Fotografisk Tidskrift nr 3 2018

MAGISKA MILJÖER AV TRINIDAD CARRILLO SPORTFOTOGRAFI MED LINNEA RHEBORG

--------------------

FOTOGRAFIN & KLIMATET

-------------------Fotografisk Tidskrift #3/2018

portfolion

po

trinidad carrillo fotografisk tidskrift

| 2

3 | no 3/2018

portfolion

po

trinidad carrillo fotografisk tidskrift

| 4

SJÄLVPORTRÄTT

NAMN Trinidad Carrillo.

BOR Göteborg.

AKTUELL Utställning på Världskulturmuseet i Göteborg, vernissage 4 oktober.

HEMSIDA trinidadcarrillo.com Juryn var ense när hon fick Sandengs Photography Award: »Med ett unikt öga och konstnärligt uttryck har Trinidad Carrillo under lång tid hållit fast vid sitt spår och alltid varit sin fotografi trogen.« Som svar på vad priset betyder sa hon: »Jag vet inte, det är skitkul, superfint att mitt arbete blir synligt.« Född 1975 och verksam som fotograf i tjugo år, bosatt i Göteborg, familjebakgrund Peru.

Fullt upp hela hösten med en offentlig utsmyckning åt Västra Götalandsregionen och så 5 | no 3/2018

den retrospektiva utställningen med vernissage på Världskulturmuseet. Fokus på magi.

– Allt är ritualer, att skapa konst också.

I många av mina bilder undersöker jag magiska former hos naturen: fågelbon, magiska växter, rötter, spindelnät, säger hon.

Hon är precis hemkommen från Peru där hon bland annat fotograferat i en alldeles särskild trädgård utanför Lima. Där växer både magiska träd och växter. Vi talar om Sangre de Draco, drakblodsträd, Ayahuasca-träd och Chacruna-buskar, Ceibo, en stam med taggar som är helig i Mexiko, lianer, fikonträd som är skogsfolkens särskilda träd och ängla­ trumpeter som används rituellt av en speciell peruansk folkgrupp.

– Jag älskar att lära mig alla myter och berättelser kring växterna och träden. Hur de används

i invigningsritualer och i berättelser runt om i världen. Förresten är drakar också intressanta, tänk att de finns som mytologiska gestalter i alla kulturer i hela världen, säger hon.

– Du anar inte vilka bilder man kan hitta i sådana magiska miljöer – även här i Sverige: det finns en bokhandel med magiska böcker i Göteborg, och man kan gå på dröm-workshop för att använda sina drömmar för att upptäcka sina egna kreativa processer.

– Man kan säga att jag följer efter kaninen och hamnar på en mängd olika ställen. Och jag vill springa i tunnlar där ingen annan sprungit förut. Konst handlar om en djup, mänsklig erfarenhet. Jag vill undersöka varför vi är här och jag vill att det ska vara roligt att vara här. / JENNY MORELLI

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Har ni någonsin bett en fotograf om ett porträtt på fotografen själv?

Det har jag: i flera års tid, flera gånger per år, ibland flera gånger i veckan.

Händelsförloppet följer det här mönstret: »Halloj X, tack för gott sam­ arbete, jag undrar bara om du har en bild på dig själv som vi kan publicera i samband med artikeln?« Fotografen svarar: »Eh, ska kolla vad jag har i lådorna, återkommer.« Sedan blir det tyst. Hen brukar få ett påminnelsemejl och slutligen, efter flera påtryckningar, dimper det ned en bild i mejlkorgen.

En högst motvilligt skickad bild känner man. Denna bild brukar ofta vara 1. så lågupplöst att den inte funkar i tryck. 2. tagen lite slumpmässigt av en kompis. 3. ofta med lite grejer i bakgrunden, typ på en kräftskiva. Då skickar jag ett nytt mejl: »Hej igen X, du har ingen HÖGUPPLÖST fil? Tänk porträtt, tänk passbild med ditt ansikte i fokus.« Då blir det tyst igen. Sedan händer antingen detta: Fotografen svarar: »Funkar det med Iphone-bild? Jag kan ta en snabbt i eftermiddag.« »Ja«, svarar jag, för nu är det bråttom. »Se bara till att den är högupplöst men så stor i tryck ska den inte vara.« I bästa fall kommer det en Wetransfer-sändning med en bild som fotografens kollega/

den hen delar frilanslokal med har tagit. Och då har jag gjort nytta. För den här uppstyrda bilden som i bästa fall är snyggt ljussatt och har en byline kan fotografen använda igen och igen när hen marknadsför sig på olika plattformar och syns i olika mediala sammanhang, vilket fotografen mår bra av i sitt yrkesliv. Det gäller ju din visuella kommunikation, fotograf, vi lever i en bilddriven värld, glöm inte bort dig själv!

Och denna bilddrivna värld kommer det att handla om på bokmässan där vi syns, både på Fotobok GBG och på Bokmässans globala torg. Samtalen kommer att handla om bilden av krig och om vilken roll fotografi spelar för klimatfrågor. Se sidan 18 för en längre text om environmental photography och fotografi som fungerar som visuella käftsmällar som kan påverka politiskt.

Vi visar Göteborgsfotografen Trinidad Carrillo, träffar fotografer som det går åt helvete för, recenserar böcker och hänger med sportfotografen Linnea Rheborg på jobbet.

Stefan Ohlsson, vår omtyckta redaktör som började skriva om praktisk teknik i Fotografisk Tidskrift 1992, tackar för sig i det här numret med en sista text. I nästa nummer lämnar han över stafettpinnen till sin duktiga kollega, fotografen och läraren Eva-Teréz Gölin. Jag som har haft äran att arbeta med Stefan Ohlsson i flera år är djupt tacksam för allt han lärt mig. Han är en förebild på många sätt – inte bara för sitt tekniska kunnande utan för sin gedigna nyfikenhet och sitt generösa sätt mot alla han träffar. Tack för allt du skrivit och lärt ut och för allt du fortfarande betyder för oss i den fotografiska världen, Stefan!

PATRICK MILLER TAR SANDER-BILD CATO LEIN

Det gäller ju faktiskt din visuella kommunikation, fotograf, vi lever i en bilddriven värld, glöm inte bort dig själv!

– Jag arbetar med fotografi, både som bildkonstnär och med kommersiella uppdrag. Konstnärligt så arbetar jag främst med rumsliga och platsspecifika verk, och har under åren färdigställt flera offentliga gestaltningsuppdrag. Innehållsmässigt återkommer jag ofta till åskådaren, omfamningen och resandets landskap. I somras skapade jag en ny fotografisk installation för Proyecto Frontera i Mexiko, en internationell grupputställning på ämnet gränser. I det här numret porträtterar jag Annika Thörn Legzdins. Vi tog bilden på Fotoantikvariatet i Stockholm. SID 12

– Jag är fotograf, utbildad på Nordens Fotoskola. Även om jag är skolad i den dokumentära traditionen arbetar jag nuför-

tiden mest kommersiellt med inriktning på porträtt och miljö.

Bilden jag har tagit på konst­ historikern Anna Dahlgren i det här numret är inspirerad av August Sander. Alla pågående projekt och samarbeten jag håller på med nu jobbar jag fram i min studio på Södermalm i Stockholm. SID 11

STEFAN LINDBERGS TANKAR OM EN BILD SJÄLVPORTRÄTT

När fotografen själv ska porträtteras

SARA APPELGREN PLÅTAR BOKBOSSEN SJÄLVPORTRÄTT

hej

– Jag har skrivit nästan allt utom reklam, mest romaner, novellsamlingar och dramatik. Nu arbetar jag på två romaner, en som kommer att tilltala få och en som kommer att förstöra mitt personliga rykte i grunden. Min senaste roman heter »Nätterna på Mon Chéri« och handlar om Victor Gunnarsson (»33-åringen«), den förste att anhållas för Palmemordet. För att fly uppmärksamheten emigrerade han till USA, där han själv blev mördad.

I det här numret skriver jag om en bild tagen av Krister Hägglund från hans Instagramkonto @muzaq. SID 34

Vår nya webb nominerad Vår nya webbplats sfoto.se med tjänsten Sök Fotograf har gått till final till Publishingpriset i kategorin »Marknadsföringssajter kommunikationsbranschen«. Prisutdelning sker 7 november. fotografisk tidskrift

| 6

MOTHER IN MY BED WITH ROSES, FROM THE SERIES NATURAL DECEPTIONS, 2014 © NATALIE KRICK_APERTURE FOUNDATION

»De trodde ju att vi hade

CLAUDIUS SCHULZE

36

18 Portfolio / Trinidad Carrillo / 1

drunknat. Först kollegorna i Afrika, och så det här.

De var ju helskärrade.« 16

Hej / När fotografen själv ska plåtas / 6 Aktuellt / Nordisk fotografi i Umeå / 8 I flödet & gästen / Tina Sayed Nestius / 9 Aktuellt / De prisas i Norrköping / 10

LINNEA RHEBORG / GETTY IMAGES

5 frågor / Anna Dahlgren / 11 Porträtt / Legzdins nya fotobokbossen / 12

30

När allt går åt helvete / Carl-Johan Utsi / 16 Essä / Fotografin och klimatet / 18 Enkät / Sen på bollen / 28 På jobbet / Med sportfotografen Linnea Rheborg / 30 Tankar om en bild / Lindberg om Hägglund / 34 Artikel / Talanger på Unseen / 36 Recensioner / Tunbjörk, Lundin, Rixon m.fl. / 40 LARS TUNBJÖRK

Praktisk teknik / Färgåtergivning i olika webbläsare / 44 Juristen / Bli GDPR-expert / 46 Förbundssidor / Dags för Spegla i Norrköping / 48 Ordförande har ordet / Om bildstölder / 49 Sista sidan / Aktuella uställningar / 50

40 7 | no 3/2018

MARIE HALD

aktuellt

TENDENSER INOM FOTOGRAFIN

SOFIE KJØRUM AUSTLID

Utställningen »Flyktpunkt« 2018 på Centrum för fotografi i Stockholm visar framtida riktningar inom fotografi.

Studenter vid konstnärliga högskolor kunde ansöka om att vara med. Åtta av de sökande konstnärerna deltar. Medverkande är Cecilia Helsing, Sofie Kjørum Austlid, Joakim Sandqvist, Ekaterina Lukoshkova, Noora Lehtovuori, Samaneh Roghani, Alma Schreck och Xenia Klein.

Utställningen pågår 21 september – 7 oktober.

Marie Hald utforskar bilden av Norden.

Nordiska modellen i bild NORRLANDSDAGARNA 2.0 Norrlandsdagarna tar paus för att utveckla och förnya sig.

Norrlandsdagarna drivs till största del på helt ideell basis och ungefär samma personer har jobbat varje år.

– Även om det ger mycket energi och är himla kul att jobba tillsammans, så behövde vi en paus för att ta ett nytt grepp. Norrlandsdagarna är ett arrangemang med stark »ge tillbaka-känsla«. Många namnkunniga och framgångsrika fotografer föreläst och delat med sig av sina erfarenheter, men det behövs nya tankar och nya idéer! säger Johan Gunséus. Hör av dig till johan@gunseus.com om du vill vara med.

I samband med utställningen Almost perfect anordnar Västebottens museum ett tvådagarsseminarium den 18–19 oktober. Almost perfect är ett projekt inom fotografi och film av fotograf­ kollektivet Moment där sex fotografer utforskar den polariserade bilden av de nordiska länderna i sex enskilda projekt. De deltagande fotograferna är Elin Berge, Marie Hald, Chris Maluszynski, Eivind H. Natvig, Knut Egil Wang och Juuso Westerlund. Kurator Susanne Fessé som följt gruppen genom processen presenterar utställningen och historikern Lars Trägårdh delar med sig av sin mångåriga forskning kring den nordiska modellen. Utställningen pågår till den 3 februari 2019.

FÖRORTSPOET TILL STOCKHOLM Robert Doisneau, även kallad förortspoeten från Paris, hedras med en utställning på Kulturhuset i Stockholm i höst. Robert Doisneau (1912–1994) var bra på att fånga glädje och den enkla skönheten i små stunder som rymde hela berättelser. Som när Doisneau i sin mycket kända bild fångade paret i Le

NIKLAS NILSSON

»Climbers« av Sofie Kjørum Austlid.

Baiser de l’hôtel de ville (1950).

Omfamningen var iscensatt, kyssen äkta. 7 september – 25 november, Galleri 3, Kulturhuset, Stockholm.

NILSSON BÄST UNDER VATTNET

Niklas Nilssons vinnarbild.

När SM i undervattensfotografering (UV-foto) avgjordes under sensommaren stod kampen mellan tolv finalister som alla fångade motiv

i vattnet kring Väderöarna i Bohuslän. Niklas Nilsson tog hem guldet och blev ny svensk mästare. fotografisk tidskrift

| 8

SARA ARNALD

I INSTAGRAMFLÖDET

gästen

SAYED NESTIUS FÖRFATTARE & SOCIAL MEDIASTRATEG

Skaffa dig en strategi för sociala medier RESER GENOM SVERIGE 2012 cyklade José Figueroa från Kiruna till Trelleborg. Med kameran på pakethållaren har han tagit en bild varje tionde sekund. @ FIGUEROAPHOTO

Är du inte aktiv i sociala medier, så finns du inte. Det är något av en överdrift, men samtidigt finns det ett korn av sanning i det. En aktiv närvaro i sociala medier kan ge dig fler kunder och uppdrag – om du gör det rätt. Men finns det verkligen rätt och fel i sociala medier?

Egentligen inte. Sunt förnuft är det som gäller hela vägen. Men förutom det är det en bra början att känna till dina kunder, vilka de är och vilka behov de har. När jag skrev boken #BliDigitaltSmart – sociala medier för företag visste jag att vissa delar av boken ganska snart skulle bli inaktuella. Facebook och Instagram förändras i princip dagligen. Men en sak som är konstant – och oerhört viktig – är det strategiska tänket. Har du det med dig när du agerar i dina

Fantastiska fotografier hjälper så klart – men inte om det är fel publik som ser dem.

Sluta upp med att försöka impa på dina kollegor.

DEN LATE FÅGELSKÅDAREN Underfundige Berglin visar upp »Ignavus Auspex«, latin för »lat fågelskådare«. Är det verkligen fotografier vi ser? @ERIKBERGLIN

BRA KONST I FULA RUM Enkelt och roligt. Bilder med bra konst presenterad i helt fel kontext. Kontrasten mellan exklusivt och vardagsfult. @GREATARTINUGLYROOMS 9 | no 3/2018

sociala kanaler för att marknadsföra dig själv och din verksamhet, så kommer du att nå mycket längre än den som bara lägger upp bilder på måfå, enbart när hen har tid.

Så. Här kommer lite tips från coachen – så lyckas du med din marknads­ föring i sociala medier: Känn din kund och din målgrupp och visa dem hur du kan tillfredsställa deras behov och ge dem något utöver det vanliga. Ju mer du vet om vilka det är du vill nå ut till, desto lättare blir det för dig att nå just dem. Så enkelt är det.

Fantastiska fotografier hjälper så klart – men inte om det är fel publik som ser dem. Sluta upp med att försöka impa på dina kollegor – det är inte de som betalar dina räkningar. Lägg lite tid på att försöka förstå hur dina kunder tänker och var de finns. Hänger de på Instagram eller i Facebookgrupper? Är de privatpersoner som planerar ett bröllop så letar de kanske efter lokaler och klickar på hashtaggar som #brudklänning. Är dina kunder företag kanske du behöver förbättra din Linkedin-närvaro.

