Fotografisk Tidskrift nr 3 2021

JULIA PEIRONE OM DET DUBBLA PÅ JOBBET MED HUNDFOTOGRAFEN

------------------

JOHANSSONS ÖLÄNNINGAR

-----------------Fotografisk Tidskrift #3/2021

portfolion

po

simon johansson

fotografisk tidskrift

| 2

3 | no 3/2021

fotografisk tidskrift

| 4

SJÄLVPORTRÄTT

NAMN Simon Johansson.

BOR Stockholm.

YRKE Fotograf, journalist.

INSTAGRAM @photo_simon HEMSIDA simonjohansson.se

En kärlekshistoria till Öland och till dem som han lärde känna i byn Dyestad. I bildserien Across the bridge skildrar fotografen Simon Johansson ömsint livet i det lilla samhället.

– Jag var där mycket under fem år när jag hade en relation med en kvinna som tillhörde ett konstnärs­ kollektiv i den lilla byn Dyestad.

Mina föräldrar hade en gammal präst­ gård i byn och jag var alltid där på somrarna, men nu kom jag att pendla Stockholm–Öland året runt.

Bland byborna finns konstnä­ rer och jordbrukare som har olika kreativa projekt ihop. Han berättar att emellanåt fick mjölkkorna flytta ur ladan och sedan spolades den ren till fester eller konstevenemang.

– Dit kom folk från överallt och ofta gästande konstnärer från hela världen. Det var många fototillfällen på en sådan rolig och dynamisk plats.

Projektet gick först under namnet Ölänningar. När han kom i kontakt med Gösta Flemming på förlaget Journal och bildserien skulle bli en fotobok ändrades titeln för att vara mer gångbar internationellt. I dag är det fem år sedan den kom ut, men under pandemin har Simon kommit att återupptäcka projektet.

– Jag hade glömt bort den boken lite, och i stället arbetat vidare med andra projekt. Across the bridge var min debut, tiden gick och jag trött­ nade lite på den under en period.

Men nu har jag återupptäckt den och tycker att den fortfarande håller bra. Jag har därför under pandemin grottat ner mig i mitt gamla Ölands­ arkiv och planerar att ge ut en ny fotobok med opublicerade bilder

portfolion 5 | no 3/2021

po

från den tiden. Bilderna är förknip­ pade med mycket minnen, så det blir samtidigt ett bra avslut på den perioden i mitt liv.

Han fotograferar i en klassisk svartvit, dokumentär anda. Men det analoga fotograferandet har han aldrig ägnat sig åt.

– Jag gillar när bilder är korniga och jävliga, så jag lägger på film­ simulering. Det var först när de digi­ tala kamerorna blev förhållandevis billiga som jag började fotografera.

I dag är en mindre kamera av modellen Fujifilm X-Pro2 en trogen kamrat.

– Jag hatar när jag missar att ta en bild. Kameran hänger alltid runt halsen och den startar blixtsnabbt, on-läget är alltid på.

På frågan om vad det egentligen är med den egna vardagen, det som hän­ der i det lilla, som fascinerar honom som fotograf, så svarar han att »det är där det han vill skildra äger rum«.

– När folk känner en väl och de inte tänker på kameran till slut, då skapas något annat än om jag fotograferar en främling. Jag tycker egentligen att det är lika roligt med gatufoto, men det är mer svårfotograferat och man sliter ut många skor.

Den nya fotoboken med bilder från Öland kommer att få titeln No man’s land.

– Texten i boken Across the bridge handlar om hur jag kommer till Öland och är på Öland. I den nya boken skriver jag om hur jag lämnar ön. Jag spolar filmen baklänges kan man säga. Det tog ett tag att komma ur allt, men det slutar bra.

simon johansson

/ ANNA HENRIKSSON

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

JESPER HÖGSTRÖM

Är det någon som minns tiden då man obekymrat och utan tanke på smitt­ risk kunde träffa en massa folk samtidigt, kramas och kindpussas? (Hette det fest?) Under denna tid pågick flera välbesökta konstmässor i Stockholm. På ett ställe – där de med tjocka plånböcker köpte konst – trippade damerna runt på väldigt höga och smala klackar och det bjöds på bubbel i riktiga glas. Jag fort­ satte till nästa ställe där det var något mer modesta priser och större upplagor.

Där hade kvinnorna visserligen också höga klackar men inte lika höga och inte lika sylvassa. Vinet var helt ok. Framåt kvällen landade jag slutligen på mässan där konstnärerna och fotograferna själva sålde sin konst och där såg jag ingen med höga skor. Gymnastikskor och lågklackat gällde och det serverades öl och ljummet rödtjut i plastmuggar. Härligt det med. Min spaning: ju mer pengar och högre status, desto godare vin och vassare klackar. Och fotografin fanns överallt på alla dessa platser. Uptown och downtown. Högt och lågt. Här och där.

Och det är det som är underbart och spännande med fotografi. Det kan liksom finnas överallt. Den 22 oktober kommer jag att vara moderator på Konstfack i Stockholm och ställa frågor till en panel om fotografins olika platt­ formar. Vilka är de? Hur förändras de över tid? Var finns pengarna? Kom dit och ställ frågor (se mer på sidan 10).

Det här numret handlar också om väldigt många olika aspekter av foto­ grafi: hundfotografi, sport, konst, gruppbildens psykologi. Kent Klich visar hjärt­skärande bilder från Ryssland, Simon Johansson frontar med bilder från Öland, Stackelberg och Nycander sorterar Lars Tunbjörks arkiv, och Julia Peirone samtalar om sin konst med Lars-Erik Hjertström Lappalainen. I förra numret sträckte jag ut en hand för att diskutera fotografi och minne och i det här numret delar flera fotografer och konstnärer med sig av sina bilder och sina tankar. Linda Maria Thompson talar till exempel om den »dokumentära impulsen« vi alla verkar ha, oavsett om vi är proffsfotografer eller inte. Att vi tar en bild av solnedgången fast vi vet att alla gör det. Som att vi inte kan låta bli. Fin tanke, tycker jag.

I Facebookgruppen »Oss fotografer emellan« där jag gärna hänger och scou­ tar efterlyste jag nyligen fotografihumor. Det kom en hel drös med vitsar och skoj. Tack alla engagerade fotografer! Klassikern är ändå Göteborgsfoto­grafen Aron Jonason som skulle fotografera Oscar II på Marstrand och laddade på med för mycket magnesiumpulver. Kungen blev arg över allt pulver som spred sig. Men fotografen fann sig snabbt: »Blixtrar den ene, så åskar den andre«, sa han. Kungen tyckte det var jättekul och de blev vänner. Typiskt fotografen att bli vän med kungen. Högt och lågt, uptown och downtown, fotografer verkar finnas överallt. Och vem vet, snart kanske vi möts på riktigt. I de fina salong­ erna eller i de mindre fina.

MATTIAS LUNDBLAD KIM ABRAHAM

Ju mer pengar och högre status, desto godare vin och vassare klackar. Och fotografin fanns överallt på alla dessa platser.

Högt och lågt. Här och där.

– Jag är författare, journalist, översättare och kritiker som bland annat skrivit en del om fotboll (senast »Blågult.

Det svenska herrfotbollslandslagets historia«). Här har jag skrivit om mitt kluvna förhållande till alla de motstridiga känslor som väcks inom fotbollens avskilda värld (ett extra aktuellt ämne efter herrlandslagets väsensskilda insatser mot Spanien respektive Grekland häromsistens.

Glädje och gemenskap i ena stunden, ilska, frustration och från­stötande aggressioner i nästa.

– Sedan ett decennium växlar jag mellan att fotografera­ runtom i USA, ofta inom miljö- och samhällsfrågor, och att cykla mellan gallerier

för att skriva om fotografi och annan bildkonst för svenska tidningar och tidskrifter.

Under pandemin, när det har varit svårt att resa, har det blivit mer fokus på att skriva om fotoböcker hemifrån New London, Connecticut. Där har jag också ett litet galleri tillsammans med min fru Kim Abraham. I detta nummer har jag skrivit om Gabrielle Duplantiers bok »Volta«.

ANDERS G WARNE SJÄLVPORTRÄTT

Fotografi på höga klackar och på låga

MEDARBETARE & REAKTIONER

MALIN CROPPER

hej

– Jag är frilansfotograf och har jobbat med redaktionella bilder i 25 år. I mitt arbete har jag fått avbilda nomader i Iran, guldgrävare i Ghana, kärnkraftverk i Ukraina och vandrare i svenska Lappland, men den helt dominerande delen av mina uppdrag är av mer vardaglig karaktär för tidningar och magasin i och kring Stockholm. I det här numret träffade jag hund­ fotografen Tuss Bennergård.

Artikeln inte representativ Artikeln »Stress, press och usla villkor« (nr 2, 2021) är inte representativ för bostads­ fotografer. Men den ger en bra möjlighet för vidare diskussion i ämnet. Det finns utvecklings­ potential inom branschen helt klart. På agenturer är det ofta mäklarbolagen som skapar prispress, inte fotografen. Konkurrensen i storstäder är större, men för bostadsfotografen att utföra arbetet är det ingen större skillnad.

ANNCI GUSTAVSSON, Bostads­fotograf/YTAcreative.se

Svar: Hej Annci! Tack för att du hör av dig. Vi fick väldigt många starka reaktioner på Ivar Andersens text i förra numret. Jag förstår att verklig­ heten är mångfasetterad och vi har tidigare haft artiklar som tar upp andra, mer ­positiva, aspekter på bostads­ fotografers arbetsmiljö. Men tack vare denna artikel har styrelsen för Fotografernas Förbund agerat och de svarar också på ditt (längre) brev på vår webbplats. Hälsar Jenny, redaktör för F. fotografisk tidskrift

| 6

LINDA MARIA THOMPSON

Linda Maria Thompson använde skadade fotografer från sin mammas album.

»Ja, jag fotar tjejer, men för

20

GABRIELLE DUPLANTIER

att ställa de stora frågorna.

Vem som helst borde kunna se sig själv i bilden.« 20

JULIA PEIRONE

34

ANDERS G WARNE

43

7 | no 3/2021

12

Portfolio / Simon Johansson / 1 Hej / Fotografi i högklackat / 6 Aktuellt / Thuressons ikoner ställs ut / 8 Gästkrönikan / Petter Österlund / 9 Aktuellt / Det norska ljuset återvänder / 10 5 frågor / Till Stackelberg och Nycander / 11 På jobbet / Med Tuss Bennergård / 12 Tankar om en bild / Jesper Högström / 18 Samtal / Julia Peirone / 20 Artikel / Så tar man gruppbilder / 28 Essä / Fotografi och minnet / 34 Recensioner / Klich, Duplantier, Härenstam med flera / 42 Framtida teknik / Agfors om utvecklingen framåt / 44 Juridik / Tillsammans är vi starka / 46 Inställningar / Patrick Miller / 47 Förbundssidor / Styrelsen blickar framåt / 48 Ordförande har ordet / På nya vägar / 49 Utställningar / Över hela landet / 50

LARSÅKE THURESSON

aktuellt

BÖCKER PRISAS Svensk Bokkonst håller pris­ gala den 21 oktober. Syftet med tävlingen är att inspirera till kvalitet inom produktionen av böcker. En jury väljer ut 25 böcker som den anser är goda föredömen. Det kan vara romaner, barnböcker, poesi, kokböcker, utställningskataloger och, förstås, fotoböcker. svenskbokkonst.se

Xxxxx xxxx xxxx xxxx xxxxx xxxx xxxxx xxxx xxxxx xx.

BÄSTA BILDERNA Thuressons bild (pressad Tri-X) från en The Who-konsert i Malmö 1966.

Förevigade musiker ställs ut Larsåke Thuressons fotografier av kända musiker visas på Dunkers kulturhus i Helsing­ borg fram till den 31 oktober. Från början av 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet foto­ graferade han över 300 utländska och inhemska sångartister och rock-/popgrupper. Vad sägs om bilder av The Beatles, The Rolling Stones, The Who, Jimi Hendrix, Frank Zappa, Tom Jones, Janis Joplin, och Cher? Det tog honom tre år att skanna in hela sitt omfattande material om cirka 65 000 bilder. Bilderna ger en känsla av vardaglighet och intimitet som är svår att uppnå i vår samtid då fotografering ofta styrs stenhårt av stjärnorna själva. Dunkers, 19 juni–31 oktober.

NY I BIBLIOTEKET

Carlos Alba syns i Amsterdam.

BEGÅVAT I EUROPA Projektet »Futures« presenterar utställningar med jämna mellanrum och på olika platser. Nu pågår »Hybrids« i Amsterdam med utställningar, workshoppar och samtal med unga begåvade fotografer från hela Europa. Bland utställarna finns Maija Savolainen, Hien Hoang, Emily Graham, Eva Kreuger och Carlos Alba som ställde ut i Landskrona och även medverkade i Fotografisk Tidskrift 2019. »Hybrids« pågår fram till 17 oktober.

Hasselbladsstiftelsens nya bibliotekarie heter ­And­réas Hagström. F:s ­Tommy Arvidson tog en fotofika med honom och bo­ taniserade bland 15 800 foto­ böcker. Sök på »fotofika« på vår webb så hittar ni artikeln.

FOTOMÄSSAN FRAMSKJUTEN Fotomässan skjuts upp till 2022. Tidigare var den pla­ nerad till december 2021 och nytt datum är inte fastställt.

Stockholmsmässan ställer in samtliga kommersiella mässor fram till mars 2022.

Mötes- och mässbranschen har drabbats hårt på grund av de mötesrestriktioner som genomförts för att minska smittspridningen av covid-19.

