Intervjustudie-Transnationella-band-FINAL by Global Utmaning

Transnationella band PERSPEKTIV PÅ DEN FÖRSTA TIDEN I SVERIGE

Anna Horgby ● Veronica Nordlund ● Lisa Pelling Juni 2013

Innehållsförteckning

Sammanfattning ...................................................................................................................................................... 5 Inledning ................................................................................................................................................................. 8 Bakgrund och metod ............................................................................................................................................... 8 Urval.................................................................................................................................................................... 9 Fördelning efter nationalitet och kön ................................................................................................................. 9 Åldersfördelning ............................................................................................................................................... 11 Yrkesfördelning ................................................................................................................................................. 12 Intervjumetodik ................................................................................................................................................ 12 ”Vi är utspridda i hela världen”: om familjebandens betydelse för migranter ..................................................... 14 ”Familjen för mig är alla släktingar” ................................................................................................................. 15 ”Vi har släkt överallt” ........................................................................................................................................ 15 ”Jag träffar min syster varje dag på Facebook” ................................................................................................ 16 ”Som invandrare vill man vara nära varandra”: om de transnationella bandens inverkan på boendestandard och val av bosättningsort ............................................................................................................................................. 18 ”Man behöver trygghet för att komma in” ....................................................................................................... 18 ”Om jag hittar ett bra jobb så kan jag bo vart som helst” ................................................................................ 19 ”Man kan bara få en lägenhet via kontakter” .................................................................................................. 20 ”Vi är sju stycken personer i tvåan” .................................................................................................................. 21 ”Man lärde sig att laga mat” – om boendesituationen för ensamkommande barn ........................................ 22 ”Med egna kontakter så får man bättre chanser”: om transnationella band och relationen till svensk arbetsmarknad ...................................................................................................................................................... 24 ”Livet utan jobb är som man utan salt” ............................................................................................................ 25 ”Här i Sverige finns inte mycket kontakt med svenska personer”: om vikten av språk och mötesplatser ...... 26 ”Så vi har bestämt att vi alla ska hjälpas åt så att alla har det lika bra”: om transnationella band och ekonomi 28 ”Det är jättesvårt”: om asylsökande och nyanländas ekonomiska situation ................................................... 28 ”Jag måste hjälpa om jag kan”: om att skicka remitteringar ............................................................................ 29 ”Man skickar bara med personer man kan lita på” .......................................................................................... 31 ”Jag sålde det jag hade”: om asylsökandes skuldbörda ................................................................................... 31 ”Vi som inte har stora resurser och mycket kontakter måste hitta våra egna vägar att lösa vår situation…” . 33 ”Vi kvinnor pratar och stöttar varandra”: om hur transnationella band påverkar män och kvinnor olika. .......... 34

Vad samhället kan göra för att underlätta asylsökandes och tidigare asylsökandes livssituation ....................... 37 Global Utmanings slutsatser ............................................................................................................................. 40 Källor ..................................................................................................................................................................... 41 Bilaga 1: Intervjumall ............................................................................................................................................ 43 Bilaga 2: Formulär för biografisk data ................................................................................................................... 44 Bilaga 3: Förteckning över intervjupersoner ......................................................................................................... 45

Sammanfattning

Denna intervjustudie är den andra delrapporten som publiceras inom projektet Transnationella band och asylsökandes första tid i Sverige. Projektet drivs av Global Utmaning med medfinansiering från Europeiska flyktingfonden. Projektets mål är att presentera ny kunskap om hur transnationella band påverkar asylsökandes levnadsstandard, val av bosättningsort samt relation till arbetsmarknaden under den första tiden i Sverige.

Transnationella band är de band som knyter migranter till familj, släktingar och andra gemenskaper i ursprungslandet, till nätverk av landsmän i det nya landet, och ibland även till anhöriga och vänner bosatta i andra länder. Exempel på transnationella band kan vara de pengar som migranter skickar hem, så kallade remitteringar, överföring av kunskap eller handelsrelationer mellan länder, eller de relationer som migranter skapar till människor inom samma migrationskorridor/”diaspora”, med alla de sociala och ekonomiska konsekvenser som detta medför. Det handlar om förbindelser som människor upprätthåller över nationsgränser i sitt dagliga liv. Med ett transnationellt perspektiv på migration synliggörs det faktum att många migranter lever sina liv i och identifierar sig med två eller flera länder och samhällen samtidigt. I den här intervjustudien har vi bett ett trettiotal asylsökande och tidigare asylsökande samt deras anhöriga från Irak, Afghanistan och Syrien att berätta om sina transnationella band, och om hur deras transnationella band påverkar deras liv och val i Sverige. Hur påverkar banden med ursprungslandet hur och var de valt att bo? Påverkar de transnationella banden deras möjligheter att få ett jobb? Vilken betydelse har de förpliktelser och de resurser som de transnationella banden utgör under den första tiden i Sverige? Vi har intervjuat elva kvinnor och nitton män, varav åtta ensamkommande ungdomar. De intervjuade kommer från Irak (19), Afghanistan (6) och Syrien (5). Intervjuerna har genomförts på tre orter i Sverige: i Göteborg, Linköping och Upplands Väsby. Majoriteten av intervjupersonerna har familj och släkt i Sverige. Medan de som kommer från Irak oftast redan har släkt i Sverige, är det färre från Afghanistan som har etablerade familjeband i Sverige – en konsekvens av att invandringen från Afghanistan till Sverige länge varit låg. Direkta familjekontakter är inte en förutsättning för att komma till Sverige men avsaknaden av familjeband påverkar den asylsökandes situation. Våra intervjupersoner vittnar om hur de transnationella nätverken, som ibland sträcker sig över ett stort antal länder, fungerar som ”kunskapsbanker” där människor delar med sig av information och råd såväl inför och under migrationen som under den första tiden i Sverige.

De flesta av de intervjuade personerna har regelbunden kontakt med familj, släkt och vänner i ursprungslandet. En del har daglig kontakt via Facebook, Skype eller telefon medan andra har mer sporadisk kontakt. Möjligheten att bo nära familj, släkt och vänner var avgörande för valet av bosättningsort i Sverige för majoriteten av våra intervjupersoner. Intervjupersonerna beskriver närheten till familjen som en källa till trygghet, och som en möjlighet att få praktisk hjälp i vardagen. Medan flera kan tänka sig att flytta ”vart som helst” om de får ett fast jobb på en annan ort, menar andra att de måste prioritera att bo nära familjemedlemmar som behöver dem. Valet av bostadsort både under asyltiden och efter det att uppehållstillstånd beviljats präglas och begränsas av intervjupersonernas små ekonomiska resurser. Många asylsökande och tidigare asylsökande måste försörja familjemedlemmar och släktingar som är kvar i ursprungslandet eller som befinner sig på flykt i andra länder. Många har dessutom tvingats skuldsätta sig för att kunna ta sig till Sverige. Att bo inneboende hos släktingar eller bekanta kan vara ett sätt att spara pengar. Några av våra intervjupersoner vittnar om extrem trångboddhet. Våra intervjupersoner beskriver ett komplext samband mellan boende, kontakter inom det sociala nätverket och arbete. Man behöver ett jobb för att få ett bostadskontrakt, men utan att ha tillgodosett det mer akuta problemet om var man ska bo kan man inte söka jobb. Samtidigt som asylsökande försöker förbereda ett inträde på arbets- och bostadsmarknaden måste många försöka lösa det pressande problemet med hur de ska kunna återförenas med familjemedlemmar som är kvar i ursprungslandet. Kontakter inom det transnationella nätverket på plats i Sverige kan både hjälpa till med att hitta ett jobb och ordna en bostad. Pressen att betala igen skulder och skicka hem pengar påverkar också relationen till arbetsmarknaden. Flera av intervjupersonerna beskriver hur de måste prioritera att jobba "med vilket jobb som helst" framför att studera för att kunna skaffa sig ett mer kvalificerat jobb på sikt. Andra, inte minst många av de ensamkommande ungdomar som vi intervjuat, skulle hellre vilja arbeta än sitta i skolbänken. Det tar tid att etablera sig i Sverige, framförallt eftersom de flesta jobb kräver goda kunskaper i svenska. En del är under press att betala tillbaka snabbt, och plågas av oro över skulderna. Utan tillräckliga kunskaper i svenska eller relevant utbildning är asylsökande och nyanlända1 ofta hänvisade till informella jobb. Inte sällan handlar detta om jobb hos landsmän, vilket i sin tur innebär begränsade möjligheter att lära sig svenska på arbetsplatsen. Sedan den 1 augusti 2010 har asylsökande fått utökade möjligheter att arbeta under asyltiden. Det är dock få asylsökande som har ett registrerat arbete: 2011 uppfyllde omkring 19 procent kraven för att få arbeta, och av dessa hade endast nio procent ett registrerat jobb (Riksrevisionen 2012, 41). Våra intervjupersoner vittnar genomgående om en svår ekonomisk situation. De cyklar i ur och skur för att spara in på kostnaden för ett busskort, handlar bara mat som är billig, går aldrig ut på restaurang och köper alla kläder second hand. De tvingas vara uppfinningsrika och hjälpa varandra för att kunna hantera en pressad ekonomisk situation. Ofta är utbyte av stöd, råd och tips i det sociala nätverket i Sverige avgörande för att de ska kunna leva drägligt. Två kvinnor bland våra intervjupersoner berättar om hur de lyckas lägga undan pengar till större utgifter genom att vara med i informella sparkassor. Ungefär hälften av de intervjuade personerna skickar pengar till familj, släkt eller vänner utomlands. Av dessa är det cirka hälften som skickar mer än 500 kronor i månaden i genomsnitt. Dessa 1

Nyanländ definieras här som en person som har haft uppehållstillstånd i Sverige i fem år eller mindre.

pengaöverföringar, så kallade remitteringar, ses av många av intervjupersonerna som en skyldighet och ett ansvar. Remitteringar fungerar ofta som en ersättning för otillräckliga välfärdssystem, de ersätter arbetslöshetsunderstöd, sjukpenning, pensioner och studiestöd. Remitteringar kan även användas för att bekosta anhörigas och släktingars migration till Sverige. Ansvaret att hjälpa släktingar tynger vardagen i Sverige, och leder inte sällan till konflikter mellan makar. Förväntningar från anhöriga i ursprungslandet krockar ofta med den svenska verkligheten. Vi har också dokumenterat situationer där migranter i Sverige tar emot pengar från släktingar och anhöriga utomlands. En del får hjälp från ursprungslandet, andra från släktingar som befinner sig i andra länder. Remitteringar kan alltså skickas i båda riktningarna. Bland våra intervjupersoner finns individer som varit både sändare och mottagare av remitteringar under olika delar av livet. Alla intervjupersoner som tillfrågats om hur de skickar pengar till sina ursprungsländer eller till andra ställen svarar att de skickar med folk de känner, alternativt via en agent. Att skicka via bank eller pengaöverföringsföretag (som till exempel Forex) beskrivs som för dyrt. Eftersom vi har utfört ett begränsat antal intervjuer är det svårt att dra några generella slutsatser om skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller hur de transnationella banden påverkar den första tiden i Sverige. Något vi kan se är att män och kvinnor skickar remitteringar i ungefär samma omfattning, men att kvinnor för över mindre summor åt gången. Den högsta angivna summan bland kvinnorna var ca 4 000 kr per år, medan åtta män remitterade mellan 4 000 och 10 000 kr per år. Denna skillnad kan till viss del bero på att medan 42 procent av männen uppgav att de arbetade i någon omfattning, var det endast 27 procent av kvinnorna (tre stycken) som sade att de arbetade – detta trots att kvinnorna i genomsnitt hade längre utbildning än männen (11,6 år jämfört med 10,5 år). Flera av de kvinnliga intervjupersonerna vittnar om hur oron över hushållsekonomin präglar vardagen och många berättar om hur kvinnor inom de transnationella nätverken hjälper och stöttar varandra på olika sätt. Sammanfattningsvis bekräftar intervjustudien ett grundläggande konstaterande från vår kunskapsöversikt: Att människor håller kontakt med varandra över stora avstånd är i grunden något positivt. Människors transnationella band är en källa till trygghet och tillhörighet såväl som till praktisk hjälp i vardagen. I den litteratur som vi gick igenom för kunskapsöversikten finns inga entydiga samband mellan transnationella band och möjligheten att skapa sig ett bra liv i mottagarlandet. Transnationellt engagemang förekommer såväl hos väletablerade migranter som bland migranter som befinner sig i utanförskap. Däremot är det lättare för migranter som till exempel har kunnat skaffa sig ett jobb och har en rimlig inkomst, att skicka hem pengar och på andra sätt upprätthålla kontakten med sitt ursprungsland (till exempel genom att resa dit på besök). Det är ofta också de som har de resurser som krävs för att utnyttja de möjligheter som finns kopplade till deras transnationella band. När de transnationella banden fungerar som en resurs kan de bidra till att underlätta den första tiden i Sverige, medan ansvar för att försörja familj och släktingar i ursprungslandet kan vara betungande i andra sammanhang. Vi avslutade alla intervjuer med att fråga om det finns något som det svenska samhället kan göra för att underlätta för asylsökande att bära också de förpliktelser som följer med deras transnationella band. Inte förvånande svarade många av dem vi intervjuat just detta: åtgärder som ökar möjligheten att få ett jobb, skulle också underlätta för dem att hjälpa familjemedlemmar och släktingar i ursprungslandet. I rapportens sista avsnitt sammanfattar vi några konkreta förslag till förändringar utifrån den verklighet och de behov som våra intervjupersoner beskrivit.

