Fotografisk Tidskrift nr 5 2014

Fotografisk Tidskrift #5/2014

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

I GETTYSBURG MED O'LEARY & GRIFFIN PÅ JOBBET MED EWA-MARIE RUNDQUIST

-------------------

Fotografi: Anna Widoff

ALLT OM ÅRETS FOTOBOKSPRIS

-------------------

Sista bilden med en underbar kamera. Tjuven tog helt fräckt hissen upp i studion, ryckte till sig en fullpackad väska och min älsklingskamera. En annan sliten Hasselbladare fick ersätta resten av dagens fotografering.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

Fotografisk Tidskrift #5/2014

fotografisk tidskrift | 2

portfolion

3 | no 5/2014

eva o'leary & harry griffin

portfolion

eva o'leary & harry griffin

fotografisk tidskrift | 4

5 | no 5/2014

fotografisk tidskrift | 6

det här är vårt gemensamma projekt om 150-årsfirandet av slaget vid Getttysburg 1–3 juli 1863.

Alla bilder är tagna i Gettysburg, Pennsylvania under dagarna då man firar denna historiska händelse.

Bilderna handlar om amerikansk nationalistisk yra och vår blick på densamma.«

Läs en intervju med Harry Griffin och Eva O´Leary på sfoto.se.

7 | no 5/2014

PRIVAT

portfolion

NAMN Eva O´Leary och Harry Griffin.

BOR USA. ARBETAR SOM Fotografer.

AKTUELLA Bland annat på FOAM, Amsterdam.

HEMSIDA two-states.com.

eva o'leary & harry griffin

hej

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Vi måste bege oss ut från kovärmen på bokmässan i Göteborg nyligen träffade jag en fotograf som fått en dålig recension här i F. Fotografen ansåg att skribenten inte begrep ett dyft om vad hen hade skapat. Jag kan verkligen förstå varför man blir ledsen när man får kritik - det har jag själv blivit många gånger. Jag förklarade dock för fotografen att jag varken har eller ska ha inflytande över vad recensenter tycker om en viss bok och att det verkligen, verkligen måste få vara så. När man själv

Innehåll är ungefär lika knepigt att definiera som när domaren skulle definiera porr: jag vet vad det är när jag ser det. drabbas och knyter näven i byxfickan känns det förstås inte på det viset, men motsatsen till att någon gång få ris är nämligen mycket värre: att alltid få beröm och bli struken medhårs. Till skillnad från de sociala nätverkens varma famn där vi gillar allt och är kompis med »alla« så måste vi börja söka oss till och värna om kyligare medier. Det där oberoende torget där man vågar inta ett kritiskt förhållningssätt, inte är vän med någon och där inte alla tycker som man själv. Vi måste bege oss ut från kovärmen.

Och om våra kameror och pennor, filmer och konstverk enbart används för att dunka andra i ryggen (journalister, fotografer, historieberättare, författare med flera) demonterar vi alla den arena där vi under de senaste hundra åren faktiskt har lyckats skapa någon form av uppehälle. Dessutom undergräver vi vår egen personliga trovärdighet. Marknaden ser rätt mörk ut för fristående medier just nu, jag vet, men jag vägrar släppa tanken på att det finns en stark framtida marknad för den oberoende rösten. När institutionen «den tredje statsmakten« sviktar kanske fler enskilda berättare, fotografer, journalister, poeter blir tvungna att träda fram. För någon måste göra jobbet. Och någon måste betala. pr-människor ringer och mailar mig titt som tätt. Deras jobb är att få mig att uppmärksamma deras kunder. Många av dem är duktiga och de gör mycket av det jobb som journalister gjorde förr. Men jag är så gammaldags motsträvig och naiv. Jag tror nämligen på att själv leta upp berättelser, på att inte låta sig köpas. Jag tror på innehåll: detta svåra begrepp som är ungefär lika knepigt att definiera som när domaren skulle definiera porr: jag vet vad det är när jag ser det. Innehåll är det mystiska som skapar en känsla av meningsfullhet. Innehåll är det som gör att jag blir träffad av en annan människas försök att kommunicera. Jag har fortfarande inte begripit varför det är lönsamt att tillhandahålla kanaler för innehåll men absolut inte lönsamt att skapa innehåll själv. Kreativa människor, fotografer och skribenter har förvandlats till »content producers« eller råvaruproducenter åt någon annan som tjänar pengar på oss. Vi publicerar vårt innehåll gratis på Facebook. Vi fyller kanalerna. Hur tar vi betalt för detta viktiga arbete? Knäck den nöten, den som kan.

Det här numret viger vi i alla fall åt innehåll om ni frågar mig. Välkomna!

KURSER & STIPENDIER

A-KURSEN

MODERSKEPPET

Distanskurs i digital bildleverans som består av elva delkurser. Auktoriseringsprov ingår. Deltagaren medverkar i sin egen takt under tre månader med lärarsupport på nätet.

Du ska ha tillgång till kalibrerbar skärm och Photoshop CS5 eller senare.

SFF-medlemmar har 15 % rabatt på medlemskap i Moderskeppet. Under hösten ger de hela 165 videokurser i till exempel: hur du skapar perfekta utskrifter, kurs i bildleverans, jobba med färginställningar, arbeta med porträtt i Lightroom samt hur du skapar en egen webbplats med Wordpress.

A-KURSEN UPPGRADERING Distanskurs som består av fyra delkurser som man väljer själv.

Deltagaren medverkar i sin egen takt under sex månader med lärarsupport på nätet.

Kursstart sker löpande.

PROJEKTOR Projektor arbetar med utställnings- och bokproduktioner för en rad av Sveriges mer namnkunniga fotografer.

De skräddarsyr även utbildningar för yrkesverksamma fotografer i vitt skilda ämnen: alltifrån kurser i bokproduktion till kurser i digital bildbehandling. SFF-medlemmar får dessutom 10 % rabatt på samtliga kurser.

SÖK IASPIS Du som är yrkesverksam konstnär och verksam i Sverige, kan nu ansöka om arbetsvistelse i bland annat Beijing, Jingdezhen, London och Mexiko.

Sista ansökningsdag är den 28 oktober (för pappersansökan) eller den 31 oktober (för digital ansökan).

TÄVLA MED LENSCULTURE Magasinet LensCulture är ett globalt nätverk för fotografi som lockar besökare från över 80 länder varje dag och nätverket når ut till över 500 000 personer. Under hösten utlyser de en tävling för världens bästa visuella bildberättande.

Läs mer om våra internkurser, alla rabatterade kurser, olika stipendier och ansökningar på sfoto.se.

PUBLISHINGPRISET

LÄS F PÅ PLATTA

Fotografisk Tidskrift har återigen vunnit Svenska Publishing-Priset 2014 i kategorin ”Medlemstidningar yrke och bransch”. Så här motiverade juryn sitt val: För en tidning som visar mångfalden inom svensk fotokonst och dessutom månar om texten - en källa till inspiration. Redaktionen gläds.

Fotografisk Tidskrift finns att läsa gratis som pdf (på läsplatta eller annan digitial plattform) för alla medlemmar i Svenska Fotografers Förbund.

Du hittar F som inloggad medlem i forumet på sfoto. För icke-prenumeranter finns F även att köpa som lösnummer via Qiozk. fotografisk tidskrift | 8

JOHAN STRINDBERG

»Vi leker med idén

10

Portfolio / Harry Griffin och Eva O´Leary / 1

om fotografiet som sanningen.« SIDAN 23

Hej / Kalla medier allt viktigare / 8 Aktuellt / Hemma hos Nicole Robson / 10 Utställningar/gästen / Magnus Westerborn / 11 Aktuellt / 1970-talets feminism till Mjellby / 12

LINNÉA SJÖBERG

5 frågor / Nina Strand / 13 Special / Alla nominerade i fotobokspriset / 14 Tankar om en bild / Vildsvin i Berlin / 28 På jobbet med / Ewa-Marie Rundquist / 30 Recensioner / Lasthein, Sjöberg, Ullberg / 36 Recensioner / Wågström och Stibeck / 38 Teknik / Nytt på marknaden / 40

37

Praktisk teknik / Bli av med bruset / 42 FRANCESSCA WOODMAN

EWA-MARIE RUNDQUIST / »MIN TRÄDGÅRD ÄR EN FEST«, MICAEL BINDEFELD

30

9 | no 5/2014

12

Rapport från Photokina / Leica dominerade / 44 Yrkesfotorollen / Vad är utmaningarna?/ 46 Juristen / När kunden vill ändra villkor / 47 Förbundssidor / sff på bokmässan /48 Vad är humor? / Mormor och arga lappen / 50

NICOLE ROBSON

aktuellt

PANOPTIKON Fotografins hus i Stockholm byter namn till Panoptikon.

Bakgrunden till namnbytet är att galleriet på Skeppsholmen vill framhålla en djupare förståelse av fotografin i vår kultur. Panoptikon (grek. ung. allseende) är relaterat till giganten Panoptes, i den grekiska mytologin, som hade hundra ögon och var känd som en skicklig väktare. Panoptikon drivs sedan 2010 av Olof Glemme och Hans Hedberg. Läs mer på panoptikon.nu.

TÄVLA MED LENSCULTURE

JOHAN STRINDBERG

Magasinet LensCulture är ett globalt nätverk för fotografi som lockar besökare från över 80 länder varje dag och nätverket når ut till över 500 000 personer. Under hösten utlyser de en tävling för bästa visuella bildberättande. Fem böcker kan vinna. Anmäl din bok och läs mer på lensculture.com

Strindberg på uppgång.

UNG NORDISK TALANG Fotografiska har tillsammans med Lumix lanserat stipendiet Young Nordic Photographer of the Year. Det första stipendiet går till Johan Strindberg som tilldelats 10 000 euro och en separatutställning på Fotografiska i april 2015. Konstnären Helene Billgren kommer att fungera som Strindbergs mentor under arbetet med att förfärdiga utställningen.

Är vi hemma hos någon eller inte? Robson undersöker den privata sfären.

I vardagsrummet med Robson den australienska fotografens Nicole Robsons bilder i serien Keeping up Appearances föreställer konstruerade heminteriörer och porträtt på människor från platser runt om i Australien.

Robson deltog i utställningen reGeneration2 som turnerat i Europa och visades i Landskrona tidigare i höstas. Hennes porträtt vill få oss att reflektera över våra föreställningar om äkthet och identitet. Är vi hemma hos någon? Vad är sant i bilderna? Finns de här människorna på riktigt? Vad är det för slags rum vi ser? Hon är även intresserad av vårt förhållande till den privata sfären som hemmet utgör. Vardagsrummet brukar fungera som hemmets mest publika plats.

Badrum och sovrum upplever vi som backstage. Varför?

För närvarande är Robson bosatt på ön Tasmanien där hon har ett arbetsstipendium. Läs mer om henne på nicolerobson.com.au.

APOR OCH UPPHOVSRÄTT naturfotografen David Slaters strid med Wikimedia gällde en bild som var tagen av en apa med David Slaters kamera. Att djur inte kan vara upphovsmän är givet enligt svensk rätt. Den viktiga frågan är istället när en människa som använt eller samverkat med ett djur i skapandet ska anses som upphovsman. Upphovsrätten tillkommer den fysiska person som har frambringat verket. Något som skapas av ett djur, till exempel en apa som målar eller en snigel som kryper i färg, kan skyddas av upphovsrätt endast

Skapande apa skyddas ej av upphovsrätt.

om »en människa har använt djuret som ett ›redskap‹ och därför är den egentlige upphovsmannen«.

Vad ska en fotograf tänka på i fall ett djur i ens närhet råkar komma över ens kamera och ta en säljande bild?

– Mitt enda råd är att se till att du själv aktivt skapar förutsättningarna för fotograferingen, för då kan du möjligen kvala in som medupphovsman till den fotografiska bilden, säger sff:s jurist Thomas Riesler. fotografisk tidskrift | 10

JOHAN ARDEFORS

CIPRIAN GORGA

gästen

MAGNUS WESTERBORN ORDFÖRANDE FOTOFÖRFATTARNA, SFF

Ge fotoboken den plats den förtjänar

Genom Ciprian Gorga följer vi André Olofssons könsbyte.

UTSTÄLLNINGAR ANDERS PETERSEN Fotografiska, Stockholm 5 september–16 november

CIPRIAN GORGA Arbetets museum, Norrköping 13 september–7 december

BRUTUS ÖSTLING Abecita Konstmuseum, Borås 28 augusti–2 november

ANDERS HANSSON Fotografins rum, Malmö 27 september–30 december

LINA HASKEL Sandgrund Lars Lerin, Karlstad 13 september–1 november

NUNO PERESTRELO Panoptikon Fotografins hus, Stockholm 25 september–29 november

FRAMED III Galleri Kontrast, Stockholm 4 oktober–2 november ISHIUCHI MIYAKO Hasselblad Center, Göteborg 7 november–4 januari JOYCE TENNESON Fotografiska, Stockholm 18 september–23 november HÖSTSALONGEN Fotografiska, Stockholm 19 september–7 december

EMMA SVENSSON Piteå Konsthall, Piteå 25 oktober–16 november JH ENGSTRÖM Foam, Amsterdam 12 september–10 december MÄNNISKOHANDEL Hannah Modigh, Oskar Kullander, Moa Karlberg, Carsten Snejbjerg Värmlands museum, Karlstad 24 maj–16 november

ETT SÄTT ATT LEVA Moderna Museet, Stockholm 6 september–15 februari

SANTERI HAPPONEN Finlands fotografiska museum, Helsingfors 12 september–30 november

MELLAN VERKLIGHETER Dunkers Kulturhus, Helsingborg 11 oktober–15 februari

PARIS PHOTO Grand Palais, Paris 13–16 november

11 | no 5/2014

de senaste åren har vi satsat på Fotobokspriset som ett verktyg för att föra ut kunskapen om- och lyfta intresset för fotoboken. Förhoppningsvis har vi nått mottagare som är nya inför fotoboksgenren och tar sin nyfikenhet till biblioteket eller bokhandeln. Men att läsa en fotobok är inte alltid enkelt, vi ser många bilder, men ofta är det ytan av bilden som läses, lagren under hittar inte alltid fram. Vi är vana att läsa texter men mindre vana att läsa bilder.

Jens Olof Lastheins bok Home Among Black Hills blev nyligen recenserad i bibliotekstänst, btj som riktar sig mot inköpare på biblioteken. Boken handlar om en stad som gick från en storhetstid till förfall i takt med att dess stålverk stängdes. Recensenten skriver: »Alla bilder i denna bok ligger på ett helt uppslag; det är reportagebilder tagna rakt upp och ner utan större arrangemang eller bildmässiga ambitioner. Det breda formatet ger innehållsrika bilder, som i en del fall ger en extra dimension åt motivet, men ofta blir det snarare ett splittrat intryck. Bildtexter saknas helt…«

Men att läsa en fotobok är tyvärr inte alltid alldeles enkelt. Vi är vana att läsa texter men mindre vana att läsa bilder.