Det är givetvis också bra att ha koll på hur beslutsprocessen ser ut – när fattar dina presumtiva kunder beslut om att de ska anlita någon som gör det du kan erbjuda? Är de spontanköpare eller finns det tidsperioder som är särskilt viktiga? Det kan ge dig ett hum om hur du bör planera ditt innehåll över tid.

När du väl har hittat kunden behöver du visa hur du kan förenkla deras vardag eller arbetsliv. Kanske genom att berätta vad de behöver tänka på när de ska anlita en fotograf, kanske genom att berätta hur du ger extra värde för pengarna. Kruxet är att göra detta utan att verka eller vara för säljig. Den som hänger på Facebook är inte intresserad av sälj. Den vill bli berörd. Det som är personligt, känslosamt och kommer nära hjärtat är det som skapar engagemang – sociala mediers hårdvaluta. Direkt översatt är engagemang gillamarkeringar, delningar och kommentarer, det vill säga reaktioner på det du postar. I denna algoritmstyrda värld är inget eller lågt engagemang lika med ingen eller låg spridning. Som sagt: syns du inte, så finns du inte.

ANDERS KRISTENSSON

aktuellt

FOTOGRAFISKA SKAPAR MARKNAD Fotografiska startar »Photo­ Market« som en del i sin internationella satsning.

Peter Elmqvist, med lång erfarenhet av branschen, är den drivande kraften bakom PhotoMarket. Premiärmarknad blir det 9–11 november.

WARHOL IS BACK

ANDY WARHOL

»Warhol 1968« handlar om Andy Warhols utställning i Stockholm 1968. »Det finns ingenting bakom ytan av mina verk«, säger Warhol 1967. »Men det är inte riktigt sant«, säger kurator John Peter Nilsson. 1968 gick åsikterna bland kritiker isär.

Ulf Linde i DN: »Warhol har givit mig avsmak.« Visas på Moderna museet i Stockholm, fram till den 17 februari 2019.

Warhol – ytlig eller djup?

Anders Kristensson porträtterade familjen Mattson i Göteborg 1992.

Prisade dokumentärfotografer Arbetets museums dokumentärfotopris 2018 delas ut till tre personer: Nora Lorek får pris för sina engagerande och visuellt starka projekt om människor på flykt. Anders Kristensson prisas för sina skildringar av arbetets villkor och de spår de sätter i klimat och miljö både i Sverige och utomlands. Tina Enghoff får pris för sina projekt där hon avslöjar vår välfärds bakgårdar. Utdelningen av priset sker lördagen den 20 oktober på Arbetets museum i Norrköping.

De tre fotograferna deltar och kommer att både visa och prata om sina bilder. Bilden ovan har titeln Familjen Mattson, B&W Stormarknad, Göteborg, 1992 och är tagen av Anders Kristensson. Den ingår i hans serie Spår av en befolkning, bilder tagna mellan 1989 och 2003 då Anders Kristensson reste runt i Sverige och fotograferade vanliga människor i olika miljöer – med familjen, på arbetet eller med vänner.

Fotofestivalen i Arles, Frankrike jobbar på att inkludera fler kvinnliga fotografer. En högprofilerad grupp fotografer, kuratorer och skribenter har skrivit ett upprop till festivaldirektören Sam Stourdzé. De hoppas att detta blir verklighet 2019 då festivalen fyller 50 år och eftersom »kvinnliga konstnärer inte har tid att vänta längre«.

MEGAKAMERA 1900 kameran till höger specialbyggdes för att ta en bild på det snyggaste tåget i världen: »The Alton Limited«. Chicagofotografen George R. Lawrence gjorde jobbet. Att bygga kameran av körsbärsträd tog två och en halv månad.

Glasplåten var 8 x 4,5 tum.

FOTOGRAF OKÄND

KVINNOR TILL ARLES

fotografisk tidskrift

| 10

PATRICK MILLER

NAMN Anna Dahlgren.

YRKE Professor i konstvetenskap, Stockholms universitet.

AKTUELL Med boken »Travelling images«, Manchester Press. Samtal om boken blir det den 10 oktober på Horns­ gatan 103 i Stockholm. Se sfoto.se för detaljer!

5 frågor

Dahlgren om bilder som reser Bilder som reser – vad handlar det om?

– I vår samtid kan man verkligen tala om att bilder bokstavligen reser. Även motiv, mönster eller en särskild design, kan resa från en plats till en annan, från en tid till en annan. Vi kan kalla det pastisch, appropriering, bildlån eller bildstöld.

Vad kan du säga om ett fotografis resa?

– Ett kapitel handlar om hur modefotografi blir konst på 90-talet. Modemagasin som i-D var helt avgörande för denna resa. Redan på 80-talet 11 | no 3/2018

fick många fotografer fria händer att utforma uppslag i i-D. Nick Knight, Wolfgang Tillmans och Jürgen Teller gjorde tidigt modereportage för dem.

Du skriver att bilder inte existerar utan händer – kan du förklara det?

– Jag liknar bilder vid levande varelser. De produceras, används, kastas och återanvänds. Med det perspektivet ser man mycket mer än om man studerar en bild bara vid ett tillfälle.

Vilken historieskrivning gäller för fotografi?

– Allt tydligare blir att det inte finns en historia utan många. Jag ser ett växande intresse för relationen mellan fotografisk bild och andra bildmedier. Det är intressant att 1800-talets prerafaeliter fotograferade motiv som de sedan överförde till måleri. Liknande paralleller finns till exempel mellan vetenskapliga illustrationer och samtida konstfotografi.

Du använder begreppet osmos när du beskriver gränslandet konstvärld–icke konstvärld. Förklara!

– Jag beskriver inte bara hur bilder reser mellan olika sammanhang, jag svarar också på frågan varför och hur det sker. Ordet osmos beskriver väl hur det går till: detta att vissa bilder slinker över gränsen obemärkta medan andra vaktas noga. Inom till exempel mode och reklam är det enklare att säga att man är inspirerad av konst än att säga det omvända.

Konstfältets aktörer vaktar gränsen mer noggrant. / JENNY MORELLI

»Boken som konstform kan få spridning i andra rum« Den nya ordföranden för Fotoförfattarna, Annika Thörn Legzdins, är vald för sin förmåga att få saker gjorda – men hon har också en högst levande egen fotoboksproduk­ tion, där naturen ofta finns med på ett eller annat sätt.

Text: Ana Udovic Foto: Sara Appelgren

F

ör två och halvt år sedan sade Annika Thörn Legzdins upp sig från sin fasta anställning på Sveriges Television.

– Jag ville ägna min tid åt mitt konstnärskap. Jag har alltid gjort utställningar och fotoböcker, men jag behövde mer tid för att göra det, säger hon. Ändå har hon tackat ja till uppdraget att vara ny ordförande för Fotoförfattarna.

Annika Thörn Legzdins efterträder Magnus Westerborn på posten och hon valdes på stämman redan i mitten av april. Den första tiden har hon ägnat sig åt att sätta sig in i uppgiften »med hull och hår«.

– Jag tackade ja till uppdraget eftersom det kändes som en kul utmaning. Men också för att jag upplevde det som en chans att få bidra till något jag är väldigt engagerad i, något som är stimulerande och kreativt, säger Annika Thörn Legzdins.

Fotoförfattarnas styrelse arbetar för att stärka fotobokens ställning och för att stödja fotografer

som ger ut böcker. Varje år delar föreningen ut Svenska Fotobokspriset, och man delar också ut stipendier, bevakar fotoförfattares rättigheter och ordnar nätverksträffar.

Annika Thörn Legzdins kallar fotoboken för en lustfylld genre och har själv gett ut två fotoböcker och en tredje är under arbete.

– Men den jag gör nu är svår att definiera huruvida det är en fotobok eller en konstbok, säger hon.

Hennes två första böcker har det gemensamt att de handlar om naturen. I den första, Translucence, finns en reflektion kring det faktum att vi människor inte kan låta bli att närma oss naturen utan att definiera den – är den vild? är den tuktad? – medan naturen själv beter sig undflyende och vägrar låta sig definieras.

Den andra boken hon gjort heter Remediation och där är människans härjningar i naturen i fokus. Bilderna är tagna i Detroit och beskriver en process där man planterar träd för att rena den förgiftade mar-

ken som blivit förstörd efter alla år av industriell exploatering. Detroit är en gammal bilproduktionsstad som gått i konkurs – tom, ödslig och fattig.

– Detroit intresserar mig eftersom det är så påtagligt att de inte har några pengar. Förgiftningen har inte drabbat vita rika människor utan fattiga svarta och många saknar basala saker som jobb, bostäder och mat. Alla försök att rädda naturen måste vara kostnadseffektiva, och då har man använt naturens egna lösningar, säger hon.

Hon beskriver Remediation som ett konstprojekt i bokform och den har en plats på Printed Matter i New York.

Men orsaken till att just Annika Thörn Legzdins blev vald till ordförande för Fotoförfattarna är inte bara hennes egen fotoboksproduktion. Andra fördelar Tove Falk-Olsson från valberedningen lyfter fram är hennes stora kompetens, hennes bakgrund på SVT och inte minst att hon visar på en stor simultankapacitet. »Hon får saker gjorda«, fotografisk tidskrift

| 12

SARA APPELGREN

13 | no 3/2018

som hennes vän konstnären Annika Jönsson beskriver det.

– Jo, visst är det så. Jag är van att jobba i projekt och är väldigt drivande i det jag gör. I mitt arbete på tv – som scripta, inspelningsledare och sändningsredaktör med många direktsändningar – måste jag vara väldigt bestämd och samtidigt kreativ och finna nya lösningar. Jag ger inte upp. Om jag bestämmer mig för att göra något, så gör jag det, säger hon.

Annika Thörn Legzdins tänker att hon kanske är vald just för att hon är bra på att kombinera sina visionära tankar med att få saker gjorda. Hon är också van att arbeta i grupp, vilket är en stor fördel, även om gruppen i det här fallet blir lite speciell eftersom alla de övriga åtta personerna som ingår i Fotoförfattarnas styrelse också driver sina egna projekt.

– Det gäller att lyssna in vad folk känner och vill också, säger hon.

Framtidsplanerna för Fotoförfattarna börjar ta form. En av dem är att lyfta fram nya plattformar för fotoförfattare.

– Vi har ju redan fotobokspriset, men jag tänker att vi skulle kunna vidga fotoboken mot konstboksgenren och på det sättet komma in i nya rum. Man kan arbeta med utställningar men också hitta andra sätt, se fotoboken på ett bredare vis, säger hon.

En ökad medvetenhet om genren skulle vara bra för fotoboken tycker hon. Som det är i dag är fotoboken en svår nöt att knäcka för biblioteken.

Många bibliotekarier vet inte hur fotoboken ska placeras och användas. Det får stor betydelse eftersom den största delen av Fotoförfattarnas inkomster kommer från biblioteksersättningen.

Hon har också tankar om vad som skulle ske om fler arbetade digitalt med fotoböcker.

– Boken som konstform kan få en spridning i andra rum och på andra plattformar, tänker jag.

Jag har också mött flera konstnärer som arbetar

digitalt och interaktivt och det finns mycket att hämta där, säger Annika.

Recensioner av fotoböcker har en försvinnande liten plats i dagens medier. Men frågan är om det är bra eller dåligt – gör en hyllning eller sågning fotoboken mer synlig? Annika menar att det kan vara jättebra med kritik, men det är viktigt att de som ger kritiken är insatta i fotoboken som genre.

– I dag tigs fotoboken ihjäl i dagspress, och den enda recension som finns är i Fotografisk Tidskrift. Samtidigt finns där en inbyggd konflikt, tanken med en medlemstidning är ju att lyfta fram medlemmarna. Men jag välkomnar diskussion och tycker att det vore roligt att få in mer diskussioner i andra forum, på seminarier och annat, säger Annika.

Hon skulle gärna se kulturpolitiska förändringar till exempel att arbeta för fler stipendier, särskilt viktigt nu när allt fler fotoförfattare bekostar sin bokproduktion själva. En annan betydelsefull del fotografisk tidskrift

| 14

SARA APPELGREN

»Vi människor söker efter något taktilt, något att ta i. Det är känslan vi behöver, och vi kopplar av mer med en fysisk bok.«

enligt Annika är att MU-avtalet (medverkans- och utställningsavtalet) sprids och omarbetas. Avtalet är ett sätt att se till att konstnärer får ersättning för sitt arbete.

– Samtidigt behöver vi fortsätta föra dialog och hålla uppe biblioteksersättningen på skäliga nivåer, säger hon.

NAMN Annika Thörn Legzdins. ÅLDER 52 år.

BOR I Mälarhöjden.

FAMILJ Man och två barn, en son på 18 år och en dotter på 15 år.

AKTUELL Som ny ordförande för Fotoförfattarna.

15 | no 3/2018

Även om Annika tror på digital utgivning som komplement är hon övertygad om att den fysiska fotobokens framtid är ljus.

– Vi människor söker efter något taktilt, något att ta i. Det är känslan vi behöver, och vi kopplar av mer med en fysisk bok, säger Annika och jämför boken med slow cooking.

– Jag läste nyligen att fler bokaffärer öppnar i New York nu. Jag tror att vi tycker om att ha böcker.

Hon köper så många fotoböcker att hon just nu har köpförbud. Men hyllorna är inte bara fyllda med konstfotoböcker, Annika tycker om kokböcker också eftersom hon älskar att laga mat.

– Den allra senaste jag köpte är en minimalistisk fotobok Echo av japanen Wakako Kikuchi, som innehåller vinterbilder, ett skört och vackert landskap med en fin stämning i. Och den senaste svenska fotobok jag köpte var Nina Korhonens bok Monkey to Monkey, säger Annika.

Att fotoboken håller längre än utställningens tre–fyra veckors hängning gör att den ofta betraktas som ett komplement till utställningen. Men foto­ boken kan också fungera tvärtom och föregå utställningen. Annika arbetade så med sin bok Remediation. Den var först en bok, sedan en utställning.

– Tanken var att boken och utställningen skulle prata med varandra, men det blev som ett nytt sätt att tänka också eftersom boken påverkade utställningen. Jag lyfte ut saker ur boken och kunde komplettera dem med filmer och nya bilder, säger hon.

I sina konstnärliga arbeten är hon allt annat än en »ströfotograf«. Här kommer målmedvetenheten in igen.

– När jag bestämt mig för att jag har ett projekt så sysslar jag med det, säger hon.

Att arbeta med konstfotografi kräver eftertanke, alltså mycket dötid. Annars blir det inget kreativt gjort. På det sättet skiljer sig fotograferandet mycket från tv-produktionen. Där finns ingen dötid.

– I en tv-sändning måste allt gå fort, arbets belastningen är hög, vilket är både en tillgång och ett problem. Det är kul att jobba i team mot ett mål, men dagarna blir långa, från tidig morgon till sen kväll. Senast, på friidrotts-EM i Berlin, sov jag bara fyra timmar per natt sista veckan. Man jobbar som en galning men sedan är det klart, säger Annika.

Då och då kommer Annika att göra direktsändningar även i fortsättningen, vid sidan av ordförande­skapet och det konstnärliga arbetet.

Nästa projekt är ett gestaltningsuppdrag till Danderyds sjukhus nya intensivvårdsavdelning med namnet Cryptogamia, en gammal benämning som beskriver hur man organiserar levande organismer, däribland mossa.

– Jag har fotograferat närbilder på mossa. Vissa menar ju att mossa har en läkande egenskap som jag tyckte passade där. Närbilderna innehåller detaljer att titta på men kan också vara lugnande med sin gröna färg. Det ska bli färdigt till nästa sommar så jag är mitt i processen.

A

nnika driver också ett helt eget galleriprojekt i miniformat, hemma i källaren, »Gna project«.

