Fotografisk Tidskrift nr 4 2015

VÄRLDEN UPPIFRÅN MED KACPER KOWALSKI BEAUTY-FOTOGRAFERING MED MAGNUS CRAMER

----------------------

BILDER AV DÖDA I KONST OCH MEDIA

---------------------Fotografisk Tidskrift #4/2015

3 | no 1/2015

portfolion

po

magnus cramer fotografisk tidskrift | 2

3 | no 4/2015

fotografisk tidskrift | 4

SJÄLVPORTRÄTT

portfolion

po

magnus cramer

NAMN Magnus Cramer.

FÖDD 1973.

AGENTUR: Agent Molly.

INRIKTNING Stilleben, beauty, bilar, papperskonst och mat. inget cv på hemsidan, inga tidigare intervjuer publicerade där, inga texter, inga bilder som föreställer fotografen själv. Men av den gedigna kundlistan att döma har varit han med ett bra tag. Bland kunderna märks Volvo, Peugeot, Olympus, Oriflame, Swarovski, Ford och Piz Buin, för att nämna några. Tonvikten ligger på smink, smycken, drycker, bilar och färgglada stilleben med papperskonst. Hans produktfotografering och beauty-bilder besitter en smaskighet som är omedelbar och väcker begär. Så hur gör man för att få fram »det där«?

– Det handlar om att lyfta fram texturen hos olika material på ett intressant sätt, att få fram en särskild sprödhet. Det kan vara lite trixigt, man får jobba med både med att kyla och värma materialen för att nå dit man vill. Alla läppstift och ögonskuggor beter sig inte heller likadant, det är stor skillnad på olika märken och processen kräver en hel del laborerande säger han.

Tyvärr är mycket produktfotografi i dag ofta taget enligt rullande band-principen och då är jobben inte lika roliga för fotografen.

Bäst är att få fria tyglar och bestämma det mesta själv.

– Det är märkligt att ju mer betalt jag får för ett jobb, desto stramare tyglar har jag från kunderna. Fotobranschen är tuff men samtidigt är den världens roligaste bransch; jag tycker verkligen om det jag gör, säger han.

Efter ingenjörsstudier på Tekniska högskolan på 1990-talet, blev det två år på Kulturamas fotolinje. Sedan assistentjobb för Vanity Fair-fotografen Jonas Karlsson. Det första helt egna jobbet var för bilmärket Ford. När jobben från bilbranschen började sina runt 2009 var det ett naturligt steg att gå över till annan produktfotografering.

– Ja, jag tycker om att jobba med skuggor och ljus och att bygga upp former och rum.

Parfymflaskor, läppstift och bilar är framtagna för att vara vackra, väcka begär, säger han.

Till våren är han aktuell med en bok om papperskonst med arbetsnamnet Paper garden, som han gör tillsammans med konstnären Fideli Sundqvist. / JENNY MORELLI

5 | no 4/2015

hej

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Död, terror, smink och paparazzi-foto två lätta, ljusa dagar på Paris Photo innan terrorn slog till. Dagarna efteråt var desto tyngre. I mitt Facebook-flöde såg jag hur flera bekanta som hade kommit till stan för att inspireras av den internationella fotoscenen och se andras bilder i stället fick egna uppdrag och började rapportera från en stad i sorg och chock.

Innan attackerna hann jag i alla fall besöka flera gallerier, lyssna på flera (både tänkvärda och mindre tänkvärda) föreläsare och se en uppslupen Dawid signera sin nya bok på Grundemark Nilsson Gallery. Le Bal visade en utställning som utgick från ett enda fotografi signerat Man Ray och Marcel Duchamp, 1920. Hela fotohistorien berättad utifrån begreppet damm. Ett ambitiöst och annorlunda sätt att skriva en fotohistorisk berättelse.

Bilder som är smaskiga, krispiga, skarpa och där fotografen har tagit en massa små beslut som syns i detaljerna.

Väl hemma igen hittade jag en annan historisk berättelse i bokhyllan på jobbet. Eftersom förbundet fyller 120 år i år letade jag efter en inspirerande bild till sista sidan och bläddrade i gamla nummer av Fotografisk Tidskrift. (Jag hittade en fin bild, se sidan 50.) Men jag fullkomligen hisnar över hur tidens vingslag fladdrar genom sidorna och hur rik fotohistorien är. Många av tankarna kring yrket är samma då som nu och en bra bild står sig över tid. Och det är häftigt att upptäcka att jag har ungefär samma vision som Fotografisk Tidskrifts första redaktör hade redan 1888.

Precis som han vill jag bredda och fördjupa diskussionen om fotografi.

Akademiker som har läst Bourdieu brukar använda ordet fält för att beskriva ett område eller nisch. Och om fotografin är ett stort fält är F en filt där det ska finnas plats att diskutera fotografi på alla möjliga tekniska, etiska, juridiska och konstnärliga vis. I tidigare nummer har vi uppmärksammat kitsch, bilder av nakna barn och bilder av människor med makt. I det här numret tar vi oss an döden och frågar fotografer, forskare och andra vad bilder av döda betyder i olika sammanhang och vad de gör med oss som ser dem.

Tidigare i höstas intervjuades jag i radio om bilders makt. Då försökte jag förklara hur riktigt bra kommersiell fotografi har en förmåga att gå rakt förbi intellektet och väcka starka begär. Bilder som är smaskiga, krispiga, skarpa och där fotografen har tagit en massa små beslut som syns i varje detalj. Det känns extra roligt att visa upp ett sådant exempel på nära håll med en portfolio signerad sff-medlemmen Magnus Cramer.

Men det här numret innehåller mer än död, terror och smink. Vi visar fantastiska landskapsbilder och ett spännande projekt om undersköterskor.

Författaren Maja Lundgren skriver om paparazzo-fotografi, Stefan Ohlsson om ett makro för skärpning, och vi har intervjuat agenturer om hur du som proffs ska göra för att få en agent.

Trevlig läsning och god jul!

BREV & SOCIALA MEDIER

MYCKET KONST I TIDSKRIFTEN Hej! Jag skriver till dig för att jag vill belysa något som jag tycker är mindre bra med tidskriften. Innan jag poängterar det så vill jag säga att jag tycker ni gör en bra insats, det är ett bra koncept och man känner sig som en del av ett sammanhang. Det står en hel del bra nyheter, ibland recensioner på utrustning och fotografer får skriva om sina karriärer och sina erfarenheter. Det jag tycker behöver förbättras är mångfald. Jag ser en tydlig trend på vilka typer av fotografer och bilder i en specifik stil. Jag tror att majoriteten av medlemmarna är redaktionella eller kommersiella fotografer som inte lever på att fotografera konstnärligt tvistade bilder, halvnakna människor i olika positioner som är mer rena konstnärliga bilder – även om de säkert finns, jag lever inte alls i den »fotografiska världen«. Jag tror att dom flesta fotografer som lever på att fotografera konkreta saker till företag, organisationer och tidningar som är av modernt ursprung som generellt efterfrågas, men som fortfarande kan vara konstnärliga (alltså sevärda för en läsare i er tidning). Jag säger inte att alla ska tycka som jag, men som en förbundstidning tycker jag att ni ska visa upp en mångfald som finns i Sverige. Jag hoppas att ni kan kan ta detta

som konstruktiv feedback för att göra att er tidning ska passa en bredare målgrupp. Det är synd om tidningen ska ligga kvar i sin plastförpackning och bli oläst. Tack och lycka till.

Med vänlig hälsning, Andreas Varro, fotograf

hej andreas!

Stort tack för ditt brev och jag tror jag förstår vad du menar med mångfald, även om begreppet går att definiera på flera olika sätt. Ja, det är konstruktivt vad du skriver och jag tar till mig kritiken. Jag lovar att jag verkligen ska försöka tänka ännu mer på mångfald – både geografiskt, genremässigt och vilka som får synas och höras i F. I förra numret blev det verkligen extra tyngdpunkt på konstnärligt fotografi, både med omslagsportfolion signerad Nadja Bournonville och artikeln om de galnaste fotoböckerna. Men där fanns även en intervju med en fotograf som jobbar redaktionellt och ett reportage om hur (de kommersiella) fotograferna ska tänka kring sina hemsidor för att locka kunder. Jag hoppas det här numret inte förblir oöppnat utan faller dig i smaken med sin mix av både beauty och naturfotogafi och när allt går åt helvete för en reportagefotograf. Vänliga hälsningar.

Jenny Morelli, som alltid blir tacksam för mejl.

Följ oss i sociala medier Svenska Fotografers Förbund har nu nästan 2 500 följare på Facebook! Där lägger vi ut förbundsnotiser, tipsar om stipendier och gör olika politiska utspel. Vi finns också på Twitter och Instagram.

Följ oss du också. fotografisk tidskrift | 6

MARTIN NORDSTRÖM

TOM HUNTER WINTERVILLE, COURTESY OF PURDY HICKS GALLERY

8

32

Portfolio / Magnus Cramer / 1

»Hur många gånger är det

Aktuellt / Rapport från Paris / 8 Utställningar/ Gästen / Emma Svensson / 9 Aktuellt / Han vann tt:s stora fotopris / 10 KACPER KOWALSKI

intressant att se en utmärglad fotbollsfru? Varför är så många paparazzobilder tjatiga och gnatiga?« SIDAN 40

Hej / Död, smink och fotohistoria / 6

12

5 frågor / Lotta Antonsson i juryn / 11 Reportage / Världen sedd från ovan / 12 Enkäten / Vad säger agenturerna? / 18 Essä / Bilder av döda / 20 När allt går åt helvete / Melker Dahlstrand / 28 Intervju / Martin Schibbye om medierapporten / 30 Reportage / På jobbet med en uska / 32

JOHAN BÄVMAN

Recensioner / Smoliansky, Kronestedt och Dahlman / 38

10

Tankar om en bild / Maja Lundgren / 40 Teknik / Nytt på marknaden / 42 Praktisk teknik / Kontrast och klarhet / 44 Juristen/ Rätten till ditt namn / 46 Förbundssidor / Vi ses i Norrland / 48 Slutsidan / Förbundet fyller år / 50

7 | no 4/2015

VIVIANE SASSEN, COURTESY OF STEVENSON/CAPETOWN

aktuellt

DE RIKAS ANSIKTEN Boken »You have not seen their faces« av den spanska fotografen Daniel Mayrit vann fotobokstävlingen som anordnas av Aperture/Paris Photo varje år. Den innehåller porträtt av Londons 100 mäktigaste män och kvinnor inom finanslivet.

En påminnelse om hur lite den vanliga människan vet om de som styr storfinansen och en estetisk flört med övervakningskameraestetiken. Se projektet på danielmayrit.com.

NYGÅRDS KARIN BENGTSSON

Hasselblads ägare Ventizz har sålt en minoritetspost av Hasselblad till den kinesiske kameratillverkaren DJI. Tillverkningen av Hasselbladskameror kommer att ligga kvar i Göteborg även efter detta sammangående. DJI är en stor tillverkare av utrustning för flygfotografering, drönare och styrutrustning.

Viviane Sassens Belladonna var till salu på Paris Photo.

Stad som vurmar för fotografi två dagar fick de fotointresserade på konstmässan Paris Photo där 150 gallerier från hela världen ställde ut tillsammans med bokförlag och bokhandlare. Nytt för i år var utställningsdelen Prism där fotografier i stora format ställdes ut. Bland de närvarande svenska fotograferna märktes jh Engström, Dawid och Martina Hoogland Ivanow. Visst kan man störa sig på statustänkandet, hierarkierna, vip-träffarna och de stora pengarna som mässan andas, men den fyller trots allt en viktig funktion för alla fotografiintresserade. Och som Tommy Arvidson skrev på sin blogg omfotoboken: »Det är naturligtvis en upplevelse att få se en gammal WeeGee bild som han antagligen själv har stått i mörkrummet och blaskat fram.« Inte bara Grand Palais fylldes med fotografi, hela staden satsar på fotokonsten. Den alternativa fotoboksmässan Polycopies hade tydlig svensk närvaro med bland andra Gösta Flemming, Klara Källström och Thobias Fäldt. En utställning med titeln Who’s afraid of women photographers? med kvinnornas fotografiska historia från 1839 till 1945 visas på två museer i stan som vurmar för fotografi.

KOPIERINGSSKYDD Bengtsson aktuell igen med fotofika.

FOTOFIKA MED NYGÅRDS KARIN »Andra gillar att spela golf eller att shoppa. Mitt intresse är att tänka på att vi ska dö.« Nyligen ställde hon ut på Fotografiska, I november var det dags igen för en utställning på temat »melankoli, sorg och andra jobbiga saker«. Nygårds Karin Bengtsson fotofikade med F:s Jenny Morelli. Läs intervjun på sfoto.se/fotofika

the joint Photographic Experts Group ligger bakom bildformatet jpeg. Den utreder nu förändringar i formatet för att skydda mot bildstölder.

Tanken är att man ska kunna kryptera informationen innan bilden publiceras. Krypteringsnyckeln blir också ett tecken på vems bilden är. En annan väg att gå är att hämta funktioner från bildformatet jpeg 2000. Där ingår kopieringsskyddet jpsec som kan hindra användare från att kopiera en bild från nätet eller öppna en nedladdad fil.

EMIL FAGANDER

DJI DELÄGARE I HASSELBLAD

konstchef på Kulturhuset.

Olof Glemme och Hans Hedberg, som hittills drivit Panoptikon skriver i ett pressmeddelande att de är mycket nöjda med denna lösning.

Af Malmborg och Eriksson.

NYA PÅ PANOPTIKON från och med december kommer Panoptikon, Fotografins hus att drivas av Anna Eriksson, grundare av förlaget Art and Theory och Estelle af Malmborg, tidigare kurator och biträdande

TT-STIPENDIAT 2015 evelina carborn blir ttstipendiat 2015. Hon är född 1988 och arbetar som frilansfotograf. Stipendiet riktar sig till unga nordiska fotografer som är 30 år eller yngre och som behöver ekonomiskt stöd för att genomföra ett påbörjat fotografiskt projekt. fotografisk tidskrift | 8

MIKAEL DAHL

LEIF SANDBERG

gästen

EMMA SVENSSON FOTOGRAF

Vi måste prata om Fotomässan

Leif Sandberg ställer ut On the other side på Galleri RALF.