Inledning

Denna rapport redovisar resultaten av djup- och gruppintervjuer med ett trettiotal asylsökande och tidigare asylsökande samt deras anhöriga från Afghanistan, Syrien och Irak. Rapporten är den andra delrapporten i projektet "Transnationella band och asylsökandes första tid i Sverige". Projektet drivs av Global Utmaning med medfinansiering från Europeiska flyktingfonden. Projektets mål är att presentera ny kunskap om hur transnationella band påverkar asylsökandes levnadsstandard, val av bosättningsort samt relation till arbetsmarknaden under den första tiden i Sverige. Ökad kunskap om hur pressen att skicka hem pengar påverkar livsvillkoren för asylsökande och deras anhöriga kan bidra till en förbättrad utformning av samhällsinformation till asylsökande och personer som nyligen beviljats uppehållstillstånd. Det kan även leda till bättre metoder för att stödja ett tidigt arbetsmarknadsinträde. Första steget i projektet var framtagandet av en kunskapsöversikt om transnationella band och asylsökandes första tid i Sverige (kunskapsöversikten publicerades den 4/4 2013). Denna rapport redovisar projektets andra steg: en empirisk undersökning av de transnationella band som binder asylsökande till sina anhöriga och släktingar över landsgränser genom djup- och gruppintervjuer med asylsökande, tidigare asylsökande och deras anhöriga från Irak, Syrien och Afghanistan. Det tredje steget är en analys av invandrades ekonomiska resurser och överföringar till anhöriga i ursprungslandet utifrån Levnadsnivåundersökningen bland utrikes födda och deras barn (LNU-UFB). Projektets utgångspunkt är att det saknas kunskap om hur asylsökandes transnationella band påverkar den första tiden i Sverige. Asylsökande har många gånger ansvar för att bidra till försörjningen av familj och släktingar som finns kvar i ursprungslandet. Dessutom är det vanligt att människor tvingats skuldsätta sig för att finansiera resan till Sverige, och sedan för att hjälpa familjemedlemmar att ta sig till Sverige. Det vi söker svar på är vad denna press att skicka pengar till familj och anhöriga samt att betala tillbaka skulder innebär för de asylsökandes livssituation och olika val under den första tiden i Sverige. Hur påverkas boendestandarden? Hur påverkas valet av bosättningsort? Hur påverkas relationen till den svenska arbetsmarknaden?

Bakgrund och metod Tankesmedjan Global Utmaning har utfört intervjustudien. Lena Blom har rekryterat intervjupersoner och genomfört intervjuerna med hjälp av tolk. Sandra Ek och Nadja Hannon har tolkat. Lena Blom har transkriberat intervjuerna. Intervjuerna genomfördes i Upplands Väsby, Linköping och Göteborg. Lisa Pelling, Veronica Nordlund och Anna Horgby har sammanställt och analyserat materialet.

Urval Projektet ”Transnationella band” avgränsar sig till att undersöka asylsökande och deras anhöriga från Irak, Afghanistan och Syrien. Syftet med studien är att empiriskt granska betydelsen av transnationella band, de sociala och ekonomiska band som knyter migranter till familj, släktingar och andra gemenskaper över landgränser, för den första tiden i Sverige. Intervjuerna är genomförda enskilt och i fokusgrupper. Sammanlagt 30 personer har intervjuats. Åtta intervjuer var djupintervjuer och resterande intervjuer utfördes i fokusgrupper med sex, fem, tio respektive fyra deltagare. Tre av intervjupersonerna deltog både i gruppintervjuer och i djupintervjuer. Deltagarna i intervjuerna var strategiskt utvalda med hänsyn till nationalitet, kön, ålder och utbildningsnivå för att få spridning i urvalet. Då studien avser behandla asylsökandes första tid i Sverige var det även önskvärt att intervjupersonerna var relativt nyanlända och anlände som asylsökande. Rekryteringen av intervjupersoner har skett via så kallade ”gatekeepers” – personer nära målgruppen som har förmedlat kontakten med deltagarna. För gruppintervjuerna användes även så kallat snöbollsurval där de valda deltagarna rekryterade ytterligare deltagare. Med tanke på att människors ekonomiska situation och skulder är känsliga frågor var det en förutsättning att intervjupersonerna kände sig trygga i gruppen. Den resulterande homogeniteten i vissa grupper kompenserades genom att vi hade flera fokusgrupper samt genom djupintervjuer. Djupintervjuerna kompletterade även fokusgruppsintervjuerna genom att de intervjuade fick mer tid att utveckla sina tankar och intervjuerna mer ingående kunde beröra känsliga frågor då deltagarna vågade säga mer när de intervjuades enskilt. Alla intervjupersoner förutom en – som kom med arbetsvisum – har anlänt till Sverige som asylsökande eller anhörig till asylsökande som har beviljats uppehållstillstånd. Vid tiden för intervjuerna hade 28 beviljats tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, medan en väntade på svar om sin asylansökan och en försökte få till stånd ett arbetsvisum sedan asylansökan blivit avslagen. De utvalda intervjupersonerna hade vid intervjutillfället varit i Sverige i mellan ett till tolv år. Sju personer i urvalet har haft uppehållstillstånd i Sverige mer än fem år. I dessa fall har vi bett intervjupersonerna att utgå från hur den första tiden i Sverige var.

Fördelning efter nationalitet och kön Figur 1 jämför fördelningen mellan utrikes födda från Afghanistan, Irak och Syrien som bor i Sverige med fördelningen i vårt urval av intervjupersoner. Figuren anger den procentandel som personer från respektive land utgör av den totala befolkningen från de tre länderna, samt antal personer från respektive land.

Figur 1. Fördelning i urvalet efter nationalitet jämfört med utrikes födda efter födelseland år 2012.

Källa: SCB 2013, Utrikes födda efter födelseland, ålder, kön och tid Andelen intervjupersoner från de olika ursprungsländerna motsvarar ungefär hur stor respektive grupps andel är i förhållande till varandra i Sverige överlag. Det bor betydligt fler människor födda i Irak i Sverige än människor födda i Afghanistan respektive Syrien. Personer födda i Afghanistan är något överrepresenterade i vårt urval, medan personer födda i Irak är något underrepresenterade. Figur 2 jämför könsfördelningen i vårt urval med könsfördelningen bland asylsökande från Irak, Afghanistan och Syrien mellan år 2004 och 2012 för Irak och mellan 2009 och 2012 för Afghanistan och Syrien. Anledningen till att asylsökande från Irak är räknade från 2004 är att de flesta irakier som sökte asyl i Sverige anlände mellan år 2006 och år 2009. Asylsökande från Afghanistan och Syrien är däremot koncentrerade till de senaste åren. Figur 2. Fördelning i urvalet efter födelseland och kön jämfört med asylsökande efter födelseland och kön 2004-2012 från Irak, 2009-2012 från Afghanistan och Syrien. Irak

Afghanistan

Syrien

Källor: Migrationsverkets årsrapporter från 2005 till och med 2010, Migrationsverket [Asylsökande 2008], Migrationsverket 2013 [Asylsökande 2009-2012.pdf] Bland asylsökande från Irak, Afghanistan och Syrien utgör pojkar och män en överväldigande majoritet. Detsamma gäller för vårt urval som väl speglar snedfördelningen mellan könen. Denna trend är särskilt utmärkande för asylsökande från Afghanistan, där många är ensamkommande 10

pojkar och unga män. År 2012 inkom 3 578 asylansökningar från ensamkommande barn i Sverige. 1 940 av dessa (ca 54 procent) var afghanska barn och ungdomar, varav 93 procent var pojkar (Migrationsverket 2013). Kvinnor från Irak är något överrepresenterade i vårt urval, liksom män från Afghanistan.

Åldersfördelning Figur 3 visar åldersfördelningen bland intervjupersonerna jämfört med åldersfördelningen bland personer födda i Afghanistan, Irak och Syrien som bodde i Sverige år 2012. Figur 3. Åldersfördelning i urvalet jämfört med åldersfördelningen år 2012 bland invånare födda i Afghanistan, Irak och Syrien.

Afghanistan

Irak

Syrien

Källa: SCB 2013.

Förutom en överrepresentation av personer mellan 18 och 24 år stämmer vårt urval ganska väl med åldersfördelningen bland personer i Sverige födda i Afghanistan, Irak och Syrien. Med i beräkningen ska tas att statistiken är beräknad på samtliga personer födda i Afghanistan, Irak och Syrien som bor i Sverige, medan vårt urval är begränsat till personer som vistats relativt kort tid i Sverige. Bland asylsökande från framförallt Afghanistan är andelen unga högre än bland personer födda i Afghanistan som bott i Sverige under en längre tid (Migrationsverket 2013, Migrationsverket 2013 [Asylsökande 2009-2012.pdf]).

Yrkesfördelning Drygt hälften av personerna i urvalet studerar på heltid i Sverige2. Av dessa var drygt hälften studerande eller arbetslösa i ursprungslandet. Figur 4 visar vad intervjupersonerna var sysselsatta med i ursprungslandet jämfört med deras sysselsättning i Sverige. Figur 4. Sysselsättning i ursprungslandet jämfört med sysselsättning i Sverige. Sysselsättning i ursprungslandet Inget (skolelev, hemmafru) (12)

Studerande (3) Hantverkare (5)

Dataingenjör Lärare Frisör Tullman Tryckeriarbetare Sekreterare Revisor Universitetslärare, fotograf Frisör, säljare Okänt

Sysselsättning i Sverige Studerande (9) Studerande, diskare, målare och vakt Studerande, säljare, målare Barnskötare Studerande (2) Lärare Studerande Hantverkare Arbetslös (3) Arbetslös Studerande Lärare Praktikant, student Studerande Studerande Studerande Lärare, studerande Studerande, frisör Praktikant

Intervjumetodik Både de enskilda intervjuerna och intervjuerna i fokusgrupper genomfördes enligt en på förhand bestämd intervjuguide (se bilaga 1). Intervjuguiden var utformad utifrån en induktiv ansats i syfte att upptäcka och förstå intervjupersonernas verkligheter och inte för att styrka eller förkasta hypoteser. Intervjuledaren använde sig av en semistrukturerad intervjumetodik. Metoden innebär att intervjuerna bygger på ett antal öppna frågor. Syftet är att inte på förhand ha en förutfattad mening om vilka svar vi skulle kunna få (Aberback & Rockman 2002, Berry 2002). Istället syftar metoden till att deltagarna ska kunna ge sina perspektiv genom att låta dem resonera och ge sin syn på till exempel ekonomi, boende och arbete. Öppna frågor låter intervjupersonerna tala fritt och uttrycka sina tankar, vilket innebär att oväntad information kan framkomma (Tansey 2007). I semistrukturerade intervjuer behöver frågorna inte ställas i en viss ordning och följdfrågor kan läggas

Majoriteten av de som betecknas som studerande i urvalet laser SFI.

till under intervjun (Reinharz 1992). Detta ökar flexibiliteten och leder till att det är de intervjuades berättelser som styr snarare än intervjuledarens. Samtliga intervjuer har transkriberats på svenska. Ett fåtal språkliga fel som gjorts under översättningen har rättats till i de citat som redovisas i rapporten för att inte störa läsningen. Transkriberingen av intervjuerna är kodade utefter teman som var relevanta för att besvara syftet med vår studie, såsom familjeband, boende, arbete och ekonomi (Esaiasson m fl 2012).

”Vi är utspridda i hela världen”: om familjebandens betydelse för migranter

Intervjupersonerna i vårt urval har med endast ett undantag kommit till Sverige som asylsökande eller som anhöriga till personer som har kommit som asylsökande. Migrationsbeslutet har i de flesta fall föranletts av krig, höga våldsnivåer, utsatthet och sociala missförhållanden. Att lämna allt man har och starta ett nytt liv i ett nytt land är en lång och svår process och som våra intervjupersoner illustrerar så väntar otaliga hinder och svårigheter längs med hela migrations- och etableringsprocessen. Många migranter delar gemensamma upplevelser och har erfarenhet av att stöta på och ta sig förbi liknande hinder, och de transnationella nätverken fungerar ofta som ”kunskapsbanker” där människor delar med sig av information och råd. De transnationella banden utgör en ovärderlig resurs och är en viktig del av migranters sociala kapital3. Intervjuperson D101/303, en 54-årig man från Irak, beskriver en situation där informationsspridningen inom migranters transnationella nätverk har blivit världsomspännande: Jag personligen pratar och talar med andra om hur man kan försöka lösa situationen. De frågar mig och vi ringer till andra länder. De har samma problem. För vi är utspridda i hela världen, Australien, USA, Tyskland, Frankrike... I hela Europaområdet. Och varje person frågar andra: vad ska vi göra? Att familjemedlemmar hjälper varandra över stora avstånd beskrivs av flera intervjupersoner i det närmaste som en självklarhet. ”Det är bra om man hjälper andra, och om de har problem så måste vi hjälpa” säger D102/308, en 59-årig man från Irak som själv har åtta vuxna barn bosatta både i Sverige och i andra länder utanför Irak, ”Man ser sina barn eller föräldrar som sitt ansvar. Man måste…”. D107, en 34-årig kvinna från Irak, håller med om att det är viktigt att man hjälper varandra men tillägger med ett leende ”Men inte alltid. Det är inte bara bra med släkt, vet du…”

För en klassisk definition av socialt kapital, se Bourdieu och Wacquant (1992, 119 citerad i Palloni et al 2001, 1263): “social capital is the sum of the resources, actual or virtual, that accrue to an individual or a group by virtue of possessing a durable network of more or less institutionalized relationships of mutual acquaintance and recognition.”

”Familjen för mig är alla släktingar” En majoritet av intervjupersonerna har en bred definition av begreppet familj. Far- och morföräldrar är ofta inräknade i familjen, och ibland även kusiner och föräldrarnas syskon. Intervjuperson 205, en ung kvinna från Syrien, definierar familjen som ”mamma, pappa, syskon, mormor, morfar. Mostrar också.” Vissa ser även nära vänner som en del av familjen. Till exempel säger 105, en 18-årig man från Afghanistan, att ”för mig är det också mamma, pappa, syskon mor och farföräldrar. Det kan också vara någon kompis. Han kan också bli familj.” Vilka familjen anses bestå av beror ofta på vilka som bor i närheten och vilka man träffar regelbundet. D106, en 28-årig kvinna från Irak beskriver sin familj: Farmor och mormor och dom, är min familj. Klart, men inte kusiner och så. I alla fall inte dom man inte träffar så ofta. Men vi hade en faster som bodde med oss för min pappa arbetade och han hade ett hus. Vi bodde på nedervåningen och min faster och hennes familj bodde på övervåningen. Vi träffades hela tiden och de kusinerna var nästan som mina syskon. Men alla andra kusiner och mostrar och fastrar och deras familjer som bor i norra Irak är inte min familj. Flera av intervjupersonerna jämför familjebegreppet från deras ursprungsländer med vad familjen innebär i Sverige. D102/308 menar att ”Det är så olika för alla, det som ni här i Sverige ser som släkt ser vi som familj i våra länder med till exempel fastrar kusiner, alla. Alla som jag är släkt med är min familj. ” 302, en jämnårig landsman instämmer: Våra hushåll var mycket större och där bor man oftast med sina föräldrar eller hustruns föräldrar, medan här är boendet mycket mindre och då bor alla mer utspridda. Familjen är inte lika stor här. Alla instämmer dock inte med den vidare familjeförklaringen. 401, en 44-årig man från Irak säger: Det finns två familjer, den stora och den lilla. Den lilla familjen är min son och min fru. Och den stora familjen är jag, mina syskon och mina föräldrar. För mig är det så.

