Fotografisk Tidskrift nr 2 2015

MATFOTOGRAFI I FÖRÄNDRING VI RAPPORTERAR FRÅN VENEDIGBIENNALEN

---------------------

TIMMARNA MED LARS TUNBJÖRK

--------------------Fotografisk Tidskrift #2/2015

3 | no 1/2015

fotografisk tidskrift | 2

ANONYMOUS, SAN FRANCISCO, 2009. OMSLAG/COVER: ANONYMOUS, SAN FRANCISCO. 2010 © KATY GRANNAN, COURTESY FRAENKEL GALLERY, SAN FRANCISCO.

ANONYMOUS, LOS ANGELES, 2009 © KATY GRANNAN, COURTESY FRAENKEL GALLERY, SAN FRANCISCO.

portfolion

3 | no 2/2015 po

katy grannan

ANONYMOUS, SAN FRANCISCO, 2010 © KATY GRANNAN, COURTESY FRAENKEL GALLERY, SAN FRANCISCO.

portfolion po

katy grannan

fotografisk tidskrift | 4

5 | no 2/2015

ANONYMOUS, LOS ANGELES, 2009 © KATY GRANNAN, COURTESY FRAENKEL GALLERY, SAN FRANCISCO.

fotografisk tidskrift | 6

ANONYMOUS, LOS ANGELES, 2008 © KATY GRANNAN, COURTESY FRAENKEL GALLERY, SAN FRANCISCO.

portfolion

po

katy grannan

ANONYMOUS, LOS ANGELES, 2008 © KATY GRANNAN, COURTESY FRAENKEL GALLERY, SAN FRANCISCO.

NAMN Katy Grannan.

FÖDD 1969.

BOR Berkely, Kalifornien.

7 | no 2/2015

katy grannan är fotograf och bosatt i Berkeley, Kalifornien. Projektet Boulevard påbörjade hon när hon precis hade flyttat dit från den amerikanska östkusten och började ta porträtt på främlingar som hon mötte på de solblekta trottoarerna. Bilderna är tagna både i San Francisco och på Hollywood Boulevard i Los Angeles. Trots att alla vi ser på olika sätt är märkta av sina tidigare liv och avbildas i ett slags obarmhärtigt vitt ljus där varenda rynka och leverfläck framträder så finns en värme och glädje i bilderna. Flera av gatumodellerna blev hennes vänner och hon gjorde även videon The Believers tillsammans med dem. »Mina fotografier handlar inte enbart om den specifika personen på bilden. Berättelsen inbegriper även den osynliga relation som finns mellan fotografen och den avbildade, oftast är det två främlingar som möts för första gången«, säger hon i en intervju i the New Yorker.

Grannan både inspireras av och har jämförts med fotografer som Diane Arbus, Roger Ballen och Nan Goldin och hon finns representerad på flera museer runt om i världen. Jag såg hennes bilder för första gången i Paris i höstas när moma ställde ut dem på Paris Photo. Tidigare i sin karriär har Grannan satt ut annonser i tidningar och sökt modeller. »Kvinnlig fotograf söker människor att porträttera. Ingen erfarenhet behövs.« Grannans människor bär alla ett slags teatraliskt uttryck som får mig att tycka att de balanserar på en tunn linje mellan verklighet och fiktion.

Snart debuterar Grannan som regissör med filmen The Nine som lär handla om när en kvinnas fantasier krockar med verkligheten.

26 juni är det vernissage på Foam, Amsterdam. / JENNY MORELLI

hej

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Tragedi som rymmer många möjligheter när fotohistorikern/kuratorn Niclas Östlind undrade när vi skulle anmäla hans avhandling om svensk fotografi 1970–2104 blev jag ställd. Hur skulle jag hitta en skribent som kunde klara av att recensera detta ambitiösa verk på 2 000 sidor? Fem decenniers fotohistoria och 9 kilo. Vem har kompetensen att analysera och hitta svagheterna? Och till vilket timarvode? Jag blev svaret skyldig. Och började själv läsa. Här är mina reflexioner: Även den fotograf som inte alls är intresserad av akademiska texter kan nog finna behållning i de läsvärda intervjuerna i fråga/svar-form. Att namedroppa alla fotografer plus alla andra Östlind pratat med skulle uppta hela krönikan.

Och att snabbt se vilka han inte har nämnt eller pratat med är i detta mastodontverk är inte heller lätt.

Om jag får önska mig något är det att vi ser fler sådana som Niclas Östlind. Låt fotografihistorien fortsätta att skrivas av ännu fler aktörer.

På ett föredömligt pedagogiskt vis hjälper Östlind mig att se det svenska fotografiska landskapet och förstå vad de olika fotografiska striderna har handlat om. Östlinds passion smittar av sig. Vilket fascinerade område (medium, fält eller vad ni vill) fotografi är och herre jösses vad folk har varit osams.

Han kallar berättelsen om svensk fotografi för en tragedi. Tragedin skulle i sådana fall vara att 1960-talets vision om ett fristående statligt fotografiskt museum aldrig blev verklighet. Men alla tragedier rymmer också möjligheter och det finns en sådan vitalitet både i boken och i den fotografiska samtiden att jag inte riktigt tror på det. Fotografihistorien fortsätter. Kanske är fältet inte alls dött utan snarare mer vitalt än någonsin. Om jag får önska mig något inför framtiden är det att vi ser fler sådana som Niclas Östlind. Låt fotografihistorien fortsätta att skrivas av ännu fler aktörer.

Det här numret viger vi åt en annan specifik del av fotohistorien: Lars Tunbjörk som hastigt gick bort den 11 april i år. Det var förstås alldeles för tidigt och han sörjs av en hel fotovärld. Poeten Göran Greider, som en gång skrev texten i Landet utom sig, reflekterar över Lars Tunbjörks bildvärld och sätter ord på vad den fortsätter att betyda för oss även när en av våra främsta fotografer inte finns med oss längre.

Landskrona fotofestival växer och vi har ställt fem frågor till arrangörerna.

Jenny Maria Nilsson skriver om Hendrik Zeitlers nya bok 424. Torbjörn Elensky reflekterar över en bild av den taiwanesiske fotografen Chen Shun-Chu. Stefan Ohlsson berättar om hur man får koll på sina svartvita bilder i tryck och dessutom tar vi ett grepp om matfotografin, från 1950-talet och framåt. Var har matfotografiet varit, vart är det på väg?

Slutligen vill jag passa på att tacka för alla mejl jag fick efter efterlysningen på matfotografer i förra numret. Jag blev lycklig över att se hur många duktiga matfotografer det finns, men har inte kunnat ta med alla. Trevlig läsning och glad sommar! Vi ses på Landskrona fotofestival hoppas jag!

KURSER & RÄTTELSER

SKRIV BÄTTRE Så här gör du för att skriva kort, tydligt och engagerat.

Lär dig vinkla och välja bort.

Låna journalistens verktyg. Poppius anordnar en skrivkurs den 22 juni–25 juni.

Lärare: Isabella Iverus. Kurstid 12 timmar. SFF-medlemmar erbjuds 15 % rabatt. Ordinarie pris: 7 920 kr exkl. moms Anmäl dig på poppius.se, ange »Medlemsrabatt SFF« i kommentarsfältet.

FJÄLL- OCH ROVDJURSFOTOGRAFERING Kreativ fjällfotografering, Abisko nationalpark 28 juni–4 juli.

Rovdjursfotografering i Finland 27–30 juli. 400 kronor rabatt till SFF-medlemmar. Lärare: Peter Rosén. Läs mer: photoadventures.lapplandmedia.se.

DIGITALT ARBETSFLÖDE Håller du på att jobba ihjäl dig och har ändå svårt att få verksamheten att gå runt? Då är det dags att ta kontroll över din tid och ditt arbetsflöde. Att kunna jobba smart och effektivt för

att kunna anpassa sig till den förändrade branschen är nyckeln till en stabil ekonomi.

Datum: Den 7 september.

Plats: Centrum för Fotografi, Stockholm. Lärare: David Schreiner. Pris: 2 200 kr exkl. moms för SFF-medlemmar.

(Ordinarie pris: 2 900 kr) Läs mer och anmäl dig här: davidschreinerfotografi.se

LJUSKURS PÅ DINA VILLKOR Gör som många andra proffs: beställ en privat ljuskurs med din egen ljus utrustning.

Kursansvarig: Johan Westin.

Hemsida: fotograf-westin.se.

Tel: 070-582 60 99. SFF medlemmar får 10 % rabatt.

KOMMA I GÅNG MED VIDEO 18–20 september i Malmö. En tredagars grundkurs i att filma och redigera. Under kursen går vi igenom det mest basala inom filmning, ljudupptagning och redigering. Lärare: Pelle Wichmann: pelle@perwichmann.com. Kostnad: 4 500 kr exkl. moms.

Läs mer om våra internkurser, alla rabatterade kurser, olika stipendier och ansökningar på sfoto.se

RÄTTELSER Produktionen kring förra numret var ovanligt besvärlig med texter som lämnades in för sent, en skrivare som gick sönder samma dag som vi skulle titta på provtryck och vi bytte dessutom tryckeri vilket rubbade våra rutiner en smula. Flera bildbylines blev alldeles för små och två blev fel: Fotografen som tagit bil-

den på Ewa-Marie Rundquist på sidan 12 heter Frida Edlund och inget annat.

Bilden av månen bakom träden i essän om kitsch är INTE tagen av Peter Lik utan av signaturen GOL som lekt med Peter Liks bildspråk inne i ett Canonforum. Vi försöker lära oss av våra misstag och ber så mycket om ursäkt. / JENNY MORELLI, CHEFREDAKTÖR.

fotografisk tidskrift | 8

JENNY ELIASSON

HOLGER EDSTRÖM

14

22 26

Portfolio / Katy Grannan / 1 Hej / Passion som smittar / 8 Aktuellt / Landkrona fylls med fotografi / 10

»Då trillar plötsligt en stor råtta ned från

taket på mig. Där går min gräns.« SIDAN 22

KUTLUĞ ATAMAN

Utställningar / Gästen / Lena Gullberg / 11 Aktuellt / Örjan Henriksson prisas / 12

34

5 frågor / jh Engström och Thomas H Johnsson / 13 Reportage/ Matfoto i går i dag och i morgon / 14 När allt går åt helvete / Jenny Eliasson / 22 Porträtt/ Göran Greider om Lars Tunbjörk / 24 Enkäten/ Vi träffar mikrogalleristerna / 32 Reportage / Rapport från Venedig / 34 Tankar om en bild / Torbjörn Elensky / 38

HENDRIK ZEITLER

Recensioner / Zeitler, Schmitz och Berge / 40

40

Praktisk teknik / Så trycker du i svartvitt / 42 Teknik / Nytt på marknaden / 44 Juristen / Så skriver du avtal / 46 Förbundssidor / Möt rådgivningsgruppen / 48 Slutsidan / Sök fotograf / 50

9 | no 2/2015

SCARLETT HOOFT GRAAFLAND

aktuellt

FOTOGRAFISKA HAR FYLLT FEM Under flera dagar i maj firade Fotografiska i Stockholm sin femårsdag. Bland annat med vernissage för Nick Brandt, artisttalks, bildvisningar och fest. Martin Parr, Maria Friberg, Knut Koivisto, Pieter ten Hoopen, Karolina Henke, Jacob Felländer, Anna Clarén med flera deltog på olika sätt och pratade om fotografi. Fotovärlden skulle vara enormt tråkigare utan Fotografiska. F hälsar grattis.

ANDERS ALM

I april kom den första drönardomen. Den handlade om huruvida en kamera som monteras på ett obemannat luftfartyg (drönare) ska omfattas av kameraövervakningslagen. Domstolen besvarade denna fråga nekande. Men nu har domen överklagats och det är för tidigt för professionella drönarfotografer att ta ut segern ännu.

Alm och Söderberg prisas.

SUNE JONSSON STIPENDIUM 2015 Fotografen Anders Alm och kulturjournalisten Marianne Söderberg har vid Sällskapet Sune Jonssons vänners årsmöte på Västerbottens museum tilldelats Sune Jonsson-stipendiet för framstående dokumentärfotografisk gärning i Sunes anda. Stipendiet består av diplom samt prissumman 10 000 kronor.

Lemonade Igloo av Scarlett Hooft Graafland till Landskrona.

Kändistätt på fotofestival landskrona fotofestival invigs torsdagen den 20 augusti och pågår fram till den 30 augusti. Till festivalen kommer några av världens ledande auktoriteter inom fotografi, både som föreläsare på de olika seminarierna och föredragen och som reviewers. Festivalen har inget bestämt tema, men stora delar av programmet kretsar ändå kring begreppet »fiktion«.

I dagsläget är de utställande fotograferna: Duane Michals, Tacita Dean, Boris Mikhailov, Maja Forsslund, Mia Engberg, Chris Shaw, Jennie Rosberg, Anna Strand, Scarlett Hooft Graafland, Alexia Monduit, Halil, Carolyn Drake, Doug Richards, Johan Österholm, Véronique Bourgoin, Sergey Melnitchenko, Coskun Aral, Christian Vium, Joanna Epstein och Olle Ljungström.

Medverkande på festivalens olika seminarier är internationella auktoriteter som Michael Famighetti, Diane Dufour, Andrea Holzherr, Corinne Vionnet, Lieko Shiga, Mishka Henner, Erik Kessels och Vladimir Birgus.

Fredagens seminarium Metamorphosis of Photography fokuserar i år på frågeställningar som bilden som dokument, bilden som verklighetsbärare och bildens koppling till litteraturen.

Bland arrangemangen under festivalen kan även nämnas artist talks, öppen scen, Pecha Kucha om fotoböcker, morgonfilm med mera. Läs mer på landskronafotofestival.se.

FOTOGRAFEN ANDERS ZORN anders zorn köpte en av de första rullfilmskamerorna.

Under Zorns levnadstid ansågs det inte comme il faut att använda fotografier som underlag för konst. Det var först på 1960-talet som en samling negativ återupptäcktes och nu har de blivit både en utställning och en bok från Max Ström. Utställningen på Fotografiska pågår mellan den 5 juni och 30 augusti.

LAND MÖTER VATTEN

ANDERS ZORN

DRÖNARDOM ÖVERKLAGAD

Fotografierna var Zorns underlag.

europeisk och amerikansk fotografi från 1860 till i dag visas på Artipelag, Värmdö.

Gästkurator är amerikanen Peter Galassi. I utställningen visas drygt 300 verk, varav de äldsta är från 1861. Bland de 40 konstnärerna kan nämnas Andreas Gursky, Stuart Klipper, Ann Christine Eek, Lois Conner, Sune Jonsson och Hendrik Zeitler.

Utställningen pågår till den 27 september. fotografisk tidskrift | 10

JIMMY BACKIUS

ISABELLA STÅHL

gästen

LENA GULLBERG ÄGARE AV AGENTUREN CAMERA LINK

Fotosverige är åldersfixerat när jag började arbeta med fotografi i början av 1990-talet fanns relativt få äldre fotografer men de var alla duktiga och väl anlitade. I dag har fotograferna inte fullt så lång karriär. Visst finns det många som kan arbeta och försörja sig även efter 50 års ålder, men många jag träffar märker av färre jobb och förfrågningar. Jag märker också en ökad efterfrågan på »nya« fotografer. Om vi tittar i tidningarna i Sverige verkar det finnas ett stort intresse av att jobba med just unga fotografer. Jämför med de internationella modetidningarna där man ofta håller kvar vid sina stora namn. Utomlands utvecklas folk med tiden, men håller fast vid sina arbetsrelationer. Oavsett hur gammal man blir. Men det sker inte här i samma utsträckning. Vad beror det på?

