The Nordic Way - globala vägval och nordisk förändringskraft by Global Utmaning

THE NORDIC WAY

– GLOBALA VÄGVAL OCH NORDISK FÖRÄNDRINGSKRAFT

VILKA VÄGVAL STÅR NORDEN INFÖR? ett vägskäl såväl internationellt som på hemmaplan. Den globalisering som antogs innebära slutet på den nordiska modellen demonstrerade istället dess kapacitet att genomföra strukturella reformer och stärka konkurrenskraft. Nyckeln till den politiska kapaciteten att genomdriva och vinna acceptans för tuffa reformer har varit en stark social tillit. Öppenhet och vilja att inkludera människor i ett gemensamt socialt kontrakt blev nyckeln till att vinna global respekt och konkurrenskraft. En stark stat i kombination med en lika stark individualism har öppnat vägen för effektiv marknadsekonomi och en inkluderande välfärd stat. NORDEN STÅR INFÖR

Den första skriften ”The Nordic Way – equality, individuality and social trust” bjöd på möjliga förklaringar till de nordiska ländernas framgånga. Denna skrift vill syna de vägval som format den nordiska modellen och undersöka vilken kapacitet som fordras för att möta morgondagens utmaningar. De nordiska ekonomierna har visat sig vara både starka och resilienta under de ekonomiska kriser som prövat dem sedan nittiotalet. De nordiska välfärdsystemen har under samma tid genomgått genomgripande och snabba reformer

Frågan är i vilken omfattning dessa har påverkat eller kommer att påverka den sociala tilliten. Det är alltså inte fortsatt globalisering som utgör hotet. Det är urholkandet av den social tilliten – hur vi förvaltar vår kapacitet att förändras. Nationalistiska och populistiska rörelser över hela Europa och i de nordiska länderna försöker än en gång att skapa ett samhälle av ”vi och dem”. Detta destabiliserar det politiska systemets kapacitet till viktiga reformer och leder istället till att samhället vänder sig inåt och tappar i ekonomisk utveckling. Vägvalet handlar om att behålla eller riskera den nordiska kapaciteten att fortsatt utvecklas och agera globalt.

också blivit den mest kvinnovänliga. Inkomstklyftan mellan män och kvinnor består och få kvinnor intar ledande positioner i näringslivet. Norden har en hög andel yrkesarbetande kvinnor men varför består inkomstklyftor och glastak?

Tove Lifvendahl (politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet) ifrågasätter den nordiska nyfikenheten mot resten av världen. Morgondagens konkurrensförmåga återfinns i kapaciteten att utveckla humankapitalet. Om detta en gång var en del av den nordiska framgångssagan, varför tvekar vi idag?

Stefan Edman (författare och biolog) argumenterar för hur den nordiska regionen med sin tydliga klimatprofil, sina politiska miljöambitioner, starka civilsamhälle samt miljöaktiva näringsliv kan bli en föregångare. Den nordiska marknaden har storleken som krävs för att påverka Europa och världen. Frågan är bara om Norden vågar gå före?

Katrine Marçal (skribent och kolumnist på Aftonbladet) frågar varför världens mest familjevänliga arbetsmarknad inte med automatik

iska vägen har formats och omformats under resans gång. Den nordiska regionen har idag bättre förutsättningar än de flesta andra att lyckas med de reformer som globaliseringen leder till – så länge vi rör oss framåt tillsammans. Idag befinner sig Norden vid ett vägval både hemma och borta. Den nordiska modellen utmanas, utvecklas och skulle mer än någonsin kunna inspirera till långsiktiga makro-regionala samarbeten.

Mats Svegfors (publicist och tidigare landshövding) tar upp den höga nivån av social tillit och hur denna har möjliggjort ekonomisk utveckling. Den sociala tillit som tidigare utgjort nyckeln till framsteg riskerar dock att bli morgondagens hinder. När arbetsmarknaden och individer internationaliseras i allt högre grad, kan stark tillit till gårdagens institutioner förvandlas till en konserverande faktor istället för en pådrivande.

Vi hoppas, liksom artikelförfattarna, att inspirera till samtal om den roll Norden har att spela, både på hemmaplan och internationellt. Norden står inför vägvalet att möta framtiden som en global region, med höga ambitioner gällande jämlikhet, grön omställning och social tillit.

Annika Rembe GENERALDIREKTÖR , SVENSKA INSTITUTET

Johan Hassel VD , GLOBAL UTMANING Bo Andersson

Dagfinn Høybråten (Nordiska Ministerrådets generalsekreterare) understryker hur den nord-

GENERALSEKRETERARE FÖRENINGEN NORDEN

TITEL PÅ RAPPORT PÅ VARJE SIDA RIORE LATQUE

AV T O V E L I F V E N D A H L

TOPPAR VI RÄTT LISTOR NUMERA? Norden och kampen om talangerna Göran Fredrik Eriksson var först i världen med att använda Bessemermetoden vid stålframställning i industriell skala, var det trots allt inte han som uppfann metoden. Vi importerade och förädlade någon annans idé. Och det spelade säkert roll att det fanns nordbor bland besökarna på världsutställningen i Chicago 1893, där man visade vad som skulle komma att bli världens första serieproducerade bil. När Aktiebolaget Volvo den 11 maj 1915 lämnade in en ansökan om registrering till Patentverket av varumärket ”Volvo”, hade man tveklöst haft nytta av de utvecklade erfarenheterna kring Benz Velo. Och tacka Bell för att Lars Magnus Ericsson 1877 kunde utnyttja att denne tidigare hade avstått från att göra sitt telefonpatent giltigt för de nordiska länderna, och kunde därför hindersfritt starta tillverkning av telefonapparater. ”Öppenhet”är ofta ett begrepp som förknippas med den nordiska modellen. Skulle man försöka definiera det närmare, vill jag hävda att den del av öppenheten som varit allra viktigast för framgångarna är något som bäst kan beskrivas som driven nyfikenhet. Väl dokumenterad genom all

backspegeln se det som en ren välsignelse, att så många kände sig nödgade att emigrera från Norden till framförallt Nordamerika men också många andra destinationer i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Liksom att så många även efter att Norden blev rikare och mindre benägna att idka religionsförföljelse, har valt att resa och leva i andra delar av världen av pur nyfikenhet. För hur hade vi annars kunnat hämta hem så mycket ny kunskap? Utmaningen framöver blir tydlig: Om vi mentalt ska kunna gå från att vara en nordisk stormakt till att bli en global region måste vi upprätthålla denna höga nivå av nyfikenhet och villighet att lära nytt. Det finns en central faktor som sällan nämns när man talar om hur gårdagens välstånd grundades i de nordiska länderna; omvärldens betydelse som kunskaps- och inspirationskälla. Stora svenska företag som varit hörnstenar i de hundra år av obruten tillväxt Sverige kunnat visa upp, hade helt enkelt inte varit möjliga utan omvärlden. Företaget som grundades 1862 under namnet Sandvikens Jernverks AB är ett exempel. Även om MAN FÅR I

TOPPAR VI RÄTT LISTOR NUMERA?

emigrantkorrespondens mellan Norden och den amerikanska kontinenten, och som utgår från att den som befinner sig på ett annat ställe, har något att lära den som är på ett annat. Det finns en sammanhängande insikt i denna skattjaktsanda och det medvetna politiska arbete som gjorts för att möjliggöra mer av utbyte. Vi är inte isolerade storheter som klarar oss bäst själva, utan vårt välstånd bygger på att vi som relativt små länder kan ha ett levande och fruktbart utbyte med andra. Svensk export motsvarar idag 45 procent av BNP, vår import cirka 40 procent. Exporten av varor är större än exporten av tjänster, men tjänstehandeln har vuxit snabbare än varuhandeln.1 Norge är förvisso vår största handelspartner, och Finland och Danmark utgör också en ansenlig del av varuhandeln, men vi är alla beroende av relationerna till och handeln med länderna utanför.

den dåvarande socialdemokratiska regeringen kraftigt möjligheterna till arbetskraftsinvandring. Man införde bestämmelsen att alla utomnordiska sökande måste ha ordnat med arbete, arbetstillstånd och bostad före inresan – något som kom att förstärka den inomnordiska migrationen. 1970 slog den finska invandringen till Sverige rekord med 90 000 nyanlända. Men sedan 2008 har Sverige ett av de mer liberala systemen i världen för arbetskraftsinvandring, och de nya reglerna utgår inte från fastslagna kvoter, utan från arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Så långt några hårda pusselbitar för förståelsen av framgångarna. Och de mjuka? Vi är något av särlingar här i Norden. I World Values Survey återfinns samtliga nordiska länder i det hörn av värderingskartan som präglas av sekulär-rationella och empancipativa frihetsvärderingar. Och när man mäter den generella tilliten i världens länder hamnar Norge, Danmark, Sverige och Finland i topp (2005/07), och den har tilltagit snarare än minskat under de senaste decennierna.2 Det här är något vi generellt är stolta över. Vi tycker om att tala om ”The Nordic Way” eller, om man ska vara ärlig, för svensk del ”The Swedish System”. Man kan lätt tänka sig att den höga graden av fungerande institutioner, omfångsrika välfärdssystem och social tillit har växelverkat med ett expanderande näringsliv, och tveklöst haft betydelse för ett gott företagsklimat och människors trygghet i att våga satsa, ta lån och ingå avtal. Fortsatt på temat karaktäristik har vi ett erkänt rykte om att vara, eller åtminstone ha ambitionen att vara, internationella och moderna. Det visar

”Sedan 2008 har Sverige ett av de mer liberala systemen i världen för arbetskraftsinvandring” inte bara inflödet av idéer, varor, tjänster och kapital som varit viktiga förklaringar till framgångarna, utan också rörligheten av människor. Efter andra världskriget och fram till slutet av 1960-talet rekryterades många arbetskraftsinvandrare till Sverige, eftersom industrin behövde mer folk. 1967 begränsade

MEN DET ÄR

sig i att vi är snabba på att ta till oss nya trender och ny teknik, liksom influenser inom mat, musik och mode. Detta gör det lite problematiskt att förstå det paradoxala i att vi samtidigt tycks ha svårt att värdera hemvändande landsmäns nya erfarenheter eller invandrades kunskap och nätverk, utan behandlar det som något som mest ställer till det. Detta motsägelsefulla beteende, som inte alls rimmar med vårt lovpris av mångfald och olikhet, följs av ett högt pris. För vad avgör vilka länder och regioner som lyckas idag? I en kunskaps- och nätverksekonomi är svaret: Förmågan att attrahera, utveckla och kapitalisera på sitt humankapital.

att bli den avgörande nyckelfaktorn för konkurrens, som Global Agenda Council on Migration nyligen beskrev den pågående transformationen, och länder och företag som har tillgång till talang kommer att hävda sig väl i en tillvaro av snabb förändring.3 Det är emellertid en insikt som på djupet ännu inte tycks ha nått in i det kalla Norden. ”Om ditt efternamn är McNamara och du lever utanför Irland, förvänta dig ett brev”, inleds en artikel i The Economist som handlar om olika länders sätt att försöka ta vara på den inrikesfödda hjärnkraft som befinner sig utanför nationsgränsen, och som uppfattas som relativt lätttillgänglig och attraktiv. Bland de länder vars TALANG HÅLLER PÅ

TOPPAR VI RÄTT LISTOR NUMERA?

GB FR

NL IE BE

US MX

BR ZA

MEDEL LÅG

TOPP

”… den stora utmaningen: Att mentalt gå från nordisk stormakt till global region”

QA IN AE MY OM

CN TH SG

VN HK

Hollywoodfruar. Undantaget förstås stora exportsuccéer med namn som Zlatan Ibrahimovic och Robyn, men väldigt lite om de mer ”normala” utvandrarna.

