Fotografisk Tidskrift nr 4 2016

INNEHÅLL ENLIGT REKLAMFOTOGRAFERNA TONE SCHUNNESSONS TANKAR OM EN BILD

----------------------

MAKROKRYP MED JOHN HALLMÉN

------------------Fotografisk Tidskrift #4/2016

po

JOHN HALLMÉN, HÄSTMYRA

JOHN HALLMÉN, BARRHOPPSPINDEL

portfolion john hallmén

fotografisk tidskrift

| 2

3 | no 4/2016

JOHN HALLMÉN, HARKRANK

fotografisk tidskrift

| 4 JOHN HALLMÉN, VINTERFLICKSLÄNDA

JOHN HALLMÉN, VIVEL SJÄLVPORTRÄTT

NAMN John Hallmén.

BOR Nacka.

GÖR Fotograf och författare till böckerna »Minimonster i naturen« och »Kryp«.

Undervisar i fotografi.

HEMSIDA johnhallmen.se.

Efter ett par minuter i telefon med John Hallmén inser man att det är en skicklig pedagog man har att göra med. Entusiastisk och villig att dela med sig både av de insekter han fotograferar och den teknik som behövs för att ta bilder på dem. John Hallmén är aktiv i olika forum och på flickr lägger han till exempel ut nyckelordsmärkta bilder med vilket kamerahus, objektiv, bälg, blixt och så vidare som använts.

5 | no 4/2016

– Jag tycker det är jättekul att bolla idéer med andra. I min nisch krävs dessutom att vi själva är kreativa vad gäller tekniska lösningar, det finns inga dyra objektiv, det dyraste makroobjektivet kostar cirka 20 000, säger han.

John Hallméns utrustning får han med i en ryggsäck och han cyklar ofta till de platser där han fotograferar sina småkryp. Oftast tar han bilder i 5–15 gångers förstoring, men det händer att han tar bilder upp till 100 gångers förstoring i sin studio.

När vintern kommer ligger naturen i träda men John Hallmén har glasrör i frysen där han förvarar insekter som han kan ta bilder på under årets mörka månader. Han tycker det är helt otroligt vilken variation det finns mellan utseenden på olika insekter och hans intresse för småkryp började med att han var intresserad av science fiction och rymdmonster.

– Ja, jag tar mina bilder på insekter för att de är så häftiga. Jag slutar aldrig att fascineras. Jag jobbar inte med att förstärka eller förändra färger i efterhand, jag vill återge dem så korrekt som möjligt. Ta en av mina favoriter, guldstekeln, alla färgerna uppstår på grund av att skalet är uppbyggt som en cd-skiva i flera skikt och färgerna uppstår i spelet mellan de olika tunna lagren. Det hårda skalet är det primära – färgerna uppstår som en bonuseffekt, säger han.

Hallmén arbetar med uppdragsfotografering åt bland annat Naturhistoriska riksmuseet men han anlitas även av företag inom industrin; han får inte gå in på vilka men min fantasi sätts förstås i rörelse.

Och så undervisar han. Och nej, det är inte mest killar på hans kurser, faktiskt mest tjejer. Fler böcker om småkryp och minimonster lär det bli framöver. / JENNY MORELLI

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Men samtidigt strider detta förhållningssätt mot allt vad jag anser vara värdefullt i livet. Livet är ingen tävling.

Du är inte dina bragder. inte dina bragder. Och vem vet om inte Sveriges skickligaste fotograf tar sina bilder just nu långt bort från mediernas strålkastarljus. Han eller hon kanske inte vinner några priser alls under sin livstid, hens storhet kanske tillhör morgondagen.

Och på tal om att vinna eller inte vinna så vann Fotografisk Tidskrift inte något Publishing Pris 2016 och nu tror kanske någon att surt sa räven och att det är därför jag skriver om prisfixering. Men nej, kvällen på Musikaliska surrade av samtal mellan trevliga fotografer, skribenter och formgivare. Och redaktören till tidskriften som vann ska bjuda mig på lunch. Bara det! »Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig«, skrev Jaques Werup och nu är han borta men hans diktrad finns kvar. Och en lång text i det här numret handlar om just fotografernas tankar kring sitt eget eftermäle. Vad ska hända med mina bilder när jag inte längre finns? Jag har blivit ombedd att ta upp frågan vid ett flertal tillfällen och Tommy Arvidson tog till slut greppet om detta stora ämne. Många intressanta frågeställningar kom fram, den ene skyfflar allt i en container, den andra märker upp alla negativ minutiöst. Hur ska man veta vad man ska spara och slänga? Hur vet man om det man gjort har ett värde för morgondagen?

Om varje nummer av Fotografisk Tidskrift är ett körverk så är spektrat brett mellan stämmorna i årets sista nummer, nedifrån John Hallméns småkryp tagna med makroobjektiv, via modescenen i New York, till satellitbilder tagna från Google Earth. Den engelska fotografen James Bridle vill göra oss medvetna om det övervakningssamhälle vi lever i och vi intervjuar fotografer som öppet och ärligt berättar om sina otrygga ekonomiska liv. Väl mött och god jul!

Tone Schunnesson är författare.

Tone Schunnesson debuterade under hösten med romanen »Tripprapporter« på Norstedts. Just nu studerar hon på Södertörns högskola i Stockholm och jobbar i en bar.

– Bilden resonerade med något jag tänkt på länge kring femininitet och abjekt som en manet.

Jag är helt besatt av maneter och när jag såg den här kvinnan fick jag starka manetvibbar, så jag visste direkt vad jag ville skriva. SIDAN 22

analoga respektive digitala bilder arkiveras, och hur de olika sätten att arkivera påverkar samtidsdokumentationen. Förr lämnade dödsbon fysiska fotoalbum efter sig, nu ligger de på Facebook och är inte lika enkla för museerna att komma åt.

Annars fotar jag en del porträtt åt tidningen Vi och de flesta som hör av sig. Just nu klipper jag ett par små filmer åt Svenska institutet. Kul att utveckla bildseendet genom film!« SIDAN 24

MOA KARLBERG DRAR TILL ARKIVET Moa Karlberg är fotograf.

– Det är alltid kul att besöka nya miljöer, särskilt sådana som allmänheten inte har tillträde till. Det har sagts förr att kameran är en nyckel till annars stängda rum, och att det är det bästa med att vara fotograf. Jag håller med. Jag älskar att plåta människor, men ibland är det skönt att bryta av med sterila, folkfria miljöer som den i Nordiska museets bildarkiv.

Det var imponerande att se vilken järnkoll intendenterna hade på vilka negativ och glasplåtar som fanns i vilka pärmar och lådor. Jag fick tillfälle att fundera på hur

SIMON BERG UTRIKESKORRAR CAROLINA MÅNSSON

»Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.« Så lyder raderna i Envoi av poeten Jaques Werup, skriven i samband med en skilsmässa. När han dog i höstas publicerade Expressen en text som inte alls nämnde hans poesi, bara rabblade upp alla priser han fått, ett liv på 1 000 tecken med total fokus på bragderna. Snopet för poesin.

Augustpriset, Nobelpriset, TT-priset, Fotobokspriset, Hasselbladspriset, Årets Bild. Vår samtid är extremt bragdfixerad. Vi kulturjournalister börjar ofta våra berättelser om andra genom att räkna upp alla utmärkelser personen har fått. »X har fått Y-priset, Z har fått X-utmärkelsen.« »Den internationellt uppmärksammade fotografen Si«, »den prisbelönte fotografen Så«. Jag gör det hela tiden och bidrar sålunda till oskicket.

En anledning är att jag vill att den jag skriver om ska få publikens eller läsarens förtroende. Mitt jobb handlar mycket om att haussa er och att lyfta fram alla de goda exemplen inom fotografi. Men samtidigt strider detta förhållningssätt mot allt vad jag anser vara värdefullt i livet. Livet är ingen tävling. Du är

TONE SCHUNNESSON TÄNKER PÅ MANETER CÉLINE BARWICH

Journalistiken speglar bragdfixerad samtid

3 MEDVERKANDE

ALEXANDER MAHMOUD

hej

Simon Berg är fotograf och lärare.

– Paris Photo var ett roligt jobb. Inte minst eftersom jag ändå skulle dit, men ärligt talat inte hade jättestor lust att åka. Semester utan mening är ju tråkigt, så det var bra att fokusera på vad jag tyckte om på mässan, samtidigt som man i dessa fall alltid slits mellan den mer seriösa delen av sitt uppdrag och det faktum att mässan gör Paris till en stad full av fester med gamla och nya vänner. Jag gillar att skriva och tänka kring fotografi. Jag finner stor lust i att teoretisera kring bild på nästan vilken nivå som helst, vilket jag också gör när jag undervisar. Ett jobb, hur litet som helst, ger en ingång och en roll som bäddar för betydligt fler möten och nya bekantskaper. SIDAN 38

FOTOGRAFISK TIDSKRIFT I SOCIALA MEDIER Följ fotografisk tidskrift på Facebook, Instagram och Twitter. Vi tipsar om artiklar och utställningar och delar snabba nyheter från fotografins värld. fotografisk tidskrift

| 6

JAMES BRIDLE

TRINIDAD CARRILLO

40

20 Portfolio / John Hallmén / 1 Hej / Livet är ingen tävling / 6

»Kyparen stämde mig på 10 000 euro.« SIDAN 32

Aktuellt / Han fick TT-stipendiet / 8 Utställningar & gästen / Anna Clarén / 9 Aktuellt / Ansikten från förr / 10 5 frågor / Alexandra Ellis ny på jobbet / 11

MOA KARLBERG

Aktuellt / Fotoskolan GBG fyller 50 / 12 På jobbet med / Andreas Öhlund och Marie Therese / 14

24

Essä / Om James Bridle och övervakning / 20 Tankar om en bild / Tone Schunnesson om maneten / 22 Artikel / Fotograferna och deras arkiv / 24 Enkäten / Så gör jag med mina bilder / 30 När allt går åt helvete / Magdalena Martin / 32 Rapport / Otrygga fotografer / 34 ANDREAS ÖHLUND & MARIA THERESE

Internationellt / Simon Berg i Paris / 38

14

Recensioner / Carrillo, Bogren, Inka och Niclas / 40 Praktisk teknik / Brus i underexponerade bilder / 42 Teknik / Nyheter från Photokina / 44 Juristen / Öppning i drönarfrågan / 46 Förbundssidor / Dags för Norrland / 48 Ordförande har ordet / Vi höjer rösten / 49 Sista sidan / Viskleken fortsätter / 50

7 | no 4/2016

FREDRIK LERNERYD

aktuellt

ÅRETS REKLAMBILD Årets reklambild är en tävling där de vinnande bidragen är de som bäst använt bilden som bärande idé i sin reklam. Det finns även en särskild kategori för fotografi som belönar hantverk i bilden. Vinnande bidrag presenteras i januari och i juryn sitter bland andra fotografen Ewa-Marie Rundquist.

WORLD PRESS PHOTO

JONATAN BYLARS

Ansökan till den internationella fototävlingen World Press Photo är öppen fram till den 6 januari. För att få delta måste man som fotograf skriva under etiska förhållningsregler som bland annat handlar om att inte vilseleda allmänheten med felaktig information kring bilderna, inte medvetet iscensätta bilderna och man måste lova att vara öppen och transparent om hela den fotografiska processen. Läs mer på worldpressphoto.org.

I Fredrik Lerneryds bilder finns en spirande optimism.

Prisas för bilder av slumbalett Fotografen Fredrik Lerneryd tilldelas 2016 års fotostipendium om 30 000 kronor från TT. Med stipendiet ska han finansiera ett avslut på projektet Slumbalett, som skildrar en balettklass i slumområdet Kibera i Nairobi, Kenya. TT-stipendiet riktar sig till unga nordiska fotografer, 30 år eller yngre, som behöver ekonomiskt stöd för att genomföra ett påbörjat fotografiskt projekt. Enligt juryn var det »det lågmälda sättet på vilket en spirande optimism utstrålar, och en skildring som visar på en annan miljö än den ensidigt eländiga« som avgjorde valet av årets stipendiat. Fredrik Lerneryd, som under pressläggning befinner sig i Nairobi, har publicerat bilder i bland annat Agence France-Presse (AFP), Al Jazeera och The Guardian.

Tärnhuvud får Gullers.

HON FÅR GULLERS STIPENDIUM Fotografen Anna Tärnhuvud har tilldelats årets KW Gullers stipendium för förtjänstfulla insatser på det dokumentära fotografiets område. Stipendiet delas ut av Nordiska museet sedan 1991.

Tärnhuvud mottog stipendiet den 1 december på museet i samband med öppnandet av en utställning med fotografen Kerstin Bernhards bilder.

Under fem års tid har Kuba Rose fotograferat skådespelare för att se vad som händer när de går in i sina roller. Nu släpper han boken Becoming somebody på det egna förlaget 2066. Han har fått följa med dem in i logerna och sminkrummen, när de övat rösten eller druckit kaffe, varit glada och förtvivlade.

Syftet har varit att dokumentera deras förvandling inför varje föreställning.

– Alla människor växlar mellan olika roller men skådespelare är experter på detta. Vad är det som gör en människa trovärdig? säger Kuba Rose.

KUBA ROSE

ROSE UNDERSÖKER TROVÄRDIGHET

Rose fångar förvandlingen.

DAGS ATT LÄMNA IN TILL ÅRETS BILD Inlämningen till Årets Bild 2017 är öppen fram till lördagen den 7 januari 2017 och man kan tävla i 12 olika kategorier. Delta kan alla

yrkesverksamma fotografer, medlemmar i Pressfotografernas klubb inklusive elever med studentmedlemskap.

Utmärkelsen Årets bild gick 2016 till Magnus Wennman. Läs mer på aretsbild.se. fotografisk tidskrift

| 8

EMIL NORDIN

JESPER MOLIN

gästen

ANNA CLARÉN FOTOGRAF & PEDAGOG

Spräng gränsen till det innersta

Jesper Molins porträtt visas nu på Abecita i Borås.

UTSTÄLLNINGAR LENNART DUREHED Almlof Gallery, Malmö 3 september–1 oktober

ANDERS ALM Black Door Gallery, Örebro 26 november–17 december

KRISTER HÄGGLUND X3 Galleri Ralf, Stockholm 12 december–29 januari 2017

LINDA MARIA THOMPSON Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, Umeå 13 november–23 april 2017

NYGÅRDS KARIN BENGTSSON /STINA BROCKMAN Konsthall Märsta, Märsta 26 november–4 februari 2017 ERIKA LARSEN Galleri Kontrast, Stockholm 10 december–8 januari 2017 GERRY JOHANSSON Galleri Elf, Göteborg 29 oktober–17 december NATHALIA EDENMONT Dunkers kulturhus, Helsingborg 4 november–19 mars 2017 ANNIKA VON HAUSSWOLFF Svenska institutet, Paris 11 november–19 mars 2017 GRACIELA ITURBIDE & CHRISTER STRÖMHOLM Mindepartementet, Stockholm 27 oktober–29 januari 2017 9 | no 4/2016

MARTIN BOGREN Fotografiska, Stockholm 17 november–5 februari 2017 THOMAS WÅGSTRÖM Galleri Final, Malmö 17 november–18 december JESPER MOLIN Abecita konstmuseum, Borås 17 november–12 mars 2017 JOHN S. WEBB Almlof Gallery, Malmö 26 november–14 januari 2017 SIMON JOHANSSON Galleri Axel, Stockholm 26 november–18 december 2017 SVENSKA FOTOGRAFER Abecita konstmuseum, Borås 17 november–12 mars 2017 Hitta fler utställningar på sfoto.se.

