Fotografisk Tidskrift nr 2 2017

VI KARTLÄGGER FOTOFORSKNINGEN ANALOGKUNGEN SOM BLEV DIGITAL

-----------------------

SANDRA FREIJ TAR UT SVÄNGARNA

----------------------Fotografisk Tidskrift #2/2017

portfolion

po

sandra freij fotografisk tidskrift

| 2

3 | no 2/2017

portfolion

po

sandra freij

TEÄN ROBERTS

NAMN Sandra Freij.

FÖDD 1975 i Borås.

BOR Norra London med man och barn.

HEMSIDA sandrafreij.com INSTAGRAM sandra_freij KUNDER H&M, And Other Stories, Åhléns, Dove, Marks & Spencer, Harrods med flera. Tidningar som German Flair, Bare Journal, Awkward, Milk magazine, Paper, Marche och många andra.

Sandra Freij lever i London sedan 20 år tillbaka och det hörs en aningen på uttalet när vi samtalar över Facetime en tisdagskväll. Hon fotograferar mode och reklam över hela världen. Som yrkesfotografer brukar: Reklam för uppehället och redaktionella jobb så att hon får ta ut svängarna mer.

Filmisk, magisk, romantisk och ofta med mörka undertoner har hennes bildvärld kallats.

– Mode passar mig bra. Det tillåter mig att jobba snabbt och vara idérik. Min känsla för magisk realism rimmar också med modebilder. Jag kommer från en konstnärlig bakgrund och intresserar mig i första hand för själva bilden. För mig betyder den mer än att få jobba med den hottaste modellen på cat walk, säger hon.

Hon flyttade till London på 1990-talet för att plugga efter en grundläggande konstnärlig utbildning i Mullsjö där hon upptäckte att just fotografiets process passade henne bättre än måleri. Studier i England följde, sedan en master på Fotohögskolan i Göteborg där hon bland andra hade Miriam Bäckström, Lars Vilks och Tuija Lindström som lärare.

Tillbaka i London gällde det att skaffa en inkomst så hon blev assistent och efter ett par år sin egen.

På den vägen är det.

Hon representeras av agenturen Lund Lund i Sverige och i världen av Sarah Laird and Good co.

Nyligen var hon i Sverige och gjorde jobb för H&M. Dubai, New York, Frankrike och Japan är andra länder hon arbetar i. Lite knepigare blir det att ha småbarn och resa i väg längre perioder. Sandra Freijs man Christopher Howgate är den som gör efterbearbetning av hennes bilder så det blir ett naturligt sätt för dem att varva ansvaret för barn och jobb.

Bilderna vi valt att visa här har varit publicerade i tidskriften Bare Journal, som Freij gärna samarbetar med.

– En perfekt tidning som visar mode i olika vinklar. De är fria i sitt språk, självständiga och de värderar det ikoniska fotografiet. Redaktören bad mig »göra något med tajts« och jag och set designern Rachel Thomas satte i gång. Vi gick igenom en stor mängd gammal strumpreklam från förr, 1950tal och 1960-tal när strumpindustrin var stor och kjol var det vanligaste plagget för kvinnor. / JENNY MORELLI

fotografisk tidskrift

| 4

5 | no 2/2017

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Jag sken som en sol när jag vandrade runt på Saatchi Gallery i London nyligen. I utställningsrummen visades alltifrån gamla mästares alster till amatörers egna Iphone-bilder. Till och med den leende makak-apan som tagit ett berömt självporträtt kvalade in på galleriets väggar.

Utställningen From Selfie to Self-Expression var spretig, kastade sig från högt till lågt, från sublimt till vulgärt, från klassiskt till samtida och var alldeles underbar. Det blev bara en notis om den i detta nummer men vi kommer att ha anledning att återvända till ämnet självporträtt och människans förhållande till sociala medier som även var det underliggande temat på Saatchi.

Men egentligen var det inte själva porträtten som gjorde mig lycklig – utan just mångfalden, spektrat av bilder, bredden. Det är nämligen detta jag gillar allra bäst med fotografi. Att det kan vara så mycket, så högt, så lågt, så fint, så fult. Ibland tänker jag att vi ska strama till oss redaktionellt och renodla ett visst tema, men då skulle jag också missa det jag faktiskt omfamnar allra mest – alla olikheterna i fotografers uttryck.

Mångfalden, spektrat, bredden är det jag gillar allra bäst med fotografi. Att det kan vara så mycket, så högt, så lågt, så fint, så fult.

Selfies i alla ära, men det här är ändå vår käre teknikredaktör Stefan Ohlssons nummer. 1967 fick han sitt första lärarjobb i mörkrumsteknik och för 25 år sedan (1992) tog han över sidorna om praktisk teknik i Fotografisk Tidskrift.

Thron Ullberg har tagit de finstämda porträtten på herr Ohlsson som har fostrat flera generationers fotografer och som så många av oss har en varm relation till. Nu är han även prisad med en hedersutmärkelse för särskild gärning inom svensk fotoboksutgivning. Grattis Stefan!

Men det är också alla kommersiella fotografers nummer. Ekonomiskribenten Anders Andersson berättar hur man som fotograf bör satsa på det mest lönsamma, Anna Henriksson låter flera fotografer berätta om hur de hanterar sin eventuella teknikstress och den London-baserade modefotografen Sandra Freij visar sina klassiska och egensinniga modebilder av strumpor. Precis som så många andra proffs varvar hon reklamjobb (mer pengar, mindre frihet) med redaktionella jobb (mindre pengar, mer kreativ frihet) för att få sitt liv att gå runt.

Här finns också något för den som är intresserade av att veta mer om fotoforskning. Vi har kartlagt den forskning om fotografi som görs runt om i vårt land. Även här spretar det åt en mängd härliga håll.

Och polaroiden fyller jämt i år, Bengt-Arne Falk visar sina bilder och berättar dess historia. Och Märta Thisner bjuder på när allt går åt helvete med en ödesdiger tankning. Och vi recenserar böcker och skriver om namnangivelserätten och en bild signerad Emanuel Cederqvist sätter i gång tankar kring vilka spår en människa lämnar efter sig. Och viskleken fortsätter med en bild av Simon Johansson. Så välkommen till ytterligare ett spretigt nummer och glad sommar!

FORMGIVANDE DUO MED FRÅN BÖRJAN

nämner de Aida Chehregosha, Rebecca Martinez och Krister Hägglund.

– I det här numret var det extra kul att formge repet om bästa Stefan Ohlsson och polaroidjobbet som med sitt speciella bildformat krävde en helt egen layoutlösning.

Maria Loohufvud och Anton Hull är Fotografisk Tidskrifts art directors och har jobbat med tidningen sedan 2010. Tillsammans driver de Pasadena Studio som även har Årets Bild, tidningen Författaren och Liljevalchs Konsthall på uppdragsgivarlistan. Snart släpper Pasadena Studio boken »Kollektivet« av fotograf José Figueroa.

– Vi gillar att vara engagerade i hela processen, inte bara komma in som formgivare på slutet. Vi deltar i redaktionsråd, kommer med artikelidéer och hjälper till att hitta fotografer vi vill lyfta fram i portfolion, säger Anton Hull.

– Vi har lite olika smakpreferenser. Medan jag ofta dras åt det karamelliga, färgstarka och absurda gillar Anton det mer strama och grafiska. Så vi kompletterar varandra bra, säger Maria Loohufvud.

F är ett favorituppdrag och med åren har de lärt sig mycket om fotografi och upptäckt nya konstnärskap. Bland favoriter som medverkat under åren

ASCHENBRENNER OM PANIKRÄDDNINGAR SARA RAPP ACEDO

Välkommen till ett spretigt nummer

3 MEDVERKANDE

JENNY MORELLI

hej

Jenny Aschenbrenner är frilansande kulturjournalist och kritiker med ett förflutet på bland annat Sveriges Radio, SVT, Dagens Nyheter och TT. –I det här numret av Fotografisk Tidskrift har jag skrivit om ett fotojobb som gick fel, fast ändå så rätt. Jag identifierar mig mycket med tjejen som tankade fel och nästan förstörde en lånad bil, mycket mindre med den rådiga fotografen Märta Thisner som räddade situationen. Ibland känns mitt liv som en enda lång räcka av tappade bollar och klantigheter som måste panikräddas. Men lite texter får jag ändå ur mig. Min allra, allra första artikel skrev jag faktiskt just i Fotografisk Tidskrift, som nittonårig ungdomspraktikant för mycket länge sedan.

SIDAN 32

EFTERLYSNING

VI VÄXER

I höst tänker vi uppmärksamma hur både fotografer och den fotografiska industrin förhåller sig till miljö och hållbarhetstänk. Har du en miljöpolicy eller andra funderingar? Mejla redaktionen@sfoto.se om du vill bidra med dina tankar kring detta eller vill bli intervjuad!

Fotografisk Tidskrift har nu över 2 900 följare på Facebook och finns även på Instagram och Twitter. F tipsar om artiklar, utställningar och ger snabba nyheter från fotografins värld. Följ oss! Och vill ni annonsera kontakta hans@ annonshuset.se. fotografisk tidskrift

| 6

ANDY KASSIER

»Den lånade bilen som Halla så beslutsamt pumpade full med bensin var en dieselbil.« SIDAN 32

THRON ULLBERG

10

14 Portfolio / Sandra Freij / 1 Hej / Högt och lågt, fint och fult / 6 Aktuellt / Subjektivt i Malmö / 8 Utställningar & gästen / Anders Andersson / 9 Aktuellt / Saatchi hyllar selfien / 10 5 frågor / Gunilla Muhr till Konstfack / 11

BENGT-ARNE FALK

Aktuellt / Landskrona fylls med fotografi / 12

34

Porträtt / Stefan Ohlsson hyllas / 14 Enkät / Utrustningsstress / 20 Artikel / Vi tar tempen på fotoforskningen / 22 Tankar om en bild / Vad som blir kvar / 26 Internationellt / I Venedig och Aten / 28 När allt går åt helvete / Märta Thisner / 32 Artikel / Polaroiden fyller jämnt / 34 MÄRTA THISNER

Recensioner / Zetterman, Nilsson och Bergendal / 40

32

Praktisk teknik / Om maskning / 42 Teknik / Nytt på marknaden / 44 Juristen / Vikten av namnangivelse / 46 Förbundssidor / Nya tag i styrelsen / 48 Ordförande har ordet / Fler bilder, bättre arvoden / 49 Sista sidan / Viskleken fortsätter / 50

7 | no 2/2017

SARA CWYNAR, COURTESY OF THE ARTIST AND FOXY PRODUCTION, NEW YORK

aktuellt

PRESENTERA DIN BOK PÅ FOTOBOK GBG Vill du presentera din fotobok i samband med Fotobok GBG som pågår i Göteborg den 29–30 september? Fotoförfattarna kommer att hålla i två programpunkter på vardera en timme. Tio fotoförfattare (fem per dag) får alltså tio minuter var för att presentera sin bok på scenen. Sista ansökningsdag är den 19 juni. Ansök på sfoto.se/fotobokgbg17.

IRVING PENN

Sara Cwynars »Tracy grid« visas på Malmö konsthall.

Objektiv kurerar subjektivt

HUNDRAÅRINGEN PENN TILL SVERIGE Med anledning av 100-årsfirandet av Irving Penns födelse ställer Fotografiska ut en stor mängd av hans verk i utställningen »Resonance – Photographs from the Pinault Collection«. Utställningen är kurerad av Matthieu Humery och Pierre Apraxine. Utställningen pågår hela sommaren fram till den 1 oktober.

MATTIAS EDWALL

Penns fru Lisa Fonssagrives-Penn.

Den 2 juni öppnar Subjektiv på Malmö konsthall som en del av Malmö Fotobiennal. Subjektiv har sammanställts av redaktionen för den skandinaviska konsttidskriften Objektiv. Utställningen tittar närmare på potentiella relationer mellan konst, fotografi och subjektivitet i en tid när själva grunden för demokratin ifrågasätts. Gemensamt för alla deltagare är att de berör en aktuell politisk situation och iscensätter subjektivitet och den politiska potential – eller vanmakt – man kopplar till den. Samtliga verk kretsar kring kameran – fotografier och filmer, collage samt ett affischprojekt – och spänner från det rent dokumentära till estetiken kring gränssnittet, en diskussion som kan tillskrivas post-internet-eran.

Bland de medverkande konstnärerna märks bland andra Eline Mugaas, Elise Storsveen, Basma Alsharif, Sara Cwynar, Liz Magic Laser, Deana Lawson, Zoe Leonard, Sandra Mujinga och Josephine Pryde. I samband med utställningen publiceras ett nummer av tidskriften Objektiv i två delar, under namnet Subjektiv. Utställningen pågår till den 10 september. Malmö Fotobiennal pågår fram till den 18 juni. Läs mer på malmofotobiennal.com.

IRANSK FOTOGRAFI VISAS I ARLES Den 3 juli–24 september pågår den årliga festivalen i södra Frankrike. Bland annat står latinamerikansk fotografi i fokus och 66 iranska fotografer ställer ut under titeln »I am writing to you from a far off country«. Den 3–8 juli, pågår som vanligt mängder av artist talks och workshopar. Läs mer på rencontres-arles.com.

Visuell joyride med Edwall.

SPRUDLANDE BILDER Den 1 juli–31 augusti ställer fotograferna Mattias Edwall, Ewa-Mari Johansson, Lena

Granefelt, Lambis Stratoudakis och Per-Anders Pettersson ut på Hotel Tylösand i Halmstad. Titeln Joyride X5 refererar till Roxette-låten med samma namn som i sin tur fick namnet från en intervju där Paul McCartney beskrev låtskrivandet med John Lennon som »en lång joyride”. Ordets ursprungliga betydelse refererar till att man i en stulen bil gör en galen färd mest för nöjes skull. De fem svenska fotograferna har på ett eller annat sätt den intensitet och energi som finns inneboende i begreppet.

SE ÖVER FOTOGRAFIN NU! Ett krafttag behövs för att ta hand om vårt fotografiska kulturarv, skriver SFF:s ordförande Anki Almqvist tillsammans med 34 representanter för fotografin i Sverige.

Läs hela texten på sfoto.se/ seoverfotografin.

FOTOMÄSSA UPPSKJUTEN TILL 2018 Det blir ingen Fotomässa i Älvsjö under 2017 – i stället flyttas datumen för nästa Fotomässa fram till den 9–11 mars 2018. fotografisk tidskrift

| 8

ROGER OLSSON

LORENZO CASTORE

gästen

ANDERS ANDERSSON JOURNALIST & GRUNDARE AV DRIVAEGET.SE

Satsa på den mest lönsamma grenen

Vardag med Lorenzo Castore.