”Vi har släkt överallt” Två tredjedelar av intervjupersonerna har familj och/eller släkt i Sverige. ”Jag har släktingar, kusiner här, jättemånga.” säger 103 från Irak. Medan de vi talat med som kommer från Irak och Syrien oftast redan har släkt i Sverige, är det färre från Afghanistan som haft etablerade familjeband i Sverige när de anlände – en konsekvens av att invandringen härifrån till Sverige länge varit väldigt låg. Direkta familjekontakter behöver alltså inte vara en förutsättning för att komma till Sverige men avsaknaden av familjeband innebär att man som asylsökande och nyanländ upplever en helt annan situation då det inte finns någon på plats som kan förbereda ens mottagande. 105 från Afghanistan säger: ”jag har ingen. Jag har ingen släkt, inga vänner.” De flesta av de intervjuade personerna har familj, släkt och vänner kvar i ursprungslandet. 401, en 44-årig man från Syrien säger till exempel: ”Jag har min egen familj här och några syskon men min mamma och några andra syskon är kvar i hemlandet.”

De transnationella banden sträcker sig inte endast mellan Sverige och ursprungslandet. Många av intervjupersonerna vittnar om att de har familj, släkt och vänner utspridda ”överallt” i världen (306, 307, D102/308). 101, som är 18 år och kommer från Irak säger till exempel: Jag har också [släkt] i USA, i Storbritannien. Det finns släktingar också som kan vara i Holland. Vi har också släktingar i Norge men min faster […]bor här i Sverige. 403 och 404 från Syrien har liknande erfarenheter: 404: Jag har en son och en dotter här i Sverige och två döttrar kvar i Syrien. Och så har jag några barn i Kanada, Libanon och Tyskland. 403: Jag har min fru och två döttrar här i Sverige och en bror, mamma och syster i USA och bröder i Libanon. Förhoppningen att få hit sin familj finns bland flera av intervjupersonerna. Att få till stånd familjeåterförening är dock inte helt lätt (se faktarutan om familjeåterförening nedan). 202, en 18årig man från Afghanistan beskriver vad svårigheterna kan bestå i: Min familj kan inte komma längre. Tiden är slut. De hade sex månader på sig att komma, men de befinner sig i Iran nu. Och de kan inte flyga därifrån. De måste först åka till Afghanistan och därifrån till Sverige. Så tiden är slut för dom. Jag har min lillasyster där och det är jättesvårt för min mamma.

Familjeåterförening Personer som kan få uppehållstillstånd på grund av att de har en anknytning till en person som är bosatt i Sverige är makar, registrerade partners, sambos och omyndiga, ogifta barn. Även personer som bodde i samma hushåll och har ett särskilt beroendeförhållande till anknytningspersonen kan få uppehållstillstånd i vissa fall (Regeringen 2013). Anknytningspersonen ska i regel ha ett permanent uppehållstillstånd (PUT) för att kunna fungera som anknytningsperson. Då det rör sig om flyktingar kan det dock i vissa fall göras undantag (Migrationsverket 2012b). Sedan den 15 april 2010 ska anknytningspersonen kunna försörja den anhöriga och kunna erbjuda en bostad. Om den anhöriga är barn till anknytningspersonen eller om denna fått uppehållstillstånd som flykting kan undantag från försörjningskravet göras. Det har blivit något enklare för föräldrar och barn att återförenas sedan den 1 juli 2010, då åtgärder mot familjeseparation infördes (Regeringen 2013).

Visar det sig att familjeåterförening i Sverige inte är möjligt, skulle han överväga att flytta till ett annat land, säger 101 från Irak. ”Jag har tänkt det ganska många gånger att om det går kan jag flytta till ett annat land.”

”Jag träffar min syster varje dag på Facebook” Eftersom de allra flesta av intervjupersonerna har familj, släkt och vänner i sitt ursprungsland, så har de även regelbunden kontakt med ursprungslandet. 305, en 32-årig kvinna från Irak pratar med sin familj varje dag: ”jag är tacksam för iPhone så vi kan ha kontakt.” 104 från Afghanistan och D107 från Irak lovordar internet: 104: […] jag träffar min syster varje dag på Facebook.

D107: Jag Skypar med min familj nästan varje dag. Jag kan prata med och se min mamma och min pappa. Det är så bra. Medan vissa har daglig kontakt, skapar tekniska problem med antingen telefonledningar eller internetuppkopplingar svårigheter för andra. 101 från Irak, 401 från Syrien, och 202 från Afghanistan vittnar om detta: 101: Det är absolut inte varje dag, vet du varför? Det är inte samma teknologi som i Europa. Det är jättesvårt att använda internet där så det är kanske en gång per månad. 401: Jag har ingen kontakt. Det finns inga telefonledningar. Det är var och varannan månad. Om linjerna fungerar kan jag kanske hinna säga ett par ord. Elektriciteten är borta 20 timmar per dygn, det finns inget vatten eller el regelbundet. Det blir sporadisk kontakt när jag lyckas. 202: I mitt hemland finns det knappt internet. En globaliserad värld och snabb teknologisk utveckling har fört med sig enklare, snabbare och billigare kommunikationsmöjligheter med släkt och vänner över långa avstånd än vad som tidigare har varit möjligt. Även om flera av våra intervjupersoner vittnar om att svåra omständigheter i hemlandet periodvis utgör hinder för kommunikationen, kvarstår det faktum att både tröstande, stöttande och ibland krävande röster från familj och anhöriga idag når våra intervjupersoner med en frekvens som hade varit omöjlig för bara 10-20 år sedan.

”Som invandrare vill man vara nära varandra”: om de transnationella bandens inverkan på boendestandard och val av bosättningsort

Det här avsnittet handlar om hur asylsökandes och nyanländas transnationella band påverkar deras boendestandard och val av bosättningsort. Invandrade som kommer som anhöriga till personer som redan bor i Sverige flyttar ofta in med familjen eller släkten. Detta fenomen är även väl kartlagt i tidigare forskning om transnationella band. I de fall anhöriga redan bor i Sverige utgör de inte sällan en bas för de asylsökande (Granath m fl 2013). Sedan möjligheten att bo i eget boende (ebo) infördes har andelen nyanlända flyktingar som väljer ebo framför anläggningsboende (abo) pendlat mellan 40 och 60 procent men i allmänhet legat på strax över 50 procent (Myrberg 2012, SOU 2009:19). I stor utsträckning fortsätter nyanlända flyktingar som under asyltiden bott i eget boende också att bo inneboende efter det att de beviljats uppehållstillstånd (Boverket 2009).

”Man behöver trygghet för att komma in” Många av intervjupersonerna har föredragit att bosätta sig nära familj, släkt eller vänner. Familjen innebär både en trygghet i en annars ganska otrygg situation och en hjälp när man varken kan språket eller systemet. Att flytta nära familj och vänner är därför ett naturligt val för många. ”Min mamma och min syster är här därför valde jag att bo här” säger 402, 28-årig man från Syrien, som valde att bo nära sin familj. Intervjuperson 404, 55 år från Syrien, valde att bo nära sin dotter med anledning av tryggheten och ekonomin. När 404 anlände till Sverige befann sig dottern och sonen redan i Sverige, samtidigt som hennes make just avlidit: I mitt tillstånd känner jag inte att det finns något annat val än att flytta till en stad där min dotter finns eftersom att jag känner mig ganska utsatt i min situation. D101/303 kom till Sverige för tolv år sedan och bor tillsammans med sin partner och tre barn. Han beskriver familjen som en källa till trygghet och som en vägvisare till det svenska samhället. Familjen betraktas som den bästa informationskällan, familjemedlemmar går att lita på och de kan förklara hur det svenska systemet fungerar vilket är särkilt avgörande under den första tiden i det nya landet: Som invandrare vill man vara nära varandra, familjen. Om man blir sjuk så är man nära, när man inte kan språket eller när man behöver lära sig systemet. Då måste man vara nära familjen. Dom lär en hur man gör. Sedan kan man kanske flytta […]. För D106 och D107, två kvinnor i 30-årsåldern från Irak, är närheten till syskonen viktig:

D106: Sen sökte jag och min man lägenhet och så fick vi eget kontrakt i förstahand här, och sen fick min syster i trappuppgången bredvid. Och sen min andra syster, men också min bror. Så det kändes så bra att vi kunde bo så nära varandra, så att vi kan hjälpas åt. D107: Det bor många här som jag känner, också mina syskon och deras familjer. Det är jätteviktigt för mig. Dom hjälper mig om jag behöver och vi träffas nästan varje dag för vi bor nära varandra. Vi har alla barn och då hjälps vi åt med barnen. Sen också med att förstå hur allt fungerar här i Sverige. Det är bra att ha varandra. D101/303 konstaterar att ”familjen är viktigast, sedan kommer landsmännen”. Om man inte har familj så bosätter man sig nära landsmän. 103, som är 20 år och har varit i Sverige i snart fyra år och har kusiner i Sverige, betonar även vikten av att bosätta sig nära vänner: Jag skulle välja den plats nära kusiner, kompisar […] Ja, inte bara familjen, även vänner. Jag skulle till exempel aldrig flytta till Uppsala och bo där eller någon annanstans. Där finns inga kompisar eller någon som kan hjälpa till. Att familj, släkt och vänner utgör en trygghet för de invandrade och är avgörande i valet av bosättningsort gäller för majoriteten av intervjupersonerna. Några av intervjupersonerna säger att de kan flytta var som helst bara de får ett arbete, medan andra endast letar jobb nära släkt och vänner. Oftast är det dock en balansgång där båda elementen är viktiga, vilket 105, 18 år från Afghanistan, åskådliggör: ”Om jag skulle välja skulle jag välja det som är nära till mitt jobb och där det finns folk. Jag kan inte leva där det inte finns människor och gå på gatan helt själv.” För D101/303, som arbetar deltid som lärare och samtidigt studerar, väger familjen tyngre än arbetet i valet av bostadsort: Det första är min mamma, hon har en kusin här. Jag har många kompisar i Stockholm och jag skulle kunna få ett bättre jobb där men min mamma var här och ensam, så det var svårt att lämna henne. Familjen är det som drar. På frågan ”Om du skulle få jobb och en bra lägenhet till exempel i en liten kommun ute på landet, skulle du flyttat dit då?” svarar D101/303 däremot ”Ja, jag hade kunnat flytta dit. I början så är det svårt att välja, men nu kan man flytta för ett jobb.” Enligt D101/303 måste man alltså först bekanta sig med Sverige och då är det naturligt att flytta nära släkt och vänner, men sedan kan man flytta till jobben.

”Om jag hittar ett bra jobb så kan jag bo vart som helst” Medan bland andra intervjupersonerna D101/303 och 103 ovan prioriterar närheten till det sociala nätverket, understryker 101, 104 och 403 däremot vikten av arbete. 403 var hantverkare i Syrien men har inget arbete i Sverige utan lever med försörjningsstöd: ”Mina syskon bor här men om jag hade fått ett tillsvidarejobb så hade jag flyttat vart som helst”. 104 arbetade som bilmekaniker i Afghanistan och läser i Sverige in gymnasiekompetens: ”Om jag hittar ett bra jobb så kan jag bo vart som helst, inte bara i Stockholm. Även utanför Stockholm kan jag flytta om jag får jobb”. Både 403 och 104 understryker den gränslösa viljan att få ett jobb – de kan tänka sig att flytta ”vart som helst” bara de erbjuds en ”bra” eller ”tillsvidare” anställning. Det är däremot meningslöst att flytta eller pendla för en korttidsanställning, framhåller 403: De frågade mig vart jag ville bo och då sa jag Linköping och så frågade de om de ordnade jobb till mig utanför Linköping hur jag skulle ställa mig till det. Då svarade jag att om det

var ett tillsvidarejobb så skulle jag kunna tänka mig att pendla, men inte annars […] Jag skulle flytta vart som helst om jag fick ett jobb som jag visste att det var något att satsa på. 101, som är 18 år och kom till Sverige år 2011, formulerar samma tankegångar som många svenskfödda ungdomar har när det gäller livsprioriteringar och självständighet. Strävan mot självständighet är dock inte alltid en enkel väg: För mig är vänner och familj jätteviktigt men vänner och familj kan man inte leva med hela tiden. Man måste vara självständig och hitta ett jobb, det är viktigast. Och det är viktigt att ha en plats som är nära jobbet. Det går inte att du jobbar i Stockholm och du bor i Gävle. Det är jättesvårt faktiskt. Jättesvårt.

”Man kan bara få en lägenhet via kontakter” Brist på bostäder och svårigheten att få ett hyreskontrakt kommer upp i flera av samtalen. 301, som är medelålders, gift, har två barn och har bott i Sverige i tolv år, saknar egen bostad och uttrycker frustration över sin situation: Jag har bott här i flera år. Jag sålde mitt hus i Irak för att komma hit men jag har fortfarande ingen bostad här i Sverige. I denna stund har jag ingenstans att bo. Fastän jag jobbat här i Sverige och jag betalar skatt och moms och allt. Men nu har jag inte ens en lägenhet. 106 har en lägenhet men med ett tidsbegränsat kontrakt: ”Det är kontrakt på ett år bara men jag står i kö i kommunen för att hitta min egen lägenhet. Men det är svårt.” Flera av intervjupersonerna vittnar om att kontakter är avgörande för att få ett bra boende. D108, en 40-årig kvinna från Irak som har varit i Sverige i fyra år, berättar hur hon fick sin bostad: Jag valde inte att bo här, om jag säger så, för det var detta att här kunde jag med andras hjälp hitta en bostad, även om det är andra hand […] Har man inga pengar eller bra kontakter så är det svårt att välja var och hur man ska bo. Det är samma överallt. D106, en 28-årig studerande kvinna från Irak, understryker vikten inte bara av kontakter utan rätt kontakter för att få boende och menar att invandrade ofta saknar detta kontaktnät. Tillsammans med sin familj söker hon en bostad i ett annat område än där de bor idag, men på grund av brist på nätverk tycker hon att det är svårt: Fast vi har stått i kö i tre år så fick min kompis som har ett svenskt namn ett erbjudande om lägenhet i ett annat område. Fast att min man hade ett vitt jobb och allt. Men det är så svårt att få lägenhet. Jag tror att egentligen är det svårt för alla som inte har pengar eller bra kontakter. Jag tror faktiskt att det är bra kontakter som är viktigast. Och vi som är invandrare vi har inte kontakter mer än med varandra. Att ha pengar och ett arbete behöver inte innebära att man automatiskt får den bostad man vill ha. För de som saknar arbete blir jakten på bostad ännu svårare och för dem är kontakter helt avgörande, såsom 402, en 28-årig man från Syrien som har varit i Sverige i fem år beskriver: Det jobbigaste för mig är att inte ha ett eget boende […] Man kan bara få en lägenhet via kontakter. När jag går till Arbetsförmedlingen så säger de till mig att jag ska hämta ett bostadskontrakt så får du bidrag men jag får inget kontrakt för att jag inte har något jobb.