Världens mest attraktiva länder, rankade utifrån ekonomi och löneläge, erfarenheter av att resa, arbeta och umgås i landet samt möjligheterna att uppfostra barn. Schweiz (1:a) och Tyskland (4:a) i topp tappar bara något på svårigheten att få vänner, Kina (3:a) gör det svårt att resa, Storbritannien (33) tappar på låga löner och lite fritid medan Norden inte ens syns till när utlandsplacerade bedömer. Källa: HSBC, 2014

insatser exemplifieras finns inga nordiska.4 Jag tror inte att det är en slump. För ett antal år sedan, blev jag av den svenskamerikanska handelskammaren inbjuden att göra en föreläsningsturné längs USA:s västkust. Det slog mig under resan att samtalstonen var mycket annorlunda jämfört med den jag var van vid i Sverige. Det var mycket mer odramatiskt för svenskarna i USA att jämföra Sverige med andra länder, väga hemlandets styrkor och svagheter, för- och nackdelar. I Sverige uppkommer ofta en defensiv ton i samtalet när någon berättar hur andra har lyckats bättre. Istället för nyfikna frågor brukar konversationen klippas av med vassa påpekanden om att

vi borde vara nöjda med hur bra vi har det, inte klaga och att det i alla fall inte är så illa som i USA. På vägen hem tänkte jag dels på hur märkligt det var att jag själv hade tänkt så lite på den svenska diasporan, dels att det vore bra om vi kunde importera lite av denna avspända jämförelseförmåga. När dessa tankar prövades i hemmamiljön, insåg jag att utflyttade svenskar generellt är tämligen osynliga i svensk samhällsdebatt. En genomgång i pressarkiven bekräftade bilden. I de fall utlandssvenskar porträtterades, var det ofta som exotiska fåglar. Ett klassiskt reportage var medelklassfamiljen i en välmående Stockholmsförort som en dag sålde allt och gav sig iväg på jordenruntsegling. Eller Svenska

tans och friktion i relationerna med gamla vänner och kollegor.5 Och jag insåg att jag också hade betett mig på samma sätt. Ställt standardfrågorna, oavsett om vännerna hade varit två år i Australien eller sju månader i Singapore: Hade ni det bra? Är det skönt att vara hemma igen? alternativt När kommer ni hem? och Är du tillbaka på samma jobb? Aldrig några följdfrågor, eller någon riktig nyfikenhet att ta reda på mer. Ett aktivt ointresse, närmast. Varför berättar jag det här? Hur anekdotiskt det än må verka, är det här i ett nötskal den stora utmaningen: Att mentalt gå från nordisk stormakt till global region. Det tycks som om åtminstone Sverige rätt systematiskt negligerar sin stora diaspora. Som om vi inte förstod att en stor del av den utgör hårdvaluta i talanghänseende. De har tillägnat sig annan kunskap än den vi har, och har en redan starkt grundad gemenskap med Sverige. På samma sätt som amerikamigranterna utgjorde levande kunskapsförmedlare, kan dagens migranter erbjuda mycket mer till sina hemländer än pappersskrivna brev med båtpost. Det är ingen slump att många länder har noggranna strategier för att hålla kontakt med de landsmän som får stipendier och utbildning i andra länder. I grunden är det samma insikt som motiverade Deng Ziaoping att förmå sina landsmän att åka ut och inhämta ny kunskap:

på vilka utlandssvenskar jag själv kände, eller hade på ett leds avstånd i nätverket, och insåg att flera av mina vänner faktiskt hade erfarenheten. Jag började intervjua dem. Ställa frågor vars svar jag egentligen ville veta, men av någon anledning inte hade yttrat. Hur det hade varit. Hur de hade trivts, och vad som varit lärdomarna, erfarenheterna och utmaningarna. Hur livet i ett annat land hade fungerat. Hur barnen hade klarat omställningen. Hur det hade fungerat att byta arbetsmiljö, jobba på ett annat språk, och vilket umgänge de hade haft. Jag frågade också om hur utlandsboendet hade förändrat deras syn på Sverige, och hur en eventuell återflytt hade fungerat. Ett tydligt mönster framträdde snart. Oavsett ålder, kön, utbildning, yrke, intressen och geografisk plats i världen, kunde de utvandrade svenskarna vittna om en erfarenhet de samtliga gjort i olika grad: Alla hade i kontakten med Sverige upplevt ett aktivt ointresse för de erfarenheter och kunskaper de hade tillägnat sig utomlands. En eventuell återflytt var ofta inte okomplicerad. Både socialt och professionellt kunde skapas disJAG BÖRJADE FUNDERA

TOPPAR VI RÄTT LISTOR NUMERA?

”När tusentals kinesiska studenter som studerat utomlands återvänder hem så kommer man att se hur Kina förvandlas”.6 Det aningslösa förbiseendet de nordiska länderna uppvisar är förmodligen skälet till att de inte riktigt finns på de globala kartor som nu ritas och får allt större betydelse för vart talangerna söker sig; de som visar vilka länder som är de mest attraktiva7, eller vilka länder som håller högst kvalitet som destination för arbete utomlands.8 Sådana rankningar berättar något för den som står i färd med att planera sin karriär.

”När varje anställning utgör ett stort risktagande, hemfaller arbetsgivaren begripligt nog till mer uppfattat ”trygga” val – ytliga faktorer får större betydelse” Sylvia Schwaag Serger, adjungerad professor på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, gästprofessor på Chinese Academy of Sciences Institute for Policy and Management och direktör för internationell strategi på Vinnova, genomförde ett 50-tal djupintervjuer med studenter i Kina under åren 2004–2008. En återkommande och illustrativ fråga var: ”Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?”9

största företagen i Sverige 2012 var 96 grundade av svenskar.10 De övriga fyra grundades av danskfödda. I USA var år 2010 18 procent av de 500 största företagen grundade av invandrare, och om man inkluderade även andra generationens invandrare, uppgick det till 40 procent.11 Av denna jämförelse (adderat med kunskapen att de flesta största svenska företagen är rätt gamla) kan man inte klandra den som drar slutsatsen att det är lättare att skapa riktigt framgångsrika och stora företag i USA än i Sverige, och tveklöst så om man är utrikesfödd. Dessvärre återfinns Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island alla på den vanhedrande övre halvan på OECD:s lista över graden av arbetslöshet för utrikesfödda jämfört med inrikes.12 Det finns förstås flera komponenter i förklaringen, varav Sveriges stora flyktinginvandring är en. I Sverige gör också den rigida svenska arbetsmarknadslagstiftningen att även en ”normal” grad av förekommande fördomar hos potentiella arbetsgivare får en större betydelse än vad den hade behövt ha om det hade varit enklare att både anställa och friställa. När varje anställning utgör ett stort risktagande, hemfaller arbetsgivaren begripligt nog till mer uppfattat ”trygga” val – ytliga faktorer får större betydelse.13 Men man ska inte underskatta betydelsen av informella barriärer, som kan vara svårare att mäta och sätta ord på. Samhällskulturen, trots ökad migration och internationella influenser tenderar att reproduceras mer än utmanas av nyanlända, eftersom de vill passa in och bli accepterade. Och det finns många invandrade och hemvändande som kan ge förkrossande talAV DE HUNDRA

rika exempel på hur de utrikes gjorda erfarenheterna inte beaktas eller till och med kan ligga till last eftersom man bedöms ha ”missat” något under sin frånvaro.14 Denna ”närsynthet” är något som tycks prägla även den svenska akademin, som i vissa delar vid jämförelse med världsledande universitet uppvisar en signifikant introvert rekrytering. Inom mitt huvudämne, historia, finns på Stanford enbart 7 procent anställda som disputerat vid det egna universitetet, på Berkeley 14 procent. Motsvarande siffror för Lund och Uppsala är 88 respektive 74 procent.15

FÖR NÄRINGSLIV, akademi, offentlig förvaltning och samhällsklimat av att upprätthålla en samhällskultur som inte är nyfiken nog eller värdesätter internationell kompetens går i flera led och är svåra att överblicka. Vilket långsiktigt pris betalar studenter för att den universitetslärare som kommer hem till sitt universitet efter att ha undervisat utomlands, försöker ta upp andra och bättre examinationsmetoder, men möts av isande tystnad? Vad blir kostnaden för att den hemvändande anställdas ökade kompetens och nya erfarenheter aldrig tas i anspråk av företaget? Eller resultatet av att den för reell påverkan centrala korridorkunskap som EU-tjänstemannen skaffat sig under några år i Bryssel, aldrig efterfrågas av efterträdaren eller de nationella institutioner som påverkas av besluten? Den svenska (och nordiska?) faiblessen för likhet är i sin oreflekterade form en direkt konKONSEKVENSERNA

”Den nordiska vägen måste framåt vara den drivna nyfikenhetens, inte det aktiva ointressets” kurrensnackdel i en tillvaro som alltmer präglas av olikhet och rörlighet. Denna instinkt måste kontrolleras och tyglas, liksom de olika nordiska tolkningar av Aksel Sandemoses Jantelag som florerar. För som den chilenskfödde docenten i ekonomisk historia Mauricio Rojas påpekade redan på 1990-talet, kan vi inte framgent bygga vår identitet och framgång på etnisk samhörighet eller dömande självgodhet. ”Alternativet till en stark tillväxt och en aktiv delaktighet i det globala torgets snabba utveckling [är inte] någon sorts splendid isolation i ett tillstånd av välmående oföränderlighet, utan ett allt fattigare och ofriare liv”.16 Den nordiska vägen måste framåt vara den drivna nyfikenhetens, inte det aktiva ointressets. Om vi inte står ut med att andra kan sådant som vi inte känner till, och därför tackar nej till kunskap, kommer vi mycket snabbt att bli omsprungna av dem som förstår att nyttja det nya kapitalet – talangerna och den kompetens de bär med sig. Det kan annars bli dödsstöten för den nordiska framgångssagan. }

TITEL PÅ RAPPORT PÅ VARJE SIDA RIORE LATQUE

AV K AT R I N E M A R ç A L

FAMILJEPOLITIKEN SOM GAV TILLVÄXT – MEN INTE JÄMSTÄLLDHET flickor. Utan också till storögda artiklar i internationell press om vad detta gör med den nordiska mansrollen – oftast positiva sådana. Nordiska män är stora, starka, feminister heter det. Den statliga organisationen Visit Sweden kallar den moderne svenske mannen feminist och vill att man ska föreställa sig en ”Alexander Skarsgård med ett barn på var arm”. Onekligen en bild som kan vara effektiv gällande att locka turister till Norden, men också en överdrift. Egentligen kännetecknas den nordiska modellen mer av att vara familjevänlig, än kvinnovänlig. Ibland är detta naturligtvis samma sak. Men inte alltid. Det attraktiva med de nordiska samhällena är att de har skapat institutioner som hjälper familjer att kombinera yrkesliv och barn. Många andra länder sitter samtidigt fast i en allt högljuddare debatt där dessa frågor reduceras till en diskussion om olika livsstilsval för kvinnor. Karriärkvinnor med bebisar i portföljen ställs mot ivrigt

historia om en amerikansk turist i Stockholm. Efter att ha vandrat runt i staden några timmar utbrister hon till sina svenska värdar: ”What’s the deal with all the gay nannies?” Historien är förstås inte sann men spelar på just det som slår många besökare i Norden: Mängden pappor med barnvagnar. Nästan 90 procent av alla svenska pappor tar ut pappaledighet.1 2015 tog svenska pappor ut 25,5 procent av antalet dagar i föräldraförsäkringen och på Island är siffran ännu högre, 28,5 procent. I samtliga nordiska länder har mäns uttag ökat sedan millennieskiftet. Detta leder inte bara till förvånade turister som stirrar på alla män som går runt med barn mitt på dagen, helt utan att vara vare sig gay eller barnDET FINNS EN

”Nästan 90 procent av alla svenska pappor tar ut pappaledighet”

FAMILJEPOLITIKEN SOM GAV TILLVÄXT – MEN INTE JÄMSTÄLLDHET

bullbakande hemmafruar i så kallade ”mommy wars” fulla av anklagelser och skuldkänslor. Diskussionen brukar handla om vem som lever på ”rätt sätt”och om huruvida kvinnor ”kan ha allt”. I Norden är en stor del av den här problematiken om inte löst så i alla fall kollektiv. Samhället och arbetsmarknaden har sedan länge erkänt att detta inte är individuella problem utan gemensamma angelägenheter. I denna bemärkelse ligger de nordiska länderna onekligen före. Sverige erbjuder den längsta föräldraförsäkringen i Norden med möjligheten att få inkomstrelaterad ersättning i upp till 68 veckor. Finland har 44 och Danmark 52, Norge 51 och Island 39. Danmark är det enda av de nordiska länderna som inte har några av dessa månader öronmärkta för barnets pappa.2

JUST ÖRONMÄRKTA MÅNADER verkar vara det mest effektiva sättet att just få män att utnyttja försäkringen. Sverige var det första landet i världen som för drygt 40 år sedan introducerade en könsneutral föräldraförsäkring. En förälder kunde ta ledigt i 180 dagar och få 90 procent av sin lön. Teoretiskt kunde detta alltså vara både mamman eller pappan. Teoretiskt, var ordet. Det första året tog männen bara ut 0,5 procent av dagarna. Det gick dessutom lösa rykten om att de främst gjorde det under älgjaktsäsongen. 1995 införde regeringen den första så kalllade ”pappa-månaden”. Familjer där pappan tog minst en månad ledigt fick en extra månad