MAGNUSSON TILL NOORDERLICHT David Magnussons verk »This too shall pass« visas på fotofestivalen Noorderlicht i Holland under hösten. Temat är »det görbara sinnet« och man vill undersöka relatio­ nen mellan den visuella kul­ tur vi lever i och verkligheten omkring oss. Hur påverkas

vår verklighetsuppfattning av vår samtida teknologiska bild­ kultur? Där passar David Mag­ nussons djupsinniga verk om migration och en skärmdump från World of Warcraft som hand i handske. Utställningen turnerar på flera platser i Hol­ land under hösten. För mer info se festivalens hemsida. noorderlicht.com DAVID MAGNUSSON

CARLOS ALBA

Alla de vinnande bilderna i årets omgång av tävlingen World Press Photo turnerar runt världen och visas på Politiken i Köpenhamn fram till den 17 oktober. worldpressphoto.org

David Magnussons verk bygger på World of Warcraft.

fotografisk tidskrift

| 8

SJÄLVPORTRÄTT

I INSTAGRAMFLÖDET

gästen

PETTER ÖSTERLUND FRILANSANDE KURATOR

När Strömholmbilderna försvann BOBBY BEASLEY Gummistövlar, kossor, gamla och unga, färg och blixt. Begåvade Bobby Beasley från England ger positiv energi. @BOBBYBEASLEYS

YLVA SUNDGREN Hennes finstämda porträtt och bilder av mat syns i många magasin. Sundgrens eget poetiska flöde inspirerar och är värt att följa. @YLVASUNDGREN

BRENDAN AUSTIN Brendan Austin visar formsäkra porträtt, publicerar bilder av landskap och industri men bjuder även på personliga projekt. @BRENDAN.AUSTIN 9 | no 3/2021

Föreläsningen var över och besökarna hade lämnat salen. Föreläsaren, en specialist på Christer Strömholm, hade skyndat till tåget. Jag och mina kolle­ gor städade. Till föredraget hade vi lyft ner bilder från den utställning vi hade visat, bilder från samlarna Lars och Karin Hall.

Men tre Christer Strömholm-bilder var borta. Skräcken tog ett grepp om mig.

Vad skulle jag göra? Varför hade jag lyft ner originalen från väggen?

Salen var avlång med bord och i ena hörnet en dörr som gick inåt. Rummet var som ett klassrum. Det var en kall dag i februari och jag frös. Min karriär som kurator var alltså slut innan den ens hade börjat. Nu skulle jag få löpa kulturellt gatlopp. Studera, byta jobb, eller köpa en enkel till Tjotahejti och försvinna med mitt skamfilade rykte. Möjligen fanns en framtid som diskare eller taxichaufför, bara ingen kände igen min usla nuna.

Vi letade febrilt vidare och tänkte att någon kanske hade burit in dem i ut­ ställningen, men där gapade tomma hål där Strömholms bilder borde vara. Jag ringde föreläsaren, som satt på tåget, och frågade honom på en knackig linje, men nej. Jag ringde några av de lärare vars elever hade deltagit i föredraget, men även där kammade jag noll. Mina kollegor tittade medlidsamt på mig. Jag såg mitt nya liv inom fotografi och museum få ett abrupt slut. »Petter? Ja, det var han som tappade bort Halls fotografier!«

Byggtekniska skäl hade spelat mig ett spratt. Jag hade varit slarvig och oaktsam. Att möta sin egen oförmåga är bra för ödmjukheten.

Det var sent och inget kunde göras. Det var bara att samla sig inför sam­ talet till Lars och Karin Hall och ta emot domen. Jag släckte lyset och skulle stänga dörren, då det bullrade till bakom den. Dörren gick inåt och täckte en kvadratmeter av väggen. Jag tittade efter, där stod tre fotografier i ram.

Bilderna!

Jag blev tvungen att sätta mig. Byggtekniska skäl hade spelat mig ett spratt.

Jag hade varit slarvig och oaktsam. Att möta sin egen oförmåga är bra för ödmjuk­heten. Jag tog upp telefonen, ringde hem och sa att jag skulle bli sen.

Jag fortsatte samarbetet med Lars och Karin Hall i flera år. Vi pratade någon gång per år ända fram tills att Lars blev sjuk. Jag vet inte om Sunds­ vallsborna och de i Umeå och Stockholm där Halls samling visades, vet om att de har haft en av världens mäktigaste fotografiska utställningar i sin närhet. Samlingen, nu skingrad och såld på auktion, var en av världens bästa.

Grundad i Halls genuina intresse för fotografi och hans arbete med galleriet Camera Obscura, samt hans och Karins fortsatta samlande. En kollektion sammanställd med kärlek och mod. Samlingen skulle ha platsat på vilket museum som helst i världen. Att den inte köptes in av staten som grund för ett fotografiskt museum i Sverige är häpnadsväckande. Jag är glad att jag fick både se och arbeta med den, även om den också höll på att bli min för tidiga död, då jag trodde mig ha slarvat bort Strömholms bilder.

ANJA NIEMI

aktuellt

NYTT FOTOGALLERI Ett nytt fotogalleri öppnar på Hornsgatspuckeln i Stockholm. Galleriet drivs av de fyra fotoentusiasterna Bernt Lindgren, Eva Dahlman, Anders Frick-Meijer och Eva Wernlid.

Bernt Lindgren har huvud­ ansvaret och ansvarar för den kontinuerliga verksamheten. gallerifotografi.se

KLUBBA MED SEGEHOLM

Sylvia Plath har inspirerat Antonsson.

ANTONSSON I BERLIN Fotografen Lotta Antonsson (född 1963) visar nya verk i utställningen »I am Silver« på Dorothée Nilsson Gallery i Berlin under hösten. Titeln anspelar på dikten »Mirror« av Sylvia Plath som liksom Antonsson använde spegelmetaforen för ett konstnärligt identitets­ sökande. Utställningen pågår 11 september–30 oktober.

Anja Niemis bild »The Imaginary Cowboy« visas i norska Kristiansund.

Det norska ljuset återvänder Efter att ha haft uppehåll under pandemin bjuder den lilla staden Kristiansund in världs­ fotografer för fotofestivalen Nordic Light som pågår i dagarna fem. Från Sverige kommer exempelvis den eminenta DN-fotografen Roger Turesson som nyligen ställt ut på Galleri Kon­ trast i Stockholm. Bland de övriga stjärnor som gästar vårt grannland i oktober märks bland andra Alec Soth, Mona Kuhn, den ukrainska konstnärsduon Synchrodogs och norska Anja Niemi. Hon är född 1976 i Oslo, Norge och är känd för sina omsorgsfullt utarbetade fiktioner.

2019 ställde hon ut på Fotografiska i Stockholm. Nordic Light, som startades 2006 av den norske fotografen Morten Krogvold, pågår 27–31 oktober. nordiclightfestival.no

AMBITIÖST PÅ HASSELBLAD

FOTOGRAFINS PLATTFORMAR

Hasselbladstiftelsen har visat Det nya ögat, en forsk­ ningsbaserad utställning från tidsperioden mellan de två världskrigen, 1919–1939.

I samband med utställningen publicerades den ambitiösa antologin Thresholds: Interwar Lens Media Cultures 1919–1939 med arton nyskrivna essäer.

Louise Wolthers (forskare på Hasselblad och en av kura­ torerna) skriver ett kapitel om svensk detektivfotografi och hur poliser använde ny teknik för att spåra och fälla brottslingar.

På Konstfack i Stockholm den 22 oktober kommer frågor om fotografins villkor att dryftas. Bland deltagar­ na märks bland andra Anna Tellgren, Niclas Östlind och Anna Dahlgren. F:s Jenny Morelli är en av moderato­ rerna under dagen. Läs mer på centrumforfotografi.se.

museum och på Arbetets museum i Norrköping.

– Eftersom det kom så enormt många bidrag så hade vi lyxen att kunna skapa två helt unika utställningar, säger Alexandra A. Ellis, kurator på Västerbottens ­museum. Ut­ ställningen pågår 2 septem­ ber–30 januari 2021.

BENGT VAN LOOSDRECHT

LOTTA ANTONSSON

Göran Segeholm (som även poddar om fotoböcker åt Fotoförfattarna, SFF) håller i Fotoklubben på Fotografiska under hösten. Torsdagen den 28 oktober och torsdagen den 25 november klockan 18 är det dags. Evenemangen sker både fysiskt och digitalt. Mer information på Facebook.

FOTOSALONG BÅDE I NORR OCH I SÖDER »Dokumentär-fotosalong 2021« pågår nu på Sune Jons­ son Centrum för dokumentär­ fotografi på Väster­bottens

Van Loosdrechts bilder syns på salong.

fotografisk tidskrift

| 10

MÄRTA THISNER

NAMN Ewa Stackelberg och Maud Nycander.

YRKE Filmare och fotograf.

AKTUELLA Deras arbete med Lars Tunbjörks arkiv är snart slutfört.

5 frågor

De skapar ordning i Tunbjörks arkiv Vad är det ni har gjort med Lars Tunbjörks bilder?

digitaliserade kopior, 4 000 diabilder, pressklipp med mera.

– När Lars dog för sex år sedan bildade hans vänner Lars Tunbjörks Stiftelse. Sedan dess har uppemot trettio personer varit inblandade. Vi har gått igenom hela hans samlade verk. Nu börjar vi se slutet. Och det är nu det verkligt roliga kan börja. Hela arkivet är sökbart.

Vad har varit svårt? Vad har varit lätt?

Vad innehåller det?

– Nästan en halv miljon bilder, 30 000 indexerade kontaktkartor, hela hans pressarkiv, tusentals 11 | no 3/2021

– Det har emellanåt varit tålamods­prövande. Lars var mer ordningsam i början av sin karriär, kan man säga. Men om materialet inte hade varit så bra hade det varit mycket tuffare. Men vi har haft väl­ digt kul och känt: det här bara måste ros i land. Han var så fruktansvärt duktig. Man lär sig så mycket om hans sätt att tänka bara genom att titta på hans kontaktkartor och se

hans beslut, jämföra olika tagningar.

Kvaliteten i bilderna har varit belö­ ningen i arbetet.

jättespännande om nya generationer kan se nya saker i hans bilder.

Vart ska allt detta ta vägen nu?

– Det finns i Borås, vi körde nyligen dit en lastbil med en jävla massa kartonger. I Borås finns planer på att skapa ett Lars Tun­ björk center. Än så länge finns det ett särskilt Tunbjörkrum på Borås konstmuseum och där öppnar den 30 oktober en utställning med Lars bilder och även med årets vinnare av Lars Tunbjörk-priset, Leif Claesson.

– Det pågår en diskussion med Kungliga Biblioteket och avsikten är att de ska ta emot det digitala arkivet så att det kan forskas på i framtiden.

Lars livsverk är en berättelse om vår tid: fotografihistoria, press­historia, Sveriges historia, Stockholms historia, det finns mängder med ingångar. Det känns väldigt viktigt att tillgängliggöra materialet och

Och alla kartonger, allt fysiskt material?

/ JENNY MORELLI

ANDERS G WARNE

Hundjobb fotografisk tidskrift

| 12

När familjens älskling ska fotograferas är det ibland Tuss Bennergård som står bakom kameran. En fotografering av en hund kan nästan vara jobbigare för ägaren än för hunden och fotografen, visar det sig när Fotografisk Tidskrifts reporters hund porträtteras av Tuss.

T

tegelvilla i Huddinge utanför Stock­ holm. I den svala källaren omger fyra nyinköpta blixtar den enkla, tygklädda studiobänken. Upp på den försöker Tuss nu locka dagens fotomodell Winston, reporterns nio månader gamla Jack russel, som kanske inte är Sveriges mest väluppfostrade, än. När Tuss lockar med godis på bänken ställer han sig först bara på baktassarna och nafsar i sig godiset hon lagt på bänken.

– Det är bra om de hoppar upp självmant, säger Tuss.

Matte lyckas få valpen att hoppa upp på bänken och väl däruppe sitter han ganska prydligt så länge godiset är i sikte. Tuss börjar genast fotografera och locka och pipa för att få honom att titta åt hennes håll.

– Åh, vad söt han är. Wow, titta! Vilka uttrycks­ fulla ögon! Och de här ögonbrynen är ju bara så gul­ liga! Kan man vara sötare? kuttrar Tuss och matte spricker av stolthet.

För att ta maximalt gulliga bilder vill Tuss att Winston ska lägga sig så tassen hänger ner från bänken. Och tro det eller ej, med godis och tålamod så händer det. Tuss piper med en liten leksak så Winston tittar snett på henne.

– Titta, vad söt du är, puss, puss. Här ska du få, älsklingen, säger Tuss och bjuder på godis och pus­ sar när han kommer ner i hennes famn på golvet.

Tuss Bennergård är helt inriktad på att foto­ grafera djur. Förutom hundar tar hon även många porträtt på hästar och katter. Professionell foto­ graf blev Tuss först efter fyrtio. Som tioåring hade hon visserligen fått en Leicakamera och foto­ graf var drömyrket, men betygen hon behövde då fanns inte. I stället flyttade hon till Italien, utbildade sig till zonterapeut och lärde sig att läsa 13 | no 3/2021

ANDERS G WARNE

uss Bennergårds studio finns i en mexi­

Text Martina strand Nyhlin foto ANDERS G WARNE & Tuss Bennergård

Tuss Bennergård är helt inriktad på djur.

auror, vilket hon sedan jobbade med. Men för tretton år sedan blev längtan efter att fotografera för stark.

– Jag drog ner på mitt andra jobb och tog upp mitt gamla intresse. Sedan började jag känna att jag bara ville fota djur, för det var det jag tyckte var roligast! Så jag började gå specialkurser och lära mig mer om att driva ett företag.

Tuss har nu bland annat gått kurser med djur­ fotografer som italienske Claudio Piccoli, polska Alicja Zmyslowska, Haron Haghuis och Audrey Bellot. Med Audrey Bellot skulle hon ha ordnat en workshop, men pandemin kom emellan.

