Fotografisk Tidskrift 1/2 2014

Fotografisk Tidskrift #1–2/2014

fotopriset.

KTOBER ENAST 1 O ANSÖK S e

I STUDION MED EMMA ARVIDA BYSTRÖM UNGT POLITISKT PATOS I PARIS

-------------------

s

MANSBILDEN I FOTOGRAFIET

-------------------

2014

Fotografisk Tidskrift #1–2/2014

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Sara Mac Key

På en reportageresa längs transsibiriska järnvägen i Sibirien. Vi befann oss på en marknad i Novosibirsk.

Fem minuter efter att vi återvänt till tåget brann hela marknaden ner. Tänkte på alla som förlorade så mycket.

Och när jag ser den här bilden, på hur snabbt allt kan förändras.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

portfolion

emma arvida byström

3 | no 1–2/2014

fotografisk tidskrift | 4

5 | no 1–2/2014

SJÄLVPORTRÄTT

jag är en ung fotograf och har varken pengar eller intresse för att leva något lyxigt liv. Sedan jag flyttade hit till England så har sjukt mycket saker hänt. Jag har ganska bra förutsättningar för att ha roliga vänner att jobba med här i London, jag hängde mycket på internet och har gjort det sedan jag var väldigt ung, så jag har massor av kreativa vänner i olika delar av världen.«

NAMN Emma Arvida Byström.

FÖDD 1991. ÄR Konstnär, fotograf, fotomodell och kurator.

ARBETAR FÖR Monki, Vice, Rookie, Garage, Baby Baby Baby magazine.

HEMSIDA arvidabystrom.se Läs en intervju med Emma Arvida Byström på sfoto.se.

hej

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Bäven icke, proffs, du behövs verkligen! precis som på julafton infinner sig en massiv känsla av proppmätthet. Fast den här proppmättheten är visuell och sitter någonstans uppe i hjärnan. Jag har sett tusentals bilder på blommor, frukter i stilleben, och grönsaker på ljusbord, uteliggare, gamla människors ansikten med hakan i handen, horisonter, solnedgångar, himlar, glada fattiga barn, svartvita bakgator, nakna kvinnokroppar.

Cirka 5 000 fotografer har skickat in bilder till Fotografiskas Höstsalong och vi som sitter i juryn går igenom materialet under ett par dagar. En sak som slår mig när jag konsumerat (eller som det känns: ätit) så mycket bilder

Var är de underliga, egensinniga bildskaparna där ute i slott och koja?

Besatta av att gestalta världen på sitt sätt. är att vi människor med kameror är så lika varandra och att vi verkar vilja vara lika. Det är som att fotograferna som skickat in bilder (med tyngdpunkt på amatörer) tror att ett fotografi måste ha ett visst konventionellt innehåll för att räknas som bra.

Jag kan verkligen tilltalas estetiskt av bilder som bryter mot konventionella regler. Men här syns allra mest fotografier där bildskaparen har förhållit sig till en uppsättning fastslagna koder och sedan härmat dessa efter bästa förmåga.

Var är de underliga, makabra, galna, egensinniga bildskaparna där ute i slott och koja? Var är de som är besatta av att gestalta världen på sitt sätt, inte på alla andras redan fastslagna sätt?

Det slår mig också hur lätt vi även kan missa konceptuellt intressanta bilder, i denna flod finns bara tid att förhålla sig till själva bildinnehållet. En fotograf som skickar in tjugo fotografier som föreställer ett alldagligt hus taget under olika ljusbetingelser kanske bär en berättelse om saknad; tänk om fotografens barnbarn tog livet av sig genom att hoppa från detta hus och fotografen bedriver sorgearbete genom att ta samma motiv om och om igen? Men jag ser bara tjugo nästan likadana snapshots på ett hus. Huset går bort.

Men slut med kritiken, visst finns det fantastiska bilder i skörden. De får ni vänta till i höst med att se.

Roligt att få göra årets första dubbelnummer och att få presentera stjärnskottet Emma Arvida Byström som med sitt egensinniga och lekfulla bildspråk gör kommersiell succé i London. I det här numret hyllar vi även Sune Jonssons och Inta Rukas porträttkonst och undersöker bilden av mannen i bild, som verkar bestå enligt forskarna.

Men vi tittar även närmare på den professionella yrkesrollen för fotografer.

För i en tillvaro där alla är fotografer – vad betyder det då att vara professionell? Ingen av de vi frågat verkar känna något stort hot från amatörfotografin.

Det finns alltså helt klart en nisch för yrkeskunniga bildskapare. Vi kommer fortsätta undersöka frågan under året och jag blir glad för synpunkter och mejl från alla våra läsare i frågan. Bäven icke, proffs, du behövs!

KURSER

WORKSHOP MED ANDERS PETERSEN

RGB ARBETSFLÖDE FÖR FOTOGRAFER

Under fem dagar (tre dagar master class/workshop och två dagar eget arbete) får du omslutas av Anders Petersens bildvärld och arbetssätt.

Datum: 19/5, 20/5, 23/5 2014.

Medlemmar i SFF eller CFF betalar 4 950 kronor ex. moms. (Ordinarie pris är 6 500 kronor ex. moms.)

För mer information kontakta Susanne Fessé, info@susannefesse. se eller Sara Backteman, info@ centrumforfotografi.se.

Utbildningen ger dig kännedom om kommande ISO-standard. Under en heldag går vi igenom alla moment teoretiskt och praktiskt, från foto till print, enligt det nya flödet.

Datum: 22 april. Kursledare: Hans Sundqvist. Deltagarantalet är begränsat till 6 personer per kurstillfälle. Ordinare pris 1 996 kronor ex. moms, SFF-medlemmar får 10 procent rabatt. Läs mer och anmäl dig på aifo.se.

Läs mer om fler kurser och hur du anmäler dig på sfoto.se/sff/kurser.

Kursansvarig lärare Vill du arbeta med välmotiverade kursdeltagare? Är du skicklig i fotografisk gestaltning och teknik?

Fotoskolan/Gamleby folkhögskola söker dig som jobbat många år inom fotografi och som känner inspiration och glädje i att lära andra. Du blir kursansvarig lärare för kursen Gestaltande fotografi.

Läs mer och ansök på Ltkalmar.se/ledigajobb

fotografisk tidskrift | 6

ELENA CHERNYSHOVA

Elena Chernyshova aktuell i Paris.

SUNE JONSSON

14 32 Portfolio / Emma Arvida Byström / 1

MIKAEL DAHL

»Vi behöver se män som gråter, män som är sexiga« SIDAN 24

Hej / Bäven icke, proffs / 6 Aktuellt / Play med Linda Bergman / 8 Utställningar/Gästen / Åsa Sjöström / 9 Aktuellt / På stranden med Tadao Cern / 10 5 frågor / Sofia Marcetic / 11

22

På jobbet / Med mingelfotografen / 13 Utblick / Fotovåren i Paris / 14 Enkät / Vi tar pulsen på yrkesfotografrollen / 22 Artikel / Så skildras mannen i bild / 24 Reportage / Sune Jonsson och Inta Ruka / 32 Bakom bilden / Kristofer Lönnå om »Generalen« / 38 Recensioner / Klich, Wallard och Strand / 40 TADAO CERN

Tankar om en bild / Mamman som stödmöbel / 42

10

Praktisk teknik / Kalibrera och profilera skärmen / 44 Teknik / Nytt på marknaden / 46 Juridik / Upphovsmän betalar medieexperimentet / 47 Medlemssidor / Ordföranden har ordet / 48 Norrlandsdagarna / Alla var där / 50

7 | no 1–2/2014

LINDA BERGMAN

aktuellt

PODCAST OM FOTOGRAFI Från och med januari 2014 sänder Göran Segeholm sin podcast Bildradion varje vecka.

Gäster hittills har bland andra varit fotograferna Ulf Lundin, Hanna Goldstein och Knut Koivisto. Lyssna och ladda ned på bildradion.se.

GOTBY FÅR PRIS Bergmans barnvagn väcker associationer till filmskaparen Fritz Lang.

Linda Bergmans visuella lekar fotograf linda bergmans bild av en brinnande barnvagn kommer från serien Play. Serien visas i Linda Bergmans pågående utställning på Abecita konstmuseum i Borås och nyligen på Konstforum i Norrköping. I en katalogtext om projektet skriver filmvetaren och konstkännaren Annika Wik: »Genom ett dockskåp som står i lågor, en dockvagn och en spis som brinner väcker Bergmans bilder frågor om våra upplevelser, föreställningar och drömmar. Vem tänkte vi oss att bli? Hur olika står vi ut med framtiden blir i förhållande till den lek vi lekte som barn?« Utställningen visas på Abecita fram till den 4 maj.

HAMMARSTRÖM TOG ÅRETS BILD

Gaddafi av Platon.

DAGS FÖR NORDIC LIGHT Till den internationella fotofestivalen Nordic Light den 6–10 maj kommer fotografer från hela världen och håller workshopar och föreläsningar i dagarna fem. I år dimper bland andra den amerikanske fotografen Platon, Cooper & Gorfer och Julia Fullerton-Batten ner i den lilla staden Kristiansund.

Läs mer på nle.no.

niclas hammarström fick ta emot utmärkelsen Årets bild 2014 för sitt porträtt från Aleppo, Syrien. Under prisceremonin den 8 mars i Sundsvall belönades pressfotografer i en mängd olika kategorier. Utställningen visas först i Sundsvall och kommer sedan att turnera till bland annat Galleri Kontrast i Stockholm den 22 mars– 27 april 2014.

WORLD PRESS PHOTO 2014 john stanmeyer vann första pris i 2014 World Press Photo med sin bild av afrikanska flyktingar i Djibouti. Bilden visar några män som försöker få en telefonsignal från det

JOHN STANMEYER

PLATON

Fotografen och SFF medlemmen Catharina Gotby är som första kvinna mottagare till Lennart af Petersens-priset 2013. Priset, som instiftades 2004, belönar en fotograf som på ett personligt och konstnärligt vis berättar något väsentligt om staden som livsmiljö. Gotby är aktuell med en utställning på Stockholms stadsmuseum till 27 april.

Den vinnande bilden av Stanmeyer.

närliggande Somalia. Enligt juryn väcker fotografiet frågor om teknik, globalisering, migration, fattigdom, desperation, utanförskap och mänsklighet. John Stanmeyer tog den vinnande bilden när han var i området på uppdrag

av National Geographic.

Han säger så här om bilden till affp: »Den handlar om oss alla. Vi ser människor som försöker ringa nära och kära. Det kan vara du, det kan vara jag, det kan vara vem som helst av oss.« fotografisk tidskrift | 8

JENNY LEYMAN

MARIA MIESENBERGER

gästen

ÅSA SJÖSTRÖM FOTOJOURNALIST MOMENT

Kameran riktar jag helst mot kvinnor

Maria Miesenbergers »Reflektion (9)« på Artipelag.

UTSTÄLLNINGAR TUIJA LINDSTRÖM Halmstads konsthall 19 mars–13 maj NILS BERGENDAL Hallands konstmuseum 5 mars–25 maj PÄR FREDIN Jakobsbergs konsthall 8 mars–13 april ETT SÄTT ATT LEVA Moderna museet, Malmö 1 februari–18 maj DET SYNLIGA Artipelag, Värmdö 7 februari–11 maj

KATERINA MISTAL/ CHRIS WAINWRIGHT Fotografins hus, Stockholm 13 mars–26 april EDWARD CURTIS/ NILS THOMASSON Härjedalens fjällmuseum, Funäsdalen 1 mars–30 april CIPRIAN GORGA Frölunda kulturhus, Göteborg 15 mars–30 april ESTER SORRI Galleri Axel, Stockholm 2 april–29 april

CHRISTER STRÖMHOLM Dunkers kulturhus, Helsingborg 8 februari–18 maj

ASTRID KRUSE JENSEN Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm 22 mars–4 maj

MELLAN VERKLIGHETER Hasselblad center, Göteborg 8 februari–11 maj

GERRY JOHANSSON Malmö konsthall 5 april–15 juni

FELIX GERLACH Landskrona museum 23 mars–4 maj

MAJ-LIS ANDERSEN Eksjö museum, Eksjö 29 mars–11 maj

DAWID Abecita konstmuseum, Borås 20 februari–4 maj

EWA MARI JOHANSSON Galleri Ralf, Stockholm 2 april–25 maj

9 | no 1–2/2014

jag fotograferar ofta kvinnor. Gärna i ett slutet rum där det pågår ett liv inte många känner till. Rummet kan vara ett kvinnoläger i Sverige dit bara kvinnor är välkomna. Eller en balettsal i Moldavien där en dröm om ett liv på en vacker scen gör sig påmind. Mina bilder handlar ofta om kvinnors och barns rättigheter. Med tiden har jag börjat ifrågasätta hur kvinnor och män skildras och tänker mer på jämställdheten i vår bransch.

I år var fem kvinnor av totalt 30 nominerade i Årets bild. Fortfarande är det många fler män som skickar in bidrag. Kvinnornas roll och deltagande diskuteras på samma sätt varje år. Diskussionen är tröttsam men nödvändig.

Faktum är att kvinnor inte är lika tävlingsinriktade som män och inte skickar in till tävlingar i samma utsträckning. Vi är inte heller lika benägna att åka till frontlinjen, varifrån bilder har stort genomslag i de stora fototävlingarna.

Men jag tänker inte hen, orakade ben, armhålor eller på frågan om min dotter ska få bära rosa.

Jag gör bilder.

Att kvinnor inte gärna åker till frontlinjen finns det många skäl till. Framför allt handlar det om att kvinnor är mer utsatta. I alla lägen. Om en kvinna blir kidnappad löper hon även risk att bli våldtagen. Sitter hon kidnappad tillräckligt länge kanske hon tvingas föda våldtäktsmännens barn, det var en av de berättelser jag hörde på en säkerhetsutbildning i Etiopien. Men jag tror också att vi väljer att berätta om andra saker. Ser jag till mig själv, väljer jag ofta att ge mig in i svåra berättelser om kvinnor som kanske inte alltid är »bildmässiga« men viktiga att synliggöra.

Ju längre jag jobbat, desto mer målinriktat har jag närmat mig de områden jag finner intressanta och viktiga. Jag för en kvinnokamp. Men jag tänker inte hen, orakade ben, armhålor eller på frågan om min dotter ska få bära rosa. Jag gör bilder. Kan jag provocera för att få någon att reagera gör jag det. Men min främsta drivkraft är att beröra människor, och allra helst riktar jag kameran mot kvinnor.

