Kina - medspelare eller motspelare i klimatkampen? - Karl Hallding (Swedish) by Global Utmaning

Kina

â&#x20AC;&#x201C; medspelare eller motspelare i klimatkampen? Karl Hallding Kina â&#x20AC;&#x201C; medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Global Utmaning är en oberoende tankesmedja och mötesplats. Vi sprider kunskap, påverkar policy och skapar dialog kring globaliseringens effekter.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen Utgiven av Global Utmaning Text: Karl Hallding Projektledare: Peter Kleen Form: Kia Larsson Lantz Stockholm, december 2008 Global Utmaning Sveavägen 66 111 34 Stockholm Tel 08-702 1027 info@globalutmaning.se www.globalutmaning.se

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Innehållsförteckning Förord

Om författaren

Författarens tack

1. Kritiska frågor – sammanfattande slutsatser

2. Kina som aktör i det internationella klimatarbetet

3. Klimatsäkerhet eller energisäkerhet?

4. Klimathotet

5. Utvecklingsbehovet

6. Samhällsstruktur och energianvändning

7. Kolutmaningen – vad har Kina för alternativ?

8. Det internationella klimatspelet

9. Slutreflektioner över det kinesiska politiska systemets företräden och begränsningar

Lästips

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Kina â&#x20AC;&#x201C; medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Förord Klimatfrågan har seglat högst upp på den globala agendan vid en tid då Kina står inför oerhörda utmaningar. Fattigdomen är utbredd, inkomstklyftorna ökar och utvecklingsbehovet är enormt. För att kunna fortsätta utvecklas måste Kina säkra sin energiförsörjning. Idag kommer över 2/3 av landets energi från kol, och industrin är mycket energiintensiv. Det bidrar till att Kina jämte USA sedan 2007 är världens största utsläppare av växthusgaser. Parallellt har kinesiska forskare också visat att Kina tillhör världens mest utsatta länder när det gäller klimatförändringar. Kina har alltså allt att vinna och inget att förlora på att ta krafttag mot klimatförändringarna. Denna skrift av Karl Hallding sätter in Kinas ansträngningar att både öka sin energisäkerhet och samtidigt ta ett ökande globalt ansvar för klimatfrågan i ett större politiskt sammanhang av ekonomisk utveckling, internationella relationer och det globala klimatspelet. Rapporten ingår i en serie skrifter som Global Utmaning publicerar inför klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Som oberoende tankesmedja vill vi bidra till ökad kunskap och diskussion i vad vi anser är vår tids mest angelägna fråga.

Carl von Essen

Peter Kleen

Chef

Projektledare

Om författaren Karl Hallding leder Kinaprogrammet vid Stockholm Environment Institute och har 20 års erfarenhet av internationellt samarbete med Kina inom miljö och hållbar utveckling. Han har skrivit flera rapporter om Kina på uppdrag av FN och OECD och samarbetar med ledande kinesiska ekonomer om hur den ekonomiska reformpolitiken kan gagna Kinas klimatarbete. Karl är Östasienvetare från Stockholms Universitet och har även en ingenjörsbakgrund. Han kom till SEI år 2000 efter två år som miljörådgivare vid svenska ambassaden i Peking. 1990 till 1998 ansvarade han för Kinasamarbetet vid IVL – Det Svenska Miljöinstitutet. 1986 till 1989 tillbringade Karl i Kina som student och journalist och avslutade 1990 sin examensuppsats om vattenresurspolicy i Kina.

Författarens tack Denna skrift bygger på kunskap som jag och mina kollegor på Stockholm Environment Institute (SEI) byggt upp inom ramen för en studie om Kinas energi- och klimatpolitik som bekostats av statsrådsberedningens kommission för hållbar utveckling och SEI. Ett stort tack därför till båda institutionerna som gjort det möjligt att sätta sig in i vidden av Kinas klimatutmaningar. Inom ramen för den studien har vi genomfört ett 40-tal intervjuer med ledande beslutsfattare, tjänstemän och forskare från Kina, från internationella organisationer och från olika länder utanför Kina. Dessa intervjuer, som vi på grund av deras informella karaktär hanterar anonymt, har bidragit med insikt om att man måste hitta lösningar på det globala klimatproblemet inom ramen för olika länders nationella prioriteringar. Intervjuerna har också vidgat våra vyer när det gäller Kinas olika roller och handlingsalternativ i en tid av mycket snabba förändringar. Ett stort tack till min kollega Guoyi Han utan vars nära samarbete jag aldrig hade lyckats reda ut alla de frågeställningar som den här skriften bygger på. De åsikter och slutsatser som denna skrift är full av är dock helt och hållet mina egna.

Karl Hallding

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Tät trafik i Peking.

Foto: Karl Hallding

1. Kritiska frågor – sammanfattande slutsatser Klimatfrågan och den globala ekonomiska krisen dominerar agendan när världens ledare möts i olika konstellationer. Kina har kommit att spela en allt större roll i båda fallen. Kinas ekonomiska tillväxt och industriella expansion har resulterat i att landet på kort tid jämte USA seglat upp som världens största utsläppare av koldioxid. Ökande exportinkomster har samtidigt lett till att Kina har skapat ett enormt handelsöverskott och den kinesiska ekonomin är väl rustad att gå in i den annalkande globala recessionen. I de internationella förhandlingarna om ett nytt avtal för att minska koldioxidutsläppen som inleddes på Bali

2007 har alltmer högljudda röster höjts för att Kina i och med sina stora utsläpp måste ta på sig en mer aktiv och ansvarstagande roll i det internationella klimatarbetet. Kinas aktiva medverkan är helt enkelt avgörande för våra möjligheter att avvärja en klimatkatastrof. I vågskvalpet efter den finansiella kraschen framkommer nu också hur beroende den globala ekonomin har blivit av Kinas ekonomiska tillväxt och Kinas betydande utlandsreserv har kommit att ses som en möjlig källa för världen att återhämta sig. Det är uppenbart att världen har blivit mer beroende av Kina men också att det inte finns några lösningar på vare sig klimat eller

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

ekonomiska problem om vi inte kan hitta konstruktiva samarbetsformer med Kina. Har Kina någon klimatpolitik? Olympiska spel, spegelklädda skyskrapor och en växande bilburen medelklass till trots är Kina fortfarande ett lägre medelinkomstland med enorma utvecklingsrelaterade utmaningar. Klimatfrågan måste därför ses i relation till en lång rad mycket svåra sociala, utvecklingsekonomiska och miljömässiga utmaningar som den kinesiska ledningen står inför. Icke desto mindre har klimatfrågan kommit att spela en ökande roll i den kinesiska politiken de senaste åren. Kinas klimatarbete är egentligen en positiv sidoeffekt av den kinesiska ledningens ökande oro över den alltmer ansträngda energisituationen. Energiförsörjningen är central för fortsatt reform och utveckling, och på så vis också en förutsättning för kommunistpartiets maktinnehav. I och med att klimatfrågan snabbt kommit att bli en global ödesfråga har politiska målsättningar och instrument som ursprungligen utvecklats för att få ner den höga energiintensiteten infogats under ett omfattande klimatprogram som lanserades sommaren 2007. Grunden i den kinesiska energi- och klimatpolitiken är att minska energiintensiteten med 20 procent från 2005 till 2010. Detta är ett djärvt mål som förutsätter ett skifte från en trend under 2000-talets första hälft av ökande energiintensitet. Andra viktiga komponenter i klimatprogrammet är att öka andelen förnybar energi från sex procent 2006 till tio 2010 och 15 procent 2020. Kina är idag jämte Tyskland värden största investerare i förnybar energi och tillväxten inom framförallt vindenergi är rasande snabb. Ödesfrågan är hur väl man lyckas infria målet om 20-procenting minskning av energiintensiteten. Detta kommer att vara avgörande för Kinas självförtroende när det gäller den framtida energi- och klimatpolitiken och spelar stor roll för utsikterna att Kina tar på sig internationella klimatåtaganden. Varför gör inte Kina mer? Kina tycker inte att man får det erkännande man förtjänar för sin ambitiösa energi- och klimatpolitik. Från ett internationellt perspektiv däremot överskuggas intresset för Kinas klimatarbete av de mycket snabba utsläppsökningarna. Samtidigt har det internationella samfundet all rätt att kräva mer av Kina i takt med att landet blir allt rikare och dessutom står för en allt större del av de totala utsläppen. Det finns tre grundläggande problemställningar som både förklarar de höga

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

utsläppen och de utmaningar som Kinas klimatpolitik står inför. • Sedan slutet av 1990-talet har Kina kommit in i en utvecklingsfas av intensiv urbanisering och industriell utveckling. Med ökande välstånd och västerländska förebilder förändras konsumtionsmönstren mot det moderna samhällets förkärlek för materiell konsumtion och en slit-och-släng-mentalitet som på grund av fattigdom och värderingar inte fanns i det traditionella kinesiska samhället. Inget annat land har lyckats gå igenom denna utvecklingsfas utan kraftigt ökande energiintensitet. Det finns ingen förebild, inga färdiga lösningar för hur man ska göra, bara vår önskan och våra krav att Kina ska klara av det. • Med 200 miljoner kineser som lever i absolut misär under en dollar per dag och bortåt halva Kinas befolkning under eller omkring ett par dollar per dag finns ett ofantligt och legitimt utvecklingsbehov. Utveckling kräver tillväxt och tillväxt kräver energi. Social stabilitet genom fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling är de överskuggande prioriteringarna för den kinesiska ledningen och kinesiska ekonomer har länge ansett att en tillväxt under sju procent skulle äventyra stabiliteten. Möjligheterna för Kina att göra mer för att minska klimatutsläppen är större inom områden där tillväxt och klimathänsyn går hand i hand. • Kinas kolberoende har låst in den kinesiska utvecklingen i en energistruktur som det är svårt att komma ur. God tillgång på billigt kol och kolkraft som ett snabbt, enkelt och billigt sätt att få ut mer el på nätet har gjort det extremt svårt för ett land med begränsad ekonomisk och kunskapsmässig kapacitet att välja andra energislag, framför allt i ett läge under den senaste tioårsperioden då efterfrågan på energi har ökat med långt över tvåsiffriga procenttal per år. En viktig anledning till politiken sedan mitten på 2000-talet att minska energiintensiteten är att Kina av olika anledningar börjar nå produktionstaket för kolutvinning. Enda vägen framåt är via energieffektivisering och alternativa energikällor. När kommer Kinas utsläpp att börja minska? Kinas totala koldioxidutsläpp skulle behöva börja minska mellan 2020 och 2030 för att det ska vara möjligt att hålla den globala medeltemperaturökningen under två grader. Men alla prognoser och scenarier över Kinas framtida utsläpp pekar uppåt och det finns ingen egent-

RUSSIA

KAZAKHSTAN

MONGOLIA

KYRGYZ REPUBLIC

GPW [v3]

China : Population Density, 2000

Kina • 10 miljoner km² (~ USA)

RUSSIA

• ExtremAL variation i klimat och BHUTAN topografi

KAZAKHSTAN

• INDIA Hälften av Kinas 1,3 miljarder invånare bor på 1/10 av ytan (sydöstra delen)

MONGOLIA

KYRGYZ REPUBLIC

VIETNAM

MYANMAR

DPR OF KOREA

• Kinas beboeliga delar har 0 200km extremt befolkningstryck med mycket knappa resurser

LAO, PEOPLE'S DEM. REP. OF

Gridded Population of the World

2 2 Personer perkm km Persons per

0 1-4 5 - 24 NE

25 - 249

PA L

250 - 999

BHUTAN

1,000 + TAIW AN

INDIA

MYANMAR

200km

VIETNAM LAO, PEOPLE'S DEM. REP. OF

©2005. The Trustees of Columbia University in the City of New York. Source: Center for International Earth Science Information Network (CIESIN), Columbia University; and Centro Internacional de Agricultura Tropical (CIAT), Gridded Population of the World (GPW), Version 3. Palisades NY: CIESIN, Columbia University.

Gridded Population of the World 2

Persons per km

0 för när och hur Kinas utsläpp kan börja minska. • Den kinesiska ledningen har fått ökande insikter om lig plan 1-4 att klimatförändringarna kommer att drabba Kina Prognoser för de närmaste årens utveckling innebär att - 24 hårt. Man är framför allt oroad över inverkan på den Kinas 5utsläpp skulle kunna vara upp emot dubbelt så Copyright 2005. The Trustees of Columbia University in the City of New York. 25 - 249USA:s 2012 vilket skulle innebära ekonomiska och sociala stabiliteten och hur klimathöga som per capitaSource: Center for International Earth Science Information Network (CIESIN), Columbia University; and Centro Internacional de Agricultura Tropical (CIAT), 250 - 999 Gridded Population of the World (GPW), Version 3. Palisades, NY: CIESIN, förändringarna kan komma att samspela med andra utsläpp i nivå med Västeuropa. Columbia University. Available at: http://sedac.ciesin.columbia.edu/gpw. 1,000 + NOTE: National boundaries are derived from the population grids and thus utvecklingsoch miljöproblem. may appear coarse. Kinas ökningstakt kan komma att minska om det visar sig att den explosionsartade tillväxten inom tung • Kinesiska företag i energibranschen har redan sett möjligheterna, och den kinesiska ledningen och industri mattas av, vilket det finns vissa indikationer på. finansiella aktörer håller på att få upp ögonen för Likaså är det omigen avgörande hur väl man lyckas inatt Kina har betydande potential att bli marknadslefria målsättningen att minska energiintensiteten. dande inom koldioxidsnål och klimatsmart teknik. Detta skulle kunna påskynda en omställning av KiKina har allt att vinna och inget att förlora på en mer nas energisystem mot väsentligt minskad intensitet aktiv roll i det internationella klimatarbetet av koldioxidutsläpp. Det innebär också utsikter för De senaste åren pågår en intensiv debatt bland politiska en omställning av kinesisk tillverkningsindustri och intellektuella kretsar i Kina om en ny utvecklingsmot mer teknik- och innovationsdriven tillväxt med väg som skulle kunna säkerställa en tillräcklig tillväxt högre värdeinnehåll. för att nå de sociala utvecklingsmålen samtidigt som man förmår minska energi- och föroreningsintensite- • Den kinesiska ledningen betraktar klimatproblemet ten drastiskt. Detta tillsammans med ökande internai ökande grad som en geopolitisk fråga, där ambitiotionellt tryck på Kina att spela en aktiv roll i klimatnen att framstå som en ansvarstagande global aktör förhandlingarna har lett till att Kina mycket väl kan spelar en allt större roll för Kinas handlingsalternakomma att spela en viktigare roll i det globala klimatartiv i de internationella klimatförhandlingarna. I och betet än vad vi trodde för bara något år sedan. Det finns med Kinas ökande dominans som global utsläppare tre huvudsakliga argument för detta: kan man inte längre hävda att klimatförändring-

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

NOTE: National bounda may appear coarse.