»Har du funderat över var gränsen går mellan det personliga och privata?

Hur självutlämnande ska du egentligen vara i dina fotografier? Går du inte lite för långt, bör du inte vara mer försiktig med ditt privatliv?« Det var i vimlet på en vernissage, som jag nyligen fick frågan igen. Jag får den ofta, vilket är bra, för då tvingas jag formulera mina tankar kring den självutlämnande berättelsen och dess förutsättningar. Min arbetsmetod går ut på att i fotograferingsögonblicket vara så ärlig och uppriktig som jag kan.

Hela poängen ligger i att berätta precis som jag upplever tillvaron, rakt utan förklaringar eller intellektualiseringar.

Men hur intressant kan det egentligen vara för andra? Dagböcker med vardagsberättelser eller familjealbum från semesterresor brukar sällan vara intressanta för andra än de inblandade. Om en privat berättelse ska få konstnärlig kvalitet måste författaren/fotografen komma åt det allmänmänskliga, det som berör alla. Men det allmänmänskliga hittar man inte i värnandet om det privata, tvärt om! En författare bör våga spränga gränsen till det innersta. Där, gömt i det mest privata, hittar man frågor om existens och mening. Där finns känslor som längtan, litenhet och begär. Där döljer sig sådant som förenar oss och det är trösterikt att få dela detta.

Men vad är det då som trots detta gör att upplevelsen av en självbiografisk berättelse kan kännas obehaglig, jobbig? Som om berättelsen är allt för påträngande, till och med genant. Det handlar inte om graden av självutlämnande, utan om graden av självömkan. Att få ta del av en annan människas sorg kan vara fint, men att behöva bära sorgen åt någon annan, det blir tungt och kletigt.

I Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv drabbas jag hårt av författarens sorgliga berättelse om hur han förlorar sin fru i samband

Att få ta del av en annan människas sorg kan vara fint, men att behöva bära sorgen åt någon annan, det blir tungt och kletigt. med att deras dotter föds. Malmquist berättar sakligt, han redogör nästintill kliniskt för händelseförloppet. Författaren delar med sig av en ytterst privat familjetragedi, med det blir aldrig någonsin påträngande att lyssna till hans berättelse. Tom Malmquist bär sin egen historia och sin egen sorg. Samtidigt förstår läsaren att berättelsen angår oss alla, eftersom livet också innehåller döden.

Elina Brotherus berättar i sin bok Carpe fucking diem om sorgen över sin egen barnlöshet. I ett fotografi står hon poserande med sin lilla hund i famnen, argt tittar hon in i kameran och ger oss fingret. Jag älskar den bilden! Då sorgen blir till vrede, som i sin tur flirtar med humorn, då kan ett uppsträckt långfinger bjuda in snarare än avvisa oss.

En självbiografisk berättelse om sorg och längtan kan vara nog så trösterik.

Men låt aldrig självömkan vara en ingrediens. Låt hellre vreden ta plats bredvid sorgen och släpp in humorn, då blir historien en motor, i livets tjänst.

NILS PETTER LÖFSTEDT OCH FOTOGRAFIER TAGNA AV POLISEN

aktuellt

NATURFOTOGRAFI FÅR EGET GALLERI

JOSÉ FIGUEROA

Naturfotografiska är ett nytt professionellt galleri i Hallstahammar med inriktning på naturfotokonst. Naturfotografernas förening har fyllt 50 år.

Invigningsutställningen var deras jubileumsutställning med cirka 85 verk representerade. Galleriet kommer framledes att arrangera 4 till 6 större utställningar per år med naturfotografi i världsklass.

Galleriet kommer också att vara en arena för debatt, samtal och folkbildning inom miljö-, natur- och klimatfrågor.

Kurator är Anders Geidemark, ordförande för Naturfotograferna. Utställningen pågår fram till den 3 mars.

Ring numret och lär känna personen.

Ansikten från förr berättar Malmöfotograferna/konstnärerna Nils Petter Löfstedt och Erik Vestman har flera gånger visat de arkivbilder som de hittat på Stadsarkivet i Malmö och Arkivcentrum i Lund. Då bilderna togs var det olagligt att inte ha ett arbete och det fanns en lösdriverilag.

– När vi hittade de fantastiska porträtten och senare polisrapporterna och utdrag ur lösdriverilagen så kändes det intressant. Dels på grund av kopplingen till i dag och hur vi ser på arbete och vilka åtgärder som tas mot de som inte har ett, men också att det gick att komma dessa personer närmare i och med det vi hittade i form av text, säger Nils Petter Löfstedt.

Bilderna trycktes upp med ett telefonnummer och placerades under en bro vid Malmö kanal.

Man kan fortfarande ringa numret på bilden och höra berättelsen om personens livsöde. Läs mer om konstnärsduon och deras övriga projekt på erikochnilspetter.se.

Vi möts på t-banan.

Fotografen José Figueroa, som flyttade till Sverige från Argentina för 15 år sedan, har tillbringat 72 mörka nätter på bron mellan Slussen och Gamla stan i Stockholm. Från den positionen har han smygfotograferat människor som reser med tunnelbanan.

Nu driver han ett Kickstarter-projekt för att finansiera boken »Kollektivt«.

– Stockholm är en segregerad stad men här i de centrala delarna av tunnelbanesystemet möts vi alla, skriver han.

Läs mer på josefigueroa.se.

DN I BILDSTRID Dagens Nyheter ligger i strid med KD-politikern Sara Skyttedal.

DN publicerade bilder från Skyttedals privata Facebook-konto, och publicerades dessa i en artikel.

Bilderna föreställer partiledaren Ebba Busch Thor under en resa till Israel.

Skyttedal ville ha betalt men DN bestred fakturan och hänvisade till »redogörelse för en dagshändelse«.

Dom avkunnas den 22 december.

ANTTI KARPPINEN

BILDER AV DET KOLLEKTIVA

Antti Karppinens retuscherade vinnarbild.

BÄST PÅ RETUSCH i Nordic Retouch tävlar deltagarna i kategorierna retusch, montage och abstrakt med sina bildkreationer. Alla bidrag

bedöms av en jury med några av Sveriges främsta fotografer och kreatörer. Den finske fotografen Antti Karppinen vann i kategorin Montage. fotografisk tidskrift

| 10

ELIN BERGE

NAMN Alexandra A. Ellis.

BOR Umeå.

AKTUELL Nytillträdd kurator och samordnare på Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, Västerbottens museum.

5 frågor

Alexandra Ellis är sjukt nyfiken Grattis till jobbet! Vad handlar det om?

– Främst handlar det om att ställa ut dokumentärfotografi. Jag har också ett nära samarbete med museets etnologer kring samtidsdokumentation samt med arkivet där hela Sune Jonssons samling finns. Till våren ska jag börja gå igenom hans material inför en utställning, delvis med helt nya bilder. Det ska bli väldigt spännande att se vad jag hittar i arkivet.

Kommer du fortsätta som fotograf?

11 | no 4/2016

– Jag har lagt ner uppdragsfotografiet men kommer fortsätta med egna projekt. Att vara fotograf är en viktig del av den jag är, det finns en styrka i att fotografernas verklighet också är min egen.

På vilket sätt är ditt nya jobb en utmaning?

– Jag känner ett stort ansvar gentemot fotograferna och fotografin och vill förvalta det här förtroendet väl. Det är också en utmaning att se

möjligheter i de stora förändringar som sker i omvärlden och i medielandskapet.

Konkreta planer?

– Bland annat ett dokumentärfotografiskt residency i Västerbotten med start nästa år. Vi arbetar även med att knyta fotograferna närmare museet, så att vi i ännu större utsträckning ska vara en mötesplats.

Just nu planerar jag bland annat workshoppar och Pecha Kucha.

Varför finns ett ofta ett sådant starkt engagemang hos just dokumentärfotografer?

– Jag tror att många fotografer drivs av viljan att förändra och att öka människors förståelse och kunskap. Jag personligen är sjukt nyfiken på människor. Att få delta i, och observera, en annan människas vardag är bland det roligaste jag kan tänka mig. / JENNY MORELLI

ANNIKA VON HAUSSWOLLF

aktuellt

NYTT ONLINEGALLERI SPART är ett nytt online-galleri för fotografi som säljer utvalda fotografier i begränsad samlarupplaga med både numrerade och signerade verk av kända fotografer och osignerade postrar. Bland fotograferna märks bland andra Roy Rossovich, Jacob Forsell och Sonja Hesslow. Bakom spart.se står Scandinavian Photo.

RUFFEL OCH BÅG Under hösten har många fotografer fått hem en blankett från det svartlistade företaget Bolagsupplysningen. Skickar man in pappret så krävs man på pengar – utan att man får något för det. Akta er även för att svara på brev från Nummerupplysningen. 5 895 kronor kostar det. Ruffel och båg!

»The Legacy of Beige« av Annika von Hausswolff som intervjuas i boken.

ALBERT WIKING

Fotoskolan i Göteborg 50 år!

Abramović inspirerar.

Fotoskolan i Göteborg fyller 50 år. De firar bland annat genom att i december släppa en bok om skolan som belyser fotografiets utveckling under det halva sekel skolan funnits. 24 fotografer inom olika kategorier är utvalda till att medverka. Niclas Östlind, doktor i fotografi på Valand, har bidragit med en text om fotografiets utveckling och tillsammans med Kalle Sanner, fotograf och före detta lärare på skolan, intervjuar han fotograferna och lärare som betytt mycket för fotografiets och skolans utveckling.

Bland de medverkande fotograferna märks Annika von Hausswolff, Ola Kjelbye, Lennart Durehed, Anna Hult med flera. Bokrelease var 9 december i samband med årets examensutställning på Göteborgs konstförening. Läs mer på deras Facebook-sida.

MÄNNISKOR SOM INSPIRERAR OSS FRIA FOTOGRAFERS FILIAL ÅTERUPPSTÅR Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm öppnade nyligen utställningen Fria fotografers filial med totalt 160 medverkande fotografer. Fria fotografers filial är inget historielöst påfund, utan ett 1980-tals koncept.

– Tillsammans med några kamrater drev jag på 80-talet galleri Gauss i Stockholm. På

ERJA RIITTA SALONEN

Fotografiska visar under perioden 9 december–19 februari 2017 utställningen »We Have a Dream«. Den består av porträtt och berättelser av 114 människor runt om i hela världen som lyckats med att inspirera andra till att finna sin dröm.

Dalai lama, Malala och Marina Abramović finns med bland de porträtterade. Bakom projektet som även ges ut som bok står de två vännerna Albert Wiking (fotograf) och Oscar Edlund.

Salonen ställer ut.

den tiden var fotografiet rätt så styvmoderligt behandlat.

Vi ställde bland annat ut Lars Tunbjörk, Tuija Lindström,

och Gunnar Smoliansky.

Och så arrangerade vi Fria fotografers filial, en utställning öppen för precis alla. Att nu återuppliva konceptet och ge alla en möjlighet att visa sina fotografier, oavsett genre eller stil, känns fantastiskt roligt, säger Karina Ericsson Wärn, chef på Kulturhuset Stadsteatern.

Utställningen pågår fram till den 29 januari 2017. fotografisk tidskrift

| 12

NRLDSDGRN 3 - 5 februari 2017 — hotell södra berget sundsvall

f oto : l e n a g r a n e f e lt

j o h a n b e rg m a r k - c a s p e r h e d b e rg - l e n a g r a n e f e lt j o h a n n a lu n d b e rg - e l i s a b e t h to l l fler föreläsare presenteras fortgående gemenskap, föreläsningar, fest, leverantörsutställning, möten, bildutställningar, inspiration, underhållning. boka 2017 års fotohändelse på: www.sfoto.se/norrlandsdagarna

ANDREAS ÖHLUND & MARIA THERESE

Alek Wek/STYLEBY, New York, 2016. »Spännande att jobba med någon som varit topp-modell i över 20 år. Underbar dag på jobbet med mycket improvisation och lek framför och bakom kameran.«

fotografisk tidskrift

| 14

Mening på bästa reklamplats

Fotograferna Andreas Öhlund och Maria Therese både arbetar och lever tillsammans, just nu är basen i Brooklyn, New York. De strävar efter att skapa meningsfullt innehåll i alla jobb de gör och de tycker att företag faktiskt börjar efterfråga ett modigare bildspråk. text: jenny morelli bild: Andreas öhlund & Maria Therese

15 | no 4/2016

och professionellt. De blev ett team, men det dröjde innan det blev officiellt. Länge fungerade hon som ett slags spökskrivare åt Andreas, en creative director förklädd till assistent på fotograferingarna.

– Många störde sig på att Maria Therese hade så mycket åsikter och inte var tyst och underordnad som en assistent förväntas vara. Äldre personer (framför allt kvinnor) verkade ha otroligt svårt för att en ung tjej kom och tog plats utan att ha gått den traditionella vägen, säger Andreas.

Andreas och MT lyckades vända på detta genom att kalla sig duo, och Maria Therese tog steget att även börja hålla i kameran. Samarbetet blev en nystart för Andreas som tycker att han tack vare det har utvecklats som fotograf.

Vad är den största skillnaden?

– Tidigare var jag mer lättsam med allt vad jag gjorde. Mina bilder var klassiskt kommersiella modebilder, och jag var mindre ifrågasättande.

Maria Therese bidrog med mer »content«.

Hur då?

– Hon står för ett slags ifrågasättande av varför man tar vissa bilder, och framför allt hur man

ANDREAS ÖHLUND & MARIA THERESE

A

ndreas Öhlund & Maria Therese är en fotograf-duo från Stockholm som sedan i somras bor i USA. När vi ses sitter jag med Facetime på Hornsgatan i Stockholm och de i Brooklyn, New York.

Deras dotter Valentine, 1 år, dyker upp med napp framför datorns kamera med jämna mellanrum.

Andreas Öhlund och Maria Therese är alltså ett par både privat och professionellt. Andreas har varit sin egen i drygt åtta år med ett förflutet som fotoassistent hos bland andra fotograferna Jimmy Backius och Andreas Sjödin.

De lärde känna varandra när Maria Therese extrajobbade som modell. Hon började med att göra retusch åt Andreas och andra fotografer. För elva år sedan, när hon var nybliven mamma, började hon retuschera bilder hemma på sin laptop.

– Jag gjorde det för att det var roligt och jag lade ner extremt mycket tid på det – min dåvarande pojkvän tyckte att jag var helt slut i huvudet. I efterhand insåg jag att det var en utbildning, så småningom kunde jag livnära mig på det, säger hon.

Efter att Maria Therese börjat retuschera exklusivt åt Andreas växte deras förhållande både privat

OM AÖ OCH MT: KARIN LUND: »AÖ och MT har ett väldigt tydligt bildspråk som aldrig spretar. Det är något naturligt över allt de gör, de använder väldigt lite retusch och aldrig för mycket makeup, deras bilder är aldrig superstajlade.«

ANDREAS ÖHLUND & MARIA THERESE

»Många störde sig på att Maria Therese hade så mycket åsikter och inte var tyst och underordnad som en assistent förväntas vara.«

Karolina Caune/Harper’s Bazaar Spain, Stockholm, 2015. »En beauty vi gjorde för Elizabeth Arden i spanska Harpers Bazaar.

