Fotografisk Tidskrift 2 2013

Fotografisk Tidskrift #2–2013

Vi har ringat in Fotografiska.

Möt Jan Broman på procenter.se

LAURENT CHÉHÈRES FLYGANDE BOSTÄDER PÅ JOBBET MED PORTRÄTTFOTOGRAFEN

--------------------

BILDEN AV MAKT – SÅ SER DEN UT Professionell utrustning och support för de som skapar eller använder bilder.

-------------------Fotografisk Tidskrift #2–2013

Min familjs släktgård renoverades inför försäljning. Huset målades med kulturhistoriska färger.

Interiören lagades och putsades på alla tänkbara vis. Mäklaren ordnade visning i stor stil. Gården såldes.

En månad senare gick huset upp i rök. Vi fick visserligen betalt, men det känns fortfarande overkligt.

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad. Fotografi: Johan Fowelin

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

portfolion

laurent chéhère

Gefvert AB Danderydsgatan 14 114 26 Stockholm Tel 08-440 54 42 Fax 08-678 29 20 sff@gefvert.se

fotografisk tidskrift | 2

3 | no 2/2013

portfolion

laurent chÊhère fotografisk tidskrift | 4

5 | no 2/2013

PRIVAT

jag är inspirerad av filmregissören Hayao Miyazaki som gjorde filmen Det levande slottet och sagan om den röda ballongen. Men mina bilder är också resultat av mina utforskningar av de fattiga distrikten i Paris där jag växte upp och fortfarande bor. Jag vill berätta om hur livet är för människor genom att avbilda deras hus.«

namn Laurent Chéhère. bor Paris, Frankrike. arbetar med en bok om de flygande husen. hemsida laurentchehere.com Läs en intervju med Laurent Chéhère på sfoto.se.

hej

LOTTA SCHWARZ FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Självklart ska man inte kränka detta nummer handlar om makt. Passar bra precis då den omdebatterade så kallade fotografilagen ska upp i riksdagen för beslut. Det senaste året har vi på förbundet, tillsammans med andra organisationer, försökt få »makten« att förstå vad som kan bli konsekvensen av en lag mot fotografering. Det har varit lite av en kamp. Särskilt som man i vissa politikers uttalanden kan ana att de tror/vill att lagen handlar om någonting annat än den faktiskt gör.

Det finns en risk att allmänheten tror att det finns ett fotograferingsförbud.

Att var och en har rätt att stoppa en fotograf.

Man måste väl ändå säga att makten genom remissförfarande på ett förnämligt sätt fördelas ut till många. Vi får lov att bidra med kunskap och erfarenhet när nya lagar stiftas. I stort sett allt vi påpekade i vårt remissvar till justitiedepartementet har de lyssnat på och arbetat in i det slutliga förslaget.

Titeln är dock fortfarande helt felaktig. Det är en semantisk felsyftning. »Lagen mot kränkande fotografering« föreslås den heta. Fotografering är substantivet och alltså det som blir förbjudet. Testa i stället att göra ordet kränkning till substantivet i meningen. Det kan då bli »Lagen mot kränkning med kamera«. En helt annan sak. En helt annan innebörd. Självklart ska man inte kränka andra människor.

För det är just detta det handlar om. De fall där det inte gick att lagföra någon som allvarligt kränkt någon annan. Fallet med exmannen som monterade in en fjärrstyrd kamera i exfruns sovrum. Fallet med hyresvärden som fotograferade hyresgäster genom ventilationsluckan i badrummet. Det finns en mängd situationer. Ungdomar som tar mobilbilder av kompisar på fyllan, utan kläder, och lägger ut på internet.

Det handlar alltså inte om oss fotografer. Ändå kan man i bland ana mellan raderna i vissa politikers uttalanden att de vill använda denna lag för att komma åt någonting annat. Vi fotografer har ganska stor makt med våra kameror och det är denna som känns hotfull. Risken att hamna på förstasidan i en ogynnsam situation. Jag menar att alla fotografer arbetar med stor respekt för andra. Man visar hänsyn, frågar först, lämnar inte ut olämpliga eller oetiska bilder. Politiker och andra offentliga personer blir behandlade med respekt, nästan alltid och av nästan alla och de gånger det brister finns Pressens opinionsnämnd som granskar.

Vad blir då konsekvenserna för oss med denna nya lag? Juridiskt sett, inga alls. Det kommer inte att gå att döma fotografer till fängelse då de utövat sitt yrke. Däremot finns det en risk att allmänheten tror att det finns ett allmänt fotograferingsförbud. Att var och en har rätt att stoppa en fotograf med hänvisning till att man känner sig kränkt. Risken finns att allmänheten tar sig friheten att hindra oss och hota oss med polisanmälan. Det blir svårt att jobba så. Lagstiftaren har en stor uppgift framför sig att förklara lagen för allmänheten och under tiden ska vi bara fortsätta fotografera som vanligt.

KURSER FÖR FOTOGRAFER

AUKTORISATION Svenska fotografers förbunds auktorisationskurs i digtal bildleverans ges på distans.

Kursens lärare är Hasse Sundqvist som startade auktoriseringskurserna 2002 tillsammans med Stefan Ohlsson. Vi har anpassat kursen till dagens teknikutveckling och därför gett den benämningen 3.0. För att kunna genomföra kursen måste grundkunskaperna i digital fotografi och Photoshop vara goda. Deltagaren måste också ha tillgång till rätt utrustning, vilket innebär en kalibrerbar kvalitetsskärm och Photoshop av nyare version.

Läs mer om kursen på sffutbildning.se eller mejla info@sffutbildning.se. Nästa kursstart är den 13 maj.

SKÄRMKALIBRERING Att kalibrera sin skärm på ett korrekt sätt är ett måste om du vill ha kontroll över hur din bild verkligen ser ut. Vet du vilka värden du ska välja på färgtemperatur och ljusstyrka?

Vet du hur du kontrollerar att din kalibrator fungerar som den ska? Om inte, då är detta en bra kurs för dig.

Kursledare: Stefan Ohlsson. Kurstillfälle: 9 april kl.

18.30–21.00. Kostnad: 1 250 kr exkl. moms (10 % rabatt för SFF-medlemmar) Plats: Projektor utbildning, Telefonplan, Stockholm.

TRYCKANPASSNING Att anpassa bilder inför tryckning ställer krav på både din utrustning och på ditt kunnande. I den här kursen får du en genomgång av hela den kedja som leder fram till ett bra tryckresultat. Vi kontrollerar bilders kvalitet, anpassar bilderna i kontrast, färgmättnad och skärpa. Kursen

avslutas med en genomgång av de preflight-verktyg som finns i Indesign och Acrobat för att kontrollera att inga fel har uppstått.

Kursledare: Stefan Ohlsson.

Kurstillfälle: 23 april kl. 10.00– 17.00. Kostnad: 3 500 kr (10 % rabatt för SFF-medlemmar) Plats: Projektor utbildning, Telefonplan, Stockholm.

TA EN MASTER Bildjournalistprogrammet vid avdelningen för Medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall erbjuder en universitetsutbildning som leder till filosofie kandidatexamen i bildjournalistik, samt ett tvåårigt internationellt masterprogram med undervisning på engelska och masterexamen med huvudområdet bildjournalistik.

Ansök senast 15 april 2013.

Läs mer på: photojournalismsweden.se.

DRIVA EGET En distanskurs för dig som vill bli bättre på att marknadsföra och sälja fotografiska tjänster. Tre veckor på distans med start 6 maj.

Kursansvarig och kursledare: Johan Steensland.

Pris inklusive kurslitteratur: 2 000 kronor inkl. moms för medlemmar i SFF. 2 500 kronor inkl. moms för övriga. Läs mer på: cemark.se.

MODERSKEPPET Alla SFF-medlemmar får 15 % rabatt på Moderskeppets Guldmedlemskap. I medlemskapet ingår Moderskeppets alla kurser (i dag finns 60 aktuella kurser på totalt 200 timmar och minst två nya tillkommer varje månad). Läs mer på: moderskeppet.se. fotografisk tidskrift | 6

HELLEN VAN MEENE

9 SIMON BERG

Hellen van Meene ställer ut i Österrike.

Portfolio / Laurent Chéhère / 1 Hej / Självklart ska man inte kränka / 6 Aktuellt / Bremers alpbilder / 8

11

Utställningar / Landet runt / 9

5 frågor / Niclas Östlind / 11

»Kvinnor måste fortfarande visa sig

ANNA CLARÉN

Gästen / Tomas Dur Fläckman / 9 Aktuellt / Kulturskatt under golv / 10

sin maktposition mogen.« SIDAN 16

Enkät / Vad såg du för fotografi, reviewer? / 12 Recensioner / Anna Clarén, Rødland och Webb / 14 Essä / Hur vill makten skildras i bild? / 16 Tankar om en bild / Kristian Lundberg om von Hausswolff / 24

14

Praktisk teknik / Om färgstick och minnesfärger / 28 Teknik / Nytt på marknaden / 30 Medlemssidor / Inspiration och årsstämma / 32

LINDA DYBECK

På jobbet med / Porträttfotografen Alireza Nehzaty / 26

Juristen / Upphovsrätt och leasingbilar / 33 Fix och trix / Bli en stipendieräv / 34

26 7 | no 2/2013

SEBASTIAAN BREMER

aktuellt

FOTOGRAFER PÅ VÄG MOT DEMOKRATI Etniskt våld, polisbrutalitet och en färgstark valkampanj.

Frilansjournalisten och fotografen Martin Spaak har besökt Rangoons femte fotofestival som på ett konkret sätt speglar Burmas långa snåriga väg från militärdiktatur till demokrati.

Läs mer på sfoto.se.

JENS E HAUGEN PRISAD IGEN

HALLWYLSKA

Norrmannen Jens E Haugen, som var en av föreläsarna på Norrlandsdagarna i Umeå i år, har för fjärde året i rad blivit utsedd till Årets fotograf i Norge. »Kjempegreit« får man kalla bragden av en Norges ledande reklam- och modefotografer.

Bremer skapar konst av albumbilder.

Alpmagi från barndomen sebastiaan bremer röner framgångar på den internationella fotografikonstscenen. Under april pågår Denver Month of Photography, den årliga fotofestivalen i Denver, Colorado där holländaren Bremer ställer ut. Bilderna i serien Schöner Götterfunken kommer ursprungligen från familjen Bremers semesterbilder från Alperna 1972.

Bremer rör sig ofta i gränslandet mellan konst och fotografi och i dessa bilder uppstår en dynamik mellan material, yta och motiv. »Man kan se hur jag har gjort men magin fungerar ändå«, säger Bremer i en intervju. Läs mer om honom på sebastiaanbremer.com.

Burkar med aska från Vesuvius.

FÄRRE JOBB FÖR OHLSON WALLIN

Nu finns Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets bildarkiv om cirka 40 000 bilder på nätet.

Det är fritt att använda dem utan att göra en bildbeställning. Alla bilder får användas fritt. Bilderna är märkta med så kallade Creative Commonslicenser som anger vad användaren får göra och vilken information som ska följa med bilden.

Ungefär en fjärdedel är högupplösta jpeg-bilder och andelen högupplöst material kommer successivt att öka.

Läs mer på livrustkammaren.se.

efter att ha publicerat bilden Pizzabuffén har fotografen Elisabeth Ohlson Wallin svårt att få uppdrag uppger hon i en intervju i Göteborgsposten. Bilden föreställer, bland annat, en naken Camilla Henemark täckt av pizza, kungen och drottning Silvia som försöker skrubba bort ett hakkors i parketten.