arna huvudsakligen är den rika världens ansvar. I stället kan en mer aktiv roll där Kina medverkar till att bryta det rådande dödläget skapa internationell goodwill och öka Kinas möjligheter att förhandla till sig så stora fördelar som möjligt. Hur kan Kina agera i det internationella klimatarbetet? Det finns ett antal grundläggande förutsättningar och förhandlingspositioner som ramar in Kinas tänkbara agerande i klimatförhandlingarna. Först och främst vill Kina ha ett avtal för perioden efter 2012 och man vet att ett sådant avtal inte är möjligt utan Kinas medverkan. Kina vill dock inte ses som ett hinder för att nå ett avtal. Förutsättningen för att Kina med tillförsikt ska kunna ge sig in i diskussioner om att begränsa sina utsläpp är att man lyckas i sin ambition att minska energiintensiteten med 20 procent mellan 2005 och 2010. Ju bättre utsikter att nå målet, desto större handlingsfrihet för den kinesiska ledningen. Det råder en tvehågsenhet och skepsis i Kina om övriga aktörers – främst EU:s och USA:s – intentioner och förmåga att reducera sina egna utsläpp. För att Kina ska kunna överväga bindande åtaganden krävs att förutom EU även USA och Japan öppnar upp för åtaganden om 25 till 40 procent till 2020 och 80 till 90 procent till 2050, och att man kan visa en tydlig ambition och resultat i riktning mot dessa åtaganden. Kinas formella position är att den rika världen förutom kraftfulla utsläppsminskningar även måste åta sig att bidra med klimatvänlig energiteknik och i storleksordningen en halv till en procent av sin bruttonationalprodukt för finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländer. Kina vet att man förr eller senare måste ta på sig bindande åtaganden att begränsa sina utsläpp, men man vill skjuta detta så långt på framtiden som möjligt. Istället vill man för perioden efter 2012 hitta en lösning där man kan dra fördel av en mekanism för att rika länder ska kunna finansiera klimatåtgärder i utvecklingsländer och tillgodoräkna sig dessa i sina nationella åtaganden. Under det nuvarande Kyotoprotokollets Clean Development Mechanism (CDM) har Kina varit det utvecklingsland som har tagit emot i särklass mest finansiering. Hur bör Sverige, EU och världssamfundet agera gentemot Kina i klimatfrågan? Förtroende för varandras goda intentioner och förståelse för varandras utgångspunkter, positioner och över-

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

väganden är grundläggande förutsättningar för att nå avtal där alla parter känner sig som vinnare. Detta saknas dock i de pågående klimatsamtalen med Kina. Det finns en grundläggande misstänksamhet från Kina mot både den industrialiserade världens intentioner och kapacitet att leva upp till de avtal och utfästelser som gjorts inom ramen för det internationella samarbetet, och mot dess villighet att ta på sig ansvaret för historiska utsläpp. Från det internationella samfundet finns en djupgående skepsis – framför allt från USA – om Kinas ärliga uppsåt att leva upp till vad man lovar och en stark oro att man ändå inte kan lita på de siffror som Kina presenterar. Det är därför av avgörande betydelse för aktörer från EU och det övriga världssamfundet att fördjupa sin förståelse för Kinas utgångspunkter och agerande, dels för att skilja retorik och förhandlingstaktik från grundläggande begränsningar, dels för att kunna föra en mer nyanserad diskussion med Kina. För att skapa förtroende i dialogen med Kina måste man ge Kina erkännanden inom följande områden: Kina har redan gjort mycket för att börja komma tillrätta med sina klimatproblem. Man är samtidigt medveten om att man måste göra mer. Kina har rätt till utveckling. Under det kommande decenniet måste vi därför respektera att klimatarbetet i Kina betraktas som en integrerad del av hållbar utveckling. Detta innebär en rätt till ökade utsläpp för utvecklingsändamål där fokus måste ligga på att utvecklingen ska vara så klimatvänlig som möjlig. Kina vill bli erkänt som en jämbördig samarbetspartner. Kinesiskt deltagande på lika villkor i forskning, utveckling och etablering av nya klimatvänliga tekniker är viktigare är tekniköverföring och finansiering i dess traditionella bemärkelse. Ett förhållningssätt som respekterar Kinas klimatansträngningar och utvecklingsbehov innebär inte att man från internationell sida ska lägga sig platt för Kina. Det viktigaste är att vi skapar en grund för samarbete med Kina – annars kommer vi inte att kunna lösa klimatproblemet. Samtidigt gäller det att skjuta in sig på att lösa upp sådana fundamentala problemställningar som hindrar möjligheten att skapa globala drivkrafter för minskade utsläpp. En nyckelfråga är i vilken mån Kina kommer att tillåta en oberoende verifiering för att öka säkerheten i och förtroendet för utsläppsdata. Att alla parter är överens om en sådan verifieringsprocess är en grundläggande förutsättning för att gå vidare med bindande

utsläppsbegränsningar och global utsläppshandel efter 2020. För Sveriges del finns två viktiga frågor om man vill göra allvar av sina ambitioner att driva på det internationella klimatarbetet:

•

Som ordförande i EU under det andra halvåret 2009 måste Sverige stärka sin kapacitet att föra konstruktiva samtal som inbegriper Kina. Detta gäller framför allt ambassaden i Peking, men också EU-representationen i Bryssel och Regeringskansliet.

• Närings- och handelspolitiskt måste vi också förstå att framtiden inte ligger i att sälja svensk miljöteknik på den kinesiska marknaden. Det är genom samarbete med kinesiska företag och kinesiskt kapital som möjligheterna finns, och dessa möjligheter begränsar sig inte till den kinesiska marknaden.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

2. Kina som aktör i det internationella klimatarbetet Frågan om klimatsäkerhet har seglat högst upp på den globala agendan vid en tid då Kina står inför oerhörda utmaningar. Behovet av sociala reformer är överhängande för att motverka en ökande social oro och kunna erbjuda den bortåt halva del av befolkningen som lever under eller omkring två dollar per dag rättmätiga utvecklingsmöjligheter. Miljö- och resursproblemet har nått en nivå där den både begränsar förutsättningarna för en hållbar tillväxt och samtidigt spär på de sociala motsättningarna. Föroreningar skördar årligen miljontals människors förtidiga död och har inom loppet av

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

det senaste decenniet lett till en 50-procentig ökning av missbildningar hos nyfödda. Kinas kolberoende och den lika dramatiska som oväntade ökningen av energianvändningen sedan 2000-talets början har skapat både internationell uppmärksamhet och oro bland kinesiska ledare. Inrikespolitiskt är det kopplingen till de mest högprioriterade frågorna – inkomstfördelningen, stabiliteten och den pågående miljökatastrofen – som gör att energifrågan, och via den även klimatfrågan, har hamnat högst upp på Kinas politiska dagordning. Det pågår

därför en intensiv debatt inom ledarskiktet om hur den ekonomiska utvecklingsmodellen skulle kunna förändras mot sociala reformer, miljövård och ökande resurseffektivitet – dock utan att kompromissa med den tillväxt som krävs för att skapa ekonomiskt utrymme för de genomgripande reformer som krävs. Utrikespolitiskt var klimatbegreppet så sent som för något år sedan en känslig diplomatisk fråga begränsad till vetenskapliga kretsar och den kinesiska förhandlingsdelegationen. Kinas inställning har sedan över ett decennium varit reaktiv och föga konstruktiv. Men under de senaste ett och ett halvt åren har klimatproblemet börjat diskuteras öppet samtidigt som mycket pekar på att Kina söker en konstruktiv dialog. Objektivt och rationellt sett har Kina allt att vinna och nästan inget att förlora på att vara en aktiv medspelare i klimatkampen. Omställningen mot en fossilfri ekonomisk utveckling kan hjälpa Kina ut ur den pågående miljökatastrof som landet sedan ett par decennier befinner sig i, samtidigt som det skapar förutsättningar för en balanserad ekonomisk och social utveckling. Medverkan i en global överenskommelse kan ge Kina tillgång till teknik och kapital, och öppna möjligheter att exportera klimatsmart teknik.

Följderna av att Kina skulle stå utanför vore däremot ödesdigra. Det skulle signalera att Kina inte tar klimatfrågan på allvar, med klimatpolitiska konsekvenser både globalt och inrikespolitiskt och med en väsentligt sämre prognos att komma tillrätta med klimatproblemet. Men utan Kina som en aktiv medspelare i det internationella klimatarbetet minskar också potentialen för global tillväxt genom koldioxidsnål utveckling. Framför allt om det skulle bli verklighet av krav på gränsskattejusteringar eller motsvarande mot import från länder som står utanför ett globalt klimatavtal, eller om Kinas snabbt växande industri för koldioxidsnål energiteknik och klimatsmarta produkter hindras att exportera till stora marknader i OECD-länderna. Kinas möjligheter och vilja att minska ökningstakten i sina utsläpp för att inom det närmaste decenniet börja minska utsläppen är avgörande för ett framgångsrikt globalt arbete att minska växthuseffekten. Därför är det av yttersta vikt att det internationella samfundet ökar sin förståelse för den roll som klimat- och energifrågan spelar i såväl Kinas ekonomiska och politiska utveckling som dess framväxt som ett globalt ekonomiskt, politiskt och kulturellt centrum. Denna skrift diskuterar Kinas ambitioner och förutsättningar att aktivt medverka till det globala klimatar-

Kinas, USA:s och EU15:s koldioxidutsläpp 1985 till 2012 3500 3000

MMTCE

2500 2000 1500 1000 500 2012 1985

1990

1995

2000 År

2005

2010

2015

Kina – verkliga utsläpp och prognos från Auffhammer & Carson, 2008, Forecasting the path of China’s CO2 Emissions Using Province level information Kina – trend 2010 – 2012, författarens egen bedömning baserat på Auffhammer & Carson USA – verkliga utsläpp baserat på data från Nederländernas Environment Assessment Agency USA – prognos till 2012 baserat på data US EIA EU15 – verkliga utsläpp baserat på data från Nederländernas Environment Assessment Agency EU15 – prognos till 2012 baserat på data från European Enviroinmental Agency Report 9/2006

Kinas koldioxidutsläpp beräknas öka dramatiskt de närmaste åren. Källor: EEA, US EIA, Aufhammer & Carson, Netherlands Environment Assessment Agency.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

betet. Genom att sätta in klimatfrågan i några centrala sammanhang – utvecklingsbehovet, samhällsstruktur och energianvändning, kolutmaningen, det globala klimatspelet, och det politiska systemet – kommer skriften att granska argument för och emot ett mer aktivt och konstruktivt kinesiskt agerande i klimatarbetet. Medspelare eller motspelare Nyckeln till ett konstruktivt klimatsamarbete med Kina är att vi förstår hur Kina ser på klimatfrågan och de avvägningar som klimathänsyn innebär för det kinesiska samhället både i ett kort och långt perspektiv. Om vi inte förmår förstå de grundläggande förutsättningarna, vilka drivkrafter som påverkar Kinas hållning eller de ytterst svåra avvägningar som den kinesiska ledningen tvingas göra, ska vi heller inte förvänta oss en genuin dialog med Kina. Frågan om att vi måste ”få med” eller ”engagera” Kina (och andra stora snabbväxande utvecklingsländer) har blivit alltmer central bland den industrialiserade världens förhandlare – framför allt de från EU-länderna. Men det sätt på vilket frågan är ställd avslöjar djupet av okunnigheten om Kinas roll och position i förhandlingarna. Samtidigt markerar det en uppseendeväckande brist på självinsikt om vilken roll som de rika länderna måste spela som föregångare för att en positiv dialog ska komma till stånd. Till att börja med är Kina redan i allra högsta grad med i förhandlingarna och spelade en positivt aktiv roll under klimatmötet på Bali i december 2007 – avsevärt mer konstruktiv än exempelvis USA. Vad gäller engagemanget saknas heller inte längre vare sig saklig expertis eller utvecklad diplomati – förhandlingskapacitet och engagemang var måhända en flaskhals när klimatsamtalen drog igång för 20 år sedan. Christian Azar ställer i sin bok Makten över klimatet den retoriska frågan hur vi skulle ställa oss till att kinesiska regeringsföreträdare krävde att vi i grunden ställde om vårt energisystem. Hur förhandlingsvilliga skulle vi vara om det kom krav på att vi i ett nafs skulle stänga all svensk kärnkraft – en energiform som ju faktiskt innebär avsevärda globala risker? Problemet med detta förhållningssätt är att det å ena sidan visar på en bristande respekt för och erkännande av Kina som en sofistikerad förhandlingspart, vilket i sig är ett uselt utgångsläge för lyckade förhandlingar. Å andra sidan missar man de frågor och problemställningar som verkligen skulle kunna betyda något för att etablera ett klimatsamarbete där alla parter är vinnare. Nannan Lundin beskriver i en nyligen utkommen rap-

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

port från Institutet för Tillväxtpolitiska Studier (ITPS) Kinas klimatpolitik – överblick, hjärtefrågor och internationellt samarbete hur den rika världens fokusering på att få med Kina på kvantitativa åtaganden, och Kinas betoning av sin rätt till fortsatt utveckling innan man kan tänka sig bindande utsläppsbegränsningar, riskerar att leda till låsta positioner. Det är istället frågor om hur tillväxt och utveckling faktiskt inte behöver stå i konflikt med klimathänsyn som borde genomsyra diskussionerna med Kina. Vår bild av Kina Hur ser vår bild av Kina ut? Via tidningar, radio och TV ser man oftast spegelklädda skyskrapor som skjuter i höjden och medelklassmänniskor som intervjuas om familjens inköp av en andra bil eller att priset på kött gått upp. I något enstaka fall kanske man zappar in på ett nyhetsinslag eller något program från Utbildningsradion där fattiga bönder kämpar för sin överlevnad på osannolikt torra jordlotter. Det absoluta flertalet västerlänningar som reser till Kina i jobbet eller på turistresor ser bara en bild av det väldiga landet – ganska välmående men med tydliga spår av den rasande ekonomiska tillväxttakten i termer av ständiga byggarbetsplatser och dålig luftkvalitet. Kina är enormt och rymmer nära nog oändliga skillnader, inte bara mellan kuststädernas relativa rikedom och den fortfarande mycket större landsbygdsbefolkningens armod. I januari är det 20 plusgrader i södra Kina samtidigt som det är 20 minus i norr. Kinas sydkust får ett par meter regn per år medan det kan gå ett par år utan något regn alls i de inre nordvästra delarna. Kinas enorma storlek gör det nära nog omöjligt att skapa sig en helhetsbild. Över 1.3 miljarder människor – vad innebär det? De väldiga dimensionerna gör att varje försök att beskriva Kina måste skilja mellan totalsiffror, situationen utslagen per person, medelvärden för landet, men också förmå att ta in de enorma skillnaderna mellan olika landsdelar eller sociala grupper i samhället. Några grundläggande ekonomiska data från 2007 tjänar bra som exempel. Kinas bruttonationalprodukt är omkring 3 500 miljarder dollar vilket gör Kina till världens tredje största ekonomi efter USA och Japan. En ekonomisk stormakt alltså. Men per person blir det mer blygsamma 2 500 dollar, ett lägre medelinkomstland vilket inte ens kvalificerar Kina bland världens 100 rikaste länder. Men i och med de enorma dimensionerna och den i internationell jämförelse mycket ojämna inkomstfördelningen finns det både extrem rikedom och utbredd fattigdom. Kina har över 100 dollarmiljardärer

– bara USA har fler – och en växande kinesisk medelklass om ett par hundra miljoner människor. Samtidigt är den genomsnittliga disponibla inkomsten bland de nästan 750 miljoner som lever på landsbygden endast fyra tusen kronor per år. Den drygt halva miljarden stadsbor tjänar mer än tre gånger så mycket, eller omkring 14 000 kronor per år. Kina är alltså en ekonomisk stormakt totalt sett och har på grund av sin snabba tillväxt betydande ekonomisk styrka. Men utslaget på varje kines är landet fortfarande relativt fattigt. Den ekonomiska styrkan ser och hör man mer och mer om i media och har till stor del att göra med Kinas valutareserv som uppgår till svindlande 1 700 miljarder dollar. Detta är alltså pengar som ackumulerats i det kinesiska finansiella systemet som resultat av den snabba exportledda tillväxten. En betydande del av dessa pengar har lånats ut till USA och andra rika västekonomier genom placeringar i statsskuldsväxlar, vilket paradoxalt nog innebär att Kina har blivit en viktig intressent i det utsatta ekonomiska läge som USA och andra länder har hamnat i. Utslaget på varje kines blir det dock bara omkring tio tusen kronor och skulle inte räcka långt för att utjämna inkomstklyftorna. Istället gör den väldiga valutareserven det möjligt för kinesiska företag och institutioner att köpa in sig i internationella företag och representerar därför en bild av ett allt mer synligt och aktivt globalt ekonomiskt intresse som vi med all sannolikhet kommer att se mer av i framtiden. Det begynnande välståndet är dessutom väldigt ojämnt fördelat. Enligt Världsbanken har inget annat land uppvisat en såpass snabb ökning av klyftorna i samhället som Kina under 1990- och början av 2000-talet, vilket har lett till kraftigt ökande social oro, med inte mindre än 86 000 upplopp officiellt registrerade under 2006. Den bild av Kina som vi är vana att se i media stämmer bara för en liten lyckligt lottad grupp i de största städerna i östra Kina, där i storleksordningen fem procent av befolkningen lever under OECD-liknande förhållanden. Ungefär en fjärdedel lever drägliga liv på en högre medelinkomstlandsstandard – företrädesvis i östra Kina – medan ytterligare en fjärdedel lever på en nivå som motsvarar ett lägre medelinkomstland. Det är i den här gruppen som de flesta av landets i runda tal 150 miljoner interna migranter ingår – Kinas trasproletariat. Resten, ungefär halva Kinas befolkning, lever på landbygden och i landets inre och västra delar under förhållanden som är jämförbara med världens absolut fattigaste länder. 200 miljoner människor lever under en dollar per dag.

