Reinkarnation - Livets nådagåva - Gratis broschyr

Reinkarnation Livets nådagåva

Reinkarnation Livets nådagåva

© Föreningen för främjandet av Urkristet Liv

Box 5267

200 72 Malmö, Sverige

Tel. 040 - 267470

Upplagan har översatts från originalspråket tyska med titeln:

Reinkarnation – Eine Gnadengabe des Lebens

Den tyska upplagan gäller som referensverk för alla frågor

beträffande betydelsen av innehållet.

Tryck: KlarDruck GmbH, Marktheidenfeld, Germany

© Föreningen för främjandet av Urkristet Liv, med medgivande från

© Gabriele-Verlag Das Wort, Marktheidenfeld, Germany

Tron på återfödelsen är lika gammal som mänskligheten. Mer än hälften av mänskligheten anser att lagen om orsak och verkan samt tanken på att man kan inkarnera flera gånger är något helt naturligt. Man kan finna den i alla kulturkretsar och inte enbart i öst, som t ex i buddismen och hinduismen.

Reinkarnationstanken var en del av den grekiska filosofin, hos Pytagoras, hos Platon, den fanns i Egypten och det fanns och finns också ständigt stora samtida, diktare och tänkare, som ser det som en självklarhet att vi får lov att leva flera gånger på jorden för att luttra oss. På Jesu tid kunde man finna reinkarnationstanken i den judiska folktron.

Den judiska religionsvetenskapsmannen

Schalom Ben Chorin skriver: ”I judendomen på Jesu tid var tanken om återfödelse en uppenbar folktro ... Folket betraktade Jesus som en av de gamla profeterna, som återkommit.”

(Luk. 9, 8 och 19) ...

Även på urkristendomens tid, gick från hand till hand talrika skrifter, i vilka man helt självklart utgick från reinkarnationstanken. Så var det t ex i Pistis Sofia, en av de apokryfiska (= gömda) evangelierna, där Jesus i samband med en själs återkomst från andra sidan till en mänsklig kropp, talar om att själen ”dricker en bägare med glömskans dryck”. Dessa skrifter, liksom så många andra, togs dock inte med i den kyrkliga biblens officiella kanon. Den begynnande maktkyrkan, som Jesus från Nasaret inte grundat, började i slutet av 100-talet med att prioritera vissa texter framför andra. Först i slutet av 300-talet avslutades denna process av mål-inriktat urval (kanonisering).

År 383 erhöll bibelskrivaren Hieronymus (345-420) uppdraget från påven Damasus I att upprätta en enhetlig latinsk bibeltext. Den s k vulgatan uppstod, den latinska bibeln, som fram till idag ”säljs” till det allt-

för lättrogna folket såsom felfritt ord från Gud. Hieronymus hade dock allt annat än ett enhetligt textunderlag. Man känner idag till ca 4860 grekiska handskrifter från det nya testamentet, i vilka det inte finns två som textmässigt stämmer överens. Teologer räknar idag med ca 100.000 olika varianter. Hieronymus, som i sitt arbete ändrade på ca 3500 ställen i evangelierna, skrev på den tiden till påven: ”skulle man bara kunna finna en enda, som inte ... högljutt beskyller mig för att vara en förfalskare och religionsbrottsling för att jag haft djärvheten att tillfoga, ändra eller utlämna ett och annat i de gamla böckerna, i evangelierna?” Men vad utelämnade han, vad tillfogade han? Och vad ändrade han? ...

Det handlar framförallt om kunskapen om reinkarnation och själens preexistens. Hieronymus visste mycket väl att reinkarnationen var en beståndsdel av läran från den tidiga kristendomen. I ett brev skrev han om den tidiga kris-

tendomens vishetslärare Origenes (185 – 254), att enligt dennes lära ”växlar” människans själ kropp (Episula 16). Och i ett annat brev finner vi utsagan: ”Läran om återkomsten blev från den allra första tiden förkunnad... som en nedärvd tro.” ...

