Ledarskap f%c3%b6r h%c3%a5llbara st%c3%a4der en internationell utblick2 by Global Utmaning

Foto: Jones Valley Urban Farm, Alby Headrick/Flickr Creative Commons/CC

Ledarskap för Hållbara Städer – en internationell utblick

Redaktör: Hanna Begler

Förord Att som ledare för en stad eller en nation ta klimatfrågan på allvar är utomordentligt krävande. Den som gör det måste nämligen tala om en framtida, kommande katastrof och mana till handling och uppoffringar nu. Det är lätt – och mycket mänskligt – att skjuta på det obehagliga budskapet. Men det som verkligen konstituerar ledarskap är just detta: att våga stå för ett krävande budskap. För att fungera som ledare är det mycket annat som också krävs. För att människor ska vilja följa en ledare måste denna kunna ange en trovärdig väg till framgång. Och nu gäller det inte någon liten bysamfällighet, utan nu gäller det miljonstäder och hela länder. Ett tillräckligt antal av alla dessa människor måste övertygas om att det finns en väg som kan leda till framgång och att mödorna på den vägen är väl värda att ta för att nå målet. Det är alltså massor av människor som berörs och alla berörs på mer eller mindre olika sätt. Det kommer att finnas vinnare medan andra är förlorare – sett i det korta perspektivet. För att hålla ihop denna stora mängd människor med olika livssituation och olika intressen fordras ett mycket starkt och tydligt mål. Det går inte att undvika att tala om uppoffringarna. Churchill gjorde det inte när han manade England till krig mot Hitler. Al Gore kallade sin bok ”An Inconvenient Truth” (En obekväm sanning). Det är bara att läsa Staffan Laestadius (2013) Klimatet och välfärden för att förstå vidden av den omställning som krävs. Det är en stor omställning av samhället, ekonomin och det liv vi lever som krävs. ”I vårt dagliga liv behöver vi, på område efter område, halvera storleken eller åtminstone aktivitetsnivån på de växthusgasgenererande systemen. Vi behöver också halvera deras relativa energiförbrukning (=fördubbla deras energieffektivitet) samt halvera deras behov av klimatskadliga bränslen. Tre halveringar – en som pågår fram till 2030; ytterligare en som pågår till omkring 2050 samt en fram till omkring 2080/2100 – skulle leda till en acceptabel utsläppsnivå i Sverige.” I ett globalt perspektiv.

Det betyder bort från bilen till förmån för kollektivtrafik, bort från kött till förmån för vegetarisk mat, bort från weekendresor till främmande länder till förmån för cykelturer i närområdet, bort från att leva på 50 kvadratmeter per person plus sommarstuga och lägenhet i Spanien. Visst finns det också uppsidor i denna omställning: vi lever hälsosammare och längre, sociala gemenskaper stärks, vi utvecklar nya färdigheter, vi får en bättre miljö m.m. Alldeles bortsett från att vi undgår våldsamma oväder, stigande världshav, olidliga värmeböljor, strömmar av klimatflyktingar. Men huvudbudskapet måste vara en omvälvande omställning av samhället, ekonomin och det liv vi vant oss vid. Vilken politiker predikar ett sådant budskap när katastrofen inte står för dörren i morgon? Man skulle kunna fråga sig hur samma politiker skulle agera om det istället för +6 grader om 100 år var en stor meteorit som beräknades slå ned på jorden om 100 år? Skulle de kunna föra valrörelse efter valrörelse utan att nämna meteoriten? Skulle de kunna begrava frågan i några expertmyndigheter? Och till och med hindra myndigheternas fackmän att komma med förslag till lösningar? Man kan tänka sig att allmänheten och massmedia inte skulle ge politikerna en lugn stund. Men nu gäller det klimatet. En politiker kan inte huvudstupa gå ut med ett så tufft budskap. Men om politikern ska leda en stad eller en nation i en svår fråga under många år framöver måste politikern någon gång börja förbereda medborgarna på vad som komma skall. Och omge sig med en stab av människor och organisationer som vet vad som gäller. Ledarskapet måste förberedas, byggas upp, långsiktigt. De 15 städer och de fem borgmästare som presenteras i denna skrift visar att det är möjligt.

Innehåll INLEDNING Bakgrunden till rapporten Den tvingande utmaningen SUMMERING OCH IAKTTAGELSER De femton städerna – samlade iakttagelser Ledarskapets roll – intervjuer med fem städers initiativtagare Reflektioner kring ledarskap för hållbar stadsutveckling FEMTON STÄDER, SEX VÄRLDSDELAR Barcelona, Bogotá, Curitiba, Durban, Freiburg, Lilongwe, Nantes, Newcastle, Portland, Rizhao, Seoul, Singapore Sorsogon, Vancouver, Wien BILAGA

Bakgrunden till rapporten Hållbar stadsutveckling är ett tema inom Global Utmanings arbete sedan 2010. Inom Global Utmaning förs också en diskussion inom temat temat globalt ledarskap. Båda dessa aspekter har vi inom tankesmedjan sett som centrala för att närma sig de globala utmaningarna kring ekonomi, klimat och migration. Efter många bakslag på dessa områden är en slutsats att ett lokalt ledarskap är en nyckelfråga – både för utvecklingen i jordens städer men också för den globala nivån. I väntan på globala agendor kan lokala initiativ faktiskt göra skillnad både för att bryta utvecklingstendenser och för att erfarenheter från fullskaleexperiment kan bana väg för nationella och internationella normer och styrningsformer. De frågor vi ställt oss inför denna rapport är: Vilken betydelse har egentligen ledarskapet för en stads utveckling? Vilken roll spelar relationen mellan stadens ledning och det privata näringslivet, och mellan politiker och medborgare? Hur påverkar den nationella regeringen en stads möjligheter att utvecklas i hållbar riktning? För att få bättre grund för diskussion och lärande lyfter vi fram femton städer i sex världsdelar som alla på olika sätt har utmärkt sig inom hållbar stadsutveckling.

4 6

Urvalet är gjort av Global Utmanings seniora rådgivare Inga Björk-Klevby, f.d. svensk ambassadör och tidigare vice chef för UN-HABITAT. I samråd med sina tidigare kollegor på UN-HABITAT har Inga Björk-Klevby valt ut femton städer som alla har bedrivit ett hållbarhetsarbete där hänsyn tagits till både ekologiska, ekonomiska och sociala faktorer. Urvalet har syftat till att få en geografisk spridning, där sex världsdelar finns representerade.

8 12 20

Hanna Begler, projektledare för Hållbara städer inom Global Utmaning, har summerat iakttagelser från de femton städerna i avsnittet samlade iakttagelser. Hanna har också systematiserat materialet om de femton städerna som här är en sammanställning att fördjupa sig i.

Inger Jägerhorn, ledamot av Global Utmanings klimatråd samt tidigare chefredaktör, ledarskribent och utrikeskorrespondent, har intervjuat fem personer som alla har varit uppmärksammade initiativtagare och ledare i fem av dessa femton städer. Ingers intervjuer har hon sedan summerat i avsnittet ledarskapets roll. Carl-Johan Engström, ordförande i Global Utmanings programråd för hållbara städer och gästprofessor vid KTH, har skrivit avsnittet den tvingande utmaningen samt vidgat iakttagelserna till resultat från forskningen till avsnittet reflektioner och lärdomar. Richard Murray, tidigare projektledare för Hållbara städer och nu ledamot av Global Utmanings klimatråd samt tidigare chefsekonom vid statskontoret, har skrivit förordet och granskat texterna om de femton städerna. Hanna Begler har redigerat och sammanställt de olika bidragen till denna rapport. Utgångspunkterna för dessa femton städer är fundamentalt olika. Kulturen, klimatet och den historiska bakgrunden skiljer sig starkt från varandra. Samhällsskicken är olika. Problemen är olikartade. Städerna är dessutom olika stora, från tungviktaren Seoul med en befolkning på 10,5 miljoner (25 miljoner i hela regionen) till minstingen Sorsogon med sina 160 000 invånare. I granskningen av de olika städerna har fokus lagts vid själva ledarskapsfrågan: vilken betydelse har ledarskapet haft för städernas utveckling? Hur skiljer sig ledarskapet mellan de olika städerna och vilka förutsättningar behöver ett gott ledarskap?

Den tvingande utmaningen Stadsutveckling är ett angeläget men diffust område för politik. Begreppet stad är redan det svårfångat. Stad kan uppfattas som byggda artefakter och fysisk struktur – det latinska ordet urbs lyfter den betydelsen. Stad kan också uppfattas som det liv och de verksamheter som finns i staden – det latinska ordet här är civitas som också inkluderar hur städer kan styras, m.a.o. en fråga om ledarskap, demokrati och makt. I FN:s Habitatmöte 2002 betonades att staden bör ses som samspelet mellan stad och stadsliv. Stadsutveckling handlar då om hur städer utvecklas och omvandlas och vad det innebär för människors livsvillkor och för miljön.

Vad handlar utmaningen om? Drygt hälften av världens invånare lever sedan 2008 i städer. FN bedömer att andelen stadsbor kommer att ha ökat till cirka 70 procent inom de närmaste 20-30 åren. Städer står för en större andel utsläpp av växthusgaser och energianvändning per invånare än genomsnittet av jordens befolkning enligt WWF, ojämlikhet och fattigdom växer snabbare i världens städer – men samtidigt skapas fler arbetstillfällen samt kommersiella och sociala innovationer i städerna hävdar UN-HABITAT. Med den snabba urbaniseringen – såväl i OECD-länderna som i utvecklingsländerna – blir en omställning till hållbar stadsutveckling nödvändig men också en utmanande möjlighet. Utmaningen ligger i att under samma tid som stadsbefolkningen ökar från cirka 3,5 miljarder 2008 till drygt 6 miljarder 2030 måste städernas utsläpp av klimatpåverkande gaser nedbringas radikalt. Det kräver omfattande åtgärder i befintlig bebyggelse samtidigt som nytillkommande bebyggelse måste bli energi- och klimatneutral. Och vidare att urbana transportsystem blir fossilbränslefria, yteffektiva och allmänt tillgängliga samt att tekniska försörjningssystem sluts i kretslopp. Stern-rapporten, gjord på uppdrag av reger-

ingen i Storbritannien, visade redan 2007 att ju längre tid som går desto dyrare och svårare blir åtgärderna och konsekvenserna av en förhöjd global temperatur och en förlorad biologisk mångfald. Höjda havsnivåer och momentant mycket stora nederbördsmängder kräver omfattande anpassningsåtgärder. Stora delar av stadsbebyggelsen ligger nära nuvarande havsnivå och dessutom på den bördigaste jordbruksmarken. En spridd bebyggelsestruktur (urban sprawl) måste ersättas av en hänsynsfull förtätning. Men de miljö- och klimatmässiga utmaningarna är enbart en dimension av hållbarheten. Städerna ska samtidigt ge förutsättningar för ett gott liv, socialt och kulturellt (liveable cities), underlätta hållbar konsumtion och social sammanhållning samt rymma större delen av framtidens ekonomiska verksamheter som skapar utkomst och sysselsättning. Ett återkommande argument är att städer var och en för sig gör liten skillnad. Det mest angelägna är att nå nationella och internationella överenskommelser om mål och åtaganden. Men ser vi till de verkliga klimatutsläppen har städerna en nyckelroll. Följande tabell visar att flera storstäder har utsläppsnivåer som väl motsvarar hela länders.

CO2 e emissions (Mt/y)

Country

CO2 e emissions (Mt/y)

New York

196

Argentina

192

Tokyo

174

Netherlands

174

Los Angeles

159

United Arab Emirates

155

Shanghai

148

Vietnam

127

London

Chile

Mumbai

Angola

Berlin

Croatia

Costa Rica

0.87

Afghanistan

0.8

City

Hyderabad Potsdam

Källa: Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK)

Städernas utveckling bär således på problemen och möjligheterna. Utmaningarna är kanske de största som mänskligheten hittills ställts inför. Tjugo år är en kort tid. Tid för tvekan eller för att fatta beslut på samma sätt som tidigare, business-as-usual, saknas. Beslut som påverkar stadens utvecklingsinriktning måste främja hållbarhet – varje gång. Det är förrädiskt att se detta som en uppoffringarnas strategi – det leder tanken till mindre av allt. Det handlar istället om att lyfta fram nya värden och värderingar – den sociala dimensionen blir då central. Dagens storstad har en långt driven arbetsfördelning, där människor är beroende av

vad andra människor producerar och levererar, där klyftorna mellan rika och fattiga är stora, konkurrensen är hård, och kommunikationer spelar en helt central roll. Livet i en fungerande storstad kräver tillit. Det viktigaste kapitalet för en stads ledning är kanske förtroendekapitalet, speciellt när man vill åstadkomma förändringar. Och med UN-HABITATs syn att stadsutveckling handlar om hur städer utvecklas och omvandlas och vad det innebär för människors livsvillkor och för miljön – då blir också ledarskapet centralt för att ändra utvecklingsriktningen.