UTSTÄLLNINGAR KENNY BENGTSSON Utvandrarnas hus, Växjö 25 februari–27 augusti

MARTHA COOPER Fullersta gård, Huddinge 18 mars–2 juli

MARTIN BOGREN, LORENZO CASTORE & ANDERS PETERSEN Dunkers kulturhus, Helsingborg 21 april–3 september

PERNILLA ZETTERMAN Grundemark Nilsson, Stockholm 5 maj–17 juni

LIKE A HORSE Fotografiska, Stockholm 19 maj–3 september

PLANKET STHLM Mejtens Gränd, Stockholm 26 augusti kl. 12–18 MIA KARLSVÄRD Neva Books, Rimforsa 22 april–9 juni

TOMAS GILLJAM Dunkers kulturhus, Helsingborg 19 maj–20 augusti

HELENA BLOMQVIST Galerie Forsblom, Stockholm 5 maj–12 augusti

KENT KLICH Hasselblad Center, Göteborg 2 juni–17 september

JOHANNA WULFF Galleri Kontrast 18 maj–11 juni

DAWID Gripsholms slott, Mariefred 20 maj–27 augusti

BRUTUS ÖSTLIND Abecita Konstmuseum, Borås 15 juni–8 oktober

JULIAN BIRBRAJER Malmö Fotobiennal, Malmö 9 juni–18 juni

TOMMY PEDERSEN/ ROGER VIKSTRÖM Naturum Värmland, Karlstad 2 april–3 september

JERKER ANDERSSON Kulturhuset Multeum, Strängnäs 16 juni–26 augusti 9 | no 2/2017

Se fler utställningar på sfoto.se.

Att vara fotograf måste vara ett av världens roligaste yrken. Som ung var det min dröm att bli yrkesfotograf. I stället blev jag ekonomijournalist, med småföretagarfrågor som specialitet. Nu i pensionsåldern prövar jag på hur det är att tjäna pengar som fotograf. Att ägna sig åt något som är roligt och samtidigt vara företagare kan dock skapa problem. Det är så roligt att jobba att det är lätt att glömma bort att det också gäller att tjäna pengar. Här är några råd för dig som nyss har startat och för dig som vill ha en påminnelse om enkla tumregler: Hitta något unikt. Eftersom konkurrensen är stenhård gäller det att försöka hitta något som gör att kunden väljer dig i stället för någon annan. Kanske är det en unik stil, annorlunda motiv eller udda marknadsföring.

Satsa på det mest lönsamma. De flesta har olika verksamhetsgrenar. Dela upp kostnader och intäkter på de olika grenarna och notera hur mycket tid du lägger ned på varje. Förmodligen finner du då att en del av vad du gör är mer lönsamt. Kanske ska du då satsa mer på det mest lönsamma och mindre på det minst lönsamma. Möjligen väljer du ändå att ha kvar det som är minst lönsamt bara för att det ger dig stor stimulans.

Samarbeta. Se andra fotografer som kolleger och inte konkurrenter. Om du hjälper någon att hitta en kund får du förmodligen hjälp tillbaka. Hitta nätverk och grupper på sociala medier, som inte bara består av fotografer. Försök se till så att medlemmarna i nätverket rekommenderar dig.

Tänk inte för mycket på skatten. Visst är det bra att hitta bra avdrag, men ofta är det viktigare att öka lönsamheten än att leta avdrag.

Sätt rätt pris. Grundregeln för allt företagande är att det är marknaden som avgör vilket pris du kan ta ut. Prislistor behövs för att ge riktlinjer. Men ibland kanske kunden är beredd att betala betydligt mer än vad prislistan visar.

Ibland kanske det är smart att sänka priset för att få en viss kund.

Tänk inte för mycket på skatten. Visst är det bra att hitta bra avdrag, men ofta är det viktigare att öka lönsamheten än att leta avdrag.

Skaffa dig koll. Oavsett om du lämnar bort bokföringen eller inte är det viktigt att du ser över intäkter och kostnader. Sätt in alla kvitton och fakturor i tidsordning i en pärm och gör en notering om vad det gäller. Då sänker du även dina kostnader genom att du slipper frågor från den som tar betalt för att sköta din bokföring.

Ta hjälp. Det finns mycket gratishjälp att få som underlättar ditt företagande. Myndigheterna är numera mycket serviceinriktade. Ring Skatteverket om du har skattefrågor. På myndigheternas gemensamma sajt verksamt.se kan du lämna uppgifter om ditt företag och få interaktiv hjälp.

De flesta regler är lika för företag i alla branscher. Men för fotografer som räknat sig som kulturarbetare finns två positiva specialregler: Förluster i enskild firma kan alltid kvittas mot löneinkomst. Avdrag för resor som inspiration för att kunna skaffa framtida inkomster kan godtas.

DAWN WOLLEY

aktuellt

SOMMAR I SUNNE »Where we are now« kallas årets samlingsutställning med fotografi, film, collage, måleri med mera som visas på Alma Löv Museum i Smedsby söder om Sunne. Utställningen öppnar den 21 juni och håller på till den 3 september. Mila Teshaieva, JH Engström, Charlotte Gyllenhammar, Joanne Grüne Yanoff, Manon Bovenkerk, Peter Johansson och Warren King finns bland utställarna.

ÅRLIG PHOTOKINA

Zeitler och Härenstam får pris.

PRISADE AV HASSELBLAD Fotograferna Helga Härenstam, Cecilia Grönberg och Hendrik Zeitler erhåller Hasselblads fotoboksstipendier. Elisabeth Molin är årets Victor-stipendiat. Hasselbladstiftelsen delar för första gången ut tre fotoboksstipendier. Fotoboken är i dag en viktig del av det fotografiska fältet. Målet med stipendierna är att stödja och bidra till att utveckla fotoboksutgivningen i Norden. Victorstipendiet har delats ut sedan 2005 och består av 6 månaders ateljévistelse i New York.

Dawn Wolleys tolkning av semester i serien »Substitute«.

Saatchi hyllar selfien Med den nyligen visade utställningen From Selfie to Self-Expression grävde Saatchi Gallery djupt i självporträttets historia och blandade befriande vilt mellan högt och lågt. Saatchi visade porträtt av alltifrån de gamla mästarna såsom Rembrandt och Frida Kahlo (vars porträtt man med ett mycket samtida grepp i utställningssalen kunde lajka), till amatörers egna självporträtt i sociala medier. I utställningen ingick även en selfie-tävling. Den vanns av den engelska fotografen Dawn Woolley med sina iscensatta bilder i serien Substitute. Hon är intresserad av frågor om kvinnlighet och genus och skapar bilder som rör sig i gränslandet mellan fantasi, begär och verklighet.

KVINNOR BÄTTRE PÅ INSTAGRAM När det brittiska företaget Hopper analyserade 1,2 miljoner Instagramposter för att se vilka bilder som blir populära visade det sig att kvinnliga användare var bättre på att skapa engagemang hos sina följare. Genomsnittet i undersökningen var 578 gillamarkeringar för poster upplagda av kvinnor mot 117 för män.

fotografer: Julia Margaret Cameron, Oscar Gustave Rejlander och Carleton E. Watkins. Utställningen pågår till den 3 september.

ROSALIE SJÖMAN

CHARLOTTE EKELÖF

Världens största tekniska fotomässa, Photokina i Köln, lägger både om sitt upplägg och breddar sitt utbud. För att hänga med i den allt snabbare tekniska utvecklingen kommer mässan från och med 2018 att äga rum varje år och dessutom ligga på våren i stället för på hösten.

BÖRSE-PRIS TILL DANA LIXENBERG

FOTOGRAFISKA PIONJÄRER

Sjömans bild från ateljén i Stockholm.

Utställningen Skrivet i ljus – de första fotograferna tar sin utgångspunkt i Moderna museets samling av fotografi från 1800-talets andra hälft.

Här kan du se museets unika daguerreotypsamling och verk av några av historiens internationellt mest kända

När det tyska prestigefyllda bokpriset från Deutsche Börse Photography Foundation delades ut i år gick det till den holländska fotografen Dana Lixenberg för hennes projekt Imperial Courts.

Boken spänner över 22 år och porträtterar huvudsakligen invånarna i detta område i Los Angeles. Hon har även spelat in ljud och konversationer som ingår i verket. fotografisk tidskrift

| 10

ELIS HOFFMAN

NAMN Gunilla Muhr.

LÄSER JUST NU Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn.

AKTUELL Ny prefekt på Institutionen för konst, Konstfack.

5 frågor

Gunilla Muhr till Konstfack Grattis till nya jobbet! Hur känns det?

– Fantastiskt roligt och spännande.

Att få arbeta med studenter och konstnärer med så angelägna saker som konstnärlig utveckling är ett verkligt privilegium.

Varför fick du jobbet tror du? Och var inte blygsam!

– Jag har ju arbetat med både konstnärer och studenter i över 20 år.

De senaste 15 åren som verksamhets11 | no 2/2017

ledare på Centrum för fotografi. Mina intressen och drivkrafter stämmer väl överens med vad Konstfack står för.

Vad har åren på CFF lärt dig?

– Om jag ska lyfta fram något särskilt viktigt är det att ha medlemmarnas intresse för ögonen och att driva verksamhet som bäst gynnar dem. Att ha örat mot marken, samtidigt som att man har blicken mot horisonten.

Att vara lyhörd inför yrkesverksamma

fotografers behov, samtidigt som man spanar efter den mer övergripande utvecklingen inom det fotografiska området.

Kan du säga något om utvecklingen?

Vart är fotografin på väg?

– Intresset för fotografi har ökat under den tid jag varit på CFF, och fotografi är en stark och självklar del av samtidskonsten. En tendens jag sett de senaste åren är ett ökat intresse för

materialitet och äldre tekniker, som en reaktion på den snabba digitalisering och vida spridning av fotografin som skett under senare år. Är Konstfacks elever intresserade av fotografi?

– Absolut! CFF har länge haft samarbeten med konsthögskolorna. Jag har sett många intressanta konstnärskap vara på gång i dessa sammanhang. / JENNY MORELLI

IDA EKELUND

aktuellt

FOTOGRAFISKA TAR ÖVER TT-PRIS När TT tidigare i våras meddelade att de slutar dela ut sitt årliga fotopris valde Fotografiska att ta över budkavlen och fortsätta insatsen med att med ett pris stötta dokumentärfotografi – Stora Dokumentärfotopriset med samma prissumma.

Första priset ska delas ut 2018 och ansökan öppnar senare i år.

– Det är extra viktigt att uppmärksamma den dokumentära bilden. Berättande har aldrig varit så viktigt som i den tid vi lever i nu, säger Per Broman, vd på Fotografiska.

BILDTJUV STRAFFAS

Uhlin kvalar in.

UTVALD TILL MASTER CLASS Rebecka Uhlin är en av tolv fotografer som blivit uttagen till World Press Photos Joop Swart Master Class som pågår i höst.

Totalt skickades 187 nomineringar in från 68 olika länder.

I Uhlins pågående projektet »Ode till Barndomen« gör hon en subjektiv tolkning av sin barndoms bygd.

Ateljéporträtt av blind man. Okänt årtal.

Fotografistaden Landskrona Landskrona Fotofestival pågår den 8–17 september. Även i år kommer en hel dag vigas åt fotoboken med fotoboksmarknad, Dummy Award, fotoboksreleaser, utställning med förlaget Aperture med mera. Deadline för anmälan till portfolioreview är den 1 augusti. Redan i juni öppnar två stora fotoutställningar på Landskrona museum: I den fotohistoriska Time/Light/ Love visas bilder av bland andra Anna Riwkin och Sune Jonsson tillsammans med helt okända fotografers bilder. På Foto View: Finland uppmärksammas bland andra Ulla Jokisalo och Niko Luoma. Läs mer om programmet på landskronafoto.org/festival2017.

ANDERSSON FÅR MENTORSKAP Vinnare av bildagenturen Kontinents nyinstiftade pris Torbjörn Andersson Award heter Hampus Andersson.

Han är en 30-årig fotojournalist som just nu går på Nordens Fotoskola, Biskops Arnö. Priset innebär ett mentorskap för en yngre fotograf som juryn anser ha en distinkt stil och ett dedikerat fotograferande. Andersson

HAMPUS ANDERSSON

REBECKA UHLIN

En man i Småland använde fyra andra fotografers bilder och ställde ut dem på tre utställningar. Dessutom visade han dem på sin hemsida och presenterade dem som sina egna. Nyligen fick han ett strafföreläggande av domstol och fick betala skadestånd.

Kvinnodagen i Donetsk.

har även fått PFK Södras Malmöstipendium och Bakom Bilden-stipendiet i år.

Se Hampus bilder på hampusandersson.com.

KÖPENHAMN FYLLS MED FOTOGRAFI Den 1–11 juni pågår den årliga fotofestivalen i Köpenhamn för åttonde året.

Festivalen brer ut sig med 57 separata utställningar på etablerade gallerier och alternativa utställningslokaler i hela Köpenhamn och även i södra Sverige.

Fotografer från flera länder deltar, bland annat från Eritrea och Färöarna. fotografisk tidskrift

| 12

» Fantastiskt att ni finns för oss fotografer och delar med er av er kunskap.

Blir rörd.« Behöver du rådgivning i pris- och marknadsfrågor?

Kontakta förbundet på 08-702 03 71, måndag till fredag 09.00–12.00. Eller e-posta radgivning@sfoto.se.

13 | no 2/2017

Analogkungen som blev digital text: jenny morelli foto: thron ullberg & håkan elofsson

Stefan Ohlsson har fostrat flera generationers fotografer.

Efter 50 år som lärare fortsätter han att förmedla det han kan.

– Jag vill alltid dela med mig av min kunskap, säger han. fotografisk tidskrift

| 14

15 | no 2/2017

THRON ULLBERG

AGENCE FRANCE PRESS

Stefan Ohlsson undervisar på Nordens fotoskola på 1980-talet.

F

ör 50 år sedan höll han sin första fotokurs och för 25 år sedan började han skriva om praktisk teknik. Stefan Ohlsson: kungen av den analoga tekniken som blev kungen av den digitala. Vad är tricket?

Hur håller man sig så nyfiken och hungrig på ny kunskap?

– Så fort jag kommit på hur något problem ska lösas så vill jag berätta om det. Jag har aldrig haft behov av att hålla på kunskap, jag vill alltid dela med mig, säger han.

Fotografer brukar skina upp när man nämner hans namn, och vill jag imponera på någon i fotovärlden brukar jag tala om att jag gör tidning tillsammans med Stefan Ohlsson. Många är de som har haft honom som lärare, läst hans texter, hört hans föredrag, är vän med honom eller känner till honom från sociala medier.

Fast för mig var han en ny bekantskap när jag tillträdde som redaktör. Nu är det sjunde året vi jobbar ihop. Han är ett föredöme: ödmjuk och kunnig, motsatsen till en mansplainer. Man vill lära sig

allt av honom. Och när jag kommer hem med ett nytt nummer av tidningen brukar min man (som inte ens är fotograf!) kasta sig över just Stefan Ohlssons texter och prisa dem för att de är så insatta, så nördiga, så läsvärda.

Vi stämmer träff i Stefan Ohlssons hem i Gröndal. Han fick en cancerdiagnos för ett par år sedan och har genomgått ett antal operationer och behandlingar. Men även om ben och rygg krånglar, så är tanken lika snabb som vanligt och han har (jag är inte förvånad!) lika mycket att göra. Förutom att skriva nya artiklar för F hägrar ett stort antal utbildningsfilmer som han ska producera.

