vi vänder och kör tillbaka.

– Jag är alltid noga med att förklara varför jag är på plats vid en brand eller en olycka, att det finns ett allmänintresse och att jag gör mitt jobb. Men man får visa respekt och förstå att det är en stor sorg för de drabbade.

I sex år har Sandra Nordin jobbat som fotograf på Södermanlands Nyheter. Den första tiden på lokalredaktionerna i Trosa och Gnesta, men sedan drygt fem år sitter alla fotografer på huvudredaktionen i Nyköping. När hon började var de fyra fotografer, i dag är de tre. Neddragningar har skett i omgångar de senaste åren precis som på många redaktioner runt om i landet. Fotograferna skriver numera även till viss del, allt från krönikor till korta artiklar.

»Jag är beredd fotografisk tidskrift

| 26

Sandra Nordin är en av Södermanlands Nyheters totalt tre pressfotografer.

på det mesta« 27 | no 3/2017

Speedway, kanotslalom eller fotboll. Sportevenemang av olika slag står ofta på schemat vid helg- eller kvällsskift.

PRESSFOTOGRAFER I SVERIGE Det finns runt 96 anställda pressfotografer i Sverige. I mars skrev tidningen Journalisten att det enligt deras genomgång finns ungefär 60 fotograftjänster kvar på landsortstidningar, respektive 35,5 på storstadstidningar.

Källa: Journalisten, nr 3/2017

Ett par veckor innan F:s intervju står en husvagn i brand ett stenkast från redaktionen.

– Vi jobbar ganska traditionellt, vi fotografer får jobben utlagda på oss och är inte lika drivande i nyhetsarbetet som reportrarna. Vi sitter med på morgonmötet och kommer såklart med förslag på jobb, men vi måste ha en möjlighet till att kasta oss i väg om något händer. Som i dag, då det bara är jag som jobbar som fotograf. Reportrarna är desto fler.

V

i tar en snabb kaffe i köket en trappa ned från redaktionen. Klockan börjar närma sig tio och det är dags för Sandra att prata ihop sig med reporter Peter Alexis om nästa jobb. De ska till Hjortensbergsbadet, ett nyrenoverat badhus i Nyköping som har fått kritik för det höga entrépriset.

Tanken är att jobbet ska gå i morgondagens tidning. De kommer överens med nyhetschefen om att det krävs fler röster, till exempel någon familj som säger vad de tycker. Det behövs flera varianter av bilder, bild till ettan och till webben. Några bilder finns redan, en intervju är gjord någon dag tidigare.

En dryg timme senare står vi på parkeringen utanför badet. Solen gassar. Det är perfekt badväder.

– Hej! Vi kommer från SN, säger Peter till en tjej som passerar förbi.

Han förklarar varför vi är där. Sandra fotar några varianter på porträtt samtidigt som intervjun pågår.

Fyller i med några frågor och tar några bilder till.

En mamma med två döttrar stannar till. Sandra tar

flera bilder under intervjun, men ber dem även att ställa sig så att hon kan ta en bild där de tittar in i kameran. En av döttrarna sätter sig på kylväskan, de andra står. Sandra jobbar snabbt.

En stund senare står vi ensamma kvar. Peter och Sandra funderar på om det behövs fler röster. Fler perspektiv på frågan. Men de kommer fram till att de har fått det de behöver, så vi drar oss mot bilen och åker mot redaktionen i andra änden av stan. Jag frågar om Sandra får många läsarreaktioner, då hon skildrar sitt jobb även på Instagram.

– Ja, det är många som känner igen mig och som vet att jag jobbar på SN. Jag kan få höra, varför var inte du på hockeymatchen i går? Så jag brukar köra på den grejen att om folk hälsar och vill snacka så är det bara kul. En del som följer mig på sociala medier vill även prata foto, och det gör jag mer än gärna.

Klockan närmar sig lunch. Men först lägger Sandra in alla bilder från Hjortensbergsbadet i datorn, gör mindre justeringar i Adobe Camera Raw och drar sedan in dem i det redaktionella systemet Newspilot så att de kopplas till artikeln. Nu kan alla på redaktionen komma åt dem. Efter lunch väntar en inspelning av ett tv-inslag.

– Flest läsare vill se rörligt material från olyckor.

Men vi gör även olika intervjuer, som i dag då våra sportreportrar blir utfrågade om hur det går i fotbollen inför att matcherna drar i gång igen efter fotografisk tidskrift

| 28

Två kor har letat sig ner i Trosaån strax utanför Vagnhärad. Det hinner bli mörkt innan räddningsaktionen är över.

uppehållet. Jag är med och filmar och ser till så att all kamerautrustning fungerar som den ska.

Det gäller att ha matlåda, för det slår aldrig fel: Om Sandra har bokat in en lunch på stan – ja, då kommer det ett larm som hon måste åka på, förklarar hon och skrattar.

– I dag märks det att det är sommar, det är lugnt.

Själv tycker jag att jag tar mina bästa bilder när det är mycket att göra. I vanliga fall varvar jag skift, så det blir varannan vecka dagskift och kvällsskift.

Jag gillar även att jobba helg. Det blir en bra mix, på kvällar och helger är det ofta olika sport- och kulturevenemang.

– På kvällen är vi även ett mindre gäng som jobbar, så vi måste jobba tätare och lita på varandra i ett hett nyhetsläge. Att alla gör sitt jobb. Att vi tar rätt beslut. Det är en aspekt som gör jobbet roligt.

Som när bostadshuset brann där mitt ute i skogen. Eller när hon en kväll beslöt sig för att åka direkt från ett sportjobb till Vagnhärad där två kor gått ner sig i ån. Hon ringer in till redaktionen och säger »vi borde åka på detta«, och kör de dryga fyra milen dit. Väl på plats kämpar flera personer från räddningstjänsten med att få upp korna, som helst vill bli kvar och beta … Sandra klättrar upp i ett träd för att undvika att hamna mitt i dramatiken.

– Korna var inte så tacksamma och gjorde utfall mot räddningstjänstens personal som försökte få upp dem. Och där satt jag i ett träd och försökte fota.

29 | no 3/2017

»Numera känner jag väl till var jag bör stå för att få de bästa bilderna för respektive sport«, berättar Sandra Nordin.

ANNA HENRIKSSON

»Jag tycker om att berätta dokumentärt«, säger Sandra Nordin.

Denna gång hade hon tid att stanna kvar och skildra hela räddningsaktionen.

– Har jag möjlighet att stanna så gör jag det.

Jobbet jag var på innan behövde inte göras ut förrän nästa dag och även om det blev sent var det intressant att skildra allt arbete, och visa hur de jobbade.

Till slut, efter åtskilliga timmar, var korna uppe ur ån och sprang glatt tillbaka till sin flock.

En av bilderna där ena kon just dragits upp på barmark hamnade på ettan nästa dag. Som ljuskälla fanns då endast ett par strålkastare från olika fordon.

– Det blev bra, och räddningstjänstens personal var verkliga hjältar. Jag gillar att jobba i befintligt ljus, ibland händer det att jag tar med mig en LEDlampa om jag ska ta ett porträtt, säger Sandra och berättar vidare: – Jag tycker om att berätta dokumentärt. Mitt fotointresse tog fart när jag som tonåring läste tidningen Dagens Arbete. Där var det alltid bra bildberättelser om tunga ämnen, alla med fantastiska bilder. Så själv är jag inte förvånad över att jag jobbar med det jag gör.

Har du någon gång känt dig hotad eller blivit hotad i din roll som pressfotograf?

– Ja, det har hänt, som när jag varit på plats vid någon häktning. Men jag har aldrig tvekat. I dag

är det mer ensamjobb, så jag är mer försiktig. Det kan hända att jag väljer att inte kliva ur bilen om risken är förhöjd, utan tar mina bilder genom rutan i stället.