UTSTÄLLNINGAR WOLFGANG TILLMANS Hasselblad Foundation 1 december–14 februari

KAROLINA HENKE Abecita konstmuseum, Borås 3 december–28 februari

JOHANNA WULFF Diplomat, Stockholm 26 november–6 januari

FRANCESCA WOODMAN Moderna museet, Malmö 5 november–19 mars

THOMAS WÅGSTRÖM Fotografiska, Stockholm 20 november–16 mars

ÅSA SJÖSTRÖM Galleri Kontrast, Stockholm 12 december–17 januari

PIETER TEN HOOPEN Fotografiska, Stockholm 19 november–31 januari

ANDERS ALM Kulturens hus, Luleå 23 januari–30 mars

ANNA CLARÉN Abecita konstmusum, Borås 3 december–28 februari

MÖRKRUMMET – DARKROOM Finlands fotografiska museum, Helsinfors 20 augusti–31 januari

ANDERS ZORN Abecita konstmuseum, Borås 3 december–28 februari GUY BOURDIN Fotografiska, Stockholm 27 november–21 februari ELISABETH OHLSON WALLIN Mora kulturhus, Mora 21 december–13 februari 9 | no 4/2015

TOM SANDBERG Preus museum, Oslo 25 november–31 december TRINIDAD CARILLO Black Door Gallery, Örebro 21 november–19 december LEIF SANDBERG Galleri RALF, Stockholm 17 december–14 februari

för två år sedan skrev jag att jämställdheten bland föreläsarna och utställarna på Fotomässan var väldigt skev. Inlägget spreds och sedan hörde ledningen av sig och ville ha hjälp att bli bättre. Jag blev glad att de tog åt sig av kritiken.

Fotomässan ska vara en plats där yrkesfotografer, frilansande fotografer, hobbyfotografer och amatörer samlas och utbyter erfarenheter, får kunskap och inspiration av varandra. Tittar man på målgruppen är det lika många tjejer som killar som fotograferar och därför är intresserade av att besöka mässan.

Då måste man skapa en mässa där hela målgruppen känner sig välkommen.

När jag kikade på årets program fattade jag först inte vad som hänt. Posterboy var en fotograf mest känd för sina avklädda bilder på tjejer där de står i porriga poser och putar med läpparna. Förlåt, men vilken målgrupp är det tänkt att han ska locka? Är det verkligen det bästa valet för att hitta nya vägar framåt? Det känns som 1990-talet i stället för framtiden.

Det fanns en gång en tid när fotobranschen till stor del bestod av män. Men det har ändrats nu. Förstår man inte det så hamnar man efter.

Om vi kikar vidare på utställarna så hittar vi en enda tjej: Sophie Odelberg och en samlingsutställning från Sony. De resterande sex utställarna är alla män.

Det är inte ett problem att hitta kvinnliga fotografer värda att ställa ut. Hur kan det ens bli så att man spikar ett program utan att tänka på det? Jag förstår verkligen inte. Framför allt inte när man tidigare fått kritik för just det här och jämställdhetsdebatten de senaste åren varit påtaglig.

Det fanns en gång en tid när fotobranschen till stor del bestod av män. Men det har ändrats nu. Förstår man inte det så hamnar man efter. Vi som inte är män som fotograferar vill inte bara ha manliga förebilder. Jag tror inte att alla män vill det heller.

Vi som publik reagerar och tänker på det här på ett helt annat sätt. Därför förväntas man också som arrangör vara bättre på detta. Den medvetna publiken accepterar inte en så skev fördelning längre.

När jag sedan börjar räkna övriga programpunkter: Workshoppar, föreläsningar och andra framträdanden på scener så blir statistiken ännu sämre: Endast 4 personer av 40 är kvinnor under fredagen. Det är alltså 36 män som kommer stå på en scen och representera fotobranschen. Och bara 4 kvinnor. I stort sett samma statistik ser man på lördagen och söndagens program också.

Fotomässan behöver hjälp. Att locka och behålla en ny målgrupp. Att inte bara rikta sig till äldre män. Att välja mer spännande, intressanta och nutida affischnamn. Att ta ansvar för jämställdhet genom att låta mässan präglas av att lika många kvinnor som män får stå på en scen eller ställa ut sina bilder.

Får jag som inhyrd konsult ens framföra den här kritiken? Jag tycker nog det. För det kan inte hänga på en enda konsult att lösa helheten. Men det skulle vara fantastiskt om jag aldrig mer behövde skriva den här texten.

JOHAN BÄVMAN

aktuellt

CLAIRE AHO DÖD

EYEWITNESS.NU Det nya fotomagasinet Eyewitness.nu vigs sig åt dokumentärt bildberättande. »Mitt val är att ta till vara på det bildkunnande och intresse som finns hos läsaren och lyfta fram den dokumentära bildens kraft att berätta en historia«, skriver Magnus Sundberg, fotojournalist och ansvarig utgivare. Första numret fokuserar på Ungerns brutala sätt att mota bort flyktingar som vill söka asyl.

Eywitness.nu ska komma ut fyra gånger per år.

Ett av porträtten i Johan Bävmans prisade serie Swedish dads. (Bilden är något beskuren.)

Bävmans pappor prisade torsdagen den 3 december delades tt:s Stora Fotopris ut för trettonde året i rad. Vinnare blev frilansfotografen och Malmöbon Johan Bävman för projektet Swedish dads, porträtt på svenska pappor och deras barn. Priset ges årligen till den fotograf som juryn anser bäst har skildrat det svenska samhället på ett traditionellt eller nyskapande vis inom dokumentärfotografin. Ur juryns motivering: »Med lyhörd närvaro och uppmärksam blick möter vi de föräldralediga papporna i den intimaste av sfärer – hemmet. Här skildras vardagens alla händelser med humor, ömhet och en osviklig känsla för detaljer. Berättelsen fångar det svenska samhället på flera nivåer, från det övergripande strukturella till det privata i den nära relationen. Projektet belyser den svenska modellen med ambitioner om jämställdhet och väcker frågor om vår nationella självbild, om hur den egentligen står sig vid närmare granskning.« Åsa Sjöström och Linda Maria Thompson var de andra två nominerade som tävlade om 100 000 kronor.

FELICIA MALMSTRÖM

HALSSTARRIGT FOTOFÖRBUD

Malmström om en grym verklighet.

SLUT MED BACON Felicia Malmström gillar inte köttindustrin. Hon fick nyligen Vellinge kommuns kulturstipendium och pengarna har gått till ett samarbete med organisationen Djurens rätt. »Vi lever i en tid där vi måste börja tänka i större perspektiv«, säger hon.

Utställningen »Bacon is over« visas på Galleri Ting i Malmö till den 1 januari 2016.

tillstånd från patienter och vårdpersonal räcker inte för att få fotografera på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

Tidningen Journalisten har uppmärksammat hur en fotograf fick kämpa för att ta en bild av en bandagerad anonym fot. Att söka lov att fotografera en operation är helt utsiktslöst, även om det finns medgivande från både läkare och patient. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke säger i samma artikel att det är halsstarrigt att kategoriskt säga nej till fotografering även i de fall personal och patienter har sagt ja.

RONGHUI CHEN

Den kända fotografen Claire Aho har omkommit i en brand i ett bostadshus i centrala Stockholm. Hon inledde sin karriär som fotograf i Finland på 1940-talet och flyttade till Stockholm under 1970-talet.

Hon var en av pionjärerna inom färgfotografering, filmande och tv, bland annat var hon den enda kvinnan som fotograferade OS i Helsingfors 1952.

Ronghui Chen fick pris i WPP.

NYA ETISKA REGLER den årliga internationella tävlingen World Press Photo är öppen för professionella fotografer, som kan skicka in bilder fram till den 13 januari.

Vinnarna presenteras den 18 februari. I år inför man nya etiska regler som utgår ifrån att fotograferna på ett så korrekt sätt som möjligt ska visa verkligheten i sina bilder.

UGGLA NYTT FOTOGALLERI när fotografen Mats Burman bestämde sig för att starta galleri i sin studio Ateljé Uggla, på Östermalm i Stockholm fick han stort gensvar. Galleriet öppnar i december med den spanska fotografen Christina Ramos, bosatt i Uppsala. Nästa år kommer galleriet ställa ut en fotograf per månad. Fem fotografer är i dagsläget klara.

NY BUTIK f concept heter Fotografiskas nya butik som har öppnat på Sergels torg i Stockholm.

Förebilden är The Museum of Modern Art (MoMA) och deras butiker i New York. fotografisk tidskrift | 10

HENRIK HÅKANSSON

5 frågor

5 frågor

NAMN Lotta Antonsson.

YRKE Konstnär och adjungerad professor vid Akademin Valand i Göteborg.

BOR Falkenberg och Berlin.

AKTUELL i juryn för Svenska Fotobokspriset 2016.

Antonsson om det till synes enkla Du sitter i juryn för Svenska Fotobokspriset – hur känns det?

– Jag är mycket förväntansfull. Jag hoppas att få se många fantastiska samtida böcker och ha bra diskussioner. Juryn har en spridd bakgrund vilket är väldigt bra.

Vad har du för relation till fotoböcker?

– Fotoböcker öppnade tidigt nya världar för tonåringen på landsbygden. Jag ville komma i kontakt med fotografi »på riktigt« och fotoböck11 | no 4/2015

erna var en väg dit. Jag har genom åren också haft många studenter som burit samma förälskelse så under årens lopp har jag stöttat många bokprojekt. Fotoboken är viktig, särskilt i dessa digitala tider behöver vi bläddra, känna och ta del av berättelser i bokform.

Vad längtar du efter att få se i fotoboksväg?

– Något som tar tag i mig. En egen röst, en bok som litar på sitt eget ut-

tryck. Det som »låter« mest, det kan lika gärna vara tyst och lågmält.

Vad är kvalitet enligt dig?

– En bok ska vara ett självständigt verk, inte bara ett komplement eller en serie »fina« bilder. Jag gillar det till synes väldigt enkla men som rymmer något komplext. Form är viktigt, men måste vara grundad och utförd på ett sätt som tar dig tillbaka till innehållet. Böcker jag blir exalterad av ger samma känsla

som ett vinylskivomslag kunde göra när jag var yngre. En enkelhet, men en genomtänkt sådan.

Vad gör du förutom att sitta i juryn?

– Jag är fotograf/konstnär och har också haft en adjungerad professur på Akademin Valand i sju år. Just nu arbetar jag med min första egna fotobok som kommer ut under våren.

Jag vill inte säga så mycket om den, men den kommer att bli »nördig«. / JENNY MORELLI

V채rlden

text: magdalena dziurlikowska bild: kacper kowalski

fotografisk tidskrift | 12

uppifrån Den polske fotografen Kacper Kowalski tar bilder från 150 meters höjd. Att fortsätta vara nyfiken är det svåraste, inte att flyga.

Höst i Kashubin. Kacper Kowalski.

13 | no 4/2015

D

en flygande fotografen Kacper Kowalski sätter sig i sitt gyroplan eller i sin skärmflygare så gott som dagligen om vädret tillåter. Precis som vid bilkörning ska blicken riktas långt fram, men när läget är under kontroll tar han fram kameran och fotograferar rakt ner, från en höjd på hundrafemtio meter.

Robusta reportagekameror som Nikon D4 och D3X duger gott. En lång flygning är på två timmar, sedan landar han på ett fält, vilar en timme och flyger sen igen. Landskap, hus, vägar och människor i häpnadsväckande mönster. Det händer att han måste nödlanda, men det skrämmer honom inte.

Han har flugit i tjugo år.

Hur hittade du din nisch inom fotografin?

– Jag arbetade först som arkitekt men ville mest bara flyga och letade efter ett alibi att få göra det.

Det blev att jag började utföra flygfotografi på beställning. Kunder var arkitektkolleger, en stad, en fabrik, olika byggfirmor.

– Nu för tiden är det förstås enklare att skicka upp drönare och jag har förlorat en hel del jobb.

Men i och med att mina konstnärliga projekt vunnit erkännande återvänder beställare och vill ha bilder av just mig.

Ja, du har vunnit många priser, Picture Of the Year, World Press Photo och Grand Press Photo upprepade gånger. Det här året ställer du ut i Salzburg, New

York, Gdynia, Wien och Moskva. Hur har berömmelsen påverkat ditt fotograferande?

– Först trodde jag lite naivt att jag inte skulle behöva jaga uppdrag mer, men inget kommer tyvärr av sig självt. Ett pris är dock en bekräftelse, en morot och även en nyckel som öppnar nya dörrar. Jag får oftare chanser att presentera mina idéer vilket är värdefullt i en tid då alla försöker skydda sig från folk som föreslår saker. Agenturen Panos Pictures förmedlar pressfoton av mig och via gallerister runt om i världen säljer jag konstfotografier.

Jag har sett att nästan alla dina fotografier är tagna i Polen och de flesta kring din hemstad Gdynia vid Östersjökusten. Hur kommer det sig?

– Fransmannen Yann Arthus-Bertrand och kanadensaren Edward Burtynsky har besökt de mest spektakulära platserna på jorden och fotograferat dem ovanifrån. Själv har jag inte råd, men för mig blir deras metod också en genväg till det fantastiska. Tidigare fotograferade jag i Australien, Vietnam, Indien, Kina och Nepal, men alltid med en känsla av att jag halkade på ytan. Utmaningen för mig ligger i att hitta tillräckligt spännande platser på min egen bakgård och berätta en stor och sammansatt historia därifrån.

Vilken historia tänker du på då?

– Projektet Side effects handlar till exempel om människans relation till naturen, och vad som är naturligt eller konstruerat i vår miljö. Ställnings-

Stranden vid Władysławowo på morgonen.

Människor på strandpromenaden i Gdynia.

fotografisk tidskrift | 14

»Utmaningen för mig ligger i att hitta tillräckligt spännande platser på min egen bakgård.« 15 | no 4/2015

En översvämmad bondgård i Sandomierz (Wisła-floden).

En bondgård i Kashubia på vintern.

»Det finns fullt med ställen där jag inte skulle bli insläppt om jag knackade på, men luftrummet är fritt.«

fotografisk tidskrift | 16

tagandet om vad som är bra eller dåligt, däremot, vill jag lämna till betraktaren. Mina bilder används av Greenpeace, men också av regeringar som har en annan agenda. En del av Side effects är foton från översvämningen i Sandomierz år 2010.

– Wisla som flyter igenom hela Polen kallas för Europas sista vilda flod. För att skydda sig mot de naturliga översvämningarna skulle man behöva bygga dammar eller flytta husen bort från kusterna, men inget av det görs i dag. I Weaving går jag från det dokumentära till fiktion, jag lägger ihop många bilder och återskapar mitt minne från en dag på stranden.

Har du någonsin stött på juridiska eller etiska svårigheter?

– Allmänna platser eller privata platser som en del av en större komposition är oproblematiska.

Man kan flyga överallt förutom över flygplatser och militärbaser. Det finns fullt med ställen där jag inte skulle bli insläppt om jag knackade på, men luftrummet är fritt och då kan jag se vad som finns bakom de höga murarna. I arbetet med översvämningsbilderna frågade jag psykologer om råd. De menade att fotografierna skulle hjälpa de efterlevande att förstå vidden av katastrofen.

Dina titlar utgörs ofta av de geografiska koordinaterna för platsen och du vill inte berätta så mycket om dina bilder. Varför?

– Ett fotografi som förklaras blir lätt en entydig vägskylt. När en biolog upptäcker en växt gör hen teckningar över olika egenskaper. Jag vill se mina fotografier som en inventering av civilisationen.

Som vägen genom skogen, en väg är det första människan skapar för att göra platsen till sin. Översvämningsbilderna handlar om allt det som inte syns under ytan. Reportagebilder från översvämningar visar ofta människor, men det är alltid främmande folk på bilderna. Jag ville fotografera det som är universellt, som en lekplats. De snötäckta motiven visar landskap som till stora delar är osedda, eftersom det finns många problem med att flyga just på vintern. Ett grönskande landskap i fullt solsken är vanligt i den kommersiella sfären, medan andra väder är mindre självklara.

