The last ride ... Efter tjugo år tillsammans offentliggjorde Brooks & Dunn den 10 augusti att de skulle gå delade vägar som duo. En sista turné, ”The Last Rodeo Tour”, och ett sista album, ”#1’s ... and then some” får bilda slutpunkten på en av countrymusikens framgångsrikaste karriärer. Brooks & Dunns storhet ligger mycket i att de har lyckats omfatta de flesta undergenrer till countrymusiken utan att någon gång låta urvattnade: HonkyTonk, Southern Rock, Gospel och smaskiga ballader. Själv har jag samtliga originalalbum i skivhyllan, men för den som inte har hängt med sen början av deras karriär är ”#1’s ... and then some” ett kap, som gärna får kompletteras med ”Steers and Stripes” och ”Red Dirt Road”. Synd bara att de aldrig hann besöka Sverige. Lovande nykomlingar När Darius Rucker, tidigare frontfigur i Hootie and the Blowfish, gjorde solodebut skrev tidningen Varity: ”Country music has a brand new star, and the genre may never be the same”. Det är naturligtvis en överdrift, den gode Darius är inte genrens förste afro-amerikanske stjärna och hans musik är inte revolutionerande. Det är snarare så att han är en av få nykomlingar som känns som en garanti för att countrymusiken inte förlorar kontakten med sina rötter. Bra så! Trygg, men inte tråkig är en bra etikett på plattan. Den musikaliska grundtonen är neo-traditionell, lite åt Brad Paisleys håll, men med en underton av pop och soul. Texterna är vuxna. Det är mer familjeliv än rökiga barer, vilket är mer trovärdigt för en man på fyrtiotvå år. ”Learn To Live” är en bra titel på en platta från en artist som jag vill höra mer av, snart. Chris Young är egentligen ingen nykomling. Efter att ha vunnit Nashville Star 2006 debuterade han med ett hyfsat framgångsrikt självbetitlat album. På album nummer två, med den passande titeln ”The Man I Want To Be”, utan draghjälp från tävlingssegrar men med en hel del erfarenheter i bagaget har han hittat sig själv. Han har en inbjudande baryton och hans kärlek till den traditionella countrymusiken är mer än en läpparnas bekännelse. Han har arbetat med en av Nashvilles bästa producenter, då blir det bra och inte blir det sämre av att han har valt Willie Nelson duettpartner i Waylon Jennings ”Rose In Paradise”. Eller att han visar framfötterna som låtskrivare på flera av plattans spår. Riktigt bra jobbat av en kille som ännu befinner sig på den första delen av tjugoårsåldern. Svenskt Efter ett drygt halvår känner jag mig mogen att kommentera Calaisas album nummer 2, ”Crafton Street”. Under tiden har jag haft nöjet att studera andra skribenters omdömen. Det har handlat mycket om spekulationer: Är det mest
country eller mest folk; är det Crafton Street i Dublin eller någon icke namngiven gata i Nashville som har betytt mest för dem; är det svenska rockproducenter som är bäst på country eller countryproducenter i Nashville. Så här tycker jag: Tjejerna har ånyo gjort en fin skiva någonstans i gränslandet mellan country och modern folkmusik. Det hörs inte att grovarbetet är gjort i Sverige, och den här gången är det ett positivt omdöme. Jag saknar vare sig smuts under naglarna eller en spritanfrätt andedräkt; hela gruppen, producenten och musikerna har gjort ett bra arbete. Bästa låt med countryöronen inkopplade är ”Hitchhiker of Hearts”. Video Senaste DVDn i den utmärkta serien med klassik country från Immortal är en konsert med Merle Haggard som har fått titeln ”Workin’ Man”. Platsen är Cheyenne Saloon, Orlando, Florida, och året 1983. Merle är i högform – han skämtar med musikerna och publiken, och gräver djupt i sin skattkista av hits. Vare sig man gillar hans skarpa samhällskritik eller de swingbetonade numren blir man inte besviken. Ett mycket bra bevis på den countrykultur som har funnits och finns runt Bakersfield i Kailfornien. Snillet spekulerar (?) När jag skriver detta har jag precis röstat i sista omgången i omröstningarna om CMA’s eftertraktade priser. Jag är tyvärr hindrad att tala om hur jag röstade, men jag har inte så mycket att klaga på vad gäller urvalet. Skulle i så fall vara att det är lite tunt med traditionella sångerskor i kategorin ”Female Vocalist Of The Year”. Annars tycker jag mig märka att traditionell musik kan leva och frodas parallellt med de poppigare tongångarna. Några vilda gissningar från min sida är att Brad Paisley kommer att vinna de kategorier som han är nominerad i, med en liten varning för Kenny Chesney och George Strait i ”Entertainer Of The Year”. Jag är vidare säker på Darius Rucker i ”New Artist”, och om Brooks & Dunn inte vinner ”Vocal Duo Of The Year” lovar jag att jag ska cykla från mitt hem i Grästorp till Ginza när det blir sommar och varmt! Mer information hittar ni på: http://www.cmaawards.com/ Youtube-tips Den här killen har koll: http://www.youtube.com/user/onebarton2 Det har den här också :) : http://www.youtube.com/user/Grastorp Ha det så bra, och gläds med mig åt Garth Brooks comeback! Jonas &- Dunn: jonas.ohman@live.se Brooks No 1’s... And then some Rucker Darius: Learn to live 2009 Calaisa: Grafton Street 2009
2CD 257166.... 159 kr CD 214025...... 149 kr CD 199396...... 149 kr