/Klimatpolitikens-gordiska-knut-globalutmanin by Global Utmaning

Klimatpolitikens gordiska knut – dags för ett Alexanderhugg?

Allan Larsson

Underlag för seminariet Byt strategi i klimatpolitiken med Global Utmaning i Almedalen 5 juli 2011

Klimatpolitikens gordiska knut

Innehållsförteckning

Executive summary

s. 3

Förord

s. 4

1. En förhandlingsprocess utan politisk kraft

s. 5

2. Den pågående diskussionen om en omstart

s. 6

 En bärande vision  Split vision: både här och nu och långsiktighet  Stärk drivkrafterna för klimatinvesteringar  En ny syn på energikostnadernas roll  Europas modernisering: green growth och the green race 3. Vem bryter dödläget?

s. 15

 En plan B för UNFCCC-förhandlingarna?  Nytt Kyoto-avtal?  Både top-down och bottom-up?  Vem ger politisk kraft till klimatförhandlingarna? Sammanfattning

s. 18

Presentation av Global Utmanings klimatråd

s.19

Denna rapport ges ut av Global Utmanings klimatråd. Författare är Allan Larsson, programchef för Global Utmanings klimatarbete. Stockholm: 20110628.

Global Utmaning är en oberoende tankesmedja. Vi är ett kvalificerat nätverk från samhälle, näringsliv och forskning som verkar för lösningar på de globala utmaningar som rör ekonomi, miljö och demokrati. Birger Jarlsgatan 27 · 111 45 Stockholm · 08-787 2150 · info@globalutmaning.se · www.globalutmaning.se

Klimatpolitikens gordiska knut

Executive summary The energy and climate situation of today is more critical than was expected when the current set-up for UN climate talks in Bali was established in 2007. Strong measures need to be taken, already during this decade. At the same time, hopes for a rapid global binding agreement on emission caps have been dashed. The reason for this is that several countries, for political reasons, oppose such an agreement. Considering the political situation any global binding contract seems unlikely for many years to come. We now need a concentrated effort on the issues in the climate negotiations where there are still opportunities for progress. We also need a Plan B for the issue where negotiations have been stalled -that is the overall question of a global, legally binding agreement on emissions reductions. Quite regardless of when or even if such an agreement is reached in the UN negotiations we need national and international initiatives to support a more ambitious national energy and climate policy. In the international debate - outside the formal negotiating machinery â&#x20AC;&#x201C; there is an engaged discussion and concrete proposals for how new ideas, new commitments and new political force can be added to the international climate cooperation. These proposals are aimed at solving the "Gordian knot" of the climate negotiations, i.e. the fact that business is not getting clear signals from governments about the conditions for long-term investment, and that governments do not receive support from the business world to enforce such policies. The industry is fragmented, i.e. one group of companies will be winners through an energy conversion, and another group risk being losers and could therefore - unless special measures are taken - be forced to undergo a rough and probably politically unacceptable restructuring. This report presents and discusses some of these proposals under the following headings: - A fundamental vision - Both "here and now" and long-term perspectives - Stronger incentives for energy and climate investment - A new approach on energy costs for the modernization of the economy - The challenge of "the green race" It is necessary that the climate issue, which after Copenhagen had disappeared from the agenda of heads of state and governments, again is lifted to the highest political level. But climate change will not be back on these agendas unless there is strong political pressure. We now require a political initiative from a number of governments that are prepared to make the financial, economic and environmental risks of oil dependence into the main issue, alongside the UN negotiations. We also need support from the companies that will make the investments that may contribute to reduced dependence on oil and improved energy and climate security. To achieve success governments need to - in anticipation of a future global agreement on emissions reductions - indicate a way forward to address the problem of "carbon leakage" for the most vulnerable industries, a path that is consistent both with Europe's trade policy and with significantly higher ambitions in climate policies.

Klimatpolitikens gordiska knut

Förord Toppmötet i Köpenhamn i december 2009 tydliggjorde att klimatpolitiken behöver parallella vägar för att kunna leverera resultat. De globala förhandlingarna kommer inte att leda till åtgärder tillräckligt snabbt. Global Utmaning har därför under snart två år arbetat med förslaget An International Climate Investment Community, som ett sätt att få fart på de nödvändiga innovationer och investeringar som krävs för det stora teknik- och struktursprång som klimatet behöver. Projektet, som har letts av Allan Larsson har det senaste året haft intensiva kontakter med relevanta beslutsfattare i Europa och världen. Vi har i samarbete med andra tankesmedjor presenterat och diskuterat våra förslag i Paris, Stockholm, London, Helsingfors, Beijing, Bryssel, Washington och Berlin. Förslagen får ett starkt och växande stöd från ledande experter, politiker och tjänstemän på regerings- och EU-nivå. Vi har också fört samtal och bytt idéer med många företrädare för näringslivet och ideella organisationer. Insikten om att det behövs en parallell process till FN:s klimatförhandlingar som drivs underifrån genom ekonomins aktörer är väl utbredd, men de politiska åtgärderna för att stötta denna process genom regler, skatter m.m. dröjer på de flesta håll. Denna rapport sammanfattar de viktigaste budskapen från dessa diskussioner. Vi hoppas och tror att den kan bli en nyttig injektion i samtalen om den svenska klimatpolitiken. Norden skulle kunna driva på för mer handlingskraft inom EU och globalt. Den svenska regeringen har därvidlag en nyckelroll. Rapporten är också ett resultat av den ständigt pågående diskussion som förs i Global Utmanings klimatråd. Våra klimatexperter bidrar sammantaget med en imponerande erfarenhet och kunskap från forskning och politik. Det arbete som föregår våra rapporter präglas av en intensiv, öppen och initierad diskussion. Även om avvägningar och slutsatser är författarens bygger de i grunden på de synpunkter som kommit fram under klimatrådets arbete. Med den här rapporten vänder vi oss med våra erfarenheter till en svensk publik. Det brådskar med handling, att passivt invänta resultaten från FN-förhandlingarna är inte ett rimligt alternativ. Kristina Persson, Ordförande för Global Utmaning

Klimatpolitikens gordiska knut

Vad är syftet med denna rapport? Syftet med denna rapport är att stimulera debatten om klimatfrågan och speciellt att stimulera de politiska partierna i Sverige att tänka nytt om de globala klimatförhandlingarna och det internationella klimatsamarbetet. I rapporten presenterar vi ett antal idéer till nya synsätt och initiativ som kan bidra till att bryta dödläget och skapa kraftfulla incitament för den teknik som är nyckeln till att både minska oljeberoendet och bromsa klimatförändringarna. Rapporten bygger på diskussioner under det gångna året med forskare och analytiker, rådgivare och politiker i Kina, USA, Kanada, Frankrike, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Danmark, Finland och Sverige samt ledande företrädare för EUkommissionen i Bryssel samt europeiska företag och näringslivsorganisationer. Rapporten bygger också på de riskanalyser som har gjorts under det senaste halvåret av kärnkraft och olja i ljuset av den politiska instabiliteten i Mellanöstern och de politiska konsekvenserna av kärnkraftshaverierna i Japan.