Mediebevakningen från Syrien görs framför allt av män. Det syns i vårt nyhetsflöde. Det är övervägande män och barn på bilder från Syrien. Om en kvinna hade åkt skulle vi troligtvis se mer vardagliga bilder. Kvinnor som fortfarande föder barn, sminkar sig, kriget till trots. En intimare bild av kvinnorna och livssituationen hade kunnat skildras och deras berättelser hade kunnat bli hörda.

Nu är de bara skuggor bakom den rådande situationen och de krigande männen.

Kvinnliga fotografer är nödvändiga för en bredare mediebevakning. Men man ska inte glömma att det de kvinnliga bildjournalisterna väljer att berätta också borde avspeglas i de stora professionella fototävlingarna. För även om vi inte befinner oss i stridens hetta så görs det många genomarbetade samhällsskildrande reportage av kvinnor. Jag hoppas att vi snart kan slippa säga att det var över 42 år sedan en kvinna blev Årets fotograf och att kvinnors sätt att se på världen äntligen också belönas.

TADAO CERN MIYAKO ISHIUCHI

aktuellt

Ishiuchi får Hasselblad.

HASSELBLADSPRISET 2014

BYRON COMPANY

Den japanska fotografen Miyako Ishiuchi har utsetts till 2014 års mottagare av Hasselbladstiftelsens internationella pris i fotografi på 1 miljon kronor. Prisutdelningen ägde rum i Tokyo den 6 mars 2014.

Läs mer på hasselbladfoundation.org.

Tadao Cern undersöker mänskligt beteende på stranden.

På handduken är vi trygga DEN URGAMLA SELFIEN Selfien uppfanns inte med smarta telefoner om någon mot all förmodan trodde det.

På det här självporträttet taget i december 1920 ser vi några av fotograferna på Byron Company trängas framför kameran på taket till en fotostudio i New York.

LARS NYMAN FÖR TCO I ÅTTA LÄNDER i många år har fotografen Lars Nyman arbetat för den fackliga tco-tidningen och gjort reportageresor till många platser på jorden.

I och med att han slutar har han skapat boken Med TCOtidningen i åtta länder där han visar upp bilder från bland annat Indien, Bulgarien, Polen, Ryssland och Sydafrika.

Läs mer på fotografnyman.se.

LARS NYMAN

Självporträtt på taket.

den litauiska fotografen Tadao Cerns bilder i serien Comfort zone visar hur vi människor verkar glömma allt vi kan om sociala spelregler när vi hamnar på en strand. »Oftast gör vi allt vi kan för att gömma våra tillkortakommanden, både de pyskiska och fysiska. Men när vi kommer till en strand är det som att vi agerar på ett helt annat sätt. Kanske för att alla andra runt oss släpper de sociala koderna som gäller i vardagen«, skriver han i ett mejl. Läs mer på tadaocern.com.

fotografisk tidskrift | 10

ANNA CLARÉN

5 frågor

Sofia Marcetic säljer utställningar NAMN Sofia Marcetic. ÅLDER 38 år.

BOR Mariefred.

GÖR Driver Agent Sofia M, en agentur för fotografer och en kommunikationsbyrå.

REPRESENTERAR Emelie Asplund, Elin Berge, Stefan Bladh, Marc Femenia, Moa Karlberg med flera.

Hur kom du på din affärsidé?

– Det var när jag lyckades sälja in utställningen Årets bild 2007 till fler ställen. I stället för att utställ11 | no 1–2/2014

ningar står och dammar hemma hos fotografen kan de visas. Har bland annat ställt ut i Malmö, Helsingborg, Halmstad, Trollhättan, Härnösand, Örebro, Umeå och Luleå.

Vad gör du rent konkret?

– Jag står för den »tråkiga« biten: säljer in, skriver avtal, förhandlar om priser. Det är svårt för många att sälja sig själva. Det kräver framförhållning och tar tid. Jag ringer, mejlar, träffar folk i musei- och kulturvärlden.

Fotograferna kan koncentrera sig på framtida projekt i stället.

Hur ska man tänka som fotograf när man gör en utställning?

– Teman är bra. För den som ska betala är det viktigt att kunna ha diskussion i samband med att bilderna visas. Johanna Henrikssons projekt Changing desert/Lost land handlar till exempel om saltförsäljare i Sahara: intressant för en kommun som vill lyfta upp klimatfrågor. Stefan Bladhs The family handlar om mänskliga rättigheter. Jag tar reda på vad olika ställen har för inriktning och erbjuder dem något som passar.

Får alla betalt?

– Självklart! Jag vänder mig bara till aktörer som betalar. De flesta til�lämpar faktiskt mu-avtalet. Det är en bra riktlinje för mig också.

Vad ska man som fotograf ha för material för att få tillhöra ditt stall?

– Ett tema som inte är tidsbundet.

Behov finns att visa innehåll som riktar sig till barn och ungdomar. En ung publik kan ställa frågor och lärarna ska kunna använda utställningen i undervisningen. / JENNY MORELLI

JONAS JACOB SVENSSON

aktuellt

UNGERSKT FOTOFÖRBUD Från och med mars gäller en ny lag i Ungern. Den kriminaliserar fotografering som sker utan tillstånd från de som blir fotograferade. Varje person som går att identifiera har rätt att stoppa fotografen. Enligt ungerska justitiedepartementet måste alltså fotografer själva hålla koll på i fall någon vinkar i protest när de hamnar framför kameran. Ungerska fotografer kallar lagen ytterst vag och hämmande. De menar att landet som gett världen både Joseph Pulitzer och Robert Capa är i otakt med övriga Europa.

Jonas Jacob Svensson tog den prisbelönta bilden.

Han gjorde världen begriplig.

HORNER TILL MINNE Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner mördades i Kabul, Afghanistan den 11 mars. Publicistklubben i Stockholm anordnar ett seminarium den 12 maj på temat »Yttrandefrihetens pris« till Nils Horners minne. Det ska ta upp de allt svårare och farligare arbetsförhållandena för journalister i världen. »Nils Horner gjorde världen mer förståelig, och fick oss att inse att vi människor är ganska lika oavsett var i världen vi bor.

Nils Horners karakteristiska röst kommer att saknas i radions sändningar i framtiden«, skriver Stina Dabrowski på Publicistklubbens hemsida.

fotografen jonas jacob svensson blev en Leica rikare med sin bild av en trött man i en bil.

Han vann tävlingen Street Photography – Sweden som kurerats av fotografen Misha Pedan.

Vinnarbilden valdes av fotografen Jens Olof Lasthein, som motiverade priset så här: »Denna bild vinner för att den på ett smygande omärkligt sätt bemäktigar sig min fantasi.« I sin tolkning av Svenssons bild säger han vidare: »Motorn under bilhuven är kall. Ska kanske inte ens startas. Mannen kanske bara tar en paus undan livet på den enda platsen som är hans helt egna. Han har somnat. Eller har han? Är han djupt försjunken i plågade tankar? Eller är hans huvud fullständigt tomt? Befriande rent och klart.« På Facebook finns gruppen Street Photography – Sweden som är öppen för alla.

GETTY SLÄPPER 35 MILJONER BILDER bildbyrån getty images låter privatpersoner publicera byråns bilder på webben gratis. Getty tog beslutet efter det att tusentals av dess bilder användes i sociala medier utan vattenstämplar eller bylines. Enligt Getty är vatten-märken på bilderna inte ett fungerande skydd eftersom det finns många kunder som publicerar bilderna utan vattenmärken på webben.

Att släppa bilderna fritt gäller dock enbart privata

AGNETA EKMAN

TT/REUTERS

Vinnande bild från gatan

användare. Kommersiella användare – tidningar, tv och reklamvärlden – kommer att få betala även i framtiden.

LANDSKRONA FOTOFESTIVAL den 22–24 augusti 2014 är det dags igen för Landskrona Fotofestival. Programmet är inte helt spikat men klart är att fotograferna Elin Berge och Johann Selles kommer att visa bilder och tala om sina respektive projekt, plus att det blir utställningar, portfolio reviews och föredrag.

Ur Ekmans bok »Tall-Maja«.

Den legendariska fotografen Agneta Ekman, som vi tidigare intervjuat i serien Fotofika, kommer att visas stort i Landskrona. fotografisk tidskrift | 12

på jobbet

I vimlet med mingelfotografen

NAMN Karina Ljungdahl.

YRKE Frilansande vimmel- och nattklubbsfotograf.

TJÄNAR Fakturerar vanligen mellan 1 500 och 5 000 kronor per jobb.

Under 2013 cirka 400 000. »Helvete, vart tog hon vägen?« Fotografen Karina Ljungdahl börjar jaga efter journalisten Catarina Hurtig i lobbyn till biografen Skandia på Drottninggatan i Stockholm.

Journalisten, som även kan titulera sig författare och dokusåpadeltagare, har gjort det mest förbjudna: smitit förbi fotoväggen och in i den mörka biosalongen.

Premiärvisningen av Disneyfilmen Tingeling och Piratfen har inte direkt lockat Sveriges kändiselit, så det gäller verkligen att inte missa något av de halvbekanta ansikten som ändå finns på plats.

Kändisjournalisten är snart återfunnen och ler sitt prydligaste leende framför fotoväggen, för dagen fyra bakgrundsbelysta bioaffischer.

– Det finns en outtalad regel, väljer man att gå på en kändispremiär så ställer man upp på att bli fotograferad. Det är en del av det outtalade avtalet. Vill man inte vara med på bild 13 | no 1–2/2014

kan man ju se filmen vid ett annat tillfälle än på premiären, säger Karina Ljungdahl.

Och mycket riktigt. De allra flesta radar upp sig prydligt för fotograferna, som just i dag är Karina och en kollega från Svensk Damtidning. Karina Ljungdahl är utsänd av vimmel- och bloggsajten finest.se, som är en av hennes största uppdragsgivare. Uppdraget i dag går helt enkelt ut på att plåta ett kul och glatt vimmel för att marknadsföra den aktuella filmen. Eftersom det är en barnfilm så kommer de flesta besökarna med barn utklädda till Tingeling i släptåg. Några av de mer orutinerade vimmelbesökarna ber Karina att fotografera just deras barn.

Karina ler och tar några knäpp.

– Det är ju bilder som inte kommer att användas, och jag vill inte ha allt för många bilder på minneskortet när jag ska sitta och gå igenom dem. Men man ler snällt och tar en bild.

29-åriga Karina Ljungdahl började läsa till socionom på Socialhögskolan 2004 och tog examen 2010, men hon har aldrig jobbat en dag inom det yrket. För tio år sedan var hon på krogen och blev plåtad av en vimmelfotograf.

De började prata, Karina berättade att hon fotograferat mycket i gymnasiet, och snart började hon jobba som assistent. Hon jobbade gratis, och ofta var det fyra nattklubbar varje onsdag, fredag och lördag som skulle hinnas med. Året efter startade hon eget. När hon började räknade hon att det kanske fanns tio vimmelfotografer.

– Nu kan vi vara fyrtio stycken på en stor premiär. I början fixade man bara till ljuset och lade lite skärpa, nu jobbar de allra flesta med mer kreativ retuschering. Det ska ju vara en bild, inte bara en dokumentation av att en person varit på en viss plats.

Det finns några oskrivna regler i vimmelbranschen. Alla väntar tålmodigt på sin tur, så att alla fotografer får kändisens blick i kameran. Kvällstidningarna och de stora skvallertidningarna som Se & Hör och Svensk Damtidning får ofta lite bättre platser.

Och man hjälper varandra om någon råkar ha glömt vad en kändis heter.

– Vi var nere på en Harry Potterpremiär i Göteborg. Där var det helt annorlunda. Alla körde sitt eget race.

Så det var bara för oss stockholmare att anpassa oss, haha.

Det finns kändisar och det finns riktiga kändisar. Om Carola, Mikael Persbrandt, Zlatan, Fredrik eller

Filippa Reinfeldt eller någon ur kungafamiljen dyker upp är det bilder man bara måste ha med sig hem.

– Persbrandt var lite knepig förr.

Han kunde säga att »nu räcker det« när bara två fotografer fått sina bilder.

Men han har mjuknat med åren.

Kronprinsessan Victoria är ett superproffs, hon ger oss exakt vad vi vill ha.

Hennes pappa däremot skulle kunna behöva lära sig lite av henne ...

De sista kändisarna och halvkändisarna har satt sig till rätta inne i biosalongen. Första halvan av Karinas jobb är över. Nu ska hon snabbt sätta sig vid datorn, retuschera, skriva in namn och själv publicera jobbet.

– Det är ett tacksamt jobb. Folk blir glada och känner sig sedda när de får vara med på bild. Och jag behöver bara jobba 20–25 timmar i veckan, även om det ofta är på knepiga tider.

Det är ju ganska lyxigt. / OSKAR HAMMARKRANTZ OSKAR HAMMARKRANTZ

PRIVAT

Karina Ljungdahl om de oskrivna reglerna när man fotograferar kändisar.

ELENA CHERNYSHOVA

Ungt & politiskt

fotografisk tidskrift | 14

Parisbor älskar fotografi och står på kö för att se vårens utställningar. Författaren Eva Ström rapporterar från en stad där de unga fotografernas bilder visar på ett politiskt patos. text: eva ström

Elena Chernyshova är en rysk dokumentärfotograf född 1981 och bosatt i Paris. Bilden är från Norilsk i Sibirien och visas i Paris på Circulations, Festival de la jeune photographie européenne.

15 | no 1–2/2014

FLORIANE DE LASSÉE

»How much can you carry?« av Floriane de Lassée.

»Överallt fotografi! Så ser konstscenen ut i Paris vårvintern 2014« i tomma landskap. Resultatet blir blåtonade verk, drömskt vackra och gåtfullt undflyende. floriane de lassée visar också en närhet till surrealismens drömvärld i Ciels de Seine där hon knivskarpt fotograferat undersidan av Paris broar och sedan vänt verken upp och ned, så att grumligt vattnen blir skimrande himmel. Hon visar även frontala porträtt från fyra världsdelar på temat How much can you carry?. Serien återger människor som bär olika bördor på huvudet: ved, resväskor eller getter. Bropelarna med himlen på sina axlar motsvaras här av människor som existentiellt och konkret bär sina bördor. Fotografen har bett personer att samla de ting som betyder mest för dem. I de länder där hon varit – Rwanda, Etiopien och Nepal – är det allra nödvändigaste kanske ett kokkärl eller en säck utsäde. Porträtten blir till noveller, människoskildringar om villkoren för överlevnad.