Trots de massiva manipulationerna av bibeltexterna, finns det mellan raderna, trots allt, en del kvar som kan ge en och annan hänvisning om reinkarnationens fakum och själens preexistens.

I boken Vishet (8:19) står själens preexistens tydligt omnämnt. Salomon, som är författare till denna del av bibeln, sade om sig själv: ”Jag var ett begåvat barn och hade fått en bra själ, eller rättare sagt: god, som jag var, kom jag i en ofördärvad kropp.”

Även i det nya testamentet finns hänvisningar om reinkarnation. Så frågar Jesus t ex sina lärjungar: ”Vem tror människorna att jag, Jesus från Nasaret, människosonen, är?”

Och Hans lärjungar svarade: ”Somliga tror att du är Elias, andra Jeremias eller en annan profet.” (Mt:16, 13f) Judarna på Jesu tid utgick alltså från att människan kan inkarnera flera gånger. Hur levande läran om återfödelsen var i den tidiga kristendomen, innan den föll offer för en komplott av prästkasten, visar sig tydligt hos den tidiga kristendomens store lärare Origenes (185-254). Han var utan tvivel den kristna antikens mest kände och betydelsefulle lärde. Hans kunskap och liv spred, andligt sett, klarhet i hela medelhavsområdet i över tre århundraden. Bland annat, tillhörde själens preexistens en del av den kunskap som Origenes spred ut.

Origenes levde dock i en tid då en omvandling av urkristendomen till en maktinstitution, byggd på yttre ritualer och seder tagna från hedendomen, var i full gång.

Redan under sin livstid blev han starkt attackerad. Origenes skrifter var redan i slutet av 300-talet förfalskade och blev därtill systematiskt förintade av kyrkofunktionärer. Idag existerar endast torftiga rester av hans originaltexter. Ändå spreds Origenes lära via Arius (ca 260-366) och Wulfila (313383) som så kallad ”Arianism” till ytterligare delar av Europa. Detta ”kätteri” var ett törne i ögat för kyrkan. År 543 lät kejsare Justinian på ett kyrkomöte i Östkyrkan i Konstantinopel förbjuda Origenes lära, så långt den fortfarande var känd på den tiden, i nio martialiskt klingande bannstrålar... Reinkarnationen nämndes inte uttryckligen i denna bannlysning men väl själens preexistens och ”återställelsen av alla ting”, alltså läran om att alla människor och själar

åter en gång kommer att vara hos Gud, att det alltså inte existerar någon ”evig fördömelse”. Därmed hade man tagit bort grun-

den för reinkarnationsläran i den tidiga kristendomen. Och varför skedde det? För att tron på reinkarnation frigör människan från alla dogmer och kyrkliga lagar ...

Om Hieronymus hade tagit med i bibeln den urkristna kunskapen om reinkarnationen, som finns såväl i Origenes skrifter som i de apokryfiska evangelierna, och gjort den tillgänglig för den västerländska kulturkretsen, då hade de senaste 1700 åren säkerligen haft ett helt annat förlopp.

Människosläktet skulle ha förverkligat helt andra, högre etiskt moraliska värden i det dagliga livet. För kunskapen om reinkarnation och lagen om sådd och skörd innefattar medvetenheten om ansvar för det egna livet och förhållningssättet.

Men istället för läran om reinkarnation och Guds kärlek till sina barn, istället för läran om att Gud bor inom var och en av oss och är livet i allt och att jorden är en prövningsplats för

fallna själar, såsom Jesus, Kristus, undervisande sina lärjungar och därmed även oss - förkunnade kyrkan en yttre lära full av blodtörstiga stenåldersmässiga offerkulter samt läran om den eviga fördömelsen och en straffande, grym Gud.

Men tiden har kommit då Guds Kristus på nytt har skänkt och fört ut kunskapen om reinkarnation till mänskligheten, genom det profetiska ordet, givet av Gabriele, Guds läroprofetissa och budbärare för denna tid. Sedan mer än 40 år tillbaka talar Gud, den allsmäktige, gode Fadern, åter till sina barn. Som Jesus från Nasaret tillkännagav för 2000 år sedan har Han genom det profetiska ordet lett oss fram till hela sanningen, så långt som människor kan förstå den ...