1. En förhandlingsprocess utan politisk kraft Dagens energi- och klimatsituation är mer kritisk än vad man förväntade sig, när den nuvarande ordningen för FNs klimatförhandlingar lades fast år 2007 i den så kallade Bali Road Map. Samtidigt har förhoppningarna grusats om ett snabbt globalt bindande avtal om utsläppsbegränsningar. De politiska omständigheterna i flera länder gör att arbetet med den centrala frågan i FN:s klimatförhandlingar – det globala, juridiskt bindande avtalet om utsläppsbegränsningar – har kört fast och saknar politisk kraft1. Det är svårt att se hur 192 länders regeringar ska kunna bryta detta dödläge och inom rimlig tid enas om ett avtal och sedan få detta ratificerat av 192 parlament, inklusive den amerikanska senaten och, i realiteten, av det kinesiska kommunistpartiets politbyrå. Så som det politiska läget är kommer det därför rimligen inte att bli något globalt bindande avtal på flera år. Samtidigt ökar koldioxidutsläppen. De nådde år 2010 en rekordnivå, ökar i allt snabbare takt än tidigare och var i maj 2011 den högsta som någonsin uppmätts. Utrymmet för ytterligare ökningar fram till år 2020 är i stort sett förbrukat2. Till detta kommer att osäkerheten har ökat om den nuvarande energiförsörjningen, framför allt när det gäller olja och kärnkraft: ”Traditional fossil fuel

Vid UNFCCCs session i april 2011 konstaterade generalsekreteraren Figueres att diskussionerna är “complicated and very complex, as we have seen here this week, but they are absolutely critical”. I realiteten innebar Bangkok-mötet att resultaten från Cancún tonades ned och att det nu råder oklarhet om hur det fortsatta arbetet ska bedrivas. Det är procedurfrågor, inte substansfrågor som dominerar arbetet och som riskerar att blockera den fortsatta förhandlingsprocessen. Vid förhandlarmötet i Bonn i juni fortsatte procedurdiskussionerna. 2

Energy-related carbon-dioxide (CO2) emissions in 2010 were the highest in history, according to the latest estimates by the International Energy Agency (IEA). After a dip in 2009 caused by the global financial crisis, emissions are estimated to have climbed to a record 30.6 Gigatonnes (Gt), a 5% jump from the previous record year in 2008, when levels reached 29.3 Gt. The IEA’s 2010 World Energy Outlook set out an energy pathway consistent with achieving the target of limiting temperature increase to 2C based on the emissions targets countries have agreed to reach by 2020. For this pathway to be achieved, global energy-related emissions in 2020 must not be greater than 32 Gt. This means that over the next ten years, emissions must rise less in total than they did between 2009 and 2010.

Klimatpolitikens gordiska knut

resources face serious supply constraints and an oil supply crunch is likely in the short-to-medium term with profound consequences for the way in which business functions today”3. Det behövs nu en kraftsamling i FN-förhandlingarna kring de frågor, där det fortfarande finns förutsättningar för framsteg för att på så sätt återskapa förtroendet för förhandlingsprocessen. Det behövs samtidigt en Plan B för den fråga där förhandlingarna har kört fast, dvs den övergripande frågan om ett globalt, juridiskt bindande avtal om utsläppsbegränsningar, det som är klimatförhandlingarnas huvudfråga. Oavsett om och när en sådan omstart kommer till stånd i FN-processen, behövs initiativ för att understödja en mer ambitiös nationell energi- och klimatpolitik av de regeringar som ser omställningen av energisystemet som en möjlighet, inte en belastning. Sådana initiativ kallas i en del sammanhang ”smaller blocks of countries”, i andra kallas det ”pioneer coalitions for mandatory climate protection” eller som i Global Utmanings egen rapport från hösten 2010: ”An International Climate Investment Community”. Sådana initiativ är nödvändiga för att förstärka den process av nationella och internationella politiska initiativ, som ger kraft åt investeringar i uthålliga industriella och tekniska lösningar, en process, som också kan göra det möjligt att på lång sikt nå en överenskommelse om ett globalt bindande avtal om utsläppsbegränsningar.

2. Den pågående diskussionen om en omstart I denna rapport presenterar vi huvuddragen i den pågående diskussionen, så som vi mött den under överläggningar och samtal i huvudstäder i Europa, Kina, USA och Kanada med forskare, oberoende analytiker, näringslivsföreträdare och politiker och i rapporter från forskningsinstitut och tankesmedjor. Bakom denna diskussion finns en insikt om att det behövs nya initiativ för att lösa upp klimatpolitikens ”gordiska knut”: det förhållandet att näringslivet inte får klara besked från regeringarna om villkoren för långsiktiga investeringar och att regeringarna inte får stöd från näringslivet för att driva igenom en sådan politik; näringslivet är splittrat med en grupp av företag som kan växa och en annan grupp som riskerar att genomgå en hårdhänt omstrukturering och som av det skälet beskriver klimatpolitiken som ”av-industrialisering”.

En bärande vision Det finns ett stort behov av en ny bärande vision som kan skapa engagemang och bidra till klara spelregler för att genomföra de investeringar som är grunden för omställningen av energisystemet. Strategin har hittills presenterats som en politik för ”burden sharing”, dvs. belastningar på ekonomin - något som många länder säger nej till. Det är dags att skifta fokus från utsläppsbegränsningar till fokus på det som verkligen leder till utsläppsminskningar, dvs. ny teknologi och investeringar för snabbare omställning, ”opportunities”. Eller som det sägs i en rapport från Chatham House: “Beyond the immediate term, governments need to provide investors with a coherent ‘story’ about a forward vision not just for the next decade to 2020 but towards 2030+”.4

Chatham House, SUSTAINABLE ENERGY SECURITY -Strategic risks and opportunities for business, 2010

Chatham House, Unlocking Finance for Clean Energy: The Need for ‘Investment Grade’ Policy.