Vi kontaktade två dansare på Folkoperan som då var aktuella i La Traviata. De var fantastiska att jobba med eftersom de förstår sig på rörelse på ett sätt många andra inte gör.«

fotografisk tidskrift

| 16

ANDREAS ÖHLUND & MARIA THERESE

Maria Borges/STYLEBY – Stockholm, 2016. »Maria har allt som vi älskar hos en modell.

Hon är genuin, uppmärksam, inkännande, kreativ och orädd.

Att hon vågade använda våra direktiv som utgångsläge för att sen bygga vidare på det själv. Det är fantastiskt när en modell blir inspirerad av ens direktiv och själv bidrar till att lyfta resultatet.«

17 | no 4/2016

ANDREAS ÖHLUND & MARIA THERESE

Lou Schoof/Cover Magazine, Köpenhamn, 2011. »Vi hittade Lou på en obskyr liten agentur i Tyskland och plåtade det här jobbet på henne 2011. Först 2014 fick hon ett internationellt genombrott.«

fotografisk tidskrift

| 18

ANDREAS ÖHLUND & MARIA THERESE

The Fashion FIle/Massimo Dutti AW, 2016. »Bilden är fotograferad i Hagaparken i Stockholm i somras.

Kunden och stylisten flög upp från Madrid.«

»Om vi ska kunna göra ett bra jobb så måste även kunden vara beredd att tänka igenom vad de står för. Det är en hel kedja.«

19 | no 4/2016

som gäller, annars går idén förlorad, säger Maria Therese.

Ni jobbar ju även mycket redaktionellt – varför det?

– I redaktionella jobb kan vi uttrycka oss på det sätt vi vill, vilket i sin tur leder till rätt sorts reklamjobb – som vi ju behöver eftersom vi har två barn och en hyra att betala, säger Andreas. Är tidningar modigare än företag?

– Det brukade vara så, men vi börjar se nya tendenser. Tidningarna säljer mindre och blir därmed fegare. Företagen däremot har förstått att de måste sticka ut för att överleva. Folk gillar ju inte reklam längre, det är så mycket spam. Vi är utsatta för ett enormt mediebrus och det har lett till ökad känslighet; vi klickar bort direkt om vi inte gillar tonfallet. Reklamkunderna börjar därför bli mer och mer öppna, och mer positiva till vår integritet som kreatörer, säger Maria Therese.

Och framtiden? Vad händer?

– Vi kommer definitivt tillbaka till Sverige så småningom och vi kommer att arbeta mer med rörlig bild och film. Maria Therese är väldigt intresserad av ljud, så det är bra eftersom det är det svåraste med att göra film, säger Andreas.

NAMN Andreas Öhlund & Maria Therese.

BOR Brooklyn, New York.

AGENTUR LundLund.

HEMSIDA andreasohlund-mariatherese.com KUNDER DKNY, GAP och Massimo Dutti samt modemagasin som Vogue UK, Instyle US, Harper’s Bazaar Spain, Glamour Paris, Styleby med flera.

SJÄLVPORTRÄTT

editerar och vem man använder som modell. Hon kunde till exempel säga till uppdragsgivaren: vad vill du ha sagt med det här? Till en början förlorade vi kunder på det, men man måste släppa vissa saker för att skapa utrymme att utvecklas.

Tillsammans har vi ett bildspråk som tar oss framåt. Vi är bättre tillsammans helt enkelt, säger Andreas.

Kan ni utveckla vad »content« betyder för er?

– Vi eftersträvar att personen framför kameran ska agera på ett sätt som kommer inifrån, så att man känner närvaro och personlighet i uttrycket, någonting mer än att bara vara snygg alltså, säger Maria Therese.

Skulle man kunna kalla »content« för meningsfullt innehåll?

– Om vi ska kunna göra ett bra jobb så måste även kunden vara beredd att tänka igenom vad de står för. Det är en hel kedja. Kunder som gillar att arbeta med oss uppskattar att vi jobbar på ett visst sätt; vi behöver tillit och tålamod för att det ska bli bra och vara involverade från casting till bildval.

Sättet vi regisserar på gör inte att varje exponering är bra – utan kanske bara en enda och då är det den

S Med projektet »Dronestagram« synliggör Bridle dolda angrepp.

James Bridle är konstnär, fotograf och hackare. I sina projekt gör han intrång i den övervakande blickens och bildens koder och försöker hitta de kritiska luckorna.

Text: louise wolthers Bild: James bridle

tändigt är vi betraktade och fotograferade och vi fotograferar oss själva i en hittills oöverträffad omfattning. Varje ny »smart« uppfinning som förbättrar nätverken för konstant visuell uppkoppling understryker det faktum att vi lever i ett fullt utvecklat övervakningssamhälle.

Genom hela historien har fotografiet spelat en viktig roll inom olika typer av övervakning. Det har använts för att identifiera och administrera människor inom byråkratiska, statliga arkiv, såväl som i koloniala och antropologiska klassificeringar.

Flygfotografier tagna från luftballonger, flygplan, drönare och satelliter har återkommande använts till vetenskapliga kartläggningar och översikter.

Dolda kameror har använts av detektiver, journalister och paparazzofotografer, men också inom frivillig voyeurism, exhibitionism och annan självframställning, som på senare tid har fått ett enormt uppsving i sociala medier.

Google Earth, Maps och Street View, samtidens ultimativa gatufotografi, är tydliga exempel på vardagsövervakning; ständigt strävar vi efter att förbättra vår översikt av världen genom en alltmer avancerad automatiserad teknik som på samma gång ökar vår egen synlighet.

Varje ny synteknisk uppfinning presenteras alltid med löften om ökad »öppenhet« och »insikt«, påståenden som oftast både är monopoliserade och västcentrerade, något som övervakningsaktivister och konstnärer ständigt försöker synliggöra.

En av dem är britten James Bridle. Han undersöker fotografiska övervakningspraktiker i verk som uppmanar oss att förhålla oss kritiska till just dessa praktiker. Samtidigt ser han ett ständigt ökande antal bilder från satelliter, drönare och kameror på Google-bilar som ett rikt och engagerande arkiv för konstnärer och aktivister. Bridle är en hackare i ordets vidaste bemärkelse: han gör intrång i den övervakande blickens och bildens koder och försöker på så sätt motverka och hitta de potentiellt kritiska luckorna i olika former av övervakning. Ett exempel är projektet Dronestagram, där han synliggör de många dolda angreppen med militärdrönare i Mellanöstern som varken myndigheter eller vanliga medier berättar om.

Dronestagram består helt enkelt av satellitbilder från Google Maps och varje dokumentation pekar ut en plats där potentiella dödliga attacker har

Betraktade och fotografisk tidskrift

| 20

inträffat. Han baserar sig på källor från människorättsorganisationer och självständiga journalister.

På detta sätt använder Bridle den nya maskinskapade landskaps- och dokumentärfotografin till att föra krigen närmare den västliga människans vardag. Som han själv skriver: eftersom vi konstant försöker bli mer förenade och intima online kanske vi också kan bli bättre på empati, etik och mänskliga rättigheter med hjälp av samma teknologier? Å ena sidan arbetar James Bridle inom samma tradition som de klassiska krigs- och dokumentärfotograferna, där själva synliggörandet är det överordnade målet. Å andra sidan problematiserar han de automatiska och ständigt synliggörande processerna i övervakningssamhället och är djupt bekymrad över att vi accepterar att bli fotograferade och filmade konstant. Då han exempelvis, under London-projektet The Right to Flight, i full offentlighet under flera månader flög en militär övervakningsballong med kamera, var det ingen som protesterade mot att bli observerad på det sättet.

Men hur kan man då undersöka och förmedla övervakningens bilder och blick utan att samtidig delta i och därmed öka övervakningsekonomin? Bridles strategi är att ändra bildmaterialet till estetiska abstraktioner som gör att man ändå inte kan använda bilderna till övervakning. Så gjorde han med filmerna från övervakningsballongen: all person-

»Google Earth, Maps och Street View, samtidens ultimativa gatufotografi är tydliga exempel på vardagsövervakning.« känslig information togs bort och han skapade en serie vackra, kalejdoskopiska videoverk med titeln Anicon. Titeln anspelar på anikonism, en praxis i vissa religioner som handlar om att undvika grafiska återgivningar och bilder av det gudomliga.

Bridle flyttar fokus från det mekaniska kameraögat till den mänskliga betraktaren – synupplevelsen blir kroppslig; till exempel berättar många att de mår illa av att betrakta hans Anicon-filmer.

Samtidigt är verket en hyllning till både flygfoto-

grafins historiska och den digitala teknikens nya förmåga att göra världen magisk. För det är viktigt för Bridle att förtydliga att han inte själv är kritisk mot de nyaste bild- och kamerateknikerna.

Tvärtom tycker han att teknologiska framgångar öppnar för skönhet, hopp och potential för positiv social förändring – bara vi erkänner att ingen teknik är neutral i sig. För att få egenmakt och kritiskt inflytande i vårt övervakningssamhälle måste vi med andra ord utbilda oss i den visuella maktens och synlighetens nyanser och tekniker, som exempelvis den fotografiska.

J

ames Bridles senaste verk är en direkt referens till den första gatufotografin i historien med personer som motiv, nämligen Louis Daguerres berömda daguerreotypi från 1838 av Boulevard du Temple i Paris. På grund av den långa exponeringstiden syns människor i rörelse inte alls på bilden – man ser bara en man som får sina skor putsade och den sittande skoputsaren.

I år åkte Bridle till samma plats, som i dag är Place de la République, för att filma folk på gatan.

Men i stället för att, som en modern gatufotograf, avbilda scenens personer suddar han bort de personer som rör sig förbi den fastmonterade kameran, vilket resulterar i en liknande spökaktig effekt som hos Daguerre. För att skapa denna effekt har Bridle omprogrammerat en mjukvaruteknik som vanligtvis används till att sudda bort bakgrunden i bilder och förtydliga personer i förgrunden för att kunna identifiera och spåra dem. Bridle omvänder och kodar alltså om spårningstekniker som i sin tur introducerar nya dimensioner som varken det mänskliga ögat eller fotografin annars kan rymma. Verket, som liknar en stillbild eftersom rörelser bara anas som långsamma skuggor, heter Diorama (for Louis Daguerre), eftersom Daguerre även var upphovsman till dioramat – en tablå som består av föremål placerade framför en målad fond.

Bridles omvända visualiseringsprocess har dessutom den effekten, att vår uppmärksamhet dras mot de människor som sitter stilla vid foten av monumentet på Place de la République eftersom de inte suddas bort. Det är de hem- och arbetslösa och andra marginaliserade personer som man vanligtvis inte märker. Den sociala gatufotografin och det engagerade synsättet har på så vis hittat en ny potential med de nya övervakningsteknikerna – om man vet hur man ska be- och omarbeta dem.

övervakade 21 | no 4/2016

JAMES BRIDLE James Bridle deltar i WATCHED! Surveillance, Art and Photography som visas på Kunsthal Aarhus fram till 31 december och sedan från 17 februari på C/O Berlin. Fram till 18 december visar James Bridle dessutom utställningen Apophenia på Galleri Image i Århus, Danmark, som är Nordens äldsta fotogalleri. Se hans verk på shorttermmemoryloss.com.

JULIA PEIRONE

fotografisk tidskrift

| 22

tankar om en bild

»Allt hon rör vid blir plötsligt till sten« Författaren Tone Schunnesson, aktuell med boken »Tripprapporter« skriver om ett fotografi ur serien »Twisted Cherry« av fotografen Julia Peirone.

När maneten tagit sig igenom de allra svåraste åren av den stora meningslösheten börjar den med övertygelse röra sig in mot land. Genom havet flyter den till synes planlöst, rör sig i takt med musiken genom korallrev och vrak, genom grottor och sanddyner, för att till sist, med hjälp av sina trådar, kräla upp ur havet för att lägga sig på stranden. Lägger sig maneten här för att dö? Ja och nej.

På stranden ligger maneten i flera dygn innan den till sist, i all sin förskräcklighet, reser sig upp och rör sig in mot staden. Betongen och asfalten och alla rusande fordon rör sig inte i takt med vattnets intuitiva kluckande och hur maneten än lyssnar och söker finner den aldrig havets tunga suckar som maneten varje morgon kokat sina ägg till. Maneten försöker skaka sanden ur sina trosor, den ligger som blöta stenar i håll-in-materialets beiga skrev. Maneten har klätt upp sig. Maneten föredrar monokroma outfits. Maneten är här nu.

Men maneten är ännu inget fast och krälar bara om andra krälar. Vid en första anblick kan den verka både prestigelös och lat, så är dock inte fallet, fallet är att maneten inte är mer än vätska i en påse Vad maneten ännu inte förstått är att den genomgår en förvandling. Men den känner i alla sina varma trådar att någonting är nytt. Skorna maneten har på sig är ett par skor redo för världen. Men världen förstår inte detta. Skorna maneten har bestämt sig för kombineras dåligt med hur maneten rör sig. Relationerna maneten har blir kortvariga.

Maneten försöker sig på olika taktiker för att hålla kvar människor runt omkring den. Maneten slingar håret. Maneten tränar. Maneten svarar på mejl.

Trots alla dessa ansträngningar blir manetens omgivning torr som fnöske redo att brinna upp så fort maneten försöker röra vid den.

Maneten vill göra någonting eget men ändå bekant. Maneten krälar runt husknutarna precis som den föreställer sig att alla andra krälar, maneten tror att trådarna är som kroppar är mest, att det som bränner är känslor men allt det där är bara en föreställning. Maneten kan inget dölja för maneten har inget att dölja.

Manetens blå ringar är inte röda, är aldrig röda.

Pulserar de ens eller är det en synvilla?

23 | no 4/2016

Maneten är vätska i en påse och hur ska maneten någonsin kunna förlora sig i en orgasm som hos alla andra börjar längst ner i tårna och sedan, som en löpande eld, brinner, upp genom benen, in i magen, med en kort andningspaus i bröstet, för att sedan försvinna ut i armar och hals, och till sist upplösas helt när den rör sig genom svalget, ut i munhålan och tar mod till sig för att våga språnget bort från tungan, ut i luften, för att hälsa sin älskare med ett Åh.

Vätska i en påse vätska i en påse.

Maneten dricker alkohol. Maneten är inte cynisk.

Maneten svarar på frågor och ställer frågor tillbaka.

Maneten börjar rimma. Maneten står i baren när bartendern tänt ljuset och satt upp stolarna på andra stolar. Maneten väntar på att någon ska säga: »Medusa, Medusa, släpp ner ditt hår så att jag en gyllene spegel får.« Men trots att den dröjer sig kvar utanför baren tills till och med diskaren går hem är det ingen som konfronterar maneten med manetens önskan. För hur ska någon kunna älska en manet? Hur ska någon omfamna en manet, hur ska någon penetrera en manet, hur ska någon bli penetrerad av en manet, när maneten bara är vätska i en påse?

Maneten svarar på mejl.

Maneten krälar bara om andra krälar.

Hur ska maneten förlora sig i orgasmen om orgasmen bara är vätska i en påse?

Maneten vet det inte själv men förvandlingen började när den krälade upp ur havet, och Maneten märker plötsligt av en förändring.

Förvandlingen/förändringen.

Maneten blir Medusa.