Mer om det senare, men först backar vi bandet. 1992 var året då Stefan Ohlsson började skriva artiklar i F. Gösta Fleming var chefredaktör.

– De första tre, fyra åren var det rätt så lätt att skriva. Då skrev jag helt enkelt det jag ville lära mig själv och saker jag tog upp på mina olika kurser som jag höll i på olika håll, i Gamleby till exempel.

»När tidningen kom ut blev vissa av våra läsare skitförbannade, jag tror till och med att några fotografer valde att lämna SFF på grund av mina artiklar.«

fotografisk tidskrift

| 16

THRON ULLBERG

HÅKAN ELOFSSON

NAMN Stefan Ohlsson.

BOR Gröndal, Stockholm. ÅLDER 65.

INSPIRERAS AV Min främsta fotografiska inspiratör är Robert Franck. Som 20-åring såg jag en utställning av honom i London, som helt ändrade min syn på vad fotografi kan vara.

LÄSER JUST NU På sängbordet ligger just nu »Americanah« av Chimanamanda Ngozi Adichie.

FOTOFÖRFATTARNAS HEDERSUTMÄRKELSE När Fotoförfattarnas hedersutmärkelse för särskild gärning inom svensk fotoboksutgivning för första gången delades ut 2017 gick det till Stefan Ohlsson med motiveringen: »Med stor konsekvens och ett outtröttligt engagemang har pristagaren genom åren undersökt den fotografiska tryckprocessen för att optimera tryckresultatet. Under 50 års tid har han testat allt från olika fotopappers och digitala printars hållbarhet, till nya kameror, skannrar och programvaror. Han har gjort repro och tryckprofiler till otaliga fotoböcker, och generöst delat med sig av sina erfarenheter till oss fotoförfattare, både i personliga samtal och i form av kurser och läroböcker.« 17 | no 2/2017

Artiklarna handlade om alltifrån hur man använder blekblad och blandar rött blodlutsalt och natriumtiosulfat löst i vatten, till att han förklarade zonsystemet och exponeringsmätning.

Men efter ett par år blev det lite knepigare att få till texterna. Stefan Ohlsson hade dessutom jobb som prefekt på Fotohögskolan i Göteborg, små barn och pendlade till och från Stockholm.

– Jag minns stressen när det bara var en vecka kvar till deadline. Att jag var på skolan var bra, för vi hade så väldigt bra utrustning. Två heltidsanställda tekniker skötte om allt, så där och med dem kunde jag hitta inspiration, men det var trögt några år.

M

en när den digitala tekniken tog fart blev lätt att skriva igen, eftersom han behövde lära sig nya saker.

Stefan Ohlsson beskriver den digitala revolutionen som en ganska långsam process. Den tidiga digitala tekniken var extremt dyr. Runt 250 000 kronor fick man lägga för marknadens då bästa digitala kamera.

– 10 000 kronor kostade min egen första digitala kamera. Den köpte jag av ren nyfikenhet, den kunde ta 8 bilder, sedan var minnet fullt, säger han.

En annan tidig kamera tog 3 exponeringar i RGB som man fick snurra fram för hand. Skulle man ta bilder med den krävdes att kameran stod helt stilla och sedan hade man en sladd in i datorn där filerna fogades samman till en.

– I början fotograferade vi oftast med vanlig film som vi skannade in för att sedan jobba med filerna i Photoshop. Sedan kom fler och fler digitala produkter. Milstolpen var Canon EOS1-Ds som kom 2002. Med den kameran passerade den digitala kvaliteten, kvaliteten hos den analoga.

Vi gjorde ett test i Fotografisk Tidskrift där vi skannade in resultaten från båda kamerorna och tryckte. Vi visade att det digitala gav bättre resultat. Det visade sig vara en mycket känslig fråga.

När tidningen kom ut blev vissa av våra läsare skitförbannade, jag tror till och med att några fotografer valde att lämna SFF på grund av mina artiklar, säger han.

HÅKAN ELOFSSON

3 TEKNIKPRYLAR OHLSSON MINNS CANON EOS-1DS I dag är det sällsynt att kameratillverkarna lyckats hålla en ny modell hemlig innan den lanseras.

En mängd webbsidor sprider rykten om kommande nyheter månader innan de lanseras. Annat var det 2002, då Canon lyckades hålla den nya EOS-1Ds hemlig ända fram till lanseringen på Photokina. Det var den första kameran i ett småbildshus som hade en sensor på 24 x 36 mm. För att få hög bildkvalitet i en digital kamera hade du dittills behövt en mellanformatskamera med en prislapp på cirka en kvarts miljon. Nu fanns en kamera som kostade en fjärdedel.

SCITEX IRIS PRINTER På Photokina 1992 var den stora nyheten det digitala bakstycke som Scitex hade utvecklat. Naturligtvis gick jag till deras monter för att se på detta digitala underverk. Efter ett litet tag kom en representant fram och undrade om jag ville se en annan nyhet. Hon tog med mig till en undanskymd del av montern och där satt de absolut snyggaste utskrifter som jag hade sett. Där satt också Graham Nash, mest känd från Crosby, Stills, Nash and Young.

Han hade köpt en Scitex-skrivare för att ta fram en utställning av sina bilder. Resultatet blev så bra att han startade ett eget företag, Nash Editions, för att producera printar åt andra fotografer.

NIKON D3 När Nikon bjöd in till en presskonferens i Tokyo 2007 anade alla att de hade en stor nyhet på gång. Det var Nikon D3, den första kameran från Nikon med fullformatssensor.

Under pressvisningen vräktes det ut bilder där man jämförde bildkvaliteten från Company Red (kodord för Canon) med den från Company Yellow (Nikon). Och skillnaden var verkligen stor, framför allt på bilder på 6 400 ISO och högre.

Stefan Ohlsson var producent under ett av Plankets tidiga år. Till vänster

Men så var det: det digitala hade bättre färgåtergivning, bättre skärpa, bättre kontrast, och kamerorna gick från att vara svindyra till rimligt dyra, man kunde även börja komma över en digital kamera för runt 50 000–60 000 kronor.

– Jag sålde min Hasselblad och köpte en digitalkamera och det fanns plötsligt massor att skriva om igen, eftersom det fanns hur mycket som helst ny kunskap att lära sig. På fotohögskolan hade jag tillgång till avancerad utrustning som gjorde att jag låg i framkant och kunde experimentera och lära mig, säger han.

Under året som kommer ska Stefan Ohlsson arbeta med produktionen av utbildningsfilmer som han och kollegan Eva-Teréz Gölin skapar åt tre fotoskolor, i Finland, Sverige, respektive Danmark. Det är ett EU-finansierat projekt och materialet ska fungera i en gemensam portal för distansundervisning.

–Vi ska producera massor, vi ska nog göra runt 150–200 filmer. Det blir ett exklusivt material som kommer handla om allt ifrån ljussättning till

hur man anpassar filer för tryck och utskrifter. Så förutom att skriva för F är det detta jag kommer hålla på med. Jag anar att det kommer ramla in beställningar på böcker och utställningar till hösten också, men det kan jag inte svara på nu.

M

en om vi backar bandet ännu mer: Hur började du din bana som lärare och fotograf? Var kommer du ifrån?

– Jag växte upp i Tyresö utanför Stockholm med en pappa som var amatörfotograf. Jag hade ett mörkrum i förrådet och lärde mig från pappas gamla fotoböcker hur man skulle göra, blanda vätskorna rätt och så. Jag minns särskilt en påskhelg där det öste ner snö och jag åkte in till stan för att fotografera på en kyrkogård, säger han.

En enda fotokurs har Stefan Ohlsson själv gått, det var 1967 och det var en kvällskurs. Direkt efter den fick han frågan om han inte själv ville hålla kurs. Så 17 år gammal höll han kursen »Mörkrumsarbete med Stefan Ohlsson«. fotografisk tidskrift

| 18

om Stefan syns Stig T Karlsson och till höger Björn Myrman.

»Det är alltid lika intressant att se hur ett par ambitiösa personer kan få hela klassen att bli bättre.

Hur vi påverkar varandra när vi är i grupp.«

19 | no 2/2017

– En tjej var med på kursen, minns jag, och hon var väldigt intresserad och duktig. Sedan var det ett gäng killar som inte alls var intresserade av själva mörkrumsarbetet, utan bara var där för tjejens skull, säger han.

Efter gymnasiet var Stefan Ohlsson på väg till en helt annan karriär än fotografi. Han började på högskolan och läste stadsplanering. Men när han väl var färdig med sin utbildning lockade fotografin och pedagogiken alldeles för mycket, så han blev ingen tjänsteman.

– Lärarjobbet har jag alltid tyckt varit väldigt roligt. Under årens lopp har jag mött andra lärare som i grunden varit besvikna över uteblivna fotokarriärer, men så har jag aldrig känt. Jag har heller aldrig känt att jag måste hålla kunskap för mig själv, typ att jag inte får berätta mina tricks. Jag tycker om att lära ut och jag får energi av elever.

I alla fall de som är ambitiösa, från alla de som har en drivkraft. Och det är alltid lika intressant det där hur ett par ambitiösa personer kan få hela

klassen att bli bättre. Hur vi påverkar varandra när vi är i grupp, säger han.

När han får frågan om vilka hans allra roligaste yrkesår har varit, väljer han åren som utbildningsansvarig på Nordens fotoskola på 1980-talet.

– Resurserna var knappa, men ändå lyckades vi skola många duktiga fotografer. Jag tog hand om det andra året och lokalerna låg i Gamla stan.

Då hade studenterna kämpat med teknik ute på Biskops Arnö ett helt år och var så ivriga att sätta i gång med sitt eget fotograferande. Vi hade en massa duktiga gästlärare också: Tuija Lindström och Boris Mikhailov för att nämna två.

Idéer till nya artiklar får han när han arbetar med något konkret. Räknar man antalet artiklar landar det i runda tal på 150 stycken. Vad är du nyfiken på nu?

– I förra numret när jag precis köpt en ny kamera med en elektronisk slutare och ville ta reda på hur den funkade, så blev det en text. Och i det här numret kommer det handla om hur man bäst tar fram kantmasker.

Så påverkar prylhetsen fotografen i vardagen

Så gott som alla fotografer ställs inför ett överflöd av nya prylar.

Hur påverkar utrustningsstressen yrkesvardagen? Vilka lösningar föredras?

Fem fotografer ger tips.

Text: Anna Henriksson

JENNY ELIASSON

GUSTAV ELLIOT

f frågar

IDA BORG

MATSO PAMUCINA

Mode- och reklamfotograf.

BOR Stockholm.

HEMSIDA idaborg.com

Fotograf på Malmö museer, gör även egna projekt.

BOR Malmö.

HEMSIDA matsopamucina.com

Hur hanterar du kapplöpningen efter nya prylar?

– Jag känner mig mest trygg ute på jobb om jag vet att jag har en bra och tillförlitlig utrustning. Det innebär naturligtvis en stor kostnad. Jag och min sambo Gustav, som också är fotograf, har löst det på så sätt att vi delar på utrustningen och sedan hyr in det som saknas om våra plåtningar krockar. Jag upplever ingen stress utifrån eller kring detta, det handlar mer om att jag själv vill känna att all den utrustning som jag behöver finns på plats när jag står där med min kund.

På vilket sätt löser du det – köper, leasar, hyr?

– Jag sitter i en studio som delas av fem fotografer och där har vi en del utrustning som ljus och skärmar tillgängligt. Jag hyr även in ljus om det behövs. Två kamerahus, gluggar och annan utrustning delar jag med min sambo Gustav. Behovet är så olika från gång till gång, därför tycker jag att en smidig lösning är att hyra det som tillkommer utöver grundutrustningen vi har här i studion.

Jag tycker en bra grej är att successivt köpa in det som du oftast använder, när tillfälle ges, så att du har en bas. Och att dela med sina kolleger och låna av varandra, dock försäkrad, kommer man rätt långt med.

Hur påverkar utrustningsstressen din yrkesvardag?

– Man måste gå till sig själv, tycker jag, och till exempel utgå från vilket ljus man behöver eller själv tycker om. En fullkitad utrustningslista är inte det som gör dig till en bra fotograf.

Däremot är det viktigt att den utrustning du har håller en bra kvalitet och fungerar friktionsfritt för att underlätta arbetet och för att kunna leverera bra jobb.

Hur hanterar du kapplöpningen efter nya prylar?

– Jag är stillbildsfotograf i grunden och för mig så har aldrig själva tekniken varit det viktigaste. I stället så har den viktigaste delen varit att utveckla mitt bildspråk, även om det självklart är centralt att man kan tekniken som man arbetar med. I dag känner jag mig privilegierad över att ha fast anställning som fotograf och jag vill inte överdriva känslan av någon utrustningsstress. Vi har det mesta som vi behöver på Malmö museer.

På vilket sätt löser du det – köper, leasar, hyr?

– Som frilansfotograf så köpte jag nödvändig utrustning eller så lånade jag ibland något som jag saknade från någon kollega. Jag brukar inte hyra, för oavsett om jag filmar eller tar stillbilder vill jag ha min egen utrustning. På Malmö museer köper vi oftast in det som krävs för ett projekt.

Lite svårare är det såklart att få till dyrare köp som ett nytt kamerahus eller en ny bildskärm. Det får vi kanske inte ja på direkt.

Hur påverkar utrustningsstressen din yrkesvardag?

– Kameran som jag har i jobbet kan inte autofokusera i filmläget. Det kan leda till vissa begränsningar i jobbet, speciellt eftersom att jag får en del filmuppdrag. Men det som jag framför allt känner stress över, för att nämna något, är att jag inte har avsatt så mycket tid till att hålla mig uppdaterad om den senaste tekniken. En kollega till mig frågade nyligen om jag kände till vad en RED-kamera var för något. Och nej, det var en avancerad filmkamera som jag inte kände till. Det blev en påminnelse om att jag måste avsätta tid till att hänga med i utvecklingen. fotografisk tidskrift

| 20

KARIN WILDHEIM

KNUT KOIVISTO

PRIVAT

VERONIKA LJUNG-NIELSEN

SERKAN GÜNES

SONJA DAHLGREN

Fotograf på Nerikes Allehanda.

BOR: Örebro.

HEMSIDA na.se, veronikaljungnielsen.tumblr.com

Natur- och landskapsfotograf.

BOR Gällivare.

HEMSIDA serkangunes.com

Matfotograf.

BOR Göteborg.

HEMSIDA sonjadahlgren.com

Hur hanterar du kapplöpningen efter nya prylar?

– Jag har aldrig varit en sådan fotograf som behövt den senaste utrustningen utan varit nöjd med det jag har. Ofta har jag legat ett eller två snäpp bakom, sett till vad andra köper. Om de hade en Nikon D4 så hade jag en D700. Eller om någon hade en D3 så hade jag en D200. Så har det varit. För min del har det snarare handlat om vad du får ut av utrustningen som fotograf. Vad det blir för resultat, vilka färger och vilken kvalitet, är det som är viktigt.

