Fotografisk Tidskrift 3/4 2014

Fotografisk Tidskrift #3–4/2014

fotopriset.

KTOBER ENAST 1 O ANSÖK S e

ARKITEKTUR À LA NICK FRANK SÄKERHETSTÄNKANDE FÖR FOTOGRAFER

-------------------

s

KINESISK FOTOGRAFI

2014

-------------------

Fotografisk Tidskrift #3–4/2014

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Serkan Günes

Under mitt första besök på Svalbard gjorde jag en utflykt i en gummibåt från expeditionsfartyget.

Bara tre veckor innan hade en likadan gummibåt blivit översköljd av en våg, orsakad av en glaciärkalvning flera hundra meter bort. Vågen sköljde över personen i båten och drog med sig både en kamera och ett stativ.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

portfolion

nick frank fotografisk tidskrift | 2

3 | no 3–4/2014

portfolion

nick frank

fotografisk tidskrift | 4

5 | no 3–4/2014

portfolion

nick frank fotografisk tidskrift | 6

7 | no 3–4/2014

SJÄLVPORTRÄTT

jag hittar inspiration till mina bilder överallt, på internet, på tv, på tunnelbanan eller i duschen. Inspiration behöver inte ens vara av visuell karaktär. Ibland kommer den som ett oljud eller en doft.«

NAMN Nick Frank.

BOR MÜnchen, Tyskland.

YRKE Arkitekturfotograf.

WEBB iso72.de

hej

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Inte ska väl svåra berättelser tystna? camille lepage blev bara 26 år. Hon var en fransk fotojournalist med många stora internationella nyhetstidningar som uppdragsgivare. I en intervju på bloggen Petapixel förra året sa hon: »Ända sedan jag var barn har jag alltid velat bo på platser där ingen annan vill vara och skriva om djupa och svåra konflikter. Jag kan inte acceptera att vissa människors tragedier blir nedtystade på grund av att ingen tjänar pengar på att de berättas.«

Gör man klart saker stressar man mindre och hinner med annat också.

Som att fundera över livets förgänglighet.

I maj hittades hon mördad i Centralafrikanska republiken. Frilansjournalisten Katarina Höije, som var vän och kollega till Lepage, hade redan då fått i uppdrag att skriva om hur man som fotograf ska tänka kring sin säkerhet i konfliktområden. Plötsligt kommer världen och hotet mot fotografer nära inpå. I texten intervjuas flera skickliga svenska fotografer.

Jag är full av beundran för alla som har detta driv och mod. Det har egentligen aldrig varit lättare och billigare att åka i väg och rapportera, men branschen är svår med sjunkande arvoden och tidningar som inte vill ta risker. Vem vågar ta vid där Lepage slutade? För inte ska väl vissa platser vara obesökta och berättelserna om svåra konflikter tystna?

Häromveckan skrev jag lite lättvindigt i sociala medier: »Om jag lever tills jag blir 80 och livet är ett dygn är klockan redan halv tre. Lever jag i 100 år så är klockan cirkus 12.« En av mina bekanta replikerade snabbt: »Ja och om du dör i morgon är klockan en sekund i tolv.« Lika lite som Lepage vet vi när vi ska dö, vi vet bara att tiden är utmätt. Och blir vi medvetna om livets ändlighet är det lättare att skriva klart romanen, färdigställa fotoutställningen eller klippa klart filmen. Deadlines håller oss alerta och på tå. Lever man i evighet finns det risk att man blir slö.

När jag undervisar i journalistik tjatar jag om att bara de som kan hålla deadlines kommer att klara av jobbet. När jag som uppdragsgivare lagt ut ett jobb som inte kommer in i tid blir jag skogstokig. Att hålla deadlines är viktigt poängterar även de yrkesfotografer vi intervjuat. Ett riktigt proffs gör saker i tid. Inte bara uppdragsgivaren tjänar på det utan även man själv. Gör man klart saker stressar man mindre och hinner med annat också. Som att fundera över livets förgänglighet. Och om klockan är fem i tolv eller halv tre.

Jag känner mig väldigt stolt över det här numret med omslag av den spännande arkitekturfotografen Nick Frank. Vi intervjuar även den zenbuddistiskt lagde Otmar Thormann vars bilder fortsätter att imponera på en yngre generation av fotografer. Reklamfotografen Olivia Jeczmyk berättar om ett jobb hon lyckades med fast hon totalt hade tappat kontrollen, Författaren Therese Bohman skriver mycket läsvärt om en bild som vunnit World Press Photo. Trevlig läsning och glad sommar till er alla! Och som jag alltid brukar säga: hör av er om vad ni gillar/inte gillar med tidningen. Vi blir väldigt glada för brev.

KURSER

A-KURSEN

WILDLIFE

Distanskursen i digital bildleverans består av 11 delkurser.

Auktoriseringsprov ingår.

Deltagaren går i sin egen takt under 6 månader. Lärarsupport på nätet. Du ska ha tillgång till kalibrerbar skärm och Photo– shop CS5 eller nyare.

LÄS MER sfoto.se/sff/kurser

PLATS Kuhmo, Finland DATUM 20—23 juli LÄRARE Peter Rosén KOSTNAD 6 650 kronor (300 kronor rabatt för SFF-medlem) LÄS MER lapplandmedia.se

UPPGRADERING A-KURSEN

PLATS Barcelona, Spanien DATUM 3–9 augusti LÄRARE Patricio Salinas KOSTNAD 5 000 kronor (10 % rabatt för SFF-medlem) LÄS MER creativeroom.se

Distanskurs som består av 4 delkurser som du väljer själv.

Du går i din egen takt under 6 månader. Lärarsupport på nätet. Kursstart sker löpande.

LÄS MER sfoto.se/sff/kurser

KREATIV FJÄLL FOTOGRAFERING PLATS Abisko nationalpark DATUM 29 juni—4 juli LÄRARE Peter Rosén KOSTNAD från 7 900 kronor (400 kronor rabatt för SFF-medlem) LÄS MER lapplandmedia.se

BILDKOMPOSITION/ BILDANALYS

KOM I GÅNG MED VIDEO PLATS Biskops Arnö, Bålsta DATUM 12–14 september LÄRARE Pelle Wichmann och Per Lindh KOSTNAD 7 900 kronor (10 % rabatt för SFF-medlem) KONTAKT pelle@perwichmann.com

Läs mer om fler kurser och hur du anmäler dig på sfoto.se/sff/kurser.

HÄR FINNS FOTOGRAFISK TIDSKRIFT DIGITALA LÖSNUMMER finns sedan hösten 2011 att köpa via qiozk.com.

TRYCKTA F finns att köpa på: Bokhandeln Konstig, Kulturhuset, Galleri Kontrast, Press Stop, Hedengrens, Antikvariat Bode, Moderna museet i Stockholm med flera. Nätverkstan distribuerar tidskriften runt om i hela Sverige.

SFOTO.SE hade runt 17 500 unika besök i maj 2014. Enligt

Google Analytics var nästan hälften av besökarna nya och hittade sajten genom i första hand Google, Fotosidan och Facebook. Lika många kvinnor som män besökte sidan. På sfoto.se går F att ladda ned som gratis pdf för medlemmar.

RÄTTELSE I förra numret kunde man felaktigt tolka det som att Lars Nyman slutar på TCO-tidningen. I själva verket är det pappersdelen som har lagts ner. fotografisk tidskrift | 8

12

SARA MACKAY

RINKO KAWAUICHI AILA

13

Portfolio / Nick Frank / 1 Hej / Om deadlines / 8 Utställningar/Gästen / Linda Bergman / 10 Aktuellt / Fotografiskas Höstsalong / 11 Aktuellt / Fotofestival i Landskrona / 12 5 frågor / Catharina Gotby / 13

»Tänk dig Tahrir-torget utan journalister eller

Enkät / Vi tar pulsen på yrkesfotografrollen / 14 Utblick / Kinesisk fotografi / 16 Reportage / Om säkerhet för fotografer / 24

att ingen längre skulle åka till Syrien.« SIDAN 24

Tankar om en bild / Om fem albinopojkar / 32 Reportage / Otmar Thormann / 34 Bakom bilden / Olivia Jeczmyk / 40 Recensioner / Salveson, Malm och Engström / 42 PAUL SALVESON

LI WEI

16

42

Praktisk teknik / Rätt färgrymd / 44 Teknik / Nytt på marknaden / 46 Juridik / Facerape kan stå dig dyrt / 47 Medlemssidor / Ordförande har ordet / 48 Fotofestivaler / Vi har hela listan / 50

9 | no 3–4/2014

JOHN WERICH

gästen

LINDA BERGMAN FOTOGRAF & KURATOR

Satsa på visuella kulturstudier i skolan häromdagen avsåg jag att räkna hur många bilder som passerade min blick under ett dygn och kom fram till att jag hade konsumerat ett hundratal redan före frukost.

De visuella uttrycken används mer och mer som ett språk som vi alla omger oss av och använder; fotografi och bilder i allmänhet har blivit en allt större och mer integrerad del av våra liv. Jag tänker exempelvis på den stora mängd fotobaserade magasin vi har att välja på, Instagram och Snapchat där man kommunicerar med stillbild och rörlig bild och det ökande intresset för fotoboken. Allt oftare använder vi kameran för att uttrycka oss, memorera och bekräfta oss själva. Vi gör oss synliga på ett sätt vi inte gjort tidigare.

Sättet att se på oss själva och omvärlden har förändrats genom fotografi.

Vi är nog alla i någon mån varse om detta, men hur mycket reflekteras det egentligen över hur och varför? Eftersom vi omges av och kommunicerar med bilder i större omfattning än någonsin tidigare så finns det ett ökat behov av att kritiskt diskutera och studera detta, och denna diskussion bör inte begränsas till oss som är yrkesverksamma inom bildområdet.

Vi översköljs av information och det finns därmed ett ökat behov av att sålla och att veta vem eller vilka som är avsändare.

I Skolverkets plan för grundskolan ingår visuell kultur som en beståndsdel i ämnet bild, men det bör tas på samma allvar som det självklara i att alla ska lära sig läsa texter. Det talas om »visuell kompetens« i läroplanen, men får eleverna verkligen redskapen som behövs för att tolka och kritiskt granska bilder?

Vi översköljs av information och det finns därmed ett ökat behov av att sålla och att veta vem eller vilka som är avsändare, vad som är syftet, vad sammanhanget gör för tolkningen. Trots det möter vi ofta bilder lösryckta från sin ursprungliga kontext. Det har blivit lätt att dela bilder, sina egna och andras, vilket får följder som är värda att reflektera över.

Det måste läggas större vikt vid visuella kulturstudier där man exempelvis studerar reklambild, modebild, journalistisk bild, konstbild och hur man själv använder sig av visuella uttryck. Det går att tillägna sig kunskaper inom detta om man läser exempelvis konstvetenskap, bildpedagogik och medie- och kommunikationsvetenskap som är väldigt riktade utbildningar mot bildområdet, men jag menar att visuella kulturstudier är ett ämne som alla i detta samhälle skulle gagnas av. Vi har uppenbarligen ett behov av bilder och vi påverkas helt tydligt av dem.

Prova att räkna hur många fotografier du ser omkring dig under en dag.

Kanske kommer du som jag att häpna. Jag gav upp min räkning när jag kom in i mataffären och insåg att varje förpackning jag tittade på illustrerades fotografiskt. Respekten för fotografi har sjunkit i och med att mängden fotografier har ökat. Det borde vara tvärtom.

John Werich italienska landskapsbilder visas på Abecita i Borås.

UTSTÄLLNINGAR LU KOWSKI Fotografiska, Stockholm 7 maj–14 september

ELISABETH OHLSON WALLIN Galleri Kontrast, Stockholm 23 augusti–21 september

ROGER BORGELID Galleri Ralf, Stockholm 28 maj–31 augusti

ANDERS RYMAN – ROMSKA RÖSTER Museiparken, Örebro läns museum, Örebro 4 juni–29 juni

CAROLA GRAHN Bildmuseet, Umeå 25 maj–7 september LISELOTTE WAJSTEDT Bildmuseet, Umeå 25 maj–7 september DANA SEDEROWSKY Fotografiska, Stockholm 23 maj–31 augusti

SARAH COOPER OCH NINA GORFER Halmstads konsthall, Halmstad 25 juni–2 september JOHN WERICH Abecita konstmuseum, Borås 8 maj–24 augusti

JOHAN SELLES Galleri Breadfield, Malmö 29 augusti–28 september

PAUL HANSEN / ROGER TURESSON Abecita konstmuseum, Borås 8 maj–24 augusti

SEBASTIÃO SALGADO Fotografiska, Stockholm 12 juni–14 september

CHARLIE BENNET Stockholms stadsmuseum 28 maj–31 augusti

NY NORDISK FOTOGRAFI Hasselblad Center, Göteborg 25 maj–17 augusti

HANS STRAND Lokomotiv, Bollnäs 4 juni–26 juli

DENISE GRÜNSTEIN Kulturens hus, Luleå 14 juni–30 augusti

DE FATTIGA OCH DE RIKA Virserums konsthall, Virserum 9 februari–14 september

fotografisk tidskrift | 10

LINDA SPÅMAN

aktuellt

FOTOBÖCKER DÖDAR INTE

LInda Spåmans dockhuvud föll juryn i smaken.