Vilka är dina utmaningar nu och vad är ditt drömmotiv?

– Det svåraste och roligaste är att fortsätta att vara nyfiken. Allt fler människor har råd med drönare och utmaningen för mig blir att vara konsekvent och originell på samma gång. Jag fortsätter på Side effects liksom på Weaving. Ett motiv som kommer att sysselsätta mig länge är stranden, gränsen mellan hav och land, och vad som händer när människor går dit. Innan sommaren kommer hoppas jag att vintern blir snörik, och jag har många nya idéer som jag inte kan berätta om än.

En översvämmad lekplats i straden Sandomierz.

17 | no 4/2015

f frågar proffsen

PRIVAT

MARCUS KURN

Vad letar agenturer efter hos fotografer? text: anna henriksson ANNA CARLSSON

PETRA BAUER

Agent Sylvie

Agent Bauer

Vilka kompetenser letar ni efter?

Vilka kompetenser letar ni efter?

– Ett proffsigt bildspråk och vi utgår från manér och känsla i bildmaterialet. Personlighet, bra kundkontakter och sättet att se på yrket som helhet är delar som spelar in. Vi scoutar ibland, men främst kontaktar fotografer oss.

Vad vill ni se vid en första kontakt?

– En bra presentation i en portfolio eller på läsplatta. Återkommande kunder inom reklam, mode, inredning, redaktionella jobb och gärna en presentation på hur man ser på yrket och medarbetare som stajlister och assistenter. En trevlig och driven fotograf är ett ämne att jobba vidare med. Energin är viktig för att vi ska lyckas nå gemensamma mål.

Vilka krav ställer ni?

– Fotografen ska hålla god kontakt med kunder och team. Omvärldskoll inom sitt område är viktigt. Våra fotografer är också kunniga i produktion för politiken ute på jobb är viktig – fotografen är chef tillsammans med ad:n. Vi driver på fotografen att uppdatera webbsida, sociala medier för att inspirera kreatörer runt oss.

Hur går samarbetet till?

– Uppdrag kommer dels in från kunden, då hjälper vi till att hitta en passande fotograf, dels kan uppdrag komma direkt till fotografen. Det gäller att hitta passande kunder och team som fotografen kan utvecklas med. De ska jobba med det de är bäst på och verka i det kreativa för att hålla sitt driv uppe.

Varför har de flesta fler manliga fotografer?

– Jag önskar det var fler kvinnor som kom in på agenturer. Vi har alltid 15–20 procent kvinnliga fotografer, men har aldrig lyckats komma upp till mer. Många kunder frågar efter kvinnliga fotografer. Ingen skulle bli gladare än jag om det var fler .

– Det hänger ihop med målet för vår agentur, att vara en liten enhet och jobba med kommunikativ bild inom reklam, marknadsföring och redaktionellt. Vilken kompetens vi söker beror på den kompetens vi redan har. Men generellt uppskattar vi ett tydligt tumavtryck. Man ska känna vem fotografen är genom att titta på bilderna.

Vad vill ni se vid en första kontakt?

– Bilderna är viktigast, men vi vill även veta varför man sökt sig till just vår agentur. Vi vill se en presentation som representerar dig som kreatör – både kommersiella och egna projekt. Vi vill känna att du har glädje för fotografi.

Vilka krav ställer ni?

Tydligt manér, ledaregenskaper och en skön personlighet. Det är några egenskaper som krävs för att en agentur ska inleda ett samarbete med en fotograf.

– Fotografen ska vilja satsa på vår relation lika mycket som vi. Om det är en nyare fotograf så kan det handla om att ge oss förtroendet att bredda deras kontakter och att sätta samman kreativa team. Är man mer etablerad kan utmaningen vara att befintliga kunder ska uppleva en smidig övergång.

Vi ska vara ett smörjmedel, inte en bromskloss.

Hur går samarbetet till?

– Leder våra möten till beslutet att vi kör, då har vi satt ett gemensamt mål. Det handlar om att slå ihop bådas världar för att komma uppåt på karriärstegen. Sedan delar vi, jag och min parhäst Fredrika Palmstierna, på ansvaret för alla fotografer. Det bidrar till att vi sällan kör fast och blir bekväma.

Varför har de flesta fler manliga fotografer?

– Det är konstigt att det är så få kvinnor som är representerade av agenturerna när det finns så många duktiga. Vi har tänkt på det aktivt, de två senaste vi inlett samarbete med är kvinnor och de är helt klart bäst inom sitt fält. Vi är nästan fifty fifty, det känns bra. Jag ser fram emot att se en förändring av könsfördelningen inom branschen.

fotografisk tidskrift | 18

PER NILSSON

SANDRA TYSK

ERIK JOSJÖ

MARIE SÖDERBERG

KARIN LUND OCH BRITTA LUND

ALEXANDER AASEBY

Söderberg agentur

Agent Lundlund

Adamsky

Vilka kompetenser letar ni efter?

– Fotografen bör ha ett starkt manér och ett eget uttryck. Gärna en redan upparbetad verksamhet, bra energi och vara hungrig på att arbeta. Förmågan att kunna samarbeta väl med våra uppdragsgivare och deras produktionsteam är en viktig del. Det lönar sig absolut att kontakta oss. Vi kontaktar också fotografer som vi är intresserade av att samarbeta med.

Vad vill ni se vid en första kontakt?

– Någon som är målmedveten, nyfiken samt medveten om att det är stor konkurrens där ute.

Fotografen bör redan ha en portfolio som vi kan utveckla tillsammans. Vår ambition är att kunna tillfredsställa olika kunders behov. Ibland tar vi in nya fotografer när det finns ett behov att fylla på marknaden och ibland när det dyker upp en fotograf som vi tror extra mycket på.

Vilka krav ställer ni?

– Att fotograferna har en viss etablering, kundkrets och arbetslivserfarenhet. De ska kunna förstå kunden och leverera det som efterfrågas.

I dag krävs det att man är noggrann, flexibel, lyhörd och kan samarbeta bra med alla inblandade i ett uppdrag.

Hur går samarbetet till?

– Vi marknadsför våra fotografer, offererar och förhandlar arvoden. Vi sköter oftast hela produktionen och ser till att bilder levereras i tid och tar hand om eventuella problem som kan dyka upp.

Oftast efterfrågar kunder en specifik fotograf. Men vi hjälper även till att matcha rätt fotograf med rätt uppdrag.

Varför har de flesta fler manliga fotografer?

– Vi strävar efter en sund balans mellan kvinnliga och manliga fotografer. Just nu har vi 38 procent kvinnliga fotografer i agenturen, en av de högsta i branschen, vilket känns väldigt bra.

Vilka kompetenser letar ni efter?

– Vi vill rekrytera fotografer som håller en bra nivå och är proffsiga i sin yrkesroll. Fotograferna ska vara trevliga, sociala och kompetenta. Nya fotografer tas in när vi gillar personen i fråga samtidigt som vi har kapacitet att ta hand om dem.

Det lönar sig att höra av sig och jag träffar ofta nya fotografer.

Vad vill ni se vid en första kontakt?

– Fotografen ska visa upp en bok som representerar det man gör och vad man står för. En hederlig bok är bra, för i den kan man titta på bilder på ett annat sätt än på en läsplatta. För mig känns det mer på riktigt och det ligger en professionalism i att kunna göra fina printar.

Vilka krav ställer ni?

– Man måste vara proffsig, ärlig och förstå att det är ett teamwork. Vi har inga krav på ett visst antal jobb utan vi tar in folk för att vi tror på dem. Om man känner folk i branschen underlättar det, men nästan alla våra fotografer har vi plockat upp när de har varit nya.

Hur går samarbetet till?

– Som agentur arbetar vi med att marknadsföra och sälja våra kreatörer via vårt kontaktnät, personliga möten, hemsida och sociala media. Hur arbetet och karriären kan utvecklas pratar vi om hela tiden.

Vid en jobbförfrågan lämnar vi offerten och ansvarar för produktionen av jobbet.

Varför har de flesta fler manliga fotografer?

– Vi representerar ganska många kvinnliga fotografer, men det är inget som varit planerat.

Det är mer att man träffar fotografer man gillar och som kan komplettera vår agentur. Kön har mindre betydelse. Men det är tuffare att komma fram och få jobben som kvinna, man måste vara dubbelt så bra.

Vilka kompetenser letar ni efter?

– Det börjar alltid med att vi gillar fotografens uttryck. Gärna något unikt som vi inte sett tidigare.

I nästa steg tänker vi på varumärken som skulle vilja använda sig av deras visuella uttryck. Lika tungt väger ledaregenskaper och att fotograferna är sköna personer att arbeta med. De ska behärska rörlig bild också.

Vad vill ni se vid en första kontakt?

– Portfolion tittar vi på först, analog eller digital.

Syftet är att föra ett samtal om bilderna. Vilka tycker fotografen om? Är det någon bild fotografen är mindre nöjd med? Det visuella ska stämma överens med viljan framåt. Sedan handlar det om kunskapen kring processen hur en reklambild blir till. Vi går igenom vilka de jobbat med, vilka vill de jobba med.

Vilka krav ställer ni?

– Kunder förväntar sig att vi levererar 100 procent. Alla bilder ska bli bra och det måste fotografen klara. Men man är aldrig själv utan vi hjälps åt.

Fotografer som vi tar in har kommit en bit i karriären och känner att de behöver hjälp med karriärval, kundkontakter, produktion.

Hur går samarbetet till?

– Oftast hör en reklambyrå eller kund av sig om en fotograf, då kollar vi tillgänglighet och tar fram en budget på projektet. Eller så säger de, vi har den här iden, vem funkar bäst? Vi pitchar inte fotografer mot varandra. Varje halvår har vi samtal om kunder som fotografen vill jobba med och bilder som behövs i portfolio för att komma dit.

Varför har de flesta fler manliga fotografer?

– Vi önskar inget mer än det fanns fler kvinnliga fotografer. Och vi ser allt fler kvinnliga fotografer komma fram som tar för sig, samtidigt som de är sig själva. Av 100 portfolior visade för oss så är fortfarande bara fem från kvinnor.

19 | no 4/2015

Döden i bild Fiktionen svämmar över av dem och de finns en knapptryckning bort på våra mobiler.

De kan chockera och de kan skänka frid. När är det rätt att ta och visa bilder av döda? text: jenny morelli

fotografisk tidskrift | 20

21 | no 4/2015 JOHN THOMAS, DEAD CHILD, 1875, NATIONAL LIBRARY OF WALES

BRIONY CAMPBELL

»Om döden bodde hemma på 1800talet flyttade den så småningom hemifrån under 1900talets första decennier när svensken blev modern.«

Briony Campbells bild Me & Dad.

N

är min far precis hade dött på sjukhemmet i Täby 2009 tog jag en bild av honom med min mobil.

Bilden är nog den mest privata jag har, ingen har sett den. Att fotografera var en impulshandling. Jag minns en stark känsla av att jag eventuellt gjorde fel, ville inte bli påkommen. Jag ville bevara och minnas ögonblicket, påminnas om livets bräcklighet och betänka att jag en dag också ska vara död.

Memento Mori.

Bilder av döda människor kan skänka oss frid och bilder kan skaka om oss i vårt innersta. I den här texten undersöker jag olika typer av bilder av döda och jag pratar med både fotografer och forskare. Ämnet är etiskt svårt (gjorde jag fel när jag tog bilden på pappa?) och stort och snårigt. Det rymmer alltifrån privata post-mortem- (efter-döden-) bilder som sattes i album, bilder från konstvärlden som hänger på museer, bilder i medierna av människor som dör när de flyr eller är offer i våldsamma krig. Döden i bild är bara en knapptryckning bort på våra mobiltelefoner eller våra datorer. Ämnet är svårt att närma sig utan att samtidigt gräva i hur jag själv förhåller mig till den obegriplighet som döden är. Jag börjar med att titta bakåt när döden fortfarande bodde hemma.

När den fotografiska tekniken uppfanns och spreds i mitten av 1800-talet levde de flesta i vår del av världen fortfarande i bondesamhällen. Dog gjorde vi i våra sängar. Inte sällan redan som små barn. Gud styrde över liv och död. Ofta var det prästerna som angav dödsorsak och skrev intyg.

Släktingarna svepte liket som kunde få ligga tills tjälen gått ur jorden.

Att porträttera vuxna och även barn som dog var vanligt. Man hedrade den som dött och värnade om minnet genom att ta en bild. Bilderna sattes i

album, skickades till släktingar eller ramades in och ställdes på spiselkransen.

I doktorsavhandlingen Döden, kroppen och moderniteten har idéhistorikern (och numera chefen för Enheten för medicinens historia och kulturarv på Karolinska institutet) Eva Åhrén undersökt hur vårt sätt att handskas med döden förändrades under den period då den svenska bondbyn ersattes av det moderna folkhemmet. Jag ringer henne för att ta reda på varför det var vanligt att ta bilder av sina döda förr.

– Traditionen att porträttera döda hade funnits länge. Tidigare i historien tog många kungar och rika människor hjälp av konstnärer som målade av dem eller gjorde dödsmasker av deras ansikten. Med hjälp av ett fotografi kunde fler minnas sina döda.

Teknikens spridning gjorde det möjligt även för fattigare människor att avbilda sina döda, säger hon.

Flera av de bilder som hon skrivit om i sin bok finns bevarade i Nordiska museets samlingar och är tagna i enkla miljöer. Ofta var det kringresande fotografer som tog dem och bilderna är ganska snarlika visuellt.

– Den döde personens ansikte ses tydligt. I de enklare miljöerna var det ofta själva avskedet som dokumenterades. Man ser kyrkan, uppställda släktingar; det var själva begravningen man ville minnas. Men det finns skillnader i materialet. Bilder på döda människor från borgerliga samhällsklasser ser annorlunda ut. Här arrangerades en väl ljussatt kistbild med en blomma eller en palm i rummet.

Kandelabrar, kransar, lite mer skryt, mer ett porträtt av den döde än en bild av händelsen. De liknar mer porträttet på skådespelaren Sarah Bernhardt som hon iscensatte före sin död, säger Eva Åhrén.

Om döden bodde hemma på 1800-talet flyttade den så småningom hemifrån under 1900-talets första decennier, när svensken blev modern och fotografisk tidskrift | 22

NICLAS HAMMARSTRÖM

Niclas Hammarströms bild från Honduras gängkrig.

folkhemmet byggdes. Läkarvetenskapen tog över auktoriteten från gud och begravningsentreprenörer hämtade de döda kropparna och tog hand om bestyren. Sakta men säkert försvann traditionen med att ta porträtt av de döda. Eva Åhrén har dock kunnat se att bilder av döda barn fanns kvar längre fram i tiden.