Klimatpolitikens gordiska knut

En omorientering av den globala debatten är på gång och bidrag till nytänkandet kommer från många olika håll – från forskare och tankesmedjor men också från näringslivsorganisationer och internationella organisationer5. Sådana visioner behövs som underlag för politiska beslut och kan ge näringslivet klara spelregler för de närmaste decennierna: ”What business needs now is strong partnership with governments to help drive markets through infrastructure, tax incentives, and common standards. Binding targets are crucial, as well as strong implemented regulations”6. Det är dock inte rimligt att avkräva politiken ett en gång för alla fastlagt regelsystem. Det viktigaste är att tydliggöra vad industrin kan förvänta sig - gradvis allt skarpare regler i stället för fortsatt tvekan. Den exakta formuleringen är inte det centrala – däremot det politiska åtagandet att successivt skärpa reglerna . Grunden för detta är en bärande vision om att omställningen inte bara är en börda utan att den också är ett centralt inslag i en både bred och djup moderniseringsprocess.

Split vision: både ”här och nu” och långsiktighet Det finns en stor samstämmighet bland ledande forskare och analytiker om behovet att anlägga ett långsiktigt perspektiv – mot 2030 och 2050 för att investerare ska få rimlig klarhet om de framtida villkoren för energi-relaterade investeringar. Så uttalade sig t.ex Seoul G20 Business Summit för att energiministrar inom G20 skulle träffas regelbundet “to set aspirational targets, develop technology roadmaps and address regulatory barriers such as tariff and trade barriers and international standards”7. Men den långa sikten får inte skymma behovet av att här och nu sätta in åtgärder för att driva på moderniseringsprocessen genom radikalt ökade investeringar i industriella och tekniska lösningar som dessutom minskar beroendet av fossila bränslen. Det handlar inte om avindustrialisering, som en del europeiska ledare gjort gällande, utan om en djupgående modernisering av den europeiska ekonomin med en kraftfull satsning på det som hör framtiden till. The Potsdam Institute for Climate Impact Research, PIK, visar att en senarelagd klimatpolitik i själva verket skulle öka de totala kostnaderna eftersom nedskärningarna då måste göras från en högre nivå: ”The window of opportunity for climate policy is narrow and closing. Postponing global policy until the end of this decade would boost global mitigation costs by about 50 percent”8. Skyndsamma politiska beslut är därför nödvändiga för att dra nytta av det”'window of opportunity” som nuvarande oljepriser trots allt erbjuder för en ”reengineering” och utbyggnad av den globala infrastruktur som krävs för att kunna tillgodogöra sig den förnybara teknik som efterhand kommer att bli konkurrenskraftig utifrån ett pris/prestanda-perspektiv. Samtidigt måste de farhågor som uttrycks genom begrepp som ”avindustrialisering” hanteras.

Som exempel kan nämnas Vision 2050 från World Business Council for Sustainable Development, WBCSD, Roadmap 2050 från European Climate Foundation och EU-kommissionens “road maps” för energi, transporter och “low carbon economy” samt IEAs “technology road maps”. 6

Fabian Delcros, Director European Government Relations and Policy at GE, EPC Policy Dialogue, Bryssel, 2011.

Seoul G20 Business Summit 2010, Joint Statement by Participating Companies

Professor Ottmar Edenhofer, Potsdam Institute for Climate Impact Research, 2011

Klimatpolitikens gordiska knut

Stärk drivkrafterna för klimatinvesteringar Klimatpolitiken måste inriktas på långsiktiga investeringar för att minska oljeberoendet. Dessa investeringar är viktiga inte enbart för att åstadkomma utsläppsminskningar i hög takt, utan likaså för att stimulera industriell förnyelse och tillväxt. Det finns flera olika politiska styrmedel för att åstadkomma tydliga och långsiktiga incitament för klimatinvesteringar. Styrmedlen blir dock effektiva endast i den utsträckning som de blir delar i en koordinerad helhet, som gör att näringslivet vågar investera och fullt ut medverka till ett hållbart energisystem: ”Companies who will profit from higher carbon reduction targets are struggling about whether to come out in favour or not. It is hard for business to ‘stick out its neck’. Regulators need to give business ‘the nudge’ and create a stable environment. There are many existing solutions, which are not implemented to scale9”. Detta är ett tydligt uttryck för behovet av att lösa upp den gordiska knuten genom en kraftfullare politik för att minska oljeberoende och av åtgärder som kan lösa upp motsättningarna inom näringslivet. Det europeiska handelssystemet, ETS, har hittills haft som enda mål att ange begränsningar i utsläppen för den del av ekonomin som täcks av systemet. Det har inte varit ett effektivt redskap för att stimulera klimatinvesteringar i Europa. När finanskrisen inträffade 2008 visade det sig att ETS, så som det var konstruerat, inte höll för påfrestningarna. Koldioxidpriset kollapsade - från 28 €/ton till 12-13 €/ton, vilket är alltför lågt för att motivera investeringar i den omfattning som är nödvändigt. Det finns nu en växande samsyn om behovet av en bättre balans mellan reglering, subventioner och pris. Klimatpolitiken behöver balansera denna helhet: 

Skapa incitament för långsiktiga investeringar, genom en mer förutsägbar prisbana för CO2, och ett högre pris.



Utvecklad finansiell allokering av resurser genom ETS för fler sektorer och auktionering av utsläppsrätter.



Stimulera introduktion av ny teknik genom rimliga feed-in-tariffer.



Förbättra drivkrafter för energieffektivisering genom industriella standarder.



Bidra till teknik- och marknadsutveckling genom innovationsupphandlingar i offentlig sektor.



Skapa bättre gemensam struktur för exportstödjande åtgärder för ”greentech”.



Samtidigt måste åtgärder vidtas som gör att särskilt energiintensiva branscher inte slås ut.

Detta är några av de verktyg som bör användas. Det är värt att notera, att detta är en politik som är lika viktig för att stimulera tillväxt och industriell förnyelse som det är en politik för att minska klimatpåverkan och oljeberoende. Det verkliga hotet mot tillväxten ligger i försummelser att bryta det extrema fossilbränsleberoendet. Med en global oljekonsumtion som fortsätter att växa, samtidigt som oljereserverna är begränsade och börjar sina, kommer oljepriset att fortsätta stiga kraftigt, med långtgående effekter för energisäkerhet och för världsekonomin som följd. Det verkliga hotet är världsekonomins höga oljeberoende och det därmed stigande priset på olja. Även om vi i Sverige har 9

Johannes Meier, CEO European Climate Foundation, EPC Policy Dialogue, Brussels, 2011.