Några generella slutsatser kan man i alla fall dra med tanke på koldioxidutsläpp och vem som ska bidra till klimatkampen. En överväldigande del av den kinesiska befolkningen lever på en nivå där de släpper ut försvinnande små mängder växthusgaser och tjänar så pass lite att de inte har någon som helst kapacitet att vara med och betala för globala klimatåtgärder. Det stora överskottet i valutareserven gör det dock möjligt för kinesiskt kapital att spela en mycket viktig roll som finansiär av investeringar i klimatvänlig teknik. Sternrapporten uppskattar den merkostnad som investeringar i klimatvänlig teknik skulle innebära för utvecklingsländerna till mellan 20 och 30 miljarder dollar per år. Det kinesiska överskottet i valutareserven skulle i så fall motsvara ett halvt sekel av merkostnader för samtliga utvecklingsländer. Finansiering har med andra ord kommit att bli ett mindre problem för Kina idag än vad det var för bara tio år sedan. Förutom det faktum att Kina genom sin storlek är i det närmaste omöjligt att greppa med tanken, gör språkbarriären och Kinas isolering intill modern tid att källorna till information om Kina är begränsade. Fortfarande är det bara en bråkdel av befolkningen som kan engelska nog för att tillgodogöra sig internationella nyheter och antalet ickekineser som pratar kinesiska är försvinnande litet. Det är bara 30 år sedan Kina var ett land inneslutet i och uppslukat av sin egen dramatik, med några få undantag helt otillgängligt för utlänningar. Kontaktytorna mot Kina är ännu begränsade och våra bilder fragmentariska. Vad som finns utanför dessa bilder vet vi egentligen väldigt lite om. Och just därför har vi så mycket uppfattningar. Den västerländska Kinabilden tenderar att ha mer att göra med återspeglingar av våra egna förhoppningar och illusioner om Kina, snarare än verklighetens Kina. Som Ingmar Karlsson argumenterade i en fortfarande mycket aktuell understreckare i Svenska Dagbladet från 1989 är detta egentligen inget nytt. Alltsedan Marco Polos Kinaresa på 1200-talet har pendeln svängt mellan perioder av Kinadyrkan och Kinaskräck, där förment kinesiska egenskaper använts som argumentation i politiska diskussioner som egentligen inte har med Kina att göra. Behovet att se egna förhoppningar förverkligade i det mytiska Kina har också gång efter annan fått engagerade västerländska debattörer att svälja utopiska kinesiska målsättningar utan att fundera över landets reella förutsättningar att nå dit, och att blanda ihop politisk retorik med verklighetens begränsningar. Det senaste året har visat på en enorm spännvidd i bilden av Kina som antingen hot mot eller frälsare för

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

det globala klimatet. Kina målas upp än som världens i särklass största klimatbov, än som landet som har satt upp de mest ambitiösa målsättningarna och som miljöteknikmässigt håller på att springa om OECD-länderna. Vilken bild är riktig? Faktum är att båda dessa bilder i sig innehåller sanningar om Kina. Därför är det hög tid att vi förmår se verkligheten bakom skräckvisionen av Kinas ökande utsläpp eller drömmen om Kina som klimatfrälsare. Vi måste helt enkelt förstå mer om vilka drivkrafter som styr Kinas klimatarbete för att ha en möjlighet att förhandla fram avtal som gynnar både Kina och oss.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

3. Klimatsäkerhet eller energisäkerhet? Efter tre decennier av nära tioprocentig årlig tillväxt har Kina nått ett vägskäl i sin ambition att utvecklas till ett harmoniskt och globalt ansvarstagande samhälle och man står inför enorma utmaningar. Frågan om klimat- och energisäkerhet står i centrum för dessa utmaningar. Hur ser förutsättningarna ut för Kina att vara en medspelare i det globala klimatarbetet samtidigt som energisäkerheten är grundläggande för landets utvecklingsmöjligheter? Fundamentala utmaningar Kina står inför tre djupt rotade utvecklingsproblem. Det

första gäller ett ökande befolkningstryck på redan ytterligt knappa resurser. Till ytan är Kina ungefär lika stort som USA, men befolkningen är mer än fyra gånger så stor. Långt över 50 procent av Kinas yta är dessutom bergigt och oländigt och kan bara föda små befolkningar, så i verkligheten klämmer hälften av Kinas bortåt 1.4 miljarder människor ihop sig på en tiondel av landytan. Men Kina är inte bara fattigt på beboelig och brukbar markyta – detta gäller i stort sett alla naturtillgångar. Samtidigt ökar befolkningen fortfarande. Fram till mitten på 2000-talet är osäkerheten i befolkningsprognoserna plus minus ett par hundra miljoner människor – mer

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

än hela den amerikanska befolkningen ligger i vågskålen fram till 2050. Det ökande befolkningstrycket på redan oerhört knappa och ojämnt fördelade resurser är avgörande för Kinas framtida energianvändning och klimatutsläpp. Det andra problemet gäller den ekonomiska utvecklingen. Kinas reformpolitik har varit enormt framgångsrik i att skapa tillväxt och social utveckling för stora delar av den kinesiska befolkningen. Men tillväxten har kommit till priset av en snabbt ökande och våldsamt ineffektiv resursanvändning samt omfattande förstörelse av miljö och ekosystem. Kinas ekologiska fotavtryck växer snabbt, manifesterat i landets hastiga uppgång som världens största utsläppare av växthusgaser. Kina står idag för en dryg femtedel av de globala koldioxidutsläppen – ungefär lika mycket som USA – men Kina är det land i världen där ökningstakten i utsläppen är som allra störst. Sedan 1990 står Kina ensamt för hälften av den globala ökningen av koldioxidutsläpp. Det tredje problemet är en olycksalig kombination av socialistiskt arv och kapitalistisk entusiasm. Priset på många fundamentala varor som vatten, el eller bensin är fortfarande subventionerade, vilket skapar lägre kostnader för konsumenter och större vinstutrymme för producenter, vilket i sig leder till överutnyttjande. Med ett auktoritärt system är den kinesiska arbetskraften också mycket disciplinerad. Det är kombinationen av dessa faktorer som har utgjort förutsättningen för den ohämmade exploatering av mänskliga och naturliga resurser som Kinas tillväxt delvis bygger på. Samtidigt genomgår det kinesiska samhället en rad fundamentala förändringsprocesser. Det demografiska skiftet förändrar befolkningsstrukturen när man går från hög fertilitet och låg medellivslängd till låga födelsetal och längre förväntad livslängd. Den explosionsartade urbaniseringen förändrar det kinesiska landskapet när Kina inom loppet av det närmaste decenniet förvandlas till ett i huvudsak urbant samhälle. Den globala konsultfirman McKinsey & Company räknar i en nyligen utkommen rapport med att ofattbara 40 miljarder kvadratmeter golvyta kommer att byggas i Kina fram till 2040. De ekonomiska reformerna förändrar den ekonomiska maktstrukturen och innebär ökade motsättningar mellan dem som har och dem som inte har. I den halsbrytande förändringstakten förlorar gamla utgångspunkter snabbt giltighet när ett helt nytt socialt landskap växer fram och i grunden ändrar förutsättningarna för Kinas fortsatta utveckling. Det är nära nog omöjligt att fatta vidden och konsekvenserna av denna utveckling. Västvärldens moderni-

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

seringsprocess tog flera sekel; i Kina sker samma utveckling inom loppet av några få decennier. Med drygt 1,3 miljarder människor innebär det en enorm utmaning att hantera var och en av moderniseringsprocessens olika delar, men Kinas verkliga utmaning är att samtidigt och under mycket kort tid hantera ett stort antal omvälvande samhällsförändringar och att göra det mot en bakgrund av ökande sociala klyftor, resursknapphet och pågående miljökatastrofer. Det är också denna problemställning som står i centrum för den nuvarande kinesiska ledningen under president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao i dess politik att genom Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet föra Kina mot det harmoniska samhället – sökandet efter en väg som kan leda Kina mot ett välfärdssamhälle med bibehållen energisäkerhet och inom ramen för global klimatsäkerhet. Kinesisk energisäkerhet – inte bara en angelägenhet för Kina Ekonomisk utveckling, fattigdomsbekämpning och social stabilitet är den kinesiska ledningens huvudprioriteringar. Efter tre decennier av nära tioprocentig tillväxt har den kinesiska ekonomin växt till världens tredje största. Kinas utvecklingsbehov är enorma. Men ekonomisk utveckling kräver tillväxt, vilken i sin tur kräver energi. Medan det inte råder någon tvekan om Kinas berättigade behov av energi för utveckling, är frågan hur denna energi skulle kunna genereras mer effektivt och i ökande grad baseras på icke-fossila energislag. Även den politiska stabiliteten är beroende av fortsatt tillväxt och kommunistpartiets legitimitet är intimt förknippad med förmågan att leverera ekonomiska utvecklingsreformer – framför allt att förbättra förutsättningarna för de mest eftersatta. Ledningens fokus på energisäkerhet är därför inte bara en ekonomisk nödvändighet, utan lika mycket en fråga om politisk överlevnad. I takt med den ökade tillväxten har Kinas globala betydelse ökat och under det gångna året har Kina bidragit med mer global tillväxt än USA. Även Kinas energisituation får konsekvenser även långt utanför landets gränser. Under den akuta energibrist som rådde 2004 började kinesiska företag och institutioner säkra sig mot el-bortfall genom dieseldrivna generatorer, vilket ledde till kraftigt ökade oljeimport, som i sin tur spelade en avgörande roll för den snabba internationella oljeprisökningen. Omvänt skulle en ekonomisk uppbromsning i Kina beroende på energibrist få långtgående konsekvenser för världsekonomin.

Nordöst Olja

Nordväst

Norr

Olja & Gas

Kol

Öst Sydväst

Svår terräng och långa avstånd mellan energiresurser och konsumenter gör det dyrt att utveckla Kinas energisystem

Vattenkraft & Gas

Klimat- och energisäkerhetsdilemmat Energisäkerhet har traditionellt setts som en nationell angelägenhet att till ett överkomligt pris säkerställa tillgång till energi för samhällsutveckling och tillväxt. Det är stor variation mellan olika länders förutsättningar att skapa energisäkerhet beroende på naturliga tillgångar, utvecklingsnivå och hur energi används i samhället. På grund av globaliseringen, de snabbt ökande och varierande energipriserna och farhågorna att de lättåtkomliga globala oljetillgångarna är på upphällningen finns det en ökande insikt runt om i världen att enbart nationella strategier inte räcker till för att säkerställa ett lands energitillgång. Begreppet klimatsäkerhet är däremot en genuint global angelägenhet med syfte att undvika storskaliga klimateffekter som i sin tur kan orsaka katastrofala konsekvenser för global ekonomi och säkerhet. FN:s klimatpanel har kommit överens om att den globala medeltemperaturen inte får höjas med mer än två grader för att global klimatsäkerhet ska kunna vidmakthållas. Samtidigt är det stora skillnader mellan olika länder och regioner i hur utsatta de är för klimatförändringar beroende på geografiska förutsättningar och det lokala klimatet. Den enda realistiska vägen till genuin global klimatsäkerhet går därför via internationellt överenskomna beslut. Enskilda länder – fattiga länder med hjälp av internationellt stöd – kan öka sin lokala klimatsäkerhet genom att vidta åtgärder för att begränsa skadeverkningarna av framtida klimatförändringar.

Den utmaning som vi står inför idag, globalt såväl som nationellt, är att bygga energisäkerhet inom ramen för de begränsningar som klimatsäkerheten utgör. Även om klimatfrågan har fått en väsentligt större tyngd i den kinesiska politiken, är det energins roll för den ekonomiska och sociala utvecklingen som sätter gränserna för den kinesiska ledningens syn på klimatsäkerhet. Klimatåtgärder måste alltså passa in i Kinas utvecklingsstrategi och bidra till ökad energisäkerhet. Med andra ord är det huvudsaklighen via insatser för att öka energisäkerheten i den kinesiska utvecklingsprocessen som det kinesiska klimatarbetet är uppbyggt. Klimatsäkerhet är en positiv sidoeffekt till, istället för en begränsning för Kinas energisäkerhet. Kina står inför en handfull fundamentala dilemman i sin ambition att utveckla landet inom ramen för klimat- och energisäkerhet. Dessa dilemman kommer att belysas vidare i vart och ett av de följande kapitlen. • Kina är mer utsatt för klimatförändringar än de flesta andra länder. • Fortsatt ekonomisk utveckling är nödvändigt för att Kina inte ska kollapsa och energisäkerhet är i sin tur avgörande för en fortsatt ekonomisk utveckling. • Kina har nått ett mycket energiintensivt utvecklingsstadium som drivs av snabb industrialisering och urbanisering vid en tid då klimatsäkerheten har blivit en angelägenhet högst upp på den globala agendan.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

• Med kol som bas i energisystemet är det osannolikt att Kina kan transformera sin energistruktur på ett så genomgripande sätt som krävs för att världen ska klara målet om högst två graders ökning av medeltemperaturen. • Kina kan inte längre hävda att klimatförändringarna huvudsakligen är den rika världens problem samtidigt som man har avancerat till världens största utsläppare och dessutom har en utrikespolitisk ambition att vara en ansvarstagande nation som inte äventyrar den globala säkerheten.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Skräp som dumpas i städernas förorter fastnar i träden och förorenar jordarna.