I

tv-studion står tre filmkameror riktade mot scenen. Programledaren, tillika reportern, Tobias Johannesson drar i gång intervjun. Sandra går mellan två av kamerorna, kollar så att allt rullar. Den tredje har deras kollega Peter Widén hand om. Det blir lite tajt med tid, de får köra på för att inte minneskortet ska bli fullt. Men i övrigt sitter det. Ljudet, ljuset, snacket.

– Jag har ett ganska rakt bildspråk och gillar att komponera hela bilden, få till linjer och detaljer i bakgrunden. Men framför allt vill jag som fotograf inte att man ska tänka på att jag är där, säger hon efteråt.

Det har blivit dags för mig att åka hem. Några jobb blev inställda. Några jobb kom till. Ibland snabba ryck. Andra stunder desto lugnare. På löpet för morgondagens tidning står nu »Kritik mot höga priser för dopp i badhus«. Sandra vet aldrig riktigt hur en arbetsdag ska te sig.

– Jag får vara beredd på det mesta och vi får träffa människor i alla situationer, när de är glada och när de är ledsna. Som pressfotograf måste man vara på plats och efter ett par år blir man bra på att hitta till märkliga platser.

NAMN Sandra Nordin.

ARBETAR Fotograf på Södermanlands Nyheter som bevakar Nyköping, Oxelösund, Gnesta och Trosa.

FOTOGRAFERAR MED Nikon (D4s, D3s).

INSPIRERAS AV Eldsjälar, oavsett vad de brinner för.

UTBILDAD Gotlands folkhögskola och Bildjournalistprogrammet Mittuniversitetet.

INSTAGRAM FotografSandraNordin.

fotografisk tidskrift

| 30

31 | no 3/2017

SJÄLVPORTRÄTT

in memoriam

Peterson förnyade modefotografiet

IN COURTESY OF GÖSTA PETERSON ESTATE/ TURN GALLERY, HARPER’S BAZAAR 1966

Han var en svensk pionjär inom modefotografiet men relativt okänd i Sverige. Fotografen Gösta »Gus« Peterson dog i somras i New York.

Gösta Peterson föddes i Stockholm 1923 och växte upp i Örebro. Livet i USA lockade och när han flyttade till New York 1948 stannade han där för gott och tog smeknamnet Gus. Petersons unika fotografi, ofta med okända modeller, förnyade det traditionella och perfekta modefotografiet. En viktig milstolpe är hans bild på modellen Naomi Sims som publicerades den 27 augusti 1967.

Det var den första omslagsbilden på New York Times någonsin med en afroamerikansk model; många var de fotografer som inte ville jobba med Sims på grund av att hennes hud ansågs för mörk

för att fotografera. Peterson gjorde då en bild när Sims är helt klädd i svart cape, och med en stor svart hatt.

Peterson gjorde av någon anledning alltid stora printar och lade dessa på hög i sin studio, ibland flera exemplar av varje. Det var som om han visste att vintagefotografi skulle få ett värde en vacker dag. Han var sin analoga Rolleiflex trogen och valde att gå i pension 1986, innan den digitala tekniken kom.

När jag besökte hans son Jan Peterson på Manhattan för några år sedan hittade jag travar med material att gå igenom. Det var fantastiskt att se fotografisk tidskrift

| 32

IN COURTESY OF GÖSTA PETERSON ESTATE/ TURN GALLERY, MADEMOISELLE 1971

NAMN Gösta Reinhold »Gus« Peterson.

FÖDD 25 april 1923 i Stockholm, uppvuxen i Örebro.

DÖD 28 juli 2017 i New York.

KÄND FÖR Arbetade för bland annat GQ, Madmoiselle, Town & Country och L’Officiel.

GALLERI TURN Gallery, New York.

33 | no 3/2017

så fina C-printar med den brittiska supermodellen Twiggy eller av helt okända streetcastade modeller som Peterson gärna jobbade med.

Stelt och vackert uppställda modeller i en studio var inte Petersons grej, nej, ut med modellerna på gatan på rullskridskor eller ut i naturen på cykel var mycket mer i hans smak. Hans kärlek till humorn och gatufotografiet och de många timmarnas travande på New Yorks gator under 1950-talet tog han med sig i sitt yrkesfotograferande, och det gjorde honom unik på den tiden. Han sägs vara den som införde life style i modefotografi genom att låta kläderna ha en biroll.

I dag finns de flesta av Petersons bilder även i en digital upplaga om tio. De var senast utställda 2015 på dottern Annika Petersons New York-galleri Turn Gallery (som för övrigt också representerar den svenska fotografen Helene Schmitz).

Tyvärr träffade jag aldrig Gus Peterson personligen och min förhoppning om att få ställa ut honom i Stockholm eller Berlin infriades inte.

Jag hoppas verkligen att någon annan tar vid och ser till att hans bilder visas Sverige så att fler får uppleva dem. De är fantastiska. / NINA GRUNDEMARK, F.D. GALLERIST

Skugga och ljus Den holländska fotografen Viviane Sassen visar bilder på Fotografiska.

F tog en fotofika med henne. text: jenny morelli

U

mbra betyder skugga på latin och det är även namnet på den holländska fotografen Viviane Sassens utställning som visas på Fotografiska i Stockholm fram till 12 november.

UMBRA är utformad i åtta olika kapitel med titlar som Soil, Carbon, Rebus och Totem. Här finns fotografi, video, teckning, poesi och speglar i verket som var ett beställningsverk för Nederlands fotomuseum i Rotterdam för ett par år sedan.

Viviane Sassen är i Stockholm under ett par dagar tillsammans med sin make och lilla son. När hon visar utställningen för Fotografiskas guider kommer hon flera gånger in på ämnen som depression, mörker och död, men samtidigt vilar det något ljust och lätt och försonande över utställningen. Färg och form tänker jag på i första hand.

Och på lekfullhet. Rummet är fortfarande i kaos, texter ska upp på väggen och hon får godkänna de spikar som en sektion bilder ska spikas upp med.

HANNEKE VAN LEEUWEN

fotofika

Collage av Viviane Sassen.

Viviane Sassen är född 1972 i Holland och uppvuxen i Kenya. Hon har länge varit ett namn inom internationell modefotografi och är en de lyckligt lottade som verkar röra sig obehindrat mellan konstvärlden (deltog i Venedigbiennalen) och den kom mersiella (gjort kampanjer för exempelvis Adidas och Acne).

När hon nuförtiden jobbar kommersiellt är det dock utfört med hennes särpräglade signum: grafik, färg och form, skuggor och ljus; hon behöver inte kompromissa.

– Jag började ju som modefotograf, men insåg tidigt att jag inte var ett dugg intresserad av att visa upp kläder. Att skapa mina bilder och ha kontroll över dem var viktigare för mig än att visa upp mode, berättar hon när vi dagen efter träffas igen över en kaffe och en te på Fotografiskas restaurang.

Jag säger att jag tycker hennes utställning med sitt mörka namn ändå är ljus och att den gjorde mig glad. Hon skiner upp. fotografisk tidskrift

| 34

»Axiom GB#01«

35 | no 3/2017

VIVIANE SASSEN. COURTESY OF VIVIANE SASSEN & STEVENSON GALLERY

VIVIANE SASSEN. COURTESY OF VIVIANE SASSEN & STEVENSON GALLERY

»Jag hoppas att man kan ta till sig mina bilder med hjärtat i stället för att tolka in saker utifrån en rådande diskurs.«

VIVIANE SASSEN. COURTESY OF VIVIANE SASSEN & STEVENSON GALLERY

»The sun and her shadow« ur serien »Rebus«.

»Uitkijk« (2013).

– Ja, jag tror jag har en förmåga att se det vackra och ljusa i det väldigt mörka, säger hon. Jag visar aldrig upp ett mörker som blir groteskt.