Klimatpolitikens gordiska knut

pressat ned vårt beroende av olja, är vi för vår handel och tillväxt direkt beroende av vad som sker i vår omvärld. Större klimatinvesteringar behövs därför snabbt, och bland de olika politiska åtgärderna är det långsiktiga priset på CO2 den viktigaste byggstenen. Allt fler röster höjs för en kraftfull politik för att sätta koldioxidpriset på en sådan nivå att uthålliga teknologier blir lönsamma och kan konkurrera ut fossil teknologi för all slags energiproduktion. En sådan politik gör inte andra åtgärder mindre viktiga, t ex standards eller innovationsstöd. Däremot bidrar den till att skapa starkare incitament för kraftfulla investeringar i förnybara och uthålliga tekniska lösningar och bidrar samtidigt till att andra åtgärder blir mer effektiva, när de inte längre motverkas av ett pris, som gynnar fossil teknologi. 

German Advisory Council on Global Change framhåller priset, som “the most important political measure for decarbonisation […] the price of carbon has to be set at a level high enough to achieve the transformative impact called for, i.e. it must be substantially higher than the current European emissions trading price level […]. a signal which can be given either through taxation or through the introduction of a cap and trade system”10.



Den franska tankesmedjan Iddri och den brittiska Climate Strategies understryker behovet att skapa “carbon price expectations of investors, by tightening the ETS cap in 2020 and setting a 2030 ETS target. Both targets need to be consistent with a near total decarbonisation of the electricity sector by 2050”11



World Business Council for Sustainable Development, WBCSD, framhåller behovet av ”carbon pricing” med betoning av näringslivets behov av att kunna förutse priset för att kunna fatta beslut om investeringar: ”Business requires clear signals towards a low carbon economy, and a level playing field across international markets. This can best be achieved through global and stable carbon prices. Proxy approaches create uncertainty, and may delay investments in low carbon alternatives. Determined support for global carbon pricing would be the most efficient way to curb global carbon emissions. Business is willing to take the challenge that this will involve, including deep changes in the current market structure and production methods. Although significant business opportunities exist on the path towards low carbon growth, the necessary investments require regulatory certainty”.



Global Utmaning har presenterat ett sådant förslag12 i form av en princip om ett teknikneutralt koldioxidpris, dvs. ett pris som definieras så att all den teknik, som behövs för en långsiktig omställning av energisystemet, ska bli ekonomiskt bärkraftig. Det innebär, så som det nu ser ut, att priset på sikt bör vara så högt att olika former av koldioxidavskiljning och lagring blir lönsam. De analyser, som förslaget om ett teknikneutralt pris bygger på, visar att priset bör vara åtminstone 40 €/ton utsläpp och kanske ännu högre. Det ska jämföras med det rådande koldioxidpriset i ETS, cirka 15 €/ton. Så som ETS fungerar i dag, så finns det i praktiken en subvention av fossil teknik på åtminstone 25 €/ton jämfört med ett

WBGU, World in Transition: A Social Contract for Sustainability, 2011.

Iddri and Climate Strategies, Moving from 20 to 30% emissions reduction by 2020?, 2011.

Global Utmaning: ”An International Climate Investment Community” Breaking the deadlock, 2010.

Klimatpolitikens gordiska knut

teknikneutralt pris – på toppen av de direkta subventioner som fortfarande ges till fossil energi, t ex i form av statsstöd till kolbrytning.

Figur 1. Grunden för diskussionen om ett teknikneutralt koldioxidpris är den analys som McKinsey har gjort av alternativa kostnaderna för att minska utsläppen. De tekniker som finns till vänster på bilden är redan i dag lönsamma. De som befinner sig till höger är inte lönsamma vid nuvarande koldioxidpris. För att alla tekniker som behövs för att ställa om energisystemet ska vara lönsamma behöver koldioxidpriset vara minst 40 euro per ton.(Källa: Global GHG Abatement Cost Curve v2.0)

Ett teknikneutralt pris kan inte nås omedelbart, men behöver uppnås senast 2020 för att ge näringslivet tydliga signaler och för att förverkliga de angivna målen för omställningen av energisystemet. EU behöver etablera en strategi som skapar tydliga förväntningar för framtiden om att fossil teknik kommer att bli olönsam och att investeringar i ny teknik kommer att ge pengar tillbaka. Både ett pris och en prisbana som näringslivet kan förhålla sig till behöver etableras. Det finns en parallell med förväntningar som styrmedel i ekonomisk politik som är värd att beakta. Det gäller centralbankernas policy när det gäller priset på pengar, som styrs via räntor och räntebanor, som i sin tur styr förväntningar och investeringsbeslut. Samma synsätt bör komma till användning i utformningen av en prisstrategi för koldioxid. En sådan prisstrategi bör, som det brittiska forskningsinstitutet Climate Strategies har framhållit, motiveras med såväl klimatskäl som behovet att minska oljeberoendet och med hänvisning till det pågående arbetet med sanering av statsfinanserna. En väl utformad europeisk prisstrategi ger utrymme för förbättringar i statsfinanserna, alternativt utrymme för omläggning av skattesystemen: ”auction revenues will be easily on a scale commensurate with key technology and infrastructural dimensions of transforming the European energy system. Even if one accepts the logic of prioritising revenues for this purpose, and in addition to the underlying efficiency arguments for auctioning, the revenue dimension does remain relevant to the wider debate on European debt and fiscal stability”13. EU-kommissionen har i de nya policydokumenten under våren 2011 aviserat att det kan vara dags att fokusera mer på priset som signal till näringslivet och att det behövs en ökad långsiktighet när det gäller priset: ”The EU ETS will be critical in driving a wide range of low carbon technologies into the market, so that the power sector itself can adapt its investment and operational strategies to changing energy prices and technology. For the ETS to play this role on the identified pathway to 13

Climate Strategies, 2011, Revenue dimensions of the EU ETS Phase III.

Klimatpolitikens gordiska knut

2050, both a sufficient carbon price signal and long-term predictability are necessary. In this respect, appropriate measures need to be considered, including revisiting the agreed linear reduction of the ETS cap. Other tools, such as energy taxation and technological support may also be appropriate to ensure that the power sector plays its full part”14. För Sveriges del innebär en strategi för ett teknikneutralt koldioxidpris inga stora nyheter. Sverige använder skatter och utsläppshandel för att minska lönsamheten för fossil teknologi och att öka lönsamheten på teknik för förnybar energi. Skatt på koldioxid infördes redan 1991 som ett led i den stora skattereformen. Koldioxidskatten har för hushåll och servicenäringar höjts från 27 euro per ton utsläpp år 1991 till 114 euro per ton år 2011. För industrin har skatten höjts från 6 euro till 22 euro utanför handelssystemet, med ett pris på cirka 15 euro inom handelssystemet. Den svenska beskattningen visar också på en möjlig väg att hantera risken för att de särskilt energiintensiva branscherna slås ut: olika skattenivåer för olika branscher. Denna väg motsvaras i handelssystemet av en differentierad fördelning av utsläppsrätter.