Men visst, ibland händer det att jag blir avundsjuk på saker som en del fotografer har.

På vilket sätt löser du det – köper, leasar, hyr?

– På Nerikes Allehanda har vi ett leasingavtal för vår utrustning. Men kamerautrustningen som jag har där har tre år på nacken och jag vet inte riktigt hur jag ska förhandla om en uppgradering med mina chefer. Jag är anställd både som fotograf och som sportreporter och nu när kamerorna har x antal hundratusen exponeringar hänger de inte riktigt med. Skulle jag bli frilansfotograf skulle jag köpa utrustning, och har till och med räknat på vad det jag vill ha skulle kosta.

Hur påverkar utrustningsstressen din yrkesvardag?

– Enligt mitt tycke och smak behöver jag som sagt inte det senaste. Allt måste dock fungera. Om batteriet bara dör eller om optiken inte hänger med påverkas kvaliteten i slutändan. Exempelvis är motorn seg i mitt teleobjektiv, det ger ifrån sig ett tydligt rasslande ljud varje gång jag använder det och jag får bara hoppas det fungerar hela vägen så jag inte missar ett mål eller en frispark. Snart ska jag bevaka en tävling i Formel 1 och jag undrar redan i vilket skick kamerautrustningen kommer att vara efter det.

Hur hanterar du kapplöpningen efter nya prylar?

– Sedan 2012 har jag varit ambassadör för Fujifilm och får tillgång till deras senaste kameror och objektiv. I mitt jobb ingår att testa ny utrustning och ge feedback till tillverkaren. Men innan dess bytte jag inte min utrustning så ofta, jag hade kvar mina favoriter väldigt länge. Jag kan nästan tycka att det är för mycket prylar som släpps. Du måste lära känna din utrustning så bra att du slutar tänka på hur du ska hantera den när du är ute i fält. Mina händer vet vad de ska göra. Det är så jag vill att det ska vara.

På vilket sätt löser du det – köper, leasar, hyr?

– Tidigare så köpte jag min utrustning. Exempelvis så kunde jag ha en kamera där jag var nöjd med sensorn och hade fyra till fem objektiv till den. Tre till fyra år kunde jag ha samma utrustning och det är rätt lång tid med tanke på hur fort utvecklingen går. Men hade jag rätt utrustning för mig och min verksamhet, så var jag nöjd. I dag så handlar det inte bara om att få olika grejer, utan jag vill också vara med och påverka teknikutvecklingen. De blir mer anpassade för natur- och landskapsfoto och det är kul.

Hur påverkar utrustningsstressen din yrkesvardag?

– Vi är så olika vi fotografer, vissa har väntat på en funktion i flera år. För min del så frågar jag mig alltid om det kan tillföra något i min fotografering.

Om inte, så avstår jag. Har man lite mindre koll på sitt behov så kan det vara stressigt att det hela tiden kommer nya prylar. Du tror att du vill ha det senaste – men om du behöver det är en annan sak.

Har du verkligen saknat något? Om ja, då är det rätt sak att köpa, annars inte.

Hur hanterar du kapplöpningen efter nya prylar?

– Jag har egentligen under hela min tid som fotograf varit ganska ointresserad av det tekniska och av prylar. Visst kan jag gå igång på riktigt bra optik och få habegär! Men när jag väl har den utrustning jag behöver för att kunna utföra mina jobb känner jag faktiskt inte av någon utrustningsstress, så länge jag själv är nöjd med min egen utrustning.

På vilket sätt löser du det – köper, leasar, hyr?

– Jag äger helst all utrustning själv, om det är sådant jag behöver dagligen eller nästan dagligen och om det är något som jag tror mig behöva fler gånger i framtiden. Men om det är något speciellt jag endast behöver för ett enstaka fototillfälle kan det hända att jag lånar av en kollega eller hyr. Ekonomin kan även vara avgörande här – jag köper om det finns pengar, hyr eller lånar om jag för tillfället inte vill lägga ut för mycket pengar. Men jag gillar som sagt att äga min egen utrustning, för oftast har jag inte tid att få fram en låneutrustning för ett enstaka jobb.

Att jag helst äger min utrustning själv handlar nog också om ett kontrollbehov, att jag vill veta exakt hur allt fungerar och att jag vill veta var jag har mina grejer.

Hur påverkar utrustningsstressen din yrkesvardag?

– Jag känner faktiskt inte av stressen. Jag »tävlar« inte med eller mot någon annan fotograf, och så länge jag och mina kunder är nöjda med resultatet känner jag inte att jag måste hänga på någon utrustningsstress. Som jag nämnde tidigare kan jag dock få habegär av viss optik … Fast för tillfället äger jag all optik jag behöver, och lite till! Så jag känner mig lugn för ett tag framöver.

21 | no 2/2017

Vad vi pratar om när vi pratar om fotoforskning Alltifrån bortglömda bygdefotografer via queerkultur i Ryssland till hur digitaliseringen påverkar våra liv och vår verklighetsuppfattning.

F kartlägger fotoforskningen i Sverige. text: Jenny morelli bild: pia koskela

fotografisk tidskrift

| 22

F

orskning om fotografi består av många inriktningar, traditioner och individer.

Eftersom forskningen inte kan placeras inom ett särskilt ämne eller en etablerad institution finns många utövare på många olika platser. Det finns också flera skilda synsätt kring frågor om vad forskning är, hur den ska utövas, vem som ska bedriva den och var.

När Annica Karlsson Rixon doktorerar på Valand med ett projekt där hon undersöker den fotografiska gestaltningen av queerkulturen i Ryssland är det forskning. När frilanshistorikern Björn Axel Johansson presenterar en okänd öländsk bygdefotograf är det forskning. När Karin Wagner på Göteborgs universitet undersöker hur människor lägger upp bilder tagna med mobilkameror på nätet och vilka bildkonventioner som de använder sig av är det också forskning. Men deras perspektiv är väldigt olika. Konstnärlig forskning styrs inte av samma regelverk som akademisk forskning. Den pågående internationella forskningen har en annan horisont än den svenska.

De jag talat med anser att alla typer av forskning behövs, men ibland blir det förvirrat när man talar

23 | no 2/2017

om forskning som en och samma sak och jag har hört det gnissla en smula fälten emellan. Fotohistoriska berättelser som inte tydligt anger källor har svårt att kvala in i den akademiska forskningsringen.

Centennium – fotografi i Sverige 1895–1974, som gavs ut av Svenska Fotografers Förbund, är ett exempel.

Så hur tolkar olika utövare själva ordet forskning?

Först ut att svara är Louise Wolthers på Hasselblad Foundation i Göteborg. Hon forskar om fotografi utifrån sociala och politiska aspekter som exempelvis övervakning. För henne är forskning att ställa nya, kritiska frågor till historien och hitta nya vinklar på fotohistorien.

Vad vi ska ha forskning om fotografi till?

– Fotografin har en enorm betydelse som teknik, som bild, som föreställning. Denna betydelse och dess spridning – både historiskt och nu – kräver att vi ställer djupgående frågor till fotografin, med fotografin och kring fotografin, skriver hon.

Anna Dahlgren, professor i konsthistoria som disputerade med avhandlingen Fotografiska drömmar och digitala illusioner för tio år sedan får samma fråga och svarar:

– Nästan alla människor på jorden äger i dag en kamera och tar fotografier. Fotografi är en av de allra vanligaste bildteknikerna i vårt samhälle generellt, i nyhetsförmedling, reklam och information. För att kunna vara kritiska och medvetna behöver vi ha kunskap om fotografiets historia, tekniker, användningar och betydelser. Kunskapen om fotografins historia ökar förståelsen för äldre perioder, men sätter också in vår samtid i ett historiskt perspektiv, skriver hon.

Niclas Östlind, lärare och doktorand i Fotografisk gestaltning vid Akademin Valand, får frågan om vad som är forskningens viktigaste frågor. Han betonar först att fotografin är ett fenomen som finns i vitt skilda sammanhang och rör sig över olika typer av gränser.

– För vår svenska forskningskontext svarar jag samverkan. Jag tänker främst på kontakten mellan institutionerna som förvaltar viktiga fotosamlingar och forskningen som bedrivs såväl inom som utanför akademin. En annan viktig strukturell fråga handlar om hur vi bäst bevarar och tillgängliggör det fotografiska kulturarvet, skriver han.

På den internationella scenen är mycket av den fotografiska forskningen kopplad till digitalisering.

Det gäller inte bara fotografi utan även många ämnen inom humaniora.

– Den övergripande frågan alla ställer sig är på vilket sätt digitaliseringen förändrat och förändrar sociala, ekonomiska, kulturella praktiker där fotografiska bilder används och vilka effekter det har på vår förståelse av oss själva och vår omvärld, skriver Anna Dahlgren.

S

å vad tycker forskarna att vi ska forska om?

Anna Dahlgren anser att det finns många kunskapsluckor att fylla. Vilka fotografer och vilka bilder som inkluderas i historien och hur fältet ser ut i dag anser hon vara intressanta frågor.

– Frågor om hur människor använder och förstår fotografier både historiskt och i samtiden är viktiga. Och förstås digitaliseringen och den utmaning den innebär för alla, skriver hon.

Niclas Östlind vill gärna se mer forskning om fotografins historia sedd ur ett svenskt perspektiv. Och

precis som Anna Dahlgren önskar han mer forskning om vem som skriver fotohistoria och om vad.

– Vilka berättelser rymmer fotohistorien? Vad saknas och varför ser den ut som den gör? För egen del driver jag ett forskningsprojekt om den tryckta och distribuerade fotografin, med särskilt fokus på hur boken används för att visa och sprida fotografiska arbeten, skriver han.

Alla tre beskriver ett forskningsklimat som har förändrats. Svenska universitet har internationaliserats.

– I dag forskar vi i mycket högre utsträckning i dialog med det internationella forskningsfältet och forskare skriver både på svenska och engelska och deltar i nationella, men också nordiska och inter-

nationella, nätverk, konferenser och samarbeten, skriver Anna Dahlgren.

– Inom den akademiska forskningen i Sverige har fotografi länge haft en undanskymd plats, även om det hänt en hel del på senare år inom ämnen som till exempel modevetenskap, idéhistoria och genusvetenskap, skriver Niclas Östlind.

Louise Wolthers ser tendenser till att forskningen har instrumentaliserats vilket kan vara begränsande.

– Men samtidig pågår forskning i fotografi på många olika platser och institutioner, vilket speglar att fotografi och fotografiska bilder har betydelse och verkar inom så många områden av samhället – forskningsklimatet kan därför kanske karakterise-

»Frågor om hur människor använder och förstår fotografier både historiskt och i samtiden är viktiga. Och förstås digitaliseringen och den utmaning den innebär för alla. « fotografisk tidskrift

| 24

FORSKARE SOM FORSKAR OM FOTOGRAFI, NÅGRA ARBETEN I URVAL:

CHRISTINE SJÖBERG (Göteborgs universitet) »Modets landskap: Locations i samtida modefotografi«.

ANNA DAHLGREN (Stockholms universitet) Mode och reklamfotografi, fotoalbum, fotohistorieskrivning, arkiv, digitalisering. Ansvarig för det nationella högre seminariet för fotoforskning.

LOUISE WOLTHERS (Hasselblad Foundation) »Surveillance, Art and Photography«.

KARIN BECKER (Stockholms universitet) Visuella medier ur kulturhistoriska och samtida perspektiv.

VENDELA GRUNDELL (Stockholms universitet) »Flow and Friction: On the Tactical Potential of Interfacing with Glitch Art Online«.

KARI ANDÉNPAPADOPOULOS (Stockholms universitet) »Citizen CameraWitnessing. Crisis testimony in the age of mediated mass selfcommunication «.

ras som fragmenterat, men detta är ju absolut inte negativt, skriver hon.

På frågan om de anser det är viktigt att det finns både akademisk och konstnärlig forskning är svaret entydigt: – Både akademin och konstfältet är magra på tjänster så det är alltid bra med fler tjänster och möjligheter att söka anslag. I dag finns både forskarutbildning, tjänster och anslagsformer för akademisk och konstnärlig forskning om fotografi, skriver Anna Dahlgren.

Niclas Östlind anser att de olika forskningsmiljöerna bidrar till fler sammanhang där det sker en kvalificerad reflektion om och med fotografi.

– Ur ett strategiskt perspektiv innebär det också att det finns fler källor till ekonomiska och andra resurser. Min huvudpoäng är att styrkan finns i en ökad samverkan mellan forskningen inom olika discipliner och aktörer.

Louise Wolthers anser att de två typerna av forskning utmanar och inspirerar varandra och att båda genererar värdefull kunskap om fotografi.

Läs forskarnas utförliga svar på sfoto.se/fotoforskning.

25 | no 2/2017

MAGNUS BREMMER (Stockholms universitet) »Konsten att tämja en bild. Fotografiet och läsarens uppmärksamhet i 1800-talets Sverige«.

SOLVEIG JÜLICH (Uppsala universitet) »The making of a best-selling book on reproduction: Lennart Nilsson’s A Child Is Born«. Historiska studier av visuell kultur.

KARIN WAGNER (Göteborgs universitet) Skapar metoder för insamlande och arkivering av fotografi och film.

KERSTIN HAMILTON (Göteborgs universitet) Utifrån sin egen praktik och en posthumanistisk teoribildning undersöker hon dokumentärbegreppet.

NICLAS ÖSTLIND (Akademin Valand) Arbetar med ett forskningsprojekt om fotografi i tryck och cirkulation, där fotoboken står i centrum.

SARAH TUCK (Akademin Valand) »Drone Vision: Warfare, Surveillance, Protest«.

TYRONE MARTINSSON (Akademin Valand) »Environmental photography« – på svenska det inte lika träffande »fotografi och miljö«.

ANNICA KARLSSON RIXON (Akademin Valand) »Queer Community through Photographic Acts«. Hur queer gemenskap gestaltas genom fotografi.

CECILIA GRÖNBERG (Akademin Valand) Om analoga fotografiers fortsatta effekter inom digitala ekologier MARIA NILSSON (Mitthögskolan Sundsvall) »Nyhetsbilden i förändring: En studie om bildjournalistikens utveckling och förutsättningar 1995–2015«.

ANNA RÅDSTRÖM (Umeå universitet) »Vad pekar de på?: om en fotografisk gest och Nguyen Trinh This Landscape Series«.

MOA GOYSDOTTER (Lunds universitet) »Impure vision: American staged art photography of the 1970s«.

ERIKA LARSSON (Lunds universitet) Om fotografi och nationell identitet. »Visual Engagements; Belonging and Affective Encounters in Contemporary Photography«.

TOBIAS LINDBERG (Lunds universitet) »Ett nytt sätt att se.

Om bildtidningen Se 1938–1945«.

MAX LILJEFORS (Lunds universitet) Hur historiemedvetande påverkas av och uttrycks i konst och visuell kultur och om hur bilder av människokroppens inre påverkar föreställningar om människan som biologisk organism, existentiellt väsen och samhällsvarelse.