De femton städerna – samlade iakttagelser Varför lyckas vissa? De städer som lyfts fram i den här rapporten är alla mycket olika varandra. Ett syfte har varit att illustrera hur städer i olika delar av världen har kommit långt i sitt hållbarhetsarbete utifrån vitt skilda förutsättningar. I många fall tycks förutsättningarna för att aktivt arbeta med hållbarhetsfrågor vara bättre i en stad med en historisk tradition av miljöengagemang. Städer som Freiburg, Portland och Wien har alla en historia som präglats av ett engagemang för miljön. Freiburgs transportpolitik har exempelvis under decennier varit utformad kring principer om naturhänsyn, något som också omfamnats av partier över hela det politiska spektrumet. I en sådan kontext har det funnits goda förutsättningar för stadens ledning att få gehör för politiska förslag som syftar mot ökad hållbarhet. Förmågan att samla ett brett nätverk av aktörer som sluter upp bakom en gemensam strategi har också beskrivits som centralt för många av städerna i rapporten. Städer som Wien och Freiburg har kunnat dra nytta av sin tradition av koalitionsbyggande och konsensusskapande i syfte att samla olika aktörer för en gemensam satsning. Att ha en gynnsam historisk bakgrund är dock ingen nödvändighet för att en stad ska kunna engagera sig för en hållbar utveckling. I sydafrikanska Durban har frågor som rör miljö och klimat länge befunnit sig i skuggan av mer akuta problem kopplade till ekonom-

iska eller sociala frågor. Mot en sådan bakgrund har intresset för hållbarhetsåtgärder varit begränsat. Det senaste decenniet har stadens ledning genom en medveten strategi dock kunnat visa på kopplingar mellan klimatfrågan och andra utvecklingsmål, och viktiga steg har tagits mot en alltmer hållbar utveckling. Inte heller i Malawis huvudstad Lilongwe har miljö- och klimatfrågor någon historisk förankring. För den fattiga afrikanska staden har dock det mest grundläggande problemet länge varit att staden saknat en fungerande administration, vilket har gjort att det överhuvudtaget inte varit möjligt att bedriva en koordinerad utvecklingspolitik. Men genom att ta hjälp av Johannesburg kom Lilongwe att bygga upp sin administration och därigenom skapa en grund utifrån vilken ett utvecklingsarbete kunde inledas. Colombias huvudstad Bogotá är kanske det främsta exemplet på en stad som inte låtit sig bindas av sin historia. Med en vision om att skapa en stad där demokrati och människors lika värde står i centrum, genomförde den dåvarande borgmästaren Enrique Peñalosa på kort tid en genomgripande förvandling av staden. Från en stad med eftersatt infrastruktur och ett transportsystem i behov av upprustning kom Bogotá att bli en stad med breda cykelbanor och gröna parker och torg där människor kunde mötas. Peñalosa har beskrivits som en ledare som trotsade de många hinder som han mötte och höll fast vid sin egen vision om den ideala staden.

Olika typer av ledarskap Det är inte ovanligt att förknippa ett starkt ledarskap med en karismatisk och drivande person som pekar ut färdriktningen och enträget driver sin linje, oavsett motstånd. Bogotás Peñalosa (intervjuad i den här rapporten) är kanske det mest omskrivna exemplet på en ledare som med en visionär idé om stadens framtida riktning har haft ett avgörande inflytande på stadens utveckling. Men även Jaime Lerner i Curitiba, Lee Myung-bak i Seoul och Gregor Robertson i Vancouver har beskrivits som ledare som med stort mod och en tydlig vision har drivit utvecklingen i sina städer framåt. Vid sidan av dessa finner vi Newcastles John Tate och Wiens Michael Häupl – borgmästare som inte har kommit att få samma internationella stjärnglans och inte heller drivit igenom lika genomgripande förändringar som Peñalosa eller Lerner, men som har haft ett stort inflytande på utvecklingen i sina respektive städer. Både Tate och Häupl har suttit på sina poster under mer än ett decennium och tecknar bilden av en annan typ av ledarskap där förändringar sker mer gradvis, och resultaten kanske inte alltid ses som lika spektakulära. Ändå framstår de bägge borgmästarnas personliga inflytande över stadsutvecklingen som odiskutabelt. Samtliga dessa politiker har trots allt det gemensamt att de visar att det inte nödvändigtvis föreligger en motsättning mellan en kultur där en stark och drivande ledare stakar ut vägen, och ett ”plattare”, mer nätverksbaserat ledarskap där fokus ligger på konsensus och koalitioner. De ledare som nämns ovan må ha varit drivna individer med stor beslutsamhet

som i vissa fall kombineras med en stark karisma – det är ändå påfallande hur stor möda de har ägnat åt att få ett brett stöd för sina idéer och skapa en gemensam syn på stadens framtida utveckling. Seoul är kanske det enda exemplet bland de femton städerna där ett starkt ledarskap genom den tidigare borgmästaren – och sedermera landets president – Lee Myungbak inte var beroende av något bredare stöd. Detta går naturligtvis att relatera till Sydkoreas styrelseskick – landet är en ung demokrati där vissa auktoritära drag ännu kan skönjas i det politiska systemet. Generellt sett gäller detta samtliga de asiatiska städer som ingår i rapporten, utöver Seoul även Singapore och kinesiska Rizhao. Till sist bör det påpekas att de enskilda individer som haft stor betydelse för en stads utveckling inte heller behöver vara de personer som står i strålkastarljuset såsom exempelvis en borgmästare gör. I Durban spelade tjänstemannen Debra Roberts (som också intervjuas i den här rapporten) en avgörande roll för stadens arbete med att sätta frågor om klimat och hållbar utveckling på den politiska agendan. Detta visar också på den stora makt – eller om man så vill potential – som kan finnas på tjänstemannanivå inom en stads förvaltning.

Varierande drivkrafter och utgångspunkter De städer som rapporten tar upp skiljer sig på olika sätt i sitt förhållande till hållbarhetsbegreppet. Vissa av städerna har utgått från en bred syn på hållbarhet, och sökt integrera hållbarhetsfrågan inom olika politiska om-

råden. Nantes, Freiburg och Portland är alla städer vars hållbarhetsarbete kunnat ses som en del av en övergripande strategi för stadens utveckling. Andra, som Seoul och Barcelona, har tagit avstamp i ett specifikt projekt – för Barcelonas del omvandlingen av ett förfallet industriområde till ett kluster för gröna innovationer och i Seols fall återställandet av floden Cheonggyecheon som tidigare hade omvandlats till motorväg. Dessa initiativ har sedan inspirerat till fler satsningar och utvecklat städerna i en grönare riktning. För de fattigare städerna Durban, Lilongwe och Sorsogon är det klimatanpassning som stått i fokus för arbetet med hållbarhetsfrågor. Här har den övergripande ambitionen varit att visa på de kopplingar som finns mellan klimatförändringarna och andra utvecklingsfrågor.

gagemang i hållbarhetsfrågor är en konkurrensfördel.

I städer där såväl förutsättningar som mål och angreppssätt skiljer sig åt är det inte heller förvånade att också drivkrafterna och skälen bakom satsningar på hållbar utveckling varierar påtagligt.

För flera av städerna i rapporten gäller att de utöver att ha vidtagit åtgärder som lett till minskad miljöpåverkan, även är städer där livsnöjdheten hos befolkningen är mycket stor. Flera av städerna har också använt sig av denna koppling i syfte att marknadsföra sig på en global arena och inte minst höja sitt värde som turistdestination.

Städer som Vancouver, Barcelona, Newcastle och Rizhao gör alla en poäng av att framhålla sambanden mellan ekonomisk och ekologisk utveckling genom att visa på de ekonomiska vinster som kan uppnås genom att verka för en hållbar utveckling. Barcelonas 22@-projekt hade som ett tydligt syfte att utveckla den lokala industrin och skapa nya jobb; Rizhaos satsning på solenergi gynnade i högsta grad den lokala solindustrin samtidigt som hållbar utveckling integrerades i stadens tillväxtstrategi. Borgmästarna i Newcastle och Vancouver har genomgående motiverat olika miljösatsningar utifrån ett ekonomiskt perspektiv och framhållit hur städernas en-

För önationen Singapore, med dess begränsade yta och knappa naturresurser, är ekonomisk utveckling sedan länge en av grundbultarna i den nationella hållbarhetsstrategin. Men medan städerna som nämns ovan satsar på den lokala industrin också för att öka exporten av gröna produkter (exempelvis inom miljöteknik eller energi) och på så sätt stärka sin ekonomiska ställning, är Singapores inriktning till viss del en annan. Den singaporianska hållbarhetsstrategin är istället fokuserad på att minska nationens importberoende av tillgångar som vatten och råmaterial, och därigenom bli mindre sårbar för prisfluktuationer på världsmarknaden.

främsta mål aldrig har varit hållbarhet, utan istället att skapa en stad byggd på jämlikhet och demokrati.

Relationen lokalt – nationellt En stad är en del av ett land. I en granskning av olika städers hållbarhetsarbete är det svårt att bortse från att deras möjligheter och förutsättningar till viss del är beroende av den nationella kontexten – även om graden av självstyre mellan olika städer naturligtvis varierar. Tillgången till finansiering från nationell nivå kan i många fall ha betydelse för hur pass ambitiöst en stads hållbarhetsarbete kan bli. Men även det juridiska ramverket spelar roll. I städer som Durban, Portland och Vancouver har man efterlyst en mer samordnad nationell politik, med tydligare riktlinjer för satsningar som rör hållbarhet. Exempelvis så har Sydafrika visserligen ratificerat FN:s klimatkonvention, men denna har ännu inte omsatts i nationell lagstiftning vilket innebär att landets lokala regeringar själva måste driva på för att lyfta klimatfrågan.

Ett bristande stöd från den federala regeringen har också försvårat för australiensiska Newcastle att fullt ut förverkliga sin hållbarhetsstrategi. Staden hade gjort en mer ambitiös och omfattande tolkning av den hållbarhetsplan som tidigare antagits av den nationella regeringen. Att stadens strategi kom att inkludera fler områden än den nationella, innebar att finansieringen från den federala regeringen inte heller kunde täcka alla områden. Samtidigt visar andra städer på den ömsesidighet som präglar relationen mellan nationella och lokala regeringar. Inspirerad av Barcelonas satsning på solpaneler kom den spanska regeringen som första land i världen att år 2006 anta en nationell byggnorm med krav på installation av solpaneler vid nybyggnation och renovering. Länder som Italien, Portugal och Brasilien har därefter infört liknande riktlinjer. Wiens satsningar på olika typer av elfordon är också del av en nationell strategi, där den österrikiska staten har gjort omfattande investeringar och satt upp nationella mål för andelen elbilar i landets fordonsflotta.

Avslutningsvis tycks det i städer som Curitiba, Bogotá och Portland finnas mer uppenbart ideologiska skäl bakom arbetet med att skapa en hållbar stad. Mot en stad där medborgarna trängs undan till förmån för breda motorvägar och parkeringsplatser ställs idén om en tät och integrerad stad med gott om grönområden och offentliga platser där medborgarna kan mötas – en stad för människor och inte för bilar, en stad med människan i centrum. Allra tydligast märks kanske detta hos Bogotás Peñalosa som framhåller att hans

En stor stad kräver förmodligen samma typ av ledarskap som vårt jordklot för att utvecklas på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt uthålligt sätt. Staden är en värld i miniatyr, som ”urbi et orbi” i påvens klassiska nyårshälsning. Vi har tagit pulsen på fem städer i fem världsdelar. Dessa fem städers (nuvarande eller tidigare) ledare, oftast borgmästaren, har intervjuats. Alla har drivit på en förändring mot en mera hållbar utveckling. Tre av dem är inte längre verksamma som borgmästare, men har fortsatt arbeta med liknande uppgifter och med stort inflytande.

Har de överhuvudtaget någonting gemensamt? Inte bara städerna utan också de fem intervjuade är olika, personligheter från ”teamledare” till ”lonely rider”. De intervjuade är:

Europa: Barcelona, Joan Clos, borgmästare 1997-2006, nu chef för UN-HABITAT

Sydamerika: Bogotá, Enrique Peñalosa, borgmästare 19982001, idag konsult och föreläsare i storstäder över hela världen

Afrika: Durban, Debra Roberts är grundare av och chef för Environmental Planning and Climate Protection Department i administrationen för EThekwini regionen med Durban som centrum

Både Seoul och Portland lanserade genomarbetade planer som godkändes av stadens ledning. Sam Adams i Portland ledde ett team som utarbetade en holistisk Climate Action Plan, och den stagades upp administrativt genom att en ny byrå skapades (genom sammanslagningar) för planering och uthållig utveckling. Seoul har en ambitiös långtidsplan ”2030 Seoul Plan” med en utbyggd administration och en medborgarkommitté som utvärderar och kommer med förslag.

Nordamerika: Portland (Oregon), Sam Adams, borgmästare 2009-2012, nu aktiv lobbyist i oberoende The City Club of Portland

Asien: Seoul, Park Won Soon, är stadens borgmästare från 2011, efterträdde Lee Myung-bak, sedermera Sydkoreas president, som inledde förändringsarbetet. Joan Clos, chef för UN-HABITAT och f.d. borgmästare Barcelona.