120

100

Carbon tax (euro/tonne)

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

Carbon tax, industry level (euro/tonne)

Figur 2. Utvecklingen av skatten på koldioxid i Sverige från införandet år 1991 fram till i dag samt effekterna av beslutade åtgärder för de närmaste åren; för industrin avses området utanför EU ETS. (Källa: CO2 taxation in Sweden 20 Years of experience and looking ahead)

De svenska erfarenheterna av koldioxidskatten är att den är enkel att administrera, att den ger en effektiv signal till marknaden att det kostar att släppa ut koldioxid och att den är ett verkningsfullt kostnadseffektivt styrmedel15. När vi i denna rapport diskuterar koldioxidbeskattning avser vi skatter som beslutas nationellt, inte en EU-skatt. Sådana nationella skatter kan i likhet med alla andra skatter användas för generell förstärkning av statsfinanserna. Den linje som förordas i den här rapporten är emellertid i princip 14

EU Commission, 2011: A Roadmap for moving to a competitive low carbon economy in 2050.

Henrik Hammar and Susanne Åkerfeldt, Finansdepartementet: CO2 Taxation in Sweden - 20 Years of Experience and Looking Ahead

Klimatpolitikens gordiska knut

förenlig med varje skattenivå och bör betraktas som en skatteväxling, så som varit fallet med den svenska koldioxidbeskattningen allt sedan dess införande, med avsikt att korrigera de felaktiga prissignaler som uppkommer av att de fossila bränslena inte betalar för sina kostnader. Ingenting hindrar således att andra skatter sänks för att ytterligare öka hävstångsverkan av klimatarbetet.

En ny syn på energins och energikostnadernas roll i den förestående strukturomvandlingen Flera tunga analysgrupper – bl.a. Sternrapporten, det internationella energiorganet IEA och EUkommissionen – har under senare år visat på diskrepansen mellan tendenserna i dagens trendmässigt ökande CO2-utsläpp och de utsläppsbanor som måste följas om temperaturhöjningarna ska kunna hållas inom ca 2°C under detta sekel. De visar samtliga på behovet av ett kraftigt trendbrott i användningen av fossila bränslen. Därtill kommer att oljeproduktionen inte längre kan hålla jämna steg med dagens ökande efterfrågan. Vi går således mot kraftigt höjda olje- och energipriser också klimatanpassningarna förutan. ”Business as usual”, byggt på låga energi- och fossilbränslepriser, är således inget realistiskt alternativ. Det leder enbart till än större anpassningsproblem under nästa decennium. EUkommissionen resonerar på följande sätt i sin ”Roadmap for moving to a competitive low carbon economy in 2050”: EUs totala energikonsumtion kommer att vara omkring 30 procent lägre 2050 jämfört med 2005. Mer av inhemska energiresurser kommer att användas, i synnerhet förnybar energi. Oljeimporten kommer att halveras i jämförelse med dagens nivåer. Därmed minskar risken för negativa effekter av potentiella gas- och oljeprischocker kraftigt. EU-kommissionen bedömer att en ”low carbon economy” i själva verket på sikt leder till betydande besparingar – mellan 175 och 320 miljarder € per år över de kommande 40 åren. Den faktiska kostnaden är beroende av om omställningen blir global eller inte. I ett scenario med global omställning blir behovet av att importera olja mindre och kostnaderna för den olja som importeras skulle minska. Skulle utvecklingen däremot fortsätta enligt ”business as usual” i Europa och världen, dvs. att inga åtgärder vidtas för att ställa om energisystemet, skulle kostnaderna för olje- och gasimporten i stället fördubblas jämfört med i dag, en skillnad på 400 miljarder € per år runt 205016. EU-kommissionens perspektiv understryker än en gång att det är oljeberoendet med dess stora, oöverskådliga finansiella och ekonomiska konsekvenser, som är det verkliga hotet mot Europas konkurrenskraft och energisäkerhet, inte omställningen till ett nytt energisystem.

Europas modernisering: “green growth” och “the green race” Under de senaste åren har det i den internationella debatten allt mer fokuserat på “green growth”. Det finns ännu inte någon god definition av vad som menas med begreppet. En litteraturstudie för ”The Pathway project” vid Berkeley University visade att det finns många – åtminstone sex – olika definitioner med starkt varierande innebörd, allt från grön tillväxt som ett sätt att förena utsläppsbegränsningar med ekonomisk tillväxt till en heltäckande plan för att reformera det kapitalistiska systemet och skapa resurseffektivitet och miljömässig hållbarhet. Forskarna vid

EU Commission, A Roadmap for moving to a competitive low carbon economy in 2050, 2011.

Klimatpolitikens gordiska knut

Berkeley valde för sitt arbete följande definition: “job creation or GDP growth compatible with or driven by actions to reduce greenhouse gases”17. Slutsatsen av den studien är att det i dag inte finns en allmänt tillämpbar strategi för ”grön tillväxt”. Det är nödvändigt att ha ett bredare perspektiv än den som har sin grund i utsläppsbegränsningar och investeringar i ny infrastruktur inom energisektorn: “[…]green growth strategies must look beyond the energy sector, to the possibilities that a low-carbon energy systems transformation may create for the broader economy. Earlier systems transformations drove growth only in part through the investment in the transforming sector itself. Rather, whether by rail transport or instant communication or limitless energy, they changed what was possible for the economy as a whole. In doing so, they became platforms for new innovations, products, and business models that themselves provided the foundations for rapid and sustained growth. Achieving this vision of green growth may therefore require more emphasis on discovery, and less on the specifics of energy itself. Setting the framework for that discovery remains the primary policy challenge”.Liknande tankar har förts fram av Lord Giddens, medlem i Green Growth Council. Han menar att det saknas en djupare förståelse för mekanismerna bakom den omställning som vi nu ser framför oss: “Many people tend to write as if a low carbon economy will be like our existing economy, but with a load of wind power and a load of other forms of renewable energy built into it. This is quite ridiculous. A low carbon economy will be structurally different than a fossil fuel economy”18. Giddens menar att det är för mycket fokus på teknik och för litet på de sociala, politiska och ekonomiska aspekterna, som är långt mer betydelsefulla. I likhet med Giddens vill Global Utmaning genom denna rapport betona den omställning som ligger framför oss: både omfattningen och omställningens politiska natur och de strukturella effekterna av den. Dessa försök att vidga perspektiven på ”grön tillväxt” löper parallellt med diskussionen om att med nya åtgärder driva på denna form av tillväxt. Seoul G20 Business Summit uppmanade G20-ländernas regeringar att vidta åtgärder “that strike a new balance between incentives and disincentives that indisputably favors green investment”. Som exempel på sådana åtgärder nämndes högre energistandarder för byggnader, uppgradering av elnäten, riktade stimulanser för energieffektivitet i tillverkningsindustrins utrustning och processer, och införandet av standarder för energieffektivitet, vilka blir mer krävande med tiden. Men sådana krav på kraftfulla omställningar är inte de enda rösterna i denna debatt. Idag domineras den europeiska klimatdebatten av den del av den europeiska industrin som har skäl att vara orolig för höjda koldioxidpriser. EU:s energikommissionär reflekterade denna opinion när han i vintras beskrev höjda klimatambitioner som Europas ”avindustrialisering”. Inget kunde vara mer felaktigt. Europas ”avindustrialisering” kommer, om den skulle inträffa, att vara en följd av att andra länder – läs Kina, Sydkorea, kanske Japan – går snabbare fram med energiomställningen och den ekonomiska moderniseringen. Det är detta som innefattas i begreppet ”the green race”, dvs. en konkurrens mellan företag, mellan länder och regioner baserad på forskning, innovationer och investeringar i ny teknik som driver den 17