En fotograf kan ju självklart jobba långt efter 60 års-strecket. Det känns som att vi i Sverige är enormt åldersfixerade. Kanske beror det på att vi är ett litet land där samma namn figurerar ofta. Eller så kan det bero på

Left Behind av Isabella Ståhl.

UTSTÄLLNINGAR ISABELLA STÅHL Lokomotiv, Bollnäs 6 maj–18 juli

FRAMING BODIES Hasselblad Center, Göteborg 30 maj–30 augusti

AIDA CHEHREHGOSHA Lars Bohman Gallery, Stockholm 7 maj–14 juni

LINDA BERGMAN Tändsticksmuseet, Jönköping 30 maj–30 augusti

SIGHT. SO CLOSE Fotogalleriet [format]/ Breadfield, Malmö 8 maj–14 juni

PER-OLOF STOLTZ Botaniska Trädgården, Göteborg 12 juni–9 augusti

WILLIAM ROPP Almlöf Gallery, Malmö 9 maj–12 juni

AKRAM ZAATARI Moderna museet, Stockholm 7 mars–16 augusti

GERRY JOHANSSON & PEO QUICK Black Door Gallery, Örebro 16 maj–15 augusti

NICK BRANDT Fotografiska, Stockholm 22 maj–13 september

EUROPEAN EYES ON JAPAN Västerbottens museum, Umeå 24 maj–6 september

ERNEST COLE Moderna museet, Stockholm 17 mars–10 januari 2016

MATTIAS KLUM Abecita konstmuseum, Borås 21 maj–23 augusti

STEFAN LINDBLOM Dunkers kulturhus, Helsingborg 12 maj–1 november

JOHN HALLMÉN Abecita konstmuseum, Borås 21 maj–23 augusti

JONAS WIDHE Galleri Ralf, Stockholm 28 maj–30 augusti

11 | no 2/2015

Att synas och visa vem man är har blivit viktigt. Det krävs en stor begåvning och vassa armbågar i dag för att komma fram och få uppdrag. att kunderna/uppdragsgivarna blir allt yngre. Många framgångsrika ad:ar har gått vidare till andra yrken. Det är kanske inte konstigt att många vill lämna en bransch som blir alltmer kund- och projektledarstyrd.

I många år fanns det relativt få kvinnor i branschen, men det har förändrats. Jag har föreläst på bland annat Gamleby fotoskola, sist hade jag en klass med 24 tjejer och 2 killar.

Det positiva med att fotografin förändras är att det har blivit något som alla kan ta till sig – fotografi finns och syns överallt i vårt liv tack vare alla digitala medier. Den yngre generationen matas tidigt med bilder och påverkas av medier och i dag finns många kvinnliga förebilder.

Inga dyra systemkameror och mörkrum behövs. Vem som helst kan skapa en blogg, starta ett konto på Tumblr, Instagram och Pinterest. Fotograferna måste vara mer kommunikativa nu jämfört med förr. Att vara snabb i bildval och ha full kontroll över efterarbetet har blivit en stor del av arbetet, oavsett om man gör egen retusch eller anlitar professionella retuschörer.

Att synas och visa vem man är, vad man tycker och tänker har blivit viktigt. Det krävs en stor begåvning och vassa armbågar i dag för att komma fram och få uppdrag. Det som också kommer med stormsteg är att fotograferna förväntas kunna leverera rörlig media. I dag är det vanligt att man samtidigt med fotograferingen gör rörligt material till webben. Vi lever i ett snabbt föränderligt samhälle, vem vet vad som krävs i framtiden?

Jag tycker att det är en fantastisk rolig och spännande tid just nu och är nyfiken på hur branschen kommer att utvecklas. Begränsningarna finns bara hos oss själva. I morgon är dagens unga också äldre, ska de behöva byta karriär efter några år eller finns plats för dem då också? Jag hoppas det.

ÖRJAN HENRIKSSON

aktuellt

HASSELBLADSSTIPENDIATER 2015 Fotograferna Mårten Lange och Beata Fransson får Hasselbladstiftelsens fotostipendier 2015.

Mårten Lange är årets Victorstipendiat och får tillbringa 6 månader vid ISCP i New York.

Beata Fransson tilldelas Hasselbladstiftelsens stipendievistelse i den nordiska konstnärs- och författarkolonin Grez-sur-Loing.

POETISKT PARIS

TORE JOHNSON

/ STIG HAMMARSTEDT, FOTOGRAF

Örjan Henriksson har besökt Auschwitz.

Förintelsens okända rum fotografen örjan henriksson lyckades få tillstånd att fotografera inne i lägret i Auschwitz, även i delar där man vanligen inte släpper in besökare. För sitt arbete tilldelades han i vintras det första stipendiet från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. Nyligen visades hans strama svartvita serie om 13 bilder på Liljevalchs i Stockholm. Motiven från det forna dödslägret föreställer avskalade och folktomma miljöer, däribland från vanligtvis låsta rum som en isoleringscell. Titlar som Gaskammaren, Zyklon B och Birkenau. Barack står i kontrast mot det lågmält minimalistiska tilltalet. I motiveringen för stipendiet står det att han »med ett enkelt grepp öppnar upp Förintelsens innersta rum där frånvaron av offer och förövare låter betraktaren ta plats«. Örjan Henriksson (född 1952) var från början professionell musiker; han spelar klassisk gitarr. På 1980-talet tog han en master class i New York med den amerikanska fotografen Arnold Newman. I dag undervisar han bland annat på Mullsjö folkhögskola.

BREADFIELD DUMMY AWARD

En humanist ser Paris.

FOTOGRAFI I SVERIGE 1970–2014 Nu är den klar. Niclas Östlinds doktorsavhandling och bokverk som sammanfattar fem händelserika decennier då fotografin har genomgått stora förändringar. Specialpris till SFF-medlemmar. Du hittar den på arenabok.se.

den 23 augusti presenteras ett nytt fotobokspris: Landskrona Foto & Breadfield Dummy Award. Utvalda fotografer får chansen att visa sina pågående bokprojekt för en expertpanel och publik. Årets panel består av Erik Kessels (Kesselskramer), Anna Eriksson (Art and Theory Publishing) och Matilda Plöjel (Sailor Press).

Moderator är Lars Mogensen.

Priset består av att vinnaren får sitt bokprojekt utgivet av

MOLANDERSTIPENDIAT 2015

ELLEN AHL AXELSSON

Tore Johnsons fotografier från 1950-talets Paris kommer att visas på Nordiska museet i höst. När fotografen Hans Hammarskiöld hälsade på sin kollega skrev han: »Framkallningsflaskorna plockas fram under sängen. Överkast och sängfilt hängs upp för fönstret i för ändamålet speciellt urklippta knapphål. Alla ljushål tätas med strumpor och näsdukar. Därefter går man ut en halvtimme medan dammet lägger sig.«

Axelsson är Molander-stipendiat.

Breadfield och Landskrona Fotos förlag i slutet av året.

I priset ingår alla kostnader för bokproduktion såsom formgivning, tryckning och distribution.

Läs mer och ansök på breadfield.com.

molanders-stipendiet delas ut årligen till en framstående elev på en av landets etablerade eftergymnasiala yrkesskolor för foto och bild.

Stipendiet har i år tillfallit Ellen Ahl Axelsson som är avgångsstudent på Fotoskolan i Gamleby.

Molanders-stipendiaten erhåller tillsammans med omnämnandet en plakett samt ett stipendiebelopp på 10 000 kr. fotografisk tidskrift | 12

BORIS MIKHAILOV

NAMN Thomas H Johnsson och JH Engström.

YRKE Fotografer.

AKTUELLA MED Konstnärliga ledare för Landskrona fotofestival 2015, 20–30 augusti.

55frågor frågor

Landskrona är inget Liseberg Vad händer i år som inte hände förra året?

– Festivalen är inget Liseberg med en ny karusell varje år. Vi ska stå för kvalitet och tyngd. Vår högsta ambition är att introducera den internationella fotografiscenen för en svensk publik.

Vilka är ni mest glada över att de ska komma och varför? thomas: Vill egentligen inte favorisera någon men är väldigt stolt över 13 | no 2/2015

Alexia Monduits »Into My Song«. jh: Mest glad och stolt över helheten men kan nämna Tacita Dean, Véronique Bourgoin, Boris Mikhailov och Duane Michals.

Hur gör ni när ni väljer fotografer – tänker ni på tema?

– Nej, det finns en risk att man målar in sig i ett hörn och visar material mer för att följa temat än för att det är intressant. I år har vi cirkulerat öppet runt begreppet »fiktion«. Vi

börjar med något som tänder oss och sedan bygger vi utifrån det.

Tar ni hit de ni gillar bara eller får andra kvala in?

– Självklart måste vi tycka om det vi presenterar. Det skulle bli helt ointressant med ett potpurri eller smörgåsbord utan riktning. Som sagt, det vi arbetar med under hela året är att hitta en helhet.

Känner ni samma entusiasm som förra året?

– När man gör något för tredje gången måste man närma sig uppdraget från ett nytt håll. Det skulle vara nedslående om man känner att man stämplar in och bara gör sitt jobb. Minnesbilderna från förra året och årets alla inbjudna konstnärer gör att vi känner ännu mer entusiasm i år. Vi förnyar oss genom att fånga energierna. Det är vårt arbete. / JENNY MORELLI

Matfotografi ig책r, fotografisk tidskrift | 14

Ljust och fräscht eller mörkt och rustikt? Hur har matfotografiet och yrket som matfotograf förändrats över tid? Och vart tog det korta skärpedjupet vägen? Vi frågar fotograferna.

HANS CARLÉN / BSMART

text: jenny morelli

idag och imorgon 15 | no 2/2015

FRÅN »DEN BRUNA MATEN« / ORDFRONT. FOTOGRAF OKÄND

»Men i samma stund som du som fotograf tänker för mycket på vad som är inne är det ju kört. Då är trenden över.« 1970-talets bruna mat.

tror jag har förändrat matfotografiet. Kockarna vill vara konstnärer/rockstjärnor och de säljer en livsstil. Vi ser kokböcker med bilder av barn och hundar och kockar som smakar av maten med fingret, säger Charlotte Birnbaum, konsthistoriker och matkonnässör.

Fotografen Björn Lindberg började sin bana på Femina och tog matbilder för dem under hela 1970-talet.

Han har sett de olika uttrycken förändras över tid.

– Femina inspirerade inte bara sin kvinnliga målgrupp utan även landets annonsbyråer tog intryck.

Det vi gjorde var riktigt bra.Vi körde genomgående bladfilm. Den stod sig från 1930-talet och ända fram till 1990-talet. Det var en väldigt långsam utveckling vad gäller kameror och film, desto mer hände på tryckbranschen. Dia dominerade. Det var ett original och lätt att visa för tryckarna, det såg ut precis som det skulle se ut i tryck.

Boken The taste of black som Lindberg gav ut 1997 kom till som en reaktion mot hans eget sätt att ta matbilder. Han ville testa ett nytt grepp.

– Matfotografi är ju rätt så konventionellt, traditionellt, det är vissa normer som ska uppfyllas. Taste of Black var nästan som ett konstprojekt.

Kanske är det därför jag tycker bilderna håller fortfarande. Boken har en internationell prägel som spritts över världen genom olika kontaktnät.

Däremot hade förläggarna i New York svårt att hitta bokens nisch i lanseringen. Var det en kokbok, konstbok eller fotobok? På vilken hylla skulle den stå i bokhandeln? De visste inte.

Han berättar när matstajlisterna dök upp i slutet av 1980-talet . Han fick inget bra intryck av dem; de tog över föreställningen.

– Jag var väldigt skeptisk. Alla de kockar jag arbetade med var ju själva duktiga på upplägg, hur det skulle se ut för att smaka gott. Ett undantag där jag verkligen imponerades av en stajlist, influgen från London, var i samband med ett reklamuppdrag som även skulle filmas. Där krävdes att en kyckling skulle ligga framme under fotolamporna under flera timmar. Ur sin medhavda dokumentportfölj hade stajlisten alla penslar, pincetter, pipetter och så vidare. Hon trollade fram en helt naturlig och trovärdig stekyta som höll sig lika fin under hela fotograferingen.

– En sak jag har lärt mig under åren är att många kunder vill haka på och följa en viss trend.

Men i samma stund som du som fotograf tänker för mycket på vad som är inne är det ju kört. Då är trenden över. Att ängsligt analysera vad som gäller just nu är inte rätt väg att gå. Jag har aldrig ägnat mig åt »det senaste«. Min stil är klassisk, tidlös.

Kunder har kommit till mig för att jag har stått för en viss bildsyn. Man måste vara trygg i det man gör, säger han.

Skribenten Margit Richert har jag följt ända sedan hon drev bloggen Kärlek, mat och folköl. Hon samlar på historiska kokböcker och vi stämmer träff för att bläddra i hennes travar.

En bildkokbok (Semic) från 1972 uppfyller fördomarna om den bruna maten: alla rätter ser beige, bruna och oaptitliga ut. Vi fnissar. Plötsligt ligger det en grönsak i bild som inte har med maträtten att göra. Fotograferna är osynliga. Inga bylines. Jag bläddrar snabbt förbi en sida när en enorm, brun, sladdrig »Herrgårdens chokladtårta« dyker upp.

Lätt illamåendeframkallande.

BJÖRNLINDBERG FRÅN »TASTE OF BLACK« 1997

L

unchdags. I kön på Folkets kebab blickar jag upp på de olika maträtterna i ljuslådorna. Väljer en kebab. Passar på att fråga vem som tagit bilderna. Killen bakom disken vet inte. Medan jag äter kebaben tänker jag att det är något intressant med bilder som är så konstlösa som de i snabbmatsrestauranger. Fotografier som helt enkelt förmedlar innehållet i maträtten vi står stadda att köpa. Jag gillar bildernas uttryck. Om det nu går att säga att de har ett »uttryck«. Det är som om de vänder sig till alla och ingen. De flesta andra matbilder jag ser vill förmedla något mer än att bara visa upp maten.

Kebabbilden känns som ett undantag. Mat är så att säga natur. Men hur vi väljer att laga den och sedan framställa den i bild säger något om vår kultur.

Från sent 1800-tal då kokböcker fick en större spridning och under hela 1900-talet utvecklas matfotografin i takt med teknik och med förändrade livsvillkor. Precis som Sara Danius skriver i sin bok Husmoderns död och andra texter är husmodern den tydliga adressaten för det tidiga 1900-talets kokböcker. Bilderna visar ofta handgripligen hur hon ska stycka ett djur eller flå en hare. I dag skulle vi aldrig se steg för steg hur man drar skinnet av en ål i Buffé som skickas ut till 2,3 miljoner hushåll och som inte vänder sig till husmödrar i första hand.

Mattidningar och kokböcker vänder sig förstås fortfarande till människor som vill laga mat, men lika ofta verkar de handla om verklighetsflykt, om att skapa drömmar.

– Hur bilderna förändras över tid och vilka trender som råder handlar mycket om vilka bilderna vänder sig till. Om det var husmodern förr så är det en mycket grabbigare målgrupp i dag. Tv-kockarna

fotografisk tidskrift | 16

LAZYMOM NYC

Gelatinet gรถr comeback i Lazymoms matfotografi.