Medusa, Medusa, förskräckliga Medusa. Alla hon rör vid blir plötsligt till sten, hon krossar sin älskare under tyngden av sig själv. Medusa, Medusa, förskräckliga Medusa, när saliven når älskarens kind och runt den lilla droppen spott sprider sig stenen som ringar på det gamla vattnet, hela ansiktet stelnar, Medusa, Medusa, hon är äntligen Medusa, ut i munhålan och till sist ett språng från tungan: ÅH! / TONE SCHUNNESSON

Att spara ell fotografisk tidskrift

| 24

Den ena åker till återvinningen och hivar pärmar med negativ, en annan sorterar i arkiv och sparar allt.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf, dödstädar bland sina egna gamla bilder och ställer frågan – vem ska ta hand om våra fotografier när vi en gång inte finns mer? text: tommy arvidson bild: moa karlberg

er inte spara 25 | no 4/2016

MOA KARLBERG PER KRISTIANSEN

Ett museum måste hålla någon slags insamlingspolicy för vad som kan vara intressant för en bred allmänhet i framtiden. Vi lever trots allt i en tid där cirka 70 miljoner bilder laddas upp på Instagram, varje dag.

När Malmö museers dåvarande fotochef Ingrid Nilsson frågade fotografen Åke Hedström om han ville lämna sina bilder till museet blev han intresserad. Han slöt ett avtal med museet om att registrera, katalogisera och skanna bilder från ett nästan sextioårigt yrkesliv som fotograf, mestadels verksam i Malmö. Där fanns allt från mode- och reklambilder till reportage-, familje- och resebilder.

– Jag fick väl ungefär en vaktmästarlön, säger Hedström när jag träffar honom i hans hem. Men då fick jag friheten att själv göra ett urval.

2004 påbörjade han arbetet. 2011 var 10 634 poster registrerade, 5 400 bilder var inskannade. Åke Hedströms negativ och en stor mängd originalbilder ligger nu ompaketerade i syrafria kuvert i tempererade lokaler i Malmö museers stora arkiv.

I det avtal som han slöt med museet fanns också en paragraf om att arbetet skulle avslutas med en bok och en utställning med Hedströms bilder.

Och så blev det. På våren 2011 kom boken svart/vitt och färg ut, och en utställning med samma namn öppnade på museet.

– Men jag lämnade inte in allt jag gjort, jag har några få negativark kvar, man ska väl för tusan ha något privatliv också, säger han.

Men det som nu finns i arkivet på museet visar upp en passionerad fotografs hela livsverk. Reklam-

Per Englund: »Jag vill kunna gå tillbaks och se hur jag tänkte.« KIM HEDSTRÖM

V

i har väl alla, oavsett ålder, ibland tittat lite oroligt på den alltmer växande hyllan med negativpärmar eller förskräckt förvånats över antalet bilder i vårt digitala Lightroomarkiv. När vi fotografer en gång lämnar jordelivet så lämnar vi inte bara efter oss bohag, husgeråd, gångkläder och ett par väl utslitna skor.

Vi efterlämnar oftast även en bit samtidshistoria som är unik just för oss. Hur hanterar vi det? Vad ska hända med våra bilder när vi dör?

Uppsalafotografen Kent Pehrzon slängde för några år sedan alla sina negativpärmar och bilder.

De innehöll material från sju års fotograferande på Uppsala stadsteater, bilder på musiker med mera.

Han var en tid husfotograf på den kända musikpuben Katalin i Uppsala.

– Över trettio pärmar gick rätt ner i containern.

Jag ville inte dras med något dåligt samvete för att jag inte återanvände alla mina gamla bilder, säger han.

– Gubbarna på återvinningscentralen var väldigt intresserade av pärmarna, men innehållet brydde de sig inte alls om. Bilder ska användas till det de är tagna för, sedan kan de slängas. Jag kan bli väldigt glad när jag till exempel står och bläddrar i en skivaffär och ser något av mina fotografier på något cd-omslag. Det kan räcka, säger Kent Pehrzon.

Och man kan naturligtvis inte spara allt. Många är de porträttfotografer som fått beskedet att hemortens museum inte vill ta emot ett livsverk fyllt av bröllop, konfirmationer och passbilder.

Åke Hedström: »Jag fick frihet att själv göra urval.«

fotografisk tidskrift

| 26

EVA-LOTT STEDT

Kontakta ett museum som du vet samlar på det som just du har fotograferat. Det finns specialmuseer för nästan allt och dessutom i varje län ett länsmuseum som har ansvar för att samla in föremål och bilder från det egna länet. Räkna inte med att få några stora summor för din samling. Ibland får man se det som en ynnest att någon tar hand om ens arbete.

Museer är alltid intresserade av proveniensen, det vill säga de gamla journalistiska reglerna vad, var, när, hur, vem och varför.

MOA KARLBERG

HUR GÖR JAG?

Kent Pehrzon: »Över trettio pärmar rätt ner i containern.«

bilder för Carlsbergs öl blandas med resebilder från New York, Rom och Snogeröd.

Här finns fotografiska projekt som serien Fotografens verktyg eller Näset. Nutidsarkeologiska promenader längs en Skånekust 1977, 1988, 1999, den bildserie han skapade när han före sekelskiftet vandrade längs den skånska kusten och fotograferade allt skräp han hittade. En samtidsarkeologisk rapport som det i dag vore nästan övermänskligt att klara av. Åke skrattar när jag frågar om han inte saknar sina bilder.

– Inte ett ögonblick, och om jag skulle göra det så kan jag alltid gå ner på museet och be att få se dem.

D

en betydligt yngre Stockholmsfotografen Per Englund, med drygt tjugo år bakom sig som fotograf, har ännu inte funderat så mycket på vem som ska ta hand om hans bilder när han en gång är borta. Men han – om någon – är noga med att hålla ordning på sitt arkiv.

De första analoga årens negativ förvaras i ett bankfack. Sedan 2005 arbetar han helt digitalt. Han skiljer på uppdragsfotografering och det personliga arkivet. När han gjort ett jobb och kanske tagit 1 200 bilder så sparar han bara 200–300 för vidare bearbetning. Vad gäller hans personliga arkiv sparar han dock på allt.

– Jag vill kunna gå tillbaka och se hur jag tänkte, vad jag tyckte var viktigt. Jag är inte så noga med att till exempel anteckna vad personerna på bilderna 27 | no 4/2016

heter, men jag vet alltid var bilden är tagen genom att GPS-information finns lagrad i bildfilen.

Det är för att jag vill kunna följa var jag har varit, över en lång tid, som att sätta kartnålar på en karta och samtidigt visa vad som intresserat mig tidigare, säger han.

Bilderna sparas på hårddiskar på tre ställen, en i studion, en hemma och en på annan ort. Efter fem år byts hårddiskarna ut för att undvika krascher.

– Men det allra bästa sättet att bevara sina bilder är faktiskt att göra böcker, jag tänker försöka göra så många som möjligt. Folk bryr sig om böcker. Det verkar som om en bok värderas högt och folk tycker det är något som man gärna sparar, säger Englund.

I mitten av september hölls ett seminarium, på Hallands konstmuseum i Halmstad, som handlade om hantering av fotografers samlingar och museers arkiv. Det var med anledning av att museet övertagit fotografen Lennart Olsons samling. Här möttes intendenter, konservatorer och fotografer, de flesta med rötter inom museivärlden.

Mötet hölls i en positiv, vänligt tillåtande atmosfär, om än med inslag av en viss uppgivenhet. Drömmen om ett stort nationellt fotografiskt arkiv och museum verkar vara långt borta. Nu växer det dock fram nationella samarbetsgrupper.

Frågan som diskuterades konkret var hur vi ska bevara vår gemensamma historiska bildskatt.

Man försöker finna olika lösningar, även privata.

För den nyligen bortgångne Lars Tunbjörks bilder har det exempelvis bildats en stiftelse. En av intressenterna där är bildbyrån Link Image som

»Men det allra bästa sättet att bevara sina bilder är faktiskt att göra böcker, jag tänker försöka göra så många som möjligt. Folk bryr sig om böcker.«

ANTTI LEHTO

MOA KARLBERG

ANDREAS NILSSON

Björn Rantil: »Jag bytte min dator mot Yngve Baums.«

Anna Gullmark: »Det saknas bilder från 1970-talet och framåt.«

NORDISKA MUSEET Med sina 6 miljoner fotografier har Nordiska museet en av Nordens största bildsamlingar. Tack Jonas Hedberg och Ulrika Hoffman för att ni släppte in oss i arkiven.

»Men vi är många som i ärlighetens namn inte tillhör de främsta inom vår profession, men som trots det har samlat på oss en bit samtidshistoria.«

också härbärgerar Walter Hirschs och Robert Nettarps samlingar. Många andra samlingar förvaltas av privatpersoner. Två exempel är Christer Strömholms och Jens S. Jensens bilder som förvaltas av arvingar. Men hur det kommer att fungera på lång sikt återstår att se.

N

är Yngve Baum nyligen hastigt avled fanns där en halvbror som enda arvinge. Han var inte intresserad av att ta sig an Baums efterlämnade fotografiska livsverk, men han förstod att det var en värdefull samling som borde hållas samman. Det blev i stället Baums mångårige vän Björn Rantil som köpte samlingen och nu magasinerar en stor mängd bilder och negativpärmar i sin ateljé.

Björn Rantil berättar att han föreslog ett byte av sin egen dator mot Baums som var av en liknande modell. Dödsboet samtyckte och Rantil räddade en nästan färdig bok som finns på hårddisken.

Frågan är nu vem som ska ta över. Vem kan se till att den kände Göteborgsfotografen Yngve Baums fotografiska kvarlåtenskap långsiktigt bevaras?

Några institutioner har hört av sig men inget är ännu bestämt.

Om det funnes en svensk fotografisk kulturkanon, det vill säga en lista över de fotografer som representerar ett svenskt kulturarv, så skulle med säkerhet Baum ingå där. I samband med dödsbudet beskrev Per Lindström honom i en artikel i Sydsvenskan som en av våra stora svenska 1900-talsfotografer.

Men någon plan över vilka fotografers arkiv som bör sparas finns inte, även om det inom museivärlden har vuxit fram en större medvetenhet om att en enskild fotografs samling kan ha ett värde i sig och att det finns ett stort värde i att hålla ihop en fotografs livsverk. Den största frågan är: hur får vi statsmakterna att förstå vikten av att inrätta ett fotografiskt museum och arkiv?

Frågan har stötts och blötts sedan 1980-talet då museimannen Per-Uno Ågren skrev rapporten Vem skall rädda bilden?. Runt det senaste sekelskiftet såg det ut att kunna bli ett genombrott när ett Fotosekretariat och ett Fotoråd startades vid Nordiska museet. Det skulle inrättas en fotodatabas där Sveriges alla större fotosamlingar skulle bli sökbara för allmänheten på internet. Men efter ett fåtal år ledde besparingskrav till att visionerna fick skrinläggas. I dag finns på nätet Digitalt museum där långt ifrån alla svenska museer och långt ifrån alla samlingar är med. Carlotta är en annan databas där bland andra Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum har bilder registrerade.

Men vi är många som i ärlighetens namn inte tillhör de främsta inom vår profession, men som trots det har samlat på oss en bit samtidshistoria.

Det kan vara svårt att värdera sitt eget arbete, men man får gå på magkänslan. De jobb man en gång tyckte blev bra och som vid en ny titt håller än i dag ska man kanske försöka bevara.

När jag träffar fotograf Anna Gullmark, chef för Foto- och Kulturarvsenheten vid Malmö museer, betonar hon genast hur viktigt det är att de svenska museerna samarbetar när det gäller bildinsamling. fotografisk tidskrift

| 28

MOA KARLBERG

– Vi måste ha en nationell samsyn på vilka fotografer och fotografier vi ska spara på. Vi behöver fördela ansvaret. Om det i slutändan blir ett stort nationellt arkiv eller om varje museum tar ansvar för en del spelar inte så stor roll. Bara vi har en överblick över vad som finns var.

Malmö museer har en stor bildsamling. Här finns förutom Åke Hedströms bilder till exempel hela Georg Oddners och Stig T Karlssons livsverk.

Jag frågar Gullmark vad man ska tänka på som fotograf om man vill lämna sina bilder till ett museum.

– Vi måste ha ett möte för att se bilderna. Det är det första steget. Innehåller materialet något som vi saknar?

Hon poängterar att bilderna alltid har sitt eget bevarandevärde, utifrån sitt innehåll, men att man ofta rådfrågar museets experter på textil eller teknik för att se om bilderna kan komplettera något som finns i samlingarna.

– För en tid sedan fick vi in några album med fotografier av el- och transformatorstationer. De var tagna av en man som hade arbetat med sådana och han hade således dokumenterat sitt arbetsliv.

De bilderna tog vi in eftersom vi har ett tekniskt museum knutet till oss.

Nästa steg är att man kommer överens om villkoren. Där använder sig Malmö museer av en bearbetad version av det avtalsförslag som finns på Svenska Fotografers Förbunds hemsida. Gullmark betonar att när man lämnar bilder till ett museum så ingår det i villkoren att bilderna kommer att tillgängliggöras för allmänheten på de sätt som mu29 | no 4/2016

seet normalt arbetar. Där ingår också att bilderna kan komma att säljas.

– Men allt beror på vad det är för slags material man vill lämna in. Generellt saknas mycket bildmaterial från 1970-talet och framåt på de svenska kulturhistoriska museerna, säger hon.

M

ina bilder, mina negativ och kopior som jag fotograferat under min livstid kommer inte att ingå i det nationella fotografiska arvet. En del finns visserligen redan magasinerat på några museer där jag arbetat, men övriga jobb (Turistföreningen, fackföreningstidningar, teaterbilder) kommer jag att rensa bort. Kanske spar jag några lådor originalbilder som jag tycker blev bra. Jag håller just nu på och dödstädar. Det är inte så hemskt som det låter. Jag vill inte att mina barn ska stå och fundera om de 40 negativpärmar jag äger innehåller något som borde sparas när jag en gång är borta.

Därför väljer jag ut bilder och filmer där barnen finns med och tillverkar böcker med bilder från deras barndom. På så vis kan de, när jag är borta, låta resten av mina bilder och negativ bli en liten rännil silver i någon kommunal brännugn.

Och när vi ser tillbaka på ett långt yrkesliv och räknar alla tusentals bilder vi tagit kan det kanske vara bättre att ha det perspektiv som Christer Strömholm en gång hade. När han 1986 ställde ut sina bästa bilder i en retrospektiv utställning räknade han ut hur många sekunders exponeringstid bilderna motsvarade. Titeln blev 9 sekunder av mitt liv.

SFF:S ORDFÖRANDE OM DET NATIONELLA ANSVARET – Det är viktigt att det nationella ansvaret inte enbart är en fråga för museer, eftersom det även finns så många privata samlingar och samlare, säger SFF:s Anki Almqvist, som är sammankallande för nätverket för det nationella ansvaret för fotografi, där bland andra CFF, Moderna museet, Fotografiska, Valand och Hasselblad ingår. Nätverket har sett till att frågan lyfts till departementsnivå och vill se en central samordning av insatser inom det fotografiska området.

f frågar

SJÄLVPORTRÄTT

Vad vill du ska hända med ditt arkiv? Har du panik, ordning, kaos eller systematik? Vi frågade några fotografer om hur de sparat sina fotografier.

CHRISTINA FORSBERG

Har du någon ordning

text: jenny morelli

MICKE BERG

PER B ADOLPHSON

VERKSAM SEDAN 1972.