UC Berkeley, The Pathway Project: Shaping the Green Growth Economy.

Giddens, Green Growth Leaders, 2010.

Klimatpolitikens gordiska knut

ekonomiska tillväxten och som gör tillväxten hållbar. Det begreppet fick internationellt genomslag genom årsrapporten för 2009 från World Business Council for Sustainable Development, WBCSD. I rapporten framhöll författarna den kraft som kan uppnås genom att kombinera offentligt stöd för gröna innovationer med företagsamhet inriktad på hållbarhet: ”Sustainability is now the key driver of innovation, and the sustainability performance of a company is a measure of its management quality. Combining these company drivers with government support for green innovation and knowledge becomes a powerful business case and stimulus for the green race”19. “The green race” är således ett uttryck för konkurrens mellan företag och mellan länder. Men man kan också se ”the green race” som uttryck för konkurrens mellan USA, Europa och Asien, framför allt Kina, eller en konkurrens mellan tre samhällssystem och tre helt olika sätt att utforma energi- och klimatpolitiken. Den allmänna meningen är att USA har gott om framgångsrika enskilda företag i detta ”the green race” men att den amerikanska politiken, på grund av ekonomins starka oljeberoende och banden till oljeindustrin, är alldeles för inriktad på att bevara gamla strukturer. EU har den mest ambitiösa klimatstrategin med större åtagande om utsläppsbegränsningar än USA och Kina och ett handelssystem, som syftar till att främja omställningen. Europa är alltjämt ledande när det gäller investeringar i grön teknik. Men Asien är på väg att hinna i fatt och kommer enligt Pew Charitable Trusts översikt över energiinvesteringar att ta ledningen inom kort20. Kina driver med den nya femårsplanen som grund en kraftfull och systematisk industripolitik för att vinna ”green race”21, en politik som är mer baserad på behovet av energisäkerhet än på klimattänkande. När EU och nationella regeringar i Europa ska utforma en näringspolitik för denna konkurrenssituation ställs de inför uppgiften att hantera två olika "green races" med helt olika dynamik. Det första handlar om "grön" transformation i befintlig industri och energiproduktion. Det handlar framförallt om energieffektivisering men också byte till mer klimatsmarta material, affärsmodeller etc. Här är målet konkurrenskraft på befintliga marknader. Det andra handlar om att utveckla industri som tillhandahåller lösningar för grön transformation i andra industrier. Detta sker i hög utsträckning i nya, små företag. Dessa behöver växa till sig på sin hemmamarknad och därefter konkurrera på snabbväxande marknader som Kina och Indien med sina lösningar. När man diskuterar "green tech" eller "clean tech" som framtidsbranscher är det som regel denna andra grupp man pratar om.

The Green Race Is On, WBCSD Annual Review 2009.

Pew Charitable Trusts, “Who’s winning the clean energy race, 2010: Collectively, the European region was the leading recipient of clean energy finance…although small-scale solar energy investments helped Europe maintain its position as the leading region for clean energy finance in 2010, the Asian region is closing the gap rapidly and is expected in the coming months and years to become the center of gravity for clean energy investment. 21

Nannan Lundin, China’s 12th Five-Year Plan (FYP) - A roadmap for a transformation towards an inclusive, green and competitive economy? Briefing notes for the International Taskforce Members CCICED Green Economy Taskforce.

Klimatpolitikens gordiska knut

Med ett högre CO2-pris blir det kostnadseffektivt för företag i den första kategorin att genomföra förändringar, vilket leder till affärer för företag i den andra kategorin. Men, för de senare är utmaningarna ändå helt annorlunda. De behöver finansiera forskning och utveckling, vilket inte löser sig med CO2-priset. De behöver hitta sätt att etablera sig på de stora marknaderna. De behöver för att kunna konkurrera globalt, uppnå en kritisk marknadsandel på sina hemmamarknader, något som påverkas av europeisk och nationell politik samt företagens inköpspolitik. Europa måste mot denna bakgrund utveckla en politik som stimulerar modernisering av industrin och energisektorn och som främjar tillkomsten av nya innovativa företag. Den tyska regeringens beslut att avveckla kärnkraften inom tio år – och Siemens beslut att avstå från kärnkraftsteknik - ställer detta på sin spets. Utveckling mot energieffektivare teknik och omställning till förnybara bränslen måste utvecklas snabbt om Tyskland både ska kunna ersätta kärnkraften och minska sitt beroende av fossila bränslen. Trycket på att utveckla och införa ny effektivare elöverföring och elanvändning kommer att bli extra starkt.

3. Vem bryter dödläget? Arbetet med att minska oljeberoendet och begränsa den globala uppvärmningen måste pågå på flera plan samtidigt: i företagen, i nationell politik och i globala förhandlingar. Det behövs nya initiativ och det är nödvändigt att klimatfrågan, som efter Köpenhamn försvunnit från stats- och regeringschefernas dagordning, åter lyfts till högsta politiska nivå som en fråga om energi, energisäkerhet, teknik och investeringar och därmed som en fråga om modernisering av våra ekonomier. De skandinaviska länderna har i många sammanhang varit pådrivande i det internationella miljö- och klimatsamarbetet. De har under ett par årtionden visat att det går att minska oljeberoendet utan att hämma den ekonomiska utvecklingen. De skandinaviska ländernas regeringar bör därför med trovärdighet kunna ta nya initiativ för att stärka det internationella klimatsamarbetet och utnyttja detta för att åstadkomma den nödvändiga fokuseringen och nystarten.