17 | no 2/2015

HOLGER EDSTRÖM

»Ibland tog det flera dagar att ta en enda bild.« säger Holger Edström.

fotografisk tidskrift | 18

HANS CARLÉN / BSMART

»Alla människor har en inre bild av hur en korv eller en köttbit ska se ut. Den får inte vara för matt och inte heller för glansig.«

historiens soppåse men det verkar vara på visuell frammarsch igen. De hippa matfotograferna och stajlisterna bakom Lazy Mom New York frossar vällustigt i just gelatin, burkskinka, formbröd och varmkorv när de skapar sina matbilder. Roligt och retro. Samma lekfulla blinkningar med förr i tiden återfinns i den kända kocken David Changs populära tidning Lucky Peach.

D

å och nu, trender och stilar. Husmodern försvann och ersattes av en massa olika slags mottagare. Själv kan jag inte släppa det där rena uttrycket hos kebaben jag såg. När jag bildgooglar på »kebab« visar sig spåret vara svårt att följa. Men när jag byter från »kebab« till »varmkorv« går det bättre. Jag hamnar på informationsavdelningen hos Sibylla och de slussar mig vidare till Bsmart som fotograferar åt dem. Stämmer träff med fotografen Hans Carlén och ägaren Tomas Lestrup. Hans Carlén nickar gillande när jag säger att jag tycker om det rena uttrycket i bilder på korv med bröd och kebab.

Han har plåtat mat under hela sin karriär och sedan snart tio år är han senior photographer på Bsmart.

– Alla människor har en inre bild av hur en korv eller en köttbit ska se ut. Den får inte vara för matt och inte heller för glansig. Färgskalor är förstås otroligt viktiga, maten får inte vara alltför grön eller alltför röd, det skickar varningssignaler till hjärnan.

Det ska se trovärdigt och lagom ut, säger han.

Bsmart skapar mycket reklam och gör även redaktionella jobb. De har flera stora kunder: Ikea, Ica som alla vill ha bilderna på ett särskilt sätt.

– För tio år sedan ville alla ha vitt och fräscht: vita tallrikar, vitt ljus. Nu efterfrågas det organiska

MODERNIST CUISINE

I vår egen tid då färdigmaten breder ut sig spelar dagens kokböcker en viktig roll som ett substitut för den egenlagade måltiden. Samtidens matbilder ska vara tydliga och skarpa, materialen är viktigare än någonsin: sten, obehandlat och patinerat trä, näver, björk.

– Maten får absolut inte se överarbetad ut, kompositionen i bild ska vara genomtänkt. Svartvita bilder på mat finns inte. Däremot är det helt rätt att visa svartvita bilder från köket där kockarna lagar maten, där får man gärna ta ett dokumentärt grepp.

Vi ser heller aldrig bilder på förrätt, varmrätt, efterrätt på samma bild. Och att lägga fram en helt random grönsak bredvid en rätt är no-no, säger hon.

Det existerar även en särskild manlig trend, den molekylärgastromiska trenden som fokuserar på vetenskap, dyra verktyg, prylar och vetenskaplig exakthet. Utrustningen i köket påminner mer om ett kemilabb än om ett traditionellt kök. Det är den typen av bilder som finns i bland annat Modernist cuisine, 500-dollarskokboken som kom för ett par år sedan.

– Med dyra tekniska prylar som sous videapparater, avancerade recept där råvarumåtten ofta anges i exakta gram blir det mer kemisats, jämfört med det sensuella kvinnliga matlagandet som till exempel kocken Nigella står för. Prylar och teknik är grabbigt och roligt, helt enkelt, säger Margit Richert.

1970-talets bruna mat skrattar vi gärna åt men det finns även andra epoker som väcker munterhet. 1950-talet hade sin särskilda stil med gelatinet som huvudrollsinnehavare i var och varannan rätt.

Kristallklart och genomskinligt. Och dallrigt. Man skulle kunna tro att detta djurprotein hamnat i

19 | no 2/2015

och rustika, man vill se olika slags naturliga material, åldrat trä, sten, säckväv. Så från ljust och fräscht till mörkt och ja ... fortfarande fräscht. Maten måste ju fortfarande se aptitlig ut, säger han.

Råvarorna får gärna vara lokala. Det får inte vara platt bakgrund – den ska vara levande men samtidigt ska maten vara i centrum. Den digitala utvecklingen har förvandlat även matfotografin och gjort att kunderna fått mer makt över hur bilderna ska se ut.

– Ja, att fotografera mat är mer ett grupparbete i dag jämfört med förr. Processen är mycket mer kundstyrd, säger Tomas Lestrup.

– Det händer ju att man skickar en bild till en kund som sitter i möte i London ser den på mobilen och svarar efter ett par timmar att de vill ändra något. Man måste ta bilden så snabbt som möjligt, en korv som legat i ett rum för länge ser inte aptitlig ut. Då är det bara att göra om allt från början, säger Hans Carlén som ibland kan längta tillbaka till när matfotografer arbetade med dia och bladfilm och det var fotograf och ad som tog de viktiga besluten.

En fotograf som var verksam på den gamla goda analoga tiden då kunderna varken kunde lägga sig i eller ifrågasätta vad jobben kostade är Holger Edström.

– Vi fotografer hade en helt annan ställning än i dag, vi hade ju speciella kunskaper som kunderna var beredda att betala mycket för, säger han.

I början av karriären arbetade han mest med veckopress, sedan blev det mycket reklam.

– Jag var hårt bokad, matfotograferandet utgjorde ungefär 90 procent av min verksamhet. Och

LENA GRANEFELT

Lena Granefelt för tidningen Hunger.

jobben fick kosta precis vad de ville, särskilt för Månadsjournalen som var Bonniers flaggskepp. Vi byggde upp miljön i studio (Tranan på Kungsholmen), målade fonder, lekte med ljuset, hyrde fåglar.

Ibland kunde det ta en hel dag eller flera dagar för att ta en enda bild. Vi jobbade alltid med bladfilm.

Det var en tung och långsam process. »Lifestyle« var det ingen som kallade de genomarbetade miljöerna som presenterades i månadsoch veckopressen, uttrycket fanns inte. »Skapa stämning« kallades det. Och Holger Edström minns det korta skärpedjupet som kom stort på 90-talet.

– Jag tror det var Ewa-Marie Rundquists bok Rosendals trädgårdscafé som satte i gång trenden i Sverige. Plötsligt ville alla kunder ha kort skärpedjup. Innan hade ju alla jobbat med skärpa härifrån till evigheten, det var ju en del av konsten att lyckas med det, att få allt skarpt hela vägen, säger han.

Holger Edström arbetade analogt långt in på 1990-talet. Den digitala tekniken var inte tillräckligt bra i början helt enkelt. En dålig digitalkamera kunde kosta flera hundratusen. Men gradvis började han bildbehandla och gick sedan över helt till digitalt 2003.

– Jag är helt såld på den tekniken nu. Man har ju så mycket bättre koll, säger han.

Linda Lomelino har arbetat digitalt under hela sin karriär. Hennes estetik kan kallas rustik men här finns en violett satängig shabby chic-dimension som verkar ligga i tiden. Hennes blogg har mellan 150 000 och 200 000 besökare i månaden, hon har nästan en halv miljon följare på Instagram (490 000) och hon började baka och fotografera samtidigt år

2009. Cupcakes var inne, så hon kallade bloggen Call me cupcake. Hon hade tidigare gått en foto-/medialinje på gymnasiet och kunde grunderna för fotografi.

– Bilderna var inte jättebra i början även om jag själv tyckte det, men jag blev en bättre fotograf allt eftersom, säger hon.

Efter ett och ett halvt år fick hon plötsligt ett mejl från Bonniers som hade upptäckt hennes blogg och ville ge ut en kokbok.

– Det kändes helt fantastiskt. Jag fick en deadline och började baka och fotografera. Problemet var att jag bodde i Malmö just då och hade en lägenhet med gasugn. Det var katastrof. Nästan allt jag bakade brändes. Det var totalt kaos. Men det gick bra till slut ändå. Jag fick flytta tillbaka till Halmstad och baka i en vanlig ugn i stället. Boken har sålt över hela världen, särskilt i usa. Jag har gett ut flera böcker nu och brinner verkligen både för att baka och för att fotografera, säger hon.

Hennes speciella estetik har vuxit fram över tid.

Det mörka har blivit hennes signum. Det mesta hon fotograferat är hemma hos henne själv. Hon arbetar mycket med efterbearbetning och lägger ned mycket tid på att få rätt look på bilderna.

– Jag skulle inte kunna göra det jag gör om det inte var för att jag startade bloggen. Så jag har verkligen en publik. Vi får se vad jag tar för steg härnäst, säger hon.

Linda Lomelino är framgångsrik men det betyder inte att alla gör som hon. När jag bläddrar i populära tidningar som Buffé och Mat &Vänner ser jag exempel på både korta skärpedjup och vitt och fräscht. Det finns en marknad för matbilder av alla de slag.

Lena Granefelt kom in på matfotografi genom sina reportage- och resejobb. Hon har bland annat gett ut boken Smakernas återkomst och nu är hon bildredaktör för tidningen Hunger. Det visuella uttrycket i Hunger kan nog snarast kallas alternativt.

– Reportagebilderna får inte vara så snygga att de ser ut som reklambilder. Fotografierna ska »skava« en aning. Det krävs en hel del av fotografen. Vår ambition är att ta bilder inte exakt när maten är klar utan lite snarare lite för tidigt eller lite för sent. Typ det här omslaget när kocken lägger på garneringen med sina tatuerade händer, precis innan rätten är klar. Samtidigt ska maten förstås se god ut. Det där är svårare att fotografera än vad man kan tro, säger hon.

– Jag tror att många av våra bilder är svåra att använda i reklamsammanhang. Vi försöker alltid berätta om mat »lite från sidan« både i text och bild.

Våra fotografer använder sig av hårdare ljus än det man använder vid reklambilder och vi vill absolut inte sälja in en livsstil. Vi vänder oss till läsare vill bli bättre konsumenter helt enkelt, säger hon.

D

en här texten skulle ju handla om trender, men under resans gång märker jag att det inte är så enkelt som att alla bilder som tas 2015 ser ut på samma sätt. Charlotte Birnbaum sade sig se paralleller till 1600-talet och barocken med en mängd olika stilar som blandas. Matfotografiet hittar inspiration från sin omvärld, från mode, konst och design. Jag känner att jag börjar bli hungrig igen. Kanske dags för ett nytt besök på Folkets kebab.

»Jag skulle inte kunna göra det jag gör om det inte var för att jag startade bloggen. Så jag har verkligen en publik.« fotografisk tidskrift | 20

LINDA LOMELINO

Linda Lomelino har 490 000 följare på Instagram.

21 | no 2/2015

när allt går åt helvete

Natten i romernas läger Att övernatta i ett läger med EU-migranter för att ta bilder kräver sin planering. Och beredskap på våld och kyla. F har pratat med Malmö-fotografen Jenny Eliasson som övernattade i Pildammsparken i våras.

Jenny Eliasson, fotograf på Malmö museer, har ett uppdrag att dokumentera samtiden. Just nu håller hon på med ett projekt om de människor som bor i tältlägren som växer fram i Malmö. Romerna och rumänerna i Malmö har blivit fler. Tidigare fanns ett läger i Pildammsparken, nu ligger det stora lägret i Sorgenfri där det ibland bor upp till 150 personer.

– Det är en enorm utmaning på så många sätt och det är mycket som har gått fel, säger hon när vi pratar via Skype.

Lägerinvånarna gillar inte journalister. En artikel i Sydsvenskan eller Kvällsposten – oavsett hur välvilligt skriven den är – kan betyda att lägret nattetid får besök av illasinnade lokala rasister.

I vintras när Jenny Eliasson började ta bilder hade hon tolk med sig men möttes då ofta av misstänksamhet, eftersom många utgick från att hon var fotograf på en tidning. Men nu börjar hon bli »Jenny med kameran« för dem hon skildrar.

– Jag har ju lärt känna många och har börjat lära mig ord på både rumänska och romani, säger hon.

I det större lägret i Sorgenfri är det lättare att jobba som fotograf, för där finns det oftast någon som kan lite engelska. Så kommunikationen flyter på även om det är svårt i bland. En dag i vintras berättade en kvinna att hennes döva »bambino« låg och sov i ett av tälten.

– Jag blev iskall, jag visste inte hur jag skulle förhålla mig att hon hade ett litet dövt barn med sig till Sverige. Så rör det sig i tältet och ut kommer hennes »bambino«: en två meter lång man med ett stort svart skägg. Vilken lättnad! Honom har jag tagit många bilder på. Jag tar mycket porträtt och ger dem direkt, det är mycket uppskattat, säger hon.

Natten i slutet av mars när allt verkligen gick åt helvete hade det varit en artikel i tidningen om lägret dagen innan. En dragspelare, Dynamo, hade blivit så gravt misshandlad att han hamnade på sjukhus och fick stanna kvar i två veckor.

Jenny tänkte att hon ville vara där natten därpå för att ta bilder ifall lägret blev angripet. Det var en mycket kall marskväll och hon tog cykeln. Beslutet att sova över hade hon tagit hastigt så hon hade inte speciellt varma kläder. Genast blev hon erbjuden det finaste skjulet i mitten av lägret.

– Det kändes otroligt märkligt att jag skulle sova i det bästa huset, men det gick inte att diskutera. Vi satt ute och eldade och just den kvällen ville ingen bli fotograferad, säger hon.

Vid halv ett kommer det 2–3 bilar som bara kör runt lägret och tutar. Men när hon ska ta bilder bildar romerna en ring runt henne för att skydda henne. »Madame, var försiktig.« Sedan försvinner bilarna och hon går in i skjulet för att försöka sova.

– En av kvinnorna visar mig med rörande omsorg hur jag ska drapera filtarna på bästa sätt för att inte frysa. Vilket jag ändå gör, för det är jättekallt. fotografisk tidskrift | 22

JENNY ELIASSON

»Jag ställer mig vid ingången till lägret med armarna i kors och ser förmodligen ut som det åskmoln jag kände mig som.«

JENNY ELIASSON

JENNY ELIASSON

Majory med lastpall i Sorgenfri-lägret.

Utsikt från skjulet.

23 | no 2/2015

Kvart över tre går hon upp och bort till skogen för att kissa och då kommer plötsligt ett gäng killar. De slår på tälten och skjulen samtidigt som de skriker »Vakna, vakna!« .

– Jag har inte kameran med mig, den är ju kvar vid min sovplats. Jag vet inte vad jag ska göra, utan är bara chockad och blixtförbannad över deras beteende. Jag ställer mig vid ingången till lägret med armarna i kors och ser förmodligen ut som det åskmoln jag kände mig som.

Killarna blir osäkra och verkar undra om Jenny är en av romerna. Fem av killarna drar i väg och ropar på den sjätte killen som fortfarande är kvar: »Kom Jonte vi drar!« Sedan försvinner de och Jenny går in för att försöka sova igen.

– Jag fryser som en hund. Då trillar plötsligt en stor råtta ned från taket på mig och springer i väg ut från skjulet. Där går min gräns. Jag har råttfobi.

Jag tar min cykel som romerna tagit in i lägret

för att de var rädda att de som trakasserar skulle förstöra den. Två bilder tog jag den natten. Jag som hade tänkt ta så många, säger hon.

