Ett fattigdomsbevis för samhället

Jag ser dem varje morgon på väg till mitt arbete. Köerna ringlar sig uppåt hundra meter utanför Frälsningsarmén på Östermalm i Stockholm. Vad väntar de på? Jo, att få utrymme att komma in för att äta frukost och kanske få en matlåda med sig till lunch eller annan hjälp. Det är ingenting vi är stolta över. Det är ett fattigdomsbevis inte enbart för den enskilda individen eller familjen utan för det samhälle som överlåter mer och mer av utförandet av social välfärd till civilsamhället, till idéburna organisationer, till Frälsningsarmén. Och vet du, vi har inte längre resurser att hjälpa alla som söker hjälp.

VI SKA VARA DE SOM

TÄTAR MASKORNA I

SAMHÄLLETS

SKYDDSNÄT, MEN

ALLTEFTERSOM

SAMHÄLLETS SKYDDS-

NÄT BLIR GLESARE, RAMLAR FLER

MÄNNISKOR IGENOM

OCH EFTERFRÅGAN

AV HJÄLP FRÅN CIVILSAMHÄLLET ÖKAR I

OMFATTNING.

Hur långt ska vi sträcka oss? Ska vi söka pengar till anställning av fler medarbetare för att hinna utreda hjälpbehoven och möta den nöd som finns? De sociala insatser som Frälsningsarmén och övriga aktörer i civilsamhället utför är ämnade att vara ett komplement till det offentliga. Vi ska vara de som tätar maskorna i samhällets skyddsnät, men allteftersom samhällets skyddsnät blir glesare, ramlar fler människor igenom och efterfrågan av hjälp från civilsamhället ökar i omfattning.

Genom extra medel och landsomfattande insamlingar har vi i viss mån kunnat möta behoven, men inte fullt ut. Sammanfattningsvis ser vi att klyftorna mellan grupper ökar. Detta är naturligtvis väldigt allvarligt. Det görs insatser från samhällets sida, men inte tillräckligt. Bland de förslag som Frälsningsarmén nyligen har lagt till regeringen är att höja försörjningsstödet med 25 procent, en konkret åtgärd som skulle ge effekt för dem med störst behov.

Flera av våra verksamheter har blivit `tagna på sängen`. Våra medarbetare har använt upp till dubbelt så många arbetstimmar på att hantera hjälpsökande under januari månad. Inför julen var det på flera platser mer än dubbelt så många hjälpsökande och upp till 60 preocent av dessa fick avvisas utan utredning, då det helt enkelt saknades såväl personella som finansiella resurser. En verksamhet beskriver situationen ”De två första torsdagarna i januari hade jag sjutton tunga sociala samtal varav några krävde många timmars arbete för att hantera akut hemlöshet och myndigheters undfallenhet. Under december månad har ett flertal familjer och individer hört av sig med en dokumenterad risk för vräkning och därigenom hemlöshet på grund av att de inte har pengar till sina elräkningar och dessutom har en påbörjad hyresskuld.”

Det handlar inte längre om att vara ett komplement till det offentliga, utan i stor utsträckning om att vara utförare av social välfärd, hjälpa till att förhindra att familjer vräks eller att det blir strömlöst i lägenheten. Nya grupper av hjälpsökande är bland annat ensamma män som har sjukbidrag, men inga sociala problem. Pengarna räcker helt enkelt inte till både mat och hyra och övriga hushållskostnader.

Allmänt brukar det vara färre som söker hjälp i januari, men det höga trycket av hjälpsökande fortsätter även in i det nya året. Ser vi ett paradigmskifte mot ett nytt välfärdssystem där det offentliga gör allt mindre och där vi likt det amerikanska systemet förlitar oss mer på privata och idéburna aktörer vad gäller utförare av social välfärd? Ett sådant samhälle kommer att öka klyftorna mellan fattiga och rika och samhällets skyddsnät dras helt undan från dem som är i störst behov av hjälp. Ett sådant samhälle motsätter vi oss kraftfullt. Frälsningsarmén fortsätter att vara en röst för dem som själva inte längre orkar göra sig hörda. g

Frälsningsarméns världsledare, general Brian Peddle