Montaget har väckt starka känslor, bland annat har flera tidningar som publicerat den po-anmälts av drottningen.

Trots rabaldret tror inte Elisabeth Ohlson Wallin att det kommer att påverka hennes framtida arbete på sikt.

STRANDVERKET PÅ MARSTRAND

STEFAN ABRAHAMS

FOTOGRAFIER FRIA FÖR ANVÄNDNING

Sönderplockad Zenit 412LS SLR.

KAMERABOKSTÄVER den londonbaserade grafiska designern Stefan Abrahams har skapat ett typsnitt av gamla kamerakomponenter. Skruvar och muttrar formar bokstaven A, sökaren blev ett D och slutaren ett R.

strandverket på Marstrand öppnade förra året under konstnärlig ledning av kuratorn Hasse Persson. Den vackra konsthallen är belägen i den gamla fästningen Södra strandverket, en försvarsanläggning som byggdes i mitten av 1800-­talet och var tänkt att skydda Marstrandsborna från dansken.

I vår ställer de ut fotografen Lennart Nilsson och fotografen/skulptören Maria Miesenberger (fram till 9 juni). I sommar visas bilder av Christer Strömholm. (21 juni–29 september).

Läs mer på strandverket.se. fotografisk tidskrift | 8

THRON ULLBERG

BEN KAILA

gästen

TOMAS DUR FLÄCKMAN ANDREREDAKTÖR PÅ TIDNINGEN VI

Bilder som öppnar upp för diskussioner jag har precis burit ner de bruna bildkuverten till källararkivet igen. Tidningen Vi fyller 100 år och jag har varit huvudredaktör för jubileumsnumret.

Under arbetet har vi bläddrat igenom tusentals svartvita foton och har kunnat gotta oss åt KW Gullers reportage från det sönderbombade Coventry, Tore Johnson bland prostituerade och fyllon i fattig-Paris, Anna Riwkin på romskt bröllop, Sune Jonsson i avfolkningens Lappland … Fantastiska bildreportage.

Exotism är livsfarligt. Vi är nästan alla offer för den.

Därför ser vi ser tio gånger fler bilder från Kuba än från Kumla i svenska tidningar.

Ben Kaila visas i Helsingfors.

UTSTÄLLNINGAR HELLEN VAN MEENE Ostlicht, Wien, Österrike 13 april–9 juni

LARS G. SÄFSTRÖM Café Chocolate, Rimbo 6 april–4 maj

JOHAN WILLNER Karlskrona konsthall, Karlskrona 4 maj–9 juni

SAMUEL POROMAA Galleri Axel, Stockholm 6 april–28 april

JAN GRAHN Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm 30 januari–12 maj

DREAMSCAPE Ann Eringstam, Kerstin Hamilton, Helga Härenstam, Hendrik Zeitler Bohusläns museum, Uddevalla 23 mars–12 maj

ÅRETS BILD Galleri Kontrast, Stockholm 28 mars–5 maj DAVID MAGNUSSON Fotografins rum, Malmö museer 27 april–8 september KAROLINA HENKE Abecita konstmuseum, Borås 18 april–30 juni ANNA CLARÉN Fotografiska, Stockholm 8 mars–26 maj TOVA MOZARD Kulturhuset, Stockholm 9 mars–26 maj 9 | no 2/2013

MATS ALFREDSSON Abecita konstmuseum, Borås 27 mars–1 november JH ENGSTRÖM Galleri Final, Malmö 2 mars–14 april ÅKE ERICSON Galleri Bergamott, Stockholm 31 mars–29 april SAMLINGEN HANNULA & HINKKA Finlands Fotografiska museum, Helsingfors, Finland 16 januari–21 april

Men jag tänker plötsligt: varför känner jag sådan vördnad inför detta? Är det så fruktansvärt mycket bättre än det som görs i dag? (Nej.) Är det patineringen som förtrollar? Är jag ansatt av det förflutnas exotism? (Interiören i ett svenskt statarkök från 1930-talet känns mer avlägsen än nutida bilder av till exempel nomadiserande folkspillror i Mongoliet.)

Exotism är livsfarligt. Vi är nästan alla offer för den. Det är därför vi ser tio gånger fler bilder från Kuba än från Kumla i svenska tidningar. Åter till 2013. Mejlkorgen fylls på med förslag från resande reportageteam med hög puls. Syrien, smältande glaciärer, barnfattigdom … Angelägna ämnen allihop, fast jag vet inte … jag har redan sett detta i tv och på nätet. Vad kan vi som månadstidning tillföra?

I stället för de klassiska vi-var-på-plats-när-det-hände-reportagen har vi på senare år publicerat ett antal strikt konceptuella bildrep med utmärkt resultat.

Två exempel: Fotografen Martin von Krogh och reportern Urban Hamid har i krigets Bagdad, i jordbävningens Haiti, i revolutionens Tunisien närmat sig barn och ställt enkla frågor: Vad drömmer du om? Vad vill du bli? Vad är du rädd för?

Här är ungarna inte anonyma offer i utsatta situationer, i stället subjekt med namn och ålder. Med kontroll över sin kropp och sina anletsdrag. På Martin von Kroghs vackra och hårt mallade helsidesporträtt tittar de rakt in i kameran.

Möjligtvis avvaktande, men alls inte skräckslaget. Anklagande? Kanske det.

Jag vet att flera svenska lärare har använt detta material för vidare diskussioner med sina elever. »Vad tänker du på när du ser Lundynys skor? Varför tror du att Jean Huves ler fastän hans hem är förstört?« Tankar går i gång, dialog uppstår.

En annan konceptuell bildserie – från en helt annan utgångspunkt – är Ulrika Walmarks porträtt av mäktiga människors sekreterare. Enkla, kvadratiska bilder av människor vid skrivbord. Minimalt med dramatik – men en smart och unik idé. Även dessa bilder öppnar upp för diskussion. Vi talade länge om Tenzin Gayche Tethong, som är sekreterare åt Dalai Lama. Varför har han en sådan skruttig dator? Hur tilltalar han sin chef – »Ers höghet«, eller kanske »DL«?

Klämmer de en bira tillsammans på fredag eftermiddag?

När fotografen med sina bilder – och sin idé! – lyckas få i gång sådana här tankekedjor, då funkar det dokumentära bildreportaget utmärkt bra i ett månadsmagasin, även 2013.

MARIA JONN OCH IDA-MARIA EKELUND

aktuellt

APPAR FÖR MODELLRELEASE

CASPAR HEDBERG

Flera företag gör enkla modellrelease-appar som går att ladda ned till olika smarttelefoner. Appen Easyrelease används av flera SFF-fotografer och är godkänd av flera bildbyråer som t.ex.

Getty Image och Alamy och är skapad av företaget Applicationgap.

Petapixel har en app som är gratis att ladda ned. Top model release är ytterligare en.

Däremot lyser modellreleaseappar på svenska med sin frånvaro än så länge.

En av glasplåtarna som hittades vid en renovering.

Hästsport med anor.

HEDBERG PRISAD

Unikt bildfynd under golv

Casper Hedbergs reportage »Buzkashi« har vunnit första pris i tävlingen Picture of the Year 2013. Bilderna i serien föreställer Afghanistans nationalsport, en ridsport med anor tillbaka till 1300-talet och Djingis khan. Se fler bilder på casperhedberg.com.

ett unikt fotografiskt fynd gjordes under vindsgolvet på Stora Gråbrödersgatan i Lund.

Det var när de nya ägarna bröt upp golvet som de gjorde en märkvärdig upptäckt. Under golvplankorna låg tusentals glasplåtar med bilder på. De flesta av bilderna är troligen tagna av Lundafotograferna Maria Jonn och Ida-Maria Ekelund. Maria Jonn, syster till fotografen Lina Jonn, lät 1908 uppföra huset för sin fotografiska verksamhet.

Plåtarna kommer att tas hand om och visas på Kulturen, Lund. Läs mer på kulturen.com.

SOCIALA MEDIER RADERAR METADATA

FOTOFIKA MED FONTCUBERTA

En ny internationell studie har undersökt hur olika sociala nätverk hanterar bilder som de delar. IPTC har undersökt 15 olika sociala nätverk och kommit fram till att Facebook och Twitter konsekvent tar bort metadata från bilder som laddas upp, medan Google+ är bäst på att bevara bildens grundinformation.

Läs mer på embeddedmetadata.org.

bergslandskap som saknar minne och som ingen har sett. Sniglar som älskar Jackson Pollock. F:s redaktör har druckit kaffe med Sverigeaktuella Hasselbladspristagaren Joan Fontcuberta som anser att fotografens jobb är att ordinera mening.

Serien Fotofika hittar du på sfoto.se. Där kan du läsa intervjuer med bland andra Malmöaktuella Lauren

JUAN FONTCUBERTA

STOCKHOLM PHOTOGRAPHY WEEK

Här flyger Hasselbladspristagaren.

Greenfield, Dawid, Saga Berlin, Hans Hammarskiöld och Irmelie Krekin.

under veckan som pågår mellan 27 maj och 2 juni på Fotografiska anordnas precis som förra året en portfolio review med reviewers från gallerier och institutioner runt om i världen.

I år kommer bland andra Putri Tan, Gagosian Gallery, New York; Rebecca Wilson, Saatchi Gallery, London och Gilou Le Gruiec, Galerie Vu, Paris. Läs mer på spwk.eu. fotografisk tidskrift | 10

SIMON BERG

5 frågor

Niclas Östlind gräver i historien VEM Niclas Östlind.

BOR Stockholm och Göteborg.

GÖR Disputerar nästa år på Akademin Valand med avhandlingen »Performing history«, kurerar utställningar, skriver, undervisar.

Vad gör du just nu?

– Jag drar ihop trådarna och planerar de två avslutande utställningarna och katalogerna i avhandlingen Performing history.

11 | no 2/2013

Den handlar om svensk fotohistoria från 1970-talet och framåt – kan du säga något om den?

– Det historiska perspektivet kastar ljus över samtiden. Om man jämför vad Moderna museet gjorde inom fotografin fram till 00-talet med den roll man spelat de senaste tio åren så väcks frågor. Att inte fotograferna går samman och ställer krav förvånar mig. Ett skäl kan vara att museets tillbakadragande av

sina positioner har underminerat ett redan svagt fält.

Men Moderna museet har ju satsat mer på fotografi på sistone?

– En yrvaken reaktion på Fotografiskas framgångar kan inte kompensera en kontinuerlig och genomtänkt utställnings- och inköpspolitik på det fotografiska området.

Men Fotografiskas roll då?

– På eget initiativ har de åstadkommit något häpnadsväckande,

men deras inriktning saknar de kritiska perspektiv som ett statligt ansvarsmuseum ska representera.

Och din egen roll i foto-Sverige?

– Det är inte okomplicerat och ett centralt parti i avhandlingen behandlar min position i förhållande till ämnet. Att jag rör mig mellan olika positioner i såväl konstvärlden som fotografin och universitet ger dock referensramar som inte är så vanliga. / JENNY MORELLI

Svenska fotografer håller påfallande hög kvalitet, visar ett varierat material och tar i bland med sig för stora bilder. Läs vad några av de som tittade på fotografers portfolier har att säga. Den internationella reviewen i Malmö arrangerades av SFF och CFF i mars. enkät

text jenny morelli foto linda dybeck.