Det är alltså en bilderbok utan fotografiska ambitioner i vilken bilderna slumpmässigt lagts ut på sidorna och som dessutom saknar en text som berättar vad vi skall se. Så tolkar jag det recensenten skriver. Vilka krav borde ställas på en recensent av fotolitteratur när det gäller att förstå och läsa bilder?

Borde inte en recensent av fotoböcker kunna ta till sig berättelsen i bild utan att få den förklarad i en text som berättar vad det är recensenten skall se.

Under ett seminarium i somras om fotobloggande kom samtalet att handla om fotoböcker och svårigheten att nå ut med sin fotobok, att nå läsare och köpare utanför den krets som redan är intresserad. Som ett exempel nämndes att en fotoboksförfattare nog aldrig varit inbjuden till litteraturprogrammet Babel, varpå en i publiken ifrågasatte vad fotoboken hade i Babel att göra, det är ju ett litteraturprogram! Så om fotobokslitteratur inte är litteratur, om bilder inte går att läsa utan text som talar om vad bilden visar, vad är fotoboken då?

Gösta Fleming definierar i skriften Foto i bok att man kan skilja på fotoillustrerade böcker och fotoböcker, där de sistnämnda handlar om ett personligt berättande. Som en roman, en novell eller kanske poesi. Det handlar om hur läsaren kan läsa bilderna, läsa vad fotografen vill i en bok där många faktorer spelar in, bildernas sekvensering, layout, val av papper, omslag, bokens storlek, med mera, allt spelar roll i en fotobok.

Fotoförfattarna försöker bredda intresset för fotoboken, och om fotoboken inte kan få den plats den förtjänar i ett kulturprogram om böcker, i en tid när intresset för fotografin är större än någonsin, då kanske det är dags för ett litteraturprogram om fotoböcker. Vad säger ni på svt? Välkomna till Rival i Stockholm 28 oktober, då samtalar vi med fotografer om deras fotoböcker.

PENNY SLINGER

aktuellt

TILLSTÅNDET I SVENSKT FOTOGRAFI

ISHIUCHI MIYAKO

Ett symposium om tillståndet i svensk fotografi kommer att hållas den 22 oktober på Dunkers kulturhus i Helsingborg i anslutning till utställningen »Mellan verkligheter«.

Deltar under dagen gör förutom kurator Niclas Östlind, numera doktor i fotografi, bland andra även SFF:s ordförande Anki Almqvist, Anna Clarén, Nordens fotoskola, Pelle Kronestedt, Akademin Valand och Louise Wolthers, Hasselbladstiftelsen. Läs mer på dunkerskulturhus.se.

Bröllopstårtsinbjudan signerad Penny Slinger.

Kvinnor om bilden av kvinnan under hela hösten visas utställningen Woman på Mjellby Konstmuseum med mer än 250 verk av 26 konstnärer. Utställningen uppmärksammar internationellt feministiskt avantgarde från 1970-talet, då många kvinnliga konstnärer började i frågasätta den traditionella bilden av kvinnan och själva definierade vad kvinnlighet var. De deltagande konstnärerna har alla utforskat uttryckssätt som performance, fotografi, video och film.

Kurator är Gabriele Schor, utställningsproducent är Michelle Roy och bland de deltagande konstnärerna märks bland andra Cindy Sherman, Penny Slinger och Francesca Woodman.

Utställningen pågår fram till den 11 januari 2015.

Hasselbladsvinnaren kommer hit.

Fredagen den 7 november kommer årets Hasselbladspristagare Ishiuchi Miyako att vara i Göteborg för att delta i ett samtal med Hasselbladstiftelsens Dragana Vujanovic och Louise Wolthers. Klockan 16.00 börjar samtalet i Konserthuset och klockan 18.00 är det vernissage på Hasselblad Center i närvaro av fotografen. Läs mer på hasselbladfoundation.org.

LEIF. R. JANSSON

ISHIUCHI MIYAKO TILL GÖTEBORG

FOTOMÄSSAN ÄLVSJÖ 21–23 november är det dags för fotomässan i Stockholm.

Fotoleverantörer, utställare och fotoskolor finns på plats i Älvjö.

Hannah Modigh vann förra året.

VEM FÅR TT:S FOTOPRIS?

FOTOGRAFINS RUM KAN STÄNGA

tt:s stora fotopris ges till den fotograf som juryn anser bäst skildrat det svenska samhället: på ett traditionellt eller nyskapande sätt inom dokumentärfotografin. Vinnaren erhåller 100 000 kronor.

Vinnaren koras den 26 november på en gala i Stockholm.

fotografins rum på Malmö Museer kommer förmodligen att läggas ned på grund av besparingar. Anna Gullmark, chef för fotoenheten på Malmö Museer, tycker att det är mycket tråkigt att Malmö förlorar en plats dedikerad till fotokonst. Slutgiltigt besked kommer i november. fotografisk tidskrift | 12

BJARNE BARE

5 frågor

Nina Strand vill bli överraskad NAMN Nina Strand.

YRKE Fotograf och redaktör för Objektiv.

BOR Stockholm/Gotland.

AKTUELL SOM Jurymedlem i Svenska fotobokspriset.

Berätta om juryarbetet – hur gjorde ni urvalet?

– Vi tittade noga igenom alla böcker och listade våra favoriter.

I skörden fanns både bättre och sämre böcker. Jag hade egentligen förväntat mig ännu fler bra böcker.

13 | no 5/2014

Vad letar du efter?

– Den goda fotoboken ska vara som en god roman. Den ska överraska, väcka frågor och innehålla en visuell berättelse som engagerar och griper tag. Den som skapar boken bör tänka på boken som ett självständigt verk och alltså inte bara låta den vara en sammanställning av fina bilder.

Kan du säga något om just svenska fotoböcker?

– Ni har en lång fotografisk historia och har fler duktiga aktörer och förlag.

I Sverige finns samma tendenser som jag ser internationellt, några arbetar med arkiv, vissa blandar olika stilar, några arbetar med iscensatta bilder, andra experimenterar med texter. Ett svenskt »arv« är möjligen dagboksfotograferandet som jag anser har en stark position i Sverige tack vare Christer Strömholm.

Var ni i juryn hyfsat överens?

– Vi var alla eniga om vinnaren men det var svårare än jag trodde att enas om de andra böckerna. Det är kanske

så det blir i en jury med fem starka röster. Alla har fått kompromissa lite.

Vad gör du när du inte sitter i juryn?

– Jag ger ut tidskriften Objektiv som nu i höst kommer ut på engelska.

Och sedan ett par år tillbaka har jag arbetat på en bok om min mamma Kitty med arbetsnamnet Dr. Strand. Jag skyndade mig faktiskt hem till Oslo for att lägga in sista stöten på boken.

Det var väldigt inspirerande att läsa 91 böcker på en dag. / JENNY MORELLI

SARA ARNALD

MALIN KOORT / NU AGENCY

Fotobokspriset 2014

fotografisk tidskrift | 14

ÅRETS JURY Jim Casper, redaktör LensCulture Nina Strand, redaktör Objektiv Mikael Olsson, fotograf Claes Gabrielsson, fotograf, journalist Sandra Praun, formgivare

Den 28 oktober utses den lyckliga vinnaren till Svenska Fotobokspriset 2014. Av alla böcker som lämnades in i år valde juryn ut sex.

Lär känna fotoboksförfattarna redan nu. ...OCH DE NOMINERADE ÄR > 15 | no 5/2014

mårten lange

nominerad till svenska fotobokspriset 2014

»Man kan bygga en stor historia med enkla trick« mårten langes fotobok Another Language är inte bara en bok, det är också en lista över naturfenomen han var intresserad av. Han har samlat in »bevis« och katalogiserat.

– Jag gjorde många listor på saker jag var nyfiken på – några var lite mindre realistiska, som kometer och dinosaurier, säger Mårten Lange och skrattar.

Vi pratar på Skype, och datorns kamera visar förutom Mårten själv ett vardagsrumsgolv med grova träplankor. Ljuset faller in snett från takfönstret och en blå tröja hänger på tork på golvlampan som står vid den grå soffan. I den här Köpenhamnslägenheten har Mårten Lange bott i ett halvår. Han flyttade hit från London, och det är också ett engelskt förlag som publicerat Another Language.

Mårten Lange berättar att intresset för naturen växte fram organiskt. Han hade länge fotat med liten digitalkamera vid sidan av det han då såg som sitt »seriösa« fotograferande – som han gjorde analogt, med tung mellanformatskamera.

– När jag visade mina digitala snapshots påpekade många att naturen var ett återkommande tema, och jag bestämde mig för att påbörja ett projekt, berättar Mårten Lange.

Han insåg också att temat egentligen var logiskt och klingade väl ihop med hans bakgrund: – På gymnasiet gick jag det naturvetenskapliga programmet. Jag var intresserad av naturen, kemi och fysik och sådana saker och skulle egentligen bli ingenjör, inte fotograf, säger han.

Han insåg att han kunde sitt vetenskapsprojekt, fast som konst. Hans listor påminner om naturvetenskapens sätt att samla in, katalogisera och göra indexering av naturen.

NAMN Mårten Lange. ÅLDER 30 år.

FAMILJ Sambo.

BOR I Köpenhamn.

NOMINERAD FÖR »Another Language«, MACK förlag.

FORMGIVARE Grégoire PujadeLauraine.

när mårten lange växte upp fanns många böcker hemma av typen »Vad jag finner på ängar och fält«, »Vad jag finner på stranden« eller guider över fågelarter.

– De här böckerna har ofta en bild stansad på framsidan, det kan vara en fågel eller snäcka – och därför har min bok en vattenvirvel präglad på omslaget, säger Mårten Lange.

Djuren, stenarna eller naturfenomenen som finns med i Another Language är arketypiskt fotograferade, en sak i taget. De har alla laddade betydelser i bildtraditionen.

– Det är berget, blixten, sjön – men de är inte bara laddade i vår bildtradition utan också inom religioner och psykologin. Det vore roligt om en jungiansk drömanalytiker gick loss på boken, säger Mårten Lange.

De flesta bilderna har han tagit när han varit ute på resor, men djuren är inte alltid levande.

– Elefanten som ser väldigt arg ut, till exempel, är en uppstoppad sådan jag hittade när jag var i Paris, på naturhistoriska museet.

Vissa resor är gjorda enkom för att hitta fenomenet. Som vattenvirveln.

– Jag hade virveln på min lista, och jag ville ha den med eftersom den är så suggestiv. Ett hål i vattnet, det ser så märkligt ut.

Han sökte på »whirlpool« på internet och via Youtube hittade han några ungdomar som filmade en virvel.

– Jag fick reda på att virveln fanns i norra Frankrike, nära ett kraftverk.

Genom att titta på grafer över tidvattnet vid just den platsen kunde jag räkna ut när flödet var som snabbast och virveln som störst. Jag körde fort för att kunna vara där precis klockan 10.55. Det var bästa tiden för att pricka in virveln, säger Mårten Lange.

Vattenvirveln var den enda bilden som var så utstuderat planerad, annars har de uppstått mer spontant.

– De kan vara fotade i en park, och en bild på en geting tog jag på mitt skrivbord. Den bara kom dit och la sig och dog. Det är också det jag tycker är så roligt med fotografi, att det går att bygga en stor historia med enkla trick, låtsas att man rest runt hela världen fast bilden är tagen vid ditt skrivbord.

Bilderna fanns först bara som filer på en dator, men en dag fick Mårten Lange förfrågan från fotoboksförlaget mack i London om han ville göra en bok. mårten lange kommer att ge ut fler fotoböcker i framtiden.

– Jag föredrar böcker framför att hänga bilder på en vägg för en utställning. Har du en bok kan du titta på bilderna även flera år senare. En bok finns kvar och går att sprida. Jag gillar också att den finns som objekt – en utställning är mer av en händelse, som snabbt försvinner. / ANA UDOVIC

fotografisk tidskrift | 16

17 | no 5/2014

FELIX GERLACH

– Elden är från när vi eldade löv i trädgården.

Lerhögen är en så kallad mudpot, en het källa som spyr ut lera. Den är fotad precis söder om Salton Sea i Kalifornien. Jag tänker att det blir ett fint uppslag, elden och den lilla vulkanen hör ju idémässigt ihop även om de inte är fotade på samma plats eller vid samma tid.

BJÖRN LARSSON

– Det här är en typisk bild från »Armageddon«. Dalen består mest av jordbruksmark med ett avancerat bevattningssystem som syns här i form av kraftiga rör som kommer upp ur jorden.

fotografisk tidskrift | 18

carl johan eriksson

nominerad till svenska fotobokspriset 2014

»Nu projicerar jag min oro på jordens ändlighet« en jeansklädd Carl Johan Erikson sitter bekvämt tillbakalutad i sin kontorsstol i arbetsrummet på Färgfabriken i Liljeholmen. Bakom hans huvud sticker en halv kropp upp – det är en vit 3D-printad modell av hans systers ben som står på en svart piedestal. Till höger om den finns ett svartvitt fotografi som föreställer samma sak; hans systers ben.

Benen var olika långa men växte ut på ett av de väckelsemötena Carl Johan och hans syster gick på när de var barn: De blev helade.

– Jag är uppvuxen i pingstvänsmiljö i Småland, säger Carl Johan.

Hans bilder på helade kroppsdelar är en del av en hel serie arbeten som problematiserar den svenska väckelserörelsen och en del av vår närhistoria. Med Armageddon – The End gör han just det titeln säger: Avslutar.

– Undersökningen av väckelsemiljön är ett långt projekt men nu har det fått sitt eget logiska slut, säger han.

Armageddon, platsen där Antikrist enligt Uppenbarelseboken ska samla sina trupper för den sista striden mellan det goda och det onda, är en rätt tråkig plats i verkligheten.

– Jag var i Israel för ett annat projekt, men passerade dalen som heter Jezreeldalen med bilen. Då insåg jag – där var ju Armageddon! Det såg så annorlunda ut mot hur jag hade föreställt mig det som liten. En kärv, trist jordbruksdal.

Vissa säger »det ser ju ut som Östergötland«; platsen motsvarar inte deras föreställning om Mellanöstern, säger Carl Johan.

19 | no 5/2014

NAMN Carl Johan Erikson. ÅLDER 48 år.

FAMILJ Sambo och två barn, 25 år och 8 år.

