14269 remitteringar 140609 webb by Global Utmaning

Det dolda bist책ndet?

fr책gor och svar om migranters remitteringar

REDIGERAD AV ANDREA MONTI OCH VERONICA NORDLUND

Det dolda bist책ndet? fr책gor och svar om migranters remitteringar REDIGERAD AV ANDREA MONTI OCH VERONICA NORDLUND

Förord DET VAR PÅ VÅRVINTERN 2003 . Jag och mina medarbetare på UD höll på att fullborda arbetet på propositionen om global utveckling. Eftersom jag både var bistånds- och migrationsminister var det inte så konstigt att en av medarbetarna ställde frågan om propositionen borde innehålla något om migrationens utvecklingseffekter. ”Du menar remittances?” frågade någon annan. ”Remittances?” Det var jag själv som undrade. ”Du vet, de pengar som migrantarbetarna skickar hem till sina familjer i hemlandet”, svarade genast någon. ”Det borde vara ganska mycket pengar. Finns det inte ett svenskt ord för det?” frågade jag. Det blev tyst. Till sist svarade någon: ”Sidas chefsekonom brukar använda ordet ”remitteringar.”

Med tiden kom jag att tillsammans med sydafrikanskan Mamphela Ramphele leda en global kommission om internationell migration och där lärde vi oss åtskilligt om remitteringar. Till exempel att de är betydligt större än summan av allt statligt internationellt bistånd, flera hundra miljarder dollar om året. Och gång på gång kom jag tillbaka till det egendomliga i att vi i biståndslandet Sverige talat så litet om detta att vi inte ens hade ett ord för det. Vi fick med ett avsnitt om migrationen i propositionen. En av nyckelmeningarna var att om det var något utvecklingspolitiken kunde göra för de fattiga i världen så vore det att minska kostnaden för att remittera och stärka utvecklingseffekterna av dessa resurser. Globalt har arbetet för att sänka remitteringskostnaderna börjat ge resultat.

Transaktionskostnaderna ligger i snitt på under nio procent idag. De kan bli lägre. Det Globala forumet för migration och utveckling (GFMD) som äger rum i Stockholm denna månad är den svenska regeringens tillfälle att driva på för att migrationen och remitteringarna ska lyftas inte bara inom den svenska politiken för global utveckling utan även på den internationella utvecklingsagendan efter 2015. På Global Utmaning har vi sedan 2009 verkat för att synliggöra remitteringarna och människorna som skickar dem – Sveriges kanske bästa biståndsarbetare. Med den här skriften knyter vi ihop fem år av forskning, kunskapsspridning och policyverksamhet på remitteringsområdet. Det är ett arbete som har burit frukt och under det senaste året har den svenska regeringen presenterat ett antal välkomna åtgärder för att uppmärksamma remitteringarna och sänka avgifterna för att skicka pengar utomlands. Men fortfarande behövs konkreta insatser för att stärka remitteringarnas utvecklingsbidrag. Det är min förhoppning att det svenska ordförandeskapet i det Globala forumet för migration och utveckling inte blir slutet utan början på en fortsatt dialog mellan regeringsföreträdare, betaltjänstföretag och diasporarepresentanter, nationellt och internationellt, om detta för svenskarna fortfarande så obekanta fenomen: remitteringar. Stockholm, maj 2014 Jan O Karlsson, styrelseledamot Global Utmaning, f.d. migrations- och biståndsminister.

Innehåll Inledning – Varför en bok om remitteringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7

Del 1: Vad, vem, hur och varför? Vad är remitteringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Är remitteringar ett nytt fenomen? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Hur stora är de globala remitteringsflödena? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 Vilka är de stora mottagarna och sändarna av remitteringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Hur definieras remitteringar i statistiken? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 Remitterar män mer än kvinnor? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Hur remitterar man och vad kostar det? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 Kan vi vara säkra på att remitteringar bidrar positivt till ekonomisk utveckling? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 Går remitteringar till långsiktigt hållbar utveckling eller onödig konsumtion? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 Påverkar remitteringar tillgång till utbildning och sjukvård? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 Kan regeringar styra hur remitteringar används för att en större del ska gå till långsiktiga investeringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 Vilka är de makroekonomiska effekterna av remitteringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Kan remitteringar ersätta det offentliga biståndet? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28

Del 2: Berättelser Lisa Pelling: Remitteringars pris . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Remitteringar som hushållsstrategi i Etiopien – samtal med Lisa Andersson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Charlotta Hedberg: Remitteringar som bär? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Lisa Åkesson: Remitteringar, invandringsrestriktioner och ojämlikhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Per Fröberg: Skicka pengar hem – mer än till mat och öl . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Charles Woolfson: Remitteringar till Baltikum – hållbara även på längre sikt? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 Remitteringar på EU-nivå – samtal med Iñigo Moré . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 Adela Poprzenovic: När den som får blir den som ger . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61

Del 3: Remitteringar från Sverige Vad vet vi om remitteringar från Sverige? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66 Röster om att remittera från Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 Remitteringar i svensk politik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 Konsumentverket: Hur en svensk myndighet jobbar med att sänka kostnaderna för remitteringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Avslutande ord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

Inledning – Varför en bok om remitteringar? DET ÄR krångligt att prata om remitteringar på

svenska. Många tvekar inför att använda ordet, vet att det i samma andetag som det används också måste definieras. Begreppet remitteringar eller några av dess lika okända svenska synonymer (remissor, remittenser) får fem sökresultat på DN.se och tretton på SvD.se, medan sidor som The Guardian och New York Times har tusentals sökresultat på den engelska motsvarigheten ’remittances’. Detta trots att Sverige är ett land där både bistånds- och migrationsfrågor konstant förekommer i samhällsdebatten. Att något är okänt är kanske inte i sig skäl nog att skriva en bok om det. Remitteringar är trots allt privata angelägenheter. Varför ska vi bry oss om hur människor väljer att spendera sina egna intjänade pengar? Ett standardsvar på den frågan brukar lyda: därför att remitteringar till utvecklingsländer uppgår till omkring tre gånger det samlade statliga biståndet. Det är ett konstaterande som tål att upprepas, och ett effektivt sätt att illustrera omfattningen av det ekonomiska bidrag till utvecklingsländerna som de internationella migranterna står för. Men det kan också vara missvisande att ständigt jämföra remitteringar med bistånd. Flödena är komplement till varandra, inte substitut. Lika viktigt som att prata siffror och statistik är att se till de som skickar och tar emot remitteringar. I båda ändar av en

remitteringskanal påverkas levnadsförhållanden. Vilka är dessa biståndsdebattens doldisar, människorna som genom att korsa en landsgräns plötsligt blir utvecklingspolitiska aktörer bara genom att då och då skicka hem en slant till familjen som stannat kvar? Remitteringar är ett av de tydligaste exemplen på hur migration är intimt förknippat med samhällsutveckling. Att okritiskt hylla remitteringar som det nya utvecklingsmantrat riskerar däremot att dölja de många gånger svåra förhållanden migranter lever under och behovet av mer strukturella förändringar. Den här skriften ska inte läsas som ett uppslagsverk. Den internationella forskningen om remitteringar har ökat lavinartat sedan början av 2000-talet. Ofta når den motstridiga resultat. Kunskapsläget om remitteringar låter sig inte enkelt sammanfattas. Den här skriften syftar istället till att väcka nyfikenhet, belysa aktuella politiska och sociala aspekter av remitteringar och uppmuntra till diskussion. Skriften är indelad i tre delar. I del I besvaras några av de vanligaste frågorna om remitteringar. Vi tittar översiktligt på remitteringarnas omfattning, utvecklingseffekter och kopplingar till bistånd och makroekonomiska tendenser, liksom vilka det är som remitterar och hur.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

I del II ger åtta svenska och internationella forskare och experter utifrån sina studier och erfarenheter sin bild av remitteringars betydelse för samhällens utveckling i spridda delar av Europa, Afrika, Latinamerika och Asien.

mikrofinanslån, berättar om hur remitteringar i Centralamerika har kommit att användas för mer än bara daglig konsumtion och föreslår sätt som svenskt bistånd skulle kunna stärka remitteringarnas utvecklingsvinster.

LISA PELLING, Utredningschef på Arena Idé, skri-

CHARLES WOOLFSON, professor vid REMESO,

ver om remitteringars emotionella pris och om risken för kunskapsflykt då högutbildade migranter lämnar ett land, och menar att lösningen är att skapa förutsättningar för friare migration.

Linköpings universitet, diskuterar vikten av remitteringar i de baltiska länderna i kölvattnet av den globala finanskrisen, men understryker samtidigt deras kortsiktighet och risken för ett beroende av flöden som till slut ebbar ut.

LISA ANDERSSON, OECD Development Cen-

tre, berättar utifrån fältstudier i Etiopien om hur möjligheten att låta en familjemedlem migrera och skicka hem pengar är begränsad för fattigare familjer men att spridningseffekter uppstår genom att remitteringar förs vidare inom landet och utanför den egna familjen.

IÑIGO MORÉ, grundare av organisationen Remesas.org, belyser omfattningen av de inomeuropeiska remitteringarna, där en stor andel av pengarna går till unionens fattigare medlemsstater, och skriver om behovet av att samordna den europeiska politiken därefter.

CHARLOTTA HEDBERG, docent i kulturgeografi

ADELA POPRZENOVIC har gjort fältstudier om

vid Stockholms universitet, skriver om hur bärplockning i Sverige bland thailändska bönder på samma gång kan ses som exploatering och människohandel och som en relativt hållbar, global hushållsstrategi.

remitteringars betydelse i Kroatien. Hon berättar om hur Kroatiens inträde i EU medförde ett ökat intresse för remitteringarna till landet och om sina personliga erfarenheter av att gå från mottagare till sändare av remitteringar.

LISA ÅKESSON, docent i antropologi vid Göteborgs Universitet samt senior forskare på Nordiska Afrikainstitutet, diskuterar sambandet mellan remitteringar och ojämlikhet utifrån sin forskning i Kap Verde, där förändrade migrations- och familjemönster har kommit att påverka spridningen av remitteringar.

I den avslutande delen, del III, diskuteras remitteringar från Sverige. I det här avsnittet sammanställs kunskap om människorna som remitterar från Sverige, och om den politik som förs på remitteringsområdet. Sex personer med varsin egen unik migrationshistoria berättar om hur remitterandet blev en del av deras vardag och om vilka problem som de tror att remitteringar kan och inte kan lösa. Olika aspekter på den svenska politiken

PER FRÖBERG, som arbetar med finansiering av

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

kring remitteringar diskuteras och en intervju med Konsumentverket ger ett konkret exempel på hur en svensk myndighet arbetar med frågan om remitteringar. Få svenskar är bekanta med ordet remitteringar. Kanske är vi i Sverige ovanligt dåliga på att ta till oss betydelsen av migranters band till andra länder. Kanske har den relativa frånvaron av behovet att försörja våra föräldrar på ålderns höst eller spara för våra barns skolgång gjort oss blinda för den typen av sociala skyldigheter hos andra. Kanske har vi vant oss vid att se ”invandraren” som ett offer i behov av vårt stöd, snarare än någon som själv förmedlar stöd till andra. Eller så har vi bara lite svårt att ta till oss idén om att småskaliga penningförsändelser kan utgöra en kraft förmögen att lyfta miljoner ur fattigdom.

Remitteringar är ingen quick-fix, inte någon universallösning för utveckling. Pressen att remittera väger ofta tungt på migranters axlar, med konsekvenser för både integration och levnadsstandard. Men för att maximera remitteringarnas potential att förändra krävs det att vi diskuterar, problematiserar, mäter och analyserar. Att sätta ord på saker är att synliggöra dem, att kunna börja prata om dem. Vi vill med den här skriften sprida kännedom om remitteringar och bredda diskussionen. Vi vill uppmärksamma hur remitteringar är en viktig del i de transnationella relationer människor upprätthåller i samband med internationell migration och hur de används av människor som ett sätt att hantera globala ojämlikheter.

Låt oss prata om remitteringar. Stockholm, maj 2014 Veronica Nordlund och Andrea Monti

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

del 1.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

Vad, vem, hur och varför? En hushållsstrategi för att klara vardagen? Ett universalmedel för fattigdoms bekämpning? Ett sätt att utjämna globala ojämlikheter? Remitteringar är ett relativt nytt begrepp för ett gammalt fenomen. Det behöver inte handla om något märkvärdigare än en banköverföring eller några sedlar i ett kuvert. Ändå lyfts remitteringarna gång på gång fram som den mest handgripliga kopplingen mellan migration och utveckling. Pengar som migranter skickar till anhöriga mellan och inom länder är en företeelse som har kommit att revolutionera synen på den globala migrationens utvecklingsbidrag. Men vad är då remitteringar? Vilka är det som skickar och tar emot remitteringar? Hur går det till? Och kan man verkligen säga att remitteringar leder till utveckling? I det här avsnittet besvaras tretton vanliga frågor om remitteringar.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

» … om man anser att världen är ojämlik och att de rika borde göra mer för att hjälpa de fattiga, då skulle fri internationell migration vara nästa frontlinje i kampen för global ekonomisk rättvisa. « – Philippe Legrain*

1. Vad är remitteringar? DEN ENKLASTE betydelsen av remitteringar är helt enkelt penningförsändelser. Begreppet är starkt kopplat till internationell migration och oftast används det för att beskriva de pengar som migrantarbetare skickar hem till släkt, anhöriga och olika gemenskaper i deras ursprungsländer. Men även andra migrantgrupper remitterar, och pengarna behöver inte nödvändigtvis gå till avsändarnas ursprungsländer. Pengar remitteras även inom länder av människor som migrerat utan att korsa någon nationsgräns. Begreppet remitteringar kan användas för att beskriva överföringar av pengar från både individer och grupper. Kollektiva remitteringar brukar det kallas när föreningar eller andra gemenskaper av människor går samman för att tillsammans skicka pengar till lokala projekt, som till exempel upprustning av skolor eller byggande av vägar, i ett gemensamt ursprungsland.

Remitteringar kan förutom pengar och varor även vara de kunskaper, värderingar och normer som migranter för med sig från ett land till ett annat. Dessa aspekter kallas ofta för sociala remitteringar.

I migrationsprocessen omförhandlas identiteter, beteenden och idéer. Människors sociala kapital – summan av de resurser som de får tillgång till genom sina sociala nätverk – förändras. De sociala remitteringarnas bidrag är inte alla gånger konstruktivt, men de bidrar bland annat till att viktig kunskap får spridning, att nya handelsrelationer etableras och att människors sociala nätverk växer, både i de länder migranterna kommer ifrån och i de länder de kommer till. Texterna i den här boken handlar framförallt om remitteringar i ekonomisk bemärkelse. De handlar om hur remitteringar används som en hushållsstrategi för att förbättra familjers ekonomiska situation och utjämna globala ojämlikheter. Liksom andra ekonomiska flöden både påverkar och påverkas remitteringar av sociala strukturer och maktrelationer. I berättelserna i denna bok får vi läsa om remitteringarnas kopplingar till integration, förändrade migrationsmönster och familjestrukturer, och om de tankar och känslor som är förknippade med att sända och ta emot pengar.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

2. Är remitteringar ett nytt fenomen? NEJ. I bred bemärkelse lär remitteringar ha före-

kommit lika länge som människor har migrerat och upprätthållit relationer med personer på andra platser. Band mellan migranter och deras ursprungsländer har alltid funnits. Amerikabreven från de över en miljon svenskar som utvandrade till Amerika i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet innehöll inte sällan en summa pengar, även om pengarna som skickades på den tiden betecknades med andra namn (typiskt sett ”remissor”). De amerikafarare som så småningom återvände till Sverige hjälpte till att föra över värderingar, idéer och kunskap från USA till Sverige. Överföringar från emigranter i USA till Sverige på den tiden kan jämföras med överföringar från Sverige idag. Det finns dock en avgörande gradskillnad:

med dagens kommunikationsmedel och billiga resor kan migranter hålla mycket tätare kontakt med sina ursprungsländer. Att vi idag pratar om remitteringar på ett sätt som vi inte gjorde för tjugo, femtio eller hundra år sedan beror till stor del på att remitteringarnas omfattning ökat dramatiskt sedan 1990-talet. Ökad internationell migration, snabbare och billigare kommunikationsmedel, en växande världsekonomi och ett större utbud av mobiltelefoni- och finansiella tjänster över hela världen har tillsammans bidragit till att remitteringsflödena till världens utvecklingsländer fyrdubblats sedan år 2000 (enligt Världsbankens uppskattningar). Remitteringarna har vuxit så stora att deras bidrag till ekonomisk utveckling inte längre går att ignorera.

FRÅGA 1-2: LÄS MER Castles, S. & Miller, M. J., 2009. The age of migration: international population movements in the modern world. 4. uppl. Basingstoke: Palgrave Macmillan Goldring, L. 2003, Re-thinking remittances: social and political dimensions of individual and collective remittances. Centre for Research on Latin America and the American Countries (CERLAC), York University Levitt P & Lamba-Nieves D., 2011. Social remittances revisited. Journal of Ethnic Migration Studies 37:1–22 *Citatet ovan kommer från:Legrain, P. 2013, Invandrare: vi behöver dem. Stockholm: Fores/Ivrig, s 51

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

3. Hur stora är de globala remitteringsflödena? VÄRLDSBANKEN UPPSKATTAR att samman-

lagt 519 miljarder dollar remitterades under 2012. Av dessa förväntas 389 miljarder ha gått till länder som Världsbanken klassar som utvecklingsländer. Remitteringarna till utvecklingsländer uppgår idag till en summa omkring tre gånger större än världens samlade officiella bistånd (enligt OECD DAC:s definition). Den senaste prognosen för 2013 uppskattar att remitteringarna ökade med ungefär sex procent jämfört med 2012, vilket skulle betyda att remitteringarnas samlade värde under 2013 för första gången översteg Sveriges BNP (ca 527 miljarder dollar under 2012). Den verkliga storleken på remitteringsflödena är troligtvis mycket större. Människor som skickar pengar mellan länder gör det både genom formella och informella kanaler. Informella kanaler används framförallt i länder där tillgången till ett formellt bankväsende är begränsad. En stor del av remitteringarna syns därför inte i statistiken. Det är i praktiken omöjligt att vet hur stora de informella

flödena är och uppskattningarna varierar rejält. 2005 konstaterade den Globala kommissionen om internationell migration (GCIM) i sin rapport till FN:s generalsekreterare att de informella flödena kunde vara omkring dubbelt så stora som de siffror som rapporteras av Världsbanken. Världsbankens statistik som bygger på länders betalningsbalansstatistik missar också helt de interna remitteringarna, det vill säga de pengar som remitteras inom länder. Remitteringar blir en allt viktigare källa till inkomst från utlandet, speciellt för fattigare länder. Redan i mitten av 90-talet gick remitteringarna till utvecklingsländer om det globala utvecklingsbiståndet. Remitteringarna fyrdubblades i volym mellan åren 2000-2013 och förväntas fortsätta öka även de kommande åren, i nästan alla regioner världen över. År 2016 beräknas de rapporterade globala remitteringarna överstiga 700 miljarder dollar. Av dessa förväntas 540 miljarder dollar gå till utvecklingsländer. Se figur 1 för en jämförelse av remitteringarnas volym i förhållande till bistånd och utländska investeringar.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

Figur 1. REMITTERINGAR TILL UTVECKLINGSLÄNDER I FÖRHÅLLANDE TILL BISTÅND OCH UTLÄNDSKA INVESTERINGAR

MILJARDER USD 700

600

500

UTLÄNDSKA DIREKTINVESTERINGAR REMITTERINGAR

400

FINANSIELLA INVESTERINGAR OFFICIELLT BISTÅND (ODA)

300

200

100

ÅR 1990 1995 2000 2005 2010 2015

Källa: Ratha, D., Eigen-Zucchi, c., Plaza,s., Wyss, H. & Yi, S., 2013. Migration and Remittance Flows: Recent Trends and Outlook, 2013-2016. Migration and Development Brief 21. Migration and Remittances Team, Development Prospects Group.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

4. Vilka är de stora mottagarna och sändarna av remitteringar? DE STÖRSTA mottagarna av remitteringar är

folkrika medelinkomstländer som Indien, Kina, Filippinerna och Mexiko. Länderna i östra och södra Asien mottog lejonparten av remitteringarna som skickades i världen 2012: 214 miljarder dollar, jämfört med de 30 miljarder dollar som gick till Afrika söder om Sahara. Men i många mindre och fattigare länder utgör remitteringar en större del av landets inkomster. I Tadjikistan motsvarade remitteringarna 48 procent av landets BNP år 2012, pengar som framförallt skickades från migrantarbetare i Ryssland. Figur 2 visar de största mottagarna av remitteringar, i absoluta tal och i förhållande till BNP. (En tabell över de största sändarländerna finns i del II av denna skrift – se figur 3) Hur mycket som remitteras från ett land till ett annat är starkt kopplat till upparbetade migrationsmönster: hur många migranter som befinner sig i ett visst land, deras ekonomiska situation i det landet

och deras fortsatta kopplingar till ursprungslandet är alla avgörande för remitteringarnas storlek. Därför kan till exempel den långa traditionen av migration från Latinamerika och Karibien till USA ses som en av orsakerna till att tre fjärdedelar av remitteringarna till länderna i denna del av världen kommer från människor i USA, och i förlängningen varför dessa remitteringar är extra känsliga för USA:s ekonomiska svängningar. Men remitteringarna går inte endast från rikare till fattigare länder. En stor del av den globala migrationen sker mellan fattigare länder i syd, genom att människor helt enkelt korsar närmaste gräns. Omkring hälften av migranterna från utvecklingsländer arbetar i andra närliggande utvecklingsländer och mellan 10-30 procent av de globala remitteringsflödena uppskattas komma från utvecklingsländer. Dessa så kallade syd-syd remitteringar bedöms vara särskilt viktiga för länderna i Afrika söder om Sahara.