I Barcelona fanns snarare en vision, och Joan Clos förklarar varför: ”Städer är i ständig förändring och ständig tillväxt. Då krävs ständig anpassning.” Ändå presenterades förändringsarbetet som en plan för hela Barcelona, kanske för att göra idéerna mera konkreta för invånarna. Enrique Peñalosa i Bogotá säger sig avsky planer. ”Min huvudsakliga vision är alla män-

niskors lika värde. Den står inskriven i nästan varje konstitution. Men vad betyder det i praktiken?” För honom var frågan konkret – hur bygger man inkluderande städer? ”En bra stad bidrar till att göra människor lyckliga.”

Hur planerar och startar man upp ett förändringsarbete i en storstad? Våra intervjupersoner argumenterar antingen för en plan eller för en vision.

I Durban undviker Debra Roberts att tala om en Master Plan, ”det har dåliga konnotationer”. Hon ser hellre förändringsarbetet som en process.

Foto: Thomas Henrikson/SIWI/Wikimedia Commons/CC

Hur gick de tillväga? Vad fick dem att engagera sig? Vad hade de för mål? Har de lyckats? Hur ser de på sig själva som ledare? Kan de ge råd till andra städer och deras ledare?

Att inleda en förändring

Foto: http://www.asap4all.com

Ledarskapets roll – intervjuer med fem städers initiativtagare

Debra Roberts är grundare av och chef för Environmental Planning and Climate Protection Department, Durban.

Även ”visionärerna” konkretiserar sina visioner i handfasta åtgärder. I Bogotá spetsar Peñalosa till diskussionen genom att konstatera att ”parkering är ingen konstitutionell rättighet. Breda gång- och cykelbanor är mäktiga symboler för jämlikhet i en stad.” För honom är marken en stads viktigaste tillgång. ”Om stadens mark går förlorad är den för evigt förlorad.” Roberts tror att en förändring kommer till stånd bara om man åstadkommer regelverk och lagar som kan ge basen för en uthållig utveckling - regelverk för byggande, för vatten, kustområden osv. Även ”planerarna” visar sig å sin sida vara

När situationen blir ohållbar De fem städernas problemnivå kan sägas ha varierat från stor till ohygglig. (En bredare bild av situationen ges på annan plats i denna rapport.) Här beskrivs huvudsakligen de problem som intervjupersonerna själva nämner. Barcelona var i ekonomisk kris i slutet av 1980-talet. Hög arbetslöshet blev följden av att de flesta industrier i staden stängdes ned. Det fanns också flera brådskande problem, konstaterar Clos, ett dåligt avloppssystem som förorsakade översvämningar, slumområden med stor invandring på 1960-talet och socialt segregerade offentliga platser. Bogotá dignade under problem. Peñalosa nämner inte våldet och otryggheten, utan fokuserar på de förändringar i stadens struktur som han har gjort något åt och som bidragit till att öka demokratin och ge mera

Roberts konstaterar desillusionerat att förhållandena i Sydafrika är sådana att man inte uppfattar en uthållig utveckling som något speciellt viktigt. Man har andra prioriteringar, säger hon, till exempel de våldsamheter som nu skakar gruvindustrin, den höga arbetslösheten osv. ”Vi lever i ett högrisksamhälle. Durbans ledning kan inte se hur ”mina” frågor har något att göra med stadens utveckling”, konstaterar Roberts. Hon saknar integration mellan de sociala, ekonomiska och miljömässiga problemen, en integration som dock kan iakttas i det stora Mariannehill projektet för Durbans avfallshantering, som emellertid inte låg under Roberts domvärjo. Det starkaste och mest generella ifrågasättandet av att alltid sätta ekonomisk tillväxt i centrum kommer från Park Won Soon. Han ser Seouls tidigare politik som ”utvecklingsfixerad” - av allt att döma i betydelsen superkapitalistisk - med katastrofala resultat för miljön, ett problem som han uppfattar som globalt. Det centrala målet i Seoul blev att återställa floden Chunggyecheon som rann genom Seoul men var helt osynlig. I modern tid hade den legat dold under betong, vägar och övergångar, konstruktioner som slutligen krackelerade och förföll. Efter hetsiga diskussioner beslöt stadens ledning att återställa floden

Park Won Soon, Seouls borgmästare från 2011.

till sitt ursprungliga skick. Initiativet till detta togs av dåvarande borgmästaren Lee Myungbak. Det största problemet var att hantera de väldiga trafikvolymerna som brukade passera floden. Seoul led av ständiga trafikstockningar och extremt dålig luft. När floden togs fram i ljuset igen utarbetades transitsystem i omgivningarna för att svälja trafikflödet, och de offentliga transportmedlens kapacitet utökades. Flodens omgivningar förvandlades till ett attraktivt område för rekreation, kultur och turism.

nas insikt om problemens omfattning och deras förståelse för nödvändiga förändringar. I vissa fall var dessutom invånarna själva den pådrivande kraften. I Barcelona blev Olympiaden (1992) fönsteröppningen, den stora chansen att sammanjämka resurser, visioner och samarbete kring en förändring av staden. Det fanns, som en reaktion efter den långa Franco-regimen, ovanligt starka medborgarrörelser i Barcelona, och de var aktiva i förändringssamarbetet. I Brasilien finns världens kanske mest miljövänliga stad, Curitiba, som har varit inspiratör för många, även för Colombias huvudstad Bogotá, som var en större och hårdare nöt att knäcka. Men Peñalosa är övertygad om att det går att ändra människors attityder. ”För mindre än hundra år sedan fick kvinnor inte rösta. En gång var det också naturligt att hålla slavar. Nu tänker man inte längre så.” Foto: Dodo, Wikimedia Commons/CC

Seouls ledning fastslog likaså att ”uthållig utveckling” skulle vara kärnprincipen för hela administrationen. Onormala klimatförändringar påverkar inte bara en stad eller ett land utan hotar den uthålliga existensen av hela mänskligheten, säger Park. I varje beslut och varje plan skulle administrationen därför inta en ”balanserad ståndpunkt” genom att beakta både ekonomi, samhälle och miljö. Hur eventuella prioriteringar mellan dessa gjordes är dock inte klart.

livsutrymme till alla invånare. Det fanns i Bogotá inga gångbanor, inga cykelvägar, rullstolar kunde inte ens röra sig från ett kvarter till nästa. Bilarna dominerade totalt.

Foto: Wikimedia Commons/CC

beroende av en stadig kompassnål, en vision om man så vill. Sam Adams understryker nödvändigheten att röra sig från en situation där ”sustainability” är ett särskilt avgränsat program till ett läge där uthållig utveckling är den allmänna inriktning som staden följer i hela sin dagliga verksamhet.

Intressant nog gavs inget som helst finansiellt stöd av landets regering, alla kostnader bars av Seoul (tydligen med god ekonomi). Däremot har nationella planer senare utformats (the 1st National Strategy for Sustainable Development, och år 2011 The 2nd Basic Plan for Sustainable Development).

Konsten att kommunicera Ingen stads ledning lever i ett vakuum. För att en förändring ska bli uthållig bör den, i synnerhet om den är betydande, helst på ett eller annat sätt få stöd av stadens invånare. Det verkar som om det skulle finnas avgörande ”tipping points”, både när det gäller invånar-

Enrique Peñalosa, borgmästare Bogotá 1998-2001.

I sin kommunikation med Bogotás invånare förlitade Peñalosa sig på att få den stora mängden fattiga väljare på sin sida. ”När jag kampanjade för borgmästarskapet vandrade jag runt i hela staden. Jag hade inget stöd,

Debra Roberts hittade inget sådant stöd. Hennes bild är mörk. Det finns ingen bra kommunikation mellan nationella och lokala myndigheter i Sydafrika, säger hon. När den nationella regeringen skulle göra en översyn kontaktade de över huvud taget inte den lokala ledningen i Durban. ”Ingen är intresserad av de här frågorna. Ingen läser IPCCs rapporter över klimatutvecklingen. De publiceras inte ens, så den breda publiken är totalt oinformerad.” Enligt Sam Adams ökar existensen av en plan möjligheten att förklara för invånarna hur förändringar i individuellt beteende hänger ihop med det större målet att rädda klimatet. Han tror att detta hade stor betydelse för det starka stödet från invånarna i Portland. I Seoul sockrade stadens ledning förändringsprojektet genom att bjuda invånarna på en stor öppningsceremoni och en festival. Det producerades souvenirer och invånarna fick klottra fritt på en nybyggd tegelstensmur. Den nuvarande borgmästaren Park Won Soon hyllar medborgarnas deltagande i processen och har introducerat nya sätt att kommunicera med invånarna. Alla stadens dokument är i princip öppna och tillgängliga för allmänheten på stadens hemsida. Park säger att han fick tampas med många olösta stridsfrågor men säger sig ha lyckats lösa dem.

Tre steg framåt, två tillbaka Alltid gick det inte så bra. Joan Clos beskriver hur varje dag innebar

många utmaningar, några av dem var långvariga, andra gick snabbt över. Den finansiella krisen påverkade Barcelona starkt, speciellt de unga fick det svårt – ”en situation som ingen politiker drömmer om.”Det fanns stora strukturella problem som gällde basservice, rörlighet, offentliga platser osv. Men den offentliga och privata sektorn i Barcelona gjorde i hög grad gemensam sak för att skapa en strategi på medellång sikt och möjliggöra skapandet av nya arbetsplatser. Ett starkt partnerskap mellan offentlig och privat sektor (PPP) gjorde det möjligt för staden att kandidera för olympiaden 1992 och planera Barelona22@, den mycket omskrivna ”Barcelonamodellen”. Enrique Peñalosa beskriver hur han hela tiden fick ta tre steg framåt och två steg bakåt. Men denne ”lonely rider” triumferar till sist: ”När jag startade hade 85 procent av Bogotás befolkning en negativ bild av mig. Nu tror allt fler på min vision och jag har en bättre image än någon tidigare borgmästare.”

på miljöområdet inom väldigt specialiserade områden, som hon karaktäriserar som ”ofta extremt radikala”. Staden Seoul bjöd, som ovan beskrivits, sina invånare på bröd och skådespel. När affärsidkarna knorrade blidkades de med flera åtgärder för att minska de nackdelar som de upplevde, bland annat genom subsidier och lån för flytt till en traditionell marknad i närheten.

Hon, som är den mest pessimistiska av de fem intervjuade, konstaterar att det knappast finns något ”civilt samhälle” i Sydafrika. Tidigare, före 1994, fanns det starka medborgarorganisationer. Nu finns bara en handfull, och

”Att införa ett komposteringssystem tog tre år. Att förbjuda plastpåsar tog fyra år, med speciellt hårt motstånd från producenterna av specerivaror.” I Seoul var det den privata sektorn som tog initiativet till att restaurera Cheonggyecheonfloden. De bildade en kommitté och övertygade de affärsidkare som motsatte sig projektet. Överhuvudtaget bidrog de starkt till hela processen, enligt Park.

Teamledaren Sam Adams berömmer sitt team och beskriver stadens ledning och personal som ”synnerligen talangfulla”. Dessutom var president Obamas administration mycket stöttande, och gav bland annat bidrag till ren energi. Men Adams tillägger kritiskt att avsaknaden av en federal energipolitik är en jättelik utmaning för alla lokala klimatinitiativ.

I början var företagen i Bogotá totala motståndare. ”De mäktigaste personerna hade ju bil! Jag var Samhällets Fiende Nummer Ett”. Min dotter kunde inte gå i skola i Bogotá. Det var svåra tider.” Debra Roberts ger en liknande bild. ”Man säger att jag är en av de mest hatade personerna i Durban. Jag har definitivt ingen fan club.”

Adams kunde iaktta hur både förespråkare och motståndare trappade upp sina aktiviteter när viktiga steg i planen implementerades. Ibland var motståndet segt.

Blev det bra? Resultat och uppföljning

Foto: Team Adams, Wikimedia Commons/CC

ingen organisation, bara broschyrer. Jag talade i alla förstäder och använde sociala medier för att kommunicera med stadens invånare.”

Sam Adams, borgmästare Portland (Oregon), 2009-2012, nu aktiv lobbyist i oberoende The City Club of Portland.

Många medborgarorganisationer i Portlandregionen hade en nyckelroll när det gällde att stöda förändringsplanen. Tydligen ändå inom rätt smala sektorer eftersom Adams anser att det hade behövts fler positiva aktörer inom byggbransch, konsumtion, avfallshantering, mat och jordbruk.