NOMINERAD FÖR »Armageddon – The End: a topographical survey« (OEI editör).

FORMGIVARE Carl Johan Erikson själv.

när han var liten var föreställningen om Armageddon något som väckte mycket oro.

– Att tänka att allt tar slut skapar ångest, som barn blev jag orolig för att jag inte skulle klara av det.

Strategin när han var liten var att alltid vara beredd. Framför allt gällde det att inte synda eftersom man då kunde missa det tillfälle då Jesus kom för att hämta hem dem som trodde på honom.

– När jag var liten var allt det här med helande eller den yttersta dagen helt logiskt. Det var högst reellt.

För Carl Johan personligen har oron alltid varit en del av livet, även om han inte vet om det har med hans bakgrund att göra eller om det är genetiskt.

– Nu projicerar jag min oro på jordens ändlighet och hur vi använder naturens resurser.

Men när han var i Armageddon var det tydligt att platsen i sig inte födde ångest. Ångesten fanns bara i föreställningen av platsen. Och den var inte lätt att närma sig.

– Det var ett jobbigt projekt. Jag var där tre gånger och försökte konfrontera platsen utan att riktigt lyckas, testade att bo i tält och försökte konfrontera Armageddon med min egen kropp.

Till sist fastnade han för kopplingen mellan kartor och fotografi.

– Terrängkartan eller topologiska kartor har varit ett viktigt hjälpmedel för militären. I Sverige hette den Generalstabskartan. Fotografi kom också tidigt att användas i samband med att skildra krig, säger Carl Johan.

valet av fokus berodde på den långsamma process som fotografiet var på den tiden. Människor var svåra att fotografera, de fastnade helt enkelt inte på bilderna om de inte var döda.

– Att skildra platsen med hjälp av kartor och landskapsfotografi blev den metod som jag utvecklade. Jag valde att fotografera analogt i en långsam process, med uppställd kamera. Sedan gjorde jag små skisser, abstraktioner, som på ett annat sätt beskriver platsen.

Skisserna eller kartorna blir en viktig del av läsningen, eftersom de gör att något händer på varje uppslag som gör att man stannar kvar.

– Det som händer, händer emellan de två uttrycksformerna. Tillsammans ger de en bild av platsen snarare än skildrar den.

I skisserna skymtar platsens realpolitiska konsekvenser, nämligen gränsdragningarna mellan Israel och Palestina som går i den södra delen av dalen.

– De kristnas föreställningar om att Messias ska komma tillbaka påverkar platsen nu – han kan bara komma tillbaka om Israel har samma gränser som under biblisk tid, till exempel, och därmed är många kristna emot en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina, säger Carl Johan. Även om han inte vill ta ställning, påverkade konflikten honom mycket.

– Utvecklingen i området är verkligen tråkig och otäck och det är en jobbig plats att vara på i dag. Jag är glad att jag är klar med projektet, säger han. / ANA UDOVIC

anna strand

nominerad till svenska fotobokspriset 2014

»Att fotografera är att förhålla sig till slumpen« på kafébordet där vi sitter ligger Anna Strands bok Nagoya Notebook.

Hon tar upp boken för att visa valet av omslag, i brunt papper. Handen blir kvar på omslaget medan hon pratar och hon klappar det ömsint.

– Först funderade jag och Matilda Plöjel (både förläggare och formgivare), på ett rutnät eller något annat som förde tankarna till insidan av en anteckningsbok men vi hittade inte riktigt något som passade. Då kom jag att tänka på några av de gamla fotokuvert för negativ och pappersbilder som jag hade hittat i Japan, säger Anna Strand.

Omslaget är inspirerat av ett sådant kuvert. Anna och Matilda har lånat det fält för efterbeställning av till exempel extra kopior eller förstoringar som fanns på baksidan. Mönstret är i sin nya version tryckt för hand, så att varje omslag blir individuellt, med utflutet bläck eller andra små egenheter för varje exemplar. när anna strand gjorde en ateljévistelse i Yamaguchi, Japan våren 2012 hittade hon en låda med negativ och foton på en loppmarknad. Det visade sig att bilderna var tagna av två män under 1930-talet, de flesta var framkallade i staden Nagoya.

Bilderna har kombinerats med Annas texter och iscensatta fotografier och det gör att bildernas ursprungliga betydelse som familjefotografier förskjutits. I sitt nya sammanhang kan de istället förstås som delar i en samling anteckningar om fotografi. Genom att en och samma handstil återkommer under bilderna växer ett tydligt jag fram i texten.

NAMN Anna Strand. ÅLDER 35 år.

BOR I Malmö.

FAMILJ Sambo.

NOMINERAD FÖR »Nagoya Notebook« (Sailor Press).

FORMGIVARE Matilda Plöjel.

– Jag tänker att bokens jag funderar kring och undersöker frågeställningar som kan kopplas till fotografi i allmänhet, och att jaget gör det bland annat genom att bryta sig loss från tanken om vad ett bildligt jag är, säger Anna Strand.

Verken i Nagoya Notebook har även visats i utställningssammanhang.

– En skillnad mellan att ställa ut materialet och att presentera det i bokform är att boken i större utsträckning än utställningen läses som en permanent enhet. Verk som föll bort i utställningsrummet för att de inte var lika tydliga iscensättningar som andra delar, fungerar på ett annat sätt i boken, som lugnare partier i en övergripande och iscensatt helhet. vi pratar om fotografins förhållande till tid och de avgörande ögonblick som fotografin sägs ha fångat genom historien. I Annas bok blir ögonblicket utvidgat och glidande – det behöver inte ha uppstått just under fotograferingstillfället utan kan ha tillkommit senare, till exempel genom skador på negativen.

– När jag såg det ringmönster som uppstått på ett av negativen efter en vattenskada, tyckte jag att de liknade tankebubblor.

Texterna speglar för det mesta just Annas första association i mötet med bilden, som till exempel när hon skriver: »Alone on the terrace. I smoke and think of smoke clouds. I think and think of thought bubbles«.

Att fotografera är också att i någon mån förhålla sig till slumpen, där blir

negativens skador en andra sorts slump som medverkar till att skapa nya berättelser. Hon visar en bild där en grupp män står med ryggen till, och så finns ett svart hål där en bit av negativet lossnat. Den biten har fastnat på ett annat negativ och ger på så sätt upphov till en delvis dubbelexponerad bild. Den har placerats alldeles intill den förstnämnda bilden. På den här delen av negativet råkar männen istället stå vända framåt.

– Skadan uppstod när jag försökte dela på två negativ som klistrats ihop av fukt. Jag försökte separera dem utan att ha sönder dem, men lyckades inte.

I stället gav misslyckandet upphov till en märklig slump, en upplevelse av att kunna gå runt männen och se dem från två skilda vinklar i de olika bilderna.

Fotografi kan förstås som ett sätt att frysa jaget i tid, och en maktrelation mellan den som är objekt och den som står bakom kameran. Men jaget i Nagoya Notebook försöker bryta sig loss från tanken att jaget går att frysa. Hon visar bilden där ett par, en man och en kvinna, har samma ansiktsuttryck på två bilder, trots att de helt bytt position från den ena bilden till den andra. Bildtexten frågar sig: »Which side of me is mine?« – Det kan tolkas både bokstavligt, som en kommentar till deras omflyttning, men också bildligt som en fråga om deras inre – det är inte helt tydligt om det är kvinnan eller mannen som talar. Kanske skildrar bilden en och samma person, fast i två olika roller, säger Anna Strand. / ANA UDOVIC

fotografisk tidskrift | 20

JENNY LINDHE

– Uppslaget är helt slumpmässigt valt, det är helheten som är poängen.

21 | no 5/2014

TOVE FALK OLSSON

– Omslaget är en sammansättning av bokens hela innehåll: demokratins vagga och kris.

fotografisk tidskrift | 22

klara källström & thobias fäldt

nominerade till svenska fotobokspriset 2014

»Vi drar trådar mellan det jättelilla och det jättestora« – lite svårt är det att prata bara om just den här boken eftersom alla våra böcker hör i hop, säger Thobias Fäldt när han, Klara Källström och jag ses över en slät kopp kaffe på Café Le Mond i Stockholm, en morgon i september.

Klara Källström och Thobias Fäldt har arbetat tillsammans i nio år. De träffades när de båda gick utbildningen vid Gamleby Fotoskola. Både som duo och separat har de medverkat i ett flertal utställningar i Sverige och internationellt.

Det märks snabbt hur samspelta de är.

Under intervjun faller de lätt varandra i talet, kompletterar den andres utsagor, förtydligar och fördjupar var de står och vad de vill ha sagt. omslaget på boken är en sammanfattning av bokens innehåll. Det är en dubbelexponering av ett fotografi taget vid Syntagmatorget i Aten och ett annat fotografi taget vid Akropolis: ett mikromakroperspektiv som smälter samman två företeelser från de två dagarna som också står redovisat på omslaget: Den 18 och 19 oktober 2011.

– Vi vill alltid plocka fram det mest precisa i vårt material, och vi jobbar väldigt tätt i hop med formgivarna. Vi fyra har alla ett konceptuellt sätt att förhålla oss till materialet och det är en otrolig lärdom att få arbeta med dem. De står för halva boken, säger Klara Källström.

– Vi har ju gjort flera projekt än böcker och vi ställer oss alltid frågan varför just det här materialet ska bli en bok, det är inte alls självklart med allt vi gör. Men vi har märkt att vi tycker det är väldigt ro23 | no 5/2014

ligt att tänka kring böcker tillsammans med 1:2:3, säger Thobias Fäldt.

NAMN Klara Källström och Thobias Fäldt ÅLDER 30 och 36 år.

BOR Stockholm.

FAMILJ Sambos med familjer i Göteborg, Malmö, Kallhålet, Gävle, Sandviken och Valbo.

NOMINERADE FÖR »Europe, Greece, Athens, Acropolis«, B-B-B-Books, 2014.

FORMGIVARE 1:2:3: Axel von Friesen och Petter Törnqvist.

bilderna från syntagmatorget i boken visar horder av strejkande människor, tagna från långt håll. Det här är dagarna i Aten när Grekland-krisen pågick som värst och hela landet var i strejk.

Samtidigt som den pågår gör alltså de två fotograferna närgångna fotografiska studier av sprickorna i marmorpelarna i Parthenontemplet, västvärldens tunga symbol för demokrati. Varför?

– Vi ville framhålla de två kontrapunkterna: demokratins vagga som alltså finns i Aten och på samma gång: en samtida kollaps eftersom landets demokratiska grundvalar var skakade i grunden i och med krisen, säger Klara Källström.

Jag tycker att det finns en underfundighet och en politisk underton i flera av era projekt, även i det här. Hur politiska är ni egentligen?

– Vi är konstnärer som gör konstprojekt. Samtidigt är vi både måna om, och intresserade av, att våra verk väcker frågor och tankar kring politik och andra större samhällsfrågor. Hur våra böcker används och vilka diskussioner de föder intresserar oss. Vi vill så att säga bredda idén om vad vi definierar som politiskt, säger Klara Källström.

Jag undrar varför de just vänt blicken mot Aten.

– Vi var nyfikna på hur krisen påverkade Grekland. Vad som förenar nästan allt vi gör är att vi gillar att dra trådar mellan det jättelilla och det jättestora,

mellan små berättelser och stora. Man kan säga att vi vill göra konst som ska fungera som en strut in till de viktiga frågorna. Vi fokuserade på de som kastade Molotov-cocktails i Aten när det egentligen var staten och kapitalet och eu som vi borde tala om, säger Thobias Fäldt.

Samtidigt som de var i Aten visade medierna upp helt andra bilder av vad som hände i Grekland. Några demonstranter hade kastat molotov-cocktails, det var där pressfotograferna var och tog bilder till media.

– Men 99 procent av alla som var där var fredliga, vanliga människor som inte ställde till bråk. Många var vanliga familjer som stod och grillade. Bilden av vad som hände i staden under de här två dagarna stämde inte med vår erfarenhet, säger Thobias Fäldt.

– Vi vill helt enkelt visa på att det finns en tydlig förväntan på hur man ska skildra en viss företeelse och vad man begär av fotografiet. Om en fotograf befinner sig nära en stor händelse förväntas man ta en viss typ av bilder, säger Klara Källström.

– Man kan säga att vi leker med idén om fotografiet som sanningen, vi kommer med alternativ till hur man kan se verkligheten. Boken är ett slags förslag på hur vi kan se på någonting som exempelvis krisen i Grekland. Vi tänker att det är ett dokumentärt arbete från några dagar i Aten, även om dessa dokumentärbilder kanske kräver en annorlunda analys, säger Thobias Fäldt. / JENNY MORELLI

martin bogren

nominerad till svenska fotobokspriset 2014

»Framförallt måste jag alltid vara lyhörd« martin bogrens fotobok Tractor Boys tog tre somrar att fotografera. Men han trodde först att han var färdig efter första sommaren, sedan efter den andra.

– Då träffade jag förläggaren Dewi Lewis. Han blev entusiastisk och ville göra bok av materialet. Sporrad av detta höjde jag ribban och gav projektet ytterligare några månader, och med facit i hand är de flesta bilderna tagna den tredje, sista sommaren, säger Martin Bogren. Även kuratorn Christian Caujolle blev berörd av historien och har skrivit förord till boken, och beskriver fotografierna som »unreal and yet very present«.

Idén till Tractor Boys fick Martin när han arbetade med ett tidigare projekt, Lowlands, som är en bygdeskildring över hans barndomsby. Via Lowlands kom han i kontakt med några unga killar i ett epatraktor-gäng.

– Jag kände väl till företeelsen med epa-traktor-gängen när jag växte upp, men var inte en del av den världen. Snarare tvärtom. epa-kulturen stod under tonårstiden för allt det jag inte ville vara en del av. Jag var intresserad av helt andra saker, säger Martin Bogren.

Men när Martin träffade ungdomarna kände han ganska snart att det fanns en viktig, öm historia att hänge sig åt. Inte i första hand om bilar och om småbyar, utan en berättelse om tonårstiden.

– De är 14–17 år, en magisk ålder, mitt emellan barndomen och vuxenvärlden.

Den korta period på två–tre år som formar oss som människor mer än någon annan tid, tror jag. Så är det nog för de flesta, säger Martin Bogren.

I den åldern har vännerna en enorm betydelse, vi påverkar och formar varandra. En 15-åring är dels barn, helt i nuet, dumdristig och orädd, men börjar samtidigt få en utifrånblick på sig själv.

Killarna vill imponera på tjejer eller på varandra.

NAMN Martin Bogren. ÅLDER 47 år.

FAMILJ Hustru och två barn.