– Jag gillar en naturlig stil, med naturlig redige­ ring där man bara förstärker det som finns i bilden.

Jag är 60 år och lärde mig fota när Photoshop inte fanns, jag vill inte redigera sönder bilder, säger hon.

Det som lockar med att fotografera hundar är framför allt att det är så mysigt att träffa dem och att de inte är lika självmedvetna som människomodeller.

– Men det är också en rolig utmaning att lyckas fånga deras personlighet och att jobba med ljuset och posen och få dem att se stolta ut där de sitter, säger Tuss.

Tuss får ofta höra att hon är ovanligt bra på att komma nära hundarna.

ANDERS G WARNE

»Ju mer bekant jag blir med hunden, desto bättre blir bilderna och det är ju de bra bilderna hundägarna köper.«

– Folk blir helt paffa: »Hur lyckades du med det där? Han sitter aldrig stilla. Nu bara sitter han så här«, säger de. Jag tror att det har att göra med mitt tidigare jobb där jag läste av människor, det är en kunskap jag även kan använda på djur, säger hon.

Men det är inte alltid hon och ägaren har samma uppfattning om vad som är en bra bild.

– Jag kan tycka att ljuset och uttrycket är perfekt, men ägaren tycker att »det där känns inte som min hund«, så då är det bara att fortsätta, säger Tuss.

Hon bokar ofta en halvtimme för fotografering, men det blir minst en timme.

– Ju mer bekant jag blir med hunden, desto bättre blir bilderna och det är ju de bra bilderna hundägarna köper, säger hon.

Tuss låter Winston få en paus i fotograferingen och vi intervjuar medan han ger sig av på en liten upptäcktsfärd i källaren. Plötsligt hörs skall från våningen över. Winston har klättrat upp för trappan och lyckats få upp dörren in till Tuss hem och får en utskällning av Tuss egen hund,

Puma. Intervjun avbryts och Winston hämtas ner i källaren igen, och får klappas om lite innan foto­ graferingen kan fortsätta.

F

ANDERS G WARNE

Det är en utmaning att fånga hundars personlighet.

ör den som vill fotografera djur är det inte

bara att skapa en studio, bygga en hem­ sida och köra i gång. Att leva på enbart privatkunder är väldigt svårt. Tuss har genom åren kompletterat hemmastudion med att fotografera hemma hos uppfödare, flytta ut fotoverksamheten till hundmässor och hund­ evenemang och även ute till djurbutiker. Hon har även jobbat för tidningar och reklambyråer och gett fotokurser till privatpersoner som vill bli bättre på att fota sina djur.

– Det går inte att leva på bara privatkunder. Jag måste jobba även redaktionellt och jag behöver jobba med reklam. Så jag har jobbat med tidningar som Härliga hund och Hundsport. Och nu vill jag satsa utomlands faktiskt.

Tanken är att sälja till reklambranschen utom­ lands.

TUSS BENNERGÅRD BOR Huddinge.

HEMSIDA Tussochtass.se.

KURIOSA Tuss har själv labradoren Puma och katterna Nosse, Ultra, Lindy och Sessan.

fotografisk tidskrift

| 14

ANDERS G WARNE

Hundägare är ofta ganska stressade och nervösa inför en fotografering. Här syns reportern själv med sin vovve.

– Det spelar ju ingen roll om bilderna tas i Sverige, om det nu inte är så att hundmaten måste visas framför just Eiffeltornet förstås, säger Tuss.

Ett jobb Tuss är väldigt nöjd med är när hon fotade Zookompaniets kunder. Då fotade hon ­ 86 kunder och fick både betalt för jobbet från zoo­ butiken och en summa per bild av kunderna, plus extra kopior. Dessutom finns bilderna på kunder­ nas hundar nu för beskådan i butiken.

– Det var jättekul, men det är ett hårt arbete att fota så många hundar på så kort tid, säger hon.

Att ta ordentligt betalt är annars inte helt lätt.

Tuss kände sig till och med tvingad att sänka ­priserna för ett år sedan. Hennes minimifotografe­ ring kostar nu 1 900 kronor och då ingår fotografe­ ring plus 5 lågupplösta bilder.

– Sedan jag sänkte priserna kommer många fler hit, säger hon.

Fototekniskt är utmaningen för Tuss att hundar rör sig snabbt och att det ibland kan vara svårt att få till skärpan. Rufsiga hundar med buskiga ögonbryn är extra svåra att fota, för man vill ju se ögonen.

15 | no 3/2021

Svarta hundar är svårast att fota utomhus, men vita hundars päls flyter lätt ut i blixtljuset.

Tuss kompletterar oftast sin studiofoto­ grafering med en fotostund utomhus. Hon för oss till ett vackert grönområde nära hemmet, där ljungen står lysande rosa. Nu blir det spän­ nande, för tanken är att Winston ska fotas utan sele och koppel.

– Ja, precis där ska du sitta, säger Tuss när ­Winston har satt sig i perfekt position på en sten.

Men lika fort som han satt sig flyttar han sig igen, innan Tuss hinner få upp på kameran. ­Godiset åker fram och Winston sitter snart på rätt plats igen och Tuss lyckas fånga honom inramad av den ljuvliga ljungen. Tills en Golden retriever dyker upp på gångstigen och allt vad fotografering heter plötsligt är bortglömt hos valpen. Matte lyckas fånga honom i famnen innan han smiter, men en liten stund senare lyckas han ta rygg på den förbipasserande hunden.

– Winston, Winston! hojtar Tuss hjälpsamt medan matte jagar ifatt hunden.

»Rufsiga hundar med buskiga ögonbryn är extra svåra att fota, för man vill ju se ögonen.«

ANDERS G WARNE

Tuss kompletterar ofta studiobilder med utomhusbilder.

Hjärtat klappar när fotograferingen börjar om igen. Det gick bra, han försvann inte för evigt i ­Huddingeskogarna.

Tuss tar in stressen.

– Om du bara är lugn så ser vi om det går att börja om. Jag förstår, det är jobbigt för dig också det här, säger hon för att lugna.

Hundägare är ofta ganska nervösa och stressade inför en fotografering. Tuss brukar bemöta det genom att vara tydlig med vad hon behöver, var ägaren ska stå och hur den bäst hjälper till.

– Är de för besvärliga så säger jag till: Säg ingen­ ting, stå bara där, säger hon.

Vissa hundägare kommer faktiskt med en ­ganska nervös grundinställning.

– Alla vill ha fina bilder men vet inte om deras hund klarar av det. Då kommer min kunskap om att lugna hund och ägare in, säger Tuss.

Tuss hälsar alltid på en hund utan att locka på den, och ganska snart brukar den ta kontakt.

Med riktigt vilda hundar händer det att ägaren får hålla hunden just innan fototillfället, släppa

en sekund och då får Tuss ta bilden. En rädd och orolig hund har Tuss kanske bara en eller två chan­ ser att fota.

– Men det brukar bli bra, jag har aldrig varit med om att det inte blivit några bilder alls på en hund, säger hon.

T

uss vill att Winston ska stå med tassarna

på en stock, men det är inte hans grej, han springer fram till kameran så fort den knäpper till för att få sin godis. Desto roli­ gare är det att få springa i full fart fram mot kameran och mattes famn. Men sedan börjar han trixa och nafsa. Då bryter Tuss. Trött hund, trött foto­ graf och trött matte betyder att det är nog för i dag.

– Det är väldigt intensivt att fota hundar, säger hon.

Tuss har fotat otroligt många hundar i sitt liv.

Så många att hon inte vet hur många de är.

– Jag minns dem inte allihop, men när jag ser bilderna på dem väcks alltid minnet om hur det var att träffa dem, säger hon.

»Alla vill ha fina bilder men vet inte om deras hund klarar av det. Då kommer min kunskap om att lugna hund och ägare in.«

fotografisk tidskrift

| 16

TUSS BENNERGÅRD

Jack russell-valpen Winston avporträtterad av Tuss Bennergård.

17 | no 3/2021

MICHAEL REGAN / GETTY IMAGES

tankar om en bild

Som vulkanisk mark inför ett utbrott Författaren och journalisten Jesper Högström om ett fotografi taget på ett fotbollsderby i London i augusti mellan Arsenal och Chelsea i Premier League.

Linjerna. Gränserna. Vi kan prata hur mycket vi vill om drama, om passion, vi som påstår oss älska fotboll, men det vi egentligen älskar är ramarna som gör dramat möj­ ligt. Planens sidlinjer i rummet.

Matchklockans gränser i tiden. Alla de abstrakta avgränsningar som förvandlar det grymtande slagsmålet om ett runt föremål till ett skådespel, en ritual: offsideregeln, matchkalen­ dern, resultattabellen med sina geo­ metriskt perfekta kolumner (spelade matcher, vunna matcher, oavgjorda matcher …). All statistik som kan

trollas fram med ett knapptryck eller en uppåtsvajp: bollinnehav, moderklubbar, tidigare möten. Det definitiva med det. Som skänker oss den djupt tillfredsställande känslan av en process i livet som faktiskt är avslutad, avgjord, på ett sätt som det verkliga livets alla suddiga och sjas­ kiga förehavanden aldrig kommer i närheten av.

Det är väl så med alla sporter.

Det är därför ingen någonsin blir glad över den där dopnings­ undersökningen som i efterhand diskvalificerar segraren i OS-finalen

och ger guldet till den sjätteplace­ rade trinidadiern, som vill tala om för oss att det där världsrekordet vi såg blinka fram på tv-skärmen aldrig har funnits. Det väcker en rent existentiell oro i oss, som när Galilei ryckte jorden från universums medelpunkt och skickade ut den på kretslopp i rymden. Det är därför somliga fotbollsfans har svårt för VAR-prövningen som under­känner målet de redan jublat åt. Den kros­ sar illusionen om det definitiva, den förvandlar premiärföreställningen till en generalrepetition där en

nervös regissör ideligen hoppar in och beordrar att scenen ska spelas om. Men när matchen väl är avblåst, då är ordningen återställd, då är dramat avslutat: då är gränserna dragna igen.

Inom de där gränserna, är vi lyckliga, är vi tillfreds? Se på fotot från Emirates Stadium i London.

Se hur det skälver som vulkanisk mark inför ett utbrott, hur det rör sig och kryllar av obehag som det där golvet i Indiana Jones-filmen som visar sig vara fullt av ormar.

Se hur det myllrar som ett färdig­ fotografisk tidskrift

| 18

lagt tusenbitarspussel av en hel ståplatsläktares hat, frustration och avsky mot den lille spelaren längst fram i bild. Känn hur det trycker mot bildens kanter som vid någon av de där läktar­katastroferna som brukar inträffa med jämna mellanrum, där människor kläms till döds mot kravallstaket och galler.

Sanningen är att det kan vara en klaustrofobisk känsla innanför gränserna, att det kan vara outhärd­ ligt där – som för en svensk när Ukraina gör ett segermål på övertid 19 | no 3/2021

i matchen vi har ägt, när Caroline Seger, som enligt det på förhand skrivna manuset ska slå in den avgö­ rande straffen i stället dammar den långt över ribban. De där åtbörderna av hat och avsky, de där utropen och tillmälena man bara kan föreställa sig, hånet och förolämpningarna: de knutna nävarna, de uppsträckta fingrarna, saliven kring munnarna, de förvridna ansiktena! Kropparna som förvandlat sig till manifesterad illvilja! Ja, de är frånstötande, de gör att man vill fly från allt vad fotboll heter. Och de är själva ett uttryck

för viljan att fly från allt vad fotboll heter.

Man kan naturligtvis sätta som bildtext att spelaren på bilden heter Reece James, högerback född 1999, att åskådarna är Arsenalsupportrar och att deras vrede beror på att James blivit matchhjälte (som det heter i sådana texter) i lokalderbyt i London för Chelsea, att datumet är den 22 augusti 2021, säsongens andra omgång, och att slutresultatet blev 2–0 till bortalaget. Man kan fylla på med att det var James’ blott andra Premier League-mål i kar­

riären i hans 58:e match för Chelsea, att han även passade till matchens andra mål som gjordes av Romelu Lukaku, att resultatet var en blytung seger betydde en drömöppning på säsongen för Chelsea och en mardröm för Arsenal … Då är vi trygga inom fotbollens gränser igen.

Men om vi bara ser på bilden? Då är vi lika frågande som det Reece James kroppsspråk uttrycker där han står vänd mot all denna mänskliga olust. Då har vår tillflykt blivit det vi försöker fly från. / JESPER HÖGSTRÖM

Peirones

fotografisk tidskrift

| 20

JULIA PEIRONE

Julia Peirone är snart aktuell med en retrospektiv utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Här samtalar hon om dubbelheten i att vara människa med konstkritikern Lars-Erik Hjertström Lappalainen.

Text lars-erik hjertström lappalainen foto julia peirone

världar »Amarillo Starlight« från »Diamond Dancing«, 2017.

21 | no 3/2021

men då är det i stället svårt att greppa vad det är man känner igen sig i. En distinkt identifikation med någonting helt obestämt, eller åtminstone främmande – det är nästan som om motivet var osynligt.

JP: Det är ju en stor komplimang! För det är precis ...

LEHL: Det är så vi jobbar!

JP: Precis ...Vad var det du sa nu då? Jag är inte så intresserad av en bild som är en bild, utan av en bild som pågår mellan dig och bilden, i mötet.