En Plan B för UNFCCC-förhandlingarna? En första fråga är vilket mål som ska gälla för FN-förhandlingarna, nu när det juridiskt bindande globala avtalet om utsläppsbegränsningar rimligen inte kan komma till stånd under överskådlig tid, givet de politiska förutsättningarna? Bo Kjellén, tidigare chefsförhandlare för klimatfrågor i miljödepartementet, nu forskare vid Stockholm Environment Institute, har konstaterat att det kan bli nödvändigt med en Plan B, för att under en övergångsperiod acceptera blockeringen av förhandlingarna som en realitet22. Han resonerar på följande sätt: “If Governments (such as China, India and the US) are ready to take action at the national level, but cannot (yet) agree on an international regime, let us then recognize reality and create a transitional system, based on maximizing national reductions, and develop credible reporting methods, though

Bo Kjellén, Global Utmaning, 11 mars 2011.

Klimatpolitikens gordiska knut

without compliance rules and sanctions. Every Party would simply do their best, and the Parties to the Kyoto Protocol would carry on with a second commitment period with a softened compliance regime. This might seem like recognizing defeat and not serve the declared purpose to give confidence to investors. But the scheme would have an additional feature: there would be a time limit for the transitional period: by 2015 there should be an agreement on a mandate for negotiating a legally binding multilateral regime for the period 2020-2035, with a clearly stated perspective for 2050; and this regime should apply to all G-20 countries and be part of a more general UN regime for the period, based on the UNFCCC. It would not be possible for the major emitters to opt out, neither from a credible contribution to the transition period, nor from the long-term components of the scheme”. Det behövs således en kraftsamling på de frågor, där det fortfarande finns förutsättningar för framsteg. Det behövs samtidigt en Plan B för den fråga där förhandlingarna har kört fast, dvs. den övergripande frågan om ett globalt, juridiskt bindande avtal om utsläppsbegränsningar, förhandlingarnas huvudfråga.

Nytt Kyoto-avtal? En andra fråga är hur en andra åtagandeperiod under Kyoto-protokollet skall hanteras. Flera av de länder som undertecknade Kyotoprotokollet 1997 och sedan ratificerade det har nu meddelat att de inte längre vill medverka i en andra åtagandeperiod, som skulle starta 2012. Det gäller Ryssland, Japan och nu också Kanada, men det finns också stora frågetecken för Australien. U-länderna och organisationer ur det civila samhället är angelägna om att avtalet följs och att en ny åtagandeperiod upprättas. Flertalet i-länder vill slopa Kyotoprotokollet och istället upprätta ett nytt avtal som bygger på överenskommelsen i Köpenhamn 2009. Om EU kommer att vara ensam kvar bland dem som från början bar upp Kyoto-protokollets första period måste det för trovärdigheten i förhandlingsprocessen klargöras vad EU kan uppnå genom att förhandla inom ramen för FN för åtaganden som redan finns inom EU.

Både top-down och bottom-up? Alldeles oavsett om det är möjligt att åstadkomma en sådan omstart, som Bo Kjellén fört fram till diskussion, behövs det initiativ på det internationella planet för att understödja en mera ambitiös nationell energi- och klimatpolitik, ett ”bottom-up” initiativ från regeringar som ser omställningen av energisystemet som en möjlighet, inte en belastning; med ”bottom-up” menas i detta sammanhang att det är nationella regeringar och parlament som tar initiativ till lagstiftning. Näringslivsorganisationen European Round Table of Industrialists framhåller att EU behöver delta i och etablera grupper av länder som kan driva energi- och klimatfrågan framåt: ”In a more ’plurilateral’ world the EU needs to both participate in and convene smaller blocks of nations to take the issue forward. Business participation in such discussions will be important”. 23 German Advisory Council for Climate Change, WBGU, konstaterar att “an effective regime with international binding obligations on emission target […] seems to have been put on the back-burner”. 23

European Round Table of Industrialists: Energy and Climate Change: Developing a sustainable energy economy for Europe, tackling climate change and maintaining competitiveness, 2010.

Klimatpolitikens gordiska knut

WBGU föreslår därför tre steg för en internationell klimatpolitik med successivt höjda ambitioner: “1) Ambitious unilateral targets within a pledge and review system (low ambition level) 2) Pioneer coalitions for mandatory climate protection (medium ambition level) och 3) Comprehensive mandatory global climate protection regime (high ambition level)”. Andra talar om behovet av att skapa “constituency of powerful actors with a material interest in a low-carbon economy”. Global Utmaning har lanserat en liknande tanke, ”An International Climate Investment Community”. Om inte alla 27 medlemsländerna skulle kunna enas om att driva en mer kraftfull politik för energisäkerhet är det numera inom ramen för EU:s nya traktat möjligt för nio medlemsländer att införa en gemensam politik. Så t ex skulle de nordiska länderna, Benelux-länderna samt Tyskland, Frankrike och Storbritannien kunna organisera en gemensam Climate Investment Community för att ta ledningen i omställningen. Andra länder innanför och utanför EU kan sedan ansluta sig om och när de vill. En International Climate Investment Community där dessa länder deltar skulle vara tillräckligt bred och djup för att på allvar stimulera både investeringsnivå och teknisk utveckling för att därmed fasa ut befintlig fossil teknik och fasa in ny teknik snabbare än vad som annars skulle ske. Detta förslag bygger på erfarenheterna av hur EU byggdes upp – från början av sex länder, som sedan växte till nio, till 12, sedan 15 och nu 27. Enskilda länder ansluter sig i takt med att de ser fördelarna att delta och nackdelarna att stå utanför. Viktiga element i ett sådant samarbete är att fokus sätts på det som gör att koldioxidutsläppen kan minska, dvs. investeringar för en kraftfull omställning i energisystemet, understödd av långsiktig prisstrategi. För att ett sådant initiativ ska lyckas måste det tackla de problem som ligger bakom ett av klimatförhandlingarnas verkliga dilemman, motsättningarna mellan de branscher som får medvind och de som riskerar att bli utkonkurrerade av företag i andra länder med mindre ambitiös politik för energi- och klimatomställning, det som kallas ”carbon leakage”.