»

HENRI CARTIER-BRESSON

Ö

verallt fotografi! Så ser konstscenen ut i Paris vårvintern 2014. På Centre Pompidou har en välgjord retrospektiv över Henri Cartier-Bresson just öppnat, vilken drar horder av människor som beundrar perfektionen hos det rätta ögonblickets fotograf. Starkast är reportagebilderna från spanska inbördeskriget med sårade soldater, och scenerna från krigsslutet. Och så – vid 60 års ålder slutar Cartier-Bresson och börjar teckna i stället, självporträtt, sitt ansikte, sina fötter. Som om han blivit bildtrött.

Men parisarna är inte bildtrötta, de köar timvis för att komma in på George Brassais fotohyllning till Paris. Inte bara de stora institutionerna visar fotografi utan även de exklusiva smågallerierna i Marais. Michael McCarthy vill i digitaleran tillbaka till fotografins urform, och arbetar med en konservburksliknande camera obscura, som placerats ut

Cartier-Bresson visas på Pompidou.

fotografisk tidskrift | 16

MICHAEL MCCARTHY

Michael McCarthy jobbar med en konservburksliknande camera obscura.

17 | no 1–2/2014

»Ett starkt politiskt patos märks hos många fotografer«

ULRIKE SCHMITZ

Ulrike Schmitz reportage från en industristad utanför Moskva visas i Paris.

fotografisk tidskrift | 18

I

VINCENT GOURIOU

betydligt mindre mondäna 19:e arrondissementen ligger ett livligt och ambitiöst kulturhus, 104, Centquatre, i ett före detta stall för bårvagnar till begravningar. I de stora vackra lokalerna pågår en omfattande programverksamhet, som framför allt vänder sig till ungdomar som här dansar streetdance eller jonglerar, det finns även ett lekotek för de allra yngsta.

Här inryms fram till 16 mars fotofestivalen Circulations, Festival de la jeune photographie européenne där 44 unga fotografer visar sina verk.

JULIE ROCHEREAU

ett starkt politiskt patos märks hos många fotografer. Moskvafödda Elena Chernyshova har dokumenterat staden Norilsk i Sibirien, 40 mil norr om polcirkeln där polarnatten varar i två månader, en industristad som är den sjunde mest nedsmutsade i världen och där medeltemperaturen är minus 10 grader.

Allvarliga porträtt visar franske Vincent Gourion som fotograferat axeln på en ung misshandlad kvinna och en pojke i ett slags plastkorsett. Massimiliano Gatti har fotograferat föremål som flutit i land på Lampedusa, förlista ting där ägarnas öden förblir okända. De triviala föremålen, en tekanna, en sjal, en radio eller en bibel, laddas av flyktingtragedin till skakande vittnesbörd.

Julie Rochereau har fotograferat moln som förångats från kylvattnet från franska kärnkraftverk och tyska Ulrike Schmitz har gjort ett reportage från en industristad nära Moskva där tyska specialister efter kriget tvangs arbeta för den ryska flygindustrin.

»

Vincent Gourious pojke i plastkorsett och Julie Rochereaus moln.

MASSIMILIANO GATTI

ELENA CHERNYSHOVA

Elena Chernyshovas bild från Norilsk. Till höger förlist radio i Lampedusa av Massimiliano Gatti.

19 | no 1–2/2014

MARIE HUDELOT

Inspirerad av Magritte? Bilder av Marie Hudelot.

ERIKA NYHOLM

Finska Erika Nyholms rekonstruerade minnesbilder.

fotografisk tidskrift | 20

ANDREAS KAUPPI

Ovan: Svenske Andreas Kauppi arbetar i en surrealistisk tradition. Nedan syns bilder av schweizisk-danska duon Putput.

»Sorg, barndom och utsatthet är andra teman som håller genomgående hög klass«

S

circulations är en utställning att återvända till och fördjupa sig i, och den följs upp med debatter och föredrag ända fram till finissaget.

21 | no 1–2/2014

PUTPUT

org, barndom och utsatthet är andra teman i denna mönstring som håller genomgående hög klass. Enda svensk är Andreas Kauppi som i Strange days är en av få som arbetar i svartvitt i surrealistiskt dragna bilder med inspiration från The Doors och Pink Floyd. Schweiziskdanska duon Putput arbetar med humor och gör slickepinn av skär scotchbrite, medan det stora vemodet rullar in i finska Erika Nyholms (minnes-) bilder av oändliga vintrar av nordiskt tungsinne.

Allt är dock inte realism, Marie Hudelots maskerade porträtt bär närhet till surrealister som Magritte, en tradition som verkar ständigt levande i Frankrike.

yrkesrollen 2014

Först ut är SFF:S ordförande Lotta Schwarz samt Saga Berlin, Emma Svensson, Knut Kovisto och Tuana Aziz.

text: jenny morelli

MIKAEL DAHL

I en tid när alla är fotografer, hur ska yrkesfotografen förhålla sig till alla amatörer på marknaden? Vad har fotografer för strategier?

Hur tjänar man pengar och hur blir man ett ännu bättre proffs? Vi tar pulsen på yrkesfotografrollen 2014 och undersöker frågan under hela året.

SJÄLVPORTRÄTT

Vad betyder det SAGA BERLIN – Jag ser inget hot från amatörerna, att vara rädd för människors berättartalang känns ju som helt fel väg. De flesta fotografier jag ser säger inte mig så mycket, men det gäller ju även många proffsfotografers bilder. Därför ser jag verkligen amatörens fotografier som tillgång och inspiration.

Oerfarna fotografer utnyttjas alldeles för billigt typ när det kommer till dokumentationsjobb som kan ta väldigt mycket tid och är jätteviktigt att det blir bra för kunden. Så var stenhård med prislistan, värdera ditt arbete högt. Jag är optimist, vi måste få kunderna att förstå vad saker och ting kostar, de stora kunderna hustlar oftast mest, det är ju deras jobb. Man måste sätta hårt mot hårt, där har jag stor hjälp av sff och prisguiden. Jag har alltid en tydlig prislista att diskutera utifrån. Färskare företag har oftast för lite insyn i vilket arbete en fotograf gör och budgeterar alltid för lite. Det avgörande för mig är att förstå varför jag motiverar och prioriterar just det jobbet, vilket ger mig bästa förutsättningar att göra ett fett jobb. Det är i både mitt och kundens högsta intresse att sätta ett värde på projektet.

Att vara yrkesfotograf är att inspireras och utvecklas hela tiden och att hitta kemin med den jag plåtar, det är då bilderna blir bra, kameran är bara ett verktyg. Proffsfotografer kommer alltid behövas, fotografi är ett hantverk. För den som känner sig orolig skulle jag säga: Fråga dig själv: varför fotograferar du, vad är värdefullt för dig? Att fler besitter verktyg och förmåga att berätta själva om sina perspektiv är bara mäktigt för mig.

EMMA SVENSSON – Branschen har förändrats otroligt mycket på bara tio år. Nästan alla fasta tjänster är borta vilket ställer höga krav på att man orkar med arbetsvillkoren som frilans. Det räcker inte med att bara kunna teknik, du måste ha social kompetens, kunna marknadsföra dig, ha ett stort kontaktnät och vara uppfinningsrik inom din genre och leverera hög kvalitet på dina jobb.

Samtidigt har det aldrig funnits så här stora möjligheter för fler fotografer att slå igenom och det är häftigt. Jag är uppvuxen i den här nya eran och har kunnat följa med i utvecklingen och an-

»DEN DAGEN JAG TYCKER DET ÄR TRÅKIGT ATT FOTOGRAFERA TÄNKER JAG GÖRA NÅGOT ANNAT« passa mig väl, så för mig ser det ljust ut. Men jag är väl medveten om att om jag inte fortsätter utvecklas så kan det snabbt vända.

Det är nog svårt att arbeta som fotograf om man inte har passionen och drivet, för man blir omkörd av alla de som har detta. Den dagen jag tycker det är tråkigt att fotografera tänker jag göra något annat.

Har man passion och driv men har svårt att tjäna tillräckligt skulle jag nog satsa på att undervisa på deltid, eller göra ett projekt som kan ge uppmärksamhet och därmed leda till nya kontakter och jobb.

Om jag inte hade en digital portfolio eller fanns i sociala medier hade jag sett till att styra upp det.

Ingen kund vill arbeta med en trött fotograf. Så det viktigaste man behöver göra är ju att hitta inspirationen och passionen. fotografisk tidskrift | 22

LOTTA SCHWARZ – Att allt fler fotograferar är bara bra. Det stora intresset för fotografi skapar större kunskap om bild och det gynnar oss. I vårt yrke handlar det inte bara om att ta bilder utan även om att förstå kundernas behov, hur bilder tolkas och förstås i olika sammanhang. Dessutom måste vi kunna leverera bilder som fungerar optimalt i olika slags medier.

Många vittnar om att det är svårt att försörja sig och det tar jag på allvar. Men jag tycker att det alltid har varit svårt. Vi har alltid varit tvungna att marknadsföra oss, sälja in oss, driva på. Att hela tidningsbranschen sviktar påverkar oss mer än amatörfotograferna, skulle jag säga. Det kommer alltid finnas en marknad för yrkesfolk som kan leverera stabilt. Men vi måste förstå att yrkes-rollen förändras och att nya tider ställer nya krav på oss.

Vi måste både uppgradera vårt kunnande och även bredda oss. Allt fler börjar skriva, filma, arbeta med webb och tänker mer helhetslösningar. Digital publicering blir allt vanligare och vi behöver nya sätt att tänka hur vi kan ta betalt. Jag ser det som fotoskolornas uppgift att förbereda eleverna på den verklighet som komma skall. De måste lära eleverna mer av krass ekonomi, hur de måste fakturera en viss summa varje månad för att få det hela att gå runt.

23 | no 1–2/2014

SJÄLVPORTRÄTT

SJÄLVPORTRÄTT

SJÄLVPORTRÄTT

att vara proffs?

KNUT KOIVISTO – Jag har fått mycket roligare jobb de senaste åren, allt tack vare sociala medier. Facebook stärker band mellan människor och jobb kan verkligen komma från oväntat håll. Men det är ingen säljkanal, fika inte efter bekräftelse, skriv inte »vad bra jag är« utan delta i samtalen, skriv och lägg ut bilder som är intressanta för andra, så att du ger någonting. Jag försöker hålla en linje i hela mitt bildspråk. Just på Instagram och Facebook kan jag sakna det hos andra yrkesfotografer. Vi måste faktiskt anstränga oss mer, även där. Det är helt okej att fotografera din frukost, men gör det snyggt!

Glöm inte ditt fotografiska bildspråk.

Jag känner inget som helst hot från amatörer, den som känner så har antagligen byggt ett högt staket runt sig själv. Jag har gjort mina 10 000 timmar och jag vet vad jag kan. Men jag är också beredd att lära nytt och bli bättre. Jag hade till exempel, för några år sedan, en praktikant som var fjorton år. Hennes bildseende var helt annorlunda än mitt. Hon tänkte bild på ett helt annat sätt, hade lärt sig Photoshop själv sedan hon var tio år. Som erfaren fotograf kunde jag plocka upp de intressanta delarna. Hon fick mig att börja anstränga mig mer och tvingade mig att tänka ännu mer formmässigt och modernt.

Jag tror vi måste se oss själva som visuella kommunikatörer: att vi hjälper våra kunder att lösa ett problem. Fel strategi är att tro att kunderna kommer för att köpa en bild. De kommer för att de har ett problem som de vill ha hjälp att lösa visuellt.

TUANA AZIZ – Visst är det rätt stor press på fotografer nu för tiden. Förr var det färre som kunde göra jobbet på grund av tekniken. Nu när tekniken är så mycket billigare och enklare kan många fler starta företag för att försörja sig på fotografi. Konkurrensen är

»MAN MÅSTE LÄGGA NED TID PÅ ATT FÖRKLARA FÖR FOLK VARFÖR DET KOSTAR SOM DET GÖR« hård. Vi fotografer måste leverera ännu bättre bilder för att bli bokade. Både företag och privatpersoner jämför priser och många har svårt att förstå skillnaden mellan olika prisbilder och vad de får betala för. Man måste verkligen lägga ned tid på att förklara för folk varför det kostar som det gör.

Jag kan se att amatörfotografer dyker upp och konkurrerar med sjukt låga priser. Och vissa kunder väljer tyvärr oftast det billigaste alternativet. Men när det händer säger jag till mig själv att om en person inte ser skillnad på mina bilder och någon som nyss gått ut gymnasiet med systemkamera är de helt enkelt inte mina kunder.

De största kunder jag har i dag har jag fått genom rekommendation av tidigare kunder. Året ser ljust ut, jag har jobb till efter sommaren i alla fall.

Så självklart går det att tjäna pengar i yrket, bara man väljer rätt väg.

Mitt bästa råd fick jag från en annan duktig fotograf: Sluta aldrig vara dig själv, för ingen kan vara bättre på att vara du än du själv. De som försöker härma dig kommer alltid ligga steget bakom.

Och sluta aldrig utvecklas och försök skapa ännu bättre bilder.

Bilden av

text: ana udovic

bilderna 채r av r채ttighetssk채l blurrade

BILDMONTAGE: MARIA LOOHUFVUD

mannen

Bilden av mannen verkar inte förändras. Män ler mer sällan än kvinnor och håller gärna distans framför kameran. Ana Udovic intervjuar forskare och fotografer som reflekterat över mannen i bild.

D

»

et verkar ha varit roligare att vara man förr«, skriver Genusfotografen, alias Tomas Gunnarsson, på sin blogg och visar bilder från fotografins begynnelse: män som håller om varandra, håller varandras händer eller sitter i varandras knä. Och ler!

Det gör knappast män på bild i dag, snarare håller de händerna långt borta från varandra och ser allmänt hårda och avståndstagande ut medan de låter musklerna spela.

Bildgoogla på ordet man, på svenska respektive arabiska eller spanska så kommer massor av mansansikten upp, men också en hel del nakna bringor (minst antal nakna män på arabiska, flest på spanska vad jag erfar). Bildgoogla på kvinna så blir ansiktena mer släta, men de nakna kropparna är inte fler. Däremot leendena. En kvinna på bild ler. Det gör mannen mer sällan.

Det här är också vad forskarna ser. De stora skillnaderna mellan bilder på kvinnor och män är att kvinnorna är inbjudande, medan männen är mer avståndstagande, slutna. De tittar bort, betraktar under lugg eller håller distans till betraktaren på annat sätt.

– Ja, män har ofta den här »face-off-blicken«, säger Anja Hirdman, medieforskare och lektor vid Stockholms universitet, när vi talas vid i telefon.