FAMILJEPOLITIKEN SOM GAV TILLVÄXT – MEN INTE JÄMSTÄLLDHET

”Att använda familjepolitiken som ett politiskt verktyg för att hålla uppe fertiliteten har en lång tradition i norden” föräldraförsäkring. Och 2002 utökades policyn till två månader. Idag handlar debatten i Sverige om huruvida hela försäkringen bör individualiseras, hälften till mamman och hälften till pappan. Men frågan är kontroversiell. I Norge får bägge föräldrar två veckor tillsammans med sitt nyfödda barn och sedan kan de dela upp 46 veckors föräldraledighet till full lön, eller 56 veckor med 80 procent av lönen mellan sig. 10 veckor av försäkringen är reserverade enbart för pappan. Tar han inte ut dem försvinner de. Detta har lett till att 90 procent av de norska papporna nu tar ut minst 12 veckors föräldraledighet. Innan lagen infördes 1993, var denna siffra 3 procent. Island är det land där mest tid är öronmärkt till vardera föräldern. En tredjedel av dagarna går till mamman, en tredjedel till pappan och den sista tredjedelen går att fördela som familjen vill. Norden har en högre andel förvärvsarbetande kvinnor än övriga Europa. I EU27 var genomsnittlig sysselsättningsgrad för kvinnor, 15–64 år, 58 procent år 2013. Samtliga nordiska länder har en sysselsättningsgrad för kvinnor som är högre. Detta hänger naturligtvis ihop med den nordiska familjepolitiken. Vad som gör de nordiska arbetsmarknaderna annorlunda är att just kvinnor med barn i högre

hög fertilitet. Det är inte många andra som har lyckats med den ekvationen.

grad yrkesarbetar. Innan kvinnor får barn finns exempelvis ingen skillnad i kvinnlig förvärvsarbetarfrekvens mellan Sverige och Tyskland. Det är de svenska mödrarna som förklarar skillnaden. De yrkesarbetar mer och tidigare efter att de har fått barn än vad de tyska gör. Skillnaden blir ännu större när man tittar på kvinnor som har fler än ett barn.3 I dagens värld föds allt färre barn samtidigt som pensionärer lever längre och ökar till antalet. Många välfärdsstater riskerar att få ekonomiska problem relaterade till sin demografiska utveckling. Allt färre ska försörja allt fler. I detta sammanhang ser de nordiska välfärdsstaterna uthålliga ut. Norden har lyckats kombinera en hög andel yrkesarbetande kvinnor med

ATT ANVÄNDA FAMILJEPOLITIKEN som ett politiskt verktyg för att hålla uppe fertiliteten har en lång tradition i Norden. Under 1930-talets depression hade Sverige extremt låga födslotal, det var då som sociologen Alva Myrdal och ekonomen Gunnar Myrdal skrev sin bästsäljande bok Kris i befolkningsfrågan. Bokens revolutionerande idé var att samhället blev tvunget att se till att det var möjligt för kvinnor att kombinera barn med yrkesarbete om samhället ville att det skulle födas fler barn. Argumentationen handlade om

FAMILJEPOLITIKEN SOM GAV TILLVÄXT – MEN INTE JÄMSTÄLLDHET

att barn var en fundamental resurs i samhället men en ekonomisk börda för individuella familjer. Därför måste samhället, om det ville se fler barn, föra över resurser till familjer och till barn. I tider av demografisk kris i länder som Österrike, Tyskland, Ryssland och flera ekonomier i Sydostasien har dessa tankar blivit allt mer uppmärksammade.4 Att lägga 4 procent av BNP på att hjälpa familjer (proportionerligt lika mycket som USA lägger på sin krigsmakt) kan tyckas utopiskt i ekonomiska kristider. Men erfarenheten från de nordiska länderna visar att samhället får igen denna investering. Du möjliggör för kvinnor att yrkesarbeta och därmed ökar du också dina skatteintäkter.

”Personalen inom barnomsorgen i många länder är lågutbildad, lågavlönad och behandlas ofta som utbytbar. Så är det inte i Norden”

krigstiden valde man en strategi där man kombinerade ett system med gästarbetare med att uppmuntra kvinnor till att arbeta utanför hemmet (främst inom den offentliga sektor som man byggde upp under samma tid). Finland, som hade förlorat delar av sitt territorium till Sovjetunionen under kriget, stängde sina gränser i högre grad än Sverige och nästan hela den finska ekonomiska expansionen blev beroende av att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden.5 Man blev helt enkelt tvungen att bygga ut barnomsorgen i Norden. Detta var mer av ekonomisk nödvändighet än av feministisk övertygelse.

barnomsorgen offentligt finansierad och tillgänglig för alla barn. Men framförallt är den av oerhört hög kvalitet. I många andra länder betraktas det där att ta hand om barn fortfarande som något som nästan vem som helst kan göra. Personalen inom barnomsorgen i många länder är lågutbildad, lågavlönad och behandlas ofta som utbytbar. Så är det inte i Norden. Här har man i högre grad valt att se dagis som en viktig del i barns utveckling. Detta stämmer väl överens med ny forskning om hur fundamentala just de första fyra levnadsåren är för barns inlärningsförmåga. Ekonomer som James J Heckman från University of Chicago har konstaterat det ologiska i att samhällen investerar stora pengar i barns skolgång samtidigt som de knappt tillför några resurser alls under de första åren: ”The later in life we attempt to repair early deficits, the costlier the remediation becomes.” 6 I NORDEN ÄR

Den höga förvärvsfrekvensen för kvinnor i Norden har emellertid också sina specifika historiska rötter. En arbetsmarknad som Storbritanniens kunde under 1900-talets tillväxtår expandera genom att ta in arbetare från kolonierna. Det blev därför aldrig nödvändigt för britterna att uppmuntra kvinnor till att yrkesarbeta på samma sätt som det blev i Norden. När Sverige behövde arbetskraft under efter-

FAMILJEPOLITIKEN SOM GAV TILLVÄXT – MEN INTE JÄMSTÄLLDHET

Sverige Norge Finland Danmark Schweiz Kanada Belgien Österrike Frankrike Nederländerna Tjeckiska republiken Spanien Australien Tyskland Italien Nya Zealand Grekland Japan Portugal USA Storbritannien Irland Ungern Polen 80

100

105

110

115

120

Barns välbefinnande Betyget omfattar materiella resurser, hälsa, utbildning, riskfaktorer, subjektiv upplevelse, etc. För att underlätta förståelsen har resultaten presenterats på en skala med ett medelvärde på 100 och en standardavvikelse på 10. Källa: OECD, Child Poverty in Perspective, An overview of child well-being in rich countries, 2007

familjeliv i Norden. Framförallt anses det inte fult att göra det. Man går hem klockan fem och har man små barn så lämnar man till och med ofta jobbet tidigare, särskilt om man är kvinna, eftersom kvinnor i högre grad arbetar deltid. Samtidigt lyckas alltså de nordiska länderna vara några av världens mest framgångsrika ekonomier. Produktiviteten är hög på den nordiska arbetsmarknaden. Normen är att jobba hårt och sedan gå hem till familjen. De nordiska arbetsmarknaderna karaktäriseras dessutom av att arbetarna ges stor frihet att bestämma över hur, när och var de jobbar.

På detta område kan Norden med sin speciella historiska erfarenhet sägas ligga långt före. De institutioner som man har byggt upp i Norden har också skapat en kultur på arbetsmarknaden som skiljer sig från andra länders. Utlänningar blir ofta förvånade över hur lite folk jobbar. Folk i Norden arbetar betydligt färre timmar per år än genomsnittet i OECD. De fem eller sex veckor av betald semester som de flesta tar ut under sommaren är också heliga, vilket de flesta som har försökt göra affärer med Norden i juli är väl medvetna om. Både män och kvinnor värderar fritid och

TITEL PÅ RAPPORT PÅ VARJE SIDA RIORE LATQUE

FAMILJEPOLITIKEN SOM GAV TILLVÄXT – MEN INTE JÄMSTÄLLDHET

”De nordiska arbetsmarknaderna är paradis för den som vill kombinera yrkesarbete med barn, men alltså inte för de kvinnor som vill göra karriär”

Det är ett system som kräver mycket i termer av personligt ansvar och produktivitet men som förstås också går att kombinera lättare med ett aktivt familjeliv. Nu kommer vi emellertid till paradoxen. Trots de enorma investeringar som Norden gör i möjligheten att kombinera familj och barn, är löneskillnaden mellan kvinnor och män inte mindre än i jämförbara länder. I Sverige är den runt 15 procent, i Danmark 7,8 och i Norge 7,1. Detta kan jämföras med Italien på drygt 11 eller Belgien på 6. Genomsnittet för hela OECD ligger på runt 15 procent. Världens mest familjevänliga arbetsmarknader blir alltså inte automatiskt världens mest kvinnovänliga. Kanske finns här till och med inneboende policykonflikter. De flesta andra länder med en hög andel kvinnor inom politiken har också en hög andel kvinnor på toppositioner inom näringslivet. Detta gäller inte Norden. De nordiska länderna har tvärtom lägst andel kvinnor i Europa på företagsledande poster. I Bulgarien är nästan hälften av alla i företagsledningarna kvinnor, i Sverige och Danmark bara en av tio. De nordiska arbetsmarknaderna är paradis för den som vill kombinera yrkesarbete med barn, men alltså inte för de kvinnor som vill göra kar-

riär. Det omtalade glastaket är lägre i Norden än på annat håll.7 Det finns många hypoteser till hur det kan förhålla sig på detta vis. En del forskare har pekat på de hårt könssegregerade nordiska arbetsmarknaderna som en förklaring. Kvinnor arbetar i hög grad inom offentlig sektor i Norden och här är lönerna lägre och karriärmöjligheterna sämre. Andra menar att svårigheterna för kvinnor just är den familjevänliga politikens fel. En fransk eller amerikansk kvinna i karriären är tillbaka på jobbet inom några veckor efter att hon föder barn. En nordisk kvinna försvinner från arbetsmarknaden i nästan ett år tack vare den generösa föräldraförsäkringen. Det må vara bra för barnen, men det gör det också mer riskfyllt för företag att befordra en ung kvinna jämfört med att befordra en ung man. Kvinnan kommer ju antagligen ta ut den största andelen av föräldraledigheten om hon skaffar barn. Här är vi tillbaka där vi började: Hos de pappalediga männen. Det verkar som om generösa system för att kombinera karriär med familj kan förstärka eller rentav sänka glastaket för kvinnor. I alla fall så länge män inte utnyttjar dem i lika hög grad som kvinnor. Och det gör de inte. Inte ens i Norden. }

AV M AT S S V E G F O R S

TILLIT OCH VÄLFÄRD GÅR HAND I HAND Teorier om tillitens betydelse för ekonomin gav den amerikanska statsvetaren Elinor Ostrom nobelpriset 2009 (Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) 3. Hur social tillit har öppnat vägen för individualism i Norden beskrevs av Henrik Berggren och Lars Trägårdh i den första utgåvan av The Nordic Way för Global Utmaning 2010.4 Enkelt beskrivet främjar hög tillit ett förtroendefullt samspel människor emellan och därmed ett väl fungerande utbyte av varor och tjänster. Hög tillit innebär att alla olika typer av kontrakt innehåller tysta förtroendeklausuler som inte behöver formuleras och vars efterlevnad inte behöver kontrolleras. Den ekonomiska utvecklingen gynnas av hög grad av tillit enskilda medborgare emellan. Man skulle kunna kalla detta den ”civila tilliten”. Men

goda institutionerna och en väl avvägd politik som driver välståndet i ett samhälle. Detta har länge varit en dominerande föreställning i Västeuropa. Oavsett om man har sin hjärna och sitt hjärta till höger eller vänster har uppfattningen rått att politiken är avgörande för arbete och välfärd. Delvis på tvärs med denna föreställning har i forskningen under senare år tesen om den sociala tillitens betydelse lanserats. Man skulle kunna säga att ett slags kulturell förklaringsmodell har ställts emot en mer traditionell politisk förklaringsmodell. Den svenske statsvetaren Bo Rothstein1, 2 menar att tillit i ett samhälle är en av de enskilda faktorer som uppvisar den största korrelationen med medborgarnas upplevelse av ”lycka”, som i sin tur beror av att samhället fungerar väl. DET ÄR DE

TILLIT OCH VÄLFÄRD GÅR HAND I HAND

EU-institutioner

TILLIT OCH VÄLFÄRD GÅR HAND I HAND

Lettland Rumänien

det finns också en ”politisk tillit”. Det är till exempel lättare att åstadkomma en effektiv skatteindrivning, och därmed en fungerande offentlig verksamhet, om medborgarna känner förtroende för att de pengar som betalas i skatt går till en alla omfattande och rättvist fördelad välfärd. Det motsatta gäller om medborgarna utgår från att skatteintäkterna används för att främja enskilda politikers och tjänstemäns egna intressen. Tillit är alltså viktig både för att främja förhållanden i det civila samhället och för att den offentliga verksamheten ska fungera väl.