FRÅGA 3-4: LÄS MER Ratha, D., Eigen-Zucchi, c., Plaza,s., Wyss, H. & Yi, S., 2013. Migration and Remittance Flows: Recent Trends and Outlook, 2013-2016. Migration and Development Brief 21. Migration and Remittances Team, Development Prospects Group. Global Commission on International Migration, 2005. Migration in an interconnected world: New directions for action. Report Of The Global Commission On International Migration Malik, K., 2013. Human Development Report, 2013. The Rise of the South: Human Progress in a Diverse World, United Nations Development Programme (UNDP) För Världsbanken senaste data över remitteringar, se ”Migration & Remittances Data” på http://go.worldbank.org/092X1CHHD0

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

Figur 2. DE TIO STÖRSTA MOTTAGARNA AV REMITTERINGAR

INDIEN 71 KINA 60 FILIPPINERNA 26 MEXICO 21 NIGERIA 21 EGYPTEN 20

MILJARDER USD, 2013E

BANGLADESH 15 PAKISTAN 15 VIETNAM 11 UKRAINA 9

TAJIKISTAN KIRGIZISTAN

48 31

NEPAL

LESOTHO

MOLDAVIEN

ARMENIEN

HAITI

SAMOA

LIBERIA

LIBANON

% AV BNP, 2012

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

5. Hur definieras remitteringar i statistiken? DET ÄR komplext att mäta remitteringar, inte minst

eftersom de kan definieras på så många olika sätt. Världsbankens statistik bygger till största delen på Internationella valutafonden IMF:s årliga betalningsbalansstatistik för världens länder. Under 2013 började Världsbanken rapportera remitteringar enligt IMF:s senaste manual för betalningsbalansstatistik (BPM6) som anger att länder bör utgå ifrån två huvudkategorier när de samlar in och rapporterar remitteringsdata: Compensation of employees och Personal transfers. Compensation of employees är de löner som arbetsgivare i ett land betalar ut till anställda som är stadigvarande bosatta i ett annat land, till exempel temporära arbetskraftsmigranter eller svenska medborgare bosatta utomlands med svenska arbetsgivare. Personal transfers är privata

överföringar mellan hushåll i olika länder, oavsett om de pengar som skickas kommer från arbetsinkomster eller andra typer av inkomster, och oavsett vilken relation hushållen har till varandra eller varför överföringen görs. Personal transfers är en bred kategori som bland annat innehåller det som tidigare kallats för workers’ remittances och migrants’ transfers, överföringar där man utgick ifrån att sändaren var migrant, något som i praktiken ofta var svårt att bevisa och därför försvårade datainsamlingen. Världsbanken förlitar sig dock inte helt och hållet på IMF:s data utan gör också uppskattningar utifrån egna källor och rapporter från enskilda länders centralbanker och statistikbyråer.

FRÅGA 5: LÄS MER: International Monetary Fund, 2009. Balance of Payments and International Investment, Position Manual, 6:e upplagan, s. 210-211, 272-277

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

6. Remitterar män mer än kvinnor? INTE NÖDVÄNDIGTVIS. Kvinnors migration ut-

gör närmare hälften av den globala migrationen. Efterfrågan på kvinnlig arbetskraft har ökat sedan 1960-talet, framförallt inom lågbetalda arbeten i den hushållsnära sektorn, i till exempel Mellanöstern och östra Asien. Från att framförallt ha migrerat i samband med familjeåterförening så har det blivit allt vanligare för kvinnor att migrera för att arbeta. Internationella studier kommer med delvis motstridiga uppgifter vad gäller mäns och kvinnors remitteringar. Generellt sett skickar kvinnor mindre summor än män, men oftare och mer regelbundet, vilket gör att de i högre grad påverkas av höga avgifter för att sända pengar. Kvinnor remitterar i regel en större andel av sin inkomst och gör det också under längre perioder, visar studier av bland andra International Organization for Migration, IOM. Medan män oftare skickar pengar till sin partner

skickar kvinnor oftare till den person som tar hand om deras barn. I flera länder är en majoritet av mottagarna kvinnor, inte sällan änkor och äldre mödrar som har svårt att försörja sig själva. Kvinnor som mottar remitteringar spenderar dem i högre grad än män på hushållets dagliga behov, som barnens utbildning och hälsa, medan män spenderar mer pengar på konsumtionsvaror. Då återvändandegraden är högre bland män än kvinnor som migrerat så tyder en del på att mer långsiktiga investeringar i företag och projekt är vanligare bland män. Vilka som tar emot och bestämmer över hur remitteringarna används avgörs i hög grad av samma samhällsstrukturer som ligger till grund för de bakomliggande migrationsmönstren. Det går därför inte att enkelt säga huruvida remitteringar, vare sig för sändarna eller mottagarna, stärker kvinnors ekonomiska beroende eller, tvärtom, ger dem ökat ekonomiskt inflytande.

FRÅGA 6: LÄS MER International Organization for Migration, IOM, har skrivit ett informationsblad om kvinnors remitteringar: ”Gender, Migration and Remittances”, som går att hitta på IOM:s hemsida, www.iom.int Lopez-Ekra, S., Aghazarm, C., Kötter, H. & Mollard, B., 2011. ”The impact of remittances on gender roles and opportunities for children in recipient families: Research from the International Organization for Migration”, Gender & Development, 19(1): 69-80

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

7. Hur remitterar man och vad kostar det? MÄNNISKOR REMITTERAR pengar på en mängd

olika sätt. Kontantlösa betaltjänster för överföringar av pengar mellan länder tillhandahålls av de flesta banker och många postkontor. Genom olika typer av betaltjänstleverantörer, så kallade MTO:s (Money Transfer Operators), kan även personer utan tillgång till bankkonton både skicka och ta emot pengar. Ny teknik har möjliggjort överföringar online och via kreditkort, men även mobila betalningar, som inte kräver tillgång till vare sig bankkonton eller internetuppkoppling. Men trots det växande utbudet av betaltjänster går en stor del av remitteringarna världen över via personliga kontakter. Människor skickar pengar till anhöriga med folk de känner, eller tar med sig när de själva är på besök. Höga kostnader för att remittera genom formella kanaler och lågt förtroende för det formella bankväsendet i många länder är viktiga förklaringar till detta. I delar av världen har stora, kontantbaserade informella nätverk vuxit fram för att förmedla pengar mellan länder och regioner. Ett exempel på ett sådant system är hawala, som används för remitteringar till och inom många länder i mellanöstern, norra Afrika och Afrikas horn. Systemet är i hög grad tillitsbaserat (även om det blivit gradvis mer och mer formaliserat) och bygger på att ett stort antal hawala-agenter, så kallade hawaladars, genomför kontanta utbetalningar utan att någon

egentlig transaktion mellan länder skett på förhand. Istället löses skulderna i efterhand genom betalningar i motsatt riktning, överföringar av varor, banköverföringar eller andra typer av affärsuppgörelser. System som hawala möjliggör för människor utan tillgång till formella banktjänster att skicka och ta emot pengar och är mycket viktiga i regioner där människor saknar tillgång till en utbyggd finanssektor. Den genomsnittliga kostnaden för att remittera ligger idag på omkring 8,5 procent världen över, enligt Världsbankens uppskattningar. I vissa viktiga remitteringskorridorer är kostnaden dock betydligt högre. Sydafrika är det dyraste G20-landet att skicka hem pengar från, med ett snitt på närmare 20 procent av det remitterade beloppet. Detta är olyckligt, inte minst för att stora delar av remitteringarna från Sydafrika går till länder söder om Sahara som hör till jordens fattigaste. Kostnaderna för att remittera pengar har sjunkit globalt under senare år. Denna utveckling tros dock ha hämmats något av skärpt internationell lagstiftning mot penningtvätt och terrorfinansiering, som försvårat konkurrensen på remitteringsmarknaden genom höjda krav på kontroller när pengar skickas mellan länder. Lagstiftningen har bland annat slagit hårt mot aktörer inom hawala-system, och medför vissa svårigheter för utvecklandet av nya

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

teknologier och sänkta remitteringskostnader. Sedan några år tillbaka driver Världsbanken det så kallade 5x5-objektivet som syftar till att åstadkomma en femprocentig minskning (från tio till fem procent) i globala remitteringskostnader på fem år.

Målsättningen har antagits av G8- och G20-länderna och Världsbanken uppskattar att man genom att sänka remitteringskostnaderna med fem procent skulle kunna frigöra 16 miljarder dollar årligen i utvecklingsfinansiering.

FRÅGA 7: LÄS MER Buencamino, L. & Gorbunov, S., 2002. Informal Money Transfer Systems : Opportunities and Challenges for Development Finance, Discussion Paper of the United Nations Department of Economic and Social Affairs, November 2002. Paice, E., 2014. “Somali money matters – an update on the remittances saga.” Inlägg publicerat på Africa Research Institutes blogg, den 17 januari 2014 på www.africaresearchinstitute.org Plaza, S. 2014. ”Anti-Money Laundering Regulations: Can Somalia survive without remittances?” Inlägg på Världsbankens blogg People Move – A blog about migration, remittances and development, www.blogs.worldbank.org den 11 februari 2014 Världsbanken Payment Systems Development Group, 2014. ”Remittance prices worldwide: An analysis of trends in the average total cost of migrant remittance services.” The World Bank: Washington DC. issue no. 9, march 2014. För aktuella priser i viktiga remitteringskorridorer och ytterligare resurser, se Världsbankens websida ”Remittances prices worldwide” på http://remittanceprices.worldbank.org/

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

8. Kan vi vara säkra på att remitteringar bidrar positivt till ekonomisk utveckling? LÄNGE ANSÅGS migration vara negativt för ett lands utveckling. Inom forskningen dominerade åsikten att utvandring riskerade att dränera utvecklingsländerna på deras viktigaste resurser: sina mest företagsamma, initiativrika och ofta bäst utbildade invånare. Benämningen “brain drain” användes för att beskriva den förlust av mänskliga resurser som man menade att internationell migration kunde leda till. Dessutom ansåg man att migration kunde skapa ett osunt beroende av de pengar som emigranterna skickade hem. Dessa remitteringar investerades inte i utveckling, argumenterade man, utan slösades bort på kortsiktig, inflationsdrivande konsumtion: på importerade TV-apparater och andra statusprylar.

Den negativa syn som länge präglade forskningen om remitteringar gav vika på allvar på 1990-talet. Dels berodde det på att man började uppmärksamma remitteringsflödenas storlek, dels på att ett antal empiriska undersökningar publicerades som kunde visa att remitteringar bidrar till utveckling och fattigdomsminskning. Från att avfärdas som i bästa fall irrelevanta och värsta fall till och med skadliga för utveckling blev remitteringar något att ett nytt ”utvecklingsmantra” under 1990-talet.

Remitteringar har i olika studier kopplats till mängder av olika utvecklingsvinster. Till att börja med är de direkt fattigdomsreducerande i de familjer som mottar dem. År 2005 visade forskarna Adams och Page efter en genomgång av data kring migration, remitteringar, ojämlikhet och fattigdom från 71 utvecklingsländer, att om inkomsterna från remitteringar i ett givet land ökade med tio procent per capita skulle andelen människor som lever i fattigdom minska med 3,5 procent. I länder där det är svårt för människor att få lån kan remitteringar göra det möjligt att finansiera nya företag. Remitteringar har kopplats till förbättrad tillgång till de formella finansiella systemen, bland annat har forskning av Manuel Orozco i Latinamerika visat att hushåll som tar emot remitteringar har bankkonton i högre utsträckning än andra hushåll. Ökad användning av formella banktjänster är i sin tur kopplad till betydande utvecklingsvinster, särskilt om mottagaren av remitteringar samtidigt får möjlighet att skaffa sig bättre finansiella kunskaper. Det är framförallt i länder med relativt underutvecklade finanssystem som remitteringar har gått att koppla till ökad tillväxt, eftersom remitteringarna där utgör en viktig alternativ källa till finansiering i brist på exempelvis banklån. Samtidigt verkar

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

välfungerande institutioner vara avgörande för att remitteringarna ska kunna bidra till utveckling även på längre sikt. En rimlig slutsats av de senaste årens forskning är att remitteringar har en stor potential att bidra till utveckling. Remitteringar löser inte alla problem utan kan också skapa problem. Remitteringar har i vissa

länder gått att koppla till inflation och korruption. Andra studier har visat på minskad sysselsättning i en del av de hushåll som tar emot pengarna. Ytterligare en kritik är att de högt ställda förväntningarna på utvecklingspotentialen i remitteringarna placerar ett orimligt tungt ansvar för ett lands utveckling på migranters axlar – ett ansvar som många menar egentligen borde vara statens.

9. Går remitteringar till långsiktigt hållbar utveckling eller onödig konsumtion? EN VANLIGT förekommande kritik mot remitte-

ringarna är att de sägs gå till ”onödig” konsumtion snarare än till långsiktigt produktiva investeringar. Detta är en sanning med modifikation då det finns studier som visar att remitteringar i högre utsträckning än andra typer av inkomster investeras i såväl hälsa och utbildning som nya företag. När människor i rika länder avfärdar fattigare människors konsumtion som onödig framstår det lätt som hyckleri. Även där remitteringar används till att bekosta konsumtionsvaror innebär det en direkt höjd levnadsstandard för mottagarna, som på detta sätt får

råd att till exempel bo och äta bättre, vilket också påverkar den allmänna hälsan. Remitteringarna bidrar till ökad efterfrågan på varor genom att öka mottagarnas köpkraft. Genom köp av lokala varor och tjänster eller genom att pengar skickas vidare inom landet kan remitteringar få spridningseffekter, och bidra till ökat investerande i senare led. Köp av kapitalvaror kan dessutom ses som en typ av sparande i länder med underutvecklade banksystem. På platser där trygga sparformer eller goda investeringsmöjligheter saknas kan det rent av vara negativt att försöka uppmuntra till ökat sparande eller investerande.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

10. Påverkar remitteringar tillgång till utbildning och sjukvård? I MÅNGA LÄNDER i världen ersätter pengaöver-

föringar inom familjen olika typer av socialförsäkringar. De som jobbar försörjer de som går i skolan eller på universitetet, och de kan i sin tur förvänta sig att bli försörjda av de yngre generationerna när de inte längre kan arbeta. Dessa överföringar mellan generationer, mellan friska och sjuka, mellan arbetsföra och barn och äldre, omvandlas till remitteringar när en familjemedlem migrerar. I avsaknaden av ett utbyggt välfärdssystem kan remitteringar vara avgörande för om en familj kan skicka sitt barn till skolan eller om en släkting får livsavgörande vård eller medicin. Hushåll som tar emot remitteringar har i olika studier visats ha lägre mödra- och spädbarnsdödlighet och investera mer i hälsa och utbildning än andra jämförbara hushåll. Med remitteringar kan människor få råd till hälsa och utbildning, men det betyder inte automatiskt att sjukvården eller utbildningssystemet i ett land påverkas. Även om det finns fall där kollektiva remitteringar har riktats till exempel mot uppbyggnaden

av en skola eller inköp av sjukhusmateriel, kan remitteringar aldrig ersätta ett fungerande utbildnings- och hälsosystem. Strukturella utvecklingshinder som finns i ett land: korruption, brist på infrastruktur, eller fungerande skolor påverkar även migranternas förmåga att med remitteringar bidra till utveckling. Samtidigt som människor får råd till sjukvård, utbildning och en bättre levnadsstandard, är migrationsprocessen bakom remitteringsflödena kopplad till andra hälsoeffekter. Ett exempel är den psykiska stress det medför när barn och föräldrar tvingas att leva åtskilda för att föräldrarna ska kunna skicka hem pengar för att finansiera exempelvis barnens skolgång. Unga tjejer får ofta ett mycket stort ansvar för de yngre barnen i familjen och studier har funnit en förhöjd risk för avhopp från skolan, tidiga graviditeter och kriminalitet bland barn till migrerade föräldrar. Så även när det materiella välbefinnandet ökar kan det uppstå sociala kostnader kopplade till migrationen.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

FRÅGA 8-10: LÄS MER Adams, R. H. Jr., och Page, J. 2005. “Do international migration and remittances reduce poverty in developing countries?” World Development 33 (10):1645–1669 Amuedo-Dorantes, C. och Pozo, S. 2006. “Remittance Receipt and Business Ownership in the Dominican Republic.” World Economy 29 (7): 939–956 De Haas, H. 2005. “International Migration, remittances and development: Myths and facts”, Third World Quarterly, 26(8): 1269-1284 De Haas, H. 2010. “Migration and Development: A Theoretical Perspective”, International Migration Review 44(1): 227-264 Castillo, N., Romei, L., och Orozco, M. 2010. Toward financial Independence: Financial literacy for remittance senders and recipients. Washington, D. C.: Inter-American Dialogue Giuliano, P., Ruiz-Arranz, M., 2009. “Remittances, financial development, and growth”, Journal of Development Economics, 90(1): 144-152 Fagen, P. W., och Bump, M. N. 2006. Remittances in Conflict and Crises: How Remittances Sustain Livelihoods in War, Crises, and Transitions To Peace. New York: International Peace Academy, International Peace Institute Kapur, D. 2004. “Remittances: The new development mantra?” G-24 Discussion, Paper No.29. Geneva: UN Conference on Trade and Development Orozco, M. 2004. Remittances to Latin America and the Caribbean: Issues and Perspectives on Development.Washington, D.C.: Organization of American States Ratha, D., 2013. ”Impact of Remittances on Economic Growth and Poverty Reduction” Migration and Policy Institute, Policy Brief Nr. 8

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

11. Kan regeringar styra hur remitteringar används för att en större del ska gå till långsiktiga investeringar? REMITTERINGAR ÄR människors privata och egna förtjänade pengar. Att anta att någon annan än sändarna och mottagarna av remitteringarna själva vet hur remitteringarna bäst ska användas är vanskligt. Regeringar har ingen större rätt att styra över hur människors remitterade medel förbrukas än de har över hur människor väljer att spendera sina löner eller lotterivinster. Det går att argumentera för att det bästa sättet för regeringar att påverka remitteringarnas utvecklingseffekter istället är att påverka transaktionskostnaderna, tillhandahålla en god finansiell infrastruktur som både underlättar överföringar och ger möjligheter att spara och investera remitteringarna, samt att genom friare rörlighet uppmuntra cirkulär migration så att människor vågar investera i och behålla relationen till sina ursprungsländer.

I takt med att remitteringarnas omfattning fått mer uppmärksamhet så har migranter också blivit en intressantare målgrupp för beslutsfattare i många länder. Det finns ett rent ekonomiskt värde

i att migranter håller kontakten med hemlandet. I Latinamerika finns flera dokumenterade fall där regeringar har liberaliserat reglerna för dubbelt medborgarskap och rätten att rösta från utlandet för att göra det enklare och mer attraktivt för den utvandrade befolkningen att hålla kontakten med hemlandet. Regeringarna i till exempel El Salvador och Indien har särskilda departement som ska ansvara för att upprätthålla goda relationer till utlandsbefolkningen. Fler och fler länder tar fram särskilda finansiella instrument som låter migranter investera i utvecklingsprojekt i hemlandet (så kallade diasporaobligationer) eller låter framtida remitteringsflöden lämnas som garanti för lån. Det görs också insatser för att stimulera kollektiva remitteringar. Det kanske mest berömda är Mexikos 3x1-program där varje dollar som skickas kollektivt av migrantföreningar i USA (så kallade Hometown associations, HTAs) för olika infrastrukturprojekt i Mexiko matchas med en dollar vardera från den federala, statliga och lokala regeringen.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

FRÅGA 11: LÄS MER Jones-Correa, M. 2001. “Under Two Flags: Dual Nationality in Latin America and Its Consequences for Naturalization in the United States”, International Migration Review, 35(4): 997-1029. DOI: 10.1111/j.1747-7379.2001.tb00050.x Orozco, M., & Lapointe, M. 2004. “Mexican hometown associations and development opportunities.” Journal of International Affairs 57:31–52. Ratha, D., Mohapatra, S. & Plaza, S. 2009 “Beyond Aid: New Sources and Innovative Mechanisms for Financing Development in Sub-Saharan Africa”, in Innovative Financing for Development, red. S. Ketkar & D. Ratha, World Bank Publications, Washington D.C., 143-183

12. Vilka är de makroekonomiska effekterna av remitteringar? MÅNGA AV de effekter remitteringar har på in-

divid- och familjenivå går också att observera på makronivå. Liksom en familj lättare kan få tillgång till banklån om de har en stadig inkomst i form av utländska remitteringar, så kan ett lands kreditvärdighet öka om remitteringarna utgör en stor och förhållandevis stabil källa till utländsk valuta. På samma sätt som remitteringarna kan bli ett skyddsnät för en familj vid dålig skörd eller plötslig sjukdom så kan remitteringar fungera som en sorts stötdämpare för ett land som genomgår en ekonomisk kris. Studier genomförda av bland annat IMF har kunnat påvisa att remitteringar är kontracykliska i förhållande till mottagarlandets ekonomi: inflödet av remitteringar ökar när ekonomin går sämre. På så sätt får remitteringarna en stabiliserande inverkan på ekonomin. Effekten är särskilt tydlig när

det gäller större ekonomiska chocker som konflikter eller naturkatastrofer, till exempel rapporterade nyhetsmedier och banker rekordflöden av remitteringar till Filippinerna efter att tyfonen Haiyan drabbade landet i november 2013. Remitteringarna är å andra sidan procykliska i förhållande till sändarlandets ekonomi: mer pengar remitteras i högkonjunkturer. Resultatet är inte särskilt oväntat då sysselsättning och löner stiger under högkonjunkturer och människor får mer pengar att röra sig med. När både sändar- och mottagarländer samtidigt drabbas av negativa chocker, som under globala ekonomiska kriser, är utfallet mer ovisst. Remitteringarna har visat sig vara motståndskraftigare mot ekonomisk nedgång än såväl utländska direktinvesteringar som portföljinvesteringar (det

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

vill säga handeln i aktier, fondandelar och räntebärande värdepapper). Det gäller såväl över längre tid som under senare år. Jämförelsen av remitteringarnas volym i förhållande till bistånd och utländska investeringar i figur 1 visar tydligt detta. I samband med den globala finanskrisen 2008-2009 sjönk remitteringarna globalt med strax över fem procent enligt Världsbankens data, medan de utländska direktinvesteringarna till utvecklingsländer störtdök med omkring 40 procent. Trots att migranter ofta tillhör de första som drabbas av arbetslöshet och lägre inkomster vid ekonomiska kriser fortsatte världens migranter att skicka hem pengar till sina familjer och släktingar; många hade fortfarande högre inkomster än sina släktingar i hemlandet.

Även på makronivå finns vissa problem med remitteringar. Stora inflöden av utländsk valuta är inte odelat positivt för ett land, vare sig det handlar om bistånd, exportintäkter eller remitteringar. Det kan leda till inflation eller till valutaappreciering, något som i sin tur drabbar den inhemska exportindustrin vars varor får svårare att konkurrera på den globala marknaden. Det finns studier som visar på samband mellan stora inflöden av remitteringar och reala växelkursförändringar, bland annat i länder i Latinamerika. Ibland talas det om den ”Holländska sjukan” – ett ekonomiskt fenomen som inträffar när den reala växelkursen till följd av ökad export eller kapitalinflöden blir så hög i ett land att det går ut över den ekonomiska tillväxten.