BOR I Malmö.

NOMINERAD FÖR »Tractor Boys«, Dewi Lewis Publishing.

FORMGIVARE Martin Bogren själv (i samarbete med Dewi Lewis).

att få en så unik tillgång till 15-åringarnas värld som Martin fick är en fråga om förtroende. Ett förtroende som måste byggas upp bit för bit.

– Mina längre projekt börjar alltid dokumentärt och med en objektiv infallsvinkel. Det är när jag återkommer som förtroendet växer. Då kan också historien bli mer subjektiv. Ju mer du går in i det, desto mer kommer det att betyda för dig själv, personligen, säger Martin Bogren.

Han försöker längs arbetet glömma att han är fotograf och i stället vara där på deras villkor.

– Framför allt måste jag alltid vara lyhörd. Viftar de bort mig tar jag ett steg tillbaka, vinkar de mig till sig tar jag ett steg framåt. Det är på deras bakgård vi befinner oss och det är de som bestämmer. Många kvällar funkade det helt enkelt inte. Det var bara att köra hem.

Vissa kvällar med gänget beskriver han som magiska.

– För det mesta är ju premisserna som de är: de är 15 år och hänger med sina kompisar, jag är 45 år och har en kamera med mig. Men en del kvällar lyckades jag glömma bort den identiteten, och jag vill tro att de också glömde det. Jag inbillar mig i alla fall att jag fick

bli en del av dem. Vid de stunderna var allt enkelt. Det var också de kvällarna de flesta bilderna blev till, säger han.

När han visar fotografierna för människor utanför Sverige har han märkt att de ser något annat. I Sverige är »epa-traktor-gängen« ett begrepp, något vi har minnen eller referenser till, men för en fransman eller engelsman blir bilderna mer en universell betraktelse av tonårstiden. boken som form är ett av Martins arbetsverktyg. När han hittar nya sammanhang eller ingångar börjar de kretsa i huvudet i form av en eventuell framtida bok.

– Tidigt ritar jag upp en dummy i huvudet, kanske 25 till 30 bilder som jag känner in i bokform. På så vis får jag en slags kompass, berättelsen lägger sig och jag får något jag kan arbeta vidare med. Jag brukar göra enkla dummys, häfta ihop de första bilderna bara för att få ett flöde och en känsla för sammanhanget. Den preliminära boken talar om för mig vart jag är på väg och ger mig idéer till hur jag ska fortsätta, säger han.

Det är flera böcker på gång – i dagarna gör han en självpublicerad konstbok i 150 exemplar om tioåringar i brottarmiljö.

Samarbetet med Dewi Lewis fortsätter också.

– Jag arbetar med en bok som ska publiceras 2015, men jag kan inte berätta mer om det nu! Skriv bara att det blir bilder från Italien, säger han. / ANA UDOVIC

fotografisk tidskrift | 24

THOMAS H JOHNSSON

– Den här bilden visar kvällen då det började på riktigt. De allra flesta gånger är det en väntan på att något ska hända, på att det ska stämma, just här stämde allt. Flera av bokens bilder togs just den här kvällen.

25 | no 5/2014

KALLE SANNER

– Den här bilden är från Grozny 2004.

Flickan tittar ut genom det glaslösa fönstret.

Bilden blir en symbol för hennes framtid.

Hon ser ruinerna och alla förstörda hus.

fotografisk tidskrift | 26

eddy van wessel

nominerad till svenska fotobokspriset 2014

»Människan kämpar alltid för att gå vidare« det är inte lätt att få tag i Eddy van Wessel. »Jag är i Irak, och kommer inte ha något internet nu på flera dagar«, skriver han på Skype och är borta. Men till sist kommer han hem och vi ses på bokmässan i Göteborg. Över en tallrik kalvstek med ugnspotatis berättar han varför han gjorde boken Edge of Civilization, med bilder från konflikthärdar han besökt från 1990-talet och fram till i dag.

– Jag hade kommit till en punkt där jag ville sätta mina bilder i ett perspektiv.

Fotografierna är inte kronologiskt ordnade utan tematiskt och känslomässigt sorterade. De är tryckta på ett kraftigt papper, men mellan varje bildsekvens kommer texter på tunnare papper, skrivna av journalister som Eddy samarbetat med genom åren.

– Där ville jag att tyngden skulle ligga i ordet, inte i pappret, säger Eddy. bilderna föreställer människor i förtvivlan och sorg, lemlästade kroppar och desperata blickar som skådar rakt igenom bilden och frågar betraktaren: »Ser ni hur vi har det?« Det är som titeln säger, vi är på ytterkanten av civilisationen. Där det råder anarki.

– När du befinner dig i en krigszon händer saker som är så hemska att du inte ens kan tänka på det. Det går inte att hantera.

Det är ingen okomplicerad roll att vara fotograf på en plats där galenskapen råder, där människor hela tiden skadas, lider och dör. Det händer att människor blir aggressiva av hans fotograferande.

27 | no 5/2014

NAMN Eddy van Wessel. ÅLDER 49 år.

BOR I Nora, dit familjen flyttade från Holland för sju år sedan.

FAMILJ Fru och tre barn, tvillingsöner som är 19 år och en dotter som är 14 år.

NOMINERAD FÖR »The Edge of Civilization« (förlag edgeof civilization).

FORMGIVARE Eddy själv, tillsammans med Teun van der Heijden.

– Du framstår som hänsynslös, någon som tar bilder av döda människor.

Och just då och där har jag ingen ursäkt alls för att vara där, men det är viktigt för framtiden.

I stunden är det bara vansinnigt att han finns på plats. Det är först när tiden adderas till det som sker, som hans arbete blir viktigt. Bilderna blir en bevarad bit av historien.

– Hade jag behållit bilderna för mig själv så hade jag bara varit en voyeur.

Men nu är jag bildjournalist, och jag ser detta som min livsuppgift. Mitt jobb – att åka till konfliktzoner för att fotografera – är inte något jag gör. Det är något jag är. Ibland hatar jag det jag gör, men än så länge har jag inte hittat något som är lika givande som det här.

För samtidigt som han dokumenterar mänskliga katastrofer, visar bilderna också hur stark livsviljan är – mot alla odds kämpar människor för att gå vidare i livet.

De stunder han måste välja mellan att handgripligen hjälpa drabbade och att fotografera, väljer han ändå först och främst att vara en medmänniska.

– Även om jag skulle vinna stora priser för en bild jag tog i stället för att ge en hjälpande hand, så skulle bilden bara påminna mig om att jag var ett as när jag tog den. han har svårt att se att han kommer bli pensionär en dag. Däremot kommer naturen att sätta upp en del hinder.

– Nu kan jag fortfarande springa med skottsäker väst i 40-gradig värme, men

det är inte säkert att jag kan om tio år.

Men jag kommer inte att lämna det här jobbet självmant, om jag ska vara ärlig.

Risken att bli kidnappad eller dödad är ständigt närvarande. Men, som Eddy ser det, är döden något som kan drabba vem som helst.

– Du kan leva ett hälsosamt liv och bli 90 år gammal. Frågan är bara hur mycket du egentligen levt? Att bara leva betyder inte någonting. Du måste också uppleva saker, göra din värld större än att bara handla om dig själv, säger han.

Samtidigt innehåller hans bok en berättelse om dem som kanske bär den allra tyngsta bördan av hans arbete.

– På ett sätt tror jag att min fru och mina barn lider mer än jag gör. De är kvar här hemma i trygga Sverige men svävar ändå alltid i ovisshet. De vet inte om jag är i säkerhet eller inte. Det är väldigt svårt att leva med en sådan som mig, och min familj betalar ett högt pris. vikande annonsintäkter drabbar branschen och tidningarna betalar allt mindre för bilder för varje år som går.

Det blir dessutom farligare för de journalister som åker – ju mindre pengar tidningarna betalar, desto mindre pengar kan fotografen på plats lägga på säkerhet. En lösning kan vara crowd funding. Ett annat sätt att bevara bilder längre är just boken.

– Ju sämre nyhetstidningarna blir på att dokumentera verkligheten, desto viktigare blir fotoböcker, för bevarandet av historia, säger Eddy van Wessel. / ANA UDOVIC

tankar om en bild

Det 채r n채stan som p책 Dramaten

fotografisk tidskrift | 28

BRUNO D'AMICIS

Daniel Gahnertz, skribent och fotograf som för närvarande är bosatt i Rom, skriver om en av den prisbelönte fotografen Bruno D'Amicis ovanliga naturbilder.

jag har bara sett vildsvin på bild. Ett och annat har nog sett mig genom täta buskage, definitivt fått vittring av mig. Vildsvin har extremt bra luktsinne och det sägs att de kan känna lukten av en människa på en kilometers avstånd vid gynnsamma vindförhållanden. Vildsvin är kloka djur.

Jag har hört berättelser om suggor som »stångar« fikonträd, så att kultingarna kan mumsa i sig läckerheterna från marken. De är också starka, snabba och ska ha en stark och frän kroppslukt. Detta partåiga hovdjur, Sus scrofa som det heter på latin, kan uppnå en ålder av 30 år.

På många håll i världen är gränsen mellan »tam-« och »vildsvin« flytande, eftersom de tillhör samma art. Tamsvin kan lätt bli förvildade och vildsvin mer tama. Det finns fall där korsningar mellan tam- och vildsvin har vägt uppemot 500 kilo, däribland de monstruösa galtarna med de fantasifulla namnen Hogzilla och Hog Kong. jag började intressera mig för djur i stadsmiljö för några år sedan, när jag inför en resa till Berlin såg en naturdokumentär om djur i staden. På den tiden tänkte jag briljanta tankar om att flytta dit som skribent och fotograf. Efter vistelsen kände jag mig inte lika säker. Alla var kulturarbetare, det hade varit som att flytta till Kuba och börja sälja kommunism.

Men intresset för djuren i staden har hållit i sig och Bruno D'Amicis bilder på djur i stadsmiljö var en google-sökning runt hörnet. Jag tyckte genast om bilderna. De var annorlunda, det fanns inget naturfotografiaktigt med dem. En rävhona diar sina ungar framför en gigantisk grävmaskin eller på en gräsmatta under en balkong. En pilgrimsfalk svävar kring tv-tornet. D'Amicis har tagit många fascinerande bilder i Berlin.

Fotografierna är överraskande och enkla utan att vara simpla, och de får mig kort och gott på bra humör. Det finns en lätthet och nyfikenhet i bilderna. Han ser djuren i ett sammanhang och zoomar ofta ut lite för att visa omgivningen.

Hellre än att fotografera en närbild med ren, enkelfärgad, blurrad bakgrund, strävar han efter att skapa en berättelse. Störande detaljer är tillåtna för berättelsens skull.

29 | no 5/2014

Jag tycker att för »perfekta« inzoomade djurbilder har en tendens att bli tråkiga; i alla fall är jag nyfiken på vad som händer bakom, runt omkring och i förgrunden. Jag tänker en sådan bild i någon sekund, sedan vill jag veta mer. Vad hände och vad kommer att hända? Omgivningens relation till bildens subjekt ger utrymme för tolkning och spekulation. Subjektet kan förflyttas, ändras, bli flytande. Det händer något med bilden, den börjar röra på sig. jag har fastnat för Brunos D'Amicis bild där kultingarna är självklara centralgestalter, bökandes i gräsmattan vid parkeringen utanför Lidl. Det är nästan som på Dramaten. Det är som om det finns en sorts nonchalant och omvärldsutestängd självmedvetenhet hos kultingarna. Mannen och kvinnan ser bedårade ut, snarare än begrundande, eftersom djuren utstrålar en sorts barnslig och uppriktig glädje. Mannen heter Dieter och hon heter Älskling, fast översatt från tyska.

De har nästan dött av tristess, den gråaste och dimmigaste, tråkigaste och mest tröstlösa dagen i Östberlins historia. Helginköpen på Lidl var en ren plåga och helt utan förvarning dyker de här små randiga sockertoppscharmtrollen upp! De står en stund och fotar med sina mobiler och kommunicerar med utdragna vokaler. Älskling kommer plötsligt på den briljanta frågeställningen: – Dieter, var är suggan?

– Jag ser henne inte. Älskling, köpte du bacon till carbonaran?

– Pancetta, Dieter, det ska vara pancetta... den är inte lika rökt...

– Men älskling, det är väl för fan samma del på grisen?

– Titta vad gulliga de är!

– Bara de inte håller på så där på vår gräsmatta... de är ju skadedjur!

– Dieter, nu åker vi... jag hörde något inifrån buskarna... det låter som när du är full och snarkar! så kan bilder fungera, i alla fall för mig. Bruno D'Amicis bilder berättar långt mycket mer än de avbildar.

Med en räv bakom örat Ewa-Marie Rundquists känsla för grönt. Ur boken »Min trädgård är en fest« av Micael Bindefeld.

Till vänster: Schuhe, Stockholm, 1983.

Till höger: Formfigur, 1993.

fotografisk tidskrift | 30

Det var inte många som trodde att Ewa-Marie Rundquist skulle bli fotograf när hon som ung sov bort lektionerna på fotoskolan. Fyrtio år senare är hon en av våra mest anlitade fotografer med ett särskilt öga för trädgårdar, gödsel och vissna blommor. text: jenny morelli

EWA-MARIE RUNDQUIST

EWA-MARIE RUNDQUIST

Med kameran mot jorden. Ur boken »Min trädgård är en fest« av Micael Bindefeld.

M

in vana trogen gjorde jag research innan jag skulle träffa henne. Att hitta fotografier som Ewa-Marie Rundquist har tagit och böcker hon medverkat i var lätt som en plätt: mode, resor, livsstil, stilleben, kokböcker, reklam, trädgårdsböcker. Hon har gjort massor. Desto svårare var det att hitta texter och intervjuer med henne. Hon verkar vara motsatsen till medial och när vi talas vid i telefon varnar hon mig.

– Jag är norrländska och har inte så mycket att säga om mina bilder. Ska du intervjua mig får du nog dra ur mig berättelser, det kan bli lite svårt.

Men vi bestämmer träff och en solig höstdag beger jag mig till Drottningholms slottspark.

Enligt uppgift ska hon befinna sig någonstans i labyrinten och jag upptäcker henne på håll. En liten blond dam, i svart Patagonia-jacka, sitter på en pall och röker. Med henne finns assistenten Filip Älfvåg. De har med sig kamera, el-aggregat, en stor vit bakgrund, en vagn med en dator på, ett stort vitt parasoll med mera. Idag ska de genomföra ett jobb för en välkänd modetidning: 13–14 bilder. Nu väntar de i skuggan på att modellen ska stylas och sminkas.