– Jag och min vän Annika Jönsson började i våras och vill skapa en mötesplats för samtidskonst. Vi hoppas på att nå ut till folk som bor här i närheten av Hägersten, det är lite sömnigt och inte så mycket konstfokus här annars, säger Annika.

Det ska vara korta, koncentrerade utställningar, workshopar och bokreleaser där det går att titta på och prata om böcker och konst. Alla i närområdet bjuds in, unga och äldre.

– I Mälarhöjden finns mest villor men intill ligger höghusen i Bredäng, och vi hoppas få till möten mellan områdena, med samarbeten och intressanta samtal, säger Annika. »Att jobba med Annika är som att vara med i en ständigt pågående rörelse«, är den beskrivning Annika Jönsson ger av samarbetet.

Som man förstår innehåller Annika Thörn Legzdins helger vanligtvis ganska mycket jobb, men en ledig lördag börjar hon helst med någon form av motion (en favorithobby är klättring på klättervägg), sedan går hon gärna på någon utställning.

Dagen brukar sluta med matlagning.

– Jag lagar gärna allt möjligt, indiskt, kinesiskt eller experimentellt. Jag är en sådan som kan åka över halva stan för att hitta rätt krydda. Min svärfar bor i samma hus och han är också intresserad, så vi bjuder ofta varandra på mat och umgås, säger Annika.

Huset var förut en affär som byggts om så Annikas familj med man och två tonårsbarn får plats i den ena delen och Annikas svärföräldrar i den andra. Så har de bott länge, sedan 1995.

Ett annat ord Tove Falk-Olsson från valberedningen använder för att beskriva dig är »pålitlig«.

Stämmer det?

– Ja, det håller jag faktiskt med om. Jag är en ärlig, pålitlig och lojal person. Har jag sagt att jag ska göra något så gör jag det. Men det betyder ju att jag tackar nej om jag vet att jag inte klarar det.

Jag gillar när man gör det man har lovat. Det är viktigt för mig, säger Annika.

när allt går åt helvete

NAMN Carl-Johan Utsi.

YRKE Fotograf, filmare och renskötare.

BOR Jokkmokk och Vaisaluokta.

PRYLAR: Sony A7R3 och de flesta GM-Optik, DJI Mavic2, Profoto, Lynx skotrar, Suzuki fyrhjuling.

WEBB carljohanutsi.com

»Kollegan för­svinner genom isen med skor och allt« Carl-Johan Utsi hjälpte ett japanskt filmteam att göra reportage om renskötsel.

På en frusen insjö höll det på att gå väldigt illa. text: Oskar Hammarkrantz bild: Carl-Johan Utsi

CARL-JOHAN UTSI

Fotografen och renskötaren Carl-Johan Utsi är van vid att jobba i otillgängliga miljöer och i ständigt skiftande väder. Att kamerautrustningen eller skotern strejkar ibland är bara en del av vardagen när man räknar fjällen långt väster om Jokkmokk som sin hemmaplan. Eftersom han är så hemmastadd i den svenska fjällvärlden, och själv fotograf och filmare, händer det också att han hjälper besökande filmteam, både som guide och för att leta lämpliga locations och som kameraman. Och det var på just ett sådant uppdrag allt höll på att gå åt helvete. På riktigt.

För några somrar sedan hade det nationella japanska tv-bolaget NHK bestämt sig för att göra ett reportage om den för japaner så exotiska renskötseln. Carl-Johan Utsi förberedde ett eget team, en erfaren renskötare som varit med om det mesta, en äldre man och en yngre tjej. Tillsammans med det japanska tv-teamet, om fem–sex personer, skulle de

frakta upp sig själva och skotrarna till fjället med helikopter, eftersom det i princip var det enda sättet att ta sig dit.

– Men redan från start började problemen. Alla i det japanska teamet blev nämligen förbjudna av sina chefer att åka helikopter.

Dagen innan hade en helikopter med ett team från NHK kraschat i Afrika, med dödliga följder. Så NHK införde ett totalt helikopterförbud för sina medarbetare.

– Japanerna var förstås förkrossade över att deras kollegor hade dött. Men genom en massa olika telefonsamtal hem till redaktionen lyckades de till slut få tillstånd att lyfta. Så de kom upp till oss på andra sidan norska gränsen där vi samlade in en liten hjord på 100 djur, några dagar efter oss.

Till en början flöt allt på. Carl-Johan och hans kollegor började samla in den kollektiva renhjorden för att ta ned den till en skiljningsanläggning, där den delas upp i mindre hjordar.

Några dagar senare var hela gänget tvungna att ta sig över en frusen insjö med sina skotrar, eftersom det inte gick att köra runt. Japanernas skotrar, som kördes av renskötarguider, var dock för klumpiga för den passagen, så de fick ta en lång omväg på land. Japanerna fick vänta på ett fjäll i närheten.

– Vi hade kontrollerat isen noga, och det var riktig häst-is, som vi säger. Alltså minst 10 centimeter tjock.

Mitt ute på sjön märker Carl-Johan, som ligger sist, att bakändan på hans skoter fastnar och sakta

sjunker. Han försöker ropa på de andra förarna, som är framför honom, men de hör inte.

– Då ser jag hur kollegan framför mig, den erfarne renskötaren, försvinner genom isen, med skoter och allt. Jag kastar mig på walkie-talkien och anropar helikoptern. För jag fattar att det håller på att gå åt helvete. Men kollegan lyckas ta sig upp på isen själv. Han är råstark och van vid fjällivet. Hade det varit någon av de andra vet jag ärligt talat inte hur det hade gått.

Helikoptern lyckades lyfta upp och rädda både Carl-Johans och kollegans skotrar, medan de själva fick ta sig till en liten renvaktarbostad i närheten för nödvändig värme och torka.

– När jag berättade historien för farsan var det första han frågade om kameran hade klarat sig. Och det hade den. Jag har den alltid i en väska framme fotografisk tidskrift

| 16

CARL-JOHAN UTSI

»De trodde ju att vi hade drunknat.

Först kollegorna i Afrika, och så det här. De var ju helskärrade.«

17 | no 3/2018

på styret. Farsan förstår för övrigt inte hur något så litet kan vara så dyrt.

Samtidigt hade det japanska teamet, via radiotrafiken, nåtts av nyheten att en av svenskarna »gått genom isen«.

– De trodde ju att vi hade drunknat. Först kollegorna i Afrika, och så det här. De var ju helskärrade.

De befann sig i ett ogästvänligt område, mörkt och kargt, mer likt Mordor än de där vackra fjällvyerna man brukar se. Så de ville nog bara åka hem.

Några timmar senare träffade japanerna CarlJohan och den erfarne kollegan i renvaktarbostaden. De tittade storögt när den erfarne kramade ur sin sovsäck, som följt med genom isen, och vattnet som rann ut var brunt som kaffe.

– De frågade om det var en myr eller tjärn vi varit i. Men det var kristallklart fjällvatten. I stället var

det nog så att kollegan inte tvättat sin sovsäck så ofta som han borde ...

Nästa dag lyckades det japanska teamet hitta mobiltäckning uppe på ett fjäll och kunde meddela hemmaredaktionen att allt var ok. Carl-Johan fick i gång sin skoter igen och renhjordarna var samlade. Slutet gott, allting gott, med andra ord. Tills Carl-Johan fick se reportaget det japanska teamet satt ihop.

– Det var ren komedi. De hade dubbat oss, så vi fick barska japanska röster. Och den blinkande färgglada grafiken de lagt på ska vi inte ens prata om. Och tydligen hade någon skojat med dem om att det fanns människoätande örnar i de svenska fjällen, så det pratade de en massa om i reportaget.

De hade helt enkelt inte fattat någonting.

Klimat i bild Redan i fotografins barndom användes fotografi för att väcka känslor och politisk medvetenhet.

Vad säger dagens fotografer om bilderna de tar?

fotografisk tidskrift

| 18

SARA LINDSTRÖM

Sara Lindströms bild »Wildfire« vann tävlingen »Environmental Photography of the year« 2016.

19 | no 3/2018

JUSTIN HOFMAN

Justin Hofmans bild av den lilla sjöhästen som klamrar sig fast vid en bomullspinne tog internet med storm.

kärnkraftverk och dagbrott. Budskapet har skärpts. Vår planet hotas och många av samtidens landskapsfotografer framhåller att vi måste inse detta för att rädda jorden från oss själva. Fotografi används aktivistiskt och politiskt, konstnärligt eller journalistiskt. I dagens konstfotografi tas det för givet att ett landskaps konventionella motiv är ett så kallat gränssnitt mellan människa och natur. Inte ens en äng är oskyldig; om ni inte tror mig läs Kerstin Ekmans Gubbas hage.

CLAUDIUS SCHULZE

K

an vi efter denna heta sommar vara överens om att människan i allt snabbare takt påverkar klimatet? Har det någonsin varit svårare att förneka att vår globala verksamhet i allt raskare takt påverkar jordens klimat och ekosystem? Skogsbränderna, den globala uppvärmningen, de smältande isarna och de höjda temperaturerna – hur skildras detta inom fotografin? Spelar fotografin en roll för hur vi förhåller oss till vår klimatpåverkan?

Ofta tycker jag att det som kallas environmental photography är alldeles för duktigt och förutsägbart för att kvala in som intressant. Jag går in i ett galleri­rum, ser bilder av smältande isar och vällande rökmoln från fabriker, ackompanjerade av texter om klimathot och av grafik som beskriver hur olika värden förändras till det sämre. Då förvandlas jag till en tioåring som vuxenvärlden försöker undervisa. Är det verkligen konstens uppgift att skriva mig på näsan? Är konsten en skoluppsats?

Ett program från UR? Men impulsen att sparka bakut handlar mer om hur konsten är gestaltad än om budskapet i sig.

All fotografi rör sig heller inte i konstvärlden. Så varför inte använda fotografi till att skapa medvetenhet? Bilder har ju en förmåga att ge oss visuella käftsmällar och få oss att inse allvaret: en liten sjöhäst som klamrar sig fast vid en bomullspinne, en svältande isbjörn som hasar fram på ett isflak.

Bilder som skapar opinion.

I samtida fotografi som föreställer landskap och miljöer dominerar två skilda förhållningssätt. Det ena är modernistiskt, alltså den skola som t.ex. foto­grafer som Ansel Adams (men även dagens naturfotografer) tillhör. De förhärligar, visar hur vacker naturen är, bilderna bär ett hoppfullt budskap: titta vad mäktig den är! Naturen visas upp som ett motgift mot vår moderna civilisation.

Det andra förhållningssättet är tydligast bland de fotografer som kallar sig konstnärer. De (t.ex. Edward Burtynsky) gör nämligen tvärtom: de visar upp vad människan förstört och manipulerat. Märkligt nog landar bägge gruppernas synsätt i samma slutsats: jordklotet klarar sig allra bäst utan människan.

Om det tidigare var ödsliga köpcenter i förorten som dominerade i många medvetna landskapsfotografers bilder är det i dag giftiga soptippar,

Redan i fotografins barndom användes bilder för att väcka känslor och politisk medvetenhet hos publiken. Ansel Adams har sagt: »Om du tar bilder, se till att de blir användbara.« Och användbar för miljörörelsen blev exempelvis bilden Wildfire som vann utmärkelsen »Best environmental photography of the year« 2016. Den föreställer en skogsbrand i Kanada och är tagen av den svenska fotografen Sara Lindström. Jag når henne per telefon då hon befinner sig hemma i Boden efter att ha tillbringat ett halvår i Chamonix, Frankrike.

Vad ville du med bilden?

– Jag ville visa framför allt hur små vi människor är i förhållande till naturen. Och efter den här extrema sommaren känner man att skogsbränder även tillhör vår nordiska verklighet, säger hon.

Sara Lindströms väg till fotografin började med studier i geografi och miljöfrågor vid Göteborgs universitet och efter att ha studerat i Sydafrika förvandlades hennes passion för fotografi till ett arbete. Hon arbetar både för företag och olika magasin och har framför allt fokus på de positiva berättelserna.

– Naturen är så otroligt vacker. Jag vill inspirera människor att själva uppsöka naturen. Bilden tog jag när jag körde Icefield Parkway i Kanada och plötsligt närmade mig den stora branden. Det var så vackert och skräckinjagande på en och samma gång, säger hon.

Claudius Schulze är en tysk fotograf vars bok State of nature handlar om klimatet och naturkatastrofer. I somras träffade jag honom i Łódź, Polen.

Han fotograferar platser i Europa där människan påverkat naturen på olika sätt, i synnerhet för att skydda sig själv från naturkatastrofer. Med hjälp av en bil med lyftkran har han tagit storformatsbilder på platser som vid första anblick är vackra och orörda men som människan med storskalig ingenjörskonst skapat om. Han varvar bilder från välmående länder med satellitbilder av olika områden i världen där befolkningen inte har samma möjlighet att skydda sig från naturkatastrofer.

Det vi i rika Europa tycker är idylliskt och orört förklarar han i stället vara ett slags domesticering av naturen. Människan har ett ständigt behov att tämja det vilda så att det blir trevligt och möjligt att »konsumera« som upplevelse. Naturen ska vara pittoresk helt enkelt.

– Vi har skapat zoner där vi tror oss vara säkra, men vår trygghet är skör. Värmen i somras skapade rubriker. Men jag tvivlar tyvärr på att den varma sommaren påverkar oss på lång sikt.

Fortfarande verkar vi vara helt bekymmerslösa, säger han. fotografisk tidskrift

| 20

I sin bok »State of nature« har fotografen Claudius Schulze dokumenterat platser i Europa där människor använt stor­ slagen ingenjörskonst för att skydda sig mot naturens krafter.

»Vi har skapat zoner där vi tror oss vara säkra, men vår trygghet är skör. Värmen i somras skapade rubriker. Men jag tvivlar tyvärr på att den varma sommaren påverkar oss på lång sikt.« 21 | no 3/2018

Helene Schmitz ser sina bilder som meditationer över människans relation till naturen – en global, högindustriell och automatiserad omvandling pågår.

fotografisk tidskrift

| 22

HELENE SCHMITZ »EXTRACTIONS 2017«

Jag frågar honom om förhållandet konstnär– aktivist och om det finns någon konflikt mellan dessa två roller.

– Jag är konstnär och en ansvarstagande medborgare. Jag är helt övertygad om att i dessa oroliga tider med så stora omvälvningar måste vi alla delta för att förhindra en klimatkatastrof. Min uppfattning är att konstnärer ska vara medvetna och arbeta med de här frågorna. Att vara konstnär och bara bry sig om estetik känns inte särskilt samtida om du frågar mig, säger han.

D

en svenska fotografen Helene Schmitz har länge intresserat sig för relationen mellan människa och natur. I tidigare arbeten som Kudzu project och Sunken gardens gestaltar hon landskap där människan tappat kontrollen över naturens krafter.

Den 6 oktober öppnar utställningen Thinking like a mountain på Waldemarsudde i Stockholm. Med den har Helene Schmitz gestaltat gigantiska omvandlingar av landskap. Helene har i utställningen undersökt fyra naturresurser: skogen och gruvdriften i Sverige samt dammbyggen och heta källor på Island.

Titeln Thinking like a mountain refererar till den amerikanska naturfilosofen Aldo Leopold (1887– 1948). En av hans grundidéer var att om människan extraherar ett enda element i naturen får det enorma konsekvenser för hela det ekologiska systemet.

– Under min livstid har föreställningen om den vilda och av människan orörda naturen brutit samman. Man kan se mina fotografier i den här serien som meditationer över människans relation till naturen – en global, högindustriell och automatiserad omvandling av landskap, säger hon.

Helene Schmitz har också tidigare arbetat med människans kolonialisering och komplicerade förhållande till naturen i andra delar av världen, men den här gången vände hon blicken mot det nordiska landskapet.