FRÅGA 12: LÄS MER Bettin, G., Presbitero, A., Spatafora N., 2014. “Remittances and Vulnerability in Developing Countries”, IMF Working Paper, IMF Research Department Francisco, R. 2013. “Remittances throw lifeline to Philippines’ typhoon survivors”, Artikel publicerad av Reuters, www. reuters.com den 25 december 2013 Lopez, H., Molina, L. Bussolo, M., 2007. “Remittances and the Real Exchange Rate” World Bank, Washington, DC

13. Kan remitteringar ersätta det offentliga biståndet? ÄVEN OM det har blivit vanligt att remitteringarnas utvecklingsbidrag jämförs med det offentliga utvecklingsbiståndets så är det viktigt att understryka

att det rör sig om helt olika typer av flöden. Den kanske viktigaste skillnaden är att remitteringar är privata pengar som statliga myndigheter eller

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

internationella organisationer inte kan styra över. På många sätt gör detta remitteringarna mer effektiva. Till skillnad från biståndet når remitteringarna direkt den eller de individer som pengarna är till för att hjälpa. Mottagarna kan sedan själva avgöra hur pengarna ska användas för största möjliga nytta. På så sätt kringgår remitteringarna en del av de problem som biståndet får tampas med, som kostsam administration och byråkrati, och i värsta fall korruption. Remitteringar når också platser som inte får något offentligt bistånd. Remitteringarna är till exempel den viktigaste formen av extern finansiering i Somaliland, en självutropad och i praktiken helt autonom stat, vars självständighet från Somalia dock inte är internationellt erkänd, vilket har gjort det svårt för internationella biståndsorgan att verka i regionen. Biståndet har i sin tur fördelen att pengarna går att kanalisera till utvecklingsprogram eller öronmärka för storskaliga projekt, för att uppnå fastställda utvecklingsmål. Medan den absolut största delen av remitteringarna går till medelinkomstländer som Indien, Kina och Mexiko så är biståndet i högre grad riktat till de allra fattigaste delarna av världen. Bland de tio största mottagarländerna för remitteringar är endast Bangladesh ett låginkomstland

enligt Världsbankens klassificering. Bland de tio största mottagarländerna för offentligt bistånd (det så kallade DAC-biståndet) finner vi sex låginkomstländer: Afghanistan, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Kenya, Tanzania, och Mocambique. Internationell migration är kostsam och kräver oftast en del besparingar; även i låginkomstländer är det sällan de allra fattigaste som migrerar och därför inte heller de fattigaste som i första hand tar emot remitteringar. Det finns med andra ord gott om anledningar till att remitteringar aldrig kan bli något substitut för utvecklingsbistånd. Däremot kan remitteringar och internationellt bistånd komplettera varandra. Det är inte regeringars eller internationella biståndsorgan roll att bestämma vad privatpersoner ska göra med deras egna pengar. Men det finns sätt som biståndspengar skulle kunna användas för att stärka remitteringarnas utvecklingseffekter genom att uppmuntra investerande i produktiva ändamål. Det kan handla om att använda biståndsmedel till att bygga ut den finansiella infrastrukturen och skapa trygga sparformer, att tillhandahålla mikrokrediter med remitteringar som säkerhet eller hjälpa till att bygga upp institutioner för att säkra människors äganderätter till land och annan egendom.

FRÅGA 13: LÄS MER Carling, J. 2004. “Policy options for increasing the benefits of remittances”, Working Paper No. 8, Compas: University of Oxford Carling, J. 2008, “Interrogating Remittances: Core Question for Deeper Insight and Better Policies” i Castles, S. och Delgado Wise, R. (red.) Migration and development: perspectives from the South. Geneva: IOM International Organization for Migration, s. 43-64 OECD, 2014. Aid statistics, hämtat i april 2014. OECD:s senaste data går att hitta på OECD:s hemsida www.oecd.org/dac/stats/

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

del 2.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Berättelser Riskerar migration att leda till kunskapsflykt från fattiga länder då högutbildade per soner lämnar ett land för bättre möjligheter någon annan stans? Vad har remitteringar för betydelse för hushålls ekonomiska situation? Kan remitteringar leda till ökad ojäm likhet? Kommer remitteringar de allra fattigaste till del? Är tron på migranters möj ligheter att bidra till utveckling överdriven? Var går gränsen mellan exploatering och människohandel och en relativt hållbar hushållsstrategi i fråga om arbetsmigration? På vilket sätt skulle officiellt bistånd kunna stärka remitteringars utvecklingsvinster? Är remitteringar hållbara även på längre sikt? Vad har intraeuropeiska remitteringar för betydelse för ekonomisk utjämning inom unionen? Och hur känns det att gå från mottagare till sändare av remitteringar? Genom berättelser från byar, länder och regioner i olika delar av världen ger svenska och internationella forskare och experter utifrån sina studier och erfarenheter sin bild av remitteringars betydelse för samhällens utveckling. Vi får läsa om remitteringarnas möjligheter och potential för utveckling men även om deras begränsningar och om vikten av att förstå omständigheterna kring den migration som föregår dessa penningflöden.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Lisa Pelling:

Remitteringars pris Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, skriver om remitteringars emotionella pris och risken för kunskapsflykt då högutbildade migranter lämnar ett land. Lösningen är inte att begränsa migrationen, utan att skapa förutsättningar för cirkulär migration. För det krävs en friare rörlighet och en trygghet som skapas genom exempelvis permanenta uppehållstillstånd, som ger fler möjlighet att resa och gör att fler vågar återvända med nya kunskaper och erfarenheter. REMITTERINGAR LYFTS ofta fram som den viktigaste länken mellan migration och utveckling. De resurser som överförs i form av remitteringar från migranter som arbetar utomlands ger viktiga bidrag till utveckling. Det ger människor råd att söka läkarhjälp, låta barnen gå kvar i skolan, bo lite bättre. Klassiska exempel på investeringar i mänsklig utveckling. Men remitteringar är ingen universallösning. En rättighetsbaserad och människocentrerad utvecklingsstrategi måste ha som utgångspunkt att människor ska ha möjlighet att migrera, inte tvingas till det. De senaste årens fokusering på remitteringar riskerar att dölja detta.

Remitteringar har ett pris. Inte minst ett emotionellt pris. Det emotionella priset betalas av migrantarbetare som måste leva åtskilda från sina barn och andra nära och kära för att de länder som vill ha deras arbetskraft inte vill ta emot deras familjer. Och de betalas av deras barn som växer upp med mamma eller pappa på Skype men inte i vardagen. I den globala vårdkedjan, global care chain, vårdar vi varandras barn: kvinnor som jobbar på arbetsmarknader som inte är familjeanpassade måste lämna över

omsorgen om sina egna barn till en barnflicka, som i sin tur kanske måste få hjälp med omsorgen om sina barn i hemlandet. Hon (för det är nästan alltid en hon) är inte sällan också en migrant, som kanske flyttat till storstaden från landsbygden. Att människor lämnar en plats kan påverka negativt på flera sätt. Det är inte alla som har möjlighet att migrera. Ofta är det de med lite mer resurser, de som ofta också är lite bättre utbildade, som har möjlighet att migrera. Det kan leda till att områden och länder dräneras på högutbildade, så kallad brain drain.

I den globala vårdkedjan vårdar vi varandras barn Lösningen på problem med kunskapsflykt är inte att begränsa rika länders möjlighet att rekrytera till exempel läkare från fattiga länder. Sådana åtgärder löser inte de problem som får läkare att vilja migrera. Problem som låga löner, dåliga och otrygga arbetsförhållanden och bristande möjligheter till kompetensutveckling kan inte lösas genom att till exempel

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

förbjuda afrikanska läkare att arbeta inom EU. Istället kan det bli ännu värre: läkarna kan inte använda sin utbildning utan tvingas jobba som taxichaufförer eller barnflickor. Det leder inte bara till brain drain, utan också till brain waste. Möjligheten att migrera kan faktiskt leda till att ett land får fler läkare. Om det går att betala av studielånen genom att jobba några år utomlands kan fler våga satsa på en lång läkarutbildning. Filippinerna brukar ofta lyftas fram som ett exempel på ett land som upplever den här effekten. Få andra länder har utbildat så många sjuksköterskor som arbetar utomlands. Samtidigt har Filippinerna enligt Världshälsoorganisationens statistik fler sjuksköterskor per invånare än länder som Storbritannien och Österrike. (Clemens 2009).

Möjligheten att migrera kan leda till att ett land får fler läkare Det optimala vore om högutbildade kunde jobba några år utomlands, för att sedan återvända med nya erfarenheter, ny kompetens och kanske en sparad slant. Paul Collier, som skrivit den uppmärksammade boken ”Exodus”, argumenterar för att rika länder borde ge fler migranter tillfälliga arbetstillstånd. Men här kommer nästa paradox: det är inte säkert

att tillfälliga uppehållstillstånd är det bästa sättet att uppnå ”cirkulär” migration. Att migrera är ofta kostsamt och riskfyllt. Det är en viktig förklaring till att så få människor trots allt migrerar (enbart cirka tre procent av jordens befolkning). Därför kan permanenta uppehållstillstånd vara det bästa sättet att uppmuntra tillfällig migration: tryggheten i ett permanent uppehållstillstånd kan vara det som gör att en migrant vågar återvända hem. Om hen inte skulle kunna få fotfäste igen i ursprungslandet finns möjligheterna i mottagarlandet fortfarande kvar. Detta har Kathleen Newland vid Migration Policy Institute döpt till ”den permanenta paradoxen”. Remitteringarna till utvecklingsländerna uppgår enligt Världsbanken till en summa som är tre gånger så stor som det offentliga biståndet till samma länder. De AIDS-drabbade länder söder om Sahara som är värst drabbade av kunskapsflykt behöver en möjlighet att betala sina läkare vettiga löner, och ge dem drägliga arbetsförhållanden. Utvecklingsbistånd kan bidra till detta, men även inkomster från remitteringar. Idag råder en slags migrationspolitisk apartheid i världen: rika och högutbildade kan röra sig fritt, medan fattiga och lågutbildade till stora delar är inlåsta i sina hemländer. Lösningen är en friare migration för alla, inte att resa nya murar.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

LÄS MER: Clemens, Michael. 2009. ”Skill Flow: A Fundamental Reconsideration of Skilled-Worker Mobility and Development”. CGD Working Paper 180, 2009. Collier, Paul. 2013. Exodus: How Migration Is Changing Our World. Oxford University Press. Newland, Kathleen. 2009. ”The paradox of permanency: an incentive-based approach to circular migration policy in the European Union,” paper presented at the Swedish EU Presidency Meeting on Labour Migration and its Development Potential in the Age of Mobility, Malmö.

Lisa Pelling är utredningschef för Arena Idé. Hon har tidigare varit politisk sakkunnig på Utrikesdepartementet och programchef på Global Utmaning, där hon mellan 2010-2013 drivit flera projekt om migranters transnationella band. År 2013 disputerade Lisa med avhandlingen Post-Remittances? On Transnational Ties and Migration Between the Kurdistan Region in Iraq and Sweden vid Wiens universitet.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Remitteringar som hushållsstrategi i Etiopien – samtal med Lisa Andersson Lisa Andersson har i sin forskning intervjuat etiopiska hushåll där familjemedlemmar har migrerat. Idag arbetar hon med migration och utveckling vid OECD Development Centre i Paris. Här berättar hon om remitteringars betydelse för hushåll i Etiopien och om kritiken mot remitteringar att de inte kommer de allra fattigaste till del. SOM PÅ de flesta håll har inte alla hushåll i Etiopien

råd att låta någon migrera och av de som migrerar har inte alla inte möjlighet att remittera. Samtidigt får remitteringarna ofta spridningseffekter genom att de förs vidare inom landet och utanför den egna familjen. Det är några av resultaten från Lisa Anderssons forskning. Hur påverkar remitteringar hushållens ekonomiska situation i Etiopien? De hushåll jag tittat på har under de senaste fem åren börjat ta emot remitteringar och nästan alla bedömer själva att deras situation har förbättrats sedan dess. Sett till de konkreta tillgångar hushållen äger kan man se klara effekter av remitteringar, men skillnaden är ännu starkare om man ser till hur hushållen själva bedömer sin situation. Det är intressant eftersom det kan tyda på att hushållen räknar med att remitteringarna kommer att utgöra en stabil framtida inkomst och att man inom några

år kommer hinna göra investeringar man inte har hunnit göra än. Så på det sättet speglar hushållens subjektiva bedömning en förväntad framtid jämfört med om man bara tittar på objektiva mått som till exempel ackumulering av tillgångar. Det är annars svårare att bedöma de mer långsiktiga effekterna av remitteringar. Om man frågar hushållen direkt så är investeringar i utbildning och hälsa inte det första de tänker på, även om remitteringarna på längre sikt kanske möjliggör sådana investeringar. Remitteringar från utlandet har en stor påverkan på människors möjligheter att permanent ta sig ur fattigdom, och inte falla tillbaka igen som annars är vanligt. Det faktum att utländska remitteringar är en extern inkomst har också spelat en viktig roll. När det är tuffa tider i ett land, på grund av till exempel tuffa väderförhållanden som torka eller ekonomisk inflation, så är de utländska pengarna något som inte påverkas av de interna förutsättningarna.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Vad används pengarna till? En stor del uppges gå till daglig konsumtion, som mat och sådant som man behöver i vardagen. Att investera i sitt hus är också generellt något av det första hushållen gör, speciellt på landsbygden där det också är mer troligt att man äger sitt hus. På landsbygden är det också vanligt att man använder pengarna för att betala tillbaka skulder för lån man tagit för att finansiera migrationen.

Remitteringar har en stor påverkan på människors möjligheter att permanent ta sig ur fattigdom. En vanlig kritik mot remitteringar är att de inte kommer de fattigaste till del. Vilka är de hushåll som tar emot remitteringar i Etiopien? Det är intressant för det har förändrats mycket över tid. Idag migrerar en majoritet till mellanöstern och dit skickar generellt sett fattigare familjer och familjer från landsbygden sina familjemedlemmar. Det är sant att remitteringar, samtidigt som de är positiva för fattigdomsbekämpning, kan öka inkomstklyftorna i landet.

Det finns ett samband mellan att man tar emot remitteringar och att man skickar vidare pengar inom landet. Alla har definitivt inte råd att migrera, i alla fall inte till en början. Men genom tidigare migration och

med etablerade migrationsnätverk kan information spridas vilket bidrar till att kostnaderna för att migrera minskar och öppnar upp möjligheten även för fattigare hushåll. Just det verkar ha varit något som hänt i Etiopien. Du har skrivit om spridningseffekter. Vad innebär det? Det jag har tittat på är om man när man tar emot remitteringar även tenderar att skicka ytterligare överföringar inom landet. Förutom ett första steg där man har en direkt länk till en migrant utomlands så kan remitteringarna överföras till familjemedlemmar i andra delar av landet genom privata transaktioner eller genom olika typer av informella nätverk. Remitteringar kan därför ha ytterligare effekter bortom de man ser om man bara analyserar transaktionerna som sker mellan migranter och deras närmaste familj i hemlandet. Hur vanligt är det att man skickar vidare remitteringar? Det finns ett samband mellan att man tar emot remitteringar och att man skickar vidare pengar inom landet. Båda typer av överföringar tycks ha ökat de senaste åren. Som i många andra låginkomstländer är privata transfereringar inom landet, mellan hushåll, en vanlig strategi för att sprida risker i brist på tillgång till mer formella försäkringar. Det finns skillnader mellan låg- och högutbildade hushåll när det kommer till att skicka vidare remitteringar. Under en tid som under 2008, då Etiopien hade en extremt hög inflation och matpriserna steg

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

dramatiskt, såg jag att hushåll med högre utbildning som tog emot remitteringar från utlandet tenderade att sluta skicka vidare pengar till andra hushåll samtidigt som lågutbildade hushåll fortsatte att sprida remitteringarna vidare till andra hushåll. Orsaken till skillnaden är något jag fortfarande tittar på, men det skulle kunna vara så att remitteringar som en ekonomisk strategi är viktigare för hushåll som har det svårare ekonomiskt, medan högutbildade hushåll mer skickar pengar när de har möjlighet att hjälpa andra.

Skickar alla migranter pengar?

Vem är det som remitterar och hur länge brukar de vara borta?

Att skicka en familjemedlem utomlands är en investering. Det är en hushållsstrategi för att kunna öka sin inkomst. Men i den undersökning jag genomförde var det bara omkring hälften av de hushåll som har en familjemedlem som migrerat utomlands som faktiskt tar emot remitteringar. Till viss del är det en fråga om att migranterna varit på plats under en begränsad tid och kanske ännu inte hunnit börja skicka hem pengar. Det är också en ganska dyr process att skicka hem pengar mellan mellanöstern och Etiopien. Om du har en liten inkomst så har du kanske inte möjlighet att skicka hem några pengar.

Den stora trenden är kvinnor som migrerar till länder i Mellanöstern för att arbeta som hembiträden. Så det är fler kvinnor än män som migrerar från Etiopien nu, på grund av att det finns en stor efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i Mellanöstern. Även män migrerar, och jobbar generellt inom byggbranschen eller som chaufförer. Det klassiska är att man skickar sonen eller dottern i familjen som är i tjugoårsåldern och som oftast inte är gift eller bildat egen familj ännu.

Många, speciellt kvinnor, råkar även illa ut. De blir illa behandlade av de familjer som anställt dem, och eftersom de har skuldsatt sig för att åka så innebär det att hela lönen den första tiden går åt till att betala tillbaka lånet. Det finns många rekryterare som har satt i system att låna ut pengar till migranter. Det får också konsekvensen att migranter inte vågar återvända till sina byar i hemlandet på grund av att de känner att de misslyckats med att tjäna ihop så mycket pengar som man förväntat sig.

När det gäller migrationen till mellanöstern är man borta i genomsnitt fyra, fem år. Tanken är att man åker dit, jobbar där några år och att man under den tiden också skickar hem pengar och när man sen har samlat ihop tillräckligt så åker man hem. Och vissa migrerar i flera omgångar, men det varierar mycket. Som migrant är man i en väldigt utsatt situation, många migrerar illegalt, saknar papper och har därför begränsad rörelsefrihet.

Som migrant är man i en väldigt utsatt situation, många migrerar illegalt, saknar papper och har därför begränsad rörelsefrihet. Sen finns det ju även migranter från mer välbärgade familjer som migrerar av andra orsaker, till exempel för att studera utomlands, och som därför inte

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

skickar hem pengar, men vars kunskaper och eventuella investeringar kan vara intressant för landet på längre sikt. Den etiopiska staten försöker uppmuntra dessa människor att återvända, om än för under en begränsad tid. Man behöver till exempel inte betala någon tull på importerade varor om man tillhör diasporan och vill investera i Etiopien. Generellt har människor en stark önskan att återvända men det kan vara svårt utan de rätta förutsättningarna, t.ex. om löneskillnaderna är för stora, och om det

är svårt att hitta intressanta arbeten och bra skolor för sina barn. Det finns skillnader mellan länder vad gäller hur långt man har kommit med att se de här fördelarna som ett sätt att skapa utveckling i landet och i hur man hjälper till för att förstärka de positiva konsekvenserna. I den frågan har ett land som till exempel Filipinerna kommit längre än Etiopien.

Lisa Andersson disputerade hösten 2013 med avhandlingen ”Essays on Development and Experimental Economics: Migration, Discrimination and Positional Concerns” vid Göteborgs Universitet. Där har hon bland annat studerat familjemedlemmars subjektiva upplevelse av hur hushållets ekonomiska situation påverkas av remitteringar. Idag jobbar hon med migration och utveckling vid OECD Development Centre i Paris.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Charlotta Hedberg:

Remitteringar som bär? Charlotta Hedberg, docent i kulturgeografi vid Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, skriver om hur hushåll på den thailändska landsbygden använder sig av migration och rörlighet för att förbättra sin ekonomiska situation och om hur bärplockning i Sverige anses ha många fördelar bland thailändska familjer. Säsongsarbetet i Sverige kan på samma gång innebära exploatering och människohandel och utgöra en relativt hållbar, global hushållsstrategi. DEBATTEN OM säsongsarbetande bärplockare från Thailand har till stor del handlat om exploaterade arbetare som återvänder skuldsatta till sitt hemland. Årligen ser vi bilder av utsatta bärplockare som protesterar mot orättvisa arbetsvillkor. Denna bild av bärplockare visar en del av sanningen. Men bärplockningen är en komplex företeelse som innehåller många dimensioner. Samtidigt som vissa bärplockare återvänder hem skuldsatta, och de allra flesta tar en risk genom att åka till Sverige, kvarstår samtidigt det faktum att många bärplockare återvänder med en relativt god förtjänst på fickan – remitteringar som kan förbättra såväl boendesituation som utbildningsnivå på orten. Jag har därför själv beskrivit bärplockning både som ”exploatering och människohandel” och som ”en relativt hållbar, global hushållsstrategi”.