PELLE ERIKSSON (Mälardalens högskola) »Convergence Cameras and the New Documentary Image«.

SARA CALLAHAN (Södertörns högskola) »Tracing shadows: the analogue and the indexical sign-status of the photographic object«.

BJÖRN AXEL JOHANSSON (Frilansare) »De första fotograferna. Introduktionen av fotokonsten i 1840-talets Sverige. Om bygdefotografen Karl E.Andersson«.

EVA DAHLMAN (Frilansare) Forskar och skriver framför allt om bygdefotografi och tidiga kvinnliga fotografer.

Samarbetar med Magnus Bremmer.

PER LINDSTRÖM (Frilansare) »Den svenska bildjournalistikens historia«, om ett 50-tal dagsoch veckotidningar.

tankar om en bild

EMANUEL CEDERQUIST

Det som blir kvar Tomma lägenheter porträtterade med spår av liv som en gång funnits där.

Skribenten Hannah Altmann tar sig an en bild av fotografen Emanuel Cederqvist.

Konstmässan Supermarket har vernissage och jag fyller 35 år. Vinet är gratis, stämningen är glad och jag har ljugit mig in; mina vänner stod på listan men inte jag. Vi stannar ett tag i en monter där någon känner någon och jag går fram till ett fotografi.

Eller snarare: Jag dras till det. Jag vet inte mycket om fotografi som konst, men jag vet vad jag gillar.

Precis så förhåller jag mig också till vin. Och jag gillar just det fotografiet.

Det visar ett rum med en ljusblå tapet, tomt på möbler. En mörk fläck på ett parkettgolv. Märken på väggarna efter något som suttit där: Hyllor, skåp, kanske tavlor. Men det är rent. Golvet är ordentligt putsat. Inget skräp i hörnen. Inga flyttkartonger.

Inga krokar har lämnats kvar i väggen. Det enda som syns är märken efter allt som inte längre finns kvar. Bilden känns på samma gång väldigt tillrättalagd och väldigt privat: Vissa märken kan man inte städa bort.

På det sättet påminner mig bilden om alla mina flyttar. Stockholm, London, Berlin. Alla billiga rum där jag inte haft tid och lov att måla om eftersom platsen bara varit tillfällig. Det är en sällsam frihet att inte behöva ta ansvar för ett rum. Att bo där revorna i tapeten aldrig lagas och att sedan bara lämna det.

Jag börjar berätta om allt det där, vad bilden säger mig, för en vän och hon säger: »Det är någon som har dött där.« Och bilden ändrar form.

Först: Fläcken på golvet blir till en kropp. Sedan: Jag börjar leta spår efter särskilda omständigheter.

Ledtrådar till tragik. Jag ser inte längre det som blivit kvar efter ett lyckligt liv som fortsatt in i andra rum. Alla märken är spår av sorg. Jag ser tomrum och ett liv som har gått; något som känns lika öppet som stängt. Och tapeten som en gång varit ljus och fräsch känns nu bara väldigt, väldigt blå. Och ful.

Får man säga så om en tapet som sett någon dö?

Vad får man säga om döden?

Det finns sociologer som säger att vi i länder som Sverige inte längre har någon relation till döden. Döendet har professionaliserats och medicine-

rats och är hänvisat till särskilda rum. Bortgången ska inte inträffa i hyreshus eller villaområden, utan på sjukhus, vårdhem och hospice. Vi lägger ansvaret för ett gott slut i händerna på dem som arbetar där och betalar en byrå för att någon ska tvätta och stoppa om kroppen. I Sverige tar vi farväl med locket stängt och ser inte på när kistan försvinner i elden. Vi föder och dör sällan hemma längre, med hjälp av nära och kära – om det inte är en konsekvens av särskilda omständigheter.

En dödssyssla som de flesta däremot utför själva är att ta hand om det som blev kvar. Bildserien heter just så, får jag veta sedan: Det som blir kvar. Fotografen har med mäklarfirmornas estetik velat visa upp lägenheter där någon avlidit. Helt och rent och en inbjudande vinkel. Man ska se möjligheterna, se sitt eget liv där. Och helst ett liv utan död.

De lägenheter vi tar över bär på en historia som vi sällan vet om. Den göms undan inför visningarna och renoveras bort när överlåtelsen är klar. Historien glöms bort. Bilden med alla märken pekar därför på något lika fysiskt som flyktigt; de platser där vi dör är inte våra för alltid. Det är inte meningen att de avtryck vi gjort i våra hem ska finnas kvar för alltid. Om vi inte är en Astrid Lindgren eller en Ingmar Bergman förstås. Då kan hemmet innan man vet ordet av bli inventerat och arkiverat och utställt.

Men utan det mest privata: Utan smuts.

Konstmässan går mot sitt slut och min födelsedag likaså. Trettiofem. Senast vid den åldern har nog känslan att livet är ändligt infunnit sig. Man pratar med vänner om medelåldern och om barn som kanske aldrig blir. Man pratar om livets mening. Det finns andra sociologer som säger att allt det vi gör, det gör vi för att förtränga döden. Konst, barn, krig – det är bara sätt att bygga bryggor från nu till förr. Från nu till sedan. Allt vi gör, det gör vi för att något av oss ska bli kvar. Så kanske finns döden med oss överallt. Mitt bland gratisvin och konst. Bland födelsedag och vänner. Vi vill bara inte se den. / HANNAH ALTMANN

fotografisk tidskrift

| 26

27 | no 2/2017

MATHIAS VÖLZKE

Väldig installation av Daniel Garcia Andujar.

På plats på E biennalen Det svartvita fotografiet dominerar på den internationella konstscenen. F besöker Documenta och Venedigbiennalen för att hitta fotografiets plats i samtidskonsten. text: Magnus Bons

ndast en gång vart tionde år händer det att utställningsperioden för två av konstvärldens absolut största händelser Documenta och Venedigbiennalen sammanfaller – och 2017 är ett sådant tillfälle.

Till Venedig och den lilla sydtyska staden Kassel och i år även till Aten (eftersom Documenta 14 är uppdelad på två platser) reser konstintresserade från hela världen för att få en överblick av rådande trender och hitta nya konstnärskap. Publiken möter där allt från större installationer, till små papperslappar i montrar – och förstås också en hel del fotografi.

Efter att ha varit på plats i Grekland och Italien kan jag konstatera att det kamerabaserade mediet framför allt lyfts fram på två sätt: i rollen som ögonvittne av laddade skeenden i historien och som förmedlare av intimt personliga berättelser. I sig är detta naturligtvis inget nytt, tvärtom, men här går urvalet av fotografiska bilder tydligt att dela upp i dessa två kategorier.

Samtida direkt politiska bilder är i stort sett frånvarande, även om Boris Mikhailovs svit Parliament i Ukrainas paviljong i Venedig utgör ett undantag.

Mikhailov har skakat på tv-antennen för att få fram fotografisk tidskrift

| 28

BORIS MIKHAILOV

BORIS MIKHAILOV BORIS MIKHAILOV

DOCUMENTA Konstutställningen Documenta har sedan starten 1955 satt den tyska orten Kassel på kartan. Den här gången är skådeplatsen i stället Aten. Documenta äger rum vart femte år. Samlade i Grekland är, utöver kuratorer och sponsorer, 160 konstnärer som jobbat med utställningen. Pågår den 8 april–16 juli.

sina pixlade färgfotografier av oigenkännliga politiker i talarstolar. Kanske något övertydligt illustrerar Mikhailov vårt hetsiga medielandskap och löften som aldrig förverkligas.

Annars dominerar svartvitt fotografi, både analogt och digitalt. Den svartvita bilden behåller sin position som representant för en genuin verklighetsanknytning, antagligen beroende på att konstvärlden sedan länge närt ett intresse för arkivet som minnesbank. På Documenta 14 i Aten är det 1800och 1900-talens vetenskapliga blick som sätts under lupp, med fokus inställt på ursprungsbefolkningars levnadssätt. Arkivfoton från antropologers resor under decennierna runt förra sekelskiftet visas upp, bland annat av Nordamerikas ursprungsbefolkning och aboriginer i Australien.

Det vetenskapliga materialet behandlas i utställningen som konstobjekt i egen rätt, men kommenteras indirekt genom verk av samtida konstnärer.

Och då påfallande ofta som väldiga bildatlaser där svärmar av fotografier ger olika perspektiv på verkligheten. Enbart en bild tycks inte vara tillräckligt för att få syn på vår civilisations arketyper.

Som hos spanjoren Daniel García Andújar, där väggarna i hans väldiga installation täcks av 29 | no 2/2017

mängder av inramade foton i passformat av människor, antika tempel och äldre tiders konstverk.

Allt sorterat efter en yttre likhet. Möjligtvis okej när det gäller byggnader och föremål, men vi vet hur det går när personer delas in på det sättet. Att Andújar tar ett kritiskt grepp med sina fotografier är givet, men ett mer svårtolkat mellanläge intar den litauiska konstnären Algirdas Šeškus collage av en schaman i aktion. Hans mörka bilder lägger sig nära mannens ansikte som för att förmedla närvaro och autenticitet. Samtidigt är det svårt att inte uppfatta bildsviten som exotiserande just genom allt det som den utesluter.

Engelsmannen Akinbode Akinbiyi arbetar även han med tätt sammanfogade bildmattor, men hans gatufotografi från olika europeiska och afrikanska städer har ett betydligt mer associativt förhållningssätt. Det handlar om ett slags kollektiva porträtt av vår sociala miljö, som tar fasta både på likheter och skillnader.

En snarlik ambition har amerikanska Michelle Stuart, som ställer ut i Venedig. Hennes heltäckande detaljer av ett stycke natur blir ett pussel bestående av olika fasetter av naturens former.

»Kanske något övertydligt illustrerar Mikhailov vårt hetsiga medielandskap och löften som aldrig förverkligas.«

MARK BOYLE

»Ett intresse för att sammanbinda kropp och arkitektur utmärker sig.«

VENEDIGBIENNALEN »Biennale di Venezia« är en internationell utställning för samtida konst.

Venedigbiennalen äger rum i Venedig vartannat år vid ojämna årtal, utom Arkitekturbiennalen som hålls jämna år. Den första biennalen hölls 1895. Biennalen pågår den 13 maj–26 november.

Mark Boyle, Secretions. Blood, Sweat, Piss and Tears, 1978.

Stuart visar en värld där alla storleksförhållanden är upplösta och allt tycks ges jämbördig betydelse.

Men är det verkligen en korrekt bild av naturens tillstånd? Om Šeškus schaman är exotisk kanske Stuarts bildvägg ter sig alltför idyllisk?

Indiska Gauri Gills fotografier rymmer en djup inlevelse med sina motiv. Hon rör sig bland de allra fattigaste på den indiska landsbygden och dokumenterar både födslar och gravar. I Aten visas Gills fotografier insmugna bland antika steninskriptioner i det Epigrafiska museet, en lite bortglömd miljö som passar bilderna perfekt. Där fungerar Gills respektfulla bilder som en stillsam påminnelse om hur livets olika faser ständigt upprepar sig.

En stark poetisk kvalitet har också amerikanska Moyra Daveys vänporträtt som i Aten visas enkelt häftade på väggen. Bildernas långsamt släpande ljus förmedlar en säregen intimitet som förstärks genom adresslappar och etiketter som konstnären låtit sitta kvar sedan hon skickat de hopvikta fotona till sin adressat. En mer påträngande sensuell närvaro har Eileen Quinlans (USA/Venedig) närbilder av kroppar som trycker sig så nära linsen att de omvandlas till abstrakta fält. De digitala bilderna

har återfotograferats med gammal Polaroidfilm och är därför fulla av vätskande ytor, och ställer den fotografiska processen i centrum lika mycket som kropparna vi anar.

Om vårt kulturella landskap i utställningarna visas genom ett kalejdoskopiskt flöde av bilder, så har de mer personliga berättelserna en ödslig och öppen atmosfär. Ofta i stora format som upprepar liknande diffusa motiv: ytmässiga utsnitt av väggar och vattenytor eller mer obestämda texturer. Ett intresse för att sammanbinda kropp och arkitektur utmärker sig (kanske ett arv från Francesca Woodman?) och fotografierna som ibland tagits utan en kamera upplevs som en sorts direkta avtryck.

Som i italienaren Renato Leottas poröst utbredande fotografier i ett barockpalats i Venedig. Är det bilder av luft eller vatten, av hud eller människans inre landskap? Att frågan förblir obesvarad är en del av styrkan i Leottas bilder, som tycks beskriva ett svävande tillstånd bortom vår värld. I ett långsamt tempo rör sig även Dirk Braeckmans gråtonade fotografier, som visas i den belgiska paviljongen. Hans bilder har alla samma storlek, och med små skiftningar och förflyttningar beskriver de en omgivning försänkt i dvala. Blicken är betydligt

mer nostalgiskt färgad än Leottas – det är som om ett filter lagts över motiven – vilket resulterar i en känsla av att Braeckman snarare använder verkligheten än undersöker den.

Den Nordiska paviljongen i Venedig, slutligen, prövar hur tidigare arbetsprocesser och uttryck speglas av konstnärer verksamma i dag. I utställningen Mirrored ingår ett antal objekt av den palestinska konstnären Jumana Manna. Det är fullskaliga avgjutningar av pelare från en brutalistisk byggnad i regeringskvarteren i Oslo som skadades av Anders Breiviks bomber. Manna har i sin tur valt att ta med fyra fotografier av engelsmannen Mark Boyle – närbilder av blod, svett, tårar och kiss. Återigen kroppsliga strukturer som sprider sig över bildytan. Boyles kroppsvätskor skapar krackelerade mönster som speglar den blästrade bården på Mannas pelare. Som om de angripna ytorna avbildar betongens utsöndringar. Liksom Eileen Quinlan likställer Mark Boyle kropp, material och minne. Om deras fotografier samtidigt är en politisk kommentar (och vad skulle de annars vara?) fälls den endast indirekt. Frågan är om det gör deras betraktelser mer eller mindre verkningsfulla. fotografisk tidskrift

| 30

MATHIAS_VOELZKE

Akinbode Akinbiyis sammanfogade bildmattor.

31 | no 2/2017

MÄRTA THISNER

när allt går åt helvete

»Det blev absurt när hon stod där sminkad som ett lik« MÄRTA THISNER

Det kan gå åt helvete på många sätt. Och ibland kan misslyckandet leda till något bra. Som det gjorde för Märta Thisner efter en förödande bensintankning.

Death – skrevande spandexklädda ben, liksminkning och svarta, kala trädstammar i bjärt blixtbelysning. När fotografen Märta Thisner skulle ta pressbilder åt sina vänner Amanda Apetrea och Halla Ólafsdóttir i den feministiska performanceduon Beauty and the Beast fann hon snabbt exakt vilket bildspråk hon ville efterapa. Deras scenshow Dead är dödsromantisk, rock’n’roll och pornografisk, den leker med black metal-kulturens attribut och schabloner och med manliga metalstjärnors uppumpade självbild.