Foto: Lynn yen

4. Klimathotet Kan en allt starkare känsla hos kinesiska medborgare och beslutsfattare för de avsevärda risker för Kinas framtida utveckling som klimatförändringarna innebär, kombinerat med en ökande insikt att Kina självt står för en avgörande del av utsläppen, påverka landets sätt att handskas med klimatproblemet? Kina påverkas redan av klimatförändringar Kina är mycket sårbart för klimatförändringar och har redan drabbats av kostsamma klimateffekter som huvudsakligen är resultat av den rika världens industrialisering sedan mitten av 1800-talet. Men medan USA, följt av Europa, står för det ojämförligt största ackumulerade bidraget, pekar samstämmiga prognoser på att det är från Kina som – om inget händer – det kommande se-

klets största klimatutsläpp kommer att genereras. Kinas koldioxidutsläpp skulle redan 2012 kunna vara bortåt dubbelt så stora som USA:s. Kina har fram till för något år sedan sett klimathotet som en fråga för den rika världen, både ansvarsmässigt men också som problemformulerare. Kinas egen klimatrapport som lades fram vid årsskiftet 2006-2007 visar dock att Kina kommer drabbas mycket hårt av klimatförändringarna. Författarna, som kommer från ledande kinesiska forskningsinstitutioner, betonar att det ligger i Kinas eget intresse att delta i ett globalt samarbete för att lösa klimatkrisen och manar kinesiska ledare att betrakta klimatutmaningen som en konstruktiv drivkraft för utveckling av ny energiteknik, ökad energieffektivitet och alternativa energikällor.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Rapporten visar att klimatpåverkan redan satt både tydliga och kostbara spår i Kina. Temperaturerna har ökat den senaste tioårsperioden samtidigt som det har varit ett större antal extrema väderförhållanden. Ökad torka i norr har lett till vattenbrist och lägre skördar för över 50 miljoner människor samtidigt som uppemot en fjärdedel av Kinas yta hotas av ökenutbredning. Ökande nederbörd i söder har lett till fler översvämningar. Himalayas glaciärer har krympt med en femtedel vilket på sikt hotar vattentillgången för flera miljarder människor. Katastrofala framtida följder Rapporten ger en mycket oroande bild av hur Kina kommer att påverkas av klimatförändringarna. Fram till 2020 kommer medeltemperaturen att öka med mellan 1,3 och 2,1 grader, vilket i realiteten innebär att vissa områden kommer att se drastiska temperaturhöjningar redan under det närmaste decenniet. Fram till 2050 uppskattas medeltemperaturen öka med 3,3 grader. Trots att nederbörden beräknas öka med ett par procent till 2020 kommer detta inte att mildra den kroniska vattenbristen i norra Kina, utan snarare öka både antalet översvämningar och torrkatastrofer med betydande påverkan på Kinas utvecklingspotential. Andra storskaliga konsekvenser omfattar negativa effekter på jordbruket som allvarligt kommer att påverka säkerheten i livsmedelsförsörjningen, samt ökad sårbarhet från översvämningar, tyfoner, saltvatteninträngning och erosion i den extremt tätbefolkade kustzonen, där Kinas ekonomiskt viktigaste regioner inklusive Yangtze- och Pärlflodsdeltana ligger.

försämra situationen för Kinas fattigaste och mest utsatta grupper. Ökande medvetenhet om hot och möjligheter Medvetenheten om klimatproblemet växer snabbt i Kina, inte minst hos allmänheten som via pressen kopplade ihop klimatförändringarna med de extrema och mycket ovanliga snöstormar som förlamade södra och östra Kina under det kinesiska nyåret 2008. Den skakande insikten att klimatförändringarna utgör ett avsevärt hot mot det kinesiska samhället är ett nytt men allt högre prioriterat problem för den kinesiska ledningen. Man är framför allt oroade över effekterna på den ekonomiska och sociala stabiliteten och hur klimatet kan komma att samverka med andra utvecklingsoch miljöproblem. Som vanligt är det bland småpåvarna på mellan- och lägre nivå i den politiska byråkratin som det verkar brista i insikt om vilka konsekvenser detta kan komma att innebära för Kina. Men Kina vore inte vad det är om det inte också fanns de som såg möjligheter i klimatproblemet. Kinesiska företag och i växande grad även ledarna ser koldioxidsnål teknik som ett område där Kina har komparativa produktionsfördelar och kinesiska företag har skapat sig ledande positioner inom en rad koldioxidsnåla teknikområden.

Givet Kinas osäkra vattensituation är den utpräglade temperaturhöjningen i Himalaya speciellt bekymmersam. Stora vattenmängder kommer att smälta av från de väldiga glaciärerna och öka riskerna för storskaliga översvämningar till dess avsmältningen har nått sin kulmen någon gång mellan 2030 och 2050, då vattenföringen i Kinas största floder kommer att minska drastiskt med stora konsekvenser för all mänsklig aktivitet längs de mäktiga livsnerverna. Klimateffekterna, av vilka många kommer att begränsa den ekonomiska tillväxtpotentialen även i en nära framtid, utgör i sig starka argument för att Kina ska delta aktivt i det internationella klimatarbetet. Men man måste sätta in klimathotet i ett perspektiv av Kinas vidare utvecklingsproblem. För den kinesiska ledningen innebär hotet om klimateffekter en ytterligare destabiliserande faktor. Det är framför allt påverkan inom jordbruket som oroar eftersom det ytterligare skulle

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Smogen ligget tät över Tonghua i Jilinprovinsen.

Foto: karl halding

5. Utvecklingsbehovet Ekonomisk utveckling är ingen lyx utan absolut nödvändigt för en fredlig och stabil framtid i Kina. Även om Kina har ett betydande antal dollarmiljonärer och en växande urban medelklass så lever en övervägande del av befolkningen i absolut fattigdom. Ekonomisk utveckling innebär möjligheter för eftersatta grupper att få ett drägligare liv. Även om den rikare fjärdedelen har en livsstil som i allt ökande grad innebär koldioxidutsläpp väl i nivå med den rika världen, lever de flesta kineser på en nivå som genererar endast små mängder växthusgaser. Kina har en legitim rätt till utveckling, så frågan är hur detta kan ske samtidigt som Kina inom ett tiotal år måste börja minska sina totala utsläpp. Klimatet och världens naturresurser klarar nämligen inte av att Kina skapar amerikanska eller europeiska konsumtionsmönster.

Tillväxt nödvändig för utveckling och stabilitet De ökande klyftorna och en internationellt sett mycket skev inkomstfördelning gör det nödvändigt för Kina att upprätthålla en stabil tillväxt för att kunna finansiera fortsatta grundläggande sociala reformer. Kinesiska ekonomer har sedan länge ansett att tillväxten inte får sjunka under sju procent för att inte äventyra den politiska stabiliteten. De flesta bedömare är överens om att Kinas tillväxt kommer att sjunka från en nivå väl över tio procent sedan början 2000-talet. Detta beror på att Kinas komparativa fördelar minskas i takt med ökade kostnader och konkurrens från andra låglöneländer. För att skapa möjligheter till fortsatt tillväxt måste Kina röra sig uppåt i produktionsvärdekedjan och öka sin kapacitet att tillverka produkter med högre värdeinnehåll. Här finns, som nästa kapitel kommer att visa,

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

stora möjligheter för Kina inom produktion av koldioxidsnål teknik. Mycket riktigt har också tillväxten mattats av betydligt från uppemot 12 procent under 2007 till prognoser på under nio procent för 2008 och till och med ner mot den enligt kinesiska ekonomer farliga sjuprocentsnivån för 2009. Det finns två huvudsakliga sätt för den kinesiska ledningen att bemöta hotet om minskad tillväxt: att stimulera den privata konsumtionen och att öka de statliga investeringarna i infrastruktur. Vid blotta anblicken låter detta som insatser som innebär ökade kolidioxidutsläpp. Men även om detta i huvudsak är en fråga om stimulanser på kort sikt finns det i detta skede av ekonomiska utmaningar möjligheter för Kina att lägga grunden till ett mer koldioxideffektivt samhälle.

Framtida investeringar Kina presenterade i november 2008 ett stimulanspaket på totalt 4000 miljarder yuan (1 yuan = ca 1 SEK): Stimulanspaketet ska bland annat användas till följande: Järnvägar:

703

Vägar:

767

Hamnar i Liaoningprovinsen:

Återuppbyggnad efter jordbävningskatastrofen i Sichuanprovinsen:

430

Industriutveckling i Chongqing:

Det finns starka argument för att den globala finansiella krisen och annalkande recessionen innebär möjligheter för Kina att slå in på en väsentligt mer klimatvänlig utvecklingsväg. Grunden till en sådan utveckling har redan påbörjats i och med det starka fokus på minskad energiintensitet som nuvarande ledning under president Hu och premiärminister Wen har lagt fast som en bärande del av Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet. I samtal med den kinesiska ledningen och ledande kinesiska ekonomer argumenterade Lord Nicholas Stern under sitt Pekingbesök i slutet av oktober 2008 för att Kina har mycket att vinna på att inrikta en expansiv ekonomisk politik de närmaste åren mot investeringar i klimateffektiv infrastruktur och förnybar energi.

1000

Kolkraft:

140

Kärnkraft:

95,5

Naturgaspipeline:

Statlig konsumtion kommer säkert också vara en åtgärd för att hålla ekonomin igång. I och med att man nyligen infört så kallade gröna inköpsregler för alla offentliga institutioner och statliga företag finns nya drivkrafter för mer klimatvänlig konsumtion och produktion. Liknande resonemang kan föras om de investeringar i infrastruktur som kommer att genomföras, där nya regler för att minska Kinas energiintensitet kommer att spela en ökande roll för vilka investeringar man gör. I den mån dessa innebär att Kina investerar i en mer klimatvänlig samhällsstruktur så är allt gott och väl.

Källa: China Daily 14/11-08 Tillväxt som stimulerar både utveckling och klimat Den kinesiska staten har förmånen att gå in i den annalkande globala recessionen inte bara med en massiv valutareserv (vilket i sig inte är oproblematiskt) utan även ett budgetöverskott på ett par procent av BNP som kan användas som smörjmedel för att hålla tillväxten igång. Många ekonomer argumenterar att Kina borde ta denna chans att bygga upp den sociala välfärden för att på så vis uppmuntra människor att spara mindre och spendera mer. Statliga investeringar i sociala välfärdssystem skapar konsumtion med låga koldioxidutsläpp, framför allt i jämförelse med att den kinesiska staten tidigare har sysslat med investeringar i tung industri. Istället är det den underutvecklade tjänstesektorn som borde stimuleras vilket skulle innebära tillväxtmöjligheter med väsentligt lägre koldioxidintensitet än idag.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

6. Samhällsstruktur och energianvändning Omställningen mot en fossilfri ekonomisk utvecklingsmodell skulle kunna hjälpa Kina ur den pågående miljökatastrofen och skapa förutsättningar för fortsatt ekonomisk och social utveckling. Men Kina befinner sig i en utvecklingsfas där inget land tidigare lyckats minska sin energianvändning. I sig lovande exempel på klimatsmart utveckling i Kina drunknar än så länge i en generellt sätt mycket energiintensiv tillväxtmodell. Även om förutsättningarna för klimatsmart utveckling finns är vägen dit inte enkel. Hur snabbt kan man över huvud taget förvänta sig att världens största land ska

kunna omvandlas från hög till låg energiintensitet utan att göra avkall på behovet av social utveckling? Energiutveckling under Kinas reformperiod Mellan 1980 och 2000 fyrdubblades Kinas ekonomi samtidigt som energianvändningen endast ökade hälften så fort. Vid början av 2000-talet vände denna trend plötsligt och energianvändningen började öka väsentligt snabbare än den ekonomiska tillväxten. De grundläggande reformer som i skarven mellan 1970- och 80-talen drevs igenom under Deng Xiaopings

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Kinas andel av global produktion (2006) från China Energy - A Guide for the Perplexed Planglas

49%

Cement

48%

Stål

35%

Aluminium

28%

Personbilar

11%

Eten

Halvledare

BNP

Patent

0,8% 0%

10%

20%

ledning byggde på ekonomisk decentralisering och en jordbruksreform som omfördelade förfoganderätten till marken från arbetarkommuner till hushållsnivå. Detta skapade en enastående produktivitetsökning inom jordbruket samtidigt som en gradvis stärkning av förfoganderätten skapade förutsättningar för allt effektivare jordbruk. 1983 utökades reformerna till att omfatta även landsbygdsindustri och överskott från jordbruket började investeras i arbetskraftsintensiv lättare tillverkningsindustri, vilken kom att utgöra motorn i den kinesiska tillväxten under 1980- och 90-talen. På detta sätt förvandlades Kinas industristruktur från tung industri till lätt tillverkning med väsentligt högre avkastning i förhållande till energibehovet. Vid millennieskiftet förändrades dock oväntat den unika 20-åriga trenden av kontinuerligt lägre energiintensitet. Efter tre decennier av halsbrytande tioprocentig årlig tillväxt hade Kina kommit in i en utvecklingsfas där snabb urbanisering och industrialisering ledde till expansiv infrastrukturutbyggnad. Detta skapade hastigt ökad efterfrågan på stål, betong, aluminium och liknande tunga insatsvaror. För att stärka den kinesiska ekonomin efter den asiatiska finanskrisen 1998 rullade ledningen ut ett omfattande investeringsprogram för infrastrukturutbyggnad, vilket vid sekelskiftet ledde till ytterligare efterfrågan från på tunga industrivaror. Ungefär samtidigt som Kina blev medlem av Världs-

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

30%

40%

50%

handelsorganisationen (WTO) 2001 ökade den globala efterfrågan från den kinesiska tillverknings- och sammansättningsindustrin, vilket ökade överskottet i utrikeshandeln och skapade stora vinster i den kinesiska ekonomin. Med mycket kapital i banksystemet flödade investeringarna till en alltmer lukrativ tung industri som expanderade kraftigt både i total volym och i antal företag. Som ett resultat av detta är Kina nu världens största producent av en rad tunga industriprodukter och stod 2006 för halva världsproduktionen av betong och planglas, en tredjedel av stål- och en fjärdedel av aluminiumproduktionen. Inom loppet av den senaste tioårsperioden har Kinas industristruktur förskjutits från lätt, energieffektiv men arbetskraftsintensiv tillverkning till tung energi- och kapitalintensiv industri. Det är dessa strukturella förändringar i kombination med en snabb tillväxt som har utgjort den avgörande drivkraften för att Kina snabbare än vad någon kunnat förutse har accelererat till världens tillsammans med USA största koldioxidutsläppare. Energiintensiteten För Kinas ledare är energiintensiteten, och i ett större sammanhang även den allmänt höga resursintensiteten, en central och mycket högt prioriterad fråga. Energi krävs för att generera fortsatt utveckling, men samtidigt kan man inte långsiktigt behålla sin konkur-

produktivitet skulle behöva öka med en faktor 20. Stern menar samtidigt att man inte ska överdriva kostnaden för en sådan omställning, som till stor del skulle kunna bekostas via en global koldioxidmarknad. Kostsamt eller inte, att frikoppla Kinas koldioxidutsläpp från tillväxten – det vill säga att skapa en ekonomisk tillväxt som är väsentligt snabbare än utsläppsökningarna – innebär en utmaning som inget land hittills klarat av i det utvecklingsstadium som Kina befinner sig i.

renskraft i en värld av ökande energipriser om man inte kan minska energiintensiteten i ekonomin. Det ökande energibehovet och ett alltmer kostbart oljeberoende minskar också energisäkerheten och ökar Kinas sårbarhet. Kina använder enormt mycket energi i förhållande till sin BNP. Ekonomin är hela nio gånger mer energiintensiv är Japans, omkring fem gånger OECD-världens och nästan tre gånger Indiens. Detta visar på stora möjligheter för Kina att utveckla sin ekonomi och samtidigt minska energianvändningen. Ett hypotetiskt Kina med Japans ekonomiska struktur skulle alltså bara behöva använda en niondel så mycket energi som idag. Samtidigt är det just på grund av strukturen och utvecklingsnivån hos den kinesiska ekonomin som landet förbrukar så mycket energi i förhållande till sin BNP.

Kinas energiutmaning – från industriledd till konsumtionsdriven efterfrågan Industrin använder över två tredjedelar av Kinas primärenergi – en mycket hög siffra både jämfört med industrialiserade länder och utvecklingsländer. Som jämförelse står industrin för en tredjedel av USA:s energibehov. Hushåll, transporter och tjänstesektorn står för blotta tio, sju och två procent vardera.