Är det möjligt att fortsätta en påbörjad förändring mot en uthållig utveckling, även om stadens ledning byts ut? Dör processen när en eldsjäl försvinner? Intervjuerna ger inget tydligt svar. Man har av naturliga skäl bäst koll på det man själv bidragit till. Joan Clos ser gott ledarskap som ett fortlöpande mål. Det finns, säger han, många exempel på att en bra borgmästare efter fyra år ersätts av ett nytt team som ändrar visionen och startar nya processer innan tidigare uppställda mål blivit förverkligade. Samtidigt talar han för flexibilitet när han påpekar att en stad är i ett konstant tillstånd av förändring, anpassning och växt. Och så till Bogotá och kampen mot de rikas bilar. Nu finns 350 km skyddade cykelvägar och 70 km ”highways”för cyklar. Å andra sidan ägde de allra fattigaste inte ens en cykel, medger Peñalosa men tillägger att sju procent av invånarna i dag använder cykel. ”Det

verkar inte mycket. Men i en stor stad som Bogotá betyder det att 400 000 personer cyklar. Varje dag!” Genom en folkomröstning som får minst 33.3 procent av rösterna kan en borgmästare i Bogotá införa en lag som ingen – varken presidenten eller kongressen – kan kullkasta. Det blev Peñalosas vapen, även om hans favoritalternativ inte vann. ”Nu har vi i alla fall t ex en bilfri dag i året. Det har blivit något av en festdag då invånarna bara vandrar omkring och njuter”, säger Peñalosa. Men nu är han orolig för att Bogotá ska satsa på tunnelbana. Han säger sig hata tunnelbanor eftersom kostnaden för 27 km tunnelbana motsvarar vad 400 km öppet gatuutrymme skulle kosta. Uppföljning av vadå, är ungefär frågan i fallet Durban. Roberts är dyster: ”Vi har en växande kris i Sydafrika. Och den förvärras. Vår borgmästare har hotats till livet. Tyvärr kan regeringen dessutom strunta i sin egen lagstiftning.” Portland planerar en systematisk utvärdering år 2014 (den förra gjordes 2010). Sam Adams svarar ”so far so good” på frågan hur han själv tycker att det har gått, men säger att det förstås går att göra ännu mer. Seouls ”Citizen’s Committee for Cheonggyecheon (Stream) Restoration Project” har formaliserats och har till uppgift att komma med förslag till förbättringar. De grupper och individer som startade kommittén 2005 fungerar nu som rådgivare. Den nuvarande borgmästaren försöker tillämpa medborgarperspektivet och lansera rationella generella

principer som alla kan begripa. En utbyggd administration övervakar processen. Seoul har också en rådgivande kommitté som består av experter från den ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga sektorn.

Ledarskapets kval och belöning Hur det är att leda en stor förändringsprocess är något alla de fem intervjuade har fått känna av i märg och ben. Så här ser de själva på sin roll och sitt agerande som ledare. Trots svårigheterna är det en extremt priviligierad position att vara borgmästare, understryker Joan Clos, och uppmanar alla borgmästare att ta sin roll på allvar. När Enrique Peñalosa beskriver sig själv som ledare blir det så här: ”Jag drömmer. Jag berättar en historia. Jag arbetar mycket hårt.” Inte förvånande känner sig Debra Roberts vara i en utsatt position: ”Du måste vara en mycket stark person. I Sydafrika kan man ha makt baserad på inflytande, eller position eller personlighet. Det senaste är den viktigaste typen. Jag känner att jag själv måste bli en starkare person. Annars blir jag uppäten och utspottad.” Sam Adams har nyckelordet som förmodligen gäller för dem alla: personlig passion. ”Jag engagerade mig i varje steg, ledde många offentliga möten, och var med och redigerade den slutliga planen som gick till fullmäktige för godkännande.”

kunna förverkliga min filosofi och vision. Jag har höga ambitioner för Seoul och vill göra det till en konkurrenskraftig stad med hög levnadsstandard och till en kosmopolitisk stad.” Han understryker att ”kollektiv intelligens och ledning”är grundpelare för en god ledning.

Råd till en ledare Med tanke på varje stads speciella profil är det kanske inte lätt att ge råd till kolleger i andra städer. Men de intervjuade har trots allt några generella uppmaningar. ”Alltför ofta ser man städernas tillväxt som något negativt, något som betyder problem”, säger Joan Clos. ”Jag uppmanar alla borgmästare att bejaka förändringarna och planera städer där möjligheter kan skapas för invånarna. Försök optimera snarare än maximera tätheten, till exempel genom att anslå tillräcklig mark för gator och offentliga utrymmen. Framför allt – lyssna på invånarna och uppmana dem att vara aktiva.” Enrique Peñalosa: ”Var ärlig. Var en god ledare, en som får saker att hända. Producera resultat. Gå in för en modell som är uthållig och förbättrar livskvaliteten. Debra Roberts ser Durban som en del i ett internationellt mönster och efterlyser mod i en svår situation. ”Internationella politiker är rädda. Lösningen ligger inte i att skapa nya institutioner. Det handlar om modiga politiker.”

Men hon tillägger desillusionerat: ”Världen har inga modiga politiker. Det är som att vandra mot strömmen.Vad vi behöver är inte små förbättringar utan några väldigt djupa förändringar.” Sam Adams uppmanar alla att göra sitt hemarbete: ”Be dina kolleger och din valmanskår om tidig input. Omge dig med ett förstklassigt team. Skapa en inspirerande plan. Konstruera mätmetoder. Testa stora förändringar först i en mindre skala. Be om feedback. Förbättra hela tiden. Upprepa.” I Seoul understryker Park Won Soon många gånger: ”En god ledare är empatisk gentemot sitt team och kommunicerar för att uppmuntra deltagande och samarbete.” Park är uppenbart stolt över vad Sydkoreas huvudstad har kunnat åstadkomma: ”I Seoul är vi beredda att dela med oss av våra erfarenheter till det internationella samfundet. Vårt land har utvecklats på ett fantastiskt sätt från ett av de fattigaste i världen (efter kriget). Seoul är nu en stad med goda offentliga transporter, vatten- och avloppssystem, stadsplanering mm.Vi har lärt oss mycket genom försök och misstag. Vi planerar att ge ut en bok om hur förändringsprocessen gick till.” Fem städer, fem världsdelar, fem makthavare. Så fanns det då några likheter mellan dem? Kanske tre. Vision, passion och disciplin.

Park, vars roll blev att följa upp den av Lee inledda förändringsprocessen i Seoul, vill gå vidare och siktar på omval. ”Tyvärr är 2 år och 8 månader inte tillräckligt för att jag ska

Reflektioner kring ledarskap för hållbar stadsutveckling Staden ett svårskött pastorat I inledningen till denna rapport framhålls att hållbar stadsutveckling är ett diffust område. I en tidigare rapport från Global Utmaning – Urbaniserad värld, nya steg mot hållbara städer (2011) – efterlyses ett samlat politiskt förhållningssätt just för att städer utvecklas i ett intrikat samspel mellan offentliga beslut och individ- och marknadsbeslut. Att hålla samman en stads utveckling blir därför särskilt uppfordrande för ett ledarskap. Samtidigt är det uppenbart att tillväxten av världens städer är en av de viktigaste utmaningarna om klimatmålen ska kunna nås, ekosystemtjänster bibehållas och kommande generationers människor kunna ha en rimlig livskvalitet. Ser vi till olika försök att definiera hållbar stadsutveckling som gjorts genom åren t.ex. av Brundtlandkommissionen, EU och i olika deklarationer är det uppenbart att detta hör till ett av de viktigaste insatsområdena. I underlaget till slutrapport från Delegationen för hållbara städer formuleras att hållbar stadsutveckling ska:

ge varje individ möjligheter till livskvalitet genom ett rikt vardagsliv, hälsa och välbefinnande samt delaktighet i utvecklingen. underlätta för den enskilde att leva klimatneutralt och resurssnålt samt värna ekosystemtjänster och global solidaritet främja innovativa tjänster och produkter som bidrar till egen utkomst, hög sysselsättning och offentligt finansierad välfärd

Det handlar om att genom kollektiv handling och genom ramar för enskildas handlingar skapa färdriktningen. Med andra ord: ett ledarskap för stadsutveckling ska både påverka fysiska strukturer och människors beteenden. Det innebär genomgripande förändringar

som vi vet kommer att mötas av hinder och trögheter. Det handlar om aktivt motstånd från dem som tjänar på status quo. Men i än högre utsträckning om att utvecklingshastigheten fortsätter i fel riktning snabbare än omställningshastigheten i rätt riktning får effekt. Det gäller t.ex. trafiken där fossilbränsleanvändningen ökat det senaste decenniet trots att vissa åtgärder vidtagits. Det gäller också nytillkommen bebyggelse 1995-2005. Den har inte lägre energiförbrukning än den genomsnittliga förbrukningen i hela det befintliga beståndet trots viss skärpning av energikraven. Sammantaget riktar detta ljuset på stadens ledarskap. Utmaningen ligger i att peka ut färdriktning, utveckla incitament samt – inte minst – varaktigt undanröja eller överkomma trögheterna. Detta komplex ska hanteras i det löpande arbetet med beslut som rör stadens människor, flöden och artefakter. Inte främst genom så kallade flaggskeppsprojekt.

Erfarenheter från Global Utmanings undersökning

– med särskilt fokus på fördjupningen genom fem intervjuer med namnkunniga ledare – visar på svårigheten att inringa generella strategier men också på allmängiltiga råd om vad ett gott ledarskap måste innehålla. De intervjuade ledarna blir vaga när de ombeds ge råd till andra ledare. Det är symptomatiskt: stadens ledarskap liknar vare sig företagens eller statsapparatens ledarskap och förutsättningar i städer världen över varierar kraftigt. De raka linjerna från beslut till handling saknas oftast. Maktmedel finns främst i företag och hos lagstiftare – det handlar därför främst om en process som involverar många olika intressenter och som successivt tydliggör vad var och en kan bidra med. I intervjusvaren (och framförallt i Inger Jägerhorns summering av dessa) finns emellertid frågor som kopplar till mer generella framgångsfaktorer för ett gott ledarskap. Flera av dessa frågor har stöd i forskningen om planerings- och stadsutvecklingsprocesser. Här bör följande understrykas:

Vad utlöser en framgångsrik förändring mot hållbarhet? Ett svar finns redan i efterföljande rubrik i intervjuavsnittet När situationen blir ohållbar. Planeringsforskningen lyfter begreppet a sense of urgency. Om olika parter uppfattar att ett initiativ till förändring inte är angeläget – ja då kan man vänta och syssla med annat så länge … Samverkan mellan parter med sinsemellan olika intressen fungerar bäst om alla ser en målbild som man är angelägen att förverkliga var och en utifrån sitt perspektiv – och där det framstår som angeläget att göra detta nu.

Processens betydelse Också här finns generella svar att söka. Genom stadens täthet uppstår dynamik i stadslivet. Tätheten i sig är en grundbult som också bidrar till att minska stadsutbredning, främja kollektivtrafik och resurseffektiva tekniska system. Att främja dynamik genom att underlätta människors möten kräver också väl utformade offentliga miljöer. Attraktivitet är ett nyckelord i många stadsutvecklingsstrategier. Samtidigt bidrar tätheten till att konfliktytorna mellan olika intressen tilltar. Att få initiativ och lösningar att gå från tanke till handling kräver väl genomtänkta processer där parter ömsesidigt kan anpassa sig till varandra. Processens utformning som ett växelspel mellan visioner och förhandlingar är nödvändig eftersom ingen part själv kan genomföra förändringar i en komplex miljö. Att utveckla sådana samspel kallas governance till skillnad från governement där stadens ledning har alla medel i sin egen hand. Framgångsfaktorer i sådana processer är kommunikationsförmåga, tillitsskapande trovärdighet, teamskaparförmåga. Dessa framgångsfaktorer avspeglas tydligt i de flesta av intervjuerna – det är ledarskapet som sätter kulturen. I en era, där förhandlingar och governance är nödvändiga inslag i en resultatgivande stadsutveckling, kan ledarskapet medverka till att goda och transparenta beslutsunderlag tas fram.

Plan eller process Om processen är allt viktigare – vilken roll spelar då planen? Det givna svaret från forskningen (som inte kan läsas ut i intervjuerna)

De femton städer som lyfts fram i rapporten

är att båda behövs. Om en plan här avser ett framförhandlat dokument som möter såväl enskilda som allmänna intressen (inte ett dokument framtaget ’på kammaren’) – då är planen den institution som krävs för att skapa en målinriktad process. Utan en färdriktning – i intervjuerna ofta beskriven som en vision – är det svårt att samla olika krafter som ska gå i samma riktning. Utan en process som är lyhörd och kommunikativ (tre steg fram och två tillbaka) – och utan en sammanhållen process är det svårt för olika parter att delta i arbetet och sedan ta sin del av ansvaret. Osäkerhet om det seriösa i ledarskapets signaler gör att många avvaktar – särskilt näringslivets aktörer vill minimera den osäkerhet som ’det politiska spelet’ ger upphov till. Framgångsfaktorer för att minska osäkerhet är att planen/beslutet är partiöverskridande (dvs. att den gäller också efter ett eventuellt majoritetsskifte), att det är förhandlat samt att det är bindande genom att beslut om planen legitimerar handling och avsätter resurser för att genomföra den.