Höstsalong på Fotografiska

Markus Schaden, eldsjälen och grundaren av bokaffären och bokförlaget Schaden, öppnar ett pop-up-fotoboksmuseum i Köln i augusti. Tjugofyra utställningar, fem workshopar om fotoböcker och program i över en månad är starten för hans vision om ett permanent museum. Rådgivaren och fotografen Erik Kessels säger att fotoboken är ett »fantastiskt demokratiskt medium« och att tekniken i dag har gjort det möjligt för vem som helst att göra en bok. Just därför kan ett museum skapa en sådan viktig ram kring fotoboken som fenomen. Men det bästa med fotoböcker enligt Kessels: De är beroendeframkallande men dödar ingen. Läs mer på thephotobookmuseum.com.

FOTOJOURNALIST HITTAD MÖRDAD den franska fotojournalisten Camille Lepage (född 1988) hittades nyligen mördad i en bil i Centralafrikanska republiken.

Lepage var där för att skildra konflikterna i området. Hon var frilansare och höll på med ett uppdrag när hon dödades.

Läs mer om henne och om de risker fotografer och journalister tar i reportaget på sidan 24. Se hennes bilder på camille-lepage.photoshelter.com.

11 | no 3–4/2014

SJÄLVPORTRÄTT

ka i Stockholm. Initiativtagaren Adam Haglund har startat en insamling för att lägga den ekonomiska grunden för fcm1s. Det första målet är att få in 50 000 kronor. I dag ägs lokalerna av Malmö stad.

VYKORT TILL FRAMTIDEN Camille Lepage 1988–2014.

MALMÖS EGET FOTOGRAFISKA? 10–15 miljoner kronor behövs om Malmö ska få en motsvarighet till Fotografis-

nu drar Svenska Fotografers Förbund och åtta andra organisationer i gång årets kulturkampanj för att starta en debatt om bild- och formkonstnärers och kulturskapares villkor. Läs mer på kulturvalet.se.

OMAR VICTOR DIOP

fotografiska i stockholm har inspirerats av Liljevalchs succékoncept Vårsalongen. Till hösten startas Höstsalongen, dit 2 917 fotografer, både amatörer och proffs, lämnat in cirka 40 000 bilder. Ett femtiotal fotografer har valts ut av en jury och bilderna har ställts samman till en utställning av kuratorn Johan Brink. Vårsalongen öppnar den 19 september.

– Jag vill bli berörd. När vi i juryn sett en bild som berört på något sätt känns det direkt och vi är alla överens, säger Anna Clarén, som satt i juryn.

Modefotografen Diop visades i L.A.

PARIS+L.A.=SANT Los Angeles har haft sin egen version av mässan Paris Photo.

81 gallerier från 18 länder och 16 000 besökare samlades i Paramount Pictures Studios.

Där visades fotografier från hela världen. Mässan uppmärksammade också Los Angelespolisens fotoarkiv som bygger på bilder tagna av polisen på olika brottsplatser.

NAN GOLDIN

aktuellt

VILKEN BLIR BÄSTA FOTOBOK 2014?

CECILIA SANDBLOM

Har du gjort en fotobok? Fram till 12 september kan du skicka in din bok till Paris Photo/ Apertures internationella fotobokstävling. Förra året vann den brasilianska fotografen Rosângela Rennó priset Photo Book of the Year för sin självpublicerade bok med den snåriga titeln: »A01 [COD.19.1.1.43] — A27 [S | COD.23].« Läs mer och anmäl dig på aperture.org.

ÅRETS VICTORSTIPENDIATER Malin Griffiths och Lotta Törnroth har utsett till årets Victor-stipendiater. Deras och övriga sex nominerades verk visas i utställningen »Ny Nordisk fotografi« 2014 25 maj– 17 augusti på Hasselblad Center i Göteborg.

Nan Goldin kommer till Landskrona.

Fotofestival i Landskrona den 22–24 augusti är det dags igen för Landskrona Fotofestival. Dragplåster i år är bland andra Nan Goldin, Bertien van Manen och Rinko Kawauchi. Ett femtontal utställningar kommer att visas och precis som i fjol ägnas en stor del av festivalen till samtal, seminarier och en portfolio review. Hela söndagen kommer att vigas åt fotoboken med prat, boktält och en »bokdummy review« för fotografer som vill ta klivet till publicering. Se hela programmet på landskronafotofestival.se.

Efter sex års juridisk strid har fotografen Thomas Fahlander nått förlikning med Trafikverket och får 350 000 kronor.

– Jag är rätt slagtålig men den här striden har tagit hårt på mig, säger han. Fahlander är i efterhand kritisk till SFF som valde att inte gå in i domstolsprocessen tillsammans med honom. Däremot är han tacksam för att förbundet i ett senare skede gav honom ekonomiskt bidrag.

SAMTIDA IRANSK FOTOGRAFI utställningen Burnt Generation i London visar nio samtida fotografer som har arbetat och levt i Iran, bland andra Babak Kazemi, Abbas Kowsari, Ali & Ramyar, Newsha Tavakolian och Sadegh Tirafkan. Utställningens ambition är att se bakom klichéerna av stereotypa bilder från Mellanöstern.

SADEGH TIRAFKAN

FAHLANDERS FÖRLIKNING

fotografisk tidskrift | 12

SARA MACKAY

5 frågor

Gotby letar nya begåvningar NAMN Catharina Gotby.

YRKE Fotograf.

BOR Stockholm/Gotland.

AKTUELL MED Konstkonsult för Nya Karolinska sjukhuset, NKS.

Vad gör du åt Stockholms läns landsting?

– Som konstkonsult föreslår jag konstnärer som får gestaltningsuppdrag på nks. Det är en enorm konstsatsning, budgeten ligger på cirka 118 miljoner.

13 | no 3–4/2014

Hur hittar du de som får delta?

– Jag går igenom de som är anmälda i konstnärsbasen. Det finns en demokratisk aspekt, jag ska släppa in nya begåvningar och se till att könsfördelningen är jämn. Det är verkligen roligt att hitta nya begåvningar och folk som jag tror kan göra ett bra jobb.

Jag blir ju dessutom »medskapare«.

Vad innebär det att skapa konst just för sjukhus?

– Vi arbetar med samtidskonst för fasta gestaltningar. Om en fotograf

vill ha ett uppdrag måste han/hon arbeta i olika slags material och kunna skapa rumsliga utformningar.

Fotografen Ewa Stackelberg är en av de som arbetar med ett projekt och flera andra fotografer skissar på idéer.

En del tror att man bara kan visa blommor. Så är det alltså inte, det finns inte en enda blomma i något verk på sjukhuset.

Vad har du lärt dig?

– Jag arbetar med alla ansvariga: arkitekten, personalrepresentanter,

förvaltningsbolag, designansvarig, inredningsarkitekter, projektledare från landstingets konstenhet med flera. Det har varit lärorikt att delta i att fatta beslut på den nivån.

Hur ser framtiden ut?

– Jag följer mina projekt till dess att de är färdigställda och finns på plats, men ser fram emot att kunna ägna mig mer åt mitt eget arbete igen och kanske själv kunna utföra en gestaltning någonstans. / JENNY MORELLI

yrkesrollen 2014

Hur utvecklas du i ditt yrke?

ANKI ALMQVIST, ORDFÖRANDE SFF

SJÄLVPORTRÄTT

STEFAN NILSSON Amatörer har aldrig hotat duktiga yrkesfotografer, de har alltid funnits. Jag har levt gott på att vara fotograf och kan fortfarande leva på mitt yrke.

Jag kan inte påstå att jag jobbar hårt för att marknadsföra mig i sociala medier. Däremot jobbar jag med att behålla och utveckla de kunder jag redan har. Problemet som jag ser det är att tidningarna har dragit åt penningpåsen. De har alltid klagat över att fotografer är så dyra. Men när man har bläddrat i tidningen tillsammans med chefredaktören och visat att merparten av sidorna består av bilder har han/hon fått större förståelse för att

ning från något annat håll. Den som vill arbeta som yrkesfotograf bör tänka på sin yrkesskicklighet och framhålla sina kvaliteter och inte vara rädd för att ta betalt för sin kompetens. Utnyttja sff:s prisguide för den som är tveksam på vad man ska ta för pris för sina uppdrag. Konkurrens är bra men bara om man »tävlar« på lika villkor.

Ska man leva som fotograf så bör man nog älska sitt jobb och se till alla möjligheter i stället för begränsningar. sandro.nu

ALEXANDER MAHMOUD Förra året gick jag från att vara vikarie till att bli frilansare och då var det ganska tufft en period.

Men det känns som att jag kommit in i det nu. Jag skaffade ett kontor för ett halvår sedan med två fotografkollegor och det har verkligen hjälpt motivationen att frilansa. Kunder får jag mest genom att mejla och tjata. Jag är rätt dålig på tillfällen där jag ska träffa någon och visa min portfolio.

Det känns tufft med nedskärningarna, men samtidigt produceras det så enormt bra bilder och berättelser överallt. Bilden blir starkare och starkare. Mitt bästa råd till andra är: Ha roligt. Satsa på att sitta på kontor, med kollegor som inspirerar och försök hitta projekt som du verkligen brinner för. alexandermahmoud.se

LENA LEE

Att leva som yrkesfotograf 2014 är skoj och utmanande, det gäller att kläcka ideér och vara flexibel. I Norrland där jag arbetar har vi alltid varit breda i vårt »fotograftänk«. Porträttstudion får kunder från nätverk, sociala medier, direktreklam men framförallt genom rekommendationer från andra kunder. Så ett tips är att bygga upp en god relation med kunderna och sedan behålla kontakten och fotografera dem både privat och inom deras yrken.

Amatörer har ingen aning om hur det är att driva ett företag med alla fasta kostnader. De fotografer som jobbar billigt eller gratis får oftast sin försörj-

TONY KRISTENSSON

SJÄLVPORTRÄTT

Som frilansfotograf måste du vara entreprenör, ekonom, marknadsförare och sist men inte minst kreatör. Efter många år i yrket har jag lärt mig att ha personlig kontakt med mina kunder, alltid leverera i tid och vara lyhörd för vad som förväntas av mig. Mycket tid går åt till att hålla reda på upphovsrätt, avtal och prissättning.

Under den tid jag arbetat har jobben kommit med olika täthet. Ibland har jag haft extrajobb, vilka gett mig viktiga inblickar i helt andra sammanhang. Priserna har sjunkit och en del vidriga avtal har skapats, men samtidigt har arenorna för publicerad fotografi blivit fler. Allt fler använder den fotografiska bilden i såväl statliga och kommunala kampanjer och informationsmaterial som i konst-/kultursammanhang. För mig är det viktigt att vi yrkesfotografer stöttar varandra och påvisar olämpliga avtal. Att »alla« fotograferar och publicerar sig i olika digitala medier, är roligt men ska inte förväxlas med att »alla« är yrkesfotografer. fotografankia.se

jobben måste få kosta. Jag har ett tips till den yngre generationen, tänk på din framtida pension innan du byter till den senaste kameramodellen. stefannilsson.se

SARA INGMAN

JAN NORDÉN

Hur tjänar du pengar och hur blir du ett ännu bättre proffs? Hur hanterar du nedskärningar? Är du rädd för amöbor? Vi tar pulsen på yrkesfotografrollen 2014.

JENNY LINDHE Det ser bättre och bättre ut på fotografifronten. Jag gör inte bara vanliga fotografiuppdrag utan arbetar även som kurator, håller i workshopar, ger föreläsningar med mera. Skåne satsar ju stort på fotografi, bland annat i Landskrona och det genererar en hel del jobb.

Som konstnärlig fotograf finns inte lika mycket pengar som när man arbetar med reklam, men det går att leva på sitt yrke om man inte bara gör fotografiska uppdrag. Jag försöker att fokusera på vad som är mest kul och inspirerande och lägga mest krut där, det brukar löna sig i längden. Jobb får jag nästan bara genom kontakter. Av egen erfarenhet – jag är bildredaktör på ett magasin – vet jag att det är minst lika viktigt att vara lätt att samarbeta med, lätt att få tag på, leverera i tid och att vara flexibel som att vara en duktig fotograf.

Blir jag erbjuden jobb som inte är mitt gebit tipsar jag om någon fotografkollega till mig som gör det bättre, det där får du oftast igen senare.

Till en ung fotograf skulle jag säga: Sök dig till ställen du gillar eller fotografer som du inspireras av, var inte rädd för att prata med dem och se hur de går tillväga. Fundera på vad som är din styrka, vad tycker du är roligast och satsa på det. jennylindhe.se fotografisk tidskrift | 14

www.photokina.com

KÖLN | 16–21 SEPTEMBER

UPPTÄCK DE MÅNGA VÄRLDARNA INOM IMAGING. När den världsledande fackmässan för fotografi öppnar hösten 2014 riktas branschens blickar mot Köln. photokina lockar experter från industri och näringsliv, tillverkare, tjänsteleverantörer, professionella användare och fotoentusiaster.

Skälen är goda: det är bara här som de många världarna inom imagings mångfasetterade universum finns representerade – från fotografering till lagring, hantering och framkallning av bilder. Missa inte det unika tillfället att nätverka med branschfolk från hela världen! Kom och upptäck nya trender och tekniska innovationer med egna ögon!

Köp biljetterna online och spara upp till 40 %! photokina.com

Mässan som inget proffs får missa.