Sambandet mellan boende, kontakter och arbete är komplext och kan även fungera i omvänd ordning. Man behöver ett jobb för att få ett bostadskontrakt, men utan att ha tillgodosett det mer akuta problemet om var man ska bo kan man inte söka jobb. Samtidigt som kontakter inom det transnationella nätverket i en del fall kan bistå i både jobb- och boendefrågan är både jobb och boende i andra fall en förutsättning för att kunna lösa ytterligare ett pressande problem: det om hur man ska kunna hjälpa och återförenas med familjemedlemmar som är kvar i hemlandet. 101, som är 18 år och kom till Sverige för två år sedan redogör för hur bostaden är en förutsättning för att få ett jobb. Han beskriver dessutom den svåra bostadssituationen som ett hinder för att kunna återförenas med sin familj: Det är jättesvårt. Om man ska flytta utanför Stockholm, vart ska man bo? Det är jättesvårt att hitta jobb. Och det finns jättemånga som inte kan hämta sina familjer på grund av bostäderna […] Hur ska jag hämta min mamma? Hon är ganska gammal, 56 år. Hon orkar inte kämpa här och där. Här i Stockholm är det jättesvårt, det är kris med bostäder. Hur ska man hämta en familj till denna kris? Det finns inga bostäder, ingenting. Och om man skulle hämta dem måste man bo långt ifrån, och sedan kan man inte jobba och fortsätta vidare. Så det är jättesvårt. Det är två alternativ. Man vet faktiskt inte vad man ska göra […] Man har jättestor oro. Det är en jättekris här i Stockholm med bostäder.

”Vi är sju stycken personer i tvåan” Bostadsbristen på många orter medför att asylsökande som väljer att bo utanför Migrationsverkets anläggningsboenden flyttar in med släkt och vänner. Många fortsätter att vara inneboende även efter det att de har beviljats uppehållstillstånd. Att bo många i en och samma lägenhet utgör dock en stor påfrestning. 404: Min dotter var här. Jag och min son bor hos min dotter i en tvåa. Vi är sju stycken personer i tvåan och jag känner att de har gett mig uppehållstillstånd men kastat mig på gatan. I min ålder känns det jobbigt att bo med tre barn, det är väldigt påfrestande. Förutom bristen på bostäder kan valet att tränga ihop sig många i en lägenhet även vara ett sätt att spara pengar. D101/303: Det finns många familjer som bor i små lägenheter eller bor trångt till exempel som 13 personer i en lägenhet […] Det är ett sätt att spara. En ekonomiskt pressad situation påverkar därmed valet av boende och inverkar på boendestandarden och livskvaliteten. Svårigheten att få boende kan även bidra till boendesegregation. Enligt en rapport framtagen av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) (2012) ökar segregationen i Sverige. Att många områden har en stor andel invandrade kan till viss del förklaras med att asylsökande och flyktingar flyttar till områden där de redan har ett kontaktnät. Samtidigt som närheten till familjen ses som viktig, menar flera av intervjupersonerna i vår studie att det är problematiskt att bostadsområdena är så pass segregerade. ”Problemet är inte [namn på en förort]. Det är jättefint här. Det är bara att det inte finns några svenskar så man kan inte prata svenska” säger D106, en 28-årig kvinna från Irak. Både D106 och D107, som båda kommer från Irak, skulle vilja flytta till ett område där det bor mer svenskfödda. D106: […] jag skulle nog vilja flytta en dag till ett annat område. Det skulle vara bra. Ett område med mer svenskar så man kan lära känna dom. Fast då skulle jag vilja att mina syskon också kan få flytta nära.

D107: […] jag hoppas att jag en dag kan flytta till en stadsdel där det finns mer svenskar så vi kommer in mer i samhället. Ett problem med segregerade bostadsområden är med andra ord att mötesplatser för att träffa svenskfödda och prata svenska saknas. D107 utvecklar detta: Svenskarna vill att alla ska kunna prata svenska perfekt, men ingen vill prata med oss. Så hur ska vi då kunna lära oss om vi aldrig får prova att prata med någon? Det går ibland långt mellan de gånger jag får prata svenska. Det är inte bra. Ensamkommande barns boende Migrationsverket definierar ensammankommande barn som ”en person som är under 18 år och som vid ankomsten till Sverige är skild från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare.” (Migrationsverket 2012, s. 4). Kommunernas socialtjänster är ansvariga för ensamkommande barns boende. Vilken kommun detta sker i bestäms inledningsvis av den kommun där barnet först kontaktar en myndighet, därefter i den kommun dit de blivit anvisade av Migrationsverket (Migrationsverket 2012). Det finns olika former av boendetyper för ensamkommande barn och ungdomar. Det vanligaste är att barn och ungdomar blir anvisade till familjehem eller ungdomsboenden – hem för vård eller boenden (HVB), men då barnen har anhöriga i Sverige kan de även bli anvisade att bo hos familj eller släktingar eller bli placerade i jourhem. Medan familjehem och jourhem är enskilda hem som tar emot barn, är HVB-boenden hem som erbjuder vård och behandling och har personal dygnet runt (Ds 2011:34). Jourhem har till skillnad från familjehem kontinuerliga möten med socialtjänsten (Huddinge.se). Det finns även utslussningsboenden – som bl a har benämningen träningslägenhet – där ungdomarna får bo i en egen lägenhet, men samtidigt har möjlighet till stöd, t ex i form av en kontaktperson (Ds 2011:34, s. 33-34). Ofta blir ungdomarna flyttade till utslussningsboenden när de är redo för detta efter att ha bott i ungdomsboenden.

”Man lärde sig att laga mat” – om boendesituationen för ensamkommande barn Åtta av dem som vi intervjuat kom till Sverige som ensamkommande barn. Deras boendesituation är speciell. Eftersom det handlar om minderåriga som kommit ensamma till Sverige ansvarar kommunernas socialtjänster för deras boende (se faktaruta härintill). Man kan säga att socialtjänsten kompenserar för att ensamkommande barn åtminstone inledningsvis saknar sociala nätverk i Sverige. Många ensamkommande barn och ungdomar blir placerade i ungdomsboende, jourhem eller träningslägenheter innan de flyttar till en egen lägenhet. Dessa former av boende beskrivs främst som en positiv erfarenhet bland intervjupersonerna och fungerar som en förberedelse för ett självständigt liv i Sverige. 104: Jag bor i en träningslägenhet, jag väntar på lägenhet. Jag vet inte när jag ska få det. Jag bor med tre personer. Vi är självständiga och vi lagar mat själva och vi går i skolan. Vi klarar oss. Vi står på väntelista för lägenhet […] Jag bor nu som jag har velat bo, bekvämt. Nu har jag inga problem i träningslägenheten. Ibland kommer personalen och snackar skit bara [skratt]. 101: […] de har sagt till mig såhär: vi tror att du är färdig. Du har fyllt 18. Vi tror att det är bäst att du flyttar till en träningslägenhet själv och lär dig att vara självständig så att du har bättre chans i framtiden. Det är jättebra faktiskt. 101 som kom till Sverige år 2011 har sin faster, kusiner och vänner i Sverige. Fastern, som var ett stort stöd för 101, övertygade honom om att ungdomsboende var en bättre väg in i det svenska samhället än att bo hemma hos henne och 101 flyttade från sin faster till ett ungdomsboende: Först när jag kom till Sverige bodde jag två år med min faster. Hon hjälpte mig mycket, hon sa […] det är bättre

för dig att bo på ungdomsboende. För där lär du dig den svenska kulturen och traditioner. Man träffar folk som behärskar språket […] Jag bodde i det där boendet ungefär i sju månader. Det var jättebra, jättetrevlig personal där. Bara positivt. Man lärde sig att laga mat. Jag kunde inte laga mat och där lärde vi oss mycket saker faktiskt. Och sen när man är självständig så kan man få en träningslägenhet som man kan få bo helt själv i. Så för en månad sen flyttade jag till en träningslägenhet. Många av de ensamkommande ungdomarna beskriver ungdomsboendet eller träningslägenheten som den trygghet de saknar när familjen inte är med dem i Sverige. 101: Socialen gör bra saker. För hur ska man flytta från det här ungdomsboendet om man inte kan språket? Om man inte kan laga mat? Medan de flesta ser ungdomsboendet som något positivt, kan det även betyda en påfrestning. På ungdomsboenden bor ofta ungdomar som brottas med svåra problem. 105: Om jag skulle få välja skulle jag inte bo i ungdomsboendet. För att där finns det många som inte är bra. Det är många som är jobbiga […]. Det är jobbigt att duscha, gå på toa och sådana saker. Om jag kunde välja skulle jag välja att bo ensam. Trots sin speciella situation, uttrycker de ensamkommande barnen och ungdomarna betydelsen av kontakter och nätverk för framtida val av boende. För många av ungdomarna utgör ungdomsboendet eller träningsboendet både en grund för nätverksskapande och en trygghet.

”Med egna kontakter så får man bättre chanser”: om transnationella band och relationen till svensk arbetsmarknad

”Svårt” är det ord som intervjupersonerna oftast använder för att beskriva processen att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Det är svårt för att man måste kunna svenska, för att kraven på utbildning och erfarenhet är högt ställda på den svenska arbetsmarknaden och för att det tar lång tid att få utländska utbildningar validerade. Sedan den 1 augusti 2010 har asylsökande fått utökade möjligheter att arbeta under asyltiden. Det är dock få asylsökande som har ett registrerat arbete: 2011 uppfyllde omkring 19 procent kraven för att få arbeta, och av dessa hade endast nio procent ett registrerat jobb (Riksrevisionen 2012, 41). Ändå visar intervjumaterialet att många är otåliga att få komma ut i arbete från dag ett. Bland våra intervjupersoner är det endast en som idag helt försörjer sig genom arbete. Två praktiserar och elva jobbar i varierande utsträckning, på timbasis eller med lågkvalificerade ströjobb när tillfälle ges. Jobben har i regel förmedlats genom personliga kontakter eller genom att ringa direkt till arbetsgivaren. Ingen uppger att man har fått jobb genom att svara på en annons. ”Jag ringde, jag ringde. Jag sökte genom internet, jag frågade sen fick jag en intervju” säger intervjuperson 101, 18 år från Irak, som jobbat deltid på McDonalds. 103 uppger att hans sommarjobb förmedlades genom kontakter vid ungdomsboendet där han bor. Även 201 säger att han fått jobb genom kontakter. ”Arbetsförmedlingen hjälper inte.” säger 305 och får medhåll från D102/308. D106 studerar idag men har under sina första år i Sverige periodvis försörjt sig genom att arbeta som frisör. Hon fick jobb genom en person i sitt nätverk: Det var en som jag kände som sa att hon behövde hjälp för hon var gammal och orkade inte jobba så mycket på salongen. Så jag gick dit och pratade med henne och så bestämde vi att jag skulle praktisera en dag så hon fick se vad jag kunde. Sen fick jag jobb. Fast det var svårt… Hon hade inte pengar för att göra en riktig anställning. Men det var ok. Jag fick jobb i alla fall. Och då var jag inte gift och hade inte min dotter, så jag kunde jobba. ”Med egna kontakter så får man bättre chanser” säger 307 som har jobbat som frisör i Irak och som i Sverige försörjer sig genom studier och en timanställning som hemspråkslärare. Men 307 pekar också på att de jobb man får genom kontakter inte nödvändigtvis är de jobb man vill komma åt eller är kvalificerad för: Överlag är det väldigt svårt att få ett jobb och även om man skulle få hjälp av bekanta att få ett jobb så brukar det inte vara ett jobb med hög status utan till exempel undersköterska eller på restaurang eller liknande.

D101/303 som har hunnit vara i Sverige en längre tid och blivit svensk medborgare beskriver mer ingående sin väg in på svensk arbetsmarknad. I Irak jobbade han 15 år som universitetslärare inom grafisk design. I Sverige är det inom de transnationella nätverken som han ser sina möjligheter att få jobb: Min vän bjöd med mig för att undervisa i hemspråk. Jag var hos Arbetsförmedlingen ca tre år som arbetslös. Studerade Svenska A och Svenska B […]. När jag anmälde mig för ett jobb som bildlärare sa de till mig att jag inte hade behörighet. Jag gjorde en validering men de sa att jag inte hade behörighet för att undervisa i bild […]. Så nu har jag jobbet som modersmålslärare. D101/303 har valt att studera vidare i Sverige, men inte inom samma område där han tidigare arbetade utan för att utöka sina behörigheter inom hemspråk: Nu studerar jag på universitetet i Uppsala för att få behörighet för assyriska hemspråk. Jag lärde mig själv assyriska för det är förbjudet att lära sig assyriska i våra länder. Men om han kunde skulle helst jobba som grafisk designer, säger D101/303.