Efter ett besök i Peking och Hongkong i oktober 2008 uttryckte Lord Nicholas Stern att den fundamentala utmaningen för att det ska finnas en möjlighet att avvärja klimathotet fram till 2050 är att Kina måste klara av att halvera sina koldioxidutsläpp samtidigt som ekonomin förväntas tiodubblas. Detta innebär att Kinas koldioxid-

Medan utmaningen idag är energi för att producera stål, betong, glas och asfalt till den urbana expansionen och utbyggnaden av trafiksystemet, kommer framtidens energianvändning i allt högre grad definieras av

Kinas energiintensitet 1952 till 2006 500 1978 Kinas reformperiod påbörjas Ton kolekvivalenter per miljoner yuan

400

300

200 1958 Det stora språnget 100 2002 Energiintensiteten börjar öka igen 2006

2003

2000

1997

1994

1991

1988

1985

1982

1979

1976

1973

1970

1967

1964

1961

1958

1955

1952

Kinas energiintensitet sjönk 1977-2003 pga att andelen lätt industri ökade och att flertalet industrigrenar blev energieffektivare. I början av 2000-talet ökade åter energiintensiteten totalt sett, dvs industrin använde allt mer energi i förhållande till BNP. Det beror på en ökning av andelen tung industri (planglas, cement, osv). Här finns en stor potential för energieffektivisering. Källa: China Energy – A Guide for the Perplexed.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Energianvändning för olika sektorer i olika länder

10%

21%

23%

31%

33%

27%

19%

Transport Bostäder/byggnader

30%

42%

71%

38%

43%

34%

Industri

49% 35%

Kina

Indien

Ryssland

39% 31%

Europa

25%

USA

Japan

Kinas industri använder betydligt mer energi än övriga sektorer jämfört med andra länder. Källa: Samtliga värden utom Kinas kommer från IEA WEO 2006. Kinas värden är från 2005 kommer från CEIC. Värdena tar inte hänsyn till biomassa och utsläpp. de nya byggnadernas behov av uppvärmning, luftkonditionering och belysning samt den ökande trafikens drivmedelsbehov. De centrala frågorna är därför vad som kommer att hända med den energi- och kapitalintensiva tunga industrin och hur den konsumtionsdrivna energiefterfrågan kommer att utvecklas.

att fångas i en mycket energiintensiv infrastruktur. Hittills har konstruktionskostnad och korta ledtider varit mycket viktigare än att säkerställa låga drifts- och underhållskostnader genom att bygga energieffektivt.

Som en tumregel börjar tjänster och transporter passera industrins energianvändning vid en per capita BNP på 5 000 dollar. Kina ligger idag på halva den nivån, men givet den väldiga befolkningen och de stora inkomstskillnaderna mellan olika regioner finns drygt 30 miljoner invånare i Peking och Shanghai som redan har nått denna nivå med ytterligare 225 miljoner inte långt efter. Det är de val som de allt fler rika gör som i allt högre grad kommer att definiera Kinas framtida energiutveckling.

Jakten på energieffektivitet Med alla siffror som pekar åt fel håll är det lätt att få intrycket att inget händer i Kina annat än en hänsynslös exploatering av energi och andra naturresurser. Man måste dock hålla isär två viktiga fakta. Å ena sidan har Kinas ekonomi mer än tiodubblats sedan reformerna tog fart i början på 1980-talet och är nu inne i ett utvecklingsskede som för alla länder har inneburit en kraftigt ökande energianvändning. Å andra sidan har energiintensiteten totalt sett faktiskt mer än halverats under denna period. Att vända trenden med ökande energiintensitet sedan millennieskiftet är högsta prioritet för den kinesiska ledningen och man har satt upp ett mål under den nuvarande 11:e femårsplanen från 2006 till 2010 att vända trenden från början av 2000-talet och minska energiintensiteten med 20 procent. Detta är ett mycket ambitiöst men samtidigt viktigt mål för att den kinesiska ledningen ska känna sig trygg i att sätta upp liknande mål under de kommande femårsplanerna.

Men även med de bästa intentioner från framtidens konsumenter finns en avsevärd risk att Kina håller på

Den politiska skärpan bakom dessa ambitioner understryks av att de inte är skrivna som allmänna mål-

I de flesta länder står hushållen och tjänstesektorn för en bra bit över hälften av efterfrågan på energi – i Kina är det inte ens en tredjedel. Dessa sektorer är mer konsumtions- än investeringsdrivna och kommer med växande välstånd att öka sin energianvändning. Hur snabbt detta sker beror på tillväxt och inkomstfördelning, men också på hur energieffektiva dagens och morgondagens investeringar i infrastruktur är.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

sättningar utan som bindande åtaganden. Centralregeringen har via avtal fördelat målet mellan de olika provinserna, som i sin tur avtalat med län och större städer inom varje provins. I och med att industrin står för en så pass stor del av energianvändningen har man utvecklat ett speciellt program för de 1 000 mest energitörstiga kinesiska industriföretagen. Programmet innebär att samtliga industrier signerat avtal om att öka sin energieffektivitet med i genomsnitt 25 procent, samtidigt som man arbetar aktivt med att följa upp att den mest energieffektiva teknik som finns tillgänglig används. Man inför också energibaserade indikatorer för att utvärdera företagsledare. Men de tuffa administrativa tagen är inte bara en fråga om att öka energieffektiviteten i sig. Nya tvingande standarder för konsumentprodukter från 2005 håller på att trimma den kinesiska tillverkningsindustrin att bli världsledande när det gäller energieffektiva vitvaror och hemelektronik. Byggsektorn är ett område där energieffektivisering med ökande energipriser blir allt lönsammare. Den nya byggstandarden från 2006 kräver att alla nya byggnader är välisolerade och använder energieffektiva byggmaterial, samt att de mest energieffektiva teknikerna utnyttjas för uppvärmning, luftkonditionering och ventilation. Detta innebär både utmaningar och möjligheter. Den brittiska tankesmedjan The Climate Group pekar i rapporten China’s Clean Revolution på att energianvändning per kvadratmeter i kinesiska byggnader är dubbelt så hög som inom OECD. Med tanke på att hälften av det globala byggandet sker i Kina utgör detta en marknad på över 200 miljarder dollar. Hittills är det dock en försvinnande liten del av det kinesiska byggnadsbeståndet som uppfyller standarderna. Globalt sett har byggbranschen hört till de mest korrumperade och den verkliga utmaningen för kinesiska myndigheter blir att skapa både incitament och kontrollprogram som kan förverkliga den nya standarden. Även om transportsektorn ännu står för en liten del av den kinesiska energianvändningen ökar den snabbt. Med tanke på att transporter till största delen baseras på olja – som i allt ökande grad måste importeras – har Kina mycket att vinna på att så snabbt som möjligt skapa förutsättningar för en mindre energi- och oljeintensiv utveckling av denna sektor. Man har därför tagit fram utsläppsstandarder för bilar som är 40 procent striktare än de amerikanska och man straffbeskattar energislukande stadsjeepar. Drivmedelspriserna styrs fortfarande av staten, men det finns starka tecken på att en reform är på gång att

avreglera dessa, vilket skulle ge ytterligare incitament för energieffektiv utveckling av transportnäringen. Problemet är att man inte kan genomföra en sådan reform utan att kompensera exempelvis bönder, fiskare och taxiförare – grupper som redan är mycket utsatta i det kinesiska samhället. Men marknadskrafterna håller redan på att forma en helt ny transportkultur i Kina med över 60 miljoner elcyklar som släpper ut en bråkdel så mycket koldioxid som personbilar och som till och med har lägre utsläpp per personkilometer än kollektivtrafik. Utvecklingen drivs av att kinesiska innovationsföretag blivit världsledande inom batteriteknik. Kina står för 80 procent av världsmarknaden för dessa nya så kallade e-bikes och erfarenheten från denna utveckling har gjort att kinesiska företag ligger långt framme när det gäller plug-inhybrider för personbilsmarknaden. De kraftfulla målen att minska energiintensiteten i kombination med marknadsdriven utveckling av energisnåla apparater, byggnader och transportmedel utgör en signifikant förändring av Kinas energiutveckling. Frågan är dock om kraften i denna förändring är tillräcklig för att inte bara minska energiintensiteten i den kinesiska ekonomiska tillväxten utan att på sikt börja minska den totala energianvändningen. För att nå det globala målet att inte öka världens medeltemperatur mer än två grader måste Kinas totala energianvändning sluta växa under 2020-talet för att sedan minska mot 50 procent till 2050. För att detta ska kunna ske måste Kina inte bara öka sin energieffektivitet matkant utan dessutom komma tillrätta med sitt kolberoende och utveckla alternativa energikällor.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Cyklist från staden Yinchuan i Ningxiaprovinsen.

Foto: Lynn yen

7. Kolutmaningen – vad har Kina för alternativ? Kinas ekonomiska mirakel är baserat på billigt kol på samma sätt som västvärldens makalösa tillväxt under 1900-talet baserats på till synes ändlös tillgång på billig olja. Kinas ledare har definierat kolet som basen i energisystemet och kolberoendet är inbyggt i den kinesiska ekonomin, i planeringsapparaten och i maktstrukturen. Men det är kolet som är det verkligt stora klimatproblemet. Det är inte troligt att vi kan nå målet om max två graders temperaturökning om Kina inte avsevärt minskar andelen kol i sin energimix. Är det möjligt att tänka bort kolet när man planerar Kinas framtida energisystem eller är det realistiskt att Kina kan göra merparten

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

av sin framtida kolbaserade energi koldioxidneutral genom en kraftig satsning på att infånga koldioxiden? Energimixen – mer än 90 procent fossilbaserad energi Kina anses vara väl försett med energiresurser, med brytbart kol och vattenkraftpotential som uppgår till 12 och 17 procent vardera av världens totala tillgångar. Men betänker man att en femtedel av världens befolkning bor i Kina blir tillgången per capita mer modest även när det gäller kol. Trots detta är Kinas koltillgångar tillräckliga för att ensamma driva fram en klimatkatastrof.

Kraftig utbyggnad av elproduktionskapaciteten Från presentation av Kinas ambassadör till Sverige 30 okt 2008 på Nätverket för Olja och Gas

2007: 3 300 GWh 2000: 1 400 GWh

Kärnkraft 1,2%

Vind 0,8%

Prognos 2020: 6 500 GWh

2010: 4 500 GWh Vind Naturgas 4,3% 0,6% Biomassa 0,7% Kärnkraft 1,2%

Vind 3,5% Kärnkraft 2,8%

Biomassa 0,7% Solkraft 2,1%

Vind Kärnkraft 0,1% 0,8% Vattenkraft 24,8% Kol 74,3%

Vattenkraft 20,4%

Vattenkraft 22,6% Kol 77,6%

Vattenkraft 21,2% Kol 70,6%

Fossila bränslen 70,3%

Kolets andel ökade markant under 2000-talets första hälft men beräknas nu minska till förmån för förnybar energi och kärnkraft. Prognosen 2020 bygger på uppgifter från ”China’s Clean Revolution” och författarens bedömningar. Kol står för mer än två tredjedelar av energianvändning, olja en femtedel, vattenkraft drygt sex och gas knappt tre procent. Kärnkraft och övriga energikällor utgör tillsammans mindre än en procent av energimixen. Den koldrivna ekonomin Kina står för nästan två femtedelar av världens totala kolförbrukning – mer än USA, Ryssland och Indien tillsammans. Detta har inte bara sin grund i de goda koltillgångarna, utan är än mer resultatet av politiska prioriteringar sedan reformerna tog vid i början av 1980-talet. Enbart sedan början av 2000-talet har kolförbrukningen ökat med upp emot 50 procent. Ungefär hälften av kolet går direkt till industrin för användning vid stålproduktion, i ångpannor och för industriell elproduktion. Hushållens andel har på grund av omställningen från kol till gas och el minskat från en femtedel 1980 till under fem procent idag. Den andra knappa hälften används för elproduktion. Fyra femtedelar av Kinas el genereras via kol. Sedan millennieskiftet har Kinas elproduktion ökat lika mycket som den samlade elförbrukningen i Tyskland, England och Frankrike. Enbart 2006 adderade Kina 100 gigawatt ny kapacitet vilket motsvarar Afrikas samlade elkraftproduktion.

Den ekonomiska reformpolitiken befäste under 1980och 90-talen kolets centrala roll i Kinas ekonomi. När reformerna började ta fart i början av 1980-talet ökade energibehovet kraftigt och då det stod klart att man inte kunde öka produktionen från Kinas oljefält drev man istället på reformtakten inom kolindustrin. Detta ledde till en exceptionell tillväxt i den småskaliga, lokalt ägda kolgruveindustrin som dels har stått för merparten av ökningen av kolproduktionen, dels försett ekonomin med billigt kol. Liksom inom många andra sektorer har Kina använt sig av ett dubbelt prissystem för kol – ett fast pris för produktion inom planen och marknadspriser för produktion utöver eller utanför planen. De små, lokala gruvbolagen låg utanför planen och med sina låga kostnader kunde de expandera på basis av växande efterfrågan. De statsägda konkurrenterna däremot tvingades sälja med förlust för att förse kolkraftverk och statlig industri med kol inom ramen för vad som stipulerats i femårsplanerna. På så vis samverkade de småskaliga och statsägda kolsektorerna till att dopa den kinesiska industrin med billigt kol. Den småskaliga gruvindustrin har också spelat en viktig roll för att skapa arbetstillfällen och tillväxt på

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

landsbygden. Dels sög gruvorna upp övertalig arbetskraft från jordbruket, dels kunde de små gruvorna överbrygga flaskhalsar i det underdimensionerade transportsystemet och förse lokal industri (som även den ofta låg utanför planen) med kol. Idag sysselsätter Kinas kolgruvor fem miljoner anställda av vilka minst en tredjedel arbetar i den ickestatliga sektorn. Under 1990-talet började den kinesiska ledningen få upp ögonen för detta och de negativa konsekvenserna på miljö och gruvsäkerhet. Enligt officiell statistik omkommer årligen 6 000 i gruvolyckor, men den verkliga siffran kan vara avsevärt högre. Kolgruvornas vidriga arbetsmiljö skördar också offer med en uppskattning från Världsbanken om upp emot 400 000 gruvarbetare som årligen möter en förtidig död. I Kinas kolgruvedistrikt ligger både cancerfrekvens och missbildningar hos nyfödda långt över genomsnittet. Paradoxalt nog blev Kina under 2007 – sina rika koltillgångar till trots – nettoimportör av kol. Att bryta, transportera, och förbränna kol i massiva kvantiteter, för att sedan distribuera el till slutanvändare vid rätt tidpunkt ställer höga krav på struktur, tillgång till tillförlitliga data, rationella prissignaler, effektiv reglering och väl utbyggda transportvägar – allt vilket Kina saknar. Mycket pekar därför på att Kinas importbehov av kol kommer att öka i framtiden, framför allt för att förse de dynamiska östra delarna med el.

Övrig fossilenergi – olja och gas Oljans andel av energimixen har bara ökat marginellt sedan början av 1990-talet. I absoluta termer har dock oljeförbrukningen fördubblats över det senaste decenniet med en mycket stark ökning under 2000-talets första fem år, då Kina som resultat av energibrist och ökande behov inom tung industri stod för en fjärdedel av ökningen i världens totala oljeförbrukning. Det är industrin som tvärt emot de flesta andra länder står för två tredjedelar av oljeförbrukningen. I och med att antalet fordon har fördubblats den senaste femårsperioden står dock transporterna för den största ökningen av oljeförbrukningen. Kina är världens fjärde största oljeproducent utanför Mellanöstern. Trots detta kan man sedan 1994 inte möta det inhemska oljebehovet och Kina täcker idag hälften av sin oljeförbrukning genom import. Givet ökande behov från transporter och petrokemisk industri förväntas importbehovet öka mot 80 procent 2020. Naturgas utgör bara fyra procent av energiförbrukningen, men andelen växer med den expanderande petrokemiska industrin och ökande hushållsanvändning. Regeringen försöker öka gasanvändningen, främst genom att öka den inhemska produktionen men också via import. Kapacitet saknas dock att ta emot och distribuera mer gas.

