V채xthusgasutsl채ppsredovisning Kristian Sk책nberg Maj 2014
Inledning FN:s klimatpanel har nu kommit med sina tre utvärderingsrapporter av vad forskningen vet om klimatförändringar, vad de kan föra med sig, och vad vi kan göra för att minska både växthusgasutsläpp och mildra effekterna av de klimatförändringar som är ofrånkomliga. Rapporterna slår fast att världens växthusgasutsläpp fortsätter att öka, och att ökningstakten dessutom dessvärre också ökar. Eftersom FNs klimatförhandlingar är fulla av låsningar, och det är bråttom att hitta lösningar, har FN i den senaste rapporten börjat redovisa utsläpp på alternativa sätt. Globalt sett blir de totala utsläppen givetvis desamma oavsett bokföringsmetod. Ansvaret för utsläppen kan dock skifta beroende på om man fokuserar på: • • •
Produktionsperspektivet, dvs. var geografiskt (inom vilket lands nationella gränser) utsläppen sker, eller Konsumtionsperspektivet, dvs. vem (i vilket land bor personen) som konsumerar de varor och tjänster som i långa globala varu-kedjor gett upphov till utsläppen, eller Inkomstperspektivet, dvs. hos vem (i vilket land, i vilken bransch, i vilken inkomstgrupp) hamnar de penningflöden, som genereras av de aktiviteter som orsakar utsläppen.
FN använder sig av produktionsperspektivet i sitt förhandlingsarbete. Fördelen med det är att politiker som förhandlar också har rådighet över den nationella klimatpolitik som kan minska utsläppen på hemmaplan. Konsumtionsperspektivet åberopas allt mer av varutillverkande utvecklingsländer vars utsläpp ökar för att de rika ländernas konsumenter efterfrågar allt mer importerade billiga varor. Inkomstperspektivet, som ännu inte figurerat mer än i forskningstidskrifter, skulle kunna bli intressant framöver när FN-förhandlingarna allt mer måste börja handla om att finansiera åtgärder för att minska utsläpp och/eller anpassa utsatta platser för klimatförändringarnas effekter.
Spelar det någon roll hur man redovisar utsläppen? För många länder spelar det inte så stor roll hur man redovisar – utsläppen som registreras på dem skiljer sig inte nämnvärt åt oavsett redovisningsmetod. Ju mer ett land skiljer sig från världsgenomsnittet med avseende på industristruktur och energitillförsel, och ju mer handelsberoende ett land är, det vill säga ju mer specialiserat ett land är, speciellt vad gäller energi, desto mer kan valet av redovisningsmetod påverka landets utsläppssiffra. Ju högre produktion desto högre produktionsbaserade utsläpp. Ju tyngre energikrävande industriell produktion, desto högre produktionsbaserade utsläpp. Ju mer fossilt baserat energisystem, desto högre produktionsbaserade utsläpp. Detsamma gäller givetvis konsumtionen, ju mer man konsumerar, ju mer fokus på energikrävande varor konsumtionen har, och ju större andel av denna energi som kommer från fossila bränslen, desto högre konsumtionsbaserade utsläpp. De stora skillnaderna mellan produktionsbaserade och konsumtionsbaserade utsläpp uppstår när ett land inte producerar det de själva konsumerar i så hög utsträckning. Ju mer ett land skiljer ut sig med avseende på vad de producerar, konsumerar, exporterar och importerar, desto mer kan det skilja utsläppsmässigt beroende på om man väljer att bokföra utsläppen på landets produktion eller konsumtion. Ju mer landet dessutom skiljer ut sig från omvärlden vad gäller sitt energisystem, speciellt med avseende på hur fossilt baserat det är, desto större skillnad kan det alltså bli på de produktionsbaserade och de konsumtionsbaserade utsläppen.
2
När det gäller redovisning av utsläpp enligt inkomstperspektivet är det ytterligare några saker som får stor betydelse för resultatet. Följer man pengarna som i olika led tjänas i samband med att fossilbränslen tas upp och används visar det sig att det ofta är i den rika världens fossilutvinnande, och i de länder som har hög andel fossilanvändande branscher, som mycket av pengarna hamnar. Rika länder äger ofta direkt eller indirekt också fossilenergibolag i utvecklingsländer, och har dessutom ofta utvecklat ett kunnande som de säljer i form av konsulttjänster och specialistutrustning till olje-, kol- och gasindustrin i mindre utvecklade länder. Löner, ersättning till kapital och vinster som härstammar från aktiviteter med höga koldioxidutsläpp letar sig ofta ”hem” till rika länder, även om utsläppen kanske skedde ”utomlands”.
Ökningstakt, historiska utsläpp och redovisningsmetod Nedanstående figur som presenteras redan i introduktionskapitlet i the International Panel on Climate Change’s senaste utvärderingsrapport om hur utsläppsminskningar bäst ska kunna komma till stånd lyfter fram hur utsläppen från rika respektive fattigare länder har utvecklats över tiden, både ur ett produktions- och ett konsumtionsperspektiv.