Dagen efter misshandlas en kvinna svårt och efter det är det ingen som vågar bo i lägret längre.

Hälften tog bussen hem till Rumänien, den andra hälften hittade andra ställen i Malmö att bo på.

Vi talar om hur hon klarar av att hålla distans till sitt uppdrag och människorna hon träffar, och svaret är att det går sådär.

– Ibland får man helt enkelt bara vara människa och hjälpa till där det går. Just nu har jag till exempel bara en kniv och gaffel i kökslådan där hemma eftersom de verkligen behövde bestick i lägret.

Och jag har aldrig blivit så pussad och kramad så mycket som under det här jobbet. Bara det är en utmaning. Jag är ganska skygg och inte så fysisk, inte helt bekväm med nära kroppskontakt, men här har jag fått kapitulera, säger hon. / JENNY MORELLI

text: göran greider bild: lars tunbjörk / linkimage

Timmarna med Tunbjörk I april 2015 dog Lars Tunbjörk, endast 59 år gammal. Poeten Göran Greider skriver här att det var kärlek vid första ögonkastet när han för första gången såg Tunbjörks bilder. Här framträder en bild av en oerhört stark konstnärlig vilja som inte ville tala om sig själv men som lyckades att förmedla den stora berättelsen om Sverige och vår tid. fotografisk tidskrift | 24

Ur boken Vinter (2007).

25 | no 2/2015

»Jag förnam närvaron av en fruktansvärt stark konstnärlig vilja, men en vilja som inte ville tala om sig själv och sitt fotograferande.« Ur boken Landet utom sig (1993).

N

ej, jag kände egentligen inte alls Lars Tunbjörk. Visserligen hade jag träffat honom i början av nittiotalet när jag ombads skriva ett av efterorden till boken Landet utom sig. Tillsammans med förläggaren Gösta Flemming kom han en dag ner till mitt kyffe i källarvåningen på Grindsgatan på Södermalm, där också Galago hade sitt högkvarter. Jag hade nog precis avslutat ett parti biljard med den då tonårige reproslaven Martin Kellerman, när Gösta och Lars dukade upp ett antal fotografier på den gröna biljardmattan. Jag visste inte särskilt mycket om fotografi – och gör det inte nu heller – men för min del innebar det kärlek vid första ögonkastet när jag såg de där bilderna från olika platser i Sverige.

Men det var mest Gösta och jag som pratade.

Lars Tunbjörk sa inte mycket. Han stod där vid sidan om, som i dörröppningen till världen. När jag för en tid sedan ringde upp Gösta berättade han att Lars var väldigt ovillig att lägga till ytterligare en text till fotoboken. Thomas Tidholm hade redan skrivit en fantastisk text och kanske tyckte Lars att redan det var för mycket. Lars var en fotoboksfantast, förstod jag när jag pratade med Gösta; för honom var fotoboken mer än bara en samling bilder. Och han ville inte ha en massa text i sina böcker, kanske därför att han visste vilken enorm tolkningsmakt bokstäver har över bilder. I boken Kontor, som kom tio år senare, finns egentligen bara en enda liten textsnutt allra sist i boken – ett citat av Lao Tse. »Att betrakta det alldagliga med häpnad är vishet.« Men Gösta fick kämpa länge för att få med ens det lilla – och för Lars Tunbjörks foto så träffande – citatet i Kontor. I Vinter står det heller inte mycket, inte minsta uppgift under fotona. Han var lika hemlighetsfull som Dylan.

När jag sedan skrivit ett första utkast till bokens efterord återkom Gösta och Lars. Lars såg oerhört skeptisk ut. Jag minns inte exakt vad han sa. Jag har mest för mig att han pekade på olika meningar som han ansåg vara väldigt konstiga, samtidigt som

ansiktet drog ihop sig och man hörde något slags muttranden. Det var särskilt några ställen där jag råkat skriva »konstfoto« som han reste ragg mot. Och han hade ju rätt. Ovan som jag var att skriva om foto eller konst hade jag presterat en del förmodligen rätt pretentiösa formuleringar. Jag såg på Lars Tunbjörks ansikte som förmedlade en hel del information, mer än vad som kom över läpparna, och så skrev jag om och skrev bort de värsta formuleringarna och gick i stället på min känsla och det blev bättre. Men jag tror att Tunbjörk egentligen ville ha en ren fotobok, utan ett enda uttolkande ord. Och det är ju just det som är styrkan i hans fotograferande: Han känns som en pressfotograf som kommer med sina bilder, men har en helt annan story än reportern. nej, jag kände alltså inte Tunbjörk närmare. Men de få gånger jag mötte honom – den sammanlagda tiden kan räknas i timmar – förnam jag närvaron av en fruktansvärt stark konstnärlig vilja, men en vilja som inte ville tala om sig själv och sitt fotograferande. På en mödravårdsavdelning på Södermalm råkade jag på honom och hans hustru, Maud Nycander, vid mitten av nittiotalet när vi båda skulle ha barn, men jag tror inte vi växlade ett ord om hans bilder eller om något annat litterärt eller intellektuellt. När beskedet kom att han gått ifrån oss, jag såg det en eftermiddag på sociala medier, var det ändå som om någon jag kände väldigt väl hade lämnat världen. Någon som hade format min och mångas bild av Sverige och världen var borta. Jag satt på ett kafé när jag läste om hans bortgång i mobilen.

När jag kom hem tittade jag i bokhyllan efter hans fotoböcker. Jag hade Kontor och Landet utom sig. Av Landet utom sig hade jag en gång minst tio exemplar, men genom åren har jag gett bort de flesta av dem till vänner och bekanta och har bara två kvar. Det var friexemplar, som jag fått av förläggaren eftersom jag skrev ett efterord till boken. När jag för några år sedan kollade på Antikvariat.net vad de betingar för pris såg jag att exemplar ur förstaupplagan ibland kunde vara uppe i nära tiotusen kronor. Jag ryckte fotografisk tidskrift | 26

Ur boken Landet utom sig (1993).

till och insåg då att jag hade skänkt bort en mindre förmögenhet. Det hade blivit värdefulla konstobjekt av massreproduktionens fotografier.

L

andet utom sig blev en bok som jag tror kom att definiera tiden själv, då i nittiotalets början. Många av bilderna tog han när han var ute på reportageuppdrag för tidningen Upp & Ner under åttiotalet. I olika sammanhang var jag, efter att boken kommit ut, med och diskuterade vilket slags Sverige Tunbjörk skildrade. Hans bilder blev en ledstång i mörkret. I dag har vi nästan glömt det, men vid mitten av nittiotalet var Sverige närapå litet av ett Grekland i fritt fall: Massarbetslöshet, skenande budgetunderskott, växande rasism, Ny demokratis uppgång och fall, våldsamma nedskärningar i luften, Lasermannen, uppslitande debatt om svensk eu-anslutning. Det var under loppet av dessa nittiotalsår som Sverige i grunden förändrades. Ingen

27 | no 2/2015

minns det längre, men detta var de år då tjänstemannaorganisationen tco, annars föga stridbart, kunde gå ut i en affischkampanj där man såg en tjänsteman brännas på arbetslöshetens bål. De politiska idéer som låg bakom systemskiftet presenterades redan på det nyliberala åttiotalet, men det var på nittiotalet som en allt grällare marknadsliberalism på allvar ersatte välfärdstanken. Många människor hade under de där åren verkligen ett behov av orienteringspunkter. Jag tror att Tunbjörks bilder, utan att han hade minsta avsikt till det, blev ett landmärke i tiden. Han hade fångat en nation i det ögonblick då den precis stigit in i en ny era, en era där det på något sätt blev extrapris på allting.

Jag minns när bilderna ställdes ut på Nordiska muséet i Stockholm runt 1994. I utställningslokalen fanns en gästbok där besökarna kunde slänga ner några rader om hur de reagerat på Tunbjörks värld. Jag läste den där gästboken noga. Mer än hälften av dem som skrev i den hade reagerat

Ur boken Kontor (2002).

ytterst negativt, ofta med äckel inför vad de såg: »Husvagnspartiet har vunnit valet!«, »Dags att emigrera!« tyckte någon som såg ett svårt för fulat Sverige. »Hemligstämpla utställningen med hänsyn till rikets säkerhet«, utbrast en besökare. En annan var mer sorgset poetisk: »Så tomt, så torrt, så utbränt.« Somliga var fyndigt kritiska: »Jag har länge misstänkt att detta pågår i landet.« Andra var direkt föraktfulla: »Mina farhågor är besannade! Svenska folket består av obildade torpare till 90 procent.« Men där fanns också en massa andra långt mer positiva röster som känt människokärleken strömma ur bilderna. »Dom verkar ju ha rätt kul i alla fall«, skrev en. »Spännande ögonblick med härliga färger«, konstaterade en annan kortfattat. En kille född 1968 – då, 1994, alltså en ung man – skrev: »Hela uppväxten i revy!« Och en annan typisk röst: »Hej Lars! Skönt att se bilder som visar att vi är människor trots allt.« Det måste vara unikt med så många, så starka och så totalt divergerande reaktioner på en fotoutställning som inte visar något brutalt övergrepp eller något kändisliv, utan ett högst odramatiskt vardagsliv. Tunbjörks bilder är enkla att ta sig in i, men svåra att ta sig ut ur. De är raffinerade, men jag tror inte att de avkräver betraktaren några konsthistoriska akademiska poäng; det är dagspressbil-

der med tillgänglig yta men också med bråddjup.

Den som ställer sig framför någon av bilderna i Landet utom sig blir heller inte föst i någon speciell politisk riktning som snävar av varseblivandet. det speciella med många av Tunbjörks foton är att de egentligen är förunderligt röriga. De når oss som ett slags långsamma explosioner av information. När jag nu på måfå bläddrar i boken stannar jag till vid ett foto som visar en ung man som testar sin vindsurfingbräda. Det röda seglet avtecknar sig mot en blå sommarhimmel men det är ingen röd fana som har hissats – även om man faktiskt just tänker att det inte är en röd fana. Vindsurfarens bil står på den asfalterade parkeringsplatsen. Men var är havet? Det ser snarare ut som om han tänkt vindsurfa på den blå himlen mellan de vita sommarmolnen. Först efterhand inser man att båtar ligger upp och ner i det torra gräset. Stranden måste vara nära. Under bilden finns en kort textangivelse (i liten stil) av vad det är för plats. Trots att jag sett bilden hundra gånger är det först nu jag inser att den är från Ringhals. Antagligen är det kärnkraftverket som skymtar vid horisonten, men bara som en liten, dödlig detalj. På parkeringsplatsen har någon med stora bokstäver dessutom målat ett hej.

De tre bokstäverna framstår som djupt obegripliga.

fotografisk tidskrift | 28

»Det speciella med många av Tunbjörks foton är att de egentligen är förunderligt röriga. De når oss som ett slags långsamma explosioner av information.«

Ur boken I love Borås (2006).

Bilden formligen sprutar ur sig information. Man kan promenera omkring i den. Jag tror att det är hemligheten bakom mycket av dessa bilders dragningskraft: Blicken rör sig fritt över dem och hittar berättelser i dem. I den meningen är Tunbjörks bilder verkligen vad som på den tiden kallades postmoderna; de är befriande centrumlösa. Men det verkar räcka med att det där ordet postmodernsim tynar bort – vilket det äntligen gjort – för att de ska framstå som del i Den stora berättelsen om Sverige och vår tid. Det finns ett hemligt centrum i dem.

N

är jag gav ut en essä- och reportagebok 1994 bad jag att få se några av Tunbjörks fotografier när jag letade efter omslag. Till slut valde jag en bild av en parkeringsplats, där tomma kundvagnar pekar åt olika håll, och där en liten flicka leker med en ballong som döljer hennes ansikte. Och när jag nu reser mig upp och går bort till bokhyllan och drar fram boken blir jag stående en bra stund stirrande på omslagsfotot: Det förblir ett gåtfullt poem.

I Landet utom sig är det människor på nästan varje bild och är det inte människor så är det platser eller miljöer som är helt stämplade av mänsklig, ofta kommersiell, verksamhet. Första gången jag såg alla bilderna i Landet utom sig minns jag att jag slogs

29 | no 2/2015

av att inga offentliga miljöer fanns med – vilket kändes som en bekräftelse av det privatas växande herravälde under dessa år.

Den boken öppnade en internationell karriär för Tunbjörk. Men det är djupt fascinerande att se att hans sätt att fotografera – de starka färgerna som träder fram nästan som materia i blixtljuset – inte bara lyfte fram något som hade blivit just svenska realiteter. När jag tittar på hans bilder från Mitt Romneys presidentvalskampanj 2011/2012 – tryckta i amerikanska Time – möter jag även där ett land utom sig. Håglösa valarbetare framför en halväten snabbmatsportion – och i nästa bild entusiastiska unga anhängare i väntan på sin kandidat. Det är som om Tunbjörks bildspråk fångar det centrala i västvärlden: Konsumismen. Det är samma förbannade kundvagnar – vilsenhetens globala symbol; de pekar alltid åt olika håll – och halvätna snabbmatsportioner över hela den rika världen! Inga nyhetsbilder, men mänskligt liv i det livlösa och det livlösa i mänskligt liv. Är det konsumismens fenomenologi han studerar? Ja, jag tror det.

Men även konsumismen dirigeras någonstans ifrån och det är bokstavligen på kontor som det sker. Utställningen Kontor tror jag att jag såg på Kulturhuset i Stockholm – då hade den dessförinnan visats på Arbetets museum i Norrköping och i Berlin – och det var som att lämna färgernas värld

Ur boken Vinter (2007).

fotografisk tidskrift | 30

»När kommer Lars Tunbjörk hem? Jag tycker att han paradoxalt nog gör det i Vinter, mer än i något annat sammanhang.«

Bild från Gallianos modevisning i Paris 2004.

och stiga in i något grått och avskalat. I stort sett är det bara interiörer från olika storföretag, i New York, Tokyo och Stockholm, som han fotat. Inga ruffiga kontor på bilfirmor eller slitna tidningslokaler utan snofsiga advokatfirmor och maktstinna börsbolag. Det är kontoren högst upp i västvärlden och de är klaustrofobiska. Knappt ett enda fönster skymtar i de här kontorslandskapen; det är som om bilderna imploderar och när man ser en kvinna krypa på golvet för att komma åt en låda i ett arkivskåp eller en man rota bland papper som rasat ner på golvet under kontorsborden, så är det som om de tvingats ner på knä av de enorma, tyngande, men osynliga strukturerna. Jodå, visst känner man ett slags kärlek också till dessa kärleksberövade kontorsmänniskor. Jag har ingen aning om vad Tunbjörk ville säga med dessa bilder, men det är som om de är tagna många våningar ovanför bilderna i Landet utom sig, ja, som om han ville fånga en dimension till av samma värld. När jag hösten 2008 skrev om finanskraschen plockade jag fram Kontor och såg på de tomma stolarna i ett styrelserum, på heltäckningsmattorna, liksom för att förtöja det oerhörda hjärtslaget i kapitalismen den hösten vid något verkligt. I Kontor är alla människor i exil från sina kroppar. På de 79 bilderna finns endast en leende människa. Och enbart på en enda bild kliver hierarkin fram – när en skoputsare putsar skorna på en ung karriäradvokat och advokaten samtidigt sitter fördjupad i sina papper som om tjänaren inte ens existerar; skoputsaren, en äldre man, ser upp mot advokaten men han skulle lika gärna kunna betrakta en död staty eller plastdocka. Kontor är på sätt och vis en missvisande titel för det döda som visas här, men samtidigt är den oerhört effektiv: Den gör människorna ännu mer till objekt.