Kanske kan styrningsmodeller som main streaming vara ett sätt. Det innebär att alla beslut underkastas en noggrann konsekvensbedömning om de bidrar till en hållbar riktning. Faktiska stadsutvecklingsförlopp (uppföljning av vad som sker) måste dokumenteras mycket bättre än vad som sker idag. Bättre kunskap om dem – även de som är bieffekter av andra åtgärder – ökar möjligheterna att leda framsynt. Det är ett försummat forskningsområde om man jämför med hur tillståndet i miljön idag kan följas i olika avseenden.

Summering

Övertygar intervjuerna att bestående förändring har påbörjats? Att de är klimatsmarta, värdeskapande? Resurssnåla? Eller är förändringarna krusningar på ytan? Marknadsförande tillfälligheter?

Som rapporten visar utvecklas städer i ett intrikat samspel mellan offentliga beslut (planering) och marknadsbeslut mot bakgrund av ekonomiska, tekniska och sociala trender. Hinder i processerna kan var lagstiftning som inte tillåter vissa åtgärder eller aktörsgrupper med andra mål och agendor. Men än viktigare är att komma till rätta med inrotade rutiner och kulturer som sitter i väggarna samt tankefigurer utvecklade utifrån olika professionella förhållningssätt. De ändras långsamt i förhållande till en nödvändig förändringshastighet.

Här finns anledning till eftertanke. Moderna styrningsformer som pekar ut mål och sedan följer upp dem genom insamling av lättast mätbara data – s.k. indikatorer – har ännu inte övertygande visat sig fungera i alla sammanhang. Att leta under lyktan kan till och med ’förvända’ styrningen, övertygande exempel finns inom alla stora offentliga ans-

Att undanröja hinder handlar således om att lägga fast ansvar och roller för olika åtgärder. Men staden som helhet äger ingen. En omvandling utifrån ett diffust helhetsbegrepp gör ingen ansvarig. En samlad stadsutveckling kräver såväl sektors- som nivåsamverkan från en tydlig och igenkännbar plattform – låt oss kalla den stadspolitik. Den innebär:

Resultat

varsområden. En så komplex företeelse som en stad gör saken än svårare men desto mer angelägen.

på statlig nivå, ett insatsområde i den statliga budgeten och en anpassning av regelverk som minskar målkonflikter mellan sektorer och nivåer

på regional nivå, mandat och kraft att driva regional integration

på kommunal nivå, en övergång från reaktiv markanvändningsplanering till att proaktivt driva stadsutvecklings- och omvandlingsprocesser

för privata intressenter, samverkan med staden inte bara i planeringsskedet utan också i förvaltningsskedet

för medborgarna, ett myndigförklarande som inspirerar till aktiv medverkan och delaktighet

Med stadspolitik får vi distinktare ansvarsområden på statlig, regional och kommunal nivå. Av det följer möjligheter att utkräva ansvar men också signaler om samverkan över sektorer och nivåer. Det ökar påtagligt möjligheterna att utveckla ett ledarskap. Och inte minst: ett förtroendefullt förhållande mellan väljare och vald ledare är starkt kopplat till att politikområden kan tydliggöras och att ledarskapet uppfattas företräda oväldiga institutioner – även om det delvis arbetar in i slutna förhandlingsrum.

Stadens ledarskap Intervjuerna visar inte bara på ett inspirerande ledarskap. Det visar också att de framlyfta städernas ledare har haft ett betydande handlingsutrymme. Här finns ett memento för den svenska diskussionen. Den kommunala självstyrelsen har en stark tradition i Sverige, planmonopol och beskattningsrätt lägger grunden för ett eget handlande. Men reduceras handlingsutrymmet till regelstyrd upphandling, kvalitetstillsyn och budgetkontroll av generella välfärdstjänster kommer det kommunala självstyret alltmer att uppfattas som kameralt. Vilket ledarskap inspireras av det? Och vad tror sig medborgarna kunna påverka? Precis som de femton städernas ledare associeras kommunalt ledarskap med förmåga att driva utvecklingen.

Summerar vi egenskaper hos framgångsrikt ledarskap, handlar det om:

att ha god omvärldskunskap och utifrån detta se kreativa möjligheter för den egna staden med hjälp av andras erfarenheter,

att skapa trovärdighet och stabilitet kring färdriktningen, så att olika aktörers riskbedömningar utesluter ändrad riktning eller ändrade spelregler samt

att kunna mobilisera medborgarna och medarbetarna kring stadsutvecklingen. Hitta incitament som frigör resurser, energi och vilja till förändring.

Femton städer, sex världsdelar

Wien, Österrike Vancouver, Kanada

Freiburg, Tyskland Nantes, Frankrike

Portland, USA Barcelona, Spanien Seoul, Korea Rizhao, Kina

Sorsogon, Filippinerna

Bogotá, Colombia Singapore

Lilongwe, Malawi

Curitiba, Brasilien

Newcastle, Australien Durban, Sydafrika

kunskapsproduktion, vilket i sin tur omsattes till företagsprodukter och –tjänster. Stadens ledning ansvarade för styrning och reglering.

Med tiden kom den privata sektorn att få en alltmer framträdande roll i vidareutvecklingen av 22@-projektet.

Bogotá, Colombia Foto: Mariaordo/Flickr Creative Commons/CC

Foto: Lidia Santiago/Wikimedia Commons/CC

Barcelona, Spanien

Den spanska metropolen Barcelona har fått internationell uppmärksamhet för omvandlingen av ett förfallet industridistrikt till ett innovativt kluster för grön teknologi och urban förnyelse. Satsningen har därefter gett upphov till flera nya initiativ i stadens arbete med hållbarhet och stadsutveckling.

Bakgrund Det var i och med Barcelonas värdskap för de Olympiska spelen 1992, som planerna på en förnyelse av staden började ta form. Ambitionen var att utnyttja det handlingsutrymme som spelen innebar till att inleda ett omvandlingsarbete med syfte att öka stadens konkurrenskraft. Managementföretaget 22@Barcelona skapades i syfte att övervaka arbetet. Omvandlingen av det stora industriområdet ackompanjerades av andra initiativ såsom restaurering av kustområden och utbyggnad av stadens avloppssystem, vilket bidrog till en modernisering av innerstaden. I fokus stod ambitionen att genom nydanande arkitektur och tillgång till kulturella aktiviteter bygga en attraktiv miljö för internationella och lokala företag att etablera sig i. Inom loppet av ett decennium genomgick Barcelonas stadsbild en radikal förändring

där det gamla industriområdet omvandlades till ett kluster för innovation, design, ICT, biomedicin och kunskapsproduktion. Omvandlingen har även medfört en rad satsningar på olika former av hållbara lösningar inom exempelvis avfallshantering och återvinning. Under senare tid har också användandet av solenergi kraftigt ökat i Barcelona. Staden var först i Europa med att införa krav på solvärmda varmvattenberedare i samband med renovering och nybyggnation, och idag finns solpaneler på såväl busshållplatser som på stadshusets topp.

Framgångsfaktorer Stadens upprustning var i hög grad ett nätverksbaserat projekt där den privata sektorn genom lokala företag och institutioner samt ett tiotal universitet arbetade nära stadsledningen. Samverkansmodellen har setts som den främsta framgångsfaktorn till projektets gynnsamma utveckling, där universitet och forskningsinstitutioner bidrog med

Den colombianska huvudstaden Bogotá har blivit en symbol för en stad där den privata bilismen har fått ge plats åt satsningar på cykling och kollektivtrafik. Inom loppet av några år genomgick staden en förvandling ledd av en borgmästare som kom att bli känd för sina kreativa idéer och sitt fokus på människan.

Bakgrund 1990-talets Bogotá var en stad sargad av våld, kriminalitet och tilltagande fattigdom. Staden hade en mordfrekvens som hörde till de högsta i världen och sågs som Latinamerikas farligaste stad. Vägar och infrastruktur var dessutom i stort behov av upprustning. Inom loppet av bara några år skulle dock staden komma att genomgå en radikal förändring, främst symboliserad av visionären Enrique Peñalosa som kom till makten 1998.

Hållbarhetsstrategi Kort efter sitt tillträde drog Peñalosa igång ett omfattande förändringsarbete med genomgripande satsningar på kollektivtrafik

och cykelbanor. Gångvägar reparerades och byggdes ut, tidigare förfallna områden omvandlades till parker och grönområden. En av de mest uppmärksammade satsningarna är det cykelnät på över 300 km cykelväg som går igenom staden, en satsning som var resultatet av ett omfattande arbete där politik och näringsliv arbetade sida vid sida. I den omvandling som Peñalosa ledde hämtade han inspiration från den brasilianska staden Curitiba (se sid 29 i denna rapport). Bogotá var också bland de första städerna efter Curitiba att bygga ett system för snabbussar, i Bogotá kallat TransMilenio. Bogotás BRT-system räknas till ett av världens

Den omfattande och relativt snabba omvandlingen av staden var dock ingen okomplicerad process. Inledningsvis var motståndet mot Peñalosa kompakt, både näringslivet och stora delar av allmänheten hade svårt att sympatisera med tanken att ge cykeln företräde framför bilen. Många butiksägare var exempelvis kritiska till införandet av parkeringsförbud invid deras affärer, något som de ansåg riskerade leda till att färre kunder skulle besöka butikerna.

Framgångsfaktorer Bogotás framgångsfaktor nummer ett är liksom Seouls främst knuten till person. Borgmästaren har långtgående maktbefogen-

heter och med tiden kom farhågor på skam och stödet ökade markant för de satsningar som Peñalosa drev igenom. Allmänhetens alltmer välvilliga inställning till exempelvis cykelåkande förstärktes av de många kampanjer som stadsförvaltningen genomförde för att få folk att välja cykeln. Insatserna har beskrivits som avancerade reklamkampanjer likande de som förekommer i kommersiella sammanhang. Utöver ökat cyklande anses informationskampanjerna även ha lett till en större medvetenhet hos allmänheten om frågor som rör miljö och hälsa. Involverandet av stadens medborgare var ett centralt inslag i Peñalosas utvecklingsstrategi. Under hans tid vid makten ökade medborgardeltagandet samtidigt som förtroendet för politiska institutioner stärktes. Idag är Bogotá en stad där stadsplanerare världen över hämtar inspiration till hur man bygger hållbart. Peñalosa själv har dock hävdat att det inte var hållbarhet, utan jämlikhet som var hans främsta mål. Peñalosa ville skapa en stad som alla hade lika stor tillgång till. I en tunnelbana eller en buss skapas ytor där rika och fattiga kan mötas på lika villkor.

Curitiba, Brasilien Foto: Astrodyum/Wikimedia Creative Commons/CC

effektivaste. Den omfattande omställningen av stadens transportsystem har lett till en tätare, mer integrerad stad där kontaktytorna mellan medborgare har blivit fler. Under Peñalosas tid infördes även strikta regleringar vad gäller markanvändning. Den offentliga policyn styrker människors rätt till gröna områden – speciellt de delar av befolkningen som bor i låginkomstområden – genom krav på att all nybyggnation ska följas av satsningar på grönområden.

Tremiljonersstaden Curitiba, huvudstad i delstaten Paraná i södra Brasilien, har blivit känd världen över som en stad som har tagit ett helhetsgrepp kring hållbar stadsutveckling. Med en integrerad stadsplanering har staden kunnat växa mera hållbart och undvika utglesning. Curitiba rankas återkommande som en av de städer där medborgarna trivs bäst att bo.

Bakgrund Curitibas utveckling mot ökad hållbarhet kan spåras långt tillbaka i stadens historia. 1965 skapades det oberoende organet Instituto de Pesquisa e Planejamento Urbano de Curitiba (IPPUC), vars uppgift var att se över stadens planering. Inriktningen mot en integrerad och genomtänkt planerad stad var delvis en följd av den starka befolkningstillväxt som tagit fart på allvar under 1950-talet.

Hållbarhetsstrategin Främst två saker anses känneteckna Curitibas utvecklingsmodell: att människorna har satts i centrum samt att man utgår från en integrerad planering. Stadens utveckling är mer än resultatet av ett antal fristående, lyckade projekt. Istället har man utgått från en långsiktig strategi som är byggd på en vision om hur samhället skulle kunna vara. Curitiba har även sökt tackla flera utmanin-

gar parallellt. Flera satsningar riktar sig särskilt till fattiga människor i stadens slumområden. Invånarna erbjuds bussbiljetter, mat och skolböcker i utbyte mot insamlat avfall som sedan omvandlas till energi. Initiativen för med sig en rad effekter på flera plan; minskad nedskräpning, positiv miljöpåverkan och ökad mattillgång för de fattigare delarna av befolkningen. Tack vare bussbiljetterna kan dessutom människor från slumområden lättare ta sig in till staden där de flesta jobb finns.