Det du ser är egentligen bara dörren till ett an­ nat rum, som är intressantare. Så det är nycklar, men rummet du är i, där gubben och killen och alla kan känna igen sig, ett rum vi kanske delar gemensamt. Om jag kan åstadkomma det känner jag att det är fantastiskt. Så här, om man växer upp med två språk, som jag har gjort, man växer upp med föräldrar som har ett annat språk, ett an­ nat liv, så ska man hela tiden möta den här andra världen. Som liten upplevde jag att det var som ett glapp mellan olika möten. Jag kan minnas att som liten var allting att titta mycket och försöka förstå sig på, blandat med känslorna och krock­ arna hela tiden. När jag började skolan så var jag så här, tänkte jag så här: om jag bara tittar och härmar så blir det väl rätt. Dumma saker … Det var så mycket som var självklart för andra som inte var det för mig. Jag tror att det var därför jag blev intresserad av fotografi, för kameran är ett sådant bra verktyg att iaktta genom och att härma med på något sätt. Jag blev ju hooked på det när jag var 13, jag fick en kamera och man kunde plötsligt både gömma sig och få biljetter in. Och då blir det ju det här tittandet som är så aktivt, sam­tidigt som tittandet mot känslorna man har i sig. Förstår du? Din plats ... Det dubbla hela tiden: det du ser och hur du kan vara i det, hur du ser och hur du är i det sedda. Det är en strategi som jag har i mig sedan jag var liten.

LEHL: Ja, det är en uppdelning i sinnena där, å ena sidan de sinnen som kräver avstånd (som syn

NAMN Julia Peirone.

FÖDD 1973 i Lund.

BOR Stockholm.

UTBILDNING Högskolan för Fotografi, Göteborg, Konstfack, Stockholm.

Representerad hos Göte­ borgs konstmuseum, Kiasma, Nationalmuseum och Moderna museet, Stockholm med flera.

AKTUELL Retrospektiv Liljevalchs våren 2022.

JULIA PEIRONE

arna av din konst är nästan alltid likadan: unga tjejer porträtterade i avvikande ögon­ blick och obestämda situationer, vilket leds tillbaka på processen som ledde fram till dessa ekivoka men inte objektifierande bilder.

Julia Peirone: Ja! Varför är det så? Det är ju å ena sidan helt begripligt; mina verk öppnar lätt för en sådan läsning, »unga tjejers könsidentitet och maktordningen i samhället«, bla bla bla. Det blir tråkigt, för enkelt. Och det finns ju där, makten och blicken – men man kan vara både offer och förövare samtidigt. Dubbelheten i att vara människa. Ja, jag fotar tjejer, men för att ställa de stora frågorna – vem som helst borde kunna se sig själv i bilden, det är det som är kärnan för mig. Tjejerna är en canvas, där finns allt, och några grejer väldigt tydligt: vilsenhet, kontroll, brist på kontroll, ytan, bakom ytan, psykologin, samhället ... Allmängiltigt. Jag tänker så här: om man i ett helt liv fotar blommor, blir det till sist inte blommor det handlar om, man bara använder dem. Om jag snävar in mitt motiv blir blommorna större. Jag älskar ju humor – humor öppnar till allt, till komplexiteten. Å andra sidan – jag vet inte, en del är kanske lata? De skriver ju bara av pressreleasen. Det kanske är dåligt betalt? Till en utställning skrev jag faktiskt bara en ramsa, för att tvinga folk att titta själva. Men med tiden har det kommit folk som skrivit annat, Marit Kapla till exempel. Håkan Nilsson har också gått in med en annan blick.

LEHL: Det där med att känna igen sig ... Eller, jag börjar om: jag tycker att det är så fruktansvärt svårt att se vad det är i bilderna, vad motivet är.

Länge fixerar man ju blicken på bildernas negativa astralbild: den bild som inte valdes ut. Medan man tittar tänker man just på vad bilderna inte visar – det perfekta porträttet och så vidare – men det är svårt att greppa vad det är som faktiskt syns där. Någonting är det ju, i sig, inte bara som negation till den bild som inte visas. Och ändå kommer den där igenkänningen du nämnde –

VINCENT SKOGLUND

ars-Erik Hjertström Lappalainen: Beskrivning­

»Som liten upplevde jag att det var som

»Metal mouth« ur serien »Badland«, 2012.

ett glapp mellan olika möten. Jag kan minnas att som liten var allting att titta mycket och försöka förstå sig på« fotografisk tidskrift

| 22

JULIA PEIRONE

»Black velvet« från serien »Twisted cherry«, 2016

23 | no 3/2021

JULIA PEIRONE

»Lotta« ur serien »Bump, set, hit and spike«, 2014.

»Det skulle kännas som ett sådant där gelé­hjärta som man hittar i fickan.«

och hörsel) och de som kräver direktkontakt (som känseln och smaken).

JP: Jag brukar tänka så med mina bilder också, att ibland är det en doft jag är ute efter. Eller så här, när jag gjorde serien More than Violet (2010–2012), med de där tjejerna som ser lite drogade ut, då ville jag att det skulle kännas som ett sådant där geléhjärta som man hittar i fickan, som det har fastnat lite damm eller grus på. Bilderna ska smaka

och kännas som det. Jag brukar tänka så när jag ska hitta en riktning, en färg eller något. Det kanske har med det där med två språk att göra, dubbla tittanden eller ett känslomässigt tittande. Kanske är fel ... Jag tänker: tittande använder man för att bli bekväm i sin egen kropp. Ja, det där lät ju snyggt, men du förstår vad jag menar: man tittar för att hitta sin kropp i rummet. Och det är där jag tänker det här rummet som alla kan känna igen sig i. Det fotografisk tidskrift

| 24

JULIA PEIRONE

JULIA PEIRONE

JULIA PEIRONE

där rummet uppstår ju alltid från en väldigt enkel ram, men jag vet aldrig hur bilden ska se ut. Jag har sällan en idé som sträcker sig så långt bort, utan det börjar med dumhet, något banalt: en tjej ska gå i högklackat, ramla och resa sig. Det är kul att se på fail-videor, jag fick nog idén därifrån. Och skammen finns ju där, också hos den som tittar. En banal start, men där litar jag på min intuition, att jag kommer att komma djupare. Men i det skedet känner jag ingen stress att behöva förklara vad det handlar om, ens för mig själv – gör man det faller det platt. När det upprepas, någon ramlar och reser sig, blir det till slut någonting existentiellt. Och vad är det i den processen som fastnar i bilderna?

Det gör att det finns saker att upptäcka i bilderna, existentiella grejer. Du vet som när man är mellan sovande och vakande, dvala, dåsig, då kan man för­ nimma något genialt, som är borta när man vaknar.

Man kan inte få tag på det. Det är sådana ögonblick man ... Men efteråt kan man inte berätta. Och när man är i det kan man ju absolut inte berätta, för då är det för flummigt. Förnuftet kan ju inte förklara flummet.

LEHL: Men hallå, du är ju professor på konsthög­ skola! Där brukar man ju gnugga in i eleverna att de ska redogöra för processens alla välgrundade val.

JP: Inte jag. Jag kräver det inte. Och jag är inte professor på konsthögskola, utan rektor på en konstskola – helt annat! Ett välgrundat val kan ju dessutom vara »jag gjorde det för att det är kul«. Jag tycker att jag har varit väldigt intelligent en gång, när jag var liten. Jag insåg att jag måste skaffa mig ett jobb som var kul, annars skulle jag få ett tråkigt liv. Och nu tycker jag att det är tråkigt att det är ibland är så tillrättalagt i konstsammanhang och då blir det tråkigt. * * *

LEHL: Jag tänker på skammen där. När jag tittade

på tjejerna som ligger utslagna på ett partygolv i ­Diamonds dancing (2017) slog det mig att man inte står och kontemplerar formalismen i dem, voly­ merna och ljusets fall, för att det känns som om man tjuvkikade på motiven. Samma situation som när man sitter och lyssnar på samtalet vid bordet bakom, skamligt och en sådan enorm glädje!

JP: Foto är ett enda stort tjuvtittande. Jag gillar att tjuvtitta, sno något – och det skäms man ju lite över. Men jag tror att alla som är fast i foto är sådana, annars kunde de ju göra något annat. Det är ju lite dumt, men kul – och varför skulle man då inte göra det? Tjejerna på golvet är ju lite voyeu­ ristiskt. Offer och makt. Tittar man på sin älskare som sover gör man ett intrång, men det är ju också något så vackert! Jag gillar de dubbla känslorna.

När jag gjorde de högklackade bilderna kände jag mig som en kille som fotade mig själv som tjej. De där bilderna när de ligger på golvet är så vackra, rofyllda – men man vill kanske inte se sin dotter så.

Vackert och fult samtidigt.

LEHL: Ja, de bilderna är egentligen ganska kyska – man ser ju ingenting! Alltså, snusket ligger i mitt tittande. Det är två världar igen: det som finns givet i bilden, och den bild som den ger upphov till i mig.

JP: Ja, annars hade det blivit för enkelt, »maktlös­ het, unga tjejer är offer«.

25 | no 3/2021

»Nike«, »Sophie« och »Klara« ur serien »More than violet«, 2010–2012.

»Foto är ett enda stort tjuvtittande. Jag gillar att tjuvtitta, sno något – och det skäms man ju lite över.«

JULIA PEIRONE

»Sleepy head« ur serien »Twisted cherry«, 2016.

fotografisk tidskrift

| 26

» När man tycker

skrivningar som blev helt surrealistiska, »drinking herself into a flower«. Jag använder ord som bilder och det blir en resa med blicken.

LEHL: Men jag ville fråga om tjejens ansikts­ uttryck i Jag är alltid glad. Kan inte sätta fingret på det, uttråkad och anspänd kanske. Jag tänker mig att det där är exakt vår tids ansikte, det vi aldrig ser: ansiktsuttrycket som folk har när de tar en smyg­ paus på jobbet, av tomhet och beredskap på något som man inte heller bryr sig om, och ändå ska vara glad, flexibel, positiv, utåtriktad, självgående, älska utmaningar, alltid ge allt osv. osv.

JP: Alla hennes små miner kan uppfattas som flirtiga. Men det är nog för att det är så jobbigt att titta på hennes ansikten. Breven var också så, tråkiga och ansträngda. Och här är det en monoton röst som läser upp det i sju minuter och berättar om helt andra bilder: om någon som står i spagat, som pratar italienska, som har svart bälte i judo och så vidare. När man tycker att hon ser flirtig ut är det nog för att man där i ledan fantiserar för att få något kul att tänka på. Jag brukar installera den så att den liksom surrar i rummet, som en fluga som man vänjer sig vid och som till sist bara blir en del av tapeten.

LEHL: Tapeten som avgränsar det där tomma rummet som du brukar ha, men som ändå visar en värld.

JP: Ja. LEHL: Utställning på gång?

JP: Ja, Liljevalchs i vår.

LEHL: Retrospektiv?

JP: Oj, jag är gammal! Men, ja, fyra nya verk håller jag på med. Eller projekt. Det ena är om en tjej som dansar. Men när hon kom till studion och vi skulle filma ville hon inte dansa. Så nu jobbar vi därifrån. Och den andra utgår från att alla ser likadana ut på Instagram, gör samma miner och så vidare. Jag kan inte säga så mycket mer om dem. De andra är lite vagare ...

JULIA PEIRONE

att hon ser flirtig ut är det nog för att man där i ledan fantiserar för att få något kul att tänka på.«

LEHL: Jag är så enormt förtjust i verket Jag är alltid glad (2012), där du har filmat en tjej som tittar in i kameran, i grunden uttryckslöst, och en röst läser upp »Jag är ...«-meningar från brev som tjejer skickade som svar när du annonserade efter statis­ ter. »Jag är snäll, Jag är målmedveten, Jag är anpass­ ningsbar«, och så vidare. Det är fan ett mästerverk!

Gillar du det?

JP: Ja, men det är inte något av mina lättaste verk.

Det är inte så vackert och förföriskt. Jag fick kämpa lite med det för att känna mig bekväm. Är det inte för tråkigt? tänkte jag då. Men det har vuxit i mig.

LEHL: Ah, för mig var det nästan som ett facit.

Det var där jag såg det som jag fick för mig var det verkliga objektet i dina bilder: en värld. Det är det jag ser i dem. Det är egentligen inte tjejen jag är ute efter, utan världen i det där tomma rummet hon är i, och världen i henne. Hennes kropp är bara en gräns som reflekterar och släpper igenom delar från de olika världarna. Och tydligast var det i Jag är alltid snäll. På första nivån: rösten som beskriver vår tids ideologi som genomtränger allt – till och med barn använder säljfraser, managementspråk – som de förhoppningsvis inte tror på. Och mot detta hennes ansikte som ...

JP: Ja, när jag satte ihop färdiga meningar från de olika breven tänkte jag: Hur skapar jag den omöjliga tjejen?

LEHL: Du är bra med text! Du har skrivit bra saker i dina kataloger, och den här texten får ju så märkliga glidningar i sig: »Jag är envis. Jag är flexibel. Jag är lätt att lära upp.« Och i Waiting for red pigtails (2008) använder du samma typ av beskri­ vande ­meningar rakt igenom. I början säger de vad man ser, men mot slutet något helt annat, fast med samma ton och uttryck.

JP: Ja, vet du hur den texten kom till? Jag skulle städa. Då fick jag för mig att göra en katalogisering av bilder, så jag skrev ned exakt vad som syntes på dem. Sedan började jag klippa ihop dem till nya be­

Stillbild ur filmen »Jag är alltid glad«, 2012.

27 | no 3/2021

JOHAN BERGMARK

Det svenska punkbandet »Monster« porträtterat av Johan Bergmark.

fotografisk tidskrift

| 28

Konsten att fotografera gruppen Ju fler personer desto svårare för fotografen.

Vad krävs för att fånga en riktigt bra bild på en grupp personer? Vi frågar tre fotografer med lång erfarenhet av gruppfotots dilemman och psykologi Text anna henriksson

29 | no 3/2021

D

et handlar om att få bandet att se ut som

det låter, säger Johan Bergmark.