– Jag hoppas att mina bilder kan få besökare att reflektera över människans våldsamma förhållande till naturen och dess resurser. Även Helene Schmitz har fotograferat i skogsbränders efterföljd. En av de fyra delarna i utställningen är fotograferad sommaren 2014 då den stora branden härjade i Västmanland.

– Under mina resor dit slogs jag av hur det som tidigare var levande skogslandskap har förvandlats till abstraktion. De svenska skogsplantagerna påminner om streckkoder – natur förvandlad till maskin, säger hon.

I hennes bildspråk finns tydliga referenser till klassiskt landskapsmåleri och Schmitz har främst arbetat med analog teknik och i stora format.

Thinking like a mountain refererar också till idén om Norden som en sista utpost – och drömmen om en vildmark orörd av människan, säger hon.

Den engelska fotografen Mandy Baker besökte Alme­ dalen i somras för att delta i ett seminarium om hur konstnärer, forskare och regeringar kan arbeta tillsammans för att utveckla lösningar på miljö­ problem. I åtta år har hon arbetat tillsammans med olika forskare för att samla skräp från all världens

23 | no 3/2018

E

n annan skräpsamlare är konstnären och fotografen Diana Lelonek, verksam i Warszawa. För två år sedan grundade hon i Poznań institutet Center for living things vars syfte är att bedriva fältarbete och dokumentation av naturen i Östeuropa.

I ett övergivet växthus i en botanisk trädgård samlar hon objekt som hon hittat på platser med förgiftad natur och på soptippar. Objekten befinner sig (precis som hos Helene Schmitz många platser) i ett gränsland där naturen håller på att ta över från kulturen. Lelonek övervakar sina objekt och dokumenterar deras process medan den pågår. Fokus ligger på nedbrytningsprocesser i naturen.

– Jag arbetar nästan bara med förhållandet mellan människa och natur. Egentligen ställer jag frågan om vad natur står för i vår antropocena tid. Vi kan inte längre se natur som något bortom kulturen och civilisationen, allt hänger ihop. Vi kan inte längre blunda för att vi befinner oss i en ny era som baseras på människans totala dominans. Jag letar ju efter alternativ, efter nya sätt att tänka och ett nytt språk för att beskriva relationerna mellan människa och natur. Jag försöker faktiskt omdefiniera vår position och vill tala om en ny form av jämställdhet mellan människor och andra livsformer på jorden.

Och hur ser du på förhållandet konstnär–aktivist?

– Jag ser mig själv som en politisk konstnär och alla mina verk är ett slags aktivism. Sedan är konstens språk aningen för slutet för att nå en större publik. Jag försöker hitta en balans och tror verkligen att det är viktigt för konstnärer att tala om vår verklighet. Titta bara på vad som hände den här sommaren. Torka, bränder i Sverige och Grekland, fisk som bokstavligen kokade i sjöar i norra Polen.

HELENE SCHMITZ HELENE SCHMITZ

hav och stränder. I Hongkong samlade hon på plastblommor från en mängd olika stränder och skapade verken i Hong Kong Soup:1826, i ett annat projekt bad hon folk från hela världen skicka upphittade fot­ bollar till henne som hon fotograferade. I ett tredje projekt samlade hon på trasiga ballonger.

– Jag försöker ge vetenskapen en visuell röst.

Jag kan inte titta bort längre utan vill verkligen dokumentera allt som finns i våra hav och på våra stränder, säger hon.

Vid första anblick är hennes fotografier mycket vackra. Hon gör det fula och dystopiska vackert för att locka oss att begrunda mänskliga handlingar och deras följder. Färger och mönster, bitmärken i plasten efter djur som har försökt äta föremålet, plastmuggar, fiskelinor, plastblommor, coca-colakapsyler. Hon fortsätter att dokumentera skräp på en mängd olika platser och hon redogör alltid i bilderna varifrån skräpet kommer. Hon har länge varit efterfrågad på fotofestivaler men hamnar allt oftare i politiska sammanhang som det i Almedalen.

– Jag vill få en känslomässig respons av åskådaren och skapa en spänning mellan den första estetiska upplevelsen och den underliggande politiska meningen, säger hon.

Mandy Baker är vald till årets National Geographic-stipendiat och hennes bok Beyond drifting: Imperfectly known animals valdes till en av årets tio bästa böcker 2017 av Smithsonian.

Helene Schmitz »Blue lagoon« och »Aesthetics of violence« från »Thinking like a mountain«.

» Jag vill få en känslomässig respons av åskådaren och skapa en spänning mellan den första estetiska upp­ levelsen och den underliggande politiska meningen.« fotografisk tidskrift

| 24

Broken: Environmental photography, Art and Theory Publishing 2014 Beauty in photography, Robert Adams, Aperture 1981 The edge of the earth: Climate change in photography and video, Bénédicte Ramade, Black Dog Publishing 2017 Environmental rephoto­ graphy. Visually mapping time, change and experience, Klett, M. & Martinsson, T., in Adamson, J & Davis, M., eds.

Humanities for the environment: Integrating knowledge, forging new constellations of practice, London: Routledge, 2017

25 | no 3/2018

MANDY BAKER

VIDARE LÄSNING OM ENVIRONMENTAL PHOTOGRAPHY

Mandy Bakers »Soup Refused«. »Jag försöker ge vetenskapen en visuell röst«, säger hon.

DIANA LELONEK

Diana Lelonek: »Jag ser mig själv som en politisk konstnär och alla mina verk är ett slags aktivism.«

fotografisk tidskrift

| 26

TYRONE MARTINSSON

Likholmen, Danskegattet, Svalbard. Övre panorama: Nils Strindberg, 1896. Nedre panorama: Thomas Nydén invid den lilla öns karakteristiska stenblock 2012. Platsen är en gammal begravningsplats för holländska valfångare och hela Likholmen är beströdd med mänskliga kvarlevor från ett stort antal gravar.

»Jag tror att vi som jobbar med environmental photography och de här frågorna har en större och längre strategi. Sna­ rast arbetar vi med långsiktigt berättande än med att snabbt kommunicera med en stor allmänhet.«

27 | no 3/2018

Fotografi kan vara ett mycket viktigt redskap för att nå ut med kunskap om klimathotet och en stundande miljökatastrof. Kanske kan vi konstnärer nu i denna globala, ekologiska kris fokusera på verkliga problem och lämna formalismen till mer stabila tidevarv, säger Diana Lelonek.

Tyrone Martinsson är upphovsman till boken Arctic views – passages in time. Han är fotograf och en praktiskt baserad fotohistoriker med miljöfotografi som område, anställd av konsthögskolan Akademin Valand, Göteborgs universitet. Han rör sig i konstnärliga miljöer, men har inte den bakgrunden.

– Snarast arbetar jag tvärvetenskapligt och min publik hör oftare till forskarvärlden och den naturvetenskapliga museivärlden, säger han.

Han föredrar att tala om förändringar i landskapet snarare än att tala om klimat.

– Klimatförändring är en orsak till att landskap ser annorlunda ut men inte enbart. Flera av mina kollegor skulle nog säga att det är mycket svårt att se klimatet.

Framför allt är det Svalbard som Tyrone Martinsson skildrat och han arbetar med re-fotografi, det vill säga metoden att medvetet ta ett nytt fotografi

av en plats som redan fotograferats för att lära sig något om förändring i landskapet (klimatet) genom att se skillnader. Fotografi kan som ingen annan metod göra data synlig och snabb.

När jag berättar att jag ofta upplever environmental photography som lite pekpinne-aktigt och förutsägbart när jag ser det i gallerirum håller han med.

– Fotografi är inte bara konst. Mina bilder visas ofta i andra slags sammanhang som i böcker och på naturvetenskapliga museer. Här på Akademin Valand arbetar vi faktiskt just med att fotografi ska kunna vara ett bredare ämne och inte bara konst.

Vad tror du om fotografins roll för att förändra attityder och fungera som visuella käftsmällar?

– Jag tror att vi som jobbar med environmental photography och de här frågorna har en större och längre strategi. Snarast arbetar vi med långsiktigt berättande än med att snabbt kommunicera med en stor allmänhet. Vi letar efter nya sätt att forma en stor berättelse och få människor att förstå värdet av att bevara naturen.

Hur kan en ny fotografisk estetik se ut som ifrågasätter och tacklar förhållandet mellan natur och kultur?

– Jag har inga besked men jag hoppas att nästa generation kommer att utveckla det, svarar han.

Vad har du med dig från ditt förra yrke?

Vägen till att bli fotograf kan vara både lång och kort. Vi inter­ vjuar några som var sena på bollen och hann med andra karriärer innan de sadlade om.

Text: jenny morelli

SJÄLVRPORTRÄTT

MARIA SOLE CHIADINI

f frågar

SARAH TOURE

LEIF SANDBERG

BOR London HEMSIDA sarahtoure.com

BOR Stockholm HEMSIDA leifsandberg.com

Hur länge har du varit fotograf?

– Jag har varit fotograf på heltid utan andra jobb i drygt två år.

Vad jobbade du med innan?

– Jag har en utbildning som arts manager och har jobbat både på Tate Modern och National Gallery.

Jag har även arbetat som projektkoordinator inom arkitektur och inom universitetsledning.

Vad fick dig att byta bana?

– Jag har alltid velat göra något kreativt. Jag ville söka konstskolor efter gymnasiet men vågade inte riktigt och åkte utomlands och jobbade i stället.

Men när jag bytte bana var det för att jag var klar med min master och kände att jag bara inte klarade av att fortsätta med mitt vanliga jobb utan behövde satsa fullt ut på fotograferingen.

Hur länge har du haft ett fotografiskt intresse?

– Jämt! Jag har växt upp i en väldigt konstnärlig miljö och bilder av alla olika slag har alltid haft en stor närvaro i min uppväxt. Fotograferade alltid mycket, speciellt i gymnasiet där jag lärde mig framkalla i mörkrum.

Vad gör du nu?

– Jag frilansar i London där jag bor. Jobbar mycket studiobaserat, speciellt för mina egna projekt som i princip alltid är studiobilder, mest porträtt och stilleben. Jag säljer bilder via en agentur som främst jobbar med bokomslag. Sedan jobbar jag mot kunder, av alla möjliga slag, med allt från hudvårdsprodukter till headshots – kampanjbilder, lookbooks, Instagrambibliotek och produktbilder.

Finns det något du tar med dig i fotograferandet som du lärt dig i dina tidigare yrken?

– Jättemycket! Jag har lång erfarenhet och kunskap om bild – konsthistoria, bildläsande och bildanalys. Men även allt det som sker vid sidan om – kommunikation med alla möjliga personer med olika befattningar, effektivitet, beslutstagande, analys, arbetsdiciplin, vikten av att vara i tid, svara på e-post på ett proffsigt sätt och all administration. Och efter så många år med ett 9–5-jobb är jag varje dag tacksam över att bestämma över mina egna tider och jobb, det är sån skillnad mot att vara anställd och även om det är läskigt ekonomiskt så skulle jag aldrig vilja byta tillbaka.

Hur länge har du varit fotograf?

– Alltid! Eller i alla fall sedan jag var i tolvårsåldern. Jag minns hur jag önskade mig en Yashica småbildskamera och hur jag drömde om att skapa bilder. Och så blev det födelsedag och sedan sparande till en förstoringsapparat. När jag lämnade bilder i gymnasiet till en fototävling, blev jag nedgjord av juryn. Redan då var mina bilder för suddiga och diffusa. Är jag fotograf? Vad är en fotograf? Man hamnar i historia, avbildning, sanning.

Jag använder kameran till att skapa bilder.

Vad jobbade du med innan?

– Jag har arbetat med marknadsföring och försäljning inom mikrovågsteknik. Där fastnade jag och har trivts med det.

Vad fick dig att byta bana?

– Jag blev sjuk. 2007 blev jag diagnostiserad med möjlig bukspottkörtelcancer. Efter en åttatimmarsoperation och följande konvalescens i ett år ställde jag mig frågan: vad ska jag göra med resten av mitt liv? Då formades mitt första fotoprojekt, som sedan blev boken Ending (2017) som handlar om panikångest och att åldras. Att gå workshoppar med Anders Petersen, JH Engström, Antoine d’Agata och Roger Ballen gav mig ett snabbspår in i fotografins värld.

Hur länge har du haft ett fotografiskt intresse?

– Ända sedan barnsben. Fotografi, konst och litteratur har följt mig genom åren och också resulterat i studier i konstvetenskap och konstfilosofi.

Vad gör du nu?

– Jag är i slutfasen på min nästa bok Beyond the mirror. Min första bok kom till efter en omvälvande upplevelse och är förankrad i egna erfarenheter.

Om Ending uppehåller sig innan döden, går Beyond the mirror över till andra sidan döden och möjliga upplevelser i nya världar. En resa i obeträdd mark och med en text av Lotta Lotass.

Finns det något du tar med dig i fotograferandet som du lärt dig i ditt tidigare yrke?

– Uthållighet. Så mycket händer på vägen, ibland från dag till dag. Att inte ge upp. Jag kommer ihåg en film på en säljkurs som handlade om amerikansk fotboll och där man analyserade vad som skapar framgång. Den hette The second effort. Att aldrig ge upp alltså, utan att alltid försöka igen. fotografisk tidskrift

| 28

SJÄLVRPORTRÄTT

JENNY CARLSTEDT

JENNY MORELLI

ULLA ANDESONG

MARCUS BOMAN

STEFANIE ANDERSSON

BOR Stockholm HEMSIDA ullaandesong.com

BOR Åland HEMSIDA marcusboman.com

BOR Örebro/Stockholm HEMSIDA stefanie-andersson.com

Hur länge har du haft ett fotografiskt intresse?

– Jag har egentligen varit en voyeur hela mitt liv – har alltid sett bilder överallt som jag hela tiden önskade att jag kunde fånga med en kamera.

Hur länge har du varit fotograf?

– I nio år. Jag köpte en digital Nikon-kamera och en dator – efter det var jag hooked. Jag hade plåtat med en Instamatic 25-dollarskamera innan, trots att jag fick en fin Nikon-kamera av Sammy Davis redan 1969, men jag lärde mig aldrig att använda den ordentligt, tyvärr. Jag tog bara några få lyckade bilder med den. Men sedan jag gått över till det digitala har jag fotograferat varenda sten, ja, allt jag ser på mina hundpromenader, plus att jag terroriserar alla mina musikaliska och politiska vänner med kameran. Därav har jag fått namnet »Mama razzi«.

Vad jobbade du med innan?

– Jag kom till USA som modell när jag var 18 år.

Jag gifte mig och började arbeta med stajling av artister. Mitt första jobb var för Roberta Flack och QJ, min man Quincy Jones hade jag stajlat länge. Ofta saknade jag resurser för att genomföra det jag ville och flyttade ofta – och fick börja om från början.

Vad fick dig att byta bana?

– Jag flyttade tillbaka hit. Jag låg före min tid och uppfattades som rätt så extrem. Det är svårt att leva på ett kreativt jobb här i Sverige om man inte är väldigt framgångsrik. Innan jag började fotografera skrev jag en bok. Nu med fotografering känns det som om jag kan fortsätta att utvecklas livet ut. Det är något man kan ta med sig överallt.

Vad gör du nu?

– Jag har ställt ut fyra gånger bara i år, bland annat på Planket. Jag är stolt över att man kan kan börja en ny karriär vid 62 års ålder. Och med min nya dator och är jag mer taggad än någonsin.

Finns det något du tar med dig i fotograferandet som du lärt dig i dina tidigare yrken?

– Jag har nytta av allt! Som modell vet jag hur man känner sig framför kameran – och kan ofta få fram en god naturlig känsla. Som stajlist vet jag om personen trivs i det den har på sig – annars kan jag hjälpa till då jag har en rätt stor samling kläder.