Swedish Fair & Trade Service AB · Kölnmässans representant i Sverige Tel. 08 6678500 · info@swedishfairtrade.se · www.swedishfairtrade.se

pk14_211x136_FotografiskTidskrift_SE.indd 1

23.05.14 12:46

WWW.CAMERAJUNGLE.COM/SV 020 794 795

LEVERANS PÅ 3-4 ARBETSDAGAR FÖR SEK 150 6 MÅNADERS GARANTI PÅ ANVÄNT

Uppgradera ditt fotograferande idag. Bra priser på använd utrustning.

AT T S Ä L J A D I N A N VÄ N D A U T R U S T N I N G K U N D E I N T E VA R A E N K L A R E

SEK

1 Få offert

2 Vi kan hämta

3 Få betalt

Att utvärdera din utrustning online tar bara några minuter.

Behändigt och prisvärt med upphämtning genom UPS.

Eller få inbytesbonus då du byter med oss.

Kinas fotoscen Påhittade landskap, överdimensionerade objekt och masscener med hundratals statister.

F haffade bokförläggaren Jeremie Thircuir som vill visa ett roligare och påhittigare Kina. text: jenny morelli

fotografisk tidskrift | 16

Installation av Wang Qingsong.

17 | no 3–4/2014

CHEN WEI

Chen Weis »The Stars in the Night Sky are Innumerable«.

J

eremie thircuir bor i Peking och har publicerat sex kinesiska konstfotoböcker på det egna förlaget Thircuir Books. Fler är på gång. Frågorna har ställts via mejl.

Vad vill du med din bokutgivning?

– Mitt jobb är att presentera samtida kinesisk konst för västvärlden kan man säga. Idén föddes när jag förstod hur lite Europa och usa känner till om kinesisk modern konst och fotografi. Kina genomgår en otroligt kreativ period just nu som påminner om vad som hände i Paris på 1920-talet eller i New York på 1960-talet. Jag vill dela den känslan med läsaren och visa upp ett mer kreativt, påhittigt, friare och roligare Kina.

Du är fransman – hur hamnade du i Kina?

– Jag lämnade Paris för åtta år sedan och hade inte planerat att stanna så länge men det ena ledde till det andra och jag är fortfarande kvar. Kina är ett intressant land att vara i och Peking är dynamiskt och galet. Landet står i centrum för vår föränderliga värld just nu. Globalisering är en daglig verklighet som jag upplever i varje sekund. Jag tror att genom att se

på Kinas förändring ser vi även de förändringar som finns runt omkring oss oavsett var vi bor. Här finns en ny slags rymd mellan öst och väst. Den kinesiska samtiden öppnar upp för att formulera nya perspektiv på modernitet. Ny kultur håller på att skapas och ett nytt sätt för människan att förstå världen.

Varför just fotografi?

– Fotografi är ett medium som många förstår sig på och som jag anser är mer intuitivt än andra traditionella konstformer. Min ambition är att på lång sikt ge ut böcker som ska vara tillgängliga för en stor internationell publik. Och för att citera en av fotograferna, Wang Qingsong: »Fotografi är ett snabbare medium än måleri och hjälper mig att synkronisera med de snabba förändringarna som sker här.« Hur har du valt ut fotograferna som är med?

– Min övergripande ambition var att visa upp mångfalden och pluralismen som finns på den kinesiska fotoscenen. Fotograferna är internationellt uppmärksammade eller helt enkelt bra på att gestalta en viss företeelse som är central för förståelsen av Kina. Jag har förstås mina personliga

»Kina genomgår en otroligt kreativ period. Som Paris på 1920-talet.«

fotografisk tidskrift | 18

LI WEI

Li Weis flygande män.

19 | no 3–4/2014

YANG YONGLIANG

Yang Yongliangs landskap.

fotografisk tidskrift | 20

YANG YONG

Yang Yongs nattliga porträtt.

»Det kinesiska är inte lika tydligt längre.

Konsten har blivit mer subtil.«

21 | no 3–4/2014

preferenser och har försökt att synka med hur annan bokutgivning ser ut just nu.

Vissa av fotograferna känner jag till – men är samtliga hyfsat etablerade?

– Ja, alla har ställt ut både här och utomlands.

Intressant är att titta på hur olika deras arbete tas emot i Kina jämfört med utomlands. Liu Bolin och Li Wei omhuldas av media i väst och är välkända där, samtidigt som de inte alls är särskilt uppmärksammade här. Medan fotografer som Han Lei och Hong Lei är upphöjda ikoner här, men inte så kända namn utomlands. Även om Hong Lei till exempel finns representerad på MoMA, New York.

Jag har snarast valt att skapa en serie med referenser till samtida kinesisk fotografi än en ny plattform för unga begåvningar. Unga konstnärliga »rookies« är inte så relevanta här eftersom alla skriker efter dem. Det finns helt enkelt för många unga begåvningar. Det är inte ovanligt att se en ung konstnär vandra direkt från konstskolan till de stora välkända gallerierna.

Yang Yongliang, Chen Wei och Ren Hang, som vi ska ge ut en bok med, är alla födda på 1980-talet och

har redan producerat konst som anses vara ikonisk och som far runt jordklotet och visas i konstsammanhang.

V

ad har de gemensamt enligt dig?

– Som sagt – jag vill framför allt visa på bredd. Men visst finns det trender.

Intressant att se är att konsten förändras, det är inte så mycket Mao som dricker Coca-Cola eller pagoder med Mc Donalds-logga på taket längre. Det »kinesiska« är inte lika tydligt, konstens uttryck blir allt mer subtilt och internationellt. Men viljan att återskapa traditionella konstnärliga former återfinns i verk av Hong Lei och Yang Yongliang. Samhälleliga förändringar och kommentarer till konsumtionssamhället syns hos Yang Yong och Wang Qingsong.

Wang Qingsong har sagt till mig att han ser på sig själv som journalist och att hans bilder kan ses som kritik av de »verkliga bilderna« som man kan se i media. Han känner sig nödgad att konstruera sin egen verklighet, en mer komplex och flerdimen-

HAN LEI

Hong Lei vill få betraktaren att se hur moderniteten gör våld på traditionen (till höger).

LIU BOLIN

Liu Bolin smälter in överallt (nedan).

Han Leis nakenstudie.

sionell sådan än den partiska verklighet som han möter i kinesisk press.

Något annat som förenar är att de flesta först har studerat konst och sedan blivit fotografer. Vad som betyder något är att skapa meningsfulla bilder som väcker tankar hos betraktaren. De väljer känsla framför perfektion. Till exempel anser jag att Liu Bolins verk fungerar bra på grund av sina tekniska tillkortakommanden, inte trots dem. Kvalitet handlar i slutändan inte alls om den tekniska kompetensen hos teamet som hjälper konstnären, utan om den sociala och politiska aspekten att våra individuella kroppar försvinner i dagens samhälleliga kontext.

D

et är bara män i bokutgivningen, är det några kvinnor på gång?

– Ja, det är sant, hittills har vi bara publicerat bilder av manliga fotografer, den kinesiska konstfotoscenen har varit väldigt mansdominerad. Det finns flera kvinnliga intressanta namn: Liu Ren, Xing Danwen, Liu Ciaofang och Chen Zhe till

exempel och vi kommer säkerligen uppmärksamma dem framöver. Om du tittar på konstscenen här, som ligger steget före fotoscenen, så är flera av toppnamnen kvinnor: Li Shurui, Liang Yuanwei, Song Kun, Kong Lingnan, Song Yige, för att nämna några.

Hur har intresset för böckerna varit?

– Böckerna är till för en internationell publik och alldeles för dyra för den kinesiska bokmarknaden.

Vi använder till exempel svenskt papper och sojabaserat bläck vilket gör böckerna exklusiva. Huvudsakligen är det Frankrike som är min marknad men vi finns i specialiserade bokaffärer runt om i hela Europa och i usa.

Tycker du att kinesiska fotografer har något att lära väst?

– Ja, absolut. Bara genom att de tänker utanför »vår box« så kan de hjälpa oss att få syn på vår egen box. Vi kan definitivt lära oss något om oss själva genom att betrakta världen genom det kinesiska prismat. Perspektivet är kinesiskt, språket är fotografiskt, men frågorna är globala.

»Genom att de tänker utanför ›vår box‹ lär de oss att få syn på vår egen box.«

Läs mer om böckerna och bokförlaget på thircuir.com. fotografisk tidskrift | 22

HONG LEI

23 | no 3–4/2014

PIETER TEN HOOPEN

Fotografer och journalister som trots sjunkande arvoden beger sig till konfliktområden riskerar att betala med sina liv. Hur ska man tänka kring säkerhet?

Frilansjournalisten Katarina Höije skriver om att arbeta i farliga områden.

fotografisk tidskrift | 24

Får bilden kosta livet? text: katarina höije

»Bilden är tagen i Irak för ett par år sedan när Terese Christiansson och jag var där för att göra ett jobb om den irakiska oljemaffian. På bilden for vi med arméhelikopter för att kontrollera gränsen mot Iran.

Kidnappningsrisken var väldigt hög. Vi höll extremt låg profil, upprepade aldrig våra rörelsemönster och rörde oss mest på kvällarna för att inte väcka så mycket uppmärksamhet.« /Pieter ten Hoopen

25 | no 3–4/2014

PIETER TEN HOOPEN

JOHAN PERSSON

Situationen var rörig i Centralafrikanska republiken. »Flera massakrer pågick och både kristna och muslimer använde dödligt våld. Bilden föreställer en kristen fotsoldat från milisgruppen Anti-Balaka. Hans budskap var tydligt: ›Vi kommer skära halsen av alla muslimer, bebisar, kvinnor och män. De dödade våra familjer. Nu ska de ut ur vårt land‹. Vi var väldigt osäkra på vad som skulle hända och stannade aldrig längre än en halvtimme på varje plats.« /Johan Persson

M

ullret från en brummande motorcykelmotor bryter tystnaden. Vägen som slingrar sig fram genom skogen är så smal att männen på motorcyklarna måste köra på rad. Hit till Centralafrikanska republikens västra delar når regeringens långa arm sällan. Efter att rebellerna Séléka avsatte presidenten och tog makten i huvudstaden Bangui i mars förra året har varken lokala myndigheter, hjälporganisationer eller de internationella styrkor som är på plats för att bevara freden i landet, satt sin fot här. Männen på motorcyklarna tillhör antibalaka, milisen som bildats för att skydda befolkningen mot Séléka. De är beväpnade med macheter och automatvapen. Bak på en av cyklarna sitter den franska frilansjournalisten Camille Lepage. Hon har varit i landet i flera månader. Tillsammans med milisen har hon besökt en by som attackerats av rebellerna. Flera människor har dödats. De är på väg hem för att hämta hjälp när de hamnar i ett bakhåll.

När Sommarsverige firar midsommar landar journalisten och frilansfotografen Jacob Zocherman i Bangui. Efter flera månader av oroligheter har kon-

flikten i landet mattats av. Internationella medier och nyhetsbyråer har kallat hem sina fotografer och reportrar. Få redaktioner har råd att skicka egna medarbetare till konfliktområden. Allt fler är beroende av frilansjournalister för att bevaka konflikter. I början av juli är Jacob Zocherman en av få utländska journalister på plats i Centralafrikanska republiken.

– Jag väljer ofta att resa till platser och länder där det har varit en intensiv konflikt. När konflikten mattas av sjunker nyhetsvärdet. Då lämnar många medier när de behövs som mest. Det är först när det lugnar ner sig som man kan börja berätta vad som verkligen har hänt.

»DE FÖRSTA DAGARNA PLOCKAR JAG INTE ENS UPP KAMERAN. JAG OBSERVERAR OCH PRATAR MED MÄNNISKOR.« /Jacob Zocherman, fotograf

Under den shiamuslimska högtiden Ashura sprängde en man sig själv till döds och dödade 70 personer. Gulami heter den unga flickan, hon var en av de få som överlevde. Pieter ten Hoopen var på plats i Kabul 2011.

– De första dagarna plockar jag inte ens upp kameran. Jag går omkring, observerar och pratar med människor. I det läget handlar det inte om att vara först på utan men om att lära känna miljön och förstå förutsättningarna jag arbetar under, säger Jacob Zocherman. det har kanske aldrig varit billigare att täcka en konflikt än nu. Utrustningen, resorna, till och med lönen är lägre. Många länder är också relativt lätta att ta sig till. Därför har det funnits många journalister på plats under den arabiska våren i Egypten och vid fronten i Libyen och Syrien. Efterfrågan på nyheter har heller aldrig varit större. Nätet ger ett nästan obegränsat utrymme för material som ständigt behöver uppdateras. Samtidigt riskerar allt fler att få betala ett högt pris när de försöker göra sitt jobb.

I dagens konflikter är fotografer och journalister allt oftare måltavlor. Det är sant framför allt i Syrien där över 65 personer har dödats sedan konflikten bröt ut 2011. Några har dödats av misstag när de har fastnat i striderna. Andra har blivit måltavlor för rebellgrupper eller regeringen. fotografisk tidskrift | 26

LINDA FORSELL

Ciudad Juárez, Mexiko 2011. »Jag hade precis anlänt till en mordplats där två män hade skjutits ihjäl i en bil. Lyckligtvis var jag inte först, några poliser var där före mig och grannar stod och tittade på vad som försiggick. Eftersom drogkriget innebär mer riktade anfall än andra krig så ligger den stora faran i att skapa sig fiender genom att till exempel vara först på plats och bli vittne till något som inte var menat för ens ögon.« /Linda Forsell

»OGADEN VAR EN EXTREM SITUATION. VI VISSTE ATT SÅ FORT VI SÄTTER OSS I BILEN HAR VI INTE LÄNGRE NÅGON KONTROLL.« /Johan Persson, fotograf Kidnappningar används i allt större utsträckning för att tysta journalister, med över 60 fall rapporterade förra året.