Vad har du att säga om svenska

VIVECA OHLSSON

VINCENT MARCILHACY

NINA GRUNDEMARK

Fotograf och kurator, Kulturen i Lund, Sverige.

Redaktör på Aman Iman Publishing, Paris, Frankrike.

Fotograf och gallerist på Swedish Photography, Berlin, Tyskland.

– Det har varit en fantastisk möjlighet att se så mycket fotografi på en och samma gång. Bra och generös stämning har det varit och ja, lite tajt om tid men det är ju samtidigt vitsen. Materialet jag har sett har varit oerhört varierat, allt ifrån projekt i tidiga stadier till redan färdiga utställningar.

Mycket dokumentärt, fast samtidigt drar många åt konsthållet.

Det är viktigt att ha en klar uppfattning om vad man vill visa och vad man vill med sitt material.

Glöm inte att sålla bland bilderna. Jag har definitivt sett projekt som jag vill ställa ut.

– Jag tycker mig se ett öppet sinne och en fördomsfrihet i skandinavisk fotografi som inte är lika påtaglig i Frankrike. Fast det är svårt att säga exakt vad som utmärker er, svensk fotografi är samtidigt väldigt internationell.

Strömholm-arvet är fortfarande påtagligt och jag kan se skillnad på fotografer som är förankrade i fotohistorien och de som inte är det. Jag gillar verkligen mycket av vad jag sett i dag.

Ett råd till fotografer är att ta sig tid att tänka på vilka de är och vad som är deras eget unika uttryck.

Fotografi är ett sätt att visa vem du är. Och tänk på att inte visa för mycket. Att kunna välja bort bilder är en del av att vara proffs.

– Det har spretat lite, har sett allt från studioporträtt till tidningsreportage via iscensatta egna projekt. Gemensamt för alla jag mött är att de är talföra, de flesta vet vad de gör och vart de är på väg, så samtalen var bra.

Ett förberedelsetips är att välja reviewer med omsorg, gör gärna research om vem som kan tänkas ge lämplig feedback. Och stora bilder får inte plats på små bord och chansen till att få bläddra runt och hitta nya ingångar blir obefintlig. Vi som tittar kan läsa även små bilder och dialogen är viktigare än måtten.

Beroende på var i processen arbetet befinner sig kan en Ipad också fungera bra, men inte alltid. För ett konkret utställningsförslag går det inte så bra digitalt, då vill jag bläddra runt i bilderna.

Det var en kul dag, jag hoppas min energi räckte även till den dagens sista fotograf. cff hade planerat dagen mycket bra.

»JAG HAR DEFINITIVT SETT PROJEKT SOM JAG VILL STÄLLA UT.« / viveca ohlsson

fotografisk tidskrift | 12

fotografers bilder?

MARTIJN VAN DEN BROEK

JULIE SAUL

INGRID FISCHER JONGE

Chef för samlingarna på Nederlands Fotomuseum, Rotterdam, Holland.

Gallerist på Saul gallery, New York, USA.

Chef för Museet for fotokunst, Odense, Denmark.

– Allt jag sett håller hög kvalitet. Det har varit intressant att presenteras för så många olika typer av fotografi. Kanske är naturen en starkare spelare i nordisk fotografi jämfört med andra delar av världen, och temat vad människan gör med naturen och vad skillnaderna är mellan natur och kultur, att natur inte längre är natur.

Om jag får önska mig något så vill jag helst se riktiga printar, inte laserkopior, alla namn är ju nya för mig, jag vet inte vem någon är eller vad de gjort förut. Sedan kan berättelsen gå förlorad om man visar för mycket material.

Bilder tagna med Iphone har jag sett en del. Det är en kraftfull trend med stor potential. Men jag skulle avråda från att använda inbyggda filter som finns i mobilen. Det blir lätt slentrian i det. Även om vissa bilder i dag inte var i min smak hade jag hela tiden mycket bra samtal med fotograferna. En lärorik dag.

– Det huvudsakliga intrycket jag har är att många arbetar med Hammershøi- palett: krämiga gråtoner och mjukt vitt. Jag såg flera projekt som tagit form långt hemifrån: i Afrika, Japan, Berlin och så vidare. Och jag såg även iscensatt fotografi som vuxit fram i fotografernas ateljéer. Så där finns en viss polaritet.

Jag såg också många masker och dolda ansikten.

Men jag vet inte om det är en tendens eller om det var slumpen.

Tycker inte rent generellt att det är så stor skillnad mellan vad skandinaver och amerikaner gör. Många av fotograferna som jag träffade har dessutom bott eller studerat i usa.

– Jag har sett väldigt intressanta och professionella fotografer i dag, flera unga talanger som är på väg. Jag ser att det konceptuella spåret inom fotografi med rötter i sexiotalet är fortsatt starkt.

Jag blir lite förvånad över hur många det är som väljer att arbeta analogt. Det finns ju kvaliteter hos det analoga som inte går att efterlikna digitalt – det faktum att det tar tid att få fram bilden till exempel.

Jag ser att många använder sig av fotohistorien och återanvänder gamla idéer, vid första anblick tänker man »detta har gjorts förr«, men tittar man närmare så ser man att fotografen vridit om konceptet.

Många verkar vilja vara sina egna kuratorer. Att kontrollera kontexten är viktigt för dem. Deras egen röst är viktig. Det är mycket roligt att se.

»MÅNGA ARBETAR MED KRÄMIGA GRÅTONER OCH MJUKT VITT.« / julie saul

13 | no 2/2013

ANNA CLARÉN

Clarén vill med finstämd melankoli skildra den sköra ömtåligheten i människokroppen och värna den.

Pastellfärgad och orolig böcker

Anna Clarén Close to home max ström , 2013

en kvinna i linne och underbyxor har krupit ihop i famnen på en man med naken överkopp, och håller i sin tur ett naket barn i sin famn.

Färgerna är urblekt pastell, blickarna är bortvända, förutom barnet som ger ögonkontakt. De kryper ihop som för skydd, vänder sig inåt i en pelarlik enhet.

Anna Clarén har i sin fotobok Close to home inspirerats av de första färgfotografierna hon tog som barn

– hon började redan som nioåring dokumentera sitt eget liv. När hon så tittade igenom sina album från sin barndoms sjuttiotal hade bilderna sakta blekts bort. Även fotografiet, där vi vill hålla kvar ögonblicket präglas av förgängelse.

Med de försvinnande färgerna som utgångspunkt rymmer Claréns bilder denna pastellton som pendlar mellan idyllisering och förgängelse. Scenerna iakttas som genom en mjölkig hinna av tid. Tankarna går till femtiotalet då en konst i världskrigets skugga dröjde vid den lilla, varma, intima världen. Claréns motivvärld kretsar med varsam inlevelse kring en drömd hemplats och den sårbara människokroppen.

Ett nyfött barn kniper ihop ögonen, disigt fotograferad som genom skyar av (foster)vatten eller ligger som skär groda naken på ett veckigt lakan. En svartklädd man står framför en kista med pastellblått kläde.

Ibland rör sig Clarén farligt nära det sött idylliska.

ibland rör sig clarén farligt nära det sött idylliska, som när hon fotograferar en äng med vitsippor, ett pastellpar som gifter sig vid havet eller ett barn som tultar bland omogna veteax. Vita prästkragar kunde vara en fondtapet och en gravid kvinna vid en sjö liknar trettiotalsmännens vision av drömska huldror. Intressantare blir det när en närhet till Lena Cronqvist anas: en äldre kvinna bland borgerliga ljusstakar håller ett fotografisk tidskrift | 14

NYA VYER

15 | no 2/2013

speglas. En man flyter i vattnet som en nertagen galjonsfigur. clarén vill med finstämd melankoli på samma gång skildra den sköra ömtåligheten i människokroppen och värna den. Ett spädbarns hårvirvel vittnar om den sårbarhet som måste skyddas. Hennes mjuka pastellpalett skänker en drömsk kvalitet åt bilderna som signalerar längtan till en utopisk hemplats. Ett oåtkomligt dis gör tillvaron till en gömd dröm, som om allt lindats i den mjukaste silkessjal. Det är sensibelt vackert, men kanske ibland alltför pastellaktigt som en flickdröm från en oåtkomligt förgången uppväxt. / EVA STRÖM

PUBLIKA PLANTOR

INGET VANILJSEX

»Planted« innehåller ett urval fotografier av ensamma växter som vi möter på flygplatser och i shoppinggallerior. De står på dessa offentliga icke-platser, som ser likadana ut över hela världen och där man har försökt att föra in lite natur. Med människorna borta ur bilderna ger de tuktade plantorna ett slags ställföreträdande liv till de sterila miljöerna.

John Webb placerar växterna mitt i bilden och det avlånga formatet ger onekligen bilderna ett ödsligt intryck.

Att plantorna genomgående avbildas på samma sätt förstärker visserligen tristessen i de ödsliga miljöerna, men även i själva fotografierna. Intrycket blir både enformigt och lättviktigt och bokens långsmala uppslag gör den svårhanterlig.

Kanske är kompositionen för utstuderad, även om det hör till genren? En betydligt större mängd bilder presenterade på ett mindre konventionellt sätt, tror jag hade lyft fram projektets tragikomiska underton. För den finns där. Nu känns det tyvärr som om jag har sett dessa bilder förut.

Den norske fotografen Torbjørn Rødland rör sig lite vacklande mellan nakenbilder, porträtt, stilleben och landskapsfotografi. Titeln refererar till termen »vanilj« i betydelsen tråkigt, vanligt heterosexuellt sex, men bland bokens bilder finns (förstås) en mängd sexuella anspelningar. Att bläddra i »Vanilla partner» kan jämföras med att bildgoogla då man ställer en oskyldig fråga och får erotiska fotografier som resultat.

Men boken innehåller även vardagliga stilleben och bilder av till exempel barn, som blir tvetydiga och oroväckande genom sitt sammanhang.

Likt Mapplethorpe tvingar Rødland oss att konfrontera sociala tabun, skapa vår egen berättelse, och på så vis kartlägga våra egna värderingar. Rødland är intresserad av hur bilder spelar mot varandra och hur vi skapar mening genom kontext. Han klargör aldrig, utan är mycket medveten om att det är just tvetydigheten som engagerar oss. »Vanilla partner« utmanar.

/ MAGNUS BONS

/ MICHELLE MARIE ROY

TORBJÖRN RØDLAND

naket spädbarn i sin finklädda famn. Ännu tydligare blir närheten till Cronqvist i bilden av en naken flicka stående i vattrat vatten. En gravid, naken kvinna lägger sitt huvud i äldre, påklädd kvinnas knä, som för att bli tröstad som ett litet barn.

Bilderna saknar Cronqvists mörka underströmmar av ångestfylld utsatthet och förhållandet mellan generationerna förefaller mer konfliktfritt, men som hos Cronqvist kan åldrarna glida mellan vuxen och barn. Ambivalens och oro finns dock: nerfallna björkhängen myllrar kusligt larvlikt. Starkast verkar på mig bilder vid vatten och i vatten.

En flicka lägger kinden mot en sval vattenyta, hennes madonnaansikte

Torbjørn Rødland Vanilla partner mack , 2012

MACK

ömtålighet

John Webb Planted nya vyer , 2012

Bilder av barnen blir tvetydiga genom sitt sammanhang i »Vanilla partner«.

Bilden av makt fotografisk tidskrift | 16

ERIK THOR

Hur människor med makt vill framställas i bild beror på vilken slags makt de besitter.