Med fotografi är det som om alla livets pusselbitar fallit på plats.

Hur länge har du varit fotograf?

– Jag har arbetat som professionell fotograf i åtta år, varav sex som frilans på heltid.

Vad jobbade du med innan?

– Jag är utbildad pianist och arbetade i 19 år som rektor för Ålands musikinstitut. Sedan flyttade jag till Tyskland där jag efter studier i formlära, färglära och komposition övergick till att bli fotograf.

Vad fick dig att byta bana?

– Både musiken och fotografin har varit viktiga för mig ända sedan barnsben. Efter att ha arbetat som pedagog och klassisk pianist i 20 år blev jag tämligen mätt på musiken och fotograferandet tog överhanden. Eftersom jag hade mycket kontakter bland musiker och artister blev det naturligt att ägna mig åt artistbilder.

Hur länge har du haft ett fotografiskt intresse?

– Jag var 11 år när jag sommarjobbade ihop till min första kamera och sedan dess har jag alltid haft en kamera i handen. Via fotoklubbar och kurser lärde jag mig mörkrumsarbetet, jobba med stor­format och så vidare. Jag har en gedigen kunskap vad gäller fotografins hantverk och det är kunskaper som jag nu värdesätter otroligt mycket.

Vad gör du nu?

– Jag jobbar som frilansfotograf med porträtt och reklambilder som huvudinriktning. Cirka 20 procent av min tid använder jag för musiken vilken jag absolut inte vill lämna. Musiken och fotografin har så många beröringspunkter och befruktar varandra: känslan för komposition, proportion och form, men framför allt beredskapen att fånga ögonblicket. Min första »egna« bok kommer ut i mitten av september. I februari öppnar en utställning som ska turnera runt i de nordiska huvudstäderna.

Finns det något du tar med dig i fotograferandet som du lärt dig i dina tidigare yrken?

– Eftersom jag i första hand gör artistporträtt har jag enormt stor nytta av mina erfarenheter som pianist. Känslan av gemenskap gör det helt klart lättare att skapa förtroende och bygga upp en avslappnad stämning. Från mitt arbete som rektor har jag naturligtvis nytta av min erfarenhet att organisera, budgetera och hålla reda på pappersarbetet.

Vilket också kan vara roligt. Ibland.

Hur länge har du varit fotograf?

– Jag har jobbat som yrkesfotograf sedan 2016.

Mitt första uppdrag fick jag redan när jag fortfarande var på Fotoskolan och ännu inte hade tagit examen. Det gick överraskande snabbt från att vara student ena dagen till att starta mitt företag samtidigt som jag plåtade min första stora kampanj.

Vad jobbade du med innan?

– Jag har varit copywriter/creative director på olika reklambyråer i Tyskland i över 20 år. Där jobbade jag med många kända varumärken: Mercedes Benz, Burger King, Nivea, Wella, Audi, Becks med flera, på byråer som Ogilvy, FCB, Jung von Matt och BBDO. Vad fick dig att byta bana?

– Efter att jag flyttade från Tyskland till Sverige 2006 började jag blogga om mitt liv här, om de små och stora kulturskillnader jag upplevde i vardagen.

I och med att bloggen växte började läsarna kräva bilder och jag köpte en begagnad Canon 50D, kollade på Youtube-tutorials och ringde stup i kvarten till min före detta AD för att fråga hur man gör saker i Photoshop. Jag blev fast i fotograferandet och förstod ganska snabbt att jag kan berätta historier lika bra med bilder som med ord. Därför bestämde jag mig att satsa helhjärtat på fotograferandet och utbildade mig på Fotoskolan Gamleby 2014–2016.

Hur länge har du haft ett fotografiskt intresse?

– Det har nog funnits i många år, det ingick i mitt jobb på reklambyråtiden att välja ut rätt fotograf till olika uppdrag. Men att ta bilder själv lite mer på allvar började jag inte med förrän 2012–2013.

Vad gör du nu?

– Jag jobbar heltid som fotograf med inriktning på reklam och beauty.

Finns det något du tar med dig i fotograferandet som du lärt dig i ditt tidigare yrke?

– Jag är glad att jag har en bakgrund inom reklam, jag kan branschen och vet vad som krävs.

Dessutom är det en styrka att kunna tänka konceptuellt, att inte bara ta en bild utan att leverera genomtänkta koncept som både passar kundens brief och tar byråns idéer till nästa nivå.

29 | no 3/2018

LINNEA RHEBORG / GETTY IMAGES

Premier League-fotboll i England 2017. Shinji Okazaki i Leicester City skjuter ett skott förbi målvakten Simon Mignolet i Liverpool.

59 sekunder till leverans Hon är sportfotografen som jobbar på en av de ledande bildbyråerna i världen. Linnea Rheborg har det senaste året haft en åtråvärd praktikplats på Getty Images kontor i London. F ringde upp henne för ett samtal om ett yrke där en god portion tålamod kan betyda allt.

Text: Anna Henriksson fotografisk tidskrift

| 30

LINNEA RHEBORG / GETTY IMAGES

Grigor Dimitrov från Bulgarien lyfter segerpokalen efter ATPfinalen på O2 Arena i London.

31 | no 3/2018

Men låt oss backa bandet till våren 2017. Linnea Rheborg började sin karriär som bildredaktör och sportfotograf åt en av världens största bildbyråer genom att skicka in en ansökan om en betald praktik.

Hon hade under utbildningen på Nordens Fotoskola praktiserat som sportfotograf på Bildbyrån.

Gick ofta ut på kvällar och helger för att plåta olika sportevenemang för att bli bättre. Att få kombinera intresset för sport och fotografi var drömmen. Så när bildbyrån Getty Images sökte kvinnliga talanger med en önskan om att fotografera sport i världsklass fanns ingen tvekan. Tänk att få lära sig mer om yrket av de allra bästa fotograferna inom sin kategori.

Under den betalda praktiken skulle man även få ta sig an rollen som bildredaktör. Av 250 sökande från hela världen var Linnea Rheborg en av få som blev kallade till intervju.

– Bildchefen Paul Gilham och jag klickade verkligen. På väg därifrån så tänkte jag att om de letar efter någon annan än mig så vet jag inte vem det skulle vara, det kändes som att allt stämde, säger hon.

LINNEA RHEBORG / GETTY IMAGES

fångat en händelse långt ifrån dem, då krävs det att bildredaktören gör en beskärning för att det som är viktigt inte ska bli för litet i bild.

Continental Cup i England 2017. Arsenal gör mål mot mot London Bees.

LINNEA RHEBORG / GETTY IMAGES

N

är du plåtar sport finns det ingen anledning att stressa runt. Hitta den plats vid arenan där ljus och bakgrund är som bäst så behöver du inte gå någon annanstans, säger Linnea Rheborg.

Det är i början av juli. Fotbolls-VM:s första kvartsfinal mellan Uruguay och Frankrike har avspark om fyra timmar. På Getty Images kontor i London har sportfotografen Linnea Rheborg just anlänt.

Hennes roll under världsmästerskapet är att vara en av tio bildredaktörer som tar emot och färdigställer bilderna från deras fotografer på plats i Ryssland.

Tre bildredaktörer ansvarar exempelvis för bildtexterna, tre andra för att beskära bilden så att den får rätt utsnitt. Totalt ska det inte dröja mer än 59 sekunder från fotograferingstillfället till att bilden levereras till kunden.

– Jag har under det här året fått ett helt nytt öga för beskärning av bilder, det är en konst i sig att göra det rätt. Nu är jag petig med detaljer som att ha lika mycket luft ovanför huvudet som från fötterna, säger hon och fortsätter: – Våra bilder tas oftast med rätt utsnitt, det vill säga så som fotografen vill ha den. Men ibland beskär vi bort störande detaljer eller så har fotografen

Australiensiska slalomåkaren Victoria Pendergast under paralympiska spelen i Pyeongchanggun, Sydkorea.

GARETH CATTERMOLE/GETTY IMAGES

LINNEA RHEBORG / GETTY IMAGES

NAMN Linnea Rheborg. ÅLDER 27 år.

BOR London.

YRKE Sportfotograf och bildredaktör (field editor) på Getty Images.

WEBB linnearheborg.com INSTAGRAM @linrhe

Tyska Pascal Wehrlein vid Trafalgar Square, F1 Live London 2017.

»Allt vi fotograferar ska i princip ha kort skärpedjup, och bilden ska vara »full in the frame« som vi kallar det i vackert ljus. Att sitta med ett objektiv på 400 mm med bländare 2,8 och sätta skärpan på ögat. Det är svårt.«

När Gilham väl hörde av sig var det tre veckor senare än utsatt tid för besked. Hon satt i en taxi på väg hem efter att ha plåtat pressbilder för lång­ filmen Solsidan när samtalet kom.

– Jag såg att det var ett +44-nummer och fick panik. Nu kommer det. Men han sa att de var imponerade av mig och undrade om jag ville komma dit med start så fort som möjligt. Det var bara att packa grejerna och sticka.

Hon lägger till att Getty Images är en bildbyrå som är väl medvetna om hur det ser ut med könsfördelningen i branschen. Att yrket sportfotograf är mansdominerat. Byråns ambition med att ta in två kvinnliga fotografer på betald praktik under ett år var att bryta snedrekryteringen. I dag ett drygt år senare är hon fast anställd. Ett av de första jobben på plats i London var att hänga med Formel 1-gänget och deras fyra fotografer på F1 Live, där förarna mellan två tävlingshelger visar upp sig på platser som Trafalgar Square och Buckingham Palace.

– Varje fotograf på bildbyrån har sin specialitet.

Och nu ville jag verkligen visa vad jag gick för. Min uppgift blev att ta översiktsbilder från ett hustak. Vi hade tillstånd men jag fick ändå tjafsa med en vakt för att få lov att plåta där, säger hon.

En av hennes bilder kom sedan att publiceras i The Guardians bildreportage på webben. Så det började bra. Under praktikåret som gått har det rasslat på med jobb inom en mängd olika sporter. Det har varit allt från pilkastning och kanot, till tennis och hästhoppning. Inte minst så var hon på plats under paralympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea. Allt för att samla på sig så mycket erfarenhet som möjligt. Det har även ingått vissa utbildningsdagar som att de en förmiddag gav sig i väg för att fotografera olympiska kanotister under ett träningspass. Handledarna gick sedan igenom alla bilder och gav tips på allt från beskärning till val av bakgrund.

– Det de vill se är en vacker actionbild. Att jag förstår att jag står på rätt plats och vet varför jag har tagit den. Min handledare kunde säga: »Varför flyttade du på dig? Du hade ju en bra plats.« Om du har 200 bilder tagna på rätt plats så är det bättre än 2 000 bilder från en mängd olika positioner, säger hon och fortsätter: – Det har helt klart varit en utmaning för mig att sitta kvar och vänta på att atleten ska kliva in i den där ljusstrimman som ligger precis vid den platsen där jag sitter. Varje bild ska vara uttänkt.

M

ed sig ut på fält har hon två kamerahus av modellen Canon 1D X Mark II. Hon packar även ner tre objektiv i väskan. Ett på 70–200 mm, ett annat på 24–70 mm och en standardlins på 400 mm. Ljuskänsligheten ligger på 2,8.

– Allt vi fotograferar ska i princip ha kort skärpedjup, och bilden ska vara »full in the frame« som vi kallar det i vackert ljus. Att sitta med ett objektiv på 400 mm med bländare 2,8 och sätta skärpan på ögat.

Det är svårt.

Under olympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea följde hon med bildbyråns fotografer ut för att se hur de jobbade, prata ljus och positioner omkring banorna. Hon satt även som bildredaktör och byggde bildgallerier åt den officiella hemsidan för vinterspelen. Det blev en perfekt uppvärmning för att sedan fotografera de paralympiska vinterspelen.

– Det var helt fantastiskt att få träffa alla fotografer från olika delar av världen som USA och Australien. Att se hur de jobbade som team under ett sådant evenemang var en makalös skola. Det hade jag inte räknat med att få vara med om.

En annan minnesvärd händelse var under ATPfinalen på O2 Arena i London. Grigor Dimitrov står fotografisk tidskrift

| 32

LINNEA RHEBORG / GETTY IMAGES

Hästdressyr i Woodstock, England 2017.

Oliver Townend rider in.

»Plötsligt poppade konfettin. Jag agerade blixtsnabbt, tog upp kameran, zoomade in och fotade. Det blev min bästa bild från hela året.«

som vinnare mot David Goffin och det är dags för prisutdelning. Linnea Rheborg och den andra praktikanten Naomi Baker är där tillsammans med tennisfotograferna Clive Brunskill och Julian Finney. De har delat upp sig och tanken är att fånga trofélyftet från olika bestämda positioner. När Grigor Dimitrov faller ihop på planen så är hennes första tanke att han har svimmat, vilket gör att hon står kvar och väntar. Men sedan slår det henne att han ju är vinnaren.

– Oj! Jag måste snabbt ta mig över till andra sidan och inta den position som var min. Men jag insåg snart att de hunnit spärra av alla vägar och jag kunde inget annat göra än stå kvar. Plötsligt poppade konfettin. Jag agerade blixtsnabbt, tog upp kameran, zoomade in och fotade.

– Det blev min bästa bild från hela året. Det var dessutom ingen annan som lyckades ta den då jag egentligen stod på fel plats. Ibland kan man planera en bild hur mycket som helst, andra gånger bara sitter den.

Det är nu tre timmar till avspark. Linnea Rheborg konstaterar att en hel del bilder från Nizjnij Novgorod-stadion redan har kommit in. En normal arbetsvecka brukar bestå av jobb fyra dagar som

33 | no 3/2018

bild­redaktör och jobb två dagar ute på plats som fotograf. En dag i veckan är hon helt ledig. Är det dags för en fotbollsmatch i Premier League så åker hon dit två till tre timmar innan avspark. Äter lite middag, hittar en plats. Fotograferar när spelare och supportrar anländer. Sedan kör matchen i gång och hon följer spelarna från sin position. Är det bråttom skickar hon in bilder direkt från kameran och ibland laddar hon även upp ett röstmemo om det är något hon vill meddela bildredaktören. Annars sitter hon kvar och gör klart bilderna i datorn. En sådan arbetsdag brukar rundas av omkring midnatt.

– Det kan vara stressigt, absolut. Men under praktiken har jag inte haft lika mycket press på mig att leverera, även om jag alltid har sett till att skicka in mina bästa bilder, säger hon.

Varje jobb kan även innebära en del problemlösning. Som att veta hur du får din pall på exakt rätt höjd så att objektivet når över alla reklamskärmar som är placerade runt om en fotbollsplan.

– Jag har under året fått en enorm respekt för yrket och på vilka sätt det går att ge oss rätt förutsättningar för att göra ett bra jobb. Alla sportfotografer här på byrån har så otroligt mycket erfarenhet, och de vet vad de gör till 100 procent.

KRISTER HÄGGLUND

fotografisk tidskrift

| 34

tankar om en bild

Det enda som blir kvar av oss är ett fotografi Författaren Stefan Lindberg skriver om en bild av Krister Hägglund.

Vad som blir kvar av oss är mycket osäkert: bilar drar förbi ute på stora vägen och det samtalas i utemöbler. Vad rörde sig det där samtalet om?

Eller känslan i våra fingrar om morgonen. Inget sånt blir kvar. De mest privata lagren av våra privata jag; sånt går också förlorat. Det är bara så det är: det finns en tidslighet vi kämpar med, ett biologiskt diktat som en dag ska fatta våra händer och be oss följa med. På tallriken står det: Till minne av tronskiftet 1973.