Vem ger politisk kraft till klimatförhandlingarna? Klimatfrågan kommer inte tillbaka på stats- och regeringschefernas dagordning - och dödläget kommer inte att brytas - med mindre än att det finns ett starkt politiskt tryck. På samma sätt som ”The Stern Review on the Economics of Climate Change” fick snabbt genomslag i den allmänna opinionen och ledde till politiska åtaganden av regeringar och företagsledningar, behövs det nu skapas nytt momentum. Det behövs ett initiativ som förmår att lösa upp klimatpolitikens ”gordiska knut”, dvs. bristen på klara besked från regeringarna om de långsiktiga villkoren för näringslivets investeringar och bristen på stöd från näringslivet för en politik som kan ge sådana besked. Nu är inte ens Nicolas Sterns glasklara ekonomiska analys tillräcklig. Nu krävs ett politiskt initiativ från ett antal regeringar, som är beredda att – vid sidan av FN-förhandlingarna - göra oljeberoendets finansiella, ekonomiska och miljömässiga risker till huvudfråga. Det behövs en uppbackning från de företag som ska genomföra de investeringar som kan bidra till minskat oljeberoende och ökad energi- och klimatsäkerhet. För att nå framgång behöver regeringarna – i avvaktan på ett framtida globalt avtal om utsläppsminskningar - anvisa en framkomlig väg för att hantera problemet med ”carbon leakage”, en väg som måste vara förenlig både med Europas handelspolitik och med väsentligt höjda ambitioner i klimatpolitiken.

Klimatpolitikens gordiska knut

Sammanfattning: Dagens energi- och klimatsituation är mer kritisk än vad man förväntade sig, när den nuvarande ordningen för FN:s klimatförhandlingar lades fast 2007 i den så kallade Bali Road Map. Kraftfulla åtgärder måste sättas in redan under detta decennium. Samtidigt har förhoppningarna grusats om en snabb överenskommelse om ett globalt bindande avtal om utsläppsbegränsningar. Flera länder av motsätter sig nämligen av politiska skäl ett sådant avtal. Så som det politiska läget är kommer det därför rimligen inte att bli något globalt bindande avtal på många år. En kraftsamling måste nu göras kring de frågor i klimatförhandlingarna, där det fortfarande finns förutsättningar för framsteg. Samtidigt måste en Plan B utvecklas för den fråga där förhandlingarna har kört fast, dvs. frågan om ett globalt, juridiskt bindande avtal om utsläppsbegränsningar, som ju också är förhandlingarnas huvudfråga. Alldeles oavsett när eller ens om en sådan nystart kommer till stånd i FN-förhandlingarna behövs nationella och internationella initiativ för att understödja en mer ambitiös nationell energi- och klimatpolitik. I den internationella debatten – utanför det officiella förhandlingsmaskineriet – finns en engagerad diskussion och konkreta förslag till hur det internationella klimatsamarbetet ska kunna tillföras nya idéer, nytt engagemang och ny politisk kraft. De tar sikte på att lösa det som är klimatförhandlingarnas ”gordiska knut”, dvs. det faktum att näringslivet inte får klara besked från regeringarna om villkoren för långsiktiga investeringar samtidigt som regeringarna inte får stöd från näringslivet för att driva igenom en sådan politik. Näringslivet är nämligen splittrat med en grupp av företag som får medvind genom energiomställningen och en annan grupp som riskerar att få en mycket kraftfull motvind och därmed – om inte särskilda åtgärder vidtas – kan tvingas genomgå en hårdhänt och politiskt sannolikt oacceptabel omstrukturering. I denna rapport har en del av dessa förslag presenterats och diskuterats under följande rubriker: – En bärande vision – Både ”här och nu” och långsiktighet – Starkare drivkrafter för energi- och klimatinvesteringar – En ny syn på energikostnaderna för moderniseringen av ekonomin – Utmaningen ”the green race” Klimatfrågan försvann efter Köpenhamn från stats- och regeringschefernas dagordning. Nu måste den åter lyfts till högsta politiska nivå. Men klimatfrågan kommer inte tillbaka på stats- och regeringschefernas dagordning med mindre än att det finns ett starkt politiskt tryck. Nu är inte ens Nicolas Sterns glasklara ekonomiska analys tillräcklig. Nu krävs ett politiskt initiativ från ett antal regeringar, som är beredda att – vid sidan av FN-förhandlingarna – göra oljeberoendets finansiella, ekonomiska och miljömässiga risker till huvudfråga. Det behövs också en uppbackning från de företag som ska genomföra de investeringar som kan bidra till minskat oljeberoende och ökad energi- och klimatsäkerhet. För att nå framgång behöver dessa regeringar – i avvaktan på ett framtida globalt avtal om utsläppsminskningar – anvisa en framkomlig och trovärdig väg för att hantera problemet med ”carbon leakage” för de mest utsatta branscherna. En väg som måste vara förenlig både med Europas handelspolitik och med väsentligt höjda ambitioner i klimatpolitiken.

Klimatpolitikens gordiska knut

Global Utmanings klimatråd Allan Larsson, ordförande - medlem i Jacques Delors Notre Europé samt ordförande i Lunds Universitet. Andreas Barkman - Head of Mitigation Group, European Environmental Agency. Lennart Båge - tidigare president för IFAD. Karin Bäckstrand - docent i statsvetenskap vid Lunds universitet. Jan Cedergren - ordförande i styrelsen för Adaptation Fund. Stefan Edman - biolog, tekn. hedersdoktor vid Chalmers. Birger Flygare - har arbetat med ledningsuppdrag på global nivå inom ett flertal industrisektorer. Karl Hallding - head of Stockholm Environment Institute’s China Cluster. Niclas Ihrén - civilingenjör med forskarexamen från KTH inom förnyelsebara energisystem. Håkan Jonsson - konsult med inriktning på EU-frågor. Inger Jägerhorn - civilekonom och journalist (numera senior frilans med inriktning på klimatfrågor). Anders Karlqvist - tidigare chef för Polarforskningssekretariatet. Bo Kjellén - forskare vid Stockholm Environment Institute, SEI och tidigare chefsförhandlare i miljödepartementet. Peter Kleen - handelspolitisk konsult och Senior Fellow vid European Centre of International Political Economy (ECIPE) i Bryssel. Staffan Laestadius - professor i industriell utveckling vid KTH. Lars-Erik Liljelund - VD för miljöstrategiska forskningsstiftelsen Mistra. Måns Lönnroth - styrelseledamot i IISD (International Institute for Sustainable Development, Canada) och VREF (Volvo Research and Educational Foundations). Richard Murray - doktor i ekonomi och konsult åt Mapsec (Managing the Public Sector). Mikael Nordlander – Vattenfall AB. Catharina Nystedt Ringborg - ledamot och rådgivare i ett antal internationellt verksamma kraft- och energibolag. Anders Wijkman - ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien samt vice ordförande i Romklubben och i styrelsen för Tällberg Foundation. Rutger Öijerholm – har mångårig erfarenhet av nationella och internationella miljöskyddsfrågor och var tidigare chefsjurist på länsstyrelsen i Stockholm.