Han är en av Sveriges mest kända rockfotografer och har prisats för sina bilder fångade vid scenkanten. Nyli­ gen visade han sin utställning Let there be rock på Hälsinglands museum där artistvärlden från de senaste 27 åren skildras i bild. För tre år sedan kom fotoboken med samma namn ut, fylld med anek­ doter från olika plåtningar med alla från Robyn, The Hellacopters, Nick Cave, Jonathan Richman, Lill-Babs och Peter, Bjorn & John. Jag når honom på telefon i sommarhuset i Dalarna. Han börjar berätta om att det gäller att våga leka och få dem som ska plåtas att våga släppa sargen.

– Det är kul om något är lite »fel«, det ska gärna var lite obekvämt. Ser jag av en slump en soffa med två trasiga ben där vi ska plåta så tar vi och använder den. Jag tycker ofta att en gruppbild, som är svår att ta på papperet, är kul. Det är en utmaning som jag går i gång på som fotograf.

Han har alltid stenkoll på bandet. Men kan i övrigt ofta komma oförberedd till en plåtning, det vill säga att han inte i förväg kollar upp en lämplig plats att fotografera på. I stället brukar han parkera bilen där de ska mötas upp en dryg kvart innan, gå ett varv i omgivningen och notera det han ser.

Dåligt väder är inte något problem, utan det snarare tillför något.

– Det är svårare att kommunicera med sex personer än en och i ett band så har de dessutom sina roller i gruppen. Det är någon som är ledaren, någon som är pajasen, någon som alltid kommer

sent. Så jag försöker se vem det är som kanske tål en utmaning mer än de andra, ber den att göra något först. Då slappnar de andra ofta av.

Han nämner en bild med det svenska bandet Lilla Monsunen. En efter en av artisterna kom att traska rakt ut i sjön med kläderna på för att ta bil­ den han såg framför sig.

– Jag är bra på det jag gör och då gäller det att de litar på mig när jag säger »jag tycker att ni ska gå ner i vattnet«. Jag lade till att »jag kör hem er sedan så ni slipper frysa«. De hade egentligen inget där att göra, men bilden blev så sjukt mycket bättre.

En annan bild han nämner är den med svenska rockgruppen The Hellacopters i samband med deras återförening för ett par år sedan. Basisten var dock tillfällig vid tidpunkten.

– Varje bild ett band tar blir som ett visitkort.

Här var basisten inne tillfälligt, så jag sa att vi tar några bilder med honom bakom gardinen. Den blev skitbra, och de andra i bandet kunde därmed koncentrera sig på sin grej, utan att alla skulle haka upp sig på vem som var den nya basisten.

I kameraväskan hittas alltid ett vidvinkel­ objektiv på 20 mm och ett zoomobjektiv på 24–70 mm. Ett par blixtar ligger också nedpackade för att kunna styra ljuset vid behov.

– Jag vill vara med i matchen, helst ska jag vara på ta-avstånd och kunna flytta ett hårstrå på dem jag fotar. Det ska vara intimt och lite spänt. Inget garv. Jag jobbar ofta med djupet och vill fylla hela fyrkanten som är bilden.

– Ofta ligger jag på 45 mm. Ett objektiv på 80 mm är som tele för mig.

GUDRUN HOLM

JOHAN BERGMARK GÖR Porträtt- och pressfotograf, prisad för sitt rockfoto.

BOR Stockholm.

INSTA @bergmark69

GUDRUN HOLM GÖR Bröllops- och porträttfotograf.

BOR Smögen.

HEMSIDA isoletta.se

STEFAN TELL

GUDRUN HOLM

GÖR Porträtt- och produktfotograf.

BOR Stockholm.

HEMSIDA stefantell.se

Gudrun Holms kunder har ofta anknytning till Bohuslän.

P

å Smögen har fotografen Gudrun Holm

på Isoletta foto sin verksamhet. Bröllop och familjeporträtt fångar hon ute i det karaktäristiska bohuslänska landska­ pet. Hon berättar att hennes kunder ofta inte bor på orten, men att de har en stark anknytning dit. De har sommarhus, nära släkt med sjöbod eller så har de år efter år besökt en viss klippa. Hon utnyttjar gärna det och ber dem ta med henne dit.

– Jag brukar fråga var de har varit när de är här och prata med dem om att använda den miljön i bilderna. Jag vill att hela bilden ska berätta något om dem, säger hon.

Ett återkommande jobb är att fotografera moreller farföräldrar med sina barn och barnbarn. Hon förklarar tidigt att det aldrig är ont om tid. Hon är där för deras skull och kör på tills alla är nöjda.

– På ett bröllop går det ganska fort att ta en gruppbild på alla gäster, kanske fem minuter. Men under en fotografering av en familjekonstellation är jag tydlig med att det aldrig är bråttom, det kan ta 1–2 timmar beroende på hur gamla barnen är. Jag står

aldrig och trippar för att komma vidare. Och de får kika i kameran ibland för att stämma av resultatet.

Målet är att få dem att slappna av och agera naturligt.

– I och med att vi är på en plats som de har en relation till så är det enkelt att börja prata om vad den betyder för dem och på så vis blir de lätt avslappnade.

Jag brukar även avvakta lite och se hur de ställer upp sig på egen hand, vad känns naturligt för dem? Ofta är det bästa utgångsläget vad gäller placeringen, sedan kan jag gå in och ändra plats på någon av dem.

Ett annat knep är att få dem att stå nära varandra.

– De ska stå väldigt tätt, nästan så att det är pyt­ telitet pinsamt, då tycker jag det blir bra. Det leder ofta också till några skratt.

Hennes favoritobjektiv skiftar, men just nu är det ett på 135 mm för grupper. Med i kameraväskan lig­ ger ett objektiv på 35 mm. Ibland även ett på 85 mm.

Hon poängterar att det alltid är fasta objektiv som hon jobbar med.

– Jag försöker komma nära, och gillar inte att zooma. Jag tycker mig ha mer kontroll om jag går med fötterna i stället.

»De ska stå väldigt tätt, nästan så att det är pytte­litet pinsamt, då tycker jag det blir bra.«

fotografisk tidskrift

| 30

JOHAN BERGMARK

The Hellacopters förevigade av Johan Bergmark.

31 | no 3/2021

STEFAN TELL STEFAN TELL

Stefan Tell tycker att det är bra att snabbt ta kommandot vid fotograferingen.

fotografisk tidskrift

| 32

JOHAN BERGMARK

Det är viktigt att de han fotograferar litar på honom, säger Johan Bergmark

»Vi är inte Hollywoodkändisar, det är så här vi ser ut.«

Blixtar packar hon aldrig ner vid gruppfoto­ graferingar.

– Mina jobb sker uteslutande utomhus. Då hand­ lar det främst om att få ett så jämnt ljus som möjligt på alla i bild, antingen ska alla stå i sol eller i skugga.

En viktig pusselbit vad gäller gruppbilder, anser hon, är att gilla mötet med nya människor.

– Jag tycker om alla jag träffar och det tror jag smittar. Det är roligt att träffa dem och höra vad de har för historier. Man får bjuda på sig själv också, om de ska göra det så måste även jag göra det.

– Det är sällan folk tycker det är så kul att bli fotograferade, men det händer ofta att jag får höra att »det här var ju inte så farligt«. Trycka av en bild, det kan alla göra, men att få dem att känna att det är kul och säga »Shit, är det där jag?«, det är det inte alla som kan. Då blir jag glad och har lyckats med mitt jobb.

P

orträttfotografen Stefan Tell arbetar

runtomkring i Stockholm med en mobil fotostudio. Han fotograferar ofta olika konstellationer av grupper. Bland uppdragsgivarna hittas såväl bransch­ tidningar som olika företag och organisationer.

– Ska jag fotografera ett antal personer för att bildsätta en artikel, så kanske det finns lite mer frihet att fånga den utifrån innehållet i texten.

Men gäller det ett företag som vill ha en gruppbild på exempelvis grundarna eller ett team brukar jag vara tydlig med att den bilden nog kommer att vara inaktuell snart.

– Jag frågar dem, varför ska den tas? Hur ska den användas? Gruppbilder har ofta dåliga förutsätt­ ningar från start, man stjäl av människors tid och personer byts ofta ut, då måste det finnas en ordentlig tanke bakom.

Nyckeln för att lyckas med en gruppbild, som han ser det, är att kunden är med på premisserna och har koll på det förväntade resultatet. En annan grej är att snabbt ta kommandot vid fotografe­ ringen.

– Jag förklarar vad jag behöver ha ut av dem. Ju tydligare jag är, desto enklare är det för dem som

33 | no 3/2021

ska fotograferas att förhålla sig till uppgiften. Det ligger mycket koreografi bakom en gruppbild, det är som skådespeleri. Om den ska utstråla »kolla på oss, vilket gäng!« måste den känslan och idén ha sålts in till dem som är med.

Samtidigt poängterar han vikten av att sänka förväntningarna. Vissa har förmågan att ställa upp sig som gänget i tv-serien Vänner, andra är lika stela som en dockteater.

– Vi är inte Hollywood-kändisar, det är så här vi ser ut. Ofta blir en spontan bild som jag tar när de står och pratar innan den där de är koncentrerade och kollar in i kameran bäst. Förut rensade jag ­ganska hårt i urvalet till kunden, men i dag får de även den typen av bilder.

Han är noga med att erbjuda att ta flera olika typer av gruppbilder, som på ledningsgruppen, grundarna och andra konstellationer för att öka användbarheten av bilderna för kunden, när han ändå är på plats. Han är även mån om att direkt justera eventuella fel, som att någon blinkar, har ­ett passerkort runt halsen eller fipplar med något i handen.

– När jag var ny som fotograf tänkte jag, det fixar jag i Photoshop. Men jag vill inte sitta och ta bort en grej på tjugo bilder i efterhand. Jag spar enormt mycket tid och lönsamhet om jag fixar det i verklig­ heten i stället. Det är värt att hålla kvar dem några minuter extra för att justera sådana detaljer.

I kameraväskan packar han ner ett objektiv på 28 mm om det behövs bredd och ett på 50 mm om det inte är så stora grupper.

– Det är mest praktiskt och då får jag med alla i bild utan att ha väldigt långt skjutavstånd. Har du ett objektiv på 28, 35 eller 50 mm är du tillräckligt nära för att inte behöva skrika för att ge instruktio­ ner.

Stefan Tell ser även en stor fördel med grupp­ bilder, jämte ett enskilt porträtt, som han gärna nämner för att få folk att slappna av.

– I en gruppbild finns det mycket i bilden som betraktarna kommer att titta på, de tittar inte lika noga på en enskild person, det kan vara psykolo­ giskt smart att lägga fram.

»Mormor i köket« av Linda Maria Thompson ur boken »Emigrant Memoir«.

fotografisk tidskrift

| 34

Här nu, borta sedan

Hur förhåller sig egentligen fotografi till vårt minne? Och var går gränserna för det personliga minnet och det kollektiva? Och hur kan bilder lindra sorgen när någon man älskar går bort?

Text jenny morelli 35 | no 3/2021

Sedan återger bilden i det oändliga (ja, eller så länge fotografiet finns kvar) något som bara har ägt rum en enda gång.

I motsats till i rörlig film leder det som händer i fotografiet aldrig vidare till något annat.

Det här är min omskrivning av det Roland Barthes skriver i (den mycket läsvärda) boken »Det ljusa rummet«. Det är i den han etablerar sina kända be­ grepp punctum och studium och han försöker komma åt fotografiets genius, dess särskildhet i förhållande till andra konstformer. Efter att ha prövat olika all­ mängiltiga ontologiska grepp blir han mer personlig då han berättar vad som händer i honom när han ser ett fotografi av sin döda mamma som barn. Han studerar den lilla femåriga flickan på bilden och tycker sig närma sig sanningen om det ansikte han älskat och om fotografiets väsen, dess noem som han benämner det.

När min egen mamma dog nyligen upplevde jag lika starkt hur de bilder som föreställde henne som barn blev otroligt laddade att se på. Hur de kändes i kroppen. Lika lite som Barthes vill jag visa upp bil­ den av min mamma, ingen annan kan se och känna det jag ser. Mammas alldeles särskilda liv som det tog sig uttryck i fotografierna drabbade mig då hon plötsligt var borta. För andra är det bara ett svartvitt porträtt på ett okänt barn i tidstypiska 30-talskläder.

Vad är det fotografiet gör med oss? Hur förhåller det sig till våra minnen? Och var går gränserna för det personliga minnet och det kollektiva?

Här nu borta sedan. När någon dör splittras hem­ met och att ha fotografier som minne kan hjälpa till att lindra smärtan i detta. För de som är kvar kan det också vara svårt att ta ställning till vad som ska sparas och vad som ska slängas. Här kan fotografier bidra till ett avstånd som de efterlevande behöver för att fatta beslut kring uppdelningen av ägodelar.

AGNES THOR

E

tt enda ögonblick tas ett fotografi av något.

Agnes Thor kom på idén till Arvsfoto då hon fick

i uppdrag att fotografera sin egen gammelfasters hem innan uppdelningen av dödsboet. Hon doku­ menterade hemmets alla ägodelar, stort som smått, och arvingarna kunde sedan i lugn och ro gå igenom möbler, porslin och tavlor inför bodelningen.

– I gammelfasters två hem tog jag 600 fotografier och när arvskiftet var avslutat gjorde jag en bok med några utvalda bilder. Då hemmet porträtterades i orört skick fick bilderna en poetisk känsla jämfört med till exempel mäklarbilder, och de fungerade både som ett minne och ett porträtt. De visade på vem faster var, att hon var noggrann och hon var en samlare. Jag är van vid arkivfotografering och har länge arbetat med så kallad estate planning åt en konstsamlare. Jag använder samma metod med Arvsfoto och fotograferar systematiskt alla ägodelar.