2008 kom hennes bok Den ensamma fallosen där hon analyserat en mängd bilder för att se hur mansrollen förmedlas i bland annat porr- och grabbtidningar.

– Den viktigaste personen när bilder skapas är egentligen den som finns utanför bilden. Kommersiella bilder av kvinnor har genom historien handlat om att kvinnor ska smickra män. Bilderna säger: »jag är här för dig, tycker du om vad du ser?« Det tilltalet är väldigt ovanligt i bilder av män, med undantag för bilder för gay-män, säger Anja Hirdman.

Visst finns många bilder av nakna heterosexuella män, men manskropparna är nästan alltid muskulösa. Bepansrade.

– Den maskulina nakenheten är annorlunda än den feminina. På män betonas det muskulösa, och musklerna antyder någon slags egen klädnad. De signalerar inte alls »den här kroppen är till för dig« som den svankande, kvinnliga kroppen, säger Anja Hirdman.

Vi lever i en visuell kultur, där betraktaren har ett slags maktposition.

– Man bör ställa sig frågan: Vem är betraktaren, hur talar personen på bilden till betraktaren? I klassikern Ways of seeing, en bok av författaren John Berger med flera, analyserades målningar och reklambilder och de slog fast att den viktiga är den utanför bilden, åtminstone då kvinnor avbildas, säger Anja Hirdman. eftersom bilder påverkar oss så, är det viktigt att analysera dem – får vi till exempel bara se bilder av muslimska män som står och skriker aggressivt mot kameran så ger det oss en väldigt skev verklighetsuppfattning. Men bilden av mannen och manlighet har varit sig ganska lik länge.

– Undantag har dock funnits: Under 1970-talets unisexmode fick männen en gladare, mer tillgänglig gestaltning. Det var en väldigt annorlunda bild av mannen som vi inte sett vare sig före eller efter den perioden, säger Anja Hirdman.

Med 1980-talets vita, muskelbyggande populärkulturella hjältar som Sylvester Stallone, Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger kom musklerna och det ointagliga mansidealet.

Internets etablering på 1990-talet ökade antalet bilder explosionsartat. Många forskare trodde då att nätet skulle förändra representationen av könen, ge större mångfald. I stället blev det tvärtom.

» IDÉN OM DEN MANLIGA KONSTRUKTIONEN ÄR INTE SJÄLVKLAR PÅ DET SÄTTET SOM IDÉN OM DEN KVINNLIGA« /Anja Hirdman, forskare

– Nätet har i stället inneburit en slags hypergenusfiering, det har blivit ännu mer uppdelat i hur kvinnor och män presenteras i bild, säger Anja Hirdman.

Ofta är bilder mer reaktionära och håller sig kvar i gamla mönster mer än vad texter gör menar hon.

– Det finns en självklarhet kring bilder, man säger »vadå, det såg ut så där«. Så kan du inte resonera kring en text, eftersom den så tydligt är producerad av någon. Trots att bilder är en utsaga om en verklighet, precis som texter, så kommer fotograferna undan med »det såg ut så där«. det förekommer inte någon egentlig medieanalys av mansbilden. Som om vi är ointresserade att se bakom den. Medierna vill inte analysera, och när det förekommer analyser finns alltid män som inte känner igen sig. Det är som att män inte vill buntas ihop, de vill vara särskilda, inte vara del av ett mönster. Så är det inte med bilder av kvinnor, där hakar medierna gärna på och analyserar.

– Det är intressant, eftersom det visar hur starkt individualiteten är kopplat till manlighet – idén om den manliga konstruktionen är inte självklar på det sättet som idén om den kvinnliga konstruktionen är, säger Anja Hirdman.

Att män inte ler ger dem en distans till betraktaren. fotografisk tidskrift | 26

CAROLA GRAHN

»S Crying« av Carola Grahn.

27 | no 1–2/2014

THRON ULLBERG

THRON ULLBERG

Thron Ullbergs bilder av författarna Bengt Ohlsson och Helena von Zweigbergk och skådespelaren Michael Nyqvist.

– Man vill säga att det är något seriöst att vara man. Män får alltid vara särskilda, de ska inte vara till för någon.

Men allt är inte lika hopplöst konventionellt.

– Det finns en uppluckring av traditionellt tänkande och det finns ändå fotografer som tänker i andra banor, säger Anja Hirdman.

E

n av dem är carola grahn, fotograf som gick ut mastersutbildningen på Kungliga Konsthögskolan 2013. Vi slår oss ner vid ett bord längst in på kafé Rival, Mariatorget, Stockholm.

Ironiskt nog – eftersom vi ska prata om bilden av män – är vi kringgärdade av porträtt, som föreställer manliga och kvinnliga kulturpersonligheter. På en bild står Josef Fares och lutar sig mot en cykel, där cykeln markerar ett visst avstånd, medan Rikard Wolff ler mer intagande mot fotografen på sin bild.

Carola Grahn har arbetat mycket med män i sin konst, men egentligen handlar det inte om männen – utan om henne själv.

– Men jag kände att om jag skulle fotografera mig själv så exponerar jag kvinnan igen. Jag ville göra något annat. Därför valde jag i stället att arbeta med män.

Jag har fått höra att jag undersöker manlighet, men i själva verket är jag intresserad av frågan: »Finns det en kvinnlig blick och hur ser den i så fall ut?« När hon fotograferat män har mycket av arbetet handlat om hennes egen närvaro. Om männen hon fotograferar ska vara nakna, är det viktigt att hon själv är påklädd. Gråter männen tröstar hon dem inte.

– I stället har jag låtit jag fotoblixtarna gå av när det var som värst, säger hon.

Trots att hennes bilder i högsta grad är arrangerade, kan hon ibland känna att hon dokumenterar.

Fotograferandet blir en undersökning av vilka känslor som uppstår när hon ber en man att prestera gråt, men i själva situationen uppstår något mer. Mötet ger ytterligare en dimension.

– Det finns något i den extrema, testosteronstinna manligheten som är så annorlunda jämfört med mig. Jag är intresserad av det eftersom det definierar mig i ett slags motsatsförhållande, säger hon.

Att vara modellfotograf ger möjlighet att skapa en bild precis som man vill ha den.

– Modellerna gör ju precis som jag säger. Ändå är det många som inte förstår det när de ser bilderna, de tror att jag dokumenterat männen. En duktig modell är övertygande i gestaltandet av fotografens vision, när bilden sedan möter publiken tror betraktaren att han är sådan som han ser ut.

I själva verket har han bara gjort så som han blivit ombedd att göra, säger Carola Grahn.

Hon skulle önska att fotografer kunde erkänna att de faktiskt har väldigt mycket makt. Makt i form av bilder som de skickar ut i det allmänna medvetandet. Med makten kommer ett ansvar.

– Vi borde diskutera mer hur vi väljer att gestalta varandra, vi som kan skapa bilder. Som jag ser det kan jag fingera bilderna totalt, trycka upp dem och visa dem. Min bild av en man med byxorna nere och värsta erektionen blir intressant för den som ser den eftersom de förstår att det har hänt.

»JAG KAN VERKLIGEN ÖNSKA ATT FOTOGRAFER KUNDE ERKÄNNA ATT VI FAKTISKT HAR VÄLDIGT MYCKET MAKT« /Carola Grahn, fotograf

Finns saker på bild är det ett bevis. Hur fingerad bilden än må vara kommer den att signalera: det har hänt.

När Carola Grahn ställt ut sina bilder av män har reaktionerna varit väldigt varierade. Inte sällan avslöjar de mycket om betraktaren. En del personer har blivit generade och nästan sprungit ut ur rummet. Andra stannade länge.

– Några kvinnor i pensionsåldern var kvar och tittade en lång stund. De hade väldigt roligt åt bilderna. Då kände jag att jag bidrog till något – de hade aldrig sett män i sin egen ålder exponerade på det sättet, säger hon.

Carola Grahn tycker att det är för få kvinnor som fotograferar män sexigt.

– Vi behöver bilder på allt i ett samhälle, bilder på framgångsrika kvinnor, »konstiga« kvinnor, snygga kvinnor, vi behöver se män som gråter, män som är sexiga. Får vi se även de bilderna så öppnar det en möjlighet: Du får vara det här också. thron ullberg, en av landets mest anlitade porträttfotografer, vars bilder vi ser bland annat i magasin som Veckans Affärer och Tidningen Vi, vill undvika att reproducera stereotypa bilder, men kan ibland se att problemet finns hos beställaren. I den slitna fåtöljen en trappa upp i sin studio berättar han att den främsta anledningen till att han gör så många porträtt är att han gillar människor. Han tänker inte på om det är en man eller en kvinna han fotograferar. Det är personen han fokuserar på, och de funderingar som kan uppstå är ifall personen klarar fotograferingen fysiskt eller psykiskt.

– Visst händer det att jag plåtar killar som ser tuffa ut, det är ofrånkomligt. Jag kan inte styra och säga till dem att slappna av och inte se ut som Persbrandt gånger hundra, säger han.

Men visst går det att dirigera, åtminstone om mannen som ska fotograferas har självdistans. fotografisk tidskrift | 28

ANNA RUT FRIDHOLM

ANNA RUT FRIDHOLM

Anna Rut Fridholms bilder av Göran Persson och Göran Hägglund.

Thron Ullberg berättar om när han skulle fota författaren Jens Lapidus, som vanligtvis ser cool ut.

– Då gjorde jag en bild där han har händerna i sina skor på bordet. Det var fint att han ställde upp på det, och då blir det ett slags mjuk, komisk kontrast till det hårda, säger han.

Ullberg fotograferar många män i kreativa yrken, skådespelare och författare. Skådespelarna är enklare att regissera, av naturliga skäl – Jag älskar när folk låter mig hållas, säger han och visar en bild på skådespelaren Michael Nyqvist insvept i ett svart tyg vars ändar tejpats upp mot väggen så att de ser ut som att de hänger i ett kors. En atypisk bild av en man, omgiven av mjuka draperingar Annars anser Thron Ullberg att det största problemet med porträttfotografering är att människor vill vara snygga.

– 90 procent av alla jag fotograferar tänker bara på det. Men det är inte min tanke med fotografi – jag vill överraska mig själv, och kanske dem också.

Jag vill väcka frågor som: Vem är den här personen?

Vad gör personen i den här situationen?

Själv fastnar han för bilder som är märkliga, som han själv inte förstår. För att det ska bli en bra bild är han beredd att åsidosätta åsikterna hos dem han ska fotografera.

– Annars blir det bara mähä av alltihop, säger han.

Som bilden på författarparet Bengt Ohlsson och Helena von Zweigbergk, där Helena står upp och Bengt sitter på golvet och håller armarna om Helenas ben.

– Det finns inte en chans att jag hade låtit Helena sitta på golvet och Bengt stå upp. Bengt muttrade, tyckte att det var typiskt att han skulle få sitta ner. Jag har ingen aning om ifall bilden speglar deras förhållande – men den blev fin.

En sak han tänkt på att är att män får åldras, får se sjaviga ut och ha en livshistoria i ansiktet. De 29 | no 1–2/2014

män Thron fotograferar är också betydligt mindre rädda för att vara fula än kvinnor, det är nästan okej att vara ful som man. Thron Ullberg berättar om en bild han tog på Sven Otto Littorin, där ett öga stack ut.

– Det var inte en nidbild, men ändå en rätt hård bild. Han ser ut som skådespelaren Udo Kier, det var medvetet gjort av mig.

Jag passar på att fråga varför vi sällan ser män som ler på bild.

– Vissa vill inte le, det är bara så. Jag kan gärna ta bilder på skrattande människor, det har jag inga problem med. Men det kan se ut som en fasad.

Hur ofta ler man egentligen? Egentligen är vi mest allvarliga. Skrattet används ofta för att skyla något.

Så kommer du inte någon nära – med undantag för öppna skratt, när folk skrattar så de nästan kissar på sig. Jag har fått några sådana bilder också, säger Thron Ullberg.

Han tror att det kommer att ta tid innan det blir lika tillåtet för kvinnor att vara allvarliga på bild som det är för män.

– Vilka ska egentligen ändra sig, män eller kvinnor, kan man ju undra. Fast jag vet ju vad som ska ändra sig. Det är marknaden. Drar vi det riktigt långt så kan vi se det så här: De som ska köpa saker kan faktiskt vara deprimerade, ledsna, uttråkade på livet och allt möjligt. De orkar inte se en enda allvarlig person. Allvarliga kvinnor upplevs som icke-säljande, som svåra. Samtidigt – allvarliga män uppfattas som mystiska. Jag gissar att det är så, säger han.

Många gånger tar inte tidningar in de bilder som Thron Ullberg själv tycker är bäst.

Nyligen köpte Nationalmuseum in fem av hans bilder, varav tre aldrig blivit publicerade, bland annat bilden på Michael Nyqvist i draperingen.

– Då kan man fråga sig: Varför ratades de bilderna av redaktionerna? Ofta handlar det om de lite udda bilderna, de som sticker ut.

»ALLVARLIGA KVINNOR UPPLEVS SOM ICKESÄLJANDE, SOM SVÅRA. ALLVARLIGA MÄN UPPFATTAS SOM MYSTISKA« /Thron Ullberg, fotograf

Han berättar om när han plåtade Hans Alfredson, som fyllde 80 år, för ett tidningsomslag. När de sågs hade Hans ett plåster på näsan, eftersom han trillat och slagit sig.

– Diskussionen uppstod ifall plåstret skulle retuscheras bort. Då blir det märkligt. Jag förstår inte tanken. För mig var plåstret själva grejen, han är en gammal man som trillar ibland och slår sig.

Det vävde ihop allting, tyckte jag.

Thron fotograferar försvinnande få människor med utländsk bakgrund.

– Jag sa precis det till min assistent Fredrik, vilken sorg det är. Jonas Hassen Khemiri har jag plåtat, liksom Doggelito. Ofta är de här hiphopkillarna fasansfullt stereotypt skildrade. Jag försöker undvika stereotyper både när jag plåtar män och kvinnor, även om jag ibland hamnar där ändå.

E

n annan fotograf som inte vill förmedla stereotyper är Anna Rut Fridholm. Hon menar att det finns en besatthet av att reproducera det som redan finns. Men det är svårt att förändra när reflektionen saknas. Hon berättar om när hon skulle fotografera en före detta kriminell som varit med i Kanal 5:s program Nybyggarna.

– Han visade stolt upp en bild på teamet där alla såg hotfulla ut, och jag kände – vilken konstig bild!