Det var här de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström kidnappades när de var på väg ut ur landet i november förra året.

Syrien är det just nu farligaste landet i världen för journalister att arbeta i.

– krig och katastrofer är viktiga ämnen som måste belysas, men det är inte alla som passar för att arbeta i de här miljöerna. Du upptäcker ganska 27 | no 3–4/2014

snart om är du är bra på det eller inte. Det var kanske därför jag började fotografera konflikter. Jag upptäckte att jag passade för detta, säger fotografen Pieter ten Hoopen.

Ett av hans första utlandsuppdrag var i Uzbekistan. Tillsammans med en kollega tog han sig in i Ferganadalen där tusentals människor just mördats av regimen. Väl inne skuggades de hela tiden av president Karimovs säkerhetspersonal.

– Det var första gången jag upplevde att det fanns en hotbild mot mig som journalist, inte bara från milisen, men också från regeringssidan, säger Pieter ten Hoopen.

Den gången hade de en fixare och en chaufför som hjälpte dem att navigera på plats. När det blev för farligt kunde de snabbt lämna landet.

– Jag har arbetat i Irak, Tjetjenien och Kongo.

Under många år bodde jag i Afghanistan. Flera gånger har jag tagit stora risker, det går inte att undvika när du arbetar i de här områdena.

Det har alltid krävts ett visst mått mod för att gå ombord på ett plan på väg till en konfliktzon.

Väl på plats höjs kraven för att slå konkurrenterna. Eventuella risker måste hela tiden vägas

mot materialet som journalisten kan få. Alla beslut måste fattas med ofullständiga kunskaper om situationen eftersom ingen vet exakt vad som kommer att hända.

– Ofta vet du ungefär vad som kan hända, men det finns alltid situationer som du inte kan förutse. Jag undviker alltid folksamlingar, det är så lätt att saker går fel snabbt när många människor samlas. När jag bodde i Afghanistan höll jag mig alltid hemma när shiiterna marscherade genom staden på fredagar, säger Pieter ten Hoopen.

D

et har aldrig varit lättare att bevaka en konflikt. Men att hålla sig vid liv är en helt annan sak. Den röda pricken blinkar till och försvinner. Några sekunder senare dyker den upp i Nasir i Sydsudans Upper Nile-region nära gränsen till Etiopien. Jacob Zocherman har kopplat upp sig på satellittelefonen. På bildbyrån Kontinents kontor i Stockholm kan fotografen Johan Persson hela tiden se var han befinner sig.

– Det diffar kanske på 30 centimeter. Det viktigaste är att jag har koll på var Jacob är, säger han.

På Kontinent sköter fotograferna varandras säkerhet. Det innebär bland annat att Johan Persson hela tiden vet var Jacob befinner sig. Innan Jacob lämnar Sverige får han ett pm för hela resan. Åker Jacob ut på uppdrag får han ett nytt pm samt kontaktuppgifter till hjälporganisationen han reser med. Han hör också av sig, antingen via telefon eller sms, på bestämda klockslag. De använde samma system när Johan Persson och Martin Schibbye åkte in i Ogaden i mars 2012. När det där samtalet aldrig kom visste kollegan och journalisten Anna Roxvall hemma i Stockholm genast att något var väldigt fel.

– Ogaden var en extrem situation. Vi visste att så fort vi sätter oss i bilen har vi inte längre någon kontroll. Då gäller det bara att flyta med. Det var farligt men ibland är det en del av jobbet, säger Johan Persson.

Han berättar att han inte alltid varit lika säkerhetsmedveten.

– För fem år sedan var det mycket flummigare.

När jag var i Kongo 2008 var det ingen där hemma som visste var jag var. Jacob har med sig både satellittelefon, skottsäker väst och sjukvårdsutrustning.

Nu senast när jag var i Centralafrikanska republi-

»OM DU ÄR FRILANS ÄR DET STÖRRE RISK ATT DU TAR BESLUT SOM PÅVERKAR SÄKERHETEN FÖR ATT DU INTE HAR RÅD.« /Linda Forsell, fotograf

ken ringde farsan. Han hade sett att jag var ute och promenerade på flygplatsen i Bangui och undrade vad jag gjorde där. Han kunde ju inte veta att landningsbanan förvandlats till ett flyktingläger. medan anställda journalister ofta är försäkrade via företaget är det frilansarens ansvar att se över sin egen säkerhet. Försäkringar som täcker dödsfall, terrorism, kidnappning och utpressning är ofta dyra. En bild betalar kanske för en tågbiljett. En video täcker knappt flygbiljetten. En del redaktioner står för logi eller utgifter, men detta är sällsynt. Generellt köper de materialet utan några

tillägg eller förhandsåtaganden. Vad händer till exempel med en frilansare som kidnappas?

När fotografen och frilansjournalisten Linda Forsell valde att basera sig i New York hade hon redan rapporterat från Georgien, Israel, Palestina och Kongo. Hon har flera gånger besökt Ciudad Juárez i Mexiko, länge känd som världens mordhuvudstad.

– Jag är intresserad av konflikter, men särskilt av konsekvenserna och allt som händer runtomkring.

Pågår det strider är jag sällan där.

Det innebär inte att hon är mindre utsatt. Flera journalister har dött i Mexikos drogkrig. Många har blivit måltavlor för ligorna som styr droghandeln.

– När jag arbetade i Cindad Juárez såg min fixare alltid till att vi kom till platsen efter att polisen varit där när någon hade blivit skjuten. Du vill inte riskera att bli vittne till något som ingen annan har sett.

– Det är stor skillnad på att vara frilans och anställd. Det är större risk att du tar beslut som påverkar säkerheten för att du inte har råd. enligt Committee to Protect Journalists, cpj, var fyra procent av journalisterna som dödades 2010 frilansare. 2012 hade siffran stigit till 27 procent. En

JACOB ZOCHERMAN

Séléka-rebeller på patrullerar i Centralafrianska republiken. »Jag bäddade in mig med trupperna som blivit notoriskt kända för våldtäkter och plundringar, samma rebellgrupp som misstänkts ha dödat Camille LePage för några veckor sedan. Hon bäddade in sig med konfliktens andra part. Det känns hemskt att ha varit med den grupp som dödade en kollega. Men på något sätt inser jag att det är vad vi gör – dokumenterar fragment från olika sidor för att tillsammans finna en kollektiv sanning. I krig finns inga goda eller onda sidor.

Bara omständigheter som förvandlar människor så att de begår de mest vansinniga illdåd.« /Jacob Zocherman

fotografisk tidskrift | 28

förklaring till ökningen är förstås att fler frilansare reser till konfliktområden. En annan är att redaktionerna har allt mindre budget för att göra egna utlandsjobb. Kanske spelar också den ökande konkurrensen med allt fler frilansare och mindre resurser inom branschen roll.

– Att det skulle finnas hundratals svenska frilansare som är beredda att kasta sig i väg för att bevaka en konflikt stämmer inte, säger Johan Persson. Det är svårt att ta sig in i ett land mitt under brinnande inbördeskrig. Väl inne är det inte bara att knalla runt. De allra flesta som åker till de här platserna är väldigt vettiga.

Han får medhåll av Jacob Zocherman: – Många tror att man åker till en plats, stannar några veckor, kommer hem och gör ut jobbet. Sanningen är att jag hela tiden bevakar mina områden som är Afrika och till viss del Mellanöstern. Har du bra koll kan du nästan förutsäga var något kommer att hända och vilka effekter det kommer att få. Målet är att vara på plats, lära känna landet och bygga upp kontakter.

I Syrien kommer mycket material just från frilansare eller medborgarjournalister som förses med

kameror och skickar bilder till nyhetsbyråer och tidningar. Den mest kände är Molhem Barakat som arbetade för nyhetsbyrån Reuters. Han var bara 18 år när han dödades i en eldstrid mellan rebeller och regeringstrupper i Aleppo i fjol. Reuters hade försett Molhem med skottsäker väst och hjälm.

Däremot saknade han säkerhetsutbildning för hur man arbetar i en konflikt.

De senaste åren har allt fler journalister blivit en del av konflikten som de rapporterar om. En del länder går inte att besöka utan att journalister riskerar att bli en måltavla. Det är kanske tydligast i Syrien, men även i länder som Irak, Afghanistan och Mali.

När Camille Lepage mördades i Centralafrikanska republiken i maj i år hade hon varit i landet längre än de flesta. Trots att hon bara var 26 år hade hon också bott och arbetat i Sydsudan. Hon var väl medveten om riskerna och var noga med säkerheten. Hon var långt ifrån bilden av en ung frilansare som villig att arbeta för lite pengar söker sig till en konflikt.

Den krassa verkligheten är att få redaktioner har råd att skicka sina egna medarbetare till konfliktzoner. Många frilansjournalister gör därför ett viktigt arbete. Om de slutar åka till Syrien skulle de

JACOB ZOCHERMAN

»Jag har haft många hjärtskärnade möten med människor som flytt, men mötet med Mary Nyachak Dingding i Sydsudan skar som en kniv. Hon hade förlorat synen för många år sedan och nu hade hon förlorat allt. Ensam och övergiven sov hon i leran. Jag försökte ge henne de få konserver av mat jag hade men hon visste inte hur man skulle öppna dem. Jag lämnade dem till henne och sa till hennes ›grannar‹ att de skulle hjälpa henne. Jag vet inte om de gjorde det. Kanske tog de istället maten för sig själva då alla led av hunger och redan döende av svält.« /Jacob Zocherman

29 | no 3–4/2014

enda nyheter som lämnade landet vara regimens propaganda. Syrien är en möjlighet för många frilansare, men kanske är det dags för branschen att ställa minimumkrav som liv- och sjukförsäkringar, en evakueringsplan och försäkring för kidnappningar. Skottsäker väst, hjälm och första hjälpen är utrustning som kanske också borde vara ett krav.

F

ram till för drygt två år sedan var svenska journalister ganska fredade. Då fängslades Johan Persson och Martin Schibbye och ställdes inför rätta i Etiopien. I april i år mördades Sveriges Radios korrespondent Nils Horner i Afghanistans huvudstad Kabul. Varför han dödades är oklart. Utredningen pågår fortfarande.

För svenska medier blev det ett uppvaknande.

– Efter det var några rädda för att köpa bilder, säger Jacob Zocherman.

Men att sluta publicera material från frilansare i konfliktområden är inte lösningen. Kanske är det dags för svenska medier att samla ihop pengar i en pott som kan användas när journalister råkar illa ut utomlands, föreslår han.

CAMILLE LEPAGE

Läkare utan gränser hjälper till att flytta döda kroppar på sjukhuset. Bilden är tagen av Camille Lepage i Centralafrikanska republiken den 6 december i fjol.

»KÄNNER MAN ATT EN SITUATION ÄR PÅ VÄG ATT BALLA UR ÄR DET BÄTTRE ATT GÅ DÄRIFRÅN.« /Pieter ten Hoopen, fotograf

– Jag vill inte att det ska vara tidningens ansvar att ta hand om mig om något händer. Min säkerhet är mitt ansvar. Några redaktörer som först sagt nej har också ändrat sig när jag berättar hur jag tänker och arbetar kring säkerheten.

Det är stor skillnad på hur svenska och utländska medier arbetar, menar Pieter ten Hoopen och tar Afghanistan som exempel.

– När jag arbetade för en amerikansk uppdragsgivare hade vi massvis med Skype-samtal både före och efter jobbet. De var inte rädda för att fråga hur man mådde. För många svenska uppdragsgivare dunkar du in jobbet på en ftp och sedan är det inte mer med det.

Efter flera år i branschen gör han numera sällan den typen av jobb.

– Jag vill kunna leverera i dag, i morgon och om tio år. De få gånger jag gör nyhetsjobb försöker jag tänka på om jag behöver bilder från den där demonstrationen. Ofta gör jag inte det. Det här är situationer där mycket kan gå fel väldigt snabbt.

Känner man att en situation är på väg att balla ur är det bättre att gå därifrån.

I

en artikel för Columbia Journalism Review beskriver den italienska journalisten och författaren Francesca Borri kampen med redaktörer som är mer intresserade av att sälja tidningar genom sensationella fotografier och blodiga historier än att förklara själva konflikten. Hon skriver om konkurrensen mellan frilansarna som sänker ersättningen redaktörerna är villiga att betala. Det leder till att många tar stora risker för väldigt lite pengar, menar Francesca Borri. Svaret från vissa medier, bland annat brittiska The Guardian, har varit att helt sluta köpa in material från frilansare som befinner sig i konfliktområden. Det är ett problematiskt val.

– Tänk dig Tahrir-torget utan journalister eller att ingen längre skulle åka till Syrien. Människorättsbrotten som skulle begås utan att någon fick reda på det, säger Johan Persson.

När han reste till Centralafrikanska republiken i december förra året var det första gången han rapporterade från en konflikt sedan han och Martin Schibbye försökte ta sig in i Ogaden.

– Jag hade inte fotograferat på två och ett halvt år. Det var också första gången jag var tillbaka i Afrika. Centralafrikanska republiken var en underrapporterad humanitär katastrof just då och resan var viktig, även för mig själv för att känna att jag kunde åka ut igen.

Han säger sig vara räddare nu än han var innan.