Ewa-Marie Rundquist (i fortsättningen emr) verkar lugn men säger sig vara lite orolig för det starka solljuset. Annars är hon helnöjd med den här platsen där hon fått tillstånd att fotografera.

Pappret i fickan ifall någon vakt dyker upp.

Teamet kommer när modellen Maja Brodin är färdig för plåtning. Birkenstock-tofflorna får sitta på så länge som möjligt.

– För inte ska man plåga modellerna i onödan, som emr säger.

Assistenten Filip mäter ljuset där Maja står redo i granhäcksöppningen iförd en vit kappa, emr instruerar och hittar rätt vinkel. Maja får på sig sina höga skor. När emr är nöjd med första bilden är det dags för klädbyte. Så är de i gång. Vi flyttar runt i labyrinten, hittar nya vinkar, Maja i nya kreationer.

31 | no 5/2014

EWA-MARIE RUNDQUIST

»Det känns för pretentiöst att prata om sina bilder, jag är ingen ordbajsare.«

L

ördagen innan vi ses på Drottningholm var utställningen Planket i Stockholm.

Där träffade jag fotografen Håkan Elofsson som var klasskamrat med emr på gfu, fotoskolan de båda gick i slutet av 1970-talet.

– Om någon då hade bett mig välja ut en i klassen som absolut inte skulle bli fotograf så hade jag direkt pekat på Ewa-Marie, säger han. Hon var liksom inte närvarande, verkade inte ett dugg intresserad. emr bekräftar storyn.

– Inte så konstigt att han säger så. Jag sov ju mest på lektionerna. På kvällarna jobbade jag som servitris och hängde sedan på Schazzam och La Dolce Vita på nätterna. Jag var discotjej, alla andra var proggiga, säger hon.

När emr fortsätter berättelsen om sin uppväxt börjar jag gradvis förstå den räv som fortfarande skymtar bakom örat på henne. Hon föddes 1958 i byn Vindeln i Västerbotten och kom till Stockholm som 16-årig barnflicka. Sedermera flyttade hon

vidare söderut, till Italien. En gång körde hon en Volvo PV till Italien utan att familjen visste om något. Hon hörde av sig först efter tre veckor. Inte helt lätt att vara förälder till, tänkte jag flera gånger under hennes berättelser. Pappa var polis, Mamma jobbade på h&m.

Men tio år efter att hon hade sovit sig igenom lektionerna på gfu och varit assistent åt Carl Bengtsson, så fick hon chansen att bli fotograf på riktigt. Året var 1988. Då var hon en mager 30-åring med ätstörningar som hade varit riktigt sjuk. En vän uppmanade henne att visa sina bilder för Kapp-Ahl. Bilder som hon tagit på tjejkompisar och kopierat upp ute på ett fritidshem i Sundbyberg.

Hon gjorde en rörig presentation med bilderna i en plastpåse men ad:n på Kapp-Ahl såg hennes talang och vågade satsa på det osäkra kortet. emr fick jobbet.

Det blev till att panta mormors halsband för att hyra lampor och köpa bullar till byggjobbare på Södra Station så att hon fick låna en lokal på byggarbetsplatsen. Kapp-Ahl blev nöjda och plötsligt fick hon ta över hela deras konto. Och på den vägen är det. Snart trettio år senare jobbar hon på med mode, reklam och bokprojekt. Betydligt mer stabil.

Hon utstrålar lugn och professionalism.

Men så var det detta med att prata om sina egna bilder. Efter en del påtryckningar visar hon fotografier som hon kan tänka sig att säga något om. Den första är en modebild på en kvinna tagen i motljus i profil med en cigarett i handen.

– Uppdragsgivaren ville att jag så att säga skulle »kopiera mig själv«, alltså ta en bild som om jag hade tagit den för 25 år sedan. Det var ett roligt uppdrag. Ursprungsbilden gjorde jag för Beckmans, säger emr.

Men när jag försöker få henne att säga något ytterligare om bilden tar det stopp.

– Det känns för pretentiöst att prata om sina bilder, jag är ingen ordbajsare, muttrar hon fast med gott humör.

Ewa-Maria Rundquist.

NAMN Ewa-Marie Rundquist.

YRKE Fotograf.

BOR Stockholm.

AKTUELL MED Bland annat boken »Min trädgård är en fest« av Micael Bindefeld.

EWA-MARIE RUNDQUIST

Nyfikna turister passerar förbi med jämna mellanrum. Teamet jobbar på.

– Jag gillar att arbeta med Ewa-Marie, vi gillar samma slags bilder och funkar ihop. Det är viktigt att man har roligt när man gör den här typen av jobb, det blir jobbigt om stylist och fotograf drar åt olika håll, säger stylisten Malin Thorngren som har gjort många jobb i hop med emr.

Maja får byta kläder under ett träd. emr tipsar om en tub man kan köpa, ett portabelt omklädningsrum. Malin Thorngren skojar om en billigare leksakstub man kan köpa på ikea.

Filip Älfvåg har varit emr:s assistent i tre veckor.

Tidigare har han bott i Kanada, men han flyttade hem till Sverige innan sommaren.

– Jag är glad att jag fick jobba tillsammans med Ewa-Marie. Hon har gott rykte i branschen och jag lär mig massor, säger han i pausen mellan tagningarna.

FRIDA EDLUND

Ur boken »Min trädgård är en fest« av Micael Bindefeld.

fotografisk tidskrift | 32

Maja Brodin i Drottningholms trädgårdspark fotograferad av Ewa-Marie Rundquist för Damernas Värld.

33 | no 5/2014

fotografisk tidskrift | 34

EWA-MARIE RUNDQUIST

»Vallmoblommor är så levande och så vissnar de så fort. Man vänder sig bort i fem minuter och så har de förändrats.«

Med kampanjen för Kapp-Ahl 1988 vände det för EMR.

Till vänster: Ur boken »Min trädgård är en fest« av Micael Bindefeld.

EWA-MARIE RUNDQUIST

Nedan: En av Ewa-Maries vallmoblommor.

Nästa bild går lite lättare. Det är en bild som föreställer vallmo och jag har redan sett några av dem på emr:s kontor. De sinnliga blomprintarna väcker ha-begär.

– Vallmobilderna kom till när jag gjorde en bok om gödsel, jag skulle bara ta en enda vallmobild. Men till slut blev det 50–60 bilder. Jag kunde inte sluta. Jag bara fortsatte och fortsatte, de jag delar kontor med trodde jag höll på att bli galen.

Vallmoblommor är så levande och så vissnar de så fort. Man vänder sig bort i fem minuter och så har de förändrats, säger hon.

D

EWA-MARIE RUNDQUIST

e sex meningarna om vallmo är det längsta jag får ur emr under intervjun och när jag pratar med Mia Bengtsson Plynning på på Link Image kommer hon med en tänkbar förklaring. Vallmoprojektet är henne eget och inte ett uppdrag.

– Dessutom brinner hon för trädgårdar, hennes koppling till ämnet syns verkligen, man verkligen känner hur det luktar när man ser alla hennes trädgårdsbilder. Samma med maten och bilderna i alla kokböcker hon har fotograferat. Ewa-Marie har verkligen en mänsklig ton också i allt hon gör, hon kommer alltid väldigt nära modellerna. Titta bara på Silvia-porträtten hon tagit.

Micael Bindefeld, med den nyligen utgivna boken Min trädgård är en fest, prisar samarbetet med emr.

– Jag som har en fäbless för det organiserade och superstylade har lärt mig att se skönhet på ett nytt sätt av Ewa-Marie. Hon älskar vissna blommor mer än färska, till exempel. Det har varit otroligt kul att arbeta med henne. Hon tar bilder av trädgård, växter och blommor till en annan dimension. Mat både gillar hon och är en mästare på, hon får till och med fröna i hallonsylten att spela en roll i bilden.

Och i labyrinten vid Drottningholm är det modellen som spelar en stark roll framför emr:s lins.

Det märks att fotografen trivs, både med sitt jobb och med att vara i trädgården.

35 | no 5/2014

Lastheins icke-idealiserande berättelser från Charleroi.

Mänsklig värme i segregerad stad böcker

Jens Olof Lasthein Home Among Black Hills journal, 2014

»jag kom till charleroi första gången 2010« skriver Jens Olof Lasthein i sin fotobok Home Among Black Hills, som ges ut av Journal i samarbete med Fotografiska museet i Seoul. Mötet med den belgiska gruvstaden har gett upphov till en serie färgfotografier som vill dokumentera vardagslivet i en miljö under stark förändring. Lasthein gick runt på gatorna och lyssnade på historierna om det svarta landet, om kolgruvornas rike och den röda staden, där det

senare är en anspelning på skenet från de nedlagda stålverken som förr var igång dygnet runt. När staden upplevde en högkonjunktur kom vågor av invandrande gruvarbetare från södra Europa och norra Afrika.

Det fanns arbete åt alla, men gruvor och industrier stängdes och Charleroi blev en stad i kris. hur var det då att arbeta i gruvan?

I ett vackert efterord skriver Mano Calvo om sin far, gruvarbetarens, villkor. I gruvan var alla beroende av varandra, eftersom liv och död berodde på allas uppmärksamhet och yrkesskicklighet. På varje nivå gällde solidariteten; oavsett hudfärg och religion var alla tvungna att lita på varandra. Alla hade de också samma mål: att kunna försörja

sin familj och ge sina barn en bra framtid. Calvo berättar hur fadern förlorade sin bror i ett ras, och sedan efter begravningen var tvungen att återvända till sitt arbete. Kanske kommer den värdighet som dessa män bär därifrån.

Calvos far kom till Charleroi 1953, som spansk invandrare. Då anordnades stora bespisningar där de invandrade gruvarbetarna togs emot i massor. De förband sig att arbeta i fem år för att få åtnjuta sociala rättigheter.

Det är ättlingarna till dessa människor som Jens Olof Lasthein skildrar.

Det han poängterar i sina fotografier är just den vardagssolidaritet, värme och sammanhållning som Calvo talar om. Samtidigt är det en beskrivning av ett segregerat samhälle. I

mångt och mycket lever man som i en bubbla utan mycket kontakt med belgiska vänner, utom möjligen när det gäller att spela fotboll.

Hur upprätthåller man sin värdighet i ett sådant förändrat krisområde?

Jens Olof Lasthein beskriver hur han blev förförd av stadens råa skönhet och dess invånare som ger varandra uppmärksamhet och respekt. De styrande vill nu göra ett försök att ändra stadens framtoning, skapa glänsande ytor, och locka investerare och framgångsrika företag, få dit en rikare befolkning? Vad händer med dem som bor här nu? Finns det plats för dem? varje fotouppdrag av människor löper ju en risk att exploatera, och det gäller inte minst dessa männfotografisk tidskrift | 36

LINNÉA SJÖBERG

JENS OLOF LASTHEIN

Uppror och utlevelse med Linnéa Sjöberg.

iskor som tidigare utnyttjats av en gruvindustri på uppgång. Därför är Jens Olof Lastheins efterord till fotografierna viktiga, där han beskriver hur han närmat sig människorna i deras vardag. Lasthein kunde vandra runt i timmar, kanske stöta på en cyklande pojke som gör konster och inbjuder honom till en bild. Med små enkla medel skapas kontakt bland trasiga bilar som ska repareras, vid utomhusserveringar eller på pubar med biljardbord. När Lasthein fotograferar en gammal läderfåtölj i gathörnet blir han inbjuden på en kopp kaffe och får höra en historia om när mannen var marockansk boxningsmästare.

Lastheins berättelse om Charleroi är en icke idealiserad berättelse om dess människor. En trött gammal 37 | no 5/2014

man bärs på bår in till en ambulans, på en parkbänk sitter några polare och ölar, tvätt torkar på en torkställning på gatan, där en liten kille cyklar förbi på sin trehjuling. Scenerna är vardagliga, inte exotiska eller exotiserande. I bakgrunden finns landskapet, en fåtölj på en äng med de stora industrierna i bakgrunden eller de övergivna roströda fabrikerna som speglar sig i vattnet. efter att ha tagit del av Home among Black Hills känns det som om jag läst en rik och stark diktsamling om mänsklig värme och värdighet.

Med närvaro och direkthet har Jens Olof Lasthein visat mig Charleroi, en plats i världen utanför medias strålglans. / EVA STRÖM

TATUERAD ANTIESTETIK

SMÄRTA OCH MIRAKEL

Linnéa Sjöberg Salong Flyttkartong nille editions . 2014

Thron Ullberg Celina and me eget förlag . 2014

»Salong Flyttkartong« var ett konstprojekt som pågick under två år och som bestod av en mobil tatuerarstudio. Det hela började när konstnären Linnéa Sjöberg lät en plastikkirurg göra markeringar för hur han ville förändra hennes bröst. Dessa markeringar tatuerade hon sen själv in på sin kropp. Boken är berättelsen om hur hon reste runt och tatuerade sig och folk hon mötte.

När projektet fick medial uppmärksamhet, bl a från SVT, kom en kör av protester från etablerade tatuerare. Vad man reagerade mot var antagligen att Sjöberg använde sig av en slags antiestetik som hämtats från grafittirörelsen och de amatöristiska bilder man brukar se i fängelser och pundarmiljöer. En man har dekorerat sin kropp på ett sätt som mest ser ut som telefonklotter.

Bilderna ger en slags déja vu upplevelse från en tid med Pusskollektiv och Gärdetfester. En tid av uppror och utlevelse.

Men varför väljer man att ha »fittben« eller »ledsen«, »ångest«, »bajs« för evigt ristat på sin kropp? Det känns lite underligt för mig.

»Varje människa behöver en frizon där vi kan använda vår kreativitet utan att begränsas av andras åsikter«, skriver Sara Ullberg i sitt förord till sin bror Thron Ullbergs fotobok »Celina and me«. Genom att fotografera sig själv den 10 april varje år har den nyskapande porträttfotografen utforskat detta ganska slitna massmediala uttryck. Resultatet är lika skiftande som väderleken i april, men alltid intensivt, existentiellt och kraftfullt.

Märkligast i denna fotobok är ändå serien »Birth«. Här ser vi Ullbergs svartvita bilder med sargade negativ av sin nyfödda dotter Celina. Svävande i svart rymd, märkligt anonymiserade ger de sin bild av smärta och mirakel. I sorgen över sin mors död kände fotografen behov av att skrapa och rista, men uttrycker samtidigt något utöver det personliga ödet.

Starkt laddade är även fotografierna av Celina i olika åldrar. Jag ser filmer bakom varje bild, hör musik. Filmskaparen Tarkovskij, kompositören Arvo Pärt. Allt handlar om att vara människa.