Människan skördar vad hon tidigare har sått. Det som möter oss i detta liv har vi alltså – möjligtvis i tidigare liv – själva förorsakat. Idag

får vi möjligheten att inse det och med Guds

Kristus hjälp klara upp det. Är det inte en stor nåd? Vi kan vara tacksamma, att Gud om och

om igen skänker oss en ny chans till att befria och luttra oss från våra belastningar - istället för, så som kyrkan påstår, att vi endast har ett enda liv till förfogande där allt skall avgöras en gång för alla.

Reinkarnationsprincipen handlar inte heller om en så kallad ”självbefrielse”, som skulle göra Nasaréens frälsningshandling överflödig.

Tvärtom: Guds Kristus frälsningshandling gör det möjligt för oss att med Hans hjälp, om och om igen resa oss upp när vi har fallit, om och om igen från vårt inre vända om och efterhand

från inkarnation till inkarnation vidareutveckla oss, genom att vi mer och mer uppfyller Hans vilja ... Sann kristendom är att vara en absolut fri kristen. Det betyder att vi tillhör Kristus, för

Han, Jesus från Nasaret, bad människorna att

följa Honom. Att följa Honom innebär att inte enbart anta Hans lära, utan också att omsätta den i vardagen. Därav följer en inre religion, den inre kristendomen. För Guds Ande finns inom varje människa!

Varför har vi då en yttre religion, en yttre kristendom? Varför kyrkor av sten, om var och en själv är Guds tempel och varje människa direkt kan be till Guds Kristus? En stilla, tyst kammare är eventuellt att tillråda, för att gå in sitt inre, för att be innerligt – men en prunkkyrka av sten behövs inte till det. Detta lärde oss redan Jesus från Nasaret. En av Hans elever, Stephanus, intygade det: ”Ty, den allra Högste bor inte i hus, som är gjord av människohand.” (Apg 7:48) ... S jälen var ursprungligen ett obelastat andeväsen i Guds rike. Men då vände sig några andeväsen bort från Gud; de föll ifrån och föll –bildligt uttryckt ner i djupet. Detta fall uppstod

alltså genom revolten mot Gud. Gudomliga väsen

ville vara allestädes närvar-ande, ville vara som Gud. Men då det endast finns en Gud, en absolut lag, som omfattar allt, kan man egentligen inte revoltera mot Gud. Den som revolterar faller ner i verk-ningarna av sina egna orsaker, i skörden av sin sådd.

På så sätt hamnade de fallna väsendena genom fallskeendet i en allt större förtätning, från det andliga, det finmateriella, ända fram till en materiell existens, i en grovmateriell klädnad. I denna materiella klädnad – som människa – är själen i dess kroppsliga gestalt bunden till lagen om orsak och verkan, som den i slutändan skapat själv. Så länge själen i den fysiska kroppen är underkastad dessa lagenligheter, måste den också gottgöra oordningen, som den genom sina överträdelser har fört in i den kosmiska ordningen. Det är egentligen väldigt klart och också uppenbart rättvist. För man kan inte förvänta av Gud – så som teologerna uppenbarligen

gör – att Han utan vidare trollar bort oordningen, som den enskilda själen har förorsakat genom sitt alltför mänskliga, syndfulla förhållningssätt. För Gud har skänkt sina barn friheten. Och denna frihet i samband med lagen om orsak och verkan, betingar att det vi själva har ställt till med ska vi också själva gottgöra.

Om Gud utan vidare skulle ta ifrån oss våra synder, vad vore därmed vunnit? Om Han t ex skulle göra en våldsbenägen människa fredlig, det vill säga ta ifrån henne skulden, det som hon gjort mot andra, utan denna människas insikt, ånger och omvänd-else – vad skulle ske? Utan egen insikt och eget erkännande skulle människan ju inte ändra sig. Hon skulle efter kort tid göra detsamma igen, t ex åter använda våld. Men om Gud skulle hålla människan fridfull med Sin kraft – vad vore då människan annat än en marionett?...