– Jag har alltid haft respekt för att saker kan gå fel. Det kanske är positivt. Däremot ifrågasätter jag jobbet och situationerna jag arbetar i mer nu än tidigare. Om jag ska fortsätta jobba så är det bara en tidsfråga innan jag hamnar i en situation där jag eller människor omkring mig riskerar att råka illa ut. Då är det bara att hoppas att man har tur eller agerar på ett professionellt sätt och lyckas ta sig ur det. fotografisk tidskrift | 30

Svenska Fotobokspriset 2014 Nu är det dags att lämna in ditt bidrag till Svenska Fotobokspriset! Priset instiftades 1996 av Fotoförfattarsektionen (numera Fotoförfattarna) inom Svenska Fotografers Förbund för att uppmärk− samma och stimulera kvalitativ fotoboksutgivning.

Nytt för i år är att vinnande fotograf får 60 000 kr. De övriga fyra nominerade fotograferna får 10 000 kr vardera. De fem nominerade böckerna ingår i en vandringsutställning på svenska bibliotek under följande år.

PrisutdelNiNg sker den 28 oktober på Svenska Fotoboksprisgalan på Hotell Rival i Stockholm. sista aNmälNiNgsdag är fredag 29 augusti 2014. Tävlingsregler och mer information hittar du på SFF:s hemsida.

31 | no 3–4/2014

årets Jury Sandr a Pr aun

Grafisk formgivare, Stockholm Jim CaSPer

Redaktör och utgivare av Lens Culture, Paris nina Str and

Fotograf och skribent, Oslo mik ael OlSSOn

Fotograf och konstnär, Stockholm/Göteborg ClaeS GabrielSSOn

Fotograf och journalist, Sveriges Television, Örebro

tankar om en bild

fotografisk tidskrift | 32

Värdiga pojkar i pudrig pastell Författaren Therese Boman om World Press Photo-vinnaren Brent Stirtons problematiska porträtt av fem indiska pojkar med albinism.

BRENT STIRTON

det tar en stund att förstå vad det är jag ser. Fem pojkar, samtliga blonda, utom han i mitten längst fram, vars hår lyser intensivt orange. De har rosa skjortor och blå byxor. Varför har de blonderat håret? tänker jag. Vad är det här för rockband? Vad är det för konstigt med deras ögon?

Brent Stirtons bild är tagen i Indien. De fem pojkarna bor på en internatskola för fattiga, som drivs av en välgörenhetsorganisation. De är blonda för att de är albino. Det är ett tillstånd som ofta hänger ihop med nedsatt syn, ryckningar i ögonen och stark känslighet för ljus. Hos de fem pojkarna på bilden är problemen med synen större än så: de är blinda. Om inte de i skolan hade förbarmat sig över dem skulle de antagligen ha fått tigga på gatan. De spelar inte i ett band.

33 | no 3–4/2014

porträtten i konsthistorien är oändliga. På de flesta av dem möter man den avbildades blick, eftersom de tittar på konstnären eller ser in i kameran.

Jag tänker ibland på morgnarna i tunnelbanan att det är nästan omöjligt att undvika att möta någons blick. Även om jag aktivt försöker en morgon händer det när jag vrider lite på huvudet, en kvinna har tittat på mig utan att jag har märkt det. När vi möter varandras blickar bekräftar vi samtidigt varandra: Jag ser dig, säger vi outtalat till varandra.

I samma stund som man ser den andre blir man också sedd.

När det känns som att vi möter blickarna på museernas porträtt, på reklamtavlor på stan eller på tidskrifternas omslag i Pressbyrån är det givetvis en lögn. Det går inte att bli sedd av en bild. Det är ett envägsbetraktande.

Den känslan blir extra påtaglig i Brent Stirtons porträtt av de indiska pojkarna. De kan inte se mig, givetvis inte, eftersom de inte är levande. Men inte ens i verkligheten hade de kunnat se mig.

Det ger en märklig laddning åt bilden. En känsla av att tjuvkika upphöjd i två, en lätt obehaglig känsla av att tvingas in i rollen som voyeur, betraktande människor som befinner sig i ett slags dubbelt underläge. De fem pojkarna har ingen

chans att värja sig mot blickar. Men de ser inte försvarslösa ut.

I alla tider har konstnärer avbildat det avvikande. De halta och lytta, blinda, missbildade. En gång i tiden räckte det med att ha en hudfärg som avvek från majoritetens för att förlänas porträtt och ingående studier. Ofta utan illvillighet, utan för dokumentation, enligt den högst mänskliga principen att det ovanliga är intressantare än det vanliga.

Leonardo da Vinci och en mängd andra renässanskonstnärer tecknade av ansikten som avvek: som åldrats på ett distinkt sätt, eller drabbats av en missbildning. Diane Arbus reste runt i usa på 1960-talet och dokumenterade avvikande personer, med ömhet och respekt – en milsvid skillnad från de foton från det sena 1800-talet, av håriga damer och dvärgar och siamesiska tvillingar och väldens längsta män, som signalerar freakshow snarare än mänsklighet.

Personligen tycker jag illa om när sjukdom estetiseras. Det finns tendenser till det överallt: Förra sekelskiftets många porträtt av bleka och hålögda sjuka kvinnor, psykisk sjukdom sedd som en krydda som ger extra glöd åt ett konstnärskap, upphöjandet av självsvält till skönhetsideal. brent stirtons foto av de blinda pojkarna är snyggt, rent estetiskt. Färgskalan är pudrigt rokokopastellig, den slitna ljusblå väggen i bakgrunden ser nästan ut som en himmel, en fond för ett iscensatt porträtt i en studio.

Och det är ett iscensatt porträtt. Ingen dokumentärbild, även om omständigheterna signalerar det. Hur är det att vara en blind pojke på en internatskola i Indien? Det vet vi ingenting om efter att ha sett Stirtons bild. Den berättar inget om de blinda pojkarnas verklighet, den ger inte några ledtrådar. Inte ens i deras ansiktsuttryck: de ser inte lidande ut för att vi ska förstå att deras tillvaro är svår, de ser inte ledsna ut för att väcka vår sympati.

De ser in i kameran, utan att se. Värdiga. Det är ett fantastiskt fint porträtt. Det är bara så sorgligt att de aldrig kommer att få se hur bra de blir på bild.

Doldisen Otmar

fotografisk tidskrift | 34

Han har varit verksam sedan 1960-talet och kallats en intensiv bildberättare som alltid gått sin egen väg. När han förstod varför han fotograferade behövde han inte ta bilder längre. F har fotofikat med Otmar Thormann. text: jenny morelli

Till vänster: Schuhe, Stockholm, 1983.

Till höger: Formfigur, 1993.

E

n solig aprilmorgon träffar jag Otmar Thormann på ett kafé på Rörstrandsgatan där personalen hälsar vänligt och igenkännande. Stamgästen Thormann har precis tagit sin dagliga promenad, en runda från Kungsholmen via Vasastan till parken vid Karlbergs slott.

– Det är mitt sätt att öppna dagen. Jag tar samma väg varje dag men ingen promenad är den andra lik. Jag har mat med mig till fåglarna som väntar på mig i parken.

Vi dricker kaffe och talar ett par timmar och när vi skiljs åt har han berättat om sin barndom, om att tranchera kött på lyxkryssaren MS Kungsholm som seglade runt Sydamerikas kust, om sina trätande föräldrar, om Österrike och Sverige på 1960-talet och förklarat varför han inte längre behöver ta bilder. otmar thormann är en legend inom fotografivärlden, representerad på flera stora museer, bland annat Los Angeles och Moderna museet i Stockholm men han var under många år även verksam som kommersiell fotograf.

Han föddes 1944 i Graz, Österrike. Under krigets sista år lades han i en tvättkorg och bars till skyddsrummet varje gång bomblarmet gick.

Hans pappa var en duktig amatörfotograf och flera av hans bilder finns med i Otmars senaste bok Ursprung. Otmar Thormann visste själv tidigt att han ville bli fotograf på grund av sitt intresse för fotografi.

– De första fotoutställningar jag såg var stillbilderna utanför biograferna i min hemstad.

Bilderna visade olika scener ur filmerna. Vissa filmer var barnförbjudna så jag fick inte gå in, men jag studerade alltid filmaffischerna noga. Förundrad och fascinerad. Bilderna kunde vara läskiga, äckliga, både overkliga och verkliga på samma gång. Jag häpnade. Långt efteråt förstod jag att många av scenerna var byggda i studio. När jag

35 | no 3–4/2014

»Bilderna man tar är en spegling av en själv, med det omedvetna som spelplan.«

Till vänster: Stilleben, 1987.

Mitten: Deme mit Bart, Stockholm, 1987.

Till höger: Stilleben, 1987.

själv bestämde mig för att bli fotograf ville jag ha exakt samma kvalitet i mina bilder. Det skulle vara verkligt och overkligt på samma gång.

K

riget var över men föräldrarna fortsatte att slåss och de skiljde sig så småningom. Otmar Thormann bodde mycket hos farmor och farfar, utbildade sig till kock för att få möjlighet att kunna resa, tog arbete på en båt, flyttade till Sverige och fick jobb på Operakällaren i Stockholm 1965.

Sverige har varit basen sedan dess.

– Jag kände mig direkt hemma här när jag kom.

Det var ett öppnare och friare land än Österrike.

Människorna var på något sätt bekanta. Jag kände igen mig i dem.

Men fotografi var det han ville hålla på med. Så småningom började han på Stockholms fotoskola där Walter Hirsch var lärare och rektor. Thormann blev hans assistent och så småningom en god vän.

Fotografen Dawid finns också i vänkretsen.

Thormann har under åren gjort många kommersiella jobb men alltid hållit på med egna projekt. På 1970-talet gjorde han skivomslag till bland andra Björn J:son Lind, Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, Fred Åkerström.

– Jag blev yrkesfotograf i Sverige. Jag hade fått resa och blivit det jag ville. Min önskan var uppfylld, säger han.

När Thormann var på besök på Fotohögskolan i Göteborg för ett par år sedan frågade eleverna varför han inte kallar sig konstnär i stället för fotograf.

– Jag förstod inte frågan. Jag är ju fotograf. Det är allt jag vill vara.

Walter Hirsch var konsekvent med ett tema när han skulle ta bilder som skulle hålla för att ställas ut.

– Jag blev inspirerad av Walter när jag arbetade med utställningen Vaktavlösning som visades på Moderna museet 1974. Bilderna tog jag under en längre period med en Canon Dial på Slottsbacken.

Det gäller att ha en klar idé och sedan vara flitig. fotografisk tidskrift | 36

37 | no 3–4/2014

»Jag har haft perioder i livet när jag velat mycket. Velat berätta, velat nå ut.«

Till vänster: Formfigur Nr 798, 1996.

Till höger: Självporträtt, Wien, 2001.

Otmar Thormann har i flera omgångar visat sina fotografier på Moderna museet i Stockholm och sist han var där träffade han flera personer som tyckte att han skulle ge ut en ny bok, bland andra Fotohofs redaktör Michael Mauracher som uppmuntrade honom till ett bokprojekt.

– Jag tänkte »varför inte«, sökte pengar och Konstnärsnämnden trodde på mig. Det var ett viktigt stöd. Jag har haft perioder i livet när jag velat mycket. Velat berätta, velat nå ut. Nu låter jag bara allt ske och det verkar som att det kommer av sig själv.

L

eif wigh, tidigare intendent på Moderna museet, har följt Thorman sedan sent sextiotal. Och anser att hans konstnärskap har en attityd som påminner om den modernistiska bildkonst som uppstod i mellankrigstidens Tjeckoslovakien.

– Han har alltid skiljt sig från mängden. Han är en intensiv berättare som tidigt gick sin egen väg, intresserade sig för udda saker i samhället och hade ett väldigt personligt bildspråk. Det var liksom mer blod i hans bilder jämfört med andras, något eruptivt och explosivt som vi inte riktigt var vana vid här, säger han.

Leif Wigh berättar också hur mötet med Josef Sudeks bilder drabbade Thormann och hur hans interiörer har släktdrag med Sudeks.

Thormann berättar själv hur han förlorade sig i en bild av Sudek som visades på Galleri Camera Obscura i Stockholm. I boken Ursprung finns bilder tagna i Sudeks trädgård i Prag som Thormann besökte 1979, tre år efter att Sudek dött.

– Jag drogs som en magnet till hans trädgård och det lilla äppelträdet han tagit så många bilder av. Det syns i hans fotografier att hans livsdrama låg bakom honom. Han förlorade sin högra arm genom en explosion under första världskriget.

Den stora explosionen har redan skett. Se på vattenglaset, fönstret. fotografisk tidskrift | 38

Det finns en berättelse om Sudek när han står i parken och väntar på en bild. En ung man kommer fram och säger »varför står du här? Här finns inget att att ta bilder av«. Sudek svarar med att ta upp en näve jord »Lukta på jorden, det är det här jag velat få in i kameran i hela mitt liv.« Kameran som ett vittne till att något faktiskt har funnits, om än så för en kort stund. I Thormanns fall: husfasader, köttdelar, korvar, hår, bortvända människor, sockerkakor. Bevismaterialet har existerat. Eller som de kända damskorna som Thormann har porträtterat i en serie. Dessa hittade han när han 1983 i smyg undersökte ett stort tomt bryggeri på Kungsholmstorg.

– Jag smet in genom en grind och vandrade runt.