Ett av Sassens favoritverk är den ryske modernistens Kazimir Malevitj målning Svart kvadrat från 1915. I texten om utställningen skriver hon om sin fascination över verket. »Malevitj lyckas på ett underbart enkelt sätt uttrycka och till och med övervinna problemet med den yttersta tomheten; han tar udden av Mörkret genom att placera det i ett simpelt ramverk. Där har vi det: hela det förbannade Tomrummet i ett enda slag fångat och reducerat till mänskliga proportioner, för oss att beundra, begrunda och spegla oss i. Hans målning låter oss stirra in i mörkret utan rädsla.« Och alla hennes bilder har mer eller mindre ett mörker i sig. På en av bilderna i serien Rebus syns en kyrkogård med en brunn med ett kolsvart

hål centralt i bild. Strax över brunnen dinglar en gul plasthink i ljuset, den man tar upp vatten med. Bilden heter The sun and her shadow.

– Alla mina bilder är väldigt personliga, kalla dem självporträtt om du vill, jag anser att alla konstnärers bilder alltid är självporträtt. När jag fick uppdraget att göra utställningen valde jag att undersöka skuggan eftersom jag redan har den i min konst. Men här har jag grävt både i den jungianska, arketypiska skuggan och min egen personliga skugga, säger hon.

Människan är en varelse som alltid letar efter mönster och tolkningar (pareidolia, med ett finare ord) och Sassen återkommer ett par gånger till detta beteende. På en bild syns ett moln bakom några bergstoppar. Det ser ut som om molnet har anpassat sig efter landskapet.

Abstraktionen och det som hon medvetet utelämnar ger möjlighet för egna tolkningar och att vi kan läsa in oss själva. I det som fattas ser vi oss själva. fotografisk tidskrift

| 36

VIVIANE SASSEN. COURTESY OF VIVIANE SASSEN & STEVENSON GALLERY

»Alla mina bilder är väldigt personliga, kalla dem självporträtt om du vill.«

– Ja, jag vill att mina bilder ska fungera som speglar; jag öppnar upp för verket genom att til�låta mörker. Initialt tänker jag aldrig på hur verken ska uppfattas, men när jag gör en utställning är det viktigt för mig att vara interaktiv och att bjuda in.

E

n aspekt som hon själv tar upp under intervjun är att hon har beskyllts för att ha en kolonial blick (en vit kropp fotograferar svarta kroppar). Många av hennes bilder är tagna i Kenya, det land hon växte upp i, och hon har länge arbetat med afrikanska modeller både kommersiellt och i sin konst. Hon är mån om att poängtera sin personliga berättelse.

– Jag hoppas att man kan ta till sig mina bilder med hjärtat i stället för att tolka in saker utifrån en rådande diskurs kring vem som får porträttera vem; jag ser det förhållningssättet som en återvänds-

37 | no 3/2017

gränd. Samtidigt har jag förståelse för att vissa grupper måste få definiera sig själva utan att den andres blick ska definiera dem.

– Men det jag framför allt gjorde när jag började ta mina afrikanska bilder var ju att bryta med en väldigt strikt dokumentär tradition av hur man tar bilder i just Afrika. Jag byggde scener med mina modeller, det var ingen som riktigt hade visat upp Afrika på det sättet förut.

I en installation som tyvärr inte fick plats i sin helhet utan visas som en video går besökaren in i ett rum där ett generiskt landskap projiceras på väggarna. Bland landskapen skymtar svarta siluetter, kroppar som kastar skuggor. Vi som åskådare kastar även våra skuggor över bilderna. Så låter Sassen främlingar mötas, skugga mot skugga i verket Totem som hon tycker beskriver vår tid med flyktingströmmar och att vi alla är främlingar på främmande mark.

DUY VO

»Yellow Vlei« (2014).

NAMN Viviane Sassen.

BOR Amsterdam.

GÖR Modefotograf, konstnär.

AKTUELL Med »Umbra« på Fotografiska, Stockholm till den 12 november.

HEMSIDA vivianesassen.com

ANETTE NANTELL

bokrecensioner

LISA THANNER

xxxx xxxxxxx xxx, xxxxxx xxxxxx xxxx xxxxxx xxxxxx xxxx xxxxxx

Kontaktlöst fotografi om Sverige i dag Last night in Sweden. The true story. Håkan Lindgren om en fotobok med kompetent men opersonligt pressfotografi.

Last night in Sweden max ström, 2017 Form: Patrik Leo

Det bästa är att de har förstått att Sverige är större än Stockholm.

Fotograferna i boken Last night in Sweden (Bokförlaget Max Ström) vill visa upp landet i hela dess bredd. När det gäller geografisk spridning har de verkligen lyckats, liksom när det gäller urvalet av yrken och fritidssysselsättningar. Vad de inte har lyckats med kommer jag till.

En tamren bjuds på knäckebröd i köket i byn Gitton norr om Arjeplog.

Smedlärlingar svingar sina släggor framför öppen eld, medan app-

utvecklare tar farväl av en kollega som ska flytta utomlands. Det är matrast i bilfabriken, en romsk tiggare sitter på gatan (tiggare är så vanliga att en skildring av Sverige utan en sådan bild hade varit en förfalskning) och Mermaids of Jönköping tränar i sina sjöjungfrudräkter. Här finns traditionella folknöjen som körsång, veteranbilar och dans på Finlandsfärjan, och nya aktiviteter som segwaypolo och spraytanning – svenskar är snabba på att plocka upp nya trender.

Last night in Sweden är utgiven som ett svar på Donald Trumps påstående om att något hemskt hade hänt »last night in Sweden«. Initiativet kommer från stiftelsen Expressions of Humankind, som tidigare har gett ut

fotoboken A day in the world (2012). De har svarat med något mycket större än en tweet om att Trump är en idiot – så höjer man nivån på debatten! Boken lär finnas kvar som ett tidsdokument långt efter att hans presidentperiod är över. En Kickstarterkampanj samlade snabbt ihop 350 000 kronor, tillräckligt för att trycka boken och skänka ett exemplar till alla ledamöter i Europaparlamentet och i USA:s kongress – och ett till Trump personligen.

I förordet beskriver Henrik Berggren hur myterna och föreställningarna om Sverige har förändrats. Föregångslandet har blivit ett skräckexempel. »Med en blandning av verkliga och alternativa fakta framställs Sverige som ett land i

kaos, präglat av raskravaller, olösliga motsättningar och massvåldtäkter.« Berggren avslutar sitt förord med följande mening, inspirerad av den franske religionsfilosofen Ernest Renan: »Nationen är den dagliga folkomröstning där vi väljer vilken sorts människor vi vill vara.« Det är avsett att låta betryggande djupsinnigt, men låter fullständigt bisarrt. Vilka mänskliga gemenskaper har någonsin fungerat på det sättet? Det har mer gemensamt med en fondbörs än med mänskliga relationer – varje sekund måste man bestämma sig för om man vill behålla Ericsson eller sälja. Röstar man varje morgon i Berggrens familj om man vill fortsätta vara en familj?

Men eftersom det här är en recension för Fotografisk Tidskrift kan jag fotografisk tidskrift

| 38

FRIDA WINTER

inte bara prata politik, jag behöver också säga något om fotot. Och hur mycket jag än sympatiserar med bokens syfte måste jag lämna över ordet till the bad cop.

Fotografiskt sett är Last night in Sweden lika ospännande som att bläddra genom DN eller SvD en valfri dag. Allt ligger på nivån kompetent men opersonligt pressfoto. De 52 medverkande fotograferna kallas »landets bästa dokumentärfotografer«, men några individuella skillnader i uttryckssätt kan jag inte se.

Alla bilder är så lika varandra att de hade kunnat tas av samma person.

Oavsett vad de föreställer säger fotografierna samma sak. Närmare bestämt samma sak som en filmsnut framför en kallnad brottsplats brukar säga: »Nothing to see here, folks. Move on.« Jag blir inte överraskad, sårad, vetgirig eller berörd på något annat sätt när jag bläddrar igenom boken.