”Livet utan jobb är som man utan salt” Inte alla håller med om att vägen till jobb går genom det transnationella nätverket. ”Det är svårt att hitta jobb genom kontakter” säger 105, som kom som ensamkommande från Afghanistan som 16åring utan varken släkt eller vänner i Sverige. Tillsammans med flera andra bland dem vi intervjuat är 105 frustrerad över de högra trösklarna in på svensk arbetsmarknad. Han menar att han kan läsa och skriva och att detta borde vara nog. Han vill ha en kort, yrkesinriktad utbildning som ger jobb snabbt. Alla lyckade personer har jobbat när dom är unga, dom har inte studerat. Sen kan man vila och inte göra något […]. Livet är kort, man kan inte ta hela livet att bara plugga. Till exempel olika ämnen som du inte har i ditt liv, till exempel fysik… om du ska jobba med fysik kanske det är bra men om du inte ska göra det, vad ska du med fysik till? 101 som även han kommit som ensamkommande flyktingbarn till Sverige som 16-åring har varit aktivt arbetssökande: Han har ringt runt, frågat vänner, gått runt till olika arbetsgivare och fick till slut ett jobb på eftermiddagarna som han hade en period efter skolan. Till skillnad från 105 tycker han att utbildning är viktigt, men menar att krav från släkt och vänner innebär att han inte har råd att prioritera studier: Det är inte lätt om du bara skulle ha studiehjälp. Det räcker absolut inte. Man har familj, man har släkt, man måste hjälpa till och det räcker absolut inte att bara ha CSN-pengar så man är tvungen att hitta ett jobb liksom. Man vill inte! Man vill skaffa en utbildning för att kunna skaffa ett bättre liv. Men så är det, man måste kämpa. Många asylsökande har tvingats skuldsätta sig för att kunna ta sig till Sverige (se avsnitt om asylsökandes ekonomiska resurser nedan). Skulderna påverkar de val asylsökande och nyanlända gör beträffande studier och arbetsmarknad, säger 101: Jo det påverkar faktiskt. Först och främst är det jobbet och pengar. Man är tvungen, vad ska man göra? Men det kan vara temporärt, tills man är fri från sin skuld. Sen kan man utbilda sig till sitt drömyrke. Utöver att skulderna kan leda till att tidigare asylsökande prioriterar bort studier kan de också tvinga in människor på den informella arbetsmarknaden där risken för utnyttjande är stor.

Det är dock inte alltid akuta ekonomiska motiv eller press från ursprungslandet som ligger bakom otåligheten att komma in på svensk arbetsmarknad. D102/308 som är 59 år och som har arbetat i sammanlagt 35 år som agronom och tulltjänsteman i Irak är trött på att gå mellan olika typer av praktik och kurser hos Arbetsförmedlingen. Han vill jobba, och inte främst för att kunna skicka hem pengar: Min filosofi är att man lär genom att verka. Är man inte verksam så blir man deprimerad. Om man jobbar så tar man steg framåt och om man inte jobbar tar man ännu fler steg bakåt […]. Livet utan jobb är som mat utan salt […]. Jag vill jobba för att få en bra situation här, inte för att skicka pengar dit. Att det är svårt att hitta jobb i Sverige utan utbildning råder det stor enighet kring: 104: Utan utbildning är det svårt att hitta jobb i Sverige, ett bra jobb menar jag. 102: Det är svårt att hitta jobb, man måste ha utbildning eller erfarenhet. 306: Här i Sverige är det svårt att få jobb om man inte har utbildning. De kräver utbildning i allt. Ibland räcker inte ens det. 310: Oavsett hur mycket jag pluggar så kommer jag inte att få jobb. Jag tror att det kommer att vara praktik för det mesta. Det är problematiskt att framställa det faktum att flertalet intervjupersoner i vårt urval försörjer sig med studiemedel som ett aktivt val att studera, då de allra flesta säger att de hellre skulle jobba om de kunde. Det är till exempel fallet för D103/304, som valde att studera för att han inte fick jobb: ”Egentligen borde jag få ett arbete. Jag har redan en utbildning så varför skulle jag läsa igen? Inte bra att bara läsa. Man borde få arbete, men det får jag inte.” När D103/304 utvecklar sitt svar framgår det att han tycker att mottagandet han fått i Sverige inte varit tillräckligt arbetsmarknadsinriktat: Jag tänker att när man kommer till Sverige måste vi få information om arbetsmarknaden och om hur man kan göra för att studera eller få jobb. Studievägledning... När jag kom fick jag bara information från kommunen att om man blir sjuk måste man betala 100 kr, om man inte går till skolan tar de bort pengarna och så vidare… och att vi måste gå på SFI […]. De på Arbetsförmedlingen har inte frågat något om min utbildning. De bara säger att vi ska träffas efter fyra månader och att jag ska skriva CV. De har inte gjort några tester. De borde testa och låta mig göra prover. Om jag gör rätt och svarar rätt. Jag har till exempel mycket erfarenhet av fotografering. De kan inte bara prata och bestämma med papper, de måste göra tester. Säger jag fel och visar att jag inte kan, då får man fundera på att ändra väg på arbetsmarknaden. Men de har aldrig frågat mig om att göra några arbetstester. Och jag vet inte var jag ska gå för att göra det […]. De bara sitter vid sin dator och skriver och planerar… Kommunen också. Man går till skolan för att få ersättning. De tänker inte på att vi är människor, vi har drömmar, vi vill jobba här.

”Här i Sverige finns inte mycket kontakt med svenska personer”: om vikten av språk och mötesplatser Att språket är ett hinder för att komma in i jobb är något som intervjupersonerna ofta återkommer till: 26

306: Men när man åker till ett annat land så måste man först lära sig språket, det är väldigt viktigt. Att man kan språket. D103/304: […] jag vill också gå in i samhället men jag kan inte språket. Jag kan inte förstå, jag kan inte presentera mig själv ordentligt på svenska språket. Jag kan inte heller gå in på en hemsida och söka jobb eller söka om jag kanske vill fortsätta utbildningen som fotograf. Så om jag inte kan prata svenska blir det svårt för mig. Men jag hoppas att få jobb, det är bättre för mig för jag har erfarenhet av att jobba. 307: Jag tror att sjuttio till åttio procent av invandrarna har svårt att lära sig språket och jag tror att språket är prio nummer ett för att man ska kunna komma ut och få jobb, och det ser jag som ett problem, att folk inte har språket. Det känns som att sitta i ett jättestort fängelse därför att du har en sådan begränsning. D108: Här i Sverige måste man kunna svenska nästan perfekt för att kunna få ett arbete. […] jag hör från mina väninnor att även om de kan svenska men har en liten brytning så verkar det som svenskar har svårt att förstå. Det tycker jag är så konstigt. Så man måste plugga och träna svenska jättemycket. Om språket är en förutsättning för att få jobb så är jobb för flera intervjupersoner också en förutsättning för att lära sig språket. D108 beskriver sambanden mellan språk, jobb och integration: Svenska myndigheter måste förstå att utan arbete så blir det svårt att kunna integrera sig. Hur skulle det gå till? Vi kan aldrig tjäna pengar så vi kan leva värdigt, vi kan heller aldrig flytta till ställen där det bor fler svenskar, vi kan heller aldrig lära oss svenska, jag menar att få träna på uttal så att vi inte bryter så mycket. […] Det måste dom förstå. Våra liv blir aldrig värdiga om vi inte kan få arbeten. Jag tänker kämpa så att jag en dag får ett arbete som revisor men jag tänker på att vi är många som är i samma situation idag. Det är ovärdigt för oss att ha det så här. ”Om man kan språket kan man integrera sig men kan man inte det trampar man på samma sten hela tiden” säger D101/303 som menar att språket är en förutsättning för ett bra liv i Sverige men att det utöver SFI måste finnas kontaktytor och människor att tala med för att man som invandrad ska kunna lära sig språket och komma in i det svenska samhället: Här i Sverige finns inte mycket kontakt med svenska personer. Bara i kyrkan. Så vi kommer hit för att träffa de svenskar som finns här. Alla tänker så. Vi tror att de bästa människorna finns i kyrkan. Enligt D101/303:s mening försvårar det etableringen i Sverige att invandrade rör sig i slutna kretsar av landsmän och har svårt att möta människor utanför sina nätverk. Han är däremot noga med att understryka att det finns en anledning till att det blir så och att även ”svenskarna” har ett ansvar att komma och - som han uttrycker det - ”dela glädje och omsorg” med sina medmänniskor: Om det finns en plats dit bara samma människor kommer då integreras man inte. Men de äldre människorna behöver den platsen för att träffa varandra och dela omsorg och glädje med varandra. Men som svenskar så måste ni komma dit och dela glädjen med oss. Här i kyrkan kommer svenskar och delar glädje och omsorg med oss. Det är en bra plats. Men alla människor har inte en sådan plats och träffar inte människor för att dela med varandra.

”Så vi har bestämt att vi alla ska hjälpas åt så att alla har det lika bra”: om transnationella band och ekonomi

”Det är jättesvårt”: om asylsökande och nyanländas ekonomiska situation På frågan hur de upplever sin ekonomiska situation svarar flera av intervjupersonerna att ”det är svårt” (105, D101/303, D104, D105) eller ”för mig räcker det inte” (201, 205). 404, en 55-årig kvinna från Syrien berättar om svårigheten att få ekonomin att gå ihop: Eftersom att jag är sjuk så kostar mina mediciner och jag har inte råd med dem. Ett läkarbesök kostar 300 kr och sedan köpa mediciner också. Jag har inte råd. Flera av intervjupersonerna nämner olika byråkratiska problem som ett hinder: 105 (18-årig man från Afghanistan): Det är jättesvårt, för mina papper är inte klara och jag får inget CSN, men jag väntar. Men det är ändå jättesvårt. Jag kan inte jobba. Annars kunde jag gå och hitta ett bra jobb. 403 (32-årig man från Syrien): Jag får 600 kr från Migrationsverket. Jag har varit här i fem år och jag får inga papper bara 600 kr från Migrationsverket. D101/303 (54-årig man från Irak): För mig är det jättesvårt. Min fru till exempel, hon var mammaledig i tre år. Efter tre år fick hon inte gå i skolan och fick då inga pengar. Om hon går till socialen kommer de att säga att din man jobbar. Men jag studerade i två år, fick CSN och förra året blev jag 54 år och kan nu inte få mer CSN. Sen när jag gick till socialen sa dom att jag först måste sälja min bil och sluta studera på universitetet. Efter det kan vi ersätta dig. D105 (32-årig kvinna från Irak): Jag får ingen egen hjälp. En gång sökte jag hjälp på socialen men de sa att jag måste vänta fem år innan jag får någon hjälp. Min man måste betala hyran och elen och allt. Sen finns nästan inga pengar kvar. Andra säger att ekonomin är okej, även om det är knappt. D107 och D108, en 34-årig och en 40-årig kvinna från Irak, vittnar om detta: ”Jag har inte mycket pengar och jag måste betala räkningar varje månad. Men jag klarar mig i alla fall. Det är ok.” (D108). D102/308, en 56-årig man från Irak menar att ”det är små marginaler. Det är en noggrann balans och små marginaler”. Det handlar med andra ord främst om att få vardagen att gå ihop. ”Man måste hålla hårt i pengarna” säger D103/304, en 41-årig man från Irak. 103, en 19-årig man från Irak, säger att det är okej nu, men han oroar sig för framtiden:

Just nu kan jag bli mätt på de här pengarna, men snart är jag över 20 år, efter 20 år får man kanske mindre pengar. Man måste jobba på helgerna och kämpa mer. Att många måste hushålla med knappa resurser tydliggörs av 402, en 28-årig man från Syrien, och 301, en 46-årig man från Irak: 402: Ekonomin är bra. Men om jag får 6700 kronor i månaden och ska betala en hyra på 4000 kr så har jag cirka 2000 kr kvar som ska räcka till busskort och lite andra saker. 301: Jag upplever det som att priserna stiger men inkomsterna är desamma som när jag kom för några år sedan. Så tror jag att det är för de flesta invandrare. Man betalar samma som alla andra men man har mycket mindre. Medan andra är frustrerade över byråkratiska problem i Sverige, uttrycker 401, en 44-årig man från Syrien, tacksamhet: Jag känner mig väldigt tacksam över hur jag har det idag. Mina barn får från försäkringskassan, jag och min fru får bidrag från arbetsförmedlingen. Så jag är väldigt tacksam över den hjälp som jag har fått eftersom att jag vet att jag inte hade fått den från mitt egna land.

”Jag måste hjälpa om jag kan”: om att skicka remitteringar Ungefär hälften av de intervjuade personerna skickar pengar till familj, släkt eller vänner utomlands. Av dessa är det cirka hälften som skickar mer än 500 kronor i månaden i genomsnitt. Många som lever knapert i Sverige, som 205, en ung kvinna från Syrien, och 101, en ung man från Irak, som båda enbart har inkomst från studiebidrag i Sverige, skickar om de har möjlighet. ”Jag skickar om jag har pengar, det beror på ekonomin”, säger 205. Deras situation är en illustration av att det ofta är familjens behov som är avgörande för dem som skickar pengar, snarare än deras egna ekonomiska situation. Dessa pengaöverföringar, så kallade remitteringar, ses av många av intervjupersonerna som en skyldighet och ett ansvar. ”Dom har gjort allt för dig när du var absolut ingenting, och när dom har gjort allt för dig och behöver dig, måste man göra vad som helst” säger 101. D103/304, en 41-årig man från Irak som studerar i Sverige säger till exempel: Jag brukar skicka hem till min pappa. Jag ser det som min skyldighet. Även om jag inte har tillräckligt med pengar är det min skyldighet att skicka till pappa. Att skicka pengar gör man av solidaritet, för att man måste och för att hjälpa dem som har det sämre. De som har möjlighet skickar pengar till de andra och man hjälper varandra. ”Man ser sina barn eller föräldrar som sitt ansvar” säger D102/308, en 56-årig man från Irak som studerar svenska och gör praktik i Sverige. D101/303, en 54-årig man från Irak som läser svenska och jobbar deltid som lärare i Sverige utvecklar resonemanget: Min syster. Hon bor i Bagdad och har hus också men hon flyttade till norra Irak och det är jättesvårt där för att de inte kan kurdiska. De säger till dem ”Ni kommer från Saddamområde”. De fick ingen hjälp. Det är svårt att bo och leva där […] Om jag inte hjälper henne, vem ska då hjälpa henne? Men jag kan inte nu. Min bror kan. De har det bra och jobbar och har företag. Exemplet ovan belyser även att remitteringar ofta fungerar som en ersättning för välfärdssystem. ”I Irak finns inte barnbidrag eller bostadsbidrag, och så vidare.” förklarar D103/304. Kan man inte lita