Skorna p책 bordet blir en mjuk kontrast till det h책rda i Jens Lapidus uttryck. Foto: Thron Ullberg.

fotografisk tidskrift | 30

HARRI PÄLVIRANTA

ANNA RUT FRIDHOLM

Anna Rut Fridholms pojkbild och Harri Pälvirantas mansbild.

Varför ville fotografen att teamet skulle se hotfullt ut när de i själva verket är glada över att de kunnat sluta med droger och fått möjlighet att bygga sitt drömhus?

Anna Rut Fridholm fotograferar både konstnärliga och redaktionella bilder, där några uppdragsgivare är Dagens Samhälle, Computer Sweden, Expressen och Kamratposten. Det har blivit många bilder av chefer, vd:ar och ministrar. Kvinnliga också, förstås, men mest manliga.

– Många kvinnor vill kontrollera så att bilden blev okej, medan männen oftast inte bryr sig. Ju högre positioner, desto mindre bryr de sig hur bilden blir, säger hon.

Den som bläddrar igenom hennes porträtt ser att något skiljer sig från den vanliga bilden, nämligen glädjen. Hon jobbar för att göra männen hon fotograferar mer tillgängliga.

– Det är min grej lite, att försöka få gubbarna att släppa loss. Är det något jag vill ha fram i bild är det glädje och energi, förutsatt att det fungerar med ämnet. Det gäller både kvinnor och män – men jag är noga med att kvinnorna inte ska vara gulliga, säger hon.

Hennes beställare har sagt att hon är en mästare på att fotografera människor i jobbiga miljöer. Inte sällan är kontoren där Anna Rut Fridholm ska fotografera cheferna rena döden ur en fotografs synvinkel, så hon brukar gå ut därifrån och söka reda på en miljö där det händer något i bakgrunden.

– Jag tar ofta befälet och regisserar tydligt, det brukar de män jag porträtterar inte ha problem med. Tvärtom vill de bli styrda. Då är kvinnorna svårare, de kan säga »det här är min bästa sida, ta den«. Särskilt unga tjejer kan hålla på så att jag får skämsrysningar – de har en chefsposition men försöker pluta med läpparna som om de var någon erotisk modell.

31 | no 1–2/2014

Men ett exempel på en man som inte ville bli styrd var vår förre statsminister Göran Persson.

Han ville varken resa sig eller göra något annat heller. Anna Rut Fridholm fick inte heller plåta medan han pratade.

– Han sa: »det här kommer aldrig fungera, det kommer att bli en riktigt ful bild«. När det till sist var dags gick jag nära med mellanformatskamera.

Han tyckte att det var galet att ha en så stor apparat i ansiktet, men det var bra för det gjorde att han fick fram en glimt i ögat. Helt emot vad han förutspådde blev det en av mina bästa bilder, säger hon.

I sitt konstnärliga fotograferande undersöker hon hur pojkar förhåller sig till sina kroppar när de växer upp. Hon har sett att hennes egna söner gärna betraktar sina muskler i spegeln, och vill vara tuffa och starka.

F

aktum är att vi alla verkar förhålla oss till mäns fysiska styrka. Det menar i alla fall Harri Pälviranta, finsk fotograf som intresserar sig mycket för män och våld.

I mars ställer han ut sina fotografier som skildrar förövarna i tio av de värsta skolskjutningarna, på Centrum för fotografi i Stockholm. Porträtten på de unga männen består av rubriker från tidningsartiklar och dokumentation av kulhålen.

Harri Pälviranta ser en tydlig skillnad mellan finsk och svensk manlig visuell kultur.

– I Sverige framträder män som mer mjuka och familjeorienterade på ett sätt som inte är etablerat i Finland. I Stockholm till exempel såg jag massor av män som gick omkring dagtid med barnvagnar.

I Finland tar män ledigt för att det är OS, vilket är obegripligt för mig. Det känns inte som att det skulle kunna ske någon annanstans, säger han.

Problemet, som Harri Pälviranta ser det, är att alla i dag är tvungna att konstruera sin identitet.

»MÅNGA KVINNOR VILL KONTROLLERA SÅ ATT BILDEN BLEV OKEJ, MEDAN MÄNNEN OFTAST INTE BRYR SIG« /Anna Rut Fridholm, fotograf

Ingen får vara oförändrad, vare sig man eller kvinna – vi är tvungna att konstant försöka förbättra oss själva.

– Det är ett väldigt tungt sätt att leva, att hela tiden oroa sig för sina egna tankar och sitt beteende.

Förr var våra identiteter mer låsta, säger han.

Många har svårt för den flytande identiteten och tvånget att arbeta med sitt jag.

– I mitt arbete har jag sett att de här männen försöker förhålla sig till sin identitet som om den vore solid, men världen omkring dem förändras hela tiden. Ur den krocken föds en frustration, säger Harri Pälviranta. om män inte börjar analysera bilderna av det manliga – eftersom de inte gärna buntas ihop i en grupp – så kommer den ensidiga bilden av en man som en vit, muskulös och avståndstagande person som inte är till för någon annan, att bestå. Så frågan är om män verkligen är nöjda med bilden av sig själva? Kanske vill män också finnas till för andra?

Tänk om de även de i framtiden vill vara objekt, leende och villiga? Eller kåta, glada och tacksamma, helt enkelt.

Vad är din egen erfarenhet av att fotografera män?

Hör gärna av dig till redaktion@sfoto.se.

INTA RUKA

Inta Rukas bild av Brita Knollenburg. H채lsingland, 2013.

Inta & Sune fotografisk tidskrift | 32

SUNE JONSSON

Sune Jonssons bild av Johan Engman vid grammofonen. Djupsjönäs, 1957.

Vad finns det för beröringspunkter mellan fotograferna Sune Jonsson och Inta Ruka? Magnus Bons jämför två stora porträttfotografer som båda lyckas bända upp avståndet i tiden mellan de som porträtteras och oss som ser.

33 | no 1–2/2014

»

V

ad sade august sander till sina modeller innan han tog bilder av dem? Och hur kunde han säga det så att de allesamman trodde honom på samma sätt?« Med dessa frågor inleder författaren John Berger sin essä Kostymen och fotografen om den tyske fotografen August Sander. Frågorna öppnar upp situationen då fotografierna togs och vidgar deras passerade ögonblick. Som fortfarande existerar i bilderna. Men Bergers frågor handlar framför allt om fotografen: Hur agerade fotografen när bilden togs?

Den fotografiska bilden verkar i två motsatta riktningar: Den ena rör sig mot identifikation, den andra mot objektifiering. Fotografiet har en unik förmåga att göra sitt motiv främmande genom att placera det utanför sin vanliga kontext. Vi ser människan, men känner inte hennes identitet. Inte minst detta visar oss Sanders bilder. Under förra seklets första decennier dokumenterade Sander systematiskt olika yrkeskategorier i sitt projekt 1900-talets människor.

Man kan utan underdrift säga att hans metod att presentera modellerna som anonyma representanter var tidstypisk, men trots detta gillades inte fotografierna av nazisterna. Kanske för att Sanders människor uppvisade alltför varierade utseenden?

sune jonsson och inta ruka är två fotografer som arbetar i en tradition efter August Sander.

De har båda dokumenterat specifika miljöer på landsbygden och porträtterat människorna som lever där. Jonsson framför allt i Västerbotten. Ruka ofta på landsbygden i Lettland. Deras fotografi har många likheter. Det går att se i den svartvita teckningen av det vardagliga, i det atmosfäriskt släpande ljuset över interiörerna, i den inkännande blicken på modellerna. Bilderna utstrålar en respektfull medkänsla och en stor inlevelse i rådande förhållanden. Att de har återvänt till sina barndomslandskap, till platser som de själva identifierar sig med, är säkert betydelsefullt för fotografiernas eftertänksamma uttryck.

När jag ser Jonssons och Rukas fotografier dyker Bergers frågor upp i skallen. Jag undrar vad de har sagt till sina modeller? Båda tycks de också vara väl medvetna om fotografiets objektifierande kraft, den som Sander sökte och drog nytta av. Men Jonsson och Ruka har i det längsta försökt undvika att reducera sina modeller till typexempel. De har använt metoder som breddar det fotografiska ögonblicket. Genom att låta de avbildade personernas namn åtfölja fotografierna förstärks framställningen av dem som individer.

Inta Ruka lägger några handskrivna rader om varje person till fotografierna. Dessa bildar varsamma koncentrat av samtal som utspelat sig mellan henne och modellerna. Texten återskapar de avporträtterades eget sammanhang och beskriver en sorts utvidgad fotografisk situation. Orden berättar om den tid Ruka tillbringat med människorna och som är en förutsättning för hennes fotografiska process. Kanske är tiden fotografiets viktigaste komponent? sune jonssons fotografier från 1950- och 1960talen – de som placerat honom i fotohistorien – är nu tillräckligt avlägsna för att tidens tand ska ha satt sitt grepp i dem. Alltför mycket har förändrats för att vi ska kunna uppfatta dem som samtida.

Kanske var det så även när de togs? Småböndernas miljöer och vardagsliv var redan på utdöende.

Jonssons sätt att bemöta det ofrånkomliga var att placera personerna utanför tiden. Att låta dem ingå i en större berättelse.

I hans första bok Byn med det blå huset från 1959 blandas fotografier från födelsebyn Nyåker med noveller där människorna ibland getts andra namn än sina egna. Jonsson skildrar livets gilla gång med säker hand och Nyåker blir en representant för alla

INTA RUKA

SUNE JONSSON

»Fotografiet har en unik förmåga att göra sitt motiv främmande«

Ovan: Småbrukarna Frits och Vera Eriksson, vid Öre älv. Sune Jonsson, 1966.

Till vänster: Hälsingland i nutid, skildrat av Inta Ruka.

Till höger: Elsa Bygdell, Vilhelmina. Sune Jonsson, 1961.

fotografisk tidskrift | 34

SUNE JONSSON

35 | no 1–2/2014

rune hassner har beskrivit Jonssons bilder som att »förenklingen blir förstärkning«, och det är en viktig iakttagelse. Jonsson placerade ofta sina modeller i bildens mitt, framför allt när han fotograferade interiörer. Han avbildade personerna så

SUNE JONSSON

SUNE JONSSON (1930–2009) Tog som sin livsuppgift att dokumentera de jordbrukarliv som han såg försvinna då ett urbant samhälle ersatte det gamla odlingslandskapet. Boken »Livstycken« gavs ut av Max Ström 2014.

INTA RUKA är en av Europas viktigaste dokumentärfotografer, flitigt utställd och representerad, bland annat i Sverige. Hon föddes 1958 i Riga, Lettland, där hon i dag är verksam.

Boken »Way of life – People from Hälsingland« gavs ut av Arena 2013.

Ovan:.Barn i Vibergs varubuss, Sune Jonsson, 1961.

Nedan: Albert och Tea Johansson, Nyåker. Sune Jonsson, 1956.

Till höger: Nutida Hälsingland, av Inta Ruka.

SUNE JONSSON

byar av samma slag. Man kan säga att Jonsson fiktionaliserade verkligheten i text, men var den trogen i bild. Det är mycket verkningsfullt och handlar, med Jonssons egna ord, om att »lägga krokben för tiden«.

Många av fotografierna från Jonssons debutverk ingår i den nyutkomna boken Livstycken. Här är formatet betydligt större än i originalet, men storleken gör att varje fotografi presenteras på sina egna villkor. När jag bläddrar i den vackra volymen stiger dåtidens värld fram på ett mycket påtagligt sätt. Jonssons fotografier bänder upp avståndet.

Men ibland är det tiden som lägger krokben för Jonsson. Ett fotografi av en grupp människor med häst och vagn återfinns i båda böckerna. I den senare med bildtexten: »Resandefamilj passerar Nyåker». I Byn med det blå huset förekommer samma foto under rubriken »Tattarlasset«. Det är visserligen ett enstaka exempel, men när ett laddat ord byts ut mot ett neutralare blir synsätt och förändringen i språkbruk nästan smärtsamt tydlig.

fotografisk tidskrift | 36

”Once you try it, it changes everything”

U

ttrycket i inta rukas fotografier ligger också någonstans mellan mild iscensättning och poetisk dokumentation. Men hon går oftare närmare sina modeller. Även om deras blickar är lika allvarliga som hos Jonsson finns ibland en varm humor som Jonssons bilder saknar nästan helt.

I boken Way of life har Ruka för första gången använt kameran utanför Lettland. På uppdrag av Hälsinglands museum har hon besökt några gårdar i landskapet för att ta bilder av dagens bönder.

Människorna poserar stolta med sina djur och maskiner, och korta berättelser kompletterar bilderna.

Ett av fotografierna visar Brita Knollenburg som är över nittio år och bor kvar på sin gård. Hon sitter i finrummet omgiven av gamla böcker och krukväxter. Visst påminner komposition och innehåll om Jonssons, möjligen är fotografiet en hyllning.

Kanske är det Inta Rukas sätt att hälsa till en föregångare från en annan plats i tiden?

– Richard Walch, Actionfotograf

Ȁven om deras blickar

är lika allvarliga som hos Jonsson finns ibland en varm humor«

B1 OFF-CAMERA FLASH. MED TTL. UTAN SLADDAR. Profotos nya B1 gör det enklare än någonsin att fotografera med blixt. Den automatiska TTL-funktionen ger dig en garanterat perfekt exponering i varje tagning. Det inbyggda batteriet och den trådlösa kontrollen gör att du kan ta med dig blixten var som helst och placera den hur du vill.

Lägg sedan till styrkan, hastigheten och de unika möjligheter att forma ljuset som Profoto är världskända för, och du har en blixt som nu gör det enkelt att skapa ett fantastiskt ljus.

INTA RUKA

Läs allt som är värt att veta om nya B1 på www.profoto.com/se/b1

www.profoto.se 37 | no 1–2/2014

© Richard Walch

att de smälte samman med hemmets detaljer och ingick som delar i fotografiets scenografi. Kanske för att poängtera hur fast rotade människorna var på platsen?

HANSA ANDERSSON

SJÄLVPORTRÄTT

bakom bilden

KRISTOFER LÖNNÅ FÖTOGRAF

Generalen tar regi.

»Jag gillar att skruva till det« Kristofer Lönnå om ett porträttjobb på cementfabriken där han går hela vägen.

Norman Rockwell inspirerar.

»Generalen« var det första omslagsjobbet jag gjorde för tidningen Lavj.

Porträttet skulle föreställa festivalgeneralen för en stadsfest i Sundsvall. Tidningen tyckte att jag skulle ta in honom i studion och sätta på honom en uniform, men jag tyckte det var roligare att gå lite längre med idén.