Lars Tunbjörk växte upp i Borås, vad jag förstår i ett ganska typiskt medelklasshem i ett lika typiskt villaområde. Att hans bildsvit Home kommer direkt efter Kontor känns verkligen som en tanke – som om han försökte hitta förtöjningar i världen igen.

Så särskilt bra gick det emellertid inte, för även den 31 | no 2/2015

miljön framstår som främmande och absurd och titeln Home blir nästan ironisk.

Jag skulle vilja påstå att Lars Tunbjörks bilder är marxistiska i en tid när marxismen får alltmer rätt men allt mindre att säga till om. Ju mer jag ser på bilderna, desto starkare förnimmer jag en fotograf som skildrat alienationen – på samhällets högsta höjder och på dess lägsta och till och med i människornas hem. Ord som »absurda« och »surrealistiska« har ofta använts om hans bilder. Någonstans är det fel ord: de rätta orden är »varufiering«, »alienation«, »förfrämligande«. Förmodligen skulle Tunbjörk, om han hört den analysen, ha muttrat något och skakat på huvudet. Men jag ser honom och hans kamera som ett slags instrument som låter tiden komma till tals – och den talar i tungor och säger obegripliga saker, men alla måste stirra på tiden som talar och leta efter innebörd.

N

är kommer lars tunbjörk hem? Jag tycker att han paradoxalt nog gör det i Vinter, mer än i något annat sammanhang. Tunbjörk avskydde vintern, som framkallade depressioner hos honom. Vinter är en kavalkad av många isande och ödsliga vinterbilder. Samtidigt skapar vintern ett slags naturlig gemenskap som inte kommer som ett påbud från marknad, stat eller ideologi utan just från våra grundläggande livsvillkor. Jag tycker att människorna kommer hem i dessa bilder, ibland ömt omslingrade på ett dansgolv, eller nedbäddade under ett varmt täcke. Visst, det är depressivt. Men det är också som om alla människor tillsammans kämpar för att hålla sig ovanför ytan, mörkret och kölden.

Listan över bilderna och de platser de tagits på berättar också något: De domineras av orter som jag tror påminner en del om hans uppväxtstad Borås. Inga förorter, inga byar och heller inte mycket storstad.

Vinterns gemenskap i Sveriges småstäder.

Alienationen lättar. Människor återvänder hem.

Och jag tror att det är det dramat som är det hemliga hjärtat i Lars Tunbjörks bilder.

f frågar proffsen

TONY KRISTENSSON

HANNA LANGENFELT

Mikrogallerierna breder ut sig

BREADFIELD, Malmö

GALLERI AXEL, Stockholm

DRIVS AV Jenny Lindhe och Tony Kristensson AKTUELL UTSTÄLLNING Jennie Rosberg, Johan Österholm

DRIVS AV Bea Tigerhielm AKTUELL UTSTÄLLNING Anki Almqvist, Katarina Warrenstein och Ulrika Nilsson

Vad för slags fotografi visar ni och hur tänker ni kring vad ni vill visa?

– Vi visar fotobaserad samtidskonst och vi vill presentera intressant fotografi oavsett genre. Vi vill flytta fokus från stilart till ett resonemang kring fotografi som konstnärlig metod. Av den anledningen startade vi vår gratistidning Breadfield Press som öppnar upp för diskussion kring fotografens arbetsmetoder. Vi vill hitta oprövade tillvägagångsätt för att hitta intressanta konstnärer. I vår återkommande utställning, Second choice, utser vi en etablerad fotograf som i sin tur får välja en yngre oetablerad fotograf. Utställningen undersöker hur traditionsbundna den nya generationens fotografer är.

Vad är svårast med att driva galleri?

– Breadfield är ideellt drivet, vi sköter i princip allt själva. Mycket ledig tid går åt till verksamheten och det blir slitsamt i längden. Men genom samarbeten med andra konstinstitutioner har vi fått en stor och återkommande publik.

Vad är det som driver er?

– Vi grundade Breadfield för att bryta den mansdominans som fortfarande finns inom många fotografiska områden. Trots att avsevärt fler kvinnor än män studerar på de högre fotografiska utbildningarna är det fortfarande fler män som erbjuds utställningsplats. Vi har därför en jämställdhetsaspekt på allt vi gör. Det är viktigt att finnas som ett alternativ till de stora konstinstitutionerna.Ett litet ideellt galleri är på ett helt annat sätt fritt att undersöka och pröva nya sätt att visa konst vilket är väsentligt för att hålla stadens konstscen levande.

Vad för slags fotografi visar ni och hur tänker ni kring vad ni vill visa?

– Jag försöker ha så varierande utställningar som möjligt, jag riktar mig inte in på någon speciell genre utan har både ställt ut nutida fotografi och klassisk. Det blir varierande för besökarna och alltid något nytt och som kan överraska. Men jag har fått höra att man kan se en röd tråd i alla utställningarna, och det borde ju bero på mig. Angående urvalet så kan jag inte göra något annat än att gå på magkänsla. Jag väljer helt enkelt det som känns bra och det som jag tycker om.Väldigt många fotografer hör av sig till mig och vill ställa ut men ibland tar jag kontakt med dem jag vill ska ställa ut.

Vad är svårast med att driva galleri?

– Det beror på vad man har för förutsättningar men det svåraste är nog att få det att gå runt. I första hand vill man ju visa det man vill och inte bara tänka på att det måste sälja. Då kan det vara knepigt ibland. Men jag måste sälja, eftersom det är ett kommersiellt galleri med en hyra som ska betalas. I början så tog jag en låg avgift och en lägre procent på försäljningen så jag inte gick back, men nu tar jag bara provision på försäljningen.

Vad är det som driver er?

– Efter första utställningen kändes det otroligt rätt. Jag visste verkligen ingenting om att driva galleri, så jag har lärt mig väldigt mycket. Man måste tycka att det är roligt – annars hade det aldrig gått.

Det som får mig att fortsätta driva galleriet är att det uppskattas bland folk, det behövs verkligen ett litet fotogalleri.

Glöm mikrobryggerierna – här är mikrogalleristerna. De finns i hela Sverige och gör alla så mycket för den svenska fotografiscenen. Möt eldsjälarna som brinner för att visa fotografi.

fotografisk tidskrift | 32

text: hanna langenfelt

PATRICK RADLEY

RALF

MA-LOU SKOGLUND

över hela landet

LOKOMOTIV, Bollnäs

GALLERI RALF, Stockholm

BLACK DOOR GALLERY, Örebro

DRIVS AV Johanna Syrén och Anna Alverhag AKTUELL UTSTÄLLNING Isabella Ståhl och Edward S. Curtis

DRIVS AV Ulf Berglund och Johan Bergmark AKTUELL UTSTÄLLNING »I går, i dag, i morgon« med Jonas Widhe

DRIVS AV Thomas Sundin, Magnus Westerborn och Stefan Nilson AKTUELL UTSTÄLLNING »Racing« av Gerry Johansson och Peo Quick

Vad för slags fotografi visar ni och hur tänker ni kring vad ni vill visa?

– Jämställdhet är viktigt och sedan starten 2013 har Lokomotiv haft utställningar av lika många kvinnliga som manliga fotografer. Vi visar 6–8 utställningar per säsong. Många kontaktar oss och vill ställa ut och vi väljer de utställningar vi själva tycker mest om. Det är en fördel om bilderna passar in i våra olika projekt och visningar för skolelever.

Ibland hyr vi in färdiga utställningar och ibland producerar vi dem själva. Vi försöker hålla god bredd, men Johannas bildjournalisthjärta slår allra mest för dokumentära bilder.

Vad är svårast med att driva galleri?

– Vi har fått jobba mycket med att uppmärksamma fotografi utanför storstäderna och att sälja fotokonst är en utmaning. Den ekonomiska biten kan vara svår. Vi tycker att fotografi ska vara tillgängligt för alla och därför vill vi inte behöva ta entré. Det gör att intäkterna till föreningen är små och den ideella arbetsinsatsen tar mycket tid.

Vad är det som driver er?

– Fotografi påverkar, berör och får människor att mötas. Vi ser det hela tiden och att få arbeta med bild på det här sättet, inte bara genom utställningar utan också i form av konserter, utbildning och integrationsprojekt inspirerar mig dagligen och påminner om bilders kraft. Det är en fin känsla att ha vågat satsa och lyckats skapa något stort på kort tid. Vi tycker vi har bevisat att fotografi hör hemma lika mycket i en småstad på landsbygden som i storstäderna. Och jag har aldrig haft roligare.

Vad för slags fotografi visar ni och hur tänker ni kring vad ni vill visa?

– Vi visar det som berör oss, det som kliar, får oss att skratta eller gråta. Vi visar gärna ung svensk fotografi tagen i nuet. Med ung menar vi inte åldern på fotografen, utan sättet att fotografera.

Det är alltid roligare att ställa ut en debutant. Eftersom vi är fotografer själva så har vi ett extra gott öga till hantverket.

Vad är svårast med att driva galleri?

– Handlar det om att driva galleri enbart av ekonomiska skäl så är det skitsvårt! Men om man gör det för att man brinner för det, vilket vi gör, så är det inga problem. Vill man så kan man! Vi har båda ett fotografiskt kunnande och kommer från två olika fotografiska förgreningar, vilket gett oss ett kontaktnät som är helt unikt. Från dag ett så kunde vi få hela »Fotograf-Stockholm« till vår första vernissage. Det är inte för inte som några av våra utställningar hamnat i Örebro, Umeå, Karlstad, Piteå och Ven. Vi har dessutom sett att Fotografiska plockat upp tre av våra »genier«. Ralf må vara litet till ytan, men stort i själen! Vi har aldrig och tänker heller inte ställa ut något enbart för att vi tror att det kommer sälja. Berör det inte oss så får det vara.

Vad är det som driver er?

– Kärlek! Till bra fotografi, men även till människan. Vi har ett litet krav när vi hittar någon vi vill ställa ut. Vi måste gilla bilderna såklart, men det måste även vara en skön människa. Vi säger som Warren Zevon »enjoy every sandwich«. Livet är för kort för att inte ta tag i det man brinner för.

33 | no 2/2015

Vad för slags fotografi visar ni och hur tänker ni kring vad ni vill visa?

– När vi startade ville vi inte visa bara ikonerna och de stora namnen från efterkrigstiden utan nästa generation och kanske ännu hellre den ännu yngre. Vi har inte lyckats att hålla den linjen helt och inte heller har vi lyckats ha en rättvis könsfördelning. Men vi fortsätter den intentionen.

Fjärde generationens fotografer efter Strömholm domineras dessutom av kvinnor. I början valde vi fotografer bland våra egna önskemål och favoriter.

Nu efter tre år är det alltfler som vill ställa ut och hör av sig till oss, men vi fortsätter att också själva hitta utställare förstås. Vi tre är alltid ense om vad vi ställer ut och försöker att få stor spännvidd i utställningsprogrammet över säsongen, alltifrån från klassisk dokumentär- till iscensatt konstfotografi.

Vad är svårast med att driva galleri?

– Ekonomin, att bromsas av plånboken. Vi har hittills betalat ur privat ficka, vilket betyder att vi inte gått plus – ännu. Nu har vi bildat en förening som ska ta över allt mer av driften via medlemmarna och fått ett litet bidrag från kommunen som betyder mycket – mest för att vi blivit sedda för vad vi gör. Vi säljer väldigt ojämnt vilket kan avläsas i vad vi ställer ut. Dokumentära reportagebilder säljer sämst medan personliga poetiska bilder säljer bäst.

Vad är det som driver er?

– Kärleken till mediet. Utan den drivkraften skulle vi aldrig orkat så här långt!

ANDREA ROSSETTI

Lina Selander. Från installationen Excavation of the Image – Imprint, shadow, spectre, thought, 2015.

fotografisk tidskrift | 34

Magnus Bons har siktet inställt på fotografer som deltar på biennalen i Venedig. Han hittar dokumentära bilder i konceptuell inramning och flera projekt kring identitet.

text: magnus bons

Smarta visuella idéer på Venedigbiennalen

35 | no 2/2015

I Belgiens paviljong gräver man i landets mörka förflutna. Kolonialismens efterverkningar belyses, bland annat genom ett grundligt genomsökande av arkiv och historiska objekt. Maryam Jafri, från Pakistan (bosatt i Köpenhamn och New York), placerar flera fotografier som avbildar samma historiskt avgörande händelse bredvid varandra. Hennes tydliga grepp visar hur minnet av självständighetskampen i Ghana, Moçambique och Kongo på 1950- och 60-talen blivit en fotografisk handelsvara. Jätten Getty Images äger rättigheterna till många av fotografierna, och tar saftigt betalt för dem, men Jafri lyfter fram att det också finns andra källor att tillgå.

Mathieu Kleyebe Abonnenc (Franska Guyana/ Frankrike) koncentrerar sig på en staty av Victor Schœlcher, som på 1800-talet arbetade för slaveriets avskaffande. Den franske statsmannen porträtteras bredvid en oidentifierad halvnaken slav, och Abonnencs närgångna fotografier av skulpturens detaljer diskuterar (makt)relationen mellan männen. Genom fotogravyrens mättade nyanser ges död materia nytt liv.

I Sveriges paviljong, som i år ligger inhyrd i änden av Arsenale, visar Lina Selander en tät installation med filmer och objekt som utforskar den fotografiska

bildens grundläggande verkningar. Hennes eftertänksamma flöde av stillbilder från olika historiska dokument, och i skilda tekniker, formar en kedja som öppnar för tolkning av fotografiet som minne och material. I en avlång glasmonter visar hon fotografier som bokstavligen är avtryck från svagt radioaktiva stenar innehållande uran. Selanders mörkt strålande fläckar bildar ett slags referenspunkt till de andra fotografiska dokumenten i den flod av bilder som Venedigbiennalen utgör.

Huvudutställningen All the world´s futures har satts samman av superkuratorn Okwui Enwezor, COURTESY OF THE ARTIST AND MARCELLE ALIX, PARIS

J

u närmare biennalområdet jag kommer, desto tätare blir strömmen av människor som söker sig dit. Ur de trånga gränderna kommer bekanta, vi faller in i varandras spår och frågar nyfiket om gårdagens upptäckter. Vad har du sett? Och vart ska du nu? Den otåliga jakten på konstupplevelser ska snart börja om på nytt, men ännu en liten stund är allt lugnt. Luften är ljum och vattnet i kanalerna kluckar behagligt.

En stilla bris från lagunen utanför Venedig slår emot mig när jag kommer ner på kajen. Jag tar ett djupt andetag och går i riktning mot Giardini, den lummiga stadsparken där många av de nationella paviljongerna ligger.

Jag har siktet inställt på fotografer som deltar i Venedigbiennalen, undrar vilka de kan vara och vilken sorts fotografi de ställer ut? Det ska visa sig att det är en hel del fotografi med i år, och att det till övervägande delen handlar om dokumentära bilder, som i en konceptuell inramning ges en uttalat politisk intention. Här finns väldigt lite iscensatt fotografi men desto mer av fotografiskt arkivmaterial – som länge varit en stark trend i samtidskonsten – och flera projekt kring identitet som vi kan känna igen från vår svenska fotohistoria.