Jag möter inga individer, jag möter bara exempel, representanter eller 39 | no 3/2017

funktioner. Bilderna visar Bingospelaren, Forskaren, Sjukvårdaren eller Fotbollspubliken, men jag får inte kontakt med några människor.

Många foton är tagna på minst sagt respektfullt avstånd. På en av bilderna sitter fyra lastbilschaufförer och snackar, men fotografen har valt att ta bilden på tio meters håll, så att borden och stolarna i den i övrigt folktomma hamburgerrestaurangen blir huvudmotiv. Möjligen har chaufförerna skitkul tillsammans, men det syns inte. Bilden uttrycker inte gemenskap utan ödslighet.

Att jag inte kommer några människor nära beror inte bara på avsaknaden av närbilder. Det har också att göra med estetik och bildval. Ingen tittar in i kameran, vilket innebär att inga blickar lyfter från pappret och tar kontakt med mig. Just nu visas utställningen Die Erfindung der Pressefotografie (»När pressfotografiet uppfanns«) på Deutsches Historisches Museum i Berlin. Trots

åttio års avstånd kan jag fortfarande känna fotografernas lust att söka upp vardagliga miljöer och deras ibland desperata behov att förmedla vad de har sett. I Berlin ser jag också Josef Koudelkas oerhört starka dokumentärfotoutställning Exiles.

Han visar vad som är möjligt. Ingen av fotograferna i Last night in Sweden

personer som citeras i bildtexterna är nöjda med sina jobb och säger förståndiga saker om sin livssituation. Men det budskap som Last night in Sweden sänder ut i världen är inte bara ett okomplicerat »titta, allt är faktiskt okej med Sverige«. Just för att så mycket förblir osagt ger boken ett kluvet och underligt intryck. Jag

»Ingen tittar in i kameran, vilket innebär att inga blickar lyfter från pappret.« verkar ha upptäckt någonting som har gjort dem förvånade. Eller jämför med Inta Rukas porträtt i boken People I know. Hon lyckas få ett fotografi att berätta lika mycket om en människa som en rysk roman.

Ställda bredvid hennes bilder blir fotografierna i Last night in Sweden förvånansvärt informationsfattiga.

Vi ser ett land där alla praktiska saker fungerar hyggligt och där alla

undrar vad för slags innehåll jag sväljer, lite för snabbt, utan att märka det, tillsammans med de konfliktfria bilderna. Jag vill inte kalla boken ytlig; problemet är att så mycket omedvetet och outtalat innehåll bjuder in sig själv om redaktörerna inte bryr sig om vad som finns under ytan. Det här märkliga landet hade förtjänat en djärvare fotobok, lika intresserad av djup som av bredd. / HÅKAN LINDGREN

AGNES THOR

AGNES THOR

bokrecensioner

Thor närmar sig en älskad plats på nytt I Agners Thors nya bok riktar hon kameran utåt för att tala om inre erfarenheter, skriver Linda Fagerström.

As the river runs Agnes Thor Blackbook Publications, 2015 Form: Agnes Thor/ Kirsty Bruce

As the river runs är ett melankoliskt minnesflöde där övergivna gläntor och dimmiga ängar möter lakan på tvättlina och gräsmattans slokande badmintonnät. Introduktionen beskriver barndomsminnen från ett sommarställe och hur Agnes Thor närmat sig den älskade platsen på nytt, i nutid och med kameran i hand.

Bokens landskap med trädstammar och sjöstränder sträcker sig över uppslagen i utfallande bilder, medan

närbildsmotiven i breddformat har vita passepartoutliknande ramar – kanske för att låta associationerna gå till sommarblekta bilder i ett åldrat fotoalbum.

Många motiv, som den vissnade midsommarstången och allt släpande solljus mot faluröda väggar är typiska medelklassminnen för oss som växte upp i Sverige under 1900-talets slut. Vi kanske inte ser på dem som varken dramatiska eller storslagna, men Agnes Thors känsliga sätt att skildra dem påminner om att de, betraktade ur ett samtidsglobaliserat perspektiv, framstår som alltmer exotiska.

Agnes Thor, som utbildade sig vid Fotohögskolan i Göteborg för tio år sedan, arbetar i den väl upparbetade

tradition där kameran riktas utåt i syfte att tala om inre erfarenheter. I en sådan process blir långa serier en given metod – det är knappast de enskilda fotografierna som blir betydel-

växter i oskärpa mot överexponerade moln ett projekt som As the river runs behöver, menar åtminstone jag.

Inspirationskällorna, har fotografen berättat, är så skilda konstnärliga

»Det är knappast de enskilda fotografi-

erna som blir betydelsebärande, utan effekten av deras sammanlagda tyngd.« sebärande här, utan effekten av deras sammanlagda tyngd. Den viktigaste principen blir då urval. Vilken pusselbit saknas för att koncentrera och balansera helheten? Eller viktigare i det här fallet: vilken bild måste bort?

Det finns en gräns för hur många

temperament som nutida målerisuperstjärnan Karin Mamma Andersson och gamle virtuosen Anders Zorn – namn som förpliktigar och skapar en förväntan, som Agnes Thor ännu inte riktigt infriar. / LINDA FAGERSTRÖM

fotografisk tidskrift

| 40

MARGOT WALLARD

Kärleksfullt och intimt Fotografen Jörgen Axelvalls tilltal är mycket personligt och symboliskt, skriver Linda Fagerström.

Margot Wallard avlockar sina motiv detaljer.

Go to become Jörgen Axelvall Roshin Books, 2017 Form: Katsuya Kato

JÖRGEN AXELVALL

En avklädd yngling fungerar som ljus kontrast till den svärta som präglar Jörgen Axelvalls bildserie Go to become. Manskroppen avtecknar sig mot oskarpa skymningslandskap i gråskala med inslag av blågrönt. Vita liljor skuggar ibland hans väg genom landskapet där han springer längs lutande gravstenar, omfamnar ett träd, trasslar sig ur ett finmaskigt svart nät vars linjer effektfullt och suggestivt kastar skuggor över den ljusa hyn.

Via arbete som assistent hos Stefan Berg i mitten av 1990-talet och sedan liknande jobb under 15 år i New York har Jörgen Axelvall tagit sig från uppväxtens skånska Löddeköpinge till Tokyo, där han numer lever. Uppdragen växlar mellan konstnärliga och kommersiella – både Vogue och Sony finns bland kunderna.

I den här boken är tilltalet dock långt från det marknadsdrivna och spektakulärt skrikiga. Tvärtom, är det mycket personligt och ibland skissartat. Berättelsen gestaltar ett

tillblivande, som titelns Go to become också vittnar om. En komma-utprocess i bild, som fångar känslan av att vara ensam i och alienerad från världen, även om uttrycket är kärleksfullt intimt. De poetiska stickorden är skrivna av Mutsuo Takahashi, vars författarskap sedan debuten 1959 skildrat samkönad kärlek.

Särskilt symboliska är ögonblicken där mannen klättrar på tunna ribbor för att både bildligt och bokstavligt talat komma ut, slippa buren som omger kroppen. Eller då han sitter på huk vid en vattenspegel, låter handen smeka ytan – som en nutida Narcissus fascinerad av och förälskad i spegelbilden av sig själv.

Vatten är också en gammal symbol för förändring och transformation, ett flytande mellantillstånd. Att kroppens S-kurva bildar ett frågetecken – som också är bokens sista och ambivalenta ord – i Mutsuo Takahashis formulering »I go to become a question mark« – förstärker upplevelsen av ambivalens. Känslan som Jörgen Axelvall fångar i Go to become kan beskrivas just så: en önskan att öppna sig mot ett liv där varken utropstecken eller punkt definierar tillvaron. / LINDA FAGERSTRÖM

SKRÄMMANDE OCH VACKERT

GRIPANDE MATERIAL

Gaza works Kent Klich Hasselblad Foundation/Koenig Books London, 2017 Form: BankerWessel

Natten Margot Wallard Max Ström, 2017 Form: Ulf Greger Nilsson

Det är spåren av den pågående konflikten i Gaza snarare än konflikten i sig som Kent Klich fotograferar. Ödeläggelsen, kulhålen, misären. Den bristfälliga infrastrukturen.