Framgångsfaktorer Pådrivande bakom stadens utveckling var arkitekten och urbanisten Jaime Lerner som innehade borgmästarposten under större delen av 1970- och 80-talen. Lerner förespråkade en stad byggd för människor och inte för bilar. Curitiba var den första stad som introducerade ett BRT (Bus Rapid Transport)-system med strategiskt dragna linjer som anpassats efter stadens tillväxtnoder. De energieffektiva bus-

sarna har lett till minskad trängsel och kraftigt ökat andelen resenärer som åker kollektivt. Stadens planeringspolicy innehåller vidare strikta riktlinjer för zonindelning där hänsyn tas till täthet, geologiska begränsningar och väderförhållanden, såväl som till kulturella och sociala aspekter.

brett nätverk av samarbetspartners bestående av allt från tjänstemän och forskare till lokala företagare och en engagerad allmänhet. Stor vikt har lagts vid värderingar som tillgänglighet, transparens och social rättvisa. Genom ett rikt idéutbyte har man hittat nya – och också ofta kostnadseffektiva – lösningar inom en mängd områden.

2005 som berörde klimatfrågan, däribland omvandling av deponigas till elektricitet.

Hållbarhetsstrategi

Borgmästare Lerners ledarskap är byggt på ett

Foto: Kriscip/Wikimedia Creative Commons/CC

Durban, Sydafrika

Det var först i och med inrättandet av stadens Municipal Climate Protection Program år 2004 och ett par år därefter framtagandet av Headline Climate Change Adaptaion Strategy som klimatfrågan på allvar började avspegla sig i stadens politik. Som redogörs för på annan plats i denna rapport, spelade en person i administrationen - Debra Roberts – en central roll i utvecklingen mot en integrering av klimatfrågan i stadens strategier för risk- och katastrofhantering. Genom olika bedömningsmodeller utvecklades sektorsspecifika anpassningsplaner inom områden såsom vatten, hälsa och katastrofhantering. Samarbeten mellan olika departement har lett till ökad samsyn och förmåga att mobilisera resurser.

Framgångsfaktorer Det systematiska införlivandet av klimat-

frågan i den generella utvecklingspolitiken har setts som avgörande för att Durban har lyckats öka medvetenheten om frågans vikt. Även om Durbans såväl finansiella som personella resurser har varit begränsade, har man på olika sätt hittat nya lösningar som byggt på existerande nätverk och pågående projekt för att på så sätt stegvis integrera klimatfrågan i utvecklingspolitiken. Durbans mycket starka prioritering av jämlikhet och god livskvalitet för alla medborgare har bidragit till att bredda uppslutningen kring klimatpolitiken. Genom att arbeta nära lokalbefolkningen och civilsamhällets organisationer har frågan getts lokal förankring. I takt med att Durban drabbas av fler händelser som kan vara kopplade till klimatförändringarna, väntas det också bli lättare att övertyga medborgare och politiker om vikten av att placera frågan högt på den politiska dagordningen. Samtidigt finns ännu en bristande kunskap om klimatfrågan, som ofta får stå tillbaka för vad som bedöms vara mer akuta problem.

Sydafrikanska Durban är med sina 3,4 miljoner invånare östra Afrikas viktigaste hamnstad. Staden tillhör eThekwini Municipality, där man trots begränsade resurser har tagit viktiga steg mot att integrera klimatanpassning i den allmänna utvecklingsstrategin.

Bakgrund Under apartheid-perioden i Sydafrika hade frågor som rör miljö och hållbarhet mycket begränsad uppmärksamhet. I och med övergången till demokrati 1994 gavs miljöfrågan visserligen visst utrymme i den nya utvecklingsagenda som följde på apartheidregimens fall. Det kom dock att uppstå ett spänningsförhållande mellan miljömål och andra utvecklingsmål som rörde utbildning, sysselsättning och bostäder – frågor som

direkt var en följd av de sociala och ekonomiska obalanser som apartheidsystemet gav upphov till. I början på 2000-talet började dock viss medvetenhet kring klimatfrågan att få utrymme i politiken. Frågan sågs emellertid ännu främst som en rent naturvetenskaplig fråga som var relativt bortkopplad från akuta problem av mer social eller ekonomisk natur. Ett par projekt implementerades mellan 2002 och

Foto: Jasperdo/Flickr Creative Commons/CC

Freiburg, Tyskland

en internationell förebild vad gäller energieffektiva bostäder och lokal mat- och energiproduktion. På senare tid har staden utvecklat ett effektivt system som omvandlar avfall till energi. Kommunikationskampanjer och finansiella incitament syftar även till att få medborgarna att sopsortera och minska sitt avfall.

Framgångsfaktorer Bland de främsta framgångsfaktorerna till Freiburgs utveckling brukar nämnas det integrerade och långsiktiga sätt på vilket man Den tyska universitetsstaden Freiburg kallas ”Tysklands ekologiska huvudstad” och är ett internationellt framlyft exempel på en stad som kommit långt inom hållbarhetsområdet. Staden har en lång tradition av systematiskt arbete med frågor som rör energi, klimat, markanvändning och transport, med fokus på hur de olika områdena kan integreras med varandra.

Hållbarhetsarbetet

Som många städer i Tyskland hade stora delar av Freiburg demolerats under andra världskriget. Jämfört med de flesta andra tyska städer valde dock Freiburgs ledning en alternativ modell för att bygga upp sin stad. I kontrast mot den tidens moderna bilorienterade planeringsideal, sökte Freiburg istället återuppbygga sin gamla stadsstruktur.

En röd tråd i Freiburgs planering har varit att skapa en stad med korta avstånd och att motverka utglesning. Då behov av uppgraderingar i transportsystemet uppstått, har stadens ledning valt att ytterligare minska biltrafiken till förmån för utbyggd kollektivtrafik.

Under 1960-talet gjordes omfattande ingrepp i stadskärnan som då omvandlades till en attraktiv och livlig stadsdel, dit såväl den kulturella och sociala som den ekonomiska aktiviteten koncentrerades. Omvandlingen var en del i försöket att hindra den pågående utflyttning till stadens närförorter som ägde rum i många europeiska städer under 1960-talet. Efter beslut från stadens ledning blev stadskärnan även en bilfri zon, vilket ökade intresset för alternativa färdmedel såsom spårvagn och cykel och medförde satsningar på utvecklad kollektivtrafik.

Betydande delar av Freiburgs stadsutveckling sammanhänger med stadens historia som kraftcentrum för miljörörelsen. Såväl medborgare som politiker har en lång tradition av gröna värderingar. Redan 1986 förespråkade stadens ledning solenergi framför kärnkraft och genom åren har Freiburg satsat på förnyelsebara energikällor, delvis inspirerad av stadens universitet och av en befolkning som gärna omsätter sina ekologiska värderingar i praktisk handling. Freiburg har uppmärksammats för sina energilösningar inom vind- och vattenkraft, solenergi och kraftvärme. Ekostadsdelen Vauban med 5000 invånare är

Lilongwe, Malawi Foto: ThikingNomads/Flickr Creative Commons/CC

Bakgrund

arbetar med hållbarhetsfrågor. Hur man skapar konsensus och samarbetar både över partigränser och tillsammans med akademi och näringsliv. Medborgarnas engagemang och aktiva deltagande i stadens utveckling har också framhållits som en bidragande orsak till stadens utveckling. I den senast antagna markanvändningsplanen som ska gälla till år 2020, var både medborgare och lokala företag involverade genom hela processen fram till beslut. Att inkludera representanter från olika sektorer har från stadsledningens sida setts som något som banar väg för ett lyckat implementeringsarbete.

Lilongwe är huvudstad i Malawi, ett av Afrikas och världens fattigaste länder. Genom ett mentorskap med Johannesburg har stadsförvaltningen effektiviserats samtidigt som stadens infrastruktur har förbättrats och nya åtgärder för klimatanpassning tagits fram.

Bakgrund Som många andra afrikanska städer har Lilongwe genom en snabb urbanisering drabbats av miljöförstöring i form av avskogning, markdegradering och förorenade vattendrag. En stor andel av befolkningen lever under

fattigdomsgränsen och staden har länge lidit brist på de finansiella resurser och kapacitet som har behövts för att tillhandahålla grundläggande infrastruktur såsom transportvägar, avfallshantering och avloppssystem.

Framgångsfaktorer

Mot denna bakgrund beslöt sig stadens ledning att ta fram en utvecklingsstrategi för att klara de utmaningar, såsom ökad miljöpåfrestning, som den tilltagande urbaniseringen förde med sig. Staden saknade dock erfarenheter av metodiskt planeringsarbete och administrationen präglades av resursbrist, korruption och bristande styrning.

Mentorsprogrammet och den framarbetade utvecklingsstrategin har fått betydande effekter på Lilongwes utveckling. Administrationen har effektiviserats och kompetensnivån höjts. På så sätt har man också kunnat ansöka om finansiering för olika utvecklingsprojekt. Bland annat har staden beviljats medel för ett program för utvecklad infrastruktur och system för avfallshantering i stadens många slumområden. Mest uppmärksammat är programmet för att lösa sanitetsproblemen utan stor vattenförbrukning. Tekniken har sedan spridit sig till andra afrikanska städer.

Då vände man sig till Johannesburg, en stad som hade brottats med liknande problem men genomgått en i många avseenden framgångsrik förnyelseprocess. Ett mentorsprogram inleddes år 2008 för att stödja arbetet med att ta fram en genomgripande strategi för stadens utveckling. Johannesburgs representanter bistod med kunskapsöverföring kring budgethantering, organisationsutveckling och kompetenshöjning av administrationen.

Även om Johannesburg bistod med stöd var utvecklingsstrategin helt och hållet framtagen av Lilongwes stadsförvaltning. Inslag av medborgardeltagande har funnits och Lilongwe har brutit ny mark genom att införliva klimatanpassningsåtgärder i sin utvecklingsstrategi.

Nantes, Frankrike Foto: Jean-Louis Zimmermann Wikimedia Creative Commons/CC

Hållbarhetsstrategi

Belägen intill floden Loire, en bit från Atlanten och omgiven av natursköna områden, har Nantes länge betraktats som en av Frankrikes mest attraktiva städer. År 2013 tilldelades staden EU:s European Green Capital Award för sitt arbete med klimatfrågor, transporter, vatten och biologisk mångfald.

Bakgrund Nantes moderna historia liknar många europeiska industristäders. Den ekonomiska utvecklingen hade börjat tappa fart under 1980-talet i och med nedläggningen av stadens skeppsvarv, som utgjort en viktig del i Nantes ekonomi. Samtidigt hade stadsbilden alltmer kommit att präglas av förfallna och övergivna industriområden.

Hållbarhetsstrategi Stadens ledning valde att bryta utvecklingen genom att omvandla de förfallna skeppsvarven till gröna, offentliga platser samtidigt som man byggde ut kollektivtrafiken – det hjälpte att Nantes fick förbindelser med Paris via höghastighetståg. Satsningar på kollektiva färdmedel kom även att bli en viktig del i stadens fortsatta utveckling. Nantes var först i Frankrike med att återintroducera spårvägar och har idag ett modernt kollektivtrafiksystem samt ett omfattande system för cykelutlåning. Under 2000-talet har stadens inre genomgått

en radikal förvandling genom att ett 350-hektar stort industriområde omvandlats till bostadsdistrikt. Projektet syftar till att skapa en stadsdel med rikt kulturliv, parker och sjukhus, gröna demonstrationsanläggningar och byggnader för blandade inkomstgrupper. På senare tid har Nantes även klättrat upp som en internationell förkämpe i kampen mot klimatförändringarna. Stadens ledning har arbetat fram en klimatplan med mål om utsläppsminskningar på 30 procent fram till 2030 (från 1990-talets nivåer) där medborgarnas aktiva deltagande väntas spela en viktig roll.

Framgångsfaktorer Den nuvarande ledningen har tagit initiativ för att bryta den mer toppstyrda stadsplaneringskultur som har präglat Frankrike. Genom omfattande informationskampanjer och olika typer av utåtriktade aktiviteter söker man inkludera medborgarna i frågor som rör bebyggelsen i deras egna kvarter och lära ut hur de minskar sitt ekologiska fotavtryck.

Newcastle, Australien Foto: Macr/Wikimedia Creative Commons/CC

än att gå vägen via tvingande krav och regleringar. Stadens ledning har också lagt stor vikt vid värnandet om lokalsamhället. Under sin tid som borgmästare framhöll Tate att lokalbefolkningens delaktighet och engagemang är viktigare än byggandet av hus och vägar. Detta har också märkts i stadens arbete där stor hänsyn har tagits till att inkludera

Portland, USA

Under 1990-talet blev det tydligt att Newcastles stadsbild plågades av tilltagande utglesning. Den inre stadskärnans gradvisa förfall påskyndade att allt fler flyttade ut till de nyare förorterna. Därtill hade luftkvaliteten i staden försämrats kraftigt som en följd av ökad bilism. Ekonomin, som byggts upp kring gruvindustri och elproduktion, hade börjat utvecklats allt sämre och stadens olika utmaningar framstod som alltmer uppenbara.

Hållbarhetsstrategi I syfte att hindra fortsatt degradering inleddes en rad satsningar som syftade till att göra stadskärnan mer levande och attraktiv både för företag och boende. Nedgångna områden runt hamnen bebyggdes och gjordes till en varierad, urban miljö. Stadens transportnätverk byggdes ut genom stora investeringar i kollektivtrafik så att förbindelserna mellan innerstad och förorter förbättrades, vilket gav staden en mer sammanhållen struktur.