Mathieu Kleyebe Abonnenc. Forever weak and ungrateful, 2015, Heliogravure, 47,4 x 30,7 cm.

XXXXXXXX XXXXXXXX XXXXX

ISABELLA MALENA

född i Nigeria men just nu verksam i München, och ett av flera teman är arbete och sociala förändringar, i dag och historiskt. Två som smidigt passar in under den rubriken är svenska Petra Bauer och engelsmannen Jeremy Deller. Båda visar arkivmaterial, Bauer projicerar gruppfoton av svenska kvinnor som kämpade för rösträtt och oberoende i början av 1900-talet, och Deller visar originalfotografier av kvinnor som arbetade i gruvorna i Wales tagna på 1860-talet. Enwezor har också valt att ta med Walker Evans ikoniska bildsvit Let us now praise famous men från 1930-talets depression i usa, som uppvisar samma djupa elände och frustration.

Amerikanarna Keith Calhouns och Chandra McCormicks fotografier från dagens usa skapar en märklig tidsmässig rundgång, inte bara till Evans bilder utan till det mesta av arkivmaterialet från i går som vaskats fram till utställningen. I bilderna ser jag fängslade afroamerikaner som i dag sliter slavar på åkrarna. Har tiden stått still? Även Mark Lewis, i Sydafrikas paviljong, lyfter fram miljöer som annars ligger i mörker. Hans laddade färgfotografier skildrar bland annat informella marknadsplatser i Johannesburg. Jag ser underjordiska rum där högar av kohuvuden ligger barskrapade på allt ätbart som ett slags civilisationens slutliga restprodukter.

På årets biennal finns också flera intressanta exempel på porträttfotografi, både av klassiskt snitt och med mera nyskapande grepp. I den chilenska paviljongen visar Paz Errázuriz en serie svartvita foton från 1980-talet av transsexuella och förståndshandikappade i en dokumentär stil som starkt påminner om Christer Strömholm och Anders Petersen. Om Errázuriz är bekant med svenskarnas bilder vet jag inte, men hon är ytterligare ett exempel på denna fotografiska undergenre som på ett inkännande sätt försöker skapa ett rum till olika åsidosatta samhällsgrupper.

Liisa Roberts (Frankrike/Finland) deltar i huvudutställningen med en svit stora färgfotografier som utgår från utsmyckningen i en tunnelbana i Sankt Petersburg byggd på 1950-talet. Roberts har återfotograferat samma personer som en gång stod modell för stationens bronsreliefer, och de överdekorerade åldringarnas erfarenheter av sovjetiska och ryska samhällsomvandlingar bildar en tänkvärd brygga mellan då och nu.

Kutlug Ataman (Turkiet/Storbritannien) har skapat en enorm hängande vågformation där över 9 000 små lcd-paneler bildar ett kollektivt porträtt av Sakip Sabanci, en turkisk affärsman

»Atamans imponerande konstruktion har också något ointagligt och högtidligt över sig.«

och filantrop. Eller rättare, varje bilddel innehåller ett porträtt på någon som kände Sabanci eller som blivit hjälp av hans gärning. De är så många att ansiktena på skärmarna ständigt skiftar. Atamans imponerande konstruktion har också något ointagligt och högtidligt över sig – jag får känslan av beställningsverk. När jag googlar framkommer det att Ataman gjort verket på uppdrag av arvingarna till Sabanci inför tioårsminnet av hans bortgång. En smart visuell idé som lämnar en lite fadd eftersmak.

Då är den legendariske franske filmaren Chris Markers portätt av anonyma pendlare desto mer träffande. Mängder av dem hänger på väggarna i samma rum som Ataman. Markers direkta fotografier är ju också ett slags bild av oss alla – för vem kan inte känna igen sig i de trötta ansiktena hos dessa eviga resande?

Jag inser samtidigt att jag sett nog för idag. Markers lågmälda men precisa fotografier tycks berätta att jag ska ta mig tillbaka till lägenheten. De får bilda slutackordet från en biennal som svämmar över av visuella intryck, men som sammantaget presenterar en konstruktiv och upplyftande bild av världens pågående stridigheter. fotografisk tidskrift | 36

37 | no 2/2015 ISABELLA MALENA

CHEN SHUN-CHU

tankar om en bild

fotografisk tidskrift | 38

Iscensatta bilder från Taiwan Författaren Torbjörn Elensky om en bild av den taiwanesiske fotogafen Chen Shun-Chu.

hemma på köksväggen hos min mamma finns ett foto av huset vi bodde i när jag var liten. Det är en helt konstlös svartvit bild av en alldeles vanlig svensk villa i Stockholms västerort. Ett tråkigt foto.

Men när jag ser det minns jag exakt hur jag sprang ut genom grindarna, vad som fanns innanför varje fönster, hur det luktade i syrénbersån och jag associerar vidare till den gamla gräsklipparens tyngd över gräsmattan, vindskontoret där jag satt och byggde plastmodeller, och känslan av att varma dagar gå ut bakvägen genom köksdörren med frukosten på en bricka. Fotot är laddat med betydelse för mig, men inte för dig.

Jag tänker på denna bild när jag ser den taiwanesiske konstnären Chen Shun-Chus fotografi Penghu house, ur serien Family parade. Jag känner inte honom, vet inget om detta hus, men jag tycker mig direkt förstå känslan av hur huset består av människor. Hur det är fullt av mening genom upplevelserna i det, dofterna, smakerna, replikerna ... alla ansikten. den taiwanesiske fotografen Chen Shun-Chu föddes 1963 på Penghu. Penghu är en liten ögrupp mellan Taiwan och fastlandet, vars europeiska namn är Pescadores, fiskarna, sedan portugiser på 1500-talet »upptäckt« den. Holländarna byggde ett fort där, när de försökte tvinga Kina att öppna för handel med dem, och den har hört till både dem, Kina, Japan och nu alltså Taiwan. En plats med strategiskt läge, befolkad av fiskare och jordbrukare, som lärt sig att använda den korallsten som öarna består av till att bygga hus och terrasserade trädgårdar. Det är ett av dessa hus vi ser på fotot. På väg att rivas eller renoveras?.

Enligt sin egen beskrivning av verket Family parade, i vilket husfotot ingår, påbörjade Chen Shun-Chu arbetet redan 1992. Han valde ut nio närstående personer, sex familjemedlemmar och tre vänner, som han fotograferade rakt på, framifrån, bakifrån och från sidan, så uttryckslöst som möjligt. Han ville avpersonifiera dem, de var bara som grafiska former utan något specifikt symboliskt innehåll. Sedan placerade han ut bilderna 39 | no 2/2015

regelbundet ordnade på olika fasader och fält, och fotograferade dem igen. Om och om igen. Som ett slags fortgående bearbetande av dem.

Han kanske ville att personerna på hans foto skulle vara avpersonifierade och tomma på innehåll. Men en konstnär har inte makten över uttolkningarna av sitt verk. För mig är hans bilder av de i princip identiska svartvita porträtten, avfotograferade på husfasader eller utplacerade i åkrar, synnerligen laddade. Personerna betyder ingenting för mig, jag kan inte ens urskilja dem – medan de för honom var väl kända – men de får mig direkt att reagera. Jag blir berörd, och faktiskt lite rörd. Det är som om han iscensatt bilder av själva minnet i sig. Den nostalgi som kan vara knuten till en plats, en viss byggnad, som väcker hågkomster av personerna man träffat där. Ett hus fullt av mening. Ett minnespalats för det egna privatlivet, av det slag som var och en bär med sig genom livet. det finns barndomsminnen som framstår som helt klara för mig. Jag är säker på att jag kommer ihåg exakt hur det var. Men så bläddrar jag i ett gammalt album och hittar ett foto som ser ut exakt som min minnesbild av händelsen, och då börjar jag tvivla. Minns jag verkligen den där gången när jag satt på armstödet till den gamla fåtöljen och vår tax hoppade upp till mig, eller är det egentligen fotot som planterat minnet i mig? Bilden av minnet lägger sig över minnet, klibbar vid det, medan Chen Shun-Chus foto av huset med väggarna täckta av anonyma porträtt snarast har en renande funktion för mig.

Genom av avpersonifiera människorna i bilderna framhäver han det allmänmänskliga i dem.

Det spelar ingen roll vilka de olika personerna på hans bilder av bilder på hus och åkrar är, men de passar direkt in i mina egna förväntningar på vad de kan vara. De är funktioner som jag som betraktare tillåts fylla med mitt eget innehåll. Så fungerar stor konst: som ett tomrum som ger mig utrymme.

Chen Shun-Chu själv avled i oktober 2014. Men hans bilder lever kvar.

HENDRIK ZEITLER

Hendrik Zeitlers fotografier där inget sker men allt visar sig.

Med lågmäld nyfikenhet och böcker

Hendrik Zeitler 424 journal 2015

bilderna i tysk-svenske fotografen Hendrik Zeitlers bok är annorlunda för mig än för någon annan. En banal påpekan – ens egen föreställningsvärld möter ett konstverk, det är så intryck uppstår för varje enskild betraktare. Men ändå: det område Zeitler fotograferat, kring sitt hem i förorten Hammarkullen utanför Göteborg, är en plats med en karaktär av ett slag jag vistats i under min barndom och som jag tror gjort ett annat intryck på mig än på honom.

Medan Zeitlers öga är kärleksfullt, eller i alla fall varmt, så har jag alltid känt obehag för Zonen (som jag inför mig själv kallar dessa områden) och det ger betraktandet av Zeitlers verk en särskild dynamik. Namnet Zonen har jag fått från Andrej Tarkovskijs film Stalker. (Läs gärna boken Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij som filmen bygger på.) I Zonen finns Rummet som sägs infria en människas innersta önskningar, och det är ju bra, fast det också är livsfarligt att vistas där.

Oberäkneliga ting sker och ett enda misstag kan döda en.

Vad har dessa platser för karaktär?

Göran Greider som skrivit en dikt och en text i boken har en bra definition: »Det är något speciellt med skogsområden där man förnimmer stor-

stadens närhet men ingenting av dess puls.« Ja, något speciellt obehagligt, tycker jag, civilisation och natur liksom sipprar in i varandra, något oordnat och svårt att ta på. motivmässigt kategoriserar jag fyra olika typer av innehåll i Zeitlers bilder. En sort är de camera obscurafotografier han tagit i familjens hem med hemmets rum som kamera där verkligheten utifrån projiceras som flyktig tapet över väggarna. En uppochnervänd tall över kakel bredvid ett duschdraperi; ytterligare en zon där två skilda världar, utomhus och inomhus, möts. Zeitler har i vissa fall exponerat i flera dygn med storformatskamera för de där bilderna.

Vilket sjå, det är en svårkontrollerbar process.

Fotografierna i 424 är tagna mellan 2008 och 2014. Alla är porträtt av ljus.

Så är det väl alltid med foto men i dessa arbeten är det mer tydligt. Årstider passerar och dygnet rör sig från gryning till skymning i de olika bilderna. I någon bild kryper ett svagt ljus över förortshusen och smyger sig in bland träd och ger långa skuggor. »Nej, är människan kvar än?« inbillar jag mig att ljuset i några av Zeitlers fotografier tänker, men det är ju jag som gör det. tanken på att människan ska försvinna, att utan vidare lätta från jorden och segla i väg är en försonande tanke. Men bilderna av människans spår i naturen som kojor; orienteringssnören, en plaststol, påsar i diken, lämningar av husgrunder, fotografisk tidskrift | 40

ELIN BERGE

»Tanken på att människan ska försvinna, att utan vidare lätta från jorden och segla i väg är en försonande tanke.«

HENDRIK ZEITLER

I Elin Berges kungarike är de storvuxna männen exotiska.

fyra sorters bilder skrev jag: camera obscura-verken, platserna, detaljbilder med siffrorna 424, som är början av Hammarkullens postnummer och ett smeknamn för orten.

Och så två bilder som är annorlunda men binder ihop alla dessa andra: Ett porträtt av Zeitler själv från 2004 när han kom till Hammarkullen, och ett familjeporträtt av hans egen familj taget 2013. Dessa två är som en diptyk eller pendang. Zeitler har samma shorts på båda ser det ut som, och i 41 | no 2/2015

LÅGMÄLT OCH OSENTIMENTALT

Helene Schmitz Borderlands art and theory publishing, 2015

Elin Berge Kungariket natur & kultur, 2015

självporträttet finns en pyttig kanin i hörnet. Människorna, fotografen och hans familj knyter ihop det. »Vad är fotografi för dig?« tillfrågades Zeitler i en intervju och han svarade »historia och metod«. Och så är hans bilder: skicklighet i mediet och tanken som plockar ut tid ur dess flöde. Zeitler var min favorit för stora fotobokspriset redan 2011. Han nominerades också 2013, kanske har han det emot sig att hans verk har en lågmäld nyfikenhet och stor integritet. Här finns inget spekulativt, inget kokett, inga gimmickar, »bara« ett generöst seende som öppnar sig för varje gång jag ser bilderna, som kommer att bli bättre allt eftersom åren går. Fotografier där inget sker men allt visar sig.

Miljöerna i Helene Schmitz fotografier ligger långt bortom det vardagliga. Med en underskön färgskala, eller i mjukt svartvita toner, närmar sig hennes bilder drömmens och fantasins domäner. Trots att det vi ser är verkligt i allra högsta grad. Schmitz reser världen över och dokumenterar övergivna fjärilsfarmer eller renskalade interiörer i Namibia som helt övertagits av vandrande sanddyner.

Och en totalt utbränd sekelskiftesvåning i Stockholm där taket har rasat in. Hennes barndomshem. I den tidiga serien vänder eldflammornas avtryck på väggarna för ett ögonblick uppfattningen av rummet uppochner.

I andra fotografier är naturen inbäddad i en närmast klaustrofobisk växtlighet, orsakad av den snabbväxande kudzun, en främmande art som planterats in av människor. Temat för Schmitz bildsviter är ett slags kollaps mellan natur och kultur. Vi ser hur naturens kretslopp satts ur spel genom människans inverkan. Hennes dovt suggestiva fotografier utgör världar i sig själva.

Det är kusligt vackert.

Elin Berges nya bok är en fortsättning på Drottninglandet från 2009, som berättade om några thailändska kvinnor som gift sig med män från Västerbotten. Nu får vi istället följa med på parens resor tillbaka till kvinnornas hemland.

Man bygger semesterhus, man köper smycken till frun och svärfadern, man gör skönhetsoperationer.

Här är det de storvuxna och plufsiga männen som framstår som ett exotiskt inslag, bland orangeklädda munkar och finlemmade könsöverskridare. Ombytta roller?

Nej, knappast, för den patriarkala strukturen är stark också i Thailand.

Männen behandlas som kungar.

Berges lågmälda och osentimentala fotografier från vardag och fest skildrar snarare kulturkorsningar än direkta krockar.

Ansiktena i de uppställda porträttbilderna förmedlar, om inte lycka, så mer av en eftertänksam fördragsamhet. Så är kanske livet här? Älghornen har också flyttat med till Thailand. I ett fotografi tar sig en av männen en simtur i floden. Naturen som omger honom är oväntat lik hemtraktens kala grönska. Han ser ut att trivas.

/ JENNY MARIA NILSSON

/ MAGNUS BONS

/ MAGNUS BONS

stor integritet plantor som tillhör villaträdgårdar, motsäger det. Måste människan vara överallt? Vad är fult, vad är vackert?