VERKSAM SEDAN 1965.

Mitt arkiv, mitt kommande arkiv. Ja, det har jag tänkt på mycket. Jag har digitaliserat allt och lagt allt i mappar, sedan har jag producerat en stor Retro med både analoga vintage och nya utskrifter, uppåt 300 bilder plus en 1 000 analoga 24/30-printar.

Jag har slängt allt som inte håller den fotografiska kvaliteten jag gillar. Jag tänker inte lämna efter mig några »dagböcker«, som någon kan rota i. Jag tänker ha koll, kontroll.

Jag fick frågan en gång då jag höll föredrag om jag kunde tänka mig lämna mitt arbete till ett museum. Jag svarade »aldrig« och det har att göra med att det inte händer så mycket med bilderna. Jag vill att någon ska arbeta aktivt med mina bilder även då jag är borta. Bröderna Strömholm till exempel. gör ett fantastiskt arbete med Christers bilder. I Landskrona har ju Nils Petter Löfstedt lagt ner mycket arbete på Jean Hermansson och i Umeå har man ju arbetat hårt med Sune Jonsson.

Jag lämnar mitt arkiv till min fru, sedan får hon bestämma över det om jag går bort före henne. Hon jobbar på Nordiska och där har de en mycket bra fotoavdelning. Och skulle mina bilder hamna på ett museum så är det där de ska vara, men helst i ett privat sammanhang med någon som jobbar med bilderna aktivt.

Jag är med i nätverket Fotopojkarna med fotografer som alla är i 70-årsåldern. Jag tog nyligen upp frågan om vad vi ska göra med våra arkiv och de flesta tycker det är jobbigt att tänka på. Man blir skärrad över tanken på att stoppa bilder i 125-literssopsäckar och slänga.

Jag har alltid varit ordningsam och försökt hålla kronologi i allt jag gjort. Jag har säkert ett ton bilder, totalt 50 hyllmeter i mitt arbetsrum. Bara mina pärmar och teaterbilder från bland annat Dramaten, Riksteatern och Folkan rymmer flera hyllmeter.

Det är många stora elefanter som jag sett dansa framför min kamera. Just dessa bilder kommer antagligen hamna på Scenkonstmuseet, tidigare Statens teatermuseum.

Jag hoppas göra en utställning 2019 med mina bilder från svenskt musikliv under 50 år. Musikbilderna sorterar jag både kronologiskt och i bokstavsordning, har förmodligen ett års arbete kvar.

Jag har behövt flytta allt cirka fem gånger på tio år, då blev det oordning! Har slängt en del bilder redan och arbetar fortfarande aktivt med mitt arkiv, och kommer ta hjälp av vänner att göra urvalet, det kan vara svårt att avgöra helt själv, lite kill your darlings. Jag hoppas kunna lämna ungefär tio kartonger med riktigt bra bilder till mina döttrar. fotografisk tidskrift

| 30

SJÄLVPORTRÄTT

CONNY EKSTRÖM

ANKI ALMQVIST

på arkivet, fotograf?

CATHARINA GOTBY

ULLA LEMBERG

PETER SEGEMARK

VERKSAM SEDAN 1978.

VERKSAM SEDAN 1962.

VERKSAM SEDAN 1975.

Min glädje med fotografi är att gestalta, att uttrycka mig och ha ett språk. Jag har tänkt att mitt arbete möjligen ska vara ett kapital och till glädje för mina döttrar, ge dem möjligheter till det jag inte fått med mig hemifrån själv. Men nu är de bägge två så kapabla att de inte behöver mina efterlämnade bilder.

Jag tror inte heller att de har lust att ordna utställningar av mitt arbete eftersom de själva producerar egna arbeten.

Tidigare har jag uppmanats att skicka vernissagekort till det fotografiska biblioteket vid Moderna museet. Det är inte alltid jag kommit ihåg det. Jag vet inte om det är någon som är villig att ta över mina negativ men det vore ett skäl, att mitt arbete finns tillgängligt för framtida forskning. Jag har ganska bra ordning på neg och gelatinsilverprintar.

När jag började fotografera fanns en handfull kvinnor som arbetade yrkesmässigt. På nästan alla beslutande nivåer fanns män som tyckte att män hade större kompetens, det var de manliga gestaltningarna som var bra. De sista tio, femton åren har verkligheten förändras och min situation förbättrats betydligt då det numera finns ett större antal kvinnor som kuratorer, bokförlagschefer, institutionsledare. Det kan vara ett skäl till att det nu finns allmänt intresse av mitt arbete.

Min dotter och mina barnbarn kommer att få ärva det som jag har sparat, mina viktigaste negativ har jag sparat i bankfack, det rör sig om max 200 stycken. Jag har slängt massor under årens lopp, är inte det minsta nostalgisk och jag vet exakt vilka bilder som är värda att spara och vilka som inte är det. Det ingår ju i jobbet som bildmänniska att veta det tycker jag.

Min utställning Jag vill att du ska veta står lagrad på Shurgard med ett hundratal bilder i 70 x 100-format och de kommer förmodligen visas igen nästa år då en bok som handlar om mitt yrkesliv kommer ut. Den skrivs just nu av frilansjournalisten Nadia Dyberg och ska heta Och när kommer fotografen?. Det var en vanlig fråga från folk jag skulle fotografera när det begav sig. Jag har ju arbetat i 55 år som fotograf, har gjort så kolossalt mycket. Jag började som praktikant när jag var 15 år och via tidningar i Malmö kom jag till Aftonbladet 1970, där jag var den enda kvinnliga fotografen bland 30 män.

Nu går det snart ett flyttlass från Nacka där jag bott i 47 år till Landskrona där jag har min familj.

Jag slutade arbeta som fotograf för fyra år sedan och aldrig att jag tar en bild med min mobil. Jag driver stiftelsen Change Attitude som verkar för nolltolerans mot sexuella övergrepp.

Så länge jag plåtade analogt satte jag in varje film med kontaktkarta i pärmar och information om var och när. Det var med den digitala tekniken som jag började tappa kontrollen. Det blev ju så mycket mer! En gång om året flyttar jag filer från datorn till externa hårddiskar, en disk som jag arkiverar och en som jag plockar bilder ifrån. Jag har även lagt en del på cd-skivor, men är tveksam till detta eftersom detta sätt ej är något slutgiltigt. Det är ju inte hårddisken heller eftersom jag haft en som svikit mig. Allt har jag hemma, vilket jag får panik över ibland på semestern om något skulle hända.

Jag har väldigt svårt att sålla och slänga så allt finns kvar. Mitt största problem är att jag inte har ett enda fotoalbum som mina barn kan sätta sig ner och titta i. Anledningen är att jag har för höga krav på bilderna.

Helst vill jag ha ett jättestort, vackert, helt fantastiskt album med bara de bästa bilderna i. Men när jag ser vänners album som de gjort varje år och bara satt in bilder i så inser jag att mina flickor hade uppskattat ett sådant också.

Jag tänker inte på om mina bilder ska hamna i något arkiv i framtiden. Allt som jag tagit i mitt yrke på Nordiska hamnar ju på många ställen så det får räcka.

31 | no 4/2016

när allt går åt helvete

»Jag blev stämd på 10 000 €« Ibland går allt åt pipan direkt. Men det kan också gå ett par år innan bilder förvandlas till helt oanvändbara och misstag flyter upp till ytan. Det fick Parisbaserade fotografen Magdalena Martin lära sig den hårda vägen.

NAMN Magdalena Martin. ÅLDER 44 år.

BOR I Paris.

YRKE Fotograf, främst bröllopspar och skildringar av Paris.

HEMSIDA mmphotoart.com. fotografisk tidskrift

| 32

MAGDALENA MARTIN

Sommar i Paris. I princip i varje kvarter väntar en uteservering för den som vill slå sig ner och vila blicken på ett sorlande gatuliv. Fotografen Magdalena Martin är känd för sina Parisskildringar, både som bröllopsfotograf och för att hon fångat stora delar av stadslivet med sin kamera. En dag fick hon syn på en kypare på en av restaurangerna längs med gatan och gick fram för att fråga om det var okej att ta en bild.

– Javisst, svarade han. Han poserade till och med, vred sig i tre olika positioner och jag knäppte några bilder. Sedan stod vi och pratade en liten stund, han berättade vad han hette och var stolt över att han kunde samtala med mig på engelska.

Min franska var nämligen inte så bra, säger Magdalena Martin.

Hon gick hem och drog in bilderna i datorn. Jobben rullade på och porträttbilderna på kyparen föll i glömska. Först hösten året därpå när ett holländskt företag som säljer fotokonst på inredningsmässor runt om i Europa hörde av sig kom hon att tänka på dem igen. Ett 80-tal bilder, med allt från SacréCœur till andra vyer över gator och torg, plockade hon fram ur sina arkiv. Och efter en direkt fråga från företaget om hon hade en bild på en servitör letade Magdalena även fram den hon tagit på kyparen sommaren året innan.

– Jag säljer bilden och gör det utan att ta kontakt med kyparen för att kolla om det var okej – klantigt nog. Tänker att risken att han ska se den inte är jättestor och hur skulle jag hitta honom, förmodligen jobbade han inte kvar på samma restaurang, säger hon.

påskriven modellrelease i samband med att bilden såldes vidare. Hon inser vidden av sitt misstag och det svider.

– Jag fick skaffa mig en fransk advokat, men trodde först ändå att vi skulle bli två om att dela på kravet i stämningsansökan – men så blev det inte.

Det var naivt av mig att inte ha skrivit en modellrelease med honom på direkten.

Kyparen fortsätter att hävda att Magdalena fotograferat honom i smyg. Att han inget visste. Hon försöker i sin tur ha is i magen. Hennes advokat gör allt för att komma fram till en förlikning med hans advokat för att lösa frågan. Det visar sig vara krångligt. Tiden går, och ingen lösning är i sikte.

– En period var min advokat säker på att jag inte skulle behöva betala en krona. Men han hade tyvärr missförstått läget och fick återkomma till mig med svansen mellan benen och erkänna att jag trots allt skulle bli betalningsskyldig.

Det kom att dröja ett år innan en överenskommelse kunde slutas mellan alla parter. Magdalena fick till slut betala 3 000 euro till honom och skriva under att porträttbilderna inte kommer att säljas eller synas i några sammanhang, varken i dag eller i framtiden. Beloppet pressades visserligen ner från 10 000 euro, men det kostade ändå på.

– Det blev en dyr läxa, och jag hade gärna haft det här ogjort. Men han gjorde det till en stor grej och ville ha betalt. Jag fick ta bort de bilder som låg på min hemsida och samma sak i andra digitala kanaler, nu finns de bara i min dator. Han ville visserligen att jag skulle radera dem helt, men det gick jag inte med på, säger hon.

Det är nu allt går fel. När bilden sedan trycks upp som en tavla i storlek 70 x 100 centimeter och ställs ut på Maison & Objet, en de största inredningsmässorna i Paris får några kompisar till kyparen syn på den. De tar en mobilbild på tavlan och skickar till honom. Ett par månader senare får Magdalena ett rekommenderat brev med posten – hon har blivit stämd.

– Jag och det holländska företaget som köpt bilden av mig blir stämda på 10 000 euro för att ha sålt porträttbilden och använt den som tavla på mässan.

Han var inte glad och sa sig inte ha vetat om att jag tagit bilden, vilket var en ren lögn. Vi stod ju och pratade en stund i samband med fotograferingstillfället, säger Magdalena.

Företaget som köpt bilden av henne avsäger sig snabbt allt ansvar. Det var upp till henne att ha en

I dag har Magdalena alltid en modellrelease redo i bakfickan. Brudpar skriver hon också ett kontrakt med så inga missförstånd kan uppstå i efterhand.

– Jag är mycket mer försiktig, och fotograferar jag ute på gatorna i Paris har jag ett modellkontrakt med mig att ta fram vid behov, samt min franska fotograflegitimation. Ofta väljer jag dock att inte ha med människor i bild, alternativt sparar jag bilden för att njuta av den privat, säger Magdalena och fortsätter: – Nu har jag kvar porträttbilderna på kyparen som ett minne och en påminnelse om hur dumt det var av mig att sälja en av dem. Men skulle jag träffa på en rolig servitör igen skulle jag inte tveka, utan gå fram och fråga om jag får ta en bild, men då se till ta kontaktuppgifter och få allting rätt från början. / ANNA HENRIKSSON

»Det blev en dyr läxa, och jag hade gärna haft det här ogjort. Men han gjorde det till en stor grej och ville ha betalt.« 33 | no 4/2016

Otryggt för frilansande fotografer Vi ska värna om fri konst och levande kultur. Men hur är det med tryggheten för dem som arbetar med skapande – känner de sig som en del av vårt välfärdssystem ur socialförsäkringssynpunkt? Knappast.

Nu är det dags att ändra på den saken, anser Trygghetsutredningen som SFF medverkat till.

Text: Ana Udovic bild: sara granér

fotografisk tidskrift

| 34

S

ka socialförsäkringssystemet fungera även för konstnärer och bildskapare? Ja, det anser vår regering. Men om dessa fina ord ska gälla i verkligheten måste ambitionerna bli lite större än de är i dag. För trots att man vet att fotografer, bildskapare och konstnärer sjukskriver sig i mindre grad än befolkningen som helhet (hälften har varit sjuka utan att ens anmäla till Försäkringskassan) har den senaste Socialförsäkringsutredningen från 2015 förbisett mycket av den otrygghet som gruppen drabbas av i dag. Det konstaterar Trygghetsutredningen, som Mats Söderlund författat på uppdrag av de tre organisationerna SFF, ST och KRO/KIF. – Egentligen är alla riksdagspartier för en likvärdig social trygghet för alla yrkesverksamma.

Sedan går åsikterna isär för hur man ska lösa det – men problemet är att likvärdighetsambitionen egentligen inte finns med i den senaste social35 | no 4/2016

försäkringsutredningen, säger Mats Söderlund som är huvudförfattare till utredningen.

Exempelvis har utredarna i en välkommen förändring – att man kan få sjukpenningen grundad på inkomst oavsett anställningens varaktighet – missat en stor grupp som är utsatta: de som har enskild firma. Det är ingen liten grupp i sammanhanget.

– 90 procent av fotograferna i SFF har enskild firma. Ändå har de lämnats utanför i regeringens utredning, säger Mats Söderlund.

En anledning till detta är att gruppen är liten i samhället, och att man i sådana fall skulle behöva göra regeln allmän, alltså räkna in även andra näringsidkare med enskild firma. Men nu är inte det konstnärliga yrket som alla andra, det finns egenheter – som att det arbete som läggs ner en viss tid kanske inte ger ersättning förrän långt

efteråt, i form av royalty. Eller att inkomsterna kan vara högst ojämna under olika perioder. Att vissa inkomster kommer som vanlig a-skattad lön och andra genom den enskilda firman och ytterligare en inkomst exempelvis kan vara ett stipendium.

Sådant har handläggare på Försäkringskassan ofta svårt att ta till sig. Nu sjukskriver sig sällan de som driver enskild firma, men den som måste sjukskriva sig eller vill få ut en föräldrapeng inser snart hur lågt försäkrad den är. För att inte tala om hur liten pensionen kan bli.