I en stor sal låg massor av övergivna damskor. Jag började arrangera dem. Vettskrämd att någon byggjobbare skulle låsa in mig i det här stora tomma huset. Det här var före mobiltelefonens tid. Det var i den stunden jag verkligen började konstruera bilder. Varför visste jag inte, men i efterhand förstod jag att skorna på något sätt hade med min mamma att göra.

– Ibland tog jag bilder som jag inte förstod varför jag tog. Mycket senare begrep jag att det var något inuti mig som hade sett det där jag såg.

Bilderna man tar är en spegling av en själv, med det omedvetna som spelplan.

– I samma stund som jag begrep varför jag tagit bilderna hade jag inget behov av att ta dem längre.

Jag är färdig. Jag tycker livet i sig är så mäktigt och är så glad att få vara med om det. Det räcker. Man kan bli den som tar emot den som gör en saltomortal i luften i stället för att vara den som gör hoppet.

Det är som att jag inte längre har en stark identifikation med yrket. Fotografera var något jag gjorde, inte den jag är. Det är en frihet att tänka så. Många känner panik när de slutar vara sitt yrke. Inte jag.

Jag städar och promenerar, sköter min kolonilott.

Tankar är inte sanningar, de kommer och går. Livet sätter oss alltid i rörelse.

39 | no 3–4/2014

© Karolina Henke

»Ibland tog jag bilder som jag inte förstod varför jag tog.«

PÅ LOCATION MED KAROLINA HENKE OCH B1 LOCATION KIT Karolina Henke säger att hennes bästa bilder är tagna i stundens ingivelse, när hon fångat något oförutsett, något ärligt. Det är därför hon packar ner B1 Location Kit, en portabel lösning som tillåter henne att fotografera med precision, kraft och snabbhet oavsett var hennes kreativa impulser tar henne. ”Jag älskar tanken med en professionell blixt med TTL. Allt som förenklar arbetet är något bra. Det betyder att jag kan fokusera på det som verkligen betyder något: den kreativa delen”, – Karolina Henke.

Läs allt som är värt att veta om nya B1 på www.profoto.com/se/b1

www.profoto.se

OLIVIA JECZMYK

SJÄLVPORTRÄTT

bakom bilden

OLIVIA JECZMYK STILLEBENFOTOGRAF

»Det går att jobba fast man inte har kontroll« Olivia Jeczmyk om ett kaotiskt fotoprojekt i Warzawa.

Min agent ville att jag skulle arbeta tillsammans med en polsk stajlist och hade styrt upp ett jobb i Polen för mattidningen Smak. Förutom att jag visste att bilderna förstås skulle ha med mat att göra, så hade jag inte några som helst direktiv.

Vanligtvis brukar jag förbereda mig noga. I alla fall veta på ett ungefär vad som ska fotograferas och ha möten kring rekvisita och en färdig grundidé så att jag utifrån det kan planera mitt ljus och upplägg och att hinna med allt. Men inte denna gång.

Jag landade i ett sommarvarmt Warszawa en förmiddag i oktober 2012 och hörde av mig till tidningen för att boka träff. Men de lät väldigt stressade och hade inte tid att träffas förrän tidigast sent på eftermiddagen.

Jag tyckte att de lät totalt oengagerade och jag började smittas av det och sakta tappa suget.

När klockan var fem mötte jag i alla fall stajlisten Natalia Mleczak och redaktören Krzysztof Kozanowski på en uteservering för att gå igenom jobbet. Jag berättade om min väldigt lösa idé om att skapa ett stilleben med samma slags estetik som 1700-talsmålningar. Fisk var fint … kanske torkade växter, inslag som talade om en modern tid … Stylisten nickade och

sa att allt skulle lösa sig. Dock var hon tvungen att förbereda ett annat jobb samtidigt så hon skulle inte kunna presentera rekvisistan förrän dagen efter i studion.

När redaktören fick höra att jag hade ett bokat rum på hotell sa han bestämt att det inte gick för sig, jag skulle bo hos honom i stället. »Du måste träffa min fru och mina barn«, sa han. Jag följde med honom hem och blev bjuden på middag och vin.

I hans hem fanns en industriell känsla med målningar, små urklipp och en massa böcker. Ett mysigt kök där man kände att det bodde människor som älskade att laga mat och experimentera med nya rätter.

Hans fru var redaktör för kulttidningen Przekruj (som min pappa hade läst som yngre) och satt och jobbade sent med senaste numret. Vi pratade mycket om tidningsomslag, om fotografin i dag i världen och i Polen. Jag fick två nya vänner den kvällen. Men det fanns fortfarande ett problem. Jag var ju i Polen för att fotografera. »Jag har ingen kamera, ingen assistent och inget ljus, ingen utrustning«, sa jag. »När du vaknar i morgon har allt löst sig, jag lovar, sa Krzysztof«. Jag började tro på att det hela skulle sluta bra. Om inte annat så hade det varit en riktigt god och

trevlig middag. Deras avslappnade sätt hade smittat av sig. Jag fick sova i deras sons rum, minns att jag sopade undan legobitar från madrassen på golvet innan jag gick och lade mig. »Nu får det bli som det blir«, var det sista jag tänkte när jag somnade in.

Nästa morgon sade Krzysztof »Nu har du allt du behöver« och en taxi kom och körde mig till Studio PinUp som låg i centrala Warszawa. Där möttes jag av två assistenter som välkomnade mig med kaffe och öppnade ett rum fyllt av utrustning och kameror.

Vi började att rigga ljus i väntan på stajlisten. Som aldrig kom.

Vi väntade och väntade. Efter tre timmar dök hon upp och jag var väldigt irriterad. Ingen bra start för ett första jobb ihop. Men hon hade i alla fall en massa saker med sig: Blommor, olika slags bakgrunder, frukter, grönsaker, brickor, tyger, papper, allt möjligt.

Vi satte i gång och testade. Vi hittade snabbt ett gemensamt tänk, hon var väldigt kreativ och spännande och hade verkligen lyssnat på mig och mina idéer dagen innan. Plötsligt blev det roligt. Situationen vände alltså från total förvirring och kaos till ett fokuserat arbete som var både lekfullt och inspirerande.

Vi hade som sagt inga som helst direktiv från magasinet så vi gjorde precis som vi ville, arbetade väldigt måleriskt och abstrakt och med färg och form och hittade balans i varje bild. Förstod när vi skulle prata och när vi inte skulle prata med varandra för att ge den andre utrymme att få tänka ifred. Vi lekte fram bilden, tog bort och adderade. Mangold, tomater, grönkål, rabarber, det gick så snabbt att nå dit vi ville. Väldigt fascinerande! Vi arbetade i fyra timmar och gjorde sex bilder som blev riktigt bra. Efter det hann vi till och med göra ytterligare två bilder till ett annat magasin.

Att jag valde den här bilden handlar om att när jag kom hem från det där jobbet i Polen kände jag starkt att jag lärt mig något.

Ibland går det att jobba fast man inte har kontroll, det går att hantera kaos och det går att arbeta och göra fantastiska grejer utan ramar och regler. Kunden var helnöjd och gillade det konstnärliga och lekfulla uttrycket väldigt mycket.

Den här bilden har gett mig massor av ny erfarenhet och framförallt lust att skapa på plats och inte alltid mentalt innan själva fotograferingen. fotografisk tidskrift | 40

41 | no 3–4/2014

Paul Salvesons installationer är attraherande och motbjudande samtidigt.

Installationer där allt är tillåtet Between the shell

böcker

paul salveson mack ,

2013

ni vet hur barn gör. Liksom självklart konstaterar de: jag måste tejpa ihop bordsduken. Eller också: ostbågen vill sitta på pallen och titta ner.

Mattfransar kammas och skåpdörrar förseglas med snören.

Salveson har förpackat och ställt samman vardagsföremål på ett sätt som vi aldrig tänkt oss. Between the shell är en bok som leker med verkligheten och för oss in i en värld som liknar drömmens. Han arbetar i en absurdistisk konstnärlig tradition. Vi

kanske blir lite provocerade, eftersom det här är fotografi, det vill säga något som i någon mån bör påminna om verkligheten. Men man kan ju stoppa upp en get, sätta en bilring runt magen på den och ställa ut den på ett museum, så varför skulle man inte kunna göra sådana här fotografier?

Själv säger Salveson att han velat återge vad som händer på natten, när sakerna i ett hem får ett eget liv och uppför sig lite hur som helst. Det pyser upp ånga bland avloppsrören och ett set tyngdlyftningshantlar sätter sig bekvämt tillrätta i finfåtöljen.

Ibland dyker mystiska händer upp och håller fram en bit deg eller klämmer lite på en skumplastskiva. Men när en stor sträng gröt bildar barriär mellan två gäng av nygräddade bullar, då börjar det bli lite äckligt.

de flesta bilderna är tagna i hans föräldrahem i Arlington, usa, och ger onekligen en överraskande inblick i amerikansk heminredning. Man får också en känsla av att fotografen som barn fick leka ganska ostörd med allt i hushållet. Det kan möjligen vara den underligaste fotobok som publicerades ifjol. Men det där med att arrangera och att skapa stilleben har blivit något av en trend.

Dalston anatomy. Photographs and photo sculptures av den engelske fotografen Lorenzo Vitturi blev nyligen vald till en av de bästa fotoböckerna 2013, enligt nättidningen Photoeye.

Där använder fotografen sig av allt som man kan finna på Ridley Road Market i London. Han gör en installation av ett fiskhuvud och en massa exotiska frukter, eller så täcker han

delvis fotografier med malda kryddor eller färgpulver. Allt är plötsligt tillåtet. Och som vanligt så finns det trådar bakåt. Som till exempel till svensk/österrikiske Otmar Thormann som ända sedan slutet av sjuttiotalet överraskat oss med sina stilleben. Bilden med den hårtäckta fläskkorven som vänslas med en rakapparat är en klassiker. Även Salveson är inne på linjen att hår kan vara motbjudande. En hårtuss i badrummet tillsammans små med röda karameller får en nära vän med konsthistoriska referenser att börja prata om det abjektala. Det vill säga något som är både frånstötande och attraherande. Ett lite hopsnörpt täcke samt en rad gula glittrande vitaminkapslar utplacerade på sängen ger rent freudianska associationer. fotografisk tidskrift | 42

HANS MALM

PAUL SALVESON

Hans Malm sover med lamporna tända.

En kissande kvinna eller ett gäng små djur som är på väg att söka skydd?

Den här boken får oss att se på vår vardagliga omvärld på ett nytt sätt.

Det slumpmässiga och meningslösa får en, om än dunkel, mening. och när man associerat färdigt så sitter man där och funderar: Hur inreder vi våra hem? Varifrån kommer alla fula golvmattor, dukar, sängkläder?

Vem är det som sitter och designar alla dessa anonyma vardagsföremål som vi omger oss med?

Och varför stilleben? Har det faktum att vi ständigt överöses med bilder gjort att vi längtar bort från verkligheten och försöker skapa oss något som ingen tidigare sett? Eller handlar det om att vi i dessa instagram-, selfies- och Facebooktider har 43 | no 3–4/2014

blivit lite trötta på det genom tiderna populäraste fotoobjektet: porträttet? paul salveson är vinnare av priset First Book Award 2013. Priset består i att man får sitt projekt utgivet i bokform. Boken är utgiven i ett samarbete mellan det Londonbaserade förlaget mack och National Media Museum i Bradford, England. Även denna bok återfinns på Photoeyes lista över 2013 års bästa fotoböcker.

Bokens formgivning är kongenial med innehållet. Den är gjord som en barnbok med sidorna i 600 grams kartong. Det här är en riktig coffee table book trots att den bara innehåller 76 sidor. Den kommer garanterat att höja samtalsnivån runt kaffebordet. / TOMMY ARVIDSON

HÄPNADSVÄCKANDE

PÅGÅENDE VARDAG

Hans Malm Sleeping with the lights on kehrer , 2013

JH Engström Ende und Anfang– Early trips

I mer än 40 års tid har jag tillbringat åtskilliga veckor på landstället i Gustavsberg. Jag har handlat på Dompan i Gurra, betraktat ljusutsmyckningen på vattentornet, vandrat runt Ösby träsk, mött älgar på Aspviksvägen och köpt julgran vid Coop.

Men min kunskap om Gustavsberg är ett intet mot Hans Malms som i »Sleeping with the Lights on» visar hur en välkänd miljö förvandlas genom en konstnärs blick.

Malm, uppvuxen och bosatt i Gustavsberg, har fotograferat sina motiv nattligen med en exponeringstid mellan 5 och 25 minuter och ljussatt dem med kommunens gatlyktor, månens sken eller en förbipasserande bil. Resultatet är häpnadsväckande, magiskt och stundtals dystopiskt om ett brukssamhälle i förändring.

De folktomma bilderna laddas av förlust, inte minst av stjärnhimlen.

Men åtta minuters bilresa från Gustavsbergs centrum kan jag trots allt se den, väldig och uråldrig, och ingenstans lyser en fullmåne över isarna som här.

Om bilderna i »Sleeping with the Lights on« bilder är folktomma är människor ofta motiv i JH Engströms »Ende und Anfang – Early trips«.

Resor i Europa och USA är utgångspunkten och fotografierna tillkom före år 1999. »Vid den tiden blev jag förvånad och jag är det fortfarande«, skriver fotografen.

Intakta Twin Towers insvepta i ett grått dis visar att vi befinner oss före den elfte september.