Figur 1: Utsläpp vid olika mätmetoder för olika grupper av länder. Figuren visar att utsläppen ökar snabbast i de snabbväxande utvecklingsländerna, men att utsläppen fortfarande är högst i den rika världen, speciellt om man mäter utifrån var konsumtionen snarare än produktionen sker. Det är dessutom bara i de rika länderna som konsumtionsutsläppen är högre än produktionsutsläppen, och över tiden förstärks den tendensen. Utsläppsdata längre tillbaka i tiden är inte av samma goda kvalitet, men med kunskap om ländernas ekonomiska utveckling och energianvändning, och bara genom att titta på figuren, så kan man förstå att utsläppen i utvecklingsländerna tidigare var låga, medan de i flera decennier före 1990 varit höga i de rika länderna. Det historiska ansvaret, som ibland åberopas i debatten, vilar alltså tungt på den rika världen.
3
Vad händer utsläppsmässigt i enskilda länder? Sverige är ett av de rika länder där de produktionsbaserade koldioxidutsläppen minskat mest mellan 1990 och 2010. De konsumtionsbaserade utsläppen har dock ökat något. De konsumtionsbaserade utsläppen för medelsvensken är nu hela 77 % högre än de produktionsbaserade (olika studier redovisar lite olika siffror, men i samma härad), vilket är en större skillnad än i nästan alla andra länder. För världsekonomins framväxande nya ”verkstäder”, till exempel Kina, är de produktionsbaserade utsläppen större än de konsumtionsbaserade. Bägge utsläppsmåtten ökar fort i Kina, men utsläppen kopplade till produktionen växer fortare än utsläppen kopplade till vad kineserna själva konsumerar. Medelkinesens produktionsbaserade koldioxidutsläpp på 6 ton var år 2010 högre än medelsvenskens produktionsutsläpp på drygt 5 ton, medan svenskens konsumtionsutsläpp på över 9 ton var nästan dubbelt så högt som medelkinesens på 5 ton. Verkligt fattiga länder och människor har mycket låga utsläpp oavsett om man ser till produktions- eller konsumtionsutsläpp. Medeletiopiern släpper ut runt 100 kilo koldioxidutsläpp per person och år oavsett redovisningsmetod. Medelsvensken har alltså 50 gånger högre produktionsutsläpp och nästan 100 gånger högre konsumtionsutsläpp än världens fattigaste. För den som vill veta mer om utsläpp och utveckling i enskilda länder hänvisas till t ex rapporten ”Konsumerar svensken upp sina egna utsläppsminskningar?”1
Individ- eller landnivå? På ett sätt är det fel att i ett konsumtionsperspektiv prata om rika länder, utan snarare handlar det om hur många individer, och hur stor andel av befolkningen, i varje land som anammat den rika världens konsumtionsvanor. Teoretiskt går det att vara rik och ha låga utsläpp – det är till och med så att det ibland krävs att man är riktigt rik för att ha råd med den riktigt snåla, förnybart baserade, miljövänliga teknik som gör det möjligt att upprätthålla det moderna livets alla funktioner den rika världen vant sig vid med riktigt låga utsläpp. Ska man undvika aktiviteter som vanligtvis ger höga utsläpp så är det fråga om att ha råd, och också välja, snabbtåg istället för flyg om man måste resa långt, att bo i välisolerade hus med värmepump, ha (egen) el från solpaneler och vindkraftverk, samt ha en elbil om man inte klarar sig med kollektivresande. Utan politiska investeringsbeslut om järnväg, kollektivtrafik, elbilsladdningsstationer, smart-grids-elnät går det inte alltid att göra sådana val. Utan politiska skattebeslut som gör det hushålls- och företagsekonomiskt lönsamt att agera miljövänligt och klimatsmart är det inte heller säker att alla kommer att (ha råd) välja ”rätt”.
”Avkarbonisering” Vare sig hushållens privatkonsumenter, företagsledarna såsom privatproducenter, eller politikerna i sina roller som både offentliga producenter och konsumenter, använder idag mer än i undantagsfall sina ekonomiska resurser till att investera i de teknikval som skulle kunna säkerställa att de framöver skulle kunna uppfylla sina konsumtionsbehov utan stora utsläpp. I dagens världsekonomi, som fortfarande till 80% är driven av fossil energi, följer utsläppen nästan alltid med upp när inkomstnivåerna ökar. Det är bara att titta på figuren ovan – det är i de snabbväxande ekonomierna utsläppen ökar snabbast.
Kristian Skånberg. TCO granskar nr 8 2013. Konsumerar Sverige upp sina egna utsläppsminskningar. 2013.