Så här var det: På helgerna fraktades vi genom sensomrarna i herrgårdsvagnar som luktade bilklädsel och mammas läppstift. Vi anlände till fikabord i trädgårdar, vi såg sjösystemen. Uråldriga damer höll upp stickningar och andemeningar i det infallande ljuset. Och kom det någon på vägen hejade man.

Kom det någon över fälten bjöd man in. Landskapet hölls fortfarande öppet och vi mindes varför höjderna, tjärnen och vägskälen hette som de hette. Vi ville framåt. Vi ville förädla våra egna rå­varor.

Vi ville se gatlyktorna tändas om kvällarna som en påminnelse om att någon i stan tänkte på oss.

Sedan en tanke: Susan Sontag skriver i On photography om ett märkligt beteende hos vissa tidiga fotografer. De fotograferade liksom ingenting! Oansenligt och/ eller fult förhärligades av den nya tekniken och blev verklighet i egen rätt.

Och jag tänker att det var så vi också gjorde med våra första bilder. Åk 4 i Missionskyrkans källare, Alingsås, SIA-verksamhet i »Fotografi och framkallning«, det luktade fotsvett och popcorn, innebandy, nattstånden elektronik och bibelblad.

När vi var klara med varandras ansikten fotade vi en vägg, en hundskit och ett elskåp. För vi förstod inte att det var detta vi alltid drömt om. Ta den delen av vår verklighet som överheten (föräldrarna) inte såg. Eller tyckte var ful. Eller äcklig. Och hålla upp den som ett hån.

I familjealbumen sitter vi fortfarande i gulsvarta träningsoveraller och snarlika ögon. Syrenbersåer och en moster som är lite suddig i kanten. Som ett personlighetsdrag nästan: någon ska alltid vara på väg, vägra stå stilla, förevigas. I familjealbumen besitter Sverige fortfarande en viss värdighet.

35 | no 3/2018

Om vi hatade så hatade vi inåt. Inte som nu, den här sommaren, när allt brinner och allt är någon annans fel. Nu när verkligheten blivit en rojalistisk tallrik i ett uthus. Eller på ett dass.

Att tänka på: Vad som blir kvar av oss är mycket osäkert.

Det är mest en fråga om arkeologi.

Vi blir otolkningsbara.

Vi är framtidens etrusker och iberer!

Som byggde städer åt de döda under sina städer och försvann in i historien med en suck.

Som ingen vet hur det lät när de talade.

Kanske är det enda som blir kvar av oss ett fotografi på en rojalistisk tallrik på ett illa underhållet dass.

Det är sol utanför.

Hörs inget språk, syns inga människor.

På tallriken står det: Till minne av tronskiftet 1973.

Jag tror att internet kommer att brinna och att det enda som blir kvar är de fotografier vi bevarat på papper. Inte längre några infantila Instagramdrömmar om en egen tevekanal där man »gör helg« och ritar eldsymboler och skriver »snyggo« och »asså den här personen«. Efter den elden kommer vi att tvingas springa mellan husen med de få bilder som finns kvar av oss. De är alla obegripliga, som fotografier alltid är, i all sin begriplighet. Sin gulnande tidslighet.

Då existerar inte längre några »nu gör vi helg« eller några beigefiltrerade Italiensemestrar, för de fotografier som finns kvar kommer att tarva muntliga kommentarsfält som: Se där, brorsan, där är du. I den gulsvarta träningsoverallen. Och där är jag, i exakt samma träningsoverall (fast två storlekar större). Och kolla. Där är du, syrran. Dagen till ära framför ett sjösystem som ser ut att nå ända in i evigheten.

Eller åtminstone till Hemsjö. Hindås. Töllsjö­ gränsen, Ödenäs.

Det är alltid sol utanför.

Hörs inget språk, syns inga människor.

På tallriken står det Till minne av tronskiftet 1973.

Och någonstans där är du. Kanske jag. Och syrran och sjösystemet. / STEFAN LINDBERG

Lekfullt & ungt på Unseen

• DÁVID BIRÓ (född 1992, Ungern) Biró fascineras av teknologins påverkan på hur människor ser på världen och hur vi upplever den fotografiska bilden. Han anser att kameran är en förlängning av den mänskliga blicken och vill undersöka våra uppfattningar om verklighet och kunskap.

• www.birodavid.com

Den internationella fotofestivalen Unseen i Amster­ dam är experimentell och ungdomlig. F intervjuar den konstnärliga ledaren Emilia van Lynden och presen­ terar de fem finalisterna i Unseen Talent Award.

för programmet. Under titeln CO-OP erbjuder festivalen en plattform för internationella samarbetsprojekt, experiment med nya sätt att visa foto­grafi och här ryms även andra konstformer Emilia van Lynden. som illustration, film, design, video, data­ animering. Festivalen släpper även Unseen Magazine, en ambitiös publikation med intervjuer med alla de deltagande fotograferna. I år finns även environmental photography med i utställningen When records melt som handlar om de globala klimatförändringarna.

Och detta är bara en bråkdel av vad som händer.

Om den kända festivalen Paris Photo är traditionstyngd och (synnerligen!) dyr för gallerister att synas på är Unseen billigare och har tydligare framåtblick. Galleristerna som kommer från hela världen vågar helt enkelt ta större risker med de konstnärer de lyfter fram. Detta mod ger hela festivalen en

NO.03, FROM THE SERIES FRONT END, 2018 © DÁVID BIRÓ

E

milia van Lynden, konstnärlig ledare på Unseen, är förväntansfull och glad en vecka före invigningen av den årliga fotofestivalen Unseen som startade för sju år sedan och pågår 21–23 september.

– Det har varit och är väldigt kul att arbeta med festivalen i år. Jag ser fram emot nästa vecka och öppningen. Särskilt roligt ska det bli att träffa alla konstnärer och fotografer som medverkar, säger hon över Skype.

Van Lynden tog över ledningen för två år sedan och har jobbat hårt hela året med att planera programmet och ta hand om medarbetare, partner och deltagare. Festivalen vilar på flera olika ben, kommersiella, utbildningsmässiga och konstnärliga.

Femtio gallerier från hela världen visar upp och säljer fotografi i den gamla runda gasfabriken Westergasfabriek. Här på området finns även en stor fotoboksmarknad med över 70 oberoende förlag och bokhandlare. Under tre dagar pågår samtal om dagens och morgondagens fotografi. Aperture och europeiska Futures är medaktörer och ansvariga

SOPHIE WRIGHT

Text: jenny morelli

fotografisk tidskrift

| 36

FISHING SHRIMP, FROM THE SERIES APPLESEED NECKLACE, 2017 © ALEXEY SHLYK

• ALEXEY SHLYK (1986, Belarus) Alexey Shlyk hämtar inspiration från den gör-det-själv-kultur som blomstrade i hans hemland Belarus under Sovjettiden.

• alexeyshlyk.com

37 | no 3/2018

100 PLANTED SAVIORS OF THE HERITAGE, FROM THE SERIES 100 HECTARES, 2015 © JAAKKO KAHILANIEMI

THE GOLDEN GATE BRIDGE, FROM THE SERIES I AM JUST A SCENIC SPOT, 2017 © PAULINE NIKS

Varje år utser en internationell jury fem finalister till ING Unseen Talent Award. I år är det ungerska fotografen Dávid Biró, finska fotografen Jaakko Kahilaniemi, holländska Pauline Niks, irländska Eva O’Leary och Alexey Shlyk från Belarus som valts ut av en internationell jury.

Ungraren Dávid Biró fascineras av teknologins påverkan på hur människor ser på världen och hur vi upplever den fotografiska bilden. Han anser att kameran är en förlängning av den mänskliga blicken och vill undersöka våra uppfattningar om verklighet och kunskap. Jaakko Kahilaniemi vänder blicken till hur människan förhåller sig till miljö och hur vi påverkar den. Han försöker utmana sig själv och öka sin förståelse kring olika visuella perspektiv. Pauline Niks ifrågasätter autenticiteten hos det dokumentära fotografiet genom att bland annat visa på kopior av olika kinesiska arkitektoniska verk, bland annat kinesiska muren.

Eva O’Leary sätter fokus på mainstream media och vilka effekter den har på vårt samhälle. Alexey Shlyk hämtar inspiration från den gör-det-självkultur som blomstrade i hans hemland Belarus under Sovjettiden.

I två månader har dessa fem coachats av och arbetat tillsammans med den välkände filmaren/ fotografen/installationskonstnären Isaac Julien som arbetar i gränslandet mellan film, media och konst. Julian är född i England 1960 och har rönt stora framgångar med sina undersökningar av sexualitet, skönhet, ras och identitet.

Talangjakten syftar helt enkelt till att lyfta och sporra unga europeiska begåvningar och presentera deras verk för en större global publik. Den 20 september koras vinnaren som får 100 000 kronor.

Men van Lynden framhåller: – Alla är vinnare och den konstnärliga processen och alla möten de får här är viktigare än själva priset.

• EVA O’LEARY

THE PARADE, FROM THE SERIES HAPPY VALLEY, 2015 © EVA O’LEARY/ MEYOHAS

atmosfär av framåtanda, experimentlusta, lek och ungdom. Nästan 90 fotografiska verk premiärvisas och det är ovanligt många för att vara en kommersiell konstmässa.

(1988, Irland) Eva O’Leary har fokus på mainstream media och vilka effekter den har på vårt samhälle Hon ställer frågor om feminism, ursprung och personlig identitet.

• evaoleary.com

I år har finalisterna arbetat på temat »nya horisonter, förhoppningar och faror inför framtiden« och deras verk kommer att premiärvisas på Unseen.

– Det har varit en otroligt rolig och spännande erfarenhet att följa de här unga konstnärerna. Vi vill ju att Unseen ska fungera som en plantskola och kunna ge unga begåvningar en chans att få visa vad de gör, öppna dörrar för dem och se till att de får träffa kuratorer, intendenter, konstköpare, redaktörer och publik från hela världen.

Van Lynden, som har en bakgrund i konstvärlden, tycker att Unseen (och faktiskt den fotografiska världen i stort!) är mycket mer inkluderande än vad konstvärlden är. Hon ser även sitt eget jobb som ett gott exempel på öppenhet och inkludering.

– Ja, jag började på Unseen som obetald praktikant för några år sedan, nu är jag konstnärlig ledare. Jag tror inte att den resan hade varit möjlig i konstvärlden, säger hon.

• JAAKKO KAHILANIEMI (född 1988, Finland) Kahilaniemi vänder blicken mot hur människan förhåller sig till miljön och hur vi påverkar den. Han försöker ständigt utmana sig själv och öka sin förståelse kring olika visuella perspektiv.

• jaakkokahilaniemi.com fotografisk tidskrift

| 38

• PAULINE NIKS (1982, Holland) Niks ifrågasätter autenticiteten hos det dokumentära fotografiet genom att bland annat visa på kopior av olika kinesiska arkitektoniska verk, bland annat kinesiska muren.

• paulineniks.com 39 | no 3/2018

LARS TUNBJÖRK

bokrecensioner

Tunbjörks bildvärld – förhäxande att kliva in i LARS TUNBJÖRK

Lars Tunbjörks konstnärsskap präglas av en mild humor som samspelar med det främmande, skriver Jenny Aschenbrenner om den nya retrospektiva boken.

Lars Tunbjörk retrospektiv Max ström, 2018 Form: Patric Leo / Maud Nycander

Hur blev »tunbjörkarna« sedan, när vintern kom, och varifrån kom de? När nu bokförlaget Max Ström ger ut ett mastodontverk som samlar bilder från stora delar Lars Tunbjörks fotografiska liv är det som att helt landskap vecklar ut sig runt de numera ikoniska bjärt blixtbelysta nedslagen i svenska senkapitalistiska konsumtionsstörda rum. De utsnitt av ett Sverige i någon sorts kollektiv baksmälla efter 1980-talets materialistiska yra som gjorde honom till en världsberömd fotograf med boken Landet utom sig från 1993.

Innan dess sökte han sig fram i verkligheten både ömsint och skarpögt, i en dokumentär tradition präglad av husguden Christer Strömholm,

med svartvit film i kameran och blick för de skräpiga hörnen, människorna i marginalerna. Men redan i de första bildsviter som valts ut till boken finns en alldeles egen och unik ödslighet. En individualitetens underkastelse under kompositionen. Och den där milda humorn som hela tiden samspelar med det som är skrämmande i den spricka som Lars Tunbjörk avtäcker i det vardagliga. En äldre man och en get som blickar ut mot var sin okänd oändlighet – eller bara idisslar sig genom timmarna – och den vitnande himlen emellan dem. Tre damer som provar en behå utanpå kläderna, inåtvänt koncentrerade i sin lilla samhörighet.

Färgexplosionerna inleds med en serie bilder från Paris på 1980-talet, och leder mot de nästan apokalyptiska bilderna av ett semestrande, shoppande, arbetande Sverige som blev hans signum. Ödesmättade eftersom de är så demokratiskt upplysta; allt räknas, inget av det riktigt fula blir riktigt fult, fotografisk tidskrift

| 40

LARS TUNBJÖRK

i stället rör de sig mot abstraktionen, stilleben fast med människor. Sedan kontoren, människomaskinerna vars fulhet, sladdtrassel och grå kontorskuber, kunde blivit enbart ett frossande i den moderna civilisationens dumhet, om inte Tunbjörk också där funnit något vackert.

Från kontoren i Kina och USA hem till Borås och en sorts sorgesång över hemstadens uppgivenhet inför kommersialismens skadeverkningar. Resor – till amerikanska ranchägare och arabstaternas urbana fantasier om det västerländska livet. Till bakom kulisserna under Paris modevisningar, magra modeller, halvklädda – utsattheten mitt i glamourens öga.

Men även besök bland samhällets mest utsatta i bildserien Dom alla, där en bild av en hand – slitna 41 | no 3/2018

finger­toppar, smutsiga naglar – som kramar en plastmugg skrynklig med den enkla hänvisningen »Länkarna, Botkyrka«, berättar en hel historia om missbruk och förtvivlan men utan sentimentalitet, också bara är en hand som är där i egen rätt.

varsam resa in en Tunbjörks blick på världen. Den som ser skevheten som vore den det självklara, som registrerar detaljerna i synfältets ytterkanter och placerar dem jämsides med det

honom att alltid försöka skildra ett »vi« snarare än ett »dom«. Därav alla bilder från Borås, därav att landet som är utom sig är Sverige. Men visst finns en skoningslöshet också i de

Och så Vinter. En serie bilder av den sorts vinter som är svår att genomleva, den som ser den smutsiga snön och mörkret, motvinden. Snögubben som grinar med ett monsteransikte.

Det är en koloss till fotobok, tung, vacker, utstuderat skarp i omslags­ kanterna med gott om rymd för bilderna. Det är också en mix av uppdragsfotograferingar och konstnärliga hjärteprojekt, somligt faller lite åt sidan, men sammantaget en förhäxande bildvärld att kliva in i. En långsam,

det som är snett men som de flesta av oss låtsas är rakt.«

»En sned blick, eller en rak blick på

som mallar sig i centrum. Jag läser i Göran Odbratts efterord om hur Lars Tunbjörk efter en reportageresa till Liverpool på 1980-talet blev konfronterad med de avfotograferades ilska över hur de porträtterats, att de inte alls kände igen sig i hans karga bilder, och hur det blev ett incitament för

bilder han tog av sin egen bakgata, av det »oss« som han själv räknade in sig i. En sned blick, eller en rak blick på det som är snett men som de flesta av oss låtsas är rakt. Hur han gjorde det vanliga främmande – förunderligt och kusligt. / JENNY ASCHENBRENNER

ULF LUNDIN

bokrecensioner

Vittnesbörd från glömd allmänning Storslagna och samtidigt oansenliga motiv i Ulf Lundins nya bok om ett monument över folk­ hemmets kollapsade idé.