Varje människa beslutar i slutänden själv

om hennes själ ska inkarnera än en gång el-

ler målmedvetet gå hem till fadershuset. Därför lärde oss ju den Evige de tio budorden genom Moses. Därför kom Hans Son, Jesus, Kristus. Han lärde oss Guds kärlek och vägen tillbaka till Fadern. I Sin överstora kärlek till oss människor gav Han oss friheten och ljuset ...

Om vi lever efter Guds budord och lärorna som vi fått av Jesus, Kristus, då behövs inga ytterligare inkarnationer. För att än en gång säga det tydligt: Det är inte Guds vilja att en själ genomgår många inkarnationer. Det är Hans vilja, att människan här och nu, i detta jordeliv, renar sin själ och kropp så långt att inga vidare inkarnationer är nödvändiga ...

Det föreligger inget tvång i reinkarnationen, utan återigen är det själens fria vilja! Ju mer belastad en själ utan kropp är, desto mer dras själen till en inkarnation, till

en människokropp. Ju ljusare en själ i en människokropp blir, desto mindre tänker själen på en reinkarnation efter den fysiska döden. Istället gör den allt den kan för att så snart som möjligt vända tillbaka till evig-heten, till Gud.

Från den eviga lagen om livet vet vi att när ett barn blir till, då närmar sig en själ från andra sidan. Vi vet också att allt är energi och att lika dras till lika. De blivande föräldrarna drar till sig en själ, som vibrationsmässigt passar till dem. I de allra flesta fall innebär det att barnet och föräldrarna har något att reda ut med varandra. Därför ligger också ett stort ansvar hos de blivande föräldrarna. De måste veta, att de drar till sig ett barn, som motsvarar deras gener. Det kan vara så, att barnet i tidigare liv var t ex modern eller fadern till de nuvarande föräldrarna och att de som familjemedlemmar sinsemellan har skapat orsaker, som de nu karmiskt kedjas samman av. Dessa

kedjor kan de nu tillsammans lösa upp igen

– idag, i detta liv - fader, moder och barn. Så snart detta har skett, går eventuellt barnet andra vägar. De delaktiga sammanförs alltså till att börja med i en familj, för att på så vis ordna upp det ena eller andra, för att befria sig från denna skuld, för att rena sina själar enligt livets lära och för att, var och en för sig, i frihet fortsätta den vidare vägen snarast möjligt till fadershuset.

Det som gäller i förhållandet mellan föräldrar och barn kan överföras på förhållandet mellan alla människor, som möts på jorden i denna inkarnation. Det är utan tvekan en mycket viktig

aspekt av reinkarnationen: Det är ingen tillfällighet att vi stöter ihop med vissa människor. Vi

möts kanske nu på nytt för att bli varse tillfället och arbeta upp outredda uppgifter från tidigare inkarnationer. Hur? Genom att vi tar våra medmänniskor på allvar, lyssnar på varandra och

framför allt genom att vi förlåter varandra ...

Om vi tar hänsyn till att det som drabbar oss i detta liv ofta har orsaker, som kan härledas till en tidigare inkarnation, så ser vi också Gud i ett helt annat ljus. Vi kommer då inte längre att anklaga Gud så lätt för att det ena eller andra ”så orättvist” drabbar oss och varför det händer just oss. Vi kommer istället att fundera över i vilken mån ödet, som träffar oss nu, kanske kan härledas till negativa

energier, som vi tidigare har sänt ut och nu kommer tillbaka till oss ...

Detta innebär dock inte, att vi kan genomskåda andras öden eller till och med självrättfärdigt få lov att antyda dessa, för att de ju har ”sig själva att skylla”. Därmed skulle man bara belasta sig själv igen, och bortsett från det vet ingen vad som ännu kan komma att hända en själv i detta liv.