Sex mammografiapparater – de enda som finns i hela Gaza – står övergivna i undersökningsrum lika folktomma som de flesta av Klichs fotografier.

Människornas frånvaro i bilderna står i bister kontrast till trängseln som antagligen råder i den extremt tättbefolkade landremsan. Här ser vi ut över ett tomrum.

Klichs nya bok »Gaza works« samlar de bildserier från området som han arbetat med sedan 2001, tillsammans med en rad läsvärda texter.

BankerWessel har formgett boken till ett effektfullt panorama där Klichs suggestiva bildberättande zoomar in på mosaikbitar från Gazas bombade flygplats och sveper över landskapets jordhögar, tar sig in i rökskadade interiörer från hus som lämnats vind för våg. Det är skrämmande vackert.

Våldets avtryck säger något annat än akuta krigsscener. Klich rör vid en bestående smärta. / MAGNUS BONS

41 | no 3/2017

Död, förstelnade kroppar, vatten som blivit till is.

Det porlande livet som upphört. Detta är temat för Margot Wallards nya bok »Natten«, synnerligen vackert formgiven av Greger Ulf Nilsson. Vi ser närgångna svartvita bilder av döda insekter och djurskelett, som genomlysta av röntgenstrålar. Orörliga små kroppar på färgskannern.

I flera olika bildsviter går Wallard inpå sina motiv, avlockar dem detaljer men med hemligheterna i behåll. Det är ett starkt och gripande material, särskilt med hennes egna inledande ord om broderns död i bakhuvudet.

Insprängda i berättelsen om naturens insomning finns en serie färgfoton på en naken kvinnokropp i skogsbrynet. Är det självporträtt? Jag hade önskat att Wallard valt att inte ta med dem. Bilderna känns sökta och alltför allmänna, de är något annat än de grafiska dödsstilleben som boken i övrigt består av.

Boken ebbar vackert och stilla ut i några nästan svarta, nästan abstrakta, fotografier av vattendroppar. De badar i mörker. Svävar i natten. / MAGNUS BONS

Ovan t.h. Bilden som den ser ut när den är färdigbearbetad, men innan den oskarpa masken lagts på.

praktik

Nedan t.h. Här har den oskarpa masken lagts på med ett värde på 40 på mängden och 60 på radien.

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Så förstärker du kontrasten Snabbt och enkelt med okonventionell användning av Oskarp mask.

En stor skillnad mellan bilder tagna på film och digitalt fotograferade bilder är återgivningen av mellantonerna.

Filmen återger kontrasterna i skuggor och extrema högdagrar rätt så platt, men mellantonerna får en rätt ordentlig kontrasthöjning. Den digitalt fotograferade bilden har innan bearbetningen en betydligt sämre separation i dessa mellantoner.

Naturligtvis kan detta korrigeras, till exempel med en kurvjustering som trycker samman skuggvalörer och ökar kontrasten i mellantonerna.

En sådan S-formad kurva är ofta tillräcklig för att få bort det mesta av denna platthet som många digitala bilder har. Men det är inte alltid det räcker för att få en tillräcklig separation i mellantonerna.

En annan enkel och snabb metod för att förstärka kontrasten i bildens mellantoner får du fram genom att använda filtret Oskarp mask på ett lite okonventionellt sätt. Metoden brukar kallas Hiraloam, vilket står för High Radius Low Amount, det vill säga att använda filtret med en betydligt högre inställning på radien än normalt och samtidigt ha en mycket låg inställning på mängden. Du gör detta bäst på ett separat lager. Om din bild bara innehåller ett bakgrundslager skapar du detta lager enklast genom snabbkommandot ⌘/ctrl + J i Photoshop. Innehåller din bild flera lager, markera först det översta lagret i din lagerpanel och använd sedan snabbkommandot ⌘/ctrl + shift + alt + E. När du skapat ditt nya lager använder du filtret Oskarp mask (Filter >

Skärpa > Oskarp mask). Börja med att ställa in en mängd på cirka 100 procent och dra sedan radien uppåt tills du ser att bildens konturer förstärks.

Det känns som en dimma avlägsnas från bilden.

Beroende på bildens utseende och upplösning varierar en lämplig radie rätt kraftigt. Men jag hamnar normalt inom ett spann från 20 pixlar upp mot 70 pixlar. Ju högre upplösning som bilden har, desto högre värde på radien behöver du använda. Bilder med små fina detaljer kräver en lägre radie än en bild med stora, kraftiga detaljer.

Bildens utseende ser nu väldigt överdriven ut. Reducera mängden nedåt tills du får bort detta överdrivna utseende. Även här varierar ett lämpligt värde inom rätt stora ramar, men någonstans mellan 20 till 50 procent bör mängden hamna på. Även med denna låga mängd kan det uppstå konturlinjer runt motivet

Denna effekt är väldigt flexibel. Du kan använda den och få kraftiga eller subtila effekter.

Inställningarna i dialogrutan Layer Style.

som avslöjar att du skärpt bilden. Det är nu som fördelen med det separata lagret som du skapade i inledningen kommer in. För nu är det enkelt att skapa en lagerstil som tar bort dessa distraherande linjer. Gå till lagerpanelen och dubbelklicka på det övre lagret. Gör detta antingen på den lilla ikonbilden i lagret eller till höger om namnet på ditt lager. Du öppnar på så sätt en dialogruta som heter Lager Style (Lagerstil). Längst ner i denna dialogruta hittar du Blend if …

(Blanda om …). Dra i trianglarna som finns under den övre gråskalan, den som har namnet This Layer (Detta lager). Dra den vita triangeln åt vänster tills de vita konturlinjerna försvinner.

Håll sedan ner alt-tangenten och dra den vänstra halvan av denna triangel ytterligare en bit åt vänster.

Upprepa sedan detta för den svarta triangeln. Värdena brukar ligga på 25–50 för den svarta triangeln och 200–225 för den vita triangeln. Men

kolla på din bild och använd de inställningar som ger ett bra resultat för den. Hela effekten kommer att avta något, men framför allt försvinner de halolinjer som finns runt kraftiga konturer i bilden.

Tycker du fortfarande att effekten är för kraftig är det enkelt att reducera den genom att gå till lagerpanelen, klicka på ordet Opacity (Opacitet) och dra markören åt vänster under det att du håller musknappen nedtryckt. Ditt lager blir mer och mer transparent och allt mer av det underliggande, icke-skärpta lagret, blir synligt.

På detta sätt är denna effekt väldigt flexibel. Du kan använda den och få kraftiga eller subtila effekter. Som vanligt är det smidigt att skapa ett makro av alla stegen, så att du slipper memorera alla de ingående stegen.

Och som vanligt har jag lagt ut ett makro som du hittar på sfotowebben. fotografisk tidskrift

| 42

43 | no 3/2017

teknik

ELEKTRONISK SLUTARE Hasselblad X1D kan nu med en uppdatering använda en elektronisk slutare, som ett alternativ till de centralslutare i objektiven som kameran annars använder. Den elektroniska slutaren har en rad fördelar i och med att den inte använder några rörliga delar. Den minskar kamerans vibrationer och gör det möjligt att använda slutartider ner till 1/10 000 sekund. De centralslutare som finns i Hasselblads objektiv har en kortaste tid på 1/2 000 sekund. Den längsta tiden blir 68 minuter. Kameran blir också helt ljudlös.

Uppdateringen av den fasta programvaran kan laddas ner på Hasselblads webbsida.

Versionen heter 1.17.2.