Kung, politiker, president eller vd? För att legitimera sina positioner måste makthavare tänka till. Särskilt kvinnorna. Historiska porträtt av kungar i lyx lever kvar men syns nästan bara i underhållningens värld. Makten i dag tjänar på att verka ofarlig och folklig. text torbjörn elensky 17 | no 2/2013

makt handlar om dynamiska förhållanden som förgrenar sig genom hela samhället och in i allas våra liv. Maktens symboliska former ger förutsättningarna för hur makthavare framställs och lägger grunden för nyhetsförmedlingens dramaturgi. Bilden av makten handlar alltid om dess legitimitet, vare sig denna vilar på gudomlig nåd, folkets vilja, våldsmonopol, tradition eller helt enkelt rikedom.

Hur makten legitimeras kommer också att påverka hur ledarbilden ser ut, både i de symboliska framträdandena i olika ceremoniella och andra sammanhang och då ledare visar upp sitt privatliv – alltså då de spelar upp ett privatliv för kameran.

Mycket kan utläsas av hur statschefen anländer till parlamentet, den symboliska inramningen och de restriktioner som omger dem där.

På samma sätt visar hur direktörer, majoritetsägare, styrelse och aktieägare anländer till en stämma i symbolisk form hur makten och dess legitimitet ser ut i organisationen. Det är viktigt för en samtida ledare i dagens Sverige att uppträda som en folkets man. Men det är inte alla förunnat att klara av det med samma bravur som Kamprad när kamerorna går.

TOMAS ONEBORG

I

ngen äter varmkorv som Ingvar Kamprad.

Den svenske multimiljardären, en finansman av globala dimensioner, med ett möbelimperium som i stort sett omfattar hela den kända världen, utom Nordkorea, kramas med sina anställda, knyter byfånemössan under hakan och mumsar i sig en varmkorv med bröd, utan minsta tanke på att försöka se smart eller värdig ut.

Bilderna av Kamprad är i en helt egen kategori när det gäller fotografier av makthavare.

När andra gärna vill visa sin värdighet, framhäva sin goda smak och markera sin höga status, genom kläder, positioner, kameravinklar och miljöer, tycks Kamprad i stället närmast ha satt i system att låta sig avbildas så antipretentiöst, nedtonat och medvetet spontant att han borde vara en förebild för alla verkligt stora makthavare, inte minst politiker.

Problemet är väl bara att man måste visa vad man går för innan man kan kosta på sig att så bryta mot alla förväntningar på hur en stormrik finansiell överhet med ett multinationellt imperium bakom sig ska uppträda.

Kamprad utan Ikea och miljarderna vore bara en vanlig småländsk tjyvgubbe. Och det är väl exakt det som vi ska tänka. Ingen annan har med en sådan framgång som Kamprad iscensatt sin egen folkliga vanlighet.

Ett mycket intressant exempel från den politiska maktens arena är det kända påbudet från Moderaternas Per Schlingmann att framträdande moderater inte längre borde uppträda i slips och knutblus. Det gällde att bli mer informell, kunna uppträda avspänt och verkligen framstå som representanter för det folk vars röster man behöver för att bibehålla sin maktposition. Det gamla safanknutna högerpartiet skulle transformeras till det nya arbetarpartiet och direktörerna i sina mörka kostymer är inte precis några röstmagneter.

Det senaste mediala spektaklet i Maramö, då de borgerliga partiledarna skulle spela folkliga och grilla korv och bete sig, var dock så genomskinligt i sin iscensättning att det snarare framhävde deras brist på folklighet, vilket i Sverige är detsamma som brist på äkthet. Och om något så avslöjade det cynismen bakom manipulerandet av media och bilden av våra högsta politiska makthavare. men även på den andra sidan av det politiska spektrat finns det imageproblem. Bilden av socialdemokratiska toppar som berikar sig, som bygger privata karriärer på sin politiska erfarenhet, utvecklingen av en partiadel och intrycket att alla ändå är ihopgrötade med varandra bakom kulisserna, har djupt skadat bilden av den svenska socialdemokratin, som tidigare kunde göra anspråk på att ha »skapat« det moderna Sverige, ha genomfört folkhemsidén och byggt ett modernt och jämställt

samhälle som låg främst i världen på alla områden. Mycket av det där var naturligtvis också ren mytbildning, men imagen, bilden av sap och dess legitimitet som i princip statsbärande parti, vilade på den historieskrivningen och hur dess ledare i förhållande till den framställdes.

Fram till och med Tage Erlander var denna bild av socialdemokratins ledare given. I och med Palme kombinerades den med att han öppnade sitt hem alltmer för att visa sitt privatliv. I bilderna av honom ses han gärna med håret på ända, ett brett leende, när han kramar om en trogen väljare eller håller någon av sina små söner i handen.

Ingen senare socialdemokratisk ledare har kunnat återknyta till den här klassiska bilden av den socialdemokratiske ledaren som både folklig, legitim och modern. Ingvar Carlsson tycks inte ha haft något privatliv, och Göran Persson blev i stora stycken som en karikatyr av en socialdemokratisk maktfullkomlig pamp, stor, bufflig och nedlåtande – och i slutänden en som främst tycks ha berikat sig själv på sin politiska karriär.

Mona Sahlin hade chansen att skapa en modern ledarfigur, men klarade inte balansen mellan det symboliska och det privata i det mediala spelet – och antagligen hade hon sitt kön emot sig också. Det är svårare för kvinnor att finna den rätta balansen, för spelar de för tydligt på maktsymbolikens villkor avhånas de gärna som okvinnliga, som Angela Merkel i dag, och öppnar de för mycket

»När andra vill markera sin höga status tycks Kamprad i stället närmast ha satt i system att låta sig avbildas antipretentiöst, nedtonat och medvetet spontant.« fotografisk tidskrift | 18

SCANPIX

Olof Palme med sonen M책rten 1963.

Ingen senare socialdemokratisk ledare har kunnat 책terknyta till den klassiska bilden av en ledare som b책de 채r folklig, legitim och modern.

19 | no 2/2013

JEAN MICHEL PSALIA ABACA/EYEWITNESS PICTURES

JEREMY HUNTER

KUNGAHUSET

WIKIMEDIA

Makt manifesteras på olika sätt i olika tidevarv: Kung Henry I, prins Daniel, kejsaren Bokassa, Silvia, kungen och rapparen Slick Rick som leker med forna tiders maktattribut.

för inblickar i vardag och privatliv kan de framstå som för partikulära och svaga – alltså som för kvinnliga. Förutsättningarna för bilder av kvinnliga och manliga makthavare är ganska olika, vilket återspeglar vår stereotypa syn och förväntningar på de respektive könen.

H

istoriskt var makthavaren tvungen att framträda i största möjliga prakt, helt enkelt för att vara synlig, för att kunna dra till sig folkets blickar och därmed bekräftas i sin ställning och sin position i centrum av uppmärksamheten. Inramningen av deras maktutövning var en del i denna maktutövning, som

»Estetiken som omgav de självutnämnda kejsarna är numera snarast något som exponeras i realityserisen ›MTV Cribs‹.«

både uttryckte och bekräftade att den rådande ordningen var riktig. Kulmen historiskt sett för denna typ av symboliskt praktfull maktutövning var Frankrikes kung Sol, Ludvig xiv. Runt hans gestalt skapades ett helt enormt maskineri av prakt, uppvaktning, samordning och inriktande av blickarna mot den upphöjde fursten, i rollen som Solen själv. Hela Versaille är egentligen inget annat än en ideologisk scenografi, som går ut på att samordna nationens uppmärksamhet mot fursten, som befinner sig i centrum och på toppen av allt.

Spår av detta lever kvar även i dag, i arrangemangen kring företagsstämmor, bilderna av ledare uppe på podiet, i talarstolen, och på det sätt de anländer till evenemang; antingen genom att gå genom den samlade publiken, vare sig dessa är aktieägare eller riksdagsmän, eller genom att träda fram direkt uppe på scenen.

Fast den här typen av maktteater är i dagens Sverige mest en blek skugga av historien, och sådana praktfulla furstebilder framstår som mest komiska i dag, så otidsenliga är de. Inte ens diktatorer i vad som tidigare kallades tredje världen tror i dag att makten kan låta sig uttryckas på något legitimt sätt genom den här typen av furstlig prakt. De sista dödsryckningarna för den stilen var tyranner som Bokassa, som, likt en sentida Napoleon, lät kröna sig till kejsare av Centralafrika.

Estetiken som omgav de självutnämnda kejsarna är numera snarast något som exponeras i reality-serien MTV Cribs besök i filmstjärnors hem, den hör till underhållningens och sportens värld, till de privata njutningarnas, inte den bjudande offentliga pompans.

Fast en aspekt av fursteidealet, som 1900-talets diktaturer annars borde ha gjort slut på, lever

ironiskt nog kvar i vissa regimer med vänsterprofil, som i Kuba och Venezuela, där ledaren – el máximo líder – fortfarande identifieras med nationen som helhet, med folket som kollektiv, och ibland till och med med själva landskapet och naturen som omger dem. Något som accentuerades nyligen i Venezuela i samband med Hugo Chávez begravning. Men i de flesta demokratiska sammanhang, liksom där det handlar om ekonomisk makt, är den här typen av total identifikation mellan ledaren och flocken/nationen/företaget numera helt överspelade. i sverige har vi ju fortfarande en kung vars legitimitet är villkorad av riksdagen, det vill säga folket.

Han kan inte porträtteras som för högdragen, för fjär, hans legitimitet vilar på att han är en kung för hela folket, en man i tiden – för Sverige i tiden.

Ironiskt nog tror jag verkligen att många av de lustiga, fräcka, komiska bilderna av honom, liksom i stort bilderna av kungafamiljen i olika vardagssituationer, också bidrar till att stärka monarkins legitimitet. Bara inte den symboliska funktionen av företrädare för nationen och samlande gestalt för hela folket, skadas.

Detta senare vore ödesdigert för monarkin som institution, och det kommer att avgöras av hur Victoria uppträder, och hur hon kommer att porträtteras i framtiden. Hon och hennes närmaste får inte bli för privata, och det får inte framstå som om lyxen, mer än vad de kan anses ha förtjänat, är för mycket av ett självändamål. Kungafamiljen med monarken i spetsen är än i dag den yttersta symbolen för den svenska nationen, som skänker både glans och legitimitet, till exempel genom vilka personer de bjuder till kungamiddagar och älgjakter. fotografisk tidskrift | 20

COUCHSESSIONS.COM

»Om det kom fram att prins Daniel gått på sexklubb skulle hans position vara förverkad, han skulle visas tillbaka till sitt ursprung.« Den största faran för dem ligger i om det framstår som att deras privilegierade liv inte levs i statens och nationens tjänst. De symboliska framträdandena, Eriksgatan, mötena mellan kungahuset och folket, och prestigefyllda sammankomster som de årliga älgjakterna och de officiella middagarna, måste förstås som betydelsefulla och ändamålsenliga, inte som något privat nöje.

Monarkin må vara något av en realitysåpa, men den får absolut inte spåra ur i MTV Cribs.