Myrstackar, fågelbon och rotvältor, som det finns gott av i Zeitlers bilder, är alltid vackra, inte som våra tillverkade saker.

KUSLIGT VACKERT

Punktförstoring. Eftersom bilden trycks på ett bestruket papper har den konverterats till en punktförstoring på 15 %. Om bilden trycks bara med svart färg blir svärtan alltför blek.

CMYK. Denna bild har konverterats till samma tryckprofil som används för alla färgbilder.

Fyrfärgssvartvitt. I stället för tryckprofilen för färgbilder har jag här konverterat till en speciell fyrfärgsvartvit profil. Risken för färgstick blir betydligt mycket mindre.

Varmton. Genom att lägga på en kurvjustering som skapar en varm ton i bilden minskas risken för att eventuella färgstick blir störande.

fotografisk tidskrift | 42

praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Få svartvitt att bli rätt i tryck Svartvita bilder ställer särskilda krav både på dig och på tryckeriet.

En färgbild som ser bra ut på en välkalibrerad skräm blir i dag allt oftare bra återgiven i tryck. Varför blir då svartvita bilder ofta riktigt dåligt återgivna i tryck, trots att de ser lika bra ut på skärmen som färgbilden?

Svaret är en blandning av felaktiga inställningar i Photoshop kombinerat med fel tryckmetoder. I den bästa av alla världar skulle vi bearbeta våra svartvita bilder på samma sätt som våra färgbilder, det vill säga vi skulle kunna bearbeta dem utan att veta hur de sedan ska användas. Och det kan vi faktiskt göra. Gå in i Photoshops färginställningar och ändra inställningen för gråskalebilder till gamma 2,2.

Om sedan alla gjorde rätt skulle problemet vara löst. Men det är alldeles för få som gör rätt. Liksom när vi trycker en färgbild, måste också de svartvita bilderna anpassas till det papper som ska användas vid tryckningen. Detta är en självklarhet när det gäller färgbilder. För svartvita bilder glöms detta nästan alltid bort.

Det medför att bilderna oftast blir för mörka, ibland för ljusa.

Skickar du i väg svartvita bilder som ska tryckas måste du anpassa dem till rätt punktförstoring. När jag bearbetar svartvita bilder låter jag dem ligga i gamma 2,2. Ska jag skriva ut bilden eller publicera den på en webbsida behöver jag inte konvertera bilden till ett annat värde. Men ska den tryckas avslutar jag bearbetningen med att konvertera den till rätt punktförstoring (Redigera > Konvertera till profil).

Vad är då rätt punktförstoring? Det beror på det papper som du ska trycka bilden på. Högbestruket papper, ett 43 | no 2/2015

sådant papper som du just nu håller i handen, kräver en punktförstoring på 15 %. Lättbestruket papper, sådant papper som används till veckotidningar, kräver en punktförstoring på 20 %. Obestrukna papperskvaliteter kräver en punktförstoring på 25 %. Det gör också bilder som ska tryckas på dagstidningspapper.

Innebär det att problemet är löst?

Det är bara att skicka iväg bilderna med rätt punktförstoring och allt kommer se bra ut? Jag önskar att det vore så lätt.

Det du får om du gör på detta sätt är en bild som visserligen kommer att ha rätt ljushet, men jämfört med färgbilderna kommer de svartvita se gråa och bleka ut i svärtan. En färgbild trycks ju med fyra färger: cyan, magenta, gult och svart. I de allra mörkaste partierna blir den totala färgmängden upp mot 300 % färg.

Trycker du en svartvit bild blir den

Vill du ha svartvita bilder med bra djup i svärtan är lösningen att trycka dem som en färgbild, det vill säga med cyan, magenta, gult och svart.

maximala mängden färg 100 %, eftersom den bara trycks med svart färg.

Vill du ha svartvita bilder med bra djup i svärtan är lösningen att trycka dem som en färgbild, det vill säga med cyan, magenta, gult och svart.

Du konverterar din svartvita bild till den tryckprofil som också används för färgbilderna. Du får bilder med bra svärta, men det finns då risk för att du får färgstick i dina svartvita bilder.

Om inte tryckaren har perfekt kontroll på sin tryckpress kan bilderna få till exempel ett svagt grönstick.

Sticket är oftast rätt svagt och de flesta skulle nog inte lägga märke till det. Men om du har flera bilder på ett uppslag i din trycksak, kan bilderna på vänstersidan få ett stick och bilderna på högersidan ett annat. Och då syns färgsticken ordentligt. Ett sådant exempel ser du i förra numret av F. Tittar du på omslagets insida och jämför den bilden med bilden på höger sida ser du skillnaden i färg.

Lösningen på detta problem är att använda en speciell tryckprofil för svartvita bilder, en så kallad fyrfärgsvartvit profil. En sådan profil använder framförallt svart tryckfärg och adderar bara cyan, magenta och gult i de mörkare partierna av bilden. Det är dock inte alla tryckerier som har en sådan profil. Men har de det, är det den bästa lösningen för dina svartvita bilder. Ska du göra en bok med både färg- och svartvita bilder är det värt att leta reda på ett tryckeri som har en sådan specialprofil.

Men vad gör du om du inte vet vilket tryckeri som ska trycka bilden?

Du vet bara att bilden ska användas

CMYK. I den vanliga tryckprofilen trycks en mellangrå ton med relativt mycket cyan, magenta, gult.

Fyrfärgssvartvitt. Med den speciella tryckprofilen för svartvita bilder trycks samma mellangrå ton med betydligt mer av den svarta tryckfärgen och mindre av cyan, magenta och gult.

i en trycksak som ska tryckas på till exempel ett högbestruket papper. Jag gör då en konvertering till tryckeriets vanliga profil, den som de använder för färgbilder. Sedan lägger jag en svag ton på bilden, oftast åt en lite varm ton. Eftersom bilden redan från början har en viss ton blir den då mycket mindre känslig för små variationer i tryckprocessen.

Du hittar tryckprofiler för vanliga tryckförhållanden och ett makro som lägger på en ton på dina bilder på sfoto.se.

Använd makrot efter det att du konverterat din bild till tryckprofilen.

teknik

KAMERADRÖNARE Intresset för kameradrönare verkar explodera. Hittills har många valt lätta kompaktkameror. Nu växer kraven på bildkvalitet. PhaseOne har utvecklat ett kamerasystem som använder deras bakstycken.

PhaseOne iXU väger bara 1,25 kg tillsammans med ett 80 mm objektiv. Kameran kan använda bakstycken med CCDsensorer på 40, 60 eller 80 MP eller med deras CMOS-sensor på 50 MP. Sensorn kan utrustas med ett optiskt klart glas, vilket gör det möjligt att fotografera även infrarött. Detta innebär att kameran kan användas för exempelvis övervakning av skog och odlingar.

Epsons nya skrivare epson fortsätter att utnyttja den nya teknik som lanserats i till exempel SureColor P600.

Denna gång är det i form av en skrivare som tar papper upp till 17 tums bredd. Den nya skrivaren har fått namnet SureColor P800. Skrivaren påminner mycket om Epsons skrivare Stylus pro 3880. Den har ungefär samma storlek och vikt och använder patroner med samma storlek, 80 ml. Men den nya skrivaren använder samma bläck som SureColor P600, som sägs ge en betydligt bättre hållbarhet än det bläck som dagens Epson-skrivare använder. Epson använder också liknande skrivarhuvud i p800 som de har i p600. I den test som finns på sfoto.se visade sig den ha mycket mindre risk för igentorkade skrivarnålar.

UPPDATERAT K3-HUS NY VIDEO/STILLBILDSKAMERA Integrationen mellan stillbild och video blir allt tätare.

Canons senaste kamera, XC10, beskrivs enklast som en kamera som filmar i 4Kupplösning och fotograferar med en upplösning på 12 MP. Canon XC10 är utrustat med ett fast zoomobjektiv med ett brännviddsomfång som motsvarar 27,3–273 mm på en fullformatskamera och med en ljusstyrka som varierar från f/2,8 vid vidvinkel till f/5,6 vid teleläge. Filmning sker till en upplösning på 3840 x 2160 pixlar eller till HD-format (1920 x 1080 pixlar). Vid HD-filmning kan den filma i en hastighet på upp till 120 bilder/sek.

Kameran är försedd med en vinklingsbar skärm.

pentax har uppdaterat sin mest avancerade dslrmodell, k-3, till version 2.

De främsta nyheterna är en inbyggd gps, förbättrad bildstabilisering och automatisk horisontjustering. k-3 ii använder en sensor i aps-format, som kan röras i alla olika riktningar. Denna funktion använder Pentax på ett rad olika sätt. Bland annat har Pentax tagit bort aafiltret och ersätter detta med att användaren kan aktivera mikrovibrationer när motivet riskerar att ge moaré. Pentax har länge riktat sina kameror mot naturfotografer och har därför varit tidiga med en ordentlig fuktsäkring.

NYA OBJEKTIV sony uppdaterar två av sina objektiv, avsedda för deras

a-bajonett. Det är deras 24–70 mm f/2,8 och 16–35 mm f/2,8 mm som tagits fram i nya versioner. Objektiven har en betydligt snabbare autofokus och ska vara damm- och väderskyddade. Vario-Sonnar t* 16–35mm f/2,8 använder tre asfäriska linser och på VarioSonnar t* 24–70mm f2,8 används två asfäriska linser för att få en högre bildkvalitet.

PARABOLISKT broncolor adderar en ny linje med paraboliska reflektorer, Para hr. Reflektorn är värmeresistent och kan användas med kraftfulla hmi, tungsten och blixtljus.

Tillsammans med dessa nya reflektorer kommer Para ft, som används för alla dessa ljuskällor för att fokusera och rikta ljuset. Reflektorerna finns i fyra storlekar.

NY LEICIA M-KAMERA leica lanserar en ny version av sin m-modell, Leica m Monochrom 246. Denna gång är det m Monochrom som uppdaterats. Det som skiljer denna från den vanliga Leica m är att man tagit bort färgfiltren framför sensorn, vilket gör att kameran bara kan skapa svartvita bilder.

Kameran blir ljuskänsligare, eftersom inga färgfilter absorberar ljus. Skärpan ska också bli bättre, eftersom ingen färginterpolering behöver ske. Det medför också att kameran inte behöver ett aa-filter, vilket ytterligare förbättrar skärpan. fotografisk tidskrift | 44

Till Sonys E-bajonett zeiss har tagit fram ett par objektiv som kan användas till Sonys e-bajonett. Det är vidvinkel på 25 mm f/2 och ett kort tele på 85 mm f/1,8. Objektiven fungerar på Sonys fullformatskameror. Sony tillverkar flera objektiv under Zeiss namn. Men dessa objektiv, kallad Batis, är utvecklade helt och hållet av Zeiss. Till skillnad från de objektiv som Zeiss tagit fram till andra kameratillverkare har dessa objektiv autofokus. Objektiven är också damm- och fuktsäkrade.

NY VIDVINKEL

SJÄTTE LIGHTROOM adobe lightroom får nu en uppdatering till sin sjätte version. Samtidigt delas programmet upp i två versioner.

Dels finns Lightroom cc, dels Lightroom 6. Lightroom 6 köps på vanligt sätt, men innehåller inte Adobes mobilapplikationer. Nyheterna är framförallt den ökade hastighet bearbetningen fått genom att programmen i stor utsträckning använder datorernas grafiska processor. Lightroom har också fått stöd för att göra hdr- och panoramabilder direkt i programmet.

45 | no 2/2015

fujifilm utökar sitt sortiment av objektiv till sina xkameror. Det senaste tillskottet är en vidvinkel, xf16mm f/1,4 r wr. Denna brännvidd ger samma bildvinkel som en 24 mm objektiv på en kamera med fullformatssensor. Fujifilm lyfter fram objektivets snabba autofokus och att objektivet är regn- och dammskyddat.

© SAL CINCOTTA

NYHET: B2 OFF-CAMERA FLASH MED TTL. ON ELLER OFF-CAMERA.

BEST PROFESSIONAL LIGHTING SYSTEM

SENASTE TESTEN PÅ SFOTO.SE Bildskärm Eizo CG 277 Bildskärm NEC SpectraView Reference 242 LED-belysning för bildbearbetningsrum Bläckstråleskrivare Epson SureColor P600 LED-strålkastare DedoLight DLED4-Bi Batteriblixt Profoto B2

Upplev B2 på profoto.com/offcameraflash/sv

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Svårt skriva avtal med kompisar Skaffa dig bra avtalsrutiner så sparar du tid.

»ett bra avtal är bästa vänners vän!« är en gammal och god devis.

Den brukade en av mina gamla chefer mässa så ofta han kom åt och någon ville höra. Tyvärr gjorde han det så ofta att vi anställda slutade lyssna.

Och det var inte bra. För det hände nämligen ganska ofta att det träffades avtal i verksamheten, muntliga avtal som bara bekräftades med ett handslag, om ens det. Det förekom ofullständiga avtal som träffades via e-post. Det var avtal där vissa viktiga villkor om vad som hände om till exempel en avbeställning gjordes eller om returer skulle göras och så vidare inte fanns med. Det gällde både avtal om varor och tjänster och blandade köp av både varor och tjänster, faktiskt ganska komplicerade affärer ibland, men utan att tydliga villkor avtalades mellan parterna. Och i vissa fall gick det så fort att man inte hann skicka över några avtal. Ursäkterna var många.

Men så kom konflikterna med kunderna. Och då fanns inga tydliga skriftliga avtal att stödja sig på. Eoner av tid tog det att reda ut vem som sagt vad och vad man faktiskt kommit överens om. Behöver jag säga att det kostade mycket pengar? Uteblivna intäkter, rättsprocesser, medarbetares tid, fokus på konflikthantering. Och alla dessa problem kunde enkelt ha löst genom att ha en bra och enkel rutin för att teckna avtal.

Så vad menade chefen egentligen med uttrycket? Han menade förstås att det kanske är svårt att komma stickandes med ett skriftligt avtal när man är kompis med kunden och kräva underskrift av hen. För man är ju kompisar och kompisar litar på varandra, eller hur? Och så kan det

kanske vara, men en dag kanske man inte är kompisar eller så är det andra personer som måste hantera en fråga som kommit upp i avtalsförhållandet. »Jag kanske hamnar under en buss!« brukar jag använda som ursäkt när någon tycker att det är konstigt när jag vill ha ett skriftligt tydligt avtal som reglerar vår affärstransaktion i ett stabilt och långvarigt affärsförhållande.

Skrivna avtal brukar reglera sådana på ett lämpligare och mycket bättre sätt än genom muntliga avtal, handslag och några förflugna rader på e-post.

Avtal ska man skriva när man är vänner och inte när det gått åt skogen och man är ovänner. För om man har ett avtal som är tydligt och reglerar de förhållandena som transaktionen avser på ett bra sätt blir det tydligt och förutsebart vad som gäller i detta affärsförhållande. Parterna i avtalet kan då förhålla sig till avtalet och se vad som gäller i den aktuella situationen och agera utifrån det. Och behöver inte bli ovänner. Men om man blir det (kanske för att endera parten inte vill agera som hen skulle göra enligt

Men så kom konflikterna med kunderna. Och då fanns inga tydliga skriftliga avtal att stödja sig på.

avtalet) så har parterna stöd i avtalet om det går så långt att en domstol måste till för att lösa tvisten. naturligtvis måste avtalet som sådant vara anpassat till situationen och skrivet av personer med både insikt i verksamheten och juridiken.