Monumentet Ulf Lundin Galleri Magnus Karlsson, 2018 Form: Waters Löwenhielm

Ulf Lundins fotografier avbildar en stelnad verklighet. I hans bilder har världens brus stannat av, verkligheten framstår som orörlig och inkapslad.

Och samtidigt märkligt vidöppen.

I den nya boken Monumentet finns många avlövade och ofta frostbitna träd. Stammarna som håglösa utropstecken i naturen. Avvaktande, väntande.

Under flera år har Lundin återkommit till samma plats. Fotografierna i boken är tagna vid Högdalstopparna i södra Stockholm; tre konstgjorda

höjder skapade av tippmassor från de rivna Klarakvarteren och bygget av tunnelbanan. Länge fanns här skidbackar och en rodelbana, men nu är allt nedmonterat och platsen sakta på väg att tas över av sly. En annan anda än dagens skapade Högdalstopparna, som Lundin i sitt förord kallar för ett »monument över den kollapsade idén om ett folkhem«.

En melankolisk underton är också närvarande genom hela Lundins svit av välkomponerade och vackert färgstämda fotografier. Motiven framstår som storslagna och på samma gång oansenliga. Vittnesbörd från en övergiven ort; en bortglömd allmänning, mental lika mycket som fysisk.

Bildernas ödesmättade stämning förstärks av Stefan Lindbergs special­

skrivna novell som ingår i boken. I Jag tror att vi är i paradiset berättar Lindberg om den märkliga Elna som berättaren träffar på toppen i Fagersjö.

Hon vistas där, väntar på mannen som hon vet ska komma tillbaka dit.

i förhållande till sin avfotograferade verklighet.

Ett drag av övervakning finns sedan tidigare hos Ulf Lundin. Så även här. De få människor som förekommer i bilderna är fångade på avstånd

»En melankolisk underton är också närvarande genom hela Lundins svit av fotografier.« Och så en dag är hon försvunnen.

Berättelsen är skriven som om den var sann, men är antagligen påhittad. Det kvittar egentligen vilket, för Lindbergs fiktiva realism lägger ett suggestivt lager till Lundins foto­ grafier. Lite som Lundin själv gör

eller i kraftig inzoomning. De tycks försjunkna i tankar och avbildas med en intim distans, som om vi bevittnar något otillåtet, utan att det egentligen pågår något särskilt. En förtätad inaktivitet som präglar hela boken. / MAGNUS BONS

fotografisk tidskrift

| 42

PER HANSTORP

Kroppsgåtor som trotsar Självvald exponering och ett ömsesidigt utnyttjande i Annica Karlsson Rixons nya bok utan början och slut.

Nakenakt Annica Karlsson Rixon / Mara Lee art & Theory, 2018 Form: Karlsson Rixon

ANNICA KARLSSON RIXON

Annica Karlsson Rixons nya bok är utformad som en så kallad leporello, ett slags utdragbar bok där sidorna veckar sig och vecklar ut sig som ett dragspel. En bilderbok, en konstnärsbok. Med ett ovanligt format, och en renskalad form. På ena sidan pappret finns Karlsson Rixons fotografiska svit Nakenakt, på den andra författaren Mara Lees text med samma titel.

Det är allt.

När jag tittat igenom fotografierna fortsätter boken med texten. Och börjar sedan om i ett kretslopp av ord och bild utan början eller slut. Boken har varken fram- eller baksida; text och fotografier är på samma gång förenade och avskilda. Två delar, som vill bilda en helhet.

Formgivningen följer nära fotografiernas gestaltning av två nakna kroppar som försöker förena sig till en.

Karlsson Rixon och kollegan Mario Fjell upprepar samma performance framför kameran om och om igen.

Den enas kropp vrider sig runt den andras. Klättrar på den, omfamnar och försöker erövra den. En kropp aktiv, den andra passiv. Båda samtidigt

43 | no 3/2018

stilla. Karlsson Rixon står orubblig rakt upp och ner med ögonen riktade in i kameran. Försöker verka opåverkad under tyngden av Fjells kropp.

Det är märkligt, mänskligt. Fyllt av kval och motstånd. Och något av en kraftmätning. Men om vad?

Det kala utrymmet runt kropparna förstärker utsattheten i bilderna.

Kropparnas centrering ökar också känslan av självvald exponering och ett ömsesidigt utnyttjande. Och på samma gång finns i omfamningen ett

»Det är märkligt, mänskligt.

Fyllt av kval och motstånd.« behov av att dölja sig. Om detta talar Lees text, fast på ett betydligt mer abstrakt sätt än Karlsson Rixons foto­ grafier. Jag förmodar att texten har sitt ursprung i bilderna, att den är en beställd reaktion. Lees text tar ett vidare grepp än bilderna och vill delvis något annat, på gott och ont. Orden håller ett avstånd och visar samtidigt en sorts trohet gentemot bilderna. För även om texten är fritt hållen är den inte oberoende, men skulle utan fotografierna uppfattas helt annorlunda.

Karlsson Rixons kroppsgåtor däremot trotsar varje annat sammanhang. / MAGNUS BONS

SKULPTURALA SNÖHÖGAR

ÖMT MED HÅRDA KONTRASTER

Spring signs Per Hanstorp Journal, 2018 Form: Ola Karlsson

Resort Susanne Otterberg Journal, 2018 Form: Gösta Flemming

Snöhögar. Dessa förhatliga ting som ligger i vägen när vi ska ta en genväg, eller som blockerar en hel parkeringsplats. De har dessutom blivit fler och fler i stadsmiljön sedan bestämmelser har kommit om att man inte får vräka ner snön i närmsta vattendrag. Men för Hanstorp har de blivit en slags offentliga skulpturer, om än kortlivade. Han har fångat dem i olika stadier. De flesta är åldrade, ärrade kämpar där sand och skräp långsamt smälter fram. Jättehögen utanför Centralstationen i Göteborg är nybildad.

Jag kan känna den där lusten man hade som barn att få gräva sig in och skapa kojor. Och fasan när man kände att de började lukta hundskit längst inne i någon utgrävning. Här finns också de där små högarna som jag brukar stampa sönder i ett försök att skynda på våren.

Landskapsarkitekten Monika Levans text om stadens komplicerade regelverk för att hantera snön kompletterar den här läsupplevelsen som får mig att känna en slags ömhet inför dessa märkliga formationer som är i ständig förändring och till slut tynar bort.

Det finns ett bittert drag kring munnen på de kvinnor vi möter i den här boken. Det här verkar vara människor som har fastnat i en slags evig semesterresa vid Medel­ havet. Resebroschyrernas förföriska blänk har ersatts av nedsuttna soffor, svettiga lakan och fördragna fönster.

Stolarna runt poolen står tomma och ölglaset är urdrucket.

Otterberg arbetar i en svartvit rå teknik med hårda kontraster och ibland med blixt. Hon målar upp en dyster verklighet. Ibland glimmar det till av ömhet, en hand som kramar någon. Vilka är dessa kvinnor, hur hamnade de här? Boken ställer många frågor men lämnar få svar. De korta bildtexterna förstärker intrycket av att de är på en resa utan planering eller slut.

Bokens design väcker mitt ha-begär. Den är liten, enkel med små finesser. Vid närmare läsning upptäcker jag att det i bilden på insidan av främre omslaget finns en liten glipa. Där skymtar ett litet häfte.

Kanske finns där alla svar, otillgängliga för oss. Det är ju bara en bild ...

/ TOMMY ARVIDSON

/ TOMMY ARVIDSON

praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Färghantering i webbläsare Återgivningen av färger skiljer sig markant åt i Safari, Chrome och Firefox.

Färgåtergivning i olika slags webb­ läsare har länge varit ett riktigt sorgligt kapitel. Bilden som såg bra ut i bildbehandlingsprogrammet kunde få kraftiga färgstick eller våldsamt överdriven färgmättnad, alternativt bli bleka och urvattnade.

Detta beroende på vilken browser du använde. Problemet blev än mer markerat om du använde en skärm med stort färgomfång.

I dag har situationen blivit något bättre. Allt fler webbläsare visar bilder på ett korrekt sätt, det vill säga: de läser av bildens färgprofil och konverterar sedan bilden till skärmprofilen. Men då måste det finnas en färgprofil. Om det inte gör det så antar browsern att bilden ligger i sRGB. På så sätt återges färgerna i en bild på samma sätt som i program som Lightroom, Photoshop och Capture One. Åtminstone gäller det om du surfar på en dator. På läsplattor och mobiltelefoner är situationen annorlunda. Det verkar som om man inte riktigt har tänkt på att bilder borde få en vettig återgivning även på dessa plattformar.

Fortfarande i dag är rekommendationen att du bör konvertera bilden till sRGB och dessutom bädda in denna färgprofil i bilden. På så sätt ökar du chansen att de som ser på dina bilder får en vettig uppfattning av hur dina färger ser ut.

Jag har testat färgåtergivningen i tre webbläsare, Chrome, Firefox och Safari. Jag har gjort detta på en Mac som har en profilerad skärm med

stort färgomfång och med operativsystemet High Sierra (macOS 10.13).

När man tittar i de grundläggande inställningarna för alla tre programmen finns det inga inställningar som har med färgåtergivning att göra. När jag öppnade en bild med rätt intensiva färger i alla tre programmen, och i Photoshop som jämförelse, blev resultatet att Chrome (version 67) och Safari (version 11) visade färger på samma sätt som Photoshop. Firefox, däremot, visade färgerna mycket mer mättade och överdrivna i vissa bilder, bleka och urvattnade i andra. Ofta såg det okej ut, men osäkerheten om hur bilderna skulle bli var inte kul. Jag har fortfarande inte förstått vad som avgör om de blir bleka eller överdrivet mättade. Och jag garanterar att alla låg i sRGB. Nu vet jag att det finns en hel del extra inställningar gömda i Firefox.

Sådana gömda inställningar finns också i Chrome, men där är alla inställningar beträffande färg gjorda på ett sätt som de bör vara.

Sättet att komma åt dessa avancerade inställningar i Firefox är att skriva in »about:config« i adress­ raden. Det första som dyker upp är en skarp varning att inställningarna kan skada programmets stabilitet. Men klicka på knappen »Jag godtar risken« så öppnas en sida med en mängd inställningar.

För att hitta fram till de inställningar som ska ändras, skriv in »gfx. color« i sökrutan. Ändra »gfx.color_ management.mode« till »1«, vilket gör att färghanteringen aktiveras, sedan

Det verkar som om man inte riktigt har tänkt på att bilder borde få en vettig återgivning även på dessa plattformar.

»gfx.color_management.enablev4« till »true«. Till slut, lägg in sök­ strängen till din skärmprofil. Och det är inte enkelt.

Använder du Mac kan du öppna programmet ColorSync-verktyg.

Klicka sedan på »Enheter« och till slut på Bildskärmar och välj din skärm. Välj »Nuvarande profil« och kopiera sedan hela sökvägen.

Använder du en Windows-dator är söksträngen till din skärmprofil »C:>Windows>System32>Spool>Dr ivers>Color>din skärmprofil«. Gå in i denna mapp och kontrollera exakt vad din skärmprofil heter. När du har denna information om var din skärmprofil är belägen klistrar du in denna information i »gfx.color_management.display_profile«.

När du sedan kontrollerar hur bilden ser ut i de tre webbläsarna ser du att skillnaden nästan har försvunnit helt och hållet. Men det finns en liten skillnad mellan Safari och Chrome å ena sidan och Firefox å andra sidan. Men det stora problemet är ju om det är så här krångligt att få Firefox att visa färg korrekt, hur många kommer då att ställa in Firefox korrekt?

I och med denna Praktisk teknik tackar jag för mig. Jag har skrivit denna artikelserie sedan 1992 och det har verkligen varit ett nöje. Framför allt kontakten med er läsare har varit stimulerande. Bollen skickar jag vidare till min kollega Eva-Teréz Gölin. Hoppas hon får det lika roligt som jag har haft det. fotografisk tidskrift

| 44

Christer »Fjellis« Fjellman, general för Planket. Bildens färg stämmer överens med vad jag såg från början i Photoshop, trots att alla inställningar i Chrome lämnats orörda.

45 | no 3/2018

I Firefox blev denna bild blekare och lite smutsigare i vissa färger när jag utnyttjade standardinställningarna. Efter att ha gjort de ändringar i inställningarna som jag föreslog i denna text fick den ett betydligt bättre utseende, nästan exakt detsamma som bilden hade i Photoshop.

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Fotografen kan bli kundens GDPR-konsult »En fotograf behöver GDPR lika mycket som en fisk behöver en cykel!« för att travestera ett ordspråk som användes av 70-talets amerikanska kvinno­ rörelse. Eller behöver fisken faktiskt lära sig att cykla?

I år fick vi en ny integritetslagstiftning i EU, den så kallade GDPR eller General Data Protection Regulation. Spaltkilometer har skrivits för att försöka förklara GDPR och otaliga är de företag som sålt kurser till (med rätta) osäkra företagare som måste förhålla sig till den nya lagstiftningen. En del hävdar att »nu ska det bli ordning på torpet med den extensiva behandlingen av personuppgifter«. Andra menar att GDPR bara är »en arbetsmarknadspolitisk åtgärd till förmån för jurister och it-folk«. Men hur påverkar GDPR den yrkesverksamma fotografen och varför?

Det som slår mig när jag läser igenom GDPR:s 99 artiklar och 173 skäl är att ord med anknytning till »fotografi« eller »bild« endast anges på tre ställen. Då i samband med definitionen av biometriska uppgifter och särskilt känsliga

GDPR har inte tagits fram för att göra livet svårare för fotografer utan för att göra det svårare för de stora informationsaggregatörerna. uppgifter. I övrigt – tystnad! Varför är det så? Möjligen tänkte ingen särskilt på konsekvenserna av att fotografier också är personuppgifter (och dessutom många gånger känsliga sådana). Att fotografier på personer i dag är vardagsmat överraskar ingen, men varför inte ge tydligare vägledning i denna viktiga fråga när lagstiftningen ger så omfattande negativa effekter.

GDPR har inte tagits fram för att göra livet svårare för fotografer (även om konsekvensen ofta blir sådan) utan för att göra det svårare för de stora informationsaggregatörerna (läs: Google, Facebook etc.) att skapa konsumtions­ profiler på sina användare.

GDPR:s innehåll är dock inte helt nytt. Man kan säga att GDPR är 90 procent PUL (Personuppgiftslagen) med huggtänder. Huggtänderna består i de uttryckliga monetära sanktionsmöjligheterna som Datainspektionen nu besitter, nämligen att vid överträdelse påföra upp till 20 miljoner euro eller för företag upp till 4 procent av den globala årsomsättningen. Inte konstigt att många företag och myndigheter oroar sig och kommer med konstiga direktiv till fotograferna för att inte göra fel. »Vi kan inte köpa in bilder med personer på!«, »Släng alla bilder med personer på som vi beställt under de 15 år vi gjort affärer!«, »Skolfotografering kan inte längre utföras pga. GDPR!«.

Men kanske ska man se det positivt? Nu har fotograferna en unik möjlighet att göra skillnad, att vara GDPR-konsult till sina kunder och hjälpa dem vidare med sin visuella kommunikation. Och detta genom att visa dem vägen genom GDPR-labyrintens alla svåra vindlingar. Fotograferna kan faktiskt återta marknads­initiativet genom att besitta den viktiga kunskapen om hur GDPR fungerar och bör tillämpas på fotografiområdet, till nytta för både fotografen och hens kunder. Fisken måste bara lära sig hantera en cykel.

fråga juristen

MEJLSIGNATUR?

GDPR-FRÅGA?