– Beauty and the Beast leker i sina shower med vad ett band är. Och för mig som fotar väldigt många artister så är det extra roligt att få använda de där uttrycken, den där metal-estetiken, men på ett lekfullt sätt, säger Märta Thisner.

Hon fotograferar till vardags mycket mode och artistbilder (och har gjort omslag för Fotografisk Tidskrift 1, 2016), men tillhör också samma feministiska konstnärskollektiv som Beauty and the Beast, ÖFA-kollektivet. Genom åren har de samarbetat många gånger.

– Deras koncept bygger väldigt mycket på humor och jag använder mig av det och tar det vidare när jag plåtar dem. Det är väldigt roligt och lustfyllt, vi leker verkligen när vi jobbar ihop.

Med sin analoga kompakta småbildskamera kände hon att hon lätt kunde hitta fram till det där lite skitiga, lite »dåliga«, uttrycket. Korniga bilder med blixt som bränner bort nyanser. Ute i den svenska skogen om vårvintern, när mörkret fallit och innan träden hunnit få blad, var det lätt att hitta rätt miljöer – en fotosession som gick exakt som Märta Thisner hoppats.

Grustag, kala trädgrenar, galna blickar, långa tungor och grandiost frossande i död och sex ...

På vägen hem igen fångade hon en ännu dråpligare bild när de stannade för att tanka bilen som de fått låna av vänner: Halla Ólafsdóttir på en bensinmack med bensinpumpen i handen och full corpsesminkning. fotografisk tidskrift

| 32

/ JENNY ASCHENBRENNER

33 | no 2/2017

MÄRTA THISNER

– Det blev väldigt roligt, väldigt absurt, när hon stod där sminkad som ett lik och gjorde något så vardagligt som att tanka en bil, så jag tog några snabba bilder med min mobil, berättar Märta Thisner.

Hon publicerade dem på sociala medier och fick omedelbart en massa glada tillrop från människor som älskade bilden av metal-liket som tankade en Toyota i den svenska natten. Det var bara en liten detalj. Den lånade bilen som Halla Ólafsdóttir så beslutsamt pumpade full med bensin var en dieselbil. Med bensin i tanken riskerar den att få allvarliga motorskador och att pumpa ur all bensin och reparera skadan skulle bli dyrt – pengar som Halla Ólafsdóttir inte hade och paniken låg på lur.

Tills Märta Thisner fick en snilleblixt och startade en insamling.

– Jag kom på att jag kunde sälja de där bilderna som jag tagit just när hon tankade fel, de var ju så uppskattade. Så det gjorde jag och det gick väldigt bra, ironiskt nog eftersom det ju inte var några »riktiga« bilder, utan bara tagna med min mobil. De var ju egentligen inte en del av plåtningen utan jag tog dem bara på en ingivelse, det gick inte att motstå, det såg så otroligt roligt ut, berättar hon.

För 200 kronor kunde spekulanter beställa utskrifter om 15 x 20 cm av bilderna av det tankande liket och få dem hemskickade. Det gick så bra att Märta Thisner raskt fick ihop dubbelt så mycket som de behövde för att betala bilreparationen. Överskottet skänkte de till Regnbågsfonden som stöder hbtq-rättigheter i Tjetjenien. På köpet fick en smal liten scenkonstshow uppmärksamhet i breda mediesammanhang.

– Expressens Omtalat skrev om det till exempel.

Det finns något väldigt roligt i att det här missödet gjorde att den här »svåra« finkulturen omnämns där.

Ett fel som blev ett rätt och som för Märta Thisner blev en rolig uppenbarelse: att de där bilderna som egentligen inte ens ska bli tagna kan bli de allra mest uppmärksammade.

MÄRTA THISNER

»Med bensin i tanken riskerar den att få allvarliga motorskador och att pumpa ur all bensin och reparera skadan skulle bli dyrt.«

NAMN Märta Thisner.

BOR Bagarmossen, Stockholm.

FÖDD 1981.

HEMSIDA martathisner.com.

Polaroiden fotografisk tidskrift

| 34

som terapi 35 | no 2/2017

fotografisk tidskrift

| 36

För 70 år sedan presenterade Polaroid sin första kamera och för 45 år sedan lanserades kultmodellen SX-70. Bengt-Arne Falk skriver om hur hans polaroidkamera skapade lugn i ett personligt kaos och för alltid kom att förändra hans sätt att fotografera.

37 | no 2/2017

Text och bild: bengt-arne falk

Upplevelsen att se bilderna växa fram bröt för stunden min känslomässiga förlamning. Sedan följde ett märkvärdigt lugn. Bilderna blev en omedelbar bekräftelse på att jag såg det jag såg. De naglade fast min svajiga verklighet och gjorde den gripbar.

På den tiden tog jag bara dokumentära bilder.

Men de som nu kom ut ur min SX-70 var något helt annat. Det var detaljer av klädesplagg, växter, leksaker, väggar och hörn.

Under åren som gått har jag tänkt mycket på att jag på det här sättet kunde få stunder av harmoni i min kaotiska tillvaro. Men först långt senare fick jag klart för mig att fler gjort liknande erfarenheter.

Jag läste en text av Patti Smith, där hon berättade hur polaroidkameran blev hennes verktyg för att orka börja skapa igen i sorgen efter sin man och sin bror, vilka båda hade dött med kort mellanrum.

Sedan hörde jag att även André Kertész och Walker Evans hade upplevt liknande terapeutiska effekter.

Jag tryckte på avtryckaren. Ett floppande ljud hördes och så började kameran att surra. Ut kom en bild som sakta framkallades inför mina ögon.

Samma pirrande känsla i magen som när jag allra första gången såg en kopia växa fram i mörkrummet. Det här var långt före den digitala tekniken, och det var magiskt.

Det var mest av nyfikenhet som jag köpte min SX-70, sommaren 1980. Men det skulle dröja ett tag innan jag använde den. Jag var mitt inne i ett djupt personligt mörker och kunde egentligen inte koncentrera mig på någonting. Allra minst bilder.

Kameran låg i alla fall där i bokhyllan, och tidigt en morgon stoppade jag i en film och började, utan att jag riktigt visste varför, fotografera olika föremål i min lägenhet.

När jag så småningom började må bättre förändrades bilderna jag tog med den lilla kameran.

Jag märkte snart vilken fin kvalitet man kunde få ut av den, om man tog den på allvar och var noga med hur man gjorde. Jag skaffade en trådutlösare och en närbildslins till den. Satte den på ett stativ och experimenterade med olika ljus. Fram växte en kollektion med stilleben. Jag kände en väldig frihet.

Det här var ett slags bilder jag aldrig hade tagit förut. Bilder jag bara tog för min egen skull. Bilder jag inte hade en tanke på att visa för någon.

Men så hörde Leif Wigh på Moderna museet av sig. Han planerade en utställning med några fotografer i min generation och undrade om jag hade några nya bilder på gång. »Inga som du är intresserad av«, sa jag. »Det är helt privata saker.« Men det

svaret gjorde honom bara ännu mer nyfiken och det slutade med att jag skickade honom tolv SX-70-bilder, vilka alla kom med på utställningen Bländande bilder, 1981.

Jag tog mina sista polaroidbilder 1984 och tänkte sedan inte mer på dem förrän 2010. Då ställdes fyra av dem ut på Hasselblad Center i Göteborg. Det var Niclas Östlind som letat i Moderna museets samling och nu återuppförde Bländande bilder som en del i sin doktorsavhandling om fotografi i Sverige 1970–2014. Som en följd av detta fick jag senare möjlighet att presentera bilderna i min bok Polaroid SX-70.

Sedan Edwin Land presenterat den första polaroidkameran för the Optical Society of America i New York 1947 följde en tid av finslipning innan produktionen satte i gång. Året därpå började den säljas och kunderna var entusiastiska. Flera olika modeller lanserades. Att kunna se bilden man tagit direkt var användbart för många yrkesgrupper.

Vissa modeller blev också familjekameror. Flera upptäckte också de konstnärliga möjligheterna.

Andy Warhol, Robert Rauschenberg, Robert Mapplethorpe, Sara Moon, Ansel Adams, David Hockney, Helmut Newton, Robert Frank och Mary Ellen Mark, för att nämna några.

Fotograferna kom också att uppskatta Polaroidbakstyckena för storformats- och mellanformatskameror. Att kunna kolla exponering och komposition innan man sköt skarpt på vanlig film var ju guld värt.

Polaroid finns fortfarande som varumärke.

Rättigheterna till namnet har dock nya ägare och Polaroid används nu för en ny generation digitala direktbildskameror och andra produkter. I slutet av

2017 lanserar man en kamera med helt ny hybridteknik, där fotograferingsdelen är digital medan bilden framkallas med värme på ett papper med inbyggda färgkristaller.

Polaroid upphörde med sin filmtillverkning 2008. Den sista produktionsanläggningen såldes till entusiastföretaget The Impossible Project. I köpet ingick maskiner och annan utrustning. Men en väsentlig sak fattades – receptet på kemin som gjorde att SX-70-bilderna höll en så hög teknisk kvalitet och hade en, för ett färgmaterial, så unikt lång hållbarhet.

Impossible Project har dock lagt ett omfattande jobb på att skapa ny kemi, som de nu utvecklar i en rad varianter. Jag tror dock att chansen är liten att de ska nå ändå fram till originalkvaliteten även om de skulle lyckas avslöja det ursprungliga receptet.

En del av kemikalierna som fanns i SX-70-processen blev med tiden nästan omöjliga att få tag på. Andra var så giftiga att de inte skulle vara tillåtna att använda i dag.

Sinnebilden av en typisk polaroidbild är i dag ofta en blek, flammig bild med skruvade färger.

Och det är ju helt förståeligt med tanke på att många aldrig haft tillfälle att se en originalbild tagen med film som inte varit utgången eller skadad. Men bilderna jag tog med min SX-70 visar inga tecken på blekning eller andra förändringar. I år fyller de äldsta av dem 37 år.

Under året kommer Bengt-Arne Falks polaroidbilder att visas på bland annat Mindepartementet i Stockholm och The PhotoGallery i Halmstad. Boken Polaroid SX-70 är utgiven av Art and Theory Publishing.

fotografisk tidskrift

| 38

39 | no 2/2017

PERNILLA ZETTERMAN

PERNILLA ZETTERMAN

»Behind No 1«, fotografi, 120 × 78 cm, 2004.

»Untitled No 12«, fotografi, 96 × 63 cm, 2010.

Sinnligt, farligt, disciplinerat böcker

Pernilla Zetterman Turn Down Center Line Kerber Verlag, 2017

I min hand håller jag en bok i svart läder med fladdrande långa bokmärken och en trollformel i silver på omslaget. Pernilla Zettermans Turn Down Center Line samlar hennes foto- och videoverk som handlar om relationen mellan människa och häst. En kärlek som rymmer ömhet, omhändertagande, maktutövning och våld.

Zetterman tar avstamp i det självupplevda när hon arbetar med kameran och ridsporten är en sådan välkänd mark för henne. För mig är

det dock terra incognita, jag förstår inte ens vad jag ser på omslaget. Jag förstår sedan att det är en ridbana, en ritning rakt ovanifrån. Även titeln på boken är ett ridhuskommando som betyder att du ska styra hästen till kortsidan för att sedan rida längs med den långa mitten.

Bokstäverna runt teckningen är positionsmarkeringar. Plötsligt känns boken kongenial. Sinnlig, farlig och disciplinerad.

Två kapitel innanför pärmarna, Words och Language. Words är en ordlista över hästvärldens specialuttryck, raser och redskap. Arabian horse, Irons, Working lope … Language omfattar resten av boken och består bara av bilder. Med orden i bakhuvudet är det dags att tala språket. Men

hur? Nätet av mänsklig ordning där maskorna är fackuttryck försöker famna något som inte låter sig fångas.

Språket med en häst eller om en häst är bildrikt och ordlöst. Det är fyllt av kroppar, rörelser och stämningar.

Maybe I´d Harboured the Dream Too Long inleder fotosviten. Det är stillbilder ur ett videoverk med en vit stegrande hästfigurin som roterar mot svart. Den sköra, mänskliga drömmen krockar när jag vänder blad, den kör rakt in i färg, hud och bultande blod.

Fotografier på en bit av hästens blanka, ryktade kropp och inget mer.

Så svartvita bilder igen, flickor där den ena longerar den andra, i stället för en häst. En varelse står i mitten av manegen med piska och lina och den andra springer runt. Porträtt på flickor med

käpphästar kontrasteras mot porträtt på riktiga hästhuvuden. Det främmande ögat som liknar vårt. I verket Close kelar en kvinna med ett enormt hästhuvud dyker ner mot henne och blottar tänderna i ett leende. I verket When svingar en annan kvinna med orubbligt ansiktsuttryck en lasso för att fånga djuret ovanför sitt huvud.

Boken avslutas med tofsar av hästhår uppsatta inom tavelram. Eldrött, kolsvart, silvergrått. Och så sadlar, stigbyglar, tyglar, allt i svart mot svart.

Människan har tämjt hästar i sextusen år. I dag är hästen mest relation, rekreation och en tjejgrej. Är det för att kvinnor förknippas med natur och män med teknik som vi rider ut i livet på hästar respektive på motorfotografisk tidskrift

| 40

PEQUOD PRESS

PERNILLA ZETTERMAN

»Hög grumlighet noterades«.

Marie Nilsson Minnets platser, platsers minnen Bokförlaget Care of, 2017

Nils Bergendal, foto, Valle Stensson, text Hög grumlighet noterades Pequod Press, 2017

STILLASTÅENDE MELANKOLI

KÅSERANDE OM HEMBYGD

Människan älskar sin häst djupt, samtidigt som hon kontrollerar den fullständigt.

Medmänskliga och totalt omänskliga stråk om vartannat. Utställningen Like a horse på Fotografiska, där Zetterman deltar, förstärker den komplexa bilden. Många upplever att en relation till ett djur eller till ett barn är glädjefylld. Kontakten blir oftast inte alls komplicerad på samma sätt som i ett vuxet förhållande. Är det så att människan inte klarar av att möta sin like?

Kan vi bara ha ljusa relationer med någon vi får dominera? Men känslan av kärlek är väl ändå äkta? Pernilla Zettermans bok är en fri poetisk vandring genom ett mörkt universum där stigen lyses upp av vår längtan och passion.

Vem bryr sig om Hedenbron i Boden, ett byggupplag på Liljeholmen, eller Headquarters road i Kanada? Den som har en personlig relation till platserna, som Marie Nilsson. Hennes pappa jobbade i Kanada i sin ungdom och själv är hon uppvuxen i Norrland men nu boende i Stockholm.

I dag när nästan all information är bara en knapptryckning bort, kanske det väcks ett behov av att undersöka sin egen familjs historia, den som ingen annan har någon nyckel till.

I tre kapitel, Kanada, Svartbyn/Boden och Stockholm vävs intryck från två generationer samman. I en avslutande text nedtecknar hon sin familjs historia. Vem skulle annars göra det?