på ett fungerande skyddssystem med barnbidrag, sjukförsäkringar och pensioner, blir remitteringar ett kollektivt försörjningsansvar inom familj och släkt. D106, en 28-årig kvinna från Irak, belyser detta: Vi hjälper varandra om vi måste, om någon blir sjuk eller så. Som min morbror som är gammal. Honom måste vi hjälpa. Hela tiden måste vi samla och skicka till honom för han har ingen annan […] För jag måste hjälpa om jag kan. Jag vill hjälpa. För du vet, i Irak det är inte som här, där måste man betala allt själv. Kommunen hjälper inte, bara familjen. Så vi har bestämt att vi alla ska hjälpas åt så att alla har det lika bra. Vi ska dela med varandra. Min pappa sa att det måste vara så och det är bra tycker jag. Man måste hjälpa. Vi har det bra här och bor i lägenhet och så, men det är andra som inte har det bra där borta. Då måste vi hjälpa. Men vi hjälps åt att samla pengar. Alla lägger så mycket man kan. D106 berättar att hon har skickat kanske fyra tusen kronor under det senaste året. ”Det är inte mycket men det är vad jag klarar” säger hon. Ansvaret för att försörja anhöriga kan leda till konflikter inom familjen i Sverige. D101/303 berättar ”Det finns många familjer som har problem. Mannen och kvinnan med varandra… Till exempel om en man har sina föräldrar i Irak och skickar pengar dit. Frun vill inte att han gör det. Eller tvärtom. Det skapar problem i relationerna.” Remitteringar kan även användas för att bekosta resor, flytt och återförening. D103/304 berättar om solidariteten inom stora familjer: Jag känner en familj här i Sverige. De samlar pengar i tre år och de skickar pengar till exempel till sin syster. Hon kom hit. Alla samlar de pengar för att de andra ska komma hit. För att det är ett svårt liv i Irak. Man försöker samla ihop för att ta hit dom en efter en. Om det är en stor familj till exempel åtta, nio barn, och så vidare. Alla hjälps åt att lägga pengar i samma kassa. På frågan om det är vanligt att remittera utbrister D106 att ”oh, det gör alla jag känner! Alla!” Det är dock inte alla som har möjlighet att remittera. Flera av intervjupersonerna vittnar om att de inte har råd att skicka pengar. ”Vi jobbar inte, vi tjänar inte pengar. Hur ska vi hjälpa?” undrar 104, en ung man från Afghanistan som studerar i Sverige. ”Det finns inte de marginalerna. Det som vi får här räcker till oss. Inte så att det blir över så att man kan skicka hem” menar 401, en 44-årig man som var hantverkare i Syrien, men nu är arbetslös. D101/303, en 54-årig man från Irak som har tre barn i Sverige och som jobbar deltid som hemspråkslärare grämer sig över att han inte alltid har tillräckligt med pengar ens för den närmsta familjen: ”Jag kan inte. Jag kan inte ens ge till mina barn ibland för att inte pengarna räcker. För att jag jobbar bara 20 procent.” Han fortsätter: Båda situationerna är som fängelser. Där borta hade vi gott om pengar men vi hade inte skydd. Det var ett fängelse på det sättet. Och här är det tvärtom. Här har man friheten att röra sig fritt men man är begränsad ekonomiskt. De där nere behöver inte våra pengar, de behöver skydd. Ibland är det de som skickar pengar hit. Det behöver med andra ord inte alltid vara de som är i Sverige som skickar pengar och de som är kvar i ursprungslandet som nödvändigtvis behöver stöd. Flera av intervjupersonerna vittnar istället om att de hade det bra ställt i ursprungslandet. Remitteringar är ömsesidiga och kan ske i båda riktningarna. Det är de som behöver som får pengar. ”De skickar pengar till oss. Inte vi till dom. Vi har inget att skicka. Vi har inga inkomster alls.” säger D104, en 24-årig kvinna från Afghanistan. ”De klarar sig hemma i Irak. Men här är jag fattig och de vet det. Det var jag inte hemma.” fyller D105, en 32-årig kvinna från Irak, i med.

Samma person kan vara sändare och mottagare under olika delar av livet. ”Jag har kusiner i Australien… de skickar pengar till mig, ett lån. Men jag har inte skickat tillbaka än. Men förr så hjälpte jag dem mycket.” (D102/308). De som remitterar tvingas göra prioriteringar. Intervjuperson 103 berättar att han cyklar till skolan för att spara in på busskortet, och inte unnar sig några nya kläder. D107 lagar mat i stora portioner och fryser in ”och sen måste man handla på billiga ställen. Man kan inte handla där det är dyrt. Det går inte…” D101/303 menar att det är lite enklare att leva billigt för de som har små barn, men större barn medför ofta större kostnader. Dessa familjer måste prioritera hårt bland sina utgifter: ”De köper enkel mat, går inte på restauranger, de reser inte, de köper inte bra kläder.”

”Man skickar bara med personer man kan lita på” Alla intervjupersoner som har svarat på hur de skickar pengar till sina ursprungsländer eller till andra ställen svarar att de skickar med folk de känner, alternativt via en agent. ”Vänner. Eller kanske släktingar som åker till Syrien. Då skickar vi med dem.” svarar till exempel D103/304 från Irak. ”Jag har kompisar i skolan också som skickar pengar i en affär. Samma affär finns i Irak, där går man inte till bank. Om man vill skicka, skickar man dit för det kostar inte 100 dollar.” fortsätter han. Att skicka med Forex eller andra banker har inte varit något alternativ för de tillfrågade intervjupersonerna. D107, en 34-årig kvinna från Irak, svarar ”Nej aldrig. Det är för dyrt. Dom tar jättemycket betalt för att skicka lite pengar.” (D107). ”Då kan man istället skicka ner de pengarna också.” framhåller D106, även hon från Irak. D106: De behöver pengarna bättre än banken […] Om jag skickar pengar till min gamle morbror så ger jag den personen jag skickar pengarna med min morbrors telefonnummer och så får min morbror hämta dom. Och så skickar man bara med personer som man kan lita på. Såklart. Men man kan faktiskt lita på de flesta. Alla har nästan samma situation. Så man hjälper varandra. Några av intervjupersonerna har även farhågor om att ifall de skickar pengar via bank så riskerar de att bli upptäckta och förbjudna att remittera. D102/308 från Irak säger till exempel: Socialkontoret kommer då prata med mig och fråga varför jag ska skicka pengar till dem och förbjuda mig. Eller om jag skickar med Forex så tar de procent. Jag vill att allt går till min far för att han har en svår situation. Att skicka pengar via kontakter gäller i båda riktningarna. D104 som tar emot stöd säger att ”En som jag kände var på besök i Irak och han tog med pengar tillbaka till mig. Man skickar mest med folk man känner” (D104). Återigen blir personliga kontaker lösningen när de formella kanalerna betraktas som krångliga och kostsamma.

”Jag sålde det jag hade”: om asylsökandes skuldbörda Många av våra intervjupersoner har tvingats skuldsätta sig för att kunna bekosta flykten till Sverige. ”Jag känner jättemånga som har skulder. Nästan alla har det” säger 103 som själv har lånat pengar av sin bror för att kunna ta sig till Sverige. Det kan handla om stora summor: ”Vi är tio personer som betalat 100 000 dollar till smugglare för att kunna komma.” (D102/308).

D103/304 berättar: Jag känner en familj som tog lån på 15 000 dollar. När de kom till Sverige och fick uppehållstillstånd - de bor i Södertälje - hyrde de ut sin lägenhet för att inte betala så mycket i hyra, de sparar och sparar genom att inte äta bra och ha perfekta kläder. Så på två år betalade de tillbaka 15 000 dollar. Det är en familj på två barn och två vuxna som bor på 40 m2. De sover på golvet på madrasser. Så här berättar 403 från Syrien: Det finns många som tar lån där borta för att komma hit, cirka 150 000 till 200 000 för en person. Det finns personer där som hjälper folk att komma hit. Jag känner mig som en handelsvara, jag måste betala tillbaka pengarna men ändå får jag inte veta om jag får stanna. Det är inte säkert även om jag betalar. Smugglare och mellanhänder tar betalt per person, vilket gör att barnfamiljer får betala mycket stora summor. Så här säger D101/303, som menar att 80 procent av alla familjer från Irak har varit skuldsatta: ”Det finns många familjer här i Linköping som har lånat cirka 500 000 kronor för att komma till Sverige. Det finns många stora familjer...” D106 fyller i ”Jo, det är många som har fått låna för att kunna fly. För många är det jättemycket pengar. Det är så vanligt. Min pappa sålde lite mark han hade i Bagdad så att vi fyra syskon kunde fly.” Ibland leder de stora kostnaderna till att familjer splittras på väg till Sverige. D103/304 berättar att hans syster sålde sitt hus, men att pengarna bara räckte för att hennes man och yngste son skulle kunna ta sig till Sverige. Själv blev hon kvar i Syrien tills hennes man fått permanent uppehållstillstånd och de kunde återförenas i Sverige. Under tiden i Syrien levde hon av de pengar som hennes man kunde jobba ihop i Sverige. D102/308 berättar ”Jag delade upp min familj. Fyra stycken i Syrien och de fyra andra kom hit. För pengarna räckte inte.” Det är dock inte alla som måste ta lån. En del har haft sparade pengar, eller möjlighet att sälja av egendom. ”Jag sålde mitt hus och min affärsrörelse” säger 401. 202 har liknande erfarenhet: ”Vi sålde det vi hade och så hade pappa sparat lite”. Vi upplevde att det var svårt att prata med deltagarna om skulder och de undrade över anledningen till att vi ville ställa frågor om detta. Vid ett tillfälle protesterade tolken när deltagarna i en gruppintervju hävdade att de inte har några skulder: ”Jag är förvånad. För att alla som jag vet har fått ta jättestora skulder och fått dela på familjerna för att kunna ta sig därifrån. Men det är jättebra att ni slapp” (tolk fokusgrupp 2). Inte sällan visar det sig vara svårare än man trott att betala tillbaka pengarna. Så här säger 302: ”Jag tror att de flesta kristna Irakier sålde allt de hade, tog stora lån för att komma hit men när man kommer hit känner vi att arbetslagarna för arbete här är alldeles för komplicerade.” Det spelar stor roll vem man lånade av. En del är under press att betala tillbaka snabbt. 103: Om man till exempel har lånat från mamma, eller bror som inte kräver det på en gång så tänker man inte så mycket på det. Men om det är någon som ringer och pressar dig varje dag blir det jobbigt och man tänker jättemycket på den här personen att man måste lämna tillbaka snabbt. Förväntningar från anhöriga i ursprungslandet krockar med den svenska verkligheten. ”Det är många som tror att vi jobbar här, tjänar jättemycket pengar. Dom tänker inte på att vi studerar och får jättelite pengar som inte ens räcker till oss själva.” (103). 105 beskriver ”När jag pratar med vänner

på Facebook eller liknande så frågar dom vart jag bor. Jag svarar i Sverige. Så säger de: Åh! Du måste vara rik!.... Nej svarar jag, jag är fattig.”.

”Vi som inte har stora resurser och mycket kontakter måste hitta våra egna vägar att lösa vår situation…” Nyanlända tvingas vara uppfinningsrika och hjälpa varandra för att kunna hantera en pressad ekonomisk situation. Hur klarar familjen till exempel större utgifter, som inköp av möbler? Intervjuperson D107 berättar att hennes familj är med i en slags informell sparkassa: Vi är några som går samman och så lägger vi pengar varje månad under en period. Om vi är tio stycken så är det tio månader. Så får en av oss pengarna varje månad. När jag får mina pengar så kan vi köpa det vi hade tänkt. D106 berättar: Det är något vi alltid gör och alltid har gjort i Irak. […] Sista gången var vi 15 stycken som skulle lägga 2000 kr var varje månad. Då blev det 30000 kr man fick en gång[…] Jag fick tredje månaden och då kunde vi köpa den bil som min man hade sett ut. Det blev jättebra. Vi fick ett lån utan ränta, kan man säga. D106 beskriver även hur hon i vardagen gör för att spara pengar: Man lagar mat i stora portioner och så fryser man in. Det blir mer ekonomiskt. Man kan inte heller handla på ICA och såna affärer. Man måste handla på Lidl och såna billiga affärer. […] Sen måste man köpa sina kläder på second hand i kyrkan. Där kan man hitta många bra kläder och andra saker. Trots detta räcker inte pengarna till exempel till att resa. “Jag har inte träffat min mamma och pappa på 7 år och det är jobbigt. Men så är det. Så resa kan man inte. “ (D106).

”Vi kvinnor pratar och stöttar varandra”: om hur transnationella band påverkar män och kvinnor olika.

Eftersom vi har ett begränsat urval av intervjupersoner (elva kvinnor och nitton män, varav åtta kommit som ensamkommande barn) är det svårt att dra några generella slutsatser om skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller hur de transnationella banden påverkar den första tiden i Sverige. Vad vi kan se är dock att män och kvinnor i ungefär samma omfattning remitterar pengar, men att kvinnor för över mindre summor. Den högsta angivna summan bland kvinnorna var ca 4 000 kr per år, medan åtta män remitterade mellan 4 000 och 10 000 kr per år. Denna skillnad kan till viss del bero på att medan 42 procent av männen uppgav att de arbetade i någon omfattning, var det endast 27 procent av kvinnorna (tre stycken) som sade att de arbetade – detta trots att kvinnorna i genomsnitt studerat under längre tid än männen (11,6 år jämfört med 10,5 år). Medan familjen anges som viktig både för män och för kvinnor i valet av bostadsort, är det endast män som uttryckt att de skulle kunna flytta var som helst för arbete (se mer i kapitlet om boende). Kvinnor uttrycker i högre utsträckning än männen i urvalet bekymmer som rör hushållsekonomin – ofta faller det på kvinnorna att familjens matbudget räcker månaden ut. Skillnaderna mellan män och kvinnor i vårt material illustreras väl av D106. D106 är 28 år och flydde från Irak till Sverige tillsammans med sina systrar och sin bror år 2006. I Irak arbetade hon som frisör och säljare och i Sverige har hon tidigare arbetat som frisör, men nu studerar hon. Hon bor i en egen lägenhet tillsammans med sin man och sin dotter. D106 berättar att alla hon känner skickar pengar till familj, släkt eller vänner. Pressen att skicka hem pengar är ett ständigt återkommande samtalsämne. "Vi pratar om det när vi träffas. För det är jobbigt. Och vi kvinnor sitter och pratar och pratar om hur vi har det. Men vi försöker hjälpa varandra.” D106 berättar att det är olika hur mycket man klarar av att skicka hem: Alla vill skicka så mycket man kan. Vi är sådana, vi vill hjälpa om vi kan. Jag har skickat kanske 4000 kr det sista året. Det är inte mycket men det är vad jag klarar. Men alla kvinnor går och tänker hela tiden hur man kan spara eller göra det mer ekonomiskt så att det blir lite pengar över att skicka. Men det som är bra är att man är inte ensam. Vi alla har samma problem. Och då ställer vi upp för varandra. Inte med pengar men med andra saker och vi pratar med varandra […]. D106 menar att den svåra ekonomiska situationen är särskilt belastande för kvinnor: Vi pratar ofta om det, vi kvinnor, när vi träffas. Men männen pratar inte lika mycket om det med sina kompisar tror jag. Det är vi kvinnor som pratar och pratar. För vi har ansvaret för hushållsekonomin. Och det är vi som måste spara. Det måste mannen också men det är framförallt vi som måste spara på hushållspengarna. Men man försöker att lösa det. Och vi kvinnor vi pratar och stöttar varandra.