Om vi accepterar vårt öde, det vill säga inte gör andra ansvariga för det, då innebär det inte att vi resignerar och låter oss falla i vårt öde!

Ödet är inget orubbligt. I hela livet finns det

inget stillestånd. Gud vill att vi följer Hans lagenliga principer, så att det går oss väl. Så snart vi vänder oss till Honom och bemödar oss, att leva mer och mer efter Hans budord, kommer eventuellt också vårt öde att vända – då, om det är bra för vår själ.

Människor frågar ofta varför Gud inte ingriper? – Gud gav oss ju den fria viljan! Hur kan Han, som gav oss den fria viljan, ingripa i vår alltför mänskliga vilja, i vårt hårdnackade sätt, i vår ondsinthet, i våra överträdelser av Hans budord? ... Om vi betraktar det stora kosmiska skeendet inser vi att Gud i viss mån mycket väl har ingripit – dock inte i lagen om orsak och verkan, men Han sände Sin Son, som bringade oss frälsningen. Och vad är frälsningen? Det är inget annat än ljuset i själen och därmed skyddet för själen så att den inte faller allt djupare

och att den inte heller upplöses, så som det lärs ut i de östliga lärorna ...

Om Kristus bringade oss frälsningshandlingen – hur kan då en evig fördömelse komma till stånd? Här kan man se teologernas kluvenhet. Enligt dem har Kristus ”friköpt” oss från alla våra synder genom frälsningshandlingen. Men om alla människosjälar med en gång skulle ha blivit fria genom Hans ”fullbordat”, det vill säga de vore utan skuld, varför finns det då fortfarande i denna värld ondska, stridighet, krig, mord, dråp och motsättningar människor emellan? Varför? Det är ju synder! Vi ser alltså att Jesus, Kristus, inte utan vidare har tagit bort synderna, så som kyrkorna påstår, utan det var och är annorledes. Han har gett vår själ det energetiska stödet och Han är närvarande inom oss som ljus, som kraft, som hjälp, så att själen renas och åter, som rent andeväsen, äntligen vänder tillbaka till den eviga hemvisten ...

Vi människor är förkroppsligade andeväsen.

Vi bär inom oss en själ och i djupet av själen det gudomliga väsendet, som kommer från Gud. Om den fysiska kroppen skulle dö i detta ögonblick – varthän går då själen?

Genom Gabrieles gudsprofetia får vi veta vad som sker efter jordelivet. Vi växlar endast aggregationstillstånd. Själen lever vidare så som den har levt här på jorden – med alla sina positiva och negativa egenskaper. Dessa kommer den att ta med sig och kommer då att ställas inför frågan vad den vill göra med dem. Om den vill vidareutveckla sig i världarna på den andra sidan eller om den på nytt inkarnerar för att ta på sig ett nytt jordeliv för snabbare luttring av själen ...

Gud är kärlek, och när fallet inleddes gav Gud de så kallade fallna väsendena delar av andliga stjärnor, som förmörkades på motsvarande vis, med på färden. Efter splittringen

från det eviga varat blev dessa till fallvärldar.

På den tiden fanns det ännu inte någon förtätning av materian. I dessa fallvärldar uppehöll sig de avfälliga väsendena. Ljusets budbärare återkom gång på gång till de fallna väsendena och ville hämta hem dem igen. Många återvände inte eftersom de alltjämt ville vara som Gud och därigenom förtätades de mer och mer. Denna fortskridande bortvändelse från det gudomliga arvet frambringade efterhand vidare förtätning av stjärnorna, de grovmateriella planeterna, de grovmateriella solsystemen fram till jordens materia, som är människans boningsplats, hållpunkten för de belastade själarna.

Människan själv är inget annat än själens klädnad med många skikt, en förtätning, som skimrar motsvarande de belastade själshöljena. Därför är människors karaktärer så olika ...