Foto: ScottMccracken/Flickr Creative Commons/CC

Newcastle i delstaten New South Wales är med sina drygt 300 000 invånare en av Australiens större städer. Staden har prisats för sitt hållbarhetsarbete där såväl sektorsövergripande samarbeten som aktivt medborgardeltagare har skapat en tät stad med ett integrerat transportsystem.

Bakgrund

lokalsamhället i både planering och utförande av olika projekt. Stadsledningen har genomgående använt sig av enkätundersökningar, workshops och webbforum för att kunna ta del av medborgarnas åsikter och engagera dem i diskussioner. I samband med olika insatser har åtgärder även vidtagits för att förbättra de lokala områdena, såsom finansiellt stöd till lokala företag.

Satsningarna inledde ett arbete där transportplaneringen blev en del av en bredare hållbarhetsstrategi Att uppnå ekonomisk hållbarhet är också ett av stadens främsta mål, där man söker arbeta med sysselsättning och ekonomisk aktivitet utifrån en långsiktig strategi. Med tiden har Newcastle kommit att utgöra ett exempel på en stad där man arbetar med hållbarhet utifrån en bred definition av begreppet. Under borgmästare John Tate (19992012) har staden kontinuerligt och systematiskt sökt integrera olika politiska områden som transport, markanvändning och sociala frågor med varandra. Integreringen inom ramen för en hållbarhetsstrategi kan även kopplas till den vikt som Newcastles ledning har lagt vid partnerskap och koalitionsbyggande.

Framgångsfaktorer Stadens hållbarhetsarbete har fokuserat på att dela erfarenheter och skapa samsyn snarare

Portland, i amerikanska delstaten Oregon, bär på en lång tradition av hållbarhetsarbete och har utvecklats till något av ett föredöme för stadsplanerare världen över. Staden är rik på grönområden och parker, med många löpspår och cykelbanor och hög luft- och vattenkvalitet. Därtill är Portland ledande inom hållbara transportsystem, alternativa energikällor, clean-tech och hållbart byggande. På senare år har staden ytterligare stärkt sin hållbarhetsprofil genom satsningar på eko-distrikt.

Bakgrund Redan under 1930-talets djupa depression kom Portland att omfatta idéer om ett stadsbyggande som fokuserade på människor och inte på bilar. Under 1970-talet var man tidigt ute med inrättandet av så kallade ”Urban Growth Boundaries” som syftade till att motverka utglesning.

Staden har en lång historia av civilt engagemang och medborgardeltagande i utvecklingen av sin stad, vilket uppmuntrats genom informationsspridning och kampanjer. Även inom klimatfrågan har Portland legat långt fram. År 1993 var staden först bland amerikanska städer med att formulera en

politik för global uppvärmning. Genom en integrerad åtgärdsplan ska koldioxidutsläppen minskas med 80 procent från 1990-talets nivåer fram till 2050.

Hållbarhetsstrategi Portlands klimatstrategi har blivit särskilt uppmärksammad för att den integrerar miljömål med sysselsättning och ekonomisk utveckling. Detta är också den linje som drevs av Sam Adams, stadens borgmästare mellan 2009-2012. Adams uttalade mål var att göra Portland till ”den mest hållbara staden i världen”, något som bland annat skulle ske genom investeringar i förnyelsebar energi och satsningar på clean-tech. Särskilt uppmärksammat är Portlands arbete för att göra staden självförsörjande på lokalt producerad mat. Gränserna för stadens tillväxt har också syftat till att bibehålla och utveckla regionens jordbruk. Att satsa på lokalt producerade färskvaror istället för fryst mat med

Bakgrund

långa transporter har sparat mycket energi.

Den snabba urbaniseringen har – som i många andra kinesiska städer – medfört befolkningstillväxt och industrialisering och utsatt Rizhaos stadsmiljö för stora påfrestningar. Mot slutet av förra seklet präglades staden av eftersatt underhåll och bristfälliga avfalls- och avloppsystem. Därtill försummades naturskydd och kontroll av marina föroreningar. Den lokala regeringen insåg att en genomgripande upprustning var nödvändig för att inte staden skulle förlora i attraktionsvärde, och att detta måste ske innan situationen blev ohållbar.

Framgångsfaktorer Adams har framhållit att den grundläggande ambitionen med åtgärdsplanen var att övergå från att betrakta hållbarhetsfrågan som en isolerad fråga, till att se hållbarhet som något som berör i stort sett all verksamhet. Detta stämmer väl överens med hur staden under lång tid kontinuerligt har arbetat med att införliva hållbarhetsprinciper i alla processer och policys. Samarbetet mellan olika sektorer och även med hela den omgivande regionen har varit centralt för Portlands utveckling.

Hållbarhetsstrategi

Portlands fokus på hållbar utveckling och livskvalitet har lett till stor uppmärksamhet som staden använder i sin marknadsföring. Genom den högutbildade arbetskraft som dras till staden av det skälet har Portlands långsiktiga hållbarhetsarbete också kommit att bli en viktig konkurrensfördel.

2003 lanserades så ett antal olika åtgärdsplaner, bland dem en Eco-city Building Plan som syftade till att integrera hållbarhetsaspekter i stadens tillväxtstrategi. Grundtanken var att förena ekologisk hänsyn med ekonomisk utveckling och social harmoni.

Foto: Megatro/Wikimedia Creative Commons/CC

Rizhao, Kina

Genom åtgärdsplanerna har kollektivtrafiken effektiviserats, bullernivåerna minskat och stadens vattensystem förbättrats. Antalet grönområden har ökat och staden är en bland de kinesiska städer som har den renaste luften i hela Kina. Dessutom har den lokala turistindustrin stärkts, och Rizhao marknadsförs alltmer som ett populärt resmål för vattensport. En alldeles särskild roll i Rizhaos utveckling kom de omfattande satsningarna på solenergi att få. Solenergi började användas som belysning i parker och torg och i centralvärmesystem – något som sparade staden energi.

Betydande investeringar gjordes även i forskning för att främja ny teknologi.

Framgångsfaktorer Den lokala solenergiindustrin har spelat en avgörande roll för utvecklingen. Provinsregeringen erbjöd subventioner till de lokala solenergiföretagen och gav forskningsbidrag i syfte att höja företagens kompetens och förmåga att utveckla nya teknologiska lösningar. Dessa incitament kombinerades med reklam- och utbildningsinsatser för att öka allmänhetens intresse för solenergin, samt införandet av olika regleringar i syfte att främja användande av solenergi. Att stadens ledare själva på ett tidigt stadium installerade solpaneler på sina hem och arbetsplatser har setts som en symboliskt viktig handling. Idag finns bestämmelser om solpaneler på all nybyggnation, och staden sörjer för att installationerna går rätt till. Samspelet mellan politiker och medborgare har också haft viss betydelse för utvecklingen. Stadens ledning utnyttjade de plattformar och mötesplatser som fanns för att sprida budskapet om en eko-kultur, och snart kom även media att rapportera alltmer om satsningarna. I jämförelse med andra kinesiska städer som sökt genomföra mer storskaliga satsningar på att bli eko-städer, har Rizhao framstått som en mer pragmatisk stad som fokuserat sina insatser på stadens energianvändning. Genom en tydlig politisk vilja och investeringar i den lokala solindustrin har staden visat att ekonomisk och ekologisk utveckling kan gå hand i hand.

Den kinesiska hamnstaden Rizhao, belägen på Shandonhalvöns södra strand, har under de senaste åren kommit att göra skäl för sitt namn som ordagrant betyder ”solskens-staden”. I ett Kina där de senaste decenniernas intensiva tillväxt har lett till förödande konsekvenser för miljön, har Rizhao sökt förena miljöhänsyn och ekonomisk utveckling genom omfattande investeringar i solenergi.

Seoul, Sydkorea

Stadens omvandling betraktas som resultatet av den dåvarande borgmästarens starka vilja och dominerande ställning. Det symboliskt viktiga i att börja med ett flaggskepps-

projekt som Cheonggyecheon-floden har fått stor uppmärksamhet och inspirerar Seoul till fortsatta satsningar. Projektet har också fått internationell uppmärksamhet och följts av likande projekt i länder världen över.

Singapore Foto: Chenisyuan/Wikimedia Creative Commons/CC

Foto: Mjohnexmsft/Wikimedia Creative Commons/CC

Framgångsfaktorer

Den sydkoreanska huvudstaden Seoul har kommit att bli känd i stadsplaneringskretsar världen över för att en överdäckad flod omvandlad till motorväg återställdes till ett flod- och grönområde. Projektet har fått en rad positiva effekter såsom ökad biologisk mångfald, jämnare mikroklimat samt en ny stadsstruktur med rekreationsområden och utbyggd kollektivtrafik.

Bakgrund

Hållbarhetsstrategi

Under 1960-talet hade Cheonggyecheonfloden, som skär igenom Seouls stadskärna, överdäckats och omvandlats till en flerfilig motorväg. Initiativet var en del av stadens pågående moderniseringsprocess och ansågs betydelsefullt för den ekonomiska tillväxten.

Lee Myung-bak, stadens borgmästare mellan 2002-2006 och sedermera Sydkoreas president, hade vid sitt tillträde som ett av sina främsta mål att omvandla ”cement-staden” Seoul till en grön och hållbar stad. Återställandet av Cheonggyecheon-floden kom att bli symbolen för denna omvandling. Utöver de positiva miljö- och hälsoeffekterna som projektet förde med sig, skapades även fler kontaktytor mellan stadens invånare.

Några decennier senare, efter en period av snabb och intensiv industrialisering, var Seoul i stort behov av en upprustning. Megastaden hade påtagliga problem med trängsel, luftkvaliteten hade kraftigt försämrats på grund av bilarnas utsläpp och kollektivtrafiken behövde rustas upp. Staden saknade områden för rekreation och ekosystemen hade påverkats negativt under perioder av kraftig stadstillväxt. Samtidigt hade den sociala segregeringen ökat då utvecklingen på flodens södra sida varit betydligt mer gynnsam, medan den norra delen hade släpat efter.

Under sin tid vid makten genomdrev Lee även flera andra satsningar. Stadsbilden förändrades med nya parker och grönområden och området runt stadshuset omvandlades från en trafikdominerad betongstadsdel, till ett rekreationsområde där stadens medborgare kunde njuta av sin stad. För att kompensera för den borttagna motorvägen byggdes kollektivtrafiken ut, tillsammans med satsningar på gång- och cykelvägar.

Önationen Singapore har genomgått en av historiens snabbaste omvandlingar från ett utvecklingsland till en industrination och ett ledande finanscentrum. Landet som med sina dryga fem miljoner invånare är minst i Sydostasien, har fått internationell uppmärksamhet för sin förmåga att utifrån begränsade naturresurser och liten landyta bygga effektivt och hållbart.

Bakgrund Singapores växande befolkning och dess begränsade naturtillgångar har gjort nationen beroende av import av såväl energi och råmaterial som av mat och vatten. Genom en överenskommelse som löper till 2061 importeras exempelvis stora mängder vatten från Malaysia. I egenskap av önation är landet dessutom särskilt sårbart för klimatförändringar.

Hållbarhetsstrategin Mot denna bakgrund har landets regering under flera decennier sett till behovet av att säkra tillgången till de resurser som man är

beroende av för sin överlevnad och fortsatta välstånd. Genom åren har flera strategier tagits fram och år 2009 lanserades the Sustainable Singapore Blueprint Document där vägen stakas ut för fortsatt ekonomisk tillväxt i ljuset av ett växande resursbehov och stigande priser på naturtillgångar. Strategin fokuserar på ökad resurseffektivisering, förbättrad miljökvalitet, lokalt ägandeskap och ökad kunskap om hållbar utveckling. Särskild uppmärksamhet har riktats mot

Singapores transportsystem har också blivit mycket uppmärksammat. Med en växande befolkning på en begränsad landyta har ett effektivt transportsystem setts som en grundbult i landets ekonomiska utveckling. Genom kapacitetsstark kollektivtrafik, trängselavgifter samt ett så kallat “intelligent transportsystem” kan trafiken omdirigeras i realtid i syfte att undvika olyckor och ge ett smidigare flöde. Man har även infört trängselavgifter för bilar där intäkterna går till att

Sorsogon, Filippinerna

finansiera ett omfattande tunnelbane-/pendeltågssystem.

Foto: Jbeaulieu/Flickr Creative Commons/CC

Singapores sätt att hantera vattenfrågan. I ett land med brist på eget grundvatten har regeringen under de senaste decennierna gjort betydande investeringar i forskning med syfte att få fram lösningar för att säkra vattentillgången. De första stegen har tagits genom att bygga en djup tunnel där avloppsvattensflödet länkas till en anläggning för vattenåtervinning. Tillsammans med låg vattenkonsumtion räknar man med att bli självförsörjande på vatten då överenskommelsen med Malaysia löper ut.