/ TOMMY ARVIDSON

/ EVA STRÖM

THOMAS WÅGSTRÖM

THOMAS WÅGSTRÖM

»Det finns inget kokett i Wågströms sätt att se världen.«

Thomas Wågström hittar människan.

Nackars makalösa variation Det är indiansommar (här hos mig i alla fall). Ordet och tillståndet Thomas innebär en tröst. Om det var fint Wågström väder på hösten så fortsatte indianNackar erna att jaga. Sommar på hösten, som böcker max ström, 2014 om tiden faktiskt lyckades slita sig ur sin obönhörliga ordning. Men bara i språket. då var det hösten 2014, och även Och i bilden. Nackar, Thomas Wågden ska snart passera för att sedan ströms stillsamma tyglande av tillvaaldrig komma åter. Se där ett faktum ron, känns som ett frigörelseprojekt. jag aldrig vänjer mig vid; att tiden är Ni måste förstå en sak: denna serie är så tvångsmässigt linjär. Visst är det mittendelen av en trilogi. Först kom orimligt att vi inte erbjuds flera chan- Wågströms bilder av moln, tagna ser att hantera samma livsperiod? Vi 2010–2011 och publicerade i Allt som är har haft val – utgör denna höst ett i himmelen och så småningom ska en skifte? Sker något nu som gör våra tredje bok ges ut, en där Wågström villkor annorlunda? Vem vet, kanske sysselsätter sig med markstudier. är alla tider skiften? Det är sant det Nackar är alltså mittenboken och där om att livet måste levas framläng- vad hittar vi i mitten av världsalltet? es men förstås baklänges.

Jo, människan. Vi går från stjärnstoff

och blir till jord men ett tag befinner vi oss i mitten och från detta mellanplan skildrar Wågström »Ansiktets baksida« som för övrigt är titeln på Karl Ove Knausgårds essä i boken. stilstudier av nackar; släta, veckade, med hår och leverfläckar, eller utan. Det är en makalös variation på innehållet (54 unika nackporträtt) men allt är taget i samma estetik av svartvitt med räta vinklar. Nacken, denna fragila del av människan som håller ihop kroppen med styrsystemet – bilderna är vackra.

Skönhet, ja, men bär bilderna sig själva? Det är som om jag inte kommer åt dem och det ligger i sakens natur; de är frånvända och blicken söker och söker. Som om jag behöver betänketid för att avgöra hur bra de

är, som om jag måste utvärdera Wågströms bilder om cirka 20 år.

Knausgårds essä beskriver ett annat sorts skifte än valet; ett barn föds och världen blir annorlunda av ett enda, ytterligare barn. En ny människa hämtad från himlen, ner till jorden och efter en livstid i jorden.

Så där håller det på och kanske förmår Wågströms serier hålla kvar något? Kanske är tidens gång inte så obeveklig? jag behöver nog inte 20 år förresten.

Jag gillar Wågströms skickliga och erfarna öga. Det finns inget kokett i hans sätt att se världen. Bilderna är renons på gimmick. Nackarna är lågmäld poesi, ett slags fotografiets bildmässiga glosor: hår, hud, nacke … / JENNY MARIA NILSSON

fotografisk tidskrift | 38

LISEN STIBECK

Lisen Stibecks bild är tagen i Marrakech 2012: »I have no one, I feel alone and separated from the whole«.

Känslan av frigörelsexperiment ten: »Flera av dessa kvinnor är fysiskt och psykiskt skadade. De har blivit slagna, våldtagna, och många av dem Lisen Stibeck lever under konstant förtryck« skriver Daughters Stibeck i sitt förord och avslutar med max ström, 2014 »de är alla mina döttrar«. böcker De porträtterade har namn som Carmen, Tora och Evelyn och komatt få barn var för mig som att mer från platser som Stockholm, bli kastad upp i rymden och när jag Marrakech, och Riga. De är vackra, sårlandade var jag en annan. En natt när bara och starka. Låter det klyschigt? min dotter var några månader och Det är det inte, för Stibeck har ett gott jag ammade henne var det som om foto-öga och hennes genuina intresse all världens lidande och ondska forför dem som hon avbildar förhindrar mades till en blixt som slog ner i mig fallande ner i floskelträsket; de unga och klöv mig och jag har levat kluven kvinnornas mänsklighet är närvasedan dess. rande och påtaglig.

När jag bläddrar genom Lisen Stibecks Daughters, strax över 70 porträtt men – för det finns en del men – av flickor och unga kvinnor, svider de det hade kunnat vara bättre. Kvalitesåriga kanterna längs med kluvenheten på fotografierna är något ojämn, 39 | no 5/2014

somliga bilder är upprepningar och vad Lena Olins text (att kalla det essä är minsann för mycket) gör i boken vet jag inte, förutom att hon har ett säljande namn. Olins få självupptagna tecken känns nästan respektlösa i förhållande till det känsliga materialet.

Mary Ellen Mark har skrivit den andra essän och Stibecks motivvärld och estetik är något lik hennes. Eller, de arbetar båda i den stil som blev det ursprungliga bildjournalistspråket som växte fram på 1950- och 60-talet samtidigt med bildtidningarnas storhetstid: svartvitt med mycket svärta. Då berodde stilen på tekniska förutsättningar, men den separerades från dessa och levde kvar som egen dramaturgi; ett formande narrativ som förfinades av fotografer som rör

sig mellan konst och dokumentärt, till exempel nämnda Mark och även Diane Arbus. Att använda den är tacksamt men också riskabelt; är bilderna inte tillräckligt egna så äts de upp av uttryckssättet.

Det sker inte här. Men om jag verkar velig angående Stibecks bok så stämmer det. Å ena sidan finns en enformighet, å andra sidan en genuin aktning. Det finns en amatörkänsla men också en charmig naivitet, något oförlöst men även en tröst mot den där kluvenheten. Till sist inser jag att det är känslan av frigörelseprojekt, en lågmäld men bestämd uppgörelse med patriarkatet som gör bilderna värdefulla. Porträtten talar om rätten att vara sig själv och det är oemotståndligt. / JENNY MARIA NILSSON

teknik

NIKON SLÄPPER LÄTTARE 400 MM Nikon förnyar sitt 400 mm f/2,8 teleobjektiv. Genom att använda flouridglas har man lyckat konstruera ett lättare objektiv. Vikten är cirka 3800 gram.

Objektivets skärpa och kontrast har förbättrats genom den mindre kromatiska aberrationen som dessa glas ger.

Objektivet har en damm- och fuktavvisande konstruktion med en fluorinebeläggning på skyddsglaset.

Samtidigt släpper Nikon en ny telekonverter, TC-14E III. Med en brännviddsförlängning på 1,4 ggr får man en brännvidd på 560 mm med detta objektiv.

Med förbättrad detaljåtergivning.

Ny fullformatskamera nikon blev överraskade över det stora intresset för D800E, versionen utan aa-filtrering.

De fick tillverka betydligt fler av denna version än man räknat med. När man nu uppdaterar kameran till D810 har man beslutat att ta bort aa-filtret överhuvudtaget. Nikon menar att den förbättrade expeed 4-processorn på den nya kameramodellen ytterligare reducerar risken för moaréproblem.

Nikon hävdar att den nya sensorn visserligen har samma antal pixlar som den gamla, men attl detaljåtergivningen har förbättrats. Den lägsta känslighetsinställningen har reducerats ner till 64 iso, vilket är välkommet för studiofotografer. Högsta känslighet är 12800 iso.

Också fokuseringsmodulen har bytts ut. Man ärver fokuseringsmodulen från Nikon D4S, vilket ska ge en snabbare och säkrare autofokus, även med rörliga motiv under svårare ljusförhållanden. Nikon säger också att den nya autoexponeringen ska hantera svåra ljusförhållanden bättre, som till exempel motiv med spotbelysta motiv mot en mörk bakgrund.

PHASEONES NYA RÅKONVERTERARE

CANON VISAR UPPFÖLJAREN TILL 7D

PhaseOne släpper en uppdatering av deras råkonverteringsprogram CaptureOne. Nyheterna i denna verion är bland annat ett filter för att lägga till filmkorn, som PhaseOne säger ska ge ett mycket trovärdigt resultat.

CaptureOne 8 har också fått verktyg för lokal vitbalansering, så att bilder som innehåller delar som belysts av ljuskällor med olika färgtemperaturer kan korrigeras i programmet.

För de som har använt Apples Aperture eller Adobe Lightroom och vill gå över till CaptureOne, har PhaseOne skapat verktyg för att underlätta en sådan övergång.

canon använder sitt Dual Pixel-system i allt fler kameror. Nu senast lanseras eos 7D mkII, en kamera med en aps-sensor med 20 megapixlar.

Under filmning tillåter fokusering med Dual Pixel en snabbare och mjukare autofokusering. Även vid stillbildsfotografering har kameran ett avancerat af-system, med 65 korslagda sensorer. Tekniken bakom autofokuseringen har hämtats från Canons eos-1D X. Det gör att autofokuseringen ska hänga med även vid kamerans maximala hastighet på 10 bilder/sekund. Autofokus fungerar vid mycket svaga ljusnivåer, ner till ev-3.

Exponeringsmätningen har fått en avkänning av flimrande ljus, som till exempel det ljus som alstras av lysrör.

Det gör att exponeringen sker

när ljuset är som starkast, för att på så sätt få optimal färg och exponering. Mätaren arbetar med en sensor på 150 000 pixlar. fotografisk tidskrift | 40

© Brian Marcus

HASSELBLAD

CFV-SOC passar alla versioner.

Hasselblads nya hasselblad har utvecklat ett nytt bakstycke, som använder samma cmos-sensor som används i H5D-50C. Det nya bakstycket, kallad cfv-50C, är anpassat för alla versioner av Hasselblads V-kameror. För alla som har en Hasselblad i 500-serien erbjuder det nya bakstycket en möjlighet att ansluta ett 50 megapixels bakstycke med en cmos-sensor. cmos-tekniken gör det möjligt att arbeta vid högre iso-tal än de äldre ccd-sensorerna utan besvärande brusnivå.

Den nya sensorn har en fysisk storlek på 43,8 x 32,9 mm, vilket gör att alla objektiv får en virtuell brännviddsförlängning på cirka 1,4. Ett 80 mm objektiv ger alltså samma utsnitt som ett 112 mm objektiv på film.

när adobe införde prenumerationsmodellen sade man att programmen som ingick i Creative Cloud-sviten skulle uppgraderas efterhand som nya funktioner utvecklats. Men nu har man samlat ihop så många nya funktioner att man valt att göra en uppgradering till en ny programversion, kallad cc2014.

I Photoshop är en av de främsta nyheterna en ny friläggningsfunktion som kan särskilja mellan partier som ligger i skärpa från områden som är oskarpa. Adobe har också adderat två nya oskärpefilter och förbättrat filtret för skakningsoskärpa.

41 | no 5/2014

PROFOTO

ADOBE UPPDATERAR PHOTOSHOP

PROFOTO B1 OFF-CAMERA FLASH. NU MED TTL FÖR (NÄSTAN) ALLA.

Blixt som funkar med Nikon och Canon.

PROFOTOS TTL-BLIXT FÅR STÖD FÖR NIKON när profoto lanserade sin blixt B-1 hade de lyckats få ttl-mätningen att fungera tillsammans med Canonkameror. Nu släpper de en ny version av kommunikationsenheten Air Remote, som även är anpassad för Nikon.

”Att ta ett porträtt med studiokvalitet på de livliga gatorna i New York skulle vara en omöjlighet utan B1 off-camera flash. Med B1 behöver jag bara slå på blixtarna, plåta och så har jag min bild på ett ögonblick”.

- Brian Marcus Profoto B1 stöder nu TTL för både Nikon och Canon.

Se B1 i action på www.profoto.com/se/b1.

BEST PROFESSIONAL LIGHTING SYSTEM Profoto B1 Off-Camera Flash

Det ursprungliga negativet är i delar rätt underexponerat. Vid skanningen förstärks bruset i de mörka partierna kraftigt.

Med en försiktig brusreducering minskades färgbruset i bildens mörka partier. Bilden är ett utsnitt ur ett original som är 45 x 65 cm.

fotografisk tidskrift | 42

praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Så här reducerar du bruset Hur du steg för steg använder de effektiva verktygen i Photoshop.

Dagens kameror ger normalt sett en mycket låg brusnivå. Vi slipper det brus som var så vanligt med äldre digitalkameror. Särskilt blev bilderna brusiga så fort vi fotograferade på högre iso-tal men fortfarande kan vi då och då få brusiga bilder. Har vi underexponerat något och behövt lyfta bildens ljushet i råkonverteraren, då dyker det fula bruset ofta upp igen. Ibland är det så kraftigt att råkonverterarens brusreducering inte kan få till en bra dämpning av bruset.

Skannar du film ser du också mycket brus, eller snarare en blandning av skannerbrus och filmens korn. I båda fallen är det oftast i de mörka partierna som bruset blir så kraftigt att det inte ser bra ut.

Det finns flera verktyg att ta till i Photoshop för att reducera brus, som till exempel ytoskärpa eller ytutjämning.

Det finns också tredjepartsfilter, som Noise Ninja och Topaz DeNoise, som är ännu effektivare på att reducera bruset. Men jag tycker ofta att jag får väl så bra resultat genom att lägga på oskärpa på bilden. Men om jag bara lägger oskärpa över bilden, förstör jag också detaljåtergivningen.

För att undvika detta skapar jag ett separat lager som jag lägger oskärpan i. På detta lager lägger jag dels en mask som skyddar alla detaljer, dels lägger jag på en lagerstil som gör att det framförallt är skuggpartierna som påverkas. Dessutom ändrar jag blandningsläget till färg, vilket gör att det gröna och magentafärgade bruset blir grått och därigenom mycket mindre synligt.

Du kan ladda ner ett makro som gör alla dessa steg för dig. Men du 43 | no 5/2014

kan också följa med i min beskrivning och göra alla dessa steg. På så sätt kan du modifiera inställningarna så att resultatet passar bättre för din bild.

Jag gör brusreduceringen tidigt i arbetsflödet, helst direkt efter råkonverteringen eller skanningen. Jag börjar med att göra en kopia av mitt bakgrundslager. Sedan gör jag en kopia av denna kopia. Denna andra kopia omvandlar jag till en kantmask genom att använda kommandot Hitta konturer (Filter > Stilisera > Hitta konturer). Bilden blir vit i släta, jämna partier och svart i bildens konturlinjer.

För att masken verkligen ska skydda partier med skarpa tonövergångar lägger jag först lite gaussisk oskärpa på detta lager, sedan höjer jag kontrasten genom att göra en nivå-justering (Bild > Justeringar > Nivåer). I denna dialogruta drar jag in den svarta triangeln vid Ingångsnivåer till dess att min kantmask blir svart i de mörkaste partierna.