En familj i jeansvästar avbildade framför sin bil, liksom interiörer av halvtomma restauranger förstärker intrycket av road movie. En elefantskötare vallar två elefanter på en äng, där några bostadshus skymtar i bakgrunden. Några romska flickor i traditionella kläder ger blickkontakt. En vägg fullpepprad med kulhål väcker frågor.

Jag hade gärna sett uppgifter om var och när bilderna är tagna.

Utan att vara dokumentär skildrar Engström känsligt och avslappnat i färg eller svartvitt resans slumpmässiga möten i en pågående vardag med både dystopiska och förhöjda ögonblick.

/ EVA STRÖM

/ EVA STRÖM

andré frère éditions , 2013

Om bilden konverteras från kameraprofilen till Adobe RGB innehåller den röda kanalen stora partier som är helt utfrätta.

När bilden konverteras till Prophoto RGB har samma partier en full valöråtergivning.

Hyr de bästa bildverktygen du med!

“Servicedepån för Master Photographers”

www.molanders.se

Hyrservice - Nytt! fotografisk tidskrift | 44

praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Välj rätt färgrymd när du jobbar Ingen arbetsfärgrymd passar för alla situationer. Svårt att hitta bra kompromiss.

Det är 20 år sedan Photoshop lanserade sin femte version. Då fick vi lära oss begrepp som icc-profiler, arbetsfärgrymder och konvertering. Trots att det gått lång tid har många fortfarande svårt att välja rätt arbetsfärgrymd.

Varför införde Adobe arbetsfärgrymder? Vi borde väl kunna använda en kameraprofil när vi bearbetar bilder? Kameraprofiler har dock ett antal nackdelar. Den största är att de ofta inte är gråbalanserade, vilket en arbetsfärgrymd alltid är. Det innebär att om du ser att rött, grönt och blått har samma värde, då vet du att bilden där är helt neutralt grå om den är konverterad till en arbetsfärgrymd.

En kameraprofil behöver inte vara konstruerad så, utan lika mängder av rött, grönt och blått kan ge olika färger. Dessutom är en arbetsfärgrymd väldigt liten, i storleksordningen 4kB, medan en kameraprofil kan vara flera MB stor. Ska vi bädda in en profil i varje bild får vi lagra en mängd onödig information.

Men varför finns det så många profiler? Adobe rgb, srgb, Prophoto rgb är de vanligaste, men det finns ju många andra. Orsaken till detta är att det egentligen inte finns någon

perfekt arbetsfärgrymd som passar för alla situationer. Kraven på en bra arbetsfärgrymd är för det första att den ska vara så stor att alla de färger som vi kan registrera med våra kameror kommer med. Samtidigt ska den vara så liten som möjligt, så att vi inte försöker återge en mängd färgvalörer som bilden faktisk inte innehåller.

Kraven går alltså åt två håll, vilket gör det svårt att hitta en bra kompromiss som alltid fungerar.

För min egen del använder jag ofta Adobe rgb som bearbetningsfärgrymd. Den är så stor att de flesta färger som kan tryckas på ett bestruket papper finns med. Samtidigt är den inte så stor att min skärm inte kan visa bildens färger. Det är en bra färgrymd att använda för bilder som ska levereras till tryck, främst på grund av att det blivit en de facto-standard.

Men jag konverterar ofta bilderna till en större färgrymd från början.

Om bilden innehåller mättade, intensiva färger kommer Adobe rgb klippa dessa färger, vilket syns i råkonverterarens histogram. Någon av färgkanalerna kommer efter exporten innehålla helt utfrätta eller igenbeckade valörer, vilket gör det svårt att sedan bearbeta bilden på ett bra sätt.

Genom att byta färgrymd till Prophoto rgb bevarar jag detaljerna i de mättade partier. Men det innebär inte att jag behöver fortsätta att arbeta bilderna i denna stora färgrymd.

Jag konverterar gärna bilden till Adobe rgb innan jag fortsätter att bearbeta den. Men om jag då skulle göra detta bara genom att konvertera bilden från Prophoto rgb till Adobe rgb har jag inte vunnit något. Jag minskar därför bildens färgmättnad något innan jag konverterar den till Adobe rgb. Om jag bara minskar bildens färgmättnad kommer jag ofta få en grå bild. Det är ju egentligen bara

Kraven går alltså åt två håll, vilket gör det svårt att hitta en bra kompromiss som alltid fungerar.

de allra mest mättade färgerna som jag vill reducera mättnaden på.

I F 1/2011 visade jag ett makro som skapar en mask, baserad på bildens färgmättnad. Masken skyddar bleka, mindre mättade färger när jag använder nyans/mättnadslagret. Jag kan ta ner bildens intensiva färgers mättnad utan att påverka de blekare färgerna.

Jag kollar vilka färger som ligger utanför det omfång som Adobe rgb kan återge genom att gå till Korrekturinställningar (Visa > Korrekturinställningar > Egen). Där väljer jag Adobe rgb som enhet för simulering.

Sedan aktiverar jag Tryckbarhetsvarning (Visa > Tryckbarhetsvarning).

De färger som då gråmarkeras ligger utanför det omfång som Adobe rgb kan hantera. Sedan kör jag mitt makro, som du kan ladda ner från sfoto.se. När makrot är färdigt har jag ett nyans/mättnadslager med en mask som skyddar de bleka färgerna. Jag tar sedan pipetten i panelen för Nyans-/ mättnad och klickar på de färger som är gråmarkerade. Genom att hålla ner musknappen samtidigt som jag drar åt vänster kommer färgmättnaden att minskas. När gråmarkeringen är borta konverterar jag till Adobe rgb.

08-680 15 70 www.molanders.se

45 | no 3–4/2014

teknik

CANON AVVECKLAR SAMARBETE Canon avvecklar det samarbete man haft med Visual Service som auktoriserad verkstad för kamerareparationer. Visual Service har svarat för servicen av Canons kameror i Stockholm och Malmö, men har nu fått ekonomiska problem.

Canon avvecklar därför sitt samarbete med företaget och hänvisar reparationer till Canon RCC i Göteborg. Canon arbetar aktivt för att snarast hitta en ny, stabil partner för att hantera reparationer på den svenska marknaden.

SAMYANG UTVECKLAR VIDVINKLAR Samyang fortsätter att lansera nya objektiv i snabb takt. De senaste tillskotten är dels ett vidvinkelobjektiv för Canon M, Fujifilm X, Samsung NX, Sony E och kameror med Micro 4/3-fattning, dels ett fisheyeobjektiv på 8 mm anpassat för filmning. Fisheye-objektivet finns i fattningar för Canon M, Fujifilm X, Samsung NX och Sony E. Objektivet är försett med anslutningar på fokuseringsoch bländarring. Bländarringen är också steglös. Samyang VDSLR 8mm T3,1 UMC Fish-eye II har 11 linser i 8 grupper och väger mellan 255 gram och 280 gram, beroende på fattning.

Leicas nya systemkamera leica har utvecklat ett nytt kamerasystem: Leica T. Kameran använder en ny objektivfattning, vilket medför att Leica har utvecklat en serie nya objektiv. Objektiven är än så länge bara två, ett Vario-Elmar-T 18–56 mm f/3,5–5,6 asph och ett Summicron-T 23mm f/2 asph. Under året förväntas två nya objektiv, Super-Vario-Elmar-T 11–23 mm f/3,5–4,5 asph och Vario-Elmar-T 55–135 mm f/3,5–4,5 asph. Kameran använder en sensor i aps-format med 16 megapixlar.

Det finns också adaptrar för att använda andra objektiv, till exempel Leicas M-objektiv.

Kamerahuset är gjort i ett enda aluminiumstycke som fräses ut till kamerans skal. Den har en skärm på 3,7 tum och inställningarna görs direkt på pekskärmen. Skärmen används också som sökare, men det finns också en elektronisk sökare som tillbehör.

FAST PROGRAMVARA

LIGHTROOM FÖR IPAD

när profoto lanserade sin batteridrivna blixt B1 fungerade ttl-funktionerna med Canons kameror med undantag av eos-1d x.

Nyligen släpptes en firmware-uppgradering som sedan drogs tillbaka direkt.

Nu återkommer Profoto med en uppgradering av den fasta programvaran till synkenheten Air Remote ttl-c, så att även denna kamera kan mäta ljuset från dessa blixtar och styra exponeringen på samma sätt som en vanlig ttl-blixt.

adobe lanserar nu Lightroom Mobile, en version av Lightroom som kan användas på IPadar från version 2 och framåt. Programmet fungerar med både råfiler och de övriga bildformat som Lightroom 5 stöder.

Bilderna måste läsas in på datorn och sedan placeras i en kollektion, som sedan synkas till läsplattan. Det fungerar alltså inte att importera bilder direkt till Lightroom Mobile. Bilder kan dock också importeras från bildkatalogen på IPaden. Men efter det att bilderna importerats till Lightroom Mobile kan de bearbetas och sedan synkas med den kollektion som finns på datorn. De verktyg som finns i den grundläggande fliken i Lightroom återfinns också i IPad-versionen.

SONY 7 VERSION 3 sony har utvecklat en tredje variant av sin 7-modell, kallad 7s. Den använder en nyutvecklad fullformatssensor på 12 mp, som framför allt har utvecklats för att ge bra videoåtergivning.

Sony 7s kan filma i upplösningar upp till 4k, vilket är exakt dubbelt så hög upplösning som full hd-upplösning. Eftersom sensorn har den relativt låga upplösningen på 12 mp kommer alla pixlar att användas vid filmningen. fotografisk tidskrift | 46

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Facerape – kan skada din verksamhet Hur man gör för att slippa pinsamheter, förstörda relationer och affärer.

det finns ingen svensk översättning eller vedertagen definition på begreppet »facerape« och förslagen på vad det innebär är många. De spänner allt ifrån det lättsamma »att man skriver något roligt, påhittigt eller skämtsamt på någon annans Facebook« via det något torrt konstaterande »att någons Facebook-konto blivit kapat och manipulerat av någon annan än kontos verkliga ägare« till det allvarliga (men lätt offerkritiserande) »förfarande att missbruka någons Facebook-konto, där användaren själv lämnat sig inloggad, via dator«.

Var någonstans på denna skala man tycker att definitionen ska ligga avgörs nog av hur allvarliga effekter facerapen får. Vad jag vill peka på är bara att 1) en facerape kan riskera att förstöra relationer, både privata och yrkesmässiga 2) facerape kan vara straffbart. Alla inblandade bör alltså tänka sig för. ett exempel är på sin plats. En fotograf är på en fotomässa. Det är flera event, många kollegor att prata med, många nya kontakter skapas.

Kontakter blir Facebook-kontakter.

Fotografens nätverk spänner över 3 000 fb-vänner. Hen gör ingen skillnad mellan sitt privatliv och yrkesliv. Hen har samma fb-konto till allt; parter, barn, föräldrar och övrig familj såväl som kunder, leverantörer och övriga affärsbekanta kan se allt som sker på kontot – men även deras fb-kontakter! Och är allt tillgängligt i fotografens smarta telefon. Alla uppdateringar kan ses av alla dessa personer.

47 | no 3–4/2014

På kvällen blir det begivenheter med mat och dans i glada vänners lag. Slutligen startar utskänkningen av starkare och starkare drycker.

Intaget accelererar och efter ett rejält »medlut« beslutar sig fotografen, med hjälp av sina nyfunna och gamla vänner, att dra sig tillbaka. Vid detta tillfälle är dock inte fotografen riktigt närvarande, men inte så frånvarande att det finns någon risk för livet. Alla andra i sällskapet är mycket glada och på festhumör så när någon i sällskapet hittar fotografens smarta telefon och ser att hen är inloggad på sitt fbkonto väcks spjuvern i alla i sällskapet. De bestämmer sig för att skämta med fotografen, att göra några »lustiga och pinsamma« inlägg och ta några »roliga« bilder på fotografen och publicera på hens Facebooksida.

Lång historia kort: Sällskapet arrangerar bilder på fotografen där hen sover i soffan och på toaletten, med och delvis utan kläder och i konstiga poser. Och sedan lägger de ut bilderna

Sällskapet arrangerar bilder på fotografen där hen sover i soffan och på toaletten.

på hens fb, hysteriskt fnittrande och uppenbarligen utan syfte att skada.

När fotografen vaknar dagen därpå är inkorgen överfylld med kommentarer, negativa och oförstående likaväl som förstående och empatiska. Meddelande från fotografens livspartner som håller en kritisk ton.

Och meddelanden från affärspartner som ställer sig frågande till bilderna.

Kunder som säger sig vilja säga upp avtal med fotografen osv. Kort sagt, en svår morgon för fotografen som har ett digert arbete med att reda upp situationen. Och vissa delar kanske inte går att reda upp. Detta var bara ett exempel, men nu ett annat. två kvinnor, 17 respektive 20 år, bestämmer sig för att facerapa en annan flicka. De bereder sig olovligen tillträde till flickans fb-konto och tillgängliggör en nakenbild av flickan för hennes cirka 2 000 fb-vänner – och deras vänner. Nakenbilden delas ett stort antal gånger innan flickan lyckas återta kontrollen över sitt fb-konto och ta bort bilden. Dessutom finns bilden upplagd på en hemsida som går att komma åt för alla intresserade.

I en dom som meddelades av Varbergs tingsrätt den 10 oktober 2013 döms dessa två kvinnor för ofredande och dataintrång till 20 timmars ungdomstjänst respektive till 80 dagsböter à 70 kronor. Utöver detta döms de att betala skadestånd till den drabbade flickan på cirka 17 000 kronor. Staten står för parternas ombudskostnader på cirka 34 000 kronor.