Hur kan exploaterade arbetare samtidigt ha en relativt socialt hållbar strategi för sina familjer? Svaret finns i den ojämna resursfördelningen i världen och de olika måttstockar vi använder. I Sverige definieras exploatering av arbetskraft genom FN:s Palermoprotokoll, och ILO har upprättat kriterier som tydligt anger att exploatering förekommer i

Bärplockning i Sverige. Foto: Tomas Forsberg

branschen, som delvis gränsar till människohandel. Bärplockare exploateras med denna måttstock exempelvis genom extremt långa arbetsdagar, låga löner, övervakning av arbetare samt en rekryteringsprocess som utnyttjar arbetarnas utsatta ekonomiska och sociala position i hemlandet. Sett ur arbetarnas perspektiv blir bilden emellertid

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Sockerskörd i Thailand. Foto: Tomas Forsberg

Noggrann vägning av bär för exakt rätt inkomst. Foto: Tomas Forsberg

ofta en annan. I de byar jag besökt i nordöstra Thailand har jag kunnat se hur hushållen använder sig av olika mobilitetsstrategier för att förbättra familjens ekonomiska position. Det vanligaste är att man åker till asiatiska länder som Taiwan eller Singapore för att arbeta som byggnadsarbetare under en tvåårsperiod. Parallellt med detta finns det många som åker till Sverige eller något annat land för att gifta sig, och åter andra som flyttar internt inom Thailand, till Bangkok eller södra Thailand för att jobba inom byggnads- och serviceekonomin. I den region jag har besökt finns sedan 1980-talet ett annat alternativ för att skicka remitteringar till familjen – att plocka bär i Sverige. Ett system och en kultur för bärplockning har vuxit fram i dessa byar och fördelarna med

att åka till Sverige jämfört med att arbeta i andra länder anses vara många. Det som ofta lyfts fram är den fördelaktiga tidsperioden för bärsäsongen, som infaller mellan sådd och skörd av ris. Detta är en relativt sysslolös period för de thailändska risbönderna, då det passar bra att arbeta utomlands. Jämfört med att arbeta en tvåårsperiod i Taiwan kan de som bärplockare dessutom vara hemma mer med familjen. En annan fördel som några nämner är att man tycker att arbetet som bärplockare är friare än att arbeta som kontraktarbetare; de har möjlighet att arbeta på stora ytor i skogen utan direkt uppsikt från arbetsgivaren. Inkomsten från bärplockning och kontraktarbete i Taiwan verkar samtidigt ofta vara ungefär densamma.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Byarna i Thailand är alltså en del av den globaliserade arbetsmarknaden – på gott och ont. Jordbrukets förutsättningar har förändrats och det är inte längre möjligt att försörja sig på enbart odling av ris och socker, som är de två dominerande grödorna i denna region som är Thailands fattigaste. Självklart är ribban för hur mycket pengar man behöver relativ, och att tjäna extra pengar handlar för bönderna inte om att klara livhanken utan snarare om att ha råd att investera i mark, förbättra standarden i sitt hus samt att sända sina barn till högre utbildning.

Konkurrensen om platserna är hård och inte alla har möjlighet att pröva sin lycka Det är exempelvis uppenbart att de bärplockare som har barn i tonåren sparar pengar just för att sända sina barn till universitetet för att de ska slippa försörja sig på det hårda jordbruksarbete som deras föräldrar försörjt sig på. Chefen i en av byarna oroar sig för att det på sikt inte ska finnas några ungdomar som vill ta över föräldrarnas mark. Samtidigt möter jag flera unga personer som inte vill ta emot de pengar föräldrarna sparar till deras utbildning – eftersom de ser hur mycket pengar man kan tjäna genom bärplockning tycker de inte att högre utbildning lönar sig. REMITTERINGAR ELLER SKULDER?

Frågan är dock om arbetarna tjänar pengar på att plocka bär som de skickar till sina familjer – remitteringar – eller om de hamnar i skuld? Svaret på

denna fråga är att många tjänar pengar. Flera har berättat för mig att de tjänar mellan 100 000–200 000 bhat (ca. 22 000–44 000 SEK) när alla skulder är betalda, vilket är stora summor för många. I de hushåll där man endast försörjer sig på lokalt jordbruk ser man ofta med längtan fram emot att få åka till Sverige och plocka bär. Konkurrensen om platserna är hård och inte alla har möjlighet att pröva sin lycka. För detta är något som arbetarna är medvetna om. De tar en ekonomisk risk. Att plocka bär i Sverige är dyrt, det kostar ca. 75000 bhat, och de flesta måste ta lån för att bekosta resan. Om bärplockarna råkar ut för problem, som tex ett dåligt bärår, vet de att de kan få ekonomiska skulder. Att vara skuldbelagd är vanligt bland thailändska bönder, och ibland ser bärplockarna resan till Sverige som en möjlighet att betala skulder man fått på annat håll. Oavsett detta är de flesta medvetna om att de måste se arbetet i Sverige på lång sikt. De resonerar kring att risken finns att de kan tjäna mindre de första åren, för att sedan som erfarna plockare tjäna bättre. Många bärplockare återvänder därför till Sverige år efter år, och jag har träffat många som plockat bär i Sverige 10-15 gånger.

Byarna i Thailand är en del av den globaliserade arbetsmarknaden – på gott och ont Sedan 2012 har bärplockare i Sverige rätt till en grundlön enligt kollektivavtal, som i runda slängar motsvarar den summa plockarna spenderar på att

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

resa till Sverige. Officiellt sett ska det alltså inte finnas någon risk för bärplockare att hamna i skuld. Det finns också enskilda lösningar som skyddar plockare, såsom det svenska bärföretag som lånar ut pengar direkt till plockarna utan att gå via thailändska banker. Samtidigt vet vi att det finns plockare som råkar illa ut också inom det nya regelverket. En del företag verkar ha satt i system att låta plockarna skriva under dubbla avtal, ett som gäller i Sverige, där de har rätt till både ackord och grundlön, och ett annat som gäller i Thailand, där de måste välja mellan grundlön eller ackord. I ett sådant läge väljer plockarna alltid ackord, eftersom grundlönen endast täcker deras omkostnader. Ett annat exempel är de enskilda plockare som blev anklagade för att stjäla bär i Sverige, dvs. sälja bären till en tredje

part som erbjuder högre pris, och som därefter blev hemskickade till Thailand skuldsatta. Ett tredje exempel är de plockare som strejkade pga. osäkra villkor sommaren 2013 och som fick åka tillbaka till Thailand utan betalning. Säsongsarbetande bärplockare från Thailand är således en utsatt grupp på svensk arbetsmarknad. Samtidigt bidrar inkomsterna ofta med ovärderliga inkomster för många thailändska risbönder, genom möjligheten att förena livet i byn med ett globalt arbete. I de thailändska byarna ses remitteringar från bärplockning som en möjlighet till ett bättre liv – en strategi som befinner sig mellan exploatering av arbetskraft enligt FN:s måttstockar och en relativt hållbar, global hushållsstrategi.

Charlotta Hedbergs forskning handlar om transnationell migration, med fokus på globala och svenska arbetsmarknader, samt rumsliga effekter. Charlotta har bland annat bedrivit forskning om finlandssvensk migration till Sverige, rörlighet från utsatta bostadsområden, invandrarkvinnor som är företagare inom vård och omsorg samt thailändska bärplockare.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Lisa Åkesson:

Remitteringar, invandrings restriktioner och ojämlikhet Lisa Åkesson, docent i antropologi vid Göteborgs Universitet samt senior forskare på Nordiska Afrika institutet, diskuterar sambandet mellan remitteringar och ojämlikhet utifrån sin forskning i Kap Verde, där förändrade migrations- och familjemönster har påverkat spridningen av remitteringar. På grund av den relativt goda möjligheten att migrera till Sydeuropa under 1960- Och 70-talen mottar idag även de fattigaste remitteringar, ojämlikheten ligger snarare i möjligheten att migrera. MÄNNISKORNA I kön utanför USAs konsulat i

Praia, Kap Verdes huvudstad, gör allt för att lindra sin nervositet. Några unga män i solglasögon säger att det bara har sökt visum på skoj, och att de inte bryr sig om hur det går. Andra ber högt till Gud, och några stirrar bara tomt ut i luften. Alla väntar de på att få tillbaks sina pass – med eller utan en visering. Så öppnar konsulatet och en total tystnad faller över kön. De första släpps in. Så går några minuter och en man i kostym och eleganta skor kommer ut. Han ler stort och viftar med sitt uppslagna pass där en stämpel med amerikanska örnen breder ut sig över två sidor. Sedan kommer en kvinna som gråter högt. Hon följs av en man i slitna kläder som svär och förbannar konsulatet, Obama och världens orättvisor i allmänhet. Denna scen påminner oss om att restriktiva invandringsregler i mottagarländer ofta omintetgör människors första steg mot att bli sändare av remitteringar. Den visar också att möjligheterna att migrera är ojämlika, vilket i sin tur också påverkar hur

remitteringar fördelas. Förhållandet mellan remitteringar och socio-ekonomisk ojämlikhet i migranternas ursprungsländer har debatterats länge inom forskningen. Det finns studier som visar på att inte bara den relativa fattigdomen ökar för dem som inte får pengar från familjemedlemmar utomlands, utan också att de som inte mottar remitteringar ibland blir fattigare i absoluta termer. Detta kan exempelvis hända om priser på mark eller bostäder stiger därför att vissa mottar remitteringar, och därmed har möjlighet att betala högre priser. Å andra sidan finns det andra studier som visar att även de som inte mottar remitteringar kan dra nytta av dem, genom att det skapas nya arbetstillfällen och en högre efterfrågan på olika varor och tjänster. Vilket som gäller, om ett inflöde av remitteringar ökar eller minskar ojämlikheten, varierar från fall till fall, beroende på en mängd olika faktorer. En allmän slutsats i forskningen har länge varit att remitteringar inte kommer de allra fattigaste i ett samhälle till godo. Denna slutsats motsägs dock exempelvis

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

av det aktuella fallet med de romska tiggarna från Rumänien, som ju verkligen tillhör de allra mest utsatta, men som skickar hem pengar.

Frågan om hur remitteringar påverkar socio-ekonomisk ojämlikhet har engagerat forskare i decennier. Vad många kapverdier ser som djupt ojämlikt är snarare möjligheterna att migrera. I min forskning som antropolog har jag studerat sambandet mellan remitteringar och ojämlikhet i Kap Verde. Kap Verde är ett intressant land att studera därför att utvandring över lång tid har varit ett dominerande försörjningssätt. I dag bor majoriteten av befolkningen utomlands, och remitteringar står för ungefär 8 % av BNP. Genom att bo och leva i Kap Verde och prata med många mottagare av remitteringar har jag kommit fram till följande:

familjestruktur påverkar hur remitteringar sprids i befolkningen. På 60- och 70-talen var det oftast män som migrerade. Många av dem var gifta, och de sände merparten av remitteringarna till sitt eget hushåll som de planerade återvända till. Dessa hushåll fick ofta en mycket bättre standard än hushåll utan migranter. De senaste årtiondena har det varit lika vanligt att kvinnor som män migrerat, samtidigt som parrelationer av olika orsaker blivit mer instabila. När en partner emigrerar tar nästan alltid förhållandet slut, och migranter startar ofta nya relationer och familjer utomlands. Det betyder att migranter idag sällan skickar hem pengar till ett hushåll bestående av make/maka och barn. Istället skickar man ofta en mindre summa till flera olika hushåll. Barn, mödrar och systrar är ofta mottagare av remitteringar, och de behöver inte bo i samma hushåll. Detta betyder å ena sidan att remitteringar sprids till fler hushåll, och å andra sidan att ett hushåll som mottar remitteringar inte nödvändigtvis får en särskilt mycket bättre ekonomi, eftersom summorna är små och ofta oregelbundna.

1. Även de fattigaste mottar ibland remitteringar. Detta beror på att det fram till slutet av 1980-talet var relativt enkelt att ta sig in i Sydeuropa även för medlemmar i fattiga familjer utan inflytelserika sociala kontakter. Särskilt under 1960- och 70-talen var det många fattiga som lyckades emigrera. En del av dem som migrerade för många år sedan fortsätter att skicka hem pengar, framför allt till sina gamla mödrar. Ofta rör det sig om oregelbundna penninggåvor, men dessa hjälper ändå vissa fattiga hushåll främst att betala skulder i mataffären samt räkningar för elektricitet.

3. Lönearbete är viktigare än remitteringar för ett hushålls standard. Eftersom remitteringar oftast är mindre summor som enbart täcker de mest grundläggande behoven samtidigt som lönearbete blivit allt vanligare, är det idag främst tillgången till lönearbete som avgör ett hushålls standard. På ett makroekonomiskt plan har detta att göra med att Kap Verde, i likhet med många andra afrikanska länder, har haft en stark ekonomisk tillväxt det senaste decenniet.

2. Förändringar som har att göra med genus och

4. De som planerar återvända skickar mer pengar.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Remitteringar har en starkare inverkan på socio-ekonomisk stratifiering när de är kopplade till återvändande. Migranter som planerar att flytta ”hem” skickar inte enbart mindre summor till vissa familjemedlemmars basbehov. De bygger också hus, sparar pengar och investerar kanske i en ekonomisk verksamhet. Om och när de slutligen återvänder kommer de att tillhöra en priviligierad grupp i samhället. Det är dock inte alltid självklart att denna statushöjning kommer andra familjemedlemmar till godo. Frågan om hur remitteringar påverkar socio-ekonomisk ojämlikhet har engagerat forskare i decennier. Många människor i Kap Verde skulle emellertid säga att detta är en felaktigt ställd fråga som döljer

det verkliga problemet. Många anser att det är rättvist att de som har arbetat hårt utomlands och fått utstå diskriminering och hemlängtan har möjlighet att stödja kvarboende familjemedlemmar. Denna generösa inställning är också tydlig när det gäller framgångsrika återvändare. Vad många kapverdier ser som djupt ojämlikt är snarare möjligheterna att migrera. Jag har ofta hört människor säga ”idag är det enbart de som kommer från en rik familj och som därför inte behöver migrera som har möjlighet att ordna ett visum”. Detta understryker risken att enbart priviligierade hushåll kommer motta remitteringar i framtiden. I kön utanför USA:s konsulat i Praia framstår denna risk mycket tydligt.

En överdriven tro på migranters möjligheter? Global Utmaning har träffat Lisa Åkesson för att fråga om hur hon utifrån sin forskning ser på migran ters möjligheter att genom remitteringar verka för en positiv samhällsutveckling. Erfarenheterna från Kap Verde visar att de förväntningar som finns på migranter att bidra med pengar och nya kunskaper ofta förbiser vikten av integration och större strukturella förutsättningar. Vilka möjligheter ser du att migranter har att bidra till en positiv utveckling i sina ursprungsländer genom remitteringar? DET ÄR en stor skillnad mellan de fall då människor skickar hem remitteringar för att stödja kvarvarande familjemedlemmar och de fall då man som migrant har en idé om att man själv en dag ska återvända. I det första fallet så skickar man pengar för att

människor ska kunna försörja sig, för att man ska kunna skicka sina barn till skolan, betala sina vatten och el-räkningar, för att människor ska kunna hålla näsan över ytan. Man kan även skicka pengar i kris, om någon blir sjuk, skörden slår fel eller liknande. De här remitteringarna är bra på det sättet att de minskar fattigdomen för väldigt många människor. Men i de fall som jag har stött på under min forskning på Kap Verde så används sådana remitteringar

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

inte särskilt ofta för att starta företag eller göra större investeringar. Sådana investeringar är istället i hög grad kopplade till migranter som ska återvända, som arbetat utomlands under en lång tid och haft möjlighet att spara och ta med sig pengar hem. Vilka hinder finns för att migranter genom remitteringar ska kunna bidra till en positiv samhällsutveckling? Det är väldigt beroende av vilken kontext vi talar om, men det är i princip samma utvecklingshinder som gäller i övrigt. Debatten har varit lite märklig, som om exempelvis migranter som är företagare skulle överkomma hinder som inte andra typer av företagare gör.

I debatten om migration och utveckling kan det ibland verka som att den vanliga debatten om integration försvinner. Är ett samhälle korrupt så är det korrupt även för migranter, är infrastrukturen bristfälle, är det osäkert, så gäller det även för migranterna. Merparten av de migranter jag sett återvända till Kap Verde och försöka starta ett företag lyckas inte som de tänkt, även om en del gör det. Man måste ofta känna någon inom politiken för att lyckas och återvändare som många gånger varit borta i mer än tjugo år har inte den typen av nätverk. I debatten om migration och utveckling kan det ibland verka som att den vanliga debatten om integration försvinner. Man uppfattar migranter som

människor som har fått tillgång till fantastiska kunskaper och nätverk, vilket man inte alls har alla gånger. Flera av de migranter som jag följt och som varit lågutbildade och flyttat från Kap Verde har fått jobb där de inte nödvändigtvis lärt sig något nytt, inte kunnat skapa särskilt stora sociala nätverk eller ens lära sig ett nytt språk, trots att de varit borta i årtionden.

Debatten har varit lite märklig, som om migranter som är företagare skulle överkomma hinder som inte andra typer av företagare gör. Det finns en överdriven tro på att bara för att man kommer till Europa så bli man jämlik och demokratisk och får en mängd nya kunskaper och erfarenheter. Bor man i en segregerad förort till Lissabon eller Paris så är det inte alls säkert att det blir så. Samtidigt ska man inte svartmåla det helt, det finns folk som lyckas, men integrationen i mottagarlandet är viktig. Det finns också en överdriven tro på migranters möjligheter att återvända med ett kapital. Men många migranter som kommit till Europa måste först betala av lån man tagit för att ta sig hit. Därefter ska man etablera sig här och skicka remitteringar till släkt som är kvar. Sen kanske man startar en egen familj här. På många håll i världen brukar man även bygga ett hus innan man återvänder. Det är helt enkelt en väldigt lång och kostsam process innan man kan återvända med ett kapital.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Hur väl tycker du att internationell policy kring cirkulär migration och remitteringar överensstämmer med migranternas erfarenheter?

Finns det några specifika policybeslut som skulle kunna öka migranternas möjligheter att kunna bidra till en positiv utveckling?

Det är framförallt på två punkter de brister. Det ena är att de inte tar upp segregationsproblematiken för migranten. Det andra är att man inte talar om att återvändare stöter på samma strukturella, politiska, ekonomiska och sociala problem som de kvarboende.

Rent konkret är det viktigt att man ska kunna skicka remitteringar utan att betala så höga avgifter. Sen handlar det naturligtvis om integration, ju större möjligheter migranterna får här, desto större chanser finns det att de kan lära sig något de har nytta av där.

Lisa Åkesson forskar vid Göteborgs universitet kring hur arbetskraftsmigration påverkar människors levnadsvillkor i sändarsamhällen. Exempel på frågor som utgör hennes forskning är vad som händer med parrelationer och barnomsorg, hur remitteringar används och vilka förutsättningar återvändande migranter har för att bidra till en positiv utveckling,

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Per Fröberg:

Skicka pengar hem – mer än till mat och öl Per Fröberg arbetar med finansiering av mikrofinanslån och berättar här om hur remitteringar i Centralamerika nu används även för investeringar. Han föreslår att Sverige bidrar till att utveckla finansiella tjänster så att fler kan ta del av remitteringars utvecklingsvinster. – LÖS IN DIN PENNINGAVI HOS OSS OCH DU FÅR EN SEXPACK TILL SPECIALPRIS!

Så kan det stå i reklamen för butikskedjan Palí i Nicaragua. Supermercados Palí ägs av WalMart USA och är en affärskedja som alltmer tar över handeln med dagligvaror från lokala småbutiker. Att erbjuda inlösen av remitteringar som familjemedlemmar skickar hem från USA eller Costa Rica är en lönsam affär i konkurrensen med småhandlarna och Western Union har växlingskontor i Palís butiker. Specialpris på öl är ett annat lockande erbjudande för den som kommer för att köpa ris och bönor för familjens dagliga behov. Det är stora pengar det handlar om när det gäller remitteringar. I ett land som Nicaragua utgör värdet av remitteringarna 15 procent av bruttonationalprodukten, ett värde som är två gånger större än inkomsterna från kaffeexporten. Globalt räknat är värdet av remitteringarna mer än tre gånger så stort som det officiella DAC biståndet. En stor del av remitteringarna är pengar som

skickas hem av familjemedlemmar som arbetar utomlands. Pengarna går till konsumtion av livsmedel och för att betala hyran eller elräkningen men även till skolavgifter och hälsovård. En ny utveckling är att alltfler familjer investerar remitteringar i nya eller förbättrade bostäder.

Att öppna ett bankkonto eller ta ett lån i en vanlig affärsbank är närmast omöjligt för de flesta familjer med låg eller oregelbunden inkomst i Latinamerika. En av dem som kunnat förbättra sina livsvillkor med hjälp av remitteringar är Agner Castro i staden Rivas. Agner har en familjeinkomst på ca 670 US-dollar. Med hjälp av remitteringar och ett lån genom mikrofinansorganisationen Prodel har han kunnat bygga ett hus till sig och sin familj. Förutom krediten använde han byggnadsmaterial som han handlat dessförinnan.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Agner Castro kunde börja bygga ett hus med hjälp av remitteringar och mikrokrediter. Foto:Prodel

Den här typen av krediter kan öka avsevärt i omfattning om möjligheterna att spara och investera i remitteringar för människor som Agner utvecklas. Det krävs nytänkande när det gäller finansiering för sparande och investeringar. Ett exempel på nytänkande är PDL Mikrofinans AB, ett icke vinstdrivande bolag som placerar ränteobligationer på den svenska markanden och därigenom kan få in pengar att låna ut till mikrofinansorganisationer som Prodel i Nicaragua. Det innebär en möjlighet att få finansiering till förmånligare villkor än vad Prodel kan få på den lokala marknaden. Mikrofinansorganisationer och banker kan öka den här typen av utlåning, om de hade tillgång till bättre garantier. Sverige kan göra en viktig insats, t.ex. genom att genom Sida utveckla ett biståndsfinansierat garantiinstrument. Ett sådant skulle kunna användas för att bygga ut finansiella tjänster till förmån för dem som inte har tillgång till sådana. Att öppna ett bankkonto eller ta ett lån i en vanlig affärsbank är närmast omöjligt för de flesta familjer med låg

Agner Castros nya hus. Foto: Prodel

eller oregelbunden inkomst i Latinamerika. Banco Integral i El Salvador startade som en mikrofinansorganisation och har utvecklats till en affärsbank som vänder sig just till låginkomsttagare och egenföretagare som behöver tillgång till banktjänster och lånemöjligheter. José Sorto är småföretagare och har lån hos Banco Integral. För att öppna ett sparkonto behöver han idag bara fem dollar i kontanter. Banken har avtal med Western Union och andra remitteringsföretag i USA, där det bor många salvadoraner som nu kan nu skicka pengar direkt till ett bankkonto i familjens namn i El Salvador. Med sparande och regelbundna remitteringar skapas en kredithistorik som gör det möjligt att ta lån för det egna eller familjens företag eller bygga ut och förbättra familjens bostad. Att sprida denna typ av innovationer är en möjlighet för svenskt bistånd – en typ av finansiella tjänster som kostar väldigt lite att etablera och där en svensk biståndsfinansierad garanti skulle göra stor skillnad.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Att sprida denna typ av innovationer är en möjlighet för svenskt bistånd, en typ av finansiella tjänster som kostar väldigt lite att etablera och där svenskt stöd skulle göra stor skillnad. Att lämna den informella sektorn för en etablerad mikrofinansorganisation eller bank är ett stort steg för familjer med begränsade inkomster. Det är ett sätt att skapa ekonomisk trygghet och bli en fullvärdig medborgare. I och med att man börjar betala skatt kan man även ställa krav på hur skatteintäkter används, Den svenska regeringen står värd för en internationell konferens om Migration och utveckling den 14 till 16 maj 2014, Global Forum on Migration and Development. Det är angeläget att möjligheterna att använda remitteringar för sparande och investeringar tas upp och presenteras under konferensen. Så var det frågan om transaktionskostnader. När jag senast skickade pengar till min dotters familj i Nicaragua fick jag betala 130 kronor till Western Union för att skicka 100 dollar till Nicaragua. Det är oresonligt dyrt!