D850 från NIkon Nikon har lanserat D850 med en sensor på 45 MP. Trots den höga upplösningen kan kameran arbeta i en hastighet på 9 bilder/sekund om man använder batterihandtaget. Utan detta tillbehör sjunker hastigheten ner till 7 bilder/sekund. Känsligheten börjar vid 64 ISO och sträcker sig ända upp till 25 600 ISO. Kamerans snabba utläsning gör det möjligt att ta bildserier med den elektroniska slutaren i en hastighet på 30 bilder/sekund, men då sjunker upplösningen ner till 8 MP. Sensorn är bakbelyst, vilket medför att kameran bättre kan fånga upp ljus när man använder stora bländaröppningar, där ljuset kommer mer snett in mot sensorn. Liksom föregångaren D810 saknar kamera ett AA-filter, vilket medför att kameran får en högre upplösning.

TRE TS-OBJEKTIV FRÅN CANON

UPPDATERAD FULLFORMAT Canon lanserar en uppdaterad version av sin enklaste fullformatskamera, 6D. Den nya modellen får namnet 6D Mark II. En av de stora skillnaderna är att skärmen är fullt rörlig.

Den är också touch-känslig och kan användas för att manövrera i menyerna och att sätta fokuspunkten.

Fokuseringen använder sig av Canons Dual Pixel CMOS AF och har 45 fokuspunkter.

Sensorn har en upplösning på 26,2 MP. Kameran har också en inbyggd bildstabilisering och har GPS, Bluetooth och Wi-Fi. Serietagningshastigheten har ökats till 6,5 bilder/sekund.

Canon kommer med fyra nya objektiv, tre TS-objektiv och ett porträtteleobjektiv. Det sistnämnda har en avancerad optisk konstruktion med 14 linser i 10 grupper, vilket ger god skärpa även vid full bländaröppning.

Bildstabiliseringen ska göra att fotografen kan ta bilder utan skakningsoskärpa på 4 stegs längre exponeringstid än om bildstabiliseringen är avaktiverad.

Alla tre ts-objektiven kan fokusera ner till en avbildningsskala på 1:2, det vill säga halv naturlig storlek.

INGA FLER MINNESKORT Ägaren till Lexar, Micron, lägger ner verksamheten, eftersom vinstmarginalen för minneskort är så liten. Det

innebär att tillverkningen av minneskort, kortläsare och USB-minnen läggs ner, om inte Micron hittar någon som är intresserad av att ta över verksamheten.

För de flesta ställer nedläggningen av Lexar inte till några problem. Det finns gott om alternativ på nästan alla områden. Undantaget är kort av typen XQD, som används i Nikons mest avancerade kameror. Nu blir Sony den enda tillverkaren som gör denna typ av minneskort.

NY MAKROBLIXT FRÅN CANON Canon lanserar blixten Macro Twin Lite MT-26EX-RT, en blixt som framför allt är användbar vid makrofotografering. Blixten har två lamphuvuden, placerad på en ring som kan sättas på objektivet för en skugglös belysning. Lamphuvuden kan placeras fritt på ringen i 5° steg. Ledtalet är så högt som 26, vilket gör blixten användbar även för annat än makrofotografering. fotografisk tidskrift

| 44

Världens minsta studioblixt Profoto A1 A1 är en Profoto-blixt in i minsta detalj – bara mindre. Det runda lamphuvudet ger ett ljus som är både vackert och naturligt. Dessutom är blixten väldigt lätt att använda, med supersnabb laddtid och ett batteri som håller länge så att du aldrig missar ett fototillfälle. Vare sig du är på språng, fotar med blixten på kameran eller använder den som fristående blixt är det här ljusformning när den är som bäst.

Ljusstarkt från Zeiss

Upptäck mer på profoto.com

Zeiss bygger vidare på sin serie av objektiv, kallad Milvus.

Denna gång är det en 35 mm f/1,4 som introduceras med fattning för Nikon och Canon. Objektivet har en avancerad optisk konstruktion med ett asfäriskt linselement.

Objektivet ska fungera på framtidens kameror med extremt hög upplösning. Som alla objektiv i Milvus-serien är detta objektiv manuellt fokuserat och vädertätat. Det är också anpassat för video.

UPPDATERAD AUTOFOKUS Tre år efter att Leica introducerade ett nytt spegellöst system, kallat T, kommer uppdateringen till Leica TL2.

Kameran har fortfarande en sensor på 23,6 x 15,7 mm, men har nu fått fler pixlar. Den nya sensorn har 24,2 MP. Kameran kan ta upp till 20 bilder/sekund om den elektroniska slutaren används.

Också autofokuseringens hastighet ska ha förbättrats.

Den har nu 49 AF-punkter, jämfört med föregångarens 9.

TRE VIDVINKLAR FRÅN NIKON Nikon visar tre nya vidvinklar. Den första är en 28 mm optik med en ljusstyrka på f/1,4. AF-S Nikkor 28mm f/1.4E. Nikon framhäver framför allt den goda återgivningen av ljusa ytor som inte

ligger i fokus. Fokuseringen ska vara mycket snabb och tyst.

AF-S Fisheye Nikkor 8–15mm f/3,5–4,5E ED är Nikons första fisheye-zoom.

Vid 8 mm brännvidd ger den en cirkulär bild, vid 15 mm tecknar den ut hela småbildsformatet, men ger fortfarande den karaktäristiska fisheyeåtergivningen. Närgränsen är så kort som 0,16 m. Det sista tillskottet är avsett för Nikons DX-kameror: AF-P DX Nikkor 10–20 mm f/4.5–5.6G VR.

45 | no 3/2017 SE-Fotografisk -Tidsskrift-Profoto-A1-Camera-Ad-Half-Page-105x276mm-V1.indd 1

16/08/2017 11:05

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Fotografera på andras mark Olika uppfattningar om allemansrätt och markägarrätt.

Får man gå på annans mark och fotografera om man inte stör? Om man hittar ett ödehus får man gå in och fotografera? Hur får man använda filmerna man tar med hjälp av drönare? Svaren inbegriper flera rättsområden: allemansrätt, straffrätt, fotorätt och drönarjuridik.

Vad gäller vid fotografering på annans mark? Enligt allemansrätten ska alla ha rätt att »ha tillgång till naturen«. Detta gäller oberoende av den enskilda äganderätten som tillkommer markägaren. Tyvärr finns det inte någon närmare bestämning av hur allemansrätten konkret är reglerad.

Däremot finns en tillämpad uppfattning om vad allemansrätten innebär: en begränsad rätt att använda annans fastighet (både mark och vatten) genom att färdas över den, åtminstone till fots, och uppehålla sig på den under kortare tid.

Rätten gäller även om ägaren av marken inte samtyckt till sådan användning. Den tydligaste begränsningen är att markägaren eller andra legitima invånare på fastigheten inte får tillfogas någon allvarligare skada eller olägenhet.

Man brukar tala om att markägarens ekonomiska intressen respektive hemfrid inte får kränkas.

Dessutom ska hänsyn tas till växtoch djurliv och andra människor som vistas i naturen. Detta framgår av miljöbalken. Orsakar man skada ska man ersätta den enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Tyvärr går uppfattningarna isär om var gränsen ska dras mellan utövaren

av allemansrättens rätt respektive markägarens rätt. Lagreglerna är ofullständiga och domstolsavgörandena ett fåtal.

Allemansrätten tillkom för att tillgodose den enskildes möjlighet att röra sig i skog och mark, inte primärt för att personer med att kommersiella intressen (som exempelvis en fotograf kan ha) ska stödja sig på den och göra vinster på markägarens bekostnad. Lokala föreskrifter sätter också gränser för handlingsfriheten, exempelvis vad gäller nationalparker och naturreservat.

När det gäller andra ägor gäller förbud endast när det finns risk för markskada. Exempel på detta är åkrar mellan sådd och skörd. På betes- och skogsmark kan man med största sannolikhet röra sig fritt.