Kolberoendet spelar en avgörande roll som förklaring till att Kina utvecklat en så pass energiintensiv samhälls- och industristruktur med höga utsläpp av både växthusgaser och andra föroreningar i förhållande till produktionsvolym och produktionsvärde. Kolberoendet är inbyggt i den kinesiska ekonomin, i planeringsapparaten och i maktstrukturen. Den ekonomiska tillväxten kräver hela tiden mer energi och det kinesiska energisystemet är inställt mot att tillgodose ökad efterfrågan med ny kolbaserad kraft. Detta är det snabbaste och billigaste sättet att möta behovet givet att man inget betalar för kolets alla nackdelar, såsom miljontals människor som dör eller missbildas i koldistrikten, allvarliga storskaliga hälsoeffekter av föroreningar samt den explosionsartade tillväxten i Kinas koldioxidutsläpp.

Ren kolkraft – finns det? Eftersom kolkraftverk har en livslängd på i storleksordningen 50 år kommer de stora investeringarna i kolkraft idag att ha stor inverkan på klimatet intill mitten på seklet. Kol är det smutsigaste av de fossila energislagen. Förutom att det har lägre energiinnehåll i förhållande till sina koldioxidutsläpp är det mer energikrävande att bryta och transportera kol än exempelvis gas och olja. Kol har dessutom en massa andra negativa effekter såsom omfattande försurande svaveldioxidutsläpp och storskaliga hälsoeffekter. En ny rapport om Kinas koldilemma The True Cost of Coal uppskattar att de sociala och miljömässiga kostnaderna av kolanvändning enbart under 2007 till ofattbara 1 700 miljarder kronor, vilket motsvarar sju procent av Kinas BNP.

Kinas ledare har definierat kolet som basresurs i ener gisystemet. Men i och med ett ökande internationellt tryck på Kina att i alla fall minska ökningstakten av koldioxidutsläppen finns det idag kinesiska forskare som hävdar att kolet är Kinas enskilt största utrikespolitiska belastning och att man måste ställa om sig mot en snabb minskning av kolberoendet.

Det finns grader i helvetet också inom kolkraften och de senaste tre åren har den kinesiska kolkraftsindustrin transformerats på ett sätt som innebär väsentligt högre effektivitet i nya jämfört med äldre kolkraftverk. Sedan 2005 kräver myndigheterna att alla nya kraftverk över 600 MW ska bygga på så kallad superkritisk teknik som pressar upp verkningsgraden från den konventionella kolkraftens dryga 30 procent till över 40 procent. Idag

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

bygger Kina till och med ultrasuperkritiska kolkraftverk med över 45 procents verkningsgrad, vilket jämfört med den konventionella teknik som användes fram till 2006 innebär en 50-procentig effektivitetsökning. Med 50 procent högre verkningsgrad får man ut 50 procent mer el ur samma mängd kol. Med högre energipriser innebär det en allt sämre affär att ha ineffektiva kraftverk i drift. Den kinesiska ledningen vill därför driva på omvandlingen mot effektivare kolkraft och stängde under 2007 över 500 kraftverk med en effekt på mindre än 100 MW – en total minskning med omkring 14 000 MW. Liknande direktiv genomförs nu för att minska antalet kraftverk på mindre än 300 MW, vilka idag utgör en tredjedel av Kinas totala elkraftsproduktion. Men inte heller ultrasuperkritisk kolkraft utgör en långsiktig lösning på kolproblemet. Istället knyts stora förhoppningar till den nya tekniken för att infånga koldioxiden. Denna teknik finns ännu inte i annat än som mindre försöksanläggningar med Vattenfalls pilotprojekt i Tyskland som det mest kända bland svenskar. Många kritiker anser att tekniken för att infånga koldioxid vid förbränningen kommer att vara för dyrbar för att få genomslag, medan tekniken med lagring av stora mängder koldioxid i uttjänta oljefält och under havsbottnar innebär stora risker för framtida läckage. Christian Azar menar i sin bok Makten över klimatet att teknik för att fånga in koldioxid kan komma att spela en viktig roll som ett steg mot en klimatvänlig framtid, men att tekniken först måste visa vad den går för och att den bara kan användas på riktigt stora anläggningar. Den stora möjligheten i framtiden ligger dock i att infånga koldioxid från bioenergi vilket skulle innebära att man producerar energi på samma gång som man suger ut koldioxid from atmosfären. Kina har en ambivalent inställning till att fånga in koldioxid. Tekniken innebär en kostnadsökning för att ta bort koldioxiden ur förbränningsgaserna och sedan lagra den. Hur stor denna kostnadsökning är vet man inte ännu men McKinsey & Company hävdar i en rapport från hösten 2008 att denna teknik kommer att bil konkurrenskraftig mot andra klimatvänliga energikällor från omkring 2030 och att merkostnaden för att avlägsna ett ton koldioxid kommer att ligga på 35 till 40 euro. Som jämförelse har Sverige sedan början av 1990-talet en koldioxidskatt på ungefär 1 000 kr per ton. Det är denna typ av merkostnader för koldioxidsnål teknik som Kina i klimatförhandlingarna menar att de rika länderna måste vara med att betala för – annars kommer utvecklingsländer inte ha råd att vidta åtgärder.

Men det är inte bara de högre kostnaderna som gör den kinesiska ledningen tveksam. Att infånga koldioxid minskar nämligen även verkningsgraden vid kolförbränning, vilket gör att det går åt mer kol för att generera en viss mängd energi. Kinas energisäkerhetspolicy och målsättningar att minska energiintensiteten står här stick i stäv med klimathänsyn. Som teknik är metoden att infånga koldioxid något som hur som helst kinesiska energiföretag är precis lika intresserade av som svenska Vattenfall. Kinas största elproducent, Huaneng Group, leder ett initiativ kallat Green-gen där man i flera steg kommer att testa denna teknik i kombination med andra avancerade energitekniker såsom vätgas och bränsleceller. Men frågan är om inte lite väl mycket förhoppningar har knutits till metoden att infånga koldioxid som ett sätt att kunna fortsätta ungefär som förut, bara till en något högre kostnad. Om vi ska klara av att dra ner utsläppen av växthusgaser i den takt som vetenskapen föreskriver med globala 80-procentiga minskningar till mitten av seklet måste vi börja långt innan nämnda teknik är mogen för storskalig applikation. McKinsey & Company tror inte att tekniken är marknadsmogen förrän tidigast 2020. Asbjørn Torvanger på det norska klimatforskningsinstitutet CICERO hävdar att givet den relativt korta tid vi har på oss för att minska utsläppen kommer inte tekniken att finnas tillgänglig när vi verkligen skulle behöva den, det vill säga nu. Globalt sett måste nämligen en minskning börja mellan 2015 och 2020 för att det ska finnas en möjlighet att nå tvågradersmålet. Torvanger menar att vi måste hitta snabba finansiella lösningar för att kickstarta fullskaleförsök med att infånga och lagra koldioxid för att så snabbt som möjligt nå skalfördelar så att kostnaderna kan minska. Den existerande globala finansieringsmodellen (CDM) under Kyotoavtalet är alltför byråkratisk och långsam för att skapa den finansiering som behövs. Med sina stora koltillgångar och industriella kunnande är Kina ett av de länder där metoden att infånga koldioxid faktiskt skulle kunna spela en roll för att ta värl den ett steg mot en mer klimatsäker framtid. Det gäller därför att undersöka möjligheterna till projekt där olika finansiärer går samman för att driva på utvecklingen av den nya tekniken. Inom ramen för de pågående klimatsamtalen inför det stora klimatmötet i Köpenhamn 2009 har Kina tydligt aviserat krav på att få vara med i gemensamma forsknings- och utvecklingsprojekt. Ett projekt för att infånga koldioxid, kallat Near Zero Emission Coal, är på gång med brittisk-kinesisk finansiering.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Vatten- och kärnkraft – stridbara men koldioxidfria Trots att Kina har upp emot en femtedel av världens vattenkraftspotential förser denna bara sex procent av landets energibehov eller 15 procent av elenergin. Enligt officiella siffror är den utbyggbara potentialen över 500 GW, medan den installerade kapaciteten 2005 var 117 GW eller omkring en fjärdedel av potentialen. Kinas vattenkraftsutbyggnad har avtagit betänkligt sedan reformerna tog fart, vilket haft sin grund i behovet av stora initiala investeringar i kombination med låga, statskontrollerade elenergipriser, långa ledtider samt kostsamma och tekniskt komplicerade transmissionsproblem för att leverera el från vattenkraftspotentialen i väst till konsumenterna i kustprovinserna. När reformerna tog fart på 1980-talet gjorde den dåliga lönsamheten jämfört med kol att det lokala intresset för småskalig vattenkraft försvann till förmån för småskalig kolbrytning. Resultatet är att vattenkraftens andel av den totala kraftproduktionen har halverats. Trots de höga investeringskostnaderna har den kinesiska ledningen på energisäkerhets- och miljömässiga grunder fortsatt att stödja storskaliga, centralt administrerade kraftprojekt och enligt nuvarande planer ska kapaciteten byggas ut till 180 GW 2010 och 300 GW 2020. Även om kärnkraft med sin blygsamma knappa procent av den totala energiförsörjningen spelar en marginell roll, har den betydelse för elförsörjningen i de snabbväxande kustområden som ligger långt från kolfälten och vattenkraftpotentialen. Enligt nuvarande planer från State Energy Bureau ska kärnkraftens andel av elförsörjningen fördubblas från nuvarande 2,5 till över fem procent 2020, vilket skulle betyda åtminstone 50 GW, motsvarande drygt fem gånger Sveriges nuvarande kärnkraftsprogram. Enligt ett annat mål som satts upp av NDRC ska den installerade kapaciteten

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

uppgå till 160GW 2030 vilket givet de långa ledtiderna i kärnkraftsutbyggnad låter orealistiskt. För att infria även de ambitiösa utbyggnadsplanerna till 2020 krävs en avsevärd satsning på utbildning av experter och kvalificerad personal.

Vindkraftkapacitet i olika länder från presentation av Tomas Kåberger på Nätverket för Olja och Gas 30 okt 2008

20 GW 15

Tyskland Spanien USA Indien Danmark Kina

1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006

Infångning av koldioxid innebär utsikter för Kina att säkerställa en klimatvänlig kolbaserad utveckling men innebär också kommersiella möjligheter för kinesiska energiföretag. Huaneng Groups och Kinas första ultrasuperkritiska kolkraftverk i Yuhuan är med sina fyra enheter på en gigawatt vardera världens största anläggning av denna typ – till en kostnad per installerad kilowatt som ligger på ungefär hälften av ett internationellt projekt. Kanske finns potentialen att med rätt typ av internationellt samarbete göra teknik för att infånga koldioxid marknadsmässig tidigare än vad McKinsey & Company och andra bedömare tror. Om ingen annanstans bör den möjligheten finnas i Kina.

Kina har gjort stora investeringar i vindkraft på senare år. Den förnybara energirevolutionen Kina är idag jämte USA världens största utsläppare av koldioxid och många har säkert hört att det beror på att Kina bygger ut sitt energisystem i en takt av två stora kolkraftverk i veckan. Även om detta är en schablon innebär det tyvärr en sann bild av vad som händer i Kina och den snabba ökningen i koldioxidutsläpp kommer med all sannolikhet att fortsätta under 2010-talet. Kraften och dynamiken i den kinesiska utvecklingen gör helt enkelt att även om det finns goda möjligheter för alternativa energikällor kommer dessa inte att kunna utvecklas fort nog för att hålla takt med nuvarande utveckling av tillväxten. Vad som är mindre känt är att Kina med världens största produktion av vattenkraft och den tredje största av vindkraft i absoluta tal faktiskt redan har världens största installerade kapacitet för förnybar energi. Då ska man emellertid komma ihåg att en betydande del av detta för närvarande är storskalig vattenkraft. Men Kina har en uttalad ambition att bli världsledande inom till-

verkning av förnybar energiteknik och det finns en betydande potential. Det är nämligen inte bara inom kol och vattenkraft som Kina har betydande naturresurser – man är även rikt rustat med soloch vindkraftspotential och det finns möjligheter att odla bioenergi utan att konkurrera med spannmålsodling. Under 2007 investerade Kina 12 miljarder dollar i småskalig vattenkraft, solvärmepaneler och vindkraftparker, vilket gör att Kina tillsammans med Tyskland är världens största investerare i förnybar energiförsörjning. Utöver detta investerar man årligen mellan sex och tio miljarder dollar i storskalig vattenkraftsutbyggnad.

Investeringar i förnyelsebara energikällor 2020 Vattenuppvärmning med solkraft 3,5%

Bioetanol 3% Solkraft 2,1%

Solkraft 11% Vindkraft 34%

Biomassa 12% Biogas 13%

Vattenkraft 14%

Kina investerar totalt 270 miljarder USD i förnyelsebar energi fram till 2020 (exklusive stora vattenkraftverk). Källa: China’s Clean Revolution. Parallellt med en politik som driver fram ökad energieffektivitet har man också lanserat lagar och ekonomiska styrmedel som gör att kinesiska innovationsföretag håller på att etablera sig bland världens ledande utvecklare av förnybar energi. Kinas medel- och långsiktiga program för utveckling av hållbar energi från augusti 2007 har satt upp målet att Kina ska öka sin andel förnybar energi från dagens åtta till 15 procent 2020 varav minst tre procent ska komma från så kallade ”nya förnybara” som omfattar sol, vind och biomassa. För att nå dessa mål föreskriver Lagen om förnybar energi från 2006 och andra statliga direktiv att de statliga kraftnäten, på liknande sätt som man har gjort i Tyskland, ska köpa förnybar

el genom att erbjuda fördelaktiga priser. I kombination med 50-procentiga skattesubventioner för förnybara energiprojekt har detta lett till en stark tillväxt inom dessa marknader. Om de ambitiösa målen ska kunna infrias krävs en enastående tillväxt inom den förnybara industrin. Men om man ser till utvecklingen de senaste åren finns det goda chanser att Kina till och med kommer att kunna nå dessa mål i förtid. Vindkraften växer mycket snabbt och ökningen 2007 var hela 125 procent. Lagstiftning och skattelättnader har skapat förutsättningar för en marknad att etableras. Genom krav på lokal tillverkning har kinesiska företag byggt upp kunskaper och kapacitet inom alla delar av vindkraftskedjan från bedömningar av vindkraftspotential till design, produktion, installation och drift av vindkraftsparker. Kina kommer med stor sannolikhet att vara mycket konkurrenskraftigt på den ökande globala marknaden för vindenergi. Kina är efter Japan världens näst största producent av solcellsteknologi. Med över 400 företag är Kinas växande solenergiindustri väl positionerad för produktion till mycket konkurrenskraftiga priser, men man ligger också långt fram inom forskning och utveckling av ny och förbättrad solenergiteknik. De fyra största tillverkarna har ett marknadsvärde på över två miljarder dollar var. Tillväxten bland de kinesiska producenterna har de senaste åren varit över 100 procent per år. Till skillnad från vindenergin så sker tillväxten inte i Kina utan på den mycket snabbt ökande världsmarknaden. Kina dominerar även världsmarknaden för solvärmepaneler. En tiondel av de kinesiska bostäderna får sitt varmvatten från solvärmepaneler och kinesiska företag har 60 procent av världsmarknaden. Det finns också en betydande bioenergipotential. Kina är redan världens tredje största etanolproducent, men konflikten mellan spannmål och biodrivmedel har gjort att man tillsvidare skrinlagt planer på kraftig utbyggnad av etanolproduktionen. Förhoppningarna står till cellulosabaserad etanol där man skulle kunna använda de stora mängderna jordbruksavfall för att producera drivmedel. Problemet är höga kostnader för de enzymer som behövs i tillverkningsprocessen och intensiv forskning pågår. Än mer intressant är utvecklingen av vedbaserad biodiesel. Här skulle man kunna kombinera positiva ekologiska effekter av ökad beskogning med produktion av klimatneutrala drivmedel. För närvarande finns planer på att plantera över 13 miljoner hektar – motsvarande en dryg fjärdedel av Sveriges yta – till 2020, men Kina har uppskattningsvis bortåt