”Det är lättare att åstadkomma fungerande skatteindrivning om medborgarna känner förtroende” Som var och en inser ligger detta nära den filosofiska och statsvetenskapliga tradition som har sina rötter hos Platon och framförallt Aristoteles: dygden är en förutsättning för det goda samhället. Aristoteles angav inte uttryckligen rättrådighet eller rättvisa (justice – dikaiosunê) som en av dygderna. Likväl var dikaiosunê ett helt centralt värde i såväl hans etik som hans statslära. (Det svenska språket saknar ett rimligt begrepp för dikaiosunê. Av någon anledning har det ålderdomliga begreppet rättrådighet blivit närmast obsolet. Det täcker annars den dubbla innebörd som ligger både i att följa lagen och att göra

Luxemburg

Danmark

Nederländerna Sverige Österrike

det som är rätt i en moralisk mening. I svenska språket utgör schysst närmast ett slanguttryck. Schysst (eller juste) stammar från latinets jus (rätt) och har denna dubbla betydelse.)

Bulgarien

Ungern Polen Belgien

Litauen

Portugal

INTE MINST I

Estland

Slovakien Slovenien

Kroatien

de nordiska länderna har statsvetare och ekonomer sökt förklaringarna till att samhällena har fungerat bra i den politik som förts men också de politiska institutionerna. Man skulle kunna säga att det i nordisk tradition finns ett slags “tro på politiken“. Strukturella eller kulturella förklaringar, sådana som tilliten i samhället, har tillmätts mindre betydelse. En av de mest omfattande undersökningsserierna rörande tillit i vår del av världen återfinns i Eurobarometern, det vill säga EU-kommissionens återkommande intervjuer med medborgare dels i EU:s medlemsländer, dels i länder som kandiderar till medlemskap i EU. Genom dessa siffror kan vi få en samlad europeisk bild av tillit men också jämföra förhållandena i EU:s 28 medlemsländer. Här utgår jag från Eurobarometer 82, byggd på intervjuer utförda i slutet av 2014. Noteras bör dock att dessa återkommande undersökningar rör medborgarnas förtroende för olika institutioner, inte direkt tilliten mellan medborgarna, mer om detta nedan. Slående är skillnaderna mellan nord och syd när det gäller tillit till det egna landets demokratiska institutioner. Medelvärdet för EU:s medlemsländer är 28 procent; så stor andel säger att de tenderar att ha tillit till det egna landets demokratiska institutioner. Tre nordiska länder ligger högst:

Finland Malta

Tjeckien y: 38

Irland

Grekland Spanien

EU 28

Tyskland

Nationella institutioner

x: 29

Frankrike Italien

Cypern Storbritannien

Tillit till institutioner Värdet för tilliten till det egna landets demokratiska institutioner på den horisontella axeln utgörs av genomsnittsvärdet för tillit till: Lokala/ regionala organ, det nationella parlamentet, regeringen och de politiska partierna. Värdet för tilliten till EU:s organ på den vertikala axeln utgörs av medelvärdet för tilliten till: Parlamentet, kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB). I origo finns inte ett nollvärde utan genomsnittsvärden för EU:s 28 medlemsländer. Källa: Eurobarometer no 82, 2015

Sverige, 57 procent, följt av Danmark, 54 procent och Finland, 50 procent. I botten ligger sydeuropeiska Spanien, 11 procent), Grekland, 14 procent, Kroatien, 16 procent och Italien, 17 procent. Ett mellanskikt utgörs av Tyskland, Nederländerna, Österrike och Luxemburg som samtliga ligger strax under 50 procent. Samvariationen med tilliten till EU:s institutioner är slående. Även här ligger Sverige, Finland och Danmark mycket högt, 54, 59 respektive 58 procent. Grekland, vid tillfället mitt uppe i en kris där EU-institutioner spelat en central roll och blivit

hårt kritiserade, hade inte oväntat ett exceptionellt lågt förtroende för EU:s institutioner. (Det hindrar dock inte att grekernas förtroende för de egna demokratiska institutionerna var ännu lägre.) Intressant nog, med undantag för Tyskland och Sverige, är européernas tillit till EU:s institutioner större än tilliten till de egna demokratiska institutionerna. Bara Storbritannien bryter detta mönster där var tredje (30 procent) tenderar att ha förtroende för de egna demokratiska institutionerna men blott var fjärde engelsman har tillit till EU:s institutioner. Värt att notera är att det finns en samvariation

TILLIT OCH VÄLFÄRD GÅR HAND I HAND

Tillit till institutioner

till andra människor och tilliten till institutioner såväl på nationell som internationell nivå. Det är lätt att inse att där staten är svag måste samhället i någon mening vara starkt. Extremen är de svaga statsbildningar, klansamhällen, där familj och släkt tvingas fylla de trygghets- och välfärdsfunktioner som i utvecklade stater endera välfärdstaten eller avancerade försäkringslösningar svarar för. I Norden har vi byggt mycket starka stater där ansvaret för att ta hand om människor i nöd har kunnat avhändas familjen. Utvecklingen i övriga Europa går åt samma håll men i betydligt långsammare takt.

Källa: Eurobarometer no 82, 2015

} Nationella } EU

50 40 30 20 10 0 Danmark Finland

Sverige Grekland Italien

Spanien

mellan tilltro till institutioner och tilltro till andra människor. Siffrorna från Eurobarometern på det området är dock från våren 1997 (Eurobarometer 46). När det gällde tilliten till det egna landets medborgare toppade de finska medborgarna listan, tätt följda av danskar och svenskar. På en fyrgradig skala uppmättes förtroendevärde 3,7 för Finland. Det är ett närmast extremt högt förtroendevärde. Genomsnittsvärdet 3,7 motsvaras av att sju av tio tillfrågade finska medborgare svarade ”stor tillit” och tre av tio finländare svarade ”någon tillit”. Lägst tillit till det egna landets medborgare återfinns åter i Sydeuropa: Italienarna låg lägst (genomsnittsvärde 2,87), avsevärt mycket lägre än fransmännen som likväl uppvisade näst lägst förtroende mellan landets egna medborgare (3,24). Tillit är ett generellt fenomen. I länder där tillliten till de egna medborgarna är stor möter också medborgare från andra länder relativt högt förtroende. Det finns också ett samband mellan tillitens olika dimensioner, det vill säga tilliten

”Innebär den mycket, för att inte säga extremt, stora tilliten till de existerande institutionerna ett utvecklingshinder?” i norra Europa, har varit ett slags välfärdssyskon till industrisamhället. Är det självklart att dessa samhällsmodeller står lika väl i samklang med ett internationaliserat, och bland annat därför avsevärt mycket mer individualiserat, tjänstesamhälle? Innebär den mycket, för att inte säga extremt, stora tilliten till de existerande institutionerna ett utvecklingshinder? Det finns ett specifikt svenskt begrepp: lagom. Inte för mycket och inte för lite. Sverige kallas ofta ”landet Lagom”. Intressant nog är Sverige i knappast något avseende ”lagom”. Sverige och Norden intar, som framgår av ovanstående diagram, snarast en ytterlighetsposition.

de nordiska välfärdsstaternas framväxt räcker det inte att blott söka de direkt politiska förklaringarna. Man måste också förstå den kulturella och sociala kontext som välfärdsstaten utvecklats i. Historiskt sett har det ömsesidiga beroendet i små lokala gemenskaper bäddat för ett starkt civilsamhälle. Detta har i sin tur bäddat för utvecklingen av starka statliga och kommunala välfärdsinstitutioner. Det finns anledning att ändå ställa frågan om stor, alltför stor, tillit också kan vara ett problem. Det är inget särskilt djärvt påstående att de samhällsmodeller, präglade av stor tillit och avancerade välfärdslösningar och som utvecklats SKA MAN FÖRSTÅ

Inte minst under senare år har i många länders politiska debatt därmed åtskillnaden, för att inte säga motsättningen, mellan stat och samhälle betonats. Ledande liberala ideologer har framställt staten som ett hot mot det civila samhället. Men som inte minst Bo Rothstein har diskuterat finns det snarare ett omvänt samband. Förutsättningarna för att bygga starka offentliga välfärdsinstitutioner främjas om det finns stor social tillit i samhället, det vill säga om det civila samhället är starkt. Man kan också anta att det omvända sambandet föreligger, den civila tilliten ökar om staten fungerar väl.

TILLIT OCH VÄLFÄRD GÅR HAND I HAND

en intressant ytterlighetsposition. En extremt stor tillit såväl medborgare emellan som mellan medborgare och samhällsinstitutioner har resulterat i ett mycket väl fungerande samhälle. Hur hanterar ett sådant samhälle sitt eget förändringsbehov? Gör tilliten också förändringen möjlig? Eller kan tilliten till det som är vara så stor att den står i vägen för att förverkliga det som bör bli? Vår nordiska välfärdsmodell står inför ett antal utmaningar som hänger samman med att såväl inre som yttre förutsättningar förändras. Produktivitetsutvecklingen i tjänsteproduktion är typiskt sett lägre än i varuproduktion. Det innebär att tjänster relativt sett hela tiden blir dyrare än varor. Fenomenet är känt som Baumols dilemma eller Baumols kostnadssjuka.6 Med skattefinansiering av välfärdstjänsterna innebär detta att skattetrycket successivt bör öka även med ett, till kvalitet och kvantitet, oförändrat utbud av tjänster. Med ekonomisk tillväxt ökar de resurser som står till vårt förfogande. När vi har tillfredsställt grundläggande materiella behov ökar vår efterfrågan på tjänster, inte minst sådana som stat och kommun förser oss med i de nordiska samhällena: Sjukvård, omsorg om barn och äldre, fortsatt utbildning. Inte minst den medicinska forskningen förser sjukvården med ständigt nya metoder för att vårda, lindra och bota. Förvisso innebär också kunskapsutvecklingen att möjligheterna att rationalisera och effektivisera vården ökar. Men sannolikheten är likväl betydande för att kunskapsutvecklingen sammantaget leder till ökade krav på resurser till sjukvården. DET ÄR SAMTIDIGT

I de nordiska samhällena utgår medborgarna ifrån att alla tillgängliga vårdmöjligheter alltid ska erbjudas alla, dessutom överallt. Den med internationaliseringen sammanhängande migrationen innebär, inte minst i Sverige, att befolkningen blir allt mindre enhetlig. Det ställer de stora enhetssystemen både i välfärdssektorn och på arbetsmarknaden inför utmaningar. Detta ökar, åtminstone övergångsvis, kraven på offentliga resurser. Men det innebär också att mångfalden måste öka i dessa enhetliga system. På annan plats i denna skrift diskuterar Tove Lifvendahl just behovet av att lära av andra länder och andra kulturer. Dessa förändringar innebär framför allt ökade krav på resurser till offentlig verksamhet. Dessa krav kan mötas på olika sätt: s Genom höjda skatter: Med insikt om att skatterna i praktiken är obligatoriska försäkringspremier och kollektiva avgifter för tjänster som efterfrågas allt mer är det rimligt att höja skattetrycket. Väl fungerande offentlig verksamhet blir en konkurrensfördel för enskilda länder även om skatterna är höga. s Genom ökad avgiftsfinansiering: Både av hushållnings- och finansieringsskäl ökar inslaget av avgiftsfinansiering. Låga avgifter i akutsjukvården skapar exempelvis omotiverat höga krav på tillgängligheten i akutsjukvården. Viktigt är att inse att ökad avgiftsfinansiering inte utgör ett alternativ till dagens skattefinansierade välfärd utan en sannolikt nödvändig komplettering och utveckling av välfärdsmodellen.