Markägaren kan försöka stänga ute andra från att beträda hens marker, exempelvis genom skyltar av typen »Privat område« och liknande.

Sådana skyltar kräver dock i allmänhet tillstånd av kommunen om det inte står helt klart att allmänheten inte får passera, exempelvis om det är i närheten av en tomt, nära ett bostadshus eller över en plantering.

En olaga uppsatt skylt kan myndighet förelägga markägaren att ta bort.

Ett stängsel kan också användas för sagda ändamål. Ett sådant utvidgar dock inte markägarens rätt, men vid tveksamma fall bör det respekteras.

Allmänheten kan dock i andra fall ta väg över stängslet, men det får naturligtvis inte skadas då risk för åtal och skadeståndsskyldighet kan bli följden.

Om man stöter på hinder från markägaren, trots att man förklarar vilka regler som gäller för allemansrätten, får man tillkalla polis. Lindrigt våld kan markägaren endast tillgripa om inkräktaren gjort sig skyldig till hemfridsbrott, då enligt nödvärnsreglerna.

Om man stöter på hinder, trots att man förklarar vilka regler som gäller, får man tillkalla polis.

Vad gäller fotografering inuti ödehus måste du först förstås försäkra dig om att huset verkligen är öde och inte ett bostadshus, så att du inte begår hemfridsbrott genom att gå för nära. Om du går in i ödehuset utan fastighetsägarens tillstånd riskerar du att göra dig skyldig till olaga intrång.

Om du står utanför och fotograferar in i ödehuset så är det tillåtet, om det inte på annat sätt framgår att det råder fotoförbud på området. Ett sådant måste dock framgå med tydlighet i form av skyltar eller liknande för att bli gällande.

När det gäller filmer som du framställer med hjälp av kameramonterade drönare gäller nya regler från augusti 2017. För att få filma med hjälp av drönare krävs vanligen tillstånd från Transportstyrelsen.

Transportstyrelsen arbetar i skrivande stund med nya föreskrifter för obemannade luftfartyg, varför jag inte med säkerhet kan säga vad som faktiskt kommer att gälla på området inom en snar framtid. Lantmäteriet har sedan 2016 tagit över försvarsmaktens uppdrag att granska foto/ film (tidigare fanns dessutom självgranskningsrätten). På lantmateriet. se finns föreskrifter publicerade som reglerar denna granskning som alltså normalt kräver tillstånd för spridning av visst material. I denna skrift finns viktig information om undantag från denna granskning. Som exempel på ett sådant kan nämnas vissa områden: allmänna vägar, allmän plats enligt detaljplan, anläggningar för friluftsliv (kontakta dock aktuell kommun för att få lokal föreskrift), viss åkermark, bostadsbyggnad med tillhörande mark och anläggningar m.m.

Viktigt att tänka på är att det endast är de aktuella områdena som får fotograferas/filmas. Om det kommer med vybilder som sträcker sig utanför området blir dessa tillståndspliktiga och fotografierna/filmen som visar vybilderna måste skickas in för granskning. Dessutom tillkommer regleringen om lagen om namn och bild i reklam samt personuppgiftslagen om det finns nu levande identifierbara personer på bilden/filmen. fotografisk tidskrift

| 46

© Helga Härenstam, fotobokstipendiat 2017

Hasselbladstiftelsens Fotostipendier 2018 Naturfotostipendiet Fotobokstipendier Sista ansökningsdag 1 november

Mer information på hasselbladfoundation.se

47 | no 3/2017

JENNY JACOBSSON

medlem

EXTRASTÄMMA SFF håller en extrastämma torsdag den 26 oktober kl. 17.30 på kansliet, Hornsgatan 103 i Stockholm. Extrastämman hålls för att behandla frågan om kollektiv rättighetsförvaltning enligt ny lag. Kallelsen kommer att ha gått ut senast en månad innan, det vill säga den 26 september.

VÅRA NYA MEDLEMMAR

SJÄLVPORTRÄTT

Magnus Andersson, Norrköping; Torbjörn Andersson, Järfälla; Karin Boo, Stockholm; Lisa Brunzell, Göteborg; Troy Enekvist, Östhammar; Elias Gustafsson, Donsö; Mattias Hamrén, Stockholm; Jenny Ingemarsson, Västra Frölunda; Erik Nylander, Sundsvall; Gunnar Sjögren, Bromma; Philip Vahter, Falun; Lena Wennilsjö, Hudiksvall; Lilynette Wennlid, Ängelholm; Ann-Sofie Åberg, Hofors.

Norrköping lyfter fotografi som medium.

Snart dags för Norrköping På SPEGLA i Norrköping 20–22 oktober ges plats för föreläsningar, utställningar och workshoppar. Alla med den fotografiska bilden i fokus och med SFF som sponsor.

– Vi vill måna om möten: mellan fotografer i olika genrer, mellan bildentusiaster och yrkesfotografer, mellan bildbeställare och fotografer, säger Eva Lindblad, fotograf som projektleder tillsammans med Jenny Lindberg.

– Grunden till allt är att jag älskar fotografi på alla plan och jag vill få ut kunskap och inspiration utanför storstäderna. Jag vill både lyfta mediet och frågor kring fotografiet som just nu är det viktigaste kommunikationsmedlet vi har, säger Eva Lindblad.

Bland programpunkter och utställare märks bland andra fotografer som Anna Clarén, Lars Dareberg, Angelica Jonsson, Cato Lein, Thron Ullberg, Linda Nybom, Micke Berg, Jenny Jacobsson, Johan Bergmark, Lena Källberg, Alexander Mahmoud, Cecilia Ömalm med flera. Läs mer på spegla.se.

VAD HAR DU FÖR NYTTA AV SFF? Hej, Christer Carlsson! Medlem sedan 1977. Varför är du medlem i SFF? – Det finns så många anledningar! Men jag är framför allt medlem i förbundet för att det är viktigt för branschen och yrket. Det är bra att ha organisationen bakom sig och tillsammans blir vi starka. Jag har både haft nytta av den juridiska rådgivningen och teknik-forumet på hemsidan.

FOTOBOKSPRISET Nu kan du anmäla din bok till Svenska Fotobokspriset 2018. Du hittar mer information och fyller i anmälan på sfoto.se/svenska-fotobokspriset.

PROFFSDAGAR I SUNDSVALL Helgen 26–28 januari träffas Sveriges alla professionella fotografer för att lyssna på

föreläsningar, hålla workshopar, se på utställningar, äta middagar och dansa.

Norrlandsdagarna hålls även nästa år på Hotell Södra Berget i Sundsvall och arrangeras av Norrlandskretsen. De föreläsare som redan nu har tackat ja är: Hussein El-Alawi, Susanne Wahlström, Lisa Mattisson och Pelle Bergström. Mer information om

programmet under de tre dagarna och anmälan hittar du på sfoto.se/norrlandsdagarna.

IN MEMORIAM Marianne Malmqvist dog i somras efter en kort tids sjukdom. Birgitta Karlsson, SFF:s tidigare kanslichef, minns en viktig medspelare i förbundets verksamhet. Läs hennes text på vår webbplats. fotografisk tidskrift

| 48

fråga juristen

VEM HAR UPPHOVSRÄTTEN? Hej! En bild är fotograferad med en GoPro och körs i timelapseläge. Kameran tar två stillbilder per sekund.

Kameran och selfiepinnen ägs av piloten som även styr farkosten. Piloten har slagit på kameran (tryckt på knappen en gång) och sedan lämnat över pinnen till passageraren. Passageraren komponerar bilden och vet att kameran tar två bilder per sekund, men har inte tryckt på en enda knapp.

Hon har fått tips av piloten om vilka vinklar som funkar bra. Vem har upphovsrätten till bilden? Piloten eller passageraren? /Karoline Svar: Utgångspunkt för vem som har upphovsrätten till ett fotografi är den som »trycker på knappen« inte vem som äger utrustningen.