Den traditionen lever fortfarande kvar. Nu för tiden är det ofta sjukhusfotografer som tar porträtten så att föräldrarna kan minnas barnen och använda bilderna i sitt sorgearbete. (Läs till exempel artikel i F nr 1/2013) Men vad säger du som historiker om vårt förhållande till döden och avbildningen av den i dag?

– Det har vi nog lättare att få syn på om hundra år. Men nog kan jag tycka att döden är en mycket privat affär. I Sverige har vi länge haft en känslighet för att visa bilder på döda kroppar i offentliga rum, det är inte vanligt med lit de parade som är vanligt förekommande i andra länder. Men vi som bor här – och våra värderingar – förändras hela tiden.

– Vi måste förstås skilja på vårt förhållningssätt till bilder av döda vi känner och döda vi inte känner. Det är väldigt olika vad vi känner när vi ser bilderna. Men att som forskare tidigare hävdat att 23 | no 4/2015

döden skulle vara frånvarande i det moderna samhället stämmer verkligen inte. Aldrig har vi kunnat se så många bilder av döda som nu. Tänk bara på alla deckare; fiktionen fullkomligt svämmar över av dem. Vi ägnar extremt mycket tid åt att titta på döda kroppar, säger hon. fotografier av lidande och döda människor har blivit en del av vårt vardagliga mediala flöde både i fiktionen och i nyhetsjournalistiken. Ofta möts vi av intima och avklädda detaljer av andra människors lidande, människor i krig, på flykt, i svältkatastrofer och efter terrordåd runt om i världen, ett slags ”lidande på håll”. Medier lever av att berätta obehagliga saker, bildjournalister måste vara på plats där döden och eländet utspelas. ”Deras förflyttningar över klotet är ett uttryck för vilka händelser som anses viktigast”, som författaren/ kritikern Jenny Maria Nilsson skriver i en artikel om döda kroppar i nyhetsjournalistiken i svd (30/9-15) Bilderna av den drunknade kurdiske pojken Alan Kurdi spreds över västvärlden i somras, berörde många djupt och skapade opinion för att hjälpa flyktingar till Europa. Men hans släktingar bad så småningom media sluta att publicera bilden på

honom. För även om bilden drabbade oss djupt ville de förstås minnas sin pojke som levande. Jag ringer fotografen Niclas Hammarström som bland annat bevakat 11 september-attacken, massakern på Utøya och som tillsammans med Magnus Falkehed satt fängslad i Syrien 2013. Vad har han att säga om att närma sig döda människor och hur ser han på bilden av Alan Kurdi?

– Aldrig hade jag kunnat förutspå att den bilden skulle få en sådan uppmärksamhet. Vi var många journalister och fotografer som hade gjort påtryckningar för att visa katastrofen tidigare. Men medierna var inte intresserade. Och så publicerades bilden och fick ett sådant genomslag. Det är en enkel bild.

Den är både vacker och hemsk.

Hur tänker du och vad har du för metod när du tar bilder av lidande eller döda människor?

– Till att börja med visar jag alltid mycket tydligt att jag är fotograf, att jag är där för att ta bilder. Det är viktigt eftersom det inte alltid är lätt att göra sig förstådd och fråga om lov. Ofta tycker jag att jag tar för lite bilder. Alltför ofta tänker jag att det är för hemskt, för starkt, för äckligt för att jag ska knäppa av. Vilket det inte alltid är i efterhand, någon som varit döende frisknar till och så vidare. Jag är fort-

farande kvar i film-stuket. Jag tänker analogt, jag knäpper inte bara allt jag ser, utan tar beslut innan.

Hur ofta händer det att du blir bortmotad? Att folk ropar stopp?

– Nästan aldrig när jag är utomlands faktiskt. De gånger det händer är i Sverige om jag ska ta bilder på en demonstration eller så.

Kan du berätta lite om skillnader mellan att arbeta i Norden och i andra delar av världen. Du var ju en av de första som kom till Utøya till exempel.

– Jag hade jobb på Aftonbladet, efter nio års bortavaro då jag gjorde helt andra saker. Bomben small i Oslo – vi åkte dit. Väl där fick vi höra att det var människor som skadats på en ö. Vi tog en omväg med bilen till Utøya eftersom vi anade att det skulle vara vägspärrar. Kom fram, fick en kille att köra oss med båt. Vi hade en civil polisbåt bredvid oss när jag tog bilderna. Det fanns inget vi kunde göra. Jag var som vanligt tydlig med att jag var fotograf. Jag var helt oförberedd på vad jag skulle få se.

Jag tog bilder och efter ett tag kom en vanlig polisbåt och sa till oss att försvinna. Då gjorde vi det.

Jag tänker på debatten kring den Pulitzerbelönta bilden på det döende barnet och gamen som väntar i bakgrunden. Kevin Carter som senare tog sitt liv fick ju världspubliken emot sig bara för att han tagit bilden. Har du stött på liknande reaktioner?

– Ja, jag fick enormt negativa reaktioner på bilderna från Utøya. Telefonen och mejlen gick hela tiden. Året därpå när Paris Match publicerade bilderna inför ettårsdagen drogs hela upplagan in i Norge, så kontroversiella var bilderna för norrmännen. Det var inte förrän efter rättegången mot Breivik som opinionen vände. Förra året var det första gången som bilderna visades i Norge. Jag tog mycket illa vid mig av all kritik och alla påhopp. Det var väldigt jobbigt.

Hur tänker du kring skillnaden mellan att ta bilden och att publicera bilden? Måste DU ta alla beslut när du fotograferar? Kan du inte lämna vissa till en redaktör i ett senare skede?

– Nja, jag ser nog mig själv som min egen ansvariga utgivare, jag måste ju stå för allt jag tar bilder på. Alla jag känner som gör det jag gör känner sig också som ansvariga utgivare. Jag tror det kommer med frilansrollen.

I vintras hörde jag en medieforskare säga att vi aldrig ser bilder av döda kvinnor, bara män och barn i nyhetsjournalistiken, stämmer det? Har vi ett tabu kring att visa döda kvinnor?

– Ja, det stämmer att det finns ett tabu att ta bilderna, men det gäller främst i muslimska länder, inte generellt. När jag har varit i Syrien är det omöjligt för mig som man att rikta kameran mot en kvinna. Det handlar om det, snarare än att vi i

väst skulle ha ett tabu kring att visa bilder av döda kvinnor.

Finns det en risk att man blir utnyttjad som fotograf/ journalist? Att man får se lidande som någon har valt ut åt en av politiska skäl?

– Självklart är det så. Det går ju inte att vara i ett krigsdrabbat område om man inte är »inbäddad« av en grupp, de må vara oppositionsstyrkor eller rebeller.

Man måste förstå att man inte får alla sidor av ett skeende. Men det handlar också förstås om att hela tiden vara ifrågasättande mot sina källor. Vad har hänt? Har detta nyhetsvärde? Kan det verkligen ha hänt?

Du ska snart ut på fältet igen med journalisten Magnus Falkehed, hur förbereder du dig?

– När jag ska till ett krigsdrabbat område, den här gången ska vi fokusera på barn i krig, så förbereder jag mig mentalt genom att ta reda på så mycket jag kan om området och konflikten och se bilder som redan är tagna i området. Det är som att jag förbereder mig visuellt på vad som ska hända. Det var därför händelsen på Utøya var särskilt svår att skildra, det vi fick se kom som en chock för oss.

SARAH BERNHARDT

»Finns det risk för att man blir utnyttjad som fotograf/journalist? Att man får se lidande som någon har valt ut åt en av politiska skäl?«

Sarah Bernhardts iscensatta dödsbild.

F

örfattaren jenny maria nilsson anser att det är viktigt att visa bilder av det värsta som vår art ställer till med och är mycket tydlig i sitt försvar av reportagefotograferna.

– Bilder av döda i journalistiken är alltid grymma och obehagliga. Och i vissa fall måste vi bortse från släktingars vilja; det finns bilder av döda som vi verkligen måste se. Det finns heller ingen generell regel för vilka bilder det är. Det måste alltid bedömas från fall till fall, säger hon.

Enligt Nilsson råder akademiskt konsensus kring en föreställning Susan Sontag myntade i boken Att se andras lidande. Tanken går ut på att fotografer alltid utnyttjar människor som de tar bilder av, att fotografer tar sig en oförtjänt rätt att använda andras lidande för sina egna syften.

– Den bilden stämmer inte alls med mina erfarenheter, varken som fotograf eller som den som ser bilderna. Skulle jag bli likgiltig eller avtrubbad?

Nej, tvärtom. Bilder av död och lidande kan få oss att vakna moraliskt. Jag minns när jag såg bilden från Vietnamkriget som föreställer en soldat som kommer springande med ett döende barn i famnen.

Den bilden förändrade mig till det bättre. Den fick mig att på ett djupare plan förstå vad det mänskliga lidandet innebär. På samma sätt vaknade vi när vi såg bilden av Alan Kurdi; vi får en kniv i hjärtat, vår empati blir starkare, säger hon.

Nyhetsbilder av döda fyller alltså en viktig funktion. Däremot har Jenny Maria Nilsson problem med konstnärliga bilder med samma motiv. fotografisk tidskrift | 24

JEFFREY SILVERTHORNE

Jeffrey Silverthornes Morgue work st채lldes ut 1974.

25 | no 4/2015

MATTHEW HINTON

Mickey Easterling tog kontroll över bilden av henne efter sin död.

– Att möta bilder av döda människor i en konsthall är mycket värre än att se dem i en dagstidning. Jag ställer mycket högre moraliska krav på fotografen som använder andras kroppar för att skapa konst. Konstnären måste ge döda väldigt stort utrymme i berättelsen om de ska använda dem. Avsikten får aldrig vara: nu ska jag göra ett häftigt konstverk av en död person. Alltför ofta har jag sett exempel på det, säger hon. under det tidiga 1970-talet började flera fotografer och konstnärer i usa och Europa intressera sig för döden. I boken On death and dying från 1969 skrev psykologen Elisabeth Kübler-Ross att döden var ett skrämmande ämne som det moderna samhället vill undvika att tala om till varje pris. Andra akademiker, exempelvis sociologen James Van Der Zee var inne på samma spår, med ungdomsrevolten 1968 och den sexuella revolutionen i färskt minne. Döden var det sista tabut.

När fotografen Diane Arbus höll en föreläsning för fotoelever i Rhode Island 1970 frågade en ung man i klassen varför hon inte tagit bilder från bårhuset när hon nyligen var där. »Det fanns ingenting intressant att se för mig där«, svarade

hon. Studenten Jeffrey Silverthorne tyckte det var ett märkligt svar från en fotograf.

– För mig som var intresserad av gränser var det helt obegripligt att hon slösade bort den chansen.

Men Arbus var intresserad av människor och hur de framställer sig själva. De döda framställer sig inte.

De bara är.

Fotoprojektet Morgue work visades ett par år senare på Witkin Gallery 1973.

– Jag vet inte om jag ville bryta något tabu men jag visste att döden är en företeelse som väcker starka känslor hos åskådaren. Mitt projekt var dokumentärt och det var en konservativ republikan som var ansvarig för bårhuset under den här tiden. »Vi är kanske inte landets bästa bårhus men vi har inget att dölja, varsågod att ta bilder«, sa han när jag bad om lov. Men jag fick inte ta bilder av mördade personer, det hade kunnat skada rättsprocesser, berättar han när vi ses på fotomässan Paris Photo i november.

Jag frågar honom om han ser problem med att ta bilder av döda människor som varken kan ge tillåtelse eller säga nej.

– Absolut, säger han. Jag vet inte om jag gjorde moraliskt rätt när jag tog bilderna. Utnyttjar man

andra i sitt fotograferande är det åtminstone ärligt att erkänna det. Jag har dock lämnat bilder av döda bakom mig. Det här är mitt nya bårhus, säger han spjuveraktigt och sveper med armen ut över alla människor i Grand Palais.

U

nder 1980-talet kom allt fler fotografer att porträttera döda: Rudolf Schäfer, Clare Strand, Andres Serrano, Hannah Wilke, Pedro Meyer.

Sally Mann tog bilder av sin döde far 1988 och sedermera i projektet What remains där hon tar bilder av lik som begravts i naturen i forskningssyfte.Joel-Peter Witkin, vars arrangerade bilder med kroppar köpta på mexikanska bårhus, imponerade stort på mig som ung.

Richard Avedon tog porträtt på sin cancersjuke far som sedan publicerade i An autobiography 1993. Även förra årets Hasselbladspristagare Ishiuchi Miayakos bilder i serien Mother’s handlar om moderns död, även om det är kläderna hon avbildar, inte sin mammas kropp.

När Sally Mann porträtterar sin döde far som vilar fridfullt på soffan är det i ett varmt ljus. En dotter som porträtterar en älskad far. Samma känsla fotografisk tidskrift | 26

RICHARD AVEDON

»Hemma hos mig pratade vi inte om döden, det var mycket hysch-hysch kring den. Mormor visade bilden när inte mamma eller pappa var med.«

Richard Avedons porträtt på sin far publicerades i An Antobiography 1993.

27 | no 4/2015

går igen i Briony Campbells bilder i The dad project från 2009. Hennes pappa får cancer och hon följer sin fars sjukdomsförlopp på nära håll. På bilden Me and Dad syns två händer. Den ena levande, dotterns hand, med den döde faderns vita hand i sin.

Briony Campbell berättar i ett mejl att när hon bestämde sig för att genomföra projektet var hon framför allt väldigt nervös för att hennes mamma skulle bli upprörd över att hon över huvud taget kom på tanken att fotografera sin döende far. Men det blev inte mamman. många bilder av döden togs och publicerades under 1980-talet då aidsepidemin härjade. De som drabbades av sjukdomen ville själva bli avbildade och bilder offentliggjordes av politiska skäl. Det finns många kända exempel: Nan Goldin tog flera porträtt på vänner som dött, William Yang porträt�terade sin älskares död, likaså David Wojnarowicz som tog en ikonisk bild av sin älskare Peter Hujar.

En fotograf som rörde sig i svenska gaykretsar under denna tid är Elisabeth Ohlson Wallin.

– Det var för många begravningar under en period och alltför få dop, säger hon.

Hon gör just nu research för ett projekt om döden och berättar att det faktiskt var just postmortem-bilder från förra seklet som fick henne att välja yrkesbana och vilja bli fotograf.

– Mormor visade mig en svartvit bild av ett dött barn, någon i hennes släkt som hade dött kring förra sekelskiftet. Barnet låg så fint nedbäddat i sängen och såg precis ut som det sov. Hemma hos mig pratade vi inte om döden, det var mycket hysch-hysch kring den. Mormor visade bilden när inte mamma eller pappa var med. Jag begrep när jag såg den att man kan frysa ett ögonblick med kameran. Det var stort.

Under vårt samtal kommer vi in på konsthistoriska bilder, de amerikanska exemplen som Andres Serranos bårhusbilder och Sally Manns What remains. Jag undrar om det finns bilder som hon som konstnär får problem med.

– Jag vill egentligen inte moralisera kring andra fotografers konstnärskap men det finns en bild jag aldrig skulle kunna ta. Det är Joel Peter Witkins bild av en huvudlös man som sitter upp-proppad på en stol i ett hörn. Vem är Witkins att använda en död kropp på det här sättet? Den är taskig! säger hon.