Gör brusreduceringen tidigt, helst direkt efter råkonverteringen eller skanningen

För att skydda skarpa detaljer i bilden skapade jag en kantmask.

När jag har fått fram min kantmask går jag till kanal-panelen och commando/control-klickar på rgbkanalen. Min kantmask blir omvandlad till en markering. Jag slänger sedan detta kantmasklager. Då blir den första kopian markerad. På detta lager lägger jag till en mask genom att klicka på den lilla masksymbolen i lagerpanelen. Masken kommer skydda viktiga detaljer i bilden, men i släta, jämna ytor kommer min brusreducering fungera.

Jag har nu skapat mitt brusreduceringslager. Jag ser till att lagret är markerat, och inte masken, och så lägger jag på Gaussisk oskärpa. Jag lägger på så mycket oskärpa jag behöver för att släta ut bruset helt och hållet.

Bilden ser nu plastig och ful ut. Men eftersom jag kommer att reducera inverkan på bilden på flera sätt innan jag är färdig, struntar jag i detta.

Jag styr hur mycket detta lager ska påverka bilden genom att öppna inställningarna för Lagerstil (Lager > Lagerstil > Blandningsalternativ).

Där börjar jag med att dra den vita triangeln som finns i Blanda om – Detta lager ungefär till mitten av skalan. Sedan håller jag ner alt-tangenten och drar i den vänstra delen av triangeln. Denna brukar hamna på ett värde runt 64. Denna ändring medför att mitt lager blir helt transparent i hög- och mellandagrarna, men är fullt synlig i skuggorna.

Nästa steg är att ändra blandningsläget från Normal till Färg. Till slut drar jag i opacitetsreglaget till dess att jag fått en lagom dämpning av bruset.

Jag ser på bilden vid 100 % visningsläge för att kunna bedöma när bruset jämnats ut och ser acceptabelt. Med normalt brusiga bilder brukar en opacitet på 50 % räcka för att ta bort den värsta effekten.

Alla dessa steg kan verka rätt komplicerade. Som jag nämnde tidigare finns det ett makro som utför allt åt dig. Men du kan också se en film på sfoto-webben som visar var alla dessa inställningarna finns.

I Canons monter kunde man få köa länge för att komma i närheten av teleobjektivens förlovade land.

På plats på Photokina Photokina i Köln är något utav en giganternas kamp, ett rejält världsmästerskap mellan kamerajättar och fotografibranschaktörer, men är också mycket mer än så. Å ena sidan uppvisar den en blandning av friskhet och ungdomlighet i den 175-åriga konsten att på olika sätt förädla och föra vidare det som i vår tid utvecklas i samma takt som klockan tickar. Å andra sidan finns här den historiska aspekten och utvecklingen av allt det där som vi minns från förr, och som i dag framstår som en tämligen natur-

lig och självklar del av vår fotografiska vardag. Inte minst från sådana gamla kompisar som Hasselblad och Leica.

Jag var här för första gången för 20 år sedan. Det var på den tiden som fotoskolan i Gamleby var mitt hem och tillsammans med ett par lärare fick jag och några andra elever möjligheten att njuta av vad som då betraktades som det nyaste och fräschaste. Två decennier senare så sägs det att mässan har krympt en aning. Jag tycker det låter galet fel.

Medan de stora bjässarna kämpar om uppmärksamhet i sina montrar, med hjälp av utställningar, föreläsningar och möjligheter att fotografera och låta sig fotograferas i en mängd olika varianter, så passar de mindre företagen på att locka med betydligt enklare och mer modesta lösningar. Som till exempel att få bjuda på en kopp kaffe eller te. Inte helt fel efter några timmars yrsel i de större hallarna.

Om det nu är en kamp giganter emellan så var årets vinnare utan tvekan Leica. Kanske inte så kon-

stigt eftersom man firar sitt 100-års jubileum i år. Deras monter täckte en hel hall och även om utrustningsdelen kanske var en av de mer enkla så hade de en stor utställning som bjöd på mässans skönaste och tystaste stunder.

Utställningar och föreläsningar av bland andra Lois Hechenblaikner och hans underbara porträttserie Tirolean Perspectives utstrålade värme och kärlek samtidigt som Gerd Ludvigs Long Shadow of Chernobyl inbjöd till tystnad och eftertanke. Den kanadensiske

Hyr de bästa bildverktygen du med!

“Servicedepån för Master Photographers”

www.molanders.se

Hyrservice - Nytt! fotografisk tidskrift | 44

JÖRGEN JOHANSSON

JÖRGEN JOHANSSON

Anton Corbijns utställning »A. Sombody, Strijen, Holland« var en del av Leicas stora utställningshall.

Fotografen Jörgen Johansson har besökt Photokina, Köln, där de stora internationella aktörerna visar upp vad som är aktuellt, viktigast och mest oemotståndligt i branschen just nu.

artisten Bryan Adams, som en gång i tiden fick ungdomshjärtat att slå i lite annan takt med Summer of 69 och Heaven, hade en stark visning av sina porträtt på de skadade soldaterna i utställningen Wounded – The Legacy of War. Anton Corbijns A. Somebody, Strijen, Holland från 2002 kommer med en ny intressant infallsvinkel på allt det andra vi är vana att se från den holländske fotografen och filmaren.

Efter att i många år ha fotograferat kända musiker runt om i världen så

bestämde sig Corbijn för att vända kameran mot sig själv i sin egen hemstad Strijen. Resultatet är underbart på sitt eget lilla vis.

I både Canons och Nikons montrar var det trängsel. Köer ringlade sig långa där man kunde få testa och hålla i de nya kamerorna. Hos Nikon var den största attraktionen D750, en kamera som frestar med 24 megapixlar, fullformat och sex och en halv bilder per sekund. Canon å andra sidan presenterade sin nya eos 7D Mark II

som erbjuder tio bilder per sekund och 20 megapixlar.

Om jag för 20 år sedan hade mitt intresse för tekniken väl förankrat i hjärta, kropp och själ så bjöd den 33:e upplagan av denna världsomfattande fotomässa på en väldig massa upplevelser som tog mig tillbaka till flera av dessa känslor. För så är det ju. Photokina handlar naturligtvis till största delen om teknik, vad som komma skall och vad vi inte klarar oss utan.

Nästan 200 000 besökare från mer än 160 länder är här. Staden Köln visar upp vad världens innovatörer inom fotobranschen betraktar som allra viktigast och mest oemotståndligt.

Efter två dagars vandrande i hall efter hall så kändes det ganska gott att låta Hohenzollernbron ta över och bjuda på en indiansommarliknande eftermiddag i den vackra staden. / JÖRGEN JOHANSSON

Läs mer om nyheterna från Photokina på tekniksidorna och på sfoto.se.

08-680 15 70 www.molanders.se

45 | no 5/2014

yrkesrollen 2014

Hej proffs!

ANNA VON BRÖMSSEN

PAULINA HOLMGREN Yrkesrollen har ändrats väldigt mycket sedan jag startade 1999. Vissa ser utvecklingen negativt på grund av att det möjliggjort för amatörer och kunder att själva ta bilder.

Jag ser det snarare som att det just nu är viktigare än någonsin att det finns yrkesverksamma och kunniga fotografer.

Jag har under mina verksamma år inte påverkats så mycket av marknadens upp- och nergång, däremot är det mer det som hänt mig på det personliga planet som påverkat framgångarna och omsättningen. Jag har själv alltid haft intresse för tekniken, vilket har gjort att jag hängt med i förändringarna och under tiden också utvecklat företaget

KLARA G För mig har det fungerat oväntat bra med att vara en »bred« fotograf. Jag har därmed väldigt många olika kundtyper. Vid en viss typ av uppdrag kan amatörerna hota oss men inte när en reklambyrå är inblandad.

Reklamvärlden vill jobba med proffs! Med mindre tidningar är det en annan situation.

Min strategi är att synas i så många olika kanaler som möjligt. Jag får även en hel del uppdrag genom min agentur. Men just nu är jag osäker på hur länge jag kommer orka jobba i en bransch där det krävs att ständigt tänka nytt, jobba sent, mycket och snabbt och leverera över förväntan varje gång för att få fler uppdrag.

Till en ung fotograf skulle jag säga: Förvänta dig ett roligt och varierande jobb med orimliga krav och ofta dåligt betalt. Bli inte fotograf om du vill tjäna mycket pengar och se till att ha en backupplan ifall du inte får in tillräckligt till hyran. klarag.com

DONALD BOSTRÖM Mediamarknaden har genomgått en dramatisk förändring. Bara det senaste året har totalt 700 journalister förlorat jobbet i Sverige. Mediehusen

SJÄLVPORTRÄTT

SJÄLVPORTRÄTT

Jag har varit yrkesverksam fotograf sedan 1996 och jag kan se en tydlig trend: allt större aktörer vill ha allt mer för pengarna. Tidningsföretag har köpts upp av stora konglomerat som vill publicera bilder på en mängd olika plattformar och vissa kan komma med gräsliga avtal.

Min strategi är att ha bra koll på avtalen och att även kontinuerligt hitta nya kunder. Jämför jag med förr satsar tidningar på vad de tror att folk vill ha i stället för vad de tycker är angeläget eller rena dokumentära berättelser. Mitt råd till yrkesfotografer är att se över vad man har, vilka ämnen man verkligen har starka bilder av och brinner för.

Samla, gå vidare och visa för uppdragsgivare som värdesätter just det ämnet.

Till en fotograf som precis börjat skulle jag säga: läs på om rättigheter, sälj inte för billigt och läs igenom avtalen noga. vonbromssen.se

åsidosätter de avtalsrekommendationer som finns och tvingar fotografer och journalister till priser vi hade för många år sedan. Färre jobb att dela på och lägre arvoden när många tidningar skär ner sina budgetar och tjänster.

Jag får ofta jobb där uppdragsgivaren vill att jag ska arbeta med helheten från idé till tryck.

Fotografera bilderna, skriva texterna och utforma en bok eller tidning. Sådana uppdrag ger en hygglig fakturering.

Min enda strategi är att försöka göra ett så bra jobb som möjligt i alla lägen, och i olika sammanhang berätta om den visuella kommunikationens som egen kraft, inte bara för att visa det som redan står i texten. Behovet av bra bilder ökar. Men de professionella fotografernas status har minskat.

Kan vi uppgradera den visuella kommunikationens betydelse så kan vi bredda marknaden och ta betalt för det. donaldbostrom.com

och mig själv. Jag har sedan ett par år tillbaka även börjat jobba rörligt och har en anställd.

Min strategi är att fortsätta göra bra uppdrag, som sedan genererar fler uppdrag. Att alltid vara nyfiken och driva projekt som ger en energi. Ha roligt på jobbet är mitt viktigaste motto. Om lönen vore den viktigaste drivkraften skulle jag nog göra något annat. Det handlar om att kunna leva på det man älskar att göra. paulina.se

PRIVAT

SJÄLVPORTRÄTT

SJÄLVPORTRÄTT

Hur ser marknaden ut, vad har du för strategier och vilka är de största utmaningarna i yrkeslivet 2014?

JAN HÅKAN DAHLSTRÖM J ag levererar bilder till tre bildbyråer. Alla mina tidigare kunder har pensionerat sig och är kulturtanter på Gotland. Jag lever på pensionen och de pengar som bildbyråerna drar in.

För mig är strategin enkel: ta många och bra bilder.

Men guldåren för bildbyråbilder är definitivt förbi, det finns fler bilder än vad marknaden behöver.

Jag tycker framtiden ser rätt dyster ut för alla unga ambitiösa fotografer. De tvingas konkurrera med billiga amatörer på en alltmer prispressad marknad.

Jag tror att det blir svårt att tjäna rejält med pengar.

När jag började som fotograf trodde jag att det skulle räcka med att vara bra. Det räcker långt men inte ända fram. Vi har ett socialt yrke där samspelet med kunden är oerhört viktigt, man måste vara både kreativ, snabb och trevlig. jnd.nu fotografisk tidskrift | 46

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

När kunden vill ändra i villkoren Vissa principer om bildrättigheter är särskilt viktiga att stå för

»stå på dig – annars gör någon annan det.« Citatet var publicerat i den utmärkta publikationen Blandaren för många år sedan. Först såg jag bara ordvitsigheten - vilket alla som känner mig vet att jag uppskattar mycketmen sedan förstod jag den reella innebörden. För så är det ju. Den som inte tar tillvara sina rättigheter med de medel som står till buds och står upp för sina rättigheter löper risken att bli tilltryckt och överkörd.

Tidigare i denna spalt har jag diskuterat Den starkes rätt (se F#3-13). Då ställde jag frågan hur mycket tid man ska lägga ned på en tvist i förhållande till vad det kan kosta att få rätt i slutändan. I dag ska jag gå in på det principiellt viktiga i att få rätt i vissa fall.

Det handlar alltså om att göra en klok avvägning mellan de fall där du bevisligen på ekonomiska grunder inte bör lägga ned resurser och sådana där det är viktigare än annars att få rätt. Och där kanske inte det kortsiktiga ekonomiska utfallet är det viktiga. Med denna kanske något abstrakta inledning ska jag berätta om ett konkret fall där det lönade sig att stå på sig. jag blev nyligen kontaktad av en fotograf som berättade att en ny stor utländsk kund sökt upp honom och ville att han skulle göra ett jobb där fotografierna skulle publiceras i Skandinavien under ett år. Det var inte fantastiskt mycket betalt, men tillräckligt för att fotografen skulle vara intresserad.

Avtalet gjordes upp via epost och fotografen accepterade villkoren i 47 | no 5/2014

enlighet med ovan i eposten, genomförde fotograferingen och levererade fotografierna.

När han väl gjort detta damp det plötsligt ned ett krav från kunden att han skulle skriva under ett avtal i vilket han skulle ge upp samtliga rättigheter till fotografierna för hela den upphovsrättsliga skyddstiden (70 år efter fotografens död), det vill säga ett rent friköp. Och något friköp hade det inte varit fråga om under de föregående epostdiskussionerna. Inte heller hade det varit en ersättning som eventuellt skulle kunna ligga på en sådan nivå. (Den insatte medlemmen känner även till att förbundet inte heller rekommenderar friköp.)

Fotografen blev förstås överraskad och ställd. En part kan inte i efterhand ensam tillföra krav med bindande verkan för den andra parten. I princip kunde alltså fotografen helt bortse från kravet. Å ena sidan så rörde det sig om en ny kund och

Till och med när man får visa var skåpet ska stå för kunderna så kan det uppskattas

denna ville han förstås hålla sig väl med och tillmötesgå så långt som möjligt. Å andra sidan vill han inte bli utnyttjad. Risken med att ge efter i ett tidigt skede av en affärsrelation är att man inte senare kan komma igen. Så vad göra? jag och fotografen diskuterade tillsammans igenom saken mer i detalj.