En hel del går att läsa in i hur prins Daniel uppträder och porträtteras. Där är det viktigare än för andra i familjen, med undantag för drottning 21 | no 2/2013

Silvia, att hans uppträdande är respektabelt och att han kan tas på allvar. Ett skämt med kungen är ett skämt med någon som redan i princip är »oberörbar«, men ett skämt med de ur legitimitetssynpunkt sett svagare delarna av familjen kan vara mera känsligt. Om det kom fram att prins Daniel gått på sexklubb skulle hans position vara förverkad, och han skulle visas tillbaka till sitt ursprung – symboliskt om inte annat. När kungen påstås ha gjort sådana saker passar det bara alltför väl in i gammal tradition, och anses alltid begripligt. Han har ju levt ett så påpassat liv, det kan ju inte vara lätt, alltid i rampljuset, alltid utsatt – förståelsen går mycket långt i det fallet. Mycket längre än den skulle göra också om en politiker, företagsledare eller fackpamp skulle bli påkommen. Sexklubbsbesök har ju fällt mer än en makthavare genom åren.

I

den svenska storfinansens värld finns också ärftliga positioner. De mest framstående, som också symboliskt står kungafamiljen nära, är Wallenbergs. Wallenbergarna står för stabilitet, tradition, en makt som är lierad med statsmakten, de måste uppfattas som patrioter, som långsiktigt ansvarstagande. De ska så klart visa upp sin rikedom, men rikedomen får aldrig bli huvudsaken, den får aldrig stå i vägen för bilden av dem som välförtjänta arvtagare och förvaltare av en stor tradition. Wallenbergare framställs alltid som seriösa, och deras direktörer är de allra mest prestigefyllda. Även Bonniers har en tung roll att spela på den nationella scenen. Men de har också ett särskilt nationellt ansvar för det kulturella arvet, som de uppträder som förvaltare av. Deras varumärke, imagen som finansfamilj, bygger på ansvar, god

smak, kultur och svensk litteraturhistoria under de senaste 150 åren. De kan kosta på sig en större avspändhet, en friare stil, i klädsel och poser, och bör inte framstå som maktmänniskor av Wallenbergs slag, utan mera humanistiska, tillgängliga och demokratiskt ansvarstagande.

Men legitimiteten i dagens företag vilar mer på framgång än på arv, och framgång manifesteras numera uteslutande ekonomiskt. Den som tjänar mest har lyckats bäst. Det är därför topplönerna dragit i väg så länge, inte för att någon skulle behöva de enorma inkomster som de främsta toppdirektörerna får, utan för att högst lön signalerar att man har den främsta ledaren vid rodret i sin organisation. Hög lön genererar hög lön, och legitimerar i sig maktpositionen, vilket antagligen är en av de viktigaste anledningarna till att även företagsledare som misslyckas, det vill säga vars företag under deras ledning förlorar pengar och marknadsandelar, får för gemene man enorma kompensationer i bonusar, löneförhöjningar och så vidare. Det handlar helt enkelt om den symboliska legitimitet som skapas av de stora pengarna.

Att sänka ett arvode skulle vara att inte bara ta ifrån den enskilde ett privilegium och en position, utan att också underkänna den existerande maktstrukturens legitimitet. Pengar är makt och inflytande, och i dag, då gudomliga mandat eller rå våldsmakt inte kan fungera legitimerande i organisationer som inte bygger på demokratiska maktstrukturer, är pengar den viktigaste symboliska legitimeringen av makt och maktutövning. de flesta makthavare i dagens Sverige är fullt medvetna om att de måste ta kontrollen över mediabilden av sig själva. Balansen är emellertid

Bilden föreställer SE-bankens ledningsgrupp fotograferade för årsredovisningen 1988. Den här typen av formella maktbilder är inte lika lätta att hitta i dag.

fotografisk tidskrift | 22

»Svenska politiker kan inte semestra på franska Rivieran och bör inte ha opera som kulturellt intresse, men en direktör kan mycket väl ha den livsstilen.«

ROLF ADLERCREUTZ

svår mellan att vara medveten om sin framtoning och att börja verka falsk, som en del av de misslyckat folkliga politikerna. Det är en intressant paradox att den ökade exponeringen för mobilkameror, som gjort att en offentlig person inte har någon privat sfär kvar längre eftersom den är ett lovligt villebråd för fotografering överallt, går hand i hand med att somliga makthavare tycks bli alltmer medvetna och angelägna om att styra hur de framställs. Jag kan tänka mig att vi kommer att se en dubbel utveckling, där å ena sidan den allt fattigare dagspressen i högre grad tvingas hålla till godo med bilder och material som de serveras av pr-byråer och liknande, medan å andra sidan ett slags piratrapporterande, med mobilbilder och ogrundad ryktesspridning, också ökar i omfattning.

Och hur ska en vanlig medborgare bilda sig en riktig uppfattning om förhållandena, om det mer och mer är spindoktorns eller Flashbacks verklighetsbeskrivning som är alternativen, och bilderna antingen är officiöst arrangerade, (om så på det spelat naturliga sättet enligt Maramöestetiken), eller snapshots tagna med mobilkameror? när nationalmuseum för ett par år sedan visade upp porträttfotografi av den svenska kungafamiljen var kronprinsessan fotograferad av den etablerade modefotografen Mikael Jansson. Vad säger det om hennes imagebyggande? Hon är en modern kvinna som är fullt medveten om hur viktig bilden av henne är. Och hon vet att i den symboliska position som hon uppbär är skönhet och självmedvetenhet, stilkänsla helt enkelt, lika viktigt som tradition och den ansvarsfulla värdighet som det svenska kungahusets symboliska makt bärs upp av. Som kvinna kommer hon antagligen att kunna spela på situationens förutsättningar med större framgång än dagens monark, och hon gör det redan skickligare och mera självmedvetet än många kvinnliga politiker. Är det så att kvinnor måste vara mer seriösa än män på sina maktbilder? Vid en snabb genomgång av bilder på manliga och kvinnliga ledare kan det tyckas så. Det beror, skulle jag gissa, antagligen på att män i dag bör »ta ner« sina anspråk, även om ingen klarar det fullt lika virtuost som Kamprad, för att kunna utöva makt effektivt. Kvinnor måste fortfarande visa sig sin maktposition mogen och kan inte tillåta sig lekfullhet – medan mannen å 23 | no 2/2013

sin sida inte kan tillåta sig för stort allvar. En man kan vara kompetent och lekfull, gärna också spela fadersrollen offentligt.

En kvinna däremot måste hela tiden markera sin kompetens på ett annat sätt, hon kan inte vila i maktpositionen som om den vore något som självklart tillkommer henne. Inte ens, tycks det, om hon är infödd i en makthavarfamilj. Bilder av Victoria med håret på ända och synlig troskant skulle uppfattas som mera skadliga än motsvarande bilder på kungen i dag.

Inte heller kvinnliga direktörer och medlemmar av ledande finansfamiljer, som visserligen gärna får vara självsäkert avspända på bilderna, kan ändå helt släppa fram lekfullheten.

Men det kanske inte bara har med maktpositionen att göra, utan med en generell bild av att mäns lekfullhet är pojkaktigt charmig och lagbyggande, medan kvinnlig lekfullhet mest är lite märklig och smått opålitlig, den skapar otrygghet, då den förekommer.

D

en som segrar och lyckas är alltid en legitim ledare. Framgång skapar sin egen legitimitet, men den kan hanteras på många olika sätt.

I Sverige anses det inte riktigt okej att visa upp sin rikedom, vare sig den är gammal eller ny. Vi har fortfarande inte riktigt hämtat oss från chocken då den första idrottsmiljonären flyttade till Monaco på 1970-talet. De skulle ju vara svenska helyllegrabbar som åkte skidor och spelade tennis av kärlek till sporten, och så plötsligt växlade de spår, började leva lyxliv, festade på Rivieran och dejtade fotomodeller.

Idrottsstjärnor är naturligtvis inte några makthavare i den mening som är aktuell här, men reaktionen på deras lyxliv, och hur vårt förhållningssätt till det förändrats sedan 1980-talet, är rätt talande för vad vi anser vara legitimt exponerande av den egna framgången, det vill säga materiellt exponerande.

lyx är faktiskt en central fråga då det gäller att förstå samtidens bilder av makthavare. En ledare bör förvisso visa sin rikedom, eftersom rikedomen kommer av framgång och framgång är det som alltså ger en modern makthavare legitimitet.

Men samtidigt får den inte överdriva, inte verka slösaktig och ansvarslös, utan rikedomen ska vara

smakfullt exponerad. Det gäller också att visa att man vet vad som gäller: de rätta märkena, de rätta semesterorterna, bilarna och fritidsintressena.

Svenska politiker kan inte semestra på franska Rivieran och bör inte ha opera som kulturellt intresse, men en direktör kan mycket väl ha den livsstilen – lite beroende också såklart på vilken typ av företag den leder.

En ledare som emellertid bröt mot dessa regler, och som tvärtom i närmast amerikansk stil satte vräkigheten och maktutövningens brutalitet i centrum i den offentliga bilden av sig själv, var Jan Stenbeck. Till skillnad från Ingvar Kamprad var han ingen self-made man. Han var född till rikedomen, men förvaltade och utökade den med en hänsynslös nonchalans som gjorde att han ändå framstod som en uppkomling. Och det var han nog både medveten om och positiv till. Han såg till att hela tiden röra om i maktpositionerna i sina företag. Han utmanade förväntningarna, och betraktades som en rätt hänsynslös ledare, men också som en självständig och viljestark entreprenör som medvetet bröt mot det svenska finanslivets oskrivna lagar. Och han var säkert alldeles nöjd med ryktena som spreds, både om hans hårda nypor och hans fördomsfria stil. Han var en makthavare vars image i Sverige möjliggjordes av att han så tydligt avvek från allt det förväntade, han verkar inte ha brytt sig om etablissemang, status, kungamiddagar eller någon som helst folklig kärlek och respekt. Och det är för just de sakerna han nu i efterhand beundras.

Hans dotter Cristina, som ärvt hans maktposition, har en fascinerande och utmanande plattform för sin framtida profilering. Även om hon hittills, som så många kvinnliga makthavare, valt att hålla en mer nedtonad och traditionellt seriös stil, nästan som en gammelmoderat, så finns det helt klart möjligheter för också henne att vidga ramarna för hur en kvinnlig makthavare kan framträda i offentligheten i dagens Sverige. ett hett tips, till såväl henne som andra makthavare, är att följa Kamprads och Stenbecks exempel, och skaffa sig en image som gör att de tål att plåtas i vilket läge som helst, för annars kommer där förr eller senare en privatperson med en mobilkamera och spräcker illusionen. Försök inte att äta varmkorv med värdighet, för det går inte, men ta gärna en klick rysk kaviar på den.

fotografisk tidskrift | 24

tankar om en bild

Det här rummet – är det ens ett rum?

Författaren Kristian Lundberg skriver om en bild av Annika von Hausswolff.

ANNIKA VON HAUSSWOLFF

tid äter. Det är en oundviklig rörelse. Tid äger dig bara för att du skall bli förlust. En bro blir befäst.

Ett krig överges. En kvinna lämnas. Ett barn åldras.

En kista sänks ner. En kyrka byggs. Det är tid. En mur kommer att resas. Ibland tror jag att tiden är en insekt. En puppa. En larv. En skalbagge. Den äter sig fri, transformeras. Tid är motmakt. Det som överges.

Kärleken. Hatet. Vad är det vi nu ser?

Tid läker inte sår. Det är möjligt att tiden är ett sår.

Det heliga kommer bli profant. Det omvända? Är det möjligt? Kommer det profana bli heligt? Den som i dag håller en bok i sin hand kommer snart uppleva att den blir oläsbar. Tiden översätter allt till obegriplighet. Tid blir ett språkligt virus, en skalbagge.

Den som går ner på knä kommer resas upp.