– För fotografer tror jag att det som skulle göra allra störst skillnad vore att få räkna hela sin deklarerade inkomst som sjukpenninggrundande inkomst, oavsett hur stor andel av inkomsten som gäller enskild firma eller anställning. Också att få en lite mer flexibel anpassning i tid, att kunna räkna in inkomst under de senaste 12, 24 eller 36 månaderna, säger Mats Söderlund.

ANNA BOKSTRÖM SJÄLVPORTRÄTT

ÅLDER 44 år.

BOR I Malmö.

FAMILJ Ensamstående mamma till Selma, 15, och Marie, 7.

GÖR Tog examen från International Centre of Photography i New York 1996 och gick Konsthögskolan i Malmö 2006. Har sedan dess arbetat med konstnärligt fotografi.

Förläggare för fotobokförlaget Sound of a Picture.

HEMSIDA soundofapicture. com.

– När jag gick ut min utbildning fick jag Konstnärsnämndens ettåriga stipendium.

Sedan jobbade jag heltid ett halvår med fotokonst i ett projekt som Arbetsförmedlingen och Konstfrämjandet hade, det var väldigt kul.

Men redan under min utbildning började jag jobba extra inom vården och i dag är jag personlig assistent under 85 procent av min arbetstid, och fotografi ägnar jag mig åt 15 procent. Då är det mycket konstdokumentation och porträtt, och så driver jag mitt fotoboksförlag där jag ägnar mig åt andras konstnärskap.

Orsaken till det är just den ekonomiska otryggheten.

Jag är ensamstående med två barn och kan inte förlita mig på någon annan. Jag måste betala hyran. Tack vare mitt jobb har jag kunnat få föräldrapeng. Jag ser på mina fotografkollegor att de inte kan få pengar när de vårdar sina sjuka barn, de får ingenting. Det är modigt av dem tycker jag, och jag kan känna mig lite feg, som att jag inte vågade satsa. Ibland undrar jag om jag ens kan kalla mig fotograf längre, och det känns som att mitt yrkesliv varken blir hackat eller malet. Samtidigt – den där otryggheten påverkar en psykiskt, att inte veta om man kommer kunna betala sina fasta utgifter.

Jag kan inte låta bli att tänka att konstnärskapet blir en klassfråga. Hur ska en person som inte har bostadsrätt utan bor i en dyr hyresrätt våga satsa på konsten?

Att det är svårt att anpassa trygghetssystemen är inget unikt för Sverige, samma problem finns i andra länder. Men i utredningen har Mats Söderlund tittat på lösningar som andra länder redan har försökt sig på. Till exempel kan konstnärer i Frankrike få en särskild skattesats på 15 procent, som gäller oavsett om konstnären gör vanliga brödjobb eller ägnar sig åt sin skapande verksamhet.

– Det finns faktiskt redan olika grundavdrag som gäller hobbyverksamhet eller passiv näringsverksamhet. Om politikerna ville skulle de kunna ge konstnärliga näringsidkare ett utökat grundavdrag, eller tillåta högre inkomst utan att man behöver betala skatt, lite som i Frankrike, säger Mats Söderlund.

En annan tanke är att göra stipendier pensionsoch sjukpenninggrundande.

– I dagens system blir det så konstigt – ju bättre det går för dig som konstnär, det vill säga ju fler stipendier du får, desto sämre blir din sociala trygg-

het. Jag tänker att åtminstone statliga stipendier borde vara sjukpenninggrundande, som ett första steg. Även priser borde vara sjukpenninggrundande, säger Mats Söderlund.

I

Trygghetsutredningen finns tre olika åtgärdspaket som skulle underlätta för fotografer och konstnärer. Det första utgår från Socialförsäkringsutredningens förslag men är anpassat för bild- och formkonstnärernas förutsättningar, till exempel genom att utreda hur SGI, den sjukpenninggrundande inkomsten, ska anpassas till dem med enskild firma, att inkomsten ska vara sjukpenninggrundande oavsett var den kommit ifrån de senaste 12 månaderna, att man inte ska behöva lägga ner sin enskilda firma för att få a-kassa.

Det andra paketet kompletterar utredningen och där föreslås bland annat en särskild försäkringskassa för konstnärer, med handläggare som förstår fotografisk tidskrift

| 36

situationen bättre och att SGI räknas på bruttointäkten upp till en viss brytpunkt. I det tredje åtgärdspaketet går Trygghetsutredningen ännu längre och föreslår att man gör alla stipendier grundande för sjukpenning, a-kassa och pension och skapar en bild- och formallians.

Som svar på frågan vilka möjligheter det finns att få gehör för Trygghetspaketets åtgärder och vilka delar är mest realistiskt att få igenom svarar Mats Söderlund: – Jag tror att det är rimligt att få med de enskilda näringsidkarna i systemet med e-inkomst (att arbetsgivare varje månad lämnar in elektroniska inkomstuppgifter) och därmed en sjukpenning grundad på den lön man faktiskt tar ut. Till exempel att man skapar ett »användarkonto« hos skattemyndigheten.

Det borde också vara rimligt att få sjuk- och pensionsgrundande stipendier – det finns redan i våra grannländer Norge och Finland, så varför inte här?

37 | no 4/2016

ÅLDER 46 år.

BOR I Malmö.

FAMILJ Utflyttad vuxen son.

GÖR Frilansande fotograf. Har främst arbetat för Arbetet Nyheterna, men sedan 2002 då tidningen lades ner har han frilansat för alla möjliga inom veckopress, dagspress, fackpress, magasin och månadstidningar.

HEMSIDA joigrinde.com.

– Jag tittade nyligen på sju år gamla fakturor. Då hade jag bättre betalt fast jag har samma arbetsgivare som i dag. Jag blev sjukskriven för tre månader sedan med en nyckelbensfraktur, då fick jag lämna in min deklaration till Försäkringskassan. De gjorde ett genomsnitt av vad jag tjänat 2013, 2014 och 2015 och det slutade på cirka 10 000 kronor i månaden – efter skatt. Hade de bara räknat 2015 hade jag haft betydligt bättre sjukpenning, eller om de tagit hänsyn till vad jag gjort de dåliga åren – nämligen försökt utveckla företaget, hitta nya kunder och sökt vägar att driva företaget på som gör att jag kan tjäna mer pengar.

Jag är fortfarande sjukskriven till 25 procent, och det är tungt. Jag har fått sanera min hushållsekonomi, jag har inte råd att ha tidningsprenumeration, jag har ändrat mina mobilavtal och försäkringar.

Jag har också slutat pensionsspara, det blir löjligt när man vrider och vänder på varje öre.

Det börjar bli för otryggt att arbeta som frilansande fotograf, inte bara för att arvodena sjunker utan också med de här avtalen som de stora tidningsförlagen tvingar oss att skriva på, som gör att möjligheten för oss att återanvända vårt eget material är lika med noll, vilket vi också förlorar pengar på. Många gånger funderar jag på om det är dags att skola om sig eftersom det är så otryggt ekonomiskt.

Men det finns mycket att göra som skulle förbättra frilansande fotografers villkor.

Till exempel borde kravet på att ha sin firma vilande för att få a-kassa tas bort.

MARC FEMENIA SJÄLVPORTRÄTT

STYRBJÖRN GRINDE INGELBERG

JOI GRINDE

ÅLDER 44 år.

BOR I Stockholm.

FAMILJ Fru och två barn,

2 och 6 år.

GÖR Jobbar för tidningar som Fokus, Dagens Nyheter, Lärarnas tidning och KTH:s tidning Campi, bland många andra.

HEMSIDA marcfemenia.com.

– Första gången jag ansökte om föräldrapenning hade jag frilansat i ett år. Det var komplicerat att hitta rätt information, Försäkringskassans hemsida var inte särskilt pedagogisk. Jag fick använda mig av frilanskollegor för att hitta rätt. Sedan hamnade jag i ett moment 22 där jag både skulle uppskatta framtida inkomst och samtidigt skulle föräldrapenningen baseras på inkomsten jag haft de senaste åren, och det sommarvikariat jag haft tre år i rad räknades inte eftersom jag inte arbetat sex månader i sträck. Efter att ha intygat att jag skulle fått fortsatt vikariat om jag inte fått barn gick de till sist med på att använda den inkomsten som grund.

När barn nummer två kom, ville jag att handläggaren skulle ta hänsyn till min balansrapport för samma år som barnet föddes, 2014, som var ett bra år för mig, men det ville inte hon, utan hon ville gå efter de tre senaste årens deklarationer. Så jag fick en väldigt låg föräldrapenning först, ända fram till 2014 års inkomst började räknas in – då höjdes den. En frilanskollega fick däremot sin senaste balansrapport godtagen som grund. Den här godtyckligheten ihop med de otydliga reglerna skapar otrygghet.

Mitt sätt att tackla den här otryggheten är att själv spara till en buffert om det händer något akut, så jag klarar det absolut nödvändigaste i åtminstone någon månad. Till pensionen sparar jag inte alls, men jag tror inte heller på systemet, att fondspara är lite som att spela på kasino. Jag är orolig för vad som kommer hända i framtiden men jag har ingen bra lösning.

bildrapporten

Under vår nya vinjett låter vi fotografer ta över Fotografisk Tidskrifts Instagram-konto och rapportera från fotografiskt intressanta platser runt om i världen. Först ut är Simon Berg.

Text och bild: Simon Berg.

Paris Photo rapport Jag är i Paris som den enda människan som aldrig varit här förut. Jag kommer aldrig till Eiffeltornet och är lite osäker på om jag var i Montmartre. Men jag hann åtminstone med Oscar Wildes grav och såg otroligt mycket fotografi.

Paris Photo är både vackert och sorgligt. Alla dessa byggnader och monument omkring det grandiosa Grand Palais får mig att känna mig liten. Här finns oändliga rader av gallerister vars främsta mål tycks vara att göda min cynism. Men så hittar man något bland all kommers, en barndomsidol man aldrig tidigare skådat i verkliga livet, en bild man ej sett sedan gymnasiets kurser i fotografi eller en makalös print av Richard Learoyd och hoppet återvänder.

Som tryckfetischist älskar jag den populära fusionen mellan den massproducerade trycksaken och det exklusiva verket. Det råder osäkerhet kring i vilket format bilden når sin fulla potential, vilket syns i Peter Puklus Handbook to the Stars, en bok presenterad på vägg i Robert Morats monter.

Presentationen ger oss tillgång till det fotografiska universum Puklus utgår ifrån i sitt skapande och visar hur en trycksaks syfte inte nödvändigtvis är optimal spridning utan tvärtom kan födas ur andra begär. fotografisk tidskrift

| 38

Den alternativa mässan Offprint lider av att inte vara särskilt alternativ. Jag har aldrig sett så mycket substanslös tryckteknisk porr samlat under ett och samma glastak tidigare. Men jag hittar ändå guldkorn, verk som lyckas kombinera fotografens förkärlek till det taktila med en intressant berättelse. Som Virginie Rebetez bok med rester från ett försvinnande, vars bilder inte bara skiftar betydelse utan också lyfter upp artefakter, som den saknades porträtt vi får ta del av i uppbruten affischform.

Samtidigt händer inte allting på mässan. Staden är full av utställningar som ingen får missa just denna helg. En kul överraskning var Provoke på Le Bal, en utställning baserad på den radikala tidningen med samma namn som till stor del utgjordes av bilder tagna av fotograferna Takuma Nakahira, Daido Moriyama och Yutaka Takanashi. Briljant presenterad utgjordes utställningen nästan bara av tidningssidor monterade på konsthallsväggarna, tillsammans med film, tapetserade bilder och sporadiska vintageprintar.

»Är ni här för min performance?« frågade en ung amerikan. Det var vi inte alls, men innan jag hunnit svara nej hade min kamrat intygat att »det är vi visst«. Då kom vinet fram och sedan började en mycket lång högläsning av en modern amerikansk generationsroman. Stämningen är helt enkelt mer ledig på den alternativa mässan Polycopies. Här hittar man inte bara ett flertal roliga förlag och utgivare, det finns också mer tid och plats att prata med dem om deras alster.

Den mäktigaste svenska installationen återfanns på Svenska institutet där jag tillsammans med resten av Fotosverige bevittnade Annika von Hausswolffs utställning The Grand Theory Hotel. Utställningen som ursprungligen visades på Hasselblad Center i Göteborg, och som enligt konstnären själv är hennes sista, är ett melankoliskt universum av en ögonmänniskas fetischer.

Ett universum som inte bara ger inblick i konstnärens ursprungliga källa utan också ger oss en glimt av den framtid vi möjligen aldrig får se.

39 | no 4/2016

Carrillos bok rör sig i olika miljöer och åt olika håll.

Som en vandring i dödsriket böcker

Trinidad Carrillo No Date Art and Theory Publishing, 2016

Är Trinidad Carrillos nya bok No Date en skapelseberättelse eller en minnesbok över en förlorad familjemedlem? Osäkerheten över berättelsens egentliga karaktär är påtaglig genom hela boken. Intrycket av Carrillos fotografier förändras under betraktandet av dem och genom hur bilderna är sammanställda. Kanske handlar boken om både livet och döden, som en sorts introduktion till det mänskliga tillståndet.

No Date inleds med ett fridfullt fotografi av ett spädbarn som ligger på den gröna mossan i en skogsglänta.

Barnet smälter in i omgivningen,

men idyllen bryts nästan omedelbart genom att man frågar sig vem som lämnar ett barn ensamt mitt i skogen.

På sidan efter färgfotografiet finns en gammal gravyr föreställande en ceremoni där ett barn läggs i händerna på en väldig gudabild. Barnet i skogen kopplas därigenom på ett olycksbådande sätt samman med bilden av barnet som offras.

Därefter följer ett tillfälligt andrum i form av en serie fotografier av en paradisisk men ödslig sandstrand.

Livets begynnelse?

En glidning mellan realism och mytologi präglar hela Carrillos bok, som skildrar människor och natur, i avskalade interiörer och atmosfäriska utomhusscenerier. Färgerna är mättade och händelserna avstannade.

Avvaktande. Ibland upprepar Carrillo samma motiv något förskjutet, som

ljusskadade stillbilder från en filmremsa. Jag kan urskilja en vilja att inte visa för mycket, en tydlig avsikt att lämna betraktaren en aning undrande inför bildernas innehåll. Denna återhållsamhet, kombinerad med en lockande skönhetslängtan, tilltalar mig.

Carrillo blandar porträtt med iscensatt fotografi, i en skildring som

»Håret bär på föraningar om kroppens förändringar och vuxenvärldens hemligheter. Något som den lilla människan ännu är ovetande om.«

framför allt rör sig kring spädbarnet, den lilla flickan och den unga tonårstjejen. På omslaget ser vi en gravid kvinna – är det fotografen själv? – med blottad mage och slutna ögon.

Hon står ute i landskapet, knappt synlig i bildens mörkblå rymd.

Ett stycke in i boken djupnar berättelsen. Läsaren leds framåt genom några sidor som enbart består av olika färgtoner tryckta på ett tunnare papper. Färgen övergår stegvis från ljusgrått till allt mörkare blått, för att landa i en lång svit av uppslag där Carrillos fotografier ligger mot en helsvart botten. Bilderna badar i sitt eget mörker, och stiger långsamt fram ur den omslutande svärtan. Det är mycket vackert gjort, och gåtfullt, som en vandring ned i dödsriket.

Den suggestiva sviten utgör en mindre del av Carrillos bok, men är helt klart navet som de andra bilderna fotografisk tidskrift

| 40

MARTIN BOGREN

TRINIDAD CARRILLO

Bogren har en grovkorning estetik.