Småföretagaren José Sorto har kunnat öppna ett bankkonto dit man kan skicka pengar från utlandet. Foto: Banco Integral

Även när det gäller överföringskostnaderna kan den svenska regeringen göra mycket för att få ner priset. Som det är nu har Western Union närmast monopol på den svenska marknaden. Regeringen bör förhandla med de svenska affärsbankerna och andra institutioner så att de tar upp konkurrensen och sänker avgiften för att skicka pengar hem.

Per Fröberg är aktiv vad gäller att finna nya former för finansiering av bostäder, företagande och infrastruktur genom mikrofinansorganisationer och banker. Han är styrelseledamot i PDL Mikrofinans och medlem i fullmäktige för stiftelsen Prodel. Per har tidigare varit verksam inom svenskt bilateralt utvecklingssamarbete och bott i Latinamerika. Kontakterna med Nicaragua har han upprätthållit under 30 år.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Charles Woolfson:

Remitteringar till Baltikum – hållbara även på längre sikt? Charles Woolfson, Professor i arbetsvetenskap vid REMESO, Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society, Linköping Universitet, belyser hur viktiga remitteringar har varit för de baltiska länderna i kölvattnet av finanskrisen, men understryker att de har kortsiktig verkan, och varnar för att vissa stater kan komma att bli för beroende av flöden som över tid ebbar ut. DET BLIR allt lättare för människor inom den europeiska unionen att röra sig mellan de olika medlemsstaterna, och att leta efter jobb i ett annat land. ”Fri rörlighet för personer” är i själva verket en de fyra grundläggande friheterna som EU-fördragen garanterar medborgare i samtliga de 28 medlemsstaterna. De flesta av oss som åtnjuter denna rättighet tar enklare resande för givet, liksom det faktum att vi inte behöver visa pass vid europeiska gränskontroller. Att uppmuntra fri ”rörlighet”, som europeiska beslutsfattare kallar det (och, är det värt att notera, inte ”migration”), ses som en viktig hörnsten i att främja europeiskt välstånd och konkurrenskraft. I synnerhet tillåter det arbetskraft att flytta från ett land till ett annat, och därmed fylla behovet av knappa mänskliga resurser och kompetenser där den ekonomiska efterfrågan är som störst. Så ser det åtminstone ut i teorin.

Många har utnyttjat denna frihet att söka ekonomiskt välstånd, inte minst i länderna från det forna Sovjetblocket där friheten att resa historiskt sett har varit begränsad. Med unionens östliga utvidgning

– först 2004 då åtta central- och östeuropeiska stater gick med, och på nytt 2007 då även Rumänien och Bulgarien anslöt – har EU:s hela sammansättning transformerats. Europa är inte längre en union av mer eller mindre avancerade västerländska ekonomier utan innefattar numera även ett antal nya medlemsstater som ekonomiskt sett inte alls är lika utvecklade och där förhållandena är mycket fattigare.

Utsikterna för de baltiska staterna är inte goda om deras räddning ska ligga i remitteringar. Givet att löner ibland är sju, åtta eller till och med tio gånger högre i väst har ”pullfaktorn”, som migrationsexperter gillar att kalla det, varit särskilt stark. Bland dem som främst har dragit nytta av dessa nya, förbättrade inkomstmöjligheter finner vi medborgare från de tre baltiska medlemsstaterna – Estland, Lettland och Litauen – med en sammanlagd befolkning på under tio miljoner. Estland har nära

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

språkliga band och ett historiskt starkt kulturellt släktskap med grannlandet Finland, och gynnades snabbt av en allt djupare ekonomisk integration med den finska ekonmin. Många estländare blev tillfälliga eller ”cirkulära” arbetskraftsmigranter. Lettland och Litauen har i ännu större utsträckning fått se sina invånare lämna landet i betydande antal, särskilt bland de unga. Destinationen har framförallt varit Storbritannien och Irland, länder som (tillsammans med Sverige) 2004 tillät fri rörlighet av arbetskraft direkt utan några övergångbestämmelser beträffande vem som kunde eller inte kunde migrera från de nya östliga medlemsstaterna. Litauen avfolkas i en oroväckande omfattning, och har fått en ekonomi som är strukturellt beroende av remitteringar. Under krisen uppgick remitteringar till svindlande 4,6% av BNP och motsvarade ungefär 25 procent av den totala lönesumman som betalades ut i Litauen. En vedertagen sanning säger att sådana flöden av arbetskraft är ömsesidigt fördelaktiga, en ”winwin”, för både sändar- och mottagarlandet. De som företar sig denna ”rörlighet” lär sig inte bara nya färdigheter som de kan föra tillbaka till sitt hemland, de tjänar också mycket mer pengar än vad de skulle ha tjänat om de hade stannat hemma. Mer sällan diskuteras effekterna hos de sändande länderna i öst när det gäller den kompetensbrist som uppstår, eller det faktum att många av dem som har flyttat västerut har gjort det för jobb som ligger långt under deras utbildnings- och kompetensnivå, vilket resulterar i så kallat ”brain-waste”.

Det pratas mycket om de positiva efterverkningar som kommer av de pengar som migranter tjänar utomlands och skickar hem till sina familjer: remitteringar. Men bevisningen kring remitteringarnas fördelar är något blandad. Remitteringar som skickas av familjemedlemmar utomlands används ofta som omedelbart finansiellt stöd, för renovering av hus eller för inköp av konsumtionsvaror som man annars inte hade haft råd till. Däremot indikerar många studier att pengarna generellt sett inte investeras i skapandet av företag eller lyckade nyetableringar som främjar den allmänna ekonomiska utvecklingen. Med andra ord så uteblir ofta remitteringarnas långsiktigt hållbara positiva ekonomiska effekter. Inte sällan så slösas pengarna helt enkelt bort. Detta för oss fram till idag och effekterna av den globala finansiella och ekonomiska krisen på rörligheten från öst till väst. De tre baltiska staterna drabbades hårdare av den ekonomiska nedgången 2008 än några andra länder. De lettiska och litauiska ekonomierna gick från att växa med avundsvärda 8-10 procent årligen i mitten av 00-talet till att backa med tvåsiffriga procenttal i krisens efterdyningar. Litauens BNP sjönk med 15 procent bara under 2009. Andelen av befolkningen som levde i risk för fattigdom ökade från omkring en fjärdedel till en tredjedel och arbetslösheten nådde 18 procent i Litauen och nära 20 procent i Lettland. En återhämtning till de produktionsnivåer som uppmättes innan krisen är först nu i sikte, och dagens sjunkande arbetslöshet beror till stor del på utvandringen.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

En konsekvens av kraschen 2008 har alltså varit att människor, många av dem unga, familjer med små barn och nyblivet arbetslösa, började lämna i tusental, och i tiotusental. De har inte helt och hållet slutat emigrera än idag, även om ekonomierna visar tecken på återhämtning. Litauen avfolkas i en oroväckande omfattning, och har fått en ekonomi som är strukturellt beroende av remitteringar. Under krisen uppgick remitteringar till svindlande 4,6% av BNP och motsvarade ungefär 25 procent av den totala lönesumman som betalades ut i Litauen. Dessa medel som skickas från utlandet kommer låta åldrande föräldrar och far- och morföräldrar undslippa svår fattigdom, och försörja barn som lämnats med släktingar när föräldrarna flyttat västerut.

Men på längre sikt, när nya liv etableras och banden till hemlandet falnar, vilket empirin antyder att de sorgligt nog gör, kan dagens stora inflöden av remitterade medel komma att krympa till endast en rännil. Redan 2012 visade data att remitteringarna hade krympt till fortfarande ansenliga 3,6% av BNP i Litauen. Utsikterna för de baltiska staterna är inte goda om deras räddning ska ligga i remitteringar. Dessa pengar dämpade chocken av den ekonomiska krisen men medför inga långsiktiga framtidsmöjligheter. ”Fri” arbetskraftsrörlighet kan visa sig vara en blandad välsignelse, åtminstone för dem som lämnas kvar.

Charles Woolfson är professor i arbetsvetenskap vid Linköping University, REMESO Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society. Han är också Research Fellow vid Central European Labour Studies Institute (CELSI) i Bratislava, och levde och forskade i Baltikum under tio år från 1999. Tidigare har han gästforskat vid ett flertal universitet och institutioner

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Remitteringar på EU-nivå – samtal med Iñigo Moré Den europeiska unionen är världens största sändare av remitteringar, och en stor andel av pengarna går till unionens fattigare medlemsstater. Iñigo Moré, grundare av organisationen Remesas.org, berättar om behovet av att erkänna de intraeuropeiska remitteringarnas betydelse för ekonomisk konvergens i unionen och att samordna den europeiska politiken därefter. Vad vet vi om remitteringar från Europa?

TABELL 1. STÖRSTA SÄNDARE AV REMITTERINGAR

Europeiska unionen är världens största sändare av remitteringar. Om vi tittar på världsrankningen av länder som skickar remitteringar, ser vi att EU28:s utflöden av remitteringar är ungefär dubbelt så stora som tvåan på listan, USA:s. Fyra av de tio ledande remitteringsländerna i världen tillhör EU: Tyskland, Frankrike, Luxemburg och Italien . Det innebär att euron är den ledande valutan i världens remitteringsflöden. Detta ger EU ett särskilt ansvar.

Största sändarländerna av remitteringar (miljoner US$)

För att skapa en uppfattning om dimensionerna av de europeiska remitteringarna kan man som jämförelse säga att det är nödvändigt att slå ihop fem av medlemsländernas totala BNP för att nå samma siffra. Enligt Världsbankens statistik uppgick BNP i Litauen, Lettland, Cypern, Estland och Malta under 2012 till sammanlagt 125 miljarder dollar, medan EU: s remitteringar låg på 97 miljarder dollar samma år. Tabell 1 visar världens största sändare av remitteringar.

2010

2011

2012

EU28

95 399 104 817 97 109

USA

50 776

50 556 51 093

Rysskabd

21 454

26 011 31 648

Saudiarabien

27 069

28 475 29 493

Schweiz

24 193

30 779 28 468

Kuwait

12 126

13 423 15 935

Tyskland

14 674

16 202 15 392

Frankrike

11 937

12 725 12 404

Luxemburg

10 323

11 387 10 976

Qatar

10 445 10 842

Italien

11 580

13 017 10 754

Källa: Världsbankens uträkningar baserat på data från IMF:s betalningsbalansstatistik och uppgifter från centralbankers, nationella statistikbyråer och Världsbankens landskontor. Se Migration and Development Brief 21 för metoderna bakom prognoserna.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Figur 3. EU:S REMITTERINGAR I FÖRHÅLLANDE TILL BISTÅNDET (MILJONER US-DOLLAR)

120 000

100 000

BISTÅND REMITTERINGAR 80 000

60 000

40 000

20 000

0 1980

1984

1988

1992

1996

2000

2004

2008

2012

Källa: OECD DAC (bruttoutbetalningar officiellt utvecklingsbistånd EU28 DAC-medlemmar och EU-insitutionerna) och Världsbanken.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Europas remitteringar placerar inte bara EU i toppen av världsrankingen av remittörer, de överstiger även EU: s utvecklingsbistånd. Jämförelsen är relevant eftersom både remitteringar och bistånd är ”enkelriktade” överföringar, som sänds utan att be om något i utbyte. EU: s bistånd och de europeiska remitteringarna låg på ungefär samma nivå fram till omkring 2007, då remitteringarna gick om biståndet och landade på 90 miljarder dollar, medan biståndet var 80 miljarder dollar. Sedan dess har de europeiska remitteringarna varit högre än biståndet från EU. På vilket sätt kan remitteringar sägas driva ekonomisk konvergens inom EU? En väldigt stor del av europeiska remitteringar skickas till unionens minst utvecklade medlemsländer. De skickas till Rumänien, till exempel, av rumänska invandrare som bor i Italien. Sådana inomeuropeiska flöden står för omkring 60 procent av alla europeiska remitteringar, medan resterande 40 procent skickas utanför EU. TABELL 2. REMITTERINGSFLÖDEN FRÅN EU (MILJARDER EURO.) 2006

2007

2008

2009

2010

Remitteringar inom EU

38,9

44,1

45,5

45,3

46,4

Remitteringar till tredje land

25,7

30,2

33,8

31,2

31,7

SUMMA

64,6

74,3

79,3

76,5

78,1

(summan av migrant’s remittances och compensation of employees, i enlighet med IMF:s BOPM6) Källa: Mariela Chukanska & Daniela Comini, EU remittances back on the increase in 2010, Statistics in Focus, Eurostat 20124/2012.

Inomeuropeiska remitteringar bidrar starkt till ekonomin i många av EU:s medlemsländer. De är en mycket viktig källa till utländsk valuta för Litauen, Ungern, Lettland och Estland. Och i Bulgarien, Polen, Portugal, Slovakien och Rumänien har nettoremitteringar under många år varit avgörande för att motarbeta bytesbalansunderskott. Flera av unionens medlemsstater har sedan inträdet i unionen fått större ekonomiska bidrag från inomeuropeiska remitteringar än från det ekonomiska stöd som förmedlas genom EU: s institutioner och strukturfonder. Mätt i inflöden av euro har remitteringarna i större utsträckning bidragit till att länder som Rumänien, Bulgarien och Slovakien kommit att närma sig den rikare ”EU-kärnan”, än pengar från de strukturfonder, jordbruksfonder och övriga instrument som EU använder för att främja konvergens. Ser du några faror i att EU: s medlemsstater blir alltför beroende av remitteringar som en finansieringskälla? Att säga att det finns ett ”beroende” av remitteringar i Europa är samma sak som att påstå att det finns ett ”beroende” av rörlig arbetskraft. Anledningen är att inomeuropeiska remitteringar har en politisk dimension. De är en direkt följd av en av de fyra grundläggande friheterna i EU: fri rörlighet för personer, som tillsammans med den fria rörligheten för kapital, varor och tjänster utgör EU-samarbetets grundläggande pelare. Den fria rörligheten för personer har gjort att miljontals européer har emigrerat till andra europeiska länder. Enligt FN: s befolkningsenhet levde 18 miljoner EU28-medborgare i ett annat EU-land under 2013.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Under de få år som Polen har varit medlem i EU har polska migranter blivit den största gruppen utrikesfödda i Storbritannien. På samma sätt har rumäner på kort tid blivit Spaniens största migrantgrupp. EU: s politik och lagstiftning leder inte bara till permanent migration inom medlemsländerna, utan underlättar också tillfällig migration som, på grund av sin natur, sällan syns i statistiken. Den tillfälliga migrationen omfattar till exempel säsongsarbetare från Polen som arbetar i Tyskland, inte sällan inom jordbruket. Den fria rörligheten har också skapat en växande kategori gränsarbetare, folk som exempelvis arbetar i Luxemburg men har sitt permanenta boende i Frankrike. Alla dessa olika typer av migranter skickar remitteringar, med olika särskiljande drag. Sammantaget har det inneburit att EU, genom att tillåta fri rörlighet för människor, även skapade en mekanism för att finansiera sina minst utvecklade medlemsstater: remitteringar. Remitteringar skickas frivilligt av migrantarbetare, som i många fall avsätter omkring 20 procent av sin lön för detta ändamål. Detta bör med tanke på lönenivån hos den typiska inomeuropeiska migrantarbetaren betraktas som en uppoffring. Och ingen offrar sig själv för att skicka pengar till andra personer för att de ska kunna bli ”alltför beroende” av remitteringar, utan för att det finns ett behov. Du har tidigare kallat remitteringar den “sista obekväma sanningen” – kan du förklara vad du menar med detta? EU är väl medvetet om de 40 procent av remitteringarna som lämnar Europa och driver på utvecklingen

i tillväxtländerna. Det finns ett flertal EU-program som adresserar de europeiska remitteringarnas utvecklingsbidrag till tredje land. Men det finns inte samma medvetenhet kring de 60 procent som faktiskt utgör merparten av de europeiska remitteringarna. Trots att politikerna i Bryssel skapade förutsättningarna för att betydande summor pengar nu remitteras mellan medlemsstater verkar de nästan generade över sin skapelse. Hittills har det inte offentliggjorts något formellt erkännande av det bidrag EU-migranter gör till europeisk konvergens. Det kan förklara varför det inte finns någon i Bryssel vars visitkort lyder ”Chef för intraeuropeiska remitteringar” med ansvar för att samordna insatserna. Detta trots att konvergensen i flera medlemsstater är i högsta grad beroende av remitteringar.

Genom att tillåta fri rörlighet för människor, skapade EU en mekanism för att finansiera sina minst utvecklade medlemsstater: remitteringar. EU har ingen förordning som specifikt rör remitteringar, eller ens något remitteringsdirektiv. Trots att EU remitterar nästan 100 miljarder US-dollar årligen så sammanställer Eurostat ingen detaljerad statistik över dessa flöden (det vill säga ingen kvartalsstatistik, eller statistik uppdelat efter mottagarland) och flera medlemsstater redogör inte ens för remitteringarna i sin bytesbalansstatistik. Inte heller Eurobarometern har ägnat remitteringarna någon uppmärksamhet. Remitteringarna är på det sättet en obekväm sanning: de “skapades” av

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

EU-institutionerna, och de leder till nytta för oss alla, men ingen vågar erkänna deras betydelse. Du har kritiserat EU:s brist på samordning gällande remitteringar – sker det någon utveckling på den fronten? Remitteringarna ligger i en institutionell gråzon som påverkas av flera olika generaldirektorat inom EU-kommissionen. Det finns flera initiativ som rör remitteringar från generaldirektoratet för utveckling och samarbete, och några enstaka från generaldirektoraten för inre marknaden och tjänster och inrikesfrågor, men ingen som samordnar arbetet. Det skulle behövas, inte bara för en effektivare hantering av kommissionens resurser, utan också för att göra någon ansvarsskyldig: om ingen är ansvarig är det ingens fel om kommissionens arbete inte ger resultat. Faktum är att vissa av kommissionens policys går helt emot de mål som fastställts i de egna kommunikéerna, särskilt när det gäller målsättningen att minska kostnaderna för remitteringar. Ett exempel är kommissionens politik för att förhindra finansiering av terrorism och penningtvätt. Även om remitteringar knappast är den idealiska mekanismen för dessa ändamål så påverkas de av lagstiftningen, helt oberoende av vilka belopp som remitteras. Vi har till exempel förordning 1781/2006 som kräver att transfereringsföretagen behåller fullständiga register över genomförda överföringar i fem år. Trots det tvivelaktiga terrorhot som en överföring på €50 kan tänkas representera, för att inte nämna den obetydliga risk för penningtvätt den medför, måste

operatörerna betala för lagring av dessa uppgifter. Kommissionen har dessutom lämnat det fritt för medlemsländer att implementera ännu stramare regelverk. I Spanien kräver artikel 25 i lag 10-2010 att uppgifterna lagras i tio år. Självklart så överförs de extra lagringskostnaderna till slutanvändaren, och ökar det slutliga priset på tjänsterna.

Trots att politikerna i Bryssel skapade förutsättningarna för att betydande summor pengar nu remitteras mellan medlemsstater verkar de nästan generade över sin skapelse. Hittills har kommissionen inte offentliggjort någon riktig analys av hur stor del av kostnaderna som remitteringssändare får betala som härrör från den egna lagstiftningen. Ett annat exempel på kontraproduktivitet på remitteringsfronten är att europeiska postoperatörer – statligt ägda enheter som regleras av EU – bidrar till monopoliseringen av remitteringstjänster genom att de tillåts ha exklusivitetsavtal med något av de två stora multinationella företagen som dominerar marknaden. I många länder som tar emot remitteringar, från Ryssland till Liberia och från Indien till Rwanda, har sådana exklusivitetsavtal förbjudits just för att de helt uppenbart ökar priserna för att remittera. Men kommissionen har inte valt att följa deras exempel. Just den duopolliknande marknadsstrukturen är ett stort problem på remitteringsområdet, som

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

förvärras av att flera europeiska bankkoncerner har börjat neka sina tjänster till mindre transfereringsföretag (vilket indirekt gynnar de två största företagen). Det är en attitydförändring som uppstått i samband med att bankerna har drabbats av svårare tider. 2013 rapporterade The Economist att Barclays bank hotade att stänga konton tillhörande 250 remitteringsoperatörer, något som skulle göra pengaöverföringar omöjliga för dessa företag. Liknande händelser har rapporterats i hela Europa, med exempel till och med i Schweiz där tidningen Le Matin 2012 rapporterade att banken Postfinance stängde ner konton tillhörande sextio transfereringsföretag samma år. Bankerna förklarar sin ovilja att tillhandahålla tjänster till mindre transfereringsföretag med att det är ett steg i att motverka penningtvätt, men domstolarna har inte alltid köpt denna förklaring. En spansk domstol fann 2013 att sådana nedstängningar av konton stred mot konkurrenslagstiftningen. Enligt ett domslut var bankernas riktiga avsikt att tvinga ut transfereringsföretagen från marknaden för att sedan stjäla deras kunder. Det är anmärkningsvärt att EU-kommissionen precis föreslagit ett direktiv (2013/0139 (COD) som ska garantera fysiska personer rätten att få tillgång till bankkonton, men att denna rättighet inte sträcker sig till juridiska personer. Vilken förändring skulle du helst se på EU-nivå gällande remitteringar?

härrör från migrationen över gränsen mellan USA och Mexiko, vars problem och lösningar har ”universaliserats”. Detta förklarar varför både kommissionens och rådets målsättningar på området är så koncentrerade på remitteringarnas prissättning och utvecklingspåverkan, men inte deras inverkan på europeisk konvergens. Konvergens, i det här fallet ekonomisk utjämning inom den Europeiska unionen, har inte samma innebörd i en USA/ Mexiko-kontext.

Hittills har kommissionen inte offentliggjort någon riktig analys av hur stor del av kostnaderna som remitteringssändare får betala som härrör från den egna lagstiftningen. Lägre priser och stärkt utvecklingspåverkan är viktiga mål, förstås, men ett europeiskt perspektiv på remitteringar bör ta avstamp i ett tillkännagivande att 60 procent av de europeiska remitteringsflödena går mellan medlemsländerna, från EU-medborgare till EU-medborgare, och driver konvergens, snarare än utveckling. Dessa EU-medborgare har rättigheter som konsumenter i båda ändarna av en transaktion. Rättigheter som idag undergrävs med orättvisa metoder. Rättigheter som kommissionen borde slå vakt om.