D106 fortsätter med att berätta hur hon och hennes väninnor löser de ekonomiska problemen: Vi är en grupp av kvinnor som samlar pengar tillsammans varje månad och sedan gör vi en lista på vem som får pengarna varje månad. Det är som att låna eller spara utan ränta. Det är jättebra om man behöver en stor summa pengar på en gång […]Vi som inte har stora resurser och mycket kontakter måste hitta våra egna vägar att lösa vår situation. Medan det är kvinnorna som ansvarar för hushållsekonomin menar D106 att det är männen som är de ansvariga för att betala tillbaka skulderna man ådragit sig under flytten till Sverige: Det är jättevanligt att man har skulder och smugglarna vill hela tiden ha mer pengar. Och sen måste man betala tillbaka till dom man har lånat av. Det är ofta någon som man känner, som kanske en släkting eller så. Men det ska ändå betalas tillbaka. Det är viktigt och man har inte lugnt samvete förrän man har gjort det. Det kan ibland ta flera år om man inte får jobb. Och det är många som inte får jobb fast dom varit många år i Sverige. Men det är oftast männen som måste fundera på att lösa det. Mest är det dom. Men klart att vi kvinnor också drabbas när mannen inte har mycket pengar. Om vi inte jobbar och har egna pengar. Fallet med två andra irakiska kvinnor vi talat med, 24 respektive 32 år, illustrerar hur totalt isolerade de som inte får tillträde till de transnationella nätverken riskerar att bli. D104 och D105 befinner sig i en speciell situation i förhållande till andra deltagare i studien. Båda två kom till Sverige efter att i sitt hemland ha gift sig med män som redan var bosatta i Sverige och som är betydligt äldre än de själva. Uppehållstillstånden var klara när kvinnorna anlände till Sverige. Dessa båda kvinnor lever isolerat och i en mycket utsatt situation. En kort bit in i intervjun berättade en av dem om sin rädsla för att mannen skulle få vetskap om intervjun. Kvinnan valde ändå att fortsätta och genomföra intervjun i sin helhet. D105: Jag och min man har problem med språket. Min man är gammal, men han har barn sedan tidigare och dom hjälper honom när det kommer brev eller så. Men jag kan inte få den hjälpen och eftersom jag har problem med [hälsan] så är det många läkarbesök. Då finns det ingen som kan hjälpa mig med språket. D104: […] det verkar som att när man kommer som anhörig så får man nästan ingen hjälp med något. Allt måste man klara själv. Om mannen inte vill hjälpa till har vi ingen som hjälper. Vi hjälper varandra vi två D105 och jag. Det är bra men ingen av oss kan prata svenska. På frågan om de tror att många kvinnor i Sverige lever som dem svarar kvinnorna att de inte träffar tillräckligt många människor för att kunna bilda sig en uppfattning: D104: Vi vet inte riktigt hur det ser ut. Vi får inte gå hemifrån så ofta. Våra män vill inte det. D105: Nej, vi pratar inte med så många så vi vet inte. Men de kvinnor som har språket och pengar har det nog inte så. Vi har inte det… Och hon, [tittar på D104] har fått dåligt rykte i sin släkt för att hon kommer och hälsar på mig. Det är inte bra. Både D104 och D105 vittnar om att förhållanden och bekymmer hemma hindrar dem från att ta till sig svenskaundersvisningen, något som i sin tur hindrar dem från att jobba för att kunna bli mer självständiga. D104: Jag skulle gärna jobba om jag fick ett jobb. Men först måste jag ju kunna språket. Därför måste jag först gå i SFI. Men jag har så mycket att tänka på att jag ibland inte orkar

studera. Jag kan inte lära mig något när det är så mycket problem. Det känns så jobbigt tycker jag. Att inte kunna studera för att man är så orolig… D105: Jag skulle också gärna jobba om jag fick ett arbete. Men jag måste också få lov av min man att gå hemifrån. Jag är också sjuk […] går på behandlingar på sjukhuset. Ibland är det en gång i veckan. Men jag måste också lära mig språket… Hur ska jag kunna när allt är så svårt. Ibland orkar jag inte ens tänka. Jag bara gråter ibland och hur ska jag kunna studera då? Även D107, 34 år från Irak som lever i Sverige med man och ett barn, vittnar om familjeåtaganden som särskilt för kvinnor riskerar att komma i vägen för språkinlärningen: Jag läser SFI. Men det går inte heller så bra. Jag vill lära mig språket snabbt, men det går inte. Jag hinner inte. Jag har en dotter som är tre år och det är så mycket jobb med henne och med hemmet att jag inte hinner. Jag kommer alltid försent till mina lektioner. Att kvinnor i högre utsträckning än män riskerar att bli isolerade i hemmet kan tolkas som att de har mer begränsade möjligheter än invandrade män att dra nytta av den resurs som de transnationella nätverken på plats i Sverige kan utgöra, medan de bär en lika tung ansvarsbörda gentemot familjemedlemmar både i Sverige och i hemlandet som männen gör. Detta är naturligtvis en ganska svepande generalisering baserat på ett litet urval men ger oss ändå en anledning att upprepa en slutsats från den tidigare delrapporten: forskningen tyder på att de transnationella banden påverkar kvinnor och mäns livsvillkor på olika sätt, och att invandrade kvinnor använder sig av delvis andra, mindre offentliga platser i sitt nätverkande än männen, med resultatet att de inte får samma användning av sina nätverk som männen (Granath m fl 2013, Listerborn 2012).

Vad samhället kan göra för att underlätta asylsökandes och tidigare asylsökandes livssituation

Projektet ”Transnationella band och asylsökandes första tid i Sverige” har som mål är att presentera ny kunskap om hur transnationella band påverkar asylsökandes levnadsstandard, val av bosättningsort samt relation till arbetsmarknaden under den första tiden i Sverige. Projektets utgångspunkt är att ökad kunskap om hur pressen att skicka hem pengar påverkar asylsökandes och nyanländas livsvillkor kan bidra till en förbättrad utformning av samhällsinformation till asylsökande och personer som nyligen beviljats uppehållstillstånd. Vi utgår också ifrån att ökad kunskap kan bidra till bättre metoder för att stödja ett tidigt inträde på arbetsmarknaden. Vi konstaterar i den här studien att migranters transnationella band kan utgöra såväl en resurs som en belastning under den första tiden i Sverige. Kan samhället göra något för att underlätta för asylsökande att ta del av och utnyttja de resurser som finns i deras transnationella nätverk? Framför allt: finns det något som samhället kan göra för att underlätta för dem att bära de bördor som de transnationella banden för med sig? Vi har ställt den sistnämnda frågan till samtliga intervjupersoner. Många möter frågan med förvåning: skulderna måste betalas tillbaka, och släktingarna måste ha hjälp, punkt slut. Varför skulle någon i Sverige vilja betala istället? En del, som respondent 101, resonerar kring behovet av tid att komma i ordning i det nya landet innan man kan börja hjälpa andra: Enligt min uppfattning är det dumt att om man ska flytta från ett land till ett annat att man ska jobba på en gång. Man måste vara förberedd. Om jag ska ta ett lån från mitt hemland så måste jag säga till den här personen som jag ska ta lånet av... kan du vänta en viss period? Inte en eller två månader. Man måste tänka först, ett år minst. Det vanligaste svaret på frågan om vad som kan göras handlar dock om möjligheten att få jobb. Ett jobb med en rimlig lön skulle vara den mest avgörande förbättringen av intervjupersonernas livsvillkor, och skulle också underlätta för dem att uppfylla de förpliktelser och förväntningar som följer av deras transnationella band. Vi avslutar därför studien genom att återge våra intervjupersoners tankar och förslag kring vad som kan göras för att underlätta för asylsökande och nyanlända att ta sig in på arbetsmarknaden i Sverige. Flera av intervjupersonerna undrar varför man måste ha långa utbildningar för få jobb i Sverige och efterfrågar fler lågkvalificerade arbeten: 104: Jag tänker att myndigheterna öppnar en väg för alla ungdomar, inte bara ensamkommande, men även svenska ungdomar att få chans till kortare utbildningar för att komma in på arbetsmarknaden […] Till exempel SFI-kursen jag går på. Varför måste jag läsa två år när jag kan läsa ett år? Det är viktigare att jobba. Att läsa SFI två år tar mycket tid.

106: Sverige har inte tillräckligt med företag så att alla kan jobba. Man måste ha mer företag så skapar man jobb åt alla. Till exempel om du jämför med Storbritannien, de betalar mindre skatt och alla kan jobba. Varför är det så i Sverige att alla jobb kräver körkort? Om man vill ha ett bra jobb i Sverige måste man studera minst åtta år. Men om du jämför med Storbritannien och USA är det inte åtta år… jo, kanske till läkare… men inte vanliga små jobb. Fler jobb som inte kräver så lång utbildning. Ingen av företagen vill betala 30 procent skatt, det är därför alla företagen flyttar till nåt annat land och folk har inga jobb här. 104: Skapa fabriker och företag i Sverige. Inte så strikta med utbildning. Vad spelar det för roll? Jag ska jobba med ett vanligt jobb, industrijobb, lager… 301: Men det finns jobb som inte behöver erfarenhet eller utbildning. Okej, jag ska inte bli läkare. Men det finns enklare jobb som till exempel så kan man jobba på Ica. Det är utan erfarenhet. Varför finns det inte sådana jobb? Om det skulle finnas så skulle jag jobba, han jobba, alla jobba. […] Ge oss chansen att jobba utan utbildning… vi kan lära oss… Dom betalar ju ändå. 301 och 403 kritiserar systemet med praktikplatser och framhäver att det är lätt att man blir utnyttjad som praktikant: 301: Jag vill säga någonting om jobbet. Jag är till exempel snickare, möbelsnickare. Men jag fick praktik i snickerifabrik, sen gjorde jag praktik på ett ställe som hette [namn på praktikplats] och min handläggare sa till mig: [301] jag lovar dig att du ska få jobb om två månader. Och de två månaderna blev tre år. Jag blev jättetrött på att bara göra praktik. 403: Folk som kommer hit ska kunna sättas i arbete. Därför att då lär man sig yrket, man får en inkomst och man lär sig språket. Kanske att Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kunde ha mer samarbete. Detta med praktik känns som att folk utnyttjas bara därför att den som får in en praktikant kan bara efter några dagar se vad den här personen duger till. Han behöver inte ha honom i sex månader för att veta och det tycker jag är fel i systemet… att behöva praktisera i sex månader, det kan man se snabbt om man duger eller inte. Istället för att få bidrag för praktik hade staten kunnat ge mig 10 000 kr i lön, istället för att det går till skatter och så vidare och att privata företag tjänar på dom som inte har jobb. I brist på kontaktnät krävs arbetsförmedlare som kan hjälpa invandrade till arbete, menar D102/308: Frihet att jobba. Som kanske snickare eller svetsare. Att skapa en förening där de fixar jobb till oss, till exempel Arbetsförmedlingen. Ut och jobba på fältet, möta dom som jobbar, följa dom och vara med dom i vardagen. 401 har fått hjälp via ett bemanningsföretag och anger dem som exempel på hur Arbetsförmedlingen kan fungera: Jag har inga egna förslag men nu hos [bemanningsföretagets namn] har jag fått möjlighet att ett företag ska komma och observera mig och det är ett av dessa två företag som skulle kunna vara min framtida arbetsgivare och därmed kan jag kanske i framtiden öppna något eget företag via dom. D102/308 tycker att äldre svenska medborgare ska ge plats till invandrade och sluta arbeta vid 65 års ålder:

Till exempel om det finns en person som snart blir 65 år, då måste han gå i pension, men han säger ”nej, jag ska jobba två år till”. Men om de skulle sluta och få vila lite när de är gamla och istället lämna lite plats till invandrare så att dom kunde få prova och visa vad dom kan. Då kan dom integrera sig här i Sverige. Språket är ofta en barriär för arbete – även då det gäller arbetsuppgifter som kanske inte nödvändigtvis kräver att man behärskar det svenska språket. 402 säger: Det skulle behövas mer att man underlättar för att få jobb även om man inte behärskar språket, därför att när man kommer till en arbetsplats är det första de frågar ”kan du svenska?” och har man då knackig svenska då får man inget jobb. Det borde bli lättare på något sätt, att det inte skulle vara helt beroende av språket. Vissa arbetsuppgifter kräver inte språk, jag har jobbat på ett tryckeri innan och allt kräver inte språk… D106 uttrycker en annan aspekt angående språket och menar att det måste få vara en rättighet att lära sig svenska. Både hon och 101 understryker även att integration inkluderar både de invandrade och svenskfödda: D106: Det måste blandas mera av svenskar och invandrare. Det kan inte vara att det bor invandrare i en del av stan och svenskar i den andra. Man måste lära känna varandra. Och sen måste man få jobb. Men man måste kunna få lära sig svenska samtidigt för språket är jätteviktigt. 101: Uppmuntra och påverka integration för svenska folket. Men även en ömsesidighet. Man är rädd och främlingsfientlig. Det finns många rasister. De ser svartskalle så tänker de med en gång.. han lever på socialen, betalar ingen skatt. Det finns många svårigheter. Jobba mot rasism. Några av intervjupersonerna efterfrågar enklare och mer generösa asylprocesser, med snabbare svar och längre tid för familjeanknytning: 202: Man kunde få mer tid på sig att ta hit sina anhöriga. Sex månader är för kort tid. 105: Sverige har möjligheten att ta emot asylsökande och hjälpa dom som behöver hjälp. Processen är för lång […]. Det borde vara direkta svar så man kan åka vidare om man får avslag. 404: Jag har fått uppehållstillstånd på tre år, inget permanent. Jag räknar ner tills när detta uppehållstillstånd ska ta slut för att sedan flytta tillbaka till Syrien där det inte finns någonting. Vad ska jag hinna åstadkomma under dessa två år som jag är kvar för att kunna överleva sen? Det tänker jag på, det är mitt bekymmer. Om man hade fått ett permanent uppehållstillstånd så hade man vågat satsa mer för då hade man vetat att det inte hade vart bortkastat efter 3 år. Men man vill inte satsa på något för att sedan känna att man inte får ut något utav det. Medan många av intervjupersonerna uttrycker frustration över sin situation och ser en mängd saker som de tycker kunde förbättras, litar andra på det svenska systemet. ”De måste veta vad dom gör. Hur ska jag kunna säga till dom vad dom ska göra” undrar D107. D104 har inga direkta förslag på åtgärder, men inger en positiv framtidsvision: D104: Nej, inte så där konkret. Men det jag kan säga är att svenskarna ger mig hopp. När jag träffar svenskar så blir jag så inspirerad…