”Förutsättningen för tillit är att välfärdssystemen fungerar” finns alltid anledning att intellektuellt ”osäkra sin revolver” när en viss politik framställs som oundviklig eller nödvändig. Oftast är det ett ”böra” som översatts till ett ”vara” av renodlat ideologiska skäl.

s Genom ökad tjänstedifferentiering: Som komplement till ökad avgiftsfinansiering differentieras de offentliga tjänsterna. Den som är beredd att betala för högre servicenivå i exempelvis sjukeller äldrevård kan göra detta. Avgifter kan också bli en viktig del av socialförsäkringssystemet. Idag ger redan svensk arbetslöshetsförsäkring ett grundskydd och inte mer varför olika grupper lägger till tilläggsförsäkringar. På sikt är det knappast hållbart att den som vill konsumera mer av kvalificerade välfärdstjänster producerade av stat och kommun hindras att göra detta.

TILLIT KAN SÅLUNDA på kort sikt sannolikt vara både en fördel och en nackdel när den hittills mycket framgångsrika välfärdspolitiken ska anpassas till förändrade förutsättningar. Men som sagts tidigare finns det ett ömsesidigt samband mellan tillit och en väl fungerande välfärdsstat, vilket Berggren och Trägårdh utvecklat i sitt ovan nämnda bidrag ”Social trust and radical individualism”till skriften The Nordic Way. Tilliten i samhället skapar förutsättningar för att utveckla obligatoriska och kollektiva välfärdssystem. Men det omvända gäller också. Förutsättningen för tilliten är att välfärdssystemen i vid mening verkligen fungerar väl. Den politik som nu drivs i stora delar av världen, också i de nordiska länderna, innebär att offentlig verksamhet levererar mindre av de tjänster som medborgarna efterfrågar. På sikt kommer inte tilliten att förbli opåverkad av detta. }

s Genom utgiftsramarna: Ovan nämnda åtgärder för att öka resurser för offentlig verksamhet är politiskt obekväma och ideologiskt inopportuna. Återstår då, för att undvika obalans i ekonomin, att fortsätta driva dagens politik: Absoluta gränser sätts för den skattefinansierade verksamhetens kostnader genom generella och i praktiken ”verksamhetsblinda”utgiftsramar. Detta har skett i Sverige men än mer uttalat i de europeiska krisekonomierna. Befintliga verksamheter kommer att bli alltmer trängda och tvingas till ständiga besparingar och rationaliseringar. Kvaliteten sjunker. Nya utgiftsanspråk får mycket svårt att tränga sig in i den offentliga budgeten. Utgiftsramar slår ofta tämligen blint men är ur ett finansieringsperspektiv effektiva. Det är därmed lätt att föreställa sig att utgiftsramarna är ett slags ”nödvändighetens politik”. Men det

TITEL PÅ RAPPORT PÅ VARJE SIDA RIORE LATQUE

AV S T E FA N E D M A N

GRÖN TILLVÄXT – KOMMER NORDEN LEDA VÄGEN? allmän världssvält kring år 2000, Sverige inräknat. Borgström var inte ensam om den här typen av domedagsprofetior. Lord Boyd-Orr, chef för FN:s livsmedelsorganisation FAO under 1960-talet, ansåg att två tredjedelar av mänskligheten skulle drabbas av undernäring och svält. Den så kalllade Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” förutsåg en global ekonomisk kollaps därför att naturresurserna skulle ta slut: Olja, naturgas, silver, tenn, uran, koppar, aluminium, bly och zink. Med facit i hand vet vi att dessa spådomar hittills kommit på skam. Vi kommer inte heller att vara 15 miljarder människor år 2050 som många bedömare då befarade. Förklaringen är att födelsetalen redan kring år 1990 slutade växa, helt enkelt därför att många människor fått tryggare livsvillkor och inte längre behöver sätta stora familjer till världen för att matcha barnadödlighet, fattigdom och klara sin egen äldreomsorg.

har lyckats kombinera en god ekonomisk tillväxt med lyckosamma försök att minimera skadlig resursutarmning och miljöpåverkan. Det är något som måste till i hela världen om vi alla ska kunna överleva på vårt jordklot. Kan Europa och världen lära av nordiska framgångar och felsteg för att göra den nödvändiga omställningen till en cirkulär ekonomi, präglad av smart resurshushållning, innovationer, fler jobb och en tryggare och en mer hållbar ekonomi och social välfärd? Skulle de nordiska länderna, enskilt och tillsammans, kunna fungera som en katalysator för utvecklingen av en sådan ny industriell revolution? Om dessa frågor handlar det här kapitlet. Låt mig först teckna bilden av situationen som vår värld idag befinner sig i. För drygt sextio år sedan blev den svenske livsmedelsprofessorn Georg Borgström internationellt ryktbar genom att slå larm om risken för DE NORDISKA LÄNDERNA

GRÖN TILLVÄXT – KAN NORDEN LEDA VÄGEN?

Globala hektar

Att befolkningen ändå kommer att växa med drygt två miljarder till seklets mitt beror i stället främst på att allt fler lever allt längre tack vare bättre mat, hälsa, bostäder och utbildning. Det går glädjande nog att upprätta en global ”pluslista”, baserad på UNDP:s rapporter (United Nations Development Programme, FN:s utvecklingsorgan): s Hundratals miljoner människor har de senaste tio åren lyfts ur fattigdom, främst i Asien. HDI (mäter hälsa, medellivslängd och utbildning) ökade med drygt 80 procent 1970–2010 för den fjärdedel av världens länder som 1970 hade lägst HDI. s Spädbarnsdödligheten mer än halverades 1990–2005 (från 5,3 till 2,3 promille), och trenden fortsätter om än kanske inte lika snabbt. s Födelsetalen faller. I till exempel Bangladesh födde en kvinna tidigare i snitt 6 barn, idag i snitt 2,5 barn. s Drygt 90 procent av alla barn går nu i skola, lika många flickor som pojkar. s 89 procent av alla människor har tillgång till rent vatten. Dessa goda skeenden har givetvis en lång rad orsaker. Men i grunden förutsätter de ekonomisk utveckling, en tillväxt som fördelas efter sociala behov. I sina rapporter och analyser varnar UNDP samtidigt för att den löftesrika utvecklingen kan

få ett abrupt slut om världen inte lyckas få stopp på klimatförändringen och på de segdragna krigen i Mellanöstern och Afrika med omätlig misär och miljoner av utblottade flyktingar.

”Vi kan långsiktigt inte vara fler än 2,5 miljarder – räknat utifrån medeleuropéens levnadsstandard” EN KÄRNFRÅGA, NU som för femtio år sedan, är hur många människor jorden kan försörja inom ramen för de planetära gränser som forskningen allt säkrare kan definiera (klimatet, kväveomsättningen, ozonskiktet, med mera). Bland de forskare som försökt sig på att göra en kalkyl finns den kanadensiske humanekologen William Rees och hans team. De utgår från dagens resursanvändning per person och de anspråk på material, energi och välfärd som kan förväntas framöver. Detta relateras sedan till planetens nu kända och potentiella bärkraft vad gäller livsmedel, vatten, fibrer, metaller, energi, med mera. Baserat på dagens bästa teknik för omvandling av naturresurser till välstånd landar Rees och hans medarbetare på följande ungefärliga siffror:

s Vi skulle kunna vara 15 miljarder människor på jorden – om alla levde som den genomsnittlige indiern. s Vi kan långsiktigt inte vara fler än 2,5 miljarder – räknat utifrån medeleuropéens levnadsstandard.

s Vi kan egentligen bara vara 1,5 miljard – med genomsnittlig amerikansk livsstil.

10 8

Sedan några decennier befinner sig världen i en dramatisk förändringsprocess. 4–5 miljarder människor är mer eller mindre stadigt på väg mot en betydligt bättre materiell levnadsnivå. Småskalig energi- och vattenreningsteknik och inte minst elektronik hjälper världen att skapa välfärd med allt mindre mängder material och energi. Andelen förnybar, icke-fossil energi ökar i rask takt. Trots dessa löftesrika globala trender finns det åtminstone tre alarmerande problembilder som indikerar att den nuvarande utvecklingen fortfarande är helt ohållbar.

6 4 2 0 Per person

USA

Sverige

Malawi

Ekologiska fotspår Ekologiska fotspår är den biologiskt produktiva yta (skog, åker, vatten) som krävs för att producera förnybara resurser för en individs försörjning och för att hantera restprodukterna (hushållsavfall, koldioxidutsläpp). Källa: Global Footprint Network, 2006

person och år). USA måste då minska från 18 ton/person och år, Kina från 5 och Sverige från 6 ton/person och år. Detta klimatmål förutsätter genomgripande samhällsomdaningar, såväl tekniskt, socialt som politiskt.

s Vattenbristen: Bara 2,5 procent av vår glob utgörs av sötvatten, varav endast 1 procent är tillgängligt för människan. 1 miljard människor lider brist på rent vatten, var tredje människa saknar toalett. Åtskilliga regioner i världen är kroniskt torra.

TILLVÄXT ÄR det centrala politiska mantrat världen över, för att utrota fattigdom men också för att alla naturligt nog vill öka sitt välstånd. Å ena sidan har mycket gott hänt i världen bara de senaste tio, tjugo åren. Här spelar ekonomisk tillväxt en viktig roll i kombination med good governance, alltså att regeringar och myndigheter fördelat tillväxtens frukter till hälsa och välfärd åt folkflertalet. Det är svårt att tro att ekonomisk tillväxt inte också framdeles behövs för att mätta de ofantliga behov som finns i världen, främst i länder med fattigdom, miljöskador, ohälsa och analfabetism. EKONOMISK

s Jordfrågan: Arealen minskar, i synnerhet som klimatkrisen försämrar många jordar genom torka, erosion och försumpning samtidigt som prima odlingsbar jord läggs i träda. s Klimatkrisen: För att de livsuppehållande systemen inte skall skadas anser många klimatforskare att växthusgasutsläppen måste pressas ned så att de på sikt motsvarar i genomsnitt 1–2 ton per världsmedborgare och år. Det innebär att hela världen skall ner till indiernas nuvarande medelutsläppsnivå (1,3 ton/

GRÖN TILLVÄXT – KAN NORDEN LEDA VÄGEN?

snarare än på konsumtion. Där dagens förbrukning ”från vaggan till graven”ersätts av principen ”från vagga till vagga” (cradle to cradle). Vi talar om inget mindre än behovet av en ny industriell revolution där vårt Europa, med Norden som pådrivande, kan och skall spela en nyckelroll. Grundprincipen är att näringslivet och hela samhället genom cirkulära flöden – slutna kretslopp – främjar en ”avmaterialisering” kombinerad med en supereffektiv hantering av de naturresurser som i varje läge behöver nyttjas. Detta skulle gynna ekonomin och välståndet men också betyda en unikt viktig och synnerligen välkommen injektion av ingenjörsmässig och social kreativitet. Ytterligare några centrala element i den gröna tillväxten infogad i en cirkulär ekonomi, vore: Å ANDRA SIDAN är det uppenbart att tillväxten även genererar global uppvärmning, miljöproblem och ett överutnyttjande av de livsavgörande ekosystemtjänsterna. Den ”gröna tekniken” ger hopp för ett överbelastat jordklot. Men om den fullt ut ska kunna göra nytta måste den dels byggas in i en så kallad cirkulär ekonomi, dels kompletteras med nya inslag (se nedan) och med beteendeförändringar. Vi måste kraftfullt minska vår tärande påverkan på ekosystemen – lokalt, nationellt, globalt. Vi måste ro lika effektivt med båda åror i båten, både genom en ny resurseffektiv teknik och en materiellt varsammare livsföring. Ett övergripande systemfel härvidlag handlar om att våra välfärdssamhällen fortfarande i hög grad vilar på lineära flöden av energi och råvaror.

En vara går från vaggan till graven för att sedan – i bästa fall – återanvändas eller återvinnas som material eller energi. Det är en flödesekonomi som inte kan bestå utan ständigt ökad konsumtion. I grunden en slit-och-släng-ekonomi med allt tydligare nackdelar för både tillväxten, sysselsättningen och välståndet och därmed för de basala ekosystemen och planetens förråd av material och energiresurser. Risken är att denna lineära ekonomi förhindrar en lösning av klimatfrågan men också att den ”knuffar” planeten utanför de vetenskapligt analyserade ”hållbarhetsgränserna”. Det som därför behöver ske, lokalt och globalt, är en successiv men brådskande övergång till en mer cirkulär marknadsekonomi där lönsamhet och framgång bygger på intäkter från användning

och rymmer potential till en extremt materialsnål produktion och konsumtion. s Leasing och köp av funktioner En viktig strategi i en cirkulär ekonomi är att konsumenter hyr i stället för att äga – tvättmaskin, kyl och frys, bil, ja kanske till och med möbler, leksaker, konst. Strategin förlänger användartiden för en produkt och bidrar på så sätt till supereffektiv hushållning.