Kommissionen baserar sin politik kring remitteringar till stor del på forskning och kunskap som

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

LÄS MER: Eckert, E., 2012. ”Stop à la «Kebab Connection»”, Artikel publicerad av Le Matin på www.lematin.ch den 24 juni 2012. The Economist, 2013. “Let them remit”, Artikel publicerad på www.economist.com den 20 juli 2013. ABC, 2013. “Condenan en tres bancos por competencia desleal a una empresa que Envía dinero”, artikel publicerad på abc.es den 22 mars 2013.

Iñigo Moré är grundare av Remesas.org, en mötesplats för forskning och samarbete kring migranters remitteringar. Han är en av nio medlemmar i en internationell rådgivande kommitté som ger råd till Världsbankens globala arbetsgrupp för remitteringar. 2012 utsågs han av Europeiska kommissionen att delta i expertgruppen för marknaden för betalningssystem (Payment Systems Market Expert Group – PSMEG). Han har även varit rådgivare till den mexikanska regeringen, och arbetat för ett antal institutioner, till exempel Brasiliens centralbank.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

Adela Poprzenovic:

När den som får blir den som ger När Adela Poprzenovic var liten tog hennes morbror med sig pengar och gåvor från Sverige till hela släkten. Idag remitterar hon själv till släktingar i Kroatien. Adela har gjort fältstudier om remitteringars betydelse i Kroatien. Här berättar hon om hur Kroatiens inträde i EU medförde ett ökat intresse för re mitteringarna till landet och om sina personliga erfarenheter av att gå från mottagare av remitteringar i Kroatien till att bli sändare i Sverige. DET HELA började med att jag satt med min handledare och bollade idéer om min blivande magisteruppsats i nationalekonomi. Vi satt på Ekonomihögskolan i Lund och året var 2006. Jag berättade för honom att varenda gång jag åker till Kroatien möts jag av välklädda människor, dyra bilar, fina hus och fullsatta caféer. Priserna är inte mycket lägre än i Sverige men samtidigt visste jag att medellönen är några hundra euro i månaden, när den väl kommer, om än med några månaders försening. Ekvationen gick inte ihop för mig. Då utbrast min handledare högljutt med sin franska brytning som om det vore en världssanning: ”remittances!”. Remittances...? Vad menar han? Jag hade aldrig hört ordet innan.

Han förklarade vad remitteringar är och på något sätt tänkte jag att han faktiskt kan ha rätt. Jag hade under så många år sett hur pengaflöden kommer in i landet via olika kanaler. Jag kommer ihåg när jag själv växte upp i före detta Jugoslavien och min morbror som hade bott i Sverige sedan 1970-talet brukade ta med sig presenter till hela släkten, kläder, köksapparater och kontanter. Jag minns som barn att vi fick en ny TV och VHS-spelare från Sverige. Så

stolt jag var över att kunna berätta för mina vänner att den där snygga silvriga videon kom ända från Sverige. Så remitteringar är något jag är uppväxt med, det enda som har förändrats är att relationen har blivit den omvända. Idag är det min familj som är i Sverige och skickar pengar till släkten i hemländerna på Balkan.

Då utbrast min handledare högljutt med sin franska brytning som om det vore en världssanning: ”remittances!”. Remittances...? Vad menar han? Jag hade aldrig hört ordet innan. År 2006 fick jag stipendium för att åka till Kroatien för att skriva min magisteruppsats om remitteringar och hur de påverkar den inhemska ekonomin. Ett litet ungt land på drygt fyra miljoner invånare som har en sekellång tradition av emigration och därför en diaspora som uppskattas till två och en halv miljon personer. Utifrån detta kunde jag bara

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

föreställa mig hur mycket remitteringar som kommer in i landet och att de säkerligen måste spela en stor ekonomisk roll, och har gjort det inte minst under självständighetskampen. Ingen hade skrivit om remitteringar i Kroatien innan, alltså hade jag en både heroisk och naiv föreställning om att jag skulle bli mottagen med öppna armar i Zagreb när jag berättade om mina ambitioner. För att min uppsatsidé skulle bli verklighet behövde jag få tag på bytesbalansdata och hushållsundersökningar, statistik som landets Centralbank och Statistiska centralbyrån disponerade över. Lättare sagt än gjort. Från början fick jag information om att sådan statistik inte existerade. Ganska osannolikt för ett land som är på tröskeln till EU, tyckte jag. Jag bokade in möte efter möte med tjänstemän för att försöka förklara vad jag var ute efter, för jag antog att jag bara inte hade lyckats fråga efter rätt saker. Men den ena efter den andra avbokade. När jag inte hade fått till ett enda möte, började jag tro att det möjligen inte låg i allas intresse att jag kom över viss data eller att det fanns en rädsla över mitt egentliga syfte med den efterfrågade statistiken. Efter månader av igensmällda dörrar och ignorans fick jag slutligen all statistik jag behövde för att skriva klart min uppsats.

Idag är situationen annorlunda. Kroatiens EU-inträde verkar ha medfört ett oerhört intresse för det osynliga biståndet vilket har lett till att jag har blivit intervjuad av kroatiska medier och blivit inbjuden att tala om ämnet på Croatian Diaspora Congress i vår. Att byta sida från mottagare till sändare av remitteringar är inget ovanligt. Oftast innebär en släkting i utlandet en möjlighet för någon annan i familjen att gå samma öde till mötes. Jag tror också att min släkt är urstereotypen för båda rollerna.

Att byta sida från mottagare till sändare av remitteringar är inget ovanligt. Oftast innebär en släkting i utlandet en möjlighet för någon annan i familjen att följa samma väg. Att ha växt upp i före detta Jugoslavien vars samtidshistoria har präglats av krig, förtryck och där det ekonomiska systemet omöjliggjorde västerländernas levnadsstandard har inneburit att landets invånare har sett sig om efter möjligheter om ett bättre liv utomlands. Otaliga vänner har berättat hur deras fäder på 1960-talet har plockats upp av en buss i Bosnien

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

eller Serbien för att åka till jobben som väntade i Sverige. I mitt fall har det varit en gästarbetande morbror som arbetade som pizzabagare i Landskrona som skickade pengar till hela släkten som var kvar i hemlandet. Han såg också till att min familj sökte skydd i Sverige för att fly kriget i Bosnien. När vi väl stod på egna fötter i vårt nya hemland Sverige såg vi

till att avlasta min morbror och började också skicka remitteringar till släkten som var kvar. Personligen känns det som ett privilegium att kunna vara på den andra sidan som den hjälpande handen och känslan av att kunna överraska en släkting med en välbehövd slant är otroligt upprymmande.

Adela Poprzenovic har magisterexamen i nationalekonomi från Lunds universitet och har skrivit masteruppsatsen ”Remittances and Income Inequality in Croatia”. I juni är hon inbjuden till Croatian Diaspora Congress i Zagreb för att tala om ämnet. Adela kom till Sverige som flykting från Bosnien-Herzegovina år 1992. Hon har tidigare arbetat med internationella frågor för FN i Wien och vid EUs fredsbevarande mission i Georgien, och kommer inom kort att börja arbeta på Migrationsverket.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R

del 3.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Remitteringar från Sverige Vad vet vi egentligen om remitteringar från Sverige? Vilka är personerna som remit terar från Sverige? Är migranter i Sverige mindre benägna att remittera än migranter i jämförbara länder? Vad går pengarna till? Vad gör den svenska regeringen för att stärka remitteringarnas utvecklingsbidrag och hur verkar svenska myndigheter för att förenkla remitteringssändandet? I det här avsnittet sammanställs kunskap om människorna som remitterar från Sverige, och om den politik som förs på remitteringsområdet. Sex personer med varsin egen unik migrationshistoria berättar om hur remitterandet blev en del av deras vardag och om vilka problem som de tror att remitteringar kan och inte kan lösa. Olika aspekter på den svenska politiken kring remitteringar diskuteras och en intervju med Konsumentverket ger ett konkret exempel på hur en svensk myndighet arbetar med frågan om remitteringar.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Vad vet vi om remitteringar från Sverige? Statistiken över remitteringar från Sverige har under lång tid varit bristfällig och kunskapen kring remitteringsflödena har därför varit begränsad. Global Utmaning har i en serie projekt år 2009-2013 analyserat olika källor till kunskap om remitteringarna från Sverige. Vi har tittat på betalningsbalans statistiken, analyserat data från den årliga hushållsundersökningen HEK och Levnadsnivåundersök ningen för utrikesfödda och deras barn (LNU-UFB). VI HAR även i djupintervjuer med nyanlända sam-

lat in kunskap kring hur remitteringarna påverkar den första tiden i Sverige. Vi vet idag mer om remitteringarna från Sverige än vi gjorde för några år sedan. En del, som hur mycket det är som faktiskt remitteras, kommer vi dock aldrig att kunna veta. VAD SÄGER OSS STATISTIKEN?

Den remitteringsstatistik som Sverige rapporterar in till Internationella valutafonden IMF bygger på uppgifter från landets betalningsbalansstatistik och omfattar endast överföringar genom formella kanaler. Sedan 2003 producerar SCB betalningsbalansstatistiken på uppdrag av Riksbanken. Remitteringsdata består av flera delkomponenter och SCB har inte haft möjlighet att samla in ny data för samtliga komponenter, istället har de rapporterade uppgifterna länge baserats på uppskattningar som Riksbanken gjorde innan 2003. Över tid har detta sannolikt kommit att leda till en rejäl underskattning av remitteringarnas omfattning.

Sedan 2013 använder sig SCB av nya metoder, utformade för att möta nya riktlinjer i IMF:s manual för betalningsbalansstatistik (BPM6). Förhoppningen är att man framöver kommer producera mer rättvisande data, framför allt genom bättre täckning av de pengar som förmedlas genom registrerade betalningsförmedlare, så kallade MTO:er (Money transfer operators). På SCB uppger man att nya mätningar sannolikt kommer att visa på högre summor än de som tidigare rapporterats. Samtidigt vet vi att en stor del av remitteringarna från Sverige skickas genom informella kanaler, vilket gör att de inte räknas in i statistiken. I en studie genomförd av Global Utmanings tidigare medarbetare Lisa Pelling bland kurder i Uppsala uppgav 70 procent av de som remitterar att de skickar pengar via informella kanaler, till exempel genom vänner och familj som reser till landet och själva tar med sig pengar. Den stora andelen informella remitteringar är en av orsakerna till att vi aldrig kommer veta exakt hur mycket pengar som egentligen remitteras från Sverige.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

HUR MYCKET REMITTERAS FRÅN SVERIGE? Det enkla svaret är att ingen vet. Utifrån betalningsbalansstatistiken uppskattar Världsbanken att Sverige remitterade 953 miljoner US dollar och tog emot 812 miljoner US dollar i remitteringar under 2012. Men Världsbanken producerar även en ”bilateral remitteringsmatris” utifrån helt andra beräkningar som bygger på sändar- och mottagarlandets inkomster och uppskattningar av antalet migranter från ett land som befinner sig i ett annat. (Metoden utvecklades i Ratha och Shaw, 2007, ”South-South Migration and Remittances,” Development Prospects Group, World Bank.) Enligt dessa uppskattningar uppgår remitteringarna skickade från Sverige till ett väsentligt högre belopp: 3 201 miljoner US dollar (eller strax över 20 miljarder kronor) under 2012. Remitteringsmatrisen ger också en fingervisning om vilka de viktigaste sändar- och mottagarländerna för svenska remitteringar är. Frånsett de nordiska länderna bedömer Världsbanken att Libanon, Tyskland, Polen och Thailand är de största mottagarna av remitteringar från Sverige, medan pengar som remitteras till Sverige främst kommer från Norge, USA, Finland och Tyskland. Det här är dock uppgifter som ska tas med en stor nypa salt. Matrisen uppdateras årligen men är långt ifrån komplett och för många migrations- och remitteringskorridorer saknas data helt och hållet. För att utforska datat på egen hand, se Världsbankens databaser ”Bilateral Remittance Estimates for 2012 using Migrant Stocks, Host Country Incomes, and Origin Country Incomes)” samt ”Annual remittances data: inflows and outflows”. Permanent URL: http://go.worldbank.org/092X1CHHD0

Till skillnad från betalningsbalansstatistiken ger HEK, SCB:s årliga undersökning av hushållens ekonomi, en möjlighet att göra uppskattningar som rör informella överföringar mellan hushåll. I underökningen tillfrågas hushåll om de under ett år gett närstående eller anhöriga ekonomiskt stöd eller gåvor motsvarande minst 5 000 kr. År 2011 publicerade Global Utmaning en studie genomförd av Lisa Pelling, Charlotta Hedberg och Bo Malmberg där data från HEK analyserades. Andelen av de svenska hushållen som gav ekonomiskt stöd till anhöriga var där drygt 13 procent. HEK begränsas dock av att den endast innefattar överföringar till släkt och nära anhöriga, samt av det faktum att det inte framgår om pengarna lämnar Sverige. I Sveriges Levnadsnivåundersökning för utrikes födda och deras barn (LNU-UFB) från 2010 har

drygt 3500 utlandsfödda personer fått svara på frågan ”Har du under de senaste 12 månaderna gett ekonomiskt stöd eller gåvor för sammanlagt 6 000 kronor eller mer till någon eller några utanför ditt hushåll?” Kompletterande frågor har sökt svar på bland annat om mottagaren är bosatt utomlands. Detta har för första gången gjort det möjligt analysera data från Sverige som innehåller: - Information om både formella och informella överföringar - Information om både sändaren och mottagaren av remitteringar. Även här begränsas dock informationen som går att få ut, bland annat av att summorna som efterfrågas (det vill säga belopp som överskrider 6 000 kronor per år) är så pass höga att en stor del av

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

remitteringarna riskerar att gå obemärkta förbi, då enskilda överföringar många gånger handlar om mindre summor. ÄR DET EN LÅG ANDEL SOM REMITTERAR FRÅN SVERIGE?

större benägenhet att remittera jämfört med personer som inte har det. De förhållandevis generösa reglerna för familjeåterförening i Sverige har därför angetts som en alternativ förklaring till den relativt låga andelen personer som remitterar från Sverige. VEM ÄR SÄNDAREN?

Remitteringarna från Sverige har ökat kraftigt de senaste decennierna. Ändå visar undersökningen av data från LNU-UFB att endast omkring tio procent av de utlandsfödda i Sverige remitterar. Detta är en relativt låg andel om man jämför med undersökningar gjorda i andra länder. I en levnadsnivåundersökning gjord i Norge 2005-2006 uppgav till exempel cirka 45 procent av personerna från tio utvalda grupper att de skickade hem pengar till sina ursprungsländer minst en gång per år och i en studie gjord bland ”svarta och etniska minoriteter” i Storbritannien uppgav 26 procent att de remitterat under det senaste året.

En persons remitteringsbenägenhet beror bland annat på hur lång tid man bott i det nya landet och hur den ekonomiska situationen ser ut i landet man kommer ifrån. Människors transnationella band – de sociala kopplingar över nationsgränser som skapas när någon migrerar – styr remitteringsbenägenheten. Det förklarar varför remitteringar ibland avtar med tiden, då anhöriga utomlands går bort, flyttar eller man på annat sätt tappar kontakten.

Anledningen till de stora skillnaderna mellan länderna är flera. Studierna är för det första inte utformade på samma sätt, vilket gör jämförelsen svår. Sättet som statistiken samlas in, vilka som tillfrågas och hur man frågar om remitteringar är självklart viktigt för det resultat man får.

Människor födda i utvecklingsländer har oftare en lägre inkomst och befinner sig i en tidigare del av livscykeln när de remitterar, de är yngre och har oftare små barn, vilket innebär att de oftare befinner sig i en mer utsatt situation än andra som skänker pengar.

Av förklarliga skäl har personer som har nära familjemedlemmar kvar i ursprungslandet betydligt

Analysen av data från LNU-UFB visar att remitteringsbenägenheten är som störst efter 16–20

1. Undersökningen av data kring remitteringar från LNU-UFB har genomförts av Lisa Pelling, Eskil Wadensjö och SimonPierre Boulanger Martel med stöd från Utrikesdepartementet. I det här avsnittet återges ett urval av undersökningsresultaten. Studien i sin helhet kommer att publiceras i bokform under 2014.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

år i Sverige, då migranter hunnit etablera sig och skaffa sig en stabil inkomst men fortfarande har starka band kvar till hemlandet. Även analysen av HEK-data ger stöd för att benägenheten att ge ekonomiskt stöd börjar avta först efter ca 20 år i Sverige. Analysen av data från HEK visar vidare att skillnaden i den allmänna benägenheten att ge gåvor eller ekonomisk stöd till familj och anhöriga är liten mellan infödda och invandrade svenskar. Däremot finns stora skillnader gällande hur livssituationen ser ut för den som remitterar beroende på om personen är född i Sverige eller i ett utvecklingsland. Infödda svenskar och svenska invånare födda i icke-utvecklingsländer tenderar att ge stöd till anhöriga vid högre åldrar och när de har vuxna barn, medan invandrade från utvecklingsländer tenderar att vara yngre, ha yngre barn hemma, och tillhöra hushåll med lägre inkomst. Människor födda i utvecklingsländer befinner sig alltså oftare i en mer utsatt situation än andra som skänker pengar. LNU-UFB visar att personer som kommit som asylsökande till Sverige är mer benägna att remittera än migranter som kommit till Sverige för att arbeta. Detta går emot den allmänt spridda föreställningen att remitteringar i första hand skickas av migrantarbetare. I Sveriges fall kan det förklaras med att arbetskraftsinvandringen var väldigt begränsad från sjuttiotalet och fram till 2008. Det kan alltså vara så att många av dem som kommit som arbetskraftsinvandrare har varit så pass lång tid i Sverige att deras kopplingar till hemlandet hunnit försvagas, och att de i större utsträckning kommer från länder som inte längre har det lika svårt ekonomiskt.

Relationen till det nya landet är precis som kopplingen till ursprungslandet viktig för remitteringsbenägenheten. Högre hushållsinkomst i Sverige innebär generellt större möjligheter att remittera. En etablerad position på arbetsmarknaden är därför en förklaring till att det ofta är äldre och personer med högre utbildning som remitterar mer. LNU-UFB visar att remitteringsbenägenheten är halverad bland hushåll med svårigheter att klara de löpande utgifterna som mat och hyra. Nyanlända migranter har ofta ingen inkomst som tillåter dem att skicka pengar. Med integration som ger människor chans till högre utbildning och mer högavlönade arbeten ökar möjligheterna att remittera.

Ofta är det behovet hos mottagaren snarare än förutsättningarna hos sändaren som avgör om och hur mycket pengar som skickas. Sambandet mellan högre inkomst och högre remitteringsbenägenhet är dock inte linjärt och verkar till exempel inte gälla fullt ut för personer som är födda i ett utvecklingsland, visar analysen av data från HEK. Det tyder på att andra faktorer än inkomst är avgörande för benägenheten att ge ekonomiskt stöd eller gåvor inom vissa grupper.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Figur 4. REMITTERINGAR FRÅN SVERIGE

Visualiseringen visar remitteringsflöden till och från Sverige utifrån Värdsbankens ”Bilateral remittance estimates using migrant stocks, destination country incomes, and source country incomes” för 2012.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

REMITTERINGAR TILL SVERIGE

Källa: Utforska den interaktiva visualiseringen på http://www.torre.nl/remittances/ Remittances Flows by Roxana Torre is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?

ATT REMITTERA TROTS LÄGRE INKOMST

Ofta är det behovet hos mottagaren snarare än förutsättningarna hos sändaren som avgör om och hur mycket pengar som skickas. Remitteringssändandet kan få stora konsekvenser för levnadsstandarden för den som skickar pengar om personen samtidigt själv har det svårt ekonomiskt. Att skicka pengar gör man av solidaritet, för att man måste och för att hjälpa dem som har det sämre. Inte sällan är remitteringar kopplade till en upplevd skyldighet att remittera. Överdrivna föreställningar om ett bättre liv i Sverige kan bidra till detta. Bilden bekräftas både i en fallstudie bland kurder i Uppsala2 och i djupintervjuer med trettio nyanlända från Afghanistan, Syrien och Irak 3 som Global Utmaning genomfört. I den senare studien uppgav ungefär hälften av de intervjuade personerna att de regelbundet skickar pengar till familj, släkt eller vänner utomlands, och en fjärdedel att de skickade mer än 500 kr i månaden. Detta trots att bara en person i urvalet jobbade heltid i Sverige. ”Vi har inte råd, men vi är tvungna. Det är jobbigt ibland.” säger en man som regelbundet skickar pengar till sina svärföräldrar i sitt enkätsvar i studien som genomfördes i Uppsala. ”De tror att vi kan plocka guld på gatorna här” uppger en annan person som intervjuats i samma studie.

”Dom har gjort allt för dig när du var absolut ingenting, och när dom har gjort allt för dig och behöver dig, måste man göra vad som helst” säger en ung man från Irak, som i den andra studien uppgett att han bara försörjer sig på studiemedel i Sverige. Att remitteringar ofta fungerar som en ersättning för otillräckliga välfärdssystem i hemlandet framgår från en intervju med en 28-årig kvinna från Irak: ”För du vet, i Irak det är inte som här, där måste man betala allt själv. Kommunen hjälper inte, bara familjen. Så vi har bestämt att vi alla ska hjälpas åt så att alla har det lika bra. Vi ska dela med varandra.” Även om det är mer ovanligt finns det i studierna också dokumenterat flera situationer där migranter i Sverige tar emot pengar från släktingar och anhöriga utomlands. En del får hjälp från ursprungslandet, andra från släktingar som befinner sig i andra länder. Även om det mesta tyder på att beloppen som remitteras från Sverige är betydligt högre än de som remitteras till Sverige är det viktigt att komma ihåg att pengar går i båda riktningarna. De transnationella band som migranter upprätthåller till sina hemländer kan både underlätta den första tiden i Sverige och göra den nyanländas ekonomi mer ansträngd, helt beroende på i vilken riktning pengarna flödar.