Taskigt skildrad eller kärleksfullt fotograferad?

Vem kommer knäppa av med kamera bredvid min dödsbädd? När jag får tag i Pia Kristofferson, tidigare kurator på Kulturhuset i Stockholm, numera begravningsentreprenör på Ignis bekräftar hon en tendens som jag redan kunnat läsa mig till i boken Photography and death av Audrey Linkman.

I och med att den digitala tekniken är tillgänglig för oss (när filmrullar inte behövs lämnas in, framkallas och kopieras av främlingar) är det inte alls ovanligt att anhöriga tar bilder på den avlidne efter döden som ett minne. Precis som jag är det många som känner sig lite skamsna när de gör det, bekräftar hon.

– Ja, jag märker att folk blir väldigt osäkra. Många verkar tycka att det finns något moraliskt tvivelaktigt över att ta bilden. Det är sista gången man ser personen som har dött, man har inte fler chanser.

Oftast tas bilden när personen precis har dött. Eller i samband med att den döda är iordninggjord och lagd i kistan. Väldigt sällan på begravningar.

– Men jag har egentligen inget problem med det. Begravningen är en passage, en rit som är väldigt central för oss. Inte alls konstigt att man vill dokumentera. Det har dock hänt att jag närvarat vid begravningar då någon tagit bilder med blixt under defileringen under själva ceremonin. Där går en gräns för mig. Det tycker jag är väldigt okänsligt, säger hon.

Traditionen att smycka kista och begravningsplats med bilder som föreställer den döde medan hen var i livet blir allt vanligare.

– Många väljer en bild av den döde som man vill minnas den i livet och ställer vid kistan. Men jag har träffat präster som inte gillar det. De tycker att alla som är med på begravningen ska ha rätt att skapa och minnas sina egna bilder av den som de sörjer, säger hon.

O

lika tidevarv och olika kulturer handskas med döden på lika olika vis.

När jag var i Riga för ett par år sedan och gick in i en kyrka såg jag en man mitt i kyrkorummet på lit de parade.

Våra attityder kring hur vi avbildar de döda förändras. ”Vi:et” är inte statiskt utan ständigt statt i gungning. Brytpunkter och värderingsförskjutningar inträffar hela tiden. I vår socialamediatid när så många lägger ansenligt med tid och energi på att underhålla sin offentliga persona kan tanken på hur vi kommer att se ut efter döden vara skrämmande. Men inte alla lämnar det åt slumpen, vissa väljer att styra även den bilden. När den excentriska damen Mickey Easterling dog i New Orleans förra året hade hon planerat allt i förväg. Hon skulle som död vara hedersgäst på sitt eget party, välklädd med ett glas champagne i ena handen och ett cigarettmunstycke i den andra. Självklart fotograferades och filmades hon som död. Magnifik och i kontroll över sin image in i det sista och till och med efter det. En Sarah Bernhardt för 2000-talet. Kanske är döden på väg att flytta hem igen. Den som lever får se.

MELKER DAHLSTRAND

MELKER DAHLSTRAND

när allt går åt helvete

»Jag ställde till med socialt kaos« I serien där vi berättar om saker som går åt helvete i livet som fotograf, har turen kommit till Melker Dahlstrand. Han sökte sig långt bort i världen för att finna sig själv – men ställde till med ett socialt kaos.

På 1990-talet när Melker Dahlstrand, bildjournalist, precis hade avslutat ett vikariat på Aftonbladet, bestämde han sig för att resa iväg och fotografera.

– Jag hade en romantisk idé att jag skulle finna mig själv, och jag packade ner en antik Hasselblad modell Superwide i krom och fyllde hela väskan med film, säger Melker Dahlstrand.

Resan gick till Bangladesh och han åkte runt i landet. Det kunde vara påfrestande, inte minst för att han själv var som ett utställningsobjekt.

– När jag besökte mindre städer kom mängder av människor och gick efter mig, ofta barn men också män med portfölj på väg hem från jobbet.

Som enda västerlänning var jag kuriosa, säger han.

Han bestämde sig för att bege sig till mindre orter och hamnade på en ö allra längst söderut i Bangladesh, S:t Martins Island. Ön hade länge varit obebodd och ansågs farlig eftersom högsta punkten bara var 2–3 meter över havet. Den översvämmades lätt vid cykloner.

– Då bodde ett par tusen på ön totalt, och det är väldigt lite mätt med bangladeshiska mått. Det kändes tryggt där, så jag stannade. Jag fick bo hos öns gamle rektor Chacha, för det fanns inga riktiga hotell, säger Melker.

Han var ute och fotograferade på dagarna – att runda ön tog en dag – och lämnade ryggsäcken hemma. Han låste aldrig kedjan han hade kring väskan, för han tyckte att det kändes så säkert. På den tiden kunde man ta med sig pengar utomlands genom resecheckar värderade i amerikanska dollar som växlades in till valutan i landet, och dem hade Melker i sin packning. Han använde resecheckarna i nummerordning för att hålla reda på pengarna.

– En dag såg jag att det fattades två femtiodollarscheckar, vilket motsvarade ungefär 1 200 kronor. Jag tänkte: »Fan vad dumt, men det går ju att få igen – allt jag behöver göra är att polisanmäla så får jag tillbaka checkarna, det är ju hela poängen med resecheckar.«

Morgonen därpå sa han till den gamle rektorn, Chacha, att checkarna försvunnit.

– Han förstod inte, så jag fick gå via fyrvaktmästaren på ön som var den enda som kunde några meningar engelska, men när Chacha till sist förstod blev han helt förkrossad. Jag försökte säga att det inte gjorde så mycket, att jag bara skulle polisanmäla så fick jag tillbaka pengarna. Men han bara försvann iväg, berättar Melker.

Melker började ana att han ställt till med ett stort rabalder. Under tiden de pratade hade fler och fler människor samlats i rektorns lilla trädgård. Inne i huset stod rektorns fru och bara grät. Melker blev stående i många timmar utan att kunna kommunicera med någon, eftersom fyrvaktmästaren också gått. Det tog lång tid innan Chacha kom tillbaka, men när han till sist kom hade han med sig en enorm sedelbunt, tusentals sedlar eftersom varje var värd så lite. Melker hade aldrig tidigare sett en så stor sedelbunt. fotografisk tidskrift | 28

MELKER DAHLSTRAND

NAMN Melker Dahlstrand YRKE Fotograf, började som bildjournalist. Har fotograferat för Aftonbladet och GöteborgsPosten. Har varit korrespondent och arbetat i Nicaragua. Arbetar i dag för Unicef, Cancerfonden, men även för riksdagen och Statens fastighetsverk.

FÖDD 1970.

BOR I Rönninge med Viktoria och två barn.

HEMSIDA www.melker.se

Rektor Chacha blev till slut en vän.

– Han hade lånat pengar av människor på hela ön. Jag fick panik och försökte säga att jag inte kan ta emot de här pengarna, men han gav mig dem och menade att jag måste ta dem. Det blev nästan aggressivt, säger Melker.

Han förstod till sist att det han sett som en liten grej var en enorm grej för rektorn och hans vänner på ön. Att tillkalla polis hade inneburit stora problem, eftersom polisen hade vägrat lämna ön innan de fick med sig någon skyldig – och hade de inte hittat personen som tagit resecheckarna hade Chacha fått följa med dem. Det var därför hans fru var så upprörd.

– Sådant är så svårt att förutse, att en sådan sak som är helt odramatisk för mig, att några resecheckar är borta, är en oerhört stor sak för dem. Och att summan, 1 200 kronor, inte var särskilt mycket pengar för mig – men för dem var det fruktansvärt mycket pengar.

Han ville inte ta pengarna ifrån öborna och till sist lyckades Melker genom teckenspråk 29 | no 4/2015

med en av dem som fanns i trädgården få lösningen till problemet: Han skulle ta emot pengarna, tacka för dem, och gå in och ge dem till rektorns fru.

– Så fort jag hade gjort det sa de »nu blir det tefest«. Då var det klart, säger Melker.

Resecheckarna förblev stulna, men Melker misstänker att den som tagit dem aldrig kunde använda dem. Själv fick han tillbaka summan genom att polisanmäla i en stad långt från S:t Martins Island.

Polisen kändes hotfull och mer som en militär, så det blev ännu tydligare för Melker varför öborna oroat sig.

Men det sociala kaoset han ställde till med förstörde inte relationen till Chacha – tvärtom.

– Alla var glada efter tefesten, och Chacha gladast av alla. När jag åkte därifrån några dagar senare följde han mig till båten och när vi skildes åt sa han: »Jag har fått en ny son.« / ANA UDOVIC

»Att tillkalla polis hade inneburit stora problem, eftersom polisen hade vägrat lämna ön innan de fick med sig någon skyldig.«

Bilden är central i det digitala landskapet Den fotografiska bilden driver den digitala kommunikationen. Ändå försämrar mediehusen fotografers villkor. I en ny rapport analyseras läget. Författaren Donald Boström och SFF:s ordförande Anki Almqvist är ändå fast beslutna om att framtiden ändå är ljus.

Donald Boström och Anki Almqvist från SFF ser ljus i mörkret.

B

ilden av den treårige pojken går inte att skaka av sig. Trots allt som skrivits om flyktingkrisen det senaste året är det bilden på Alan Kurdi som bränner sig fast. Det frusna ögonblicket från medelhavets klippiga strand är vad som blir kvar i det kollektiva minnet när mediernas sökljus förflyttar sig.

Men trots bildens manifesterade makt har året präglats av rubriker om pressfotografins död och journalistikens kris. Debatten och krisretoriken fick den nya styrelsen i Svenska Fotografers Förbund att ta fram en rapport om läget.

– Vi såg hur anställda kolleger fick sparken och hur frilansarnas villkor försämrades, så vi bestämde oss för att analysera situationen, säger förbundets ordförande Anki Almqvist.

När rapportförfattaren och fotojournalisten Donald Boström lade sista handen vid Det nya medielandskapet – om den redaktionella bildens förändrade villkor var han själv förvånad.

– Situationen var värre än jag kunnat föreställa mig, den årliga snittomsättningen för en frilansfotograf hade sjunkit från 450 000 kr till 250 000 kr på bara fem år. Det är socialbidragsnivåer och riktigt alarmerande.

Samtidigt kunde Donald Boström konstatera att i vår nya digitala tid är det genom bild vi kommunicerar.

– Vi upplever en glansperiod för bilden, den har helt tagit över och den visuella kommunikationen dominerar. Bilden driver mediernas digitala publiceringar – se bara på Instagram, Snapchat och Facebook. Tidningarna måste förstå att den visuella kommunikationen är lika viktig som den textburna och då är professionella fotografer en förutsättning för att mediehusen ska kunna hävda sig i konkurrensen, säger Donald Boström.

En annan av slutsatserna i rapporten är att den så omskrivna »krisen«, inte längre är en kris.

– Jag trodde att mediehusen och bildköparna hade det kärvare eftersom de skrek om att det var

panik. Så är inte fallet. Ekonomin börjar stabiliseras, det är ingen ko på isen längre. Mediehusen tar ut stora vinster och det finns pengar i branschen.

Fortfarande finns dock tidningar ute i landet som har det tufft. Även Svenska Fotografers Förbunds ordförande Anki Almqvist menar att en av behållningarna med rapporten är att den innebär ett brott med krisretoriken.

– Vi har sett en stor kris framdriven av den nya tekniken, men den krisen är nu över. Det finns pengar. I det läget blir det orimligt att vi fotografer ska fortsätta stå med mössan i hand och bocka och buga.

Att bilden har en så central roll i det nya digitala medielandskapet menar Anki Almqvist är en möjlighet och inte ett hot för medlemmarna.

– Ju viktigare bilder är, desto större behov av tekniskt välutbildade fotografer. Det viktiga är att vi själva förstår och inte förbannar den här utvecklingen, utan ser till att hänga med. fotografisk tidskrift | 30

SARA MAC KEY

Fotograferna ska inte betala branschens strukturomvandling. Det är inte som när gasen ersattes med elektricitet.

Vi försvinner inte.

Debatten om fotografyrkets framtid är på många sätt inte ny. Under de tidsepoker då den professionella fotografin är som allra mest nödvändig brukar den också dödförklaras. Orsaken har under historien sagts vara manipulation, televisionens intåg eller nu senast digitaliseringen som inneburit att vi i realtid översköljs av miljoner bilder från världens alla hörn. Och just därför, menar Donald Boström, blir den professionella bildjournalistiken med sin etik och berättande ambition allt viktigare.

Rapporten tar också fasta på dubbelheten i att bilden har en mycket hög status samtidigt som fotografens status är mycket låg.

– Fotograferna ska inte betala branschens strukturomvandling. Det är inte som när gasen ersattes med elektricitet. Vi försvinner inte, vi behövs mer än någonsin, säger Donald Boström.

Men i grunden ligger också en reell konflikt om arvoden och ersättningar.

– Om ägarna vill göra vinster på över 10 procent och fotograferna inte kan leva på sitt yrke.

31 | no 4/2015

Ja, då är vi kvar på 1800-talet, konstaterar Donald Boström.

Samtidigt tror han på att prioritera dialogen med bildköparna eftersom dåliga villkor på sikt innebär en sämre kvalitet.

– Det är inte så att de vill pressa ner fotograferna till socialbidragsnivåer, men det finns en hel del okunskap om situationen och arbetsförhållandena.

justa avtal och ställa krav, men också att tänka nytt och inte gå vidare i gamla hjulspår. Jag kom precis hem från Krim och har plåtat motsvarande 60 rullar film. Hade det varit före digitaliseringen hade jag plåtat 10. Kvaliteten på mina bilder är bättre i dag tack vare ett större urval, för att bara nämna ett positivt exempel med den digitala utvecklingen.

nder hösten kom även regeringens nya medieutredning fram till att papperstidningar kommer att försvinna inom 10 år och att mediebranschen måste förändras för att möta den digitala utvecklingen när allt fler mediekonsumenter flyttar över sin konsumtion till andra plattformar.

Utmaningarna framöver är mot den bakgrunden mer komplexa än att bara kräva bättre villkor menar Donald Boström.

– Den här rapporten borde vi gjort för flera år sedan. Den visar att det är viktigt att få till

För att se möjligheterna och hitta nya vägar planerar styrelsen en mötesturné í landet för att diskutera situationen med förbundets medlemmar. sff:s ordförande Anki Almqvist menar också att förutom att ge strategier har rapporten gett många självförtroendet tillbaka.

– Nu ser vi ett ljus i mörkret. Den här krisen är över och fotografkolleger behöver inte fundera på att börja köra buss eller läsa till sjuksköterskor. Nu kavlar vi upp ärmarna, avslutar Anki Almqvist.