En av mina idoler är den amerikanske illustratören Norman Rockwell och det ser man kanske ibland i mina bilder. Det är roligare när bilden inte är helt verklig, utan lite mer skruvad, det är redan för mycket vardag i livet som det är.

En visuell idé kräver att man går hela vägen. Det spelar ingen roll hur bra man är på ljussättning och bildbehandling, man måste ha »kött« i bilden också. Egentligen är jag kanske mer än bara fotograf i de här fallen, jag blir både ad och stylist. Jag tar inte bilder, det blir mer att jag bygger bilder.

Platsen vi plåtade på var nedanför en cementfabrik. Där fanns en stor plan där cementbilarna tömmer överskottscement som sedan brinner och krossas i en stor hög. Det fanns också en massa coola grejer där runt om fabriken som rostiga tunnor, gamla träbalkar och diverse bildäck. Känslan av en krigszon var nära.

Eftersom cementen hälls ut där blir det värsta geggan överallt, någon slags ler-cement-vatten-sörja. Detta märktes inte minst på all utrustning som aggregat och kablar, vilka blev helt nergrisade. Som tur var hade jag med mig en flaska mineralvatten och en gammal munkjacka att göra rent allt med, alla sätt är bra utom de dåliga. Tanken jag hade var att få det att se ut som att generalen var på framryckning, med sin armé tätt bakom.

Jag fick till slut tag på några killar som samlade på militärfordon, de både lånade ut en militärjeep och ställde upp som statister. De var som utplockade ur filmerna Plutonen eller Full Metal Jacket! De var verkligen helt perfekta! »Generalen« Jerry kom och bytte om till sin generalutstyrsel på plats, och eftersom vi självklart ville få cigarren att se realistisk ut så fick han röka på ordentligt tills den hade

perfekt längd. Detta medförde att vi fick bryta för paus efter en stund när han blev för snurrig.

Det krävs en viss social begåvning för att få folk att ställa upp på ens idéer.

Generalen ser ju inte heller helt sympatisk ut, jag kan intyga att Jerry är raka motsatsen i verkligheten.

Personen måste ikläda sig den roll jag vill att han ska ha. Till det behövs självklart ett visst regiarbete. Det är ju jag som vet vart jag vill att han ska någonstans, hur han ska röra sig, grimasera och bete sig etcetera. Jerry tog regi otroligt bra och var väldigt lätt att samarbeta med. Jag har ofta människor som skriker, och då menar jag på riktigt, i mina bilder. Ett sätt att få dem att tappa kontrollen lite, och dessutom brukar det passa ganska bra till en del av mina idéer.

Plåtningen gick snabbt, ett par timmar bara tills bilden satt. Allt i bilden är taget vid ett och samma tillfälle. Jag gillar att få med allt på HANSA ANDERSSON

NORMAN ROCKWELL

Generalens uniform var ett hopplock och inköp från alla möjliga håll. För att få honom att se riktigt militäriskt tysk ut så letade jag upp ett par ridstövlar, ridbyxor och brun skjorta och slips, en cigarr blev pricken över i:et.

Cigarren i mun.

en och samma gång. Dock kan jag ofta lägga till saker efteråt, som till exempel en mer dramatisk himmel, vattenstänk, rök och eld.

Jag har inga assistenter vilket en del upplever som lite konstigt, speciellt när jag jobbar i usa. Men jag gillar att göra jobbet med ett litet team, jag blir mer effektiv när det inte är en så stor produktion, men visst får man släpa lite mer ...

Jag använder Hasselblad H2 med ett PhaseOne P65+ bakstycke. Ljussättningen till den här plåtningen gjorde jag med två Pro-7B- och ett Pro-B3-aggregat, ringblixt, två magnum- och en softlightreflektor, alla med bikakeraster. Batteriblixtar, vilka man aldrig kan ha för många av, är det bästa som finns!

Efterarbetet tog ungefär en och en halv dag. Jag gillar att sitta länge med bilden i Photoshop, det är fantastiskt att skapa rakt ur fantasin och låta bilden växa fram.

I bilden har jag bland annat justerat färgerna på hans uniform, lagt in rök och glöd på cigarren, dimma framför fötterna och justerat himlen.

Jag har arkiv med egenplåtad glöd, rök, vatten, himlar, eld, dimma, fåglar, is och annat som kan vara bra att ha.

Jag gillar känslan av att själv ha skapat allt i en bild och dessutom tycker jag det känns jobbigt med att det oftast finns en begränsning för hur man får använda dessa köpta bilder. Med cirka 35–40 Photoshop-lager landade bilden på ungefär 4–5 gigabyte. fotografisk tidskrift | 38

KRISTOFER LÖNNÅ

39 | no 1–2/2014

KENT KLICH

Kent Klichs bok handlar om livsvillkoren i Gaza.

Emotionell berg och dalbana böcker

Killing time Kent Klich journal förlag 2013

vi går tillbaka fem år i tiden. Kent Klich presenterar boken Gaza photo album och visar bilder på utbombade hus i Gaza. Jaber Wishah, som är vicedirektör för Palestinska centret för mänskliga rättigheter, berättar i boken om en resa med sin pappa 1974.

De åker tillbaka till byn varifrån hans familj hade blivit fördrivna 1948 när staten Israel bildades. När de närmar sig byn upptäcker hans pappa att landskapet inte är sig likt, det finns inga hus, inget liv. Väl framme där det

en gång i tiden fanns en by säger han: Leta efter brunnen. När de till slut hittar den, tittar han på solen, tar ut en riktning, stegar, faller ner på knä bredvid ett träd och säger: Här är vårt hem.

Konflikten har pågått sedan dess och Kent Klich har skildrat intrånget i det privata livet under tio år. Med boken Killing time sammanfattar han livsvillkoren i Gaza, ett civilsamhälle i konstant belägring. redan omslaget ger oss en föraning om vad som väntar. Titeln Killing time tillsammans med en bild på en man som vi inte riktigt vet om man vilar (dödar tid) eller är död. Mannen heter Gareeb Abed, en advokat som filmade sig själv med sin mobiltelefon. Boken handlar just om väntan mellan bombningar, utan jobb och framtids-

hopp, om att slå ihjäl tid och om år av våldsamheter. Gareeb Abed dödades när han arbetade på polisens huvudkontor i Rafah under första dagen av operationen »Gjutet bly«, en israelisk militär offensiv den 27 december 2008 till 18 januari 2009. kent klichs nya bok är en emotionell berg- och dalbana. Boken börjar till synes harmoniskt. Svartvita bilder på områden där vardagen pågår. Några av bilderna har en stark symbolisk laddning. En man som bär på ett träd där rötterna spretar, på väg någonstans. En fotostudio där man kan byta bakgrund och låta sig fotograferas mot ett böljande hav av blommor eller ett öppet hav. Drömmen.

Därefter följer en serie bilder från buffertzonen som Israel har etablerat

på palestinsk mark. Ett slags ingenmansland där israelerna ger sig själva rätten att skjuta de Gazabor som tar sig in i zonen. I nästa kapitel fotografisk tidskrift | 40

»Det konsekventa arbetet över

tid är det som är styrkan i Kent Klichs gärning« bläddrar vi i fotoalbum som har tillhört familjer som har bott i Gaza. Har bott. Innan bomberna föll. Lekande barn, förälskelse, vänskap. Så återigen död och sönderfall. Men också ilska, motstånd och protest.

Nästa kapitel är en serie stillbilder från mobilfilmer av boende i Gaza, före, under och efter dagarna av operationen »Gjutet bly«. Väntan, timmarna som går, väntan på vad då?

En fredlig framtid, en väg därifrån, en stilla bön om att få leva. Mobilbilderna blir ett slags testamente över förlorade liv. Judith Butler skriver i bokens förord om kameran som följer familjealbumets konventioner även när det inte längre finns någon familj. kent klich visar också bilder som finns med i Gaza album från 2012, de ödelagda hemmen. Nakna fönsteröppningar, den intensiva solen som letar sig in i mörkret, visar skotthål, krackeleringar och raserade väggar.

De utbombade husen berättar om en vardag, trots att det inte finns någon röst. Rösterna har antingen tystnat efter en bomb, en kula eller en resa utan återvändo. Ett fåtal boende har flyttat tillbaka, till ruinerna utan möjlighet att bygga upp på nytt eftersom de israeliska myndigheterna införde restriktioner på införsel av byggnadsmaterial.

Som i alla Kent Klichs projekt finns en närvaro och ett engagemang. Kent

41 | no 1–2/2014

Klichs berättelser om förvisning och plötslig död ger oss tid att tänka oss in i Gareebs och hans familjs situation.

SMUTSIGT ÖMT

FRÅN JAPAN

Margot Wallard My brother Guillaume and Sonia journal 2013

Anna Strand Nagoya notebook sailor press 2014

det konsekventa arbetet över tid är det som är styrkan i Kent Klichs gärning, precis som hos den holländska duon fotografen Rob Hornstra och journalisten Arnold van Bruggen som har följt utvecklingen inför OS i Sotji under flera års tid. Både Klich och Hornsta får oss förstå smärtan av att förlora sina nära, av en vardag där rädslan hela tiden finns närvarande.

Killing time är en viktig bok, det kan också vara en bok för landets skolor, en bok i historia, om etik och moral, konflikter, religion, utanförskap eller tillhörighet.

Jaber Wishahs avslutningsord i boken Gaza photo album sammanfattar tio år i Gaza. »Precis som en fågel bygger bo varje år, måste vi återuppbygga våra hem, hur många gånger de än förstörs. För det finns ingen plats som hemma, och inget hem som ett hemland.« Boken är ett samarbete med Palestinian centre for human rights.

Med boken följer också videoinstallationen Killing time som består av mobilfilmer från familjers vardag i Gaza. Alla som vi ser i de korta vardagsklippen dog under operation »Gjutet blod«.

Margot Wallard porträt�terar sin bror och hans kvinna i »My brother Guillaume and Sonia«.

Två alkoholister och deras oas, ett bohemiskt hem fyllt av gamla saker, blommor och grejer i högar som växer organiskt.

Ett undandraget liv som pågått i decennier och där tiden fördrivs med att skämta, hjälpa eller dra ner varandra ännu djupare.

Ett blåmärke, kanske efter misshandel.

Stöket, smutsen och så plötsligt en blomma.

Rosor över hela uppslaget, den desarmerande skönheten gratis och självklar rakt ur skiten. En kattunge som matas med nappflaska, men dör och grävs ner i jorden. Det är bokens företräden, ömheten mitt i det destruktiva, och att den formar sig till en bild av kärleken.

»Nagoya notebook« är väl tillrättalagd för att kallas anteckningsbok.

Den är liten, inslagen i brunt papper och innehåller små svartvita fotografier mot vit bakgrund, de flesta upphittade och några tagna av Strand själv. Här finns det typiskt japanska ur en västerlännings synvinkel; närbilder på tatamimattor, ikebana och berget Fuji. Så långt har vi sett det förut.

Ibland påminner det om Jan Stenmark, kryptisk poesi någonstans mellan putslustiga ordvitsar och existentiellt allvar. Så ser jag något som stannar kvar: En bild av en ung man i sliten ylletröja som står på en tom bygata. Kan det ha varit på 1950-talet? Fotografiet har en sönderfrätt ljus fläck, mitt på mannens bröst. Anteckningen under lyder: »This is what time did to my heart.«

/ MAGDALENA DZIURLIKOWSKA

/ SONIA HEDSTRAND

/ JOHAN BRINK

MACKBOOKS

fotografisk tidskrift | 42

tankar om en bild

Mamma som stödmöbel När viktorianska mödrar ville ta porträtt av sina barn gjorde de allt för att maskera sig till fåtöljer, gardiner och soffor.

Jenny Maria Nilsson går loss på en bild från boken »Hidden mothers« av LInda Fregni Nagler. vad kunde jag stå ut med? Jag gjorde en lista. Tidpunkten minns jag väl, då det var morgonen efter Estonias förlisning och knappa tre månader innan jag födde mitt första barn. Vilka misslyckanden kunde jag stå ut med i mitt liv? I karriären? Nog var jag ivrig efter framgång, respekt och pengar men karriärmässiga fiaskon skulle jag kunna hantera. Skilsmässor, dåliga förhållanden? Ja, sådant är svårt att råda över, tur och omständigheter spelar in och ensamhet har aldrig skrämt mig. Så vände jag på det. När jag ska dö, vad skulle ha gjort mitt liv förfelat? Jo detta: att ha varit en dålig mor. Att jag skulle ha orsakat barnen mer smärta än glädje, att jag skulle ha stjälpt dem, inte hjälpt dem, att de skulle känna sig oönskade och oälskade. Det skulle jag inte stå ut med – då skulle mitt liv inte vara rättfärdigat. hidden mothers; så kallas dessa bilder från den viktorianska eran. Om du inte sett någon förut så gissar du nog ändå rätt – en mamma döljer sig under draperiet. En mor som agerar stödmöbel för att få sitt barn, varelser kända för att kränga sig, att vara stilla under den cirka halva minut exponeringstid som krävdes för hyfsat osuddigt avbildande på 1860-talet.

43 | no 1–2/2014

Naturligt ljus, det enda som fanns vid fotografering då, behövde forsa in i studion och fotografiet är taget med våtplåtsteknik; en glasplåt ströks med en emulsion innehållande ljuskänsliga silversalter och exponerades.

Skimret i kanterna av bilden, ser ni det? Så ser gamla kemirester ut på plåt, lite som bensin på asfalt.

Men herregud, vilket jobb!

Svårhanterlig teknik och småbarn, varför ens försöka fotografera dem?

För deras löftesrikedom givetvis; nya människor, oskrivna livsöden, bär så bra våra förväntningar och förhoppningar.

Men också vår prestige. Familjen är oftast både ett kärleks- och statusprojekt, men ibland bara det ena.

Under flera år fotograferade jag då och då nyfödda med familj på bb i Örnsköldsvik. Avbildandet av varje nytillkommen kommuninvånare bjöd lokaltidningen på. Vi bildjournalister försökte undvika uppdraget, de flesta av oss var inte passande familjefotografer. »Hockeyfrun« döpte jag inför mig själv en särskilt sorts tidskrävande mamma till. Ett orättvist epitet – de flesta var inte gifta med hockeyspelare och alla som var det (det finns en hel del i Övik) var inte besvärliga.

Men hon, hockeyfrun, var en kvinnlig

stereotyp. Familjen var livsprojektet nummer ett och ambitionerna för familjebilden stora; babyn skulle vara vaken och söt, matchande outfits hade köpts in till samtliga och formationen hade övats in. Ordningen var både vacker och dess motsats.