Men utifrån din beskrivning är min bedömning att de har gemensam upphovsrätt till bilderna. Piloten har skapat förutsättningarna för fotosituationen och passageraren bidrar med sin del genom att till viss del bestämma över kompositionen av bilden.

BILDER PÅ INSTAGRAM Hej! Ett företag har tagit några av mina bilder och publicerat på sitt företags Instagramkonto. Är det til�låtet? Kan jag kräva någon ersättning? /Isztvan Svar: Om de delat dina bilder som du själv publicerat på Instagram (eller som någon annan lagt upp där med ditt tillstånd) är det fritt att göra eftersom du genom att acceptera Instagrams villkor 49 | no 3/2017

hej

tillåter andra användare att dela bilder inom Instagramnätverket. Men om de själva laddat upp bilderna i sitt Instagramflöde utan din tillåtelse är det sannolikt att bedöma som intrång. Du kan då kräva skälig ersättning och skadestånd för intrånget.

NY ÄGARE OCH MINA BILDER Hej! Ett företag som jag upplåtit bildrättigheter till har sålts till en ny ägare som använder bilderna i verksamheten. Kan man hindra att den nya ägaren använder bilderna på detta sätt? /Gunnar

Svar: Av 28 § upphovsrättslagen framgår att den till vilken upphovsrätt över- eller upplåtits till inte får överlåta rätten vidare till annan. Undantag från detta gäller dock om rätten ingår i en rörelse som överlåts helt eller delvis.

Det är alltså tillåtet för den nya ägaren att använda bilderna.

För att du ska ha möjlighet att hindra den nya ägaren från att använda bilderna krävs att du avtalat med den gamle ägaren om begränsningar i förfoganderätten. Du kunde även avtalat med den gamle ägaren om användningsrätt som kan förnyas mot ersättning. Ett sådant avtal följer med företaget vid en helhetsöverlåtelse och blir gällande mot den nya ägaren.

Om denne inte betalar enligt avtal blir gamle ägaren skyldig att ersätta dig enligt ovan nämnt lagrum. Där framgår nämligen även att överlåtaren (det vill säga den tidigare ägaren) alltjämt ansvarar för avtalets fullgörande.

Läs juristens mer utförliga svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Gratissjukan drabbar alla oss fotografer Solen skiner i Vitabergsparken. Många fotografer och en intresserad allmänhet har samlats för att visa och hylla fotografin på Planket. Det är 35 år sedan första Planketutställningen genomfördes och den fotografiska bilden är minst lika populär i dag som då 1982. Inte bara fotografer i min generation är på plats – en ny generation är lika närvarande. Fotografi är ett vitalt medium.

Det är sista lördagen i augusti och jag känner nya friska vindar inför hösten. Även i vårt förbund blåser nya vindar då vi i Åsa Anesäter fått en ny verksamhetsledare som med kraft, kompetens och humor lyser upp på kansliet.

Också styrelsen har nya krafter då vi fick fyra nya ledamöter på årsstämman i april. Tillsammans står vi nu redo att fullfölja vårt uppdrag och slåss för fotografin och fotografernas villkor.

Att samla alla oss som arbetar med kultur inom det upphovsrättsliga området för att tillsammans kräva en rimlig ersättning för vårt viktiga jobb, är en av flera åtgärder som vi arbetar med. Likaså att se till att vi får samma rätt till sjukpenning och pension som övriga i samhället.

Samla oss som arbetar inom det upphovsrättsliga området för att tillsammans kräva en rimlig ersättning för vårt viktiga jobb.

Fotografin är en stor och viktig del i samhällskommunikationen i dag. Allt fler väljer att berätta historier och nyheter med bilden som huvudsakligt redskap. Den fotografiska nyhetsbildens uppgift är inte längre att bevisa textens innehåll, utan den har ett eget berättarvärde. Därför är den professionella bilden viktig och yrkesfotografen måste kunna leva på sitt arbete. I vårt yrke ingår även att kunna filma, bildbearbeta och förstå kommunikation, vilket självklart också ska arvoderas precis som all annan kompetens i samhället.

Ibland, som här på Planket, står den fotografiska bilden helt för sig själv och berättar en visuell historia där text är överflödig. Kulturskapandet är något som ett gott samhälle bör värna om, anser jag och många andra. Att njuta av och förundras över all form av kultur är ett av flera sätt att förstå vår föränderliga värld. Kulturområdet är stort och vi kan bevara vår plats i samhället om vi kräver respekt för vårt arbete.

Men något har förändrats för oss yrkesfotografer. Vår bransch har liksom många andra drabbats av »gratissjukan«, säger en medlem som jag står diskuterar framtiden med på Planket. Tillgången på bilder och annat på nätet har ökat snabbt – snabbare än utvecklingen av effektiva betalsystem för skyddat material. Men den utvecklingen ligger hack i häl och kommer att minska bildstölderna i framtiden.

Förhoppningsvis kommer vi även känna en fördjupad stolthet över vårt yrke.

Att låta »vem som helst« ta bilder kan bli en dyr historia när allt måste göras om av en professionell fotograf, säger ytterligare en fotograf som nu anslutit sig till diskussionen. Innan vi skiljs enas vi om att vi behöver höja vår yrkesstatus. Och se till att båda parter vinner något på att underteckna avtal, även fotografen.

sök fotograf

ALISON DE MARS

Fotografisk Tidskrift Nr 3, 2017, årgång 130 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning, Anna Henriksson, Linda Bergman.

Omslagsbild Gerry Johansson Bildbylines Robert Blombäck.

Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net

Alison de Mars hittar kunder genom SFF.

Sök fotograf blir ännu bättre Alison De Mars är en Stockholmsbaserad fotograf som både arbetar konstnärligt och kommersiellt. Hon är en av alla medlemmar i Svenska Fotografers Förbund som valt att lägga sin egen profil på vår tjänst Sök fotograf.

– Att finnas med i SFF:s Sök fotograf känns som lite av en kvalitetsstämpel, och jag har fått ett och annat uppdrag genom det. Framöver kommer vi dessutom att kunna nå ut till en bredare målgrupp vilket såklart är kul, säger hon.

Vi kommer utveckla tjänsten under hösten och modernisera sökfunktionen. Vi tror att det därmed kommer att bli ännu lättare för både bildköpare och kunder att hitta just en SFF-fotograf.

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift

| 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Tomas Ohlsson

Mellan två bilfiler i centrala Göteborg är det skönt att veta att utrustningen är försäkrad. I 11 år och med fem olika kameror har jag följt hemlöse Roger Jonsson i Göteborg. 2011 blev han diagnostiserad med vuxen-ADHD och ibland är det svårt att hänga med. De bästa bilderna finns nog bara på min näthinna. Som när han plötsligt står med benen rakt ut från en lyktstolpe i Brunnsparken. Sekunden senare är situationen över.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

I AM RELENTLESS

DAVID YARROW PRESENTERAR DEN NYA FULLFORMATSKAMERAN NIKON D850 Inför lanseringen av den nya Nikon D850 gav vi den internationellt hyllade naturfotografen David Yarrow den kreativa friheten att fånga sitt livs bild med den nya Nikon D850. Genom den kraftfulla kombinationen av en bakbelyst CMOS-sensor i FX-format med 45,7 MP och möjligheten att ta bilder med en hastighet av 9* bilder per sekund berättar han en historia i bilder som aldrig förr. Med en ISO-inställning på 64 till 25 600, 153-punkters AF, 8K time-lapse** och 4K UHD fullformatsvideo har också du möjlighet att skapa mästerverk. David är mycket intresserad av naturvård och fotograferar åt organisationen Tusk Trust. Om du vill veta mer om D850, och höra David berätta, följ Nikon på Facebook och YouTube. * Kräver MB-D18 Multi-Power batteripack (tillval) och batteri av typen EN-EL-18a/b. ** Kräver inställningar för intervalltimer och programvara från tredje part.