Vad samhället kan göra för att underlätta asylsökandes livssituation: Global Utmanings slutsatser Medvetenheten om asylsökandes transnationella band måste öka I världens kanske mest individualistiska land4 har vi blivit experter på att göra oss oberoende av varandra. Därför har vi också haft svårt att ta till oss betydelsen av de starka band som migranter upprätthåller med släkt och vänner i hemlandet och inom sina transnationella nätverk på plats i Sverige. Det tog lång tid för forskningen att konstatera att migration sällan är en enkel och slutgiltig resa mellan A och B, utan att människor ofta behåller kontakten med sitt ursprungsland hela livet. Dessa transnationella band påverkar de som blir kvar i ursprungslandet, och de påverkar de invandrade, inte minst under den första tiden i Sverige. Asylsökandes transnationella band bör kartläggas Asylsökande och nyanländas transnationella band är en ofta outnyttjad resurs. De första stegen mot ett etablerat liv i Sverige borde börja med en kartläggning av varje individs transnationella nätverk: vilka förpliktelser måste hen ta hänsyn till? Vilka resurser har hen tillgång till? Asylsökande bör ges tillgång till oberoende ekonomisk rådgivning Asylsökande befinner sig i en mycket utsatt ekonomisk situation. Den förvärras av att många har ansvar för att skicka stöd till anhöriga och släktingar i ursprungslandet, och att många tvingat skuldsätta sig för att kunna ta sig till Sverige. Asylsökande borde ges tillgång till oberoende ekonomisk rådgivning, så att de kan göra vettiga avvägningar mellan släktingars behov i ursprungslandet och behov i Sverige. Vi tror dessutom att informationen till asylsökande skulle behöva återspegla det faktum att det behövs tid och tålamod för att på sikt få bra livsvillkor i Sverige. Asylsökande måste även fortsättningsvis själva få välja vart de vill bo i Sverige Asylsökandes möjlighet att bo utanför Migrationsverkets anläggningsboenden på en ort de själva har valt måste vara kvar. Att tvinga asylsökande att bosätta sig på en ort kan leda till att de förlorar tillgång till de avgörande resurser som finns i asylsökandes transnationella band. Asylsökandes och tidigare asylsökandes transnationella förpliktelser måste problematiseras Under flera av intervjuerna framkom det att de som intervjuats inte gärna vill prata om sina transnationella förpliktelser. Får man remittera pengar om man har försörjningsstöd? Får man inte det? Det är frågor som vi tycker borde problematiseras. Är det förbjudet enligt lagen att ge bort delar av försörjningsstödet, om man väljer att leva på en ännu lägre nivå än existensminimum? Och om man får ge bort sitt försörjningsstöd, är det då rimligt att många nyanlända är rädda helt i onödan? Vad gör det med dem som individer och som familjer, som grupp? Hur kommer man till rätta med det? Saknas det bra information till asylsökande om detta? Och om man inte får ge bort sitt försörjningsstöd, vilka etiska och andra dilemman ställs då dessa människor inför? Vad gör det med dem? Detta är frågor som vi kommer att fortsätta analysera inom ramen för projektet Transnationella band.

I den världsomspännande attitydundersökning World Values Survey utmärker sig Sverige till exempel som det land i världen som placerar sig högt vad gäller självuttryckande och sekulär-rationella värderingar, se World Values Survey Cultural Map of the World 1999-2004 och 2005-2008 (Inglehart och Welzel 2005, s. 63; 2010, s. 554).

Källor

Här listas endast referenser som förekommer i texten. För övrig bakgrundslitteratur, se vår forskningsstudie från april 2013 (Granath m fl nedan). Aberbach, J. D. och Rockman, B. A. 2002. Conducting and coding elite interviews. Political Science and Politics 35(4):673–676. Berry, J. M. 2002. Validity and reliability issues in elite interviewing. Political Science and Politics 35(4):679–682. Boverket. 2009. Mellan uppehållstillstånd och bostad. En kartläggning av nyanlända flyktingars bostadssituation. Karlskrona: Boverket. Ds 2011:34. Översyn av den statliga ersättningen till kommuner för mottagande av ensamkommande barn. Stockholm: Justitiedepartementet. Esaiasson, P. m fl. 2012 Metodpraktikan. Stockholm: Nordstedts Juridik. Granath, L., Horgby, A., Nordlund, V., och Pelling, L. 2013. Transnationella band – asylsökandes första tid i Sverige. Delrapport 1: Kunskapsöversikt. Stockholm: Global Utmaning. Huddinge.se. Familjehem och jourhem. http://www.huddinge.se/sv/stod-och-omsorg/barn-ungdomfamilj/familjehem-jourhem/ (Hämtad 2013-04-08). IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering). 2012. Utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden. http://www.ifau.se/sv/Press/Aktuellt-i-debatten/Utrikes-foddaseta-pa-arbetsmarknaden-/ (Hämtad 2012-11-28). Inglehart, R. och Welzel, C. 2005. Modernization, Cultural Change and Democracy. New York: Cambridge University Press. Inglehart, R. och Welzel, C. 2010. Changing mass priorities: The link between modernization and democracy. Perspectives on Politics 8(2):551-567. Listerborn, C. 2012. Suburban women and the ‘glocalisation’ of the everyday lives: gender and glocalities in underprivileged areas in Sweden. Gender, Place & Culture: A Journal of Feminist Geography. 1-23. DOI:10.1080/0966369X.2011.649351 Migrationsverket. 2012a. Ett gemensamt ansvar för ensamkommande barn och ungdomar. http://www.migrationsverket.se/download/18.78fcf371269cd4cda980004286/ (Hämtad 2013-0408). Migrationsverket. 2012b. Rättsligt ställningstagande angående familjeåterförening för anhöriga till skyddsbehövande med tidsbegränsade uppehållstillstånd. Malmö: Rättsenheten Migrationsverket. Migrationsverket. 2013. Inkomna asylsökande ensamkommande barn under 2012. http://www.migrationsverket.se/download/18.43648b4513b902d42692f62/Inkomna+ans%C3%B 6kningar+om+asyl+2012+-+Applications+for+asylum+received+2012.pdf (Hämtad 2013-05-03). Myrberg, G. 2012. Var ska de nyanlända bo? Perspektiv från Malmö och Århus på svensk och dansk flyktingplaceringspolitik. Forskningsrapport 2012:2, Institutet för Framtidsstudier. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Palloni, A., Massey, D.S., Ceballos, M., Espinosa, K., och Spittel, M. 2001. “Social Capital and International Migration: A Test Using Information on Family Networks.” American Journal of Sociology 106( 5): 1262–1298.

Regeringen. 2013. Anhöriginvandring. http://www.regeringen.se/sb/d/13974/a/157999 (Hämtad 2013-05-06). Reinharz, S. 1992. Feminist Methods in Social Research. New York: Oxford University Press. Riksrevisionen. 2012. Början på något nytt – Etableringsförberedande insatser för asylsökande. Rapport 2012:23/Riksrevisionen. Stockholm: Riksrevisionen. SOU 2009:19, bilaga 4, Asylsökandes eget boende, EBO – en kartläggning. Tansey, O. 2007. Process tracing and elite interviewing: A case for non-probability sampling. Political Science & Politics 40(4):765–772.

Bilaga 1: Intervjumall Intervjuledaren använde sig av en semistrukturerad intervjumetodik. Metoden innebär att intervjuerna bygger på ett antal öppna frågor som inte nödvändigtvis behöver ställas i den angivna ordningen (se kapitlet om intervjumetodik). FRÅGOR TILL FOKUSGRUPP OCH DJUPINTERVJUER: Vad är en ”familj” för dig? Vilka ingår? Har du din familj/annan släkt/ vänner här? Har du familj/annan släkt i ditt ursprungsland? Hur länge har du varit i Sverige? Vad jobbade du med i ditt ursprungsland? Har du arbete här? Hur fick du ditt arbete här i Sverige? Svarade på annons, AF eller egna kontakter? Studerar du här? Vad? Nivå? Varför valde du att studera? Vilka faktorer var avgörande? Hur bor du? Egen bostad, andra hand eller inneboende? Upplevde du att du själv kunde välja var och hur du vill bo? Vilka faktorer påverkade ditt val av bostad och ort? Hur tycker du att din/din familjs ekonomiska situation är här? Vilka tips skulle du ge för att få hushållskassan att räcka så långt som möjligt? Har du kontakt med din familj i hemlandet? Hur ofta? (Hur upplevs samtalen? Hur mår du efteråt? ) Hjälper du till med att försörja familjen i hemlandet? Hur gör du för att kunna skicka ekonomiskt stöd till familjen? Kanaler? Vill/kommer du att kunna återförenas med din familj här i Sverige? Blev det tvungen att skuldsätta dig för att kunna ta dig till Sverige? Tror ni att det är andra i samma situation här i Sverige? Talar man om problemet? (om man har det) Påverkar eventuella skulder de beslut som man måste ta i samband med att får sitt PUT, som t.ex. var man väljer att bo? Finns det något de svenska myndigheterna göra för att hjälpa till? Ge exempel.

Bilaga 2: Formulär för biografisk data IP nr:__________ ____ Man ____ Kvinna Ålder: _________ ____ Gift ____ Ogift Antal barn: ______ Antal år i utbildning: ___________________________________________________________ Yrke i ursprungslandet: _________________________________________________________ Yrke i Sverige: ________________________________________________________________ Försörjning i Sverige: ___________________________________________________________ Kom till Sverige första gången år: _________________________________________________ Antal år i Sverige med PUT: _____________________________________________________ Viktiga personer i hemlandet: ___________________________________________________ ____________________________________________________________________________ Viktiga personer i Sverige: ______________________________________________________ ____________________________________________________________________________ Viktiga personer i andra länder: __________________________________________________

Har du under de senaste 12 månaderna givit ekonomiskt stöd eller gåvor till någon eller några utanför ditt hushåll? _______Ja _______Nej Har du under de senaste 12 månaderna givit ekonomiskt stöd eller gåvor för sammanlagt 6000 kronor eller mer till någon eller några utanför ditt hushåll? _______Ja _______Nej Ange gärna det totala värdet under de senaste 12 månaderna: __________________________

Bilaga 3: Förteckning över intervjupersoner 202 man från Afghanistan, 18 år, ogift, inga barn, säljare och målare i Afghanistan, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2010 som ensamkommande barn.

D101/303 man från Irak, 54 år, gift, tre barn, lärare och fotograf i Irak, lärare i Sverige, kom till Sverige år 2001.

203 man från Afghanistan, 18 år, ogift, inga barn, skolelev i Afghanistan, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2012.

D102/308 man från Irak, 59 år, gift, åtta barn, tullman i Irak, studerande och praktikant i Sverige, kom till Sverige år 2006.

204 kvinna från Afghanistan, 19 år, ogift, inga barn, skolelev i Afghanistan, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2012.

D103/304 man från Irak, 41 år, gift, ett barn, lärare i Irak, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2006. D104 kvinna från Irak, 24 år, gift, inga barn, studerande i Irak och Sverige, kom till Sverige år 2010.

205 kvinna från Syrien, ung, ogift, inga barn, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2011.

D105 kvinna från Irak, 32 år, gift, inga barn, sömmerska i Irak, hemmafru i Sverige, kom till Sverige år 2011.

Fokusgrupp 3

D106 kvinna från Irak, 28 år, gift, ett barn, frisör och säljare i Irak, frisör och studerande i Sverige, kom till Sverige år 2006.

301 man från Irak, 46 år, gift, två barn, snickare i Irak, pizzabagare i Sverige, kom till Sverige år 2001.

D107 kvinna från Irak, 34 år, gift, ett barn, sekreterare i Irak, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2006.

302 man från Irak, 59 år, gift, två barn, dataingenjör i Irak, arbetslös i Sverige, kom till Sverige år 2008.

D108 kvinna från Irak, 40 år, ogift, inga barn, revisor i Irak, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2009.

303 se D101. 304 se D103. 305 kvinna från Irak, 32 år, gift, två barn, hemmafru i Irak, barnskötare i Sverige, kom till Sverige år 2004.

Fokusgrupp 1 101 man från Irak, 18 år, ogift, inga barn, skolelev i Irak, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2011 som ensamkommande barn.

306 kvinna från Irak, 36 år, gift, två barn, student i Irak, hemspråkslärare i Sverige, kom till Sverige år 2001. 307 man från Irak, 40 år, gift, två barn, frisör i Irak, hemspråkslärare i Sverige, kom till Sverige år 2008.

102 man från Irak, 18 år, ogift, inga barn, skolelev och affärsbiträde i Irak, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2010 som ensamkommande barn.

308 se D102. 309 kvinna från Irak, 28 år, gift, ett barn, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2010.

103 man från Irak, 20 år, ogift, inga barn, skolelev i Irak, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2009 som ensamkommande barn.

310 man från Irak, ung, gift, ett barn, gör praktik i Sverige, kom till Sverige år 2007.

104 man från Afghanistan, ung, ogift, inga barn, skolelev i Afghanistan, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2010 som ensamkommande barn.

Fokusgrupp 4

105 man från Afghanistan/Ryssland, 18 år, ogift, inga barn, skolelev i Afghanistan, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2011 som ensamkommande barn.

401 man från Syrien, 44 år, gift, tre barn, svetsare och smed i Syrien, arbetslös i Sverige, kom till Sverige år 2011.

106 man från Irak, 18 år, ogift, inga barn, skomakare i Irak, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2010 som ensamkommande barn.

402 man från Syrien, 28 år, ogift, inga barn, tryckeriarbetare i Syrien, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2008. 403 man från Syrien, 32 år, gift, två barn, snickare och svetsare i Syrien, arbetslös i Sverige, kom till Sverige år 2008.

Fokusgrupp 2 201 man från Afghanistan, 17 år, ogift, inga barn, diskare, målare och vakt i Afghanistan, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2010 som ensamkommande barn.

404 kvinna från Syrien, 55 år, änka, sju barn, hemmafru i Syrien, studerande i Sverige, kom till Sverige år 2012.

Birger Jarlsgatan 27 6tr, 111 45 STOCKHOLM www.globalutmaning.se