Bilderna förvaras i ett digitalt fotoalbum eller i det webbaserade systemet Artwork Archive.

Agnes Thor arbetar även konstnärligt, men Arvs­ foto är alltså inte ett konstnärligt projekt utan är tänkt som en tjänst till familjer och dödsbon.

– Ja, jag ville göra något som förenklar för männ­ iskor i sorg. Jag vet hur tungt det är att förlora någon och jag vet att det kan vara svårt att fatta bra beslut när man är i kris. Jag vill att fotografierna både ska ha en funktion och vara till glädje för de efter­ levande, säger hon.

»Ja, jag ville göra något som förenklar för människor i sorg. Jag vet hur tungt det är att förlora någon och jag vet att det kan vara svårt att fatta bra beslut när man är i kris.« fotografisk tidskrift

| 36

37 | no 3/2021

AGNES THOR

Agnes Thor fick i uppdrag att porträtt­ era sin gammel­ fasters dödsbo.

LINDA MARIA THOMPSON

• »Balberg, Bjurholm« ur »Emigrant Memior« av Linda Maria Thompson.

• »Pikes Peak« ur »Emigrant Memior« av Linda Maria Thompson.

fotografisk tidskrift

| 38

LINDA MARIA THOMPSON

– I min egen konst använder jag mitt eget liv och har ofta en personlig ingång. Å ena sidan är jag nostalgisk och fotograferar poetiskt, och å andra sidan är jag nördigt organiserad och syste­ matisk. Men med detta sagt vet jag att fotografi är väldigt bedrägligt som just minne. Alla stunderna jag har fotograferat blir som frysta i tiden, medan andra, odokumenterade, minnen kan kännas mer levande.

I

idéhistorikern Karin Johannissons (också för­

träffliga!) essä »Nostalgia« från 2001 berättas det bland annat att ordet nostalgi från början betydde hemlängtan, nostalgi var en diagnos man satte på till exempel soldater i främ­ mande länder. De kunde bli sjuka av nostalgi, en del till och med våldsamma. Begreppet har sedan skiftat i betydelse över tid. Från att ha varit längtan tillbaka till en plats blev det under vår moderna tid en sentimental längtan tillbaka till ett då.

Detta är en tanke som Linda Maria Thompson tog fasta på i sin bok Emigrant Memoir. I den an­ 39 | no 3/2021

vände hon skadade fotografier från sin mammas vattenskadade album.

– Mamma har sagt att hon råkat ut för tre stora tragedier, först när hennes föräldrar dog, sedan när min pappa dog, den tredje var när alla hennes bilder blev förstörda. Mamma hade läm­ nat Sverige för USA och det var hennes Sverigeliv som förstördes. Ett viktigt arkiv för henne!

Bilderna hade krullat ihop sig som skulpturer.

Bilderna föreställer nära och kära till mamman.

Men skadorna har gjort att människorna på hennes bilder blir abstrakta, oigenkännliga och vilka som helst, det personliga och det allmän­ giltiga möts.

– Att hålla kvar, att bevara minnet blir ju vik­ tigt när vi förlorar något. Vi förlorar vår barndom, vi förlorar människor, vi förlorar platser, frivilligt eller ofrivilligt om man till exempel tvingas lämna sitt hemland och flytta till ett annat land.

Behålla eller släppa taget – båda drivkrafterna finns hos människan. Fotografi spelar en viktig roll här.

»Vi förlorar vår barndom, vi förlorar människor, vi förlorar platser, frivilligt eller ofrivilligt.« – Jag brukar tala om den dokumentära impulsen som är så stark hos människor. Trots att vi vet att allt är förgängligt och att det är omöjligt att hålla kvar saker för alltid gör vi vad vi kan för att bevara.

En plats man ser för sista gången vill man bevara, eller en vacker solnedgång man vill minnas, vi kan inte låta bli att ta bilden. Jag tycker det är vackert!

Att vi har den impulsen. Vi vill hålla kvar, vi vill minnas. Det är omöjligt men vi gör det ändå. På samma sätt som vi inte kan låta bli att fotografera solnedgångar fast vi vet att bilderna sällan blir bra och att alla gör det, säger hon.

I boken »Det som blir kvar« porträtterade Emanuel

Cederqvist dödsbon. Som mäklarfotograf med bas i Göteborg fick han ibland fotografera tomma lägenheter och dödsbon som innehöll spår av de människor som hade levt i dem.

– Det är något oerhört sorgligt med de bostäder där någon dött. Där finns alltid en viss laddning i luften, säger han.

– Det må vara hopplöst otrendigt att tala om men det går inte att komma ifrån att fotografi och minne har med varandra att göra. Och jag är särskilt intresserad av hur minne och perception samver­ kar. Hur folk läser bilder är så olika. De här bilderna på lägenheter är ju visade i flera olika kontexter, de har först funnits på Hemnet och sedan samlade i en bok, man tolkar dem nog väldigt olika beroende på

i vilket sammanhang man möter dem. Det snabba flödet på nätet för den som är på jakt efter en bo­ stad och det långsamma, konstnärliga läsandet när du ser dem i boken.

– Själva platsen som återspeglas i själva foto­ grafiet är också väldigt intressant. På platser precis som i bilder finns alltid ett då och ett nu. Även mina arbeten om landskap, till exempel i Sarek med The Margin of Error, handlar ju om förgänglighet och minne. Här, precis som i Det som blir kvar, har människor gjort sina avtryck. De kan vara svårare att se i yttre landskap men i Sarek är de mänskliga avtrycken tydliga.

Emanuel Cederqvist senaste projekt The Ditch har också en koppling till minne. Det skildrar en bort­ glömd försvarslinje som byggdes på norra Öland

under andra världskriget. Diket grävdes upp under andra världskriget för att undvika att tyskarna skulle kunna storma Öland norrifrån; diket skulle stoppa deras pansarvagnar.

– Jag har grävt i krigsarkiven och porträtterar diket.

Som att jag gräver upp något som har hänt och gör det synligt, får det att ta plats i det kollektiva minnet igen.

Kanske som ett slags visuell arkeologi, säger han.

När Linda Hofvander påbörjade arbetet med The Space

of Things som visades på Cecilia Hillström Gallery i våras utgick hon från material och föremål från sitt eget föräldrahem. Med hjälp av sin mammas gamla tyger skapade hon skulpturer i skala 1:1 av bordet, taket, fönstret, golvet med mera. Sedan fotograferade hon av dessa tygskulpturer och fotografierna visades fotografisk tidskrift

| 40

LINDA HOFVANDER

EMANUEL CEDERQVIST

• »Det som blir kvar«, 2014 av Emanuel Cederqvist.

• »The Stairs«, 2021 av Linda Hofvander.

» Det är något oerhört sorgligt med de bostäder där någon dött. Där finns alltid en viss laddning i luften.«

41 | no 3/2021

på utställningen. Hon säger att det finns flera spän­ nande beröringspunkter mellan fotografi och textil.

– Nästan alla människor har en koppling till både foto och textil. Och precis som fotografi bär tyger på sin egen tid och åldras. Lakanen och tygerna jag använt bär spår av tvätt, slitage och av de kroppar som använt dem. När jag arbetade med dem var det ett väldigt fysiskt arbete, tygerna ville göra som de själva ville och utsöndrade lukter som väckte minnen till liv när jag strök dem.

– Jag gjorde de här bilderna mest för mig själv, egentligen är de närmast privata, men jag har förstått att de bär ett slags allmängiltighet. Proces­ sen kring detta har känts meningsfull och jag har haft många samtal om förlust när jag skapade och visade verken, säger hon.

Hennes arbete med utställningen sammanföll med att hon höll på att riva sitt föräldrahem för att bygga ett nytt hus på samma plats. Så i det här projektet gick livet och konsten ihop.

– Men samtidigt har jag arbetat på precis som vanligt med det som råkar vara omkring mig, tagit tag i olika trådar, använt det som finns. Jag är inte särskilt teoretisk utan försöker i stället vara var ­öppen för det som sker runt mig.

– Att fotografera är som en ritual för mig. Att ladda det ögonblicket, att sätta upp kameran, skapa en position, leka, se hur ljuset faller. Men med de här bilderna har jag fotograferat väldigt rakt på, som en dokumentation. Det som är speciellt och viktigt för mig är vecken i tygerna, oskärpan, saker som uppstår i stunden, det slumpmässiga.

– En gång gjorde jag ett verk på Alma Löv i Värmland med avstamp i Selma Lagerlöfs ­litteratur. I hennes berättelser finns ofta känslan av att »allt kommer att gå åt helvete« och att allt det lyckliga kommer att försvinna. Så kan man fixera något med ett fotografi, säger hon.

F

ixera, ja. Vårt subjektiva minne som

ständigt rör sig sida vid sida med den stora berättelsen. Min önskan att genom fotografier förstå vad mammas liv var och konstnärens försök att skapa konst med material från sitt föräldrahem.

Det Hofvander säger om tyger och fotografier är intressant, något nästan alla kan relatera till. Foto­ grafi som ett personligt språk: jag visar en bild från semestern på min mobil och den jag möter visar strax en bild från sin semester.

Eller tänk på Instagram och de reaktioner man får där. Men byter jag från mitt privata konto (där mina systrar och min svärmor gillar allt jag lägger ut) till mitt professionella flöde får jag genast syn på den större berättelsen. Den konstnärliga och professionella nivån är högre och andra kvaliteter hos bilderna krävs för att de ska väcka känslor eller för att jag ska tycka att de är intressanta.

Tanken är månne banal men jag vill formulera den ändå eftersom alla dessa olika slags bilder ex­ isterar samtidigt i det visuella flöde vi är omgivna av. Och i strömmen finns fotograferna och konstnä­ rerna som rör sig mellan dessa poler i ett ständigt växelspel.

KENT KLICH

KENT KLICH

bokrecensioner

Mjukt tilltal om övergivna människor Klich går direkt på kärnan och tar sig snabbt förbi alla lager.

A tree called home

Kent Klich Dogwalk books, 2021 Form: Tina Enghoff Kent Klichs bildberättelse berör.

Boken A tree called home innehåller färgfotografier med ett mjukt tilltal, mättade färger och ett varmt, upp­ fyllande ljus. Jag dras omedelbart in i bilderna, och förflyttas till en insti­ tution någonstans i Ryssland. Där bor personer, svårt märkta av psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, som blivit ett med de slitna interiör­ erna. Deras isolering avspeglas i den påvra möbleringen och de anstalts­ gula väggarna.

Samtidigt är det i skildringen av mönster, material och texturer som

fotografierna i hög grad lever och andas. Det blir en uthärdlig genväg in till institutionens vardag. Kent Klich presenterar helt enkelt ett sällsynt verksamt och vackert färgfotografi.

Att bläddra i A tree called home är som att resa i tiden, till en plats bort­ glömd och övergiven av samhället.

Ofta står personerna uppställda och tittar rakt in i kameran. Närvarande men samtidigt avlägsna, inneslutna i sig själva. Men de leker också, stökar och lever sina liv. Människoöden vars gemenskap skapar inlevelse, trots att de egentligen bara flyter förbi på sidorna. Kent Klich ser individen och skildrar var och en med medmänsk­ lighet. Fokuserar på ljuset i tillvaron, men förskönar inte. Ostörda ger han de avbildade värdigheten tillbaka.

Kent Klich har en märklig förmåga att snabbt ta sig förbi alla lager. Att gå direkt på kärnan. Antagligen bara möjligt genom att han tillbringat så mycket tid innanför institutionens väggar. Han har återkommit hit under

Kent Klich blandar sitt eget bildmaterial med de intagnas egna teckningar och fotografier.

Inklippta mot det obestrukna papp­ rets svarta bakgrund svävar Aleksey Sakhnovs kantiga lådhus gjorda

»Att bläddra i ›A tree called home‹ är som att resa i tiden, till en plats bortglömd och övergiven av samhället.« tjugo års tid, från början inbjuden av en hjälporganisation med mål att återintegrera de intagna i samhället.

En klassisk position och metod för en fotograf. Och varför ändra något som fungerar?

av kartonger och förpackningar.

Rörande enkla former, tydliga tecken för hem och tillhörighet. De strålar som färgstarka ljuspunkter i mörkret. / MAGNUS BONS

fotografisk tidskrift

| 42

NICOLÁS WORMULL & RICARD ESTAY

Mångtydigt och avskalat Bildvärlden i »Volta« är tidlös och platslös.

Volta

Gabrielle Duplantier La maindonne, 2021 Form: David Fourré

GABRIELLE DUPLANTIER

Det portugisiska ordet volta, som är titeln på Gabrielle Duplantiers nyligen återutgivna bok, är mångty­ digt. »Promenad«, »kurva«, »slinga« eller »att återvända« är några av betydelserna som kan kopplas till ordet. Mångtydig är också den egna värld som fotografen bygger upp med sina fotografier. I Volta dominerar porträtt av kvinnor. Religiösa symbo­ ler återkommer, liksom levande och döda djur, och landskap med vägar som leder bort. Boken är sammansatt av bilder från flera av Duplantiers bildserier, bland annat Pays basque och Voltar a Portugal. Mångtydigheten rör framför allt förhållandet till plats.

Duplantier, med rötter både i Baskien och Portugal, för ihop platserna till en. Begreppet hem är centralt, men hon låter oss sväva i spänningsfältet mellan hemmet som fast plats och det nomadiska att bära hemmet inom sig. Voltas bildvärld är tidlös och på sätt och vis platslös. Trots att be­ ståndsdelarna hämtas från den nära

vardagen upplevs den som skild från den yttre verkligheten.

Gabrielle Duplantiers tekniska me­ tod är avskalad och konsekvent, men också fri och med utrymme för slump.

Mörk kopiering, tydligt korn, mer eller mindre oskärpa, någon gång en blixt.