U

/ MARTIN SCHIBBYE

fotografisk tidskrift | 32

Uskan som plåtar uskor Fotograferande undersköterska eller underskötande fotograf? Yrkesrollerna sammansvetsas i Martin Nordströms senaste porträttserie av kollegerna på ett demensboende. text: ann törnkvist bild: martin nordström 33 | no 4/2015

att ha med kameran på sitt icke-fotografjobb är inget nytt för Martin Nordström. Sedan 1988 har han jobbat parallellt som undersköterska (uska) inom vården, vilket har gett upphov till flera olika projekt, det första redan 1989.

– Då var jag mest intresserad av att fotografera de äldre vars öde inför döden tog all min uppmärksamhet och mitt engagemang, säger han.

Steget var inte långt till att fotografera arbetsplatsen i sig där han hoppade in som vikarie och timanställd. Bland annat dokumenterade han de lappar som undersköterskorna lämnade till varandra; ett slags klagomur som växte fram på olika ytor, som även var ett sätt att dela praktiska tips.

– Lapparna var inte menade att starta någon revolution utan som en ventil för att ta tag i problemet på den absoluta ytan, säger han.

Flera lappar var reaktioner på en nyhet i lokaltidningen att ålderdomshemmet fått en Lex Maria på grund av underbemanning. Uskorna lade till: »Hur ska man leva för att inte gå in i väggen« och

NAMN Martin Nordström.

UTBILDAD Kulturama, Fotohögskolan, Konstfack, Undersköterskelinjen.

VERKSAM SOM Konstnär, fotograf, undersköterska.

FÖDD 1965.

BOR I Stockholm med sin fru och tre barn.

»Lär känna dig själv, återerövra vilan, lär dig tolka kroppens signaler, lev i nuet, gör en sak i taget, bearbeta det som tynger i ryggsäcken«.

– Inte nog med att vi hade en usel och stressande arbetssituation, vi skulle dessutom bära allt ansvar själva, säger Nordström.

I det skedet använde han kameran till ren dokumentation. Han plåtade lapparna men också redskap, gick från soprum till blöjförråd, avbildade rökplatsen och anslagstavlorna.

– Ja, allt som vi undersköterskor använder för att hjälpa de gamla att lindra deras sista år i livet.

Han beskriver fotografierna som en dokumentation av ett maskineri, delar i den stora apparaten som trots slitet inte alltid fungerade. Flera av hans kolleger gick in i väggen, en blev smittad av en av de boendes sjukdomar men blev utan ersättning. martin nordström är utbildad på Konstfack och Fotohögskolan, och har länge varit skeptiskt till idén om den dokumentära bilden som objektiv.

»Inte nog med att vi hade en usel och stressande arbetssituation, vi skulle dessutom bära allt ansvar själva.«

»Det är ett bra sätt att bryta ned den romantiska idén om att fotografiet är ett sant avtryck av verkligheten.« fotografisk tidskrift | 34

35 | no 4/2015

»Jag berättade på ett personalmöte om idén att ta allas porträtt i vår egen miljö. Att vi måste synas, höras och visa att vi inte är nöjda med vår situation.«

– Det tas så många steg innan man tar bilden, innan den är skapad, säger han.

Och nu, när han stod inför nedläggningen, var han allt annat än objektiv – han berördes, kollegerna och de äldre likaså. Han gick till chefen, bad om lov att porträttera sina kolleger innan de skingrades.

– Jag berättade på ett personalmöte om idén att ta allas porträtt i vår egen miljö. Att vi måste synas, höras och visa att vi inte är nöjda med vår situation. Jag behövde inte förklara särskilt mycket, säger Martin.

Därefter fick kameran, ett stativ till bakgrundsfonden och två stativ till speedlite-blixtar följa med till jobbet. Han valde bort mer avancerad ljussättning för det fanns inte tid att rigga allt.

Porträtten togs mitt under arbetstid. I många porträtt skymtar de gamla, men deras ansikten fick inte vara med, det var chefen tydlig om. Inom en månad var han klar.

– Min intention var att göra ett stiligt, värdigt, djupt och ärofullt porträtt på kort tid. Ingen har sagt nej till att bli porträtterad. När det var klart gjorde vi en utställning i vårt kök. Ett porträtt på varje kökslucka och vi gick runt i köksrummet med plastglas fyllda med Trocadero, skålade och tittade på oss själva.

När middagen var slut tog alla med sig sitt porträtt hem, säger han. I alla bilder har han valt att zooma ut så att bakgrundsfonden, som många kanske mest förknippar med glamorösa modeplåtningar i studio, blottas i en stökig och livlig miljö.

– Det är ett bra sätt att bryta ned den romantiska idén om att fotografiet är ett sant avtryck av verkligheten. Just därför har jag även låtit blixtarna synas tydligt i porträttuppställningen. Och jag vill ju även betona att alla har gjort ett val att låta sig fotograferas, säger han.

Projektets nästa steg är att få spridning på bilderna. Han har varit i kontakt med fackförbundet

Kommunal och hoppas få stöd för att utöka projektet. Han vill plåta fler kollegor över hela landet. samtidigt som han själv är undersköterska är det mer än kameran och könet som skiljer honom från kollegerna. Han är aktiv inom Feministisk initiativ, och är övertygad om att deras politik skulle kunna förändra arbetssituationen på vårdgolvet, men vägen dit känns lång. Lite grovt sammanfattat så skiljer klass honom också från många kolleger.

Själv är han uppvuxen på borgerliga Lidingö utanför Stockholm med mormor och bästisen Lollo som ledstjärnor; det var ingen slump att han då som nu umgåtts och inspirerats av kvinnor.

Hemma i köket i den rymliga lägenheten på Södermalm i Stockholm kröner ett porträtt på mormodern ett sammelsurium bilder på vägen.

– Det var mormor som lärde mig orden pascha och patriarkat, och fick mig att förstå att de var dåliga. Hon var nog väldigt frustrerad. fotografisk tidskrift | 36

37 | no 4/2015

XXXXXXX

XXXXXXX

Smolianskys och Kleens konstnärliga arbete har pågått i 40 år.

Stillsamt flödande ljus böcker

Gunnar Smoliansky Lars Kleen kalejdoskop, 2015

genom kärnfulla ögonblicksbilder och inkännande analogier skriver poeten Marie Lundquist om Gunnar Smolianskys fotografi i boken One picture at a time, ett retrospektivt praktverk som utkom för några år sedan. I en av texterna lånar hon ett citat av skulptören Arne Jones för att försöka sätta fingret på Smolianskys osedvanliga valörkänsla och intima klarhet när det kommer till att »modellera rummet«. Jones skrev i sina anteckningar:

»Det finns två skulpturala principer: 1. Att ha ett stort rum – universum – och begränsa det – till ett litet rum.

2. Att ha ett litet rum och spränga det – till universum.« Är inte detta på samma gång en träffande beskrivning av Lars Kleens egensinniga konstnärskap? Innefattar inte hans skulpturer dessa två motsatta rörelser och rumsligheter?

Där finns en betydande koncentration, och samtidigt en pågående utbredning. Kleens skulpturer karaktäriseras både av en mjuk hårdhet och av böljande strama former. Hans kolossala byggen upptar hela hangarer till fabrikslokaler samtidigt som de ibland tycks beskriva något som befinner sig på mikronivå. Som om han blottlägger en sorts inneboende

princip i materialet, men exponerad i enorm förstoring. Mot denna organiska kraft ställer han en närmast arkitektonisk systematik, där minsta komponent hakar i nästa och bildar sammanlänkade kedjor.

Kleens kontrastfyllda logik lockar fram en svävande och obehindrad gravitation i verken. under fyrtio års tid har Gunnar Smoliansky fotograferat Lars Kleens skulpturer. Detta ovanliga konstnärliga samarbete har nu samlats i en synnerligen vacker volym, kongenialt formgiven av Petter Antonisen.

Bokens mjuka pärmar, exemplariska tryck och generösa format gör den till en exklusiv loggbok där man kan följa hur Kleens storslagna projekt växer fram. Men även om boken visar

verken i tidsföljd existerar det egentligen ingen kronologi i Kleens konst.

Han verkar ha varit klar över vad han ville göra redan från början. Han mer förfinar och komplicerar sin metod än vad han utvecklar eller förändrar den. Kleen fördjupar över tiden sitt intresse för komposition och konstruktion. Det är två begrepp som samtidigt pekar på något mycket grundläggande hos Smoliansky. det går inte att säga om detta är en bok om Lars Kleens skulpturer dokumenterade av Gunnar Smolianskys kamera. Eller om den handlar om Gunnar Smolianskys fotografier av Lars Kleens skulpturer. Båda påståendena kunde i och för sig vara lika riktiga. Men det är ändå sanningsenligare gentemot bokens djupare fotografisk tidskrift | 38

XXXXXXX

Kronestedts nya.

Dahlmans nya.

VÄLKOMPONERAD PÅ GLÄNT MOT TIDSRESA DET OKÄNDA Pelle Kronestedt Täby – eller jag började skriva en bok som hette Mordet på Palme trema förlag, 2015

ärende att säga att den gestaltar mötet mellan de två konstnärerna. Ett möte där de tillsammans beskriver varandras särdrag. i boken samtalar Gunnar Smoliansky med Niclas Östlind och kommenterar hur han gått tillväga under fotograferingen av Kleens skulpturer – »det handlar mest om att hitta en bra plats för kameran«.

Det är ett blygsamt understatement som bortser från mörkrummets alla timmar av mödosamt vaskande.

Resultatet är fotografier fyllda till bredden av ett stillsamt flödande ljus och en nyansrik svärta som med mästerlig skärpa tecknar materialens texturer.

Insprängda bland fotografierna finns också Lars Kleens korta arbets39 | no 4/2015

beskrivningar kring det tekniska förarbetet, och en återpublicerad text av Ulf Linde som betonar de drömlika stråk som drar igenom Kleens verk.

Linde identifierar att en »flytande obestämdhet hos de väldiga, fast hopfogade konstruktionerna är en del av deras väsen«. Som om de balanserar på gränsen mellan destruktion och återuppbyggnad. Linde konstaterar att det hänger samman med hur konstruktionen ändrar karaktär under uppbyggnadsskedet. Det ursprungliga uppslaget blir påverkat av omständigheterna.

I Kleens skulpturer är allt tålmodigt arbete visserligen synligt, men man lägger inte märke till det.

Och är det egentligen inte samma sak med Smolianskys fotografier? / MAGNUS BONS

Mångfacetterad, ett måhända utslitet ord, men just här passande.

Kronestedt har gjort en berättelse i många plan.

Den börjar i en upphittad låda med bilder i barndomshemmet i Täby. Där återfinns porträtt av en vänkrets från gymnasietiden på 1980-talet. Ett drygt tiotal personer som nu, 25 år senare, fritt fått berätta vad de upplever när de får se en ungdomligare variant av sig själva. Genom en QR-kod kan vi se filmer i vår mobil där de deltagande, sittande på olika platser i Täby framför sina tankar.

Samtidigt är det en berättelse om ett Täby, där det byggs och förändras, men där också skavanker och trasiga miljöer dröjer kvar.Bilderna blir symboler för den livsresa som bokens intervjuobjekt har upplevt. Grushögar och uppbrutna asfaltsytor, sprängmattor och nybyggen som reser sig mot skyn. Det hela formar sig till en intressant tidsresa återgiven i välkomponerade och tankeväckande bilder. / TOMMY ARVIDSON

Gabriella Dahlman Nu kalejdoskop, 2015 Dahlman, med en bakgrund som framgångsrik trädgårdsfotograf, tar nu ett steg i en annan riktning.

Fortfarande spelar växtlighet en central roll men nu på ett mer oroande sätt. Hon arbetar med ett bildspråk som öppnar upp för tankar om livet och döden, trygghet och rädsla. I poetiska svartvita bilder får vi själva tolka in betydelser. I det trasiga växthuset är växtligheten lika frodig innanför dess väggar som utanför. Barnet klär sig i kostym och hatt för att prova på vuxenhetens fröjder.

Små iakttagelser, som ett kvarglömt klädesplagg på en tvättlina blir laddade med en slags ovisshet.

Det finns ett stråk av sorg i den här boken.

Och en osäkerhet över om världen där utanför trädgården egentligen bör beträdas, skogen står mörk och sluten, dörrar står på glänt mot något okänt.

På omslaget ett avätet kranium. Ett återkommande motiv är sängen med dess hoptvinnade lakan. Här blir vi till och här dör vi. / TOMMY ARVIDSON

Läs alla våra recensioner på sfoto.se

fotografisk tidskrift | 40 SCREENSHOT UR LADA GAGAS VIDEO TILL PAPARAZZI

tankar om en bild

Stjärnor som tas ned på jorden Författaren Maja Lundgren om paparazzofotografer och en bild av Lady Gaga.

en paparazzo är en ful gubbe och skvallerkäring i ett, men kan alltid säga »hycklare, du tittar ju!« till den som pekar finger. Paparazzon kan även klä ut sig till moralpolis. Bilder på groteska skönhetsoperationer och anorektiska kroppar kan välvilligt tolkas som sedelärande och avskräckande: se här vad skönhetshetsen ställer till med! Den kosmiska kontrollfreakigheten avslöjar kratrarna på Venus, även kallade celluliter, och vanliga jordiska kvinnor kan andas ut. Till och med hon!

Men hur många gånger är det intressant att se en utmärglad fotbollsfru? Varför är så många paparazzobilder tjatiga och gnatiga? De gnager på samma ben, eftersom kannibalism och skadeglädje hänger ihop.

Skådedriften uppstår samtidigt med grymhetsdriften, i den allra första barndomen då perversionerna har guds lilla barnaskara i sitt våld. Says who?

Freud förstås. De flesta drifter går par om par. Köp två, få den jobbigaste, fulaste och skändligaste på köpet. Grymhetsdriften är tudelad i grymhet mot andra (sadism) och grymhet mot sig själv (masochism), medan voyeuren har sin dubbelgångare i exhibitionisten.

Polis och tjuv, cowboy och indian, tafatt och kurragömma; barnen hade också kunnat leka kändis och paparazzo.

Lady Gagas låt Paparazzi är gåtfull och djärv, det är inte självklart vem som stalkar vem. De blodiga tårarna till trots är det inte alls någon anklagelse som stjärnan framför. Iklädd en futuristisk rustning som också leder tankarna till sjuttonhundratalets styvkjortlar och femtiotalets strutbehåar vänder hon på rollerna: stjärnan stalkar en paparazzo tills han eventuellt älskar henne.

Promise I’ll be kind But I won’t stop until that boy is mine /.../ I’m your biggest fan I’ll follow you until you love me Papa-paparazzi Baby there’s no other superstar You know that I’ll be Your papa-paparazzi 41 | no 4/2015

Hon blir hans paparazzo – eller blir hon hans fan?

Och hon lovar att vara snäll. Men om jag bortser ifrån den mångtydiga texten och bara ser bilden som sådan, så ser jag snarare ett offer för grymhet än en utövare av det. En fånge: framgångens fånge, kändisskapets, ensamhetens.

Snyft. Eller bara ett konstaterande: så här är det.

We’re plastic but we still have fun!