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

100 miljoner hektar mark som skulle kunna användas för bioenergi utan att konkurrera med spannmålsproduktion. Inte bara en kinesisk angelägenhet För varje nytt kolkraftprojekt bygger världen steg för steg in sig i ett energisystem som blir enormt kostsamt att ta sig ur. Chatham House pekar i den utmärkta rapporten Changing Climates – Interdependencies on Energy and Climate Security for China and Europe på att det inte bara är Kina som planerar för kraftiga kolbaserade investeringar i elproduktion. Medan Kina beräknas behöva bygga ut sin elproduktion med 1 200 GW till 2030 är behoven i EU och USA till samma år nästan lika stora på grund av ökande elbehov samt att gamla anläggningar måste bytas ut (drygt 800 respektive drygt 900 GW). Det bör alltså finnas ett ömsesidigt intresse att hitta nya former för energiproduktion. Och som rapporten tidigare har understrukit är det bråttom. Kinesiska energiplanerare har gjort bedömningen att Kina skulle kunna täcka 30 procent av sitt energibehov 2050 med fossilfri energi. Men även om detta låter imponerande räcker det tyvärr inte för att världen som helhet ska klara av en tillräcklig utsläppsminskning till mitten av århundradet även om den rika världen lyckas med över 80-procentiga nedskärningar. Det är dock fortfarande långt dit och med den tillväxtpotential som kinesisk förnybar energi har uppvisat de senaste åren kan man bara hoppas att omställningen ska gå fortare. Vad världen behöver är samarbete för att så snabbt som möjligt få ut förnybar energiteknik på marknaden. Tvärt emot den gängse Kinabilden är det kanske med hjälp av kinesisk klimatvänlig teknik som världen ska räddas – inte tvärt om.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

8. Det internationella klimatspelet Det är uppenbart att det inte finns någon långsiktig lösning på klimatproblemet utan Kinas medverkan. För Kinas del såväl som det internationella samfundet är detta dock en komplicerad diplomatisk fråga som rymmer många dimensioner och falluckor. Kina måste klara att omvandla sin internationella klimatpolitik från motsträvig till medgörlig. Det internationella samfundet måste förstå vilka frågor som verkligen är viktiga för Kina. Både Kina och det internationella samfundet måste förstå att ett globalt koldioxidpris som premierar koldioxidsnåla varor och klimatsmart teknik är en förutsättning för en global utveckling som kombinerar

tillväxt med minskad klimatpåverkan. Finns det någon fråga som likt ett ”sesam, öppna dig” skulle kunna låsa upp de olika internationella förhandlingarna och skapa förutsättningar för ömsesidigt positiv utveckling? Strävan efter internationellt anseende och respekt Kinesisk utrikespolitik faller tillbaks på en doktrin från tidigt 1980-tal där Deng Xiaoping hävdade att Kina såg fram emot en lång period (30 – 50 år) av fredlig global utveckling och att man därför skulle fokusera sina krafter inåt mot att utveckla landet. Man ville kommunicera att Kinas nya reformorienterade utvecklingsstrategi inte

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

hade geopolitiska ambitioner, att Kina ville dra fördel av en global fredlig utveckling genom att inte behöva satsa på militären, men också att Kina inte avsåg att ta på sig en ledande roll i internationella sammanhang. Även om denna doktrin ligger fast har den förändrats på ett sätt som innebär en de facto omsvängning från tidigare ståndpunkter. Under utrikespolitiska paroller som ”en ansvarstagande nation” och ”Kinas fredliga uppgång” har Kina det senaste decenniet visat upp en ökad utrikespolitisk aktivitet och påfallande pragmatism. Kina har blivit medlem i WTO och tillskyndare av FN:s fredsbevarande styrkor. Man har också kompromissat med en av sina utrikespolitiska heliga kor om ”ickeinblandning i andra länders angelägenheter” genom att framgångsrikt och med internationellt erkännande ha spelat en konstruktivt medlande roll i både Burma och Nordkorea. I och med att klimatfrågan nu seglat upp högst upp på den globala dagordningen talar mycket för att Kina i sin strävan att framstå som en ansvarstagande nation är angeläget att agera på ett sätt som i ett internationellt sammanhang i vart fall inte upplevs som reaktivt. För Kina gäller att balansera de två relaterade men i många fall disparata begreppen energisäkerhet och klimatsäkerhet och framstå som ansvarstagande och konstruktiv i båda fallen. Från ett energisäkerhetsperspektiv märks en ökad internationell oro över Kinas energitörst, främst dess ökande importberoende av olja och gas. Detta har föranlett uttalanden från Kina, med syfte att dämpa oron, att man till 95 procent är självförsörjande av sin primära energianvändning. Då denna självförsörjning är en reflektion av Kinas nära 70-procentiga kolberoende lugnar dessa uttalanden dock inte den växande globala oron över Kinas accelererande bidrag till växthuseffekten.

Med sina snabbt ökande utsläpp håller den roll Kina spelar i det internationella klimatspelet på att skifta från ett oomtvistligt offer till en av de stora skurkarna. För att inte förlora trovärdighet som en ansvarstagande global aktör måste Kina spela upp en mer aktiv repertoar. Ju snabbare utsläppsökningar, desto mer aktivitet krävs. Kina är väl medvetet om hur Bushadministrationens bristande intresse för klimatförhandlingarna har spelat in i den drastiska försämringen av den internationella bilden av USA. Samtidigt har Kina en unik möjlighet just nu att förhandla till sig ett fördelaktigt avtal genom att göra utfästelser om framtida bindande utsläppsbegränsningar – en möjlighet som sannolikt inte kommer att finnas i framtiden. Det kan paradoxalt nog helt enkelt vara mer kostsamt för Kina att inte diskutera bindande åtaganden än tvärt om. Positionering i Baliprocessen Trots ett grundmurat rykte som reaktivt, på gränsen till destruktivt, i det internationella klimatarbetet har Kina de senaste åren börjat glänta på dörren för en mer konstruktiv hållning. Här finns inte bara internationell goodwill att tjäna utan också möjligheter för Kina att driva på för att skapa internationella mekanismer för finansiering och tekniköverföring av klimatåtgärder från OECD-världen till utvecklingsländerna. Den centrala frågan gäller internationella förhoppningar om att Kina ska acceptera att ta på sig någon form av åtaganden under ett nytt globalt klimatavtal för perioden efter 2012. Trots att Kina har ändrat tonläge under de senaste ett till två åren och intagit en mer aktiv attityd i klimatförhandlingarna har den officiella positionen inte ändrats nämnvärt och ligger fortfarande i linje med övriga utvecklingsländer inom FN-systemets så kallade

CO2- UTSLÄPP Kinas andel av dagens globala utsläpp

1/4

Kinas andel av samlade globala utsläpp sedan 1900

1/10

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Kinas andel av global Kinas per capita utsläpp utsläppsökning sedan 1990 jämfört med världsgenomsnittet

1/2

1/1

G77-grupp. Men det verkar nu som om G77:s position håller på att splittras i och med att Bangladesh med flera låginkomstländer anser att stora utvecklingsländer med snabbväxande ekonomier borde ha kapacitet nog att klara av att minska sina egna utsläpp. Kina kommer sannolikt att söka sig en egen väg mellan utvecklingsekonomierna och de industrialiserade länderna, där man försöker få ut så mycket som möjligt i linje med sina nationella intressen. Hur USA agerar kommer att spela en avgörande roll för Kinas handlingsalternativ. Relationen mellan Kina och USA är inte oproblematisk. Till skillnad från EU ser inte USA Kina som ett utvecklingsland utan i första hand som en konkurrent – både ekonomiskt och militärt. Inom EU finns förhoppningar att ett mer aktivt Kina ska sätta press på USA. Samtidigt är aktivitet från USA ett avgörande kriterium för att Kina ska bli mer förhandlingsvilligt. Aktivitet från endera sidan kommer därför att sätta press på den andra. Samtidigt finns uppenbara risker att Kina och USA bildar en ohelig allians som stjälper det globala klimatarbetet. USA och Kina kommer att känna sig för var de har varandra så snart Obama-administrationen har kommit tillrätta i Vita Huset. Det är viktigt att EU ger utrymme för och stödjer de informella samtal som måste föras mellan USA och Kina samtidigt som man tydligt driver på för att skapa en bas för fortsatt globalt klimatsamarbete efter 2012. EU:s problem är samtidigt dess styrka – man har redan spelat sina kort, men man har gjort det på ett sätt som visar ett tydligt ledarskap. Förhoppningsvis kan detta ledarskap utmana både USA och Kina till de åtaganden som krävs för att rädda världen från en klimatkatastrof.

Nationellt kommer Kina att sätta upp nya mål om 20-procentiga minskningar av energiintensiteten per femårsperiod för perioden från 2011 till 2020. Kina kan därför tänkas erbjuda att dessa mål också blir Kinas åtagande för ett internationellt avtal för perioden 2012 till 2020. Kina kommer dock inte vilja se detta som ett bindande åtagande utan som en övergripande målsättning. För att stimulera de egna ansträngningarna att öka energieffektiviteten inom olika sektorer kan man också tänka sig att Kina inleder diskussioner om åtaganden, tekniskt samarbete och finansiering inom vissa sektorer som brottas med stora utsläpp, som exempelvis cementoch stålindustrin. Globalisering och handel Hur globalisering och handel kan komma att påverka klimatet har blivit en allt mer diskuterad fråga. Även här spelas Kinas roll upp som både hot och möjlighet. Förutom olika mekanismer för direkt handel med utsläppsrätter som ingår i Baliprocessen är Kinas roll intressant ur två handelsrelaterade perspektiv – klimatrelaterade gränsskattejusteringar och handel med miljövänliga varor och tjänster.

Kina vill ha ett avtal för perioden efter 2012 och man vet att ett sådant avtal inte är möjligt utan Kinas medverkan. Kina vill framför allt inte ses som ett hinder för att nå ett avtal. Man vet dessutom att man förr eller senare måste ta på sig bindande åtaganden att begränsa sina utsläpp men vill skjuta detta så långt på framtiden som möjligt.

I förlängningen av förhandlingsspelet i Baliprocessen har det höjts röster i USA, Tyskland och Frankrike för så kallade klimatrelaterade gränsskattejusteringar, eller ”koldioxidtullar”. Dessa skulle riktas mot import från de länder som inte tar på sig bindande åtaganden under ett nytt globalt klimatavtal, för att på så vis undvika läckage av produktion med bristfälliga klimatprestanda till länder utan åtaganden. Vid en första anblick låter detta som ett sunt förslag som dessutom sätter press på länder som är tveksamma till att ta på sig bindande åtaganden. Idén bygger dock på ett antagande om att länder som Kina och Indien har en koldioxidintensiv produktion av varor som sedan exporteras. Dessutom riskerar denna typ av åtgärder att eskalera till handelskrig eftersom andra typer av handelshinder skulle kunna användas av Kina och Indien som vedergällning.

Ett tänkbart scenario Förutsättningarna för varje resonemang om kinesiska åtaganden är att Kina uppnår eller känner sig säker på att uppnå sitt nationella mål om 20-procents minskning av energiintensiteten från 2005 till 2010. Givet detta samt att man kan få tillräckligt gehör för sina förhandlingspositioner skulle Kina kunna öppna för att inom ramen för ett avtal för perioden från 2012 åta sig bindande utsläppsbegränsningar någon gång efter 2020.

Flera studier har på senare år visat på den potentiella komparativa fördel som Kina och andra snabbväxande utvecklingsekonomier har när det gäller att komma igång med storskalig och billig produktion av klimatsmart teknik. Kinesisk miljö- och alternativ energiteknik har också visat på mycket stor tillväxt de senaste åren, bl.a. inom vind- och solenergi. Om denna lovande utveckling fortsätter skulle det på ett avgörande sätt kunna bidra till en global omställning mot en koldioxidsnål

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

ekonomi, genom att göra det billigare att investera i ny teknik och på så vis samtidigt öka potentialen för global ekonomisk tillväxt. Men detta förhållande innebär uppochnervända världen för många politiker – både i Kina och i väst. I Kina hävdar man att huvudproblemet för Kina och andra utvecklingsländer är att man inte får tillgång till sådan avancerad teknik som skulle behövas för att minska utsläppen av växthusgaser. Huvudanledningen till dessa problem är patent- och licensrättigheter där internationella företag inte litar på Kina. Man talar mindre om det omvända problemet, nämligen att Kina i vissa fall faktiskt hindrats att exportera miljövänliga produkter till marknader i väst på grund av höga strafftullar på varor som exempelvis lågenergilampor, där Kina är världsledande på billig produktion. Här skulle det globala samfundet tjäna både klimatmässigt och i ekonomisk tillväxt på att underlätta tekniköverföring till Kina och andra utvecklingsländer genom att stärka patent och licensskyddande institutioner och samtidigt förenkla export av billig miljöteknik från Kina.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

9. Slutreflektioner över det kinesiska politiska systemets företräden och begränsningar Det kinesiska ledarskapet under president Hu och premiärminister Wen har både engagemang och en klar politisk vision om hur Kina ska utvecklas till ett harmoniskt, resurseffektivt och miljövänligt samhälle. Men även ledarna i Peking har särintressen och grundläggande ekonomiska lagar att ta hänsyn till. Man har dessutom ett system där bristen på pluralism och yttrandefrihet sätter gränser för effektiviteten av de flesta

politiska beslut som har med klimat och miljö att göra. Samtidigt vurmas det här och var i västvärlden för Pekings upplysta despoter och man imponeras av ledare som pekar med hela handen och en dryg miljard kineser som leende följer order. I vilken utsträckning är det politiska systemet i sig ett hinder eller en möjlighet för Kinas förmåga att ta ett stort klimatsprång?