Efter den fysiska döden växlar själen över till områden på andra sidan. Om den går in i

lägre reningssfärer för att själen är starkt belastad, då befinner den sig fortfarande i återfödelsens hjul. Om själen blivit ljusare, då har den vuxit ifrån återfödelsens hjul och stiger upp till högre nivåer i de så kallade förberedningssfärerna för att där steg för steg sträva mot fadershuset.

De flesta känner till att ingen energi går förlorad. Eftersom det är så, går ingen energi förlorad, varken i våra positiva eller negativa tankar, i våra ord, våra handlingssätt eller hela vårt förhållningssätt. Eftersom energier, antingen positiva eller negativa, har en verkan, präglas vår själ på motsvarande vis. Denna energetiska gravyr förblir i själen också efter att vår fysiska kropp har dött. Av alla dessa präglingar omhöljs själen. Vi kallar denna omhöljning för själens ”kläder”

Gudomliga väsen, bröder och systrar, rena andesyskon, undervisar själen och ger den stöd till att frigöra sig från dessa olika kläder,

från dessa olika alltför mänskliga, syndfulla gravyrer.

Ju mer själen är med på att bli fri från dessa kläder i reningssfärerna, desto fortare blir den lättare och ljusare.

Nu kan själen besluta: Fortsätter själen reningsprocessen i reningssfärerna? Eller beger den sig än en gång till en inkarnation för att befria sig från resterna av sina synder, då det eventuellt går fortare på jorden? Eller

förblir själen oresonlig och säger: ”Jag tror inte på det, som förklarades för mig här. Jag känner mig dragen till jorden.” Själen kan komma till jorden, till ytterligare en inkarnation när en människokropp avlas, som motsvarar själens inmatningar och aktiva gravyr.

Säkerligen bär själen olika kläder, olika belastningar, men det som är aktivt, det drar henne till jorden ...

Därav följer: I vårt nuvarande liv präglar vi eventuellt redan kroppen och levnadsvägen

för våra eventuella framtida inkarnationer på denna jord. Det kommer särskilt ifråga när människan inte hänger sig åt själens rening utan i det förgängliga ständigt bryter mot lagen om kärlek, frihet, enhet och broderskap, som samtidigt är syskonskap.

Hur kommer vi nu ut ur detta kretslopp av att dö, födas, uppehålla oss på andra sidan i själsrikena, födas på nytt och dö på nytt?

Jesu Kristi lära är det ideala rättesnöret för vårt tanke- och levnadssätt i vardagen. Vi har alltså erhållit värdefulla måttstockar: De tio budorden och lärorna från Jesus, Kristus. Om vi följer dessa hänvisningar steg för steg, då renas vår själ ...

En enkel, men dock verksam grundprincip skulle kunna vara: Vad vi inte vill ska hända oss, ska vi varken tillfoga vår nästa, djuren eller naturrikena. Om vi handlar på mot-

svarande vis blir vår själ efterhand fri från sina belastningar ...

Så snart själen blivit ljusare och inte längre tenderar till reinkarnation, till jorden, kan den luttras i reningssfärerna, som har ställts till förfogande för själarna på andra sidan, för att där steg för steg vända tillbaka till fadershuset, till sin eviga ur-existens, till sin eviga ur-hemvist. Också här kan man åter se Herrens handräckning: Du ”måste” inte inkarnera, om det inte är så att du känner dig dragen till reinkarnation. Om inget annat finns i själsmedvetandet än att åter få bli människa, då går själen ånyo in i en jordeklädnad.

Men om ett visst reningsförlopp har ägt rum i själen, om själen alltså blivit ljusare, då känner sådana själar en allt mindre dragning till jorden. De säger då till sig själva:

”Jag kan luttras (d v s renas) också i någon

reningssfär, som själ”. Dock är luttringen för själarna i reningssfärerna något svårare och långvarigare. Framförallt om själen är starkt belastad. Därför vill den många gånger hellre inkarnera, eftersom den som själ på andra sidan, genom lidande och smärta måste uthärda, genomlida och i bilder se och känna, vad den har tillfogat andra. Till exempel hur hon har behandlat sin nästa; hur hon har fört bort sin nästa från vägen; hur hon har manipulerat, påverkat och tvingat denne, eventuellt fram till mord och dråp. Därför lär Jesus, Kristus, oss om freden.