Närvaron och kärleken till platsen och människorna är fullständig. Tekniken upplevs som en bisak, men ändå är den betydelsebärande. Oskärpan från exponeringstid och skärpeinställning löser upp tiden och rummet ytterli­ gare. Sättet att arbeta känns hemma i den svartvita bildtradition av person­ ligt, semidokumentärt berättande som länge varit vanligt inte minst i Sverige.

Fast egentligen handlar det inte om berättande. Den gamle MoMAkuratorn John Szarkowski skiljde på bilder som fungerar som fönster och som speglar – de som berättar om en yttre verklighet och de som reflekte­ rar fotografens eget inre. Här handlar det om det senare, men spegeln är lika mycket betraktarens, och genom egna associationer lockas man att gång på gång återvända (apropå titeln) i den poetiska drömvärld som läggs framför en. / MATTIAS LUNDBLAD

VÄRLDENS EGENHETER

TROLSKT OM SEMESTER

Diaspora letters

Semester

Nicolás Wormull & Ricard Estay André Frère Éditions, 2021 Form: Paulina Vivanco

Helga Härenstam Sailor Press, 2021 Form: Matilda Plöjel

Nicolás Wormull och Ricard Estay har skickat fotografier till varandra sedan 2019. Då bestämde sig Estay för att lämna Chile och flytta till Sverige, medan Wormull stannade kvar.

I boken kan man skåda resultatet av deras dialog.

Materialet har blandats och lämnats okommenterat och just därför är det nästintill omöjligt att veta vem som har fotograferat vad.

Fotografierna är kärvt vackra, vart och ett för sig, men det är först när de förenas som de skapar en alternativ sfär, ett tredje rum. Samarbetet för tankarna till hur visuella idéer har kommit att växlas och spridas mellan olika personer på internet. I deras projekt är globaliseringens effekter märkbara. Världens egenheter har smultit samman. »Diaspora letters« är en värdefull ingång till förståelsen av hur det kan kännas att höra hemma i flera länder eller ingenstans. Kameran blir i detta fall en livboj; den skapar trygghet och sammanhang i en värld som i övrigt är kaotisk. / SARA ARVIDSSON

43 | no 3/2021

Människor har ofta en tendens att förhärliga sin ledighet.

Helga Härenstams nya fotobok återger en semester, men dess bilder har inget gemensamt med konventionella skildringar.

Här syns bland annat krossat äggskal och en gubbe som ligger och guppar på en uppblåsbar svan.

Bilderna i fråga ligger instoppade i en ficka som är fastsatt vid bokens framsida. De är lösa. Att bläddra igenom dem känns lite retro.

Sidorna rymmer där­ emot bara text: en trolsk och dov dagbok. Personerna i författarens omgivning namnges inte, de kallas för »barnet«, »mannen« och »nagelbitaren«. Jag läser om mördar­sniglar, ögonbrynsfärgning och ett obesvarat mejl.

Härenstam har med detta projekt utmanat semesterbildstraditionen och slopat de pompösa turist­ attraktionerna. Anteckningarna och fotografierna hör ihop samtidigt som det uppstår ett glapp. Är detta ett poetiskt experiment ­eller rör det sig om en kritik av vår bildglupska och nöjestörstande samtid?

Jag är osäker. Däremot vet jag att boken är djärv och spännande. / SARA ARVIDSSON

ROBERT BLOMBÄCK

teknik

MARTIN AGFORS TEKNISK SKRIBENT

Framtida optik och sensorer Martin Agfors om hur den framtida tekniska utvecklingen ser ut och hur det kan påverka både fotografer och filmare.

Mycket av teknikutvecklingen nu och

den närmaste framtiden handlar om video, men i den här artikeln ser vi på vad utvecklingen innebär för stillbildsfoto. Jag fokuserar dessutom på de två allra viktigaste grundstenarna: sensorer och optik.

Den tydligaste utvecklingen nu och inom överskådlig framtid är att sensorerna blir allt snabbare. Utläs­ ningshastigheterna har ökat enormt vilket bland annat möjliggjort spegel­fria kameror med bra sökar­ upplevelse och autofokusprestanda.

Snart kommer vi se äkta globala elektroniska slutare vilket i sin tur kan ger ännu snabbare serietagning, tyst slutare samt blixtsynk med extremt korta exponeringstider.

Plus att vi slipper en dyr mekanisk komponent i kamerorna.

På längre sikt kan det här inne­ bära flera utläsningar per expone­ ring. Det skulle ge stora ökningar ­ i dynamiskt omfång, mycket mindre brus, plus exaktare färger och bättre detaljrikedom. Vi kan alltså i framtiden få motsvarigheten till multiskott – men inom loppet av så korta exponeringstider att vi kan göra det med rörliga motiv.

Rent tekniskt har den här utvecklingen bland annat blivit möjlig g ­ enom att sensortillverkarna fått ned priset på så kallad BSIteknik. Den bygger på att sensorns utläsningskretsar ligger bakom de ljuskänsliga delarna av pixlarna, i stället för framför och mellan dem.

BSI-tekniken öppnar även upp för så kallade stackade sensorer där varje

pixel kan innehålla minneskretsar och till och med utföra behandling av bilddata.

Snabba sensorer gör det tekniskt enklare att videofilma och använda enskilda bildrutor som stillbilder.

Men här finns andra problem, som skillnader i kompositionstänk.

Videofilmare vill ofta ha längre slut­ artider än stillbildsfotografer, och ryckig autofokus mellan bildrutor är inte ett problem för stillbilds­ fotografen, men i högsta grad för den som filmar video.

Antalet pixlar kommer sakta men säkert att fortsätta öka. Det är fortfa­ rande det enklaste sättet att öka den tekniska bildkvaliteten. Allt snab­ bare och strömsnålare processorer gör att kamerorna kan bearbeta data från det ökade antalet pixlar utan att tappa i övrig prestanda.

Det här har möjlig­gjort mer avancerade optiska konstruktioner som förr varit för dyra att ens överväga.

komplexa, asfäriska linselement som förr hade varit smärtsamt dyra att tillverka.

Det praktiska resultatet har så att säga kommit i två steg: Först fick vi drastiskt bättre optiska prestanda över en allt större del av bildytan, plus zoomar som presterar bra ge­ nom hela zoomomfånget. Baksidan har hittills varit större och tyngre objektiv. Men steg två i utvecklingen de senaste åren är att storlek och vikt har börjat gå ned igen, trots fortsatt ökande optiska prestanda.

Det andra steget förenklas av över­ gången till spegelfritt. En baksida med spegelreflexkameror är att ljuset som kommer ut från objekti­ vet måste skickas rakt bakåt genom spegelboxen, något som i synnerhet krånglat till konstruktionerna hos vidvinkelobjektiv och gjort dem stora och klumpiga.

Optikutvecklingen har verkligen

skjutit fart det senaste årtiondet.

Ett viktigt skäl är nya, avancerade datorprogram för att simulera resul­ tatet av olika linskonstruktioner. Det låter kanske tråkigt, men effekten på optikutvecklingen har varit spektaku­ lär. Utvecklingsarbete som förr tog en grupp erfarna utvecklare flera år, med många och dyra prototyper under vägen, kan nu göras utan prototyper på några veckor av en ensam kon­ struktör.

Det här har möjliggjort mer avancerade optiska konstruktioner som förr varit för dyra att ens över­ väga. Para ihop det här med att vi i dag till rätt måttligt pris kan gjuta

Andra faktorer som hjälper till att

få ned storlek och vikt är den ovan nämnda tekniken med gjutning av asfär­iska element. Ett enda ­asfäriskt element kan ofta ersätta en hel grupp av sfäriska element. En annan utveckling är allt billigare, mindre och lättare fokus­motorer. Det gör att komplexa objektiv kan ha flera små fokusmotorer i stället för en stor med krångliga mekaniska koppling­ ar till linselement som ska flyttas olika mycket. Dessutom drar vi för­ delar av allmän materialutveckling med lättare och starkare legeringar, starka och lätta plastmaterial och liknande. fotografisk tidskrift

| 44

SONY

INTE LÄNGRE SCIENCE FICTION I dagens objektivkonstruktioner används linselement med en komplexitet som varit på tok för dyr för serieproduktion för tio år sedan.

Här är ett fronlinselementet till Sonys FE 12–24 mm f/2,8 G Master, ett objektiv med specifikationer och prestanda som troligen uppfattats som science fiction för femton år sedan.

45 | no 3/2021

hej

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Gemensamma krafter gör oss starkare »Snöflingor är ett av naturens bräckligaste ting, men se bara vad de kan göra när de håller ihop« är ett citat av en okänd men insiktsfull person. Personer som slår sig samman kan uppnå mycket gemensamt i form av styrka. Nu ska jag beröra några organisationer som är viktiga för oss som yrkesmässigt verkar inom området fotografisk bild.

Bonus Copyright Access (BCA) bildades 1973 och består av 14 medlems­ organisationer inom områdena bild, ord och not och inkasserar medel genom licenser huvudsakligen på det svenska skolområdet samt för arbetsplats­ kopiering. Licenstagare är företag, organisationer, myndigheter och skolor. BCA inkasserar för såväl digital som analog kopiering. År 2020 tog BCA in cirka 290 miljoner kronor. Lejonparten av dessa medel går sedan tillbaka till upphovs­ personerna via deras respektive medlemsorganisationer; inom fotoområdet Svenska Fotografers Förbund samt Bildupphovsrätt (se nedan). Huvuddelen av avtalen grundas på en avtalslicensordning, resterande på uppdrag givna av respektive organisationer.

Bildupphovsrätt (grundat 1989) med sex medlemsorganisationer kan sägas vara bildområdets motsvarighet till musikområdets Stim. Via Bildupphovsrätt har du möjlighet att få ersättning om du har fått bilder publicerade i böcker el­ ler tidningar utgivna i Sverige (individuell reprografiersättning, IR), sålt verk till exempelvis en kommun eller kyrkan (individuell visningsersättning, IV), verk i

PKE ger upphovspersoner viss kompensation för inkomst­ bortfall när deras arbete kopieras för privat bruk ­enligt upphovsrättslagen. rörlig bild eller om ditt verk sålts vidare på en andrahandsmarknad ­(följerätt).

En del av intäkterna kommer från Bildupphovsrätts egen licensiering och en del från medlemsorganisationerna samt via statliga budgetanslag. År 2020 samlades 160 miljoner kronor in till bildskaparna.

Copyswede (bildat 1982) har 14 medlemsorganisationer inom områdena bild, ord, not och ton. Copyswede licensierar vidareanvändning av tv- och radio­program i en rad medier såsom exempelvis vidaresändning i kabel-tv, över internet och utgivning av tv- och radioprogram på dvd och cd. Utöver detta han­ terar de även systemet för privatkopieringsersättning (PKE). PKE ger upphovs­ personer och utövande konstnärer viss kompensation för inkomstbortfall när deras arbete kopieras för privat bruk enligt upphovsrättslagen. Detta möjliggör legal privatkopiering på exempelvis datorer, surfplattor och smartphones utan att upphovspersonerna behöver stå helt utan ersättning. Den ersättning som inkasseras av Copyswede fördelas sedan till respektive medlemsorganisation för vidare hantering eller fördelning till dess medlemmar. Copyswede för­delade mer än 280 miljoner kronor till kulturskaparna år 2020.

Det är långt över en halv miljard kronor! När dessa rikedomar sedan regnar ned över snöflingetäcket, det vill säga upphovspersonerna, är det viktig att hålla huvudet kallt och inte smälta ned och tappa det som håller oss samman.

fråga juristen

MU-AVTALET? Hej! Jag ska vara med på en fotoutställning med flera andra. Vi ska alla få samma ersättning enligt MU-avtalet trots att jag visar flest verk och får det största utrymmet.

Stämmer det som arrangören säger att alla ska få samma utställningsersättning? /Tova

SVAR: I princip stämmer det vad arrangören säger då MU-avtalets tariffer inte tar hänsyn till storleken på utställningen, antalet verk eller vilken slags konst som visas. Varje utställning be­ traktas som en helhetsupp­ levelse. Detta betyder dock inte att du måste acceptera det du erbjuds. Det är vis­ serligen arrangören som föreslår hur utställnings­ ersättningen ska fördelas, men vid fördelningen kan hänsyn tas till utställnings­ yta, exponering och upphovspersonernas olika roller. Det kan du framföra till utställaren.

RÄTT TILL GAMLA FOTOGRAFIER? Hej! På museer och fotoarkiv finns massor av gamla foton, t.ex. på Nordiska museet. Har de ensamrätt på dem? Om de fotograferat av en bild som är fri – har de rätt till den avfotograferade bilden då? /Klas

SVAR: Den avfotograferade bilden av den fria bilden (där upphovspersonen varit död mer än 70 år) är skyddad som fotografisk bild. Framställaren har skydd för denna framställ­ ning 50 år från det att fram­ ställningen med »fotogra­

fisk teknik« gjordes. Med fotografisk teknik avses då en bild som »uppkommit under inverkan av ljus på därför känsliga ämnen«.

Men även bilder som »framställts genom ett för­ farande som är jämförligt med fotografi« omfattas. I dag kan bilder uppkomma genom registrering på elektronisk väg, exempel­ vis genom digitalkameror.

Det är oklart om bilder framställda med skanner även omfattas av skyddet för fotografisk bild.

UPPHOVSRÄTT MOODBOARD? Hej! Vad gäller för upphovs­ rätt när någon gör en bildbrief eller en moodboard med exempelbilder av andra upphovspersoners bilder för att beskriva önskat uttryck? /Eewa

Svar: I princip ska en bedömning göras av bild­ briefen eller moodboarden om den uppnår verkshöjd eller inte. Begreppet »verk« är det som är styrande för om ett självständigt upp­ hovsrättslig skydd uppnås.