Vilken är då min reflektion? I första fallet med fotografen hade hens

familj och yrkesnätverk fått del av en händelse som inte borde kommit ut. Självklart skulle inte fotografens »vänner« gjort som de gjorde, »bara för att skoja till det«. I det andra fallet rörde det sig om en avsiktlig kränkning. Båda kunde dock förhindrats.

Enkelt. Men de inträffade. Och vad ska man göra när facerapen inträffat? i dessa lägen handlar allt om skademinimering vilket är tidsödande och kostsamt. Det fordrar ofta stora förklaringsinsatser och ibland stämningsansökningar för att komma till rätta med det som skett.

Kort sagt, detta är jobbigt och dyrt.

Men vad kan du göra för att förebygga facerape? Nu kanske någon tycker att jag tar perspektivet »blame the victim«. Men där det gäller användning av ett kommunikationsmedel av professionella yrkesmän är det faktiskt på sin plats att tänka till lite extra. Särskilt om det bara gäller små enkla förändringar för att undvika riktigt allvarliga följder.

Hur kan man göra för att slippa pinsamheter, förstörda relationer och affärer och undvika kränkningar?

Det är mycket enkelt! Se till att ingen kommer åt ditt Facebook-konto. Lämna inte datorn, mobilen eller plattan när du är inloggad på fb. Eller se till att du är utloggad från fb när du gör det. Eller om du inte vill logga ut – se till att den enhet du är fb-inloggad på är låst för utomstående med en kod som bara du känner till. Då kan den som vill komma åt enheten när du lämnar den inte använda den utan att skriva in koden. Svårare är det inte.

PRESSBILD RIGA PHOTOMONTH

medlem

NYA MEDLEMMAR

AGE EVANS

Luis Acosta, Umeå; Bjarte Edvardsen, Vännäs; Gunnar Eld, Åkersberga; Magnus Ford, Stockholm; Jacob Härnqvist, Malmö; Sebalj Ines, Göteborg; Marcin Kopka, Stockholm; Gabriel Liljevall, Sundbyberg; Felicia Linden, Paris; Per Möller, Göteborg; Roland Olsson, Märsta; Pehr Rafstedt, Malmö; Jens Rappholdt, Sank Olof; Lisen Stibeck, Lidingö; Birger Svanteson, Södertälje; Jonas Widhe, Saltsjö-Boo; Laila Villebeck, Linköping; Richard von Hofsten, Stockholm; Maria Östling, Stockholm.

En festivalbesökare betraktar Ieva Epneres modersporträtt i Riga.

Rapport från Lettland under riga photomonth fylldes Riga med fotografi, fotografer och en stor fotointresserad publik. I gamla Riga visades samtida fotografi av både baltiska och nordiska fotografer. Bland de svenska fotograferna fanns bland andra Dawid, Klara Källström, Lars Tunbjörk och Thobias Fäldt.

Fotoboken tog en central plats på festivalen. Self Publish Riga visade en stor fotoboksutställning och anordnade föreläsningar tillägnade olika aspekter av fotoboken, dess historia och framtid. Ett trettiotal svenska fotoböcker visades som den lettiska fotgrafen Inta Ruka valt ut.

Men där fanns även böcker från Ryssland, Litauen, Polen och Turkiet.

HEJ, FELICIA LINDEN!

OM KUNDEN INTE BETALAR SFF samarbetar med Pay Solutions om inkassotjänst. Våra medlemmar erhåller förmånliga villkor för samtliga tjänster som företaget tillhandahåller och kan få hjälp att driva in fakturor både i Sverige och utomlands. Läs mer på sfoto.se eller på paysol.se.

NY STYRELSE

KALLE SANNER / ANNA HULT

Varför gick du med i SFF? – Jag studerar just nu till fotograf, och kände att jag ville vara med i ett förbund med enbart fotografer, och få tillgång till allt som har med fotografi att göra. För att lära mig om andra människor i min bransch, och vad som är bra att veta när man tar steget ut i jobbvärlden.

när sff hade årsstämma valdes Anki Almqvist till ny ordförande. Maria Steén och Donald Boström valdes in som nya ledamöter och Göran Ekeberg, Lena Lee och Johanna Wulff valdes in som nya suppleanter. Protokoll från stämman finns på sfoto. se/forum.

STRANDADE FÖRHANDLINGAR förhandlingarna om biblioteksersättningen för 2015 har strandat. Upphovsmännens organisationer har krävt höjning om 7 öre.

Regeringen godkänner bara 2 öres höjning.

Nya styrlesen för förbundet.

– Ersättningsnivån handlar mer om politisk vilja än om pengar. Biblioteksersättningen är det enda systemet

för ersättning till de litterära upphovsmännen, säger Thomas Wågström, styrelseledamot i Fotoförfattarsektionen. fotografisk tidskrift | 48

fråga juristen

KONKURRENSKLAUSULER? Hej! Jag har fått erbjudande om mäklarfotojobb som frilans. Avtalet innehåller en klausul som säger att jag inte får arbeta med liknande verksamhet under 12 månader efter att jag och företaget sagt upp samarbetet. Det står också att jag måste betala 100 000 kr om jag bryter mot detta villkor. Vad säger lagen om att förbjuda frilansare att arbeta på annat håll med liknande verksamhet? /Carlos svar: Det är inte ovanligt att uppdragsgivare vill binda upp sina uppdragstagare så att de inte kan konkurrera med uppdragsgivaren inom uppdragets ram. Det kan man möjligen få acceptera, men frågan kan alltid tas upp till förhandling innan avtalet skrivs under.

Om konkurrensklausulen innehåller skrivningar som gör att du för en lång tid efter uppdraget avslutats hindras att ta motsvarande uppdrag kan villkoret komma i strid med 38 § Avtalslagen. I dessa fall kan klausulen få en karaktär av yrkesförbud vilket sff inte anser vara rimligt. ssf har dock prövat liknande villkor, som bland annat rörde ett sexmånaders konkurrensförbud, i Marknadsdomstolen 2010 och där förlorat.

Det är alltså mycket viktigt att ta diskussionen med uppdragsgivaren innan du skriver på avtalet. Efteråt kan det vara för sent att ändra på.

ARKIVERINGSSKYLDIGHET? Hej! En kund har anlitat mig för att fotografera personal, produktion m.m. Sedan köper kunden de bilder kunden vill ha. Har jag någon skyldighet att spara bilderna från foto49 | no 3–4/2014

hej

graferingen eller de kunden köpt? Hur länge måste jag spara bilderna i så fall? Eller får jag radera allt? /Eva-Lotta svar: Det finns inget lagkrav på att du måste spara bilder som tas i anställning eller på uppdrag. Har inte du och din kund avtalat om att du ska spara bilderna så har du ingen arkiveringsskyldighet.

Av sff:s rekommenderade avtal vid uppdragsfotografering framgår att en uppdragsgivare kan ges en rätt att själv lagra bilderna i eget arkiv. Då naturligtvis under förutsättning att bilderna inte används i strid med avtalet i övrigt.

ANSVAR FÖR MODELLAVTAL? Hej! Jag har en kund som kontaktat mig angående ansvar för en modellrelease vid en tidigare fotografering av en modell. Var det mitt ansvar att se till att ett sådant modellavtal ingicks? /Roger svar: Av § 1 lagen om namn och bild i reklam framgår att näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet inte får använda annans bild utan dennes samtycke.

Utgångspunkten för ansvarsbedömningen i denna fråga är att det är nyttjaren av fotografierna som ansvarar för att samtliga nödvändiga tillstånd för nyttjandet finns.

Finns inget avtal där det uttalat sägs att du ska ansvara för modellrelease så ligger ansvaret på din kund att ombesörja detta.

Mallar för modellrelease hittar du på vår webbplats.

Läs fler frågor till juristen och hans utförligare svar på sfoto.se/ fragajuristen.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Vi ska ställa krav på schyssta avtal inför valet blåser det nya vindar. När jag läser i många valmanifest och debattartiklar hör jag att vindarna viskar »vi måste samarbeta«. Demokrati innebär inte bara rättigheter utan även skyldigheter. Alla måste också lyssna och hjälpa varandra med att se till att allas röster blir hörda, vilket jag brukar kalla solidaritet.

Jag har fått förtroendet att vara förbundets nya ordförande och sammankallande av styrelsen. Nu gäller det att lyssna, tänka och diskutera med så många som möjligt. Mitt arbete kommer fortsättningsvis vara att bevaka fulavtal, diskutera och korrigera vår prisbild. Jag kommer att leta efter gemensamma plattformar, då vi måste ena oss. I vår bransch med skribenter, illustratörer och formgivare, ökar missnöjet i alla led. Vi måste få ett stopp på prisdumpning, utan att samtidigt gå under ekonomiskt.

Det finns nya möjligheter bara vi kommer ihåg att vi ska ha rimligt betalt och korrekta avtalsvillkor för vårt arbete.

Nya styrelsen har kavlat upp ärmarna och vi har haft vårt första styrelsemöte. Vi hade livliga och konstruktiva diskussioner om hur vi ska hjälpas åt med priser, avtal och förhållningssätt till uppdragsgivarna. Det är inte bara myndigheterna som ska fostras, utan även de som köper våra jobb, men givetvis måste det ske parallellt med krav på politikerna. Entusiasmen flödade och det kom upp frågor som: vad ska vi ha ett förbund till, vad gäller i juridiska frågor och hur ska vi möta vår nya yrkesplattform. Viktiga frågor som vi kommer fortsätta att ställa. Vi förstår vårt ansvar, som styrelse. Vi förstår att vårt förbund är till för att medlemmarna ska få råd och stöd i sitt yrke. Som sff-medlem ska man inspireras att våga ställa krav på schyssta avtal och rimligt betalda arbetsuppdrag.

Vårt yrke har, liksom många andra, förändrats under de senaste åren. Vi måste både förhålla oss till och anpassa oss till nya publiceringsplatser, tillgänglighet och den ökade populariteten för fotografi. Det finns nya möjligheter bara vi kommer ihåg att vi ska ha rimligt betalt och korrekta avtalsvillkor för vårt arbete. Våra uppdragsgivare är inte våra fiender men vi måste informera dem om vad en yrkesfotograf gör, förutom att »trycka på knappen«.

På fotografutbildningarna har vi möjlighet att förändra synen på samarbete inom vår yrkeskår och informera om våra juridiska rättigheter och skyldigheter. Då får vi nya duktiga bildskapare med modet att våga ställa krav och som förstår vidden av att organisera sig.

Att tänka utanför vår fotografbox och inse hur många vi är inom kultursektorn, gör mig hoppfull och ger mig insikt. Det finns ett enormt nätverk, där vi alla kan driva frågor tillsammans, som berör våra respektive yrken.

Vi ska komma ihåg att hjälpa till med att stötta andra kulturverkare i deras frågor, även om det inte är en sakfråga för just oss. En vindpust som viskar solidaritet.

MAZACCIO & DROWILAL COPYRIGHT RENCONTRES ARLES

Fotografisk Tidskrift Nr 3-4, 2014, årgång 126 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Maria Loohufvud, Pasadena Studio maria@pasadenastudio.se Layout Hanna Viklund Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt Redaktionsråd Klara G, Casper Hedberg, Thomas Wågström, Omslagsbild Nick Frank Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075

Mazaccio & Drowilals »She´s out of my life« visas i Arles i sommar.

Sommarens fotofestivaler

Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du se mycket fotografi och få chansen att lyssna till och samtala med dina favoritfotografer? Då är fotofestivalen platsen. Här är några av sommarens festivaler.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift?

Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net

FOTOGRAFIA EUROPEA Reggio Emila, Italien 2 maj–4 maj

PHOTOESPAÑA Madrid, Spanien 4 juni–27 juli

FOTOMÅNADEN I KRAKOV Krakow, Polen 15 maj–15 juni

THE EYE PHOTO FESTIVAL Aberystwyth, Wales, Storbritannien 27–29 juni

MEDITERRANEAN PHOTOGRAPHY Sanary-Sur-Mer, Frankrike 22 maj–15 juni

LES RENCONTRES D´ARLES Arles, Frankrike 7 juli–21 september

FOTOFESTIVAL HANNOVER Hannover, Tyskland 18–22 juni

FOTOPUB Novo Mesto, Slovenien 22–27 juli

TOSCANA PHOTOGRAPHIC WORKSHOP Toscana, Italien 20 juli–2 augusti LANDSKRONA FOTOFESTIVAL Landskrona 22–24 augusti VISA POUR L’IMAGE Perpignan Frankrike 30 augusti–14 september

F säljs digitalt genom Qiozk.com Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

Kika in på deras hemsidor för mer information. fotografisk tidskrift | 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Serkan Günes

Under mitt första besök på Svalbard gjorde jag en utflykt i en gummibåt från expeditionsfartyget.

Bara tre veckor innan hade en likadan gummibåt blivit översköljd av en våg, orsakad av en glaciärkalvning flera hundra meter bort. Vågen sköljde över personen i båten och drog med sig både en kamera och ett stativ.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

portfolion

nick frank fotografisk tidskrift | 2

Fotografisk Tidskrift #3–4/2014

fotopriset.

KTOBER ENAST 1 O ANSÖK S e

ARKITEKTUR À LA NICK FRANK SÄKERHETSTÄNKANDE FÖR FOTOGRAFER

-------------------

s

KINESISK FOTOGRAFI

2014

-------------------

Fotografisk Tidskrift #3–4/2014