Om sådana skuldaspekter är aktiva, då drar de själen tillbaka igen. Men om själen är långtgående uppfylld av livet i Kristus, då vandrar den som människa på vägen hem till fadershuset. Smärtorna, som den fick uthärda som själ, känner den inte av längre. Genom dagsenergin har den som människa insett vad som ska klaras upp och som människa renat detta innan

smärtorna och lidandet satte igång, innan en sjukdom bröt ut över människan. Så luttras själen och vänder sig till himlen, alltså hemåt till sitt ursprung.

Låt oss även här känna igen Herrens nåd: Genom dagsenergin får vi impulser – eventuellt under månader eller till och med år, innan ett lidande eller en sjukdom bryter ut - som säger oss att vi ska ångra och rena det negativa, så att det, som finns i själen, i rätt tid blir upplöst och så att vi inte alls behöver gå ödesslaget till mötes utan löser det innan det visar sig i det yttre. Är inte det nåd?

Det är en hoppingivande, optimistisk och trösterik lära. Den lärdes ut – som redan nämnts – av Origenes under andra århundradet. Och på kyrkomötet i Konstantinopel under femte århundradet blev denna lära fördömd och bannlyst. Man fördömde inte endast Origenes lära – att själen existerade redan före dess födsel – utan fördömde även

hans optimism: Att allt blir bra till slut, att alla ting vänder tillbaka till Gud. Även det fördömde alltså kyrkan – till syvende och sist

för att kunna hota med helvetet ...

Varför dog Jesus, Kristus?

Genom Hans frälsningshandling förhindrades en fortsatt upplösning av alla former. Det är ett särskilt avgörande budskap, som först genom våra dagars profetia åter förmedlats till människorna.

Kristus dog inte, såsom kyrkorna framställer det, som offerlam till en vred Gud, utan Han dog trogen Sitt uppdrag gentemot Fadern, för att människorna inte tagit emot Hans budskap. För att förhindra en tillbakagång av mänskligheten, ställde Han sin kärlek i form av frälsningsflamman till förfogande för alla själar och människor. Därigenom gav Han varje människa och varje själ

kraften att i frihet vända tillbaka till Gud ...

De gudomliga väsendena som var emot Gud, ville ha en upplösning av alla former som Gud skapat, alltså alla gudomliga väsen, den himmelska naturen och hemortsplaneterna, som andeväsendena lever på. De ville att allt som skapats skulle återföras till urströmmen, ur vilken den Evige skapat andliga, gudomliga och rena former – formbliven, evig, gudomlig lag av kärlek. – Och varför ville de detta? De ville inte vara Guds barn, utan ville själva vara Gud, alle-städes närvarande och skapare ... Som redan nämnts: Kristus har inte utan vidare tagit ifrån oss våra synder. Men Han hjälper oss att klara upp våra synder och att beakta Guds bud och på djupet förstå och använda Hans lära, bergspredikan, för att på detta sätt bli rena och åter vända tillbaka till ursprunget, till den eviga hemvisten ...

Enhetens bön, Fader vår, börjar med

orden: ”Fader vår, som Du är i himmeln, heligt

är Ditt namn. Ditt rike kommer och Din vilja sker, såsom i himmeln, så ock på jorden.”

Detta är ett absolut tal av Jesus Kristus. Därmed

säger Han oss: Du vänder åter tillbaka till Gud genom den evige Faderns verkan, genom Hans

Son, genom frälsningen.

Vi alla går tillbaka till Fadern, som vi har utgått från, för inom var och en av oss finns ett ljust väsen. Detta återvänder till fadershuset. För Gud skapar inga själar, Han skapade ljusväsendet, som finns djupt i själen. Själen renas och luttras och vad träder fram mer och mer? Ljusväsendet visar sig.