Martin Bogren Italia Max Ström, 2016

INTENSITET OCH NÄRVARO

cirkulerar kring. Här bildas ett förtätat centrum som påverkar hur vi uppfattar hennes övriga fotografier.

I de mörka bilderna ser vi människor i olika åldrar försänkta i dvala, liksom i drömmens värld. De blundar eller vänder sig från oss, deras ansikten beslöjade eller oskarpa. I andra fotografier urskiljer vi grenverket i blixtupplysta trädstammar och ljussatta husfasader. Vi ser tjocka spindlar som sköter om sina puppor.

Spindlarna kryper uppochned mot den skrovliga väggen. Och i ett par fotografier återkommer bilden av spädbarnet, som här ligger utsträckt på en säng. Vilar det, andas det?

Bilden av det sovande barnet utstrålar både trygghet och utsatthet.

Under barnets huvud har man lagt stora tussar av mörkt hår. Som ett stöd, ett skydd. Samtidigt är det en märklig symbolisk detalj som för tan41 | no 4/2016

karna till förberedelser inför en ritual.

Hos Carrillo bär håret på föraningar om kroppens förändringar och vuxenvärldens hemligheter, något som den lilla människan ännu är ovetande om. Ändå gnager denna dubbeltydighet genom Carrillos berättelse.

Carrillos bok rör sig i olika miljöer och åt olika håll. Trots bildernas ofta vardagliga motiv tycks de beskriva en förhöjd verklighet, sammanflätad av mänsklig gemenskap. Är det då en skapelseberättelse eller en minnesbok? Att Carrillo vågar lämna frågan obesvarad är bokens styrka. Det är sällsynt att få ta del av fotografier som inte omedelbart överlämnar sitt ärende till betraktaren. Kanske är boken i stället en gåva till barnet som på omslaget ännu ligger i sin mammas mage? / MAGNUS BONS

»Italia« är bokkonst, mycket tack vare Martin Bogrens samarbete med formgivare Greger Ulf Nilsson. Omslaget visar ett svartvit fotografi av en ung kvinna och är tryckt på transparent plast som kontrasterar fint till pärmen av ljusbrun väv. I inlagan finns ett häfte, i vilket en dagboksliknande text beskriver Bogrens tvivel om fotografiet som medium och hans sökande efter intensitet och närvaro med de människor han möter. Detta lilla fristående häfte är viktigt, eftersom det ger mig valet att se projektets bakgrund och kontext eller enbart uppleva fotografierna för sig. Bilderna, som är tagna under tre års tid, visar människor och miljöer från Italiens gator.

Den grovkorniga svartvita estetiken knyter an till en tradition av subjektivt dokumentärt fotografi.

De tekniska missarna på negativen finns kvar, vilket skapar ett filter mellan betraktaren och motivet. Jag tänker att fotografen har velat komma nära men inte riktigt alltid förmått sig till det, vilket knyter an till Bogrens egna tankar i texten. / SUSANNE FESSÉ

Inka & Niclas Lindergård The Belt of Venus and the Shadow of the Earth Kerber, 2016

HOTFULLT OCH SUBLIMT Inka och Niclas har arbetat med landskapsfotografi men gjort naturen till sin. Med hjälp av rökmoln, blixt, filter och ett mynt i linsen har de skapat verk som är förföriska och samtidigt hotfullt sublima. Jag fängslas av landskapen i pastellfärger, bilder med svarta hål och självlysande figurer av människor i naturen. Titeln hänvisar till det så kallade Venusbältet, den röda glöd som uppstår när solen precis gått ner och jordens skugga kan ses som en blå färg vid horisonten. I boken finns även bilder på stenar och pinnar, på vilka fotografierna har överförts. Jag kan inte se en tydlig idé här, förutom att de tar ut fotografiet ur rummet och skapar skulptur – en lek med teknik måhända? Boken är ett ambitiöst arbete i att undersöka traditionellt landskapsfotografi i relation till kamerans möjlighet till manipulation. En text av Therese Kellner är till stor hjälp för att få en djupare förståelse av deras tekniska och konceptuella arbetssätt, som annars kan vara svårt att greppa. / SUSANNE FESSÉ

praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Brus i underexponerade bilder Så kontrollerar du om din kamera är ISO-invariant.

Det pågår en stor förändring i hur våra kameror fungerar, eller snarare hur våra sensorer i kameran fungerar. Tidigare var det viktigt att exponera korrekt, framför allt var det viktigt att inte underexponera bilden, så att man inte behövde lätta upp bilden. Om bilden behövde lättas upp förstärktes bruset kraftigt, framför allt i skuggpartierna.

I många fall fick du också bandningseffekter, det vill säga smalare eller bredare streck med mera brus.

I dag har allt fler kameratillverkare fått fram sensorer där man kan underexponera bilden och sedan lyfta exponeringen i råkonverteraren utan några negativa effekter, jämfört med om du har tagit bilden på ett högt ISO-tal från början. Du får alltså samma utseende på bruset om du tar en bild på 400 ISO och underexponerar bilden 3 steg och till slut lyfter exponeringen 3 steg i din råkonverterare, som om du skulle ha tagit bilden på 3 200 ISO och inte gjort någon justering på exponeringen i råkonverteraren.

Den stora fördelen, vid sidan av den större exponeringstoleransen, är att bilder med hög kontrast blir enklare att exponera. Eftersom du kan underexponera bilden 2–4 steg kommer dina högdagrar bevaras bättre.

Risken för att du får partier som är utfrätt vita minskar kraftigt. Sedan kan du kompensera för de mörka skuggpartierna i din råkonverterare.

Visserligen kommer denna metod kräva mer arbete i din råkonverterare, din bild på kamerans skärm kommer också att se alldeles för mörk ut, och det går inte heller att använda

denna teknik om du fotograferar i jpgformat. Men dessa små nackdelar är ingenting jämfört med de fördelar du får genom den bättre återgivningen av högdagrarna och den större slarvtoleransen.

De kameror som har denna typ av sensorer brukar kallas för ISO-invarianta. Hur vet du då om din kamera verkligen har en sådan sensor? Det enklaste sättet är att göra en testfotografering av till exempel en färgkarta.

Börja med att ta en bild på ett högt ISO-tal, som 3 200 eller 6 400 ISO. Se till att exponera denna bild så att de ljusaste ytorna på färgkartan blir så ljust exponerade som möjligt. De ska fortfarande ha en ton i bilden, så se till att du inte får ett histogram som slår i den högra väggen. Men histogrammets högra del ska ligga mycket nära höger sida.

Skillnaden mellan de två sensortyperna beror på hur kraftigt bruset är vid utläsningen av informationen från sensorn.

För att se den exakta brusnivån kan du göra en markering på en grå yta på din färgkarta. Öppna sedan histogrammet och kolla hur hög standardavvikelsen är på dina två bilder. Har de ungefär samma värde är din kamerasensor ISO-invariant.

Ta sedan en bild där du minskat exponeringen 3–4 steg, antingen genom att ställa in ett lägre ISO-tal, ställa in exponeringskompensationen på 3–4 steg eller helt enkelt blända ner ditt objektiv 3–4 steg. Öppna sedan dina bilder i din råkonverterare.

Den ljusa bilden justerar du inte alls, utan låter alla inställningar vara som standard. Vill du vara riktigt noggrann kan du stänga av brusreduceringen som din råkonverterare lägger på. Din mörka bild ställer du in exponeringen på plus 3 eller plus 4 steg. Se till att återgivningen i de ljusa partierna på ditt färgkort matchar återgivningen på din normalt exponerade bild.

Kontrollera sedan brusnivån i dina två bilder. Enklast är att bara titta på någon av de mörka ytorna på din färgkarta och visuellt jämföra bruset.

Vill du vara lite mer noggrann kan du markera en liten yta på detta mörka parti och sedan kontrollera i ditt

histogram hur stor standardavvikelsen är för de två bilderna.

Om du har samma brus i båda bilderna, då har du en kamera som är ISOinvariant. Om bruset i din underexponerade bild, den som du i efterhand har lättat upp, är högre än den som är normalt exponerad, då har du tyvärr inte en sådan kamera. Då måste du fortfarande exponera korrekt.

Skillnaden mellan de två sensortyperna beror på hur kraftigt bruset är vid utläsningen av informationen från sensorn. Allt fler sensorer adderar mycket lite brus vid utläsningen.

Det medför att det inte spelar någon roll om du behöver lyfta exponeringen digitalt i efterhand. De sensorer som inte är ISO-invarianta adderar brus också vid utläsningen av informationen från sensorn och är därför beroende av att exponeringen ligger så korrekt som möjligt från början. fotografisk tidskrift

| 42

Bilden är exponerad efter 3200 ISO och konverterad från råfilen till tiff med justeringar i råkonverteraren av skuggor och högdagrar.

Bilden är exponerad efter 400 ISO, men med kameran inställd på 3 stegs underexponering. I praktiken fick bilden exakt samma exponering som den första bilden.

Bilden är även här exponerad efter 400 ISO, men exponeringen i råkonverteraren är justerad +3 steg.

Inga andra ändringar är gjorda.

Här har samma råfil som i bild 2 konverterats till en tiff-fil med exakt samma inställningar som bild 1, med ett enda undantag.

Exponeringen har ändrats till +3 steg för att kompensera för underexponeringen.

43 | no 4/2016

teknik från photokina

PHOTOKINA Photokina är den viktigaste prylmässan för den fotografiska branschen. Många tillverkare släpper sina nya produkter strax före eller under mässan.

I år var inget undantag. Nya kameror, blixtar och objektiv presenterades för hundratusentals besökare.

HASSELBLADS NYA KONCEPT Under mässan var det största intresset riktat mot Hasselblad X1D. Hasselblad visade också den utlovade 30 mm f/3,5, en vidvinkel vars bildvinkel motsvarar en 24 mm på småbildsformatet. Man visade också upp ett koncept till en ny kamera, kallad V1D. Denna kamera har designats för att se ut som kamerorna i V-serien, till exempel Hasselblad 500C. Den använder en kvadratisk sensor på 75 MP och är helt modulärt uppbyggd. Hasselblad visade denna kamera för att se vilka reaktioner som kameran möter inför det fortsatta utvecklingsarbetet.

SPEGELLÖS FUJIFILM Fujifilm visade upp vad många betraktar som den mest intressanta nyheten: Fujifilm GFX 50S, en kamera med en sensor på 43,8 × 32,9 mm och med 51,4 MP. Det är samma sensor från Sony som Hasselblad använder i sin X1D, som får anses vara den främsta konkurrenten. Kameran är spegellös och använder en elektronisk sökare.

5D med mer precis autofokus Strax innan photokina lanserades den fjärde versionen av Canon 5D. Canon har riktat in sig på att få fram en kamera med snabbare och mer precis autofokus och en sensor med större dynamiskt omfång och lägre brusnivå. Canon visade också en spegellös kamera i sin M-serie.

Canon EOS M5 har en högupplöst elektronisk sökare och använder Canons DualPixel-sensor för en bättre autofokus, framför allt vid filmning.

SNABBARE OLYMPUS Från Olympus kom E-M1 II, en kamera som är mycket snabb. Med den elektroniska slutaren kan den ta upp till 60 bilder/sekund, med följande fokus kan den komma upp till 18 bilder/sekund. Kameran kan filma med en upplösning upp till 4K. Samtidigt släpptes två nya objektiv, en normaloptik 25 mm f/1,2 och en zoom 12–100 mm f/4.

OBJEKTIV OCH BAKSTYCKEN Från PhaseOne kom två nya objektiv, Schneider Kreuznach 45 mm LS f/3,5 och 150 mm LS F2,8 IF. 45 mm-objektivet har en centralslutare med en kortaste tid på 1/1600 sek. Bildvinkeln motsvarar en 28 mm på en småbildskamera. 150 mm har en bildvinkel som motsvarar

94 mm på en småbildskamera och har en centralslutare med en kortaste tid på 1/1000 sek.

Samtidigt visade de ett nytt bakstycke, IQ1, där en del av de mer avancerade funktionerna i deras IQ3-bakstycke har tagits bort.

FILMA I 360° Nikons främsta nyheter på Photokina var tre kameror för actionfotografi. Intressantast av dessa är Key Mission 360, en kamera som kan filma i 360°-bildvinkel med 4K-upplösning.

EXTREMT SNABB KOMPAKTBLIXT Profoto visade under mässan sitt nya studioaggregat, Profoto Pro-10 med extremt snabb blixt, med korta brinntider och snabba uppladdningstider.

TVÅ NYA OBJEKTIV FRÅN NIKON Nikon har lanserat två nya objektiv, ett PC-objektiv med en brännvidd på 19 mm och en ljusstyrka på f/4 och ett zoomobjektiv på 70–200 mm f/2,8. Det nya PC-objektivet är det första från Nikon där man kan välja förställningsaxlarna helt oberoende av varandra.

PC Nikkor 19 mm f/4E ED kan skiftas ±12 mm och tiltas ±7,5°. Objektivet använder två asfäriska linser och tre linser använder ED-glas. fotografisk tidskrift

| 44

HJÄLP! VAD SKA JAG TA BETALT?

Speed to exceed Med världens snabbaste blixt Läs mer: profoto.com/pro-10

Ring oss vardagar 9–12, 08 - 702 03 71 eller maila radgivning@sfoto.se. © Iain Crawford

45 | no 4/2016

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Öppning i drönarfrågan Det bör vara möjligt att få tillstånd från Länsstyrelsen.

Jag har tidigare nämnt (F 1/2015) det aktiva motarbetandet av seriös användning av kamerabestyckade drönare som pågår. Som anförare i hetsjakten syns Datainspektionen.

Likt en överstepräst predikar den sin extremt snäva tolkning av en lagstiftning med ett helt annat syfte än den verksamhet som UAS-fotografer bedriver. Eller snarare bedrev.

För efter benägen hjälp av Högsta förvaltningsdomstolen som jämställer fotografering från drönare med kameraövervakning blir i princip all sådan UAS-fotografering på områden dit allmänheten har tillträde förbjuden – om man inte har tillstånd från Länsstyrelsen. Och Länsstyrelsen har mig veterligen ännu inte utfärdat några sådana tillstånd. Därmed offras en god och seriös affärsidé på integritetens altare.

Inte bara fotografer och deras kunder saknar nu möjligheter att kostnadseffektivt få tillgång till informativa översiktsfilmer och bilder av miljöer som ofta är kundernas egna.

Det handlar även om brandförsvar, skogsägare, miljöorganisationer etc.

Alla dessa intressenter är i och med domen i princip uteslutna från att använda kamerautrustade drönare. En användning som skulle kunna rädda både liv, spara kapital och skapa andra fördelar för såväl användarna som allmänheten.

Så vad görs i nuläget? På regeringsnivå pågår en utredning med uppdrag att undersöka om Kameraövervakningslagen behöver moderniseras.

Dessvärre fick utredningen ett tilläggsuppdrag som gjorde att redovisningen nu förskjuts till den 15 juni 2017. Och fram till dess? Inget besked.

Inom EU arbetar man med att ta fram nya säkerhetsregler för drönare upp till 150 kilo. I dag regleras dessa nationellt. De nya reglerna innehåller i allt väsentligt mest regler om hur drönarna ska förhålla sig i luftrummet tillsammans med övriga flygande farkoster på ett säkert sätt.