25 | no 2/2013

lyssna nu. Jag säger det nu för att det är en ingång – inte bara till den här bilden, utan till det som sker i bilden: »Jag är en kropp. Du är en kropp.« Alla berättelser påbörjas där, avslutas där.

Jag är en kropp som rör mig in genom ett rum, genom en plats. Och denna plats kommer till mig, in i mig – och den avkräver mig ett svar. Det hade inte varit omöjligt att påstå att själva frågan rymmer en moralisk dimension. Det heliga. Det profana.

Kan man vända på det? Ja. Det är ett måste. Rummet färdas genom tiden. Rummet förvaltas inte. Det ges upp. Det är en helt egen rörelse. Och det som utgavs för att vara heligt är raserat – just för att kunna släppa in strimmor och sprickor av det heliga. Det ljusa är det mörka. Så, jag som är denna kropp – en kropp som måste dö, som måste bli sin förlust – vad skall jag säga när jag ser gränsområdet överträdas? Det är som att smuggla in en främmande valuta och först när gränsen är passerad förstå att sedlarna är värdelösa.

Obrukbara. Jag ser ett sakralt rum. Jag ser att det heliga – det vi trodde var det heliga – nu är övergivet, förlorat. En övergiven kyrka. Ett krig. En ruin.

Och det är just det som sker här, bakom allt – vi ger upp, och först då skall vi kunna ta emot. Det främmande. Det hotfulla. Är det döden vi ser? Nej. Är det förlust? Nej. Det är tid.

Det som låter sig skändas skall återuppstå. Det som har skändats skall resa sig upp. Det är vad vi ser.

Vad är det vi inte ser? Det är det som ger bilden djup.

Förlusten har blivit en vinst.

Ikonen blir en levande bild av Kristus i samma ögonblick som bilden är sönderkysst.

Kan ett rum resa sig upp? Nej. Det kan heller inte överges. Den som vet just detta låter platsen ta form inom det egna jaget. Och du är i detta kaos, i denna helighet som uppstår genom förlusten. Du är en människa. Du är ett rum. Och – du kommer förlora. Det som är du kommer spridas i vinden, blåsa bort. Det är oundvikligt. Det är mänskligt. Och just därför fruktar vi det.

Guld. Silver. Mull. Smuts. Böcker. Var inte rädd. Var inte rädd. det här rummet, är det ens ett rum? Vad är det vi ser? Jag frågar: Vad ser du? Bråte? Pelare? Ornament?

Bänkar? Kan du föreställa dig rörelserna som skett genom rummet? Rökelsekaren? Kören? Den spröda lovsången? Det skall upphävas. Guld skall bli mull.

Böckerna skall bli till en handfull jord, tung fuktig jord. Det som är vi – det som är rummet – det skall lämna sina utgivna ramar. Det skall ta plats inom dig.

Annektera dig. Ta plats inom mig. Det är ett annat slags våld. Det här. Den här bilden. Den här bilden har följt mig sedan jag första gången såg den. Den gör sig tydlig. Den gör sig klar inom mig. Den visar tiden som en konkret plats som hela tiden förflyttar sig.

Ett riksdagshus. En kyrka. En skola. Ett hem. Ingenting. Det är bara ett ingenting.

Det är vår frihet. Det är vår förlust.

Kristus är inte en plats utanför dig, inte ett givet sammanhang där vi kan foga samman all vår rädsla, söka skydd bakom väggar, platser, tak. Vi är utlämnade. Det är utan nåd.

Och det är just det som är vår enda befrielse. Vårt enda hopp. Vi är ett hus. Vi är en kyrka. Vi är människor. Och nu skall vi raseras, vara vår förlust. Och ljuset, välvande sig, i rummet – ut från rummet. Vi är där, nu. / KRISTIAN LUNDBERG

fotografisk tidskrift | 26

PORTRÄTTFOTOGRAFI Av Svenska fotografers förbunds medlemmar uppger 43 stycken att de är just porträttfotografer. Det finns dock anledning att tro att många fler medlemmar tar porträtt men kanske inte alltid har en egen studio.

Svenska Fotogruppen samlar porträttfotografer och har 96 företag anslutna runt om i hela Sverige.

på jobbet

Läs mer om dem på svenskafotogruppen.se.

»Branschen förändras och man måste anpassa sig«

LINDA DYBECK

NAMN Alireza Nehzaty. ÅLDER 53 år.

UTRUSTNING Canon EOS-5D Mark II och Canon EOS-1D Mark II.

Alireza Nehzaty driver porträttateljén Studio Lindström tillsammans med sin fru Susanne. När jag kliver in känner jag igen honom direkt: han är den trevliga och pratglade fotografen som hade studio i Aspudden utanför Stockholm i mitten av 1990-talet.

Jag tar av mig skorna för den äkta mattans skull och sjunker ned i den röda sammetssoffan. Hemtrevlig och varm stämning.

Men en liten skylt med guldram står framme på soffbordet och påminner mig om att här jobbar ett proffs. Vänligen observera att orginalbildfiler inte ingår i våra paketpriser!

– Ja, man kan aldrig vara nog så tydlig med sådana saker, säger Alireza Nehzaty och häller upp kaffe åt oss.

Alireza Nehzaty kom från Iran på 1980-talet och är utbildad fotograf, grafiker och webbdesigner. När han 27 | no 2/2013

först kom till Sverige jobbade han som trafikledare på Storstockholms Lokaltrafik.

– Jag trivdes bra och jobbade så mycket att chefen en dag sa till mig att jag måste ta semester minst en månad, säger han.

Eftersom han inte visste hur han skulle fylla tiden och ville lära sig ännu mer om fotografi satte han in en annons i Gula tidningen (1980-talets pappers-Blocket). Han skrev att han ville assistera gratis och fick napp hos reklamfotografen Bruno Schmidt.

– Schmidt var ganska bohemisk och jag är en ordningens man så jag började med att städa och plocka i ordning. Det gillade han och jag blev kvar i flera år. Det blev min skola. Arbetade åtta timmar på SL och sedan åtta timmar hos honom. Vi använde bara Mamaya rb 67. När jag skulle överta bröllopsfotograferingen hyrde vi in några modeller som jag övade på. När det gick bra lät han mig ta över all bröllopsfotografering.

Klockan närmar sig fem och en kund ska komma och jag ska få vara med i studion. Vi sippar på kaffet och hälsar på Alirezas fru Susanne som är en av de två som jobbar med efterarbetet och formger designade fotoalbum åt kunderna.

– Nu har vi haft den här studion i tio år och det rullar på. Men branschen förändras och man måste verkligen anpassa sig för att överleva.

Förr hade vi kanske 8–10 passfotograferingar per dag, de försvann helt med den nya lagen.

Men när den amerikanska skådespelerskan Demi Moore poserade gravid på omslaget av Vanity Fair satte hon i gång en gravidfototrend som vuxit sig starkare och starkare.

– Nu gör vi rätt många gravidfotograferingar, kanske 2–3 per vecka.

Och när bebisen är född kommer ofta föräldrarna tillbaka med den, så det blir mer jobb. Det är roligt att ha sådana långvariga relationer med sina kunder.

Alireza Nehzaty är även bröllopsfotograf och fotograferar både svenska och iranska bröllop. Det bor cirka 60 000 iranier i Sverige och bland dem finns många av hans kunder.

– Iranier gillar stora påkostade bröllop. Den stora skillnaden mellan svenska och iranska bröllop är att iranier vill att man ska vara med hela dagen och att vi måste lägga mer tid på design och retusch.

Ali är mycket noggrann med planering och kontraktsskrivning och gör tydliga körscheman innan bröllopsfotograferingarna.

– Vi träffas här och talar igenom allt innan, jag och brudparet. De kan till exempel säga: plåta min mamma mycket, ta bilder när vi dansar, ta inte bilder när jag dansar, ta inga bilder på den eller den mostern. Man kan säga att jag är väldigt förberedd när jag

åker ut och gör jobbet. Kunden måste bli nöjd. Det är det viktiga.

Nu kommer kunden som Alireza ska fotografera. Hon är ny på sitt jobb och ska presenteras på webben.

Han kollar ljuset i studion, ställer in kameran och pratar.

– Slappna av, sänk axlarna, tänk dig att dina arbetskompisar står här och klappar händerna, blir det dåliga bilder så slänger vi dem. Jättebra, titta på mig! Le med ögonen!

När kunden godkänt bilden fortsätter vi att tala om att kunden måste känna sig omhändertagen och sedd.

– Jag bryr mig jättemycket om service och vill att alla ska känna att de får valuta för sina pengar. Om en kund inte blir nöjd med hur han eller hon ser ut, eller kanske vill ha mer retusch, då fixar vi det.

För ett par år sedan blev Alireza polisanmäld av maken till en kvinna som hade beställt gravidfotografering och godkänt villkoren i kontraktet som tillät att han använde bilderna i sin egen marknadsföring.

Det gick inte till åtal men det var en jobbig upplevelse.

– Det är obehagligt när man blir anmäld utan att förstå varför. I efterhand kan vi säga att vi lärde oss att vara extremt noggranna med kontrakt och alltid se till att få godkännande från maken också. Det gäller att vara en ordningens man även här. / JENNY MORELLI

praktik

TIll höger: Blåser man säckpipa blir man rätt röd av ansträngningen. Jag placerade därför min mätpunkt i pannan på trumslagaren till höger. I bilden till vänster mäter jag hans hudton till röd = 215, grön = 180 och blå = 145.

De grå plattorna på marken får då ett värde på 150 i alla tre kanaler.

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Träna ditt öga att se färgstick Att arbeta med färgbalans i minnesfärger kräver att du ger ögat en paus

Jag har tidigare tagit upp de två viktigaste felen hos de bilder som kommer in till olika tidningsredaktioner. Färger som ligger utanför det tryckbara omfånget (F nr 1/2011) och utfrätta högdagrar och igenbeckade skuggor (F nr 1/2013). Denna gång är det färgbalansen som står i fokus.

Om utfrätta högdagrar är omöjliga att korrigera i efterhand är färgbalansen desto enklare att ändra med en enkel kurvjustering. Men det är ofta som sådana fel följer med ända fram till trycket. Därför ser vi ofta hudtoner som svänger från isande blå till gulsotsgula, från åksjukegröna till fylleröda i tryck. Men sådana fel drabbar inte bara hudtoner. Jag kan bläddra i en fototidning, där de svarta kamerorna drar mot magenta på en sida, grönt på nästa. Jag läser en resebilaga där himlarna är gröna i stället för blå och där grönskan har en onaturlig blågrön färg.

Naturligtvis är det inte alltid som en bild ska ha en »realistisk« färgåtergivning. Det finns många exempel på bilder där man kunnat utnyttja färgsticken kreativt för att få fram en bestämd känsla i bilderna.

Men de bilder jag nu har tittat på, det är bilder där dessa färgstick bara är distraherande och störande.

Det finns vissa färger där vi lättare ser färgstick. Vi vet hur en hudton ser ut, vi vet hur himlar eller växande grönska ska vara. Därför är det viktigast att sådana färger, så kallade minnesfärger, ser ut som vi förväntar oss. Sådana färgstick är naturligtvis enkla att se vid en välkalibrerad skärm. Men även om du sitter på en välkalibrerad skärm är det lätt att missa dem. Orsaken är att vårt färgseende lurar oss genom att snabbt

adapteras mot de färgstick som finns i bilden. Vi vänjer oss helt enkelt vid färgsticket som finns på skärmen.