Var och en av oss är Guds tempel. Gud bor inom oss. Ju mer vi uppfyller Guds vilja, genom att vi uppfyller Hans lagenliga principer om livet, budorden och lärorna från Jesus, Kristus, desto mer närmar vi oss vår himmelske Fader, desto mer konsekvent går vi hand i hand med

vår Frälsare, bort från återfödelsens hjul, in till ljusriket, till Gud, som har skådat och skapat oss för ur-evighet sedan!

Det är väldigt trösterikt för oss människor, att själen efter jordelivet – såvida man har följt budorden och Guds lagenliga principer – kan påbörja hemresan, för även Kristus utlovade innebördsmässigt: ”I min faders hus finns det många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda en plats åt er? När jag gått bort och berett en plats åt er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ocskå ni skall vara där jag är.” (Joh 14:2)

I hemvisten står alltså rummen tomma; våra andliga familjer väntar på oss. De längtar efter oss; de längtar efter den stora kosmiska enheten i fadershuset. Och fadershuset är Guds oändligt stora rike! Gudskraften strålar mot oss. Därför kom gång på gång profeter och undervisade människorna: ”Vänd om!

Vänd er till Gud. Gud är kärlek. Fadern älskar er.

Han älskar barnet, som Han skapat!”

Det vore ju en grym Gud, om Han skulle bestraffa oss eller skicka oss till den eviga fördömelsen! Men nej, Han är vår Fader, som älskar oss. Endast vi själva kan så att säga fördöma oss. Hur? Genom att vi beger oss till dunkla områden i tillvaron, fjärran från Gud – genom våra egna mörka tankar, ord och verk, som står i motsats till livets lag, till vårt gudomliga arv, som är osjälvisk kärlek. Men även detta självförvållade mörker kommer aldrig att vara evigt, för det finns ingen evig fördömelse! Det finns kanske en lång tillvaro i skugga, såvida vi föredrar skuggorna. Men Gud är ljus! Ljus är kärlek och kärlek är värme – det är Gud, vår Fader! Han är Fader-Moder-Guden. Han älskar oss och kallar på oss. Han sände Sin Son, himmelns Medregent, för att ge oss delkraften av Ur-Kraften, en del av Hans gudomliga arv, så att vi har ett stöd

på vägen hem till evigheten. Och detta stöd

är Kristus, vår Frälsare, frälsningens ljus inom oss ...

Ju renare vi blir, desto ljusare kommer vi att lämna jordelivet när vår stund har kommit, för vi känner att Kristus tar vår hand och leder oss steg för steg in i fadershuset. Då är det slut med inkarnationerna – det går raka vägen tillbaka in i Guds rike!

Utdragen är hämtade ur boken:

Was Ihnen verschwiegen werden sollte:

Reinkarnation

Die Gnadengabe des Lebens

100 S., kart., ISBN 978-3-89201-273-3

Euro 9,80

Gud Helar -

Inom människan verkar en mäktig kraft

Läs boken om hur du kan utveckla denna kraft inom dig och aktivera de självläkande krafterna. Ur inne-hållet: Aktivering av de inre krafterna – Verksam bön – Förberedelse för inströmmandet av de helande krafterna – Våra positiva tankar öppnar kraftens källa inom oss – Förtroende och tillförsikt medför helande, tvivel motsatsen – Det kosmiska människosläktet.

58 s. häft. Best.nr. S309sv. Pris: 45 kr

Jag kom - varifrån?

Jag går - vart?

I denna bok ges svar på de 75 mest ställda frågorna om livet efter döden.

Tex. Vad sker när vi dör? Vad upplever själen, när den lämnar sin kropp? De flesta människor är rädda för att dö, vad kan man göra åt det? Vilka följder har självmord för själen? Karma och reinkarnation och mycket, mycket mer.

62 s. häft. Best.nr. S407sv. Pris: 65 kr.