1
4
Eftersom vi blir allt fler människor på jorden, och de tillkommande miljarderna föds i fattiga länder där det krävs inkomstökningar för att säkerställa allas tillgång på drägliga levnadsförhållanden, behöver världsekonomin ställas om mot både hållbar produktion och hållbar konsumtion. Då gäller det för världens länder att kompensera för sina vanligtvis utsläppsökande befolknings- och medelinkomstförändringar, genom att få till potentiellt utsläppsminskande förändringar av: • •
• •
Ekonomins struktur (genom att gå från mer av varutillverkning mot mer av tjänstetillhandahållande) Ekonomins energieffektivitet inom ramen för befintlig struktur (genom att varje process som ger en bransch en viss mängd inkomster sker med hjälp av mindre energi) Den icke-förnybara energiandelen av energitillförseln (genom att börja minska denna andel som varit konstant i 40 år, och det måste ske med besked, och gå fort) Den (kvarvarande) icke-förnyelsebara energitillförselns koldioxidintensitet (som minskar, tillsammans med utsläppen, om naturgas vinner marknadsandelar på oljan, eller ännu hellre kolets bekostnad)
För att uppnå detta krävs stora investeringar i energieffektivitet i hela ekonomin, och ännu mycket större satsningar på förnybar energi än vad som sker idag. Dessa investeringar underlättas om alla direkta och indirekta subventioner till icke-förnybar energi tas bort, och sedan att olja, kol, och gas också beskattas utifrån sin klimat- och miljöpåverkan. Slutligen måste ekonomiernas affärsidé och struktur göras om så att alla de varor vi människor behöver inte måste bytas ut hela tiden, utan att det blev lönsamt att upprätthålla och uppgradera funktionen snarare än att köpa nytt.
Faktorer som påverkat koldioxidutsläppen Denna bild från samma IPCC-rapport visar hur några av de faktorer som bestämmer hur höga koldioxidutsläppen i praktiken blir har förändrats de senaste decennierna globalt:
Figur 2: Förändring av utsläpp per årtionde uppdelat i olika faktorer.
5
Befolkningen (ljusblått) ökar och inte minst inkomstutvecklingen (mörkblått) ökar. Energieffektiviseringen (ljusgul) gör dock att mängden energi som behövs till att försörja världsekonomin, inte ökar i samma takt som den sammantagna befolknings- och inkomstutvecklingen. Åren 1970-2000 bidrog också en liten kontinuerlig minskning av den använda energins koldioxidintensitet till att utsläppen inte ökade i samma takt som världsekonomin växte. Tyvärr reverserades den processen åren 2000-2010 när fossilanvändare började övergå till att bränna mer skitigt kol istället för (något) renare gas i energi- och industrianläggningar. Andelen förnybar energi i världen har under hela denna period legat relativt stilla på runt 13%, vilket gör att IPCC inte ens valt att särredovisa den förnybara energiandelens förändringar i figuren, för den hade ändå inte synts, utan den får istället ingå i förändringar i hela energitillförseln kolintensitet. På samma sätt har ekonomins struktur globalt sett inte ändrat karaktär nämnvärt, och de små sådana förändringar som skett gömmer sig i figuren i energieffektiviseringssiffran. För den som vill följa utvecklingen i enskilda länder, och se förändringarna i alla de fyra tänkbara faktorer som kan hjälpa till att få ned koldioxidutsläppen hänvisas till rapporten ”Hur väga upp sina koldioxidton?”2
Slutsats För att nå uppsatta klimatmål krävs sammanfattningsvis både en hållbar produktion och en hållbar konsumtion, varvid dagens fokus på produktionsutsläppsansvar måste utvidgas åt konsumtionsutsläppsansvarshållet. För att finansiera FNs gröna fond och alla de investeringar i energieffektiveringar, förnybar energi, och en modernare cirkulär ekonomisk struktur (plus anpassningar) måste antagligen utsläppsansvar utkrävas även ur ett inkomstperspektiv. Slutligen spelar det ju ingen som helst roll hur vi väljer att redovisa utsläppen om vi inte kan börja minska dem, vilket kräver att världens länder, producenter och konsumenter först tar till sig forskningsrönen om klimatfrågas allvar. Sedan måste också alla börja agera i enlighet med vad forskningen säger krävs, vilket innebär att de fyra utsläppsminskande faktorerna måste börja gå åt rätt håll, och mycket snabbare n vad befolkningen och medelinkomsterna ökar. Framför allt gäller det att mycket kraftigt öka andelen förnybar energi, och dessutom satsa stort på att energieffektivisera, så att den förnybara andelen av energiförsörjningen kan öka ännu fortare.
2
Kristian Skånberg. TCO granskar nr 9 2013. Hur väga upp våra koldioxidutsläpp? 2013.
6
Global Utmaning är en fristående tankesmedja. Vi är ett kvalificerat nätverk från samhälle, näringsliv och forskning som verkar för lösningar på de globala utmaningar som rör ekonomi, miljö och demokrati. Birger Jarlsgatan 27 · 111 45 Stockholm · 08-787 2150 · info@globalutmaning.se · www.globalutmaning.se
7