Det finns en stillastående melankoli i Nilssons bilder. Vi får vandra omkring i bilderna utan att bli störda av några sensationer. I avfolkade bilder skapar hon en känsla av förflutenhet.

Några har vält en bil på sidan; vad ville de åt? En drivknut? I Boden står en trasig spark i försommargrönskan mellan två hus.

Det skulle man aldrig sett i Stockholm.

Var börjar en å? Det visar sig vara en svår fråga att svara på. Det upptäcker författarna till denna berättelse om Sege å i södra Skåne. Men på sina kanotfärder kartlägger de ett litet vattendrags intressanta historia från stenålder till, vid dess utlopp, södra Skånes största soptipp. Vid strandkanten upptäcks uppbrutna kassaskåp och under vattenytan skymtar konstiga bortslängda saker. De besöker mikrobryggerier och kaninavelsföreningar, ser gömda graffitibudskap under broar. På samma plats där stenålderns människor hade en tillfällig boning möter de en modern nomad, en av Malmös bostadslösa, som tältar vid ån.

Det här är ett slags modern, lite kåserande, variant av hembygdsskildring. Dessutom med karta, Skånska Rekognosceringskartan från 1812. Det är lätt att bli förtjust i den här boken, med sitt fina bildmaterial, även om man kunde önska sig en text som var en aning mindre skojfrisk.

/ MAGDALENA DZIURLIKOWSKA

/ TOMMY ARVIDSON

»Kanske hade jag burit drömmen för länge«, videoloop (original HD), 7 min, 2012.

cyklar? Kanske för att hästen ses som kvinnlig med sina stora ögon, långa man och kurviga kropp? Jag började aldrig med hästar, dels för att jag var rädd men också för att ridning, precis som andra tjejaktiviteter, nedvärderades och sexualiserades.

Ridskolemiljön kan också kännas deppig med sina tricks som handlar om att knäcka djurets motstånd. Tävlingshästar som står på box, för dyrbara för lek i hagen där de kan skada sig. Mot detta kan ställas »natural horsemanship«, naturligt handhavande av hästar, en skolbildning där ryttaren kommunicerar och samarbetar med hästen med ett minimum av redskap.

Zettermans projekt ringar in det dubbla i vår relation till hästen.

41 | no 2/2017

/ TOMMY ARVIDSON

Läs fler bokrecensioner på sfoto.se.

Ovan t.h. Bilden har nu bara fått en grundskärpning i råkonverteraren.

praktik

Nedan t.h. Efter det att skärpningen gjorts med kantmasken aktiv får bilden detta utseende. I många fall målar jag masken svart i de partier som jag inte vill skärpa extra. De partier som fått den extra lilla skärpningen lyfts fram i bilden.

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Så maskar du dina kanter Så arbetar du med skärpning i ditt arbetsflöde.

Rätt ofta hör jag fotografer säga att de har så skarpa objektiv att de inte behöver skärpa bilderna. Men ju bättre objektiv du använder, desto viktigare är det att du skärper bilderna på rätt sätt för att utnyttja all den kvalitet som objektivet har.

Som jag har skrivit om vid flera tillfällen, skärper jag oftast bilden tre gånger i mitt arbetsflöde: en gång vid råkonvertering, en gång för att lyfta fram bildens viktiga delar och till slut en gång för utskriften.

För att inte bilden ska bli överskärpt är det viktigt att varje skärpningsomgång görs riktigt försiktigt.

När jag ska skärpa fina detaljer i en bild använder jag därför ofta en kantmask, en mask som bara släpper fram skärpningen i bildens detaljer och skyddar släta, jämna ytor för skärpningen. Jag har skrivit om kantmasker en gång tidigare (F nr 3/2014), men den gången använde jag masken för att skydda skarpa kanter i en bild som hade höga mängder av brus.

Att ta fram en kantmask innebär visserligen rätt många steg, men är inte alltför svårt. Enklast är det om du spelar in ett makro, som innehåller alla stegen. Du kan också ladda hem och använda det makro som jag lägger ut på sfoto-webben.

Du börjar med att skapa en sammanslagning av din bild. Har din bild bara ett lager, använd snabbkommandot ⌘/ctrl + J. Har din bild flera lager, markera det översta lagret och använd sedan snabbkommandot ⌘/ctrl + skift + alt + E. Du

får ett nytt lager, som består av all den information som finns i de underliggande lagren.

På detta nya lager ska du nu använda filtret Hitta kanter (Filter > Stilisera > Hitta kanter). Bilden omvandlas till en svartvit bild, som är vit i bildens jämnare partier och svart där det finns tydliga konturer i bilden. Om jag skulle använda detta lager som en mask skulle den därför skydda konturerna och släppa igenom påverkan i de släta, jämna partierna. För att få den mask jag vill ha inverterar jag därför detta lager med snabbkommandot ⌘/ctrl + I. Den linje som skapades av filtret är väldigt tunn. För att öka bredden på linjen använder jag gaussisk oskärpa (Filter > Oskärpa > Gaussisk oskärpa). Hur mycket oskärpa jag lägger på beror på hur fina detaljer som bilden innehåller. Ju finare detaljer, desto lägre radie på oskärpan. För bilden som illustrerar denna artikel har jag valt en radie

Att ta fram en kantmask innebär visserligen rätt många steg, men är inte alltför svårt.

Efter alla steg får kantmasken detta utseende.

på 2 pixlar, eftersom den innehåller så mycket fina detaljer. I bilder med grövre detaljer kan jag gå upp till 5–6 pixlars radie.

Direkt efter det att lagret har gjorts oskarpare ska kontrasten höjas. På så sätt kommer mer av skärpningen att synas. Jag gör detta genom att använda Nivåer, enklast genom snabbkommandot ⌘/ctrl + L. Genom att dra i den svarta triangeln under histogrammet åt höger kommer masken att bli svartare, det vill säga att en mindre del av bilden kommer att påverkas. Motsatsen gäller för den vita triangeln.

Efter det att ditt lager har justerats är det dags att förvandla lagret till en markering. Gå till kanalpanelen och klicka på RGB-kanalen, samtidigt som du trycker ner ⌘/ ctrl-tangenten. Spara den markering som du nu skapat (Markera > Spara markering). Avsluta denna del med att slänga det lager som du har

använt för att göra markeringen.

Skapa nu ett nytt lager som du ska lägga din skärpa på. Har du bara ett lager i din bild, använd snabbkommandot ⌘/ctrl + J. Har du flera lager, markera det översta lagret och använd snabbkommandot ⌘/ctrl + skift + alt + E. Aktivera sedan din markering genom att ⌘/ctrl-klicka på den sparade markeringen. Den hittar du i kanalpanelen.

Du har nu ett lager med en markering som skyddar alla släta, jämna partier. Det gör att du kan skärpa bilden med högre värden utan några negativa effekter. Själv använder jag Smart skärpa (Filter > Skärpa > Smart skärpa). Radien väljer jag efter hur fina detaljer som bilden innehåller.

Ju finare detaljer, desto lägre värde på radien. Sedan justerar jag mängden till dess att jag får en bra effekt. För att ha koll på detta ser jag till att bilden visas vid 100 % skärmvisning. fotografisk tidskrift

| 42

43 | no 2/2017

teknik

ELINCHROMS NYA BATTERIBLIXT Elinchrom introducerar en ny modell i sin ELB-serie, kallad ELB 1 200. Som namnet avslöjar har blixten en kapacitet på 1 200 Ws. Generatorn har uttag för två blixthuvuden. Energin till dessa kan fördelas symmetriskt eller asymmetriskt.

Vid en asymmetrisk fördelning får det ena uttaget dubbelt så mycket energi som det andra.

Energin kan styras över 8,5 bländarsteg. Blixten ska klara av att användas under mindre perfekta väderförhållanden med sin vädertätade konstruktion. Till blixten kommer tre olika huvuden. Ett huvud, HiSync Head, gör det möjligt att arbeta med så korta slutartider som 1/8 000 sek med kameror med ridåslutare.

Sonys nya extremt snabb Sony bygger vidare på sina spegellösa kameror, denna gång i form av en extremt snabb kamera, kallad Sony α9. Kameran kan ta upp till 20 bilder/sek med kontinuerlig autofokusering.

Används den mekaniska slutaren sjunker hastigheten ner till 5 bilder/sek.

Med den elektroniska slutaren blir sökarbilden hela tiden stabil, det blir ingen blackout.

Det gör det enklare för fotografen att följa snabba rörelser. Den kortaste exponeringstiden är 1/32 000 sek. Kamerans sensor på 24 megapixlar är stabiliserad. Enligt Sony ska den medföra att bilder kan tas på 5 stegs längre slutartid utan skakningsoskärpa.

Utläsningen från sensorn är extremt snabb, vilket gör att objekt i snabb rörelse inte förvrängs. Kameran filmar i upplösningar upp till 4K.

PROFOTO & OLYMPUS I SAMARBETE

FUJIFILM TAR FRAM TVÅ NYA OBJEKTIV Fujifilm bygger vidare på sitt objektivprogram till sin mellanformatskamera, GFX. Denna gång introducerar de ett kort teleobjektiv, GF110 mm f/2, och ett supervidvinkel, GF 23 mm f/4.

Teleobjektivet får en bildvinkel som motsvarar ett 87 mm objektiv på en småbildskamera. Fujifilm framhåller den goda återgivningen av delar av bilden utanför skärpezonen för att få fram ett objektiv som lämpar sig väl för porträttfotografi. Vidvinkeln ger en bildvinkel som motsvarar ett 18 mm-objektiv på småbildsformatet.

Profotos AIR-TTL system har blivit en framgång.

Tillsammans med blixtarna i B-serien erbjuder de TTL-styrning av blixtljuset.

Hittills har dock styrenheten bara funnits i versioner som fungerar tillsammans med Canon, Nikon och Sony.

Genom ett samarbete med Olympus har Profoto nu kunnat utveckla AIR Remote TTLO, som fungerar tillsammans med E-M1 Mark II, E-M5 Mark II och PEN-F.

ZEISS TELEOBJEKTIV TILL BATIS-SERIEN Batis är namnet som Zeiss har gett till de objektiv som fungerar tillsammans med Sonys spegellösa kameror.

Nu har de tagit fram ett nytt objektiv, Batis 135 mm f/2,8.

hastighet (8 bilder/sek jämfört med 10 bilder/sek) och inget batterihandtag. D7 500 kan filma i 4K-upplösning och kan mata ut signalen till en extern inspelare.

D7 500 – NEDBANTAD VERSION AV D500 Nikon har introducerat en ny kamera, D7 500, som kan beskrivas som en nedbantad version av Nikon D500, som är deras mest avancerade DX-modell. D7 500 använder samma 20,7 MP sensor och processor som D500. Skillnaderna mellan modellerna är bland annat att D7 500 har färre autofokuspunkter (51 punkter jämfört med D500:ans 153 punkter), den har bara en kortplats, den har en lägre fotograferings-

SVARTVIT KAMERA MED 100 MP SENSOR PhaseOne har tagit bort färgfiltrena på sitt bakstycke IQ3.

Det nya bakstycket har fått namnet IQ3 100MP Achromatic. Fördelarna med att ta bort färgfiltrena är att ljuskänslighet och detaljåtergiving blir något bättre. »Nackdelen« är så klart att bilderna blir svartvita.

PhaseOne tror att landskapsfotografer och arkitekturfotografer kan vara intresserade av detta bakstycke.

Bas-ISO för denna kamera blir 200 ISO, jämfört med de 50 ISO som färgversionen har. fotografisk tidskrift

| 44

Makro med LED Från Canon kommer ett nytt makro-objektiv med en brännvidd på 35 mm och maximal bländaröppning på f/2,8. Objektivet är anpassat för Canons kameror med APS-sensorer.

Objektivet kan fokusera ner till en avbildningsskala på 1:1 och har en bildstabilisering, som Canon betecknar som Hybrid IS. Den ska kompensera för både vinkel- och förskjutningsrörelser.

Objektivet har också en inbyggd LED-belysning, som ger en skuggfri belysning för makrofotografering.

Power in all the right places Profoto B1X

HASSELBLADS NYA OBJEKTIV Hasselblad expanderar sitt objektivprogram till sin spegellösa kamera X1D. Först ut är ett makro, XCD 120 mm f/3,5 Macro. Objektivet ger en förstoringsgrad på 1:2 vid närgränsen.

I dag finns tre objektiv avsedda för Hasselblad X1D, XCD 3,5/30 mm, XCD 3,5/45 mm och XCD 3,2/90 mm. Som med de övriga objektiven i denna serie använder det nya makroobjektivet en centralslutare med en kortaste slutartid på 1/2 000 sek. Det beräknas komma ut på marknaden under juli 2017.

Hasselblad förannonserade också ytterligare tre objektiv, ett zoom XCD 35–75 mm, ett normalobjektiv XCD 65 mm och ett vidvinkel på XCD 22 mm.

45 | no 2/2017

Upptäck B1X på profoto.com NYTT OBJEKTIV I G MASTER-SERIEN Sony har tagit fram ett telezoomobjektiv med ett omfång på 100 till 400 mm och en ljusstyrka på f/4,5–5,6.

FE 100–400/4,5–5,6 GM OSS blir Sonys längsta objektiv i deras FE-serie, alltså för deras spegellösa kameror i fullformat.

Med hjälp av dubbla linjära motorer ska autofokuseringen vara mycket snabb och exakt. Objektivet väger 1 395 gram och är 205 mm långt när objektivet är inställd på en brännvidd på 100 mm. Objektivet är fukt- och dammtätat.

© Tim Kemple

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Vikten av att bli namnangiven Möjligheten att få IR minskar om ditt namn inte syns vid bilden.

»Vad är ett namn? Den blomma vi kallar ros kommer att dofta underbart, oavsett vad den har för namn«, skrev Shakespeare. Med en uppdatering till dagens digitala fotovärld skulle det kunna lyda: »Vad är ett namn? Det fotografi som uppskattas kommer att bli lajkat , oavsett vem som är fotograf.« Så resonerar i alla fall många när de inte skriver ut fotografens namn i enlighet med dagens upphovsrättsliga lagstiftning.

I alltför många sammanhang uppmärksammas inte upphovspersonen; på en föreläsning när man visar bilder i en Powerpoint anges inte alltid vem som är fotograf: »Jag hittade bilderna på internet och det stod inte vem som hade tagit dem.« När det årliga Publishingpriset delas ut står inte fotografens namn i samband med att man visar tidskrifternas omslag: »Det var ingen som uttryckligen sa till mig att fotograferna skulle anges.« På reklamskyltar står inte fotografens, men ofta reklambyråns, namn.

Jag har tidigare tagit upp vikten av namnangivelserätten, den del av upphovsrätten som ligger inom fotografens ideella rätt (se juristkrönikan i F nr 4/2015). Där berörde jag bland annat syftet med namnangivelse och konsekvenserna av att inte bli namnangiven, exempelvis att riskera att inte få in nya jobb eftersom ingen vet vem som tagit det fina fotografiet.