Fotografen hade från början erbjudit kunden ett högre pris för ett mer omfattande jobb vilket kunden hade tackat nej till. Därefter hade kunden och fotografen enats om ett jobb i mindre omfattning. Detta resulterade sedan i avtalet från kunden där de mer inskränkta villkoren fanns angivna. Dessa accepterades av fotografen.

Avtalet var slutet. Efter dessa turer dimper ett nytt mail från kunden ned i fotografens epostlåda där man plötligt kräver fullständiga och fria rättigheter under hela fotografiets skyddstid utan att erbjuda särskild ersättning för detta. Med detta krav var inte fotografen nöjd.

Fotografen skulle här kunna ha vikt sig »i kundvårdande syfte« och ha givit den nya, stora och potentiella kunden det kunden ville ha.

Men vilken budskap hade det då skickat till kunden? Signalen hade förstås varit att, med mössan i handen skicka meddelandet »Visserligen var vi eniga om vad ni, käre kund, ska ha rätt till, men detta kan vi förstås ändra på.« Och sedan hade förstås fotografen känt sig både överkörd och missbelåten.

Så i stället bad jag fotografen att sätta sig ned och räkna ut priset för

den upplåtelse som kunden ville ha och erbjuda det, samtidigt som han i svarsmailet till kunden förklarade att de kunde få de rättigheter de avtalat om i enlighet med den ursprungliga uppgörelsen.

Fotografen skrev till kunden och framförde detta i två punkter och fick snabbt svar att de accepterade punkt 2 (där affären skulle göras upp i enlighet med de ursprungliga villkoren).

Och detta var naturligtvis det enda rimliga alternativet. Bindande avtal var ingånget. Och ingångna avtal ska hållas. Pacta sunt servanda!

Fotografen kände att det i praktiken inte var en så stor seger, men att det kändes bra att inte bara lägga sig platt och skriva under det som kunden i kraft av sin storlek/ekonomi/ vikt kräver. och där kunde sagan vara slut om det inte var för att det kom en liten rolig pendang på slutet. För kunden hade nämligen fortsatt maila till fotografen och meddelat att hon verkligen uppskattade hans professionalitet och att han som yrkesman förstås behöver sätta sina gränser.

Så till och med när man får visa var skåpet ska stå för kunderna så kan det uppskattas. Och då känns det förstås bra!

Har du själv erfarenheter och vill dela med dig av några historier där du stått upp för dina bildrättigheter och kanske till och med fått beröm av din motpart för detta?

Skriv gärna till mig och berätta om det. Du når mig på thomas.riesler@ sfoto.se

MIRIAM KLYVARE

medlem

NYA MEDLEMMAR

HEJ, DANIEL STRÖM! Varför har du gått med i SFF? – Jag vill ha något som står bakom mig, som bekräftar att jag jobbar professionellt som fotograf, likaväl som en läkare har ett certifikat. Det bevisar för mina kunder att jag kan min sak. Sen är det inte fy skam att kunna ansöka om presskort heller.

AVTALSMALLAR Nu ligger alla ifyllbara avtalsmallar på vår hemsidas medlemssidor istället för att publiceras publikt. Det betyder att endast medlemmar i förbundet har tillgång till alla ifyllbara avtalsmallar. Du hittar dem under fliken Forum.

De avtalsmallar som ligger pubicerade publikt är alltså inte ifyllbara.

Linnéa Sjöberg berättade om sin bok Salong Flyttkartong.

Fotoförfattare på bokmässan fotoförfattarna, Svenska Fotografers Förbund, deltog på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 25–28 september. I montern visades både de nominerade och samtliga inlämnade fotoböcker till Svenska Fotobokspriset. På Internationella torgets lilla scen presenterade en fotograf bilder och berättade om sitt arbete med sin fotobok varje dag.

Fotografen Lisa Lindqvist Liljedahl visade på torsdagen bilder från hennes bok Too Much Too Young och hennes erfarenhet av att fotografera en grupp skinheads i Sverige på 2010-talet. På fredagen presenterade Linnea Sjöberg sin bok Salong Flyttkartong och Eddy van Wessel var på plats på lördagen för att visa och tala om säkerhetstänkande och sitt dokumentära material från flera konflikt- och oroshärdar världen över. På söndagen visade Olof Jarlbro bilder och presenterade boken Syria: the war within.

MEDLEMSMINGEL den 6 november kl. 16.00 anordnar Stockholmskretsen ett medlemsmingel på förbundets kansli i Stockholm. osa till osa@sfoto.se

BILDKÖPARROS

MODERNA MUSEET

SJÄLVPORTRÄTT

Luis Acosta, Umeå; Bjarte Edvardsen, Vännäs; Gunnar Eld, Åkersberga; Magnus Ford, Stockholm; Jacob Härnqvist, Malmö; Sebalj Ines, Göteborg; Marcin Kopka, Stockholm; Gabriel Liljevall, Sundbyberg; Felicia Linden, Paris; Per Möller, Göteborg; Roland Olsson, Märsta; Pehr Rafstedt, Malmö; Jens Rappholdt, Sank Olof; Lisen Stibeck, Lidingö; Birger Svanteson, Södertälje; Jonas Widhe, Saltsjö-Boo; Laila Villebeck, Linköping; Richard von Hofsten, Stockholm; Maria Östling, Stockholm.

DINA FÖRMÅNER du vet väl att Moderskeppet erbjuder 15% rabatt på medlemskap i deras bokhandel för sff-medlemmar?

Som medlem får du även subventionerat pris på advokathjälp vid rättslig prövning, gratis inträde på Moderna museet i Stockholm och Malmö, rabatt på bokhandeln på

Gratis på Moderna.

Göteborgs Konstmuseum och på konstbokhandeln Konst-ig i Stockholm samt 25% på Imagedesk-abonnemang och subventionerad hälsoundersökning genom Bra Balans i Sverige ab.

anders andersson vill ge en ros till Lena Lundén, kommunikatör på Högskolan i Halmstad. Hon är alltid noga med hur och vad högskolan får använda hans bildmaterial till och ställer ofta ingående frågor om sff: s prisguide. »Att hon dessutom fullt ut respekterar mitt yrkeskunnande och är ett jättebra bollplank gör henne än mer förtjänt av en hel famn rosor.« Förbundet vill gärna hitta andra goda förebilder i bildköparvärlden. Hör av dig med förslag – maila sff@sfoto.se. fotografisk tidskrift | 48

fråga juristen

LÄNKA TILL MIG? Hej! En bloggare visar ett av mina fotografier i sin blogg. Är inte det upphovsrättsintrång? /Kurt svar: Det beror på vilket sätt bloggaren visar fotografierna.

Om denne laddat ned ditt fotografi till sin server och tillgängliggör det via bloggen är det fråga om olovlig exemplarframställning och därför upphovsrättsintrång.

Du kan då kräva ersättning och skadestånd. Men om bloggaren länkar till ditt fotografi som ligger fritt på din hemsida utan att det finns någon betalvägg eller liknande så är det efter en eudom från i år upphovsrättsligt tillåtet. Det spelar ingen roll om det framstår som om att fotografiet är en del av bloggarens blogg.

Om du vill undvika länkning måste du alltså tekniskt skydda bilderna med betalvägg eller inloggning.

I villkoren för att få ett inloggnings-id bör du skriva in att länkning inte får ske till dina fotografier samt att vite utgår med ett visst bestämt belopp för varje brott mot avtalet.

FRIKÖPA BILDER? Hej! Min kund vill kunna använda bilderna jag levererat fritt för all framtid. Hur ska jag förhålla mig? Det är en viktig kund för mig. /Per-Arne svar: sff avråder från fullständiga friköp, det vill säga obegränsad överlåtelse för all framtid. Utgångspunkten är istället att kunden erhåller en nyttjanderätt till fotografiet begränsad till 1 år inom två avtalade områden (exempelvis tryck i tidning och annonskampanj på affischtavla).

Det är viktigt att ta diskussionen och förklara vad ett 49 | no 5/2014

hej

friköp faktiskt innebär och skulle kosta. Många gånger räcker det med att tydliggöra vad kunden faktiskt behöver använda fotografierna till för att ni ska kunna nå en lösning som inte innebär friköp.

Om kunden ändå vill ha en vidare användningsrätt rekommenderar sff att du räknar upp ersättningen med mellan 100–300% av grundarvodet. Uppräkningens storlek beror av kundens storlek och omfattningen av verksamheten.

Vid användning utanför Sverige rekommenderas ytterligare ett procentuellt påslag på det totala grundarvodet med upp till 100% för hela världen. Dessa rekommendationer gäller alltså inte fullständiga friköp utan avser endast en fri nyttjanderätt av fotografierna i hela världen under ett år.

CITATRÄTT? Hej! En kund undrar om det är ok att visa upp några uppslag från en tidning genom att lägga upp den på sin hemsida.

På tidningsuppslagen finns några av mina bilder men även andra fotografers bilder. Kunden hävdar att den får göra det med stöd av citaträtten.

Stämmer det? /Svea svar: Det finns ingen citaträtt för fotografier som täcker denna användning. Den aktuella användningrätten som du frågar om ligger primärt inom respektive fotografs ensamrätt.

Kundens användningsrätt avgörs av avtalet mellan dig och kunden samt mellan kunden och tidningen och/ eller andra fotografer som har fotografier publicerade i den aktuella tidningen.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Vi måste värna om vår yrkesskicklighet en överförfriskad ung man på krogen bad mig fotografera honom och hans kompis för att lägga ut på instagram. När han såg resultatet sa han: »Wow vilken bra bild, det ser ut som om en riktig fotograf tagit den!« Jag skrattade och sa att han hade en riktig fotograf framför sig och att det professionella alltid ska synas, även på sociala medel.

Men det är ju inte bara på krogen som fotografier tas, sprids och diskuteras. Bilder i tryck, på stortavlor, i album och bilder bakom glas och ram kräver alla sina respektive färdigheter. Vi är i en bransch där kvaliteten på vårt arbete inte alltid tas på allvar, vilket betyder att vi måste värna om vår yrkesskicklighet och även fortsätta att utveckla den. Vårt vapen stavas kvalitet.

För att hålla min yrkesmässiga standard hög behöver jag den stimulans och inspiration jag får genom att se och höra om andra fotografers arbeten.

För oss som inte är ekonomiskt oberoende, måste försörjningen förstås fungera.

Upphovsrätt och trygghetsavtal är därför särskilt viktiga.

Fotoböcker, utställningar och bildbarer ger mig ny energi och kreativ lust.

Uppdateringen av mitt tekniska kunnande, har jag som yrkesfotograf en skyldighet att regelbundet utföra. Förbundet hjälper till att förmedla flera vägar till vidareutbildningar.

Vi fotografer vill helst ha vårt fokus på den fotografiska bilden och ägna oss åt det roligaste som finns, nämligen att fotografera. Men för oss som inte är ekonomiskt oberoende, måste försörjningen förstås fungera. Frågor som upphovsrätt och trygghetsavtal är därför särskilt viktiga för oss. I det fördolda pågår ett enormt kraftfullt och organiserat samarbete. Tillsammans med skribenter, tecknare, bildkonstnärer och andra kulturutövare har vi i förbundet möjlighet att arbeta med kulturpolitiska frågor och justa villkor. Vi fotografer har representanter i de flesta kultur- och konstnärsorganisationer. Gemensamma kampanjer om socialförsäkringar, arbetslöshetsersättning och övriga upphovsrättsliga frågor till politiker pågår hela tiden. Inom fotografins område ligger Svenska Fotografers Förbund bakom arbetet med de viktigaste avtal som slutits med såväl stat och kommun som med privata köpare. Vi har ett finger med i spelet även ute i Norden och övriga Europa. Eftersom vi är Nordens största förbund för fotografer, har vi både möjligheter och ansvar att påverka. Allt oftare höjs röster om kravet på att upphäva upphovsrätten och släppa bilder fritt. Vi behöver motverka detta och se till att vi får betalt för våra jobb, även om teknik och arenor för publicering förändras i en rasande takt.

Fotografin har kommit att bli ett roligt samtalsämne i såväl fikarummet som på instagram. Där pratar vi om hur kul vi hade eller hur vackert där var när vi tog bilden. När vi sitter på uteserveringen den där varma sommarkvällen och kompisen tar upp mobilen för att visa hur gullig dottern är, så är det en viktig berättelse, men det är inte mitt jobb.

JOHAN HOLMGREN

Fotografisk Tidskrift Nr 5, 2014, årgång 126 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Maria Loohufvud, Pasadena Studio maria@pasadenastudio.se Layout Karl Lindahl Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Åsa Sandzén Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt Omslagsbild Eva O'Leary och Harry Griffin Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Trydells tryckeri ab, Laholm Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Johan Holmgrens bild av sin mormor ur »The Useful Book« som han och Erik Bergqvist gjort.

Bilden är med på Höstsalongen på Fotografiska i höst.

Är det här roligt?

Vad är humor i bild? Vi vill veta vad du tycker.

Humor är ett slags kvalitet som finns i vissa bilder men inte i alla. Många fotografer använder humor som stilistiskt eller kommunikativt grepp, både i konstvärlden och i den kommersiella världen. Vad vi menar med en rolig bild skiljer sig förstås också beroende på vilka vi är. Kan man sätta krokben för sig själv som fotograf genom att vara för humoristisk? Och finns det olika verkshöjd på humor? Är Martin Parrs bilder roliga på samma sätt som Johan Holmgrens bild av sin mormor här ovan? Visuell humor, vad är det?

Vad ska finnas i en bild för att just du ska dra på munnen? Vi vill veta vad du tycker om ämnet. Kontakta redaktion@sfoto.se och berätta vilka bilder du anser har hög humorfaktor.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift?

Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net F säljs digitalt genom Qiozk.com Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift | 50

Fotografisk Tidskrift #5/2014

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

I GETTYSBURG MED O'LEARY & GRIFFIN PÅ JOBBET MED EWA-MARIE RUNDQUIST

-------------------

Fotografi: Anna Widoff

ALLT OM ÅRETS FOTOBOKSPRIS

-------------------

Sista bilden med en underbar kamera. Tjuven tog helt fräckt hissen upp i studion, ryckte till sig en fullpackad väska och min älsklingskamera. En annan sliten Hasselbladare fick ersätta resten av dagens fotografering.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

Fotografisk Tidskrift #5/2014

fotografisk tidskrift | 2