Mammans vilja genomsyrade bilden; ett stöd men också en form att rätta in sig i. under en föreläsning på filosofiska institutionen i Lund för några år sedan invände en ung man något och två världar kolliderade. En amerikansk filosof föreläste om kärlek analyserat utifrån låttexter. Ungefär: vad kan vi veta om kärlek vid analys av populärmusikens texter? Han talade om kärlek som något befintligt i världen, något som fanns och hade funnits så länge som människan gjort det (minst). Den unge mannen var psykologistudent, en representant för allt-är-konstruktioner-uppfattningen, och han fann föreläsningen obegriplig och påpekade som vore det ett vedertaget faktum (vilket det säkert var för honom): »Men, romantisk kärlek var ju något som uppfanns under den viktorianska eran …?«. Filosofen blev paff, tyst en stund och svarade sedan: »Det där tror du väl inte på

själv egentligen?« Då var det den unge mannens tur att se paff ut.

Nå, vem som helst kan hitta romantisk kärlek i till exempel antika källor, men hade vi uppfunnit romantiken så skulle det ha skett på 1800talet. Estetiken i de bilder vars bestämning slutar på -typ (daguerreotyp, tintyp, cyanotyp) är som om de vore »skrivna av« längtan och melankolisk dyrkan. Fotografierna förvarades som skatter, sirligt ramade, vilandes i sammetsklädda fodral. Hade de då ingen känsla för hur omoderna och märkliga de var? Ingen uppfattning om att de levde i det förflutna? Så märkliga tankar tänker jag om individerna på åldrade bilder. Som om jag inte vill inse att de levde lika mycket som jag gör nu, att världen tillhörde dem lika mycket som den tillhör oss nu – det vill säga knappt alls. den gömda modern är en bildsatt metafor för självuppoffring, för påverkan i det dolda. Men vem är till för den andre? Är det stöd eller manipulation? Kan man alltid avgöra?

Den brittiske poeten Philip Larkin formulerade det träffsäkert i This be the verse första rad: »They fuck you up, your mum and dad, they may not mean to but they do.«

Dålig Granger. Har din skärm ett snävt färgomfång får du alla de färger som ligger utanför omfånget markerat med grå färg.

Bra Granger: På en skärm med ett stort omfång syns ingen varningsfärg.

fotografisk tidskrift | 44

praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Kalibrera och profilera skärmen Inga genvägar till rätt färgåtergivning. Stefan Ohlsson guidar dig genom hela processen.

Det är få områden inom digital bildbehandling där det existerar så mycket missuppfattningar som inom skärmkalibrering. Många tror att det finns ett fixerat värde som ger den korrekta inställningen på skärmen.

I själva verket kan värdet som man ska använda för både ljusstyrka och färgtemperatur variera en hel del mellan olika skärmar och kalibratorer om man vill få ett korrekt resultat.

Men vi tar det från början. Har du en bra skärm, en skärm som kan visa din bild som bilden verkligen ser ut?

När jag testar skärmars prestanda använder jag ett antal testbilder för att se hur skärmen fungerar.

Den första bilden, Grangerbilden, innehåller alla de färger som finns i färgrymden Adobe rgb. Det gör det lätt att kontrollera om skärmen klarar av att visa dessa färger korrekt. Efter det att jag öppnat bilden använder jag Photoshops korrekturinställningar (Visa > Korrekturinställningar > Egen). I denna dialogruta lägger jag in min skärmprofil vid »Enhet för simulering«. Sedan aktiverar jag funktionen »Tryckbarhetsvarning« (Visa > Tryckbarhetsvarning). Ju större del av bilden som nu gråfärgas, desto snävare färgomfång har skärmen.

Nackdelen med en skärm med snävt färgomfång är att intensiva, mättade färger ser blekare ut än vad de egentligen är. På skärmen kan dessa färger se bra ut, men i själva verket kan de vara alldeles för mättade, vilket medför problem när bilden ska tryckas. Tidigare var det sällsynt med skärmar som klarade av att visa 45 | no 1–2/2014

alla de färger som färgrymden Adobe rgb innehåller, men i dag blir det allt vanligare att skärmar kan återge alla dessa färger.

De två följande bilderna visar om skärmen klarar av att återge de allra ljusaste och mörkaste valörerna korrekt. Bilden Svartpunkt består av en helt svart bakgrund, på vilket det ligger kvadrater i olika mörkgrå nyanser. På en bra skärm ska man kunna urskilja alla dessa kvadrater, på en sämre skärm syns inte skillnaden mellan en grå yta med rgb-värdet 16, 16, 16 och den svarta bakgrunden.

Bilden Vitpunkt är uppbyggt på samma sätt, men nu med ljusgrå kvadrater mot en vit bakgrund. På en bra skärm ska du kunna urskilja den ljusgrå ytan med rgb-värdet 254, 254, 254.

Den fjärde bilden jag använder innehåller toningar i svart, rött, grönt

På skärmen kan färgerna se bra ut, men i själva verket kan de vara alldeles för mättade vilket medför problem.

och blått. På bilden Skärmtest tittar jag efter bandningar, det vill säga att vissa partier förlorar sin separation. Toningarna ska ju kontinuerligt ändras från vitt till en maximal mättnad. På en dålig skärm ser man att vissa partier tappar denna variation.

Gråskalan ska också vara grå i alla tonsteg. Men sämre skärmar ger ofta en gråskala som varierar lite i färg.

Vissa valörer kan se lite grönaktiga ut, andra lite magentafärgade.

(Du kan ladda ner dessa bilder på sfoto-webben.)

Om du har fått ok på dessa testbilder har du en bra skärm. Nu gäller det bara att kalibrera och profilera skärmen till rätt färgtemperatur och ljusstyrka. Om du inte gör utskrifter som du sedan ska jämföra med skärmen, då kan du testa med att kalibrera din skärm till 5 800K och en ljusstyrka på 120 cd/m2.

Men det kräver att du har en optimal rumsbelysning. Du bör ha en färgtemperatur på 5 000K och en ljusstyrka vid din skärm på 50–100 lux.

Har du en lös mätare för infallande ljusmätning placerar du mätaren vid skärmen och riktar den rakt mot dig.

Om du då mäter upp ett ev-värde på cirka 5, då har du rätt ljusstyrka i ditt rum. ev 5 motsvarar bl. 5,6 och 1 sek vid 100 iso. Mäter du med kamerans mätare kan du mäta mot ett gråkort och då bör du få samma värde. Mäter du mot ett vitt papper bör mätaren visa bl. 5,6 – 8 vid 1/4 sek vid 100 iso.

Om du ska matcha en utskrift mot din skärm är det svårare att hitta

rätt inställning. Du behöver ett bra betraktningsljus för att du ska kunna se din utskrift på samma sätt som det du ser på skärmen. Betraktningsljuset ska ha en färgtemperatur på 5 000K och en ljusstyrka på 500 lux, vilket motsvarar ett ev-värde på 7,5–8. Det är en exponering på bl. 4 vid 1/15 sek vid 100 iso om du mäter det påfallande ljuset eller mot ett gråkort, bl. 8 vid 1/15 sek om du mäter mot ett vitt papper.

När du har ett bra betraktningsljus lägger du upp en referensbild i detta ljus och tar sedan upp samma bild på skärmen. Själv använder jag ett ColorChecker-kort som min fysiska bild, eftersom den tillverkas med mycket snäva tillverkningstoleranser.

Det gör det enkelt att jämföra bilden på skärmen och den faktiska bilden i betraktningsljuset. Justera skärmens färgtemperatur och ljusstyrka till dess att bilden på skärmen och ColorChecker-kortet ser likadana ut.

Testa olika värden till dess att du får den bästa överensstämmelsen mellan skärm och din bild.

Det är många som tror att det räcker med att ställa in skärmens ljusstyrka och färgtemperatur på ett bra värde. Men i själva verket är det bara halva delen, nu måste skärmen profileras. Det innebär att skärmens färger mäts upp av en skärmkalibrator och att kalibreringsprogrammet skapar en skärmprofil. Man kan eventuellt klara sig utan en kalibrator för att kalibrera skärmen, men det är omöjligt att profilera skärmen utan en skärmkalibrator.

teknik

DIGITALA BAKSTYCKEN MED CMOS Det är sällan som mellanformatstillverkarna dominerar nyhetsflödet, men under inledningen av 2014 stod dessa företag för de största nyheterna. Både PhaseOne, Hasselblad och Pentax lanserade versioner av sina kameror, där man för första gången använde en CMOS-sensor. Det är Sony som står bakom sensorn, som har ett format på 44 x 33 mm och 50 megapixlar. Detta ska ge möjlighet att fotografera snabbare och med mindre brus vid högre ISO-tal. Sensorn kan hantera motiv med mycket stora kontrastomfång, upp till 14 steg.

Nikons nya pressfotokamera nikon vidareutvecklar sin pressfotokamera. Den nya versionen kommer att heta D4s.

Nikon säger att kameran får en snabbare autofokusering och en högre bildkvalitet genom den nya expeed4-processorn. Den nya processorn ska också ge en förbättrad brushantering, vilket gör det möjligt att arbeta med ett utökat känslighet upp till 409 600 iso. Även videofunktionerna har förbättrats. Nikon har också infört en grupperad af-funktion med 5 sammansatta af-punkter som hjälper användaren att följa rörliga motiv. Nikon har också infört ett nytt råformatsläge som ger en bildfil på 8 megapixlar, jämfört med det normala 16 megapixlars läget.

Samtidigt annonserar Nikon att man utvecklar en ny råkonverteringsprogramvara, kallad Raw Developer Pro. Just nu är det en öppen beta-version, som man kan hitta på Nikons webbplats.

SIGMAS NYA NORMALOBJEKTIV Både Nikon och Zeiss har nyligen lanserat normalobjektiv med extremt hög upplösning (och pris). Nu ansluter sig också Sigma till detta sällskap i och med det nya objektivet 50mm F1.4 DG HSM Art. Objektivet finns i fattningar för kameror från Sigma, Nikon, Sony och Canon. Det väger 470 gram och har en filterfattning på 77 mm.

Sigma menar att storleken krävs för den komplicerade optiska konstruktionen.

UPPGRADERAT PHOTOSHOP

UTVIDGAD SERVICE FÖR D600

photoshop cc har fått den första större uppgraderingen sedan lanseringen. Adobe säger att man har lagt in 20 större eller mindre uppdateringar i den nya versionen, Photoshop cc 14.2.

En av dessa är en ny funktion, kallad »Tänj perspektiv«.

Den underlättar att montera in ett objekt i en bild och anpassa perspektivet på objektet så att det stämmer med bakgrundens perspektiv.

En annan nyhet är att man numera kan lägga in upp till 10 stycken infopunkter i infopanelen.

nikon d600 lanserades för drygt ett år sedan. Många klagade på ovanligt höga nivåer av dammfläckar på sensorn.

Slutaren verkar ge från sig fina dammpartiklar. Nikon lanserade därför snabbt en uppdaterad version, kal�lad C610, där man bytt ut slutaren. Dammproblemet försvann i och med den nya slutaren.

Nu går Nikon ut med ett meddelande att alla Nikon D600-ägare kan lämna in sin kamera för rengöring, kontroll och eventuellt också ett slutarbyte.

UPPDATERAD KOMPAKTKAMERA canon har uppdaterat sin avancerade kompaktkamera till Powershot G1 X Mark II. G1 X Mark II har fått ett ljusstarkare objektiv, f/2,0–3,9 och ett större zoomomfång som motsvarar 24–120 mm brännvidd på småbildsformatet. fotografisk tidskrift | 46

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Mediehusens digitala experiment Upphovsmännen är med och betalar när mediehusen letar efter nya innehållstjänster. i begynnelsen publicerade tidningar sitt material i tryckt form. Då kunde upphovsmannen kontrollera spridningen av materialet. Fotografen överlämnade ett fotografi, exempelvis framkallad och utskriven eller som dia. Materialet kunde tidningen förfoga över och när deras rätt att använda fotografiet var till ända kunde fotografen kräva tillbaka det. Lämnades fotografiet inte tillbaka fanns ofta möjlighet att kräva skadestånd. Full kontroll och maximal trygghet.

Men på 1990-talet började internet få sin nuvarande form. Inte bara militärer och företag utan även privatpersoner kunde använda nätet genom möjligheterna att ansluta sig till World Wide Web. I dag är den dagliga kommunikationen via internet så utbredd (i västvärlden) att vi inte ens reflekterar över den tekniska revolution internet faktiskt är. Vi ringer, skickar e-post, surfar, sätter på och stänger av larm och hushållsapparater, kamerabevakar, styr maskiner, lånar och läser böcker och tidningar, lyssnar på musik, ser på filmer med mera. Detta möjliggörs genom de olika verktyg för kommunikation som vi förfogar över: smarta (men även dumma) telefoner, läs- och surfplattor, datorer och andra enheter. samtidigt som denna formidabla explosion av tekniska möjligheter växte fram kom så småningom möjligheten att ta del av upphovsrättsligt skyddade verk i fokus. Från början, när de extremt långsamma 47 | no 1–2/2014

modemuppkopplingarna lade hinder i vägen för att ta del av de enorma mediafilerna, var upphovsrättspirateri inget stort problem. Men allt eftersom uppkopplingshastigheterna ökade och filstorlekarna krympte växte problemet med stöld.

Film- och musikbranscherna drabbas först. För att komprimera ett oerhört komplext område svarade de genom att stoppa huvudet i sanden.

De hade nämligen investerat alldeles för mycket i gamla affärsmodeller som innebar distribution via fysiska media.

I början av 2000-talet uppstod diskussionen om hur man skulle slå tillbaka dessa olagliga möjligheter som erbjöd konsumenter tillgång till de senaste filmerna, musiken och i princip allt utan fördröjning och kanske viktigast av allt – gratis.

Lagliga tjänster som tillhandahöll film och musik via internet utvecklades, men i början tillhandahöll

Det krävs en ansenlig mängd prenumeranter för att betala rimliga pengar till alla fotografer.

de vare sig det senaste eller bästa urvalet. Intresset för tjänsterna var sålunda inte på topp. Vanligen var det inte heller »branschen« som gick i bräschen för att utveckla dessa tjänster, utan uppfinningsrika entreprenörer som såg en möjlighet att tjäna pengar. Att många av tjänsterna sedan köpts upp av företag med anknytning till respektive »bransch« är ingen överraskning. Men viktigt att komma ihåg är att dessa tjänster aldrig skulle kunnat existera utan de rättigheter som skaparna till verken stod för, det vill säga kompositörer, filmare, fotografer, författare med flera upphovsmän och närstående rättighetshavare.