För att det ska räknas som ett eget verk krävs följande: verket ska utgöra upphovs­ personens egen intellek­ tuella skapelse, avspegla upphovspersonens person­ lighet, upphovspersonen ska ha uttryckt kreativ kapacitet genom att göra fria och kreativa val. Endast en domstol kan slutligt och bindande avgöra om ett alster ska betraktas som ett nytt verk eller inte.

Läs fler frågor och juristens mer utförliga svar på sfoto.se fotografisk tidskrift

| 46

PATRICK MILLER

NIKON D850 f / 6.3 ISO 31 1/160 Obj: 58 mm

inställningar

47 | no 3/2021

PATRICK MILLER, FOTOGRAF »Nikons 58 mm 1.4 är en gan­ ska skum sak att arbeta med, krävande men min ­favorit.

Ett stort huvudljus och en upplättning rakt bakom mot charcoalfond. Bilden är predestinerad svartvitt och mellantonerna gör jobbet.

Jag arbetar med stativ. En vän som också är fotograf fnyser åt det men jag tycker det ska­ par ett lugn till ögonblicket.

Det är måndag förmiddag, jag

är förväntansfull, men inte i form, fortfarande sliten efter helgen. Jag har några regler: att aldrig vara bakfull och att i möjligaste mån undvika måndagar för foto­graferingar, eftersom helgerna ofta hänger med en bit in på måndagen.

Alexander Ekman är en av världens trevligaste personer och likaså en av världens mest intressanta koreografer.

Han visade verket Eskapism på Operan precis innan corona­

helvetet bröt ut. Alexander hörde sedan av sig och und­ rade om jag ville ta hans por­ trätt. Han kunde bara på en måndag. Ekman är på dåligt humör, rastlös och ryckig. Jag får jobba på stativet som om jag hade handhållen kamera.

Vi arbetar på i en timme, samtalet lossnar. Det löser allt och det är en floskel värd att upprepa: den bästa inställ­ ningen är ofta ett bra samtal.

Jag regisserar aldrig i studion.

Kontakten är essensen.«

MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

aktuellt

NYA MEDLEMMAR I FÖRBUNDET Ulrika Claeson Månsson, Skövde; Carl Daag, Fridhem; Eira Desax, Järna; Gustav Eriksson, Huddinge; Tim Eriksson, Länghem; Linnea Frank, Sölvesborg; Anders Hallbäck, Ängelholm; Sandra Hallnor, Arvidsjaur; Kerstin Hermansson Löfgren, Årjäng; Lars Hoffmann, Gargnäs; Thorkel Ingers, Harlösa; Kim Jansson, Mantorp; Anna Johannesson, Staffanstorp; Jens Larsson, Borgafjäll; Robin Lundin, Göteborg; Fredrik Nilsson, Stockholm; Richard Praesto, Norrköping; Charlotte Strömberg Eliasson, Malmö; Wictor Sorgenfrei, Kalmar.

Här är styrelsen för Svenska Fotografers Förbund.

Styrelsen blickar framåt

Desax vill vara delaktig.

EIRA DESAX: »Som snart nyexaminerad yrkesfotograf tycker jag det är viktigt att vara delaktig i allt som händer i bildvärlden. Därför känns ett medlemskap i Fotografernas Förbund näst intill obligatoriskt. All den information som finns att tillgå genom förbundet är en otrolig tillgång som fotograf. Allt från rådgivning kring prissättning till försäkringar. Medlemstidningen Fotografisk Tidskrift är även ett stort plus som jag ser fram emot att läsa.«

HÅLL KOLL PÅ ALLA DINA FÖRMÅNER

Nu kan alla medlemmar i Fotoförfattarna söka stipen­ dium för boende i Svenska institutets gästbostad i Paris.

Stipendiet kan sökas två gånger per år och består av två veckors vistelse i en av Svens­ ka Institutets gäst­lägenheter samt ett resebidrag på 5 000 kronor. Ansök på hemsidan fram till 15 oktober.

Du vet väl att du som med­ lem har bra rabatter på ramar, möjlighet att söka press­ legitimation och tillgång till marknadens bästa fotografförsäkring genom Gefvert?

Som medlem i förbundet kan du också välja att synas i den populära tjänsten Sök Foto­ graf där bildköpare kan hitta proffs. Du hittar alla förmåner under fliken Bli medlem på hemsidan.

JULIEN BOURGEOIS

HEJ MEDLEM!

NYTT BOSTADS­ STIPENDIUM I PARIS

SFF FÖRSTÄRKER JURIDIKRÅDGIVNING

Bo på Svenska institutet i Paris.

sff utökar och förstärker den juridiska rådgivningen.

My Berggren arbetar mån­ dagar och halva torsdagar och

MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

ANGIE GRAY

I augusti hade förbundsstyrelsen sitt första fysiska möte sedan pandemin bröt ut. Bland an­ nat tog den beslut om en satsning på att värva nya medlemmar och en ny arbetsgrupp har bil­ dats för att utveckla SFF:s Prisguide. 8 september höll styrelsen i en så kallad »Fotofrukost« och pratade med medlemmar om just prissättning. I mitten av oktober kommer de hålla strategi­ dagar tillsammans med nya verksamhetsledaren (porträtterad till höger). Styrelsen ser fram emot en höst med nya utmaningar. På bilden från vänster: Stina Stjernkvist, Marco Padoan, Paulina Holmgren (ordförande), Eric Asp, Jonas Berg, Anna Nordström, Lena Granefeldt, Tuana Fridén och Karl Melander. Kontaktuppgifter till dem alla finns på vår hemsida.

My Berggren ger juridiska råd.

svarar på dina juridiska frågor.

Du hittar hennes kontakt­ uppgifter på hemsidan.

KONSTEN ATT DELTA Ola Öhlin är projektledare för Konsten att delta. Det fotografisk tidskrift

| 48

MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

hej

PAULINA HOLMGREN FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Pandemin fick oss att hitta nya vägar »Men åååh, vad glad jag är att se dig! Vill bara krama alla.« En onsdag i slutet av augusti är det första gången den här styrelsen ses fysiskt sedan pandemin lamslog vårt samhälle och vår bransch. Vi beter oss som ett gäng barn första dagen på förskolan som träffar sina kompisar. Vi har rest hit från hela landet med munskydd och har nariga händer av all handsprit. Tiden har lärt oss att hålla avstånd och värna om våra medmänniskor. Alla är ­vaccinerade. Vi viftar med armarna och skickar slängpussar till varandra.

Jag känner hur jag myser när jag ser mig omkring. Vilken kompetens som är samlad här. Styrelsen är en brokig skara: män och kvinnor, yngre och äldre, från norr och söder, från stad och land och vi jobbar med fotografi och film på många olika sätt. Det sjuder av energi i det stora konferensrum­ met. Jag känner i hela kroppen att det var rätt beslut att ses på riktigt. För ett sådant beslut var inte enkelt att ta. Men det blir tydligt att man har saknat att vara i samma rum när man ska prata strategier och hur vi bäst ska jobba för er medlemmar. Visst är digitala möten bra för snabba beslut, men om en ledamot tycker att en idé är för liten att ta upp på ett tidspressat möte

Månsson-Gerde tror på samverkan.

Ny chef på plats Angelica Månsson-Gerde börjar som ny verksamhetsledare på Svenska Fotografers Förbund den 1 oktober. Hon är utbildad ekonom, kommer närmast från Visit Sweden och har tidigare varit med och utvecklat Postkodlotteriets Kulturstiftelse. Hon tycker det är viktigt med samverkan och hoppas att hennes erfarenheter inom förändringsledning, digital omställning, partnerskaps­ utveckling och strategisk kommunikation ska komma SFF till nytta, säger hon bland annat i en (längre) intervju på sfoto.se.

handlar om att yrkesverk­ samma personer inom kultur­ sektorn med olika bakgrund träffas och utbyter erfaren­ heter. I höst knyts han till Svenska Fotografers Förbund.

Läs på vår hemsida eller hör av dig till ola@olaohlin.se om du vill veta mer.

SÖK TILL SVENSKA FOTOBOKSPRISET

Fotoförfattarsektionen inom Svenska Fotografers Förbund delar årligen ut vis­ telsestipendier till Kavalla i Grekland. Sammanlagt delas sex stipendier ut. Stipendiet består av två veckors vistelse i Atheninstitutets gästhem och ett resebidrag på 5 000 kronor. Ansök på hemsidan.

Xenia Nikolskayas bok vann förra året.

XENIA NIKOLSKAYA

SÖK STIPENDIUM TILL GREKLAND

Nu är ansökan öppen för Svenska Fotobokspriset 2022. För att kunna söka måste du vara svensk med­ borgare eller folkbokförd i Sverige. Din bok ska vara utgiven under 2020 eller 2021 och ej ha blivit nominerad tidigare. Läs mer och ansök på sfoto.se.

49 | no 3/2021

Utan min revisor hade jag aldrig orkat. Jag har ibland varit uppgiven, men sedan tagit energin och vänt den till ett »jävlar anamma«. vid skärmen, går vi alla miste om något. Det är ofta dessa små tankar som är viktiga och föder diskussioner som sedan leder vidare till storskaliga, briljanta idéer.

Jag har på riktigt glömt bort hur det var. Att det är särskilt vid kafferasten och lunchpausen som samtalen frodas. Även jag har förblindats av vad alla har uttryckt som positivt med att jobba hemifrån. Visst är det enkelt och smidigt med möten på distans, men jag tror att de allra bästa samtalen uteblir. Det är tillsammans det händer.

Vi fotografer är ju till stor del vana att möta människor i vårt arbete varje dag, men den senaste tiden har varit annorlunda och vi har jobbat i stark motvind. Restriktioner har ritat om kartan och en del av oss strider mot Tillväxtverket om rätt till stöd, vilket jag av erfarenhet vet inte är lätt. Jag har själv både gråtit och legat sömnlös när nya kompletteringar ska skickas in. Jag har drivit mitt företag i 23 år, är det verkligen nu det ska ta slut? Utan stöd och hjälp av min revisor hade jag aldrig orkat. Jag har ibland varit uppgiven, men sedan tagit energin och vänt den till ett »jävlar anamma«.

Man kan ju alltid se sina motgångar som en erfarenhet i stället. Något att ta med sig framåt.

Några av oss har till och med kunnat utveckla våra affärsidéer och hittat nya kunder. Vi har lämnat vår bekväma zon och hittat nya vägar. Jag hör också flera röster om att uppdragen är på väg tillbaka. Senast i dag berättade en medlem att hon har färre uppdrag – men får mer betalt. Wow, vilken grej!

Så låt oss hoppas på en frisk höst med stormande medvind för oss alla.

JOANA CHOUMALI

utställningar

NO 3/2021 Ansvarig utgivare Jenny Morelli, jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se

˸ LAWRENCE ABU HAMDAN Bonniers konsthall, Stockholm 1 september–7 november

Korrektur Maria Taubert

˸ ÅSA SJÖSTRÖM Kulturen, Lund 10 april–27 februari 2022

Repro Torndahl Redaktionsråd Anna Henriksson, Mia Bengtsson-Plynning och Hanna Langenfelt.

˸ JAN HÅKAN DAHLSTRÖM Naturum Laponia 1 augusti–31 oktober

Omslagsbild Simon Johansson

˸ JOHAN BERGMARK Hotel Lydmar, Stockholm 9 september–9 januari

Bildbylines Margareta Bloom-Sandebäck

˸ ZANELE MUHOLI Bildmuseet, Umeå 27 november–8 maj 2022

Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla

˸ ANNIKA ELISABETH VON HAUSSWOLFF Moderna museet, Stockholm 23 oktober–20 februari 2022

Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Webbadress www.sfoto.se/f

˸ JOANA CHOUMALI ˸ ELISABETH OHLSON Länsmuseet Gävleborg 5 juni–17 oktober ˸ PER-ANDERS PETTERSSON Rydals museum, Mark 29 maj–10 oktober ˸ HELENE SCHMITZ Sveriges ambassad, Washington 25 mars–1 december

Nakna kroppen tar plats

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Under hösten visar Fotografiska grupputställningen »Nude«. En av de 30 kvinnliga deltagarna är Joana Choumali, frilansfotograf från Elfenbenskusten. Här syns verket »Venus 5 – The light awoulaba«, vilket betyder skönhetsdrottning. Dockan och verket betecknas med »Taille fine« (smal midja) och är ämnat att visa att dockan följer västerländska skönhetsnormer. Choumali använder sitt skapande fotografi för att utforska frågor om identitet och mångfalden av afrikanska kulturer.

Fotografiska Stockholm, 3 september–28 november Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net

˸ FOTOGRAFI OCH KONST RUNT SEKELSKIFTET Moderna museet, Stockholm 19 juni–9 januari 2022 ˸ KENT KLICH Tyghuset, Landskrona 2 oktober–30 januari ˸ PEGGY ANDERSON Abecita popkonst och foto, Borås 27 maj–10 oktober

˸ NYGÅRDS KARIN BENGTSSON »Med ryggen mot tiden« är Nygårds Karin Bengtssons största separatutställning hittills och visar verk från år 2000 och framåt. Hennes återkommande tema kretsar kring människans förhållande till tid och rum.

Zornmuseet, Mora 16 oktober–16 januari 2022

NYGÅRDS KARIN BENGTSSONS

˸ FRANK OCKENFELS 3 Fotografiska, Stockholm 4 juni–17 oktober

Annonser annons@sfoto.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035 fotografisk tidskrift

| 50

Sök fotograf Jonas Berg är bostadsfotograf och medlem i SFF. Du hittar hans och andra professionella medlemmars bilder på sokfotograf.se

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Albert Sten

Höga kusten, juli 2020. Det var inte sommaren då skogen brann.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Ring oss på 08-440 54 40 eller besök gefvert.se · Vi är en del av Söderberg & Partners