Hej! Ett företag vill använda sportbilder på idrottsutövare i sina mejlsignaturer. Får man det? /Jesper Svar: Enligt lagen om namn och bild i reklam får en näringsidkare inte använda nu levande och identifierbara personer på bild när de marknadsför en vara, tjänst eller annan nyttighet utan att vederbörande gett sitt tillstånd till denna användning. Begreppet »marknads­ föring« ska här tolkas brett, vilket gör att även en mejlsignatur som används av företag i sin kommunikation med omvärlden torde omfattas av begreppet.

Hej! Vilka möjligheter har jag och mina kunder att använda fotografier i enlighet med GDPR? /Bassam Svar: GDPR är bara til�lämpligt på personuppgifter, av vilka fotografier på nu levande och identifierbara personer utgör endast ett exempel på personuppgift.

Föreställer inte fotografiet en person eller inte heller innehåller andra uppgifter som kan bidra till att identifiera en person är inte GDPR tillämplig. För att få behandla personuppgifter krävs att man gör detta med tillämpning av någon eller några av de undantag eller de lagliga grunderna som finns i GDPR. Undantagen är behandling av personuppgift med journalistiskt syfte samt för litterärt, konstnärligt eller akademiskt skapande. De lagliga grunder som vanligen är aktuella i relationen fotograf och kund är samtycke av eller fullgörande av avtal med den vars personuppgifter behandlas, allmänt intresse, intresseavvägning mellan personuppgiftsbehandlaren och den vars personuppgifter behandlas.

Det är viktigt att tänka på att varje behandlare och behandling av personuppgiften ska GDPR-bedömas utifrån om ett undantag eller laglig grund är tillämpligt. Detta innebär att en personuppgiftsbehandling kan vara laglig för fotografen (exempelvis att fotografera någon på gatan; undantag för konstnärligt skapande) men olagligt för din kund (om inte exempelvis du ordnat ett modell­avtal med denna person för användning av bilden av din kund).

SMYCKA EN ENTRÉ?

Hej! Vi ska utsmycka en entré i en byggnad i 70-talsstil.

Vi vill använda detaljer och personer som levde på den tiden och hade anknytning till byggnaden. Vi har ett antal bilder från denna tid och undrar om det är ok att använda dem. /Ingrid Svar: Det gäller att ta reda på om fotografen till de bilder ni fått tillgång till lever eller varit död kortare tid än 70 år.

Om så är fallet måste ni försöka nå denne för att klarera rättigheterna. Är fotografen inte längre i livet får ni söka rätt på dennes rättsinne­havare i samma syfte. Användningen av dessa bilder skulle kunna omfattas av lagen om namn och bild i reklam. Men om personerna på bilderna är avlidna behöver ni inte få tillstånd av dessa personer. Är någon bild beställd före 1994 kan rättigheterna till denna gått över till beställaren om inte avtal mellan fotografen och beställaren säger annat.

Läs längre svar på sfoto.se fotografisk tidskrift

| 46

Sista ansökningsdag 1 november

Bild av Tova Mozard, en av 2018 års fotobokstipendiater (bilden är beskuren) © Tova Mozard

Hasselbladstiftelsens Fotobokstipendier 2019

Mer information på hasselbladfoundation.se

Foto: Oscar Wettersten

Oscar Wettersten är medlem i SFF. Du hittar hans och andra professionella medlemmars bilder på sökfotograf.se

47 | no 3/2018

KATARINA GRIP HÖÖK

medlem

NYA MEDLEMMAR Robert Gabrielsson, Uppsala; Orvar Dahlberg, Östersund; Michael Tebinka, Gävle; Ida Kucera, Sjuntorp; Ulf Portnoff, Stockholm; Cecilia Thornberg, Allerum; Peo Möller, Linde­ röd; Bee Thalin, Värmdö; Linnea Ronström, Visby; David Brohede, Linköping; Christoffer Borg Mattisson, Eslöv; Mari Modigh Westlund, Eksjö; Hanna Richter, Hägersten; Markus Crépin, Stockholm; Annika Persson, Åhus; Marcus Karlsson Säll, Malmö; Björn Abelin, Stockholm; Johan Nyström, Göteborg; Isa Mathessis, Vällingby; Andreas Bergsten, Täby; Håkan Wike, Frösön; Ola Helsmo Krondahl, Malmö; David Ron, Malmö; Lisa Björk, Enskede; Patrik Persson, Hedemora; Tobias Nykänen, Östersund; Jenny Rehnman, Vännäs; Daniel Larsson, Finja; Jan Rönnlund, Sollentuna; Kjell Andersson, Bålsta; Anneli Holm, Åkersberga; Marie Leander, Bengtsfors; Anna Franck, Stockholm; Martina Bjurelid, Alunda; Johan Lindstén, Stockholm; Elin Sommerfeld, Täby; Christina Bodelsdotter, Sollentuna; Jan Rönnlund, Sollentuna; Henry Arvidsson, Malmö; Michael Wagner, Älvkarleby; Mohammed Kasem, Malmö; Anna-Klara Sandberg, Ljung; Dana Ozollapa, Norsborg.

Morgonträff om prissättning.

Fotografen Sara Arnald går igenom hur du kan tänka när du sätter pris på dina jobb.

Var: Hornsgatan 103, Stockholm. När: 3 oktober kl. 9–10.

Antalet deltagare är begränsat.

Gratis för medlemmar. Övriga: 300 kronor plus moms. Anmäl dig på sfoto.se.

Fotografer intar Norrköping I oktober är det som vanligt dags för Spegla, den årliga fotofestivalen i Norrköping som SFF står bakom. Den 20–21 oktober drar det i gång med föreläsningar, workshoppar och utställningar i dagarna två. I år ligger fokus på möten mellan olika genrer och olika slags fotografer med särskild inriktning på den politiska bilden. Några av de deltagande fotograferna är Anna Clarén, Karl Melander, Francois Gillet, Katarina Grip Höök, Knut Koivisto, Simon Johansson, Leif Sandberg, Johanna Syrén, Anders Jensen, Lena Källberg, Albin Händig, Rikard Österlund, Zara Carpenter, Camilla Grönbladh, Bo Bergström, Aron Mattsson, Annika Eriksdotter. Festival­ general är Norrköpingsbon och eldsjälen Eva Lindblad, SFF-medlem. Läs mer på spegla.se.

ROBERT BLOMBÄCK

KONSTEN ATT TA BETALT

Katarina Grip Höök är en av fotograferna som kommer till Spegla.

NY RÅDGIVARE Vi förstärker vår juridiska service med en juriststudent från Stockholms universitet,

My Berggren. Hon är en jurist som växt upp med sociala medier och som har upphovsrätten helt färsk i minnet. My har varit en del av vår verksamhet sedan i maj och hon är redo att möta alla medlemmars frågor. Du når henne på my.berggren@sfoto.se.

FOTOBOKSPRISET Den 1 oktober öppnar ansökan till Svenska Foto-

bokspriset. Priset uppmärksammar och stimulerar kvalitativ fotoboksutgivning och Fotoförfattarna/ Svenska Fotografers Förbund står som arrangörer.

Vinnande bok erhåller ett stipendium om 60 000 kr och övriga nominerade får 10 000 kr var. Ansök senast den 31 december. Du hittar all information på sfoto.se/ om-oss/fotobokspriset. fotografisk tidskrift

| 48

• FRÅGOR TILL EN MEDLEM

» JAG FICK MOD ATT FORTSÄTTA «

hej

PAULINA HOLMGREN FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Öresundsbron använde Malmöfotografen Bodil Johanssons bilder utan lov.

JENNY ELIASSON

Vad hade du för problem?

– Det började så oskyldigt, jag surfade in på Öresundsbrons webbsida och såg att de hade en guide till temalekplatser i Malmö. Eftersom jag och min dotter tidigare hade en blogg där vi upptäckte Malmö genom dess lekplatser ville jag se hur Öresundsbron hade utformat sin guide.

Döm om min förvåning när jag såg att de hade lagt in sex av mina bilder där även min dotter och hennes kompis var väldigt enkla att identifiera.

Jag behövde verkligen hjälp att gå vidare eftersom avsändaren också befann sig i Danmark.

Vilket stöd fick du av SFF? – Jag ringde rådgivningen och berättade om bildstölden på webbsidan och troligtvis hade de använt bilderna i mer än ett år. Jag fick rådet att kontakta företagets presskontakt, beskriva för denne vad som hänt och fråga vem jag skulle skicka fakturan till.

Fick snabbt svar att företaget bad om ursäkt, skyllde på ett internt misstag och de frågade hur mycket ville jag ha för att de skulle få ha bilderna på deras webbsida under två års tid. Då kontaktade jag förbundsjuristen Thomas Riesler som hjälpte

49 | no 3/2018

mig räkna ut vad som var rimligt. Danskarna tyckte summan var orimlig. Därför blev jag kontaktad av deras juridiska avdelning och vi kom överens om att bilderna skulle tas ner omgående och jag fick ersättning för ett års användande. En månad efter upptäckten hade vi kommit överens om skadestånd (som jag enligt avtal inte får uppge hur mycket det blev).

Varför är det viktigt med stöd?

– Eftersom varje gång jag kände mig villrådig, varje gång jag kände den överväldigande känslan att det var jag mot ett stort företag, gav SFF mig både mod och kraft att fortsätta. Att våga gå vidare och att inte ge upp.

Att stå upp för vad som är rätt. Många verkar ha den uppfattningen att om bilden finns på internet så kan man ta den. Där finns det mycket att arbeta med. Jag är en professionell fotograf med presumtiva kunder. Tänk om jag fått en peng för varje gång någon önskat få använda mina »fina bilder fast vi har inte pengar att betala«? Då hade jag varit stenrik.

NAMN Bodil Johansson BOR Malmö HEMSIDA elakkanin.se

Var går gränsen för bildstöld?

För några dagar sedan kontaktade en medlem mig. Hon var upprörd efter att ha läst dagens lokala tidning och sett bilder från en konstutställning. Konstnären citerades: »Målningarna handlar mycket om mitt liv och mina drömmar …« Vår medlem gick raka spåret till utställningen för att kolla närmare. Jodå, mycket riktigt hängde där kopior föreställande verk av både Vee Speers, Cooper & Gorfer och en av våra svenska fotokonstnärer. Konstnären hade inte bara lånat en idé eller inspirerats, alla verken var till färg och minsta detalj en kopia av originalen. Så vems liv och drömmar pratade konstnären om egentligen? Enligt min bedömning hade konstnären inte tillfört verken något eget. Vår gemensamma vän kontaktade konsthallen och den utställande konstnären och det slutade med en överenskommelse och att hela utställningen plockades ner.

Genom tiderna har fotografi agerat förlaga till många andra verk inom bildkonsten. Lagen säger att det krävs tillstånd av upphovspersonen om något verk ska avritas eller överföras till annan konstart. Men var går gränsen

Som ensam konstnär kan det vara skönt att inte känna sig utsatt utan att få stöd och upp­ backning när någon hanterat ens verk på orättvist sätt. för bildstöld egentligen? När gäller upphovsrättslagen och när handlar det snarare om etik och moral och att visa respekt?

Säkert har många av er sett den klassiska bilden på kungen som avslappnat ligger i en stentrappa och njuter i solen när en svan simmar förbi. Bilden är signerad Bruno Ehrs och har ställts ut på Nationalmuseum. En liknande bild, men med okänd kvinna noga placerad på samma geografiska ställe, med samma idé och utförande, dök i våras upp på reklamaffischer för Fortum. Ehrs blev kontaktad av hovet, som undrade om han låg bakom detta. Efter kommunikation med byrån valde de och Fortum att plocka ner alla affischer.

Upphovsrättslagen skyddar ditt verk, men inte din idé. I Bruno Ehrs fall har trots allt en kollega till honom, tillika fotograf, fått i uppdrag att rakt av kopiera hans verk. Vilket ansvar har byrån i detta, som lägger ut jobbet?

Hur tänker de? Bruno Ehrs bild var en tydlig förlaga, eftersom man noga valt samma utsnitt och vinkel, för att inte tala om placeringen av svanen. Fotografen som tar sig an uppdraget gör kanske inget olagligt i den bemärkelsen, men var går den moraliska gränsen för ett övertramp och när handlar det om att inspireras av någon och göra en pastisch eller en hyllning? Det är en svår gräns att dra.

Som ensam konstnär kan det vara skönt att inte känna sig utsatt utan att få stöd och uppbackning när någon hanterat ens verk på orättvist sätt. Då finns juridisk hjälp och kollegorna i förbundet. Min önskan är att vi alla ska ta lärdom av detta och kanske själva fundera var vi tycker att gränsen går för bildstöld eller övertramp. Varför inte fråga först? Det känns ju som världens enklaste regel. Men kom ihåg, var inte rädd att låna idéer med finess och inspireras av kollegor. Det är så vi alla kommer framåt och skapar något eget.

LENNART NILSSON

NO 3/2018 Ansvarig utgivare Jenny Morelli, jenny.morelli@sfoto.se

utställningar

Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsråd Oskar Hammarkrantz, Anna Henriksson, Casper Hedberg.

Omslagsbild Trinidad Carrillo.

Bildbylines Robert Blombäck.

Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla

• CARL JOHAN ERIKSON Beijing Photo Biennial, Beijing 28 september – 28 november • SUNE JONSSON Västerbottens museum, Umeå Pågår till 30 september • LEE MILLER Dunkers kulturhus, Helsingborg 13 oktober – 20 januari 2019 • HILLEVI NAGEL Göteborgs domkyrka, Göteborg 9 september – 18 november

Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

• JH ENGSTRÖM Finlands fotografiska museum, Helsingfors 23 augusti – 18 november • KENT KLICH Kungliga Danska biblioteket, Köpenhamn 13 april – 2 februari 2019 • LENNART NILSSON • NATHALIA EDENMONT Abecita konstmuseum, Borås 24 maj – 30 september

Kända och okända bilder

• JEAN HERMANSON Fabriken, Bästekille 30 juni – 30 september

Redan som tonåring inledde Lennart Nilsson (1922–2017) sin bana som frilansande fotojournalist för de stora bildtidningarna. Han fotograferade skådespelare, musiker, politiker, industriledare, kulturpersonligheter och kungligheter. Eftersom han ofta blev vän med dem han porträtterade resulterade hans arbete i många personliga och unika bilder. Han reste kors och tvärs och gjorde många uppmärksammade reportage. Utställningen »On assignment« visar ett stort antal såväl kända som mindre kända bilder från Lennart Nilssons tid som fotojournalist.

• HELENE SCHMITZ Waldemarsudde, Stockholm 6 oktober – 17 februari 2019 • SIÂN DAVEY Västerbottens museum, Umeå 17 juni – 30 september

• LARS TUNBJÖRK Fotografiska, Stockholm 14 september – 2 december • LENA GRANEFELT Sundsvalls museum 6 oktober – 5 januari 2019

NOÉMIE GOUDAL

• ULF LUNDIN Galleri Magnus Karlsson, Stockholm 25 augusti – 29 september

Galleri Kontrast, Stockholm 25 augusti – 30 september

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

• NOÉMIE GOUDAL Vetenskapshistoria intresserar den franska fotografen Noémie Goudal.

Illusoriska vyer och till synes monumentala konstruktioner. I lager på lager bygger hon fotografier som gör betraktaren till medskapare av utställningen »Stations«.

Fotografiska, Stockholm 7 september – 18 november

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035 fotografisk tidskrift

| 50

BORDERS & BOUNDARIES Hasselblad Center

PHOTO BOOK FESTIVAL!

28 – 29 September www.fotobokgbg.se

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Felix Gerlach

När jag i skymningen stod på stranden vid Naivashasjön och förstod att det 1500 kilo tunga djuret fått syn på mig kändes det tryggt att vara försäkrad.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se