Man brukar hävda att vi har 10–15 sekunder på oss att se ett färgstick, sedan har färgseendet adapterats och vi har vant oss vid färgsticket. Det finns två lösningar på detta problem.

Det ena är att undvika att stirra in i skärmen under långa tider. Titta på något annat under några sekunder för att kalibrera ditt färgseende.

Det är viktigt att belysningen i ditt rum har en färgtemperatur som stämmer överens med den du har på skärmen. Jag använder lysrör som har en färgtemperatur på 5000K och ett färgåtergivningsindex på 96 eller högre. Hos lysrörstillverkaren har sådana lysrör beteckningen 950.

Jag tittar med jämna mellanrum bort från skärmen under ett par sekunder, så mitt färgseende anpassas mot rumsbelysningen. När jag sedan ser på skärmen har jag alltså 10–15 sekunder på mig för att bestämma vilka färger som inte känns rätt i sammanhanget. Ser jag då ett färgstick i någon del av valörskalan är det enkelt

Därför ser vi ofta hudtoner som svänger från isande blå till gulsotsgula, från åksjukegröna till fylleröda i tryck.

att göra ett kurvjusterings-lager som kompenserar detta stick.

Den andra metoden är att använda programmets infopanel. Alla bildbehandlingsprogram jag använder har en möjlighet att mäta vilket färgvärde som en pixel har. Detta gör det möjligt att kontrollera färgbalansen även om du inte har en skärm som är perfekt kalibrerad. Du lär dig helt enkelt vilka färgvärden som vissa färger ska ha för att de ska se rimliga ut. För att detta ska vara möjligt måste varje bild ha samma arbetsfärgrymd.

Har du två bilder, där den ena är i färgrymden srgb och den andra är i Adobe rgb, kommer färgerna se olika ut, även om du mäter upp exakt samma färgvärde. Så se till att bilderna ligger i en och samma färgrymd.

Arbetar du med bilder som ska ut på webben, använd srgb. Ska bilderna däremot tryckas eller skrivas ut på en skrivare med större färgrymd, använd Adobe rgb som din standardfärgrymd. Ska du mäta färgvärdena i bilden kan det vara bra att ställa om pipettens storlek, så att du inte bara får värdet från enda pixel. Har du bilder med låg brusnivå kan det räcka med 3 x 3 pixlars yta, med brusigare bilder kan det vara bra att mäta en större yta. 5 x 5 pixlar eller 11 x 11 pixlar är ett bättre värde vid bilder med hög brusnivå. I Photoshop gör du detta genom att välja pipetten och i alternativlisten högst upp i Photoshops fönster välja storlek på pipetten vid Punktstorlek(Sample size).

När du aktiverat pipetten placerar du den över en representativ ton. Är det en hudton du ska mäta, se till att du inte mäter en glansdager eller en skugga. Ett högdagerparti som är

jämnt belyst är det ideala. Se sedan efter vad du fått för färgvärden i infopanelen.

En vit persons hudton brukar ha en skillnad mellan den röda och gröna kanalen på cirka 35 steg, medan skillnaden mellan den gröna och blå brukar hamna på cirka 25 steg. Mäter du upp ett färgvärde på 210 i den röda kanalen är det alltså rimligt att få ett värde på runt 175 i den gröna kanalen och runt 150 i den blå.

Naturligtvis stämmer detta inte för alla människor. Ju mindre skillnaden är mellan de olika kanalerna, desto blekare är hudtonen. Så en människa med blek hud har en skillnad på runt 25 steg mellan den röda och gröna och kanske bara 10 steg mellan den gröna och den blå.

En person med en mättad, solbränd hudton får alltså en större skillnad mellan de olika färgkanalerna. Men den röda färgkanalen är alltid högre än den gröna, och den gröna är alltid högre än den blå, om du vill ha en hudton som ska se normal ut.

På samma sätt kan du arbeta med andra minnesfärger. Ett föremål som ska vara neutralgrått ska ha samma värde i den röda, gröna och blå kanalen. Ju lägre värde du har, desto mörkare kommer tonen att vara. Se bara till att färgvärdena hålls i balans, så kommer du få en neutral färg. En normal himmel har ett högre värde i den blå än i den gröna, men den röda har det lägsta värdet. Grönska ser oftast naturligast ut om det gröna värdet är något högre än den röda, medan däremot den blå ska ha rätt ordentligt lägre värde. Även om du har en kalibrerad skärm med ett stort färgomfång kan det vara bra att lära sig att använda infopanelen och läsa av färgvärdena. fotografisk tidskrift | 28

STEFAN OHLSSON

Röd -10 Grön +10.

Röd 0 Grön +10.

Röd +10 Grön +10.

Röd -10 Grön ±0.

Röd 0 Grön 0.

Röd ±10 Grön ±0.

Röd -10 Grön -10.

Röd 0 Grön -10.

Röd +10 Grön -10.

29 | no 2/2013

teknik

EPSONS MINILABB Epson har utvecklat ett minilabb som använder bläckstråleteknik i stället för att vara baserat på fotopapper och kemisk framkallning. Epson Sure Lab förbrukar betydligt mindre energi än ett traditionellt minilabb och kräver ingen vattenanslutning eller kemihantering.

Skrivaren kan skriva ut på blanka, glättade eller matta medier i en bredd från 10 cm upp till 30 cm och med en maximal längd på 121 cm. Färgomfång och färgbeständighet är samma som för Epsons storformatsskrivare, det vill säga med ett betydligt större omfång och en längre beständighet.

DX-sensor från Nikon nikon visar en ny version av sin d7000, en kamera med dx-sensor med namnet Nikon d7100.

Sensorn är 23,5 x 15,6 mm stor och ger bildfiler på 24 megapixlar. Nikon har valt att inte använda ett aa-filter. Fördelen är en bättre detaljåtergivning. Nackdelen är en ökad risk för moaré.

Nikon har också gjort det möjligt att fotografera i en rad andra format än det vanliga 2:3.

De har till och med lagt in ett mindre format med samma proportioner. Fördelarna med detta är dels att fotograferingshastigheten kan ökas till 7 bilder/sekund, i stället för de normala 6 bilder/sekund. Optiken får också en snävare bildvinkel. Jämfört med en fullformatskamera får man en »brännviddsförlängning« med faktor 1,95. Ett 300 mm-objektiv får alltså en bildvinkel som motsvarar den man får med ett 585 mm-objektiv på en fullformatskamera.

DIGITALT BAKSTYCKE

NIKON MED FLOURITGLAS

Phase One släpper nu en ny serie av digitala bakstycken, där det första har en sensor på 60 megapixlar, den andra sensorn har en upplösning på 80 megapixlar och den tredje är ett filterlöst, svartvitt bakstycke på 60 megapixlar. Den nya serien har inbyggd wi-fi. Det gör det möjligt att ansluta bakstycket trådlöst direkt mot en smart telefon eller en surfplatta för att kunna betrakta, panorera, zooma, exponera, GPS-tagga och betygsätta bilderna.

Alla tre bakstyckena har en sensorstorlek som är 2,5 gånger större än en »fullformatssensor« på 24 x 36 mm. De använder också tekniken Sensor+, så att man vid fotografering vid högre känslighet kan slå samman 4 pixlar till en enda.

nikon har utvecklat ett 800 mm f/5,6 med autofokus och bildstabilisering. Detta är det längsta objektiv som Nikon har tillverkat med autofokus. För första gången har också Nikon använt flouritglas i ett objektiv. Två linser är av flourit och två linser är av ed-typ.

En av de främsta målen vid konstruktionen av objektivet har varit att hålla nere vikten och storleken. Valet av linser och konstruktionen av magnesium har gjort att objektivet bara väger 4 590 gram, trots den långa brännvidden och den höga ljusstyrkan.

Tillsammans med objektivet följer en telekonverter på 1,25 gångers brännviddsförlängning.

UPPDATERAD CAMERA RAW

NY RADIOSÄNDARE/ -MOTTAGARE

raw adobe uppdaterar Camera Raw och Lightroom till version 7.4 respektive 4.4. Nyheterna är stöd för ett antal nya kameror, som till exempel Canon eos-1d c och Leica m. Man har också förbättrat demosaikieringen av filer från Fujifilms kameror med x-Trans sensorer. Äldre versioner har kritiserats för att de skapar en utsmetningseffekt av färgerna.

pocket wizard har tagit fram en ny radiosändare/ -mottagare för kommunikation mellan kamera och blixt, kallad Pocket Wizard PlusX. Detta är den enklaste modellen som de har utvecklat och den har bara de grundläggande funktioner som krävs för att man ska kunna utlösa en blixt utan kablar. Max avstånd mellan kamera och blixt är 500 meter. fotografisk tidskrift | 30

www.rajalaproshop.se

En av nordens största Canon Pro dealers

Nikon D800

Canon EOS 5D Mark III

Rajala Pro Shop pålitlig kameraleverantör sedan 1919.

EOS 5D Mark III är en digital systemkamera med 22,3 mp fullformatssensor med 61-punkters autofokus och 6 b/s.

Spela in högkvalitativ Full HD-video, med manuell kontroll över allt från bildhastighet till ljud.

Swedish Chameleon

GITZO

Manfrotto

Skapa exceptionella bilder med banbrytande D800.

Sensorn i FX-format med 36,3 megapixlar och klassledande autofokussystem ger dina bilder djup och en oöverträffad detaljnivå. D-Movie i full HD-kvalitet ger dig stor flexibilitet att dela med dig av filmer i hög kvalitet.

Rode

Slik

Rajala Pro Shop Stockholm

Rajala Pro Shop Malmö

Besöksadress: Herkulesgatan 11 Post nr: 111 52 STOCKHOLM Tele: 08 - 789 45 00 Mail: info@rajalaproshop.se

Besöksadress: Drottninggatan 36 Post nr: 211 41 MALMÖ Tele: 040 - 12 13 06 Mail: malmo@rajalproshop.se

Tamrac

Sandisk

ERIK ÖSTENSSON

medlem

NYA MEDLEMMAR

Erik Östensson kommer för att inspirera oss.

Kom på årsstämma och fest varmt välkommen till sff:s årsstämma, inspirationsdag och tillika middag med dans lördagen den 27 april i Stockholm. Nytt för i år är att vi har lagt inspirationsföreläsningar och stämma på samma dag för att så många som möjligt ska kunna delta. Fotoförfattarna börjar med en frukost och strax före lunch börjar inspirationsdagen. Fotograferna Erik Östensson och Maria Rosenlöf visar bilder och kurator Robert Stasinski talar om marknadsföring.

Själva stämman börjar klockan 15.00. Festen med buffé, stipendieutdelning och dans sätter i gång klockan 19.00. Samtliga handlingar till årsstämman kommer att finnas tillgängliga på sfoto.se/forum/grupper/sff-arshandlingar. Även icke-medlemmar är varmt välkomna att anmäla sig till kvällens middag och fest på Nürnberghuset i Stockholm. Fullständigt program och anmälan finns på sfoto.se.

DE FAR TILL KAVALLA

VÄLKOMMEN TILL SFF Hej, Tuana Aziz! Varför gick du med i SFF? – Jag blev tipsad om att SFF kunde hjälpa till med juridiska frågor. Detta hade jag stor nytta av när en stor klädkedja använde en av mina bilder på en T-shirt utan tillstånd. T-shirten hade sålts över hela världen. Jag fick vägledning och hjälp av er jurist och fick skadestånd. Jag kände mig inte längre ensam.