Rymdfärd och galej: Lady Gagas paparazzobild kan tolkas som att stjärnan är sin egen rustnings fånge, men den spejsade låttexten är inte uppgiven. Den handlar kanske om framgångens pris för en kvinna, kravet på underordning för att bli älskad: I’ll be a girl backstage at your show Men också om … fun. Maskerad. Hon äger sina tårar. stjärnorna gör motstånd; då och då hör man ju talas om en misshandlad paparazzo. Inslaget av våld är en del av yrkets primitiva natur; att vara en professionell stalker kan både inbegripa att utöva våld (knuffa andra paparazzoer eller slita i en kändis) och att bli utsatt för det.

Att avslöja otrohet är extra pikant, och rör det sig om kontakt med en prostituerad kan paparazzon återigen kalla sig moralpolis.

Bilderna på lik är relativt få, trots att det om något påminner om att även kändisar är dödliga.

För att återvända till Freuds lära om partialdrifterna, så finns det fler sådana än exhibitionism/ skådedrift, sadism/masochism, till exempel en koprofil lust att lukta. Ändå har man aldrig hört talas om en paparazzo som samlar in dålig lukt från kändisar och säljer odörerna på burk.

För även om skadeglädjen som smygtagna bilder väcker ofta bottnar i betraktarens lättnad – »den där kändisen är egentligen inte bättre än jag« – så får stjärnan inte tas ner på jorden hur mycket som helst. Lukt är för närgånget. /MAJA LUNDGREN

teknik

FULL FOKUSKONTROLL PhaseOne bygger vidare på sitt objektivsystem med tre nya centralslutarobjektiv, framtagna i samarbete med Schneider Kreuznach. Objektiven är gjorda för att fungera optimalt med PhaseOnes nya kamerasystem XF. PhaseOne har utvecklat objektivprofiler för dessa objektiv tillsammans med sitt bakstycke IQ3, vilket gör att användaren inte behöver ta fram egna »Lens Cast Correction«-profiler. Samtidigt släpper PhaseOne den första uppdateringen av den fasta programvaran för XF-systemet.

POCKET WIZARD LPA Design, företaget bakom PocketWizards olika radioblixtsynkar, har tagit fram en fjärde version av sin mest avancerade produkt. PocketWizard Plus IV Transceiver har fått en TTL-sko på ovansidan, vilket gör att fotografen kan ansluta en blixt med TTLstyrning direkt på kameran.

Spegellöst från Leica det dröjde inte länge efter det att Leica lanserat sin Q-modell till dess att de också gjorde en spegellös systemkamera, kallad Leica sl.

Leica sl har en fullformatssensor på 24 mp. Kamerans elektroniska sökare har en extremt hög upplösning, som Leica kallar EyeRes. Den har 4,4 miljoner bildpunkter och kamerans skärm har en upplösning på 2,95 miljoner bildpunkter. I systemet ingår i dag tre objektiv, VarioElmarit-sl 24–90 mm f/2,8–4 Asph, Apo-Vario Elmarit-sl 90–280 mm f/2,8–4 samt Summilux-sl 50 mm f/1,4 Asph. Samtidigt har man utvecklat adaptrar till flera av Leicas objektivserier, vilket gör att mer än 100 olika objektiv kan användas till kameran redan från början. Leica framhåller kamerans snabbhet och stabilitet i sin pressrelease. Kameran har en maximal hastighet på 11 bilder/sek och lagrar råfiler i dng-formatet. Kameran är gjord i ett enda stycke fräst aluminium, vilket Leica menar ger en oöverträffad stabilitet.

VÄDER OCH DAMMTÄTT fuji har tagit fram ett nytt normalobjektiv till sina Xkameror, Fujinon xf 35 mm f/2 r wr. Objektivet är väderoch dammtätat. Objektivet väger 170 gram, är 46 mm lång och har en närgräns på 35 cm. Konstruktionen består av nio linser, varav två är asfäriska. Fokuseringen ska ske på 0,08 sek.

SKYPORT PLUS

SONY UPPDATERAR Sony fortsätter att uppdatera sina kameror i A7-serien. Nu är det A7S, kameran som är mer inriktad på video, som uppdaterats till version II. Nyheterna är bland en avancerad bildstabilisering. Den har också fått möjligheten att spela in 4K-video utan pixelbinning i fullformat.

elinchroms nya radiosystem för blixtstyrning, Skyport Plus hs, gör det möjligt att synka blixtar vid slutartider upp till 1/8000 sek. Detta gör det möjligt att kontrollera balansen mellan befintligt ljus och blixtljus mycket noga även vid stora bländaröppningar.

Sändaren har en räckvidd på 200 m utomhus och 60 m inomhus. Den finns i versioner för Canons och Nikons kameror.

NY A2-SKRIVARE canon utvecklar en ny serie med professionella skrivare, kallad imageprograf pro.

Den första i serien kallas pro-1000 och använder 11 olika bläck för att ge ett stort färgomfång och en stabil gråtonsåtergivning. Skrivaren använder också ett klart bläck, kallat Gloss Optimizer. Vid utskrifter på blanka material läggs detta bläck på för att ge en helt jämn yta utan glansskillnader och bronseringseffekter. Skrivaren har ett nytt, bredare skrivarhuvud. Det ger en högre utskriftshastighet med bevarad hög kvalitet.

video- och LiveView-funktionerna. Den övre kåpan har tillverkats av aluminium i stället för mässing. Det medför att kameran blir 100 gram lättare. Även slutaren har förändrats, vilket ger ett tystare slutarljud.

FÖRENKLAD EOS canon eos m10 är en något förenklad och billigare version av Canon eos m3. Den har en 18 mp sensor och har en fasdetekterande autofokus som täcker 80 % av ytan. Tretumsskärmen är tryckkänslig och kan vinklas upp till 180°.

Kameran kan via inbyggd wifi ladda upp bilder till ett antal olika molntjänster. Den filmar i full hd-kvalitet.

LEICA UTAN VIDEO leica tar fram en kompletterande version av sin M-kamera. Jämfört med Leica m240 har man valt att ta bort fotografisk tidskrift | 42

Ny Epson-skrivare epson surecolor P6000/P8000 är skrivare i 24 tums respektive 44 tums utskriftsbredd som använder UltraChrome hd-bläck med 8 färger. Epson SureColor P7000/P9000 är också 24 tums- respektive 44 tumsskrivare, men använder Ultra­ chrome hdx-bläck med 10 färger. Skrivarna använder Epsons nya skrivarhuvud PrecisionCore, som ska minska risken för att bläcket torkar i munstyckena. De nya bläcken ska också ge en förbättrad svärta åt utskrifterna, samtidigt som hållbarheten ska bli bättre än med Epsons tidigare skrivare. Till skrivarna kan man ansluta en spektrofotometer som gör det möjligt att automatiskt kontrollera provtryckskvaliteten.

©FINN BEALES

VIDVINKEL TILL MELLANFORMAT pentax mellanformatskamera 645d har blivit populär bland framförallt landskapsfotografer. Nu lanserar Pentax en vidvinkel till denna kamera, hd Pentax-d fa 645 35 mm f3,5 al (if). Med en brännvidd på 35 mm får den en bildvinkel på 75°, vilket motsvarar 28 mm på en småbildskamera.

NY FILMSKANNER reflecta har introducerat en ny skanner för småbildsfilm. Plustek OpticFilm 135 har en motoriserad filmframmatning, vilket gör att den kan skanna en stripp

på 6 exponeringar i en följd.

Skannern har en maximal upplösning på 3 600 ppi och ett dynamiskt omfång på 3,4.

NYA OBJEKTIV

KEEP MOVING MED PROFOTO B2

zeiss lanserar nya objektivserier med namn hämtade från olika fågelsläkten. Denna gång är det Milvus (Röd glada) som fått ge sitt namn till en serie av objektiv. Objektiven finns i fattningar för Canon och Nikons fullformatskameror. I dag finns f/2,8 21 mm, f/2 35 mm, f/1,4 50 mm, f/1,4 85 mm samt makroobjektiven f/2 50 mm och f/2 100 mm. Zeiss säger att de siktar på att utvidga serien framöver.

BEST PROFESSIONAL LIGHTING SYSTEM

www.profoto.com/offcameraflash/sv

43 | no 4/2015

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

praktik

Kontrast, klarhet och struktur Så här arbetar du med reducering och förstärkning.

Det är ofta jag hör kommentarer om att bilder på film har en annan karaktär än digitala bilder. Ofta beror detta på att fotografen inte har lagt på en kontrastkurva. Bilder på film har en högre kontrast i mellantonerna, samtidigt är kontrasten lägre i skuggor och högdagrar.

Men även om den digitala bildens totala kontrast har justerats med en s-formad kurva för att få en kontraståtergivning som mer liknar filmens, återstår det skillnader framför allt i det vi kan kalla mikrokontrasten.

Mikrokontrasten innebär att de små skillnaderna som finns i en relativt jämn yta blir mindre och slätare på de digitalt fotograferade bilderna.

Men det finns många olika sätt att öka kontrasten i sådana partier. En välkänd metod är att skärpa bilden med en oskarp mask med en relativt hög radie och låg mängd. På en normal bild är en radie på 30–60 pixlar och en mängd på 25–50 %. Gör denna skärpning på en lagerkopia av bilden.

Ibland kan du behöva lägga på en lagerstil (Lager > Lagerstil > Bland-

B&W

Ourdoor Cases

ningsalternativ). I den dialogruta som då öppnas skapar du ett villkor för detta lager genom att i delen »Blanda om:« ange att det underliggande lagret ska ställas i in på 25–50 för den svarta triangeln och 200–225 för den vita triangeln. Anpassa sedan dessa värden så att bilden ser bra ut. Eventuellt kan du också behöva minska opaciteten på detta lager för att effekten inte ska se överdriven ut.

Funktionen Klarhet (Clarity) ger ett liknande resultat. Eftersom Camera Raw numera finns som ett filter i Photoshop går det ju att lyfta in bilden till Camera Raw och lägga på en dos av klarhet även efter råkonverteringen.

Det är ju inte ovanligt att man strävar efter att reducera strukturer. Till exempel vid porträttfotografi vill man ofta dämpa och jämna ut hudens struktur. En metod som blivit mycket populär är att frekvensdela bilden.

Det innebär att man skapar en bild i två lager, där en är oskarp och den andra är skarp. Sammantaget ser bilden

helt normal ut när båda dessa lager är aktiva. När dessa lager har skapats kan man blurra det oskarpa lagret för stora strukturer och retuschera fina detaljer i det skarpa lagret. På så sätt får man snabbt fram en bättre hudstruktur.

Men om det går att jämna ut strukturer med hjälp av frekvensdelning borde det fungera lika bra att lyfta fram och förstärka strukturer genom att vända på vissa steg i ett sådant

Numera går det ju att lyfta in bilden till Camera Raw och lägga på en dos av klarhet även efter råkonverteringen.

DATACOLOR

CONDOR

HEDLER

KAISER

Spyder LensCal

Vindmaskin

DX15 kit

RTX

makro. Jag har testat och nu fått fram ett resultat som gör just det. Genom att köra makrot Strukturförstärkning, som finns för nedladdning på www. sfoto.se/f/artiklar/Praktisk%20teknik, lyfts strukturen fram i relativt jämna ytor. I makromappen Struktur hittar du också ett makro som heter Hud som du kan använda om du vill reducera strukturer i till exempel hud. Men när du använder makrot Strukturförstärkning ser ut som ett lager av dimma försvinner från bilden.

Efter att du har använt detta makro har bilden fått tre nya lager, ett kallat »low«, ett kallat »high« och det översta lagret, som fått namnet »high copy«. Dessa lager ligger i en lagergrupp, som har en mask. Denna mask är svart, du kommer alltså inte se någon som helst förändring efter att detta makro har bearbetat bilden. Men nu är det du som ska ta fram din pensel och sedan måla masken med vit färg i de partier av bilden där du vill förstärka strukturen i bilden. Allt kan inte ske med automatik.

08-680 15 70 www.molanders.se

fotografisk tidskrift | 44

Före det att makrot har använts.

Efter att makrot använts.

45 | no 4/2015

EIZO

DATACOLOR

KAPA

MUSEO

ROTATRIM

CG247

Spyder5Pro

Monteringsskivor

FineArt

M-24

08-680 15 70 www.molanders.se

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Rätten till namnangivelse Namnet bredvid bilden ger möjlighet till nya jobb.

»en sak ska du veta. Vi arbetar inte med krångliga leverantörer!« sa en kund till en fotograf. Det var en stor kund med flera utgåvor som behövde många bilder som alla skulle få stor spridning. Fotografen tyckte att det var så viktigt att hens namn sattes ut att hen inte vågade lita på skrivningen i 3 § upphovsrättslagen om namnangivelse. Där står att upphovspersonen ska anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. God sed kan variera beroende på område, och fotografen hade sett att det var lite si och så med disciplinen. Fotografen ville att hens namn skulle sättas ut när fotografierna användes av kunden, oavsett var de användes. Avtalet dem emellan innebar dessutom att kunden fick använda de fotografier fotografen levererade mot ersättning och att fotografens namn angavs oavsett på vilket sätt än kunden använde dem. När fotografen vid ett tillfälle påpekade att så icke skedde fick hen beskedet ovan.

Namnangivelserätten är viktig för fotografens möjlighet att bli sammankopplad med sitt fotografi, men även för att kunna dra nytta av kopplingen som marknadsexponering innebär för framtida jobb. Nyttan med rättigheten är därför uppenbar för fotografen och därför tvingande till dennes förmån i upphovsrättslagen. Den kund som inte anger fotografens namn begår upphovsrättsintrång och riskerar förutom skadestånd även straff i form av böter eller fängelse upp till två år. Det finns alltså flera anledningar för en bildanvändare att ange fotografens namn när man använder dennes bilder.

Enligt 3 § upphovsrättslagen gäller att »när ett verk framställs eller verket görs tillgängligt för allmänheten, skall upphovsmannen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver«. Detta gäller både fotografiska verk och fotografiska bilder. när upphovsrättslagen kom till ansåg Auktorrättskommittén 1961 att det fanns situationer där det inte var nödvändigt att ange upphovsperson och angav som exempel där det av tekniska skäl kan vara svårt att ange namnet på varje exemplar. Ett annat exempel som angavs var reklamalster.

Man bör dock minnas att dessa skrivningar tillkom under de premisser som fanns då detta skrevs.

I dag gäller eu-regler och när dessa genomfördes i svensk rätt fanns information om hantering av namnangivelse att läsa i det så kal�lade Infosoc-direktivet som ligger till grund för dagens svenska upphovsrätt. I avsnittet som tar upp inskränk-

Anledningarna är helt irrelevanta och inget som befriar från skyldigheten att ange fotografens namn.

ningar i upphovsrätten står att källan, inbegripet upphovspersonens namn, ska anges. Det innebär att fotografens namn ska anges om det inte är »tekniskt eller praktiskt omöjligt«, vilket i praktiken innebär att namnangivelse alltid ska ske i stort sett. Det är nämligen väldigt få tillfällen som det är omöjligt att ange namnet ur ett tekniskt eller praktiskt perspektiv.