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Den fjärde generationen ledare och Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet Kina har en lång tradition av dynastisk samhällsutveckling där en ny dynasti föddes ur blodiga bondeuppror och där makten efter konsolidering under den första härskaren gick i arv. Många menar att Folkrepubliken Kina bara är ytterligare en i raden av dynastier och att successionen från far till son ersatts med en alltmer sofistikerat process, där en ny generations ledare vaskas fram som ett resultat av maktkampen mellan de två linjerna i den kommunist-kinesiska politiska historien. De två linjerna står inte för några absoluta politiska ideologier utan avspeglar snarare olika förhållningssätt till den rådande politiska kontexten. Medan den ena linjen står för egenskaper som tradition, ideologi och inåtvändhet står den andra för förnyelse, pragmatism och öppenhet. Den ansedde pekingologen Cheng Li från amerikanska The Brookings Institution har beskrivit successionen från en generation ledare till den nästa som ett ständigt pågående intrikat kortspel där balans måste råda inom varje högre församling mellan de olika linjernas representanter. Sedan Deng Xiaopings reformer kom igång i slutet av 1970-talet har ett system utvecklats där kinesiska ledare väljs till de högsta ämbetena på femårsperioder där ett omval är tillåtet. Ledarna sitter med andra ord i tio år. Det nuvarande ledarskapet under president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao utgör den fjärde generationen ledare och maktskiftet 2003 när Hu-Wenadministrationen tillträdde var första gången i Folkrepublikens historia som denna succession skedde under ordnade former. I våras omvaldes både Hu och Wen och sitter alltså till 2013 om inget oväntat inträffar. Övergången 2003 från den tredje generationens ledare under den tidigare presidenten Jiang Zemin innebar en tydlig förändring från en utvecklingsmodell med stark betoning av ekonomisk tillväxt till en bredare social utvecklingspallett. Framför allt underströk den nya ledningen under Hu och Wen behovet för Kina att söka sig en ny utvecklingsväg som kunde överbrygga de ökande sociala klyftorna, åtgärda den pågående ekologiska och miljömässiga katastrofen och minska Kinas mycket höga energi- och resursintensitet. Man lanserade begreppet det harmoniska samhället som en vision av en framtida kinesisk välfärdsstat och Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet som kartan över vägen till denna vision. Frågan om hur ekonomisk utveckling skulle kunna säkerställas samtidigt som energi- och föroreningsintensiteten drastiskt minskade kom att bli en central del av Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Utvecklingen klimat- och energipolitiken under Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet Det är inte förrän under de senaste åren som Kina har börjat utveckla en samlad klimatpolitik. Det tidiga 2000-talets snabbt ökande oljeimport gjorde den kinesiska ledningen uppmärksam på den bristande energisäkerheten. Detta blev än mer uppenbart under den omfattande energibrist som utvecklades under 2003 och 2004 med återkommande el-bortfall, då industrier och institutioner började installera dieselaggregat för att försäkra sig om säker el, vilket i sin tur ledde till snabbt ökande oljeimport och ökande världsmarknadspriser. Sent 2004 träffades en grupp ledande kinesiska beslutsfattare i den Centrala Ekonomiska Arbetskonferensen för att inom ramen för Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet besluta att energisparande skulle utgöra en grundläggande indikator i arbetet med att strukturera om ekonomin. De 9:e och 10:e femårsplanerna (1996 – 2005) hade långt ifrån nått de energi- och utsläppsmål som satts upp och landets energi- och miljösituation hade avsevärt försämrats. Inför den 11:e femårsplanen (2006 – 2010) satte därför Hu-Wen-administrationen tyngd bakom en ny politik för att på allvar minska energi- och miljöintensiteten genom att juridiskt binda sig vid att inom femårsplanen minska dessa med 20 respektive 10 procent. Det var inte förrän under 2006 som klimatfrågan började komma upp som en viktig fråga för de kinesiska ledarna – samtidigt som Gore-filmen och Sternrapporten gjorde klimathotet till den globalt mest debatterade frågan. Kina hade då också börjat få in resultaten från sin egen klimatrapport som visade på de omfattande klimatkonsekvenserna för Kina. Hu-Wen-administrationen handlade sedan snabbt och 2007 kom att bli året då Kina fick ett sammanhängande klimatprogram, samtidigt som man skapade en nationell ledningsgrupp för klimatfrågor under ledning av premiärminister Wen. Det var även från och med 2007 som internationella klimatförhandlare började se en ny, mer konstruktiv och aktiv attityd från de kinesiska förhandlarna. En politisk grund för klimatvänliga reformer Framväxten av energi- och klimatpolitik under Hu-Wenadministrationen visar på två viktiga utvecklingar. För det första har ett ambitiöst klimatprogram lanserats genom att ompaketera en rad energi- och miljöpolicys som drivits fram under mitten av 2000-talet som resultat av en djup oro över Kinas energisäkerhet och ekologiska

Kinas Klimatprogram Kinas Klimatprogram publicerades i juli 2007 och bygger på flera åtgärder för att minska energiintensiteten. Dessa hade redan påbörjats under den 11:e femårsplanen 2006 – 2010. Programmet innehåller följande mål för att begränsa utsläppen av växthusgaser: • Minskning av energiintensiteten med 20 procent i förhållande till BNP • Ökning av förnybar energi till 10 procent av primärenergianvändningen • Stabilisering av kväveoxidutsläpp från industriprocesser och åtgärder för att kontrollera metanutsläpp • Ökning av beskogning till 20 procent Kina räknar med att fram till 2010 undvika totalt 1,5 miljarder ton koldioxid fördelat på följande huvudområden: Åtgärd

Undvikta växthusgasutsläpp omräknat till miljoner ton (Mt) koldioxidekvivalenter

Vattenkraftutbyggnad

550

Kärnkraftsutbyggnad

Teknikutveckling inom kraftindustrin

110

Användning av metan från kolgruvor

200

Utveckling av bioenergi

Utbyggnad av vind-, soloch geotermisk energi

Genomförande av tio stora energibesparingsprogram

550

Programdokumentet innehåller inte någon uppskatt ning av hur mycket koldioxidutsläpp som skulle kunna undvikas om man når målet att minska energiintensiteten med 20 procent. Överslagsberäkningar visar dock att det kan röra sig om 1,5 miljarder ton koldioxid fram till 2010. Detta motsvarar ungefär en tredjedel av Kinas totala utsläpp 2004, vilket är det senaste år som Kina har rapporterat utsläppsdata under FN:s klimatkonvention. Detta gör att Kinas klimatprogram idag är en av de viktigaste klimatåtgärderna globalt sett.

katastrof. Klimatprogrammet passar mycket väl in under Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet och Hu-Wen-administrationens ambition att ”bygga ett resurseffektivt och miljövänligt samhälle”. För det andra har en intern debatt om Kinas utvecklingsväg tagit fart på kinesiska bloggar och debattfora. Detta är en mycket vidare dialog som omfattar allt från rättigheter till marknadens roll och behovet av social utveckling. Energi och naturresurser är också en del av denna debatt och begreppet koldioxidsnål ekonomisk utveckling (low-carbon economic development) har börjat användas som ett begrepp för en möjlig utvecklingsväg för Kina. De starka beröringspunkterna mellan Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet och idéerna bakom en koldioxid snål ekonomisk utvecklingsväg för Kina innebär att HuWen-administrationen kan fortsätta driva på en reform av Kina som ligger i linje med ökad klimathänsyn och minskad ökningstakt av koldioxidutsläppen, men där den grundläggande motivationen är att öka energisäkerheten, minska miljöpåverkan och skapa möjligheter för det kinesiska näringslivet att röra sig uppåt i den globala produktionskedjan. Det innebär också större utrymme för Kina att vara flexibelt och att aktivt leta efter möjligheter i de internationella klimatförhandlingarna. Socialism med kinesiska förtecken – den korporativa partistatens begränsningar Under senare år har allt oftare hörts en uppskattande underton när västerländska beslutsfattare och intellektuella har pratat om Kinas politiska system. Det är föreställningen om att när Kina väl har bestämt sig för något (alltså när de kinesiska ledarna har fattat beslut) så genomför man det. Det här gäller också miljöområdet, där Kina inte sällan paradoxalt nog har framställts som ett föregångsland. I och med den tilltagande känslan av att ”vi måste göra något nu för att världen inte ska gå förlorad i klimatkatastrofer” verkar allt fler tveka om det demokratiska systemets förtjänster och sneglar på Kina som ett exempel på politisk handlingskraft. Inte sällan är detta en hållning med schizofrena inslag eftersom man samtidigt är missnöjd med hur Kina handskas med mänskliga rättigheter. Den huvudsakliga invändningen mot detta resonemang är att det är en sak att i en totalitär stat besluta om och genomföra ett projekt som exempelvis OS, och en helt annan sak att bygga ett samhälle med förutsättningar för miljö- och klimatvänligt beteende. Många studier pekar istället på hur den ”korporativa partistaten” som dominerar Kinas totalitära politiska system

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

utgör en begränsning för långtgående förändringar ute i den kinesiska verkligheten. Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD publicerade 2007 i rapporten Environmental Performance Review of China en omfattande utvärdering av Kinas miljöarbete där man jämförde Kinas egna målsättningar med de resultat som man uppnått. En av de huvudsakliga slutsatserna var det enorma gapet mellan politiska intentioner och lagar å den ena sidan, och den faktiska efterlevnaden av dessa lagar å den andra. När inga andra röster tillåts än de som är godkända av partistaten och den lilla människan inte har reella möjligheter att föra talan mot etablissemanget, då finns heller inga motkrafter som kan hålla emot politiskt och ekonomiskt mäktiga särintressen. Även med aldrig så klimatmässigt upplysta despoter i Peking finns inom ramen för dagens politiska system en rad starka särintressen som den politiska ledningen har mycket svårt att bemästra. Kina har en mycket stark energilobby som hittills har motsatt sig varje förslag till marknadsanpassning och verklig konkurrensutsättning. Energilobbyn utgörs av miljontals anställda i ett litet antal ofantligt stora statliga företag som endast till

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

mindre del konkurrerar med varandra. En annan allt mäktigare påtryckargrupp är den nya övre medelklassen som med den egna bilen i centrum värnar om sina nyvunna bekvämligheter. Slutligen finns en enorm centrifugal motkraft mot allt vad Peking bestämmer i de allt mäktigare större städerna. Det är här som de verkliga rikedomarna ackumuleras och det är i den lokala blandningen av politik och affärsintressen som både framtidens vinnare och förlorare finns. En stark skepsis mot västerländska influenser går som en röd tråd genom hela Kinas historia och så även inom kommunistpartiet. Internationallister har alltid misstänkliggjorts och det är än idag behäftat med avsevärda politiska och karriärmässiga risker för kinesiska forskare och beslutsfattare att driva internationellt samarbete som inbegriper politiska dimensioner. Kommunistpartiets interna liturgi sätter sina egna gränser för vad som är möjligt att uppnå i ett internationellt sammanhang. Kan vi lära något från Kinas politiska system? Klimatproblemet är vår tids ödesfråga. Ändå har tjugo års internationellt samarbete med avsikt att hindra en klimatkatastrof inte lett längre än till mycket begränsa-

de åtaganden från en grupp industrinationer att inom ramen för Kyotoavtalet minska sina utsläpp med några få procent. Totalt sett ökar istället utsläppen snabbare än någonsin. Det står allt mer klart att tiden för att agera är nu. Om det internationella samfundet inte kan lägga grunden för ett gemensamt, radikalt klimatarbete med tydliga mål och klara spelregler för perioden efter 2012 kommer vi att förlora den sista möjligheten som står tillbuds att hindra en annalkande klimatkatastrof – härom är vetenskapen entydig. Det är i detta sammanhang som tvivel har uttryckts om det demokratiska systemets förmåga att skapa tillräcklig kraft bakom ödesavgörande beslut och det internationella systemets förmåga att samla olika länder bakom insatser för att lösa globala kriser. Är den kinesiska versionen av upplyst despoti mer effektiv och kommer den att konkurrera ut den västerländska demokratin? Problemet med dessa resonemang är att man blandar ihop korten. Det är inte vår demokrati som sådan som hindrar oss att handla utan bristen på former för att prioritera viktiga beslut när det verkligen behövs. På samma sätt är det inte avsaknad av demokrati som gör det kinesiska systemet effektivt när det gäller OS-arrangemang. Som visats ovan kräver även den kinesiska politiska processen att man bygger upp konsensus genom omfattande politiska konsultationer för att kunna genomföra beslut. Även om den processen på många vis skiljer sig från en demokrati är likheterna också många. Skillnaden ligger i de mycket större möjligheter som en kinesisk ledning har att driva igenom vissa typer av beslut.

Det är därför satsningar i Kina för att bygga upp alternativa energisystem och en koldioxidsnål och klimatvänlig industri har större möjligheter till snabbare genomslag än vad som är fallet i större delar av industrivärlden. Det kinesiska systemet har en annan betoning av det allmännas intresse på bekostnad av den enskildes intresse. Det finns intressanta paralleller till 1900-talets snabba utbyggnad av vattenkraften i Sverige, där statens rätt till expropriering för det allmännas intresse hade mycket större tyngd än den enskilde bondens rätt till sin mark längs Norrlands dalgångar. Hade vi kunnat bygga ut vattenkraften idag? Om inte, vad hade det haft för klimatmässiga konsekvenser? För att lösa klimatfrågan måste vi skapa institutioner med mycket större möjligheter att driva igenom det allmännas intresse av att undvika en klimatkatastrof. Men vi måste göra detta utan att kompromissa det grundläggande demokratiska systemet. Det är nämligen bara genom att kombinera ett tydligt ledarskap i klimatfrågan med starka demokratiska rättigheter att delta i den politiska processen och övervaka den exekutiva makten som en verklig förändring kan genomföras. Kina har den exekutiva förmågan att driva igenom projektlikande beslut, men saknar i och med sina demokratiska begränsningar både den drivkraft och den förmåga till övervakning större inslag av demokrati ger och som krävs för att skapa förändring i grunden. Det är därför som den pågående diskussionen om en ny utvecklingsväg för Kina är så intressant. Förutom att energi- och naturresursproblem finns med i diskussionen är nämligen rättighetsreformer ett av de centrala ämnena. Många menar att nästa stora reformsteg i Kina kommer att handla om den enskildes rättigheter.

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Lästips Chatham House & E3G, 2007,

Changing Climates – Interdependencies on Energy and Climate Security for China and Europe, London: Chatham House Pdf-version kan laddas ner från: http://www.chathamhouse.org.uk/files/10845_1107climate.pdf Lundin, 2008,

Kinas klimatpolitik – överblick, hjärtefrågor och internationellt samarbete, Stockholm: Institutet för Tillväxtpolitiska Studier Pdf-version kan laddas ner från: http://www.itps.se/Archive/Documents/Swedish/Publikationer/Rapporter/PM-serien/2008/PM2008_011.pdf Rosen & Houser, 2007,

China Energy - A Guide for the Perplexed, Washington DC: Peterson Institute for International Economics Pdf-version kan laddas ner från: http://www.petersoninstitute.org/publications/papers/rosen0507.pdf The Climate Group, 2008,

China’s Clean Revolution, London: The Climate Group. Pdf-version kan laddas ner från: http://www.theclimategroup.org/assets/resources/Chinas_Clean_Revolution.pdf

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?

Kina

– medspelare eller motspelare i klimatkampen? Frågan om klimatsäkerhet har seglat högst upp på den globala agendan vid en tid då Kina står inför oerhörda utmaningar. Hälften av befolkningen lever nära eller under gränsen för extrem fattigdom och klyftorna ökar. Utvecklingsbehovet är enormt. Men utveckling kräver tillväxt och tillväxt kräver energi. Sedan början av 2000-talet har det blivit alltmer klart för den kinesiska ledningen att man måste säkerställa energitillgången för Kinas framtid på andra sätt än genom stigande oljeimport och ökande användning av kol. Två vägar står till buds: energieffektivisering och ökad användning av alternativa energikällor. De senaste åren har kinesiska forskare också visat att Kina tillhör världens mest utsatta länder när det gäller klimatförändringar. Kina har allt att vinna och inget att förlora på att ta krafttag mot klimatförändringarna. Hur kan det då komma sig att landet sedan 2000 står för 57 procent av den globala ökningen av koldioxidutsläppen? Denna skrift sätter in Kinas ansträngningar att både öka sin energisäkerhet och samtidigt ta ett ökande globalt ansvar för klimatfrågan i ett större politiskt sammanhang av ekonomisk utveckling, internationella relationer och det globala klimatspelet. Den ingår i en serie rapporter som Global Utmaning publicerar inför klimatmötet i Köpenhamn i december 2009.

Global Utmaning, Sveavägen 66, 111 34 Stockholm, Tel 08-702 1027 info@globalutmaning.se • www.globalutmaning.se

Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?