2. Fallstudien innefattar en enkätundersökning med 92 respondenter, tre längre individuella intervjuer och tre gruppintervjuer. Resultatet presenteras i rapporten ”Transnationella band – en fallstudie om remitteringar från Sverige” från 2010. 3. Projektet Transnationella band och asylsökandes första tid i Sverige genomfördes under 2013 och omfattar intervjuer med elva kvinnor och nitton män, varav åtta kommit som ensamkommande flyktingbarn. De intervjuade kom från Irak (19), Afghanistan (6) och Syrien (5). Intervjuerna genomfördes på tre orter i Sverige: i Göteborg, Linköping och Upplands Väsby. Samtliga intervjupersoner hade kommit till Sverige som asylsökande.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

LÄS MER: Det här kapitlet bygger helt på studier som genomförts av Global Utmaning under projektledning av Lisa Pelling och i samarbete med forskare vid Stockholms Universitet under perioden 2009-2013. Studierna har finansierats av bland annat Utrikesdepartementet och Europeiska flyktingfonden. För mer utförliga resultat, undersökningsmetodik och för vidare läsning hänvisar vi till de fullständiga rapporterna: Boulanger-Martel, S.P, Pelling, L. & Wadensjö, E., 2014. Ekonomiska resurser, ekonomiskt stöd till familj och vänner och remitteringar, arbetsversion 17 mars 2014, en analys av data från levnadsnivåundersökningen LNU-UFB 2010 Horgby, A., Nordlund, V. & Pelling, L., 2013. Perspektiv på den första tiden i Sverige. Delrapport inom projektet Transnationella band och asylsökandes första tid i Sverige. Global Utmaning Pelling, L., 2009. Remitteringar från Sverige. Delrapport juni 2009. Global Utmaning Pelling, L., 2010. Transnationella band – en fallstudie om remitteringar från Sverige. Delrapport mars 2010. Global Utmaning Pelling, L., Hedberg. C. & Malmberg, B., 2011. Remittances from Sweden – An Exploration of Swedish Survey Data, Working Paper/ Institutet för framtidsstudier 2011:1 Läs mer om de utländska studier som refereras till: Blom, S., & Henriksen, K. (red.) 2008. ”Levekår blant innvandrere i Norge 2005/2006”, Rapport 2008/5. Statistics Norway, Oslo Boon, M., 2006. ”BME Remittance Survey”, London : DfID/ICM, July 2006 Carling, J., & Hoelscher. K., 2013 ”The capacity and desire to remit: comparing local and transnational influences.” Journal of Ethnic and Migration Studies 39(6):939-958

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Röster om att remittera från Sverige Bakom statistiken och siffrorna finns människor som alla har sin historia och sina unika relationer till andra människor någon annanstans i världen. Ermina och Luis skickar regelbundet pengar till familjemedlemmar i hemlandet: Ermina skänker för att släktingar ska kunna överleva, Luis för de ska få ett drägligare liv. Båda är kritiska till hur remitteringar lyfts upp som en fråga för samhällsutveckling och efterfrågar istället strukturella reformer. Rhoda och Aycan som företräder varsin diasporagrupp i Sverige menar att remitteringarna, bortom att hjälpa enskilda individer klara vardagen, även skapar jobb i deras hemländer. De efterfrågar lägre avgifter och höjda standarder på remitteringsmarknaden.

Slutligen berättar Ellen och Ingrid som skickar pengar till vänner de lärt känna under sina egna utlandsvistelser om den kluvna känslan som kommer av att skänka pengar när skillnaderna i levnadsförutsättningar mellan dem och mottagarna är avgrundsdjupa. Gemensamt för alla sex är att remitteringssändandet drivs av en önskan om att försöka utjämna skillnader i livsvillkor över nationsgränser och göra världen en liten aning mer rättvis.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Ermina och Luis om att remittera till sin familj »De har inget alternativ«

»Jag lovade mig själv att betala tillbaka«

ERMINA ÄR 53 ÅR GAMMAL OCH ARBETAR SOM UNDERSKÖ TERSKA. HON HAR BOTT I SVERIGE I 28 ÅR OCH REMITTERAR BÅDE TILL ERITREA OCH ETIOPIEN, BLAND ANNAT TILL SIN BROR SOM INTE KAN JOBBA TILL FÖLJD AV EN BILOLYCKA, TILL SIN MANS SYSTER SOM ÄR ÄNKA, OCH VID BEHOV ÄVEN TILL SINA SYSKONS VUXNA BARN, GAMLA VÄNINNORS FÖRÄLDRALÖSA BARN OCH ANDRA MÄNNISKOR SOM HAR PROBLEM OCH AKUT BEHÖVER PENGAR.

LUIS ÄR STRAX OVER 60 ÅR OCH ARBETAR SOM SKOLREKTOR. HAN KOM FRÅN CHILE TILL SVERIGE SOM POLITISK FLYKTING I MITTEN AV 70-TALET. LUIS REMITTERAR VARJE MÅNAD PENGAR TILL CHILE. EN DEL AV PENGARNA SOM HAN SKICKAR BESTÅR AV ETT SKADESTÅND SOM BETALAS UT AV DEN CHILENSKA STATEN TILL ÖVERLEVANDE OFFER FÖR TORTYR, PENGAR SOM NU GÅR DIREKT TILLBAKA TILL HANS KVARVARANDE FAMILJ I CHILE.

HUR SKICKAR DU PENGAR OCH HUR OFTA? Till Eritrea skickar jag pengar via en kontakt i Sverige. Jag betalar personen pengar här och denne ser till att någon i Eritrea lämnar över pengarna till rätt person. Det är en privatperson, men jag misstänker att det är eritreanska myndigheter som organiserar det. Det är så här alla exil-eritreaner skickar hem pengar. Till Etiopien skickar jag antingen med pengar när någon person jag känner ska åka dit. Om det är akut så skickar jag via ett somaliskt pengaöverföringsföretag, det går fortare. Till de som jag skickar pengar regelbundet gör jag det varannan månad.

Om jag själv är på besök i landet så tar jag extra mycket pengar med mig. Det händer inte så ofta eftersom det är så dyrt att åka dit. Annars skickar jag pengar via företag som finns i Sverige och som mot en avgift ser till att pengarna kommer fram. Jag brukar skicka pengar en gång i månaden. Det händer ibland att det plötsligt uppstår extra behov (t.ex. om någon släkting blir sjuk och måste opereras) och då skickar jag extra pengar.

NÄR BÖRJADE DU SKICKA PENGAR OCH VARFÖR? Jag har skickat pengar sedan jag lämnade Eritrea, 1978. I början skickade jag till mina föräldrar och syskon. Till dem skickade jag pengar för att de inte kunde stanna på ett ställe och arbeta. Jag skickade och skickar till dem fortfarande för att de inte har tillräckliga inkomster, för att de inte ska svälta. Nu är de bara två kvar som jag skickar till. De har antingen ingenting att odla eller också kan de inte jobba.

Det var för en massa år sedan, för ca 35 år sedan. På grund av militärdiktaturen drabbades släktingarna hårt ekonomiskt. Arbetslösheten var stor och allt fler drabbades. Jag hade själv lyckats stabilisera min egen ekonomi här i Sverige så det var ganska naturligt att börja sända pengar regelbundet eftersom behovet var stort.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

VET DU VAD PENGARNA ANVÄNDS TILL? För att överleva bara, ingenting annat. Mat, kläder och hyra.

Pengarna hjälper min gamle far i vardagen. Han lever på en låg pension som inte räcker till mycket precis. Det finns alltid extra utgifter såsom mediciner och sådant. Det handlar inte om några stora summor som det går att spara.

VAD SKULLE HÄNDA OM DU SLUTADE SKICKA PENGAR? De har inget annat alternativ, det finns ingen som kan hjälpa dem. Till exempel så är min svägerskas barn alla soldater utan lön. De skulle svälta om jag inte skickade pengar.

Det skulle antagligen inte inträffa någon direkt katastrof, det tror jag inte. Men det är klart att det skulle kännas eftersom dessa pengar ingår numera i ”budgeten”.

HUR KÄNNS DET ATT SKICKA PENGAR? HUR SKULLE DET KÄNNAS ATT INTE GÖRA DET? Det känns bra att skicka pengar. Jag vill dela med mig av det jag har. Jag skulle inte kunna sova med gott samvete om jag lät dem leva utan mat.

Det känns som en ganska naturlig sak. När jag tvingades lämna Chile i all hast, på grund av politiska skäl, samlade min far alla sparade pengar han hade, ”en handfull dollar”, och han gav dessa till mig. Jag lovade mig själv att betala tillbaka dessa pengar så fort jag kunde. Jag föreställer mig att jag fortfarande betalar en gammal skuld till honom. Att skicka pengar till min far (min mor lever inte längre) är en symbolisk gärning. Jag hoppas att han då och då kan unna sig något extra. Pengar är inte allt här i världen… men det underlättar saker och ting.

VAD SKULLE KUNNA GÖRA DET LÄTTARE FÖR DIG ATT SKICKA OCH TA EMOT PENGAR? Det vore lättare om det fanns ett banksystem mellan Sverige, Eritrea och Etiopien så att man lättare skulle kunna skicka pengar, utan dyra kostnader.

Ju enklare att i vardagen snabbt genomföra transaktionen desto bättre.

VAD TYCKER DU OM ATT PENGAR SOM MÄNNISKOR SKICKAR TILL SINA ANHÖRIGA LYFTS UPP AV POLITIKER SOM EN VIKTIG FRÅGA FÖR SAMHÄLLSUTVECKLING I FATTIGA LÄNDER? Det är fel att det lyfts upp av politiker som en samhällsutvecklingsfråga. De sitter där och väntar som tiggare. Det här är ingen lösning på de grundläggande problemen. Det har inte skapats några vägar för dem att arbeta och försörja sig själva.

Vad vanligt folk gör med små summor kan svårligen avgöra några större samhällsfrågor, det är inga stora investeringar. Att det finns politiker som anser att dessa förhållandevis små medel skulle kunna utgöra en ”viktig fråga för samhällsutveckling i fattiga länder” är en överdrift, enligt mig. För en verklig samhällsutveckling så krävs mer strukturella förändringar.

Ermina och Luis heter i verkligheten något annat.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Rhoda och Aycan, företrädare för två diasporagrupper Diasporaorganisationer företräder olika migrantgruppers intressen i Sverige och andra länder. Under senare år har deras roll i att driva på utvecklingen i hemlandet genom ökad handel, investeringar och olika former av sociala och ekonomiska

Hej Rhoda Elmi, Somalilands svenska representant!

remitteringar fått allt mer uppmärksamhet. Rhoda Elmi och Aycan Sermin Bozarslan företräder varsin diasporagrupp och vill se lägre avgifter och en mer gynnsam situation för mindre aktörer på remitteringsmarknaden.

Hej Aycan Sermin Bozarslan, Kurdiska Riksförbundet!

VARFÖR ENGAGERAR DU DIG I FRÅGAN OM REMITTERINGAR? Remitteringar påverkar alla somalier på Afrikas horn. Utan remitteringar har många svårt att klara sig ekonomiskt. För många människor är remitteringar det enda sättet att hjälpa släktingar och andra utsatta människor som inte har möjlighet till egen försörjning. Remitteringar gör det möjligt för mig att hjälpa mina släktingar och bidra till en bättre samhällsutveckling i Somaliland. Remitteringar har enorm påverkan på den positiva samhällsutvecklingen i Somaliland. Det underlättar för diasporan att skicka pengar till släktingar som får möjlighet till ett bättre liv. Det generar jobb i Somaliland. Många remitteringsbolag ökar möjligheten till entreprenörskap. Stora remitteringsbolag har oftast möjlighet att ge lån till individer som vill starta företag vilket är oerhört viktigt för hela samhället.

Kurdiska Riksförbundet har medlemmar från fyra delar av Kurdistan. Många av våra medlemmar skickar pengar till sina familjemedlemmar som är kvar i hemlandet. Jag har tyckt att kostnaden för att remittera från Sverige har varit för hög. Remitteringar är bra för en positiv samhällsutveckling i stort. De bidrar till den ekonomiska utvecklingen. Det skapas arbetstillfällen i form av pengaöverföringskontor i mottagarlandet. Många skickar pengar till studerande släktingar och remitteringar bidrar därför till att fler fortsätter att studera på universitetet. En del av dem söker kanske senare jobb i Sverige. Det är hjälp till självhjälp det handlar det om. Man hjälper en student i släkten eller familjemedlem som kanske har det svårt tillfälligt. Pengarna hjälper den personen att stå på egna ben och att orka hitta en sysselsättning eller starta eget.

HUR UPPLEVER DU MÖJLIGHETERNA ATT REMITTERA FRÅN SVERIGE PÅ ETT TRYGGT SÄTT? Idag fungerar det alldeles utmärkt att remittera från Sverige till Somaliland. Det finns flera olika remitteringsbolag och möjligheterna är många men jag använder mig endast av ett bolag som jag känner mig trygg med. Det är viktigt för mig att det företag jag använder mig av har ett socialt engagemang i Somaliland och att företaget är med och utvecklar landet. Samtidigt måste företaget ha ett säkerhetstänkande så långt det är möjligt.

Det finns goda möjligheter i Sverige för att remittera pengar på ett tryggt och snabbt sätt men det är för dyrt. Kostnaden gör att folk drar sig för att remittera eller så skickar man pengar till hemländerna med vänner och bekanta istället.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

PÅ VILKET SÄTT PÅVERKAS LIVET I SVERIGE NÄR MAN SKICKAR REMITTERINGAR? Om man har möjlighet att skicka pengar till sina släktingar så är det positivt för den som skickar pengar. Man slipper oroa sig för sina nära och kära. Det är skönt att känna att de har mat på bordet och att de kan skicka barn till skolan bland annat.

Också här bidrar remitteringar till den ekonomiska utvecklingen och skapar arbetstillfällen. Det blir på ett sätt en cirkulär ekonomisk utveckling. Somliga skickar pengar till Sverige från Kurdistan för familjemedlemmar som är kvar i Sverige och för studerande barn och så.

VILKA POLITISKA BESLUT SKULLE DU VILJA SE FÖR ATT FÖRBÄTTRA SITUATIONEN FÖR MÄNNISKOR ATT SKICKA OCH TA EMOT REMITTERINGAR? Jag tycker att det är ytterst viktigt att remitteringsföretag finns i Sverige och att valmöjligheterna är flera. Det är också viktigt att låta de somaliländska och somaliska remitteringsföretagen etablera sig i Sverige och inte bara de stora internationella företagen. De somaliländska remitteringsföretagen bidrar till bättre jobbmöjligheter på Afrikas horn och kan vara på platser där de stora internationella företagen inte vågar satsa.

Vi behöver underlätta för remitteringar och underlätta cirkulär migration. Till exempel genom att sänka avgifterna för att remittera.

Politiskt så skulle jag vilja se en höjd standard. Det måste ställas krav på att remitteringsföretagen är seriösa. Men samtidigt får man inte ställa allt för omöjliga krav som de små remitteringsföretagen inte kan klara av att uppfylla och förhindrar dem att komma in på marknaden.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Ellen och Ingrid skickar pengar till sina vänner Även bland människor födda i Sverige som bott en längre tid utomlands kan remitteringar bli en följd av att relationer skapas till människor på andra håll i världen. Banden till människor med helt andra ekonomiska förutsättningar leder inte sällan till reflektioner kring den ojämlikhet som präglar dessa relationer. Här berättar Ellen och Ingrid om tankarna kring att regelbundet skicka pengar till sina vänner i Guinea-Bissau och Uganda. Ingrid är född i Sverige men har under hela hennes uppväxt återkommande och under längre perioder bott i Guinea-Bissau, ett litet land i västra Afrika, där hennes föräldrar arbetat som biståndsarbetare och forskare. Hon berättar om samhörigheten till människorna i landet och om vad hon upplever vara allas skyldighet att bidra till en rättvisare värld. ”GUINEA-BISSAU HAR till stor del bidragit till den

jag är som person och mina uppfattningar om världen, livet och människan. Som vuxen har jag haft möjlighet att återvända regelbundet och därmed kunnat bevara starka band och relationer till flera personer och familjer. Den gemenskap, vänskap och levnadsstyrka som vännerna i Guinea-Bissau visat är en ovärderlig ledstjärna i mitt liv. Kolonialismen och dagens världsekonomiska system gör att skillnaden i materiella levnadsförutsättningarna för mig och för våra vänner i Guinea-Bissau är avgrundsdjup. Jag kan inte riktigt förstå hur de lyckas få ihop till mat för dagen eller till kläder. Att varje dag kämpa för att skapa ett globalt rättvist samhälle är allas vår skyldighet, det handlar både om en långsiktig kamp och om att göra det lilla en kan redan idag. Till några av våra vänner skickar vi pengar tre-fyra gånger per år. Pengarna används för att betala

hyresskulder, barns skolavgifter, ungdomars utbildning, sjukvård och mediciner. Några gånger varje år är det någon av våra vänner som kontaktar oss på grund av att denne hamnat i en akut svårighet, till exempel sjukdom eller dödsfall i familjen. I de fallen skickar vi omgående för detta särskilda ändamål.

Ibland känns det så frustrerande, hopplöst, för behoven är så stora, orättvisan så oändlig. Nu senast var det en vän som förlorade allt i en brand. Ibland känns det så frustrerande, hopplöst, för behoven är så stora, orättvisan så oändlig. Och egentligen skulle jag, ja vi alla, dela med oss mycket mer. Men jag kommer att fortsätta skicka pengar. Jag finns ju här med mina förutsättningar. De är där med sina förutsättningar. Vi hör ju ihop och finns för att göra saker för varandra.” Ellen bodde i Uganda i samband med att hon gjorde praktik under sina studier. Under tiden lärde hon känna personer som hon idag hjälper ekonomiskt då och då. Här berättar hon om den kluvenhet hon känner inför att skicka pengar till Uganda.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

”Att skicka pengar ger mig en dubbel känsla. Jag tycker att det känns bra att kunna stödja någon personligen och att pengarna inte går till administration eller andra kostnader – i värsta fall korruption – som risken är vid bidrag till en organisation. Det känns också mer rimligt att de personer som jag skickar till har möjlighet att välja vad de använder pengarna till, än att stödet ska komma med någon typ av motkrav eller att de måste betala tillbaka ränta, som vid till exempel mikrolån. Även om de flesta jag överför pengar till har sagt vad de ska användas för så kan ju inte jag veta helt om det stämmer, men jag litar på dem och har inget intresse av att kontrollera. Om de väljer något annat så är det upp till dem.

Det är bra att remitteringar får en ökad politisk uppmärksamhet då det belyser betydelsen av enskilda personers handlande, ofta familjemedlemmar som inte alltid själva jobbar under de bästa förhållanden . Jag vet delvis vad pengarna jag skickat har gått till. Bland annat en get, ett bidrag till att bygga en brunn i ett område, bidrag till att starta upp en egen mindre verksamhet i form av gatuköksstånd och stöd till en NGO som en vän startat kopplat till sanitetsfrågor. En viss del av pengarna har även gått till mer vardagliga saker, som vardagskostnader under tiden någon sökte jobb eller till att kunna ordna med firande av en familjemedlem i samband med någon högtid. De jag skickar till är inte helt beroende av det jag

skickar för det dagliga livet utan det har mer handlat om tillfälliga ekonomiska behov och möjlighet till att investera. Möjligheten att kunna fråga vid behov kanske ger en form av trygghet, även om jag inte alltid kunnat skicka pengar när jag fått frågan. Kontaktnätet breddas för några få som annars inte har många möjligheter till ekonomiskt stöd. Det som bidrar till den dubbla känslan är att det ju finns en maktaspekt i det hela som inte går att bortse ifrån. Men jag tror inte att de som jag ger pengar till behöver känna att de står i någon slags tacksamhetsskuld till mig, eftersom jag inte träffar dem dagligen. Det känns bra att kunna dela med sig även om jag hellre skulle se en mindre skev fördelning av jordens resurser och schysstare avtal mellan länder. Det skulle kännas snålt att inte skicka vid behov om jag har möjlighet. Det skulle också kännas oroligt, eftersom en undrar hur det går med situationen som den som frågat befinner sig i.

Det känns bra att kunna dela med sig, även om jag hellre skulle se en mindre skev fördelning av jordens resurser. Det är bra att remitteringar får en ökad politisk uppmärksamhet då det belyser betydelsen av enskilda personers handlande, ofta familjemedlemmar som inte alltid själva jobbar under de bästa förhållanden. Det är inte främst västerländska biståndsorgan som står för utveckling och ekonomiskt stöd till vissa länder, särskilt inte när det gäller medel som går direkt till befolkningen. Bistånd till infrastruktur, utbildning eller påverkansarbete är såklart viktigt, men för den enskilda personen i situationen som

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

den befinner sig i så tror jag att rena pengar i handen kan påverka väldigt mycket. Å andra sidan kan det ta fokus från behovet av att utjämna ekonomiska skillnader vars grund är strukturella problem och förutsättningar. Det blir den enskilda familjens, vännernas eller den enskilde

personens ansvar att lösa sin ekonomi, fastän förutsättningarna för detta inte finns. Det kan också bli ett sätt att visa att ”detta land klarar sig bra” fast befolkningen i verkligheten kan vara rätt beroende av transaktioner utifrån. ” Ellen och Ingrid heter i verkligheten något annat.