”En typisk bil i Europa används för körning under endast 5 procent av sin livslängd. 1,6 procent av tiden nyttjas för att hitta p-plats”

s Ekodesign Hur mycket en produkt, till exempel en bil, skall förbruka av material och energi bestäms på ritbordet då man kalkylerar med bilens hela livscykel. Ekodesign lovar gott som en av lösningarna på ett förödande slöseri. Miniatyrisering hör också till ekodesignens arsenal; att göra en produkt så materialeffektiv som möjligt med bibehållen funktion.

EU ÄR ETT TILLRÄCKLIGT stort marknadsområde för att på allvar kunna påbörja omställningen till en cirkulär ekonomi med cradle-to-cradle-hantering av resursflöden. Det förutsätter implementering av en rad förändringar i marknaden, något EU-kommissionen redan påbörjat. Den tvärvetenskapliga brittiska tankesmedjan Ellen MacArthur Foundation har testat begreppen cirkulär ekonomi och resursminimering konkret på tre av välfärdens centrala segment – livsmedel, transporter och bostäder. Rapporten visar hur suboptimalt resurserna utnyttjas i den idag förhärskande lineära marknaden, både ekonomiskt och miljömässigt. En typisk bil i Europa används för körning under endast 5 procent av

s Nanoteknik Kan tekniken härma naturen och på molekylnivå forma de material vi behöver för att utveckla vår välfärd på ett hållbart sätt? Det har länge varit en dröm i forskningen. Nanotekniken kan delvis ses som en radikal dimension av miniatyrisering

GRÖN TILLVÄXT – KAN NORDEN LEDA VÄGEN?

sin livslängd. 1,6 procent av tiden nyttjas för att hitta p-plats. 92 procent av tiden står bilen stilla.

vad cirkulär ekonomi skulle kunna betyda för jobben och klimatet i en svensk kontext har Anders Wijkman och Kristian Skånberg i samarbete med Romklubben tagit fram en interimsrapport i maj 2015 (The Circular Economy and Benefits för Society) som gör det troligt att cirka 100 000 nya jobb skulle kunna skapas om man ökade energieffektiviteten per omsatt krona med 25 procent och ökade andelen förnybar energi i hela samhället. Därutöver behöver materialanvändningen i industrin göras 25 procent effektivare i kombination med att ersätta hälften av de jungfruliga råvarorna med återvunnet material för att fördubbla livslängden för konsumtionsvaror. De nordiska länderna med totalt cirka 25 miljoner medborgare är små, öppna och anpassningsbara ekonomier. Norden är den elfte största ekonomin i världen, präglad av hög produktivitet och hög utbildnings- och inkomstnivå. Sedan 1950-talet har denna region – och inte minst Sverige – varit en pionjär på flera miljöområden. Jordbruket avgiftades på 1960- och 70-talen från tunga kemikalier som DDT, PCB och kvicksilver. Insjöarna är renare och betydligt mindre övergödda idag än för trettio, fyrtio år sedan. Städerna har friskare luft. 1970-talets kalhyggen och hormoslyrbesprutning har ersatts av ett mycket mera hållbart skogsbruk. Försurningen av mark och vatten är ett mycket mindre problem nu än under 1900-talets senare hälft. Den hotade Östersjötorsken är på väg att repa sig. FÖR ATT TESTA

Fram till 1980-talet dumpade svenska folket varje år ansenliga mängder hushållsavfall på soptippen, idag bara 1,4 procent. 98,6 procent av hushållsavfallet återvinns. Genom avfallsförbränning produceras 25 procent av Sveriges fjärrvärme (motsvarande uppvärmning för 820 000 villor/ lägenheter och 250 000 villors årsförbrukning av hushållsel).

”Sverige har på fyrtio år minskat andelen oljebaserad uppvärmning av bostäder och lokaler från 70 till endast 8 procent” Även materialåtervinningen är i världsklass. Minst 90 procent av alla glasförpackningar och 90 procent av allt tidningspapper blir till nya produkter. Sverige har på fyrtio år minskat andelen oljebaserad uppvärmning av bostäder och lokaler från 70 till endast 8 procent. All elektricitet produceras klimatsmart med förnybara energibärare och kärnkraft. 50 procent av den totala energianvändningen är förnybar – vattenkraft, vindkraft och biokraft (trädbränslen + organiska restprodukter). Trots ökad privatbilism (mätt som körda personkilometrar) minskade koldioxidutsläppen med cirka 16 procent mellan 2010 till 2015. Dessa årtionden av gröna framsteg har lagt grunden för ett grönt näringsliv som kan sälja teknik och management dels på hemmamarknaden, dels i betydande grad även på export till andra länder. Det är företag som producerar dricks- och

avloppsvattenrening, materialåtervinning, förnybar energi, energieffektivt byggande, klimatsmart logistik, elektronik och konsultverksamhet. Deras verksamhet gör betydande miljö- och klimatnytta världen över, förbättrar Sveriges handelsbalans, skapar jobb och inspirerar till fördjupad forskning kring hållbar utveckling. Sverige har här fått exemplifiera vad som är gemensamt för Norden. Övriga nordiska länder kan nämligen i varierande grad uppvisa liknande framgångar, miljöpolitiska beslut och ramverk som lett till väsentlig välfärdsnytta. Länderna delar också erfarenheter sinsemellan, bland annat genom ett intensivt nordiskt politiskt och ideellt samarbete.

De nordiska länderna har inspirerat varandra att införa gröna styrmedel av typen energiskatter, stöd till förnybar energi (investeringspengar, gröna elcertifikat, med mera), utsläppshandel med koldioxid, standarder för energieffektivitet, nationella mål för återvinning av material, med mera.

sätt unika nordiska folkrörelseoch demokratitradition har i sammanhanget spelat en avgörande betydelse för den utveckling vi haft. Folkligt missnöje och engagemang kring kalhyggesbruk, dålig stadsluft, kvicksilverdrabbade sjöar och ”gifter” i maten har både pressat och uppmuntrat regeringar och lokala politiker till

VÅR PÅ MÅNGA

GRÖN TILLVÄXT – KAN NORDEN LEDA VÄGEN?

”De nordiska länderna var för sig är små men samverkan gör Norden till en attraktiv region, för både gröna investeringar och ekoturism”

s Gemensam infrastruktur Energi- och transportmarknaderna är beroende av en gemensam infrastruktur – vägar, järnvägar, elnät, gasnät och fibernät.

År 2010 i Reykjavik beslöt Nordens statsministrar att tillsätta en arbetsgrupp med visionen ”Norden – ledande i grön tillväxt”. Man konstaterade att de nordiska länderna besitter ett antal styrkepositioner inom miljötekniken, med utmärkta förutsättningar för att stärka den gröna tillväxten. Danmark är ledande inom vindkraft, Island inom geotermisk energi, Sverige och Finland inom bioenergi och Norge och Sverige inom vattenkraft. Det finns minst fyra starka skäl för de nordiska länderna att skapa synergier för att tillsammans öka andelen grön tillväxt: s En större marknadsarena På en gemensam nordisk marknad med likartade

s Påverkan på dagordningen i EU/EES Genom att utnyttja den politiska plattformen för nordiskt samarbete kan Norden stärka utrymmet för grön tillväxt i Europa vilket i sin tur kan bidra till att göra Europa ledande i världen.

s Kritisk massa För att utveckla specialiserade gröna nischer krävs en minsta storlek för att bli synlig på världsmarknaden. De nordiska länderna var för sig är små men samverkan gör Norden till en attraktiv region för både gröna investeringar och ekoturism. Projektet ”Norden – ledande i grön tillväxt” och det konkreta arbetsprogrammet utgjorde en stark viljeyttring från Nordens regeringar. Detta var 2010 års vackra ambitioner – men hur gick det? En jämförelse av utvecklingen i de nordiska länderna kan lära oss en hel del om vad som fungerar bra och mindre bra.

DANMARK, SOM ETT

första exempel, rankas som världsetta i Global Innovation Index (mäter dels framgång för forskningen i ett land, dels i vilken omfattning denna lett till nya företag och ekonomisk tillväxt) som täcker hela kedjan från

400

100

300

75 MtCO 2 ton CO2 miljoner

kravspecifikationer för grön teknologi kan efterfrågan och marknadspåverkan öka betydligt. Miljarder US dollar

Hur BNP ökat och CO2-utsläppen minskat samtidigt. Källa: IEA-rapport Nordic Energy, 2013

framsynta beslut och åtgärder som senare visat sig även främja ekonomin och jobben. Med facit i hand kan man visa att Norden lyckats minska sin miljö- och klimatbelastning samtidigt som regionens ekonomiska tillväxt legat på samma nivå eller högre än OECDs genomsnitt – win-win för både välfärden och den långsiktigt hållbara framtiden.

200

100

0 1971

1980

1990

2000

0 1971

2010

1980

1990

2000

2010

} Danmark } Finland } Island } Norge } Sverige

forskning till kommersialisering. Vad gäller kommersialisering av miljöteknik har landet nästan dubbelt så högt index som Sverige. Sverige tillhör de bästa forskningsnationerna i världen, men har halkat ner från tio-i-topp till 18:e plats när det gäller att förvandla forskningsresultat till industriproduktion och utveckling. Den danska miljötekniksektorn omsatte 2013 totalt 290 miljarder kronor vilket betyder att den var dubbelt så stor som den svenska, både per capita och i förhållande till BNP. Sveriges miljöteknikexport omsatte 39 miljarder kronor, Danmarks 90 miljarder kronor. I Danmark (med drygt hälften så stor befolkning som Sverige) arbetar 106 000 personer med miljöteknik, i Sverige 69 000 personer. Höll Sverige den danska höga utvecklingstakten i grön industri skulle Sverige uppskattningsvis kunna skapa gröna affärer för 250 miljarder kronor och cirka 116 000 nya jobb. Enligt Global Cleantech Innovation Index som specifikt granskar miljötekniksektorn ligger Danmark i topp. Sverige placerar sig först efter

Kina, Indien, Tyskland, Irland och Kanada. Dessa länder satsar per capita mindre än Sverige gör på forskning och utveckling men är bättre på att kommersialisera nya miljöinnovationer. Skillnaden mellan Danmark och Sverige förklaras ibland med att Sverige dras med en åldrande industristruktur medan Danmarks är betydligt yngre.

är att Danmark har skapat effektivare politiska stimulanser för klimatomställningen och klara, tydliga miljömål där lagstiftningen skärps successivt och i snabbare takt än i omvärlden. Med bred politisk majoritet har det danska folketinget beslutat att 100 procent av landets energiförsörjning ska vara förnybar år 2050. Koldioxidutsläppen skall minskas med 34 procent till år 2020. Samma år skall också hälften av elförsörjningen komma från vindkraft, i stor utsträckning etablerad till havs. Danmark har redan i dag mindre än hälften av EN ANNAN FÖRKLARING

GRÖN TILLVÄXT – KAN NORDEN LEDA VÄGEN?

Sveriges elförbrukning per capita och har beslutat att halvera energianvändningen i byggnader och inom industrin. Ännu en skillnad mellan Danmark och Sverige är att det svenska gröna elcertifikatet är teknikneutralt och därför i första hand lett till utbyggnad av den billigaste tekniken, till exempel landbaserad vindkraft och bioenergi. Danmark, likt Tyskland och Storbritannien, har certifikatsystem som stimulerar framväxten av ny klimatsmart teknik vilket omedelbart är mer kostsamt men har potential att göra Danmark till spjutspets i klimatomställningen om fem, tio år.