Det känns verkligen tryggt att kunna fråga någon om råd när det gäller lagar.

nu är det klart vilka som får Kavalla-stipendier i år. De fem lyckliga Greklandsresenärerna är: Ingrid Nilson, Hannah Modigh, Simon Berg, Stig Hammarstedt och Åke Ericson. På Fotoförfattarnas sida kan man inspireras av tidigare stipendiaters berättelser från sina Greklandsvistelser.

REGERINGEN TÄNKER FEL i en debattartikel i dn (130223) anklagar Svenska fotografers förbund, Svenska Tecknare och Sveriges Författarförbund regeringen för att den tänker fel kring

HANNAH MODIGH

CISSI HAGBERG

Tuana Aziz, Skövde; Linnéa Bergenudd, Sundsvall; Saga Berlin, Hägersten; Lisa Love Bäckman, Solna; Lena Dahlström, Stockholm; Shila Forsman, Skarpnäck; Emelie Hallbäck, Gustavsberg; Lars Hallström, Årsta; Jerry Hansas, Täby; Fanny Hansson, Helsingborg; Jennie Johansson, Gävle; Sabina Johansson, Hägersten; Ellinore Jäger, Jönköping; Jacob Karström, Göteborg; Björn Köling, Bagarmossen; Monika Ljungcrantz Stoltz, Stenhamra; Elina Meuller, Östhammar; Pekka Nyman, Umeå; Helena PaulinStrömberg, Stockholm; Jimmy Tang, Årsta; Elisabeth Ubbe, Gustavsberg; Lena Wahlstedt, Norsborg; Sasaki Guowei Yang, Hägersten.

Hannah Modigh drar snart söderut.

biblioteksersättningen. De tre förbunden vill stärka ersättningen för bibliotekslån med en lag. Läs hela debattartikeln på sfoto.se.

NYA MALLAR nu har vi bytt ut våra avtalsmallar och gjort dem

redigerbara och enklare att använda. sff:s avtalsmallar har tagits fram för att såväl den enskilde fotografen som olika typer av bildköpare och användare enkelt ska kunna träffa avtal. Här hämtar du alla som du behöver: sfoto.se/ Avtalsmallar. fotografisk tidskrift | 32

fråga juristen

AVBILDA ISSKULTPUR? Hej! Jag vill ta bilder av isskulpturer som är placerade i en park och publicera dem på min hemsida innan de tas bort.

Jag har läst att man får göra det om de står på allmän plats.

Stämmer det? /Fabian

svar: Nej, du får varken fotografera isskulpturerna eller publicera bilderna på din hemsida utan upphovsmännens tillstånd. Anledningen är följande. Enligt § 24 Upphovsrättslagen får konstverk som är stadigvarande placerade på eller vid allmän plats utomhus avbildas. Nyckelordet är »stadigvarande«. I och med att en isskulptur av naturen inte är stadigvarande (åtminstone på våra breddgrader) utan försvinner naturligt hamnar de utanför stadigvarandebegreppet.

MODELLRELEASE PÅ MÄSSA Hej! Jag fick ett uppdrag att fotografera under temat »Möten mellan människor« på en mässa. Bilderna kommer att användas i digitalt och tryckt informationsmaterial.

Måste jag ha godkännande av varje person som medverkar på bilden? Eller räcker det med att det står på lättläsliga skyltar att »fotografering sker under dagen« och att »man ska säga till om man inte vill förekomma på bild« för att godkännande kan anses gjort? /Jasmina

svar: Det krävs ett uttryckligt samtycke av de personer som förekommer på de bilder som kommer att användas i reklamsammanhang eller på webben. Lagen om namn och bild i reklam och pul uppställer dessa krav. Ur ett praktiskt perspektiv kan det 33 | no 2/2013

juristen

vara svårt att hinna med att fotografera och sedan sätta en modellrelease i handen på varje person på bilderna.

Utgångspunkten är att det är upp till uppdragsgivaren att ordna tillstånd för användningen av fotografierna.

Detta bör du vara tydlig med inför din uppdragsgivare.

Tyvärr kan man inte komma runt det uttryckliga medgivandet genom att anbringa tydliga skyltar. Det kan finnas människor som inte talar språket som skylten är skriven på, inte är myndiga (i dessa fall krävs även deras vårdnadshavares tillstånd!) eller av annan anledning inte har eller haft möjlighet att ta del av skyltarna.

ANDRAS VARUMÄRKEN? Hej, Juristen! Jag fotograferar mycket stadsbilder. På dessa förekommer ofta andras varumärken på skyltar osv. Måste jag ha varumärkesinnehavarnas tillstånd för att få använda bilderna? Vad gäller när jag fotograferar produkter som har varumärket synligt? /Hanna

svar: Du får alltid fotografera varumärkena eller med Varumärkeslagens begreppsanvändning »ett varukännetäcken med särskiljningsförmåga« i det sammanhang du beskriver. Vad du inte får göra är att använda, exempelvis sälja, bilderna hur som helst.

Här styr sammanhanget när det är tillåtligt eller inte.

Frågan får aktualitet först när du vill sprida bilderna till andra. Svaret blir alltså beroende på användningen.

Det är alltid bäst att göra en individuell bedömning innan du sprider fotografiet vidare.

Läs mer utförliga svar på sfoto.se.

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Upphovsrätten är en leasingbil »hä löns int’ förklar’ för dem som int’ begrip.«, var den klassiska repliken från en synbart irriterad Ingemar Stenmark när reportern ställde en dum fråga.

Stenmarks svar var sannolikt en reaktion på journalistens bristande förståelse för sammanhanget som frågan ställdes i. Har du som fotograf någon gång känt en lust att svara som Ingemar när du fått frågan: »Varför ska du få betalt för din upphovsrätt flera gånger?«

Vissa saker får du inte göra med leasingbilen. Du får inte sälja den vidare, skrota den, lacka om den, byta ut bilmärket till ett annat.

För hur ska man förklara hur upphovsrätt fungerar för någon som inte tycks begripa? Det är en delikat fråga. Upphovsrätten är ju på något sätt »juridikens Mållgan«, sagofiguren Alfons Åbergs låtsaskompis. Mållgan finns bara på låtsas för alla som inte kan se honom, men Alfons kan se honom, och då finns han på riktigt.

Jag har märkt att många verkar se på upphovsrätten på samma sätt: det finns inget objekt att hålla sig i, inget att se och hålla i, och då finns inte heller rättigheten. En utskriven bild finns, men en rätt att använda den går inte att se. Alltså finns den inte. Kan jag använda bilden så får jag använda bilden. En enkel världsbild, men helt felaktig.

I mitt sökande efter förklaringsmodeller till upphovsrättigheter har jag provat många varianter. Men nu tror jag att jag hittat en som faktiskt fungerar.

Och det är – trumvirvel – leasingbilsmodellen.

Så här fungerar den: Du får en fråga om rättigheter, användning, ett ifrågasättande varför du ska ha betalt flera gånger etc. Du förklarar då ungefär så här: Tänk dig att du ska leasa en bil. Här innebär leasing att ett finansbolag äger bilen, men att du får använda den. Du får köra, tanka, serva bilen och så vidare (beroende på avtalets utformning). Vissa saker får du dock inte göra med leasingbilen. Du får inte sälja den vidare, skrota den, lacka om den, byta ut bilmärket till ett annat eller liknande.

Kort sagt, du har en viss rätt att använda bilen, en nyttjanderätt, men inte en fullständig äganderätt. Och anledningen är att det inte är du som äger bilen, det gör finansbolaget. Du har bara en nyttjanderätt enligt avtalet med finansbolaget. Och detta gäller under avtalstidens längd, många gånger gäller leasingavtalen under 3 år. Efter denna tid lämnar man tillbaka bilen och får ingenting från finansbolaget. Och för detta betalar man en ersättning, en leasingavgift.

Precis så är det med fotografier. Man kommer överens om på vilket sätt som fotografiet får nyttjas. Och under vilken tid. För detta betalar man en sedan en ersättning. När tiden gått till ända upphör nyttjanderätten för användaren och rättigheterna återgår i sin helhet till fotografen. Så funkar nyttjanderätt till fotografier.

Har du provat metoden ovan? Begrep de eller begrep de int’? Hör gärna av dig och berätta.

fix & trix

Stipendieskola i tre steg Det finns pengar att söka för fotografer. Svenska fotografers förbund delar årligen ut ett antal rese-, arbets- och utbildningsstipendium. Men det finns ännu fler stipendier. Om du undrar varför du aldrig får något kanske du söker för sällan eller söker fel. Men hur blir man bra på att söka pengar? Finns det några genvägar?

1. SYSTEMATISERA Systematisera stipendierna – vilka kan just du få?

Skriv ned dem och anteckna även ansökningsdatum.

Förutom de stipendier som är länkade på vår sajt brukar det finnas stipendiekataloger på de flesta bibliotek. Kanske har just din kommun kulturstipendier som inte syns på nätet. Leta rätt på de du kan få.

2. LÄGG NED TID Lägg ned tid. Slarva inte. Lär av tidigare stipendiater.

Läs igenom vad stipendiet ges till för ändamål och motiveringen till varför andra fått samma stipendium. Vad är det du vill göra om du får stipendiet?

Vilket projekt hoppas du genomföra? Var jättekonkret. Slipa dina tankar. Vad exakt behöver du pengar till? Skriv inte ansökan i sista sekund. Låt någon du känner läsa igenom den för att få den så bra som möjligt.

3. PÅMINNELSE Skriv upp när ansökningstiden är till olika stipendier och påminn dig själv i god tid innan. Varför inte skapa till exempel en Google-kalender som sms:ar eller mejlar dig när det är dags att sätta sig ned och ansöka?

9DAYS.HK

Under fliken stipendier på vår webbplats finns en lista med alla möjliga stipendier. Läs mer om stipendier för fotografer på sfoto.se.

Fotografisk Tidskrift Nr 2 2013, årgång 125 Ansvarig utgivare Lotta Schwarz lotta.schwarz@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Art direction och grafisk form Maria Loohufvud, Pasadena Studio maria@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Redaktionsassistent Linda Dybeck Repro Projektor

Redaktionsråd Thomas Wågström, Oskar Hammarkrantz, Ann Törnkvist.

Omslagsbild Laurent Chéhère Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm

För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift?

Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net

Ägare Svenska fotografers förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se

F säljs digitalt genom Qiozk.com

ISSN 284-7035

Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

fotografisk tidskrift | 34

Min familjs släktgård renoverades inför försäljning. Huset målades med kulturhistoriska färger.

Interiören lagades och putsades på alla tänkbara vis. Mäklaren ordnade visning i stor stil. Gården såldes.

En månad senare gick huset upp i rök. Vi fick visserligen betalt, men det känns fortfarande overkligt.

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad. Fotografi: Johan Fowelin

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

portfolion

laurent chéhère

Gefvert AB Danderydsgatan 14 114 26 Stockholm Tel 08-440 54 42 Fax 08-678 29 20 sff@gefvert.se

fotografisk tidskrift | 2

Fotografisk Tidskrift #2–2013

Vi har ringat in Fotografiska.

Möt Jan Broman på procenter.se

LAURENT CHÉHÈRES FLYGANDE BOSTÄDER PÅ JOBBET MED PORTRÄTTFOTOGRAFEN

--------------------

BILDEN AV MAKT – SÅ SER DEN UT Professionell utrustning och support för de som skapar eller använder bilder.

-------------------Fotografisk Tidskrift #2–2013