I dag börjar dessa film- och musiktjänster bli etablerade. Du höjer förmodligen inte längre på ögonbrynen om lillgrabben hemma loggar in på Netflix eller om mormor skickar dig en länk till sin senaste spellista på Spotify, tjänster med priser under hundralappen.

Men visst höjs röster på att upphovsmännen inte får rimlig ersättning. Det krävs en ansenlig mängd prenumeranter för att betala rimliga pengar till fotograferna, musikupphovsmännen och filmskaparna.

Dessutom ska de som står för den tekniska plattformen även ha sitt. så var står de stora tidningshusen i detta sammanhang? Just nu befinner de sig i det stadium som film- och musikbranschen befann sig i början av 2000-talet, fast lite bättre. De har ju trots allt sett till att förvärva digitala

rättigheter så att de kan ekonomisera på dem, i vart fall om de utvecklar några bra innehållstjänster mot konsumenter. Vi har inte sett mycket hittills. Men nu finns prenumerationstjänster på tre fysiska tidningar för 99 kronor per månad. En annan tjänst tillhandahåller fri tillgång för fem personer per konto till 155 olika svensk tidskrifter för 99 kronor per månad. En tredje tillhandahåller över 300 tidskrifter för motsvarande kostnad. Detta är tidskrifter som kostar 40–160 kronor i fysiska handeln.

Plötsligt tillhandahålls de för en spot(ify)styver. hur är detta möjligt? Så mycket upphovsrättsligt innehåll för så lite pengar? Enda svaret är: På grund av att tidningshusen fått det gratis från upphovsmännen. De har beställt material som vanligt till sina tidningar och »så där lite i förbifarten« slängt in att de får publicera materialet i sina digitala media. Därmed har de garanterat ett gigantiskt gratismaterial till framtida distribution av historiska artiklar. I vissa fall har utgivarna slängt in en klausul som innebär att du kan få en liten peng om de säljer vidare ditt material för publicering i fysiska media. Men vad händer om allt material i framtiden är digitalt?

Då har mediahusen full tillgång till dina fotografier utan skyldighet att betala dig någonting. Så om du undrar vem som betalar mediahusens olika digitala experiment just nu, ta en titt i spegeln. Fundera sedan på om du tycker att det är rimligt.

ROGER BALLEN

medlem

NYA MEDLEMMAR

Roger Ballen kommer, kommer du?

Stämma, inspiration och fest varmt välkommen till sff:s årsstämma, inspirationsdag, middag och fest lördagen den 5 april 2014. Vi kommer tillbringa dagen och kvällen på Münchenbryggeriet i Stockholm och börjar dagen med årsstämma. Sedan blir det inspirationsföreläsningar med den prisbelönta modefotografen Elisabeth Toll som har världen som arbetsfält och den världskända sydafrikanska fotografen Roger Ballen som är aktuell på Fotografiska fram till 7 juni.

Framåt kvällen drinkminglar vi med varandra och med leverantörer, äter fransk buffé i Riddarsalen och dansar till sent på natten med dj:n/fotografen Nadja von Bahr och Frida Stålnacke.

Alla handlingar du behöver till stämman finns att ladda ned på forumet och ett fullständigt program är publicerat på sfoto.se. Vi ses den 5 april!

SJÄLVPORTRÄTT

SVENSKA FOTOBÖCKER TILL RIGA

HEJ, VIJAY CARLSSON! Varför gick du med i SFF? – För att kunna bolla idéer och få inspiration så gäller det att ha ett bra nätverk omkring sig. Genom möjligheten att titta på andras fotografier och genom att lyssna på andra fotografer hoppas jag att jag själv kommer att utvecklas som fotograf och få inspiration till framtida fotoidéer.

i maj kurerar den lettiska fotografen Inta Ruka en bokutställning med svenska fotoböcker. Böckerna kommer att visas den 9–11 maj under den internationella fotofestivalen Riga Photo Month 2014.

TU-AVTALET UPPHÖR ATT GÄLLA det så kallade tu-avtalet upphör 1 maj 2014. Bildleverantörernas Förening, blf har beslutat att inte ingå något nytt avtal. Många fotografer har varit kritiska till avtalet som haft en stark påverkan på ersättningar inom framför allt dagspress.

– Förhoppningsvis öppnar detta upp för att ersättningsnivåer och upplåtelseformer framöver blir en gemensam fråga och att samarbetet ökar mellan blf och sff, säger Paul Vestergren, förhandlare och verksamhetsledare hos Svenska Fotografers Förbund.

DE FÅR STIPENDIER sff:s rese- och utbildningsstipendier 2014 går till sff-medlemmarna Håkan Larsson och Johanna Norin, båda från Stockholm.

DE RESER TILL KAVALLA I ÅR johanna henriksson, Eva Wernlid, Per Englund från Stockholm, Jerker Andersson,

LINA HASKEL

Mikael Ackelman, Stigtomta; Johan Adelgren, Stockholm; Ann Broman, Stockholm; Vijay Carlsson, Göteborg; Anders Egle, Göteborg; Lotta Gyllensten, Malmö; Emil Hamlin, Västra Frölunda; Mikael Hedin, Ljuster; Claes Jakobsson, Skara; Björn Johansson, Göteborg; Susanne Johansson, Malmö; Helena Kristansson, Järfälla; Carl Lemon, Hägersten; Rikard Lilja, Borlänge; Jonny Lindh, Göteborg; Marie Linnér, Lidingö; Johanna Lundberg, Hägersten; Linn Malmén, Karlstad; Emil Nyström, Umeå; Henrik Palmberg, Älmhult; Petronella Petander, Tyresö; Samuel Pettersson, Umeå; Johan Rydle, Johanneshov; Cornelia Schmidt, Göteborg; Åsa Sjöström, Malmö; Emelie Spjuth Svärd, Vålberg; Stina Stjernkvist, Stockholm; Sander Taats, Örnsköldsvik; Rebecca Wallin, Halmstad; Patricia van der Wens, Stockholm; Fabian Wester, Skanör; Åke Westin, Vätö.

Johanna Norin får stipendium.

Göteborg och Ulrika Walmark, Berlin är de fem Kavallastipendiaterna 2014 som reser till Atheninstitutets gästhem i den lilla byn i Grekland.

Stipendiet består av två eller fyra veckors vistelse samt 4 000 kr respektive 6 000 kr för resa och uppehälle. Jury är fotoförfattarsektionens styrelse. fotografisk tidskrift | 48

fråga juristen

MARKNADSFÖRING? Får man använda bilder man tar på uppdrag för marknadsföring av den egna verksamheten? /Ava

svar: Det beror på vad bilden innehåller, på vilket sätt den upplåtits och på vilket sätt marknadsföringen ska ske.

Om beställaren har exklusivitet till fotografierna måste du redan i uppdragsavtalet förbehålla dig rätten att använda bilderna för egen marknadsföring. När du upplåter dina rättigheter exklusivt till kunden avsäger du dig rätten till all användning av de fotografier som omfattas av exklusiviteten. I sff:s modellavtal för uppdragsfotografering finns en skrivning som möjliggör för dig att använda fotografierna tagna inom uppdraget som upplåts med exklusivitet till kunden för egen marknadsföring. Har ni inte avtalad exklusivitet är du i din fulla rätt att använda bilden.

Om det är en beställd porträttbild krävs modellens och beställarens samtycke för att få använda den. Är det en bild på en identifierbar och nu levande människa krävs samtycke av modellen för att få använda fotografiet i egen marknadsföring.

När det gäller fotografier där annans varumärke eller firma förekommer är rekommendationen att alltid inhämta godkännande från rättsinnehavaren.

JOBBA GRATIS? Om man glömmer att ange pris i offert till kunden – innebär det att man måste jobba gratis om kunden tar offerten? /Lennart

svar: Ett uppdrag att fotografera mot ersättning är att se som köp av en tjänst. För köp 49 | no 1–2/2014

hej

av tjänst mellan näringsidkare finns ingen lagstiftning som reglerar denna situation. Här får man titta på köplagen och tillämpa denna lagstiftnings principer i brist på bättre ledning. Av köplagen följer att om priset inte framgår av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

Där en privatperson köper en tjänst av en näringsidkare gäller konsumenttjänstlagen. Om inte priset följer av avtalet, skall konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande.

Detta innebär att du alltså har rätt till skälig ersättning för arbetet. För att hämta ledning av vad skälig ersättning för fotografiarbete kan uppgå till hänvisar jag till vår prisguide.

ÄNDRA I BILD? Min kund har ändrat i en av mina gruppbilder som jag tog på beställning från »alla på en rad« till »hälften på två rader«. Är detta tillåtet?/ Safur

svar: Utgångspunkten är att du som fotograf har bestämmanderätt över hur dina fotografier får bearbetas eller ändras. Om ni inte i avtal möjliggjort för kunden att få göra en sådan ändring så är den inte tillåten. För att undgå osäkerhet om vad kunden får och inte får göra rekommenderar jag att du i dina till dina avtal skickar med sff:s rekommenderade allmänna villkor.

Läs utförligare svar och hitta prisguiden och avtalsmallar på sfoto.se.

LOTTA SCHWARZ FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Ett valmanifest som utmanar då och då får man lov att rösta. Eller då och då måste man välja. Samma sak men ändå så olika, en rättighet och en skyldighet och i år är det dags igen.

Spelar det egentligen någon roll hur man röstar? Är det inte mest lova runt och hålla tunt bland våra politiker? Hur som helst så måste man ju ändå tro på demokratin, på att det går att förändra. Och för att få till förändringar måste vi såväl tjata som synliggöra våra fotografspecifika problem. Tyvärr ligger varken kultur- eller småföretagarfrågor högt upp på politiker-agendan.

De mest grundläggande rättigheterna, yttrandefrihet och tryckfrihet, behöver vi inte kräva. Nyvunnen sådan frihet har de i Myanmar.

I vinter har jag därför, i samverkan med våra systerorganisationer inom klys (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd), arbetat med strategier för att synas och bli lyssnade på. Räknar vi ihop antalet medlemmar i alla klys-organisationer så är vi 30 000 organiserade kulturskapare i landet, så nog skall vår röst kunna höras! Vi har tagit fram ett ganska utmanande valmanifest. Ett par punkter i detta är särskilt intressanta för oss fotografer: • Att avtalsställningen för kulturskapare stärks. Att deras organisationer ges lagstadgad rätt att förhandla kollektivt om upphovsrätt inom sina respektive områden.

• Att moderniserade trygghets- och skattesystem anpassas till kreativ och konstnärlig verksamhet. Att kompetensnivån och medvetandet kring kulturskapares villkor höjs hos myndigheter och offentliga organ.

Nyligen träffade jag Riksdagens kulturutskott. Jag var en av talarna då valmanifestet presenterades och fick då tillfälle att belysa några fotografspecifika problem såsom orättvisan i att momsen på fotografiska verk alltid är 25 % medan verk framställda med andra tekniker har en momssats om 6 %. Miljöpartiets ledamot nappade på den utslängda kroken och skall lägga in en motion om detta! I alla fall ett litet steg i rätt riktning.

Nåväl, de mest grundläggande rättigheterna, yttrandefrihet och tryckfrihet, behöver vi inte kräva. Nyvunnen sådan frihet har de i Myanmar. Ett påtagligt tecken på ett öppnare medieklimat i landet är att förhandscensuren för tryckt media har upphävts och de flesta av de fotografer och journalister som varit politiska fångar har släppts. Censur kvarstå ändå, dels efterhandscensur men också självcensur efter decennier av hård kontroll.

När denna tidning kommer i lådan är jag i Yangon för att träffa unga kvinnliga fotografer, filmare och bloggare. Förhoppningsvis leder det till utbildning i digital mediekunskap. Att kunna hantera och kontrollera distributionskanalerna för att nå ut med sina berättelser kommer inte bara att ge dem styrka och självförtroende, det kommer också att gynna hela demokratiutvecklingen.

Detta är alltså min sista krönika som ordförande. I april lämnar jag över stafettpinnen till en efterträdare som ni skall rösta fram. Jag tackar för tre spännande och lärorika år och önskar lycka till med valen.

mingel

Norrlandsdagarna 2014 12–16 mars pågick de legendariska Norrlandsdagarna på Norrlandsoperan i Umeå. Fotografer från hela världen kom till Umeå för att berätta om sitt arbete.

Bland andra Nan Goldin från usa, Ragnar Axelsson från Island och Ekaterina Mukhina från Ryssland. De tre dagarna innehöll hela tio föreläsningar, bildspel och filmer som varvades med mingel med leverantörer och andra fotografer.

Fredagen och lördagen bjöd på goda middagar med underhållning och utlottningar och sedan dans och fest till sent på nätterna.

SAMTLIGA BILDER: JOHAN GUNSEUS.

Nan Goldin, fotograf New York, visade film och talade.

Tomas Gunnarsson, Genusfotografen, höll föredrag.

Ekaterina Mukhina, bröllopsfotograf från Ryssland.

Ylva Zachrisson, PP Pension, träffar fotograferna Johan Bergmark och Pieter ten Hoopen i baren.

Andreas Nilsson, arrangör.

Eva Tedesjö, Dagens Nyheter, berättade om sina projekt.

Fotografisk Tidskrift Nr 1–2, 2014, årgång 126 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Maria Loohufvud, Pasadena Studio maria@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt

Redaktionsråd Knut Koivisto, Elisabeth Ohlson Wallin, Oscar Poulsen.

Omslagsbild Emma Arvida Byström Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm

För icke beställt material ansvaras ej.

István Borbás, filmfotograf.

Patrick Degerman och Charlotta Broady, Max Ström.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift?

Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net

Ägare Svenska fotografers förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se

F säljs digitalt genom Qiozk.com

ISSN 284-7035

Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

fotografisk tidskrift | 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Sara Mac Key

På en reportageresa längs transsibiriska järnvägen i Sibirien. Vi befann oss på en marknad i Novosibirsk.

Fem minuter efter att vi återvänt till tåget brann hela marknaden ner. Tänkte på alla som förlorade så mycket.

Och när jag ser den här bilden, på hur snabbt allt kan förändras.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

portfolion

emma arvida byström

Fotografisk Tidskrift #1–2/2014

fotopriset.

KTOBER ENAST 1 O ANSÖK S e

I STUDION MED EMMA ARVIDA BYSTRÖM UNGT POLITISKT PATOS I PARIS

-------------------

s

MANSBILDEN I FOTOGRAFIET

-------------------

2014

Fotografisk Tidskrift #1–2/2014