Remitteringar i svensk politik Inom loppet av ett decennium har remitteringarna gått från att vara ett okänt begrepp utan politisk relevans till en prioriterad fråga i den svenska politiken för global utveckling. Begreppet har gradvis letat sig in i olika strategi- och styrdokument men konkreta åtgärder för att uppnå sänkta avgifter och bättre statistik har länge saknats. UNDER 2014 har Sverige världens ögon på sig: i maj 2014 står regeringen som värd för den internationella dialogplattformen Globala forumet för migration och utveckling (GFMD). Kanske som ett resultat av detta har saker nu börjat röra på sig inom migration och utvecklingsområdet. Utvärderingar av den förda politiken beskriver den som ambitiös, men kritiserar den också för att i praktiken vara otydlig och ineffektiv. I arbetet med att möjliggöra enklare och billigare överföringar uppstår också målkonflikter: en strikt lagstiftning som ska motverka penningtvätt och terrorfinansiering går ut även över privatpersoner som vill skicka små summor pengar till familjemedlemmar. Idag är sänkta remitteringskostnader föreslagna som ett av målen

för FN:s utvecklingsagenda efter 2015. Här redogörs för några aktuella perspektiv på remitteringar inom den svenska politiken. REMITTERINGAR I SVERIGES POLITIK FÖR GLOBAL UTVECKLING

Sveriges politik för global utveckling (PGU) är den övergripande politiska hållning som ligger till grund för regeringens utvecklingspolitik, med målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Den bakomliggande tanken är att enskilda beslut som fattas i Sverige och den politik som drivs inom EU även påverkar andra länder och människor runt om i världen. PGU:n innebär därför att man inom

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

samtliga politikområden, genom vad man kallat för samstämmighetspolitik, ska se till vilka effekter enskilda beslut kan medföra för utvecklingsländer och hur man kan ta tillvara på möjligheter att bidra till målet om global hållbarhet och rättvisa. Politiken, som beslutades av Sveriges riksdag 2003, ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och fattiga människors perspektiv på utveckling. Migrationsströmmar är en av de sex identifierade globala utmaningar som utgör politiken som den är utformad idag. Inom varje global utmaning har tre särskilda fokusområden identifierats, och remitteringarna utgör ett sådant fokusområde. Remitteringar ses i Sveriges PGU som en allt viktigare del av många människors ekonomi i utvecklingsländer. Ökade möjligheter till investeringar, arbetstillfällen och bra boende, liksom tillgång till utbildning och bättre hälsa, nämns som några av remitteringarnas positiva samhällseffekter. På en makronivå så ses remitteringarna kunna bidra till att stärka länders betalningsbalanser och kreditvärdighet. Idag är remitteringarna enligt regeringens egen utsago ett prioriterat område i arbetet med migration och utveckling. Detta börjar gradvis att märkas. I PGU-skrivelsen som överlämnades till riksdagen i mars 2014 lyfter regeringen behovet av att sänka kostnaderna för att remittera och underlätta remitteringar genom formella kanaler. Målet för regeringens arbete på området är att verka för billigare och tryggare remitteringar från Sverige och att stärka remitteringarnas utvecklingsvinster. Regeringen vill även förbättra kunskapsläget om remitteringar.

I augusti 2013 stod regeringen som värd för ett remitteringsseminarium med tre ministrar närvarande, där berörda aktörer bland annat diskuterades sätt att få ner transaktionskostnaderna och samtidigt uppmuntra remitteringar genom formella kanaler. Snart därpå tillkännagav regeringen att man ger konsumentverket i uppdrag att inrätta en webbaserad informationstjänst för remitteringar.

Idag är remitteringarna enligt regeringens egen utsago ett prioriterat område i arbetet med migration och utveckling. Sverige driver också frågan om remitteringar i samband med det svenska ordförandeskapet i den mellanstatliga dialogplattformen Globala forumet för migration och utveckling (GFMD) som äger rum i maj 2014, och i det svenska EU-samarbetet på migrationsområdet. Statskontoret, som fått i uppdrag att utvärdera arbetet med PGU:n, menar att den svenska politiken för global utveckling är ambitiös men att den behöver tydligare riktlinjer för hur den bör genomföras. Inom regeringen och regeringskansliet, som ansvarar för uppfyllandet av politiken, har inget departement hittills gjort en samlad analys över hur frågorna bör drivas inom det egna departementet. De visionära målen sägs beskriva ett idealtillstånd i världen och det är otydligt vad de olika aktörerna förväntas åstadkomma. Regeringen behöver enligt utvärderingen därför klargöra och synliggöra politikens innebörd, tydligare involvera departementen och bidra med ökade resurser för att politiken ska kunna uppfyllas.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

I mars 2014 presenterade tolv civilsamhällesorganisationer i samarbete med paraplyorganisationen Concord för femte gången i rad PGU-barometern, en utvärdering av arbetet i förhållande till PGU:n inom ett antal politikområden. PGU:n har enligt barometern medverkat till att erkänna migration som en viktig utvecklingsmöjlighet och att lyfta fram betydelsen av en samstämmighetspolitik i förhållande till global utveckling. Ett exempel på det är hur frågan lyfts genom det svenska ordförandeskapet i det Globala forumet för migration och utveckling.

Regeringen behöver klargöra och synliggöra politikens innebörd. Den tilltänkta webbaserade informationstjänsten tros ha goda utsikter att bidra till sänkta avgifter för remitteringar. Men utöver sänkta remitteringskostnader bör den svenska politiken enligt PGU-barometern även verka för ökade möjligheter att investera remitteringarna i utveckling, till exempel sjukförsäkringar, mikrokrediter och mobiltelefoni, och främja utvecklingsländers kapacitet att ta

tillvara på remitterade pengar och nya kunskaper. Det här är ett område som regeringen i och med PGU:n åtagit sig att jobba med men där inga konkreta förslag ännu har lagts fram.

Människors rättigheter som arbetstagare är central i frågan om migration och utveckling, liksom öppnare gränser och fler lagliga vägar in i Europa. PGU-barometern slår vidare fast att människors rättigheter som arbetstagare är central i frågan om migration och utveckling. Det rättighetsperspektiv som är menat att genomsyra den svenska politiken innebär till exempel arbete för ökad jämställdhet och migranters rättigheter. Därför förespråkas vidare en avkriminalisering av papperslösas arbete, samma sociala och arbetsrelaterade rättigheter för människor oavsett migrationsstatus, liksom öppnare gränser och fler lagliga vägar in i Europa som ett sätt att skapa trygghet och på så vis även främja cirkulär migration.

LÄS MER OM SVERIGES POLITIK FÖR GLOBAL UTVECKLING PÅ REGERINGENS HEMSIDA, WWW.REGERINGEN.SE På hemsidan hittas även skrivelsen ”Genomförandet av samstämmighetspolitiken för utveckling - fokus: den globala utmaningen migrationsströmmar”, Skr. 2013/14:154 Concords PGU-barometer från mars 2014 kan laddas ned genom deras hemsida, www.concord.se Statskontorets utredning av PGU:n Poltik för global utveckling. Regeringens gemensamma ansvar? kan laddas ned via www.statskontoret.se

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

UNDERLÄTTA REMITTERINGAR VS. SKÄRPT LAGSTIFTNING

Som en potentiell målkonflikt i arbetet med att underlätta remitteringar har regeringen identifierat behovet av att på samma gång bekämpa penningtvätt och terrorfinansiering. Det handlar om att hitta en balansgång mellan enkla och billiga lösningar för att skicka pengar och lagsstiftning som förhindrar att betalningssystemen utnyttjas. En strikt lagstiftning för att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism har, både i Sverige och internationellt, hävdats hindra företag från att sänka kostnaderna och tillhandahålla vissa betaltjänster för internationella överföringar. Reglerna hotar att utesluta stora grupper av människor från formella betalkanaler – grupper som på olika sätt redan är delvis eller helt exkluderade från den formella finansiella sektorn. I Sverige har en diskussion mellan politiker, banker och betalningsinstitut förts med anledningen av lagstiftningen och dess inverkan på remitteringsmöjligheter. Motsättningen mellan behovet av lättillgängliga betalkanaler och en skärpt lagstiftning kring betaltjänsterna har hindrat företag från att tillhandahålla vissa betaltjänster för internationella överföringar, menar företrädare för ett antal betalningsinstitut. ”Reglerna innebär att vi inte kan bedriva betaltjänster såsom våra ägare (Tre, Telenor, Telia och Tele 2, reds anm.) tidigare gjorde och att vi inte kan ingå i några internationella transfereringar där avsändare

eller mottagare inte är direkt kända av oss. Det är tydligt att det finns en politisk vilja att underlätta remitteringar men också en ovilja att se den inbyggda motsättningen mellan detta underlättande och den ökade regleringen av betaltjänster” säger en representant för WyWallet, ett bolag som tillhandahåller tjänster för mobila betalningar, som Global Utmaning pratat med.

Som en potentiell målkonflikt i arbetet med att underlätta remitteringar identifieras behovet att på samma gång bekämpa penningtvätt och terrorfinansiering. Den svenska lagstiftningen är nationell men bygger på EU-direktiv, som i sin tur bygger på internationella rekommendationer från ett internationellt organ som heter Financial Action Task Force, FATF. Sverige är medlem i FATF tillsammans med ca 35 andra länder. Som medlem förbinder man sig att leva upp till de internationella rekommendationerna. För att man ska få en harmoniserad reglering inom EU så har det på EU-nivå tagits fram direktiv som sen har implementerats i medlemsstaterna. Det svenska regelverket blev mer omfattande 2009, då det tredje penningtvättsdirektivet implementerades. Det medförde bland annat att företagen måste genomföra en riskbedömning och ta fram och lagra mer detaljerad information om sina kunder än tidigare. Remitteringarna påverkas också av betaltjänstlagen, som bland annat reglerar marknadstillträde och tillstånd för att tillhandahålla

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

betaltjänster. Ansvarig myndighet i Sverige är Finansinspektionen. I samband med att FATF år 2012 kom med ytterligare rekommendationer gällande företagens kontroll och uppföljning av sina kunder, så har det även inom FATF konstaterats att det finns grupper som på grund av regelverken kan bli exkluderade från finansiell service. Det gäller till exempel i de fall personer saknar nödvändig dokumentation för att få ingå en affärsförbindelse. FATF menar även att reglerna kan komma att öka företagens kostnader för att identifiera och följa sina kunder, vilket kan

medföra att företagen avstår eller slutar med vissa tjänster alternativt höjer kostnaderna för dessa. På detta sätt kan individer eller grupper komma att hänvisas till ett informellt system, vilket även lockar till sig kriminella aktörer. Finansiell inkludering är alltså viktigt både ur rättighetssynpunkt och för att motverka kriminalitet. Som medlem i FATF är Sverige med och påverkar rekommendationerna. Det är viktigt att de i framtiden utformas på ett sätt som gynnar finansiell inkludering, inte fortsatt exkludering.

LÄS MER: FATF, 2013. Fatf Guidance - Anti-Money Laundering And Terrorist Financing Measures And Financial Inclusion, rapport från Financial Action Task Force februari 2013.

REMITTERINGARNAS ROLL I EN GLOBAL UTVECKLINGSAGENDA EFTER 2015?

År 2015 löper FN:s Millenniemål ut – de åtta mätbara utvecklingsmål som syftar till att förbättra de fattigas livsvillkor. Inget av målen har uttryckligen handlat om migration eller migranters villkor, men i det så kallade Post 2015-arbetet som ska formulera den nya globala utvecklingsagendan som ska ta vid när Millenniemålen löper ut är det många som menar att migrationen borde få en större roll. Vid en högnivådialog i FN:s generalförsamling

hösten 2013 enades medlemsstaterna kring att migrationen globalt sett har varit bidragande till Milleniemålens genomförande hittills, och att mänsklig rörlighet är en nyckelfaktor för hållbar utveckling som bör beaktas i utarbetandet av post 2015-agendan. Ett förslag, framfört av bland annat en arbetsgrupp under ledning av FN:s Generalsekreterares särskilda sändebud för migration och utveckling, Peter Sutherland, är att Post-2015-agendan ska ha som mål att sänka den globala genomsnittskostnaden för att remittera pengar från nio till fem procent. Detta mål har redan antagits av G8 och G20-länderna och skulle, beräknar man, frigöra

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

ytterligare 16 miljarder dollar om det realiserades på en global nivå. Den svenska regeringen har ställt sig bakom de internationella organ och grupper som propagerar för att migrationen ska upp på den

framtida utvecklingsagenda och har åtagit sig att följa upp de övergripande resultat av FN:s högnivådialog om migration och utveckling som rör remitteringar inom ramen för GFMD-ordförandeskapet.

LÄS MER: UN Special Representative for International Migration and Informal Working Group, 2013. “Why & How Migration Should Be Included in the Post-2015 United Nations Development Agenda”, arbetspapper från den 1 december 2013.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Konsumentverket: Hur en svensk myndighet jobbar med att sänka kostnaderna för remitteringar År 2013 gav regeringen i uppdrag åt Konsumentverket att ta fram en hemsida som gör det möjligt för konsumenter att jämföra olika sätt att föra över pengar från Sverige till ett annat land. Ett av de främsta skälen bakom beslutet har varit att söka sänka kostnaderna för att remittera från Sverige, något som vid en internationell jämförelse hittills visat sig vara relativt dyrt. I SLUTET AV 2014 ska arbetet med hemsidan vara klart. Torbjörn Noaksson, projekt- och produktionsledare på Konsumentverket, ansvarar för hemsidan kring remitteringar.

Vad ligger bakom beslutet att göra hemsidan? Pengar. Pengar som finns här men som behövs i andra mer utsatta delar av världen. Många vet inte var man kan vända sig och vad det innebär. Vi ska se till att så mycket av dessa pengar kommer fram utan att försvinna på vägen. Det ska vara enkelt att göra ekonomiskt kloka beslut om hur man vill göra. Vad är syftet med den nya hemsidan? Vad hoppas ni uppnå? Är man en konsument som vill skicka pengar ska man snabbt kunna jämföra de olika banker och betalningsinstitut som verkar på den svenska marknaden. Man ska kunna välja det bästa alternativet

som passar ens egna förutsättningar och behov. Våra förhoppningar är att vi kan bidra till att man blir mer rörlig på marknaden. De med lägst priser och bäst service ska ha jobben. Mer pengar ska nå fram helt enkelt. Vilken är målgruppen? Alla som vill skicka pengar utomlands men i första hand migranter som vill skicka pengar till släkt och vänner som blev kvar. Vad kommer man kunna göra på hemsidan? Vilken typ av information kommer att finnas där? Läsa, mäta, lära för att sen själv agera. Man ska kunna välja en summa och ett mottagarland och få alla alternativ visade. Vad är sen viktigast för mig denna gång? Är det billigaste eller snabbaste? Vi ska presentera kalla fakta och sen får konsumenten välja själv hur man vill agera. Det ska finnas information kring hur det går till när man ska skicka pengar vad man bör tänka på och så vidare.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Vilka är ni som arbetar med att ta fram den nya hemsidan och hur arbetar ni?

även pengar i handen vid en egen eller nära släktings resa till ursprungslandet.

Vi är ett team av interna sakkunniga på konsumentverket stödda av ett externt konsultteam för den tekniska lösningen. Sen bedrivs projektet i samråd med flera andra viktiga myndigheter och organisationer som till exempel Finansinspektionen.

Vilka är de största hindren för att remittera idag, som ni ser det?

Enligt regeringsuppdraget så är ett av målen att hemsidan ska kunna certifieras av Världsbanken. Vad innebär en sådan certifiering och hur säkerställer ni att hemsidan uppfyller Världsbankens krav? Världsbanken certifiering ska vara en garant att de data som finns att tillgå på webbplatsen är aktuellt, tillförlitligt och kvalitetssäkrat. Det främsta kravet är att alla priser och avgifter som tas från kunderna ska vara inhämtade genom mystery shopping, det vill säga att man agerar som om man vore kund mot banker och betalningsinstitut. De siffror vi får är exakt de samma som alla andra får. Sen ska hela svängen tas om varje månad för att säkra att det är fräscha siffror som presenteras. Siffrorna kommer sedan också att jämföras med alla andra länder som skickar data till Världsbanken. Vi behöver följa kostnadsutvecklingen i Sverige. Rör vi oss åt rätt håll? Konsumentnytta helt enkelt. Vilka är de främsta aktörerna som människor vänder sig till för att överföra pengar utomlands? Många använder sin egen bank eller något betalningsinstitut man blivit tipsad om. Men ofta är det

Kunskapen om de olika val som finns är ofta bristfällig. Vi behöver lite folkbildning skulle man kunna säga med ett gammalt fint ord. För lägger man alla kort på bordet, vet vad de innebär så plockar man ju essen först, så är det ju. Mycket av problematiken ligger även på mottagarsidan. Vi pratar om länder som ofta är eller nyligen har varit konflikthärdar. Mottagarlandets egen infrastruktur kan vara extremt bristfällig och korrupt. Vad vi kan se idag på den svenska sidan är att konkurrensen, rörligheten på marknaden är extremt låg med mycket höga avgifter och dolda kostnader som följd. Det är en ickefråga av någon outgrundlig anledning. Man väljer samma leverantör som alla ens vänner och bekanta och känner inte till de olika alternativ finns och vad de innebär. Men det är där hemsidan MoneyFromSweden kommer in. Vilket ytterligare arbete eller politiska beslut skulle kunna underlätta för människor att skicka och ta emot pengar? Ju mer vi vet om den svenska marknaden, konsumenternas behov och förutsättningar desto bättre kan vi agera proaktivt. Sen om alla var tvungna att tydligt ange för kunden exakt hur mycket pengar som faktiskt kommer fram, hur mycket och varför pengar försvann på vägen… Det är ju aldrig fel ur ett konsumentperspektiv.

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

Avslutande ord OMFATTNINGEN AV de globala remitteringarna

har haft en stor betydelse för det politiska uppvaknandet när det gäller migrationens betydelse för utveckling. Att vi i Sverige, ett framstående biståndsland med en förhållandevis öppen migrationspolitik, har talat så lite om remitteringar är märkligt. I de debattartiklar och rapporter som Global Utmaning har publicerat under perioden 2010–2013 återfinns fem huvudsakliga rekommendationer: 1. Det behövs mer forskning och bättre statistik om remitteringar från Sverige. 2. Vi måste bli bättre på att tillvarata diasporagruppers vilja att bidra till utveckling i sina ursprungsländer. 3. Regeringen måste agera för att sänka kostnaderna för att skicka pengar från Sverige. 4. Remitteringars påverkan på invandrares livsvillkor och livsval måste belysas och problematiseras. 5. Överföringar av kunskaper, färdigheter och värderingar eller så kallade sociala remitteringar bör uppmärksammas mer. Vi kan nu konstatera att det på flera punkter skett en förbättring. Initiativ för att sänka kostnaderna för remitteringar och förbättra statistiken har påbörjats. Olika källor till kunskap om remitteringar från Sverige har analyserats. Remitteringsfrågan har börjat behandlas mer aktivt inom ramen för den svenska politiken för global utveckling, och har lyfts som en central punkt på dagordningen vid ett

flertal seminarier och diskussionsforum under det svenska ordförandeskapet för det Globala forumet för migration och utveckling (GFMD). Det är ett viktigt arbete som har påbörjats och lika viktigt är det att inte låta frågan stanna där, utan att fortsätta utveckla möjligheterna för människor som migrerar att utöva makt över sina liv och sin ekonomi. Det svenska biståndet är ett område där Sverige skulle kunna göra mer för att stärka remitteringarnas utvecklingsvinster, bland annat genom satsningar på finansiell och mobil infrastruktur, tillgång till ID-handlingar och stärkta äganderätter. På europeisk nivå behöver beslutsfattare samordna politiken utifrån ett erkännande av remitteringar som en utjämnande mekanism för ekonomiska ojämlikheter även inom EU. Vidare krävs förbättrade möjligheter för migranter att inkluderas och delta aktivt i samhället i både gamla och nya hemländer. Vare sig migranten har kommit som it-tekniker, bärplockare, flykting eller tiggande EU-migrant så måste deras rättigheter och livsvillkor i mottagarlandet stärkas. Fler måste också få möjlighet att migrera och fritt röra sig mellan länder. Remitteringar får inte ses som det enda måttet på migrationens utvecklingsbidrag. Migranter bidrar till utveckling i både det nya och det gamla hemlandet, genom att arbeta, starta företag, sprida kunskap och bygga handelsrelationer. De ekonomiska remitteringarna sticker ut därför att de jämfört med andra former av utvecklingsbidrag är relativt

DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E

kvantifierbara och ofta har en tydlig direkt koppling till migrationsprocessen. En viktig framtida utmaning är att försöka kvantifiera och på andra sätt synliggöra migranters bidrag till global utveckling även ur ett bredare perspektiv, och på så sätt göra det mer greppbart. Människors migration kommer alltid att forma våra samhällen. Det som gör studien av remitteringar

och andra former av transnationella band så angelägen är den knyter samman frågan om integration lokalt med utveckling globalt. Beslut som tas inom den svenska migrations- och integrationspolitiken har konsekvenser som är lika kännbara utanför Sveriges gränser som inom dem. Bara genom att placera den svenska migrationsdebatten i ett globalt sammanhang kan vi verkligen förstå den.

Denna skrift har möjliggjorts genom finansiering från Utrikesdepartementet. Till grund för skriften ligger forskningsstudier, artiklar och förarbeten som tagits fram mellan 2009–2013 under projektledning av Lisa Pelling, tidigare programchef på Global Utmaning. Skriften har sammanställts av Andrea Monti och Veronica Nordlund, utifrån befintlig forskning, intervjuer med berörda aktörer och texter från Global Utmanings arkiv. Vi vill tacka personal på Sida, Finansinspektionen, Konsumentverket och SCB samt Joakim Ruist på Göteborgs Universitet och Aaron Israelsson på Faktum för att de har ställt upp på intervjuer och Lisa Pelling, Lisa Andersson, Charlotta Hedberg, Lisa Åkesson, Per Fröberg, Charles Woolfson, Iñigo Moré, Adela Poprzenovic, Rhoda Elmi, Aycan Sermin Bozarslan, Torbjörn Noaksson, Elin Ewers och alla anonyma respondenter för deras bidrag.

Dessa frågor och många fler besvaras när Global Utmaning knyter ihop fem år av forskning, kunskapsspridning och policyverksamhet på remitteringsområdet i en skrift som tjänar som både introduktion och fördjupning till de pengar som migranter skickar hem till sina hemländer. I skriften bidrar åtta svenska och internationella experter med sin bild av remitteringars betydelse för samhällens utveckling i spridda delar av världen. Redaktörer: Andrea Monti och Veronica Nordlund

isbn: 978-91-980053-7-0

Den här rapporten är resultatet av ett projekt finansierat av Utrikesdepartementet och genomfört av Global Utmaning mellan oktober 2012 och maj 2014. Global Utmaning är en fristående tankesmedja. Vi är ett kvalificerat nätverk från samhälle, näringsliv och forskning som verkar för lösningar på de globala utmaningar som rör ekonomi, miljö och demokrati.

Global Utmaning Birger Jarlsgatan 27 111 45 Stockholm Sweden. Telefon 08–787 21 50

www.globalutmaning.se

VAD ÄR REMITTERINGAR? Vilka är människorna som skickar och tar emot remitteringar? Hur går de till väga? Kan man verkligen säga att remitteringar leder till utveckling? Är de ett alternativ till det statliga biståndet? Kan de bidra till ökad jämlikhet – eller tvärtom? Hur stärks remitteringarnas utvecklingsvinster? Vad kostar det att remittera? Vad används pengarna till? Hur ser den svenska och den europeiska politiken för remitteringar ut? Och hur påverkas samhällen på så vitt spridda platser som Thailand, Kap Verde, Baltikum, Etiopien, Nicaragua och Kroatien av remitteringsflöden?