”Norge har tagit ledningen på ett annat område, för ett antal år sedan beslöt man sig att bli världsledande på supermiljöbilar” annat lärorikt exempel. År 2012 installerade Danmark varannan vecka lika mycket solceller som tillkommit de senaste tio åren i Sverige. Investeringarna tog fart genom förmånliga skatteavdrag, ett garanterat produktionspris och så kallad nettodebitering som gör det möjligt för producenterna att leverera överskott till elnätet och kvitta det mot förbrukningen vid en annan tidpunkt. I Sverige har sådana system utretts och diskuterats i många år men först på sistone kunnat förverkligas. Sverige är alltså global forskningsetta i forskSOLENERGIN ERBJUDER ETT

ning och innovation men bristen på en inhemsk utvecklingsmarknad för ny energiteknik har gjort att svenska världsledande uppfinningar inte lyckats attrahera riskkapital för investeringar här i Sverige. Ett exempel är den banbrytande tekniken för effektivare batterier. När inget riskkapital gick att få i Sverige byggde innovatörerna en fabrik i USA med en miljard kronor i kinesiskt riskkapital samt statligt stimulansbidrag. Sveriges miljöteknikforskning är mycket framgångsrik när det gäller bioenergi, solenergi, vågkraft, vindkraft, energilagring, återvinning, energieffektivisering och smarta elnät. Men för att forskningen skall resultera i patent och svensk produktion måste regering och riksdag snabbt sätta upp tydligare och mer ambitiösa miljö- och klimatmål och påskynda den gröna omställningen. Bara så skapas den hemmamarknad som kan attrahera nödvändigt kapital. Norge har tagit ledningen på ett annat område, för ett antal år sedan beslöt man sig att bli världsledande på supermiljöbilar. Det har varit lyckosamt. I augusti 2014 släppte var sjunde ny personbil i Norge inte ut några avgaser alls. Styrmedlen har varit kraftfulla och vardagsnära: Ingen skatt, inga vägtullar, gratis parkering och laddning på kommunala p-platser, tillstånd att köra i bussfilerna, avgiftsfritt på vissa vägfärjor samt halvering av förmånsvärdet. Försäljningen av elbilar, främst av Tesla och Nissan, har vuxit i rask takt. I april 2015 registrerades den 50 000:e elbilen, vilket för övrigt är drygt tjugo gånger fler än vad som vid samma tidpunkt fanns i Sverige.

Lejonparten av den ekonomiska vinsten av elbilsförsäljningen tillfaller givetvis producenterna, bland annat Tesla i USA. Men den expansiva norska marknaden – störst i världen vid sidan av Kanada, USA och Tyskland – alstrar grön tillväxt också i Norge i reparations-, service- och handelsleden. Finland, har lyckats samla Nordens största koncentration av energiteknologiskt kunnande i Vasaregionen i Österbotten. Här arbetar över 10 000 personer i ett energikluster där 70 procent av produkterna och tjänsterna går på export. Från denna region med bara 2 procent av landets befolkning utgår 12 procent av Finlands totala teknologiexport. I Finland var omsättningen 2014 för clean-

tech-sektorn 24,6 miljarder euro vilket beräknas stiga till 50 miljarder euro till år 2020. En framgångsfaktor för cleantech-sektorn i Finland är att det finns en fungerande hemmamarknad som ökar efterfrågan. I Finland diskuteras också alltmer behovet av blå tillväxt, fokuserad på den maritima sektorn, sjöfart, fiske, fiskodling och off shore-vindkraft. EU har stora förväntningar på Östersjöregionen som ett pilotområde för blå tillväxt. Inom sjöfarten introduceras miljövänligare bränslen, bland annat LNG (flytande naturgas) och teknik för att rena svaveldioxidutsläppen. Det åländska kryssningsfartyget Viking Grace framhålls ofta som ett flaggskepp för Östersjön

GRÖN TILLVÄXT – KAN NORDEN LEDA VÄGEN?

200

Elproduktion terawattimme

180 160 140 120 100 80

FFossila bränslen (inkl CCS)

BBiomassa och övr förnybart WVind

NKärnkraft

HVattenkraft

0 NO 2010 Present

NO 2050 (1)

DK 2010 Present

DK 2050

FI 2010 Present

FI 2050 (2)

SE 2010 Present

SE 2050

Aktuell fördelning av energikällor i de nordiska länderna, förnyelsebara och fossila, samt visioner för 2050. Not 1: Vindkraft i Norge 2050 inte medtaget. Not 2: Siffrorna för Finland utgör ett snitt från två scenarios. Källa: Nordenergi, 2010

vad gäller miljövänliga lösningar. Flera hamnar i Östersjöregionen utrustas med teknik för mottagning av spillvatten från passagerarfartyg, en grön tillväxtsektor driven av ett förbud att tömma spillvatten i Östersjön som förväntas träda i kraft senast år 2018. Utrustning för oljebekämpning och trygg sjöfart i isförhållanden är en annan sektor som bedöms lönsam, inte minst på grund av den globala uppvärmningens effekter i Arktis.

tillsammans har sedan slutet av 1990-talet haft en gemensam elmarknad med ett starkt och sammanknutet elnät, Nordpool. Det skiljer sig väsentligt från resten av elmarknaden i Europa, uppdelad i nationella system. De nordiska länderna har lyckats skapa en marknad där vi kan utnyttja varandras energiresurser på ett klokt sätt. Vattenkraften representerar stabil och lagrad energi som kompletterar den mer fluktuerande vindkraften. Modellen för elhandel gör att vi nyttjar de billigaste resurserna först och att vi hjälper varandra med leveranssäkerheten. Icke oväsentligt, det säkrar lägre elpriser åt Nordens elkunder. DE NORDISKA LÄNDERNA

Elsystemet är samtidigt en central del i kampen mot klimatförändringarna. De nordiska länderna ligger långt före resten av Europa när det handlar om att producera el och värme med mycket låga utsläpp av koldioxid. 67 procent av Nordens el kommer från förnybara energikällor, jämfört med 30 procent i övriga Europa. 2020 ska 70 procent av elen vara förnybar i Norden. Kanske är förnybar elproduktion i ett flexibelt nordiskt system, kombinerat med export till övriga Europa, en av de mest konkreta gemensamma satsningarna på grön tillväxt i Norden. Den kan dock bara bli verklighet om det också skapas en robust inre marknad för energi inom EU, och om EU fullföljer sina gröna ambitioner. Här är EU-målet om 40 procent reduktion av koldioxidutsläppen till år 2030 centralt. Det finns fler exempel på gemensamma projekt. Nordiska ministerrådet har pekat ut det norska området Fredrikstad/Sarpsborg som högintressant för utveckling av biokemi, hållbar produktion och användning av naturresurser. En nordisk bank för grön tillväxt är på förslag, en finansiell institution som kan erbjuda bred kompetens och det avgörande riskkapital som alltför

ofta saknats men som krävs för att forskning och pilotprojekt skall kunna kommersialiseras. De nordiska länderna erbjuder natur och landskapsmiljöer som av inte minst semestrande kontinentaleuropéer upplever som unikt vackra, rena och varierade. Besöksnäringen i Norden har bland annat av detta skäl noterat växande intäkter. Hållbarhetsfrågor är idag viktiga för besöksnäringen, exempelvis ekologisk mat, miljöanpassade transporter eller restauranger, hotell och campingplatser med en tydlig miljöprofil. Här kan och måste de nordiska länderna framöver förändra besöksnäringen så att den blir en utpräglat grön tillväxtsektor.

skapat eller vidmakthållit företag och sysselsättning, vilket i många fall lett till ansenliga exportintäkter och sammanfattningsvis bidragit till att stärka välfärden i våra länder. 4. Norden, världens elfte största ekonomiska region, har både kompetens, möjligheter och andra goda skäl för att ta ledningen i EU när det gäller grön teknik och grön tillväxt. 5. Politiskt har de nordiska regeringarna uttryckt en klar viljeinriktning att bredda och påskynda utvecklingen mot grön tillväxt. Nordens komparativa fördelar – unikt mycket skog och vattenkraft per capita, utmärkta lägen för vindkraft, geotermisk energi, goda förutsättningar för jordbruk och därmed gröna råvaror utöver livsmedel – skall tas tillvara för gemensamma strategier.

Några sammanfattande slutsatser: 1. De nordiska länderna har i många år fört en aktiv och ofta framgångsrik politik för hållbar utveckling miljö/energi/klimat. Folkligt engagemang, utbildning, gräsrotsdemokrati och hög medvetenhet – inte minst tack vare den unika nordiska folkrörelsemodellen – har bidragit till att skapa förutsättningar för detta.

6. Norden bör, tillsammans med till exempel Tyskland, kunna påverka övriga EU/EES i ambitionerna att öka andelen grön tillväxt. I sin tur skulle det betyda att EU stärker sina möjligheter att bidra till omställning av den globala ekonomiska ordningen i riktning mot en mera hållbar, cirkulär ekonomi.

2. Samtliga länder, med Sverige som ledande, kan redovisa avancerad forskning kring grön teknik respektive ekonomi.

Vad Norden behöver för att lyckas, som Høybråten påpekar i nästa avsnitt, är ett långsiktigt politiskt tänkande som når över partigränserna. }

3. Samtliga länder kan även visa exempel på hur forskning lett till kommersialisering av produkter och tjänster (vatten-, energi- och återvinningsteknik, energieffektivt byggande, logistik med mera) för både hemma- och exportmarknad. Danmark är ledande, inte bara i Norden utan också globalt. Den gröna tillväxten har

VI SKAPER VÅR EGEN VEI

AV D A G F I N N H ø Y B R Å T E N

VI SKAPER VÅR EGEN VEI STØRSTE TRUSSELEN mot den nordiske modellen, er å ta den som en selvfølge. Dersom den nordiske modellen skal bestå fem, ti og femti år frem i tid, må vi fortsatt arbeide aktivt her i Norden for å skape den veien vi vil gå sammen. For samfunnsmodeller er ikke statiske og kan ikke bevares, de kan kun fornyes. De senere årene har Norden fått mye positiv oppmerksomhet internasjonalt. Cover-historien fra The Economist som utropte oss til ”the next super model” i 2013 er velkjent. Nordisk litteratur, film og tv-serier eksporteres som aldri før, og har skapt økt interesse for vår region og vår måte å leve på. DEN

” I et Europa preget av arbeidsløshet og kutt i velferd, fremstår Norden tilnærmet idyllisk sett utenfra” Norden scorer også jevnt over høyt i internasjonale målinger. Noen kårer oss til verdens lykkeligste, andre påpeker at vi hører til blant verdens

minst korrupte, mens andre igjen roser oss for a ha stabile, demokratiske og velfungerende velferdssamfunn. Samtidig fremstår regionen som nærmest forskånet fra den økonomiske nedgangstiden som preger store deler av verden for øvrig. I et Europa preget av arbeidsløshet og kutt i velferd, fremstår Norden tilnærmet idyllisk sett utenfra. I nedgangstider danner den nordiske regionen og det nordiske samarbeidet en spesielt tydelig kontrast til resten av Europa, og blikket rettes ofte hit i håp om å finne en ”Nordic way” gjennom krisetider. I Norge har vi et utrykk som heter ”veien blir til mens du går”. Jeg tenker at dette utrykket er betegnende for den nordiske modellen, som internasjonalt beskrives som den nordiske veien til velferd, robust økonomi og til og med lykke. Den nordiske modellen er ikke et statisk fenomen, men en modell som blir til underveis, og som må endre karakter og uttrykk i takt med tiden vi lever i. Modellen er ikke noe vi har, det er noe vi gjør i Norden, og det er noe vi gjør sammen, da det nettopp er synergien landene i mellom som skaper unike resultater.

De enkelte elementene i den nordiske modellen er faktisk ikke spesielt unike lenger, og kan gjenkjennes i mange land, men vi ser at elementene ikke fungerer på samme måte enkeltvis. Det kan i seg selv ses på som et uttrykk for tiltrekningskraften og styrken i modellen at den kopieres i andre deler av verden, men det avslører også at modellen er sårbar, da vi ser at hvert enkelt ledd er avhengig av hverandre for å fungere optimalt. Vi ser også at land som velger å gå i Nordens fotspor mangler det forpliktende samarbeidet og den tilliten som finnes i vår region, noe som utgjør en betydelig del av suksessen. Opp gjennom årene har de tette forholdene mellom landene i

Norden vært en pådriver for økonomisk vekst, og bidratt til å balansere økonomiske opp- og nedturer mellom landene.

SLIK JEG SER det, er ikke den nordiske modellen spesielt truet av globale kriser eller nedgangstider. Dette er utfordringer vår region må finne løsninger på i likhet med resten av verden, og vi er bedre rustet til å overvinne utfordringer enn de fleste andre regioner. De seneste 200 år har de nordiske land levd i fred med hverandre. Vårt regionale samarbeid er et av verdens eldste og mest omfattende. Vi har et felles verdigrunnlag

VI SKAPER VÅR EGEN VEI

BNP per ansat

og nærer samme tillit til staten, regionen og omverdenen. Med et felles politisk, geografisk, historisk, kulturelt og språklig fundament er vi godt rustet til sammen å møte en krevende fremtid. Det som virkelig truer den nordiske modellen, er å ta den som en selvfølge. Den positive interessen fra resten av verden må ikke tolkes dithen at vi er fremme ved veis ende, og at våre velferdssamfunn alltid vil bestå slik vi kjenner dem i dag. Dersom vi mister synet av at den nordiske modellen er en serie veivalg og handlinger vi utfører sammen, risikerer vi ikke nødvendigvis at modellen går tapt, men vi risikerer at synergieffektene forsvinner, og at vi står tilbake med fragmentene av det som engang var en helhet.