Ett område som ofta diskuteras är hur namn ska anges på bilder på hemsidor. Här är ett enkelt och praktiskt förslag: Fotografens namn kan anges vid sidan av bilden (som vanligen görs i media). Fotografens namn kan också skrivas in i metainformationen till bilden så att när man håller muspekaren över den så dyker namnet upp i en liten ruta på skärmen. När professionella fotografer levererar sina bilder är metainformationen, där fotografens namn vanligen är inskriven, ifylld.

Det är ofta en enkel sak för användare att ange upphovspersonen.

Det finns uppenbarligen många anledningar till att vissa inte vill ange vem som är fotograf. Några exempel är att »det tar orimligt lång tid«, »det är inte estetiskt«, »det är inte visuellt möjligt« och liknande. Dessa anledningar är dock helt irrelevanta i sammanhanget och inget som befriar från skyldigheten att ange fotografens namn. det finns inte så många domstolsfall av intrång i namnangivelserätten för fotografier. Anledningen är att parterna ofta förlikas då en domstolsprocess är både dyr och tidskrävande.

Men Hovrätten i Nedre Norrland har

i mål ft1016-11 tillerkänt fotografen ett skadestånd för utebliven namnangivelse om 3 000 kr för en publicering av en bild i en tidskrift. Är man då »krånglig« när man bara ber kunden att följa lagar och avtal? en annan aspekt på namnangivelserätten är den negativa namnangivelserätten, det vill säga rätten som du som fotograf har att inte bli angiven som upphovsperson till ditt verk. Denna rätt att vara och förbli anonym framgår inte direkt av lagstiftningen, men anses följa av den.

Någon uttrycklig regel ansågs inte nödvändig när upphovsrättslagen tillkom.

En sådan rätt kan vara användbar om man har ett fotografi som ska används i ett sammanhang som man inte vill förknippas med. Det kan handla om ett fall av otillåten användning av fotografi där exempelvis ett politiskt parti har använt fotografiet i deras nya manifest som publiceras på webben utan att tillfråga dig. Du upplever att ditt renommé kan komma att skadas genom att ditt namn sätts ut. I dessa fall har du möjlighet att, förutom skälig ersättning för användningen och skadestånd för den otillåtna användningen, begära att de tar bort ditt namn från fotografiet med hänvisning till den negativa namnangivelserätten enligt 3 § upphovsrättslagen. har du råkat ut för att en kund inte vill ange dig som fotograf vid ditt fotografi? Hör av dig! Du når mig på thomas.riesler@sfoto.se. fotografisk tidskrift | 46

Bild: Mårten Lange , 2015 års Victor-stipendiat

Inlämning till fotobokspriset pågår nu. Skicka in din bok senast den 31 december.

Sök fotostipendier: Naturfotostipendiet Victor-stipendiet Grez-sur-Loing-stipendiet

Sista ansökningsdag 1 mars Läs mer: hasselbladfoundation.se

Läs mer på sfoto.se/svenska-fotobokspriset.

Vill du lära dig 3D-modellering?

YH-utbildningen Visuell design - Arkitektur och inredning på Campus i12 ger dig all kompetens du behöver i 3ds max för att skapa både interiöra och exteriöra fotorealistiska visualiseringar.

Sök redan nu den 15 april 2016!

Karolina Eriksson (utbildningsledare) karolina@campusi12.se

www.campusi12.se

NANCY BOROWICK

medlem

NYA MEDLEMMAR

Nancy Borowick kommer till Skellefteå – gör du?

Proffsen möts i Skellefteå yrkesfotografernas årliga event, de välbesökta Norrlandsdagarna, infaller som vanligt 20 mil söder om polcirkeln, det vill säga i Skellefteå 12–14 februari. Föreläsningar, workshoppar, mingel, middagar, möten med ProFormat, Canon, Gefvert, pp-pension och samtal med andra fotografer gör evenemanget till ett av de populäraste bland våra medlemmar. Utöver föreläsare som Nancy Borowick (usa), Martina Hoogland Ivanow, Cato Lein, Linda Maria Thompson, Kristofer Lönnå och Carl-Johan Utsi, så kommer Donald Boström från styrelsen att presentera rapporten om den professionella fotografens position i det nya medielandskapet.

Mer information och anmälningsformulär hittar du på norrlandsdagarna.se.

IDA GYULAI

IR-PENGAR

HEJ IDA GYULAI! Varför gick du med i SFF? – Jag gick med för att få tillgång till Gefverts bra försäkringar, men insåg snabbt att det fanns många andra fördelar med att vara med i förbundet. För mig som egenföretagare känns det viktigt att ha folk runt omkring som kan hjälpa till med det jag inte kan så bra, så jag kan fokusera min tid på det jag är bra på – fotografi.

nu har ir-pengarna betalats ut till de upphovspersoner som har publicerat bilder i tidningar, tidskrifter eller böcker. Missa inte att rapportera årets publiceringar senast 1 juni 2016 på www.bildupphovsratt.se.

du vill söka Kavalla-stipendium söker du senast den 31 januari 2016 och om du vill söka sff:s rese- och utbildningsstipendium söker du senast den 4 mars 2016. Du hittar ansökningsformulären på vår hemsida.

TOVE FALK OLSSON

Sara Brehmer, Alunda; Berit Djuse, Malungsfors; Lars Eskildsen, Åkersberga; Patrik Gineman, Sundbyberg; Jonas Gunnarsson, Röbäck; Ida Gyulai, Linköping; Johan Hammar, Rydeback; Alexander Idelmann, Västra Förlunda; Per Jansson, Huddinge; Adam Johansson, Rättvik; Aamod Korhonen, Vadstena; Björn Kärf, Torslanda; Fredrik Larsson, Eksjö; Anna Lefvert, Stockholm; Magnus Lejhall, Karlskrona; Nils Levin, Malmö; Mattias Lindbäck, Stockholm; Hans Malm, Gustavsberg; Tanja Mueller, Köpmannebro; Maria Neldeborn, Skurup; Lasse Olsson, Hägersten; Per Orchideén, Farsta; Adam Rogowski, Stockholm; David Scherman, Uddevalla; Fredrik Sederholm, Gnesta; Mikael Sjömilla, Skärholmen; Tomas Törnberg, Mariestad; Björn Ullhagen, Tierp; Martin Westerstrand, Ljungbyholm; Oscar Wettersten, Malmö; Sandra Viklund, Umeå.

FOTOJOBB FÖR ARKITEKTER

ÅRSSTÄMMA 2016 lördagen den 9 april hålls årsstämma med inspiration, middag och fest. Denna gång är vi på Münchenbryggeriet i Stockholm. Boka in datumet!

SVENSKA FOTOBOKSPRISET 2016 den 31 december är sista anmälnings- och inlämningsdag för Svenska Fotoboks-

Fotobokspriset fyller 20 år.

priset 2016. I den eminenta juryn sitter: Anders Petersen, Maud Nycander, Lotta Antonsson, Matilda Plöjel och Per Lindström.

SÖK STIPENDIER ansökan till 2016 års stipendier är nu öppen. Om

eftersom arkitekter ofta tävlar med sina projekt är det viktigt för alla fotografer att undvika att era bilder används på ett sätt ni inte kommit överens om. Se till att överenskommelsen eller avtalet innehåller en tydlig skrivning om ersättning för eventuell vidare/återpublicering. fotografisk tidskrift | 48

fråga juristen

KAN JAG KRÄVA DRÖJMÅLSRÄNTA? Hej! En kund har strulat och under 1 års tid inte lämnat ut en inköpsorder. Kunden menar att om jag inte har en inköpsorder så kan jag inte fakturera. Bilderna är levererade sedan ca 1 år. Vi hade avtal om att betalning skulle ske 30 dagar efter fakturadatum, men jag har ju inte kunna skicka ut någon faktura eftersom jag inte fått någon inköpsorder. Får jag kräva dröjsmålsränta från det datum då jag lämnade över bilderna? /Gun svar: Nej, om du inte skickat faktura kan du inte heller begära dröjsmålsränta om inte annat är avtalat. För att inte hamna i en sådan situation i framtiden är det bra om du kommer överens med kunden att om de inte levererat en inköpsorder så förfaller fordran 30 dagar efter att leveransen av bilderna avsänts från dig till kunden.

PUBLICERAD FACEBOOKBILD? Hej! En utländsk tidning publicerade en bild jag tagit som jag lagt ut offentligt på Facebook. Den blev viral och många nyhetskanaler har hämtat den från Facebook och publicerat den utan att ange mig som fotograf. Har jag rätt att kräva ersättning? /Anton svar: Av Facebooks användarvillkor framgår att om en användare publicerar innehåll inom Facebook-tjänsterna med inställningen Offentlig får de som kommer åt detta innehåll använda, köra, kopiera, offentligt framföra eller visa, sprida, ändra, översätta och skapa 49 | no 4/2015

hej

bearbetningar av innehållet utan några särskilda begränsningar. När det gäller namnangivelse gäller respektive lands lagar för publiceringen där den så sker. Detta innebär att om fotografiet publicerats exempelvis i Sverige och fotografens namn inte angetts är detta ett brott mot upphovsrättslagen och därför skadeståndsgrundande.

ÅTERBETALNING AV DEPOSITION? Hej! En bröllopskund har betalat deposition för en fotografering. Kunden har inte signerat avtalet. Däri står att vid avbokning senare än 2 månader före bröllopet förfaller inbetalat belopp.

Kunden avbokar ett år innan fotograferingen. Jag har tackat nej till två andra jobb samma datum och har ännu inte fått ett nytt uppdrag.

Kunden vill ha tillbaka hela depositionen. Jag har lagt ned 2 timmar på uppdraget genom att ha ett planeringsmöte med kunden för att diskutera igenom hur de vill att jag ska fotografera under bröllopsdagen. Vad gäller för återbetalning?/Christos svar: Då ni inte har ett formellt avtal får man ta hjälp av utfyllande lagstiftning. I Konsumenttjänstlagen framgår att om en konsument avbeställer en tjänst innan den slutförts så har näringsidkaren rätt till ersättning för den del av tjänsten som har utförts.

Ersättningen ska motsvara det pris som skulle ha gällt om avtalet endast hade avsett vad som har utförts.

Mer utförliga svar hittar du på sfoto.se/fråga juristen

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Jag söker inte en partner utan många finnes: En glad och förbannad kvinna med fotografi som levebröd. Tar gärna plats men behöver hjälp att kräva rimliga avtal och arvoden. Intressen: Justa avtal och mysiga hemmakvällar. Politisk hemvist: Ja. Ursprung: Ja. Sökes: En engagerad person som älskar fotografi och som inser sin vikt i guld. Kön: Alla. Ålder: Alla. Intressen: Bild/Omvärld/Justa avtal. Politisk hemvist: Ja. Ursprung: Alla.

Till dig som redan är medlem vill jag säga att jag tycker vår relation flyter på bra. Jag hoppas att du vet att förbundet finns för dig. Annonsen ovan riktar sig förstås till alla de fotografer som fortfarande saknar partner. Vi behöver er. Ni behöver oss.

Trots årstiden ser jag flera ljus i mörkret och jag är mer övertygad än någonsin om att vi kan kräva bättre arbetsvillkor, nu när vi har kartlagt branschen och hittat lösningar på flera av våra problem. Vi vet att mediebranschen har plåstrat om sig och gått vidare. Vi måste hänga på och återta vår ställning som

Ensam är inte stark. Vi behöver kliva ur den narcissistiska bubblan som finns i vårt samhälle och gå samman! viktiga upphovspersoner. Som jag sagt flera gånger tidigare: Ensam är inte stark. Vi behöver kliva ur den narcissistiska bubblan som finns i vårt samhälle och gå samman!

En stor och komplex fråga, såväl i Sverige som i Europa och resten av världen, är att slåss för upphovsrätten globalt. Under den analoga tiden riktade jag mina bilder till svenska läsare i första hand. Digitaliseringen har medfört att hela världen kan se mina bilder i samma sekund som jag publicerar dem. Våra fotografier valsar runt på nätet utan att någon som helst ersättning utgår till oss fotografer.

Tro det eller ej, det pågår ett stort och viktigt arbete för att skapa ersättningsmodeller till upphovspersoner vars bilder sprids på internet. Men vi måste själva bevaka och delta i den processen. Den sker inte av sig själv.

I den nya medieutredningen Medieborgarna & medierna, lyser tyvärr diskussionen om bildens värde med sin frånvaro. Utredningen fokuserar mest på den digitala världens rättigheter, skyldigheter, möjligheter och ansvar. Författarna har tyvärr förbisett hur viktigt det är att bildens upphovsrättsinnehavare ska få betalt.

Det har varit ett händelserikt år. Att delta i Almedalen var ett viktigt avstamp för oss att börja synas och höras i det offentliga rummet.

Fotobok Göteborg, alternativet till bokmässan, blev en succé, där deltog sff i organiseringen. Fotoboken blir allt viktigare i berättandet med bild.

Under 2016 kommer vi fortsätta att turnera i landet för att träffa er och prata om rapporten Det nya medielandskapet.

Tack alla ni som under året har bidragit till att vi har kunnat jobba med alla viktiga frågor. Vi tror nämligen att det går att påverka. Jag söker inte en partner, jag söker många. Jag hoppas att ännu fler yrkesfotografer ska komma med i det förbund som jag är stolt medlem i: sff. God jul och gott nytt år!

SFF 120 år

H BERGNE

Fotografisk Tidskrift Nr 4, 2015, årgång 128 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt Omslagsbild Magnus Cramer Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Herrarna i centralstyrelsen sammanträder 1945. Omslag på Fotografisk Tidskrift samma år.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift?

Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net F säljs digitalt genom Qiozk.com

Förbundet fyller jämnt Grattis SFF som fyller 120 år! Förbundet bildades 1895 och är Nordens största och Sveriges äldsta intresseorganisation för yrkesfotografer. Fotografisk Tidskrift grundades redan 1888 av Fotografiska Föreningen, föregångare till förbundet. Visionen är den samma nu som då: »Genom att noggrant iakttaga det nya på området för denna konst, som går framåt med jettesteg och finner en allt vidsträcktare tillämpning, genom att meddela de teoretiska och praktiska forskningsresultat, som ernås, och genom att hålla sina spalter öppna för forskare inom fotografiens område vill tidskriften söka åstadkomma, att vi draga så mycket nytta som möjligt af hvad som redan är gjort på detta område och än vidare i vår mån bringa fotografikonsten framåt.«

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift | 50

FOTO: MARIA FÄLDT, CARINA HEDLUND, JOHAN GUNSÉUS

FORELASARE: Nancy Borowick, MARTINA HOOGLAND IVANOW, LINDA MARIA THOMPSON, kristofer lonna, CATO LEIN, CARL-JOHAN UTSI m.fl. 500 kr rABATT PA KURSAVGIFTEN OM DU BOKAR deltagande, mat och HOTELL INNAN den 31 DECEMber. MER INFO: WWW.NORRLANDSDAGARNA.SE

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotogram: Ewa Stackelberg

Även nu när jag arbetar i mitt mörkrum är jag trygg.

Det kan verka stillsamt där, men faktum är att vad som helst kan hända, när som helst.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se