Nu tänker jag ta upp en konsekvens som jag inte berört tidigare, nämligen möjligheten att få IR-ersättning via Bildupphovsrätt. IR, eller

Individuell Reprografiersättning, är en ersättning som bildupphovspersoner som är publicerade i böcker, tidningar och tidskrifter utgivna i Sverige kan söka. Ersättningen är för att publiceringarna kan fotokopieras inom undervisningen i Sverige.

Problematiken blir aktuell i synnerhet när man jobbar för något eller flera av de stora mediehusen vars avtal vi har uppmärksammat mycket det senaste året, men även om man jobbar med försumliga bokförlag. För att få IR-ersättning måste det vara möjligt att identifiera vem som tagit fotografiet och möjligt för dig att få reda på att just ditt fotografi använts. Därför är det av stor vikt att ditt namn sätts ut i samband med användningen av dina fotografier. Och detta gäller i synnerhet i böcker, tidskrifter och tidningar.

Så utöver möjligheten att bli förknippad med sitt fotografi, möjliggöra

Den som ger fotografer möjlighet att tjäna pengar kommer att bli en populär och mycket rik person.

för andra att få reda på vem som tagit det och få marknadsföring, så finns även möjligheten att få ytterligare ersättning om fotografens namn skrivs ut i anslutning till bilder i tidningar, tidskrifter och böcker. Det kan förstås anmärkas att i dag används bilder övervägande digitalt och att IR-ersättning inte betalas ut för sådan användning.

Men vem vet hur det ser ut i morgon?

En snabb parallell till musiksidan visar att man gått från ett dominerande materiellt medium, cd, till en immateriell motsvarighet, streaming.

Redan 2016 inbringar streaming över 50 procent av musikintäkterna i USA. Och trenden är tydlig med en ökning av de immateriella medierna på bekostnad av de traditionella.

På bildsidan finns det många affärsmodeller och tjänster i gång som involverar fotografier: Facebook, Instagram och Pinterest, för att nämna några. Och många aktörer, exempelvis kommuner och företag, vill att fotografer skickar in sina bilder för att delta i en »tävling« med eller utan pris. Och sedan får bilderna användas av tävlingsanordnaren i alla möjliga sammanhang, exempelvis marknadsföring – gratis – utan att fotografens namn anges. Så både bildproduktionen och -konsumtionen på den digitala sidan ligger förmodligen miljoner gånger över den analoga motsvarigheten. Tyvärr innebär detta inte med nödvändighet att fotograferna är de stora vinnarna i detta sammanhang.

Det är i stället tjänstetillhandahållare, så kallade aggregatörer, som genom

spridning av andras alster skapar vinsterna som fördelas mellan andra händer än de som faktiskt bidragit till att skapa innehållet, dvs. kreatörerna.

Låter det bekant? Alltså. Den som hittar en samlande affärsmodell och tjänst som ger även fotograferna en vettig möjlighet att tjäna pengar på internetspridning av sina fotografier kommer att bli en populär och förmodligen mycket rik person.

Visserligen finns möjligheten att kräva skadestånd vid utebliven namnangivelse. Och du vet kanske hur mycket du ska begära och vem du ska kräva. (Om du inte vet det, kontakta undertecknad så hjälper jag dig.) Men att kräva ersättning kräver tid och oftast pengar, i synnerhet om du måste processa om det. Ofta handlar det om mindre belopp, kanske upp till 22 000 kronor, och då kanske du inte får använda din vanliga företagsförsäkring. Med SFF:s utökade rättsskydd kan du det om du är försäkrad genom Gefvert, men det kan ändå bli problematiskt att få in de pengar du har rätt till om ditt namn inte anges korrekt enligt upphovsrättslagen.

Att ditt namn står angivet korrekt, och att du får rapporter om bildanvändningen från de som ger ut tidningarna, tidskrifterna och böckerna, blir därför extra viktigt för att du ska kunna få de rättmätiga ersättningarna du kan söka via IR-ersättningen.

Känner du någon som har blivit publicerad utan namnangivelse? Har du blivit det? Vad hände då? Hör av dig! Du når mig på thomas.riesler@ sfoto.se. fotografisk tidskrift

| 46

LANDSKRONA FOTO VIEW:FINLAND

47 | no 2/2017

LANDSKRONA FOTO FESTIVAL 2017 8–17 SEPTEMBER

Foto: Olivier Culmann.

LANDSKRONAFOTO.ORG

Foto: Ulla Jokisalo, Endangered, 2015.

29 JUNI–17 SEPTEMBER LANDSKRONA MUSEUM

STINA STJERNKVIST

medlem

NYA MEDLEMMAR

Nya ansikten i styrelsen. Bilden är tagen på årsstämman i april.

Styrelsen tar nya tag På årsstämman den 22 april på Münchenbryggeriet valdes nya ledamöter och suppleanter in i styrelsen. SFF hälsar vice ordförande Paulina Holmgren (Skellefteå), samt Andreas Hillergren (Malmö), Jonas Berg (Göteborg) och Sara Lindquist (Umeå) välkomna.

– Nu har vi kavlat upp ärmarna och ser med stor energi fram emot att påbörja det viktiga arbetet för förbundet. Våra viktiga frågor handlar om kampen mot oskäliga avtal, medlemsrekrytering, lokala evenemang och att förbättra vår kommunikation både till våra medlemmar och till allmänheten, säger Anki Almqvist som omvaldes till ordförande.

HEJ, ROBIN SPARF, NY MEDLEM! Varför gick du med i SFF? – Jag gick med i SFF för att få en tillhörighet i ett professionellt förbund där jag kan fortsätta utveckla mina kunskaper och skapa samarbeten. Också viktigt för mig är att branschen håller en kvalitativ nivå och att vi tillsammans främjar situationen för oss professionella fotografer.

RESESTIPENDIER Anders Kristensson, Caroline Jensen och Laura Leyshon fick Svenska Fotografers Förbunds rese- och utbildningsstipendium 2017.

HÖJD ERSÄTTNING TILL FOTOGRAFER

ANDERS KRISTENSSON

RICKARD DIGHAMMAR

Natalie Akbari, Norrköping; Therese Back, Handen; Andreas Bergström, Ryssby; Eldin Bogdanic, Hässleholm; Tatiana Boret-Olsson, Nacka; Tommy Bäcklin, Stockholm; Patricia Castillo, Stockholm; Jana Damröse, Gränna; Adam Daver, Järfälla; Jana Eriksson, Stockholm; Magnus Fröderberg, Hässelby; Robin Gustafsson, Växjö; Erik Hagman, Nyköping; Pamela Hanné, Haverdal; Sandra Jensen, Järfälla; Karin Leijon, Saltsjö-Duvnäs; Gina Mannberg, Skövde; Maria Mäki, Kvissleby; Susanne Otterberg, Göteborg; Mickan Palmqvist, Dala-Järna; Tove Risberg, Stockholm; Rizwan Wikholm, Göteborg.

Anders Kristensson fick SFF:s stipendium.

FOTOFÖRFATTARNA

WAY UP NORTH

På årsmötet 22 april valdes även två nya styrelsemedlemmar in i Fotoförfattarsektionen, som välkomnade Hannah Modigh och Nina Korhonen. Fotoförfattarna tackar Miriam Klyvare för hennes tid i styrelsen.

SFF-medlemmar erbjuds 200 euro rabatt till den internationella bröllopsfotokonferensen Way Up North 10–11 oktober 2017. Erbjudandet gäller hela juni. Logga in på forumet så hittar du koden i gruppen Övrigt.

Upphovspersoner får bättre betalt för varje utlånad biblioteksbok. Biblioteksersättningen till författare, fotografer, översättare och tecknare höjs från 1,60 till 1,76 kronor per bok. Regeringen har godkänt en överenskommelse mellan Kulturdepartementet och Författarförbundet, Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund.

Den innebär en förstärkning av biblioteksersättningen de kommande två åren.

SOMMARTIDER Kansliet På Hornsgatan i Stockholm kommer att hålla stängt veckorna 29–31 i sommar. Se rådgivningens öppettider på sfoto.se. fotografisk tidskrift

| 48

fråga juristen

SKYDDA IDÉER? Hej! Hur kan man säkra sina idéer? Jag presenterar min idé för kund. Kunden säger att den inte är intressant.

Nästa år så kör de min idé, fast med en annan fotograf.

Finns det något sätt att säkra projekt och tankar som man berättar för andra? /Greta Svar: Den immateriella skyddslagstiftningen skyddar inte idéerna som sådana, endast den konkreta form som upphovsmannen, uppfinnaren eller illustratören ger sitt respektive alster. En form av idéskydd kan man dock uppnå genom att ingå ett sekretessavtal med den part man vill presentera idén för.

Detta ska undertecknas av parten innan man presenterar idén för denne. Det är viktigt att komma ihåg att samtliga personer som du presenterar din idé för undertecknar avtalet om du ska kunna skydda den effektivt.

FÅR POLISEN ANVÄNDA MIN BILD? Hej! Om man tagit och sålt en bild till en tidning, kan polisen sedan använda sig av bilden i en förundersökning och ta in bilden i förundersökningsprotokollet? /Mehmet Svar: Ja, upphovsrätten hindrar inte att ett verk används i rättsvårdens intresse.

Upphovsrätten ger alltså vika för ett viktigt allmänt intresse. Polisen har alltså möjlighet att utan ersättning till upphovsmannen, ta in en bild som tidigare sålts till en tidning i ett förundersökningsprotokoll. Men namnangivelserätt måste 49 | no 2/2017

hej

respekteras. Det innebär att fotografens namn måste anges i samband med användningen av bilden i förundersökningsprotokollet i den mån det inte är tekniskt eller praktiskt omöjligt. Om ditt namn inte anges har du rätt till skadestånd.

VAD GÄLLER FÖR NYHETSBILD? Hej! Kan ett museum tillgängliggöra bilder de har i sitt arkiv som public domain alternativt under en Creative Commons-licens (CC) utan avtal med oss anställda fotografer? /Evert Svar: CC-licenser finns i ett antal varianter. Det sammanhållande är dock att de innebär en fri användningsrätt för bildanvändaren, men med olika begränsningar i rätten.

Upphovsrätten till själva bilden ligger dock kvar hos dig som upphovsperson, men kontrollen över bildanvändningen försvinner i stort sett helt. Dessutom är CC-licensen oåterkallelig, vilket innebär att om du medgivit ett tillgängliggörande under CC-licensen så kan du inte i ett senare läge »få tillbaka« denna användningsrätt.

Jag utgår i mitt svar ifrån att arbetsgivaren vid anställningen inte publicerade material som arbetstagare skapat under en CC-licens.

Under dessa förhållanden bedömer jag att det krävs avtal för att arbetsgivaren ska få tillgängliggöra bilder under CC-licensen. Sker det ändå måste denna användning bedömas som upphovsrättsintrång.

Läs juristens mer utförliga svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Vi vill se fler bilder och bättre arvoden Häromdagen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag hörde vad min kollega sa i telefonen. Hon försökte övertyga personen i andra änden att ta betalt för sina tjänster. Att en kommun uppmärksammat ett ämne som min kollegas skrivande kompis var mycket intresserad av, gjorde hen alltför generös. Så generös så att hen helt tappade sin yrkesstolthet och insjuknade i gratissjukan, en epidemi som alltför ofta smittar många av oss fotografer och andra som frilansar inom media.

Ibland undrar jag vad som händer med oss i mediabranschen? Många hantverkare, tekniker och produktionsbolag tar ordentligt betalt utan att blinka eller darra på manschetten. Vårt yrke som fotografer har ändrat karaktär, men vårt värde är inte mindre för det. Vi är fortfarande experter på att göra fotografi och allt annat som man behöver kunna. Vi har kunskaper som skiljer oss från alla duktiga amatörfotografer. Vi kan hantera avancerad teknik och utrustning,

Många hantverkare, tekniker och produktionsbolag tar ordentligt betalt utan att blinka eller darra på manschetten. vi kan hantera juridiska frågor kring publicering, vi kan både se och skapa ljusförhållanden och vi kan hantera människor som avfotograferas med mera.

En yrkesmålare tar sin naturliga taxa trots att vi är många som målar om våra väggar själva. Själv tycker jag att mitt senaste måleriarbete blev riktigt snyggt, men jag vet att det skiljer sig från ett proffsarbete. Jag fick dock inte tag i någon yrkesmålare eftersom de har så mycket att göra. Så vad skiljer målaren från fotografen, undrar jag.

Kan det vara så att professionella företag anlitar amatörfotografer för att komma billigt undan medan det skulle vara otänkbart att anlita någon outbildad för att måla om lokaler eller kontor? Det verkar som om vi fotografer vant oss vid att bli överkörda eller glömt hur man gör för att tillsammans kämpa för respekteras och för att synliggöra vår kunskap.

Med en ny styrelse i vårt yrkesförbund hoppas jag att vi kan fortsätta att stärka vår position på marknaden. Vårt förbund kräver att fotografer ska få relevant ersättning för sina utställningar och för sina vidareförsålda arbeten.

SFF vill att Kulturdepartementet gör en översyn av vårt fotografiska nationella arv, så att svensk fotografi bevaras och tillgängliggörs för såväl allmänhet som forskare. Vi vill se mer bilder och bättre arvoden.

SFF arbetar kollektivt med flera bildorganisationer för att nå kollektiva lösningar för att höja ersättningsnivåer och värna upphovsrätten. Gemensamt skapar vi avtalslicenser och bevakar rätten till namnangivelse. I Almedalen kommer vi att debattera kulturarbetares sociala trygghetssystem. Jag kommer att vara på plats och hoppas på respons från de politiker som vi bildorganisationer har uppvaktat under året. Så jobba inte gratis, för då urholkar vi vår egen bransch. Ju bättre ersättning och stimulerande arbeten, desto bättre resultat.

Gratis är en åkomma som måste botas.

bildstafetten

SIMON JOHANSSON

Fotografisk Tidskrift Nr 2, 2017, årgång 130 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning, Anna Henriksson och Stefan Tell Omslagsbild Sandra Freij Bildbylines Robert Blombäck och Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Johansson viskar vidare Förra året startade vi en fotografisk lek, en bildstafett, i Fotografisk Tidskrift. Först ut var fotografen Simon Berg. Hannah Modigh blev näst på tur och sedan viskade Brita Nordholm, Hillevi Nagel och Daniel Milton vidare. I det här numret är det Simon Johansson som associerar visuellt.

Vill du vara med? Skicka då ditt »svar« på denna bild till redaktionen@sfoto.se med ordet »visklek« i ämnesraden eller skicka bidraget i ett kuvert till Fotografisk Tidskrift, Hornsgatan 103, 117 28 Stockholm. Märk kuvertet »visklek«. Av de inkomna bidragen väljer redaktionen ut nästa bild i serien.

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift

| 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Helga Härenstam

Fotograf med familj: Pappa 36 år, barn 10 månader och fotograf 32 år med 7 år gammal kamera samt spräckt objektiv sedan 3 minuter.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se