”Gjennom å styrke og fornye det nordiske samarbeidet, styrker og fornyer vi samtidig den nordiske samfunnsmodellen” Vil vi ha den nordiske modellen fem, ti og femti år frem i tiden – noe det er bred politisk enighet om at vi vil – må vi arbeide aktivt her i Norden for å skape den veien vi vil gå sammen. For samfunnsmodeller er ikke statiske og kan ikke bevares, de kan kun fornyes. Målet med det nordiske samarbeidet er en dynamisk utvikling som styrker Nordens kompetanse og konkurranseevne. Samarbeidet er velutviklet på områder som fri bevegelighet, utdanning, forskning, miljø og arbeidsmarked

og velferd. Gjennom å styrke og fornye det nordiske samarbeidet, styrker og fornyer vi samtidig den nordiske samfunnsmodellen. I korte trekk består den nordiske modellen av et relativt høyt ambisjonsnivå for skattefinansierte velferdsgoder kombinert med orden i statsfinansene, samt ambisjoner om likestilling og utjevning av politisk og økonomisk makt. Det nordiske arbeidsmarkedet kjennetegnes av relativt høy sysselsetting, og det er særlig kvinner og eldre som bidrar i positiv retning. Utdanningsnivået er generelt høyt, og inntektsskillene generelt lave sammenlignet med andre land, og vi har et generelt godt trygghetsnett for de som av ulike årsaker faller utenfor. Modellen gis en stor del av æren for at Norden har kommet seg relativt velberget gjennom krisetider, men er paradoksalt nok spesielt sårbar for forvitring nettopp i nedgangstider. En grundig analyse av modellens framtidsutsikter gjennomført av ETLA instituttet i Finland på oppdrag av ministerrådet, viser hvordan den økonomiske krisen har rammet de nordiske landene, og hvilke ulike utfordringer landene står overfor i etterdønningene dersom den nordiske modellen skal være bærekraftig fremover. Rapporten slår blant annet fast at den digitale revolusjonen, globaliseringen, og den aldrende befolkningen innebærer betydelige utfordringer for arbeidsmarkedsområdet og for velferden i Norden. Framtidsrådene til ETLA instituttet og økonomer for øvrig har en klar fellesnevner; behovet for stadig å reformere og fornye velferdsmodellen. Det er verdt å merke seg rapportens tittel: The Nordic model- challenged but capable of reform.

Den digitale revolusjonen vil føre til at arbeidsplasser forsvinner. Vi ser allerede i dag at flere nordiske land har en høy arbeidsløshet blant unge, og blant de med lav utdanning. De nordiske landenes begrensede størrelse hver for seg hemmer mulighetene for å skape markeder med sterk konkurranse og høy effektivitet, noe som innebærer en akilleshæl på det globale markedet. Den aldrende befolkningen medfører økte kostnader til helse- og velferd. Økonomer og samfunnsforskere peker på behovet for økt satsing på kunnskap, innovasjon, effektivisering av offentlig sektor og tiltak som kan få folk til å stå lenger i arbeid. Velkjente, men viktige tema på de nordiske regjeringers dagsorden. Skal Norden fortsette å tiltrekke positiv interesse, kreves et fornyet fokus på hvordan vi gjør modellen vår bærekraftig, og bevarer de velferdssamfunnene vi er stolte av på tvers av nasjonale og partipolitiske skillelinjer.

170 160 150 140 130 120 110 100 90 80

1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 } Sverige } Finland } Island } Danmark } EU 15 } Norge } Tyskland

Skatteintektens andel av BNP 60 50 40 30 20 10

er en av de viktigste byggesteinene i det nordiske samarbeidet. Et samarbeid mot et enda mer integrert nordisk marked, med reduserte hindre for at bedrifter og mennesker kan operere på tvers av de nordiske grensene, kan kompensere for ulempene som henger sammen med at vi er relativt små land og relativt tynt befolket. Allerede i dag ser vi at det i en rekke sektorer vokser fram sterke bedrifter i de nordiske landene som har det nordiske markedet som base og hjemmemarked, for eksempel på bankmarkedet. De nordiske ministerne for arbeidsliv har i år DET NORDISKE ARBEIDSMARKEDET

1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 } Sverige } Finland } Island } Danmark } EU 15 } Norge Källa: Nordiska ministerrådets rapport ”The Nordic Model – challenged but capable of reform” (2014)

bedt ministerrådet om å igangsette en strategisk analyse av arbeidslivsområdet, som vil bli utført av Poul Nielson, tidligere dansk minister og EU-kommissær. Analysen vil gi noen verktøy som kan hjelpe oss i den internasjonale konkurransen gjennom å komme med konkrete forslag

VI SKAPER VÅR EGEN VEI

REFERENSER som omhandler det nordiske samarbeidets muligheter sett i relasjon til EU/EØS. Gjennomlysingens hovedformål er å styrke Nordisk ministerråds målsetting om å fremme sysselsetting, styrke trepartssamarbeidet, og ha et inkluderende arbeidsliv. Det er min overbevisning at vi i fremtiden vil bruke det nordiske samarbeidet – og resultatene av denne gjennomlysingen – som et virkemiddel til å bevare og videreutvikle den nordiske modellen på arbeidslivsområdet. De nordiske statsministerne har klare ambisjoner om å bruke det nordiske samarbeidet mer aktivt i årene framover, med mål om å skape en enda mer handlekraftig og robust region, som produserer resultater i de fem landene, i EU-samarbeidet, og på den globale arena. De nordiske samarbeidsministrene vedtok i 2014 fire overordnede visjoner under parolen ”Sammen er vi sterkere”. Følgende visjoner skal sette kursen for samarbeidet mellom de nordiske regjeringene i årene som kommer: s Et grenseløst Norden, der vi skaper optimale forutsetninger for at borgere og bedrifter kan bevege seg fritt mellom de nordiske landene. s Et innovativt Norden, der vi i fellesskap håndterer konkrete utfordringer når det gjelder for eksempel velferd, utdanning, bærekraft og forskning – og oppnår høyere kvalitet og større effektivitet ved å samarbeide. s Et synlig Norden, der vi profilerer Norden globalt og utnytter det nordiske varemerket ute i verden – samtidig som vi arbeider for å styrke

kjennskapen til det nordiske samarbeidet blant våre egne borgere her i Norden. s Et utadvendt Norden, der vi fortsatt utnytter vår felles styrke i internasjonalt samarbeid. Hver for seg er vi små, men til sammen utgjør vi med våre 25 millioner innbyggere verdens 10. største økonomi – og det gir definitivt større gjennomslagskraft i internasjonale spørsmål.

tiden tenke langsiktig og visjonært, men også konkret og praktisk hvis vi fortsatt vil gjøre oss gjeldende på den europeiske og internasjonale scene. Visjonene illustrerer at det finnes en tydelig politisk vilje – uavhengig av partitilhørighet – til å finne frem til satsingsområder der samarbeidet kan ha stor nytteverdi og relevans for nordiske borgere. Det er bred enighet i de nordiske land om å gjøre en innsats for å videreutvikle og styrke den nordiske modellen. Modellen har skapt en regional fremgangshistorie som er helt unik på verdensbasis, og mitt inntrykk er at tiden nå er moden for å dvele mer ved fremgangen enn ved historien. Den nordiske modellen er først historie den dagen vi ikke lenger beveger oss framover sammen. } NORDEN MÅ HELE

Kapitel 1: Toppar vi rätt listor numera? 1. Ekonomifakta.se, “Export och import över tid” (2015)

2.Trägårdh, Wallman Lundåsen, Wollebæk & Svedberg, ”Den svala svenska tilliten” (2013) 3. Global Agenda Council on Migration, “Annual report 2011–12” (2012) 4. The Economist, “Gone but not forgotten” (June, 2015) 5. Lifvendahl, Tove, ”Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration (2012) 6. Forbes, “The China Hand” (Oct, 2005) 7. BBC, “BBC Poll: Germany most popular country in the world” (2013) 8. HSBC Expat Explorer Survey, “How countries compare” (2015) 9. Lifvendahl, Lindahl von Sydow & Schwaag Serger, ”Jakten på det nya kapitalet” (2014) 10. Lifvendahl et al, ”Jakten på det nya kapitalet” (2014) 11. The Economist, ”Fixing the capitalist machine” (Sep, 2012) 12. OECD, “Indicators of immigrant integration 2015” (2015) 13. Carlsson, Magnus & Per Skedinger, ”Reglering eller diskriminering – vad hindrar etablering?” (2011) 14. Lifvendahl et al, ”Jakten på det nya kapitalet” (2014) 15. Bienenstock et al, ”Combining excellence in education, research and impact” (2014) 16. Rojas, Mauricio, ”Efter folkhemmet – en agenda för Sveriges förnyelse” (1999)

Kapitel 2: Familjepolitiken som gav tillväxt – men inte jämställdhet 1. The Economist, ”Why Swedish men take so much paternity leave” (July, 2014) 2. Valdimarsdóttir, Fríða Rós, ”Nordiska erfarenheter av föräldraledigheter och dess inverkan på jämställdhet mellan kvinnor och män” (2005)

3. Gustafsson et al. “Women’s labor force transitions in connection with childbirth”, Journal of Population Economics (1996) 4. Kramer, Stephen Philip, Baby Gap ”How to Boost Birthrates and Avoid Demographic Decline” Foreign Affairs (May/June, 2012). 5. Gordon, Tuula, ”The Nordic Approach to the Promotion of Equality, Scottish Affairs” (2006) 6. Heckman and Masterov, “The Productivity Argument for Investing in Young Children” (Apr, 2007) 7. Sanandaji, Nima, ”Att spräcka glastaket: Hur främjar vi kvinnors företagande och karriärer?” (2013)

Kapitel 3: Tillit och välfärd går hand i hand 1. Rothstein Bo, ”Social Traps and the Problem of Trust: Theories of Institutional Design” (2005) 2. Rothstein Bo, ”Social tillit, lycka, korruption och välfärdsstat i Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Oscarsson (red) Lycksalighetens ö”, Göteborgs universitet (2011) 3. Ostrom, Elinor (2009) ”Beyond Markets and States, Polycentric Governance of Complex Economic System”, Prize Lecture (Dec 8, 2009) 4. Berggren, Henrik och Trägårdh, Lars “Social Trust and Radical Individualism: The Paradox at the Heart of Nordic Capitalism”, ”The Nordic Way”, Global Utmaning (2010) 5. Windscheid, Bernhard, ”Die Lehre des römischen Rechts von der Voraussetzung” (1850) 6. Baumol, William, ”Performing Arts, The Economic Dilemma: a study of problems common to theater, opera, music, and dance” New York: Twentieth Century Fund (1966)

© 2015 Global Utmaning Grafisk form: Jeanette Friman, Sthlm Kommunikation AB Fotografer: porträtt s. 5: Thron Ullberg, s. 13: Anna-Lena Ahlström, s. 21: Sveriges Radio, s. 29: Britt-Inger Edman, s. 44: Anna Gran. Övriga bilder: Yadid Levy/Norden org. sidorna: 12, 15, 18, 20. Michael Funck/Norden.org s. 25. Jeanette Friman s. 28. Shutterstock, sidorna: omslag, 4, 7, 32. Fotolia, sidorna: 35, 39, 43 Tryck: Text & Bildproduktion AB Hyltetryck, Hyltebybruk 2015 ISBN: 978-91-980053-8-7

Global Utmaning är en fristående tankesmedja som verkar för lösningar på de globala utmaningarna. Grunden för initiativet är ett starkt engagemang för de demokratiska värdena, öppenhet och internationellt samarbete.

Svenska institutet är en statlig myndighet som verkar för att öka omvärldens intresse och förtroende för Sverige. Genom strategisk kommunikation och utbyte inom kultur, utbildning, vetenskap och näringsliv främjar vi samarbete och långsiktiga relationer med andra länder.

Föreningen Norden är en ideell organisation grundad 1919 med syfte att stödja utvecklingen och samarbetet över de nordiska gränserna och dess närområde. Nätverk består av lokala organisationer och över 300 riksorganisationer i hela regionen. Föreningarna har en stor inverkan på det gränsöverskridande samarbetet inåt och utåt Norden, i samtliga sektorer och alla nivåer.