Ingenstans står att läsa om vare sig kamera eller foto i samband med framtagandet av dessa regler. Dessa frågor är alltså sannolikt något som den svenska lagstiftaren kan hantera självständigt.

Däremot finns det en ny europeisk dataskyddsförordning som kanske kan ställa till det för den svenska lagstiftaren i sammanhanget. Den ska genomföras i Sverige i maj 2018. Och fram till dess? Inget besked.

Så vad kan fotografer göra? Visst kan man lösa många uppdrag med en lång mast som man fäster kameran vid. Men man får inte den översiktsbild som i många fall krävs och inte heller den rörlighet som efterfrågas. I vissa fall kan man hyra en helikopter eller annan flygfarkost för att ta upp film eller ta fotografier. Men det blir till helt andra kostnader än om jobbet gjorts med hjälp av en kamera-UAS. Men så plötsligt kom DI:s nya »dekret« om »Tillstånd till kameraövervakning med drönare« (16 november 2016). Dokumentet riktar sig till samtliga tillståndsgivande länssty-

relser och innehåller instruktioner till dessa om hur de ska förhålla sig till tillståndsgivningen för kamerautrustade drönare.

Här meddelar DI sin syn på övervakning som kan ske med drönare för annan verksamhet än att beivra och förebygga brott eller olyckor, nämligen i syftet att bedriva efterforskning av försvunna personer, transport av exempelvis hjärtstartare, räddningsutrustning, läkemedel, tillsyn av områden i samband med bränder, inspektion av kraftledningar, kontroll av byggnader etc. och med deras ord »under förutsättning att integritetsintresset i samband med övervakningen kan reduceras till försumbarhet«. I denna formulering ligger nyckeln till lösningen.

Exempelvis ska kameraövervakningen avbrytas om personer beträder området som filmas eller fotograferas med kameradrönare eller

Utrustningen ska inte gå att använda för att identifiera personer på ett visst avstånd.

att aktivering av kameran endast får ske på en sådan höjd att identifiering av personer inte är möjlig.

Generella tillstånd ska vara möjligt att få, men ska enligt praxis förenas med villkor för detta. DI föreslår att området som ska fotograferas eller filmas ska vara tydligt avspärrat så att allmänheten inte kan komma in. Utrustningen ska inte gå att använda för att identifiera personer på ett visst avstånd. Däri ligger förmodligen en begränsning i upplösningen av kameraoptiken. Det inspelade materialet ska gås igenom direkt efter avslutad flygning och bilder som innehåller personer ska raderas.

DI skriver att »utrymmet för övervakning endast för att exempelvis öka försäljningen är därför ytterst begränsat. Detsamma torde enligt Datainspektionen gälla övervakning som sker för uteslutande kommersiella syften«. Vad betyder då dessa uttryck i sammanhanget? När använder man en kamera-UAS »uteslutande för kommersiella syften«? Vilka syften är detta? Dessa frågor torde endast DI ha svaret på.

Sammantaget verkar det finnas en öppning för att få tillstånd. Jag hoppas att länsstyrelserna tar fasta på uttrycket »integritetsintresset i samband med övervakningen kan reduceras till försumbarhet« och låter detta vara ledande.

Du kan läsa mer om vilka villkor DI anser kan användas på sfoto.se/drönarfotografering. fotografisk tidskrift

| 46

HELA DENNA SIDA ÄR EN ANNONS FRÅN PORTFOLIOBOX

BYGG PÅ EGEN HAND

VI SKAPAR SIDAN ÅT DIG

ENKELT ATT KOMMA IGÅNG

PERSONLIG SERVICE

FÅ DIN EGEN WWW - ADRESS

VI BYGGER EFTER DINA ÖNSKEMÅL

SKAPA / EDITERA ALL TYP AV INNEHÅLL

UNIK OCH PROFESSIONELL DESIGN

KOMBINERA DESIGN / MALLAR & LAYOUT

EGEN DOMÄN OCH WEBBHOTELL INGÅR

SKAPA EN EGEN WEBBSHOP

VI LÄR DIG ATT UPPDATERA WEBBSIDAN

BÖRJA BLOGGA

RING OSS PÅ 0702 57 90 16 SÅ BERÄTTAR VI MER

CASPER HEDBERG

medlem

NYA MEDLEMMAR

Casper Hedberg kommer till Norrlandsdagarna.

Årets proffsfotografmingel Norrlandsdagarna planeras just nu för fullt och klart är att vårt årliga event kommer att äga rum på Hotell Södra Berget i Sundsvall under helgen den 3–5 februari. Till dags dato har dessa fotografer tackat ja till att föreläsa: Casper Hedberg, Johanna Lundberg, Johan Bergmark, Lena Granefelt och Elisabeth Toll. Kristofer Lönnå (fotograf i Sundsvall) och Hanna Langenfelt (på kansliet) är kontaktpersoner. Läs mer och anmäl dig till årets stora helg för alla proffsfotografer på sfoto.se/norrlandsdagarna.

SVENSKA FOTOBOKSPRISET PÅ RIVAL

HEJ DAVOOD MOUSAVI Varför gick du med i SFF? – Eftersom jag nyligen kom som flykting till Sverige men har en bakgrund inom fotografi och journalistik är det viktigt för mig att få tillhöra en professionell organisation. Jag hoppas få professionell hjälp när jag behöver och kunna utöka mitt nätverk här.

ÅRSSTÄMMA 2017 Lördagen den 22 april 2017 håller SFF:s årsstämma med inspirationsföreläsningar, middag och fest på Münchenbryggeriet i Stockholm. Läs allt om festen och anmäl dig på sfoto.se/årsstämma2017.

Inlämningen till Svenska Fotobokspriset 2017 pågår för fullt. Glöm inte att anmäla dig på hemsidan innan den 31 december. Den stora Fotoboksprisgalan hålls 22 mars 2017 på Rival i Stockholm. I juryn sitter denna gång Nina Korhonen, Jan Töve, Lotta Antonsson, Tommy Arvidson och Björn Engberg.

SFF PÅVERKAR AVTALSVILLKOR Kulturrådet ändrar i sina avtalsvillkor efter påtryckningar från SFF. SFF reagerade starkt efter att Kulturrådet skrivit in helt orimliga villkor i sina upphandlingsavtal.

Efter flera turer och diskussioner ändrades de allmänna villkoren efter SFF:s förslag.

LOTTA TÖRNROTH

EEVA KAUN

Sandra Ahlqvist, Johanneshov; Joakim Ahlström, Norrköping; Marielle Andersson Gueye, Nyhamnsläge; Anders Bergön, Växjö; Dan Bolin, Åkersberga; Linn Carlson, Göteborg; Christoffer Duff, Göteborg; Maria Ekström, Stockholm; Virginie Garcia, Nacka; Camilla Hannell, Falkenberg; Hannes Hollender, Jönköping; Thomas Landén, Onsala; Petra Leandersson, Motala; Julius Lindblom, Vallentuna; Jens Nordström, Malmö; Malin Norlén, Stockholm; Agnes Stenlund, Stockholm; Edith Svensson, Göteborg; Isac Wetterö, Jönköping; Erik Wibaeus, Djurhamn; Stefan Åhbeck, Södertälje; Aralola Åkerström, Lidingö; Matti Östling, Stockholm.

– Det här gläder mig enormt. Jag hoppas att det här sättet att arbeta sprider sig till andra upphandlande myndigheter. Vi kommer att fortsätta att arbeta för rimliga villkor i olika upphandlingsförfaranden, säger Anki Almqvist, ordförande SFF.

SÖK STIPENDIUM FÖR UTBILDNING Sök SFF:s rese- och utbildningsstipendium senast den 15 mars 2017.

Stipendiet kan sökas av alla SFF-medlemmar som vill verka för fotografyrkets utveckling samt för ändamål som kan främja den egna yrkesverksamheten genom kursstipendier och studieresor samt som ekonomiskt understöd till behövande medlemmar.

Lotta Törnroth har varit i Kavalla.

MEDLEMMAR KAN SÖKA KAVALLA Sök stipendium till Kavalla senast 31 januari 2017. Fotoförfattarsektionen inom SFF delar årligen ut fem stipendier till Kavalla i Grekland.

Fyra av dem riktar sig till medlemmar som givit ut en bok/böcker som finns på folk-/skolbibliotek. Det femte stipendiet kan sökas av alla SFF-medlemmar. fotografisk tidskrift

| 48

fråga juristen

VISA BILDER? Hej! Får jag visa bilder från nätet på dator under en öppen föreläsning? /Jacob Svar: Om bildanvändningen inte är det huvudsakliga, tillträdet är avgiftsfritt och sker utan förvärvssyfte är det fritt fram. Men om föreläsningen är öppen, någon tjänar pengar på den eller om bildanvändningen ingår som en huvuddel så gäller följande: När du visar bilder via dator på en öppen föreläsning ägnar du dig juridiskt sett åt att framföra dem offentligt i lokalen (via skärm eller projektor). Denna handling kräver en klarering av rättigheter, det vill säga fotografens tillstånd för att få användas vid föreläsningen.

PRIVAT BRUK? Hej! Företag i hela världen trycker upp mina fotografier till kunder som själva skickar in mina fotografier för tryck. Sedan publicerar privatpersonerna i sociala medier bilder av sina hem där mina fotografier är med.

Men jag får ingen som helst ersättning. Vanligen friskriver sig företagen i villkor genom att säga att kunderna måste ha rättigheterna till de fotografier de skickar in till företagen för tryckning.

Vad gäller? /Eva Svar: Enligt svensk upphovsrätt får privatpersoner framställa exemplar med hjälp av tredje man (exempelvis tryckeri). Om de hittat din bild på din hemsida så har privatpersonerna rätt att ladda ner bilden till sin dator för privat bruk. Det privatpersonerna inte får göra är 49 | no 4/2016

hej

överföra bilden till allmänheten, vilket de gör genom att tillgängliggöra sina bilder via exempelvis sociala medier.

Men »bild i bild«-undantaget kan då träda in. Om din bild förekommer i bakgrunden eller annars ingår som en oväsentlig del av bilden så är det okej enligt svensk rätt.

Det du kan göra är att vända dig till den privatperson som lägger ut din bild i sin bild på ett sådant sätt att din bild inte förekommer i bakgrunden eller på annat sätt inte ingår som en oväsentlig del av bilden och kräva ersättning för detta.

Annat förhåller det sig om det är företag som använder dina bilder på detta sätt. Då är de skyldiga att ersätta dig.

BILD PÅ LJUSSKYLT? Hej! En dagstidning skrev om kommunens nya ljusskyltar vid en av kommunens infartsvägar. Artikeln var illustrerad med bild på en av ljusskyltarna, men den bilden som visas på själva ljusskylten är min bild. Vad gäller vid denna typ av publicering, då min bild är en stor del av den publicerade bilden, vilka rättigheter har jag i detta fall? /Mostar Svar: Jag utgår i svaret ifrån att kommunen har rätt att använda din bild på sätt som skett. För tidningen gäller enligt 23 § p3 upphovsrättslagen att det är tillåtet att använda offentliggjorda konstverk i tidning eller tidskrift om rapporteringen rör en dagshändelse, vilket det verkar vara fråga om i detta fall.

Läs juristens utförligare svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Vi höjer rösten mot de som gör vinsterna Jag besökte Fotomässan i Älvsjö där jag mötte många medlemmar. Flera av er jag pratade med tackade oss för att vi tagit upp kampen mot oskäliga avtal.

Alla inser hur svårt det är att tackla problemet helt själv, att det är Davids kamp mot Goliat och att en enskild fotograf inte kan slåss på egen hand. Berömmet för vårt knog att få stopp på »avtalsmissbruket« värmde i novemberkylan. Jag var glad när jag tog pendeln därifrån.

I Malmö hölls nyligen en manifestation för att uppmärksamma att ett av våra mediehus skickat ut ännu ett synnerligen oskäligt avtal till sina frilansande fotografer och skribenter Vi slöt upp utanför förlaget där vi tillsammans med journalisterna åt en »upphovsrättstårta«.

Det har gått från oförskämt till skämt i hur man formulerar avtal. Därför kavlar vi upp ärmarna ännu högre i arbetet inför 2017. Aktioner och stora diskussionsmöten planeras av frilansare även utanför vår egen yrkeskår. I samarbetet mellan länderna i Norden höjer vi även rösten mot den kartelliknande

Även Medieutredningens slutbetänkande påvisar att flera mediehus gör vinster, trots allt gnäll om hur dåligt det går. verksamhet som de största mediehusen utövar. Även i EU-parlamentet är avtalsfrågan något som tas på största allvar. Inom EU finns starka krafter som motarbetar upphovsrätten och därmed vår rätt till ersättning. Vi försöker förhindra den utvecklingen.

Några av våra motparter möter oss i diskussion om avtalen. AGA-gruppen arbetar envist med att skjuta fram våra positioner. Vi har lyckats få till några små förändringar. En del enskilda medlemmar har fått till överenskommelser som fungerar för dem. Men det stora problemet kvarstår, nämligen att det är vi frilansare som skapar innehållet medan ägarna kammar in kosingen. Alla vi som skapar innehåll måste fortsätta att protestera. Även Medieutredningens slutbetänkande påvisar att flera mediehus gör vinster, trots allt gnäll om hur dåligt det går.

Förutom avtalsfrågorna så har året inneburit idogt arbete med nätverket som vill få till ett nationellt ansvar för fotografi. Vi kommer att lämna in en begäran till departementet för att få till stånd en översyn om ansvarsfrågan. Vi har också drivit frågan om hur vi som är frilansare bättre ska få ta del av socialförsäkringssystemet. I veckan läste jag att vår kulturminister avsatt pengar för att möta bildkonstnärers behov. Tyvärr framgick också att inga pengar var avsatta för just våra problem med trygghetssystemen. Vi kommer att fortsätta vår kamp för att kunna få en rimlig SGI och att kunna få söka arbete utan att behöva lägga ner våra företag. Att kunna försörja sig på det man utbildat sig till är ett rimligt krav. Om det inte alltid går, så bör ett extraarbete kunna sökas som komplettering till sin försörjning.

Vårt förbund är viktigt för branschen och vi behöver vara ännu fler som ställer krav. Gå med i förbundet ni som ännu inte är med.

Inför nästa år kommer vi att ta ytterligare krafttag för att stärka vår bransch.

Gott nytt år!

bildstafetten

Fotografisk Tidskrift Nr 4, 2016, årgång 129 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se

HILLEVI NAGEL

Hillevi Nagel leker vidare

Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning, Casper Hedberg, Johan Hedbäck och Hanna Langenfelt.

Omslagsbild John Hallmén Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

I vintras startade vi en fotografisk lek, en bildstafett, i Fotografisk Tidskrift.

Först ut var fotografen Simon Berg vars bild vi visade i årets första nummer.

Hannah Modigh blev näst på tur och sedan var det Brita Nordholm som viskade vidare. I det här numret är det Hillevi Nagel som associerar visuellt.

Vill du vara med? Skicka då ditt »svar« på denna bild till redaktionen@sfoto.se med ordet »visklek« i ämnesraden eller skicka bidraget i ett kuvert till Fotografisk Tidskrift, Hornsgatan 103, 117 28 Stockholm. Märk kuvertet »visklek«. Av de inkomna bidragen väljer redaktionen ut nästa bild i serien.

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift

| 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Klara Källström

När skadan inträffat.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se