Framgångsfaktorer Bland framgångsfaktorerna brukar nämnas regeringens långsiktiga och tydliga vision som tagits fram i en process där man metodiskt och systematiskt arbetat nära akademin och den privata sektorn. Kommunikationen gentemot allmänheten har även spelat en central roll, där informationskampanjer används för att uppmärksamma behovet av exempelvis effektiv vattenhushållning, och informera om energieffektiviteten i en viss produkt. Långtgående mål som att reducera energianvändningen med 35 procent från 2005 till 2030 och öka återanvändningen till 70 procent följs upp och rapporteras vart femte år. Man har också investerat stora summor i forskning och utveckling, exempelvis inom clean tech-området, i syfte att fortsätta sin väg mot ökad ekologisk och ekonomisk hållbarhet.

Med en befolkning på drygt 160 000 har kuststaden Sorsogon, belägen på den filippinska huvudön Luzons östra kust, antagit en omfattande strategi för att få bukt med ökade miljöproblem och stigande fattigdom. Genom att hitta lokala lösningar på klimatutmaningarna har staden blivit något av en pionjär.

Bakgrund Med kustområden, skogsreservat, bäckar och flodområden är Sorsogon en stad rik på naturresurser. Som så många andra städer har urbaniseringen medfört en befolkningstillväxt som innebär ett allt större tryck på dessa tillgångar. Staden befinner sig dessutom i en utsatt position. De tyfoner och stormar som återkommande drabbar staden väntas bli alltmer extrema i takt med ett varmare klimat. Medvetenhet om klimatförändringarnas inverkan på staden är inget nytt för dess invånare, men under senare tid har det börjat växa fram ett behov av en mer övergripande strategi som på allvar adresserar klimatfrågan. Varken planerna för markanvändning eller katastrofhantering tog hänsyn till klimatförändringar, och de åtgärder som vidtogs var av reaktiv snarare än proaktiv karaktär.

Hållbarhetsstrategi År 2009 antogs Sorsogon City Climate Change

Action Plan, som är det första dokument där klimatfrågan ges centralt utrymme genom att knytas samman med andra policyområden. Planen innefattar bland annat åtgärder som rör bostäder och infrastruktur, ekonomisk utveckling och riskhantering. Ett brett nätverk bestående av representanter från den lokala förvaltningen, civilsamhällesorganisationer och nationella myndigheter deltog i framtagandet av handlingsplanen. Utbildningsinsatser och informationskampanjer har vidare spelat en betydande roll i implementeringsarbetet. I syfte att få med sig befolkningen hölls möten med representanter för lokalsamhällen. Bilder visades som illustrerade de konkreta konsekvenser som klimatförändringarna skulle få för de områden där de levde. Hittills har flera satsningar genomförts inom ramen för Sorsogons klimatplan, däribland olika rehabiliteringsprojekt såsom

återbeskogning av mangrove, kompostering och olika sätt att minska mängden avfall.

Framgångsfaktorer De dramatiska illustrationer som visade klimatförändringarnas påverkan på olika delar av staden har bedömts som viktiga i syfte att

skapa engagemang på lokal nivå. Invånare i lokalsamhällena deltog också i själva utformningen av lokalt anpassade, detaljerade anpassningsplaner. Allmänhetens kunskap om klimatförändringarnas effekter och hur man bäst skyddar sig mot dessa bedöms ha ökat betydligt.

frågan högst upp på den politiska agendan, och få tillbaka ekonomin på rätt köl genom omfattande satsningar på grön teknologi och miljövänliga innovationer. Genom att visa på det ömsesidiga förhållandet mellan ekonomisk och ekologisk utveckling har Vancouver under Robertsons ledning slagit in på en väg där mål om kraftigt minskade utsläpp ska nås, samtidigt som stadens små och medelstora företag gynnas och nya jobb skapas inom den gröna industrin. Foto: Thom Quine/Wikimedia Creative Commons/CC

Vancouver, Kanada

Framgångsfaktorer Grunden för stadens utveckling har bland annat varit ett nära samarbete mellan olika sektorer och ett aktivt deltagande från lokala företag, forskningsinstitut och medborgare. År 2010 kom Robertson med utfästelsen att göra Vancouver till planetens grönaste stad år 2020. The Greenest City 2020 Action Plan har lagt grunden till den omfattande satsning som syftar till att rusta staden för ökad befolkningstillväxt under tider av alltmer kännbara klimatförändringar. Flera delar av samhällets sektorer har engagerats i arbetet.

Foto: Tracktwentynine/Wikimedia Creative Commons/CC

Wien, Österrike

Den kanadensiska kuststaden Vancouver, med sina drygt 600 000 invånare och omgiven av berg och hav, dyker återkommande upp på rankinglistor över de städer där livskvaliteten är som störst. Staden har blivit ett uppmärksammat exempel på en stad där man lyckats förena miljöhänsyn med ekonomisk utveckling.

Bakgrund Vancouvers miljöengagemang sträcker sig tillbaka till 1970-talet då medborgare gick samman för att protestera mot planerna på byggandet av nya motorvägar genom staden. Idén om att nya vägar skulle inkräkta på livskvaliteten kom att bli alltmer dominerande och utmynnade slutligen i att staden införde ett förbud mot byggandet av nya motorvägar. Sedan dess har stadsstrukturen alltmer utvecklats mot en stad med tät bebyggelse, breda cykelvägar, grönområden, lekparker,

och en återskapad stadskärna som är fri från trafik. Vancouver har idag ett brett utbud av kollektiva färdmedel såsom tunnelbana, buss, färja och pendeltåg. Ödelagda områden har omvandlats till bostadsområden i syfte att förtäta staden och motverka utglesning.

Hållbarhetsstrategi Med sin nuvarande borgmästare, Gregor Robertson, har Vancouver tagit ytterligare steg mot en hållbar utveckling. Robertson gick till val med löftet att sätta hållbarhets-

Österrikes huvudstad Wien är med sina nästan 1,7 miljoner invånare landets största stad. Under flera decennier har staden utvecklat en social och politisk kultur där hållbarhetsfrågor ges stort utrymme. Staden figurerar ofta på rankinglistor över världens mest attraktiva städer att bo i.

Bakgrund Sedan förrförra sekelskiftet har det funnits en medvetenhet i Wien om miljöns betydelse för befolkningens hälsa och livskvalitet. Denna tradition har berett väg för olika initiativ inom hållbarhetsområdet som tagits under senare tid. Tunnelbanesystemet räknas till världens

bästa och hade föregångare i spårvägar delvis förlagda i tunnlar redan i slutet på 1800-talet.

Hållbarhetsstrategi Wien är särskilt känt för sitt välfungerande transportsystem. Under 1970- och 80-talen inleddes ett genomgripande arbete där en

integrerad transportstrategi togs fram. Ett stort antal deltagare innefattande forskare, tjänstemän och oberoende experter bidrog till att ta fram en strategi som bland annat täcker in parkeringspolicys, gångtrafik, cykling och säkerhetsaspekter. Idag har staden ett utbrett system med elbussar och en tunnelbana som rankas som en av de bästa i världen. Stadens satsningar på utbyggd kollektivtrafik och miljövänlig teknik har länge betraktats som investeringar i befolkningens välmående och på så vis även något som ökar stadens attraktivitet. Denna inställning märks inte minst hos Wiens borgmästare Michael Häupl, som suttit vid sin post ända sedan 1994. Enligt Häupl blir en miljövänlig stad också en attraktiv stad att leva i, vilket i sin tur lockar till sig kvalificerad arbetskraft som tillför ny kompetens till staden och bidrar till fortsatt utveckling. Wien har på grund av sitt läge en strid ström av immigranter. Stadens program ”Start Wien” har fått uppmärksamhet för sitt sätt att ta emot stadens nya invånare. Därtill har stadens offentliga upphandling länge drivits med krav på miljövänlighet.

Framgångsfaktorer Förmågan att skapa bred samsyn har lyfts fram som en betydande framgångsfaktor bakom Wiens stadsutveckling. Andra faktorer är att man inkluderar ett stort antal representanter från samhällets olika aktörer på ett tidigt stadium i en process; att man kompletterar långsiktiga strategier med åtgärder som ger effekt på kort sikt – för att genom synliga resultat lättare kunna uppmuntra till engagemang; samt att man kontinuerligt utvärderar och förbättrar sin hållbarhetsstrategi. Wien har av tradition relativt goda relationer mellan allmänhet och politiker. Staden vilar på en grund av samverkan och konsensusbildande, vilket även kommer till uttryck i de organiserade samarbeten som finns mellan politiker, företagare och anställda som exempelvis aktualiseras i samband med arbetsmarknadsfrågor. Dessa upparbetade samarbeten har visat sig betydelsefulla för olika satsningar inom hållbarhetsområdet.

Bilaga INTERVJUMETOD Så här gjordes intervjuerna Utgångspunkten var ett i stort sett identiskt frågeformulär till alla fem intervjuade, men frågorna anpassades i viss mån efter de olika städernas lokala förhållanden, delvis i förväg, delvis under intervjuns gång. Intervjuerna genomfördes per e-post eller per telefon/Skype under perioden augustidecember 2013. En viss uppföljning kunde ske efter själva intervjun, men antalet kontrollfrågor var få. Tekniken har givetvis stora begränsningar: 1. Intervjuaren har högst begränsad kännedom om de lokala förhållandena 2. Endast intervjupersonens synpunkter kom fram. Inga andra parter i processen hördes, inte heller belystes ”brukarsynpunkter”, dvs vad stadens invånare tyckte om utvecklingen i sin stad.

3. Någon egentlig djupintervju kunde inte göras med denna metod. Fördelarna kan vara att de intervjuade inte kände sig pressade av sin närmiljö, av lokala medier eller av konkurrenter och motståndare, och kanske därför kunde vara något mer uppriktiga i sina uttalanden. De som inte längre var i ansvarig position i stadens ledning hade också ofta en god överblick både bakåt och framåt i utvecklingen. Sammanfattningsvis måste konstateras att intervjuerna inte ger underlag för långt gående slutsatser om hur en uthållig stad skapas. Förhoppningsvis kan de dock bidra med några användbara synpunkter och en god portion inspiration. Via följande länk kan du läsa intervjuerna i sin helhet: globalutmaning.se/intervjuer

KÄLLOR Materialet i denna rapport bygger – förutom på intervjuer – på mängder av olika källor. Här vill vi lyfta några av de viktigare för den som vill läsa mer. − UN HABITAT ger återkommande ut sammanställningen: State of the World’s Cities med statistiska uppgifter (indikatorer) om den ekonomiska, sociala och miljömässiga situationen i respektive stad. − WWF har ett positionspapper från 2012, Hållbar stadsutveckling med överblick över viktiga miljöfaktorer.

− Riksdagen tog – genom ett gemensamt initiativ från Civilutskottet, Trafikutskottet samt Miljö- och jordbruksutskottet – fram skriften Hållbara städer – med fokus på transporter, boende och grönområden, Rapport 2010/11:RFR3. − The Stern Review utkom i England i oktober 2006 med titeln The Economics of Climate Change. Den togs fram på uppdrag av Englands Premiärminister Tony Blair. Svensk översättning, Naturvårdsverket Rapport 5711, 2007.

Städer spelar en central roll i omställningen till ett hållbart samhälle. Samtidigt som världens städer står för en betydande del av de globala utsläppen, är städer också arenor där nya idéer skapas som bidrar till en hållbar utveckling. Flera städer i olika delar av världen ligger långt framme i arbetet med att lösa de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar som världen står inför. Men vilken betydelse har ledarskapet för en stads utveckling? Vilken roll spelar relationen mellan stadens ledning och det privata näringslivet, och mellan politiker och medborgare? Hur påverkar den nationella regeringen en stads möjligheter att utvecklas i hållbar riktning? Global Utmanings rapport ”Ledarskap för Hållbara Städer – en internationell utblick” lyfter fram femton städer från sex världsdelar som på olika sätt har utmärkt sig inom hållbar stadsutveckling. Intervjuer har gjorts med fem ledare som alla har varit pådrivande i sina städers utveckling mot ökad hållbarhet. I granskningen av de olika städerna står ledarskapsfrågan i fokus: hur skiljer sig ledarskapet mellan de olika städerna och vilka förutsättningar behöver ett gott ledarskap? Rapporten är skriven av Hanna Begler (red.), projektledare för Hållbara Städer på Global Utmaning, Inger Jägerhorn, tidigare ledarskribent och utrikeschef, Carl-Johan Engström, gästprofessor vid KTH, Richard Murray, tidigare chefsekonom vid stadskontoret samt Inga Björk-Klevby, f.d. svensk ambassadör och tidigare vice chef för UN-HABITAT. Samtliga är knutna till Global Utmanings verksamhet.

Global Utmaning är en fristående tankesmedja. Vi är ett kvalificerat nätverk från samhälle, näringsliv och forskning som verkar för lösningar på de globala utmaningar som rör ekonomi, miljö och demokrati. Global Utmaning Birger Jarlsgatan 27 111 45 Stockholm Sweden. Telefon 08–787 21 50