Detta är ett måste. sff har på sin hemsida ett stort antal mallavtal som kan användas för professionella fotografer. Avtalen är lätta att hitta och lära sig och anpassade till de flesta transaktioner som en professionell fotograf kan behöva genomföra inom ramen för yrket. Jag vill dessutom tipsa om sff:s allmänna villkor. Detta dokument ska du bifoga med avtalet. Det innehåller viktiga allmänna villkor som inte står i de specifika avtalen, men som behövs för att reglera transaktionen mer fullständigt.

Men en sak är att veta var de verktyg man behöver finns, en annan att använda dem. Och att använda dem dagligen i verksamheten.

Så hur ska man skaffa sig en bra avtalsrutin? Det finns många sätt, men jag ska föreslå ett. Du kan säkerligen hitta andra sätt som fungerar för dig.

Det viktigaste är dock att du bestämmer dig för att inte bara försöka utan faktiskt förändra ditt beteende kring ditt avtalsskrivande och din avtalshantering. Så här kan du göra: börja i liten skala. En kund – ett avtal med allmänna villkor. Prova hur kunderna reagerar på skriftlighet. Prova på exempelvis nya kunder inom ett visst område. Fortsätt med andra områden. När detta fungerar fortsätt med gamla. Eller kanske tvärtom. Du bestämmer. Kanske kommer en del

(gamla kunder?) att protestera. Lirka med dem. Det är för allas bästa att ni tydligt vet vad som gäller.

Gör det enkelt. Se till att du har alla avtal och allmänna avtalsvillkor du behöver inom räckhåll (i datorn, skrivplattan, mobilen, utskrivna vid kundbesök etc.) och att du kan dem utan och innan. Det gör det enklare att presentera och förklara dem för kunden. »För enkelhets skull har jag ett avtal som reglerar beställningen här.« Att bara äga verktyget gör inte hantverkaren. Du måste kunna använda det.

Skapa triggers. Ungefär som varningsblinket/pipet på sätesbältesvarnaren har betingat dig att sätta på dig bältet. När du lägger upp ett möte med en ny kund bör du skapa en vana som innebär att du meddelar kunden att du kommer skicka över ett avtal med allmänna villkor som du vill att hen läser och undertecknar innan du påbörjar uppdraget.

Gör det med andra. Det finns forskning som visar att väldigt få kan förändra vanor ensamma. Det går nästan alltid lättare om vi gör det i grupp. Dela med dig av dina mål och erfarenheter, låt andra följa upp och ställa krav: kolleger, vänner, familj.

Mät framstegen. Jämför hur det var innan du började förändra dina avtalsvanor med hur det gått efteråt.

Färre tvister och frågor om rättigheter, olovliga användningar, uteblivna bylines, och kunder som betalar som de ska och i tid? har du en bra avtalsvana? Om inte – tänker du skaffa en? Om inte – varför då? Om du har en – hur gör du? Berätta! Du når mig på thomas.riesler@ sfoto.se. fotografisk tidskrift | 46

47 | no 2/2015

PAUL VESTERGREN

medlem

NYA MEDLEMMAR

HEJ, EMMA KRANTZ!

M RYLANDER

Varför har du gått med i SFF? – Jag gick med eftersom jag tror att jag i mitt jobb som anställd på Skissernas museum i Lund kan ha stor nytta av den kompetens och information som SFF tillhandahåller. I ett allt hårdare bildklimat är det dessutom viktigt med en aktör som jobbar för fotografen och fotografiet som medium.

Här är de som håller i pris- och marknadsfrågor.

Möt fotografernas rådgivare här är gruppen som håller i rådgivning i pris- och marknadsfrågor för Svenska Fotografers Förbund. Från vänster syns: Dan Pettersson, Anna von Brömssen, Annika Falkuggla, Putte Salminen (Bildleverantörernas förening, blf), Magnus Wahman och Klas Sjöberg.

Gruppen har en bred kompetens och bollar frågor emellan sig om det är ok med den fotograf som frågar. Det är en mängd olika frågeställningar och problem som fotografer ringer om.

Allt fler avtal skrivs och det görs ofta snabba överenskommelser mellan kund och fotograf som man kan behöva checka av. Men det som har dominerat är hur man ska debitera vid bildstöld framför allt på nätet.

– Sorgligt att det förekommer så mycket och i sådan omfattning, säger Anna von Brömssen.

Gruppen har rådgivning varje förmiddag 09.00–12.00 och du når dem på telefon 08-702 03 71 eller e-posta radgivning@sfoto.se

NYA STYRELSEMEDLEMMAR

OSKÄLIGA AVTAL FRÅN BONNIERS Bonnier Tidskrifter försöker få frilansare att gå med på oskäliga avtal.

Bland annat vill Bonniers ha exklusiv rätt till materialet i tryck och digital form, ha obegränsad nyttjanderättstid till bildmaterialet och mycket låg ersättning vid återpublicering.SFF avråder alla sina medlemmar från att ingå detta avtal.

utökas med en fotoboksfest som planeras just nu. under fotoförfattarnas – På så sätt kan vi presenårsmöte den 25 april valdes tera böckerna under alla somKalle Sanner in i sektionmarens och höstens fotofesstyrelsen som ledamot och tivaler och bokmässor, både Alexandra Ellis, Anders Alm i Sverige och internationellt, och Per Englund som suppsäger Magnus Westerborn, leanter. ordförande för Fotoförfattarna, Svenska Fotografers FOTOBOKSPRISET Förbund.

FYLLER 20 ÅR En jury kommer att välja i samband med att Svenska ut fem nominerade böcker Fotobokspriset firar 20-års och en vinnande bok ur alla jubileum har Fotoförfattarna de inlämnade bidragen. beslutat att flytta prisutdelInlämning av fotoböcker ningen så att den sker på våren sker från mitten av juni och istället för på hösten. 20-årsfortsätter året ut. Anmälan jubiléet kommer dessutom finns på sfoto.se.

KARIN MARKHEDE

Viktor Andersson, Stockholm; Isak Berglund Mattsson-Mårn, Stockholm; Catarina Eklund, Ekerö; Ola Frenning, Höganäs; Kim Fristedt Malmberg, Malmö; Mats Javerud, Åkarp; Jenny Karlsson, Sollefteå; Emma Krantz, Lund; Pontus Lindström, Solna; Sofia Nahringbauer, Uppsala; Maria G Nilsson, Edsbyn; Jennie Pettersson, Luleå; Jonathan Silfverberg, Malmö; Jonatan Stålhös, Umeå; Emily Laye, Stockholm; Dawn Amer, usa.

Maja Kristin Nylander får stipendium.

RESESTIPENDIER linda maria thompson, August Eriksson och Maja Kristin Nylander får sff:s reseoch utbildningsstipendium 2015. Stipendiet delas ut varje år för ändamål som främjar fotografyrkets utveckling och den egna verksamheten. fotografisk tidskrift | 48

fråga juristen

RÄTT TILL DIAORGINAL? Hej! Jag gjorde ett beställningsjobb på en tidning under 80-talet. Vem har rättigheterna till bilderna? Kan jag kräva tillbaka diaoriginalen av tidningens ägare? /Eeva-Leena svar: Vid denna tidpunkt gällde gamla Fotolagen som upphörde att gälla 1994. Enligt denna är utgångspunkten att rätten till fotografisk bild som utförts på beställning övergår till beställaren. Detta gäller dock endast under förutsättning att man inte avtalat om annat. Så om du överlämnat diorna i samband med att jobbet utförts utan särskilda krav på återlämnande kan man med fog anse att dessa övergått i tidningens ägo.

FOTO PÅ PLAGIAT? Hej! Jag har fotograferat ett konstverk som var ett plagiat av ett konstverk under ett hemma hos-reportage för en tidning. Vad händer om tidningen publicerar plagiatet?

Har jag gjort något fel?/Basir svar: Utgångspunkten är att familjen utan risk kan ha plagiatet av originalkonstverket hemma på väggen i enlighet med regleringen om privat bruk i upphovsrättslagen.

Om en bild på plagiatet används – utan att originalkonstnären givit sin tillåtelse till detta – exempelvis genom publicering i tidning, gör sig tidningen skyldig till olovlig exemplarframställning och upphovsrättsorganisationen bus kommer med största sannolikhet att kontakta tidningen och hävda att denna gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång. bus kan även hålla plagiatören, dvs. framställaren av plagiatet, 49 | no 2/2015

hej

ansvarig för upphovsrättsintrång och kräva ersättning för intrånget i och med publiceringen. Om hemma hos-reportaget hade gjorts hos originalkonstnären är det troligt att bus anser att denne genom att medverka i reportaget och tillåtit fotografier på sin konst. Ingen ersättning skulle då utgå för detta.

BILDER PÅ BARN? Hej! Jag ska fotografera bilder på barn. Man kan tydligt se hur barnen ser ut. Vad gäller för användningen av dessa bilder? /Dorte svar: Om frågan rör beställda bilder av en privatperson måste du alltid inhämta tillstånd av beställaren innan användning av bilden får ske.Har du fotograferat barn med en vårdnadshavares tillstånd i annat sammanhang än ovan är läget följande: För hängning i fotografens lokaler respektive vid utställning behövs inget tillstånd från vare sig personen på bilden eller dennes vårdnadshavare. Om du använder en bild på barn för att marknadsföra utställningen måste dock tillstånd från vårdnadshavare inhämtas. För användning på din hemsida gäller även Personuppgiftslagens regler och där är läget något oklart om samtliga vårdnadshavares godkännande krävs för att en sådan användning ska vara tillåten. sff:s rekommendation till våra medlemmar är att alltid inhämta samtliga vårdnadshavares samtycke om fotografiet innehåller minderåriga personer som kan identifieras.

Läs längre svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Få betalt ökar lusten prinskorv när vi själva vill! På 1980-talet hade jag ett av konstnären Christer Themptanders fantastiska kollage på mitt kylskåp. På bilden hade han klippt in två fotografier på kungen och Silvia. Kollaget var en travesti på rfsu:s pågående kondomkampanj: Barn när vi själva vill!

På den tiden var det ingen som höjde rösten och tyckte att Themptander stal någons bilder. Ett synsätt rådde som handlade om att man som kultur-utövare skulle dela med sig av sina verk till sin kollega, som med hjälp av dem kunde skapa ett nytt verk. Att kultur bygger på kultur. Att man lånar intryck av varandra. Jämför den inställningen med dagens, när konstnärer och konstnärer ofta ställs mot varandra i olika upphovsrättsbråk.

Dock anar jag en splittring kring upphovsrätten även i våra egna led. Många av mina kolleger tycker att upphovsrätten är osexig och torr.

Så vad har hänt med den goda relationen mellan olika upphovsrättspersoner? I takt med att det stjäls bilder både här och där på nätet, har förstås kravet på att värna om upphovsrätten ökat. Men vi får inte luras att tro att det är vi kulturskapare som är fiender med varandra.

Dock anar jag en splittring kring upphovsrätten även i våra egna led. Många av mina kolleger tycker att upphovsrätten är osexig och torr. »Måste ni alltid tjata om den?« får jag ofta höra. Men min ståndpunkt är att det gäller att inte blanda ihop äpplen och päron. Vi behöver värna om vår upphovsrätt och behålla den som en självklarhet i vårt förhållningssätt. Och om vi vill låna bilder av varandra så är det väl bara att be om lov. Frågan är fri och att fråga först är faktiskt den enklaste vägen till samarbete om upphovsrättens bevarande.

Tjatigt eller ej, men att få betalt för jobbet ger oss större lust att producera.

I dagens informationssamhälle finns ett ökat krav på dokumentation i skolor, sjukvården och hos övriga arbetsgivare. Denna dokumentation kostar givetvis pengar och därför finns det en stark falang som önskar fri information och som tror att fri är lika med gratis. Men om vi professionella fotografer ska bidra med kvalitet i informationsflödet är vår kamp om att fortsätta värna om upphovsrätten extra viktig. För utan upphovsrätt, ingen ersättning och utan rimlig ersättning, sämre kvalitet.

Personligen tycker jag inte att det är konstnärer som använder fotografi som förlagor vi i första hand ska jaga. Att mina bilder kan inspirera andra är något jag blir stolt över. Men de som kräver att mina bilder ska användas fritt i all oändlighet utan ersättning, gör mig livrädd. Tidningskoncerner som vill öka sin vinst genom att använda mina bilder hur många gånger som helst, är något jag inte vill se! Vår försörjning bygger på att vi kan göra vårt jobb och att det ska betalas för varje gång våra bilder används.

I juni drar sff till Almedalen där vi kommer fortsätta att nöta på om upphovsrätten. Tillsamman med klys, Journalistförbundet och övriga upphovsrättsorganisationer kommer denna diskussion aldrig att tystna.

Vi behöver den precis som vi behöver god konst och kreativa kolleger.

Upphovsrätt är kul!

sök fotograf

SNÖVIT HEDSTIERNA

Fotografisk Tidskrift Nr 2, 2015, årgång 128 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull, Pasadena Studio anton@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt Tomas Jacobsson Omslagsbild Kathy Grannan Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift?

Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net F säljs digitalt genom Qiozk.com

Hanging out with my flatmate (2006) av Snövit Hedstierna. Läs mer om henne på snowwhite.se.

Här hittar kunderna de professionella fotograferna snövit hedstierna är en av våra medlemmar som lagt upp sin portfolio på tjänsten »Sök Fotograf« på sfoto/fotografer. Hon är född 1980, utbildad på Valand och arbetar som fotograf, performancekonstnär, skribent och designer. Hon bor växelvis i Berlin och Montreal. Om du är medlem i sff och vill skapa en profilsida på sök fotograf logga in på sfoto.se och gör din egen.

Vi lovar, den används av bildköpare i hela landet som vill vara säkra på att de anlitar ett proffs.

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift | 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Jens Olof Lasthein

Višegrad, Republika Srpska 1997. Scenen för några av de värsta etniska rensningarna i östra Bosnien i början på kriget, initierade av mannen på den lilla bilden på väggen: Radovan Karadžić.

Varje kväll lastades muslimer av på bron över Drina, fick halsarna avskurna och kastades i floden. Det skedde i sådana mängder att kraftverket nedströms, på den serbiska sidan av gränsen, skickade en vänlig förfrågan till stadens ledning om de inte kunde slå av lite på takten – kropparna proppade igen turbinerna och tvingade kraftverket till ständiga avbrott.

Det blir min sista eftermiddag i Višegrad. Ett par timmar senare hoppar en man ut ur sin röda VW och skriker åt mig. Han kan inte ha kommit med på någon bild, han satt ju inne i bilen. Ändå griper han tag i min kamera och drar åt kameraremmen om halsen på mig så jag tappar andan. Alla förbipasserande tittar ned i marken och skyndar förbi. Det är första gången jag bryter mot principen att aldrig ge bort en exponerad rulle.

Slakten i Višegrad leddes av den bosnienserbiske paramilitären Milan Lukić. Han började sin bana med att förälska sig i en grannes röda VW Passat. Så han sköt grannen och efter det betydde det döden om Passaten parkerade utanför ditt hus.

Det skulle dröja ända tills 2005 innan Haagtribunalen fick tag på honom.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

TT:s STORA FOTOPRIS TT:s FOTOSTIPENDIUM

Foto: Förra årets vinnare Elis Hoffman

Glöm inte att söka!

Läs mer på fotopriset.se